Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se --- 1 Dörren till det lilla serveringsrummet gick upp och Marianne trädde in. Modern satt med en kökshandduk över knät och flådde skalet av nyskållade mandlar. --Mamma , jag har fått ett sådant underligt brev , sade Marianne och ställde sig vid bordet. --Vad då om? --Läs själv. Hon räckte fram brevet , fru Bjnörk avtorkade sina händer , tog det och började läsa. Marianne satte sig vid andra sidan av bordet för att vänta. "Fröken ! Som långa preludier icke äro i min smak , frågar jag er kort och gott: vill ni bli min hustru? Jag förstår nog , att en sådan fråga kan vara svår att besvara , så där på rak arm , i synnerhet som ni ännu känner mig så litet. Jag väntar heller icke att ni skall svara ja med detsamma. Men om ni känner med er själv , att det aldrig kan bli annat än nej , så finns det naturligtvis intet skäl för att ej säga det genast. Tror ni däremot på en möjlighet av att ni framdeles kan komma att tycka bättre om mig än nu , så är det bäst att vi bli bekanta ju förr dess hellre , och jag skall i så fall be att få göra ett besök hos edra föräldrar. Jag ber er , att ni icke stöter er på den torra tonen i detta brev. Den kommer av att jag icke vill yttra ett ord mer än tvunget är , ty ger ni mig ett avslag , så är det bäst för oss båda ju mindre som blivit yttrat i detta ämne. Med anhållan om snart svar. Vördsamt Börje Olsson." --Olsson?--Jag känner inte ens namnet , sade modern eftertänksamt i det hon höll brevet i handen och såg på Marianne. --Han är lantbrukare , och jag träffade honom i Hallstorps prästgård , när jag var därute i somras. --Jag har aldrig ens hört dig nämna honom. Hurudan karl är han? --Ja , vet mamma , det kan jag knappt säga; jag kommer så lite ihåg honom. Han är ung. Tjugusex , tjugusju år--mycket tyst och ser ut som folket är mest. --Är han därifrån orten ? --Nej , inte precis. Han hade kommit med tåget , egentligen i något ärende , tror jag , men han brukade alltid stanna till middagen. --Nå? --Ja , herre Gud , jag känner ju inte människan ! --Har han något anseende? --Det tror jag visst. Man gjorde mycken affär av honom i prästgården. Jag trodde nästan man påräknat honom till svärson. --Såå , sade fru Björk uppklarnande. I så fall var det säkert icke ett parti att förakta , tänkte hon. Blir det inte bäst att vi gå in till pappa? --Jo. Marianne reste sig. Fru Björk samlade varsamt tillhopa kökshandduken och lade den på bordet. Marianne gick förut genom den stora , vackra våningen. Modern kom efter med sin vaggande gång. Fadern satt vid sitt skrivbord med ryggen åt dörren då de kommo in. Man såg blott den grå nattrocken och en vågig , starkt gråsprängd nacke , av en särdeles distingerad form. Men vid ljudet av dörren vände han sig till hälften om på skrivstolens järnskruv. Det var ett regelbundet ansikte med slätrakad haka , försedd med en liten grop och inbäddad mellan gråkrusiga polisonger , som förenade sig med ett par järngrå mustascher. Ett par tjocka , mörka ögonbryn tecknade sig på ett egendomligt sätt mot det gråa håret och de stora , vattnigt blå ögonen. Det låg någonting välskött och välkonserverat över hela människan , och ansiktets alla linjer skvallrade om att de icke nötts in av bekymmer , utan av ständigt upprepade löjen. --Vad är det nu? sade han i en ton , som skulle föreställa trumpen , pengar , pengar , pengar ! Han slog med båda sina stora händer i luften. Hans röst lät som om den alltid vore fylld av dolda skratt , som snart skulle bryta ut. --Nej , i dag är det inte pengar , svarade fru Björk i det hon trängde sig förbi skrivbordshörnet och satte sig på en stol , men läs det här brevet , som Marianne fått. Fadern tog brevet och läste. --Vad är det för en Olsson? sade han då han slutat. --Ja , jag vet knappt; jag tror han är från ett ställe som heter Tomtö , svarade Marianne. Fadern drog ut en lång vissling i dämpad ton. --Är det den Olsson ! sade han , liksom rädd att någon skulle höra honom , då är han förmögen. --Det tror jag nog , svarade Marianne , men utan den ringaste iver , känner pappa till honom? --Ja , det vill säga , när han köpt egendomen hörde jag att han lagt upp största delen av köpesumman kontant. Han kan väl ha haft den ett års tid nu. Det lär vara en duktig karl. Han har varit inspektor på Munkeby--jaså det är den! Nå , vad svarar du , min pulla? --Lille far , jag vet inte alls vad jag skall svara , sade Marianne och sköt fram sina läppar till en liten grimas , som var egendomlig för henne , och som var något av bortskämt barn. Hon hade liten mun , med mjuka icke alltför fylliga läppar. --Det är bäst att du får tänka på saken. Jag skall taga närmare reda på honom. --Ja , gör det , papsen lille , sade Marianne och for med sin hand några gånger kring faderns runda nacke , som om hon ville svarva till den ännu mera. Redan följande dag hade kamrer Björk skaffat sig alla nödiga upplysningar , och de hade utfallit till hans slora belåtenhet. Börje Olsson var ett gott parti , det kunde icke vara tvivel om det. Kamrer Björk hade anlitat alldeles säkra källor. Sedan han haft en kort rådplägning med sin hustru , gick denna in till Marianne. Det var tämligen sent , men Marianne hade icke börjat att kläda av sig ännu , utan satt och läste borta vid sitt skrivbord med lampan tänd. Modern var helt upprörd och det brann små röda flammor på hennes kinder. Ja , Marianne , om du nu vill skriva till honom , så kan du. Pappa har skaffat sig alldeles säkert becked det är en bra karl , en duktig karl , och han är mycket förmögen. --Men han är bondson. --Bah , det betyder ingenting , han kan vara lika hygglig för det. --Ja , men släkten?------Nåja , ingenting blir ju bestämt förrän mamma och pappa talat vid honom själv. Då få vi höra. --Skriv då att han kommer på söndag , jag skall skaffa fyra rätter till middagen. De kysste varandra till god natt och modern gick. Marianne tog fram ett elegant litet brevpapper med monogram och skrev: "Herr Patron Olsson Tomtö. Tack för brevet. Tills vidare kan jag ingenting svara , annat än att mina föräldrar bedja er vara hjärtligt välkommen hit på söndag. Allt det andra får framtiden avgöra. M. B." Detta var på tisdagen. Redan på torsdagen hade hon svar. Fröken ! Tack för ert brev , tack ännu mer för de förhoppningar det ger för framtiden , men ingenting om det nu. Jag vill icke alls att ni skall binda er genom något förhastat löfte. Det är också för det att ni skall känna er helt fri i ert val , som jag ej vill säga 'du' i detta brev , så naturligt det än förefaller mig att jag skulle göra det. Nej , Marianne , vad ni än tror om mig , så tro icke att jag med ett enda ord vill övertala er att bli min hustru.--Min av fri vilja , eller också alldeles inte! Och så en sak i parentes. Skriv aldrig 'patron' på mina brev. Jag avskyr titlar i allmänhet , och denna mer än andra. Skriv lantbrukaren eller rätt och slätt herr. Det kan tyckas bra besynnerligt att jag skriver ett långt brev nu , då vi ju så snart skola råka varandra , men saken är den att jag ibland har svart att uttrycka mig i tal och då känner det som en lättnad att få skriva i stället. Det är en rest av bondblyghet , vilken jag nog skall arbeta bort. Tills vidare finns den där emellertid. Och det är nu en del saker som ni bör ha reda på innan ni bestämmer er. Om min yttre ställning kan ni nog få upplysningar på annat håll , men om min inre eller egentliga människa , som det ju dock måste ligga mest vikt vid att ni lär känna , kan ni svårligen få veta något genom andra , ty strängt taget har jag inga vänner; jag menar riktigt förtroliga vänner , annars har jag nog , jag som andra. Jag vill berätta er om mig själv och försöka att vara uppriktig. Mina föräldrar voro bönder. Min far är död , men mor lever , jag har endast en bror , äldre än jag , följaktligen är det han som efter gammalt allmogebruk fått min fars ställe. Mor har tagit undantag av den gamla egendomen. Hon ville nog hellre flyttat med mig , ty jag tror att jag är hennes käraste barn , men så kunde hon icke skiljas vid torvan , där hon bott i all sin tid. Gamla människor äro som huskatten , de byta hellre om husbönder än hem. Mor har emellertid sitt alldeles för sig själv och behöver icke ha mer beröring med min bror och svägerska än hon själv vill. Studera har jag aldrig fått; min far tyckte det kunde vara onödigt , det var det kanske också , för det jag skulle bli , ty som lantman hade jag slutat i alla fall. Det riktigt ligger en i kroppen , när man som jag vuxit upp vid jordbruk. Att icke så och skörda , att icke ha kor och hästar , det skulle vara för mig som att icke leva. Jag har nog kunnat tänka mig att det också finns andra intressen i världen , men jag har med detsamma känt att jag blivit född att bruka jorden. För mig kunde det aldrig bli tal om annat. Hellre dräng , om så skulle vara , än den lärdaste professor. Ty allt skall ju på sin rätta plats här i världen , annars går det icke bra. Jag har således aldrig gått i elementarskola , aldrig legat vid universitet; byskolan , folkhögskolan och lantbruksinstitutet , se där hela min bana! Jag säger det icke för att klaga. Och boklärda ha vi nog av. Far hade allt rätt. Men trots min lantmannanatur har jag en stark vetgirighet , jag brinner av begär efter kunskaper , som skulle kunna göra mig till en rikare utvecklad människa än jag är , och om ni skulle finna mitt sätt något kärvt , ber jag er dock tro att jag icke är rå till min inre människa. Det innerliga förhållande som rått emellan mig och min mor har säkert inverkat mycket på mig. Man säger ju att den som varit en god son också blir en god make. Men vad tjänar det till att tala! Jag tycker det är alldeles omöjligt att hitta de rätta orden. Brevet blir så matt och dött , så helt olika vad jag känner. Det är för resten någonting som vill tränga sig fram och som jag håller tillbaka nu så länge. Jag är en praktisk man och tycker icke om att låta fantasien löpa åstad med mig. Farväl så länge ! B. O." Marianne hade fått brevet just efter middagen , då hon med en roman i knät låg på schäslongen inne i sitt rum för att taga sin lilla siesta. Hon hade kastat boken för att i stället läsa brevet , och sedan hon slutat , låg hon stilla med blicken drömmande riktad ut i rymden. Förkänningen av en verklighetsroman spred sig över hennes fantasi som en varm imma. Med detta friarebrev i sin hand , med bröllopet i bakgrunden hade hon rätt att drömma. Det fanns hos henne en sällsam blandning av nyktert förstånd och överspänd sentimentalitet. Hur ofta än tillfälle erbjudit sig , hade hon dock aldrig inlåtit sig i någon om än så oskyldig kärlekshistoria , ty hon glömde icke ett ögonblick att det kunde bli komprometterande för henne själv , och att flickor aldrig kunna vara nog försiktiga. Med en ockrares slughet sökte hon att frånlocka sina tillbedjare så många prov som möjligt på deras böjelse. Hon hade en märkvärdig förmåga att utpressa dessa tributer åt de kvinnliga behagen , bestående i serenader , buketter , lyckönskningstelegram , slädfarter och mera sådant , men aldrig gav hon något igen. Hon var vänlig och smeksam och kokett , just till den fina gräns som betraktas för comme il faut. Hon var för ingen del någon kall skönhet , men hon glömde aldrig sin goda uppfostran. Hon kunde njuta av en blick , en handtryckning , en dans , där kavaljeren förstod att hålla henne som vuxen fast , och trots sin något för fylliga figur dansade hon som ingen annan flicka i staden , lätt , mjukt , graciöst. Det var också en formlig stormlöpning om hennes balprogram. Men aldrig kunde någon veta om hon ens märkte dessa små ömhetsbevis , vilka alltid tycktes lämna henne lika oberörd , och på vilka hon lika litet svarade med något tecken till vrede som till genkänsla. Men i sitt eget sinne lade hon dessa hemliga triumfer till alla de andra , mera uppenbara. De sade henne att om hon icke var vacker--och det framhöll hon alltid för sina kvinnliga vänner--så hade hon åtminstone karltycke , vilket vill säga oändligt mycket mer. Hon visste mycket väl vad det var som utövade denna magnetiska inverkan på det andra könet. Hennes toaletter framhöllo alltid vissa egendomligheter i hennes utseende. Sättet att kläda sig var för henne en skön konst , och hon visste att lämpa modet efter sin individualitet. Och det fordrades icke liten uppfinningsförmåga till att vara ständigt ny , ständigt retande. Dagen efter en bal var för henne mera än själva balen. Då var hon alltid trött , och modern fördubblade sina omsorger. Hon kunde då ligga timme efter timme på sin schäslongen med huvudet lutat mot dess karm och ögonen slutna , hänsjunken i njutning och domning , med rummet prydligt omkring sig.--Modern hängde undan hennes baldräkt , innan hon steg upp , ty Marianne vämjdes alltid att se den , sade hon. Endast solfjädern ville hon behålla framme. Det var så behagligt att känna den mellan sina fingrar medan hon i minnet åter genomlevde aftonens tilldragelser. Vad det var ljuvt att halvslumrande vila ut i den atmosfär av beundran eller åtrå , varav hon ännu kände sig omgiven , och som hon tyckte sig insupa med luften , likt doften av vissna rosor! En blick , en beröring , ett intet kunde försätta henne i en sådan stämning för en hel dag , där hon låg omhuldad av moderns kärleksrika händer , trött och tillfredsställd. Någonting liknande var det också hon kände nu , fastän stämningen icke kom av hågkomster utan av drömmar om framtiden. Hennes föreställning dröjde vid det intryck hon måste ha gjort på denne man , vid vilken hon själv fäst sig så litet , att hon knappt mindes hans utseende. Hon kände att det fanns en stor kontrast mellan honom och henne , den fängslade hennes inbillning. Hon försökte att föreställa sig honom. Hon tänkte sig i hans natur någonting våldsamt , som låg och gömde sig under den lugna ytan. Denna obändighet , som hon drömde om , lockade henne , det låg någonting för hennes drivhusvuxna kvinnlighet eggande i att tänka sig älskad av en sådan , nästan rå natur. Det var någonting sagolikt och förtrollande , någonting för nyfikenheten retande i att veta sig viljelöst , värnlöst hängiven åt en sådan man. Det var detta Marianne drömde om. Hon hade ett omättligt begär efter att bli älskad , icke som människa blott , utan som kvinna , och icke blott som kvinna , utan nästan som ett barn , att motståndslöst bäras bort vart som helst. Att i sina smekningar tämja en lord Rochesters grymhet , det var vad som kunde komma hennes huvud att svindla. Det var en sådan njutning som att åka på rutschbana och känna den hisnande rysningen därvid. Naturer sådana som Mariannes förstå att uppskatta den. Hade Börje Olsson varit fattig , skulle det aldrig fallit Marianne in att tänka på honom , han hade då helt enkelt sjunkit ned till en obetydlighet. Men pappa hade från säker källa skaffat sig reda på , att bouppteckningen efter fadern gått till tvåhundra tusen kronor eller lite mera , och på de två år Börje förvaltat sitt arv hade det visst icke minskats. Och penningen gav makt och frihet. Börje Olsson kunde nog ta sig en hustru och bära bort henne , och bakom ett äktenskap av alldagligt utseende kunde det nog finnas en Rochester att tämja med mjuka armar. 2 Septemberdagen var ruskig och kall , regnet öste ned över gatorna och skvalade ur alla takrännor. Det hade varit ett studium hur man under förmiddagen skulle kunna göra sig fri från pojkar och inackorderingar , men det lyckades att få dem åstad i kyrkan. Något över tio kunde Börje komma. Lite var kände oro. Mamma hade vidtagit alla arrangemang för middagen och gick nu paradklädd ut och in i rummen. Pappa tassade med spända öron omkring inne i sitt rum , beredd att öppna vid minsta ringning. Marianne vandrade fram och åter på salongsgolvets matta , med händerna på ryggen och blicken på sina små fötter , som voro klädda i ett par mörkröda atlasskor med stora rosetter. Hennes sulor voro så tunna , att foten kunde böja sig obehindrat och mjukt för varje steg. Det var smala , fint formade fötter , som aldrig behövde klämmas för att se små ut , och som--liksom händerna--icke tycktes stå i rimligt förhållande till den för en ung flicka något massiva överkroppen. Vanan att sakta vagga med livet gav i förening med den bakåtböjda nacken och korta halsen åt hennes apparition någonting av mjukt självsvåld , som gled in i minnet och fäste sig kring hennes person. Ingen kunde tänka på henne utan att se denna karakteristiska gång--läjttefull , njutningslysten i varje sin rörelse. Håret var litet , mjukt och guldglänsande. Det låg högt uppe på hjässan i en grekisk knut , lämnande hårfästet i nacken fritt. Några ostyriga slingor ringlade sig ned kring panna och hals , för korta att kunna strykas upp , och förtunnade sig till ett fint fjun. Hon kände sig upprörd , men icke obehagligt. Under de dagar , som för flutit , hade man omständligt dryftat frågan från alla sidor , och ju mera man dryftade den , dess mera skäl fanns det för Marianne att säga ja. Hela släktens tanter och familjefäder ansågo det vara en galenskap att släppa någonting sådant ifrån sig , och Marianne blev noggrannare underrättad om faderns affärsställning än hon någonsin varit. Allt tydde således på förlovning. Man hade försökt att hålla alltsammans hemligt för Mariannes bröder , men på något outrannsakligt sätt tycktes även de ha blivit gripna av den allmänna spänningen , ja , till och med pigorna i köket hade en aning om , att någonting ovanligt var i görningen. Minuterna skredo framåt med nervprövande långsamhet , och enformigt skvalade regnet ned över gatan. Marianne gick och undrade vad han skulle säga och vad hon skulle säga. Hon hade föreställt sig allting på förhand , men hon visste att det icke skulle bliva så , utan helt annorlunda. Det ringde. Hon spratt till. Nu skulle det komma ! Hon hörde faderns röst i tamburen , ty alla dörrar genom våningen stodo öppna. Och hon hörde en annan röst , som hon icke kände igen--en låg karlröst var det--så gick det i tamburdörren , och steg kommo genom rummen. Han bugade sig i dörren , och kom så fram till henne , åtföljd av sin blivande svärfader , som gick och höll styr på ett belåtet leende. Mariannes blick var så skärpt av väntan och nyfikenhet , att den sekundsnabbt uppfattat hela personen , med alla detaljer. Dräkten var oklanderlig , men i gång och hållning fanns det någonting rustikt--en viss tyngd och tröghet. Han räckte Marianne sin hand och hälsade som en vanlig gammal bekant. Det fanns en trygghet i hans sätt , som meddelade sig åt andra. Man satte sig och började ett samtal om väder och vind. Ibland var det som hade ett leende velat spela till i friarns ögon; han fann tydligen situationen komisk , men höll god min. Svärfadern var uppenbarligen mera brydd än han. Alla parter sökte låtsa som om ingenting ovanligt vore på färde. Marianne satt och observerade sin tillkommande. Det var svårt att få klart för sig om han borde anses ful eller icke. Han hade tätt , svart helskägg , som såg ut att aldrig ha varit klippt; svart , glanslöst hår , som krusade sig vid tinningarna; jämn , solbränd hy och en kort , rak näsa. Det fanns ingenting ovanligt i det utseendet , och det kunde vara lätt att glömma. Så hade han ljusa grå ögon , som kontrasterade på ett märkvärdigt sätt emot den mörka hyn och de korta svarta ögonhåren. Det var ett par lugna uppmärksamma ögon , som tycktes kunna gå till botten med allting , utan att behöva göra sig besvär. Vid ögonvrårna funnos några små rynkor , som gjorde att dt lätt kunde se skälmaktiga ut. När fru Björk kommit in och man pratat om åtskilligt , fick värden plöts- ligen en angelägen skrivelse att avfatta , varför han bad om ursäkt att han avlägsnade sig på en stund. Strax därefter kallades värdinnan bort av hushushållsbestyr , och de unga voro ensamma. Det inträdde en stunds förlägen tystnad. --Nå? sade han. --Ja , vad skall jag säga ? Marianne satt borta vid det stora fönstret i salongens brutna hörn. Börje gick nu fram till henne , så att de kommo att sitta alldeles mittemot varandra och i full belysning. --Så länge det är på det här sättet bli vi ändå aldrig bekanta , sade han , ty gå vi ensamma tillhopa , så börja folk prata , och skola vi jämt vara i sällskap med andra , så komma vi varandra aldrig närmare. Det blir då som nu , att se på varandra och att prata om allt möjligt strunt , som ens egna tankar icke ens bry sig om att följa med. Det var alldeles icke den vilda passion , som Marianne drömt sig , men det var ett sansat lugn , som verkade tilldragande. --Det kan nog vara sant , sade Marianne och lekte i sitt knä med ett grönt blad , som hon nupit ur en av blomkrukorna. --Ja , och det viktigaste för oss är ju att komma på en sådan fot med varandra , att vi kunna visa oss sådana vi äro , och så att det kan komma förtroende och uppriktighet emellan oss. Det var eget att höra honom tala. Rösten hade intet särskilt välljud och han talade långsamt och eftertänksamt; det egendomliga låg däri , att Marianne tyckte att denna röst icke var ny för henne , det var liksom hon hört den många , många gånger och hade lärt sig att hålla av den. Detta var så allt igenom annorlunda än vad hon väntat--ingenting av eggande sinnesrörelse , ingenting av spänning och hjärtklappnig. Under pausen hade han suttit och sett på henne , nu såg också hon upp , och deras blickar möttes , men hon svarade icke , såg blott ned igen utan att rodna. --Vore det därför inte bättre att vi förlovade oss redan nu? Efter det icke funnits någon kärlekshistoria emellan oss eller så , tror jag det vore bäst om vi började i den kanten. Hon såg upp nästan förskräckt. --Ja-ja , sade han med en trygg humor , den kommer nog , men allting skall växa och gro av sig självt , och det betyder väl inte så mycket om den kommer på den ena eller den andra sidan om förlovningen. Vilken underlig människa ! Nu drog hon på mun. --Saken är den , att jag längtar att få allting klart , så att vi kunna komma att umgås som människor , ty detta är ju bara en komedi. Det förargade henne smått att han kunde vara så lugn. Var detta likt ett frieri! Hon satt och vred sitt gröna blad mellan fingrarna , så att det blev alldeles slappt. --Ja , nu har jag talat , sade han på sitt tvära , humoristiska sätt. --Jag tycker bara att det är ett spektakel , att vi förlova oss , när vi äro så främmande för varandra som nu , sade hon och rodnade häftigt , utan att veta varför. --A , jag förstår! sade han hastigt , och tycktes därpå leta efter orden ett ögonblick , jag förstår så väl; men är det inte bättre att vi spela komedi för andra så länge , än om vi nu en tid skulle gå och spela komedi sinsemellan och låtsa som om ingenting om giftermål och dylikt vore talat? --Jo , men------ --Ja , det är det jag menar , ni känner er skygg för mig nu. Det är naturligt , det måste ni--en sådan flicka som ni. Ni kan inte låta bli att tänka att jag skall vara rå , därför att jag är bondson , och därför är ni rädd att innan det kommit en varmare och fullt gemensam känsla emellan oss ge mig en förlovad mans rättigheter. Är det inte så? --Vet inte , svarade Marianne så sakta att det nästan lät som endast ett djupt draget andetag. Hur annorlunda var icke hennes egen stämning än vad hon föreställt sig! Hon kände sig blyg och allvarsam som om hon stått i en helt annan ålder än sin egen. Det kändes som om hon aldrig varit så ung som nu. --Men det får du inte tänka , Marianne , sade han i det han böjde sig på stolen framåt utan att se upp , vi bönder kunna också ha finkänslighet , fast man inte tror det om oss. --Ni är ju inte bonde! Hon nästan ropade det med förskräckelse. --Inte till det yttre , nej. Men det ligger en i blodet , man hänger fast vid det gamla med tusen rötter. Om man också blir polerad till det finaste som finns , så har man ändå kärnveden kvar , och nere i ens eget sinne finns det alltid något av det nedärvda , någonting gott kanske , men ändå någonting olika mot er. Hans röst lät så sympatisk , och hon kastade en snabb blick på hans nedböjda ansikte , hon såg det tättvuxna , glanslöst krusade håret. Hon hade en övergående lust att smekande stryka sin hand däröver för att visa att hon inte var rädd , eller för att säga honom att han inte fick vara ledsen. --Och om det inte kan bli något av , sade han monotont och nästan lik giltigt , då är det bäst att jag får veta det nu. Det klack till.--Ingenting bli av ! Nej , det var icke hennes mening. De skulle vara nästan som att skiljas vid någon av sina anhöriga. --Jag bara tycker det är så brådstört , invände hon. --Som ni vill , sade han i fullkomligt förändrad ton och reste sig. De är en vacker våning frökens föräldrar har , det slår en så fort man kommer in. Hon kände sig förödmjukad , tillintetgjord. Hon rodnade ända till tårar medan hon utan att se upp rullade den lilla gröna massan mellan sin. fingrar. --Det är väl fröken som spelar? sade han med en blick på pianot. --Ja , svarade hon knappt hörbart. --Ni sjunger också , ser jag , återtog han och bläddrade i ett nothäfte det var ju synd att vi inte fingo höra er en enda gång , därute i Hallstorp. --Det var ingen förlust , svarade Marianne i ömklig ton , och så ble det ett ögonblicks paus. Regnet hördes skvala ned på gatan och trumma takrännorna. När mässan var slut skulle pojkarna kanske komma hem Och så vid middagsbordet både de och inackorderingarna. Hon själv skulle se brydd och tafatt ut , alla skulle märka det , se på henne , undra och skvallra , och ingen bundsförvant skulle hon ha i honom därborta , ha skulle sitta lugn och trygg och tala om vädret. Hon kastade bort de hoptrillade resterna av blombladet , ställde sig sig fönstret med ryggen mot rummet , men såg ingenting. --Trivdes fröken bra på landet? återtog han. --Nej , det står inte till att hålla ut ! ropade hon i förtvivlan. --Inte det? --Jag menar detta! Hon hade trotsigt vänt sig om med ögonen fulla av tårar. --Så? Vad är det då ni vill? Hon gick fram till honom med sin vaggande självsvåldiga gång , medan han såg på henne , begärlig att uppfånga varje rörelse. Det var denna gång som kunde göra honom tokig; och så dessa tysta , mjuka steg , liksom om hon gick på silkesvadd! Han stod och lekte med sin urkedja , och hon lade båda sina händer på hans arm. Nu , när hon stod så nära , såg hon att han knappt var huvudet högre än hon. --Var inte ond. Hon såg med barnslig naivitet in i hans ansikte. Det lyste upp med ens , nu var det intet tvivel om att han såg bra ut. Och om han nu var bonde eller ej , och om han nu ville vara finkänslig eller inte , så tog han henne om livet , och om hon nu var rädd att ge honom en förlovad mans rättigheter eller ej , och om det fanns någon gemensam känsla emellan dem eller inte , så drog hon sig icke tillbaka. Och det var icke han som kysste henne eller hon som kysste honom , utan de kysste varandra , och det utan betänketid. Ty försonas skulle de till vad pris som helst. Och när det var undangjort sågo de varandra in i ögonen tämligen skrattlystna. Och det kändes som om de varit förlovade alla sina dar. --Hör du , kommer här någon? sade han. --Jag vet inte--ja , när de komma ifrån kyrkan. --Är detta ditt rum? Han såg in under en nedhängande och med en kedja uppburen portiär. --Ja. --Du har ju syskon? --Ja , tre bröder. --Jag har så mycket jag ville språka med dig om innan de andra komma. --Vi kunna gott gå in i mitt rum. --Det var skönt , jag tycker jag känner mig liksom en hare , som letar efter en buske , sade han skrattande. Det lär nog behövas vana till att vara förlovad. Marianne lade handen på hans axel , och så gingo de in i hennes rum , hon lyfte upp portiären och böjde huvudet åt sidan medan de gingo igenom , på det de skulle kunna gå i bredd. Börje tvärstannade. --Ett så vackert rum du har! Han såg sig omkring åt alla sidor. Så elegant har jag visst inte hemma hos mig. Han tänkte med en viss förskräckelse att han visst inte ville ha det heller. --Vi skola nog få det trevligt , sade Marianne uppmuntrande. Hon satte sig på schäslongen och han mitt emot , grensle över en stol , med armarna på dess ryggstöd , beredd att se på henne riktigt av hjärtans lust. --Hur var det , vi skulle ju inte gå så brådstört till väga med förlovningen? sade han , ur stand att , glad som han var , undertrycka en liten lust att retas. --Inga elakheter , till det är du alldeles för nybakad fästman ! --Hör du , ska vi inte byta ringar i morgon? Jag åtar mig att skaffa bojorna. --Ja , ja! Tänk , nu skola de inte ha nys om det i staden , inte det ringaste. A , det blir gudomligt! Börje blev allvarsam. --Men i alla fall , Marianne , se på mig riktigt och tänk efter om du verkligen tror att du kan komma att tycka om mig. --Visst kan jag komma att tycka om dig. Hon kastade en liksom skygg blick in i hans ljusa grå ögon med de små pupillerna och de korta , svarta ögonhåren. Någonting drog henne till denne man , och på samma gång kände hon sig hållen tillbaka. Det fanns något i hans blick som tvingade till ärlighet. --Jag är så rädd att du skall begå något misstag , sade han , satte sig bredvid henne på schäslongen och grep hennes händer. Om du skall säga nej en gång , så är det bäst att du gör det nu , bäst för oss båda. --Jag kan inte säga nej , svarade hon liksom rädd för sina egna ord. --Om du sade nej nu , skulle jag naturligtvis ändå gifta mig med någon annan; jag tror inte på olycklig kärlek. Men jag är inte alltid så här lugn , och sen------längre fram------är det inte sagt att jag kan släppa dig lös så lätt som nu. Och att gifta sig , ser du------jag menar att du har väl riktigt gjort dig reda för det------nej , jag ville säga , att om du känner den allra minsta lilla motvilja mot mig nu , så skall du inte tro att den ger med sig med tiden , utan att den blir värre och värre. Jag har sett sådant. Och om du inte av fri vilja och eget tycke är villig------nej , jag menar känner dig glad åt--ja , du förstår , så tro inte att det finns någonting i världen som skall kunna ersätta det som brister.--Av eget tycke , Marianne! Annars vill jag inte. Han hade lösgjort hennes händer och tog sina armar tillbaka med en rörelse av djärv och omedveten plastik. Det kom verkligen i hans ögon någonting av att lyfta henne upp och bära henne bort , men icke brännande lidelsefullt , som hon drömt , utan friskt på samma gång som förledande. Och hon gjorde just vad han ville , hon slog båda armarna om hans hals , och de kysste varandra. --Och nu , sade han , nu gäller det bara vår redliga vilja. Nu kan det komma vad det vill. Nu är det avgjort. Som av en gemensam impuls reste de sig båda och började tillsammans gå fram och åter i rummet. Börjes ansikte var som förändrat , den öppna , manliga själsblidhet , som lyste därur , gjorde det nästan vackert. Marianne kände sig dragen till honom av det innerligaste förtroende. Det fanns något i hans enkla , osammansatta personlighet , som drog en trollring krillg det bästa i hennes sinne. Hon hade aldrig känt sig så god , och därför aldrig så lycklig som nu. Livet låg framför dem som ett vidsträckt morgonljust landskap , och det var nu de , som på allvar skulle börja sin väg. Det fanns icke en biavsikt , som den ene dolde för den andre , och öga mötte öga , klart och varmt som vore det ett solbeglänst djup , där själ kunde läsa i själ. Ännu hade de i hela världen intet annat än varandra , ännu hade intet främmande trängt sig vanhelgande emellan , ännu var det blott det enkelt naturliga: att de voro ett människopar. Ännu behövde de ej med smekningar taga fasta på lyckan , ty själva tillvaron var njutning--livets stora , sunda fröjd över att vara till , att sträcka sig mot framtiden , att fortfara. Och denna stora glädje gled som en underström under deras ord , hur lugna och litet sägande de än voro i förhållande till vad blicken hade att förtro. Så hördes ljud av steg därute. Som av en händelse kom fru Björk att gå förbi dörren , hon kastade en hastig blick ditin och drog sig så tillbaka med ett försök att latsa som om hon ingenting sett. --Dina föräldrar! sade Börje i det han stannade , och det drog sig som aningen av en skugga över hans ansikte. Att tänka på allt , och det i en stund som denna ! Och så förlovningsringar och förlovningsannons och förlovningspresenter! Börje ramlade ned i allt detta frän sin himmelsfärd och började redan svettas. Han stod rådvill , Eva fick redan taga sin Adam om hand , och trogen sina traditioner räckte hon honom glatt av kulturens frukter. --Ja , kom , sade hon. Och han följde. 3 Den dagen kunde det icke bli någon officiell förlovning , ty ringarna kunde ej fås förrän följande dag , fast Börje gått direkt från svärföräldrarna och till guldsmeden. Men då det skulle bli kunnigt så fort , brydde man sig icke om att vara så särdeles hemlighetsfull. Annonsen var redan skickad till tryckeriet. När de två äldsta sönerna , efter att ha gjort sina förmiddagsvisiter hos kamrater , kommo hem , möttes de därför i tamburen av modern , som ville passa på att meddela dem den märkvärdiga underrättelsen. --Tyst , sade hon då de stojande och skrattande kommo in , Marianne är förlovad , fästmannen är därinne. --Å tusan! kom det i olika tonarter i det studentmössor och rockar hängdes upp. --Hur har det gått till? Frågan kom från den äldste , en stor och blond ung man med korta vita hårstrån på överläppen , någonting som kunde bli mustascher med tiden. --Jo , Marianne hade brev häromdagen och nu har han friat ordentligt. --Ja , vi märkte att något var å färde , sade den yngre av de två , en blek ung man med mörkt , tättklippt hår , men det skulle ju vara så rasande hemlighetsfullt. I detta ögonblick slets dörren upp utifrån och in störtade en pojke på en sexton år , med filthatt på huvudet och käpp i handen. --Vad hålles här riksdag om? utbrast han och studsade , när han fick se alla dessa viktiga miner. --Marianne är förlovad , upplyste den yngre av studenterna. --Schut--så det var då ändå det! utbrast den sistkomne med en vissling och slängde upp sina ytterplagg i det han sade: det var ju kiligt av Marianne. --Har han något? Det var den äldste. --Rik , sade modern i en ton av vördnad. --Tjo! jublade tyst den yngste och gjorde ett danssteg. Han hade ljust , småknollrigt hår , som stod rätt upp. Med sitt feta , runda ansikte och smala hals var han lik en halvfjädrad fågelunge. --Vad är det för slags karl? frågade den mörke. --Han är lantbrukare , svarade modern i dämpad ton , som om hon vore rädd att någon skulle höra henne. --Vad skall Marianne med den? Hon som är så stilig! utbröt skolpojken . --Du är dum , tillrättavisade Karl , det var den blonde. --Det skall du tala om--träskalle--fähus ! ropade den yngste. --Tyst! sade modern i en myndig ton , som om hon alltid vore van att bli åtlydd , vilket hon emellertid sällan blev. --Han skall naturligtvis stanna här till middagen? frågade Karl , vars intresse för svågern gjorde honom alldeles känslolös för de epiteter brodern frikostigt utdelat. --Det förstås , sade modern , han stannar naturligtvis hela dagen. --Vad säger pappa? frågade den mörkhårige. --Pappa är mycket glad. --Är han verkligen så rik? --Över hundra tusen kronor. --Det kan väl inte vara , han dröjde innan han sade ut , puder? ---Visst inte. Pappa har tagit alldeles säkert reda på det. --Gott , det var ändå något. --Något? Det var ju en ryslig bondtur för Marianne , t ,vcker jag , sade den äldste i det alla tre avlägsnade sig för att göra sig redo till middagen. Modern gick åter i köket. Hon ville själv övervaka allting. I salongen sutto Marianne , fästmannen och kamrer Björk själv. Det var strax innan middagen och för att icke för mycket förråda hemligheten hade de båda nyförlovade måst lämna sin fristad inne i Mariannes rum. De hade fått sina omfamningar och rörda blickar av föräldrarna , men ännu var det stelt så att det kunde gå en rysning över ryggen. --Har det inte varit tomt för dig nu så länge du bott alldeles ensam därute på Tomtö? sade kamrern. Marianne satt i ena soffhörnet och Börje bredvid på en stol , de sökte hållla sig skadeslösa genom att oförmärkt hålla varandra i hand. --Nej , jag kan inte säga , innan jag såg Marianne var där inte tomt. Jag hade ju också jämt så mycket att göra och att tänka på--när man tar emot en sådan stor och illa medfaren egendom. --Ja visst , men det var väl en ganska förmånlig affär? --Den blir med tiden , men det fordras stort rörelsekapital och mycket arbete. Men det skall nog gå. --Vad roar du dig med , när du är ledig? sade Marianne , helt sakta för att ingen obehörig skulle höra detta du. Det passande borde ju iakttagas. Det där förstulna , hemlighetsfulla hade också sin särskilda lockelse. --Hå , jag läser. --Vad läser du? --Först och främst mina tidningar. --Håller du många ? frågade svärfadern. Börje skrattade. --Sydsvenskan , Skånska Aftonbladet , Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter. --Är du tokig! Vad skall du med så många tidningar? sade kamrern. --Jag skall se efter om de alla säga detsamma , svarade Börje med ett slags torr humor. --Kanske du håller dem för följetongens skull? sade Marianne. --Den läser jag aldrig. Nu öppnades dörren och en medelålders dam i svart siden trädde in. Hon hade en stor spetsig näsa , som hon förde fram som ett bogspröt. Hon gick så styv , att det såg ut som om hon haft trissor under skorna och låtit en fot åka fram i sänder. Alla reste sig och värden presenterade: --Patron Olsson--friherrinnan Stjernklo. Börje blev blossande röd vid patrontiteln. Den svarta damen intog motsatta soffhörnet till det där Marianne satt , och kamrern vände genast sin stol för att börja en konversation. Friherrinnan svarade med små avklippta meningar , vid vilkas slut hon alltid snörpte på mun , så att näsan framstod i all sin benighet. --Läser herr Olsson aldrig romaner? sade Marianne. --Sällan , jag hinner inte. Mariannes bröder kommo in , blevo presenterade och betraktade med nyfikna blickar sin blivande svåger. En ung flicka , ett par pojkar och en ung kontorist kommo också till , och sa gick man till bords , friherrinnan före , med sitt bogspröt visande vägen för de andra. Fru Björk hade gjort sitt bästa med dukning och allt. Hon drevs av ett begär att imponera på den rike svärsonen , han skulle se att Marianne var en fin flicka , att hon var av god familj och att hon gjorde honom en ära genom att bli hans hustru. Pigan stod uppställd vid byffen lik en gardist , och med en ceremonimästares vana anvisade värden sin gäst hans plats vid sidan av värdinnan; mittemot , bredvid värdens plats , sågs friherrinnan planterad , rak och styv som ett standar. Kamrern hällde i brännvin och lyfte sitt glas mot Börje. --Jag ber om ursäkt , jag super inte. Värden studsade. Han måtte väl aldrig vara godtemplare! --Så , absolutist? sade han utan att låta märka något av sin obehagliga överraskning. --Inte just det , men en fiende till den svenska nektarn. --Nå , skal då , sade värden med en nick åt kontoristen samt sina två äldsta söner , som gjorde honom besked. Kamrern hade blivit ordentligt förstämd. En kallvattensmänniska , en nykterdansare; det var ändå synd om Marianne. Men karlen var i alla fall för god att låta gå. Bara han nu inte vore läsare med ! Under denna hemliga tankegång konverserades det livligt. Fru Björk var hurtig och munter , det tröt henne aldrig samtalsämnen och hon hade både tankar och ögon med sig. Ingen fara för att någon skulle bli försummad eller illa serverad vid ett bord , där hon var värdinna. Börje tyckte om henne och det artade sig till att de snart skulle bli bekanta. Och så märktes det i det allra minsta hon tog sig till , en praktisk duglighet , som slog an på honom. Mittemot sig , vid sidan om friherrinnan såg han Marianne , som nästan icke kunde äta , utan blott såg glad och näpen ut. Börje kunde icke låta bli att anställa jämförelser emellan henne och den äldste brodern , de voro så slående lika till dragen och så himmelsvitt olika till uttrycket. Börje kunde icke hindra sig från att då och då se på denne sin blivande svåger. Han hade aldrig sett någon människa så med kropp och själ gå upp i förtärandet av sin föda. Om de spefulla , halvt föraktfulla blickar , den mörke brodern då och då kastade på honom , svävade han synbarligen i den djupaste okunnighet Det var icke kvantiteten av det han åt , som förvånade Börje , ty denne hade själv god aptit , men vad han häpnade över var de snikna blickar , med vilka den andre kringskådade ett fat , innan han kunde göra sitt val , en snikenhet som skulle hans timliga och eviga lycka berott på om han lyckades uppspåra den läckraste biten; det var hans sätt att huka sig ned på stolen , med den breda gestalten sammanböjd för att komma närmare tallriken; det var den själsfrånvarande blick hans ögon antogo medan han tuggade; det var hans ovanliga glupskhet med avseende på sås , syltgurkor och päron. Han var sprättig och fin; hans halsduk var skinande blå och prålade med kråsnål av imiterad diamant; han hade stora breda händer , fina och vita som om de aldrig känt solen; hans kläder voro av modernaste trikåvävnad och sutto som svarvade åt hans vackra , nägot fetlagda figur. Men ändå hade det aldrig förr fallit Börje in att ätandet--trots silvergaffel och finaste damast--kan bli någonting vidrigt. Och helt otvunget inställde det sig i hans sinne en jämförelse. Han tänkte på sina grova , otympliga arbetare därute. Hur föga granntyckta de än kunde vara och fastän de knappt visste vad gaffel skulle vara till , brukade de ändå alltid sitta till bords med samma lugn och värdighet som far före dem--långsamt skära av styckena med Sill fällkniv och betänksamt föra dem till munnen. Att icke äta med antagen likgiltighet skulle hos dem anses som den fullständigaste brist på folkvett. Han hade ofta skrattat åt det där. Nu förstod han varför de antagit sin sed. Det finns olika sätt att anbringa sin fernissa. Den yngste av bröderna tycktes vara en upptågsmakare och odygdsfågel. Mer än en gång måste modern skicka en sträng blick ned till den bordsända , där han satt , en blick som emellertid icke hade annan påföljd än att han den ena gången nickade mycket ivrigt till henne och den andra skickade en liten oförmärkt slängkyss. Alla de andra pojkarnas huvuden lutades fram emot honom och han tycktes ha ett outtömligt förråd av skolhistorier att servera dem till maten. Dess emellan klingade han med en myndig min på sitt glas , med vanan hos en gammal krogkund , och begärde mera öl. Och så såg han så lustig ut med sitt runda huvud , sin smala hals och sina spelande ögon. Den pojken kunde Börje i alla fall tycka om. Han var oförlikneligt komisk med sin fågeluppsyn och sin skolpojksjargong. Den andre i ordningen av bröderna förde en städad konversation med sin granne , kontoristen. Hans hela lilla person var det mest vårdade man kunde tänka sig , men han bar icke som brodern berlocker , kråsnål eller lysande halsduk , och hans kläder voro i mörka färger. Det var icke utan oro värden väntade utgången , när han höjde sitt vinglas emot Börje , och det var med en oändlig lättnad han såg honom fatta det och dricka. Se där , kanske han till och med var kännare! Man kunde aldrig så noga veta. Sådana där förmögna bondsöner------ Men den hälsande blicken över glasets kant , den fina böjningen av handen hade han icke. När han druckit , satte han galset helt enkelt ifrån sig , som om han druckit en klunk vatten. Det var ändå en brist i hans uppfostran. Men ingen fara , det kunde nog avhjälpas , när han bara inte var absolutist. Det hade dock varit en skandal. Munterheten kring bordet blev livligare. Det var ett nämnande av namn och ett skyldrande med glas. --Pappa , är det här av samma sort vi hade häromdagen? sade den yngste av studenterna och smakade på vinet. --Nej , det här har jag tagit hos Samson och Borg. --Detta är betydligt bättre. Fadern nickade bekräftelse med en gillande blick för sonens fina smak. Den kunde det bli något av med tiden. Sköljkoppen skulle bli ännu en prövosten för den nye familjemedlemmen. Kamrern undrade med en blandning av förskräckelse och skadeglädje om han skulle dricka vattnet. Det gjorde han icke , men kamrern märkte hur han dröjde ett ögonblick för att giva akt på de andra. Dummare kunde han således vara. Efter middagen gjordes det salong och först sent på kvällen efter supen blev Börje ensam med familjen. Man drog allmänt en lättnadens suck , när sista fliken av friherrinnans klänning försvann utom dörren. Man sträckte på benen , man rätade på ryggen , man steg upp och började promenera på golvet , det hade kommit en alldeles ny belåtenhet över allas ansikten. --Quod bonum , faustum felique sit! ropade den yngste och sträckte välsignand ut sina händer efter den bortgångna. --Tyst , hon kan höra det , sade Karl. ---När hon inte begriper det ändå ! Nu var du dum igen. --Håll mun på dig. --Tyst , pojkar , ska ni få tobak , inföll Walter , han med mörka håret. --Mor , har du inte ett glas lätt , gott vin? sade kamrern , våra pojkar ska naturligtvis dricka brorskål med varandra. Nu hör du ju till de vara , min käre Börje. Den tilltalade svarade med en bifallande böjning på huvudet. Och fru Björk reste sig för att gå efter det begärda. --Mamma , en kaka eller en apelsin--. Marianne lade huvudet på sned och sträckte fram handen med en bedjande åtbörd. --Tigg inte , Marianne , men tigger du , så tigg lite till mig! ropade Haqvin. --För tårtor och cigarrer är den där herrn beredd att offra både kropp och själ. upplyste Walter. --Precis , som om du vore kostföraktare ! --Jag röker åtminstone inte gröna nöden. --Har du sett mig röka gröna nöden? utfor Haqvin , alldeles blodröd vid denna skymf. --Ja , inte har det varit stort bättre ! --Kan vara likaså bra som att röka tjugufemörescigarrer , som man viggar av kamrater och aldrig betalar igen , bet Haqvin till. Han var så ond att han icke tog hänsyn till den grannlaga omständigheten att den nye svågern var närvarande. --Tyst , pys , annars får du ingenting av välfägnaden , sade fadern godmodigt. --Ä , Haqvin drog sig in i en vrå lik en morrande hund. --Vänta bara tills mor kommer , så är han nog glad att få krypa fram igen , sade fadern skrattande och lade sina händer om de båda äldre brödernas skuldror. Ser du , Börje , de här två piltarna blevo studenter samtidigt nu i våras. Är det inte duktiga pojkar? Karl är tjugu och Walter nitton. Våra barn ha kommit alldeles i en klunga. De äro nästan lika gamla allesammans. Nej , inte Haqvin , han är bara sexton år , men nästa vår tar väl han också vita mössan. --Så-å , sade Börje intresselöst. --Jo-o , det är allt kläm i honom , fast sinnet rinner lite över allt som oftast. Kamrern gav Karl ett slag på axeln. --Se här ha vi den blivande läkaren , och den här svarthårige blir jurist. I dessa dagar resa de från oss till Lund. Vem skall den lille nu få att kälta med? Den så kallade lille hade redan hunnit bli god igen. Han tog fadern om halsen och de började promenera fram och åter på golvet. --Marianne du , den där friherrinnan måtte vara ett riktigt högdjur , sade Börje. --Hennes far var garvare och hette Eskilsson. Hon var rysligt rik och baronen var rysligt fattig , där har du hela historien före bröllopet. När man sett hennes fysionomi , vet man också historien efter bröllopet. Stackars baron--han slapp då till sist ifrån det och det var allt väl för honom , ty han hade det nog inte för glatt. Men han åkte efter spann , han , med sitt kors. --Jag skulle låtit henne rest till världens ände med sitt spann , om hon velat , men inte hade jag följt med , sade Börje. --Han mådde ändå bra , han åt sig ihjäl , sade Walter , med en elak blick på Karl. --Han åt upp en stor del av hennes pengar också , inföll fadern. --Nå , men är hon inte ledsam att ha i huset? --Ånej , hon har ännu tillräckligt kvar för att kunna betala så mycket som två andra inackorderingar , svarade kamrern , hon är mors bästa. --Ser du , Marianne , sade Börje lågt och böjde sig fram , jag är övertygad att om hon inte hetat Eskilsson och hennes far inte varit garvare , så skulle hon inte varit på långt när så förnäm som hon nu är. --Hurdå? --Det blir så ofta så med uppkomlingar. Det är därför jag är så rädd. --För vad? Han svarade icke , såg blott in i hennes ansikte med en skalkaktig blick. Han ville icke upprepa sitt favoritord:--bonde. Och i detsamma kom fru Björk med vin och apelsiner. En liten stund därefter tog Börje avsked för att gå till hotellet , där han bodde. Då han gått , sågo familjemedlemmarna frågande på varandra. --Nå , är du nöjd , Marianne? frågade Karl. Marianne stod vid bordet och petade tankfull på den broderade duken. --Naturligtvis är jag det , annars hade jag ju inte behövt säga ja. --Tycker du inte om honom? vände hon sig till Walter , som var familjens orakel. --Jo bevars , han ser ju hygglig ut. Det var något av medgivande i tonen. Marianne visste att brodern skulle tyckt bättre om en studerad karl , eller åtminstone en som haft ett annat sätt. Hon kände en liten bismak av förödmjukelse , och Börje stod för henne icke längre i samma ljus som på förmiddagen. Hon kunde ej låta bli att se med andras ögon. --Jag tycker riktigt bra om honom , det är säkert , sade fru Björk , vad gör det att han inte är så sprättig av sig , han kan vara lika bra för det. --Ja , och nog kan han komma att stila upp sig , han har råd till det , sade Karl. --Att han blir snäll mot vår lilla Marianne , det är jag övertygad om , sade fadern. --Och tänk vad man skall komma ut och äta jordgubbar och söt grädde hos dig ! sade Haqvin och stötte Marianne i sidan. 4 Det var följande dag. I morgontidningen stod annonsen , så fort Börje kom växlades ringarna , och efter frukosten dracks skålen. Sedan gick var och en åt sitt håll , och de nyförlovade lämnades åt sig själva. Redan med middagståget skulle Börje resa. Han kunde icke längre vara ifrån sitt. Marianne halvlåg på sin schäslong och Börje satt framför och red på en stol. Han såg så glad och stark och morgonfrisk ut; de voro riktiga kontraster , de två. Han bar allt igenom prägeln av friluftsmänniska; hon var på en gång yppig och kraftlös. Man kunde tänka sig henne ljum och mjuk som ett svandun , men heller aldrig mer , aldrig med bultande liv i sina pulsar , aldrig med styrkans varma färg på sina kinder. Det lyste dock en dämpad glans i hennes ögon nu , när hon låg och såg in i det väderbitna ansiktet. Hon skulle aldrig velat erkänna för någon , att hon nu tyckte att han såg bra ut , hon skulle aldrig velat vidgå att hon var förälskad i denna enkla , lugna människa , ty hon visste att han icke hade fina drag , och hon visste att hans sätt kunde få en anstrykning av klumpighet. Allt vad hon för andra kunde vidgå var att hon "höll av honom" , "värderade" honom. Ty i hennes sätt att benämna sin känsla för honom måste det alltid finnas ett utrymme för någonting likt överseende , man finge icke misstänka hennes smak för att finna honom otadlig. Något av detta kände hon så fort hon var tillsammans med honom i andra personers närvaro , men när de åter blevo ensamma , var allt det där som bortblåst. Då såg hon honom åter med egna ögon , eljest lånade hon andras. Och varje ofullkomlighet hos honom skapade ett lidande hos henne. Därför var hon dubbelt lycklig nu , där hon låg med den tjocka förlovningsringen på sitt finger och sin blick fäst på detta ärliga , trygga ansikte. Så ljusa ögon han hade , men hur vänliga och klara! Och hur mjukt var icke hans ungdomliga , tätkrusiga skägg! Han hade fått lov att röka en cigarr härinne i själva helgedomen. Man tog blott ett sakta drag då och då , annars höll han den mellan sina fingrar. En sådan stark hand det måtte vara! Brun , alldeles läderbrun och med upphöjda ådror. Marianne räckte blygt fram sin hand och strök däröver. Det låg så mycken skygg nyfikenhet i denna lilla rörelse , att Börje måste le däråt. --Nej , på yttersidan är den inte sträv , sade han , liksom för att tillfredsställa hennes nyfikenhet , men på innersidan är den hård. Han vände den om. Så tog hon handen till sig och blev liggande som förut. Hon skulle önska att det alltid vore som nu , att det inte behövde finnas fler människor i världen än hon och han. Då !------Det glänste till i hennes ögon och han såg det. --Vad tänkte du? sade han. Men det ville hon icke tala om , därför sade hon i stället: --Du skrev i ditt brev , att du inte har några vänner. --Å , så efter bokstaven får man inte ta det. Jag menade att jag inte har några riktiga förtroliga vänner nu , någon som jag kan känna mig dragen till , som man gör ibland. --Har du haft någon sådan vän? --Ja. Det kom ett vekt och hemlighetsfullt leende i hans ansikte , en inåtvänd , tankfull blick , som när man tänker tillbaka på lycka och sol. --Berätta mig det , sade hon som när ett barn ber om ett äventyr eller en saga. Hon kände denna den nyvaknade kärlekens omåttliga begär efter att få--att rå om , utan att något skall kunna snillas undan. Man tog ett bloss på sin cigarr. --Det var nästan mer än vanlig vänskap , sade han , jag tror att det för mig motsvarade vad det första tycket är för andra pojkar. Det är så underligt nu att minnas det. Vet du , så tjugusex år jag är , håller jag på att få tårar i ögonen bara jag tänker på den tiden. Vi voro kamrater i småskolan , han och jag , vi voro knäkamrater i storskolan också , strax jag kom dit. Men han var ett år yngre än jag. Och så hade han sådan fallenhet för boken , att man ställde om att han kom till skolan i Lund , när han var tolv år gammal. Vad var det för en pojke? --Han var oäkta. Hans mor tjänade som piga på en herrgård någonstans , jag vet inte var , och Pål själv var hemma hos sin mormor , en fattig husmansänka , som bodde alldeles intill vår gård. Sitt goda huvud hade han nog efter fadern , en ung student , som en kort tid varit informator på gården. Marianne blev blossande röd. Hon blygdes å sin fästmans vägnar över att han i hennes närvaro kunde tala om opassande saker. Börje hade talat så lugnt som om den oskyldigaste sak i världen , men när han såg Marianne så förlägen att hon icke längre vågade se upp , då rodnade också han. Den varma färgen rann upp under solbrännan , upp över hans finhyade vita panna , ty han förstod att hon blygdes över honom. Han hade talat på god tro. Hon skulle ju bli hans hustru , och dessutom tyckte man i hans klass icke att det låg någonting oskickligt i att nämna oäkta barn. Efter en tafatt tystnad fortsatte han med brådska , liksom för att komma henne att glömma vad han sagt: --Pål såg inte ut som en bondpojke. Han hade ett utseende som en förklädd flicka. De andra pojkarna brukade alltid håna honom med att fråga om hans ansikte suttit i klämma mellan två bräder. Han var blek-och spenslig och hade ett smalt litet ansikte med stora bruna ögon. Aldrig var han riktigt frisk. Jag tror nästan att det var det som gjorde att jag fäste mig vid honom. --Varför det? --Jo , ty när vi andra voro ute på lekplatsen och stojade , så satt han nästan alltid ensam i en vrå och frös; jag tror att han kunde frysa mitt i sommaren. Och så kunde han hitta på så roliga små lekar för sig själv. Han skar ut djur och en mängd vackra saker ur rovor och potäter , han anlade små nätta trädgårdar i sanden , han hade en gång gjort en liten plog , som inte var mer än ett halvt kvarter lång , och som jag blev alldeles förtjust i. Och allt det där beundrade jag. Ibland kunde de stora pojkarna komma och trampa i hans trädgårdar eller bryta sönder hans leksaker , och då slogs jag med dem. Jag tyckte det var roligt att slåss. Och så kommo vi i vana att Pål och jag lekte tillhopa , så hade han alltid någon till hands att försvara vad han gjort i ordning. Och jag var stolt över honom. Jag förstod att han var kvickare än de andra pojkarna.--Vi hade ett bra stycke väg till skolan; det var alltid han och jag som vandrade tillhopa. Och mor lade alltid så mycket i min matkorg att det blev någon liten bit med åt Pål , för hans mormor var fattig , och han hade aldrig så gott som jag.--På det viset kom det sig. Vet du , när helst jag tänker på honom då han var liten , ser jag honom alltid i en liten svart sammetsblus , som han fått i herrgården och som han hade på sig den första tiden han gick i småskolan. Jag tyckte han såg ut som en prins , jag tyckte att han var mycket förnämare än jag , och jag inbillade mig alltid att någon skulle komma och hämta honom , så att han en dag skulle komma till stor härlighet. Vad jag minns den sammetsblusen! Sliten till sist så att det visade sig runda små fläckar på den gråaktiga bomullsvävnaden--och alldeles blank i kanterna vid händerna och under armbågarna.--Ja , du , när han så var tolv år , ställde prästen och skolmästaren om att det samlades ihop lite pengar och så tingades det kostdagar , och så kom han till skolan i Lund. Vad jag grät! Jag ville också in att studera. Mor hade nog låtit mig få , men far ville inte på något villkor. Han höll på att ge mig stryk , när jag inte ville tiga med det igen , och så blev det tyst till sist. Ser du , på den tiden var jag ännu inte så förtjust i Pål , som jag sedan blev. Det kom när vi båda voro vuxna och han var hemma under ferierna. Han var lång och rank då , det var mjukhet i hans sätt som om han varit en kvinna , och så var det så märkvärdigt att tala med honom. Han var med liv och själ inne i sina studier , och han hade ett sådant sätt att tala , att man tyckte allting blev klart , bara han talade om det , jag riktigt dyrkade honom. En gång hade han blivit så god vän med en kamrat , en student som blev informator uppe hos baronens , och dit gick Pal ofta för att besöka honom. Jag trodde jag skulle blivit tokig den sommaren. Jag kunde ligga och gråta nätterna igenom , därför att jag tänkte han föraktade mig för min okunnighets skull , och därför att jag var ursinnig av avundsjuka mot hans nye vän , som hade allt vad jag saknade. Och som jag läste den sommmaren ! Börje tystnade , försjunken i det förflutna. --Nå , hur gick det? sade Marianne. --Som det alltid går. Jag lugnade mig. Men vi korresponderade en lång tid--flera år. --Tänker du nu aldrig på honom? --Jo , ibland undrar jag var han finns. Vet du det inte? --Nej. Ja , det är en särskild historia. Men efter jag berättat det andra , kan jag berätta det med. Strax innan det Pål blev student dog hans mormor , och hans mor flyttade in i hennes lilla hus , som snyggades upp och blev riktigt nätt , åtminstone invändigt , ty Påls mor var en duktig människa , och hon förtjänade rätt mycket genom att väva för folk. Men hur det var , så hade Pål knappt om det därinne i Lund. Han var ledsen ibland , och då kunde han skriva långa brev till mig. Jag var då på folkhögskolan. Han var så glad åt allt som var fint och vackert , det plågade honom att han skulle bo i ett sådant litet kyffe till rum , som han hade. Det grämde honom att se kamraterna vräka sig med pengar , när han knappt hade så att han kunde äta sig mätt. Fin såg han alltid ut. Jag var och hälsade på honom en enda gång. Men jag ville annars inte komma till Lund; det kunde inte vara trevligt för honom att gå tillsammans med mig , han som var student! Duktig var han och han stod just färdig att ta sin kandidatexamen. Då gifte han sig tvärt och reste utrikes. --Gifte han sig! --Ja. Han var inte mer än tjuguett år. Han gifte sig med en rik gammal fröken , som hade blivit förtjust i honom. Det är nu en fyra år sedan. --Hör man aldrig av honom? --Nej. Hans mor dog för ett par år sedan; han brukade skicka henne litet pengar så länge hon levde , men nu finns det ingen som han skriver till. --Var tror du han är? frågade Marianne , som började bliva nyfiken. --Kan inte veta. I Sverige har han åtminstone inte varit sedan han reste ut. --Tror du inte du nånsin får se honom mer? De blevo avbrutna av fru Björk , som trädde in efter att först med en förstulen blick ha förvissat sig om att hon icke störde någon ömtålig tete-å-tete. --Börje , är det verkligen ditt allvar att du skall resa med middagståget? sade hon. --Ja , kära mamma , det är alldeles nödvändigt. Jag kan inte vara ifrån. Och jag hoppas det inte skall dröja så länge innan jag slipper att resa ifrån Marianne , jag menar när jag har henne hemma på Tomtö. Eller hur? Han böjde sig ned och såg på Marianne , som icke svarade. Hon fann det icke så angenämt att tala om bröllop som om förlovning. --Ja , mina små turturduvor , sade fru Björk med sin vanliga glättighet , det gör mig verkligen ont att jag skall behöva störa er , men det är några rent praktiska saker , som jag i egenskap av svärmamma måste tala med Börje om. Så t. ex. , när har ni tänkt er att bröllopet skall stå? --Jag ville gärna att det skulle bli i november , svarade Börje , men jag har inte frågat Marianne. _ Nå , vad säger du? Hon vände sig till sin dotter. --Det kan mamma och Börje få talas vid om , svarade denna med ett utryck av trött misshumör , men endast ett litet kysstäckt misshumör , med framskjutna läppar och något i pannan som ville föreställa rynkor. --Nej , kära barn , det går då rakt inte an , sade modern avgörande , nog måste du säga hur du vill , det kan du väl förstå. --Nå , så i slutet av november då. --Jag har sannerligen inte lång tid på mig , sade frun , och därför får jag nödvändigt ha en smula besked av dig , Börje , vad du har i bosättningsväg och vad du inte har. --Ack , kära mamma , jag har , tror jag , allt som behövs , och vad som fattas kan jag skaffa; mamma skall inte bry sig om att bråka sin hjärna med allt det där. Mor har försett mig så rikligt med både sängkläder och linlle , att jag knappt vet var jag skall göra av mer , om jag än fick det. Fr Björk välsignade i sitt hjärta denna bondgumma , ty hon kände alltför väl till sin mans affärsställning för att icke med en rysning tänka på alla dessa utgifter och huru det skulle bli möjligt att låna upp penningar till dem. --Ett par av rummen stå omöblerade , tillade Börje , men dem skall jag göra i ordning så snart Marianne varit därute och sagt sin mening om saker och ting. När kan jag vänta er? Han vände sig hälften till Marianne och hälften till sin svärmor. --Ack , det var sant! utbrast Marianne , om en fjorton dar skall jag vara tärna på min ena kusins bröllop. Då är det klart att du blir bjuden som min marskalls. Kom ihåg det. Börje antog en komiskt förtretad min. --Vad tusan rör det de där människorna , om jag är förlovad med dig! --Jo , det rör hela den bildade världen , annars hade du väl inte satt det i tidningarna. Och det är så mycket , att nu är du så god och uppträder med glans , du! Det låg mer allvar under skämtet än det lät. Marianne hyste en hemlig fråga för hur pass ledigt han kunde röra sig vid dylika festliga tillfällen. Med ett slags ångest räknade hon efter , om han som yngste marskalk kunde bli tvungen att hålla tal till tärnorna , men brudens bror var lyckligtvis yngre --Du skall väl ha vitt , sade Börje , jag är säker om att det klär dig ovanligt bra. Ditt utseende förefaller som vore det gjort för tyll och spetsar. --Å , du skälm ! Du brukar ge akt på damernas toaletter ! utropade Marianne med glad överraskning , och det lyste till i hennes ögon , såsom Börje aldrig sett det förr. --Ja , sade han , det gör jag. Jag tycker om att se fruntimmer väl klädda , jag kan aldrig göra reda för vad de ha på sig , men jag vet alltid om det är vackert eller ej. Och på bröllop tycker jag det är så vackert med vita klänningar , det är någonting så rent och högtidligt. Det passar så väl för ett sådant tillfälle. En hel vit dräkt till ett ungt oskyldigt ansikte , det är något av novis , något fromt , men ändå så att man är glad att hon inte skall gå i kloster. Han skrattade smått , liksom förlägen över sina egna ord. Fru Björk såg på honom med någon förvåning. Kanhända var han ändå inte så obildad , som man trodde. --Man ämnar göra på det där moderna sättet , att ha alla festligheterna före bröllopet , ty de nygifta skola resa strax efter vigseln , sade Marianne. Min vita klänning får du således inte se förrän som kronan på verket. Första storståtligheten blir en bal hos major Follmers , det blir nog också det stiligaste. Jag har hört att den lär bli om onsdag åtta dar. Till den får man riktigt anstränga sitt geni . . . ens värdighet som blivande fru! Jo , jo , jag tänker nog att jag skall få ihop någonting presentabelt. I morron skall jag välja tyget. Blått , du. Skall jag inte det? --Jo , blått är vackert och klär mot det där blonda håret. Han såg på hennes hår med en smekande blick. --Och du får inte se en skymt av mig förrän vi äro framme. Inte-- hör du! --Så-å , du skall förblända mig! . . . Blått? Och så borde du ha silver. Har du sett ett slags armband i gammalnordisk stil , silver med förgyllning och drivet arbete . . . du vet--och med inslagna , slipade stålnaglar? Mor och dotter voro hänryckta. Han visste ju någonting! Å , med vilken lattnadens suck alla deras farhågor drogo bort! Han var när allt gick omkring icke på långt när så rustik som de fruktat. --Å , de äro så vackra ! utropade Marianne med ett uttryck av lystnad. Börje sade ingenting , han bara skrattade. 2 Först när Börje rest , kom man riktigt på det klara med vad som hänt. Marianne var förlovad. Och så kommo alla överläggningar. Modern var outtröttlig , hon undrade och frågade och beräknade. Det var hennes vana att alltid ta sakerna rent praktiskt. Hon undrade vad slags möbler fästmannen hade , hurudana släktingar , vad Marianne skulle få för presenter , hur han skulle ställa det med hushållskassan , och tusen andra ting. Hon tyckte att Marianne var alltför passiv och ointresserad. Nu var det ju tid att vakna riktigt , nu när hon skulle ha eget hem. Den verksamma frun hade otaliga råd att ge sin dotter , men Marianne visade dem ifrån sig med trött min; det var henne alldeles för bråkigt , allt det här. Hon hade helst velat gå tyst omkring och tänka , hon visste knappt på vad. Det hade kommit en splittring inom henne själv , för vilken hon icke kunde göra sig reda , och hon tyckte hon behövde lugn. När hon var ensam med Börje , kände hon en stilla tillfredsställelse , och det var en sådan vila för sinnet; men så fort de icke längre voro ensamma , eller hon kom tillhopa med andra , så var sinnesjämvikten borta , och i stället erfor hon en naggande oro , som gjorde att hon icke kunde se folk i ansiktet på samma sätt som förr; det var något av vad hon skulle erfarit , om hon vetat sig vara klädd i en illasittande klänning eller dylikt. Moderns gissningar och frågor revo upp ömma små sår , det var därför de plågade henne så; hon ägde ingen frimodighet att besvara dem med. Ensam med Börje kände hon det , som om de alltid varit bekanta , men så snart hon icke såg honom , var han en främmande person. Vad skulle hon då svara på alla dessa frågor? Men det fanns saker som icke ens Marianne kunde skjuta ifrån sig och det var toalettfrågorna , ty bröllopet skulle stå redan i november , och damskrädderskan måste vidtalas i tid. Dessutom gällde det icke allenast hennes eget bröllop , utan allra först kusinens samt de därmed förbundna festligheterna. Fadern , som ju sedan skulle befrias från att underhålla henne , hade givet henne öppen fullmakt , och hon begagnade sig därav med gott samvete nu , ty även hon visste vilken lättnad det skulle bli i hans utgifter , när hon lämnade hemmet. Samma dag som Follmerska balen skulle gå av stapeln kom Börje in till staden. Han och Marianne hade växlat ett par brev , men icke sett varandra sedan hans första besök. De två äldsta bröderna hade rest till Lund för att börja sina akademiska studier. Endast Haqvin var hemma. Börje anmärkte att han liknade en höna i hennes värsta ruggningsperiod. Marianne förklarade skrattande , att det kom av att han saknade någon att gräla med. Hur det var , slöt han sig mycket oförbehållsamt till svågern , som i sin stilla glädje gick bredbent omkring med långsamma rörelser , liksom om han fruktat att slå ned någonting. Varhelst Haqvin var framme med en lustighet , där var Börje till reds att stämma i med sitt godlynta skratt. Förra gången hade man icke hunnit med några visiter , det återstod nu. Börje gick med , utan andra protester än en komisk grimas åt Marianne. Han var icke tafatt , men gjorde sig heller ingen möda att synas ledig. Marianne kunde icke känna sig stolt över honom , men hon blygdes icke heller. Börje hade en skygg finkänslighet , som förbjöd honom att exponera sina smekningar , och det roade Marianne att vara djärv emot honom , just därför att han själv var så tillbakadragen. Hon strök sin kind emot hans axel , hon tog honom om halsen , hon burrade upp hans hår , hon kände sig frestad att kyssa honom med , mitt för näsan på några sippa gamla fröknar , bara för att få se vad min han skulle göra , men så vågade hon inte; hon kände på sig , att han icke skulle tycka om det. Innan de gingo hem igen , ville han att de skulle gå till en juvelerare för att välja ut det armband han önskade ge henne. Då de kommo hem , visade Marianne med verklig hänförelse en hel uppsättning gammalnordiska smycken , som han skänkt henne. Det höjde hans aktier. Efter middagen kunde Börje och Marianne äntligen få sitta i ro och prata en stund , tills det var tid att kläda sig. Det var en mils väg ut till herrgården , och man skulle resa dit med hästar och vagn. Marianne lät vänta på sig; föräldrarna sutto redan i vagnen , och Börje stod vid fotsteget då hon kom. Det slog honom att han aldrig sett henne se så bra ut som nu. Hon var insvept i en fotsid kappa och på huvudet hade hon en krämfärgad teaterhuva av spetsar och bandrosetter. Hon hade skyndat sig så , att kinderna fått en smula färg , och det oregelbundna lilla ansiktet såg så obeskrivligt täckt ut i sin mjuka infattning. De växlade en snabb handtrycklling , då hon stödde sig emot honom för att stiga i vagnen , och en fin parfym strök förbi honom som en nästan omärklig blomsterdoft. Börje satt på baklängessätet mitt emot sin fästmö. Svärfadern hade föredragit att sitta på kuskbocken , därför att han icke tyckte om att "åka i bur" , sade han. I början språkade man , men småningom avstannade samtalet. Det drog så många underliga tankar genom Börjes huvud , där han satt i halvskymningen och betraktade Marianne. Hon var icke lik de unga flickor han varit van att umgås med i stillsamma prästfamiljer och hos duktiga lantbrukare. Han hade varit på många baler , där damerna oftast uppträtt endast i ylleklänningar och med långa ärmar. Men ur den vida , mjuka kappa , vars vadderade sidenfoder veks upp en smula vid knät , stack Mariannes ena arm fram: det var den hand hon höll solfjädern med , och ovanför den långa handsken syntes en skymt av armens vita hull. Struket tillbaka över handleden omslöt hans armband denna handske , som slog fina veck vid handleden , men högre upp satt stramt åt armens vackra form. Det var denna arm han satt och såg på. Han trodde aldrig att kvinnor kunde ha så på en gång fina och runda armar utom på teatern , och där trodde han att det på något sätt var sminkets skull. Ja , där hade han det! Marianne var alltigenom från en annan värld än hans vanliga. Det var det som bedårade honom. Börje hade en passion för teater och musik. "Det är själsodlande" , brukade han säga till sig själv. Varje gång Stockholmsartisterna gästade Skåne , passade han därför på att resa in till staden , och så ofta han var i Köpenhamn , gick han på Kungliga teatern. Han tyckte om att se franska talpjäser , där damerna hade långa släp , som vredo sig efter deras rörelser , helst i de stora , tragiska scenerna. Sarah Bernhardt hade han sett , och han dyrkade henne med en blandning av beundran och fasa; för honom var hon en vacker orm , med makt att tjusa och förstöra. Och så var det alltid med kvinnorna på teatern--fast mer och mindre--de stodo för hans erinring om någonting trolskt , nästan overkligt. Men nu hade det blivit verklighet , ty där--så nära att han kunde nå henne med sina händer--satt hon ju , den förkroppsligade elegans , som han dittills endast fått tillbedja på avstånd. Han greps av samma känsla som brukade komma över honom på teatern: ett slags feber i blodet , ett begär efter glans och nöjen , efter eggande njutningar , förfining och lyx , med ett ord--efter allt som kan fås för penningar. Ty penningar ägde han! Han ägde vad de eftersträva , alla dessa i fina kläder och med belevat sätt , alla dessa , som med förakt se ned på dem , som icke fått bildning som de. Han tänkte därpå med triumf , han tänkte därpå med den berusande känslan av att gå på randen av en frestelse , då njutningen ligger i själva den hemliga rysning man känner vid att falla. --Marianne! Jag kan ge dig guld och juveler , om jag vill , kommo orden ljudlöst i hans sinne. Formlösa ord , som känslorna erfara , utan att ännu känna deras språk; dunkla förnimmelser , som gå utom den kännandes vanliga räckvidd , lyftande honom--utan att han vet huru--till nästa trappsteg av medveten tillvaro. Marianne , jag kan hölja dig i sammet , som faller tyst och mjukt kring din vackra kropp. Jag kan kläda dig i glänsande , rasslande siden. Vem säger att jag skulle vara född till arbete? Jag har penningar , Marianne ! Jag kan leva och njuta. Han lutade sig tillbaka mot de mjuka vagnsdynorna , på vilka han förut suttit rak och stel , liksom rädd för deras inbjudande komfort. Han kände en sugande hunger--hungern efter njutningar , ögonens hunger efter skönhet. Vad var det för en visa man sjungit för honom om arbete , återhållsamhet , självförsakelse? Han såg på Mariannes hand. Denna hand hade aldrig sysselsatt sig med vad man inom hans krets ger namn av arbete. Men den handen var skapad att kasta ut penningar , den handen var skapad för kyssar och smek. Trodde hon icke att han visste det! Trodde hon att han var lugn och sansad , därför att han såg så ut? Han böjde sig fram utan att veta varför , och han viskade sakta: --Marianne! Hon såg frågande på honom , men då han ingenting hade att tillägga , nickade hon blott. Modern hade sjunkit tillbaka i sitt vagnshörn och sov. Hustru? Min hustru? tänkte han vidare , medan vagnen rullade framåt och sakta skallrade med sina fönsterrutor. Det ordet hade i hans föreställning en allvarlig klang , någonting kyskt och ärbart , lugnt och utan feber. --Marianne som husmor ute på Tomtö , han hade svart att tänka sig det. Han tyckte nästan att han begick ett våld emot henne därmed; det var att omflytta henne till en jordman , dit hon alls icke hörde. Och medan han dröjde vid detta , kommo hans tankar in i en ny fala. Om han varit en fattig karl , skulle hon då ha samtyckt att bliva hans hustru? Vid denna vändning i tankegången greps han av en annan hunger än den förra--hans varma sunda naturs hunger efter tillgivenhet , efter att vara älskad för sin egen skull , att känna den personliga trohetens oupplöslighet. Han visste ju mer än väl , att hon sagt "ja" till honom blott för hans penningar , att hon höll av honom därför att han hade det i sin hand att göra livet gott för henne , och därför att hon visste att han hade god vilja till det. Men han kände sig så fattig därvid--han , som nyss kunnat köpa hela världen. Han sträckte fram sin stora arbetsvana hand , tyst och fordringslöst som en allmosebedjande. Marianne såg åter frågande på honom , och då hon förstod , tog hon fram sin andra hand och lade den i hans. Han satt och stödde handen helt lätt mot hennes knä , medan han tyst betraktade hennes ansikte. I själva den rörelse , med vilken han böjde sig framåt , låg en finkänslig naturs hela omedvetna behag. Hon kände det som något hon icke kunde göra sig reda för , någonting obeskrivligt tilldragande. Han kunde icke fråga henne , om hon höll av honom. På en sådan fråga kunde hon endast svara ja , och det var icke det han ville. Han skulle önskat att hon velat stryka över hans kind med sin fina handske och säga: Stackars Börje. Det var vad han bäst behövde. Hon försökte se hans ansikte , men i dunklet syntes dragen endast oklart , och hon kunde icke uppfatta annat än hans ögon , som glänste emot henne. Hon kände sig gripen av något , hon visste ej vad , och i det hon lät solfjädern falla ned så långt gehänget räckte , slog hon sin hörgra arm om hans hals. Han kände den mot sin nacke , han strök sin kind däremot , och han skulle velat ge mycket för att äga ord för de stridiga , underliga känslor , som rörde sig i hans inre. Men för fina skiftande stämningar passade icke det dagligdags tal han lärt , och så måste han tiga , men med en egendomlig känsla av bundenhet. Han gav med en tryckning den lilla handen fri och sjönk åter tillbaka i sitt hörn. Strax därefter var man framme. Vid stöten , då vagnen stannade framför trappan , vaknade svärmodern. När man kom in i det rymliga kapprummet , hjälpte Börje sin fästmö med ytterplaggen medan den bechäftige betjänten vände sig till fru Björk. Sedan Börje hängt upp teaterhuvan , tog han emot kappan. Marianne vred sig vigt ur den , som en fjäril ur sin puppa , och i det hon gav släpet en hastig sväng med foten , ställde hon sig fullfärdig och triumferande framför honom. Han blev stående ett ögonblick med den tomma kappan i sina händer , blodröd i ansiktet. Det var pinsamt att se denne store , starke karl rodna nästan till tårar , och Marianne steg hastigt fram till den höga spegeln för att se , om något i hennes dräkt kommit i olag , men allt var som det skulle. Hon var klädd i blekblått storblommigt siden , i sammansättning med mörkblått sammet. Livet slöt fast åt figuren och liknade ett harnesk. Över axeln rundade det sig upp mot halsen , men var öppet i en lång snibb ned på ryggen och likaså framme. Av ärm fanns icke ett spår. Tvärtom , det var uppringat så att hela axeln blev blottad och visade sin rundning helt upp över leden. Ringningen var endast kantad med en chenillesnodd , vilken satt så stramt åt , att den nästan skar ned i hullet. Varken vid axeln eller kring halsen syntes en skymt av linne , och man fick ett intryck av att det icke fanns något under klänningen , utan att den vilade på hennes nakna kropp. Det hjälpte lika litet att underkjolar frasade , som att det under släpet skymtade fram ett krus av vita garneringar; det fanns alltid kvar denna hals och dessa armar , som , genom sin oförmedlade kontrast mot denna mörka sammet , fingo ett utseende av stötande nakenhet. Marianne hade kort hals och något höga skuldror; man kunde genom den snibbformiga ringningen se deras fina form. Det var omöjligt annat än ge akt på denna vackra nacke , med dess fria hårfäste , därifrån en skuggning av fjunblont hår lopp nedåt halsen och förtunnades--en hals , som i sin varma vithet gav intrycket av att vara belagd med ett stoft av omärkligt frömjöl. Ingenting skulle bättre än sammetens djupa ton framhållit detta. Det hela väckte föreställningen om något på en gång moget och oberört , som hos stora , mjuka penseer. Börje fann henne så vacker att andan kunde förgå honom. Men på samma gång sårades han av dräktens oblyghet. Det var som om man framdragit hans innersta känsloliv till allmänhetens beskådande. Han kände sig plötsligt nykter , men med skammen efter ett rus. Och det var emot denna skam han stred så förtvivlat , ty den innebar en förödmjukelse för honom själv: den var ett intyg om hans ovana vid fina världens seder. Därför rodnade han så brännande; det föreföll honom som skulle Marianne kunna genomskåda hans tankegång. Men hon hade icke den ringaste aning om arten av det intryck hon väckt , därför var det henne omöjligt att förstå Börjes misstämning. Hon trodde att han fann dräkten för dyrbar , och hennes första impuls var att blidka honom. Han hade hängt upp kappan och stod nu alldeles bredvid henne. --Du får inte bli förskräckt för min extravagans , viskade hon smeksamt och vände sig om , jag är inte på långt när så dyrbar som du tror. --Kära Marianne , inte kritiserar jag dina toaletter , sade han. Kanske skulle han på en teater funnit dräkten vacker , men som det nu var--när han stod så nära , att icke den lindrigaste sprithling i huden kunde undgå honom--nu fann han den rentav ful och han visste knappt var han skulle göra av sina ögon. Men han sökte betvinga sin motvilja , han ville vänja sig. Vad han var för en trångbröstad stackare , att stöta sig på vad hela världen godkände! Svärföräldrarna stodo redan färdiga , och han bjöd sin fästmö armen. Det hade kommit ett nästan strävt allvar över hans ansikte , vilket alldeles förändrade honom , utan att han själv hade en aning därom. Marianne hade ett oeftergivligt behov att se vänliga och glada ansikten omkring sig , och Börjes påkomna allvar ängslade henne. Hon kunde icke få någon ro förrän hon såg honom god igen. Hälsningsceremonierna , pratet och uppbjudningarna upptog föga tid för sin fästman. Han dansade just icke gärna , ty han dansade illa , men under den vals han av ren skyldighet dansade med henne , passade hon på att med sin lilla bortskämt missnöjda och förkelade min tillviska honom: --Jag har tagit undan andra polkan för att få prata riktigt i fred med dig , du elake pojke! Du kan tro att det är förtjusande därute i växthuset , och så länge de dansa , få vi vara ensamma. Passa på mig då. --Tack , svarade han enstavigt , och de dansade ut. Sedan valsen var slut , gick han först och drev omkring i herrarnas rökrum , men där hade han tråkigt , ty han spelade aldrig kort , och bekanta hade han nästan inga. När han slutat sin cigarr , slank han därför ut i danssalen igen , där fanns åtminstone något att se på , och vid ett fönster fick han sig en präktig vrå , därifrån han kunde överse det hela. Man dansade just en lansiärkadrilj , och han blev mer och mer road av att se på. Han satte stolen bekvämt till rätta , drog sig in bakom gardinen och stödde armbågen mot fönsterkarmen. Det var så angenämt , tyckte han , att få sitta där alldeles ensam och obemärkt mitt i detta stim av människor. Det var just i hans smak , och han följde allting med nyfikna , uppmärksamma blickar. Dansen gick med precision , särskilt den kadrilj vari Marianne deltog , och det roade Börje att se hur turcrna gingo ur och i varandra , utan att någonsin /HHHH/ komma i oreda. Var och en gjorde sitt allra bästa , och många som icke dansade , stodo i dörröppningarna och sågo på. Släpen fördes med drottninglik grace , och bugningarna voro mjuka som hovmäns. Allt slog an på Börje. Det fanns så mycket som han njöt av: ljusen , blommorna , baltoaletterna , officerarnas guldsmidda uniformer , men först och främst regementsmusiken. Den satte rytm i hans tankar liksom i de dansandes steg. Men han tyckte ändå att allt det här icke var för honom. Han hade alltjämt en känsla av att vara en främling , en som stod utanför. Det kunde aldrig falla honom in att han borde deltaga i en dans som denna , eller att han skulle kunna röra sig på samma sätt som dessa unga löjtnanter. Men han fann det vackert att se på. De strama uniformerna , som kommo de manliga figurerna att se så smidiga och välväxta ut , passade väl tillhopa med damernas långa släp och bara lemmar. Men allt detta gjorde luften liksom het , drömfylld , rusande , det väckte längtan efter något--efter något rikare , fullare , mångsidigare. Han tänkte på någonting långt , långt bort , på någonting som han aldrig sett , utan endast längtat efter: klar , djupblå himmel , pinjer och oliver , och så över allt detta det varma , varma solskenet. Allt vad Börje endast hemligt vågat åtrå , det skulle Pål gripa efter och nå. Så hade det alltid varit. Det var som om den fattige lille pojken i sammetsblus haft Aladdins lampa. Och var fanns han nu? Huru rik måste han icke vara på erfarenheter och intryck! För ett ögonblick drog det någonting likt vemod över Börjes jämna , glada lynne. Alltid skulle andra stå högre än han , alltid skulle han känna sig fattigare än de. Varför? Och alltid skulle han ha svårt för att glömma! Det som en gång kommit in i hans sinne , det bet sig fast där. Som till exempel med Marianne. Hur hade han inte strävat efter att glömma henne innan han skrev sitt första brev! Men det hade icke varit honom möjligt. Han såg henne för sig hundra gånger om dagen , med denna alltför fylliga figur , denna tillbakaböjda nacke och denna korta hals. Och han liksom törstade efter henne. Det blev allt värre och värre , ända tills han måste skriva ett brev. Det var som om han icke kunnat leva utan att få se henne igen. Och nu skulle hon bli hans. Hela sitt liv skulle han ha henne i sin närhet , se dessa loja , vårdslösa rörelser , höra denna späda , smekande lilla röst. Han var i alla fall lycklig. Han satt och såg på Marianne. Det låg någonting dämpat över hennes glädje , det var som om hon icke vårdat sig om eller icke orkat med att vara så livligt munter som de andra unga flickorna. Men Börje fann detta mycket vackrare. Han tyckte att allt vad Marianne tog sig till var vackert. Och nu , då han såg henne så där på avstånd , nu stötte det honom mindre med hennes nakna axlar och att man såg ryggen långt ned i en snibb. Endast ibland kunde han haja till , när han såg en blick stryka över dessa mjuka axlar och armar; men det var icke svartsjuka , det var endast ett blixtsnabbt begär att kunna slå en kappa omkring henne , så att hon icke skulle vara så blottad. Och på samma gång rörde det sig någonting dunkelt inom honom , liksom en önskan att Marianne kunnat dela sig , så att det funnits en Marianne som han icke behövt känna sig skygg för , utan som kunnat sitta bredvid honom därbakom andra gardinen , och åt vilken han kunnat förtro alla sina tankar , allt som han annars icke kunde finna ord för. När Marianne icke var hos honom kändes det alltid som om han hade så oändligt mycket att säga henne; men såg han henne så mittemot sig och kunde tala om allt vad han ville , då dunstade det bort , och han pratade idel bagateller , som han alldeles icke brydde sig om. Marianne hade sett Börje och givit det till känna med en liten nick av hemligt förstånd. När dansen var slut , kom hon fram till honom och de gingo ut i växthuset , som låg i fonden av våningen. Luften var ljum där ute , fuktig och liksom fylld av växternas andedräkt. Marianne hade hängt en svandunskantad balkappa över sina axlar. Det fanns en liten soffa bakom ett pyramidformigt blomsterbord. Hon kastade sig ned i den , och Börje tog plats bredvid. --Du blev bestämt ond på någonting i dansen , sade hon. Hennes ögon blevo litet röda i kanterna , som om hon gråtit , och den nervösa munnen krökte sig av en klemig liten förebråelse. Hon satt och såg ned under det hon nöp i solfjäderns plymgarnityr. Där hade hon det igen , i sina rörelser , i hela sitt väsende; detta , som kunde förvrida huvudet på honom. --Jag blev icke ond , sade han lågt. Det var som om hans blod runnit till hjärtat med en enda stöt av rusig lycka. --Jo , erkänn ! Hon såg upp med en glimt av skälmen i ögat. Men så blev hon allvarsam , vände sig om och lade händerna på hans axlar. --Jag vill klä mig vackert för det du skall tycka om mig , sade hon , och blicken blev åter som om den gråtit. Han kunde icke svara , men han drog henne till sig i det ögonblick hon slog armarna om hans hals. Balkappan gled ned på golvet , och allt som talades kom i avbrutna viskningar. Då det fanns ett par dagars vilotid emellan balen och själva bröllopet , hade det blivit bestämt att Marianne och hennes mor följande dag skulle göra sällskap med Börje för att se på det blivande hemmet. Man skulle resa vid ett-tiden. Men Marianne sov och bara sov , och medan hon sov , gick hela huset på tå och hela huset viskade. Börje hade ingenting annat att taga sig till än beständigt se på sin klocka. När denna var elva , gjorde han en blyg förfrågan hos sin svärmor , huruvida man icke kunde väcka Marianne. Men denna djärva tanke emottogs med häpnad. --Stackars Marianne , nog behövde hon sova ut! hette det. Och stackars Marianne fick sova. Börje och svärfadern hade ätit frukost för längesedan , ty kamrern skulle ut i staden på sitt kontor , och Börje brukade alltid stiga tidigt upp. Äntligen , vid tolvtiden , kom Marianne in till kaffebordet. Hon var mycket trött , och modern pysslade om henne som om hon varit ett litet barn. Sedan hon druckit sitt kaffe och hennes rum blivit iordningställt , lade hon sig på schäslongen. Alltför trött att vilja tala , låg hon endast stilla med huvudet lutat mot Börjes axel , då och då sträckande upp sina armar för att bli smekt. Det låg en angenäm slapphet över alla leder , en behaglig domning; det fanns ingen oro , inga bekymmer; det var som hade hon funnit värn mot alla livets omstörtningar; själva känslan av svaghet blev till en njutning. Hon slöt sina ögon och rörde sig icke mer; hon skulle velat tillbringa hela sitt liv i denna ostörda ro. Och häri fann hon det fullgiltiga beviset för att hon älskade Börje. Icke var han någon Rochester , men han var en verklighet , han var en framtid av idel kärlek , han var den öppna legalisationen av alla hemliga drömmar. Börje drog fram sitt ur allt emellanåt , han tänkte på tåget och hur Marianne skulle kunna bli färdig. Och så kom fru Björk in för att se om sin dotter. --Det är kanske inte väl t att du reser i dag , du är alldeles för trött , min pulla , sade hon ömt. --Ja--kan du vänta tills i morgon ? frågade Marianne och såg upp till Börje , utan att ändra ställning. --Det kan jag inte. Vi ha provmjölkning i morgon bittida. Det inträdde en betänksam tystnad. --Jag kan ju resa hem , så kunna du och mamma komma i morgon i stället , sade Börje. Och så bestämdes det. Marianne kände uppriktig saknad när han reste. Det blev någonting dött och kallt , och hon visste icke vad hon skulle utfylla sin väntan med; hon längtade efter att alltid få vara tillhopa med honom , utan avbrott.--Avbrotten voro så kylande obehagliga. Vad Börje beträffar , reste han med en förnimmelse av att icke alls ha träffat Marianne. Han kunde visserligen se henne för sig , när han ville , och han kände ännu samma törst efter henne som förut , men det hade kommit en tillsats av tomhet. Det var som borde han av samvaron haft en behållning , vilken icke fanns , och den gav därför intrycket av någonting förspillt. Han trodde att det kom sig av att han hade så svårt för att uttrycka sig , ty trots sina smekningar voro de ju ännu så gott som främmande för varandra. Men det skulle gå bort så småningom , sedan de blivit gifta. De skulle lära sig att anförtro varandra allting. Hur mycket måste de ej ha att säga ! Men efter hemkomsten hade han ingen tid att grubbla mer. Allting skulle ställas i ordning för morgondagen , så att Tomtö kunde presentera sig till sin fördel. Naturligtvis reste han själv till stationen för att hämta. Det regnade duktigt , och han hade knäppt fotsäcken väl över , så att baksätet icke skulle bli vått. Med åtslutande rockkrage och händerna i sina fickor stod han mitt i vattenplasket , när tåget stannade vid perrongen. Han såg så belåten ut som om han själv varit en ankunge och störtskuren högst efterlängtad. --Har du öppen vagn? sade svärmodern , då hon springande och med paraplyt över hatten kommit undan in i väntrummet. Marianne ställde sig så långt ifrån sig som möjligt för att ej bli våt , och räckte skrattande fram sin mun till en kyss. Börje spratt nästan till vid frågan. Öppen vagn? Det hade aldrig fallit honom in att man kunde tänka på att han skulle äga annat. Låg det en dold påminnelse under orden? --Ja , jag har öppen vagn , svarade han med en känsla av obehag. Trodde de att han--bondsonen--skulle komma åkande i täckvagn ! Men över sina hästar var han stolt , och det med skäl. Ingen tycktes dock giva akt på dem , och det smärtade Börje. Nog voro de värda ett ord ! Men Marianne hade väl inte ögon för sådant. Det var ändå tungt , tyckte han. --Hans präktiga fuxar! Börje körde naturligtvis själv. Och så gav man sig i väg. Regnet smattrade på paraplyerna , och under hela resan hade Marianne och hennes mor icke stor tid att tänka på almat än att skydda sig för vattenstänk. Dock kunde de se att trakten var kal och flack. --Här börja mina ägor , sade Börje och pekade med piskan. Fruntimren sågo sig visserligen omkring , men allting syntes likadant här som under den övriga färden. --Och där ligger Tomtö. Han pekade åter. Vägen hade svängt , och man såg ett vitt boningshus skymta fram ur en skogsdunge. Det låg en klang av kärlek i Börjes röst , då han uttalade namnet. --Det ser trevligt ut , sade Marianne med en ton av lättnad. --Det gör det verkligen , intygade modern. --Och ser du den där långa frontispisen eller utbyggnaden? Däruppe finns det sådana trevliga vindsrum , och där har jag tänkt att man framdeles kan bygga en altan eller veranda utåt trädgården. Det blir präktiga rum för pojkarna , när de om somrarna komma och hälsa på oss. --Å , det blir förtjusande med en altan där! utropade Marianne glatt. Om Börje varit diplomat , skulle han aldrig kunnat hitta på ett lämpligare sätt att få stämningen in i angenämare fåror , än att just nu tala om brödernas sommarvistelse , ty det var att öppna utsikten för en hel rad roliga framtidstavlor. Vägen krökte sig åter , och genom en lång pilall'e körde man upp till gården. Den hade en vidsträckt gårdsplan , med byggnader nästan runt omkring och en halvrund plantering utanför boningshuset , som låg något högre än lantbruksbyggnaderna. Från den långvälvda stenbro , på vilken körvägen gick upp till huvudingången , fanns det en trappa ned till den lilla halvrunda terrassen. Ett bröstvärn av cement inhägnade denna anläggning , och på ömse sidor om nedgångstrappan höjde sig två stora urnor med bladväxter i. Allt var krattat , snyggt och ordentligt , men översköljt av regnet fick det ett dystert och glädjelöst uttryck. --Det är ledsamt att det skall vara ett sådant väder , sade Börje missbelåten , ingenting tar sig ut. Vid vagnsbullret och bandhundarnas skall kom en dräng för att taga emot hästarna. Börje ledsagade sina gäster in i en stor och ljus förstuga. Någon tambur fanns det icke. Från motliggande dörr kom ett äldre fruntimmer. --Här ha vi min hushållerska , sade Börje som presentation , och hushållerskan neg , synbarligen ej rätt säker på om hon borde räcka sin hand eller icke. Hennes smala , spetsnäsiga ansikte såg fryntligt ut , men det som därjämte lyste ur hennes pigga ögon , det var en hög grad av nyfikenhet. I hastiga glimtar tycktes dessa ögon vilja fånga allt som fanns att se: ansikte , uttryck , hållning och dräkt--ända in i minsta detalj--medan den tjänstvilliga minen blev oförändrat densamma. --Ja , vad säger jungfrun om henne? sade Börje kamratlikt , tror jungfrun vi kunna draga jämnt med henne? --Det hör inte mig till att säga vad jag tror , svarade jungfrun anspråkslöst , oaktat hon kände sig smickrad , men nog skulle jag vilja säga välkommen till Tomtö , om det inte anses för dristigt. --Tack , tack , svarade Marianne mycket vänligt , men en smula vårdslöst. Börje slog upp dörren till boningsrummen , och hushållerskan återvände till köket. Genom ett glest möblerat ytterrum kom man in i förmaket. Mor och dotter sågo sig granskande omkring. Detta rum var likt hundra andra sådana , det var stort--som det var råd till i detta rymliga hus--men där fanns ingen elegans , ingen komfort. Möblerna voro av vanligaste slag och stodo symmetriskt ordnade kring väggarna. Det lade sig en tyngd över Mariannes sinne , och icke heller modern var så språksam som vanligt. --Du har ju så trevligt och bra--för en ungkarl , sade hon. --Hå , jag har mina rum , två stycken , på den andra sidan förstugan , svarade Börje; till mig kommer så mycket folk: drängar , arbetare och alla möjliga. Men på denna sidan skall Marianne slippa sådant där. Se här ha vi matrummet. --Det ser ju rymligt och bekvämt ut , yttrade svärmodern , för det något skulle sägas. --Ja , mor har gjort det i ordning , svarade Börje. Detta "mor" berörde obehagligt fru Björk , hon kunde icke göra sig reda varför. Där fanns stora skåp , en bred byffe , duktiga möbler i ek , men inga snidverk , ingen stil , med ett ord: det hela tog sig ingenting ut. --Du kan tro att mor har stoppat in till oss i de där skåpen , tillade Börje , vänd till Marianne , som försökte se intresserad och belåten ut. --Kommer din mor ofta hit? frågade hon på måfå , för att få ett samtal i gång. --Nej , det gör hon visst inte. Jag ville att hon skulle flytta till mig när jag tog emot gården , men det kunde jag inte få henne till. Hon gick alltid på med mig att jag skulle gifta mig i stället , och hon menar att det aldrig är bra när svärmor och sonhustru bo i samma hus. --Varför det? sade Marianne. Men fru Björks aktning för bondgumman steg. --Hon säger så , svarade Börje , som om detta varit skäl nog. Kaffebordet stod redan dukat , och i detta ögonblick kom hushållerskan in med kannan. --Jag tror att varmt kaffe kan vara väl behövligt i detta förfärliga ruskväder , sade Börje och drog fram stolar åt sina gäster. Man tog plats och hushållerskan avlägsnade sig , men något ledigare samspråk ville icke komma i gång. Alla kände tvånget och ingen kunde avkasta det. Båda parternas ställning var så oklar , det fanns mycket att reda upp , och det var svårt att bringa det å bane. Börje kände instinktmässigt att man ville taga inflytande över honom. Marianne fann detta hus så ödsligt att hon ryste för att bo där , och hennes mor satt och funderade över bästa sättet att inleda underhandlingarna om ny möblering. Hon kände sin svärson så litet och visste icke hur pass det kunde gå an att tala rent ut med honom. Hon hostade litet , lekte med teskeden och sökte se obesvärad ut. --När Marianne inte behöver någon hemgift , är det ju naturligt att pappa vill bidraga till möblering och dylikt , började hon. Att Börje icke skulle taga henne på orden , var hon säker på från början , och detta var enda sättet att komma in på ämnet utan att synas för mycket fordrande. Börje rodnade. Han kände sin svärfars affärsställning , men var rädd att förråda det. Det kunde ju såra. --Tack , det behövs inte alls , sade han i det man bröt upp från kaffebordet , de rum , som redan äro möblerade , önskar jag måtte bli oförändrade , men här ha vi tre andra , han gick vidare genom våningen , det här kan bli Mariannes arbetsrum , här finns ju icke en möbel , och här kan hon välj a allt efter sitt huvud; jag skall icke göra den minsta invändning. Och här ha vi sängkammaren. Här har jag heller icke köpt några möbler , det få vi komma överens om sedan. Ser du--Marianne--ena fönstret åt morgonsolen och det andra rakt åt söder. Tycker du inte om rummet? --Jo. --Och när vi sedan få trädgården riktigt i ordning . . . se , blir det inte trevligt? Grönt ända in till fönstren , och parken därborta i fonden! Är det inte alldeles som om man bodde i en skog? --Jo , det är en vacker utsikt , sade svärmodern. --Och här--det andra gavelrummet--också rakt åt söder. Se så ljust och luftigt! Men jag tycker vi kunna vänta att möblera det. Tycker du inte det , Marianne? Det är så gott att vänta och se vad man bäst behöver det till. Det kom en glad liten blink i hans ögon , och Marianne drog sig tillbaka förlägen. Man gick tillbaka genom rummen. --Här , från ditt arbetsrum , har du översikt över hela gården , där kan du se mig gå ut och in i stall och lador , och där kan jag få nicka till dig var gång jag går förbi fönstret. Här blir det allra livligast för dig , här kan du se allt som passerar och här har du terrassanläggningen alldeles utanför. Där skola vi ha fullt av blommor och riktigt fint. Han hade blivit helt varm , och belåtenheten sken om honom medan han talade. Så gick man långsamt tillbaka till förmaket. --Piano finns det plats till på den väggen , fortsatte Börje , och det får du välja ut , sådant förstår jag mig inte på. Eller kanske vill du hellre ha pianot i ditt arbetsrum , men jag tycker det skulle vara väl litet därför; det är lättare att sjunga i det här stora. --Ja , det är det. Samtalet tynade åter av. Fruntimren sågo på golvet , som saknade mattor , på möblerna som voro så stela , samt på de vita gardinerna , vilka gåvo det hela ett så kälkborgerligt utseende. Börje var icke okänslig för denna tysta kritik. Men han sade ingenting. --Tycker du inte att man kunde flytta dessa möbler in i ett av de andra rummen , när du skall köpa nya ändå? började fru Björk på nytt , ett förmak eller en salong . . . Hon fullbordade icke meningen , ty det kom något i Börjes min , som gjorde henne varsam. Han var bestämt bondsnål , och man fick ta honom med lämpor. Stackars hennes Marianne! Det kunde bli svårt för henne många gånger. Sådant hänger i , och när man icke fått några riktiga begrepp i sin barndom , så . . . Men hon hoppades på makten av kvinnligt inflytande. Marianne kände att Börje var missnöjd , hon smög sig därför till honom , stack sin hand under hans arm och började gå bredvid honom. Han tog hennes hand i sin , men fortfor att vara tyst. Hur många tankar trängdes icke i hans hjärna ! Om han kunnat tala som han ville! Men här kunde det icke hjälpas längre; han måste försöka att finna ord , om än aldrig så otympliga , ty kunde han icke säga Marianne något av allt detta , så skulle hon aldrig förstå honom. Det fanns ingen undflykt: han måste försöka. --Du skall inte vara ledsen för det jag vill ha allting så enkelt , började han. Därpå teg han och tänkte efter en stund innan han fortsatte: --Ser du , jag vill inte slå på stort och ha allting som fint folk; jag kunde kanhända skaffa pengar till det , men jag är ju bara en lantbrukare , och . . . Han tvärstannade åter. Han blygdes över sin egen tafatthet. Varför kunde han icke tala ut , när han visste till punkt och pricka vad han ville säga ! Och i förargelsen över sig själv rusade han nu åstad så huvudstupa , som om han läst upp en kungörelse. --Jo , ser du , de allra flesta tänka bara på hur de skola få fint omkring sig , och hur de skola kunna leva med , och hur de skola kunna ha det lika bra som den , och den , och den. Och det går inte i längden. Här sitta de , mina grannar , till höger och vänster , med skuld upp över öronen. Och inspektoren vill ha lika fint som herremannen , och bonden vill ha lika fint som ståndspersonen , och ingen vill stå efter för den andre , utan allt skall vara så fint och så modernt och så förträffligt , och alla anstränga sig i det längsta , bara för att ha som andra. Och när det inte går längre , så slå de vantarna i bordet och börja sen på nytt igen , med skuld och skryt och elände. Och det kan aldrig bli något annat , så länge ingen är nog karl för sin hatt att ha det såsom han har råd eller såsom han har lust till , utan att fråga efter hur andra bruka. Och så för folkets skull , ser du , tycker jag det är riktigt orätt att omge sig med så där mycken lyx. De kunna nog ändå tycka att skillnaden är för stor emellan dem och oss. Men det värsta av allt är , att man lär dem att leva över sina tillgångar. De äro som barn , färdiga att apa efter allt vad de se. Genom att omge sig med överflöd befäster man dem i deras tro , att ingen människa kan försaka något av fri vilja. Och det , att människor inte lita det minsta på sin fria vilja , det är just det fördärvliga. Mina arbetare ha det bra. Ville de spara , så kunde de ha något över på gamla dar och något för barnen också. De gifta , som ha familj att försörja , ha ofta mer över än de ogifta , ty för dem går allting till granna kläder eller dryckesvaror. Om jag nu själv föregick dem med dåliga exempel , hur skulle jag då kunna begära mer klokhet av dem än av mig själv? Ser du , Marianne , det är därför jag måste hålla tillbaka. Marianne teg. Det var en glädjelös och en inskränkt lära--denna --- tyckte hon. Vad hade de med sina torpare att göra ! Börje såg på henne så innerligt varmt. Han tyckte att hon skulle förstå honom nu. Men för hennes liknöjda , något trötta min sjönk hans entusiasm samman till ett intet. Han förstod att han talat förgäves. Svärmodern hade suttit borta vid ett fönster och hört på. Nu vände hon sig om och såg på honom i det hon log med ett moderligt överseende. --Du är en fantast , Börje , sade hon blott. Och Marianne såg upp i hans ansikte och log med en min som om hon kunnat förlåta honom allting. Börje kände sig så underligt tom i sitt sinne. Det var som om hela hans själ blivit en enda stor ihålighet. Om han bara kunnat säga Marianne hur svag han i själva verket var , hur han lockades och drogs emot allt detta , som han ville avsäga sig! Om hon visste hur hårt han måste strida emot det! Han hade nästan väntat att hon skulle vara starkare än han och hjälpa honom att leva som han ville , icke som han ibland kände frestelse till. --Har du inte lust att komma ut och se på mina rum? sade han för att komma ifrån det. Han hade ju sagt vad han ville , och då var det sagt. Han ämnade icke upprepa det. De följde honom genom förstugan och in i hans arbetsrum. Det var stort och ljust , med två par fönster , vettande åt gården. --Ser du , jag kan hålla en viss uppsikt även när jag är inne , sade han , en lantman bör alltid bo så att han har fönster åt gården. Fästmön och svärmodern sågo sig omkring. Allting var ordentligt , men mera beräknat på nytta än elegans. Dock saknades icke en viss prydlighet i anordningarna , och rummet verkade mer tilldragande än de andra , därför att det såg bebott ut. Över den gammaldags soffan hängde två vackra jaktgevär och en skjutväska , under skrivbordet låg ett svarthårigt kalvskinn till matta , men utan uppfodring eller broderi. Ena väggen upptogs av ett stort bokskåp; Marianne gick genast fram till det. Innehållet utgjordes nästan uteslutande av lantbruksböcker , tidskrifter , historiska verk och dylikt. Icke en enda roman. --Behöver man läsa så mycket för att bli lantbrukare? sade Marianne i det hon vände sig om med en av sina självsvåldiga små rörelser. --Nej , nog kan man låta bli också , om man inte har lust. En släthårig rapphönshund hade rest sig från skinnet borta under bordet , och sedan han makligt sträckt på sig ett tag , kom han fram till de främmande , vaggande fram och tillbaka med svansen som med ett mjukt spö. --A , Marianne--klappa honom ! Han ber dig om det , sade Börje. Hans röst kunde ibland få så vackra tonfall. Eljest var den något monoton och flegmatisk. Marianne böjde sig ned och klappade hunden på huvudet. --Den är vacker , sade hon. --Han har varit mitt bästa sällskap här på Tomtö. Fogg , min gosse , gå och hälsa på frun också . . . Ja , därinne har ja , , mitt sovrum. Det är nästan tarvligare än detta , så det är ingenting att se. --Nej , men du tycker om blommor , ser jag! ropade svärmodern uppklarnande. --Ja , jag är tokig med allt vad som växer , svarade Börje glatt; om det också är det ogräs jag utrotar , så tycker jag om att se det frodigt så länge det finns. Då visar det åtminstone att man har sin jord i växtkraft. --Vad det här trädet är vackert! Är det något slags palm? sade Marianne och pekade på en hög planta , som stod ensam på ett litet bord. --Palm! skrattade Börje. Jag kunde väl tro det , att den lilla stadsfröken inte skulle kunna se vad det är. Helt enkelt ett hampstånd. Vad tycker du ! Är det inte vackert? --Det var märkvärdigt. Ser hampa så ut? --Ja , fortfor han livligt , när man ser det så här till heder i en kruka , tänker man inte på att det kan vara någonting så simpelt; det ser ju helt ståtligt ut. Men så är det också ett vackert exemplar. Det här är ett honstånd; hanstånden se annorlunda ut. Men på det här kan det ändå aldrig bli några frön , ty hos hampan växa de olika könen på olika stånd , och det här står ju alldeles ensamt. --Jaså , är det så , det visste jag inte. Marianne sökte se obesvärad ut , men hon visste icke vart hon skulle se. Han hade då en förskräcklig vana att tala om allting ! Börje hade sett henne i ansiktet med en öppen , intresserad blick. Men nu rodnade han så att han kunnat taga eld. Skulle bonden då alltid hänga i honom ! Marianne gick omkring i rummet. --Brukar du läsa i den här? sade hon och lade handen på en stor Melinsk bibel med silverknäppen , som låg på ett annat litet bord. --Nej. Men mor har en likadan , svarade Börje. --Ilar du den bara för det! Marianne höll på att brista i gapskratt. Börje såg på henne med sin trovärdigaste blick. --Jaa , sade han långdraget. Han kunde icke tänka sig vad hon fann för löjligt i det. Han tyckte det var så naturligt. Senare på kvällen , då fru Björk--som gripits av husmoderliga intressen ---gick omkring i handkammare och visthus , ledsagad av jungfru Kristina , voro de unga lämnade åt sig själva. Marianne hade sökt göra sig det så bekvämt som möjligt i förmakssoffan , och Börje gick tankfull fram och tillbaka på golvet. Det hade småningom lagt sig en sky över hans glada tillförsikt; han hade börjat grubbla över sin förlovning. Icke som skulle han ha ett ögonblicks tanke på att bryta den , men han började känna skrupler över att ha bundit Marianne. Han föreföll sig själv som en ockrare , vilken för penningens skull fått en gäldenär i sitt våld. --Marianne , jag längtar efter pianot; jag skulle vilja höra dig sjunga här , sade han plötsligt och utan inledning , välj ut ett så fort du kommer till staden. --Tack , Börje! Marianne hade just suttit och i tankarna möblerat sitt arbetsrum , läckert och elegant. Det hade satt henne i bättre lynne. Skymningen låg tät över rummet , men var gång Börje kom förbi ett av fönstren , avtecknade sig hans starka , satta gestalt mot dess ljusa bakgrund. Det var ingen obehaglig figur , och de något tvära axlarna hade en vacker form. --Börje , vad går du och tänker på? sade Marianne , med sin tunna röst. Han gick fram till henne. --Liten , jag tycker det är synd om dig. Jag märker att du inte tycker om det här på Tomtö. Du skall inte kunna trivas hos mig; du skall leds. Börje drog en stol till soffan och satte sig. Stillheten omkring dem verkade så underligt stämningsrik--och så denna slöja över allting! Marianne smög sin arm kring hans hals. --Men jag håller av dig , svarade hon. Han sade ingenting , satt endast helt stilla och tänkte , men ivrigt , sökande , som om väl eller ve berott på att konflikten inom honom bleve löst just nu , i detta ögonblick. Han grubblade och grubblade , han vände detsamma om och om igen i sitt sinne: Hur skulle det komma någon samstämmighet mellan dem , när de voro så grundolika? Hur skulle så skilda vanor kunna förenas? Var det kanske hans mening att lägga sin hand på hennes böjelser och att omdana dem efter sitt mönster? Aldrig , aldrig! Han älskade henne just sådan hon var , med alla dessa fina vanor , med allt detta , som han på samma gång ogillade och förtrollades av. Nej , han ville icke förändra henne. Men lika litet kunde han avsvärja sin egen givna livsriktning. Och om han än kunde avsvärja den , så ville han det icke. Tvärtom , han måste kämpa emot frestelserna därtill av hela sin makt:--Sikta till ett med sin övertygelse och till ett annat med sitt liv? Nej , nej ! Och dock måste det finnas en väg ut ur detta. Ja , han skymtade den nu. De skulle dela sitt rike och leva var inom sitt område. Hans släkt , hans arbete och allt hans förflutna fick hon ej dragas in i. Hon skulle förbli den Marianne hon var. Och när de båda voro unga , levnadsvarma och fria , var det icke gemensamhet nog! Hans beslut var fastslaget , och han kände en brusande ungdomsglädje strömma genom själ och kropp. --Marianne , utropade han helt plötsligt , du har böcker , blommor och musik , och in till dig skall jag komma för att lära mig njuta av allt som är skönt. I din lilla vrå skall du göra det till ett förtrollat slott. Du skall se , att du måste kunna trivas! 6 --Marianne , vill du sitta här? sade Walter och reste sig ur gungstolen , när Marianne kom in. --Tack , svarade hon med en vänlig nick och intog den erbjudna platsen. Det var ungefär en vecka efter det kusinen haft bröllop , och båda de äldre bröderna hade kommit från Lund föregående afton för att stanna söndagen över i hemmet. Hela familjen var församlad , utom fadern , som var ute. Man skulle passa på att nu komma fram med vad man hade att säga , ty det fanns ingen av de inackorderade inne , och längre fram på förmiddagen väntade man Börje. Mariannes familj var ett slags republik , där alla voro röstberättigade. --Ja , det var det jag ville säga dig , Marianne , sade modern i en ton , som tydde på att hon endast drog sin dotter in i ett påbegynt samtal , att du nödvändigt måste få reda på Börjes förhållande till sin släkt. Det är alltför besynnerligt att han aldrig nämner någonting sådant av sig själv. Ni borde väl åtminstone resa och hälsa på hans mor. --Å , kära mamma , det tycker jag att Börje kan få avgöra som han själv vill , inte är det någonting , som jag behöver föreslå honom , invände Marianne. --Jo , men nog bör du i tid taga reda på vad det kan vara , inföll Walter , som gick fram och åter på golvet; när han tiger så envist , kan det ju hända att det ligger någonting inunder. Sådant kan man aldrig veta på förhand , och om det skulle vara någonting som du i framtiden kunde få obehag av-- --Vad skulle det väl vara , annat än att de äro bönder och att han skäms för dem! utbrast Karl , som låg raklång på soffan och bolmade ur en cigarr. --Där gissar bror Kalle galet , sade Walter , Börje är inte den som skäms över att han är bondson. Haqvin hade suttit med ett tidningsblad utbrett framför sig , och med näsan uppåt det; nu sänkte han tidningen och såg upp med sina utstående , närsynta fågelögon. --Nä--för han skulle väl inte vara så fin som någon av er ! Walter stannade och såg på honom , skrattade så till med ett krossande förakt , vände , och fortsatte sin promenad. --Du skall komma ihåg att du ännu inte är bunden , fortfor han till Marianne , men om du sedan skulle tycka att du kommit in i någonting olidligt , så kan du ändå aldrig komma därur. Haqvin hade följt honom med stridslysten blick och blev blossande röd. --Du borde skämmas--borde du--att vilja komma stickande med ett av dina vanliga rävknep ! --Är det ett rävknep , att vilja se sig för? --Och Börje är tio procent bättre karl än du någonsin blir , fortsatte den nitiske försvararen. --Det var mig en välsignad pojke , som inte kan låta en säga ett ord i fred ! utbrast Walter med förtrakad min. --Ja , du kan väl låta Walter tala till punkt åtminstone , lade modern till , i det hon vände sig på stolen och gav Haqvin en förebrående blick. --Jag skall visst inte lägga mig i hans nådes tal vidare , murrade Haqvin och tog åter upp sin tidning , gå bara på ! --Jag förstår att du drar dig för att bringa det å bane , stackars lilla syster , sade Walter. --Ja , det är så pinsamt att så där behöva riva upp om allting. Walter log. --Den fäderneärvda , Björkska lojheten! Han gjorde en liten jämförande gest mellan henne och den rökande brodern på soffan. --Walter lille , jag skall göra det! --Ja , och se inte så ledsen ut , Nan lilla , jag skall inte tala mer om det. Det uppstod en stunds tystnad. Walter gick fortfarande fram och tillbaka. --Mamma , sade han plötsligt , du får verkligen ställa om att pappa tar den där växeln jag talade om i går. --Ja , för tusan! utropade Karl och satte sig hastigt upp i soffan. --Som det nu är , skriver farbror Gustav naturligtvis gärna på , fortsatte Walter i samma lugna ton. och då kan det inte vara svårt att få ett namn till. --Nog måtte väl Börje skriva på , yttrade Karl. --Är du tokig! invände Walter. Hur skulle det se ut , att bedja honom skriva på nu? Nej , min gubbe , det går inte. --Nå , så finns det väl någon annan då. --En liknande anmärkning har jag redan haft den äran att göra. --Men hör ni , pojkar , skulle det inte kunna låta sig göra , att ni bodde i ett rum tillhopa? Det bleve ju alltid billigare. --Nej , morsgumman , det går inte. --Varför inte det? --Tror du jag kan läsa , när den där kommer dragande med alla sina bekantskaper? Walter såg bort åt Karl , som satt på soffan med håret uppkört i nacken som den uppstående kammen på en duvhane. Då finge jag väl stanna i Lund till evig tid , och det har jag alls ingen lust till. --Men , Karl lille , nog läser väl också du? Modern såg bekymrad på sin äldste son. --Visst f-n läser jag! svarade denne i sin sömnigaste vresighet. --Usch , Karl , att du svär ! utropade modern och satte händerna för öronen. --Ja , om du läser eller ej , så vill jag inte ha dina så kallade vänner att trampa tårna av mig , så mycket är säkert. --Det låter alldeles som om de inte kunde anstå dig ! --Kanske. --Kan du säga att jag umgås med andra än med fina pojkar? --Fina? Ja , för du anser det fint , bara man kommer pekande med en sigillring på näven och kan vräka sig emot kypare och cigarrfröknar. --Det är inte alla , som av bara högfärd måste gå för sig själva som de stora gässlingarna ! Karl fick uppsynen av en retad dogg. --Onödigt att tala om det som blir min ensak , svarade Walter högdraget. --Det är väl också onödigt att tala om att du------Karl hade rusat upp ifrån soffan. Det låg något rått och bruta]t i det breda ansiktet med sin starka underkäke och sina tjocka , trumpna läppar. Walter hade stannat. Han fäste en styv och genomträngande blick på brodern , tvingande honom till tystnad. Därefter återtog han lugnt sin avbrutna promenad , men hans ansikte var en liten nyans blekare än förut. --Usch , det var då ett förfärligt käbbel ! klagade fru Björk i en ton som om detta vore någonting nytt. --Det är bara så förargligt att Walter skall göra sig till ett sådant ljus över alla andra , knotade Karl och lade sig åter ned på soffan. --Ja , låt det nu vara. Du lär inte själv vilja ha rum tillhopa med mig , sade Walter fogligare. --Nej , till intet pris. --Ja , vad är det då att gräla om?--Nå , Marianne , vad har du roat dig med efter Huldas bröllop? --Jo--tänk du!--jag har valt ut ett präktigt piano , som skickats ut till Tomtö och som Börje redan betalt. --Gratulerar ! Nå--och vidare ? --Jag har beställt de mest förtjusande möbler till mitt arbetsrum och tagit ut tjocka , sköna gobelängtapeter. Nu gäller det bara att leta upp en matta i samma smak--matta över hela golvet. --Jo , jag kan tro att det blir stil!--Nå , men säg: får du något umgänge ? Marianne såg bedrövad ut. --Nästan intet. --Jag kunde tro det. --Men jag får böcker och noter så många jag vill ha , och så reser jag naturligtvis hit in till staden emellanåt. --Förstås--och miex vaut seul que mal accompagne--men det blir allt magert ändå. Bakom tidningen sjöd Haqvins indignation. --Blir det magert?--när hon har en så snäll man , och hästar och kor och------ Haqvin avbröts av ett klingande skratt. Det var Walter och Marianne. --Ja , Hacke är märkvärdig , sade Walter godmodigt , han sitter i sjunde klass , och när man hör honom tala , kan man aldrig i världen begripa hur han kommit dit. --Jag har inte talat mig dit heller! Hacke ville vara ond , men så kom han att draga på smilbandet , och så var det förgäves att försöka mer. Men ska Marianne gå och möta Börje , så är det allt tid nu , sade han i stället. Marianne såg på klockan och reste sig strax. --Nå , och hur skall det ställas med bröllopet? frågade Walter. --Det blir frukost , och vi resa strax. --Utrikes? --Nej--till Tomtö. Det sades icke mer , och Marianne gick för att taga ytterplaggen på. Småvisslande på det mest obesvärade sätt , gick också Haqvin ut i förstugan , där han med stor omständlighet började leta efter sin rock. --Marianne--hm--jag kan väl inte få gå med? sade han slutligen , sedan han förgäves väntat på något förslag å hennes sida. --Jo , visst kan du det. Och så gåvo de sig åstad. Börje såg glad och förtjust ut , när han hoppade ur kupen , men naturligtvis blev det ingen ömmare hälsningsscen mellan honom och hans fästmö; han avskydde sådant. Haqvin syntes ännu mer strålande än Marianne; han pratade ideligen. Börje och han kände sig så väl i varandras sällskap. När man kom mitt för tullhuset , erinrade sig emellertid Haqvin med ens att han stämt möte med en kamrat , varför han tog farväl och gick åt annat håll: han tyckte han skulle vara grannlaga och lämna dem ensamma. Marianne hade tagit Börjes arm , och för att undvika de stenlagda gatorna togo de den långa omvägen genom stadspromenaderna. Det kunde ofta hända att Börje var tyst långa stunder; han brydde sig synbarligen icke om att tala , utom när han egentligen hade något att säga. Marianne hade därför tid nog att gå och fundera på hur hon skulle börja. Marken var fuktig , här och där lågo gulnade löv. Luften var fylld med lukten av multnande blad , men den var ren och kall; då och då kom den strykande , med en fläkt av sälta och tång. --Men , hör du , borde vi inte resa och hälsa på din mor ? sade Marianne till sist. Börje såg hastigt på henne med den skarpa , lugna blick , som var honom egen. --Vad skulle vi där ? sade han torrt. --Men du kan väl tänka att vi måste bli bekanta ! --Varför det? --Hon är ju din mor. --Men hon är inte din. Marianne teg ett ögonblick. Tvärheten i hans sätt gjorde henne tvehågsen , och hon såg på honom med denna bedjande tårfyllda blick , som hon kunde få för det allra minsta. --Men Börje , varför vill du inte? sade hon. Han märkte att han gjort henne ledsen. --Det skall jag säga dig , svarade han milt , ni två skulle inte förstå varandra. I ären så olika. --Hur menar du? sade hon skyggt. Börje måste tiga en lång stund. Han kunde icke säga att modern skulle anse Marianne för en onyttig grannlåtsdocka , han kunde icke säga att det skulle pina honom ända ned i hjärtrötterna , om han skulle se dessa två-- som han höll mest av i världen--träffas , endast för att med varje ord väcka en tillväxande , hemlig ovilja mot varandra. Han kunde icke säga , att om han såge dem så tillhopa , skulle hans tillgivenhet kanske nödgas välja mellan dem. --Min mor är en vanlig gammal bondgumma , sade han sakta , jag håller av henne , därför att hon är min mor , men för dig kan hon naturligtvis icke bli något. --Skola vi då inte nu ha allt gemensamt? Marianne hade ingen aning om hur hon plågade honom. --Jo , allt det som nu är , svarade han , men allt det som har varit kan man aldrig få gemensamt--jag menar den tid , då man ännu icke kände varandra; och till den tiden hör mor. Det låg något i Börjes röst , som på ett alldeles egendomligt sätt berörde Marianne , och hon såg ett ögonblick in i hans ansikte. Icke förstod hon vad det var som rörde sig inom honom , men instinktmässigt kom hon att hålla mer av honom för det. --Men det ser allt besynnerligt ut , att jag skall vara alldeles främmande för min svärmor , sade hon efter en stund. --Snälla Marianne , om man skall tänka på hur allting ser ut , så blir man bara en stackare. Det låg nu otålighet i hans ton. Marianne kände sig modstulen. Varför skulle de alltid ansätta henne med frågor därhemma! Nu stod hon ju där lika klok som när hon började. --Men din bror-- --Kära Marianne--vad är det för bekymmer du har ! --Men om du själv varken kände mina föräldrar , eller bröder , eller --Då du bor hemma i din familj , kunde jag ju icke undgå att bli bekant med dem , även om jag velat. Men med mina släktingar och dig är det en helt annan sak. Min bror och jag ha aldrig kunnat draga jämnt. Vi tycka aldrig lika om någonting , vi äro som olja och vatten. Dessutom är han gift-- ett förskräckligt rikt gifte. Och nu skall jag säga dig en sak--Marianne-det finns människor som jag tycker om och människor som jag inte tycker om. Och om de göra aldrig det , så kan jag inte tåla dem ändå. Min svägerska har jag aldrig kunnat med , och hon vet det. Marianne såg på honom med förvåning. Var detta den foglige , vänlige Börje! Hon greps av en aning om den sega långsintheten i hans karaktär , och den skrämde henne. --Har din svägerska gjort dig något särskilt emot? frågade hon i försagd ton. --Nej. Men hon är en ko. Jag kan inte föredra att höra henne tala , att se henne gå , eller att komma tillsammans med henne. Hon är dum--det är jag med , och det kan jag sålunda förlåta--men hon är högfärdig också , och det------det------! Ja--och så har hon inte varit snäll emot mor. Det var som ett lättnadens andetag , när han fått det sista sagt , så hårt stod det att få det fram. --Vad har hon då gjort mot din mor ? --Å , du , det har endast varit småsaker--bagateller , som jag inte kan räkna upp. Och mor har visst aldrig beklagat sig. Men de ha sökt gnida på undantaget så mycket som möjligt och--ja , det har fallit ord , som------ Han gick och såg ned medan han talade , det hade slagit sig ett veck i pannan och ansiktet hade fått ett ovänligt uttryck , som gjorde det fult. Plötsligt hejdade han sig. --Inte för det har gjort mor någonting! sade han hastigt , för mor har så mycket att hon gott kan reda sig , även om hon intet undantag fick , men --det visar sinnelaget; och därför håller jag av dem så mycket som jag gör. --Men till bröllopet måste de naturligtvis bjudas? --Förstås. De komma nog också--vilja väl visa att de räkna sig till fint folk , sade han med förargelse , men mor kommer inte , det är jag säker på. --Men Börje , det låter alldeles som om du inte ville! Eller hur kan du veta att hon inte kommer? Marianne såg riktigt förskräckt ut , men över Börjes ansikte drog ett vackert leende. --Mor gör allt vad jag ber henne om , sade han myckct lågt och med sitt mjukaste tonfall. Marianne kände en förskräcklig lust att flyga honom om halsen , så mitt på promenaden det var; ty det där ansiktsuttrycket förskönade honom till den grad att---Men varför vill du inte? Nu såg hon upp i hans ansikte helt glatt och förtroendefullt. --Mor är en vanlig bondkvinna. Hon har inte bland er att göra.--Nej , tack ! Han såg så vänlig ut igen. Det andra hade varit en övergående sky. --Men just därför att du håller så mycket av din mor , kan du väl tänka att också jag gärna ville se henne. --Framdeles ja , men inte nu. Seså , liten , nu bråka vi inte mer om det! Äntligen voro de inne i tamburen och kunde få den kyss de båda i hemlighet gått och längtat efter en lång stund. Och så blev det icke mer tal om Börjes släkt. Det fanns ett slags bekymmer , som alltsedan Marianne blivit vuxen vållat henne ständiga slitningar. De härrörde av att hennes skönhetssinne icke kunde fördraga någonting fult , och hon plågades av allt som var bristfälligt eller omaka. Detta gällde icke mindre hemmets möblering än hennes egna toaletter. Men på samma gång visste hon att den minsta lilla bandstump kostar penningar , och hon gjorde sig inga illusioner beträffande faderns affärsställning. Hon visste att allt vad hon ville skaffa sig måste komma från honom--köpas med hans bekymmer. Och hon kunde förstå att en sådan hushållning icke vore att hålla ut i längden , därför hade det alltsedan hon började tänka över någonting känts som att gå på underminerad grund. Att bli förlovad med en förmögenhet var därför detsamma som att för första gången på lång tid få dra ett fritt andetag. Och det kändes så icke allenast för hennes egen skull. Fadern rätade redan upp sig vid stödet av en solid svärson , modern såg länge närda framtidsplaner gå i fullbordan , bröderna gingo och drömde om ferier på landet , om ridhästar , hallonbuskar och sparris. I allas ögon lyste en outtalad tacksamhet mot Marianne , och hennes sinne badade sig med välbehag i all den avgudade ömhet , varav hon mer än någonsin kände sig omgiven. Marianne hade aldrig haft så gott om penningar som nu; lite mer eller mindre gjorde föga till saken , då fadern i alla fall måste taga upp ett lån för tillrustningarna. Under nästan hela förlovningstiden kunde man från ett av smårummen höra symaskinens flitiga tickande; en skicklig linnesömmerska satt där och arbetade dag ut , dag in. Marianne hade själv överinseendet över det hela. Modern fann henne beundransvärd och sade det i tysthet till så många som ville höra på. Vackrare var hon också än förr. Det hade kommit ett djup i ögonens färg , ett liv och en mjukhet i alla rörelser. Och vilket outtömligt koketteri hade hon icke att ödsla på alla dessa penjoarer , morgondräkter , nattlinnen och allt vad det var ! Skrattande och smågnolande gick hon dagen om i detta kaos av spetsar , broderade remsor och finstrukna garneringar. Var lördagskväll kommo bröderna , och om söndagen Börje. Den sistnämnde såg på all denna härlighet med den en tredjedel intresserade , en tredjedel skamsna och en tredjedel fientliga min , varmed en maskulin hund betraktar en valp. Men från brödernas sida kunde Marianne påräkna det livligaste intresse och den mest oförbehållsamma beundran för alla dessa detaljer. Familjens kvinnliga umgängeskrets råkade i en livlig rörelse vid underrättelsen om ett stundande bröllop , och ingen dag förgick utan att det kom visiter. Mariannes goda lycka framkallade en lika varm genklang som hennes fina utstyrsel en nyfiken beundran. Det var Walters stora förnöjelse att få vara närvarande vid dessa fruntimmersbesök eller att--ännu hellre--från ett av de angränsande rummen kunna uppsnappa ett och annat ord , isynnerhet när han fick höra något som alldeles icke var beräknat för hans öron. Han hade gjort den iakttagelsen , att det fanns en märkbar skillnad mellan de äldre damernas förtjusning och de yngres. De helt unga flickorna togo saken så innerligen gladlynt , de fäste sig uteslutande vid de vackra ting de fingo skåda , och deras snatter ljöd lika friskt som i skolan; det flög alltid ett uppsluppet leende över Walters städade drag , när han hörde dem:--å , Marianne , vad det är fasligt stiligt! eller--tänk , ett sådant broderi! eller--vilken oförsvarligt vacker chemisett--se flickor! eller--o , den som hade en sådan penjoar! De äldre däremot , som redan kommit in på 30--40-talen , visade en mera känslosam uppfattning. För somliga av dem var Marianne synbarligen att betrakta som en framtida martyr och för andra tycktes hon vara ett slags underbarn--ack , herre Gud , skall ett sådant barn få gå åstad och gifta sig ! eller--tänka sig henne i sin brudskrud ! eller--ja ja , ja ja , det är ett viktigt steg att ta!--Men för dem alla stod hon som omgiven av ett slags nimbus. --Bruden--det tycktes ligga någonting särskilt i själva ordet. --Hä , hä! sade Haqvin på sitt slyngelaktiga sätt , det är precis som om de skulle se midnattssolen gå upp: det är att passa på--eftersom hon inte gör'et omigen , ifall man försover sig. Kom så till det smickrande i dessa uppvaktningar den omständigheten , att modern--i förkänslan av att hemmet så snart skulle mista Marianne-- lät sin ömhet svalla över på ett nästan löjeväckande sätt. Det skulle ha erfordrats ett starkare huvud än Mariannes för att hålla sig nykter vid allt detta. Fran morgon till kväll simmade hon omkring i dessa förtjusningsuttryck , vilka aldrig tycktes vilja sina ut , och hon kände det till slut som om hon stode i begrepp att övergå till ett himmelskt , förklarat väsende , vars enda uppgift här på jorden skulle vara att gå omkring och slösa med sina hulda leenden. På fullt allvar sökte hon invagga sig i ett slags konstlad ovetenhet , för att sedan med några ädelt anlagda själar få som renhet och oskuld tillbedja det , vilket av en praktisk livsåskadning skulle ha stämplats som en oförlåtlig tanklöshet. Hade Marianne verkligen någon aning om vad man kallar "kvinnans bestämmelse" , som det nog är troligt att hon hade--eftersom hon var kvinna--så fick den åtminstone icke förblandas med det simpelt vardagliga åskådningssätt , i vars uppfattning av äktenskapet det finns plats för det strävsamma arbetet , ja , till och med för barnuppfostran , utan om hon tänkte sig någonting på andra sidan bröllopsdagen , så var det blott i form av ett obestämt något , likt en dämpad halvdager kring skälvande , förälskade viskningar--någonting mitt emellan Marlitts romaner och Knut Ekvalls tavlor , eller kanske en sammansmältning av båda. Modern , vilken--i allt som icke rörde hennes barn--visade ett sunt förstånd , såg i detta förskruvade sinnestillstånd blott någonting madonnalikt skönt. Och häri understöddes hon på det livligaste av friherrinnan , vars förklarade gunstling Marianne blivit med ens , och som vid varje lämpligt tillfälle tryckte hennes händer , lade huvudet sentimentalt på sidan , såg på henne med en tårig blick och yttrade ett långt utdraget "hu-u-u-um" i en tremulerande klar falsett. --Alldeles likt ett spätt lamm , anmärkte Haqvin. Den goda damen hade icke den ringaste aning om de högtider av löje hon beredde Walter , både med detta och ännu mer när han lyckades uppsnappa några ord ur hennes samtal med fru Björk. Hon rörde sig uteslutande i högre sfärer , förmodligen såsom det enda lämpliga för hennes "stånd". En dag , då Haqvin kom in i salongen , fann han Walter stående där fastnaglad , tydligen på lur. Han hade en tidning i handen att rädda sig med , men gjorde de ivrigaste tecken åt Haqvin att vara tyst. Denne--som ingalunda var böjd att försaka , när det var någon lustighet på färde--smög sig fram till brodern , och från ett av de inre rummen kunde de tydligt höra friherrinnans röst. --Det är riktigt rörande att se Marianne , snövit , oskyldig , som hon är. Ja , fru Björk , det visar vad en omsorgsfull uppfostran kan åstadkomma , till och med i vara tider. Jag tror mig kunna säga att--så fästmö hon är-- tänker hon på ingenting. lytt riktigt duvosinne!--Vad jag blir upprörd när jag hör dessa nya ideer , om att unga flickor skola veta allt möjligt-- läsa anatomi och allt vad tänkas kan. Vilken råhet i tidsandan !--Det vore just smakligt med så väl bevandrade ungmör ! --Smakligt?--Nej , pys , vår friherrinna är verkligen så omedvetet cynisk , att jag måste förbehålla mig att du inte hör på henne vidare. Det kunde skada ditt duvosinne. Walter tog brodern om huvudet med låtsad beskyddarmin. Haqvin höll på att falla , när han skulle vrida sig lös , fnissade till och röjde dem båda. För Börje var denna tid och den ofta återkommande samvaron med Mariannes familj att förlikna vid ett slags skärseld. Men hans ständiga tröstegrunder voro antingen: det är ändå själsodlande , eller också: när vi blir gifta , skall det jämna sig. Och så var han alltid god och vänlig , ty det kunde aldrig falla honom in att visa sig sårad av det , som icke yttrats i dålig avsikt , isynnerhet som man behandlade honom personligen med den största uppmärksamhet. Att det likgiltigaste samtal ibland kunde gömma någon tagg för honom , det rådde ingen för , man visste ej om det. Mycket av det , som var dessa människor välbekant , hade han aldrig hört talas om , och detta på de mest olikartade områden: det kunde gälla operor och främmande konstnärer , gamla mästare inom målarkonsten och fina vinsorter , kända författare och rätter med konstiga namn. Det fanns utländska ord , vilkas betydelse han kände , men som han omsorgsfullt måste kringgå , därför att han kunde uttala dem med felaktig accent. Och han ville icke för något pris utsätta sig för sina närmastes hemliga löje. Mer än en gång märkte han ändå , att man sökte lämpa samtalet efter hans ståndpunkt , att den artige svärfadern bringade å bane sådant som tidningar och riks dagsfrågor , sädespris och lanthushållning. Mariannes bröder hade en vana att kasta ut ordet "brackor" om alla dem som icke fått elementarskolans bildning , och blotta ordet verkade som ett slag i ansiktet på Börje , ty för allt som hanade okunnigheten hade han en sjuklig ömtålighet. Hans snabba uppfattning var alltid färdig med att säga vad som brast hos honom själv , men han hade icke klar överblick nog att se , hur mycket av det han avundades andra bestod i ett tomt sken. Hans instinkt sade honom att det hos hans person fanns något som Marianne kände blygsel över , men med sin trohjärtade grundlighet letade han för djupt , när han ville finna orsaken. Han hade för litet förtroende till eleganta kläder , dyra cigarrer , åtsittande handskar , en vårdslös jockeyhållning , ridlektioner och strama benkläder. Men hade hans ögon varit öppna för detta , skulle de kanske ha varit det för ännu mycket mera , som han nu icke såg. Det ena med det andra gjorde emellertid att han aldrig kunde känna sig hemmastadd i Mariannes omgivning , om han än lyckades se så ut. Han lärde sig att glida in i konversationen , men blott på ett mekaniskt , nästan frånvarande sätt , och trots sina täta besök var och förblev han främmande för sina nya anhöriga. Det fanns ännu en sak , som ställde sig emellan dem: Börje hade , som de flesta bondsöner , blivit uppfostrad med en aktning för penningen , vilken gränsade till vördnad. För honom var den ett samlat skrinlagt arbete , den var något som man aldrig i onödan fick ge ut. Det var icke fråga om huruvida man hade mer än man själv behövde använda , icke tal om vad det hopade skulle bli till , det var endast som om det vore anförtrott gods--kommande släktens goda--som man skulle ådraga sig olycka genom att förskingra. Det var en led efter led nedärvd förvärvsplikt , en från föräldrar till barn inplanterad skräck för att ödsla med Guds gåvor , ett slags vidskepelse , seg och inrotad , som den alltid är hos allmogen. I Mariannes familj hade man ett helt annat åskådningssätt. Där ansågs sparsamheten i sitt allra bästa ljus vara ett nödvändigt ont , när man hade dåliga affärer , men under andra omständigheter som någonting lågt , nästan löjligt. Detta stötte Börje på samma sätt som om man skulle hädat religionen. Det föreföll honom dessutom rent av naturstridigt , att människor kunde veta ruinen hänga som i en tråd över sitt huvud och ändå icke genom klok hushållning söka avvända den.--Och så hans svågrar--dessa nyss uppvuxna pojkar med sin njutningslystnad och kapitalistjargong! Man skulle tro dem ha ett omätligt arv i väntan , med sådan ringaktning uttryckte de sig om småsummor. Men Börje ansag sig icke ha någon rätt att lägga sig i allt detta , därför teg han. Bröllopet skulle stå på ett hotell , ty i familjens våning fanns det ingen sal stor nog för gästerna. Herr och fru Björk förstodo till mästerskap att arrangera , och här sparades varken möda eller penningar. Detta var för dem som att återvända till en förgången glansperiod. --Ja , Marianne , nu är du i ordning , sade fru Björk , i det hon makade undan släpet på sin sidenklänning och tog några steg tillbaka för att kunna iakttaga bruddräktens totalverkan. Mor och dotter betraktade varandra en sekund. Ur deras ögon strålade den innerligaste ömhet , men ingen av dem vågade yttra ett ord , av fruktan att tårarna kunde vilja komma. Och Marianne fick så röda ögon när hon grät. Man fick icke tänka på skilsmässa nu , endast på att gästerna voro samlade därinne och att det , att bli omtalad som en ful brud , är nästan lika förskräckligt som att ha varit ful hela sitt liv. Därför sökte båda överbjuda varandra i glättiga miner; var och en ville göra den andra stark. --En sådan liten vacker mamma jag har i dag! sade Marianne med ett förälskat tonfall. Och hon hade skäl för sitt utrop , ty trots sina trettionio år och sitt strängt verksamma liv , hade fru Björk fått behålla en del av ungdomens företräden. Hennes hy var ännu frisk och jämn , nästan friskare än Mariannes , och ingen ung flicka kunde ha klarare ögon än hon. Det mörka , slätkammade håret visade icke den obetydligaste strimma i grått , och den lilla mössan med sin äkta plym och sin lilafärgade bukett var av förträfflig verkan. Hon såg helt annorlunda ut i sällskapsdräkt än när hon gick därhemma. Det blev någonting yngre , gladare. smidiare och så sa hon mindre korpulent ut i svart och med släpkjol. Det var en sådan njutning för Marianne att se dem hon höll av taga sig väl ut , och det var med ett uttryck av välbehag hennes blick strök det mjuka atlastyg , som kringslöt moderns fylliga figur , men när den åter i smekande vekhet stannade på detta välbekanta ansikte , vilket så noga visste att dölja sin smärta för att endast låta glädjen utstråla , så ville rörelsen bli övermäktig. Minnet av alla barndoms- och ungdomsår steg upp i hennes sinne , och all den kärlek , varav hemmet varit uppfyllt , strömmade in över henne med en överväldigande känsla av tacksamhet. Hon skulle velat tala i denna stund , hon skulle velat be om tillgift för alla de trötta fjät hon låtit denna mor --Det är riktigt upprörande med ett sådant lättsinne , viskade en äldre fröken till sin närmaste granne , stå så och flina emot varandra i stället för att ha vett att vända sig till prästen. Många bröllop har jag varit på , men aldrig har jag sett någon bära sig åt på det viset. --Ja , hela min stämning är förstörd , klagade hennes granne tillbaka , det var en förskräcklig människa; han måtte aldrig ha sett något bröllop förr. --Ja , stackars Marianne , jag fruktar verkligen att han är en rå karl. Men ytterst i raden av brudtärnor stod en rödkindad ung flicka i vitt , hon såg på brudparet och hennes ögon glänste. Hon åtminstone förstod denna uppfattning av vigseln. Men hon hade ingen att viska till. När prästen sagt sitt amen , blev det ett sorl av lyckönskningar och alla trängdes kring brudparet. Börjes bror och svägerska presenterades för Marianne. Till drag och figur hade brodern någon likhet med Börje , men ansiktsuttrycket var ett helt annat: självbelåtet , penningdrygt och med något av affekterad världsmannalikhet. Han skakade kraftigt hand med Marianne under det han betraktade henne med självsäker nyfikenhet. --Och svägerskan , som inte kunde göra oss äran av ett besök under förlovningstiden ! sade han. --Den var så kort , att man i brådskan knappt visste vart dagarna togo vägen , svarade Marianne. Hustrun hade ett vackert , något grovt ansikte , men rörelserna voro som en flodhästs. Hon var formligen belastad med guldsmycken. --Det är tråkigt att vår bröllopspresent skulle bli så tarvlig , sade hon i en dryg ton , som var nära släkt med belåtenhet. --Det är den vackraste sockerskål jag sett , sade Marianne med sin vanliga vänlighet , och bilden som bär upp den passar alldeles till bordsuppsatsen. --Det var just den vi ville haft , inföll svägerskan , men så kom mor oss i förväg ! Börje stod vid sidan , teg och sökte låta bli att se förargad ut. Han blev ursinnig bara han hörde denna långsamma , liksom framkrystade röst. Efter lyckönskningarna gick man till festmåltiden. Naturligtvis var det mycket vin och många skålar. Walter glänste med ett humoristiskt tal till tärnorna , vilket väckte livligt bifall. Det var hans "maidenspeech" , och föräldrarna höllo på att gråta av stolthet , så fulländat slipat och fint var det. Karl betjänade ömsom alla unga flickor med den mest ostentiösa artighet , och ömsom drog han sig undan i den tätaste klungan av herrar , slukande i sig på tvären vad han fick tag i av de läckra rätterna. Haqvin gick omkring i en ny frack och såg besvärad ut. Någon gång kunde han smyga bort till Börje och anförtro honom en viskad anmärkning. Det var någonting alldeles kamratlikt mellan dem två , och Haqvin tycktes i dag beundra Börje mer än någonsin; det låg riktig ömhet i hans blick. Vid femtiden skulle brudparet resa , och strax innan drog Marianne sig tillbaka för att utbyta sin brudskrud mot en vanlig resdräkt. Ögonblicket före avresan samlades hennes syskon och föräldrar i ett av sidorummen , för att ostörda av de främmande säga henne sitt farväl. Fadern , som hela tiden varit den mest strålande glada värd , bytte hastigt om ansikte; det slog honom som en alldeles oväntad nyhet , att Marianne skulle lämna dem nu. Med ens fördunklades hans glädje , och saknaden kom i stället. Det var honom omöjligt att återhålla sina tårar. Klara och snabba runno de utför hans kinder , ned i de mjuka , mörkgrå mustascherna , utan att förvrida en min. Det låg ingenting plågsamt i hans sorg , det var en lättrörd naturs lättfällda tårar , sådana , som torka av sig själva utan att lämna spår. Han kunde icke säga ett ord , han endast kysste Marianne och smekte hennes hår med sina stora mjuka händer. Börje stod utanför den halvöppna dörren med hatten i hand och väntade. Denna stund var så obeskrivligt pinsam för honom. Dessa tårar gåvo honom ett intryck som vore han en rövare , i begrepp att bortföra sitt byte. När Marianne omfamnade sin mor , var det slut med självbehärskningen och all tanke på röda ögon. Men modern strök henne lugnande på skuldrorna i det hon tvingade sig att ]e. Hon grät icke , ögonen voro endast blankare än eljest och hon blinkade tätt. --Inte gråta , barnet mitt , du får så ont i ditt huvud , sade hon i sin på en gång mjukaste och raskaste ton. Marianne grep hennes hand och förde den passionerat till sina läppar--denna lilla strävsamma , vita hand , som aldrig blev ful av arbete och som aldrig fruktade det. Karl torkade sig upprepade gånger i ansiktet och såg övervägande tafatt ut. Han var så röd--om av vin eller sinnesrörelse--att ögonens vita bröt sig mot hyn som på en färgad ras. Han inskränkte sig till att kyssa Marianne , utan att veta vad som kunde vara lämpligast att yttra för tillfället Walter var blek och upprörd. Han tog Marianne i sina armar , som om hon varit en mycket yngre syster , han lyfte upp hennes haka och såg henne i ansiktet , som om han icke skulle få se det på mycket länge. --Gud give dig lycka , Marianne! viskade han sakta , liksom om han blygts över sina egna ord. Haqvin stod vid ett fönster , fällande strida tårar. Hela hans frackvärdighet var borta; han var endast ett barn , som skulle skiljas från föremålet för sin stolthet och tillbedjan. Marianne--hans stiliga Marianne--skulle resa. Och Börje skulle icke komma så ofta som förr , det kände han. Om de rest till världens slut för att aldrig mer återkomma , kunde han icke tagit skilsmässan värre än nu. När Marianne kom fram till honom , kastade han både armarna om hennes hals , och med rösten halvkvävd mot hennes kappa viskade han: --Marianne . . . Marianne . . . var snäll emot Börje! Med den upprörda sinnesstämningens lätthet att slå över från en ytterlighet till en annan , föll Marianne direkt ur tårarna och i skratt. --Vad sade han? frågade Walter , som åter var lugn och behärskad. Marianne torkade sina ögon medan hysteriska snyftningar ville blanda sig i hennes nervösa munterhet. Hon måste bita i sin näsduk för att få makt med sin skrattparoxysm. --Jo , det är något som Hacke och jag ämna hålla för oss själva , svarade hon sedan med en godmodig blick på yngste bror , vars hand hon kramade till avsked. Att kyssas var omöjligt: hans ansikte var alldeles översköljt av tårar. --Det är väl hög tid? sade Marianne till Börje , som med ytterrocken tillknäppt och synbarligen en smula orolig stod och väntade därute. --Det är det allt. Man begav sig skyndsamt till de väntande vagnarna. En stor del av gästerna följde med som eskort till stationen. Här blev det ännu en kort avskedsscen , och så voro äntligen man och hustru allena , på väg till sitt hem. Det fanns ingen mer än de i kupen , en torr obehaglig luft omgav dem , och lampans vacklande sken belyste otydligt deras drag. Marianne satt med huvudet lutat mot Börjes axel. Ingen hade lust att tala. När de stego ur vid hemstationen , gav Börje sig till att ruska på sig och stampa , som om han riktigt eftertryckligt behövde känna fast mark under sina fötter. --Seså , Marianne , sade han med lättnad , nu äro vi snart hemma. Han tog henne om axlarna och förde henne in i väntsalen. Innan tåget satts i gång hade han själv burit ut hennes koffert , och så sutto de på vagnen. Börje trygg och belåten , allt nöjdare ju närmare de kommo hans hem. Marianne med en kylande förnimmelse av övergivenhet. Det var en sådan ruskig kväll , med blåst som strök genom märg och ben. --Fryser du , Marianne? --Nej. Han svepte bättre om henne. Börje och Marianne sutto i framsätet. Börje körde själv och drängen satt sysslolös på baksätet. Marianne var rädd för att åka och hon kunde icke begripa hur Börje kunde se vägen. Då och då flintade en gnista fram under hästhovarna. --Hur kan du se? Han skrattade. --Det är ju inte det ringaste mörkt. Är du rädd? --Nej. Men hon tyckte att han körde så förfärligt fort , och så frustade ena hästen och slog med huvudet allt som han sprang. --Det betyder att vi äro välkomna , sade Börje. Men Marianne tyckte det lät som ett elakt förebud. När de körde upp genom pilall'en , sågo de uppe vid gården ett rött. fladdrande sken. --A se! Det är tjärtunnor , sade Börje glatt. Men Marianne ryste. Det såg så hemskt ut i den kulna , grå kvällen , och så strök det emellanåt en gulaktig , vältande rök längs marken , genomtindrad av den röda eldtungan. Och så slog den uppåt igen , alldeles klar. --Är det inte vackert? sade Börje , det ha de gjort av sig själva. --Jo. De närmade sig hastigt. Tjärtunnorna voro ställda vid inkörseln till gården , och när hästarna skulle emellan dem , skyggade den ena , reste sig och vräkte sig på den andra. Marianne kände sig halvdöd av förskräckelse. --Så ja , så ja , talade Börje lugnande till hästen och det var som om den förstått honom. Han krökte endast sin vackra hals och dansade så fram vid sidan av den andra. --Se , så förståndig! sade Börje kärleksfullt , och det är bara en unghäst , som jag själv kört in. Marianne kunde icke svara. Hon höll krampaktigt tag med sin vänstra hand i vagnssätet. I stenurnorna på ömse sidor om trappan till terrassen hade man planterat två höga facklor , vilka flammande belyste hela byggnaden och stenbalustraden , med den verkan på granarna i fonden att de sågo ännu svartare och mer hemlighetsfulla ut. De känsligt rörliga lågorna kastade ett bjärt sken över Börjes ansikte och kommo hans ögon att glänsa med underliga , spelande reflexer. Knäande på sina bakben och med klapprande hovar höllo hästarna inne. Ola , drängen tog tömmarna och Börje hoppade av för att hjälpa Marianne , kastade hon sig nästan handlöst ned. --Var du rädd--liten ? sade han skrattande och ställde henne på marken. --Ja , viskade hon med en skälvning. En hund hoppade småkurrande och gnällande av glädje uppåt dem , och hushållerskan stod i den öppna förstugudörren , belyst av det irrande , skiftande skenet , som fladdrade och flög på hennes spetsnästa fysionomi med dess tandlösa , hopknipna leende. För Mariannes uppskrämda inbillning fick hon utseendet av vakterskan till ett fängelse. --God afton , god afton! ropade hon glatt , men med en viss försynt diskretion , i det hon med ena handen förde undan hunden , som nu hoppade uppåt henne med ett ivrigt huttrande , liksom för att tala om för henne att hans herre var hemkommen. Det var ljust i vartenda fönster , raden längs efter , hela huset tycktes stirra med vidöppna ögon på Marianne. --Det ha de själva gjort , alldeles själva , sade Börje helt tyst till sin hustru. Det hördes att han var rörd och belåten. --Tack för skjutsen , Ola , ropade han därefter åt drängen och så gingo de in. I det lilla ytterrummet pälsade de av sig. Alla dörrar , ända in i säng kammaren , stodo öppna , och överallt var det tänt ljus och lampor. Börje gned sina händer , han riktigt strålade. --Tack , jungfru , tack , tack! Det riktigt gör gott i själen att komma hem. --Å , för a]l del! avvärjde jungfrun glatt smickrad , det var ju rakt ingenting. Det var väl det minsta en kunde göra. Hon samlade omsorgsfullt tillhopa sin matmors överplagg och tittade med beundran in i den lilla kappans silkesfina pälsfodring , då hon drog den av. Marianne tog hattnålen ur och lade sin lilla barett ovanpå allt det andra , som jungfrun stod och bar. Så kände hon efter om håret kommit i oordning , och de gingo in i förmaket; detta avskyvärt stela förmak , som Marianne hade sådan fasa för , och som var alldeles oförändrat. Lampan i taket var tänd , och Marianne gick fram till spegeln. Hon såg sitt ansikte endast i skugga , men det syntes att hon var blek och att ögonen hade röda kanter. Det hade varit en förskräcklig färd. Sedan jungfrun hade ordnat pälskläderna på en hängare ute i det yttre rummet kom hon in och slog ned rullgardinerna för alla fönstren , med ett surrande , taktmässigt ljud för var gardin. Efter en sista lång blick på ryggen av sin matmors svarta atlasklänning gick hon ut i köket , slutande sina iakttagelser inom sig själv. Hon hade denna isolerade ställning , som makten medför , och att med dela sig med pigorna skulle för henne vara att sänka sig under sin rang. Men hennes ansikte hade förlorat sitt glada uttryck , när hon gick ut. Icke ett ord--icke ett ord av den nya matmodern för allt hennes besvär , och ändå hade hon tagit nätterna till hjälp den sista tiden , och ändå visste hon , att om man också sökte med ljus och lykta , så skulle man icke vara i stand att finna en spindelväv i hela huset , och hon visste att . . . Här förlorade det sig i obestämda och bittra reflexioner. En piga stod i köksdörren och viskade med drängen som varit vid stationen Jungfrun gick dem förbi utan ett ord eller en anmärkning. Om matmodern var stolt och om det kändes tungt , så inte rörde det dem! De kunde gärna stå där och viska , hon skulle ingenting säga. När Marianne vände sig från spegeln , mötte hon Börjes blick; han stod och såg på henne med ett slags vemodig ömhet. Han visste att hon skulle komma att finna det så tomt den första tiden , men han var också säker på att det skulle gå över. --Marianne , sade han , och hans ansikte fick åter sin trygga belåtenhet , nu önskar jag att jag kunde tala och säga dig om det så vore bara tiondelen av vad jag tänker. Jag skulle säga dig , att jag önskar du måtte trivas hos mig , och att du för var dag måtte komma alt haila mer av vårt Tomtö. Jag skulle säga mycket mer , men det värsta med mig är att jag har så svart att uttrycka mig. Den enda människa i världen jag har kunnat tala med , så var det Pål . . . ja , och så mor , förstås. Men till mor får man tala på ett alldeles eget sätt: rätt fram och varken åt höger eller vänster. Det är mycket som man tänker , som inte kan talas om på det viset , men du , Marianne--som aldrig saknar ord för vad du vill säga , du får ta hand om mig. Han såg på henne med ett självironiskt , godmodigt leende. Marianne hade ingenting att svara. Hon lade sin arm om hans nacke och borrade in sitt ansikte vid hans rockuppslag , som en tam kattunge när den söker efter värme. Börje skulle önskat att hon sett honom i ögonen och sagt något av vad hon själv tänkte. Det undrade han alltid över. Det föreföll honom som måste hon gå och ha en egen värld för sig , en som var rikare än hans , och han önskade att han icke vore utelåst därifrån. Han tyckte i detta ögonblick att han ägde allt vad han kunde önska sig i världen , utom just denna människovarelse , som så hängivet tryckte sig in mot hans bröst. Han kände det som en instinkt , att nu borde hon hjälpa honom. Men hon teg och endast smekte hans nacke med sina mjuka händer. Och han var icke den natur , som mer än en mycket kort stund kunde ge rum för en dylik stämning. --Nej , nu gå vi och se oss om i rummen , sade han muntert i det han lade Mariannes hand på sin arm , det är inte så utan , att vi känna oss en smula främmande , eller hur ?--om vi ska vara riktigt uppriktiga. Marianne skrattade. Det låg någonting frigörande i , att han så där tog sanningen vid hornen. --Ja--men det är ju tokigt , sade hon. --Ja , visst är det så. Jag känner det som om jag borde vara något slags värd , och det är ju bakvänt , när du är fru i huset. Det gjorde honom ont att hon skulle känna det tomt efter alla de sina. Men också han kände ett liknande tryck på sin sinnesstämning. De gingo genom alla rummen. Så fort de tego , blev det en sådan underlig tystnad runt omkring. Börje kände att det , så länge de två gingo här ensamma , aldrig skulle komma liv i detta hem. De hade ingen förmåga att fylla upp i det. Men det skall bli bättre , tänkte han för sig själv och skådade med en viss otålighet fram i tiden. Och så höll han på att skratta. Det är precis som om jag ville barnen skulle stå högtidsklädda och ta emot mig på min bröllopsdag!--Men det kunde han inte säga till Marianne. Det skulle stöta henne , och hon skulle rodna så där som det var honom en pina att se. --Vad går du och myser åt? sade hon. --Jo , jag menar bara att det här duger inte , vi få det just så trevligt som vi göra det för oss själva , och inte mer. Kom ut i förmaket , Marianne , och spela någonting riktigt med kläm i! Och fast det annars inte kommer att drickas mycket vin i vårt hus , så kunna vi väl göra ett undantag på vår bröllopsdag. Börje rekvirerade in vin och "studenthavre" , och så slog man sig ned i förmaket. Börje kände att stämningen behövde muntras upp och att Marianne lade fullgörandet av denna skyldighet på honom. Han slog an en forcerad munterhet och pratade jämt. I början koketterade Marianne med sin nedslagenhet som ett bortskämt barn , men småningom rycktes hon med , och bådas munterhet blev naturlig i stället för spelad. Följande dag var söndag. Börje hade smugit sig i kläderna och vankat kring i stall och ladugård för att fördriva morgonen , och Marianne sov ännu , fast klockan var nära nio. Han var så otålig att han icke visste någon råd , ty han hade ett alldeles förträffligt förslag att göra henne , något som hon bestämt skulle ha nöje av , men han ville icke störa henne. Den sista halvtimmen hade han bara gått fram och tillbaka i matrummet och längtat att hon skulle komma. Frukostbordet var det mest inbjudande man kunde tänka sig , och kaffet stod på glöder , doftande av värme. Det var ju högt upp på förmiddagen , det närmade sig middagen. Hur kunde hon sova ännu Börje kunde icke tygla sin otålighet längre. På tå smög han sig till sängkammardörren och gläntade på den , som han gjort flera gånger förut , men ännu sov Marianne. Det kunde icke hjälpas , han måste giva henne del av sitt förslag! Och han smög sig fram till hennes säng och satte sig på kanten , utan att hon märkte honom. Han riktigt lyste och sken. Inte var det tid att sova bort hela denna härliga dag ! Han fattade Mariannes lilla hand , som vilade på täcket och såg ännu mjukare och vackrare ut än eljest. Han lyfte upp den och bet henne i pekfingret helt sakta , så att hon vaknade. Det första hon fick se , var hans skrattlystna ögon. --Usch dig , du skäggiga odjur , du hade så när skrämt ihjäl mig , skrattade hon , god och nymornad som ett barn. --Du är då den förskräckligaste sjusoverska jag sett i mitt liv , bannade han , har jag inte gått här som på nålar i tre timmar och längtat att du skulle komma upp ! Hon sade ingenting , bara låg och såg upp på honom med ett självsvåldigt loje. Det tunna håret hängde ned i pannan och slog sig i mjuka slingor kring öron och hals. Börje var så lycklig , så överdådigt lycklig. Redan i dag ville han göra Marianne hemmastadd med Tomtö; sen skulle tvånget vara borta och hela livet bli bara sötebrödsdagar. Marianne låg och såg sig omkring. Detta rum hade hon inrett efter sin egen smak , här var lyx och komfort , som hon åstundade. De mjuka mattorna , marmorlavoaren , målningarna i taket , allting förtjuste henne , och nu vid fulla dagsljuset , som dämpat trängde in genom gardinerna , nu var hon färdig att skratta vid tanken på hemfärden och dess onödiga ångest. Hon hade fattat Börjes hand med båda sina och lekte med den. Hon fann det så roligt att hennes voro så vita och hans så brun. Hon fann allting roligt. Tänk , att detta var hennes eget hem ! Och med dessa förfärliga penningbekymmer var det slut. Hon kände en överströmmande tacksamhet emot Börje. Det sorglösa , bekymmerslösa liv hon nu skulle föra , det var hans gåva till henne. Och så var det något mer , som hon kände när hon solade si , , i hans blick. Det var att för ingen hade hon någonsin varit så vacker , som hon nu var för honom. Hon såg sig genom hans blick , hon beundrade sig med hans ögon. Gränserna för hennes behagsjuka hade vidgats: allt var tillåtet. --Nej , skynda dig upp , du latmask! sade Börje under det han själv satt och icke kunde motstå frestelsen att breda ut hennes små medgörliga fingrar i sin ena hand för att riktigt få betrakta dem. Det var så vackert att se denna runda handled , infattad i det fina spetsbroderiet , och man kunde se armen ett stycke upp i den vita tröjärmen. Ilan var förhäxad av denna aptitliga linnelyx. Marianne visste det , hon visste hur täck hon måste se ut omgiven av allt detta vita med sina lätta spetsar och hålsömsmönster brytande sig mot detta glänsande röda atlastäcke , som kom hudfärgen att synas genomskinligt vit , när handen och armen vilade därpå. Börje betraktade allting med nyfiket intresse , hans förra anstrykning av skamsenhet var borta. --Nå , vill du inte upp med dig! Vi ha någonting för oss i dag , som du inte vet om ännu. --Vad då? Hon spände upp sina ögon med en teateringenues hela naivitet. --Det far du inte veta förrän du kommer till frukostbordet , därför raska nu på. --Ja , gå du bara! --Och om du inte skyndar dig , så bultar jag i dörrn. --Ja , seså ! Med svängande gång , ja , till och med smågnolande , gick han ut och stängde dörren efter sig. Han gick genom det lilla eleganta arbetsrummet , där stegen icke hördes på den mjuka mattan och där en nytänd brasa sjöd i ugnen. Rummet hade varit färdigt en veckas tid före bröllopet , men han hade icke förmått sig att gå dit , icke heller i sängkammaren. All denna förfining hade stött honom , som någonting han ej hade rättighet till. Men nu kände han det icke längre så , och när han kom till tröskeln mot matrummet vände han om och började gå fram och tillbaka , väntande på Marianne. Hans sinne sög in dessa mjuka färger , strök sig mot denna varma komfort , njöt denna kvinnliga försköningslusta , vilken låg som en grundton över allt. Detta var honom icke längre främmande och icke längre frånstötande , tvärtom , det gav honom en alldeles ny besittningsfröjd. Ty allt var honom nu blott ett appendix åt Marianne , och Marianne var hans. Med händerna på ryggen gick han fram och tillbaka utan att höra sina egna steg. Han kände en andlig och lekamlig frihet som aldrig förr , ty nu visste han att han var lycklig. Och det var icke en lycka som skulle slå ut för en minut och så vissna bort , utan det var en lycka för hela livet , en lycka att blomstra , utvecklas och tillväxa , en lycka att slå rot och skott för dagar som skulle komma--det var hans egen sunda naturs stora livskraftiga lycka. Det hade kommit någonting alldeles nytt i hans rörelser. Han var inte längre den tafatte Börje Olsson , som alltid kände sig generad när han kom bort från sitt arbete och sina vardagsintressen. Han var ingenting nu annat än en nygift äkta man , som på andra sidan dörren där hade en liten hustru i vitt--i spetsar och vitt från huvud till fot--en liten hustru , för vilken han icke längre var ful eller tafatt eller karg. Han var omskapad nu: han var sådan han sett sig genom strålande stora ögon , som ömsom drogo sig tillsammans och ömsom vidgade sig , all tid med en aning om tårar kring kanterna , men också med lena långa fransar att sänka ned emot kinden--vackra varma kvinnoögon , som sade att man kunde älska Börje Olsson. Och därför kände han sig icke torftig längre , därför var han icke främmande i denna omgivning , därför hade han icke en tanke övrig för splittring och kompromissförslag , därför endast njöt han av att gå omkring i denna madrasserade yppighet. Det passade honom nu. Ty nu ville han stilla sin hunger efter livets härligheter , lika gott om efter hennes sätt eller sitt. I den nya stämningen väcktes det åter en erinran om barndomsvännen. Börje tyckte sig ha gripit något av det han avundats Pål. Han visste icke vad det var , det var en dunkel förnimmelse av att i något ha kommit på samma plan som han. Men mitt i allt detta sköt det fram en ofullbordad tanke:--en enkel gammal kvinna i mörka kläder. Han strök undan bilden som en onödig varning. Han såg det så klart , att allt detta icke gjorde honom sämre , utan tvärtom rikare , bättre. Han skulle visa det--längre fram. Så gick dörren upp. Marianne stod där. Vit morgondräkt med krus av spetsar och med blekblå rosetter , blekblå atlastofflor med kantning av svandun mot hudfärgade silkesstrumpor-- icke skor , utan tunna böjliga små tofflor , med släpande gång som i ett harem. Och så ett nymorgnat , blont litet ansikte , smeksamt , förälskat. Börje greps av en blixtsnabb impuls att stänga dörren mot de andra rummen , för att hålla henne gömd härinne som en okänd prinsessa. Han skyggade till för att som hon gick och stod leda henne ut i dagligdagslivet , för allas ögon. Hon var som en hans hjärtas hemlighet , hon var som den illusion man söker dölja för andra , därför att man behöver tro på den. Marianne fångade upp den snabba glimten ur hans ögon och den fyllde henne med lycksalighet.--Älskad just som hon ville!--som kvinna , uteslutande som kvinna--som viljelöst , motståndslöst ting. --Frukosten har väntat , sade Börje. Det var som om ljudet av hans egen röst gjort honom nykter. De gingo ut i matrummet och satte sig till bords. Här i vinterdagens kalla belysning , mot dessa stela , tunga ekmöbler utan snidverk , stack den vita spetsdräkten besynnerligt av. Det var att frysa vid att se den. Och Börje kände sig brydd vid tanken på att någon bland tjänstfolket kunde komma in. Han kände att de skulle uppfatta det som om hon satt sig till bords nära nog i blotta linnet , samt att det skulle stöta dem för huvudet som oskickligt. Börje var mån om sina tjänares goda tanke , han kunde icke komma ifrån sin känsla av obehag. Marianne ansåg det höra till sin roll att hon skulle servera kaffet. --Nå , vad var det så jag skulle veta? sade hon och tog kannan. Börje dröjde ett ögonblick. --Jo , jag ville att vi skulle bjuda statkarlarna och deras hustrur till middag i dag. Marianne höll inne med upphällningen och såg förfärad på honom. --I folkstugan , naturligtvis , tillade han och skrattade. --Ja visst , svarade hon och satte sig ned med synbar lättnad. --Helst skulle jag velat bjuda barnen med , men det finns inte plats för dem , de äro en sådan välsignad hop. Han såg upp från sin kopp ett ögonblick. --Men så tänkte jag vi kunde skicka någonting hem till dem i stället. --Det var snällt av dig , sade Marianne med lamt beröm , som om det hela varit något man icke kunde vänta att hon skulle intressera sig för. --Jag vill att det för folket skulle bli en minnesdag , då du kom hit till oss. Marianne kände sig förlägen. Hon visste inte vad han ville att hon skulle svala. Men så sträckte hon sig bort och klappade honom på handen. --Och så ville jag så gärna att du vore med om det och delade ut vad de skola ha till barnen. Jag skall hjälpa dig. Jag vet på pricken hur många ungar var och en har. Det är annars ingen lätt sak: man får ändra siffror så ofta. Marianne höll på att skratta. --Ja , det är förskräckligt , sade han godmodigt , man får väl hoppas att det ändrar sig , annars översvämma de jorden som gräshoppor. --Hur dags är middagen ? --På punkten klockan tolv. Vill du då vara klädd ? --Ja. Efter frukosten hade Börje räkenskaper och dylikt att syssla med , och Marianne skar upp ett par nya böcker , som hon skulle ha att fördriva de första dagarna med. Hon satt i sitt arbetsrum , bekvämt uppkrupen i soffan och med fötterna på en pall. Hon stördes av att hushållerskan kom in och hälsade sitt god morgon med på en gång vänlighet och värdighet. Det var alltid bäst att vara försiktig i början , menade hon. Hon hostade dämpat och diskret. Det var en grannlagenhet emot matmodern , att hon kom in just nu medan Börje var ute. Man borde naturligtvis inte vänja herrar vid att ha sin näsa i alla hushållsbestyr. Unga frun kunde naturligtvis inte vara så van ännu , när det gällde sådana ting , det måste därför vara bäst för henne att få sköta de husliga överläggningarna när herrn icke var tillstädes. Det är lätt att göra ett litet mankemang. --Ja , jag har ju inte kunnat fråga frun på förhand om maten , så att i dag får jag väl laga middag såsom jag själv hade------hm--bestämt den ? --Kära jungfrun , det får jungfrun alltid; det bekymrar mig inte det ringaste vad vi skola ha till middagen. --Ja , men nog------ --Å , det är jungfrun ju så van vid! --Ja , men------ --Inte vet jag vad här finns! --Frun kommer väl ut sedan i källare och spiskammare? --Hå ja , det hastar inte. Jungfrun gick med en omätlig förvåning i sitt hjärta. Det var en underlig matmor ! Marianne fann tiden lång medan Börje var ute , och då hon icke hade vidare lust att läsa , gick hon och klädde om sig. --Du ser så god ut , sade Börje en stund därefter , då han kom in. Han strök med sin hand längs hennes rygg för att känna tygets mjuka ylle. Och han tyckte så mycket om mörka färger. Börje kastade sig på soffan och ögnade i en tidlling , Marianne satt vid pianot och spelade. Plötsligt for hon upp , en ringklocka lät höra sin malmlåt , så att det darrade i takställningen. --Vad är det! ropade hon. --Det ringer ju bara till middag. --Usch , är det bara en vällingklocka? Det var ett otäckt ljud den har , sade Marianne och strök sig över tinningarna med båda händer , liksom för att utplåna ett obehagligt intryck. Börje hade en stor förkärlek för den klockan , vars djupa malmklang drog långt utåt slätten med ett helt annat ljud än en vanlig middagsklocka. Han blev nästan stött. --Nej , Marianne , den är inte ful , kom ut på gården så skall du få höra. Han tog henne i handen och drog henne med sig genom rummen och ut på stenläggningen längs terrassen. --Nå , är den ful? --Ne--ånej. --Å , vet du , jag tycker den är så vacker , sade han och lade armen omkring henne som för att värna henne mot blåsten , jag tänker alltid på hur mycket gott arbete den ringt ut och in. Den är liksom hela gårdens husbonde. När den ringer , få vi alla lyda , jag med. De gingo långsamt in igen medan han sade det. --Det har varit en skeppsklocka , fortsatte han då de kommit in i förmaket , jag har köpt den på en strandningsauktion. Han ställde sig vid fönstret med ryggen åt Marianne. Två man hade gått över bord den natten fartyget körde fast därnere på Skanörs rev. Så teg han en liten stund igen. --Jag tycker att det är någonting högtidligt med henne , fortfor han. Jag vet inte hur det kan vara , men ibland när jag hör henne ringa så där , känns det så besynnerligt inom mig. Det är som om hon hade något att berätta. Och ibland om nätterna , när det blåser så att det brakar i trävirket , då kan det hända att vinden kastar kläppen mot klockan , så att det en gång emellan hörs ett svagt litet slag. Då kan jag ligga och få tanken på alla sjöfarande , som äro ute på havet , medan jag ligger i min goda säng , och jag tänker på hur det mätte vara när dimman står så tjock att inte ens lyktorna kunna bryta igenom , utan allting är svart som i en säck , så att man inte kan se en hand för sig och skeppsklockan klämtar , och var man av besättningen går med sitt liv i sina händer.------Och så tänker jag på dem två , som gingo över bord den natten. Unga , raska karlar , liksom jag. Och de tänkte väl att de skulle leva många år ännu.------Den klockan var det sista de hörde. --Hu , Börje--jag kommer att bli mörkrädd här bara för det! Börje vände sig om med förvåning. Marianne hade slagit händerna för sina öron och såg avvärjande på honom , i det hennes ögon rödkantades. Att han kunde skrämma henne hade han icke tänkt. Han hade bara tyckt att uttrycket "vällingklocka" lät så föraktligt , och han ville försvara vad han själv tyckte om. Det var alldeles omedvetet han talat med något av folkets vilda , mörka patos--den , som diktat alla spökhistorier. --Inte skall du bry dig om det; det är ju bara mina egna dumma tankar , sade han. Marianne var tyst , det hade kommit en sådan underlig stämning över henne , något av gårdagens ängslan. --Sätt ett förkläde för dig , så gå vi ut till folket , sade Börje raskt , nu lära vi ha dem här. Marianne gick och kom strax igen , klädd i ett vitt , spetsprytt plagg , som skulle föreställa köksförkläde. Det fanns ett slags breda , hemvävda förkläden med brokiga ränder , som Börje var förtjust i. Det skulle glatt honom om Marianne hade haft ett dylikt på , det skulle gjort henne så varmt och lugnt hemtrevlig , just att passa tillsammans med honom , men det ville han icke säga. Inte skulle hon förändra sin smak efter hans! Och så gingo de ut i köket. Där var stor plats och varmt , en lätt imma slog emot dem då de närmade sig spiseln. Jungfruns ansikte klarnade. Det var bra att de kommo nu , medan koppar och tenn ännu voro som mest skinande och det taggade papperet på alla hyllor var riktigt vitt och vackert. Hon var stolt , hon visste att det icke kunde finnas ett vackrare kök. Och pigorna voro glada att inte ha gjort sitt arbete förgäves. Marianne såg sig omkring. Det var en förfärlig massa pannor och grytor och formar. Börje gick och myste. Mor och han hade låtit utvidga och förbättra kök , spiskammare och allting sådant strax han tagit emot gården. Hans unga hustru , när han fick någon , skulle åtminstone icke ha något att klaga över ! Och nu gick hon där bredvid honom. ---Kom , Marianne , så titta vi in i folkstugan , sade han. Och de gingo ditin. Där var ett långt bord dukat , betäckt med en underligt lång och smal duk , som hade en bred konstmässig flätning för ena ändan , ett slags frans , som genast fäste Mariannes uppmärksamhet. Börje gav akt på det. --Det är riktigt på gammaldagsvis , sade han leende. Det roade mor att taga av ett par sådana dukar på ändarna av sina räcker. Vi begagna dem alltid om julen till folket. Nå , vad tycker du? Ja , vad skulle hon tycka! Det var ett långt , stort rum med bänkar vid väggen och bänkar vid bordet , och på bordet lågo stora brödkakor och simpla hornskedar. Vad ville man att hon skulle säga? Det var henne så underligt främmande alltihop. Så grovt och klumpigt. --Joo , sade hon blott. Det kunde tydas till allting. Var gång hon vände ryggen till , passade pigorna på att se på henne. Och hennes vana att sänka nacken tillbaka samt skjuta fram läpparna till ett behagsjukt litet missnöje , gåvo dem den föreställningen att hon var högfärdig , fast hon endast var generad. Hon visste icke alls hur hon skulle ta allt detta , eller vad man fordrade av henne , eller vad som var lämpligt. De gingo ut i köket igen , där jungfrun och en av pigorna öste upp mat i stora skålar , så att imman stod omkring dem. --Men , Marianne , jag tror aldrig du har sett spiskammaren! ropade Börje. Säg--jungfrun--jag kan väl för en gångs skull få slippa in i det allra heligaste? Jungfrun ställde fatet ifrån sig och sprang fram för att öppna dörren. Hon var alldeles förtjust i sin unge herre. Det var en karl , det! Det var något annat än den där porslinsdockan. Marianne steg pliktskyldigast in i det stora kalla rummet och såg sig omkring. Hyllor och krokar över alla väggar , bunkar och krus , hon kunde icke ens utfundera vad allt skulle vara till. --Och här är nedgång till källaren , fortsatte Börje ivrigt , i det han lyfte upp en lucka i golvet , se , är det inte bekvämt? Och där går aldrig vatten i. Marianne tittade ned; vad skulle hon göra almat! Men hon kunde icke förstå att Börje kunde finna något i allt detta. --Se , där ha vi dem! utropade Börje lågt , då det hördes ett traskande och trampande av många par fötter därute i köket , men det är bäst att inte hälsa på dem förrän sedan de ätit sin middag , och det tar tid. --Var är det som barnen skulle ha? ropade han utåt köket. Jungfrun kom in och ställde fram ett par stora såll fulla med limpor , små formkakor samt medisterkorvar. Börje och Marianne delade av i små högar , en till varje barn och en hel hop kakor allra överst. Börje var uppsluppen som en pojke , han tyckte synbarligen att det här var utomordentligt roligt. Marianne skrattade , men hon hade svårt att finna sig till rätta. --Jag går i borgen för att de bli förtjusta , sade han och gav Marianne en liten puff i sidan , du skulle bara stå i en vrå och se dem--ungarna menar jag. Och så började han räkna efter: Sju har Nils Ols och tre har Per Lars , fem till Per Hendriks och två till Hans Jepps , och så skrattade han. --Om jag vet det ! Jag kommer ihåg vad de flesta av dem heter också. Och han berättade små anekdoter om sådant som passerat på gården , alltid med låg röst , som om han och hon varit ett par bänkkamrater i skolan , som stulit sig till en liten skvallerstund , när ingen märkte det. Och han ryckte Marianne med , så att hon också blev intresserad , icke så mycket av vad han berättade , som av hans sätt , det var så oemotståndligt tokroligt , och så skrattade han liksom om han skulle gömma sin munterhet. --Ja , nu är det riktigt , sade han och räknade över alla högarna , Marna kan komma och bära in det ! En av pigorna kom in , fick besked av Börje och bar ut välfägnaden till de respektive mammorna. Börje bad om en skål vatten i köket att tvätta sina händer i , men Marianne gick in i sängkammaren. Då hon dröjde där en stund , kom en av pigorna och bad henne komma ut; folket hade ätit och ville tacka. Börje stod och talade med en av karlarna , då Marianne kom. --Ja , här ha vi frun , sade han , och detta är vår fördräng Nils Olsson , de andra får du reda på så småningom , för jag vet att du ändå inte kan komma ihag alla namnen. --Tackar så mycket , fru , sade karlen och räckte hand , i det han bugade sig på ett snett och otympligt sätt , som visade ovana. Marianne räckte honom handen , men icke utan en viss motvilja--hon hade aldrig tagit en sådan där arbetare i hand förr och hans händer voro så förfärligt grova. Efter honom kom hustrun. --Tack , fru , och så tog också hon i hand skarpt och lustigt med en arbetsvan , hård liten hand , och därvid neg hon--blixtsnabbt--som om hon tryckts ned i golvet och gått upp på en fjäder. Det gick på samma sätt hela raden utefter. Marianne såg ned på dessa händer. Hon var dödligt förskräckt för dem. Somliga voro skrovliga som barken på träd , somliga tjocka och okänsliga som en läderputa och somliga varmt fuktiga , så att hon kunde förgås av att röra vid dem. Och hon måste dock låtsa , som om det icke alls vore någonting förskräckligt. En av drängarna hade hela handen översållad av stora vårtor , höga , grå , spruckna på ytan. Om de kunde smitta och hon skulle få sådana på sina händer ! Hon hade velat ge till ett skrik , när hon såg ned , och draga handen till sig , men hon vågade icke för Börje , som stod vid sidan om henne och såg ut som om allt vore som det skulle. Dessutom märkte Marianne att det här var fråga om en icke mindre sträng etikett än i de kretsar hon var van vid , fast den här var annorlunda än där. Och hon vågade icke resa sig upp emot någon människas mening om det riktiga. Börje märkte att hon var till ytterlighet förlägen , men det endast roade honom: Marianne , som annars var så säker! Han kunde vara färdig att skratta; han var så belåten. Men när den siste gått med sitt "tack , frun" och sina förfärliga nävar , då var det slut med Marianne. Hon var så nervös att hon skälvde i hela kroppen och utan att säga ett ord gick hon in i sängkammaren , där hon dök ned i ett handfat och alldeles förtvivlad gned sig med vatten och tvål. I ett kök , bland människor , liknande oskäliga djur , så klumpiga i varje rörelse , var detta det liv han bjöd henne! Upprörda , växlande stämningar hade under de sista dagarna fyllt hennes sinne till brädden; minsta anledning var nog att låta hennes tårar flöda över. Och som en svallvåg slog det in över henne igen , allt ifrån gårdagen: skrämseln under hemfärden , ödsligheten vid det första inträdet , den främmande känsla , som lurade bakom varje möbel i detta hus för att gripa henne , så fort icke Börje var till reds som ett värn , sist dessa obekanta ansikten , obekanta seder------och så dessa händer , dessa händer! Känseln av dem och åsynen av dem förföljde henne som ett kräldjur , man icke kan bli kvitt , och för vilket ens vämjelse växer till en vanvettig fruktan. Hon grät av harm eller skrämsel , ty man hade begärt någonting orimligt , övermänskligt. Börje fann henne i det lilla arbetsrummet , uppkrupen i soffhörnet och stridande mot sina snyftningar. Det klack till i honom , och han gick fram till henne. --Käraste vad är det? --Å , Börje , hon satte sig upp på soffan och skakade till av vedervilja , å , sådana händer! Hon såg ned på sina egna , liksom skulle de burit spår efter det som väckt hennes avsky. --Händer? upprepade han förundrad och ogillande , var du generad av att ta dem i hand? --Kära Börje , bliv inte ond. Jag kan inte hjälpa det , sade hon avbedjande , i det hon sträckte ut sin hand för att blidka honom. Han tog den icke och svarade ej. Han kände ovilja. Denna punkighet väckte hans förakt. Det fanns icke ett enda tillfälle , då han utbetalade en större avlöningssumma , utan att man tackade honom med handslag. Och han visste vilken dödlig förolämpning det skulle vara att dra sin hand tillbaka. Det sårade honom att Marianne känt någon hemlig lust att göra det. Han sjöd av harm. --Jag skall låta bli sådant hädanefter , sade han med mulen röst. Vilken dåre han varit , som glatt sig åt att med ett enda slag kunna framkalla en vänlig stämning mellan henne och folket på gården! Han hade glömt att hans icke var hennes och hennes icke hans. Men han förnyade ett löfte , som han gjort en gång förr: det skulle finnas ett område för hans arbete och ett annat för hans hustru; han skulle veta att dela sig mellan båda.--Hans var icke hennes och hennes var icke hans. 7 Redan dagen efter fick Börje tillfälle att tala med sin gamla hushållerska. Alltsedan Mariannes visade likgiltighet för middagsmaten hade nämnda dignitär gått och tuggat på ett hemligt missnöje med sin nya ställning i huset. För henne var detta både en allvarlig och viktig konflikt. Att vara hushållerska och icke få gå till frun och fråga om allting , det ansåg hon så ytterligt skevt och abnormt , att hon på allvar började fundera på att flytta för halvår , något som hon icke gjort mer än en gång förr i hela sitt liv. Det framställde sig för henne så många olösta problem och obesvarade frågor , att det gick runt i hennes huvud , synnerligast som hon icke hade någon att förtro sig åt , då hon icke kunde gå till mor Sjöholm förrän nästa söndag. Av vem skulle hon mottaga hushållspengarna , för vem skulle hon avlägga räkenskap och till vem skulle hon gå efter instruktioner? Hon hade en lång och orolig överläggning med sig själv om detta , framkallad av den trängande nödvändigheten att begära penningar till grovt salt. Börje satt i sitt rum och skrev , då det lilla fruntimret kom traskande in på sina anilinblå ullsockor. Hon hade en liten röd flamma på var kind av lutter sinnesrörelse. --Jag skulle fråga herrn var jag nu skall begära hushållspengar? frågade hon med en röst som var dimmig av bara själsoro. Börje såg upp. Han hade i ett ögonblick fattat situationen. --Det var bra jungfrun kom , sade han i sin lugna , vänliga ton , jag önskade just tala med jungfrun. Han dröjde ett litet tag och tänkte efter. ---Ser jungfrun , min hustru är ju uppfostrad i staden och har icke alls varit på landet. Det skulle bara besvära henne , om jungfrun skulle gå till henne , det är bäst att det blir som det varit. Jag kan lämna ut pengarna , och om det är någonting , så kom till mig. --Men du min tid! Var skall jag fråga om maten? utbrast jungfrun med förfäran. Börje drog gladlynt på munnen. --Jungfrun har ju inte haft någon att fråga förut. --Nej , men när det finns fru i huset! --Det gör ingen skillnad; hon ser helst att hon slipper det där. Jungfrun stod och gned i fönsterkarmen med sitt ena pekfinger. Hon hade så mycket på hjärtat hon ville säga , men det kunde inte komma fram nu. Börje förstod att för henne skulle detta sätt att taga sina husmoderliga plikter vara någonting ytterligt avita , nästan föraktligt. --Min hustru är klen , hon tål inte vid att befatta sig med sådana saker , sade han nästan barskt för att med ens avklippa alla förklaringar. Jungfrun blev förskräckt , ty hon hade stor respekt för sin unge husbonde , och i största hast fick hon penningarna till saltet och lämnade rummet. Efter den dagen var Marianne befriad från hushållsfrågor , hon fick följa sin smak och gå som ett slags inackordering i sin mans hem. Marianne sade till Börje att han var hennes första kärlek. Och hon talade sant. Ty nog hade hon haft sina "tycken" , men de hade aldrig haft någonting av verklig livsvärme , av förtroende eller av att ge något av sitt eget jag. Det hade varit ett slags lek , där allvaret endast låg i den stränga kontrollen över att vad hon fick som garanti alltid översteg vad hon lämnade i utbyte. Mariannes svärmeri förskrev sig ända från hennes barndom , från den tid då hon ännu var så liten , att ingen människa börjat misstänka henne för erotik. Det gick också aldrig längre än till hennes fantasi , och lika lössläppt som den var där , lika tillbakahållen var den i sina yttringar. Att den var ytterligt uppdriven genom romanläsning och sällskapsförströelser gjorde ingen skillnad till det yttre. Marianne skulle aldrig ens för ett ögonblick kunnat överskrida det passandes strängaste föreskrifter. Hon skulle hellre ha dött än tålt en fläck på sitt rykte. För all denna instängda erotik hade äktenskapet löst upp knuten. Och detta var skälet varför hon trodde sig älska Börje. Hon knöt fortfarande maska till maska på det nät av romantik , vari hon kringspunnit sig som en puppa. Och det var lika litet den verklige Börje hon älskade som hon förut bundit sina drömmar kring någon bestämd person. Erotiken hade fatt ett kroppsligt uttryck , det var allt. Det var icke Börje hon älskade , det var hans smekningar. Honom själv kände hon icke ens; hans tankegång , hans hela sinnesriktning voro henne fullkomligt främmande , och hon hade icke ens en tanke på att göra sig bekant med dem. Och utan att reflektera hängav hon sig åt det nya liv hon begynt , levande om sina gamla drömmar i en ny verklighet och sjunkande ned i vekliga vanor som i en bädd av dun. Hon var lycklig efter sitt begrepp om lycka , och hon trodde att detta kunde fortfara hela livet igenom. I den värld , där hon nu framlevde sina dagar , fanns det ingenting annat än vad hon benämnde kärlek. Kunde den slockna och utplånas , då skulle det icke stå någonting kvar att ge livet innehåll med. Absolut inte. Kärleken var både ändamål och medel , den var allt genom sig själv och för sig själv. Vad helst som störande kunde tränga sig emellan , blev fientligt och främmande , och varje stund hon var skild från Börje blev för henne blott en väntetid , som hon fick utfylla med vad hon kunde. Sådant var för henne äktenskapet. "Älska , i nöd och lust" , sade själva kyrkan. Och ordet hade för henne blott en betydelse--romanernas. Börjes naturliga finkänslighet i förening med hans beslut att låta henne följa sina egna vägar gjorde att det icke heller i hans sätt kom fram något som kunde väcka henne. Visserligen hade hon icke en tanke på att hon borde ägna sig åt hushållsbestyr , när hon själv icke kände lockelse därtill eller Börje tycktes fordra det , men hon var alltför väl uppfostrad för att ej bemantla sin sysslolöshet. Det fanns små fantasiarbeten av olika slag , som knyppling eller dylikt , som hon kunde ta till för att få tiden att gå. Och hon ansåg sig för en verkligt exemplarisk liten hustru. Endast i en punkt hade Börje visat sig obeveklig: Marianne hade önskat få öppna umgänge med några av ortens adelsfamiljer. Men härtill sade han bestämt nej , och icke ens några små finter , som hon försökt sig med , hade lett till önskat resultat. Börje å sin sida hade uppbjudit hela sin övertalningsförmåga för att förmå Marianne att lära sig schackspelets mysterier , men hon såg så grundolycklig ut var gång hon tog plats vid schackbrädet för att undervisas , att Börje snart uppgav försöket och i stället åtnöjde sig med sin gamla antagonist , apotekaren nere från byn. Varje söndagseftermiddag och ibland någon gång mitt i veckan togo de sina långa partier , vilka voro Mariannes fasa. Hon kunde dö av tråkighet bara vid att se på dem och brukade därför alltid sätta sig så , att hon kom att vända sig bort med sitt arbete. Men schack hade nu en gång blivit Börjes passion , och det kunde icke hjälpas.--Det är själsodlande , sade han. Nu , då Marianne icke behövde låna böcker av sina vänner eller köpa sig dem med försakelse av vad annat det måtte vara , utan alldeles fritt kunde rekvirera dem på Börjes redan förut ansenliga bokräkning , nu riktigt frossade hon av romaner. Men aldrig valde hon någonting grovt eller osedligt. Zola skulle hon icke velat ta i med en tång ens , och Strindberg var henne så okänd som om han skrivit på grekiska; hon visste att han var författare till Röda rummet , och det var henne nog. Icke ens de "spännande" romanerna föllo henne på läppen. Nej , det skulle vara något att le åt , som älskogsgnabbet i Alolly Bawn , eller att smälta åt i tårar , som "Cometh up as a flower" , där sensualismen låg insvept i religiositet , som begravningskonfekt i sitt sorgepapper. Sög hon på papperet , så var det för karamellens skull. Hon hade övertalat Börje att läsa högt för henne under vinterkvällarna , på det han måtte på detta sätt bli bekant med några av hennes älsklingsförfattare. Hon hade just valt "Som ett blomster" , vilken hon för detta ändamål skaffat sig i svensk översättning. De första kvällarna gick det bra. --En pigg tös , sade Börje. Men när Dick drog sina färde och bedrövelsen tog fart , då slängde han boken i soffan och sade: --Nej , fy tusan! Det kan vara för fruntimmer , men inte är det något för mig. Han hade icke ordet ur munnen förrän han ångrade sig , kysste Marianne på hand och under skratt bad henne om förlåtelse. Men boken tog han icke upp mer. Hans ringaktning för vad hon beundrade hade sårat Marianne , och hon gick och var nedstämd i flera dagar , fast hon icke lät honom märka något. Hade Mariannes yttre levnadsställning blivit fullkomligt omstöpt genom hennes giftermål , så var förhållandet annorlunda med Börje. Det haa'e tillkommit ännu ett element i hans dagligdags liv , det var allt. Han själv var oförändrad. Den första tiden efter bröllopet hade han visserligen stulit undan så mycken tid som möjligt , för att få vara hos Marianne , men även då skrattade han och sade: --Kom ihåg , hustru , att detta är smekmånaden; en sådan latmask som NI vill jag inte vara alla mina dagar. Men Marianne litade på sina små förförelsekonster: hon önskade ingen förändring. Under vintern hade Börje icke mycket att göra vid lantbruket; det var endast att lämna fram foderrationer , ställa om spannmålsleveranser och dylikt , jämte den dagliga tillsynen. Men han var ofta sysselsatt inne på sitt rum , än med räkenskaper , än med annat. --Om jag kunde begripa vad du läser allt det där för! kunde Marianne säga ibland. Han hittade på så många onyttiga ting att dra igenom: lagverk , stora arbeten över fåglar och insekter , kemi , geologi och allt vad det kunde vara; eller också läste han tyska böcker , med tillhjälp av ett stort lexikon. Och han syntes outtröttlig med vad han fick för händer. Att bli störd tyckte han rakt icke om. --Men vad skall det nytta till? utbrast Marianne ibland med otålighet. Och så kunde han se upp från böckerna , med håret rakt på ända , ljusa ögon med små pupiller , och ett eget uttryck av koncentration i sitt ansikte. --Man lär något av det. --Men vad skall du lära för? Du kan ju allt vad du behöver. Då endast såg han på henne , alltjämt med denna betraktande blick , detta något av kallt , absorberat förstånd , och så hette det: --Jag kommer strax. Och så kunde hon likaså gärna gå som stanna , ty när han såg ut på det viset var han alldeles omöjlig. Hon märkte dessutom , att han kände sig besvärad av att hon kom in i hans rum. Därför vande hon sig så småningom vid att vänta på honom tills han kom av sig själv. Då hade han alltid gjort toalett , och då hade han ett helt annat ansiktsuttryck , liksom upptinat. Och Marianne kunde kasta sig på hans knä , ruska honom i håret och skalkas som den ystraste barnunge; hon hade märkt att det var det som "tog" honom mest. Allt som var i den högre stilen förstod han sig icke på. Men så kom våren , och med den all en lantbrukares brådska med sitt ständiga uteliv. Börje blev solbränd , så att det endast fanns en fredad rand från ögonbrynen upp till håret , händerna voro bruna , och han var brun ända ned på halsen. När han kom hem var han trött , gick tidigt till sängs och sov som en stock till klockan fyra på morgonen , då han flög i kläderna med en fart som om elden vore lös. Än väckte han Marianne med att plaska i handfatet , än med att dunka en av sina stövlar mot golvet. Och Marianne tyckte det var ett förfärligt liv. Hon var gråtfärdig , när hon icke fick sova i fred om morgnarna. Och så gjorde Börje något som han länge haft lust till: han flyttade in i sin gamla sovkammare. Där kände han sig mera ogenerad; där kunde han ta på sig arbetskläder och langstövlar strax på morgonen , där kunde han klä om sig innan han gick in till Marianne , och där behövde han aldrig tänka på att gå tyst: han var sin egen herre. Marianne å sin sida fick mera frihet att ligga och läsa om aftnarna , utan att ljusskenet behövde stå Börje i ögonen. När det verksamma livet sålunda tog Börje alltmer i anspråk och Marianne lämnades mera åt sig själv , började hon leta fram bemärkelsedagar att helighålla. Så var det då , och så var det då. Hon drev en formlig avgudadyrkan med deras första förälskelse , upprepade smekord , som Börje hittat på , och trånade av begär att leva om detsamma som då. Så blev det små toalettknep och koketterier att fånga honom med , allt under en låtsad likgiltighet:--Nej , gå nu och lägg dig , Börje! Och små preludier vid pianot , ty Börje var road av musik , eller en godnattskyss som blev något lång , och tusen små skiftningar i blick och sätt. Ibland stannade också Börje till sent , men ibland kunde han betvinga sig och sade: Nej , nu måste jag gå; det kommer en arbetsdag i morgon. På detta sätt hade det i Mariannes vardagsliv kommit en eggande liten ovisshet: skulle hon lyckas få honom att glömma sig kvar eller inte? Nu var det som om hon kunnat mäta sin trollmakt efter klockans minutvisare. Koketteriet hade fått små hinder att brottas med , och Mariannes äktenskapsroman var mer förtjusande än någonsin; den hade fatt vad den saknat förut --spänning. Men trots allt detta hade hon och Börje ingenting att säga varandra. Hon kunde icke sitta och berätta om de små fällor hon utfunderade åt honom , och han kunde icke tala om grunddikning och konstgödning. Vad visste hon om kali och fosforsyrad kalk , eller vad han behövde lägga på sin torvmylla ? Inte som om de saknade det. När de kysste varandra , tänkte de ändå inte på torvmyllan , och att kyssas uttryckte mycket tydligare vad de ville säga , än långa tal skulle gjort. Börje redde sig nog med mylla och grunddikning , utan att Marianne behövde ha bekymmer om det. Så blev det sommar. I början av juni kommo Mariannes bröder. Haqvin hade blivit student , fått vit mössa , pincene , samt speglosor av sina bröder. --Vet ni vad den pinceneen ger intrycket av? sade Karl. Ackurat av ett kirurgiskt instrument , som håller på att knipa av en liten vårta. Ty "vårtan" var det antagna namnet på Haqvins näsa. Dess ägare var naturligtvis gråtfärdig av ilska över Karls påfund. Men Walter sökte lugna honom med det glädjande faktum , att det var för första gången i sitt liv , som Karl lyckats klämma fram en kvickhet. --Så var den också därefter ! murrade Haqvin. Han blev Börjes ständige följeslagare , skaffade sig en stor käpp , lika med Börjes , vek upp sina benkläder över pjäxskaften och vandrade manhaftigt omkring i markerna. Hans dyrkan för svågern blev föremål för brödernas ständiga drift , men i detta fall bet den icke på honom. Han tog sig den allra viktigaste min , resonerade lantbruk vid bordet och rökte pipa inne hos Börje. Han hade uppfångat en oändlig mängd lantbrukstermer , och han använde dem så uppåt väggarna galet , att Börje kunde förgås av skratt. Men Börje hade privilegium , Börje fick skratta. När de andra stämde in , såg Haqvin blott på dem med en föraktlig blick , som tycktes säga: ja , visst är Börje min mästare , men vilka kråkor ären icke I gentemot mig! Härute på sin egen grund var Börje mera munter och språksam än han någonsin varit under sina besök i staden. Han hade blivit fet , och det hade kommit en ännu bredare trygghet i hans sätt än förr. Marianne tyckte att han blev alltmera prosaisk , och hon var nästan svartsjuk på Haqvin. --Han är som en ärtreva efter ett par träskor , sade Börje själv och skrattade. Men i sitt sinne var han glad åt denna hundlika tillgivenhet , och det märktes på allting. Han letade fram ett par långstövlar åt honom att gå på åkern med , han gav honom en rothatt , så att han skulle slippa att gå med sin studentmössa i regnväder , och när Haqvin fått någonting i lantbruksväg om bakfoten , var Börje alltid till reds att ge honom upplysningar. Aldrig skildes de en kväll utan att Haqvin sade: --Börje , vad ska vi hitta på i morgon? Och Börje sade honom besked om vad för arbete som skulle göras. För detta "vi" led Haqvin otaliga smädelser , men utan att kunna försaka det en enda gång. Under det ensamma livet ute på landet hade Marianne så fullständigt invaggat sig i sin förälskelse , att Börje tycktes henne ha fått ett helt annat utseende än förr. Han hade blivit hennes egen erotik , förkroppsligad , och därför hade han synts henne vacker. Hon hade lekt att han ägde alla fullkomligheter. Men med detsamma bröderna kommit som medlemmar i hushållet var det som om slöjan slitits undan. Marianne såg honom icke längre genom sin egen förälskelse , utan med deras ögon. Han var Börje Olsson--Börje Olsson rätt och slätt , icke någon sagoprins eller romanhjälte. Hon visste att Walter icke skulle velat ha Börjes solbrända hy och hårda händer , hon visste att Karl icke skulle velat gå klädd som han; ja , att själve den Börjebeundrande Haqvin skulle känt sig djupt olycklig , om hans latinska och grekiska vetande kunnat strykas ut ur hans minne , likasom hans laudatur i studentbetyget. Denna känsla av att bröderna i hemlighet sågo ned på Börje gjorde , att Marianne kände tvång i deras närvaro: hon vågade icke visa sig som vanligt mot Börje , icke så angelägen om hans vänliga ord och smekningar , ty hon ville för ingen del att de skulle misstänka henne för att hysa samma känslor för honom som han för henne. Hon tänkte icke på , att om en kvinna blyges över kärleken till den man hon givit sig åt , så är detta ett bevis att det icke är honom personligen hon älskar. Walter var sig lik: punktlig och flitig , cirklad och regelrätt. Han hade bundit upp en hängmatta ute i parken , så att han kunde sköta sina studier och njuta av lantluften på samma gång. Det härskade alltid en viss kyla mellan Börje och honom , men Börje värderade Walter , därför att han med allvar skötte vad han skulle , och Walter var uppmärksam emot Börje , nästan som han skulle kunnat vara det mot en äldre man av aktad ställning. Hur väl än Börje kände den hemliga ringaktning Walter hyste för allt som icke var akademisk bildning , så bar han dock intet groll emot honom därför , och han sade till sig själv , att om han fått samma uppfostran , skulle hans uppfattning kanske också varit densamma. Men med Karl var det en annan sak. Börje hade starka och långvariga både sympatier och antipatier , och han hade aldrig kunnat med Karl. Det fanns något i hela dennes uppträdande , sätt och person , som stötte Börje för huvudet. Men Karl hade icke den ringaste aning därom. Sådant märkte han aldrig utan om det visades honom alldeles påtagligt , och Börje gjorde allt vad han kunde för att dölja sin motvilja , vilken dock underblåstes av hundra småsaker. Karl hade vanor , i vilka han kände sig fullt berättigad , men som kunde reta gallfeber på Börje. Så t. ex. kunde han--med en fysik som en jätte--ligga och sova till klockan elva eller halv tolv på dagen , och Börje kände en till äckel stegrad avsmak vid blotta tanken på en sådan onaturlig lojhet. När han därför såg honom vid den tiden folket kom hem till middagen stiga utför trappan från gästrummen , makligt utställande sina präktiga lemmar i en splitter ny kostym av trikå , elegant , åtsittande; när han såg honom komma där med den stora vita handen långsamt glidande längs ledstången , berlocker dinglande i urkedjan och en sömnig min kvarglömd på sina trumpna läppar , då var det som ville harmen sjuda över och han kände sig frestad att rusa på honom , skaka honom i axlarna och ropa i hans öra: Vem är det som betalar dina kläder , dagdrivare som du är? Du är ett skadedjur , en parasit. Vems arbete skaffar dig föda?--du , som aldrig lagt dina stora händer till ett verkligt arbete , du , som aldrig en dag i ditt liv själv förtjänat ditt bröd! Och när Börje ibland på eftermiddagen kunde taga genvägen genom parken , då möttes han nästan alltid av samma syn: Karl , som låg på rygg i sin hängmatta , sovande , med boken liggande platt emot bröstet eller nedfallen på marken. Till och med Marianne , som--fast hon sov till klockan nio , förstås-- åtminstone kunde hålla sig vaken tills hon skulle gå till sängs igen , tyckte att detta var för galet. --Kära Karl , du fördärvar dig alldeles med det sovandet , sade hon en dag , jag försäkrar att det blir en sjukdom till sist. --Vad är det du pratar ! Jag ligger och läser. --Du läser visst inte. Jag har sett dig sova så många gånger så. --Om du bara bjuder folk ut på landet för att få någon att gräla på , så hade du åtminstone inte behövt be mig komma. --Men Karl då ! --Ja--Marianne. Men inte skall du bry dig om att lägga dig i sådant. Vad förstår du mina studier? Och så fortsatte han som han börjat. Han hade gått och knotat över att det icke fanns något umgänge--inga flickor. Han gick och hade tråkigt , det var därför han icke visste sig någon annan råd än att sova , ty det var hans universalmedel emot allting. Men som han ofta gick till stationen för att hämta posten , så lyckades det honom till slut att bli bekant med stationsinspektorens två systrar--unga flickor , som alltid ansågo sina aktier höjda med ett par procent genom det att de ständigt kunde uppträda eskorterade av en studentmössa. Efter den dagen låg Karl mindre ofta i hängmattan , och i stället kunde han vara försvunnen hela eftermiddagar. Ett par gånger hände det till och med att han försummade kaffet , vilket Walter förklarade som ett mycket allvarligt symtom. Han såg med skeptisk överlägsenhet ned på något så ömkligt som att "slå sig ut". Det var bara att försumma tid och göra sig löjlig. Han var ytterst artig emot unga damer , när han kom i deras väg , men han sökte dem aldrig. Haqvin hade kommit underfund med att Karl dessutom brukade gå till en dansbana i närheten , där ortens tjänande ungdom samlades om lördagsaftnarna. Walter rynkade förnämt på näsan åt sin brors plebejiska smak , men Karl , som i början var smått generad , hade snart återvunnit sin säkerhet , och nu visade det sig att han hade hela skatter av tokroliga anekdoter , samlade från dansbanan. Haqvin blev livad: --Jag tror jag går med! --Det låter du vackert bli , sade Börje. --Varför det? --Det är ingenting för dig. Vore jag en bland drängarna där , så ville jag inte råda några fina herrar att sticka näsan dit. --Vad skulle det göra? --Komma dit för att grina åt allting och locka flickorna från den klass de höra till , sätta högfärd och tillgjordhet i huvudet på dem! Det är som om det folket inte vore människor säväl som ni. Vore jag en av dem och hade en fästmö i laget , så skulle den herre , som ville vara med där , inte ha långt efter en tröja stryk , det är vad jag vet. --Jag skulle inte vilja tillråda någon av dem därborta att försöka , sade Karl och rätade upp sin tunga , välgjutna figur. Börje skrattade och mätte honom med en blick. --Du vet inte vad du mäktar mot en av oss , sade han. Icke långt efter detta samtal hände det genom en tillfällighet , att hushållerskan blivit läns på hembakat vetebröd och till kaffet endast hade vanliga skorpor , köpta hos bagaren i byn. Karl hade kommit sedan de andra rest sig från kaffebordet , men Börje stod ännu kvar på gården , vid det öppna fönstret växlande några ord med Haqvin , som satt i matrummet. Också Walter var ännu inne , men Marianne hade dragit sig tillbaka till sitt rum. --Bondskorpor! sade Karl halvhögt. Han hade aldrig trott att Börje skulle kunna höra det. Men dennes vakna sinnen voro alltid färdiga att uppsnappa vad som kom inom deras räckvidd , och han hade uppfattat yttrandet. Med häftighet gick han förbi fönstren och kom in i rummet. Han var alldeles blek under solbrännan , som blev gul i stället för brun. --Min herr svåger , sade han lågt och med en röst som han sökte göra ironiskt lugn , men som skälvde av raseri , om det skulle finnas något i mitt ringa hus , som alltför mycket strider mot dina levnadsvanor , så ber jag dig för allt i världen inte för min skull lägga band på dig och stanna kvar. Ingen av dem hade någonsin hört honom bryta ut på detta sätt. Den lugne Börje! Det tycktes som om hans ögon snurrade runt av vrede , och läpparna vitnade under skägget. --Du missförstår mig , sade Karl med vtterlig förlägenhet , det är just för det allting är så gott och bra här , som . . . --Ja , jag förstår. Och när det en enda gång råkar bli endast så , som en hel hop människor av mitt skrot och korn måste nöjas med att ha det , så skall strax det där bond- spottas ut åt mig ! --Jag tänkte inte på dig. Jag tänkte bara på skorporna. Hemma bruka vi alltid kalla dem för bondskorpor. --Ja , Börje , jag är alldeles säker om att Karl inte menade något illa , mäklade Walter , det kan så lätt komma en i munnen ett sådant uttryck , som det inte finns någon mening --Jo , det finns just mening i det. Det var översitteriet , som stack fram så där oförhappandes , och det är översitteri jag inte kan tåla. Jag och mitt folk äro bönder , men det skäms jag inte för , men ni--lärdomssnobbar-- ni tro att allt som ni rata skall ha namn efter oss , därför att åt oss kan det vara gott nog , och därför att så länge vi rätta munnen efter matsäcken , så länge ha ni något att klippa av , sedan ni kommit i kronans tjänst. Men en vacker dag kunna vi kanske begära att också fint folk titta efter i matsäcken innan de gapa för stort. Det var bara det jag ville säga. --Hur kan du bli så ond för en småsak , som inte var ämnad att såra? sade Walter lugnt. Karl såg ut som om han fått en köttbit i halsen. Han sväljde och sväljde , röd i ansiktet och stirrade på Börje. --Bry dig inte om det , Walter , sade Börje , tror du inte jag vet att det i grunden är som om jag vore av en annan ras än du och hade annat blod än du , bara därför att jag inte legat vid en akademi? Han gick. På ett sätt tyckte han det var dumt att han brusat ut , men på samma gång var det honom en lättnad att ha fått luft. --Han kan verkligen ha underliga ideer , vem skulle ha ringaktning för honom , därför att han inte legat vid någon akademi! sade Walter till Marianne , som stod på tröskeln till sitt rum och hade hört ordväxlingen. Haqvin hade hela tiden hållit sig tyst som en råtta och dröp nu ut på gården med en min som om han fått ett ämbar kallt vatten över sig. Det var något i Börjes sista ord , som gjorde att han kände sig skamfull. --Ja , vad i all världen var det åt honom? Han brukar ju annars inte vara på det sättet , sade Karl i det han återtog sin kaffedrickni g i handling vederläggande all beskyllning för att ringakta bondskorpor. Marianne gick åter in till sig , men det rann henne i sinnet ett yttrande , som hon hört ett par av pigorna fälla sinsemellan:--Ja , när herrn blir ond , tar han aldrig reson , och då kan en stå på hoedet liasåväl som på benen; de nyttar inte va en gör. Vid kvällsmatsbordet visade Börje sig emellertid icke ond. Det enda som märktes var att han icke gärna såg på Karl. Men efter den dagen kom det under hela sommaren ingenting annat än bybagarens skorpor till kaffet. Troligtvis var Karl icke den ende som beklagade förändringen , ty jungfrun var en mästarinna när det gällde bakverk. Detta utbrott av dåligt lynne var det första Marianne sett hos sin man , och med sitt vanliga behov av att blidka , omgav hon honom ännu mer med sin smeksamhet. Men han syntes så lugn och prosaisk , att hon började kän na tvivel om , huruvida hans kärlek var av det rätta slaget. Han kunde trava omkring dagen igenom , med en nybarkad käpp i näven , Fogg i sina hälar och ofta med Haqvin halvspringande vid sin sida ivrigt pratande. Det såg vid sådana tillfällen alldeles icke ut som om han erinrat sig , att det i ett elegant litet arbetsrum satt en täck liten hustru och väntade på honom. Även om det icke förefunnits någon orsak att blidka Börje , sä var Mariannes natur ingalunda så osammansatt , att hon utan vidare kunde avstå från de små kärleksintriger , dem hon satt i gång med sin herre och man. Hennes klängande ömhet var för ingen del mindre än förr , fast hon bemödade sig om att dölja den inför bröderna. Dubbelheten i hennes känslostämning gjorde att det kom en märkbar oro i hennes sätt. Hon vaktade på Börje för att obemärkt kunna ge honom ett ord eller en smekning. Men han lade icke märke till någon förändring och gav ej akt på de små konstgrepp hon begagnade för att några ögonblick få vara ensam med honom , eller hur många gånger på dagen hon sprang ut i parken i hopp att möta honom , när han tog genvägen därigenom. Men Walter hade blivit uppmärksam. Det fanns något i Börjes och Ma. riannes förhållande , som gjort honom nyfiken , och han spionerade så smått. Det fanns en kilformig , snårtät del av parken , som sköt in mellan tvenne åkrar. Det var långt från det ställe , där Mariannes bröder bundit upp sina hängmattor. Denna väg brukade Börje ofta taga , då han kom från folket. En dag då Marianne satt här , längst in i en liten grotta , så att ingen kunde passera förbi därute på gången utan att hon skulle märka det , kom Walter gående där förbi. --Å , sitter du här , lilla syster ! utropade han och kom in i grottan. Han visste mycket väl att hon satt där och väntade på Börje , men han drevs ofta av en lust att småretas. Och dessutom var han omåttligt nyfiken , han hade en skeptisk lust att dissekera upp allting. Han kom in i grottan , satte sig och började småprata under det han långsamt och bara för tidsfördriv satt och spetsade en blyertspenna. Marianne och han pratade hit och dit om strunt och bagateller. Marianne önskade honom dit där pepparn växer , ty hon hade icke på hela dagen sett Börje mer än vid middagsbordet. Plötsligt böjde Walter sig fram. Han såg henne med en skälmsk uppmärksamhet in i ögonen. --Marianne , du , sade han lågt , säg mig bara en sak , men riktigt upp riktigt: är du verkligen kär i Börje? Marianne blev blossande röd , som om man överraskat henne med någonting otillåtligt. Walter betraktade henne fortfarande som om han fruktade att en enda min i hennes ansikte skulle undgå honom. --Kär--nej , men jag håller av honom , svarade Marianne i det hon såg ned och lekte med en rosett på sin klänningskjol. --Bara det? upprepade Walter. --Ja , behövs det mer? Det låg otålighet i systerns ton. Kring Walters läppar skymtade det till som ett litet löje. --Det är ändå egendomligt vad ni kvinnor kunna vara omedvetna , sade han och reste sig , men kanhända är det vår lycka. --Vad menar du! ropade hon nästan häftigt. Det hade legat något i hans ton som sårade henne. Men han bara skrattade till , på sitt korta , inåtvända sätt , och gick därifrån. Det var vid denna tid Börje drabbades av en förlust: hans apotekare lämnade orten , djupt sörjd och saknad av sin schackmotståndare. Marianne var hjärtlös nog att förklara det för en ren vinst; så slapp hon då se dem sitta där och hänga näsan över sina figurer och "se djupsinniga ut för det ingen skulle komma att tänka på hur dumt det var". Men Walter , som var en av dem som vilja smaka på allt och som hinna med allt , förklarade sig villig att för den återstående delen av sommaren upptaga apotekarens mantel och lära sig spelet. På fem minuter kunde han dragen , men det hjälpte honom naturligtvis icke; han blev slagen varenda gång. Men så började han taga saken teoretiskt , skaffade sig ett större engelskt arbete om schack och ett par tyska sådana. Sedan fick Börje veta med vem han hade att göra , och krigslyckan blev så skiftande , att spelet fick hela sin feberaktigt spännande lockelse för dem båda. Börje hade stor aktning för schack , liksom för matematik. "Det är så själsodlande" , var ju hans stående slagord. Men då han icke hade annan teoretisk underbyggnad än den ett par mycket ofullständiga schackböcker hade givit honom , då han endast läste tyska med någon svårighet och icke hade så mycken tid att ägna åt utbildandet av sin teknik , måste han leta sig fram på praktisk väg och tänka ut system och planer på egen hand. Om Marianne haft en tiondedel så mycket av observatör i sin natur som Walter , skulle hon haft icke så litet nöje av att betrakta dessa två nya antagonister. Deras torneringar stodo merendels ute i det gröna , emedan Walter ansåg det som en ren förlust var stund han skulle stanna mellan fyra väggar. Ty hade han kommit på landet , så ville han draga nytta därav och späda på sina fysiska krafter med sol , frisk luft och uteliv. --Ja , gör du det , om det biter gott på dig , brukade Börje säga , ty Walter var mager och hade blek hy. Men det var någonting energiskt och starkt både i hans kroppsbyggnad och i ansiktets drag. Aldrig framträdde denna energi mera samlad än under dessa tysta schackstrider , som voro en förtvivlan för både Haqvin och Marianne. Ibland kunde de sitta i backsluttningen , där parken var som tätast och lugnast , under de höga granarna , som stodo omkring dem som täta rödbruna pelarrader med takmålningar i skiftande allvarlig grönska , här och där med en ljusverkan av sol och himmelsblått , och längst bort runt om alla sidor den omgivande lövskogens saftiga grönska. Där kunde de sitta med armbågarna stödda mot det grova grå bordet , glömska av allting annat än sina egna och fiendens planer. Och omkring dem stod den av hartsångor fyllda luften så underligt tyst och stilla , som den endast kan göra i sådan tät överbyggd granskog , och under deras fötter låg den bruna , torra barren som ett täcke av någon sträv , varm yllevävnad , och det var som om de under dessa långa , tysta strider för första gången gjort varandras bekantskap. En icke schackspelare kan skratta därat , men det var så; de lärde att värdera varandra. Och under denna tystnad , dessa försök att väga upp varandras kombinationsförmåga och skarpsinnighet kommo de varandra närmare än långa , tomma konversationsstunder kunde ha fört dem. Det var först i tystnaden de lärde förstå varandra. Marianne uppfattade ingenting annat än tråkigheten , och dock var det ett par så utpräglade typer , dessa två. Börje med sitt kraftiga huvud på tvärhuggna skuldror , sina vulgära drag med deras uttryck av mödosamt tankearbete , och så två läderbruna händer , instuckna i ett strävt uppstudsigt hår , vilket tycktes ge den föreställningen , att det självt kastat hatten av och ned på marken. Ett präktigt motstycke till denna tunga , arbetsduktiga styrka var den unge medspelaren , med sitt bleka ansikte , sin skarpt uppmärksamma blick , sina slutna läppar , vilka ägde ett uttryck likt en erfaren mans , och så det karakteristiska huvudet täckt av en svartglänsande kortklippt hårstubb. De smala beniga händer , som stödde hakan , hade hud så fin och vit som en kvinnas , men sågo ut att kunna vara järnhårda i sina grepp. Men det var icke a]ltid den tysta granplanteringen , som valdes till kamp plats. Börjes favoritplats var just i brynet av skogen , där ängen tog vid. Där hade han utsikt åt gården och åt vägen som ledde dit , och där gassade solen. Då drog Walter strahatten ned över ögonen , ty han tyckte icke om att bli solbränd , men Börje sköt sin hatt på nacken därför att han var varm och ville känna vinden stryka över pannan , och så lågo de i gröngräset med schackbrädet emellan sig , Börje nästan alltid på magen , med armbågarna stödda som pålar mot marken. Och så kunde det hända ibland att Haqvin och Marianne kunde komma ut med kaffeserveringen , och Karl i släptåg efter sig som ett slags laståsna. Och när man låg där så bra , och det var slut på partiet , så kunde det hända att det blev mycket och gott snack och att antagonisterna blevo liggande mitt emot varandra , pratande med livlighet som två kamrater , medan de andra sysslade fram och åter kring kaffet. --Nej , jag har beslutat mig att inte gifta mig , sade Walter vid ett tillfälle. --Ack , du blir nog omvänd , min kära bror , sade Marianne , som just gick förbi. --Varför skulle du inte gifta dig? frågade Börje , på sitt vanliga sätt utsträckt i gröngräset , dvs. med hälarna i vädret och hatten på nacken. --Joo , svarade Walter torrt , men med en anstrykning av humoristisk självironi , när man efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen lyckats få en brödbit , så är det väl bra förargligt om så andra ska komma och äta upp den för en. --Andra? Vem menar du med andra? --Hustru och barn , vet jag! --Nej , fy tusan! Gamla ungkarlar höra till jordens skadedjur. Och sen , vad vore det för glädje att gå där och stabba ensam? --Jo , ser du , då kan man ha råd att leva som folk. Nej , jag gifter mig inte. Se bara på pappa. Hur kunde han inte ha levt sorgfritt , och nu är han gråhårig bara av penningbekymmer. Nu är han van vid att höra oss stimma och väsnas omkring sig; hade han inte varit van vid det , så hade han inte saknat det heller. I alla fall är pappa en ovanligt lycklig äkta man , alldeles ett undantag. Men de flesta bli bara levande uppätna utan att ha den ringaste ersättning för det. --Ja , jag skall inte heller gifta mig! ropade Haqvin och kastade sig i gräset. --Du! Vill du också komma och klyva näbb? --Ja , för fruntimmer di ä så--di ä så------. Han hade ännu inte lärt sig vad han skulle säga , men han hade ett sublimt förakt för kvinna. könet. --Du , kyckling , kan tiga stilla , sade Walter. Strax innan bröderna skulle resa , kommo föräldrarna ut till Tomtö. Det var deras första besök där sedan Mariannes giftermål. De hade så svårt att komma ifrån. Modern blev ytterst konsternerad över att Marianne stod så alldeles utanför alla hushållssaker. Hon kände en förskräckelse därvid , som hade hon kommit underfund med att hennes dotter föraktfullt satt å sido en eller annan helig ceremoni. --Mitt kära barn , det går aldrig an. Men det kära barnet bara sänkte sin nacke och sköt fram sina läppar. Mamma kunde ju se att det mycket väl gick an; det fanns ju ingenting att anmärka på någonting. Ja , men man kunde icke påräkna att alltid ha en lika pålitlig hushållerska. Jo men , kunde man så; för pengar kunde man få folk , det var inte farligt. Men vad skulle Börje tycka? Det brydde han sig inte om. Och om hon inte själv kände sig främmande på detta sätt? Om hon inte kände det som om hon gick till en annans bord? Nu var det ledsamt att mamma bråkade , och så blev det inte mer tal om den saken. Fru Björk kunde icke annat än beundra sin svärson som ett riktigt mönster för äkta män. Och som hon kände liksom ett behov att gottgöra något för sin dotters räkning , visste hon icke nog hur hon skulle visa de vänliga känslor hon hyste för honom och hur högt hon förstod att uppskatta ho nom. --Vilket nyttigt och verksamt liv du för , Börje , det är riktigt intressant att se. Blir du aldrig trött av att arbeta jämt? --Kära mamma , det jag gör kan man knappt kalla arbete; en välbehållen jordbrukare för egentligen ett latmansliv. Det är bara att se till att alla andra göra sin skyldighet. Jag nästan skäms över mig själv. --Men Haqvin säger att du själv tar i rätt ofta. Börje skrattade och såg på sina händer , som voro solbrända men välskötta. --Ja , vad är det! Jag kan komma ut och ta några tag till hjälp för att raska på dem som träla därute eller för att visa dem att jag inte är rädd att hugga fast och att jag är så stark som någon av dem. Men sen kan jag ju gå in och vila mig på min soffa , om jag har lust , så att det är då ingenting att tala om. Annat är det att hänga i från morgon till kväll; det är att arbeta. I tysthet beundrar jag mina drängar. Fru Björk fick tårar i ögonen; det var ett sådant eget tonfall i hans röst , något av en vänlig hand som stryker över ett trött huvud , något av en erkännande röst , som säger: jag vet att du varit duktig. Kanske var det något av detta hon själv hade behov av , efter det rörde henne. Svärfadern gick omkring och såg fryntlig ut , men egentligen trivdes han inte riktigt , han kunde inte med Börje: en kälkborgarsjäl , en smulgråt. Det fanns intet vin till maten och intet viraparti på kvällen. Pliktskyldigast var han ute med Börje för att se på åkrarna , vida fält med vasstät böljande säd. --Det ger pengar! sade han belåtet; det var det enda han förstod av saken. Sista dagen av vistelsen på Tomtö var det regnväder , och sedan eftermidda skaffet druckits , slog man sig därför ned i förmaket. Alla voro där utom Haqvin. Efter en stunds tystnad tog kamrern cigarren ur munnen och sade: --Hör du , Börje , jag skulle vilja tala ett par ord med dig om affärer. --Vill pappa att vi gå in till mig? Svärfadern såg sig omkring i rummet. Nej , det var endast hans egna. --Tack , det behövs inte; jag kan gott säga det här. Han hade just suttit och övervägt om det skulle vara bäst att säga det ensam med Börje , eller i de andras närvaro. Han hade beslutat sig för det senare , ty samtalet skulle härigenom få mindre anstrykning av förtrolighet , och det skulle bli lättare att undvika närgångna frågor. Han hostade därför och sade. --Jag ville bara fråga dig , om du kunde låna mig en fyra tusen kronor. Börje , som gått fram och tillbaka på golvet , stannade. Walter reste sig och gick ut. --För närvarande har jag inga penningar disponibla; de äro nedlagda i jorden och bundna. --Nåja , så är ditt namn lika gott som penningar. För den artighet , som låg i detta yttrande , var Börje alldeles döv; han höll sig uteslutande till dess avigsida. Jaså , var man nu där? Han visste vart man syftade. Det var han--den rike svärsonen--som skulle hjälpa sina svagrar fram i världen! Till det kunde han vara god nog. Och dimmigt döko de upp , alla små högfärdsdrag han sett hos dessa unga herrar och alla de rikemansvanor , som voro honom främmande , och som harmade honom så obeskrivligt. Jaså , nu skulle de kliva på hans axlar för att komma upp , och sen spotta ned på honom , då de kommit ännu högre. Han hade sett sådant. --Man kunde ju ta ett amorteringslån i någon sparbank , fortsatte svärfadern , då Börje förblev tyst. --Men det finns inte ringaste skäl för att pappa tar upp lån. --Jo , visst finns det skäl ! Den gamle herrn kunde icke låta bli att dra på mun över yttrandets naivitet. Men du kan nog säga så , eftersom du inte känner min ställning. --Jag känner den alldeles tillräckligt för att kunna döma , efter vad jag vet. Ett amorteringslån , säger pappa. Men pappa har sin givna bestämda lön , som inte kan bli större och som går jämnt åt för varje år. Vad skall pappa då amortera med? Börje talade med en lugn torrhet , som verkade obehagligt. Svärfadern höll på att ge ett häftigt svar men betvang sig , och endast en förlägen tystnad lade sig för några ögonblick över rummet , som hade ett oskickligt yttrande blivit fällt därinne. --Men faktum står kvar , att jag måste anskaffa penningar att slå ihjäl ett par växlar med , samt att jag nästa år får tre studenter att hålla i Lund. Börje hade tveksamt gått några slag av och an på golvet , så stannade han. --Hör du , Karl , jag har ett par ord jag skulle vilja säga din far. Karl reste sig stolt och gick sin väg med mulen uppsyn. --Säg , är det verkligen pappas mening , att pappa med de inkomster pappa har av brandstodsbolaget och på sin agentur skulle kunna underhålla tre söner vid universitetet? Och tre unga män med sådana vanor som mina svågrar. --Men , herre Jesus , vad vill du jag skall göra? När vår Herre givit en barn , kan man väl inte vräka ut dem på gatan heller ! --Förstås. Men alla som fått barn kunna inte låta dem gå läsvägen. --Ja , men när nu mina pojkar ha valt den! --Ja , ha de valt den , så låt dem slå sig fram på den också. --Du vet nog att man inte slår sig fram på den med två tomma händer , invände den gamle herrn med en missbilligande blick. --Då väljer man en annan. --Därför att ens far inte vårdar sig om att lägga två strån i kors för en? Börje skyggade till vid dessa ord , men han sade ingenting. --Nej , vet du , till en så krass egoism har jag ännu inte kommit. --Jag menar inte så illa som det låter , sade Börje i en mildare ton , och jag talar inte om där det finns utomordentliga anlag eller en obetvinglig håg. --Men jag tror just att mina söner ha både håg och anlag för boken. --Det tror jag också--Walter och Haqvin. Men vad den här Karl beträffar , om det gällt hans liv , skulle Börje icke kunnat låta bli att begagna detta halvt föraktfulla uttryckssätt , kan pappa verkligen tro att det är hågen för själva studierna , som driver honom?--jag menar att han läser , bara för att få veta något? Och tror pappa att han har större anlag att bli läkare än t. ex. smed eller garvare? --Du tror väl inte att jag låtit honom ta studentexamen för att bli smed eller garvare! --Nej--det skulle inte ha anseende nog , det. Men hur fort tror pappa han kan bli läkare , på det sätt han sköter sina studier? Och vad kan det komma att kosta? --Låt oss i Guds namn tala om något annat! --Som pappa vill. Det uppstod en stunds tystnad. Den människan var värre att handskas med än herr Björk någonsin trott. Marianne satt och såg ned på sitt arbete , men höll på att gråta , fru Björk stickade med nervös brådska. Hon såg ut som vanligt , men hade två röda fläckar på kinderna. Börje gick fram till fönstret och ställde sig att se på regnet , som fortfor att plaska ned därute. --Men vi kommo ifrån vårt ämne , återtog den gamle , med övervinnande av sin motvilja; vill du ge mig ditt namn? Börje vände sig om för att icke vara oartig , men stod kvar vid fönstret med ryggen åt dagern. --Jag har aldrig brukat gå i borgen , sade han lugnt , och jag skulle inte vilja göra det , utan på det enda villkoret , att pappa ville förtro mig hela sin ställning och att jag såge någon möjlighet att reda den. Kamrern harskade sig. Han förvred sin min ett ögonblick , som om man stänkt honom någonting i ansiktet. Vilken ton! Han ämnade sannerligen tillvälla sig ett slags förmynderskap , denne bondpatron , denne------ Nej , det gränsade till oförskämdhet. --Min ställning reder sig nog , när jag bara blir av med växlarna. Med ett amorteringslån är det hjälpt. --Pappa kommer att ta nya växlar , ty pojkarna kosta för mycket , och skulden måste växa på alla kanter. Det är inte rätt , att vänja pojkarna vid att få allting till skänks , utan det ringaste besvär. De lära sig varken vad arbete eller penningar äro värda. Och dessutom är hela förfaringssättet skevt. Pappa , som egentligen icke gjort skulderna , skall ensam påtaga sig dem , ställningen måste under en så onaturlig tyngd ramla över ända , fordringsägarna bli lidande därpå och de egentliga gäldenärerna gå fria som om hela saken icke rörde dem , därför att de kastat sina förpliktelser över på pappa. Det är att förtaga dem varje känsla av självansvarighet. Nej , lär dem att inskränka sig , att arbeta och att själva svara för sitt. --Inskränka sig? Du menar leva på halvportioner eller-- --Hå , jag har hört att Walter denna sista termin lagt sig till med dubblett. Kan inte en sådan pojke ha nog med ett rum! --Det är en sak , som ingen har rätt att lägga sig i. Walter ger lektioner , och det är han själv som betalar hyran för det ena rummet. --Hans lektionsinkomster kunde nog behövas ändå. Ja , och så är det Karl. Ger han också lektioner? --Nej. --Det visste jag nog! Tro inte han tar till arbete så länge det finns någon utväg för honom att slippa! Det är först när han inte längre kan få god mat gratis , som han hugger i. --Men du begär väl inte att han skall gå ut och gropa heller? --Jag begär att han skall tänka på att pappa inte kan försörja honom längre. Jag hade en bekant , som så gott som underhöll sig själv i Lund , och det ända sedan han satt i sjätte klass. Det var ändå en klen pojke , som kanske behövt att spara sig. Det kom en vekhet i Börjes röst , när han tänkte på Pål. --För resten kommer jag in till staden en av dagarna och då kunna vi talas närmare vid , tillade Börje. När han en stund därefter blev ensam med Marianne , gick han fram till henne. --Gråt inte , sade han milt , det skulle ha kommit förr eller senare. Ni ha levat som om er far vore en rik man , och sådant hämnar sig. Jag är viss om att han har en förfärlig skuld att balansera. --Men Börje , du som har så god råd , du måtte väl kunna hjälpa honom ! --Aldrig med förbundna ögon , och aldrig med bundna händer. --Men du kan väl tänka att det skall vara obehagligt för pappa att skola ställas till svars av dig. Och vad skulle det vara för dig att visa honom den smula förtroende att skriva på; inte låter han dig förlora något. --Marianne , mina affärer får du inte lägga dig i. Det kom strävt. Det var första gången Marianne kände bristen på gemensamhet falla tillbaka på henne själv. "Mina" , hette det. Hon stod utanför hans affärer som utanför hans arbete. Det var en förödmjukelse , som om han förebrått henne bristen på förmögenhet , och han hade sårat henne i det allra ömtåligaste. Hon upphörde med ens att gråta , men hela kvällen talade hon icke till honom. Även under de närmaste dagarna efter det hennes familj lämnat Tomtö var hon mulen , utan att detta syntes göra intryck på Börje. Hon hade trott att han skulle komma och be om förlåtelse , men det hördes ej av. Följande söndag reste han in till staden. Marianne kunde förstå att han haft någon affärsuppgörelse med fadern , och hon brann av otålighet att få veta hur den utfallit , men Börje sade ingenting om det , han framförde hälsningar från hemmet och var vänlig som vanligt , men att någonting varit i olag , det tycktes han icke ha en aning om. Och Marianne hade dock törstat efter en liten scen. Hon hade varit så säker på att den måste komma. Hon hade ju icke alls visat sin vanliga smeksamhet de sista dagarna. Och det föreföll henne rent av som en omöjlighet att Börje icke skulle sakna de ömhetsbetygelser , som blivit hennes dagliga bröd. Hon hade sagt till sig själv , att när han kom hem från staden , då skulle det komma. Men det kom icke. Han hade icke att förtälja om någon storsint handling och han sade icke:--Marianne , jag kan inte leva utan din kärlek. Han satte sig lugnt till bords och åt med aptit. Marianne satt och petade i maten och åt nästan ingenting. Naturligtvis var hon den förorättade makan , och hon visade det på det mest taktfulla sätt genom att vara tillbaka dragen , sårad i sitt innersta , ljuv i sorgsna leenden , men allt var som förspillt på denne ohjälplige. Han hade inte ringaste känsla för det. Marianne var indignerad , upprörd över en sådan likgiltighet. Men det värsta var att hon kände ett oemotståndligt behov att sluta fred , och att hon icke visste hur det skulle gå till med bibehållande av sin krigsära. Han såg rent av ut som om han kunde låta detta fortfara både dagar och veckor. Hon vände hundra olika anfallsplaner i sitt huvud , hon måste tvinga fästningen att kapitulera. Men ack , allt skulle studsa maktlöst tillbaka mot detta avskyvärda sinneslugn. Hon skulle haft lust att gråta högt och att stampa i golvet , men då skulle han bara gå sin väg utan att säga ett ord , det visste hon mycket väl. När måltiden var slut , reste han sig och gick fram till fönstret , där han stod och såg ut på gården. I nästa ögonblick skulle han gå , det visste hon. Allting snurrade runt i hennes hjärna. Hon blygdes att förödmjuka sig och hon kände ett sådant oemotståndligt behov att bli smekt. Med sin mjuka gång gick hon tveksamt fram till honom. Han stod alldeles orörlig , såg endast flyktigt åt sidan och såg ut på gården igen. Hon höll andedräkten och hon trodde säkert att han kunde höra huru hennes hjärta klappade. Hon trodde att hon skulle förgås av blygsel , men hon smög ändå upp sin arm helt sakta och lade den kring hans hals. Han tycktes icke det ringaste överraskad--egenkära varelse som han var--utan vände sig helt lugnt om och tog henne om livet. --Jaså , du har gått och harmats på mig i fyra dagar? sade han. Och så storskrattade hans ögon , och under skägget spelade den nedrigaste skälmaktighet. Hon kände sig så liten , så liten. Hon kände att han såg ned pa henne som på ett löjligt litet kryp. Men han måste ge sig , han skulle inte kunna stå emot. Och så lade hon sin andra arm också om hans hals och sa såg hon in i hans ansikte med sitt mest förföriska leende , och hon visste att hon hade mjuka , finhyllta läppar. Var det att stå emot ! --Det skall du inte bry dig om en annan gång , min unge lilla , för då får du bara dubbelt besvär , först att skapa dig ond och sen att göra dig god igen , sade han och strök henne gäckande över ansiktet , så att det fjuniga håret drogs ned över ögonen och hon måste stryka det undan med handen för att kunna se. Hon visste icke alls vad hon skulle säga. --Ja , och så kostar det på att slå om , och det måste du , fortfor han skrattande. Ser du nu , att det faller tillbaka på dig själv när du går och är surmulen. Och hela tiden var hon bara rädd att han skulle gå , men det gjorde han inte , utan när hon nu såg så frestande ut , så böjde han sig verkligen ned och kysste henne. Marianne hade känt en sådan vantrevnad under de dagar hon genom trumpenhet sökte tvinga Börje till avbön , och i denna omgivning , där hon icke hade en människa utom honom att meddela sig med , blev långtråkigheten under sådana förhållanden så överhandtagande , att hon nu var nöjd att få freden undertecknad på vad villkor som helst. Att icke allenast avsäga sig den smula förströelse som kunde ligga i ett smeksamt koketteris små omväxlingar , utan till på köpet få se att han med det orubbligaste sinneslugn fördrog den kallsinnighetens faste- och prövotid hon behagat ådöma honom , det översteg hennes krafter. Därför var hon glad att låta hans tystnad angående faderns affärer passera oanmärkt. Hon kände redan att ett försök att tvinga honom skulle vålla henne hemliga förödmjukelser i alldeles samma mån som det visade sig utan verkan på honom. Men hade hon under försoningens glädje drömt sig till att de första tiderna av deras äktenskap kunde leva upp , så kom hon inom några dagar till insikt om att detta var en villfarelse. Gårdens skötsel , kommunala ärenden och mycket annat tog Börjes tid så fullt i anspråk , att han endast hade måltidstimmarna och sina aftnar för Mariannes räkning. Aftnarna måste hon dessutom dela med tidningarna. Och nu var hon trött att som en bogserångare söka draga honom in i den gamla förälskelsen. Han åt , han sov , han skrattade , skämtade smått och smekte Sin hustru , allt med samma glada tillfredsställelse , som om det icke funnits det ringaste i världen , som han saknade eller åtrådde. Denna orubbliga belåtenhet irriterade Marianne och hon kände en tillväxande ringaktning för denna frånvaro av missnöje. Enformigheten hängde vid hennes fingrar värre än lim , dagarna kröpo framåt så sakta att det var en ändlöshet från middagen och till aftonen , men han märkte ingenting; han märkte inte att de bodde i en öken och att hela världen höll på att falla i sömn omkring dem. Tvärtom , hon kunde se honom skynda åstad därute på gården , med käppen i handen , Fogg i hälarna och en min , så vaket intresserad , som hade han det mest underhållande tidsfördriv i sina tankar , då hon var så led åt sin eviga knyppling och dessa avskyvärda antimakasser , att hon icke visste vart hon skulle ta vägen. Allt detta harmade henne som någonting oförnuftigt , oresonligt. Om han insett hur tråkigt de hade det , tyckte hon det skulle varit drägligare , men han var belåten , alltid belåten. Han såg ut som om han tyckte att allt detta var roligt. Detta kunde icke vara annat än den mest häpnadsväckande andefattigdom och inskränkthet. Roligt? Det var så att man kunde dö av det! Men han trodde naturligtvis att det inte fanns bättre till än att med långa stövlar vandra över krasande stubbåkrar eller mellan slamrande hästvagnar. Han trodde inte att livet hade högre intressen än provmjölkning och hästutfodring , och var det fråga om det som var vackert , så förstod han sig icke på annat än blanka nötkreatur och välryktade hästar. Hans ögon kunde lysa när han sade: Marianne , se bara på den kon , se , vilken läggning ! Vilket fint litet huvud! Och Marianne såg den grymmaste , dummaste best , som blängde på henne med förfärliga glosögon , så att hon kunnat springa och skrika , om det inte varit en skam att bli utskrattad. Men hon kom att avsky Börje , därför att han kunde säga att kor äro vackra. Hon vågade knappt ge sig utom en dörr , bara därför att hon fruktade att möta dem. Det var med förundran hon tänkte på hur hon så länge kunnat blunda för hur inskränkt han var. Och hon såg tillbaka på sin egen blindhet med överlägsen medömkan. Hon hade bedömt honom felaktigt. Hon hade trott honom om så mycket , som han icke ägde. Men nu hade hon kommit till insikt av hans inre fattigdom. Hon förstod att han kunde leva år efter år i denna enformighet , utan att nedtryckas därav , emedan han icke ägde helnnes finare uppfattning och emedan hans sinne icke kände så rikt som hennes: Ju högre liv , dess högre kval du röner. Marianne hade inträtt i romanerotikens sista skede: hon var ensam och oförstådd. 8 Med den likgiltighet , som smugit sig in mellan Börje och Marianne , blandade sig för Marianne en underlig ångest. Hon fruktade att bli gammal. Hon hade aldrig förr tänkt på det. Men nu , varje gång hon såg sig i en spegel och njöt av att följa sitt ansiktes mjuka drag eller konturerna av den yppigt fylliga figuren , greps hela hennes själ av jubel över att vara ung , men denna njutning hade skärpts till ett girigt begär att mynta ut varje atom av denna ungdom till minnen för kommande dagar. Hon kände med skrämmande klarhet att den fägring , som ännu ägde i behåll sin friskhet , var bestämd att vissna; varje dag den fanns till var endast ett närmande mot dess slut. Allt annat var intet vid sidan om detta stora , ödsliga medvetande om en ungdom som kunde räknas i minuter och som flydde . . . flydde ! Den var skyldig henne mycket mera--hela rikedomar ännu. Hon ville gripa dem--söka dem , finna dem ! Var--var ? Och hon flammade upp i feberaktig iver för att i nästa ögonblick sjunka ned till sin förra likgiltighet , med dess tunga sövande lugn. Allt var gammalt nu , och att leva om detsamma skulle icke göra henne rikare än hon var. Tiden rann henne mellan fingrarna lik soltorkad sand: långsamt , oavlåtligt , i dödande enformighet. Förr hade hon med stolthet känt det som vore hon skapad till en ständig ungdom , och med skadeglatt löje hade hon sett på alla dem , som i bedrövelse skredo över tjugutalet och in i den ålder , som ingen kvinna önskar sig till. Nu drogs hon själv allt närmare den fatala gränslinjen. Tre år--vad var det? De skulle glida undan med samma förfärande långsamma jämnhet. Och vad skulle hon äga som behållning av denna dyrbara , oersättliga tid?--Intet! Intet! För att fylla tomheten och döva sin ångest hade Marianne en enda utväg: romanerna. I fantasien levde hon det liv som verkligheten icke unnade henne , och denna unga kvinna med det anspråkslöst blödiga sättet och som levde så skild ifrån världen utan att med sin hand vilja beröra vad som kunde stämplas som osedligt , bytte i själva verket om älskare lika ofta som hon bytte om bok , ty hon gjorde sig identisk med hjältinnan och sög romanernas erotik som ett barn suger sin tumme: gav det icke näring , så gav det dock ett slags tröst. Så satt hon en dag framåt i september , uppkrupen i soffan och med fötterna dragna upp under sina kjolar. Eftermiddagsvärmen låg tung över rummet och lukten av heliotrop blandade sig i dess kvava luft. Marianne hade tagit till en av sina älsklingsböcker , som hon läste omigen. Den passade så väl till hennes stämning. Den var så ljuvligt sorglig. Den var att riktigt smälta vid. Och så var den så moralisk att det kunde kännas rent av som en god gärning att läsa den. Det var att njuta av en kärlekshistoria med hela tillfredsställelsen av att vara ett helgon. Sådant visste Marianne att sätta pris på. Och hon läste sin egen historia , tyckte hon: Dick trycker mig än närmare till sitt breda bröst. Nattvinden suckar. Måhända vaggar han på sina vingar någon levnadstrött ande ditöver till det i fjärran belägna landet. Han kysser de nickande rosorna och viskar i våra öron mången svärmiskt ljuv saga , som vi varken akta på eller förstå. --O Dick , mumlar jag , jag önskar till Gud , att jag finge dö nu. Aldrig , aldrig blir jag så lycklig mera. Dick skälver i sina kraftiga lemmar. --Tala inte om döden , min älskling! Vilket hänförande språk! Nattvinden som vaggade , suckade och kysste! Dick som skalv i kraftiga lemmar! Allt detta betog Marianne. Och vidare gick hon--alltjämt hon själv--i fantasien var det himmelskt skönt att fälla tårar vid den mest poetiska bland skilsmässor. Och sedan kom det mest änglalika av allt: det unga blomstret sjönk tillhopa , brutet , men ljuvligt ännu--naturligtvis , och med sina blomstertankar endast fyllda av Dick , den ridderlige Dick , med vilken man nog kunde få ha en liten kärleksintrig däruppe hos Gud Fader , sedan man härnere dött av sorg. Marianne var så inne i historien att hon tyckte sig känna hur hon själv förflyktigades; genom så mycken idealitet borde man kunna bli riktigt genomskinligt förklarad , riktigt så att stenhjärtat kunde smälta därvid. Skuld , fel , ansvar; handlingar och handlingars följder--det fanns icke där! Ödet var det , som det alltid är , när det gäller en fläckfri hjältinna och en tragisk upplösning. Och hon var fläckfri. Men hennes man , denne klumpige , godmodige . . . Vad var detta för tankar? Hon lyfte upp huvudet och såg omkring i rummet med ögon som sågo allting i en dimma , ovana vid allting annat än små svarta bokstäver. Hon räckte upp sina händer och strök håret från pannan. Det kändes varmt därinnanför , som om blodet stått stilla och endast jäst åt huvudet. Och därjämte erfor hon ett tryckande obehag likt en förebråelse , en dåsig känsla av äckel som efter ett rus , och en tomhet--en tomhet in i själen , som om livet icke längre orkade släpa sig fram , utan allt skulle dö av tvinsot. Hon lade huvudet mot soffans karm och lät händerna sjunka ned i den uppslagna boken. Något tänkande var det icke , men i hennes hjärna rörde sig dimmiga föreställningar , som arbetade för att ordna sig till en tanke. Kärnan i det hela var något av skam. Men hon värjde sig däremot. Vad hade hon att förebrå sig? Boken var god , hela dess anda var religiös. Där fanns icke ett orent ord , icke en tanke som var grov. Nej , nu visste hon! Boken hade ingen skuld. Men hon var led vid livet , ty hon var olycklig. Hon ville dö som ett blomster , också hon; ty ingen förstod henne. Ingen--ingen! Utan en snyftning runno hennes tårar , runno endast av sysslolöshet , runno för det de icke hade annat att göra. Icke ens vagnsbullret på gården kunde rycka upp henne. Om det också vore främmande , skulle det icke vara till någon glädje. Hon hatade sina grannfruar; att sällskapa med dem och bli förlägen vid alla närgångna frågor om pigor och vävnad , mjölkavkastning och trädgårdsskötsel , det var ännu värre än att sitta ensam och vara oförstådd. Men steg hördes genom rummen , in genom matsalen. Häftiga steg , och dörren rycktes upp. Hon stirrade på Börje. Hans ansikte var blekt , men ur ögonen lyste glädje och häpenhet , han drog efter andan och famlade efter ord. Slutligen fick han det fram: --Pål är kommen! Det var som om rösten sviktat under sammanhopat jubel. --Pål , upprepade han enträget , då Marianne icke tycktes förstå. --Vad för en Pål? --Men Marianne! Det lät förebrående som om hon vägrat att känna igen honom själv. Hur var det möjligt att hon kunde förbli känslolös inför denna glädje ! Det kunde han icke förstå. Marianne hade rest sig och såg på honom med vidöppna , förväntnings fulla ögon. Denna lugna människas måttlösa fröjd hade någonting gripande med sig. --Har du glömt vad jag berättade dig om Pål Sandell? --A , sammetsblusen ! --Han själv. Börje fick tag i hennes hand , och utan att låta henne kasta en blick i spegeln drog han henne med sig genom matrummet ut i förmaket. Hon kom skrattande , rufsig i håret och med våta ögon. Vid bordet stod en ung herre--eller man skulle kanske säga ett barn , som skjutit för raskt i vädret , så litet manligt fanns det hos honom. --Här ser du min hustru. Marianne kände sig förlägen. Han såg förskräckligt fin ut , och han var icke något barn. Hon var allt en smula vårdslös i sin klädsel; och det var dumt. --Välkommen. Så snällt att ni sökte upp oss ! Hans hand kändes fin som en av hennes. Hela människan påminde om en ödla; den mjuka , smala kroppen; de långsträckta händerna; denna breda mun; men framför allt hans ögon: halvslutna , stora , glänsande bruna. De tindrade mot dagern som en smal strimma--en simmande mörkbrun glans , mellan skuggningen av svarta ögonhår. Det var ett blekt , tunt ansikte , med en hy som syntes genomskinligt fin: en hög panna , där ådrorna skymtade under huden--en egendomligt naken panna , som man finner den hos dem som börjat bli skalliga. Det svarta håret var glest , kammat ned i pannan och kortklippt. Överläppen skuggades av ett tunt , krusigt fjun , och munnen hade smala saftröda läppar , liknande två långa penseldrag. Han var klädd i en onaturligt lång rock , knäppt ända upp till hakan; och den kom det smärta , smidigt kraftlösa hos hans figur att ännu mer falla i ögonen. Han försvann i denna rock , vars ärmar hängde ut på händerna. --Jag kan knappt fatta att Börje är gift. Han hade en vek stämma , som även i dessa likgiltiga ord lade en sorgsen timbre , och han talade med en obestämd liten brytning , vilket åt allt vad han sade gav ett egendomligt behag. Jag hade inte den ringaste aning om hans giftermål , när jag kom hem. Det var hans mor som sade mig det . . . Och jag , som kommit för att göra anspråk på alla mina gamla rättigheter över honom ! --Rättigheter? Jo , Börje , det här låter ljust för mig! Alla hade tagit plats. --För all del , rusta er inte till strid , skrattade främlingen , jag föreslår en fredlig liten delning. Att ni tar honom alldeles ifrån mig skall jag aldrig tillåta. --Vi skola se till vad som är att göra. --Ja , och bland fredsvillkoren inskjuter jag , att ni skall försöka tycka sa lite illa om mig som möjligt. Ty vem vet hur det skulle kunna gå om stormakten Börje kom under ett visst diplomatiskt litet tryck. --Elakheter mitt under fredsunderhandlingarna ! Ni är då ingen diplomat , ni ! --Vi få se. Så litet illa som möjligt--således.Är det överenskommet? --Så bra som möjligt. Ja. De skakade skrattande hand med varandra , medan Börje satt och myste i sitt svarta skägg. --Det är märkvärdigt , Pål; jag tycker du ser yngre ut än när jag såg dig sist , sade han. --Ja. Jag måtte ha kommit över något Idunas äpple utan att ha en aning om det. Människor gissa på tjugu , högst tjuguett.--Det är verkligen oförtjänt att jag ser så barnslig ut. Han knep ihop ögonen , så att den blanka randen blev ännu smalare , och på ömse sidor om munnen drog det sig två nålfina drag.--Drag som hos en kvinna skulle säga att ungdomen var förbi. --Din mor bad hälsa dig , Börje. Jag reste direkt och sökte upp henne , ty var du fanns kunde jag ju inte veta. --Har du . . . har du inte din hustru med dig? --Hon dog för två år sen. Det uppstod en beklagande paus. --Har du inte brukat skriva till någon härhemma? --Inte sedan mor dog. --Inte till någon av dina Lundakamrater? --Nej , inte en enda. Man får så olika intressen , man driver så långt ifrån varandra. De skulle inte förstå mig och jag inte dem. --Men att du ändå sökte upp mig? Vi ha naturligtvis också drivit ifrån varandra! Börje sökte återhålla den tillfredsställelse , som spred sig över hans ansikte; han ville se anspråkslös ut. ---Med dig var det en annan sak. För oss kommer det inte an på intellektuell samstämmighet. Vi ha vuxit ihop från barndomen. Vi äro invävda i varandras allra outplånligaste minnen. Ingen av oss kan tänka på de gamla tiderna utan att minnas den andre. Dessutom har det alltid varit ge nom olikheten vi dragits till varandra; det är kompletteringens lag , det. Men att skriva brev kunde aldrig för oss bli en ersättning för det personliga sammanträffandet , därför skrev jag inte. Men många gånger har jag längtat. Det tror jag aldrig att du har. Det kom i hans ögon ett uttryck som fanns där ofta: ironi eller vemod , det var omöjligt att avgöra vilketdera. --Längtat? Nej , det har jag inte. Men nog har jag tänkt på dig. --Nej , du kan inte längta. Du är alltid fullt belåten med det du har. Och jag kan aldrig få smak för annat än det jag inte har. --Ja visst. Och så förtalar du aldrig någon annan än dig själv. Det säger jag dig , Marianne , tro aldrig att han är sådan som han diktar upp. --Det vore mer skäl att du sökte inge din hustru lite förtroende för en gammal vän , än att så här utså misstro från början. Snälla fru Olsson , arbeta er till en smula sympati för mig , trots vad Börje kan hitta på att säga , ty nu--sedan ni olyckligtvis blivit hans hustru--är det rakt omöjligt för mig att betrakta er som en främling. Jag känner det som om ni borde vara invigd i våra förhållanden och som om jag kunde få tala lika mycket en bon camarade till er som till honom. --Jag är alls inte främmande för er , och jag kan på sätt och vis säga , att jag känt er lika länge som jag känt Börje , ty det första han talade med mig om , det var om er. De bruna ögonen blinkade till , som hade ett solsken skurit i dem för starkt. --Gjorde han !--Gamle Börje , du är dig lik . . . kunde du genast tänka på mig? Han räckte honom sin fina , långsträckta hand , som Börje klämde i sin. --Vad min gjorde mor när hon fick se dig? sade Börje , angelägen att byta samtalsämne. --Hon grät och kokte kaffe. Och så fick jag ägg och skinka till middagen. Det hoppade och fräste och smällde på järnet alldeles som i gamla dagar , och jag njöt av att känna den lukten igen , fast inte rådde jag med att äta stort av skinkan: man ändrar smak. Men eljest var allting som förr och det var bara tomt efter dig. Jag tyckte var minut att jag borde höra dig stampa i förstugan. --Herre Gud , ja. Jag tycker också det är så roligt att komma hem , för mor bor kvar på gamla stället. --Ja , men hemma i mors lilla ruckel var allting annorlunda. Nya människor . . . och i mors hage , som hon höll så putsad , där stack det upp nässlor och kardborrar i kanterna.--Du kan skratta , men det skar mig in i själen , det där med kardborrarna. Jag tyckte nästan att det var värre än att mor var död. Börje hostade , och hostade omigen , som om något fastnat i halsen. Det skulle väl växa kardborrar och nässlor i hans mors hage också en gång , och det skulle . . . --Jag ville att din mor skulle rest hit med , fortsatte Pål , men det kunde jag inte förmå henne till. Börje blev så blossande röd , som om man ertappat honom på någon ogärning , men han svarade icke. --För resten hade hon väv i gång. Det var hennes sällskap , sade hon , spinnrocken eller väven. Det var kläder till dig. Börje såg fortfarande ut som det onda samvetet. Hans vän betraktade honom en smula nyfiket. --Nå , fru Olsson , hur trivs ni på landet? sade han hastigt , då det märktes att Börje inte ville gå med på det ämne han slagit an. --Åjo , så där. Men Börje är mycket ute , och då blir det allt något enformigt. Det är så förfärligt tyst. Annars trivs jag bra. --Ja--jag kan tro att man tröttnar på det också. Men den sista tiden har jag längtat mig alldeles tokig bara efter tystnad och stillhet . . . Det måtte vara paradiset--tycker jag nu. --Du skulle aldrig trivas på landet. --Jag!--Jag skulle ha lust att gå i munkkåpa och sandaler , om det bara funnes ett stämningsfullt gammalt kloster för mig att disponera , ett gammalt näste med madonnabilder och svala gångar , och så en trädgård med cypresser. --Ja , det kan du inte få här. --Nå , men tystnad kan jag väl åtminstone få , och redan det är något. Det märks att man börjar bli gammal. För några år sen skulle jag tänkt helt annorlunda ! --Och det kommer inte att dröja länge innan du tänker så igen. Men var har du varit alla dessa fem åren? --Dragit från trakt till trakt efter årstid och väderlek. Våren , det är Italien , vintern Paris , sommaren Alperna , hösten Rhen och ruiner--ja , och så en vinter på Korsika och en i Algier: min hustru hade bröstlidande. Han repade upp det som en utanläxa. --Vad ni måtte ha sett mycket ! inföll Marianne. --Hå , världen är sig lik över allt. Det är ingen skillnad , man bara tycker så i början. --Fy , ni är blaserad ! --Visst inte. Jag har ledsnat på att lyda ångvisslor och järnvägssignaler. Jag skulle tycka om att föra ett sådant liv som t. ex. ni härute--med mina böcker och mig själv. Det måtte vara en underlig ro över det. Jag skulle vilja försöka hur det känns. --Tycker ni om böcker? --Jag kan säga att jag lever på dem. --Du borde ha lärt dig hela världen utantill nu , så mycket har du läst. --Hå , man hinner aldrig med något; livet är för futtigt tilltaget: när man lever hinner man inte läsa , och när man läser hinner man inte leva. Jag har försökt fuska med båda sorterna , och det är ett fel.--Antingen helt bokmal eller helt människa. --Prat! --Har ni givit akt på hur uppfriskande det verkar när Börje säger det där: prat ! Det är som ett enda tag ur en kall dusch , det är att ovillkorligen bli nykter vid.--Jag har just undrat om du brukade säga det ännu , alldeles med den tonen. --Det var för din räkning jag lärde mig säga det , och om det nu kom mer igen , så är det väl också din skull: det behövs , sade Börje skälmaktigt. --Tja , jag blir nog alltid den jag är! Men du har blivit mera manlig. Jag skulle vilja säga att du blivit ännu mer Börje Olsson än du var . . . Fru Olsson , ska vi inte komma överens om att han är en bra vacker karl? Marianne rodnade. --Naturligtvis skall jag tycka att han är vacker. Det hör ju till mina plikter. --Om jag vore kvinna , skulle jag tycka det i trots av alla plikter. --Naturligtvis! Börje slog sig riktigt på försmädlighet. Pål skrattade och såg på honom: --Eller kan du kanske neka till , att du är en riktig urtyp för en naturenlig uppfostran? Vore jag siare skulle jag säga att framtiden tillhör dig och dina gelikar. Gud , vad du måtte vara stark ! Han hade gått fram till Börje och lagt sina händer på hans axlar med ett litet forsök att skaka dem. Börje lät honom hållas , med det överseende man har för ett vackert barns närgångenhet. --Jag skall säga dig något , Börje , sade Pål i det han kastade sig på en stol , innan jag träffade din mor hade jag en så vacker plan. --Vad då? --Jo , jag hade alldeles säkert för mig att du skulle ha köpt dig en stor lantgård. Det var lika oundvikligt som att du skulle få skägg. Man kunde icke tänka sig dig utan dessa två attribut. Men jag trodde inte du skulle ha hunnit att bli gift ännu. Jag tänkte alltid: strunt , han blir inte färdig ! --Nåja , inte kunde det göra någon skillnad , om jag var gift eller ej ? --Jo , ser du. jag hade tänkt att hyra mig in hos dig för hela vintern. --In! --Ja. Vet du jag känner mig som en gammal kappsäck , sen all världens järnvägs- och tulltjänstemän gett den sina törnar; den måste antingen lämnas i stillhet eller falla i stycken. --Nåja , men varför kan du inte hyra in dig hos mig lika bra fast jag är gift ! Börje flög upp från stolen , men satte sig genast igen. --Tycker du det!--Tredje man i ett bo med två turturduvor? Nej , det går inte. --Turturduvutiden är slut för längesen; vi ha varit gifta ett helt år. Pål såg på Marianne med en komiskt bekymrad blick. --För mig må ni gärna stanna , svarade hon skrattande. --Ja visst ja. Men intrång kommer jag att göra i alla fall. Hos en ungkarl skulle jag däremot blivit ett efterlängtat sällskap . . . Ni hör , att när jag gratulerar min vän , så är det icke utan sin lilla törntagg för mig själv. Och mor Ola Börjes hade visst ingen aning om vilken svår knäck hon gav den gamla kappsäcken , när hon talade om giftermålet. --Jo , ni är just artig! --Fru Olsson--det finns smärtor som göra en fullkomligt konsiderationslös . . . Jag hade gjort mig räkning på att kunna taga min Börje där jag ställt honom ifrån mig , och under tiden har ni snappat bort honom. Kan jag då vara artig? --Ja. Ni kan säga att det nu finns ännu ett skäl för er att stanna , sedan behaget av hans sällskap blivit förökat med mitt. --Bravo , Marianne ! --Locka mig inte: jag har ingen kraft att stå emot med. --Jag skall säga dig en sak , fortsatte Börje , vi ha fyra gästrum , och om du inte tycker om dem , så har jag två stora rum nere i flygelbyggnaden , avsedda för mejeristen , men som det ingen mejerist finns , så stå rummen lediga. --Att möblera själv? Hans ögon vidgades. ---Ja , och tapetsera med , om du har lust. --Topp! Och jag får inreda allt efter mitt eget huvud? --Naturligtvis. Det blir ju din egen kostnad. --Bah , kostnaden! Den bryr jag mig inte om. Kan jag bara trivas. --Det blir allt svårt för er , ni som är van vid stora världens omväxling och nöjen. Ni är van vid musik , teater , skön konst. Det skall bli förfärligt tomt för er. Här ha vi ingenting. --Det är endast ro jag längtar efter , allt det andra bryr jag mig inte om. Det kom så underligt tyst , alldeles olikt hans förra ton , som alltjämt haft någonting gäckande i själva sin sorgbundenhet. Börje såg på honom. Det låg i allt , från det bleklagda ansiktet till händernas hållning och i den slappt hopsjunkna figuren , ett uttryck av uppgiven trötthet. Börje greps av medlidande. Han visste så väl hur detta nervösa temperament kunde strama upp den klena fysiken till det allra yttersta för att sedan med ens låta den sjunka tillhopa , som nu. --Jag är glad att du kommit hit , jag tror att det skall göra dig gott , sade han med sin enkla hjärtliga välvilja. Pål , som suttit och sett ned , lyfte blicken och såg på honom , och för första gången såg Marianne dessa ögon fullt öppna. Hon riktigt häpnade över dem , så vackra voro de med sin glänsande blåaktiga emalj och den bruna , sammetslena färgen. Dessa ögon dominerade hela den späda figuren , det smala hopklämda ansiktet , det var ögon som man icke mötte två på tusendet. Och ur dessa ögon , som annars skeptiskt kisade fram mellan ögonhåren med sin underligt liknöjda uppmärksamhet , ur dem lyste det nu den mest varmhjärtade entusiasm , då han med en nästan barnslig frimodighet räckte sin ena hand åt Börje och den andra åt Marianne. Själva den oförbehållsamhet , varmed han kunde hängiva sig åt en sådan vekare stämning , talade om hur van han var att icke sträcka ut sin hand förgäves. --Börje , jag hade ändå glömt hur mycket jag håller av dig! Ja , det var just hit jag borde komma. 9 Med en hysterisk kvinnas uppflammande iver kastade sig Pål över bosättningsbestyren. Allting skulle ske strax , nu genast , på ögonblicket ! Han talade icke om annat , tänkte icke på annat. Det var som behövde han kappas med sin egen olust , blåsa under utan uppehåll , om icke liknöjdheten skulle få insteg. Hela denna rörlighet och energi tycktes åstadkommas artificiellt. Det var som att kläcka kycklingar med ånga: blev det ett enda avsvalnande , så skulle allt gå om intet. Tapetserare förskrevos från staden , möbler inköptes , och han reste själv till Köpenhamn för att anskaffa vad mer som behövdes. Med ett barns omåttlighet hopade han omkring sig allt vad han tyckte om. Också erfordrades det hela hans yppighet i smak och fantasi för att finna användning för alla dessa draperier , skärmar , kuddar och mattor , att nu icke tala om alla de konstföremål han samlat ihop under sina resor. Under dessa bestyr var han idel älskvärdhet , icke mot värdfolket endast , utan mot alla som kommo i hans väg. Han hade icke varit tre dar på Tomtö , innan tjänstfolket avgudade honom , tack vare ett outtömligt förråd av goda ord och drickspenningar. --Det är rent en vinst att komma hem , sade han , de äro nöjda med så litet. Det märktes att de inte fått vana att plocka turister. I komisk stränghet höll han uppsikt över att varken Börje eller Marianne fingo kasta en blick in i hans bo innan det var färdigt , ty han ville riktigt njuta av deras överraskning samt så glänsande som möjligt visa dem vad han förstod under namnet komfort. Om Pål Sandell kunde sägas äga någon religion , så bestod den i ett slags sjukligt uppdriven skönhetskult. Därför kände han sig knappt så djupt till talad av något annat verk som av Hamerlings Ahasver in Rom , ty denne Nero förstod han. Som så mången annan religion hade även hans slutat med att--sedan dess ande slocknat--lämnat det tomma skalet i sin bekännares händer. Pål hade aldrig kunnat konsten att tillbedja i ensamhet , och nu--sedan han ledsnat vid sina gudar--nu var det honom mer än någonsin ett behov att se dem tillbedda av andra. Det gav honom en reflex av hans forna jag; allt vad han hade kvar. Det fanns hos honom ett slags medveten naivitet , en nödvändighet att-- utan att för det kunna ge sig helt åt något--för en tid få suspendera sin naturliga skepsis och ge sig hän i en stämning , trots medvetandet om dess kortvarighet. Därför klemade han med sina infall , och den entusiasm , han på detta sätt lyckades framkalla , var just så stor att den gav honom det mått av dämpad stimulus , som han behövde för att icke sjunka tillhopa. Det var en dag i slutet av september som Pål vid middagsbordet sade: --Mitt herrskap , gör mig den äran att i afton klockan halv sju komma ned i mitt lilla bo och dricka ett glas för mina husgudar. Bjudningen antogs under skämt , och när man gått ifrån bordet , viskade Marianne till Börje: --Låt oss göra honom den överraskningen att uppträda i stor toalett. Påls snabba öron hade uppfångat viskningen. Han låtsade emellertid icke om någonting , vände sig endast bort med sitt mest ironiska löje. Det var honom klart , att den hemliga drivfjädern var Mariannes otålighet att få visa hur hon förstod att kläda sig , och påfundet att låta det gälla som ett skämt samt få Börje att gå in därpå var endast en förevändning , bakom vilken hon sökte förskansa sig.--Jaså , hon ville imponera på honom-- europeen!--Han var en smula för rutinerad att icke genomskåda det. Marianne hade svept in sig i sin vida kappa , medan de gingo över gården. Det var mörkt och blåsigt; genom de nedrullade gardinerna syntes ljussken. När de kommit in i den lilla förstugan , skyndade sig Marianne att lossa kappan , som Börje hängde upp , i det Pål öppnade dörren. Ett sken av färgade lampor strömmade emot dem , och Pål hade gått in på deras skämt genom att själv kläda sig i frack. Man hälsade varandra med karikerad siratlighet och skrattade åt påfundet att ge det hela en så festlig prägel. Marianne var klädd i samma dräkt som hon burit på Follmerska balen. Hon hade icke begagnat den sedan , och den var fullkomligt som ny. Det var också i medvetandet om hur väl den klädde henne som hon tagit den på; det skulle kanhända icke under hela vintern komma något annat tillfälle att visa den. Men hur det var , så smakade det hela för mycket av maskeradupptåg och för litet av verklig glädje; Marianne kände sig icke väl med sina nakna armar och bara hals. Och så fanns det något i Påls blick , när den med en hastig granskning strök från ovan till nedan , som obehagligt berörde henne likt en iskall hand. Hon kände att denna kyliga kännarblick ej skulle blunda för en enda av hennes ofullkomligheter. Den hade ingenting av viirme , ingenting av överseende , och det rann henne med ens i minnet , att hennes axlar voro för höga , hennes hållning för självsvåldig , hennes tänder små och mörka , hennes hy för matt och hennes ögon röda i sina kanter. Han skulle komma att tänka på detta just nu , emedan hon exponerat sig som skönhet. Och hon kunde icke göra en rörelse , utan med en känsla av tvång: det var som såge hon sig själv , men genom en annans kalla , kritiska ögon. Fast hon fullföljde sin roll så gott hon kunde , visste hon dock hela tiden att den icke gav någon illusion. Pål däremot var herre över situationen. Börje var också säker; han tog det hela på god tro. Sedan man hälsat , besågos rummen. Vad Marianne haft som sitt dunkelt sedda ideal , då hon inredde sin budoar , det var förverkligat här. Detta var det mest sybaritiskt inbjudande hon någonsin tänkt sig , men ingenting bjärt , ingenting som stack i ögonen; allt var dämpat , avrundat , taktfullt. --Tror ni att mina husgudar kunna trivas här? sade Pål med sin mjuka , beslöjade röst. --Jag kan inte säga er några komplimanger. De skulle ta sig så klumpigt ut emot allt detta. Men jag kan njuta av det som är vackert. Det hade kommit en viss ödmjukhet i hennes sätt , och den hade ingenting gemensamt med den överlagda tillbakadragenhet , som var en av beståndsdelarna i hennes koketteri. Detta var en ofrivillig skygghet. Hon kände sig så underligt naiv inför denna människa. Det var som kunde denna trötta , likgiltiga blick se tvärt igenom henne och som låge alla hennes tankar blottade inför den. De hade ingenting att gömma sig bakom. Börje märkte ej något. Han gick bredbent omkring och skärskådade allt. Då och då gjorde han en fråga , öppet och oförbehållsamt. Han var så säker på sig själv , så enkel och naturlig. I sitt eget bryderi kände Marianne detta lugn nästan som en överlägsenhet. Det fanns ett par spanska akvareller , som Börje icke kunde se sig mätt på. --Det är märkvärdigt , det är märkvärdigt , sade han beundrande , vem har ritat dem? --Har jag inte lärt dig att man inte ritar med färg? skrattade Pål. Detta är ju akvarellmålning , och där ser du namnet. --Jaså. Är det han som givit ut resebeskrivningarna? --Ja. --Det var intressant. Var har du köpt dem? --I England. Och så var det hela tiden; han ville ha reda på allt. Och det såg ut som om Pål fann ett verkligt nöje i att lämna honom besked. Marianne däremot gjorde inga frågor , hon fruktade att synas dum och okunnig. Det fanns avgjutningar efter berömda skulpturverk , bronskärl efter romerska modeller , samt en mängd små lyxföremål. --Minnen från mina resor. --Det är alldeles som att gå på ett museum , sade Börje , det måtte vara märkvärdigt att ha sett så mycket. --Hå , jag vet inte. Jag skulle önska att jag kunnat se det med din omedelbarhet; det hade varit en annan friskhet! . . . Var jag varit , har jag ju förföljts av denna fördömda självkontemplation , som förstör allting. Men sig själv blir man aldrig kvitt , sen man en gång fått sig på halsen . . . Ja , och så skulle jag haft lust att ha ditt oförstörda minne.--Fru Olsson , har ni givit akt på hurudant minne Börje har? --Ja . . . jag vet inte. Jo , jag tror det är ovanligt gott. --Gott? Det är alldeles för litet sagt. Att berätta honom något , det är att inrista det på stentavlor. Mitt är som vatten: det speglar allting och håller ingenting kvar. Sedan man sett allt , slog man sig ned i den lilla salongen , som med sina kåsöser och länstolar , kuddar och mattor riktigt lockade till vila. Glas och flaskor stodo till reds på bordet och Pål besörjde själv serveringen. Börje satt och såg på honom , medan han lossade ståltråden. Sådana smala , vita händer ! De tycktes icke kunna äga den minsta kraft. Det pärlade och fradgade i de klara champagneskålarna , vilka i själva sin form hade något av antik skönhet. Börje fäste sig särskilt vid dem. På en tavla föreställande ett romerskt gästabud hade han sett någonting liknande. Den färgade belysningen , yppigheten , den underliga tystnad , som upp stod när samtalet ett ögonblick stannade av , allt verkade så starkt på Börje. Han tyckte att han måtte vara långt borta från Tomtö. Det hela var som en okänd doft han uppsög. Det var icke glädje , det var sorgbundenhet , som fick makt med honom. Pål stod vid bordet och stödde sig med ena handen mot detsamma , under det han med den andra långsamt lyfte sitt glas och såg ned i dess snabba spel av stigande pärlor. Lampskenet föll som ett kvällsskimmer över hans smala , bleka ansikte , med dess tunna läppar och liksom tuschbelagda ögonhår. --Det finns ett ord , som jag tror att du inte förstår , Börje , sade han utan att se upp , och det är trötthet. Efter en het skördedag , när du varit i kläderna sen klockan fyra på morgonen och stuckit upp kärvar på skullen i kapp med en av dina drängar , då kan det nog hända , att du menat dig vara en smula trött. Icke mycket--förstås--men lite. Och du har kastat dig i din säng och somnat med ens. När du så vaknade nästa morgon , var du endast starkare än förr. Var det trötthet?--Det är ungefär som när man härhemma talar om orkan , för det vinden kan vifta en smula ibland; man känner namnet , men inte saken , därför brukar man namnet oriktigt. Vad du kallar trötthet är bara den härliga förmågan att samla ny kraft , ingenting annat. Det är den mest beundransvärda kropps- och själsjämvikt , allting avpassat av naturens mästarhand , ingenting förfuskat av medvetenheten. Tacka din gud , Börje!--om du har någon . . . Nej , du , det finns en trötthet av annat slag--vårt århundrades stora förbannelse--den jäktande nervösa tröttheten , vilken aldrig avlöses av vila , därför att den inte kan vila--därför att den mist förmågan till det. Tantalus kunde tala om den , han , och vi kulturmänniskor äro alla hans barn . . . Gripa , och gripa efter tomma intet , det är ingenting , så länge man tror att det är en verklighet. Men att gripa efter det tills alla lemmar domna , spänna sista kvarlevan av kraft--det ömkligaste lilla man har kvar--och gripa efter det ännu , medan man med fullaste klarhet vet , att det är tomhet alltsammans , det--Börje--det är någonting att tala om! . . . När man bara behövde kasta sig ned på stranden för att sova , och bara sova , men ändå inte kan förmå sig till det , utan griper ännu efter samma bedrägliga tomhet . . . svagare , svagare , men ännu i samma vanvettiga åtrå . . . --Du talar i villa , Pål. --Kära välsignade naturbarn! Pål skrattade med en klingande friskhet. Om du visste hur gott det gör mig att se dig! Tag bort den missnöjda minen och se glad ut. Jag bringar mina husgudar detta dryckoffer med den bön , att jag med fog måtte kunna skriva över min dörr: här vilar-- Han fyllde glasen så att skummet fräste. Skålen dracks. --Så där! Man öppnar säkerhetsventilen för sin inneboende sentimentalitet en gång emellan , sade Pål , i det han kastade sig i en stol , men tro inte --ädla fru--att det finns menin , i allt vad jag säger , fast det låter en smula djupsinnigt. Börje behöver jag inte erinra om det; han känner mig. Börje svarade ingenting , varken med eller mot. Han satt och såg på rummet omkring sig. --Pål , jag har tänkt på en sak , sade han , lyx och överflöd och allt sådant där skräp förargar mig hos alla andra , men inte hos dig. Hur kan det vara? Det är som om jag tyckte att du skulle ha större rättigheter än andra människor. Sånt här , han sträckte ut handen , det är liksom om du vore född till det. --Fru Olsson--en cigarrett? Jaså , inte det. Det är så trevligt , när damer röka. Nå , men du , Börje?--Ja , jag vet inte hur det kan komma sig. Jag förmodar det är från den tid du först gjorde min bekantskap; du har fått vänja dig vid att se mig olik de andra , fattigare eller rikare , allt som man tar det. Jag menar det var väl sammetsblusen som gjorde det , och mina magra kinder. Du lärde dig att unna mig mer än de andra. Det kom ett så vackert , tillgivet uttryck i de bruna ögonen och han talade mycket lågt , som alltid , då han blev vek. Så slog han plötsligt om och började berätta allt möjligt från sina resor , till Börjes omåttliga intresse. Men hela tiden satt han och betraktade Marianne , icke närgånget , icke uppmärksamt ens , utan likgiltigt , som man utan att man tänker därpå sitter och ser på en tavla. Dessa mjälla armar och runda hals lämnade honom så oberörd som om hon varit av sten. Marianne fördömde i sitt inre denna klänning , för det den icke förstod att skyla henne inför dessa medvetna , blanka ögon , med deras nyktra förståndsskärpa , vilken tvingade henne att blygas över motiv , dem hon icke ens tillstått för sig själv. Hon kände sig formligen nedtyngd av medvetandet om , att han med ett slags andrahandsintresse satt och gav akt på hur pass väl hon förstod att hålla god min. I detta ögonblick avskydde hon honom. Att fullkomligt dölja sin misstämning var henne nästan icke möjligt , men hon stred för att göra det och på så vis rädda de fattiga spillror av självförtroende , som missräkningen lämnat henne. Plötsligt böjde värden sig fram emot henne , och i det ett leende glänste mellan de svarta ögonhåren , räckte han ut sin hand och sade med tonen hos ett bortskämt barn: --Den solfjädern , om jag får be! Det fanns sådana underligt snabba och ändå mjuka övergångar i hans sätt. Marianne knäppte solfjädern ur gehänget och räckte honom den. Han teg ett ögonblick och såg ned på sitt knä , där solfjädern låg , medan han sakta strök över den med sina smala fingrar , liksom för att låta känseln insuga plymgarnityrets mjukhet. --Vilka underliga stämningar en sådan här småsak kan väcka , sade han med sin låga , smekande röst , som hade ett lydigt instruments hela bedårande själfullhet , han I givit akt på , vilken drömlik tjusning det ligger i att ett minne stryker en förbi?--inte så att man tänker på någonting bestämt eller ser en viss scen , men så att det hela drager en förbi. Kierkegaard säger: At erindre er ingenlunde identisk med åt huske. Om jag får begagna hans uttryckssätt , så skulle jag säga att jag har ett dåligt minne , men att jag har en sällsynt förmåga att genom tillfälligheter låta mig erinras om sådant som jag längesedan glömt . . . Men säg , ligger det inte ett förunderligt behag just i det? . . . Det är vanligtvis en obetydlighet som väcker en på det--ett rent av intet , men som genom sin stämning ger en tillbaka en förgången känslovärld. Bara för ett ögonblick , men förandligad --frigjord från allt grovt och tyngande. Det är endast en doft; en skugga av det som varit; jag skulle vilja säga det förgångnas själ , dess innersta mening . . . Han ni märkt det? Han teg , men icke för att få svar , och ingen svarade. --För mig äro dessa erinringar kärare än det som är. När jag minst väntar dem , då komma de smygande; de glida förbi som laternamagica bilder på en vägg , och jag känner någonting smekande milt. Tanke är det inte , det är snarare en sinnenas melankoli. Den är så underligt sammanvävd av det jag ägt och det jag saknar , av överflöd och av brist . . . Jag tror att den för mig är mera värd än en glädje. En glädje är för osammansatt: jag har ingen emottaglighet för den. Marianne drog sina andetag djupare än förut , och för sitt liv skulle hon icke velat se upp. Denna röst , denna röst ! Så är det att höra en välkänd melodi , utan att minnas var man har den ifrån. --Ha , ha , ha! Vad jag skulle skratta , om jag träffade på någon lika sentimental som jag själv! Han kastade huvudet tillbaka och skrattade med det tysta skratt , som var hans vanliga. --Jag har en stor faiblesse för solfjädrar , han slog upp den med en övad rörelse och såg ned på den , solfjädern är egentligen det enda jag avundas kvinnorna. I en karls hand tar den sig aldrig ut; det är som med armband: man blir en narr . . . Tack . . . Det är obegripligt hur mycken intelligens som kan gömmas i en solfjäder; nästan mera än i ett huvud-- ibland. Han lämnade solfjädern tillbaka med en artig bugning men med en sarkasm kring de nervösa mungiporna. --Känn sådan egendomlig mjukhet , han strök med sin hand i luften som om han ännu känt den glida fram över fjäderklädnaden , det påminner mig om någon som jag aldrig skall se mer. Jag tycker att jag hör ett par mjuka skor emot mattan. Han tillslöt ögonen. Om ett år skall jag kanske minnas denna kväll på samma sätt; jag menar med något av en stämning , som nu ligger i sin puppa , och som först när verkligheten icke mer finns till får sina vingar. Då skall jag minnas det här lilla boet. Han såg sig omkring. Egentligen är det vackert i kväll. Är det inte? --Mycket vackert. Marianne talade entonigt och såg ned på sin solfjäder. Detta skygga tillbakadragna uttryck gav någonting barnsligt ungt åt hennes outvecklade drag; hon var nästan vacker nu , då hon led av att känna sig ful. --Du borde gifta om dig , Pål , sade Börje , det är ju längesen din hustru dog , och det är inte nyttigt för dig att gå så där som en enstöring. --Jag är inte anlagd för erotik just nu. Det var en torr försmädlighet , som icke ens vårdade sig om att vara spetsig , endast liknöjd. Marianne kände sig till mods som inför en elak gammal gubbe. --Man talar också om skiljas , härhemma , när man säger varandra farväl , sade han , som om allt det mellanliggande icke blivit yttrat , utan han fortsatte sitt första resonemang. Ba , vad är det , att skiljas i Eslöv och kan hända se varandra igen i Stockholm? Man vet att man åtminstone kan träffas igen , att man kan meddela sig med varandra , finna varandra--om man vill. Men på kontinenten . . . ! Som sträckfåglar komma de dragande från östan och västan , känna i denna främmande fågel igen en av sitt släkte , finna varandra som efter en lång skilsmässa , med förstående , med glädje . . . Och när man säger farväl , vet man att man aldrig mer skall se detta ansikte eller höra denna röst , och det faller över en som en ångest , den första gången--en stor , öde tomhet. Men man vänjer sig. Lär sig så småningom att säga farväl , så , som man säger det därute. Och för varje gång känner man det mindre. Man inser att det måste så vara , där livet leves i stort. --Jag skulle inte tycka om det , sade Börje. --Du skulle vänja dig , om du levde mitt liv. --Det vill jag inte. Det blev en stunds tystnad. Pål såg ut som om han talat utan att ha gjort sig förstådd--en smula misslynt , men ohågad att göra sig mera besvär. Plötsligt såg han upp med en livlig blick: --Något som man hos oss för litet lärt sig uppskatta , det är flirtation. --Vad menar du med flirtation? sade Börje. --Nu sätter du mig på det hala: svenskan har egentligen intet motsvarande ord. --Menar du kurtis? --Ett så tungt ord för ett begrepp så subtilt! Skjut så gärna en kolibri med kanon. --Man kallar det att slå sig ut , det kommer saken närmare , sade Marianne , som drog på mun. Här var hon hemma: i missromanerna visste man vad som menas med flirtation. --Det uttrycket är så infamt kälkborgerligt , invände Pål med en grimas , nej , ge mig ett ord för någonting fladdrande lätt , något som glänser i solen och försvinner , något som man aldrig tänker på att taga och fasthålla. Han höll handen stillastående ut i luften med en vibrerande rörelse och såg fram under pannan med en blick , som hade han i tomma rummet fixerat det uttryck han sökte. Det är intelligensens överlägsna lek med det som duperar medelmåttan , det är något som fyller stunden utan att ge den tyngd . . . Det är ett intet , men som förnyas med vart ögonblick. Den som inte vet vad flirtation är , känner heller inte kvinnorna. --Jag kallar det kurtis , i alla fall , sade Börje istadigt. --Å nej , nej , nej ! Du vill göra det hela till någonting för påtagligt . . . handgripligt. Men det finns ju så mycket annat , som du inte kan ta och inte fånga. Tänk dig bara att du sutte instängd i ett stort , alldeles kolmörkt rum. Du ser ingenting--endast svarta mörkret. Men den smalaste lilla fogning på dörren kan vara nog , och det slipper in en strimma av sol. Svävande i tomheten , utan fäste. Och den strimman suger blicken till sig. Du sitter och stirrar in i den. Och så med ens blir du det varse ! Det dansar därinne , det sjunker och stiger , det är endast små solgrand--dammkorn-- men aldrig har du sett diamanter med så spelande färger som de , och det är som en hel liten lekande värld. Du gläder dig åt den , men ta den kan du inte , och inte heller tror du att den är någonting . . . Ett tidsfördriv i din ensamhet , ett skiftande ingenting--flirtation ! --Ja , som fint folk ha att roa sig med , när de äro för fina att arbeta. Det har intet värde! --Skummet på champagnen har heller intet värde , och ändå dricker man den inte , när den står duven och död. Livet behöver också pärlor och skum. --För fint folk , ja. Det låg som ett agg i Börjes röst. --Hå. Men det kommer månget olämpligt äktenskap till stånd , bara därför att man inte vill förstå att flirtation är ett sällskapsnöje likaväl som krocket och pantlekar. Nej , bevars ! Härhemma döper man det högtravande till kärlek och gifter sig på det. Dumheter ! --Vad f-n skall man gifta sig på? Nu var Börje förargad. Pål lyfte på axlarna med en parisisk gest:--Kan du inte vara lugn , så vill jag inte tala med dig. Börjes harm stred ett ögonblick mot godmodigheten. --Ja , för dig måtte det där passa alldeles förbannat bra , sade han skrattande , det kan jag förstå. Påls ögon lyste av skalkaktighet. --Det är naturligtvis också därför jag förfäktar det. Marianne skulle velat se upp; visa att hon förstått honom. Hon kände sig glad som om han funnit en av hennes egna tankar och givit den form. Men hon tordes icke--det fanns ju denna kalla blick , som sade att den mer än väl visste att hon gjort sig räkning på beundran för två vita armar och nu satt och kände sig besviken. --Men det gör en andligen utfattig , sade Börje. --Visst inte. Man får tiodubbelt , tjugudubbelt utbyte mot eljest. Genom vanan vid flirtation kunna till och med de medelmåttigaste kvinnor bli till viss grad spirituella. Så eggande verkar det på själslivet. Du kan inte tro vilken vakenhet man får av dessa små parader och utfall . . . --Jag bryr mig inte om dig! Du kastar allting bort i gyckel , när jag talar allvar. --Det var inte gyckel. Fram nu med vad du har att anföra som motskäl ! --Jo , jag ville bara säga det , att nog förstår jag att unga människor , som sluppit ut i världen , bli liksom föl på bete: hela livet är lek , tro de. Då blir man naturligtvis kär till höger och vänster. Det är alldeles som det skall vara , för ingen kan ha sån tur som att träffa på den rätta strax , och inte har man förstånd på att välja. Att då gå åstad och binda sig för hela livet , det vore en dumhet. Det där ha vi väl alla gått igenom , och det är ingenting att skämmas över. Han småskrattade och såg på Marianne. Men när man så träffar på en som man kan hålla riktigt av , så skall man slå till , och inte ha några griller om flirtation och allt det du talar om. För gör man det inte då , så är det som när man kommit över knuten på ett rep , sen halar det åstad så rasande lätt , att man inte kan hålla reda på hur långt man dalar ned. Och sen är det heller inte sagt att det kommer någon sådan där knut mer , som man kan hålla fast vid. --Än sen ? --Jo , sen man utminuterat sig i tusen små bitar , så kan man aldrig bli hel mer , och sen kan man inte hålla riktigt av någon , om man aldrig så gärna ville , utan man vill bara ha nytt och nytt. Och för var gång man får någonting nytt , blir det mera likt det man hade förut , och till slut är det gammalt alltihop. Och man bryr sig inte om att ha det , om de så kastade det efter en. Och så är man ensam , och så har allt det där liksom slitit upp en , och man bara driver hit och dit som en styreslös skuta.--Ja , inte vet jag , hur det är med den flygande holländaren , men jag tycker han måtte vara någonting i den vägen. Akta dig bara , du ! Börje skrattade helt skälmaktigt , och även den andre kom till att le , när han såg in i de ljusa , gladlynta ögonen , som syntes så nöjda med hela världen. --Ja , fru Olsson , sådana äro vi: disputera dag ut och dag in , men bara bli dess bättre vänner för det.--Men inbilla dig bara inte att du överbevisat mig ! Det var nu tid att gå upp till kvällsmaten. Så fort Marianne uppnått huvudbyggnaden , skyndade hon in till sig för att utbyta den förhatliga klänningen mot sin vardagsdräkt. Hon kände att hon genom sitt felgrepp låtit sig sjunka så djupt i Påls ögon , att det behövdes långa ansträngningar för att taga upp det igen , och så svår var den stöt hennes självtillit tagit , att hon nästan inbillade sig kunna se huru hon började bli gammal. Men det gjorde detsamma , han skulle i alla fall få betrakta henne med andra ögon än som en förolyckad kokett. Det lovade hon sig. Han skulle se att han ännu icke kände Marianne Björk. Hon skulle tvinga honom att i sitt sinne be om förlåtelse för denna afton. Medan hon fortgick i denna tankegång , hade hon bytt om dräkt. Hon tog på sig ett litet förkläde; mot den mörka klänningen såg det enkelt och anspråkslöst ut. Han skulle se att det andra varit ett skämt -- att hon icke velat imponera på honom , icke sökt hans beundran. Hon ordnade sitt tunna hår , som ringlade sig dunfint kring panna och hals , hon såg sig i spegeln och var ännu en gång säker på att det var ett ungt ansikte hon såg där , med mjuka våglinjer och barnsliga drag. Han skulle se , denne blaserade herre ! att hon icke behövde lägga ut snaror för honom och att hon icke kände sig besviken i något. Den kvällen var hon vänligare mot Börje än hon varit på länge , och när han senare på kvällen sade henne god natt , höll hon honom kvar för att få språka om Pål. Kanhända kände han honom bättre än hon , fast de icke sett varandra på så länge. Och i vilket fall som helst kunde hon inte låta bli: hon måste få ett tillfälle att tala om honom. Så vidrörde hon hans besynnerliga uppförande under aftonen. --Du , Börje , hurudan är han egentligen? Hon sade det så alldeles likgiltigt , som bara för att ha någonting att säga. --Jo , det skall jag säga dig: han är tillgjord. Det är fruntimmernas skull; de ha alltid varit tokiga med honom , och så har han blivit sådan. Han är inte nöjd längre än man ser på honom. Men det går nog över när han blir van vid dig. I början kan han naturligtvis inte låta bli den gamla komedien , men låtsa bara om ingenting , så går det över. 10 Marianne hade varit utan alla husliga intressen. Hon gick till bords när det var serverat , men brydde sig varken om dukning eller matlagning. Ett indolent lugn var det högsta hon eftertraktade , och hennes första prydlighetshunger hade domnat av. Men efter den aftonen i Påls rum började en fortgående förändring. Hennes självkänsla hade blivit till det yttersta sårbar för allt som kunde inge Pål en sämre tanke om henne , och hon upptäckte nu att hon stod under en ständig och tyst censur. Om hon därför såg honom vid bordet så oförmärkt med servetten avtorka en fläck på sitt glas , eller om duktyget icke var väl manglat eller kuverten väl lagda , då träffade det henne som en förebråelse , ty hon visste att det var henne han gjorde ansvarig därför. Det fanns hos Marianne , när hon ville behaga , en alldeles omsnärjande förmåga att smyga sig in i andra människors tycken och vanor , och då hon nu drevs av ett girigt begär att skaffa sig upprättelse av Pål , dröjde det ej länge innan hon utspejat hans minsta små svagheter. Hon blev omtänksam och påpasslig , hennes blick skärptes för allt som kunde öka trevnaden , och intet av vad hon gjorde för att främja den blev lönlöst , ty utan att han någonsin yttrade ett ord därom , kände hon det som om Pål tackat henne för varje liten uppmärksamhet. Långa stunder kunde hon se honom sitta försjunken i en bladväxts nyanser eller i en höstbuketts djupa färger , som om han uppsugit dem genom sina blanka , halvslutna ögon. Hans näsborrar kunde vidga sig vid åsynen av ett läckert middagsbord , och det var honom icke likgiltigt ur vad slags kopp han smuttade sitt kaffe eller ur vilket glas han tog sig en dryck vatten. Ett oförsiktigt slammer vid måltiden kunde göra honom nervös , så att han vred sig , och en vacker belysning över Mariannes li]la rum kunde sätta honom i stämning , så att han blev som en annan människa. Han var känslig som en gaslaga och hans finslipade epikurism sträckte sig till det minsta som till det största. Därför låg det i Mariannes tysta omsorger en vila för honom; hon förekom hans önskningar och avlägsnade alla obehag. Han var tacksam därför , och ibland kunde hans sätt emot henne antaga en mjukhet , som erinrade om ett sjukt barns blödiga sinne. Missromanerna hade alldeles fallit i onåd , om detta nu kom av att Pål så obarmhärtigt nedgjorde dem , eller om hon icke behövde dem mera. Läste hon någon gång , så var det franska böcker , som hon lånade av Pål: Bourget , Baudelaire , Maupassant och Flaubert. Han hade åtagit sig att utbilda hennes litterära smak , vilken han fann under all kritik. Böjligheten i hennes lynne kom fram även här , och han kunde aldrig tänka sig en mera emottaglig lärjunge. Som Börje var mycket upptagen , fingo Pål och Marianne som oftast sällskapa med varandra ensamma , och sedan den första kyla , som efter invigningsaftonen kommit över Marianne , givit vika igen , blev det mellan dem till en lugn förtrolighet. Deras stämnings- och känsloliv hade mycket gemensamt , endast att hans alltid var mera utpräglat än hennes. De tyckte därför om att sitta och jämföra sina intryck , lösgöra dem ur sitt inre , taga fram dem och väga dem mot varandra. För Marianne , som var mindre reflekterad än han , fick det ett eggande behag , detta , att plocka sönder sina tankar och lägga dem fram för en annan att dissekeras. Det föll aldrig Börje in att vara svartsjuk , och han hade heller ingen orsak att vara det , ty Marianne slöt sig närmare till honom än någonsin. Det tycktes , som hade hennes behov av ömhet fördubblats , men på samma gång hade hennes lynne blivit friskare. Börje tillskrev det att hon icke var så mycket ensam , och han var glad att Pål kommit. Den skygghet för att visa sina känslor för Börje , som Marianne känt i sina bröders närvaro , fanns det icke skymt av inför Pål , ty denne icke allenast värderade Börje , utan hyste därjämte ett slags beundran för honom--en naiv förvåning , vilken gränsade till andakt och som han själv kunde skratta åt. Det var en formlig stolthet han kände över sin vän , nästan som om han skulle haft någon del i honom , och det var hans stora glädje att få visa Marianne med vilken lätthet Börje kunde lyfta de otroligaste tyngder; icke heller var det så utan , att Börje kände sig smickrad av denna uppmärksamhet , ty han var icke så litet fåfäng över sin fysiska styrka , med vilken han var van att kunna imponera på sina arbetare. Så kom det sig att mycket , som förut stött Marianne tillbaka som ofint , det beundrade hon nu , därför att Pål gjorde det. För både henne och Börje var det en lättnad att ett rörligare element kommit in i deras samliv , och Pål blev för dem denna välgörande avledare , som barn eljest brukade vara i ett hem: det oberäkneliga , skiftande , som förekommer stagnation. Han kände också att Pål icke skulle kunna avlägsnas utan att lämna ett gapande tomrum efter sig , och detta ökade hans välbefinnande. Mariannes lilla budoar hade blivit deras favoritplats , isynnerhet då Börje icke var inne , ty han trivdes bäst i det stora förmaket med de stela möblerna. Pål och Marianne hade företagit en allmän omflyttning av möblerna i hennes rum , han hade skänkt henne en del konstsaker att försköna det med , och hon hade låtit flytta dit sitt piano. Pål sade att det hela såg ut som ett sammetsetui till en juvelbrosch , men Börje kallade det tabernaklet. Här kunde Pål och Marianne sitta mittemot varandra timvis , samtalande med sina låga röster , medan Marianne broderade. Det var under dessa småstunder Pål hittat på att kalla henne fru Marianne. Börje hade en gång föreslagit att de skulle dricka duskål , men det hade icke blivit någonting utav. Du kunde man vara med hela världen , men fru Marianne var det icke mer än en som sade: det var ett särskilt privilegium. Med hans mjukhet i tonen kom det att låta som ord ur ett annat och vackrare språk. Det var Marianne alltid en njutning att höra det. När vintern kom med snö och hårt väder , då slöt den lilla familjekretsen sig fastare tillhopa , fastän Börje naturligtvis emellanåt hade att bestyra utomhus. I skymningen gjorde han sin rond kring stallar och logar och kom aldrig in förrän lampan var tänd. Medan de väntade på honom , drevo Pål och Marianne sin eldsdyrkan , som Börje kallade det , dvs. de sutto och vaktade ut brasan inne hos Marianne. Båda voro frusna och båda tyckte om värme. Dessutom hade det ett lugnt behag att sitta där och småprata i halvdunklet. När brasan var nedbrunnen , fick Pål röka en eller två av sina turkiska cigarretter , därför att det var Mariannes förtjusning att sitta och se på den lilla eldpricken , som levde och andades därborta i mörkret med en sensitivas känslighet; ibland lysande upp med sitt rödgula sken över det fina , bleka ansiktet. Ofta hände det också att Pål satte sig till pianot. Han kunde en massa småsaker utantill. Det mesta var sådant som han tagit ut efter gehör , och dessa melodier voro liksom genomvävda av hans minnen. Eller de blevo snarare som illustrationer till vad han berättade. Det var allt möjligt: italienska visor; slagdängor som trallats på gator och landsvägar; zigenardanser med rytm som av kastanjetter och tamburin; tyska folkvisor eller surrande säckpiplåt. Marianne satt då alltid i en liten soffa nära intill honom , och när han höll inne för att berätta--livligt och färgrikt som han kunde--då föreföll det henne som hade skymningen endast varit en kappa han slagit omkring henne , medan han förde henne genom vindlande , mörka gångar , tills han plötsligt slog kappan åt sidan och hon såg framför sig detta brokiga liv några minuter--det var som att leva sig in i hans förflutna. Det var så hemlighetsfullt , så underbart. I dessa skymningssamtal kunde Pål ge sig själv med en enkel naturlighet , utan något av den blaserade ironi , som han eljest omgärdade sig med , så snart han tyckte att någon kom honom för nära. Och då han på detta sätt löste sin egen bundenhet , ägde han en sällsynt förmåga att draga åhöraren med sig. Oftast låg det icke i orden , utan i stämmans klang och i smidigheten hos hela hans person. Vad han så berättade , det fick färg och form , det var som att se det och att minnas det alltid , med bjärt solsken över. Marianne satt alltid tyst och hörde på. Sköt hon in en fråga , så var den genombävad av hennes fruktan att han skulle sluta upp. Vad de sålunda talade om i skymningen , när dragen voro dunkla och rösterna fingo en annan timbre , det nämnde de aldrig vid dagsljus. På sin höjd kunde det komma en förbihalkande , skuggfin häntydan på något av detta , som de nu fått som ett slags gemensam egendom , men då behövdes det icke mer än ett lösryckt ord eller en skälmaktig blick , för att den ena skulle förstå den andra. Pål , som--när han ville--hade en utomordentlig lätthet att föra en konversation helt och hållet opersonligt , talade under dessa stunder nästan uteslutande om sig själv. Mariannes sätt lockade till detta. Det verkade så obeskrivligt sympatiskt att se henne sitta och höra på: lugnt , eftertänksamt , med en min som om hon hade så oändligt mycket att säga , men som om njutningen av att lyssna vore så stor , att hon icke med ett ord ville förringa den. Ett sådant samtal efterlämnade alltid en känsla av att ha gjort sig förstådd. På detta sätt hade det mellan henne och Pål blivit en vana att det uteslutande var han , som förde konversationen. Men när han såg in i hennes uppmärksamma ögon , föreföll det honom alltid som om också hon talade , fastän hon teg , och som om han visste allt vad hon velat säga. --Fru Marianne , sade han en afton , då de som vanligt sutto framför brasan , jag finner det så oändligt mycket lättare att tala med en kvinna än med en man. Hos kvinnorna finns det en själens smidighet , som sätter dem i stånd att följa ens tankegång på ett helt annat sätt än en man skulle kunna. Deras mjuka , komplicerade själsliv kan man draga till sig hur nära man vill , utan ansträngning , utan känsla av tyngd. En kvinnas tanke smyger sig så lätt och så snabbt efter alla ens stämningar , att man aldrig behöver bemöda sig om att hålla den kvar. Man känner hela behaget av att vara ensam , tillökt med behaget av att icke vara det. Den kritiska torrhet , som är mig så avskyvärd , den finns icke hos kvinnorna; därför älskar jag dem. --Jag undrar om denna frånvaro av torrhet är någonting annat än lättja , svarade Marianne med ett litet skratt i tonen , åtminstone finner jag det mycket bekvämare att icke kritisera , utan endast följa med. --N'importe! Det är förtjusande i alla fall. Men , här böjde han sig närmare , har ni givit akt på det , att man aldrig talar fritt med en som står en nära i något yttre förhållande? Band ha nu en gång det med sig , att de , genom att hindra ens rörelser , lika mycket omöjliggöra ett närmande som förekomma ett avlägsnande. Ja , och dessutom: vara uppriktig en timme , ett ögonblick , en månad , det kan man nog , under förutsättning att man har visshet om återtåg , men för alltid? Nej. Ty på bottnen av all uppriktighet ligger det en hemlig känsla av att mitt intresse för i dag kan stå i strid med mitt intresse för i morgon--ett minne av det , som var nytt och friskt i går , är gammalt och vidrigt i dag . . . Nej , nej , jag försäkrar er att det inte alls är så stötande som det låter , det är tvärtom någonting som vi alla haft en förnimmelse av. Men det är ytterst få , som ha mod att titta efter på människonaturens avigsida och att taga reda på vad där finns , därför talar man icke om sådant. Och det man icke är van att tala om , det finner man förskräckligt. Är ni nu mörkrädd , fru Marianne , så skall jag sluta. Han talade med sin mest smekande röst , klagande som ett förklemat barn , och ändå med en skymt av ironi. --Nej , fortsätt , sade Marianne. --Jag vill att ni skall inse varför man är mest sluten emot dem som stå en närmast. Att så är , måste ni ha märkt många gånger , ni vet således att det är ett faktum. Jag letar bara efter dess orsak. Blundar ni för den , så skall ni icke därigenom kunna stryka bort det som är; det står kvar , om ni vill eller ej. Men kom ihåg att jag endast talar om band--om yttre band--och om det egendomliga förhållandet , att man ger mest åt dem man icke känner sig bunden till . . . Jo , ser ni , idealisterna må tro vad de vilja om själarnas samstämmighet och dylikt , men sanningen är ändå , att man kommer aldrig så nära en människa , blir aldrig så ett med henne att ens innersta , oformulerade tanke utesluter all möjlighet av framtida förställning. Och däri ligger det! För den , som allt framgent skall följa en , blottar man sig minst gärna , ty man känner att det måste komma ting som man vill dölja , eller förhållanden som göra en böjd att sopa bort sitt förflutna. Den , som man en gång givit sitt fulla förtroende , kan i sådana fall bli till en obarmhärtig censor , icke allenast över ens handlingar , utan över ens hemligaste motiv; man har givit honom medel att gräva ut ur ens hjärta , vad man ville dölja för sig själv. Nej. De som stå i personligt förhållande--ett yttre , menar jag--de äro endast att betrakta som mina motspelare. Känner jag lust att visa upp mina kort för någon , så--icke blir det för dem! Nej , man väljer en utanför stående. Och för sina förtroenden väljer man en främling. Man skiljes--och det sagda är som viskat i vinden. Man är fri som om det aldrig vore sagt , och när man vänder sig åt annat håll , är man lika outforskad som förut. Detta känner instinkten. Och instinkten är en god del klokare än vårt förnuft. --Fy , ni är en skeptiker , ni har ingen tro på något. --Jo , fru Marianne , jag tror på det jag har under mina ögon och håller i mina händer. Jag har tro så att jag kan försätta berg--men det är ögonblickets tro. Den har ingen framtid och ingen evighet heller . . . Fru Marianne , kunde jag som nu lägga hela mitt liv i ert knä , om jag inte ägde god tro? Men ingen människa önskar återse sina egna tankar eller sitt forna jag. Det är det som skapar spökrädslan . . . Och jag är mycket rädd för spöken. Det låg något i hans yttrande som plågade Marianne , och hon svarade icke. --Som nu min hustru , fortsatte han , jag hade kunnat betro henne allting; jag visste att hon aldrig skulle ha missförstått mig , jag kunde vara säker på hennes förtegenhet och hon var alltför finkänslig att någonsin bli påträngande--och ändå! Jag sade henne aldrig något om mig själv. Och det fast jag visste hur hon törstade efter det , och att hon skulle velat ge sitt liv för samma förtroende , som jag kunde ge åt en främling. De sista orden voro Marianne en tortyr. Hon hade alltid haft en försynthet för att nämna hans hustru. Hon visste att han sålt sig för penningar , och det var i hennes ögon en skamfläck , om vars tillvaro hon varken ville erinra honom eller sig själv. Därför vek hon undan så fort han närmade sig det ämnet. Hon hade gjort så många gånger , han hade märkt det , och denna ömtålighet sårade honom som ett tyst , hårdnackat ogillande. Han måste ha bort den. Det gjorde honom nervös att ständigt gå omkring denna punkt som kring en trollkrets. --Fru Marianne , jag önskar att ni hade varit bekant med min hustru , sade han och gjorde med avsikt sin paus så lång att den borde framkalla ett svar. Men hon teg ännu. Han blev ond. --Jag vet inte vad det är för löjliga föreställningar ni gör er om mitt äktenskap ! utbrast han med hetta , varför är ni rädd att tala om det ? Marianne blev brännande varm , men skymningen var redan så tät att den dolde hennes rodnad. --Jag vet inte att ni haft något att säga om det , sade hon lågt , jag har inte hindrat er. Han teg ett ögonblick. --Det plågar mig , sade han vekt , detta: hitintill skall du gå , men icke vidare. Tror ni att det förhållandet var någonting vanhedrande för mig? Marianne satt på en låg stol framför ugnen , och bredvid henne Pål , med ansiktet lutat i handen och figuren slappt sjunken tillbaka mot länstolens karm. Var gång hon såg åt sidan kunde hon se konturerna av hans axel och av det möra , nedböjda huvudet. Han satt tyst--som om han ingenting mer ämnade säga--och alldeles orörlig. Hon lutade sig tillbaka och såg länge på honom utan att han lade märke till det. Varenda linje av denna gestalt var så fin och smidig , så olik allt annat hon sett; det fanns icke en ställning av denna kropp , som icke grep henne som någonting underbart lockande , hemlighetsfullt , på en gång tomhet och längtan , en smärta , som hon icke ville bli kvitt. Det var själva hans liknöjdhet som verkade allt detta. I varenda rörelse låg det något som sade att han aldrig behövde tänka på hur den skulle taga sig ut , att det icke gjorde honom någon glädje hur vacker den var. Om hon böjde sig aldrig så litet åt sidan , kunde hon stryka sin kind mot hans rockärm. Hon tyckte sig redan känna dess fina , mjuka tyg mot sitt hår. Men det var blott närheten , som kom henne att tycka så , och så den svaga doften från hans cigarrett , dröjande kvar , fast elden slocknat.--O , att hon fått gripa tag om denna arm , pressa sitt ansikte in däremot och snyfta så hjärtslitande överljutt som hon hade lust till! Ty det var en skam att han sålt sig , det var en skam att han levat i äktenskap med en ful gammal kvinna . . . att han fördragit hennes smekningar. Det var så upprörande onaturligt , att hon ville skrika i smärta därvid. Det var så nedsättande ovärdigt , att hon kunnat gråta tårar av blod för att rentvå honom därifrån.-- Ack , om hon fått brista i klagan så stormande vilt som hon velat , tryckande sitt ansikte hårt mot hans skuldra , biktande i mörkret hur hon blygts-- blygts över att han kunnat leva samman med denna kvinna ! Hon vände sig bort och knäppte händerna samman kring sitt knä , som för att med våld hindra dem från att utföra sitt uppsät. --Ni skulle ha hållit av henne , för min skull , om inte för hennes , sade han åter , hon var så god. Marianne bet tänderna samman för att icke ropa: men hon var gammal och ful ! Hon hatade honom. Hon hatade denna kvinna. Ty hon led för dem båda , och det var så himmelsskriande orättfärdigt. Varför skulle han riva upp allt detta , när hon icke ville tänka därpå! Det var som hade han ur själva tystnaden avläst hennes tankar. --Om det varit något för mig att blygas över , tror ni då att jag som nu skulle ha bett er att få tala därom? Hans röst var låg , och i tonen fanns det icke blott kuvad otålighet , utan även någonting annat: upprättelsen för vad hon undergått den aftonen i hans rum. --Berätta , sade hon dämpat , entonigt. Hon fruktade att han i rösten kunde lägga märke till hennes sinnesrörelse. Och efter skymningen skulle det ju alltid komma det nyktra dagsljuset. Han ändrade ställning , tog handen från ansiktet och lät den sjunka ned i sitt knä. --Nu , när hon är borta , nu har hon fått en helt annan betydelse för mig , började han , nu är det som om hela hennes liv låge utbrett framför mig , belyst av denna underligt genomskinliga glans , som ett landskap får ibland , när solen skall gå ned. Ni vet hur vi blevo bekanta. Hon var inackorderad på samma ställe som jag , och vi träffades dagligen. Den ene blev--utan att han brydde sig om det--invigd i den andres förhållanden , så , som man alltid blir det i ett hushåll av många personer , där somliga äro pratsjuka och andra nyfikna. Jag var en fattig student , en proletär , som tog emot allmosor så , som en gentleman tar emot dem , med ena handen på sin tomma börs och den andra kring sin ömtåliga värdighet , vägande båda emot varandra. Om man med att vara fattig vill säga att man umbär det nödvändiga , så har jag aldrig känt vad fattigdomen vill säga. Men om man menar att nödgas köpa detta nödvändiga genom förpantning av varje fiber av sin ungdom , med utpinande av varje möjlighet i sin hjärna; om man menar att taga emot välgärningar , betalda med smilande tacksamhet , då var jag fattig; och om man menar att låta sig stingas av hundrade förödmjukelser med en min som kände man dem icke , då var jag det , då har jag varit det så långt jag kan minnas tillbaka. Jag var en hybrid , en bastard , som ingenstädes på jorden hade fotfäste. Genom födseln tillhörde jag samhällets pariakast--vars blotta tillvaro är en skam--genom alla mina anlag var jag stämplad till bildningsaristokrat. Hade min mor icke varit så strävsam som hon var , skulle jag haft mitt barndomshem på fattighuset , mitt underhåll av kommunen. Vet ni vad detta vill säga , fru Marianne , att bli såld på auktion åt den minstbjudande? . . . Men i alla fall ! Var jag en av dessa , som nöja sig med att kämpa för en brödbit och ge sig till tals sedan de fått den ? Jag kunde det icke. Jag fordrade mer , mer ! Jag hade ifrån barndomen ett begär efter skönhet . . . A , fru Marianne , vad det är underligt att se tillbaka på sitt liv , se ned på det som om man stode högt uppe och hade en vidsträckt synkrets runtomkring--utåt , utåt . . . bort över det hela , så att det icke längre synes några luckor mellan orsak och verkan , utan allting är klart och planmässigt , konsekvent , sammanlänkat av den högsta vishet: av händelsernas omutliga logik! Vad det är underligt att stå utom sig själv , peka på alla dessa fragment , passa dem tillhopa och säga: detta är jag. Har ni någon gång tänkt på hur underligt det är att förstå? Sedan är det nästan onödigt att leva. --Hur kan ni säga så ! --Jo , ni skall inse det , längre fram. Som nu med min nedärvda naturell ! Hur klart ser jag inte att den måste växa upp som den gjorde , till sin egen bräckliga art , lydande det lilla fröets inneboende lag , lika mycket om man icke av grobladen kunde säga vad släkte den hörde till. Vad var min far? En läsmyra med utarbetad hjärna och obrukade kroppskrafter. Han skulle ha blivit professor , sade man--om han fått leva. Ha , ha , ha ! Ja , men han kunde inte leva . . . Man är gudomlig med detta: skulle blivit. Det var som om han på någon Mariannes rörelse märkt att hon kände obehag. --Nej , stöt er nu inte på detta , sade han ivrigt , jag måste ju ändå en gång tala därom , ty ni skall känna mig , ni skall veta varför jag är sådan jag är , och icke kan bli annorlunda. Se nu på det , som om det vore en planta jag examinerade sönder under edra ögon , och ni skall se hur jag med nödvändighet måste bliva just det jag är. Man talar om frihet , ansvarighet. Hå , barnkammarmoral ! . . . Tänk nu på min far. Han var en fattig komministerson och hade kommit som informator till det rika adelshemmet. Han var uppfostrad i fattigdom , bland många syskon. Allt vad han sett omkring sig var endast näringsbekymmer och arbete. Annat fanns naturligtvis inte i världen. Läsa och försaka , försaka och läsa , det var hela hans liv , och till sist skulle han väl få en syssla , bara han höll i. Så kom han ut.--Hur lyxen måtte ha lyst honom i ögonen , kittlat hans sinnen , silat genom alla porer ! I en tjänares skepelse--frack och bugningar vid varje middag , anspråkslös plats vid nedersta bordsändan , förstulen avund , förstulen beundran , alltid på sin vakt. Tänk er denna gedigna herrgårdsprakt , denna aristokrattillvaro med betjänter och hejdukar , och så mot allt detta kontrasten av den nakna tarvlighet , till vilken han var dömd att återgå. Tänk er hans längtan , hans otillfredsställdhet. Vilka skärande missljud måste det icke mänga sig i varje hans stämning! Och allt detta med en konstitution av läxpluggning och komministergårdskost. Vad skulle jag få i arv? Han dog vid tjugutre års ålder.--Det fanns en ung dotter i huset , jag vet det , jag har sett henne som äldre och gift , och hon var vacker ännu. Det skulle förvåna mig , om han icke var förälskad i henne; allt borde ju väcka honom på det . . . Vem vet! Andligen är jag kanske hennes son--cela peut se passer--kroppsligen blev fröken-pigan min mor. Hon kunde icke se hans ansikte , därtill var det för mörkt , men hon märkte av rösten att han log ett av sina ljudlösa löjen. --Och när ni nu tänker tillbaka på allt detta , då vet ni var jag fått den ifrån , denna åtråsfyllda kärlek till förfining , denna vanvettiga hunger efter skönhet , som aldrig kan stillas. Atavism--ingenting annat! . . . Viljekraft har jag i egentlig mening aldrig haft , icke denna viljekraft som tränger genom berg och bryter ned hinder. Men mitt temperament var mitt öde. Det sög sig in emot det som hela min varelse sträckte sig efter , sög sig in däremot med varje känselnerv , varje por--detsamma i olika faser , men alltid detsamma: förfining. Det var en instinkt hos mig innan jag ännu visste vad förfining är , ja , imlan jag sett någonting ditåt. Jag hade en liten svart sammetskolt , som hela skolan pekade finger åt , men jag kunde rysa av lycka när min kind rörde vid det mjuka tyget; jag kysste det i smyg . . . Det är så underligt att tala om det nu. Det är som om hela den gamla känslovärlden levde i mig ännu , med något av den gamla bitterheten. Och ändå ligger det så långt borta nu; jag borde ha glömt det.--Ni har aldrig varit så ytterligt fattig , fru Marianne; ni vet heller inte vad det vill säga att stå utanför. Ni har aldrig stått ensam på den kalla , mörka gatan och blickat in i upplysta fönster för att se några skuggor röra sig av och an. Ni har aldrig varit en av de utstötta , som , sargad av sin egen längtan , uppriven , utan medel i sina händer , står utanför den värld , dit han känner sig höra--står där övergiven , i stånd att fylla tystnaden med det vilda , ödsliga tjutet av en svulten varg. Å , fru Marianne , sådant tär på livskraften , och ingen vet vad det släta , tillfredsställda ansiktet kostar en sådan människa !--Men det var icke blott den yttre lyxen jag törstade efter , det var även den inre: bildningen , smaken , snillet--allt det som höjer personligheten över mängden. Jag blickade upp till konstnärer , vetenskapsmän , författare , jag dyrkade dem som gudar , men icke med stilla resignation , nej , med det mest vanvettiga begär att lyfta mig upp till dem. Genom vad? Det hade jag icke klart för mig. Ingenting annat än att jag icke ville vara en av mängden , som står nedanför och gapar. Mig fattades koncentration. Jag hade anlag för allt , men mina krafter voro spridda åt alla håll. Jag hade icke gott huvud , tro aldrig det , men jag var alltid framstående bland kamraterna , ty jag drack boklärdomen med hejdlös begärlighet , vad helst man gav mig i handen , blott det ställde mig framom de andra , och det var ju genom denna trolldryck jag skulle nå allt vad jag ville. Jag var tjuguett år och stod i begrepp att ta min kandidatexamen. Så träffade jag henne. Alla människor talade om arvet. Historien om det lopp genom alla tidningar. Man undrade hur hon skulle bära denna oerhörda tur. Två alldeles oväntade dödsfall hade gjort henne till ensam arvtagerska efter en halvfånig gammal släkting , som levat så länge att man ansåg honom odödlig. Han hade aldrig varit myndig , aldrig kunnat förstöra något , aldrig göra något testamente. Hon skulle ha alltihop. Vilken underlig ödets nyck att hon skulle bli rik! Hon tycktes av naturen enkom vara skapad att med jämnmod bära fattigdom och försakelser. Jag har aldrig sett någonting så anspråkslöst och stilla. Ända från sitt sjuttonde år hade hon kastats omkring i främmande familjer som guvernant. Och så tänka sig henne med ens som ägarinna av en stor förmögenhet! Det föreföll mig som om hon icke själv vågade tro därpå eller som om det skrämde henne. Vi voro alla nyfikna , när hon skulle komma i huset. Men hur undseende , hur tillbakadragen hon var! Hur vänlig emot alla-- allramest emot tjänstfolket. Det syntes alltid som menade hon sig ha något att avtjäna eller försona. Hon var överlupen av friare--naturligtvis. Jag tror att hon gav dem korgen med en botgörerskas ödmjukhet. Hon var alldeles oåtkomlig för smicker; det plågade henne. Hela hennes ungdom hade varit ett motgift däremot. På mig , som var så till ytterlighet nervös och överansträngd , verkade hennes lugna , vänliga sätt obeskrivligt välgörande. Det var något av sinnesro i själva hennes närhet , och det uppstod ett slags vänskap emellan oss. Snart märkte jag att jag blivit oumbärlig för henne , och att jag endast behövde sträcka ut min hand för att taga emot denna förmögenhet , vars värde hon icke tycktes fatta. Om ni visste vilken feber det var ! . . . Tänk er bara --att endast behöva räcka ut sin hand för att gripa allt det man eftertraktat. Frihet!--frihet från dessa brödbekymmer , dessa ignobla brödbekymmer !--frihet att kasta sig in i livets alla härligheter , frihet att välj a vägar , medel och mål! Å--fru Marianne , ni vet inte vad jubel vill säga. Ni har aldrig varit så törstande olycklig som jag. Ni har heller icke druckit er otörstig som jag--i djupa , läskande drag! Han hade talat med annan kraft än sin vanliga , hans ton blev fyllig , och gestalten rätades upp. Så sjönk han tillbaka i stolen igen och sade med ett långt , slappande andetag: --Jag har levat , fru Marianne , och jag ångrar det icke. Det var så andlöst tyst , att de kunde höra det sista rasslet av några falnande glöder , som föllo tillhopa i ugnen. --Men min fäderneärvda kraft var ingen fond att draga växlar på , tog han åter vid med sin nyktra , liknöjda ton , och de forcerade studierna . . . Hja! Ty överansträngning och studier , det var hela hans historia , och min är endast en fortsättning av den. Ni undrar väl om jag icke skulle ha ärvt något av min mor? . . . Hå , hennes sundhet hade väl icke näring nog i fädernets märglösa svaghet. Nervlivet var allt och den fysiska motståndskraften ingenting. Nej; men ni kan se min mor fortleva i min kärlek till--nej , min dyrkan av--allt som är härligt och levnadsfriskt. Min tillgivenhet för Börje , se det är min mor ! . . . Och så skall ni också tänka på vad det var som drog hennes kraf tiga natur mot dess motsats: min far. Hennes kärlek till förfining , naturligtvis--till det som stod över henne , intellektuellt. Vi människor äro mal endast; och kulturen är den låga som skall avsveda våra vingar. Han försjönk i tystnad och det tycktes ha fallit honom ur minnet vad han ville tala om. --Men er hustru? erinrade Marianne. Efter vad som blivit sagt var hon icke rädd längre. Hon måtte icke ha varit så gammal och ful. --Ja , det var sant! sade han livligt , jag hade glömt det. Jo , hon var tjugunio år , när vi blevo bekanta. Jag tror aldrig att hon sett bra ut , men hon var heller inte ful. Hennes utseende var ett av dessa underliga mellanting , som varken äro gamla eller unga , varken blonda eller mörka. För dem , som endast träffat henne flyktigt , måste det ha varit omöjligt att känna igen henne. Det fanns ingenting att minnas , ingenting att hålla fast längre än man såg henne. Ingenting annat än ett par klara , barnafromma ögon. Hon var kanske enfaldig , men det var denna hjärtegoda enfald , som blir på en gång löjlig och rörande. Skrattade man åt den , så kunde man nästan inte göra det utan tårar i ögonen , och hon blev aldrig ond. Det var så litet hon fordrade , och för vad man gav hade hon en oändlig fond av tacksamhet. Jag var allt , allt för henne. Hon dyrkade mig. Varför , det vet jag inte. Men all den uppmagasinerade ömhet , all den skygga kärlek , som hon gått och gömt på under sin ungdom , den slösade hon på mig , aldrig enträget , aldrig besvärande , utan med en ängslig tillbakadragenhet , som fruktade hon ständigt att jag skulle råka i vrede--för det hon var så god. Ännu en gång återhöll han sitt leende. Marianne kunde höra det på rösten . --Människor som sågo oss tillsammans togo henne alltid för min äldre syster , och hon var icke mån om att taga dem ur villfarelsen. Hon led , men hon var beundransvärt tålig och rädd att vålla mig obehag . . . A , fru Marianne , nu--efteråt--kommer det som en aggande förebråelse över mig , hur jag avskydde henne för denna godhet , denna tålighet. Hur jag kände leda för den , hur jag skulle velat sparka henne som en hund , bara för att se henne ond , bara för att slippa denna eviga undergivenhet. Fru Marianne-- jag hatade denna kvinna , som jag aldrig hatat någon människa på jorden. Jag kunde ha skakat henne i axlarna och ropat: res dig upp emot mig! Men hon skulle icke ha gjort det . . . Och ändå kunde hon i vissa stunder få någonting tilldragande för mig. Vi kulturmänniskor äro så underligt komplicerade. Vi , som efter lärda regler lärt oss att tänka , vi blanda tillhopa det väsentliga och det utanför stående , vi drivas av tusen motstridiga stämningar , och ju mer vi lära oss att förklara dem , dess mer behärska de oss. Hon visste det--Mathilda--hon visste hur fullständigt jag är slav under ögonblicket. Det finns inte kvinna så dum , att inte kärleken gör henne slug , slugare , än tio män , sen hon en gång fått nyckeln till vår karaktärs in. konsekvens. Mathilda visste att jag hatade henne , hon måste ha märkt det på hundrade ting. Hon visste att jag med vanvettig svartsjuka dolde för henne alla mina tankar och böjelser , mina planer och förhoppningar. Men hon var som en orm: hon utspionerade mina åsikter , läste mina böcker , vann mina vänner och stal mitt åskådningssätt. Och ju mer jag märkte att hon ville smyga sig in i mitt hjärta , dess mer hatade jag henne. Under våra vänliga ord , vårt mjuka sätt var det en oavlåtlig kamp. Men hon fann min sårbara punkt: den omättliga hungern efter skönhet , icke naturens , utan förfiningens. I sig själv hade hon ingen böjelse för lyx , men hon hade en konstnärs ögon. Jag har aldrig sett en människa med sådant sinne för färger som hon. Hon visste att hopa dem omkring sig med ett barns naivitet , men utan ett felgrepp. Och det var inte endast det. Det var som hade det i hennes tunna , genomskinliga händer funnits en övermänsklig känslighet. Ur allt vad hon rörde vid förstod hon att leta ut just det , som kunde betaga mig. Hon hade ett sätt att ordna blommor ! . . . att kasta möblerna omkring i ett rum . . . att drapera dem i sammet och schalar , att ödsla ut kuddar och mattor med en vårdslöshet . . . å , hon kunde besticka min blick , muta mina sinnen , hon levde endast av att plåga mig med allt , som jag dyrkade och som hon låtsade sig älska!--Om hon kunnat besegra sin ödmjukhet , skulle jag ha tillbett henne som en dåre , så långt hade hon drivit det ! Och hon var så svag , hon var så svag , att livet var blott en flämtande låga , men hon släppte icke sitt tag. Hon tänkte icke på döden , icke på plågorna--på ingenting utan på mig. Och hon visste hon skulle dö; tror ni det gjorde henne något? Hon skulle hålla tag i mig ändå. Å , vad jag minns det som i går , den dag hon sade mig farväl. Hon hade lidit de gräsligaste smärtor under natten , men om morgonen låg hon åter på sin soffa. Jag hade med ett sällskap turister avtalat om en färd utåt bergen på en åtta , tio dagar , och hon hade ivrigt tillstyrkt det. Det var i Montreux. Jag skall alltid minnas den morgonen. Jag kom in från balkongen , som vette utåt dalen; dörrarna stodo öppna , man kände sig kringsmekt av sol och sommarvind--A , fru Marianne , det var vår , allting var i blå förtoning , nyutsprucket , doftande , det var som hade man sovit hela sitt liv igenom och nu först slagit ögonen upp. Jag stod med ryggen mot dörren , just inom portiärerna. Solljuset strömmade in , det var som ett sken över det bleka ansiktet med sina sjunkna , genomträngande ögon , det var en klarhet i denna blick , men också denna andliga skärpa , som lidandet ger. Den tunna gestalten var nedsjunken i denna yppiga rikedom av starka färger , eller snarare: den låg kastad däröver som ett klädesplagg , tomt , maktlöst--och ur allt detta lyste det kloka , uppmärksamma ansiktet. Det slog mig hur förändrat det var. Det var så lugnt. Det var som om alla mänskliga passioner luttrat enfalden bort därur och så vikit undan. Hade jag någonsin känt denna kvinna ? Jag vet inte vad jag ville; stämningen grep mig. Då lyfte hon sin smala , dödsdömda hand , jag ryser ännu när jag tänker på denna stilla avmätta rörelse. Hon visste att hon skulle dö! Inte närmare , sade hon , och hon log emot mig så , som jag aldrig sett någon människa le. Hon låg stilla och såg på mig , långsamt , som om hon andats in mina drag genom sina ögon--för alltid slutit dem in i dessa djupa , stora pupiller. Bändande tårar stego mig i strupen--å , fru Marianne , jag ville kastat mig på knä vid denna bädd och ropat vanvettiga ord! Men då log hon blott med detta stilla överseende , som om jag varit ett dåraktigt barn. Nej , Pål , sällskapet väntar , jag och doktorn behöva dig inte. Och jag vacklade ut , jag visste inte vad jag gjorde. Och--kan ni tro det?--en timme därefter hade jag glömt det alltihop och trodde att jag skulle finna henne så , när jag kom igen. Det var bara ett av hennes vanliga knep , tänkte jag. När jag kom igen var det förbi. Man hade ställt om kista och allting , hon hade bett doktorn om det. Hon hade dött dagen efter. "Se mig inte , kom inte när mig" , hade hon skrivit på en lapp. Det var alltihop. Och när jag stod där med det fattiga pappersbladet i handen , i rummet där jag sett henne . . . a , hon visste vad hon gjorde! . . . då kom det över mig en förfärande , ödslig tomhet , som om hon varit mig allt i livet. Och i detta själlösa , hålögda rum ristade sig den scenen in i mitt minne , för att följa mig alltid , alltid. Hon visste det! Hon visste att hon skulle tvinga mig;--att NU skulle jag med allt vad jag ägde velat köpa igen vad jag förkastat--att nu åtrådde jag det , därför att nu var det för sent! . . . Han slitit hjärtat ur bröstet och gått vidare , men aldrig , aldrig har jag känt --Jag har känt erotik i alla gestalter , kom det nästan ofrivilligt , jag har slitit hjärtat ur bröstet och gått vidare , men aldrig , aldrig har jag känt denna tröstlösa tomhet . . . Å , fru Marianne , jag älskade henne! Han kastade sig tillbaka med händerna på stolsryggen , och ansiktet be gravet i sina armar , och Marianne hörde något likt en halvkvävd , klagande snyftning. Så reste han sig sakta; hon hörde honom gå genom rummen , och dörrarna stängas; det rasslade i förstugudörrens reglar , och så var allting tyst-- tyst och mörkt. Den kvällen blev Börje utan sitt schackparti. 11 När Pål och Marianne den följande dagen träffade varandra , låg det en skygghet över båda , och den enes blick vändes bort när den mötte den andres. Under de närmaste kvällarna föregav Pål att han hindrades av brevskrivning och kom icke upp från sina rum förr än Börje var inne och lampan tänd , men småningom flöt allting in i sina gamla fåror , och de långa samtalen började på nytt. I början fanns det en strävhet i Påls sätt , som om han ville strida emot sin egen meddelsamhet , men då Marianne märkte det och höll samtalet inne på likgiltiga områden , gick det över av sig själv. Vad som förvånade Pål var , att Marianne icke alls kände till Börjes förflutna eller hans familjeförhållanden. En gång yttrade han sin förundran över detta , och särskilt över att Marianne var så obekant med sin svärmor. --Jag tror aldrig att Börje själv tänker på sin mor , svarade hon likgiltigt. Pål studsade. --Han skriver till henne varje vecka. --Det är inte möjligt! --Det har han alltid gjort , så snart de varit skilda. --Hur är det tänkbart? Vad skulle de kunna skriva om? Jag skriver till mitt hem en gång var fjortonde dag , och jag är färdig att bräcka pannan sönder bara med att fundera på vad jag skall säga. Det händer ju aldrig något. --När två människor stå i ett så innerligt förhållande till varandra , som Börje och hans mor , ha de alltid något att säga. --Men hon är ju en vanlig bondgumma! --Vanlig? Det vet jag inte. Men hon är ett praktexemplar. Börje är sin mor upp i dagen. De tego en liten stund; ämnet intresserade icke Marianne. --Ni vet naturligtvis inte heller att fadern drack? sade Pål hastigt. _ Nej. --Jo , han drack , och han var rå och brutal. Hans dryckenskap tog ti]l för vart år som gick. Den sista tiden var det nästan uteslutande hon som styrde folk och ställe och barn--allting! Han gick som en halvfåne. Och han hade en gång varit en driftig , duktig karl . . . Vet ni vad , jag tror att Börjes avsky för spirituosa kommer av att han sett så mycket på fadern och att han är rädd att ha ärvt det. Marianne spratt till. --Tror ni det? Det låg något så överraskande i den tanken , att den lugne Börje kunde ha några inre strider att utkämpa; en sådan möjlighet hade hon aldrig tänkt sig. --Jag är säker därpå. Jag har märkt det många gånger. Han hatar det så djupt , därför att hans begär är så starkt. Dessutom ligger frestelsen för honom icke blott i det , att smaken är en njutning; det är mer än så. Ni vet hur svårt han har för att tala?--Ja. Men när han fått några glas , då skulle ni höra ! Han blir inte drucken--med sin fysik skulle han kunna tåla enormt --men hans lynne ändrar färg , han blir munter och meddelsam. Han får en lätthet att uttrycka sig , som hos honom är rent av märkvärdig. Hur angenäm måste icke denna stämning av frihet och välbefinnande vara för honom själv ! Och däri ligger frestelsen. --Ja , men då begriper jag inte . . . --Jo , jag skall säga er: det är något ofrivilligt , otillräkneligt i det , och Börje vill behärska allt genom sin vilja , genom sitt förstånd. Han vill veta vad han gör . . . Jag har sett honom dagen efter en sådan kväll--tyst , sluten , nästan dyster. Jag har sett hur harmen spänt i hans ådror av skam över att han varit olik sig själv. Han trodde att alla människor tänkte på det: att Börje varit uppspelt , att Börje inte så noga hade reda på vad han sagt. Så mån han var att visa hur väl han kom ihåg allting! Jag har aldrig sett en människa med sådant behov att känna sin självansvarighet. Och så det-- att han genom sin medvetenhet är herre över sina anlag , det är det jag beundrar hos honom! Marianne såg på honom med någon förvåning. Det var henne en absurditet , att Pål kunde beundra Börje. --Min Gud--tror ni det är blott hans fysiska styrka. som imponerar på mig! Vi män äro mycket mindre svaga för det där än ni kvinnor. Eller tror ni kanske att hans lugn är medfött? Visst inte. Börje har inte endast fått sin mors förstånd , utan också en hel del av faderns brutalitet. Att veta behärska den som han gör , det är själsadel. Eller trodde ni att han fått sin finkänslighet alldeles till skänks? Ba , låt honom bli ond , och ni skall se hur han måste kämpa med sig själv för att icke gripa rent av till handkraft. Det är sant att han sällan blir ond , ty det finns en tyngd , en flegma , som håller tillbaka , men blir han det slutligen , då glömmer han inte. Hans agg är lika så segt och envist som hans tillgivenhet är överseende. Jag tycker om sådana naturer. De ge ett sådant intryck av vederhäftighet . . . Men vad tror ni t.ex. att han inte skulle förlåta mig? A , han är i grunden ett sådant stort , gott , hederligt barn !--Jag kunde synda på nåden länge . . . länge. Han tystnade och log stilla för sig själv. --Det är i alla fall eget , vad ni känner honom lite. Jag har märkt det på otaliga småsaker. Ni vet inte alls vad han går för. Ni tar honom helt enkelt för en obetydlighet. --Men snälle herr Sandell , vad är han väl annat ! Pål blossade upp. --Men det är han rakt inte! utbrast han med sjuklig häftighet , egentligen har han bättre huvud än jag. Och tänk er denna ihärdighet! Ni tror kanske inte att han har äregirighet? Jo. Men på ett så helt annat sätt än jag någonsin haft. Han vill inte skilja sig från massan. Tvärtom; hans plats är nere ibland de många. Han är ett av dessa dolda drivhjul , vilkas vikt vi andra äro så böjda att ringakta , därför att de icke synas över det allmännas niva. Jag tror inte att han själv insett det ännu. Det är alldeles omedvetet och av inneboende drift han strävar framåt. Men vänta bara , och ni skall få se vad han blir för sin ort! Jag är uppfödd på landet och har öga för sådant. Karaktärer , sådana som hans , kunna trycka sin prägel på en hel bygd. Märker ni inte redan nu , hur man söker upp honom? --Vad ni är förskräcklig med att överdriva ! . . . För det att några bondgubbar springa här och fråga efter honom !--Ha , ha , ha ! --Nej , fru Marianne , i det här fallet överdriver jag inte. Jag vill inte säga att Börje skall lyfta sig till någon politisk betydelse , men att han blir en av dessa selfmade men , vars ord väger tungt i vågskålen var gång det gäller åt vilket håll massans sympatier skola falla , det kan ni vara säker om. Och man sköter inte en gård på femhundra tunnland av vår gräddfeta jord såsom Börje gör det , om man inte äger vissa administrativa anlag. Tänk på alla dessa människor , som bero av honom ! Och allt går ju så jämnt som ett urverk. Om jag vore kvinna , skulle det vara mig en heder att stå vid sidan av en sådan man och att få följa hans utveckling. Marianne såg modstulen ut. Det gjorde aldrig något gott intryck på henne , när Pål berömde Börje så övermåttan. Hon fattade det som en förebråelse mot henne själv. Pål såg det , men brydde sig icke därom; det gjorde honom ett nöje att tala. --Börje är inte just vänlig , fortsatte han och kastade sig tillbaka i stolen , jag kan inte låta bli att skratta , när jag tänker på . . . Jo , på den tiden han hade penningar och jag hade inga , då hände det ibland att han kunde göra mig tjänster , men när jag då ville tacka honom , så hade han ett eget sätt att vända bredsidan till och avfärda mig med ett buttert hm , som var alldeles oefterhärmligt . . . Old fellow , jag kan se det som om det hade hänt i går! Vid sådant kunde Marianne bli formligen svartsjuk , hon kände det som om Pål tyckte bättre om Börje än om henne. Timmarna efter kvällsmaten förgingo nästan alltid under schackstrider mellan de båda vännerna. Marianne talade varken om hur idiotiskt det såg ut eller vände sig bort. Tvärtom satt hon alltid i soffan bredvid Börje , med intresse följande krigslyckan. --Det lilla odjuret vill sitta och lära av dig , tills hon kan göra mig matt , hon med , sade Börje , men det ska vi bli två om. För det mesta tänkte han emellertid varken på Marianne eller någon annan , så fort han kommit in i spelet. Med händerna begravda i sitt hår och blicken fäst på schackbrädet kunde han sitta en hel kvart och fundera över ett förestående drag , övervägande alla dess konsekvenser. Men han var alltför van vid den gamle apotekarens enkla taktik , och den nye motspelarens mångsidighet gäckade hans ansträngningar. Pål Sandell var ingen passionerad spelare; han var en blaserad sådan-- överskådade ställningen med en blick , var genast färdig med sitt drag och behövde aldrig oroa sig över motspelarens planer , vilka lågo i öppen dag för honom. Men han visade sig aldrig otålig över Börjes betänketider. --Du biter dig fast i dina egna beräkningar , så att du glömmer mina , sade han blott med ett medlidsamt småleende , då Börje trots sin betänksamhet drog rakt i fördärvet. --Men jag skall göra dig matt , ta mig f-n ska jag inte göra dig matt! lovade Börje med sin istadigaste seghet. Och så kunde Pål sitta där lika tålig igen , tillbakalutad i stolen , med ögonen följande Mariannes händer , medan hon arbetade på något broderi eller dylikt. Det var en kväll , strax efter jul. Börje satt i soffan med armbågarna på bordet , huvudet mellan händerna och blicken på schackbrädet; bredvid honom Marianne , sysselsatt med sitt arbete , och mittemot honom Pål , vardslöst på sidan av stolen , med armen över dess ryggstöd , huvudet tillbakakastat och pannan i handen , så att ögonen lågo i skugga. Skenet från taklampan föll bjärt och klart över gruppen. Ingen sade något. Börje satt och tänkte. Pål rökte en av sina cigarretter , långsamt , i njutningsrika drag. Då och då lyfte han handen , tog cigarretten mellan fingrarna och lät röken glida fram mellan sina saftröda , halvöppna läppar lik den finaste strimma av ett blåaktigt töcken. Han hade ingenting annat att göra än att betrakta Ma rianne. Det hade blivit henne en vana att känna hans blick; den generade henne icke mer. Ibland strök en doft av cigarretten henne förbi , lätt som en andedräkt. Hon älskade den. Den kom hans närhet att bli så ett med den luft hon andades , gjorde den så påtaglig , svepte henne i en allt genomträngande , dämpad lycka. En gång såg hon upp , snabbt , liksom i smyg. Det var när han gjorde sitt drag. Hon följde rörelsen av hans hand--denna smala musikhand , smidig och stark i all sin slapphet. Ansiktet vågade hon sällan betrakta--men händerna ! Hon avgudade dem. Så sjönk hon tillbaka mot soffkarmen , med arbetet vilande i knät och blicken sänkt. Hon satt tanklöst och lekte med fingerborgen , låtande fingret suga sig ur och i den , med en knall för varje gång. Och över hennes ansikte låg ett skimmer av den inre stämningen. Nu kunde tiden få stå stilla. Nu fanns det intet att längta efter , intet att sakna , intet att åtrå. Nu fanns det ingen framtid , intet förflutet--ingenting annat än detta enda , som uppslök allt , allt annat. Att tänka sig en tid efter denna skulle varit helgerån. Det fanns blott detta nu. Ögonblicket! Hon förstod honom som aldrig förr. Och vad var hela världen emot det , att han satt där mittemot henne--att hon skulle se honom i morgon , i övermorgon , alla dagar! Det var nog , det var övernog! I tystnad . . . oberört av ord . . . A , det var för detta hon älskade honom; för detta som gav honom kvinnans tillbakadragenhet , detta noli me tangere! Hon kände det alltid som skulle han spritta tillbaka för hennes vidrörande. När han tog henne i hand var det på ett motvilligt sätt , mjukt , lätt--en smekning , som knappt snuddade vid. Det var en osäkerhet , en känslighet , som skulle en enda skiftning i själslivet kunna ge en elektrisk stöt. Man kallar det kärlek och gifter sig på det , ljöd det genom hennes minne med hans uttrycksfulla röst . . . Kärlek? Å , det ordet var plumpt och grovt. Det fanns intet ord för detta. Hennes ögon höjde sig med en långsam blick , som hon ville göra lugn. Men på den väg , den hade att gå , möttes den av en annan , som funnits där länge. En bindande , snärjande blick ur bruna , långsläpiga ögon , i vilka glansdagern simmade som mellan två svarta tuschstreck--halvöppna ögon , som vidgade sig och uppsögo hennes blick , som en kvicksilverkula uppsuger den andra. Det hade skett utan en rörelse , utan en ändring i dragen. Det hade kommit som en kvävande , njutningsrik skrämsel , det var att gå på hemliga , brottsliga vägar , bekänna och ingenting säga , skänka och ingenting medgiva. Hon skulle velat vända bort sina ögon , men hon kunde det icke , han höll dem kvar med våld , tvingade hela hennes varelse att gå upp i dem och ge sig hän. Hon kände hur de förlorade sin motståndskraft , hur de blevo djupa , brännande , lidelsefulla som hans. Det var att förtäras och förtära; det fanns varken tid eller rum. När Pål skulle göra sitt nästa drag och därför lämnade henne lös , vred sig hennes blick ur hans , vacklande , berusad , som ur en lång omfamning. Hon satt orörlig i samma ställning och såg ned på arbetet , som sysslolöst vilade på hennes knä. I det hon kände hur Påls blick åter häftades på henne , silade blodet långsamt upp mot hennes kinder och spred sig som en bultande värme under huden--en brännande högröd blygsel. Vad hade hon gjort! Tanken gjorde henne förlamad , maktlös. Vad hade hon gjort? Vad skulle han tro? Icke en enda gång under aftonen vågade hon se på honom , icke ens då hon räckte honom handen till god natt. Nästa dag visade sig Pål som om ingenting förefallit mellan dem. Han var sig alldeles lik , satt vid brasan hos Marianne , talade som han brukade , varken varmare eller kallare än eljest. Men Marianne var förändrad: tyst , för lägen , och hon vågade icke se upp. Även hennes röst hade blivit så underligt skygg och färglös. Under schackspelet satt hon hos Börje som vanligt , men såg icke upp , och sydde ihärdigt. Det var som om hon icke funnits. Hon gav intrycket av en tom plats. Pål märkte att hennes ögonlock hade en rödaktig kant , som av hotande tårar. Ännu en dag gick , och det blev icke annorlunda. Hon visade en nedslagen tillbakadragenhet; för Börje fick den gälla som huvudvärk. Pål försökte att muntra henne , men hon ville icke låta sig ryckas med. Vad skulle han tänka? Det var hennes enda känsla--kvinnlighetens marterande skam över att ha blottat sig. Hon måste på ett eller annat sätt visa honom att han misstagit sig , att hennes blick alldeles intet sagt . . . --Marianne! Hon hade trott att han icke skulle komma , det var så sent redan , och brasan var nästan nedbrunnen. --Marianne , varför undviker ni mig? Han hade kommit alldeles oväntat , utan att hon hört honom. Rösten lät brådskande , andfådd , som om han gått fort. Hon blev så skrämd både av den öppna frågan och hans häftiga inträde , att det var som om andedräkten ville förgå henne. Hjärtat bultade så hårt , att det dröjde några sekunder innan hon kunde svara. --Jag undviker er inte. --Låt oss inte tvista om ordet. Jag menar inte att ni går ur vägen för mig. Men ni vet , att ni undviker mig. Han kastade sig i stolen och såg på henne med en min som om han väntade hennes ursäkter. Men hon svarade icke , satt blott och såg ned. --Har ni rätt att behandla mig på detta sätt? återtog han med hetta. Har jag någonsin förnärmat er , har jag skrämt er genom att vara rå? Har jag givit er minsta orsak att bli ledsen på mig? Han var avgjort den förorättade , som begärde gottgörelse. --Säg , Marianne , har jag gjort något av detta? Hans stämma var enträgen , förebrående bitter. --Ni skall tänka på det när jag inte längre är här; jag vill inte falla er besvärlig. Han reste sig häftigt. Det klack till i henne , och utan besinning grep hon hans hand för att hålla honom kvar. --Förlåt mig , Pål , var inte or d ! Å--förlåt mig ! Och utan att veta vad hon gjorde , pressade hon sin panna mot hans hand. Pål satte sig och tog hennes händer i sina , lugnt , som en välvillig vän. --Tack för det ordet , Marianne , och låt nu allting vara som förr. Var inte rädd för mig. Han sade det vänligt övertalande , som om han vore en förskräcklig herre och hon ett litet barn. Marianne var så glad , så upprörd , och hon såg på honom med en strålande blick. --Jag är inte rädd för er , jag är så . . . --Tyst; inte ett ord! Han hejdade henne med skämtsam förskräckelse och lösgav hennes händer. Marianne blev röd , bet sig i läppen och smålog förläget. --Det finns ting , som man aldrig talar om , Marianne . . . fru Marianne. Hans röst var som sprittande ungdomsglädje , men så låg och mjuk. Det stralade och glänste ur dessa blanka reptilögon , som mot det varmaste solsken. Marianne var överlycklig. Fanns det någonting i världen annat än detta , som ingen av dem skulle nämna , och som bada kände bättre än om de talat volymer ! Hon satt med händerna sammanknäppta och ansiktet fullt belyst av eldskenet. Pål böjde sig fram och såg på henne; hon log blott , utan att flytta sina ögon från elden. Det var ändå eget vad de sista två dagarna utvecklat henne! Ansiktet hade en helt annan själfullhet , dragen hade fått mera liv. Och nu slog det honom , vilken sällsynt retelse det låg i denna yppigt veka gestalt. Den gav intrycket av någonting mjukt och varmt , någonting att gömma sig vid , smyga sig mot , sjunka intill.--Å , denna förmåga kvinnorna ha att utvecklas genom-- Han började spraka , halvhögt , om likgiltiga ting. Det var allting som vanligt , endast andetagen kortare och rösterna mera låga. Sedan Börje kommit in , sysselsatte de sig med honom i stället för med varandra , de utbytte knappt en blick eller ett yttrande , det var ett slags trygg likgiltighet. Marianne var nästan blyg , och det gjorde henne vacker. För Pål var det ett nöje att sitta och ge akt på henne , men han skänkte schackspelet större uppmärksamhet än han brukade. Man reste sig; det var tid att säga god natt. Börje gick fram till kakelugnen för att tända sin cigarr , som slocknat. Pål räckte Marianne sin hand , som han gjorde var afton , och hennes lade sig i hans--varm , mjuk ,--som om den ägt ett klappande hjärta. Ilan betraktade henne med ett egendomligt leende , och hennes hand , som låg i hans , kändes som om den hållit andan och väntat. Hon såg in i hans ögon , och åter vidgades de , stora och djupbruna , medan hans hand liksom sög sig kring hennes i ett eldigt , smekande grepp , hårdare , allt hårdare. Blick sj önk i blick , och utan att de rörde en lem var det som om han slutit henne i sina armar , och långsamt , i skälvande njutning fört sina läppar till hennes , för att låta dem dröj a där länge--länge. När hon vände sig bort och gick , var det med rusiga nerver och sviktande steg. Efter den dagen fanns det ett hemligt förhållande mellan dem. Icke så att de läto några bestämda handlingar komma sig till last , om man icke räknar denna telegraf av tysta handtryckningar och talande blickar. Aldrig föll det mellan dem ett ord om kärlek. Men med sitt tysta språk kunde de säga allt vad de ville. Och de tyranniserade varandra. Pål gick jämt på spår efter någon hemlighet , som han trodde att Marianne ville dölja för honom. Det var icke svartsjuka eller misstänksamhet , det var endast att det skulle glatt honom så omåttligt , om han kunnat överraska henne med någon föregången liten kärleksintrig. Han brukade gå till stationen och hämta posten , och det var hans stora glädje att läsa hennes brev innan hon fick öppna dem själv; han gjorde det med en utmanande självrådighet , alltid i hennes närvaro och utan att fråga om lov. Marianne njöt av hans hänsynslöshet och gengäldade den. När Pål var bortbjuden--och det var han ofta--föll hon ibland på att han icke fick gå. Hennes blick hängde sig fast vid hans , tårfylld och passionerad , den skriade och bad , den smekte som två mjuka armar; och han kunde ljuga , duka upp långa historier , stöta sig med folk--vad som helst --bara för att bli hemma , när hon fordrade det. Allt detta var så litet positivt , så litet påtagligt , att Marianne icke gjorde sig några förebråelser däröver , och hon var vänligare än någonsin emot Börje , liksom för att hålla honom skadeslös. I sitt innersta var hon honom tacksam för det han var så fri från alla misstankar , och hon höll av honom för det. Förhållandet till Pål hade icke hos henne väckt den ringaste motvilja eller avsmak för Börjes person , snarare tvärtom , ty hennes känsloliv var onaturligt uppdrivet. Det var således knappt möjligt för Börje att märka något av det som fanns mellan de andra två , så mycket mindre som de voro skygga som rapphöns. Endast när allt var säkert , smögo sig deras blickar fram , som till avtalade möten. Den första tiden hade det lagt sig en blyg stillhet över Marianne , vilken åt hela hennes väsende gav någonting ungt , nästan barnsligt. Dels var hon rädd att misshaga Pål genom att vara för tillmötesgående , dels hyste hon en barnslig fruktan för Börje. Men med avseende på denne senare lugnade hon sig snart , då hon lärde sig inse hur tryggt hon kunde förtro sig åt Påls vaksamma försiktighet. Kanhända hade hon hyst vissa tvivel angående hans tystlåtenhet , men dessa lade sig inom kort , ty hon märkte vid otaliga tillfällen hur fast hon kunde lita på honom. Pål Sandell var alltför erfaren i sådana saker för att ej veta vilket allsmäktigt trollspö förtegenheten kan vara , då det gäller kvinnogunst. Han hade sett mer än en fästning falla för denna enkla murbräcka. Om Marianne höll på att rusa , var det alltid han som höll henne tillbaka. Efter hand som hon blev lugnad i alla avseenden , började hon gå så att säga anfallsvis till väga , i det hon utvecklade ett slags maskerat koketteri , alltid så slugt anlagt , att Börje icke skulle misstänkta något. Hon hade en outtömlig uppfinningsförmåga. Ibland hände det att Börje för Påls skull måste resa bort på herrbjudningar , och då satt Marianne alltid uppe och väntade , hur sent de än kommo hem. Och båda herrarna , som gärna önskade sitta uppe en stund , kommo då in i förmaket. Det kom alltid en egendomlig abandon över dessa små nattsamkväm. De voro hennes förtjusning. Förändringen med Marianne kunde icke undgå Börje. Hennes benägenhet för fetma hade avtagit , figuren var smidigare , gången mera rask , rörelserna lätta. Hyn hade fått ett känsligt färgspel och ögonen sågo mörkare ut med sina stora pupiller. Allt detta gladde honom. --Visste jag inte att du skulle trivas på landet , bara du blev van vid det! utbrast han med stolthet , och när du sen lärt dig att bli intresserad av allting , så skall du få se ! Även den tysta uppmärksamhet , hon skänkte schackspelet , var för honom ett gott tecken. --Vänta bara , sade han och stötte henne förstulet i sidan , snart så kommer lusten. Du vet inte om det förrän den kommer. Marianne skrattade åt dessa spådomar. Hon kunde skratta åt allting. Vad brydde hon sig om framtiden !--när bara inte Pål ville resa. Hennes livs stora roman borde kunna räcka länge ännu. Hur länge ville hon icke försöka att tänka sig. Men vad samlade hon sig icke allt för erinringar om den ! Blommor , som han hade givit henne; papperslappar som han fullklottrat med sin fina , prydliga stil; en näsduk varur hon slitit en remsa för att förbinda hans finger en gång han skurit sig--allt möjligt. Det skulle bli ett helt galleri. Hon hyste en obestämd önskan att han icke skulle vara fullt så grannlaga och försiktig; hon skulle vilja ha ett ord att upprepa för sig , någonting verkligt att hålla sig till , när allt det andra förflyktigats och drivit bort som en rök. För Pål var allt detta endast en novellett , en av de läckra , franska. Den stora genren låg icke för honom. Enligt hans uppfattning av kvinnonaturen skulle Marianne falla i hans armar som det mogna äpplet faller från trädet --i sinom tid. Men det berodde av henom själv att taga emot eller vika undan. Tills vidare var han blott nyfiken. Något fanns det väl alltid att iakttaga. Samma skillnad mellan henne och andra kvinnor som emellan den ena romanen och den andra , mellan Sappho och Une page d'amour , Cruelle enigme och Madame Bovary. Det skulle gjort honom ett nöje , om hon varit mera originell , men man fick nu en gång taga människorna sådana de äro. Han hade sitt tidsfördriv av att gå och dissekera upp sina egna stämningar och ge akt på hur han ena dagen kunde vara frestad att draga henne till sig , försvarande sig med det , att var och en får stå för sina egna handlingar och att det icke var han , utan hon , som var bunden , samt hur han andra dagen kunde gripas av ädelmod och fatta det nästan oryggliga beslutet att lämna Tomtö , för att hindra historien från att utveckla sig vidare. Men i grunden hade han samma indolenta natur som Marianne , och när hans iver någon gång fräste upp , svalnade den strax. Det var mest i hans smak att driva framåt på måfå och låta slumpen bestämma. Så hände det en kväll , att Börje och han vid tolvtiden kommo hem från ett spelparti. Hela gården ]åg försänkt i sömn , det var mörkt överallt utom i förmaket , där det lyste genom persiennerna. --Stackars liten , som suttit och väntat på oss så länrc , sade Börje. Hon hade hört dem komma och öppnade förstugedörren innan de hunnit knacka. Det syntes på hennes dräkt som om hon legat och sovit , ty hon var knappt mer än halvklädd. Hon bar lampan i ena handen , medan hon med den andra sammanhöll den svarta schal , som hon svept kring huvud och axlar , och som i ett vidlyftigt draperi föll ned över klänningskjo]en. --Det måtte vara sent , anmärkte hon i trött och liknöjd ton. Blåsten svepte in och höll på att släcka lampan , vars låga sträckte Sig som en lång tunga över glaset. Börje skyndade att stänga dörren , ty Marianne såg tunnklädd ut. Den svarta kjolen föll slapp och veckrik kring höfter och fötter , som om hon nästan ingenting haft inunder. Det kom henne att se så lång och rank ut , med en lätt antydan om kroppens linjer. Medan herrarna hängde undan sina ytterplagg , stod Marianne och höll upp lampan. Hennes arm var bar , ty under schalen hade hon endast en penjoar med halvlånga ärmar , som föllo tillbaka; det var därför hon höll draperiet så väl omkring sig med den lediga handen. Pål såg på henne. Icke en min tydde på att detta var koketteri. Hon såg allvarsam , nästan kall ut. Det var något av en antik bildstod. Jaså , det var det hon ville ! han måste bita sig i läppen för att icke skratta , han fann henne på en gång inpiskat slug och ohjälpligt naiv. När de gingo in , fick han ti]lfälle att viska: --Jaså , detta är myten om Pygmalion och Ga]atea! Jag vill också att vill staty skall få liv. Skall jag bedja till gudarna? Hon såg a]lvarligt på honom utan att svara. Hennes bara hand och nakna handled tecknade sig så rund och vit mot a]lt detta djupa kaschmir , vars rika veck hon sammanhöll över bröstet. Och nu kunde han icke annat än ge henne rätt: denna arm var att bli tokig i. Det var så sent att han endast kunde stanna helt kort. Marianne hade ställt sig i skuggan borta vid kakelugnen herrarna gingo språkande fram och tillbaka på golvet. När Pål sade god natt och tog henne i hand lät han med en hastig röre]se sin hand glida upp över handleden och ett ögonblick omsluta denna svala , mjuka kvinnoarm med ett brännande hett tag. Hon såg blott på honom med en förundrad och liknöjd min , så förundrad , att han ett ögonblick höll på att låta dupera sig. Följande dag syntes Pål behärskad av en viss nervositet. Han hade på morgonen fått ett brev , vilket nödgade honom att för sina affärer resa bort på en tid. Marianne hade bleknat , när han sade henne det. Han var alldeles säker därpå. Även denna afton voro herrarna bjudna på spelparti , men som Börje hade en del att bestyra med folket , kunde de icke ge sig åstad förrän sent. Pål klädde sig tidigt för att som vanligt få tillbringa skymningen inne hos Marianne. Han satte sig icke , utan gick under tystnad fram och åter på golvet. --Marianne , sade han plötsligt och stannade framför henne , när jag nu reser , måste jag tänka på hur jag skall ställa det för sommaren och det kommande året. Marianne satt framför elden på sin vanliga plats. Hon svarade icke. Men han såg att hon sänkte huvudet med ett uttryck av nedslagenhet. --Säg mig hur du vill , sade han , jag vill att du bestämmer själv. --Nej ! sade hon hastigt , skrämd av någonting i hans ton. --Men det måste du ändå , förr eller senare. --Jag kan inte. Gör som du vill. Hon viskade svaret med en skygghet som icke var tillgjord. Hon vågade icke påtaga sig något ansvar. Han satte sig mittemot henne och böjde sig framåt. --Du var så vacker i går kväll , sade han. Hon hade fått en hjärtklappning så att hon kunde kvävas. --Visste du kanske inte om det? sade han och höll på att skratta. Hon blev stött och reste sig för att gå. --Nej , vänta! sade han och tog hennes händer. Du sitter väl uppe i kväll? Gör det. Jag vi]l veta av dig själv om jag skall stanna eller ej. Betänk dig på det och låt mig få svaret innan vi skiljas. Han lösgav hennes händer och gick mot dörren , ty han hörde Börje komma. Då de sent på aftonen kommo hem , brann lampan som vanligt i förmå ket , men förstugudörren förblev stängd , och efter deras upprepade knackningar var det icke Marianne , utan en av pigorna , som kom för att öppna. --Frun var så sömnig , sade hon. --Har hon gått och lagt sig? frågade Börje. --Det vet jag inte. Hon sade bara till mig om jag ville passa på , ifall hon skulle somna. --Vi gå ända in i förmaket ett slag , jag ser att lampan står och brinner , sade Börje. Pigan sade god natt och gick. Herrarna pälsade av sig och stego in. Det syntes ingen i rummet. Skulle Marianne verkligen ha gått till sängs? . . . Nej , det var icke möjligt. Han hade ju bett.--Det var Börje som först fick se henne; han ryckte Pål i ärmen och pekade med skälmaktig min bortåt soffan. Med fötterna på en pall och ansiktet begravet i kuddarna låg hon och sov. Börje smög sig fram till henne , följd av Pål. --Liten ! Nu har du oss hemma. Hon satte sig upp på soffan , blinkade mot ljusskenet och strök det nedfallna håret tillbaka från öronen--lättjefullt , otvunget--som om hon trott sig ensam i rummet. Så såg hon på dem med en menlös , frånvarande min , alltjämt blinkande mot ljuset med sina små ljusa ögon. Hon begrep inte vad det var fråga om. Det var att kunna kyssa henne tio , tjugu gånger , innan hon skulle hinna bli vaken; hon var ohjälpligt täck. --A , är det ni! utbrast hon plötsligt uppklarnande , vem släppte in er? --Karna. --Ha , ha , ha ! Jag var den rätta att sitta uppe ! Det kände jag på mig . . . men två nätter i rad , det är också för galet. I kväll kan jag då verkligen inte prata med er. --Jag reser med första tåg i morgon , så att då får jag säga farväl nu , sade Pål och räckte henne sin hand. Hon var orubbligt likgiltig. --Jag skall följa er ända till trappan , efter det är en så högtidlig stund , sade hon och ställde lampan så att den skulle kunna lysa utåt förstugan när dörren öppnades. --Det var sant--Börje--jag har gjort slut på mina cigarrer , skulle du vilja låna mig några tills jag kommer hem igen? sade Pål , då han stod i förstugan och tog överrocken på. --Gärna , svarade Börje och gick in till sig. Han lät dörren stå på glänt , och de kunde se att han tände ljus i det yttre och sedan gick in i sitt sovrum. Marianne stod strax bakom Pål. Hans arm lade sig smygande mjukt kring hennes midja. De stodo i djupaste skuggan vid sidan av dörröppningen mot våningen till. --Marianne , viskade Pål , i det han tryckte henne tätt upp till sig , skall jag komma igen hit och stanna här? Hon var så feberaktigt lycksalig och rädd , att hon icke kunde få fram ett ord. Men hon kunde icke motstå sitt begär att lägga sin kind mot hans axel , i den lugna vrån innanför överrocken , som var tillbakaslagen. Att äntligen få stryka sig emot detta fina , mjuka tyg! --Vi ha ett enda ögonblick , viskade Pål med ögonen riktade på den smala ljusstrimman från Börjes dörr. --Jag ville säga att du inte skulle komma , svarade hon. --Men du kan inte ! --Gud , jag dör av rädsla , kom det skälvande och halvkvävt. Detta var på en gång spännande och otäckt , på en gång ljuvt och vidrigt. --Var lugn , sade han , jag har öron som en panter och du behöver inte ha tanke på fara. Ha , gudar ! Man är väl inte ung mer än en gång i livet ! Han böjde sig ned och kysste henne i det fjuniga håret på halsen , just bakom örat. Hans varma andedräkt lopp henne som en rysning ända ned i fötterna. --Ah--prenez garde , cheric ! Han sköt henne raskt åt sidan , så att hon kom att stå i den öppna dörren in mot rummen. Ögonblicket efter kom Börje och lämnade cigarrerna. De båda vännerna skakade hand med varandra och Pål sprang ut på terrassen. Marianne kom fram till Börje , som ännu höll dörren öppen , hon lade handen på hans axel och såg efter den bortgående. Månen stod full och klar över granarna. Hon kunde se den smala , böjliga gestalten med snabba steg gå nedåt gården , följd av sin langa , svarta skugga. Över den frusna marken låg månskenet med en kall , blåaktig dager--något av håltom , ödslig hjärtlöshet. Hon ryste till och gick in. 12 Det var mot slutet av april och Pål hade varit borta sex veckor. Marianne satt vid fönstret i förmaket och sydde. hennes ansikte var förändrat. Läpparna voro hårdare slutna och det hade kommit en fasthet i dragen. Då och då såg hon ut på gården , ut över den nykrattade terrassen , ur vars svarta mull blomstånden började skjuta upp. Inne vid fönstren låg skugga , men längre bort glittrade ännu eftermiddagssolen på olövade buskar , somliga med gula och grönaktiga skiftningar på risiga grenar , andra med raka spön , röda och polerade , glänsande i solskenet. Hon såg på det med ett känslolöst , kallt allvar och tycktes lyssna. På gården var allt så stilla , som om människorna varit utdöda , endast bandhunden skramlade till med sin kedja. All brådska och allt liv hade dragit ut på fälten och skulle stanna där tills kvällen kom. Hon hade icke hört fel; det var verkligen en vagn. Kunde det vara Börje , som kom igen redan med femtåget? Nej; han skulle naturligtvis gå från stationen. Det var för brått med alla hästar. --Å--det var Pål ! Ja. Nu såg hon honom. Han kom med gästgivarskjuts och åkte direkt ned till sina rum. Hon kunde se hans glada , spejande blick upp mot fönstren , men hon hade rest sig och dragit sig bakom gardinen , så att han icke skulle varsebliva henne. Han hade under sin frånvaro flera gånger skrivit till Börje , och hon visste att han skulle komma , men han hade i sitt sista brev icke kunnat bestämma vilken dag eller med vilket tåg. Hon såg skjutsbonden bära in ressakerna i hans rum och sedan köra bort. Strax därefter kom han själv gående över gården med ett glatt , förväntningsfullt uttryck i sitt ansikte. Han såg friskare ut än när han for. Hon drog sig tillbaka inåt väggen och höll gardinen omärkligt åt sidan , med spänt uttryck följande hans rörelser. Det låg i hennes ögon någonting på en gång skrämt och fientligt. Han gick uppför trappan. Hon hörde honom i förstugan. Där gick dörren till rummen , där ljödo hans steg genom kabinettet , snabba och lätta som en ung flickas. Hon stod kvar vid fönstret med handen stödd mot ett litet bord. Deras blickar möttes. Hur de bruna ögonen vidgades och strålade upp! --Marianne! Han stod stilla i dörröppningen , och den smärta figuren avtecknade sig som i en ram. Vid stämmans välljud flög det som en rysning genom hennes hjärta. Hon hade glömt den underbara klangen i denna röst; det tycktes vara så många år sedan hon hört den. Och så kom han emot henne , sträckande fram sina händer så hjärtevinnande vänligt. Han var så lång och vek , någonting likt ett smidigt spö; och hans hy var så jämn , hans hår var så svart och hans ögon så varma. --Marianne! Han måste väcka henne ur denna stelnade förvåning , smeka henne till liv igen med själva tonen i sin röst. Leende och på tå smög han fram de sista två stegen. --Kan du tro--Marianne !--jag har längtat. Det var som om han anförtrott henne någonting så jublande härligt. Och det var det ju också--detta--att han kunde längta ännu. Så gjorde han en hastigt frågande gest inåt rummet. Det måtte finnas någon där! --Nej , det finns ingen därinne , svarade Marianne. Det var en främmande , klanglös röst. Han hade aldrig hört den förr. Häftigt tog han ett steg tillbaka och betraktade henne. Med en blick uppfattade han att hon magrat , att hyn var mindre frisk och att hon såg äldre ut än då han reste. Han klarnade åter och hans ögon fylldes av tårar. --Trodde du att jag inte skulle komma igen? . . . A , barn!--har du varit orolig för mig? Hans känsliga röst bävade av på en gång glädje och ömhet. Om det gällt hennes liv skulle Marianne icke kunnat få fram ett ord; hennes strupe snördes tillhopa. --Men nu skall du vara trygg och glad. Jag stannar här länge , länge. Han fattade hennes händer , och han var så vacker som hon aldrig sett honom. Icke formskön och stark , men med den smidiga skönheten hos en solbeglänst reptil. Det var blanka , tindrande ögon , tunna läppar likt långa penseldrag , och en skuggning av krusiga skäggstrån. --Älskade , hur är det? Jag har skrämt dig! Han lade sin arm kring hennes skuldror och såg ängsligt in i hennes ansikte , som skiftade färg. Hon lösgjorde hans arm och förde den ifrån sig. Hon försökte att tala , men kunde icke; stödde sig endast tungt emot bordet. --Du är sjuk . . . å , Marianne , vad är det? --Nej , jag är inte sjuk , bry er inte om det. --Ni?! Det kom på en gång förvåning och harm i hans ton. --Vad vill detta säga? Hans ansikte var kallt , med ett skarpt litet veck mellan ögonbrynen. --Jag har lekt en farlig , en otillbörlig lek. Den måste vara slut. --Hå--Marianne--jag tror att det var mer än en lek. Han stod alldeles stilla , med handen stödjande sig mot kanten av en konsol , och han såg på henne , forskande , fordrande. --I alla fall måste det vara slut. Det kom mera som en suck än som artikulerade ljud. --Varför? Hans låga röst var slapp och det ryckte nervöst kring hans rörliga näsvingar. --Det var orätt--brottsligt. --Nonsens ! Han kastade huvudet tillbaka som för att med denna rörelse slänga undan hennes påstående. --Jag säger inte att felet var ert; det var kanske mitt eget , sade hon svagt , i det hon sänkte sin blick från hans ansikte ned till bordet , vid vilket hon stod. Han svarade ingenting , han såg oavvänt på henne med växande harm och indignation. --Och så vill jag be er resa , tillade hon utan att lyfta sina ögon. --Resa? --Ja--för att aldrig komma igen. Rösten hade sjunkit till en nästan ohörbar viskning , så rädd var hon att uttala dessa ord. Och nu tvingades hon att se upp , men med en enda liksom skyggande blick. Hans näsborrar vidgade sig; han var blek och de bruna ögonen beto sig fast i hennes ansikte medan hans andedräkt flög fram i korta , skarpa tag. --Vad är det du säger! Hon stod som en livdömd. Hon kände hans raseri , men vågade icke längre se det. --Tala! Vad är meningen? I hans vrede mängde sig så mycket av vapenlös smärta , att den blev dubbelt pinsam. --Förlåt mig , sade hon ödmjukt , och hennes läppar darrade som emot annalkande tårar; jag kan icke hjälpa det. --Men du måtte kunna säga varför . . . --För det jag aldrig mer skall kunna försvara det. Var barmhärtig och res! Hans ögon blevo röda i kanterna , och det kom dem att synas ännu större. Hans läppar halvöppnade sig , men han endast såg på henne. Hon greps av ångest. Allt detta gav ett sådant intryck av hudlös känslighet , och hon hade sårat honom så utan förbarmande. --För Guds skull säg att ni förlåter mig och att ni vill resa! Utan att tänka på vad hon gjorde sträckte hon fram sin hand emot honom--enträget , avbedjande , men han fattade den icke. --förlåta? förlåta? utbrast han och ville skratta. Men i detsamma förvred sig hans ansikte , och det såg ut som skulle han brista i gråt. Hon knäppte samman sina händer och tryckte dem mot sina ögon. A , detta var förfärligt--förfärligt! --Nu vet jag! sade han med ett andetag av lättnad , Börje har misstänkt något ? --Nej. --Men , Marianne! --Ni måste resa. Jag skall driva det igenom. Kosta vad det vill , men det skall ske. Det är en skam ! Det är en vanära !--Jag är en annans hustru. Nu skrattade han till , skärande , hysteriskt , som en uppretad kvinna: --Och det har ni inte vetat förrän nu? --Ja , håna mig , håna mig så mycket ni vill. Det betyder ingenting , bara ni reser. Det undfallande uttrycket i hennes ansikte var borta. Hon var upprörd , men också besluten. --Jo , sjung ut bara! Vad har Börje sagt? Jag träffade honom i Eslöv , men han lät icke märka något. --Vad skulle han låta märka? Självbevarelseinstinkten drev henne att lägga högdragenhet i tonen. Hans pupiller tycktes växa. Det var som om de bränt mellan ögonlocken och därigenom gjort dem rödkantade , och det flög ett elakt uttryck kring de nålfina dragen vid hans munvinklar. --A , man tänker tala ur den högre tonen ! Men kom ihåg--fru Olsson --att som man ropar i skogen , så får man svar , och om ni kommer med förolämpningar , så svarar jag med sådana. Var säker om det! Marianne kände en krypande kyla i sina kinder , och hon skakades av en frossa. Detta på en gång städade och hejdlösa ursinne gjorde henne rädd. --Jag vill icke förolämpa er , sade hon så stadigt hon kunde , jag vill blott säga er , att efter vad som hände den sista kvällen , är det bäst för oss båda att vi icke se varandra mer. Han drevs av ett blint begär att såra henne , såra henne på det allra dödligaste. Det var på en gång emot smärtan och förödmjukelsen han reste sig. --Sista kvällen ! upprepade han , vad hände? Vad? Vad? Vad? --Ni glömde er , och därför är det bäst att vi skiljas. --Jag glömde mig? Å , Eva , du är god! Jag tog äpplet , som du bjöd mig . . . och det heter att jag glömde mig! Men du själv? --Låt oss säga att vi glömde oss. Det förändrar ingenting. --Hå , jag förstår. Ni drar en slöja över. Ni tvår edra händer. Ni sopar för er dörr. Det var jag--råa , manliga natur--som förgick mig. Det är ju så det skall vara? Och genom att kasta mig bort fritager ni er själv. Ni upprättar er--det är ju så det heter? Ni ställer er på piedestal. Ni tillbeder er . . . Men jag har något att säga er först. Hon klämde sig tillbaka mot fönstret och grep med ena handen i fönsterbrädet. Det fanns något i hans ansiktsuttryck , som kom henne att känna sig tillintet gjord av blygsel. --Ni missförstår mig , frampressade hon , jag gör er ju icke några förebråelser. Jag endast ber er att ni reser i morgon , och att ni säger detta åt Börje så snart han kommer hem. --Ja visst. Och huruvida en sådan flyttning hals över huvud är läglig för mig eller ej , det kommer naturligtvis icke er vid. Att bespara er all oro , det är det enda nödvändiga. Naturligtvis! . . . Och jag böjer mig.--Aktning för damerna ! --Kan ni då inte se hur förfärligt jag lider? Vad nytta har ni av denna tortyr? --Det är inte farligt. Efter kvinnliga småsynder blir ångern aldrig lång. Man lastar sina samvetsagg på en syndabock , jagar honom bort och är själv den renaste guds ängel . . . Jag är trygg för er. Jag ser att ni vet hur det skall gå till. Ju mer han retade upp sig , dess blekare blev han och dess mera dämpat kommo orden , lågt och snabbt , med ett slags raffinerad hatfullhet. --Jag har varit blind , mumlade Marianne med halvkvävd röst , vad är allt vad jag lider annat än följden av denna olycksaliga lek med sådant som man inte får leka med! . . . Vad skulle jag inte vilja ge för att ha det ogjort! . . . Gud i himlen , vad det är förfärligt! Varför vill ni göra det värre ? --Ni gör er sak förträffligt , sade han med sitt ihåligt ironiska löje , men jag vet ändå var skon klämmer. Ni är helt enkelt rädd att jag skall nämna någonting för Börje eller någon annan. Det är det enda som håller kvinnorna tillbaka: fruktan. Men en rasande god hållhake är det. Hon hade tryckt näsduken mot sina läppar , men hon grät icke. --Om ni så trampade på mig , så skulle jag tvinga er att resa ändå. --Ni är räddare än de flesta. Skada att det kommer något sent! Om resan kunna vi tala sedan , men först har jag någonting att säga er , som ni kan taga emot å ert köns vägnar. Ty vi ha alldeles för länge hört talas om kvinnornas moraliska företräden , och det kan vara på tiden att underkasta de där företrädena en granskning. Han hade övervunnit sin häftighet , stod nu och satte fram fötterna och stödde båda händerna bakom sig på konsolen , med överkroppen lätt framåtböjd. Hans röst slog in i en vårdslös salongston , och han betraktade henne med halvslutna ögon , vars spefulla glans simmade fram som mellan mörka tuschstreck , ännu med en antydan åt rött. --Vari bestå de således , dessa dygdefullkomligheter , som ni så odisputabelt tagit patent på , och som vi män skola blicka upp till med helig beundran?--Kom ihåg mina ord , fru Marianne , ty sanningen är rar att höra och värd att taga vara på. De bestå däri , att det passande lagat i ordning försvarsverk åt er , och att man skrämt dygden in i kroppen på er med stegel och hjul. Feghet--se där hela er moral! . . . Men ni ljuga , och vi ljuga , och alla låtsa vi oss tro på er förträfflighet--och alla ha vi nog en gång trott på den. Men inte jag längre. Inte jag! . . . Eller göra ni kanske inte vad som står i er förmåga , för att hos oss uppväcka allt vad ni själva låtsa er sväva i den hjärterenaste okunnighet om? Ni kvinnor kittla oss om munnen med grässtrån och skrika över var råhet , om det rycker i våra mungipor. Eller vad är koketteri? Vad är baltoaletter? Vad äro improviserade nattdräkter , med nakna armar och svarta draperier ? Han böjde sig ännu mera fram och såg på henne med ett elakt leende. Hon ryckte tillbaka som om han bränt henne. Hennes ögon hade fått ett uttryck av vild skrämsel , som endast eggade honom att fortsätta. --Nå , hur var det så med de moraliska företrädena? Om de icke vore blott fernissa , varför behövde mödrar vakta sina döttrar? Visar icke hela uppsiktssystemet , att icke ens fruktan för domen är tillräcklig , fast en flickunge som inte är högre än min käpp vet vad hon har att vänta , om hon ertappas med snedsprang. --Reser ni? Det var stereotypt som om hon nu icke kunde kvarhålla i sin tanke mer än detta enda. --Vilken ängslan ! Och ändå skulle ni velat fortsätta , om ni bara vågat. Det kom en cynisk glimt i hans blanka ögon. --Ni är usel ! ropade hon. --Aj , aj ; var inte för djärv. Glöm inte att det kunde vara farligt. Ty det har väl ändå funnits något mellan oss? Icke i handlingar och ord precis --Gud bevare oss!--men ändå . . . fru Marianne? Man kan säga mycket utan ord. Och jag får väl aldrig lov att omtala hur vackra ögon ni har? Den häftiga sinnesrörelsen drev blodet till hennes kinder i flammor och strimmor , som efter skoningslösa käpprapp. --Och ni , flög det över hennes läppar , har ni aldrig gjort värre än detta? Och har någon människa fördenskull behandlat er så , som ni behandlar mig! --Värre? Det kan bli tu tal om det. Bestämda yttringar äro kvinnor försiktiga med. Och ni som andra. Ty ni har för kallt blod . . . Om jag gjort värre än ni? Hå! Kan ni säga mig på vad sätt man kan mäta och väga vad man ger bort av sitt känsloliv?--Värre? . . . Om ni älskat mig med armarna om min hals och läpparna emot mina , då skulle ni ansett det värre , därför att det var farligare , men jag skulle ansett det bättre , ty det hade varit naturligare. Detta sättet låg oss närmare , därför att vi äro förkonstlade båda. Så lyder sanningen. Men att skrymta , ljuga , hyckla , för mig , för er man , ja--i ert eget hjärta . . . Nåja! Och att sen högfärdas över er dygd och tala om att jag gjort värre . . . ha , ha , ha; ja , ni får ursäkta , men det är lindrigast sagt löjligt. Vad ha ni kvinnor för namn för sådant? Ni ha er egen ordbok , vad kallar man däri en sådan själens fräckhet? Säg! . . . A , ni fariseer! Jag ville nagla er vid skampålen ! Han knöt sin fina , magra hand och skakade den i det han bet tänderna samman. Det var icke styrkans vrede , utan svaghetens enerverande lidelse , som uttömde sig själv. --Om I voren bättre än vi! Om I voren bättre! Vädjande höjde han ett ögonblick denna smala hand , och så föll den slappt utmed sidan. Marianne hade kastat sig i den stora armstolen vid fönstret. Allt som hållit henne uppe hade vikit sig och sjunkit tillhopa under hans anklagelser. Det fanns icke ett ord mer till svar. Och utan att hon brydde sig om att dölja eller hindra det , störtade tårarna utför hennes kinder. Hon hade endast en tanke: om hon kunde få dö ifrån all denna skam. Pål spratt till och såg på henne. Det rörde sig nya stämningar inom honom. Denna gråt hade något så hopplöst övergivet , så motståndslöst förkrossat , att han greps därav. Han böjde sig fram och såg på henne , med spänd , koncentrerad blick. Det var som om han sett någon ligga blödande och sönderslagen , värnlöst lämnad åt honom. Han gick omkring det lilla fönsterbordet , alltjämt med samma oroliga blick fästad på henne. --Marianne! sade han liksom tvekande och lade sin ena hand på hennes , som slappt vilade i knät. Hon såg icke på honom , knäppte blott samman sina fingrar om den våta näsduken , tryckande den mot sina läppar , som skälvde. Utan att vända sin blick från hennes ansikte sjönk han ned på en pall , som stod framför hennes fötter. Det var som hade han fått ett annat ansikte , så fullt av deltagande och medkänsla var det. --Marianne , varför skulle du tvinga mig in i ett sådant utbrott? sade han dröjande , jag rår inte för , att jag blir hänsynslös när jag såras. Du vet inte vad jag lider. Värre , mycket värre än den jag bryter ut mot. Du känner mig inte. Om du sagt ett enda vänligt ord , skulle jag varit avväpnad. Och hur skola vi nu kunna glömma detta--du och jag? Gråt inte så--älskade --det är som om hjärtat skulle sprängas. Hon gjorde en avvärjande rörelse , men kunde ingenting få fram för snyftningar. --Nej , låt mig tala , låt mig bikta. Det är det enda , som kan göra oss gott . . . Nej , avbryt mig inte! Låt mig tala! Du skall se att jag förstår dig , fast du nu inte tror så.--Om du bara kunde fatta ett lynne sådant som mitt! Hur jag kan släpa i sanden vad jag håller kärast på jorden. Om du visste vilken olycklig stackare jag är! . . . Ånej--Marianne--nu begär jag endast att få tala. Förmena mig det icke. Det är det enda jag ber om. Hans röst var som ett smekande barns , så jollrande mjuk , så öppet förtroendefull. Det fanns ingenting att göra , annat än sluta ögonen och höra på. --På resan hit var jag så glad , så annorlunda till mods än jag varit på långa tider. Det hade varit någonting så friskt över mig hela tiden medan jag varit borta. Och vid allt som jag såg tänkte jag: det skall jag tala om för Marianne. Och ser du , vad som gladde mig mest av allt , det var att jag längtade hit igen. Inte endast av trötthet , utan liksom efter något som skulle ge mig hälsa och krafter igen , efter det lugna livet , efter Börje , efter våra långa skymningssamtal , efter schackpartierna--allt! Och så hade jag utmålat för mig själv din glädje , när du skulle få se mig igen. Jag har gått och glatt mig åt den. Å , Marianne , ju mer jag närmade mig Tomtö , dess mer gick det upp för mig hur mycket detta hem kunde bli för mig. Hur fästad jag är vid Börje och dig. Han stannade ett ögonblick. --Och så mötte du mig stelt , kallt. Inte en min av glädje , icke ett ord till välkomst. Och så detta förhatliga raseri , som skar in i min stämning med sin trassliga egg. Du kan ju tänka dig--Marianne--du kan ju tänka dig hur jag skulle bli uppriven. Och så kom det över mig , som det gör ibland , detta ursinniga begär att hämnas , att ge igen för allt vad jag lider. Jag tänkte inte på dig , jag tänkte endast på mig själv. Och så var jag orättvis och blind. Och jag gav dig giftiga bett , som jag nu skulle vilja ge mycket för att aldrig ha givit . . . Nu har jag kommit till besinning. Nu kan jag tänka lugnt. Men jag minns knappt , vad jag sade. Jag törs inte minnas det. Det var så i hettan. Glöm det--älskade--glöm det! Tänk bara , att jag förstår dig. Att jag nu ser din tankegång lika klart som du själv brett den ut för mig , fin och skär. Och jag värderar dig dubbelt--tusenfalt--för denna tillbakadragenhet , som jag då endast missförstod. Jag kan följa dina tankar tillbaka till min frånvaro. Jag vet hur det för en ömtålighet sådan som din skulle kännas som ett obehag--någonting oskönt , grovt , att det kommit till ord mellan oss. Och kanhända har du fruktat min återkomst. Du har trott att jag skulle åberopa rättigheter , att du skulle nödgas hålla mig tillbaka. Och du har kanske känt en förebråelse , när du tänkte på Börje; känt det som ett svek emot honom , denna ett ögonblicks överilning. Och så missförstod jag dig så grymt! Så överhopade jag dig med före bråelser! Så visade jag mig som en av dessa kälkborgarnaturer , för vilka själslivets allra finaste nyanser äro förlorade!--Men döm mig inte. Döm mig inte ännu ! Jag förstår dem , alla dessa töckenfina rörelser , och det finns inte en känslovåg i ditt sinne , som jag plumpt vill lägga hand på. Nej , du är fri , Marianne! Ser du det!--jag håller dig inte kvar med ett finger , jag vill icke tubba dig en hårsmån från din väg , jag vill inte tränga mig in mellan honom och dig. Det skall icke finnas ord mellan oss. Icke tal eller blickar. Endast den enes närhet för den andre. A , Marianne--min enkla , stilla Marianne--nu förstår jag dig , icke sant? Jag har aldrig gjort dig rättvisa förrän nu. Min blick var så full av förkonstling , att jag trodde mig finna den också hos dig. Det var så längesedan jag sett något som var sant , att det icke fanns annat än tvivel kvar hos mig . . . Du kan inte tänka hur ödmjukt jag böjer mig inför dina tårar , hur de bränna mig ända in i själen , men också hur tacksam jag är för dem. De ha löst mig ur ett slags förtrollning. Jag ser dig och jag ser mig själv. Det är liksom om det hade ljusnat omkring mig. Marianne snyftade med krampaktig våldsamhet. Detta vemod kom hennes tårar att strömma ymnigare än om det varit de bittraste tillvitelser. --Tala inte så . . . för Guds skull inte så! --Jo , Marianne , nu måste jag tala. Och sen inte mer. --Det var orätt . . . det var orätt . . . det var . . . Orden blevo borta i en snyftning. Påls blick häftades på henne med ängslig förvåning. Han hade aldrig hört någon människa gråta så. Det var icke hysteriskt , men det var en så genomgripande sorg , som om den kommit från själva hennes varelses rötter. --Varför skall du vara så otröstlig? började han övertalande , vad ont ha vi gjort?--Är detta verkligen ånger och självplågeri? --Ja , ja , ja! Det klämde sig fram genom en frossbrytning. --Din sinnesrörelse överdriver. Ha vi varit förtroligare med varandra än du många gånger varit med dina bröder? Och om det är detta du , jag begagnar , så har ju Börje föreslagit det själv. Jag kan också låta bli det. Det finns ju icke det ringaste , som vi behöva förebrå oss . . . Seså , torka ögonen , fru Marianne. Låt oss tänka att vi haft onda drömmar , ni och jag , och att nu äro de förbi. --Men att ljuga för Börje! --Vi ha ju inte ljugit för honom , och komma ännu mindre att göra det. --Jag tycker att vart ord jag säger honom är bara som om jag ljöge. --Det är en sjuklighet i fantasien. --Nej ! Och ni måste resa. Det kom kraftigt , beslutsamt , som om hon plötsligt vaknat till medvetande om något som hon glömt. Han reste sig. Han såg på henne med förebrående sorg. Vad skulle han säga? Detta såg icke ut som den upprörda lidelsefullhet , vilken kan lugnas med smekningar. Tvärtom; det var någonting av fasthet. Han ville icke svara. Han visste icke hur han skulle taga det. Hennes snyftningar saktade av , och hon torkade sina ögon , som voro svullna och förgråtna. Hon såg på honom. --Det är inte ett infall , sade hon , jag har länge varit på det klara med att jag borde säga det så fort ni kom. Han kände som ett styng i hjärtat. Lämna Tomtö! Kastas ut igen , han visste icke vart! Han ryste vid tanken på främmande människor. Men han vågade ännu icke tala , av fruktan att med sina ord påskynda ett avgörande. Icke heller hon sade något. Hon vek omsorgsfullt tillhopa sin näsduk som en liten boll och torkade sig en sista gång i ansiktet. Det såg ut som om utbrottet skulle ha gjort henne gott. Detta var således något som hon gått och burit på länge. Pål betänkte sig ett ögonblick. Så kom det med ens ett drag av tröstlöshet i hans ansikte , och han kastade sig slappt i den tomma stolen på andra sidan fönsterbordet. --Är det verkligen sanning , att ni jagar bort mig? Hon svarade ingenting. Men hon såg lugn ut nu. --Jag inser att det kan vara bäst för er , om jag reser , återtog han , men har ni då inte tänkt på mig? Ännu intet svar. Och hon undvek hans blick , liksom vore hon rädd att bli vankelmodig. Han stödde sina armar mot bordet , och med en av sina mjuka rörelser böjde han sig framåt emot henne. Rösten var så dämpad , att det lät som om han endast andats fram orden , utan att behöva uttala dem. --Jag var så uppgiven av trötthet , när jag kom till Tomtö. Eller det var kanske inte trötthet , det var kanske leda , eller tomhet , jag vet inte. Jag hade fått för mycket eller för litet av något. Jag kände mig icke på samma plan som andra människor. Hela världen var så sjuk , så eländig. Om allt ville dö , sjunka bort som en dimma--även jag--i en evig glömska , sömn , ro ! Det var det enda. Jag vämjdes vid att se hur människorna kunde uthärda att leva . . . Leva--när det är så till äcklighet banalt! . . . Men det var någonting här , i denna sunda enformighet , som långsamt gav mig krafter igen , gav mig möjligheten att leva. Det var som om jag dag efter dag började få igen en synförmåga , som jag mist , det var som om jag utan att märka det andats in en levnadslust , som jag inte känt på langa år. Det var känslan av vila , som jag för mig trodde vara längesedan död. Allt detta var inte tydligt förrän jag var borta härifrån och åter längtade hit. Å--fru Marianne-- detta är ju inte ett hotell , inte ett rum där man låser upp sina kappsäckar; det är ett hem. Vet ni vad det vill säga ? Det är som om tryggheten låge som en kudde på möblerna här , det är som om man kunde luta sitt huvud däremot och vila--bara vila. Å , fru Marianne , ni vill inte stöta mig bort! Ni vill låta mig leva. Ni vill låta mig glida omkring som en skugga här , i ert hem. Jag begär ingenting annat. Jag skall gå undan för er som hunden , ni bara behöver vinka åt , och han går. Men ni skall vara vänlig som ni varit; stilla som ni var den första tiden , överseende som om jag vore en stackars sjuk. Ni skall inte driva mig bort , fru Marianne. Hennes bröst hävde sig i ljudlösa andetag. Det var som om han skulle tigga hjärtat ur bröstet. Snabba , enträgna kommo orden: --Jag har aldrig bett förr. Jag vet inte hur jag kan göra det nu. Jag känner mig som när en mor ber för sitt barn: det finns inte tanke på förödmjukelse , det finns ingen stolthet. Det finns endast detta , som inte får dö . . . Det är för någonting inom mig jag ber. Fru Marianne , nu driver ni mig inte bort ! Det var en röst att smälta is , det var en röst att utverka det omöjliga. Och han såg på henne med så underligt allvarliga ögon , djupa som sammet. --Och ändå måste det ske. Han såg på henne , undrande , sökande. Så sjönk han tillbaka mot stolsstödet och började tänka efter. Det måste under allt detta gömma sig en hemlig bevekelsegrund , som han ännu icke fattat. Så såg han plötsligt upp med en blixtsnabb blick. --Anser ni det som en nödvändighet? frågade han med stark betoning. Rodnaden göt sig långsamt över hennes ansikte , under det hon tvang sig att stadigt möta hans blick. --Ja , som en nödvändighet. Hon drog en suck av lättnad. Nu var det över. Nu var det avgjort. Nu skulle hon bli ensam. --Förstå mig rätt , tillade hon hastigt , det är inte skilsmässan jag klagar över. Det är endast minnet av . . . av . . . det som inte kan ändras. Jag skulle önskat att jag kunnat visa er att . . . att jag kanske inte är så dålig som ni tror. Jag skulle önskat att jag icke behövt känna denna-- Hon kunde icke fortsätta. Hennes läppar började skälva , och hon vred nervöst på sin näsduk. Han fäste sig icke vid hennes sista ord. --För mig är det tungt , sade han , men jag förstår att det inte kan vara så för er. För er är tillvaron så rik. Hur rik kan jag väl inte ens fatta.-- Men det är avgjort: jag reser i morgon . . . Jag är väl den enda fläcken . . . jag menar den enda molnfläcken . . . A , fru Marianne , så länge jorden står , skall det finnas de , som äro dömda till fattigdom. Jag är en tiggare . . . Penningar , vad är det?--Han lyfte händerna som om han vägt sitt guld i dem. Och så gjorde han en rörelse som om han kastat det bort. Det hade befunnits för lätt. --Förlåt mig , sade han vekt , hade icke jag varit , hur lycklig skulle ni då inte känt er nu ! Jag förstar så väl att det--att jag icke kan gå utan att föra med mig en aning om det , som nu gör livet ännu mer betydelsefullt för er --skall vara en plåga , liksom ett profanerande. Jag vet att själva min tillvaro måste kännas som en förnärmelse--nu. Om ni kunde , skulle ni stryka bort mig , spårlöst , som det som aldrig funnits: hela min varelse , mitt ingripande , mig själv.--Om ni kunde. Jag förstår detta. Det är så mänskligt. Men jag var bara en skugga , som nu drar bort. Därför kan ni räcka mig er hand. Han sade det enkelt , som man säger ett farväl för livstiden. Marianne räckte honom sin hand och sökte le , fast hennes ögon fylldes av tårar. --Det är nu som alltid: jag vet icke vad någon varit för mig , förrän det är för sent , sade han.--Jag behöver inte be er glömma mig; ni skall göra det så fort det finns en möjlighet. Han bugade sig. Kanske med en sista skymt av småaktig fåfänga och levnadstrött ironi. Och så gick han. När Börje på kvällen kom hem , blev han icke litet förvånad vid underrättelsen om att Pål skulle resa redan påföljande dag , och på fullt allvar. --Det talade du ju inte om , när vi träffades i Eslöv , sade han. --Jag tyckte inte det var något att tala om förrän vi kommit hem , svarade Pål liknöjt. --Det var i alla fall det jag kunde tro , att när du bara kom ut , så skulle flyttfågelsnaturen vakna på nytt. Men annars såg du ut att trivas gott här. Börje hade efter kvällsmaten följt med ned på Påls rum , för att få språka med denne litet under packningen. Nu skulle de ju så snart skiljas. Det syntes på Börje att det kostade på. --Vem skall jag nu få att spela schack med? sade han. --Det är inte farligt; din fru lär sig det snart. Driven av sitt verksamhetsbegär hjälpte Börje till med allt vad han kunde. --Skall det här också ned? sade han och pekade på en del klädespersedlar , som lågo kastade i en hög på golvet. --Ja , det skall ned; jag vet inte hur det skall få plats , pustade den andre och kastade sig i en stol , uppgiven av trötthet. --Jo , det går nog. Men hur ska vi göra med allt detta andra? frågade Börje och såg sig om i rummen. --Jag skall låta tapetseraren packa in det alltsammans och skicka det efter mig till Stockholm. Börje stod dubbelviken framför kofferten och lade ned plagg efter plagg , långsamt och ordentligt , stretande över linnehögen och röd ända upp i pannan av ansträngning. --Om jag kunde begripa vad det har varit åt Marianne , sade han plötsligt i det han rätade upp sig och flyttade fötterna tillhopa. --Hurså? --Jo. Jag tänkte när du reste: nu kommer Marianne att leds. Men det syntes inte till. Hon var så glad att jag aldrig sett henne gladare. Hon pratade och skrattade och vattnade sina blommor och sysslade omkring så lång som dagen var , och i skymningarna kom jag in litet tidigare än vanligt , för jag tyckte det var synd om henne att hon skulle sitta ensam. Och så spelade hon för mig . . . Nu är jag Pål , och du är jag , sade hon.--För det var dina bitar hon spelade.--Du kan tro det var kärt att se henne kunna trivas så där alldeles ensam. Det kunde hon aldrig förr. Det var stört omöjligt. Nu tycker du allt om Tomtö , du! så jag.--Ja , nu tycker jag om det , så hon. Och så såg hon så rar ut . . . Hm. Du kan inte tro hurudan hon kan vara när hon vill. Det är så att man inte vet vad man skall ta sig till , bara så snäll hon ser ut . . . Men det är för resten bara dumt att tala om. Sådant ser ingen mer än man själv . . . Och kan du så tänka dig! Det var alldeles som om jag vänt en hand. Hon var förändrad med detsamma. Hon såg så fundersam ut , som om hon skulle tyda allting , ända ned till jordens medelpunkt. Jag frågade henne vad det var. Det var ingenting , sade hon. Jag trodde att hon hade fatt ledsamma brev från hemmet. Men hon påstod att hon icke fått något. Jag tänkte: det är väl dåligt humör och det skall väl gå över igen. Men det blev värre , icke bättre. Jag såg på hennes ögon att hon gick och grät om dagarna; men tror du jag kunde klämma ur henne vad det var för ! Och inte heller blev hon gladare när hon fick veta att du skulle komma hem , så att det var inte som hon leddes. Jag erbjöd henne att resa in till staden för att roa sig. Men nehej , det ville hon inte. Han såg vädjande på Pål. --Om man går och är hängsjuk , så kan man bli vid ett sådant miserabelt humör , svarade denne. --Ja , men hon säger att hon inte är sjuk , och nu kan jag inte låta bli att tänka att det är jag , som gjort henne ledsen med något. Och jag vet sannerligen inte det ringaste. --Det går nog över igen. --Ja , det skall väl det. Och sådana äro väl fruntimmerna. Men inte är det gott att förstå. Han började se sig omkring , ifall det skulle finnas mera att packa ned. Pål reste sig och började gå omkring i rummet. Inpackningens stök var nu förbi , och allt stod där åter i sin orubbade , utsökta elegans. --Börje , sade Pål och lade sin hand på barndomsvännens axel , låt nu bli att bråka med allt det där. Har jag glömt något , så får det komma efter . . . Men se dig omkring . . . Se! . . . är här inte vackert? Ampelns matta sken föll över hans smala ansikte med dess bleka , tunna kinder och dess liksom av svält förstorade ögon. Det var något så slappt och så avtärt över honom nu , då ingen sinnesrörelse gav liv åt dragen. Och under ögonen låg det som ett lager av mörkt , blåaktigt puder. Men så log han , och det drog sig som ett skimmer över detta själfullt växlande ansikte. Han sträckte ut sin hand , som för att bevekande draga intill sig all den skönhet som omgav honom. Och hans ögon glänste mot dessa mjuka silkesfärger , dessa lätta , läckra akvareller , dessa tunga , djupa draperier. --Jag vet inte vad det är jag känner i en stund som denna , sade han. Det är ett begär att kunna lyfta min hand och säga: stanna ! Till mina pulsar , till dammet som faller , till brännämnet som förtäres , till dagen som närmar sig . . . Det skulle stanna med ett enda trollslag. Oföränderligt för århundraden: varje den lättaste skugga , varenda skiftande nyans. Nu är skönheten endast ett oändligt vemod. Förgängelse , det är dess namn ! --Men förgängelse det är också liv , ty det är omdaning , det är behovet av förnyelse. Vad i all världen skulle man göra , om allt vore stillastående? Då hade man ju ingenting att göra; då vore det inte lönt att leva. --Ha , ha , ha ! Inte lönt! Tycker du det är lönt nu ? --Du pratar! Pål log ett ögonblick.--Den gamla tonen , precis den gamla tonen!-- Han gick åter ett slag i rummet och såg på allting , som om han skulle säga det farväl för en lång tid. --Nej , det är tungt , det är förunderligt tungt! utbrast han och tvärstannade. Börje såg bort till honom. Han kände lust att uppmuntrande stryka över det svarta håret , liksom han ibland kunde göra med Fogg. Men det skulle se för bakvänt ut. En karl ! Han borde väl taga sitt förnuft till fånga ! --Varför reser du då? sade han torrt. --Det är inte det! Men det är som om hela världen vore tom , det är som om jag själv vore tom , det är som om allting vore bara elände. Han kastade sig på en stol , med huvudet och armar framstupa mot bordet. --Börje , sade han därpå och såg upp med en tröstlös blick , det är förfärligt--detta--att vara absolut utan intressen , utan strävan. Jag önskar ibland att det kunde komma en riktig olycka över mig , men var skulle den komma ifrån? Allting är ingenting. Det finns intet i världen som jag bryr mig om. När jag var fattig trängtade jag bara efter att bli rik och trodde att då skulle jag kunna bli lycklig. Men nu bryr jag mig inte heller om det. Allting är lika flackt. Mitt huvud är så tomt , att man kunde krama det samman så här , utan att finna någonting. Han sträckte fram sin magra hand och grep i luften , som om han långsamt klämt sönder någonting. --Du borde gifta dig , sade Börje. --Det har jag ju försökt. --Du skulle ha barn. --För att se dem bli likadana som jag? Tror du mina barn kunde glädja sig åt livet ! --Är det pessimism? sade Börje med orubbligt allvar , men till viss grad intresserad. --Ja , det är pessimism , svarade Pål med en blandning av godlynthet och förstämning. --Ja , för jag har läst om den , men egentligen har jag aldrig sett den. Han betraktade synbarligen det hela som någonting ytterst lärorikt. Jag har liksom tyckt att man gjorde för mycket väsen därav , men kanske är det någonting som finns ändå. Under denna sista reflexion gav sig Börje på nytt till att med ögonen spana omkring på golvet , och han upptäckte verkligen ett par strumpor , som fallit ned bakom kofferten. --Jo du , det finns allt , sade Pål , men inte tror jag att du blir pessimist. --Nej , det tror jag inte jag bryr mig om. --Och inte heller dina barn. Börje fick tårar i ögonen och blev mycket röd. --Om jag så visst hade några! sade han lågt i det han böjde sig ned och stoppade strumporna in under koffertlocket , men det får jag nog aldrig Han harskade sig mycket ljudligt , vände sig därpå om och började skärskåda en av tavlorna. Pål betraktade med en viss rörelse denna breda rygg. --Det är egentligen underligt att tänka sig , hur du och jag kunnat bli vänner , sade han. --Jag har alltid behövt någon att hålla av , svarade Börje , och han måste harkla sig ännu ett tag , för att få rösten riktigt klar. På morgonen var det en brådskande avskedsfrukost , tvungen och tryckt som de flesta sådana , när maten , tidtabellen och ens varmare känslor i lika mått vilja taga ens varelse i anspråk. Avskedet var också likt andra sådana , med konventionella handtryckningar och en hemlig fruktan att komma för sent eller att glömma något som för tillfället bör iakttagas. Det var en kall och ruskig morgon. Pål kände sig olustig och nervös. --Adjö , fru Marianne , sade han för sista gången ute på trappan , och tack för . . . Han vände sig hastigt om och skyndade upp i vagnen. En pisksmäll , en lyftning på hatten och bandhundens yrvakna skall. Vagnen svängde om inkörsvägen , och de kvarblivande sågo endast den grå dimman , i vilken allt flöt tillsammans. De vände sig tysta och gingo var till sitt. Romanen var slut , dess hjälte försvunnen. 13 Börje gick ut till folket , och Marianne återvände ensam in. I matrummet var pigan sysselsatt med att avduka bordet. Marianne gick in i sitt eget rum och stängde dörren efter sig. Nu hade hon ro att tänka. Så länge hon ännu icke visste hur Pål skulle upptaga hennes fordran på att han skulle resa , hade hon levat i en sådan spänning och oro , att det icke funnits rum för någonting därutöver. Hon hade varit behärskad av en enda fix ide: Pål måste resa. Och nu hade han rest. Hon gick fram till fönstret , kastade sig i en stol och såg mekaniskt ut över gården , stelt och frånvarande. Hon var hänsjunken i sina tankar. Dimman hade höjt sig , men det var en mulen vårdag , utan så mycket som löftet om en strimma sol eller en reva i molnen. Himlen stod tung över den folktomma platsen , och det låg en död stillhet över allt. Endast då och då strök en vindil genom nakna buskar , skakande dem så , att det såg ut som om de huttrat av köld. Och samma kalla , tunga stämning låg över hennes eget sinne. Hela denna tid hade hon icke känt annat än sin vansinniga fruktan för mötet med Pål , blygseln för att möta hans blick. Nu var det förbi--överståndet. Men var hon dess gladare för det? Hon kände sig förtumlad som efter en lång sömn. Borta voro alla drömmar , som legat likt töcken över allting , och kvar stod endast en skoningslös verklighet. Sådant som nu hade livet aldrig sett ut , så naket , så blottat på all poesi. Hon tyckte sig stå i en ödemark , ensam med Börje; det var för andra gången hon kände det så , men förut hade hon icke kunnat mäta dess vidd. Nu var det som om det långsamt dagats för hennes ögon--en grå , kall morgongryning--och det ena föremålet dök fram efter det andra , nyktert , prosaiskt , avklätt varje mystisk omklädnad. Hon var icke längre Marianne , romanernas Marianne , drömmarnas tjusfulla väsen , kvinnogåtan , undantagsvarelsen; hon , som var skapad endast att älska och älskas. Hon var helt enkelt en kvinna som skulle bli mor. En kvinna som hundratusen andra. Men en kvinna som förrått sitt barn innan det var fött , närt det med sitt liv , medan hon spelat ögonkurtis med en främmande man. Det var så naturstridigt , så naturvidrigt , att hon kände en vämjelse vid sig själv som om hon vaknat morgonen efter en orgie. Ånger hade hon nog känt förr , eller hon hade åtminstone trott att hon känt den , och då hade den antingen framträtt som en bestämd förebråelse över någon dubbelhet eller hjärtlöshet , som hon låtit komma sig till last , eller också på ett mera formlöst sätt , som en gnagande oro , en oförklarlig tomhet och obestämd ängslan. Det hade då kommit anfallsvis och häftigt , men genom sitt eget bemödande hade hon kunnat tysta eller kasta det undan , när hon riktigt ville. Och det hade alltid med sig någonting smekande , vemodigt; det var en plåga med njutning i. Men detta var annat. Det var som om en rå hand skulle ha skakat henne i axlarna och som om hon skulle ha vaknat upp endast för att se sig höljd i skam. Och nu stod hon där och stirrade på sig själv med all den avsky hon hyst för det som var lågt och smutsigt. Det fanns icke ens någonting kraftfullt och storslaget i det hon förebrådde sig , det var endast lumpet , osmakligt--abnormt som en bestialitet. En kvinna i hennes belägenhet , upptagen av en futtig ögonkurtis! Det var icke ett brott; icke ett sår att blöda ur eller en förbrytelse att avsona. Det var ingenting. Endast en rutten fläck i hennes liv , en rutten fläck , som icke skulle bli synlig för andra , men som hon alltid skulle bära med sig. Ingen skulle tillvita henne något , ingen utkräva straff. Detta var bara för henne själv. Det var hennes ömkliga lilla hemlighet. Det var bara en tystlåten rättstjänare , som med ett hånande smålöje flyttade henne ned från den piedestal , där hon trott sig hava sin plats. Nu kunde hon tala om dygd och om hjärtats renhet ! Och när barnet kom , då skulle hon ha denna lilla kurtis att se tillbaka på , den skulle ställa sig mellan henne och det , som ett grinande faunanlete. Hon skulle aldrig kunna tänka på den tiden utan att . . . A! Det var så vidrigt , så onaturligt som att hata sig själv. En moders heliga kall! Ha , ha! Kallade man det heligt? Ja. Och så dessa blickar , dessa rysande handtag åt den andre? Detta insugande av hans blick , denna kyss , som ilat genom hela hennes varelse , dessa beräknade konstgrepp , dessa hemliga önskningar . . . Det var som om hon skulle bli tokig. Vad skulle hon icke velat göra för att kunna avtvå detta ! Och allt var det lika omöjligt. Detta osunda känsloliv hade lagt sig som ett kvalm omkring henne och vänt sig i en död , tung ovilja emot Börje. Varför? Ja , det visste hon knappt. Hon kände det 60m en inre , oavvislig plikt att älska honom nu , för deras barns skull. Det var så onaturligt att icke göra det , och därför avskydde hon honom. Hon reste sig upp , öppnade dörren till matrummet , som nu var tomt , och började gå fram och tillbaka genom rummen , ty hon frös av en innre kyla , som lik en märg av bly låg i alla leder. Det skulle ingenting gagna till att ligga på en soffa och låta sig omhuldas , den klämmande känslan kring strupen skulle endast förvärras därav. Hennes ansikte hade icke längre denna lena blekhet som förr , det var en gråaktig färgton , som ännu mer framhöll hur hon magrat , och det hade kommit ett hårt drag omkring munnen. Vad hon kände , var icke den forna klemigheten , det var i stället en självgranskning som kunde ha tycke av den ruinerade affärsmannens överslag av sina tillgångar. Det var en blick som såg framåt , därför att det ingenting tjänade till att se tillbaka. Det var känslan av självansvarighet som för första gången klargjort sig för henne. Som reaktion mot en till kult driven sentimentalitet , var den böjd för att slå över till en annan ytterlighet. Det var som om hon nu sett sin enda räddning i att förhärda sitt hjärta mot varje varmare känsla. Det låg i detta hennes andliga myndigblivande ingen glädje , intet frihetens andetag , ingen solglimt av hopp; medvetandet om det tröstlösaste armod var det enda det hade att skänka. På lån hade hon levat--på lån från böckerna , lån från andras livsåskådning , andras goda mening om henne , andras villfarelser , andras svaghet. Vad ägde hon som hon kunde kalla sitt , som hon själv levat sig till? Det steg en hatfull bitterhet i hennes sinne , därför att hon i denna kamp var kastad så helt och hållet på sig själv. Hon led , och för första gången utan att kunna klaga. Varför lär man oss då icke från barndomen att följderna av den obetydligaste handling kunna slå sig som fjättrar kring våra egna leder? Att ingen kan väga den andres känslor för att bestämma vad som är det riktiga? Att det gives en hemlig rättskipning i vårt inre med alla tortyrredskap till sitt förfogande? Varför nämner man ångern som ett slags rentvagningsmedel , till vilket det när som helst skulle stå en fritt att taga sin tillflykt--varför har man aldrig mod att ställa fram det oåterkalleliga , när all ånger är så fullständigt vanmäktig däremot? Varför gör man det icke? När det är så till förtvivlan omöjligt att taga tillbaka det minsta lilla ord , en blick , ett intet! Varför lär man oss icke att vi mot intet stå så vapenlösa som mot det förflutna , mot domen av det som skett ! Å--jo. Sådant hade man kanske sagt henne. Men med tomma ord . . . tomma ord! Livet lär oss det på ett annat sätt. Det gjorde henne gott att gå; det var som om den fysiska tröttheten skulle skänka lindring. Fram och tillbaka gick hon , fram och tillbaka. I allt som förr gått henne emot hade hon fäst sitt hopp till andra. Far och mor , bröder och tanter , alla hade stått till reds att jämka till rätta för Marianne , när hon satt det på tvären. Det gällde blott att efter omständigheterna använda det rätta: tårar och leenden , böner , smekningar. Här var detta maktlöst. Ingen kunde hjälpa henne. Ingen kunde stryka bort den ruttna lilla fläcken och göra den frisk igen. Yttre tillfälligheter hade räddat henne från att bli vad världen kallar äktenskapsbryterska . . . Yttre?--Det var däri förödmjukelsen låg.-- Yttre omständigheter , det ville med andra ord säga slumpen. Ingenting i hennes vilja , utan endast slumpen hade fått avgöra att barnet skulle bära hennes mans drag. Men inom henne fanns det något som icke dömde efter det yttre , icke efter slumpen. Och till ingen kunde hon vädja från denna dom. Ja , det innersta i hennes varelse krympte sig till och med under medvetandet , att de kval hon led , skulle för andra vara blott nonsens , ja , en ren löjlighet. Hon hade ju intet förbrutit. Intet? Vad kalla ni kvinnor en sådan själens fräckhet? hade Pål sagt. Hon visste det icke. Om sådant hade ingen kvinna talat med henne. Hon kunde heller icke förtro sig till någon. Men för henne var det allvar. Hon kände att det var en kris , och en som hon ensam måste arbeta sig igenom. Varför , till vad ändamål , det kom henne icke vid , det låg utom hennes befogenhet att spörja , utom hennes räckvidd att fatta. Det enda , som stod klart för henne , var att den oansvarighet , i vilken hon levat , nu kommit till ett slut. Ty det halp henne ju icke nu , att hon betraktat det som Påls ensak , hur långt han ville gå , ställande sig sj älv utom frågan , som om hon vore ett viljelöst ting. Det var första gången hon betraktade sig fullt ut som handlande , viljande människa , ty det var första gången hon led under en handling som hon aldrig kunde återkalla. Med detta uppvaknande kom helt naturligt tanken på vad hon nu hade att göra , en glädjelös känsla av att hon hade plikter att uppfylla , att det kunde åligga henne att tala och handla på samma prosaiska sätt som hundratusen andra kvinnor i hennes belägenhet. Börje visste ännu ingenting. Hade det varit förr , skulle hon känt blygsel vid att tala med honom om någonting sådant , men nu var det henne likgiltigt. Först vid middagsbordet träffades de , och måltiden blev icke glad. Det syntes på Börje att han saknade Pål , och dessutom kände han sig sårad av den förbehållsamhet Marianne visat honom den sista tiden. Det var väl ändå faderns affärer hon var ledsen för! Han ville icke tvinga sig till hennes förtroende. Och han ville icke göra henne till viljes. När de rest sig , gick hon fram till fönstret och ställde sig där , med ryggen åt rummet. Just som han ville gå förbi vände hon sig om. --Börje. Han såg på henne. Det låg i hennes ansikte liksom ett respektfullt allvar. --Var det någonting du ville? Han gick fram till henne. Utan att se upp sade hon vad hon hade att säga , lågt och entonigt. Han betraktade henne med spänning. --Tror du . . . tror du det verkligen? sade han. _ Ja. Då han tryckte hennes hand som till ett tack , gjorde hon ett försök att le samt såg snabbt upp i hans ögon , för vilka hennes blick dock skyggade åt sidan. Hans glädje verkade så främmande på henne och kom henne att känna sig så outsägligt arm. För henne fanns det ingenting annat än en död känslolöshet. Uttrycket i hennes ansikte kylde Börje , han lösgav hennes hand och lämnade rummet. Det sårade honom att hon kunde vara i misstämning över detta. Här hade han naturligtvis funnit nyckeln till hennes tungsinthet. Hon tänkte således endast på att hon skulle få obehag ! Det kunde hon tänka på nu! A , denna småaktiga egoism!--Det steg ett harmset ogillande i hans sinne. Han kunde icke uthärda att se henne just nu. Marianne blev orörlig kvar vid fönstret sedan Börje gått. Hon hade märkt hans missnöje och instinkten sade henne dess orsak. Hon borde ha förutsett att han skulle fatta hennes förändring så , hon borde ha förebyggt en elak tydning. Hon var ensam i världen med honom , hon var avhängig av honom , det var för stor risk att utsätta sig för hans misshag. Hon hade plötsligt sett honom i ett nytt ljus , därför att hennes egen ställning syntes henne en annan. Den Börje , vars dyrkan hon förr emottagit med en bismak av ringaktning , var nu hennes herre. Bandet dem emellan tycktes nu först ha tillknutits på allvar , utan ett utrymme för undflykt , och hon kände något av slavens kuvade hat. Ty nu var hon hans. För alltid. Det enda som tycktes leva inom henne var självuppehållelsedriften. Att för Börje dölja sitt sinnestillstånd , att bibehålla sin makt över honom , det var det enda som återstod henne. Hon måste bortförklara det obehagliga intryck med vilket han gått. Före kvällsmaten kom han in i hennes arbetsrum. Det var nu så långt lidet på året att det icke fanns någon skymning med aftonbrasa , men dagern var för svag att arbeta vid , så här på kvällen. Marianne hade därför lagt undan sin virkning och satt i en av de stora stolarna vid fönstret med händerna i skötet och försänkt i tankar. Börje nickade lätt och satte sig mittemot henne på andra sidan det lilla sybordet. --Marianne , började han , det är dumt att ha så svårt att tala som jag. Det har plågat mig många gånger , men nu värre än någonsin. Hur skall man kunna göra klart för människor vad man tänker och känner , om man icke kan säga det? Jag har många gånger , när jag varit tillsammans med dig , känt det bakvända i att . . . att jag icke lärt mig att utsäga mina tankar. Jag är liksom stum. Man blir det i en omgivning som den jag levat i , om man icke äger kraft att omforma omgivningen. Man blygs över att man inte är lik de andra. Och så kan ingen människa föreställa sig vad jag avskyr min egen röst , den är främmande för mig själv , den har inte ett enda tonfall för vad jag känner. Marianne såg på honom med något av förvåning. --Jag tror att vad du där säger har mera tillämpning på mig än du tror , sade hon. --A , nog kunde du tala , om du ville ! Hon kände förebråelsen. --Nej , sade hon , jag har den lätthet att föra ett samtal , som man får genom en uppfostran sådan som min , men--ser du--man vänjer sig vid att tala vad andra vilja ha. Tankar har man inga. Var skulle man få dem ifrån! Nej , Börje , det är inte av oginhet jag inte talar. Det låg på en gång något så okonstlat och ärligt i vad hon sade , och något som väckte hans misstro. Hon var icke lik sig. --Jag har gått och tänkt så mycket denna eftermiddag , sade han , jag tror att en sådan dag rymmer mera än ett helt år. Förhållandet mellan dig och mig blir visst ett annat än vad det varit. Förut var det så , att när vi bara hade varandra , så var det nog. Men nu få vi någon annan att tänka på än oss , Marianne. Hon kände ett obehag , som om hon nu skulle detroniseras och en annan sättas i hennes ställe. Det fanns något i hans ton , som gav henne detta intryck. --Ser du , förr , om det kom någon liten fnurra på tråden , så behövdes det bara en kyss i rätta stunden--han log--och så var allting i låg igen. Det behövdes inte mer. Och det kan nog vara tillräckligt för att vara kära i varandra , det , men jag undrar om det . . . hm . . . om det kan vara tillräckligt för mer än oss. Han lät sitt pekfinger glida fram och tillbaka längs bordets kant , med blicken uppmärksamt följande det. --Ser du , det var alltj ämt han som talade , på ett sätt är jag visst så tokig med dig , att jag icke vet vart jag vill hän , men på den andra sidan är det som om jag kände dig lika litet som den dag vi råkades först. Ja--vet du-- när jag nu talar till dig så här , så känner jag mig skamsen som om jag talade med en främmande människa och vore alltför uppriktig. Det klack till i Marianne med en känsla av fasa. Om han skulle glida ifrån henne ! --Därför satte jag mig för , att nu skulle jag försöka att tala , så att vi , som få så mycket gemensamt , icke längre skola gå och vara så obekanta för varandra. Men du skall hjälpa mig. Jag är ett fä; jag kan aldrig få fram ordentligt vad jag vill säga. Hon sträckte fram sin hand och kramade hans , men så blygdes hon som över en falskhet och drog den till sig igen. Han fortfor: --Du har på sista tiden varit tystare än vanligt , och du har sett ut som om du gick och grubblade på något. Till mig har du ingenting sagt , och jag har inte velat fråga dig , men jag vet inte om det är riktigt , att vi gå på det sättet. Där var just den anledning Marianne önskade sig , och hon inföll ivrigt: --Ja , om just det ville jag gärna tala med dig. Jag ångrade mig så , att jag icke nämnde någonting om det i middags. --Du behöver ingenting säga om det , sade han i en ton som han försökte göra så litet mulen som möjligt , jag förstår att du gått och tänkt på hur mycket obehag och besvär du kunde få av detta , men . . . --Ne; , nej , avbröt hon , däri misstager du dig. Jag har varit sjuk; ingenting annat , och det har verkat på lynnet. --Men du sade att . . . --Det var ett så obestämt illamående , att jag icke fann det lönt att tala om. Men det var ändå det. Han såg tvivlande på henne. --Därför ämnade jag säga dig att jag naturligtvis icke vill att du skall känna dig betungad för hans skull. Vi taga en amma , och du behöver inte ha det ringaste besvär med barnkammaren , när du inte vill. Det var icke ömhet , som låg i tonen; det var en ovilja , vilken han förgäves sökte dölja. --Nej! ropade Marianne med häftighet , jag tar aldrig emot någon amma , jag vill amma själv. Vid hans ord hade det rest sig någonting i hennes sinne , något som hon aldrig känt förr , en kraft som vräkte undan alla små bitankar: moderns instinkt att försvara sitt barn. --Vill du inte? sade han med förvåning. --Nej. Aldrig! Hennes kinder hade fått flammor och ögonen gnistrade. --Men jag trodde . . . --Du får inte--Börje ! Du får aldrig sätta det i fråga mer. Det nya , som vaknat inom henne , sopade för ett ögonblick bort allt annat: de kalla reflexionerna , skuldmedvetandet--allt. --Men jag önskar ju ingenting högre , sade han nästan undfallande , jag kunde bara icke fördraga den tanken att han av en eller annan anledning icke skulle vara välkommen för dig. --Om jag inte kan vara jämn och glad till lynnet , så får du inte uttyda det som någonting sådant , sade hon. --Kära Marianne! sade han blott , men det låg så mycken innerlighet i hans ton , att det skar henne i hjärtat , ty hon visste med sig själv att hon tillagt de sista orden endast för att vilseleda. --Att du skulle behöva säga mig någonting sådant! tillade han med självförebråelse , i det han ställde sig bredvid henne och sakta strök hennes hår. Du måtte tro att jag är en grov natur , som inte är i stånd att förstå dig. Men det är jag inte. Det var väl styrkan av min egen glädje , som kom mig att tvivla på din , när jag såg dig så nedslagen . . . Nej , jag skall inte missförstå dig. Jag vill inte att du skall tycka jag är rå--han böjde sig ned och kysste henne på pannan--och ännu värre vore det om han skulle komma att finna mig så. Därför skall du uppfostra mig medan tid är. Jag är visst skäligen försummad , men jag vill vara så läraktig. Han såg ned på henne med en hälften vemodig , hälften skälmaktig min. Det kom någonting så obeskrivligt tillvinnande över honom , men hon nästan föraktade sig själv för det hon kände det så. Hon vämjdes vid sig. An den ene , än den andre! Var hon icke ett avskum? Skuldmedvetandet föll ned över henne igen som en tung , övermänsklig börda. Vad skulle hon icke velat ge för att kunna luta sig emot hans bröst med en känsla av trygghet! Och det fast hon kände att hon icke älskade honom! Men det fanns ju detta nya , som knöt dem till varandra. Varför , varför hade hon icke insett omöjligheten av att dela! Det kom jämna , enformiga dagar efter detta. Dagar under vilka Marianne den mesta tiden var lämnad ensam med sig själv och sina tankar. Börjes verksamhetsbegär var starkare än någonsin. De talade mera med varandra än de förut brukat , men det skedde med ett visst bemödande å ömse sidor , därför kände de blygheten hos två personer , vilka lämnats att hålla varandra sällskap på tu man hand , fast det icke finns någon förtrolighet. Mariannes sätt emot Börje var ett annat än förr. Hennes koketteri var spårlöst försvunnet , och i stället hade det kommit en nästan ödmjuk skygghet. Hon var rädd för hans smekningar. De manade alltid fram minnet av Pål , som ett slags spöke , och kommo henne att känna det som om hon nu med kallt blod fullföljde ett svek , vars början varit endast en överilning. Denna tillbakadragenhet hade en underlig verkan på henne själv. Börjes person kom därigenom att vinna i hennes ögon. Den motvilj a hon känt mot honom efter brytningen var försvunnen; det som nu höll henne tillbaka från varje närmande var en känsla av ovärdighet samt därjämte något annat , som hon nu först tyckte sig ha upptäckt på bottnen av sin egen natur--någonting okyskt , grovt , vilket ställde hennes förhållande till Pål i en ännu skarpare dager. Vad var hon då för slags kvinna? Hon ryste för frågan. Missromanernas platoniska moral hade upphört att finnas till för henne. Det fanns en annan inom henne själv , vilken icke lät sig avvisa: älska en och höra honom till. Det förflutna stod för henne så abnormt som skulle hon endast genom en lång prövning kunna bli en verklig människa. Pål hade i sin förbittring utslungat ord , vilka hakat sig fast i hennes minne som med vassa hullingar. Hon kände sig som den där går och döljer ett lyte , vilket varje ögonblick kan skymta fram. Tiden gick sin lugna , jämna gång , det blev sommar och Börje föreslog att Marianne skulle bjuda någon av sina bröder ut till sig under ferierna. Men till hans förvåning svarade Marianne bestämt nej. Hon hade blivit skygg för de sina. Det var som om hennes nuvarande tillstånd inneburit en skam. Hennes familj märkte att hon drog sig undan , upptog det som kallsinnighet och breven från båda sidor blev småningom allt sällsyntare och allt ljummare i tonen. Börje var belåtnare med sin värld än någonsin och det enda bekymmer , han kände , brukade han formulera så här: Jag kan slå mig i backen på att vår Herre bara på kiv låter det bli en tös , för det är stört omöjligt för mig att tänka på annat än en pojke. Han anförtrodde dessutom Marianne att han var gruvligt otålig; det här räckte ju en hel evighet. Han övertalade henne ofta att följa med ut på åkrar och ängar , hon började småningom finna ett nöje i att ströva omkring så där , luften och rörelsen gjorde henne gott och hon blev friskare. Oaktat hennes goda vilja att ålägga sig ett slags penitens och att försona det förflutna med en lång botgöring , var det som om det dag efter dag börjat spira inom henne en sund och kraftig livsglädje , vilken växte och utvecklade sig , hennes själv till trots. Stundom måste hon ordentligt tvinga sig att tänka på det förflutna , så böjd var hon att glömma alltihop. Men en trygg och fullständig glömska ville det aldrig bli. En småsak kunde , när hon minst väntade det , komma och resa alla de gamla anklagelserna upp emot henne , och då var det som om även självförebråelserna fått mera livskraft än förut. Hon bar dem ej med resignation. Hon stred och våndades under dem , därför att de stodo som en skiljemur mellan henne och Börje. Den döda , loja likgiltigheten var borta. Börje hade hela sommaren rest till staden regelbundet två gånger i veckan. Marianne kunde aldrig begripa varför. Hon hade frågat honom. Affärer , svarade han. Han reste alltid med första tåg om morgonen och kom igen på eftermiddagen. Marianne brukade icke stiga så tidigt upp , och de sade varandra alltid farväl på kvällen , men en morgon i slutet av augusti , just som Börje stod i begrepp att stiga i vagnen , kom hon färdigklädd ut på trappan. De nickade till varandra , och Marianne blev stående på trappan i det hon sag sig omkring med ett slags nyvaknad , barnslig förvåning. Himlen var klar och vitblå , luften sval ännu och så underligt ren att andas , stark och liksom mättad av sommar. Marianne tyckte att hon med vartenda andetag insöp en känsla av sin egen ungdom. Hon sänkte blicken. Det låg ett strålande solsken över allting , det glänste och glittrade på varenda gren , från vartenda daggigt litet grässtrå. --Börje , sade hon med andlös häpenhet , vad det är härligt i dag! Vilket väder ! --Så har det varit varenda morgon hela den sista veckan , svarade han i sin trygga ton. Och så såg han på henne. Han tyckte det var roligt att hon stigit upp så tidigt. Han kunde icke tåla morgonsölet. Och vid det han så där stod och såg på henne var det som om han upptäckt någonting alldeles nytt; en viss förändring , vilken han icke lagt märke till förut. Hennes kinder hade fått en frisk färg , och ögonen hade en glänsande blåaktig emalj , som den finnes hos barn. Han stod på stenläggningen och hon på trappan , strax bredvid honom. Han grep hennes händer och drog dem till sig , så att hon tvingades att luta sig ned emot honom. --Marianne , viskade han , liksom skamsen över sin egen hänförelse , är det inte stort och rikt att leva?--att känna hur livet bultar i varenda puls , hur det slår runtomkring en i hela naturen! Jag skulle vilja leva med åtta lungor och åtta ögon , jag skulle vilja arbeta med fyra par händer , sådana som mina. Jag ville kunna sträcka så vitt och orka så mycket . . . A , Marianne ! Han släppte efter hennes händer , och hon såg på honom. Fanns det icke i hans ansikte detsamma som hos luften och morgonen! Något som ryckte henne med utan att hon visste vad det var. Det glittrade sol ur hans ögon , det var högsommar kring dessa läppar , som logo mellan det korta , glanslösa skägget. Hans oskönhet blev vacker , vackrare än skönhet. Hon njöt av att betrakta dessa vulgära drag , med deras prägel av trygghet , hon beundrade den bredaxlade gestalten med dess runda rygg. Ty det gav intrycket av någonting helt , allt detta--av någonting oryggligt , och av en tung , trög kraft , av någonting frodigt likt sommarens alstringsförmåga. Hon gav vika för en blixtsnabb impuls , slog sina armar om hans hals och kysste honom. Han slöt henne intill sig , böjde huvudet åt sidan och tryckte sina läppar mot den bara fläcken bakom hennes öra , just under det fjuniga håret. Marianne gav till ett skrik och ryggade tillbaka. Hon hade blivit likblek och stod bara och stirrade på Börje. Det var som om hon skulle ha sett ett spöke. --Marianne , vad är det? --Ingenting. Jag blev så rädd. --För vad? --Jag vet inte. --Du är väl inte sjuk? Jesus , vad du är blek! Vad är det? Han kom upp på trappan. --Nej , Börje , rör mig inte! ropade hon häftigt , och kyss mig aldrig där , aldrig där! Hon ryste till och så blev hon rädd för vad hon sagt. Skulle han misstänka något?--Jag vet inte hur det är , jag mår visst illa ända , tillade hon lugnare i det hon strök sig med handen över pannan och vacklade in i huset. Börje ville stanna hemma , för den händelse illamaendet skulle återkomma , men hon lugnade honom snart , följde honom åter ut till vagnen , och han reste. Då han var borta , gick Marianne icke in , hon satte sig på trappan med ansiktet gömt i sina händer , och grät som om hjärtat ville brista. Och sedan hon gråtit sig trött och tårarna upphört av sig själva , gick hon långsamt in i sitt rum för att börja sitt arbete. Vad skulle det bli av allt detta? Skulle hon aldrig bli kvitt dessa hjärnspöken? Var det icke möjligt att avtvå denna förnimmelse av lögn? Skulle det alltid stå som en osynlig mur emellan dem , detta , som hon måste förhemliga för honom. Det fanns ett medel: sanning. Att säga honom allt och så låta det komma vad det ville. Men det var ju vanvett. Blygseln skulle kväva henne. Och-- dessutom--vad hade hon att berätta ? Det fanns ju ingenting att omtala. Ingenting? Och dock skulle detta stå emellan dem alltid. Hennes förakt för sig själv. Hennes dubbelhet emot Börje . . . än den ene och än den andre! Vad var hon då? En lättfärdig kvinna , otrogen först mot sin man , så otrogen omigen mot den andre . . . Vad var det för tröst att det aldrig kommit till brottslig handling , när lågheten satt inbränd i själva hennes varelse ! Hela den första tidens vämjelse kom över henne på nytt: det onda var obotligt. Vad gjorde det , om allt detta hade betydelse blott i hennes egen inbillning , när hon aldrig kunde frigöra sig därifrån ! Varför skulle denna ruttna fläck ha kommit in i hennes liv ! Skulle hon icke få ett ögonblick av odelad lycka , bara för denna fläck? Sedan Marianne fått någonting likt en verklig själskamp att bestå , hade hon lärt sig att tycka om sysselsättning. Hon sydde själv den lilles utstyrsel , och det gav henne fullt upp att göra. När hon stod vid barnkammarbyrån , med oändlig tillfredsställelse jämkande ett dussin små skjortor , som hon nyss fått färdiga , då kunde hon nästan blygas över barnsligheten i den glädje hon kände vid att betrakta sina händers arbete. Därför måste hon hålla den för sig själv. Det fanns ingen som såg eller beundrade alla hennes små omsorgsfullt utförda tålamodsverk , men det var så härligt att ha utfört det själv; allt--allt! Till sist skulle alla kuddarna stoppas med dun , och till det måste hon taga hushållerskan till hjälp. Denna visade härvid ett så tydligt ehuru tillbakahållet intresse för den del av utstyrseln hon på detta sätt blev värdig att se , att det blev till en stor frestelse att visa henne alltsammans. Hon skulle bestämt förstå att uppskatta det. När sista dynan var färdig och Marianne fått den gamla bomullsklänningen av sig igen , som hon tagit på för dunets skull , sade hon därför skyggt: --Jag har sytt en hel massa. Det roar kanske jungfrun att se det? --Det gör det visst , det , svarade jungfru Stina med en röst som skälvde av rörelse och iver. De följdes således åt in i barnkammaren , som nu blivit möblerad , och Marianne drog fram låda efter låda , utbredande dess innehåll. Jungfrun var hänförd. Hon granskade sömmar och spetsar med kännarblick; allt var till mästerskap konstfärdigt , och hon greps av beundran för sin unga matmor. Man kom i samspråk. Isen smälte. --Jag har också haft en liten , sade jungfrun och torkade sig i ögonen med sitt rena bomullsförkläde , men han dog ifrån mig när han var tre år gammal. --A? Marianne såg på henne med deltagande. Hon glömde alldeles det oberättigade i att jungfrun haft en liten , och det kom en känsla av gemensamhet mellan dem båda. Det var så roligt att få tala med en kvinna om allt detta , och jungfrun , som var så gammal och erfaren , hade många goda råd att giva. Marianne hade känt sig så skygg för sin mor , att hon vid sitt sista besök i staden visat sig bestämt och kallt avvisande så fort denna sökt bringa någonting sådant på tal , hur grannlaga och varsamt hon än gjort det. Med jungfrun var det helt annorlunda. Hon tog det hela så enkelt och naturligt: allt var som det skulle vara , det var ingenting att blygas över och ingenting som man behövde gå omkring med en skuggrädd grannlagenhet. Och dock låg det en medfödd finkänslighet i hela hennes sätt att uttrycka sig , som förvånade Marianne. Det hade slagits en bro av hjärtlighet mellan arbetsträlen och den bortskämda damen. De voro kvinnor bara och det fanns numera som ett slags frimureri dem emellan. Marianne kände att hon fått en vän , och för livstiden.--För så litet ! Denna nya bekantskap förde med sig en förnimmelse av värme och trygghet för den unga matmodern. Dagligdagslivet på Tomtö fick en ny prägel för henne. Otaliga voro de små omsorger och uppmärksamheter , som jungfrun efter den dagen började ägna henne. Det var som om hon blott skulle ha gått och väntat på någon att få omhulda. Dammluckorna hade dragits upp för en hopspard tillgivenhet. Gud nåde den som nu slog på den strängen att fru Marianne ingen nytta gjorde i sitt hus! Ett tema till vilket jungfrun förut alltid varit till reds att framsucka sina variationer. Marianne kände ett barns tillit till denna raska , arbetsduktiga kvinna , som tycktes äga en outtömlig viljeseghet i sin sammantorkade lilla lekamen , och som alltid var lika färdig att göra nytta. Hon tycktes aldrig ha en tanke på att det fanns annat i världen än arbete. Marianne kom ofta i köket nu--kom dit med ett slags förtrolig nyfikenhet och blev inom kort ytterst intresserad. Att matlagning kunde vara någonting så invecklat hade hon aldrig gjort sig ett begrepp om. Och vilken noggrann omtanke skulle det icke till för att i alla dess detaljer styra ett sådant lanthushåll som det på Tomtö! Marianne förundrade sig över att man aldrig glömde någon av dessa småsysslor , vilka skulle till för att hålla detta stora urverk i gång. Man kom ihåg det allra minsta , det allra banalaste. Var det inte märkvärdigt ! --Har ni aldrig glömt att öppna för hönsen någon dag? sade Marianne en gång då hon stod bredvid jungfrun under det denna undfägnade hela tuppens harem med något köksavskräde. --Glömt? utropade jungfrun med den största förvåning över frågan , jösses nej , kräken ska väl ha sin passning likasåväl som människan ! Och så var det med allting. Saker , som hon gått och sett på dag ut och dag in med ringaktande likgiltighet , fingo nu med ens ett slags intresse. Verkligheten med dess tusen småting trängde sig fram: hon hade aldrig haft utrymme för den förut. Och mot hennes vilja växte den där underliga livslusten. Det kom nya tankar och nya känslor av rakt ingenting , och de hade en helt annan styrka än de som väckts av böckernas utgjutelser. Hade bara icke detta varit mellan henne och Börje! Detta , som hon icke kunde komma över. Hon kände ofta en sådan frestelse att slå in i hans muntra ton , pladdra och prata om allt och ingenting , bara därför att hon kände sig så glad. Men så flög det en skygg tanke till detta , som hon dolde , och så blev hon rädd. Om Börje på något sätt kunde komma att misstänka . . . ! Hon visste hur hans ansikte kunde mulna , hur det med sina korthuggna drag fick någonting hårt och ovänligt; en barskhet som satt skräck i mer än en manhaftig arbetskarl. Hon visste hur han avskydde falskhet , hur skulle han då icke avsky henne , om han visste . . . ! Kände hon skygghet i hans sällskap , så var det henne däremot en egendomlig njutning att sitta i fönstret och se honom styra med folk och hästar nere vid ladugårdsbyggnaderna , eller med sin raska lantmannagång komma över gården , så upptagen att han icke hade en blick eller tanke för henne. Börje skulle aldrig ha misstänkt att han kunde vara föremål för beundran. Han var mycket mån om sin yttre människa , men sedan han lagt borstar och kam ifrån sig , tänkte han icke mer på hur han såg ut. Han passade väl i sina kläder och tycktes skapad för den omgivning vari han befann sig. Han hade ett annat ansiktsuttryck därute än inne i rummen. Det var en rask bestämdhet i varje hans rörelse , hans röst kunde höras på långt avstånd , men blev aldrig skrikig , det var någonting av väl avvägda krafter i allt vad han tog sig till. Sa var det med hans gång. Den ägde ingen elegans , men man fick det intryck att han skulle kunna gå hur länge som helst utan att bli trött. Börje talade ofta om att han var bonde , att han icke hörde till herreklassen. Men i hans sätt emot folket eller snarare i deras sätt emot honom låg något som slog Marianne med förvåning. Hon hade aldrig tänkt över det förut. Fastän han aldrig var rädd för att taga i , när det gällde ett karlatag , och fastän han aldrig tycktes anse något under sin värdighet , så kom det aldrig ens skymten av kamratskap eller jämlikhet mellan honom och arbetarna. Själva hans aktningsfullhet emot dem framtvingade en högre grad av respekt. Det föll i ögonen redan vid en sådan småsak som hans sätt att upptaga sina underlydandes hälsning. Det hände aldrig att han svarade med en nick--alltid mössan av , hövligt , värdigt , utan en skymt av nedlåtenhet. En uppstudsighet emot Börje . . . ! Det föreföll Marianne som skulle det aldrig kunnat falla någon in. Det låg i själva hans likgiltighet en visshet om att bliva åtlydd , blint åtlydd. Den Börje , som Marianne såg därute , var helt annorlunda än den ödmjuke , något tafatte tillbedjare , hon gift sig med. Då hon såg honom så , förekom henne hans anspråkslöshet gentemot henne själv nästan som en parodi. Ju mer hon kände sig dragen till honom i sitt inre , dess skyggare blev hennes sätt: hon kände honom icke. Marianne var mörkrädd. Hon hade varit det ända från sin barndom , och i hemmet hade man på allt sätt kelat för denna svaghet. Det hände en natt , utåt senhösten , att hon vaknade vid ett underligt ljud , liknande ett svagt klämtslag. Hon spratt upp ur sömnen och lyssnade. Ingenting hördes annat än stormen , som brusade på avstånd , kom närmare , ven genom de nakna träden därute , prasslade med deras torra löv och slog på rutan med en gren av spaljeen. Det var så mörkt att hon icke kunde se en hand för sig , icke ens skymta fönsteröppningarna. Vilken storm ! Hon tyckte sig aldrig ha hört något så underligt. Nu drog vinden bort med ett avta gande sus; det var som om allting hållit andan. Så en vindstöt , som med ett vrål flög ned i skorstenen; och så stormen igen , stor och mäktig , brusande fram över slätten , krympande sig samman mellan parkens träd som ett framsmygande vidunder , och så med en enda sats emot rutorna , tryckande sig flat däremot och flåsande in på dem med sin tunga andedräkt. Marianne greps av ångest. Hon kunde icke komma till människor utan att springa genom tvenne rum , och det vågade hon icke. Mörkret stod och gapade emot henne runtomkring och det knakade i sparrverket över hennes huvud som om starka ramar fattat i huset för att skaka det omkull. Och vad var det för ett ljud hon hört? Tyst . . . där var det igen ! Ett klämtslag , liksom oändligt långt avlägset , buret närmare av stormen. Å--klockan! Skeppsklockan däruppe! Hon skulle velat ge till ett skri , men spökrädslan kvävde det . . . Klockan , som ringt själamässa över dessa två , vilka gått över bord en sådan natt som denna!--Den klockan var det sista de hörde , ljöd det genom hennes minne med Börjes ord. Och alla gamla amsagor började draga genom hennes hjärna , hon tyckte att hela huset gungade , som kastat av vågor , hon kände det kalla vattenstänket i sitt ansikte , hon hörde släpande steg över golvet , hon gjordes alldeles vanvettig av sin egen feghet , och när hon mot morgonen äntligen föll i sömn , var hon dödstrött. Vid frukostbordet såg hon sjuk ut och Börje gav akt på det. --Jag har varit så rädd i natt , svarade hon på hans fråga. --Varför har du varit rädd? --Det är så förfärligt med den klockan. Jag är så rädd för henne , och hon har hörts i natt. Börje såg på henne. --Sådant skall man övervinna , sade han torrt. Hon hade nästan hoppats att han skulle erbjuda sig att taga ned klockan. --En sådan där medfödd rädsla tror jag inte man är herre över. --Medfödd! sade Börje nästan föraktfullt , nej , det är en vana hos er , fruntimmer , att ge efter för allting. Tror du inte att det finns karlar som ha en sådan där medfödd rädsla? Men de strida emot den tills den går bort; det kunde ni med göra. Marianne kände både missräkning och förödmjukelse. Hon hade berett sig på hans sympati och beklagande , och så detta i stället ! Hon förblev tyst under återstoden av måltiden. Börje märkte hennes nedslagenhet. När han rest sig från bordet gick han fram till henne , där hon ännu satt kvar på sin plats. Han drog fram en ledig stol och satte sig så att de kommo att se varandra rakt in i ansiktet. --Ser du , Marianne , sade han , det finns en sak som jag aldrig kan fördraga; och det är allt slags pjunk och inbillningar. En viljestark människa slänger undan sådant där.--Min hustru mörkrädd! Jag skulle känna det som en skam å dina vägnar , Marianne. Du vill ju inte att jag skall göra något för det? Du övervinner det naturligtvis? Det var väl inte din mening att jag skulle föreslå någon förändring för det? Säg! Nej. Hon tyckte att hon ville sjunka i jorden av blygsel. Denna ringaktning i hans ton hade hon icke gjort sig beredd på. Det reste sig en protest inom henne. Han skulle aldrig mer höra talas om hennes rädsla. Den hösten var det många stormiga nätter , och sedan Marianne nu en gång blivit uppskrämd och lättsövd , väcktes hon ofta av skeppsklockans avlägsna , spöklika klämtslag. Men hon kämpade tappert med sig själv och stred emot den vidskepelse , som tycktes ha mängt sig i själva hennes blod , fast hon var fri därifrån i sitt förstånd. Så småningom fick hon även makt över sina upproriska nerver , och det var som om det ur denna tysta lilla seger skjutit första brodden av en i hennes karaktär slumrande , lugn och stillsam ihärdighet. Den stolthet hon kände över att icke längre vara rädd var heller icke ringa. Hon kunde med en art triumf ligga och stirra ut i mörkret som på en övervunnen fiende. 14 Det var tre dagar efter pojkens födelse. Marianne låg orörlig på kuddarna , nykammad och med det fjunfina håret lätt skuggande pannan. Hennes ögon voro vända mot fönstret , därifrån hon kunde se ut i parken genom den lilla strimma , som de tjocka fönsterdraperierna lämnade henne fri. Man hade nått till början av november , och det var den första snön , som föll. Den kom seglande ned i stora flingor och lade sig ljudlöst på träd och buskar , bäddade sig över marken likt ett fjäderlätt täcke , dämpade alla kanter , höljde alla ojämnheter och drog upp allting med veka , fylliga våglinjer. Det låg en harmonisk ro över hela naturen; en stämning av jul och ottesång. Marianne låg stilla och bara såg. Hon älskade denna mjuka snö , som sakta kom fallande ned; hon älskade parken därute , med dess stelfrusna , vitsvepta träd; hon älskade hela tillvaron , ty hennes bröst var fyllt av en djup , hemlighetsfull lycka. Hon vände sina ögon bortåt kakelugnen , där kvinnorna sysslade kring den lille. --Snälla fru Landen , är han färdig nu? sade hon. --Ja , nu är han fin som en prins. Se , mamma , hur vacker jag är ! --Han får aldrig säga mamma , han skall säga mor , svarade Marianne. Hon tänkte på Börje. --Som lilla mor befaller då. Nu kom jungfru Stina fram , just som den andra stod färdig att stoppa den lille ned i hans säng. --Nej , vänta! Låt mig lyfta på'n , låt mig lyfta på'n först , sade hon ivrigt och angeläget. Frun överlät honom med en beskyddande min åt henne. --Sicken kloss , sicken kloss! upprepade jungfru Stina i salig hänryckning. --Det skall väl någonting till för att väga tretton skålpund ! svarade fru Landen med en så i ögonen fallande stolthet , som om de tretton skålpunden varit helt och hållet hennes förtjänst. --Min vägde inte mer än nio , sade jungfrun och snöt sig i förklädet. --Ja , det kan vara skillnad , anmärkte fru Landen med förrättningsmin. Hon hade icke sinne för den melankoli , som låg i orden. Marianne log med stilla självsäkerhet åt de båda gummornas prat. Han var hennes--hennes egen--och ingen kunde taga honom ifrån henne. Så bäddades han ned i sin lilla säng , bredvid Mariannes. --Frun har allt bäst av att taga sig en liten lur före middagen , och nu ska vi gå , sade fru Landen , varpå de båda smögo sig ut , strålande och belåtna. Det hade kommit en feststämning över hela huset. --Jag kan inte sova ! ropade Marianne efter dem. --Bara ligg stilla och knip ögonen tillhopa , så går det nog. Och dörren stängdes. Marianne knäppte samman sina händer på täcket och blickade ut i tomma rymden , medan snön dråsade och dråsade därute , mot bakgrunden av mörka träd. Det drog så många stämmningar genom hennes sinne , slingrande sig in i och under varandra , som ljusstrimmorna i en rörlig vattenyta. Det var som om det icke funnits plats för skuggor , endast spelande fina dagrar , ljus-- utan fasthet och konturer--ljus och lycka. Det var så underligt att tänka på honom , som låg där i sin lilla säng. Han , som var hennes son. Det var som om livet fått en annan betydelse , det var större än förr , mera harmoniskt , men också mera ansvarsfullt. Det lönade sig nu att bliva stark och god--för hans skull. Och vägen låg så klar. Vilket jubel , när han skulle växa upp till en knubbig liten pojke , och hon skulle kunna få krama honom , krama honom så hårt i sina armar! Hon stack sin hand under dunbolstret , ned i den lilla bädden , för att få känna ett varmt litet huvud , lent som en fågelunge. Ja , hon var lycklig , så lycklig. Det var ett människoliv , som slumrade där , ett helt stort människoliv. Hur förunderligt! . . . Och hennes ögonlock sjönko tillhopa. Hennes trötthet hade en angenäm känsla av vila , av tillväxande krafter. Och hon somnade. Det första hennes ögon mötte , när hon utsövd och stärkt slog dem upp , var den trygga varma blick , som hon på sista tiden lärt sig hålla så av. Börje satt på sängkanten. --Aldrig visste jag att jag hade en sådan duktig liten hustru , sade han , fru Landen säger att det är alldeles märkvärdigt , vad du är frisk och stark. Hon är så nöjd med dig. Marianne smålog. Hon visste det var sant. --Du kan inte tro vad det varit för dagar , det här! fortsatte Börje. Jag har gått omkring med gråten i halsen och varit färdig att skratta åt allting. Jag har blivit pratsjuk rent av. Så himlaglad har jag aldrig varit i hela mitt liv. Tänk--att det blev en pojke ändå! . . . Hör du , det kan väl inte göra dig skada att jag pratar så över dig nu? Du ser alldeles frisk ut. --Å , det är så roligt att höra på dig ! --Jag har haft brev från mor. Hon hälsar till dig och den lille. Jag talade väl om för dig att jag telegraferade till henne? Det var det första telegram hon fått i sitt liv. Och tänka sig om hon skulle bli glad! Hennes Börje en son! Jo , du kan tro--jag känner henne. Lyckönskningstelegrammen från dina föräldrar och bröder fick du ju? Ja visst. Jag var ju själv inne med dem. Det går runt i huvudet av bara glädje. Den förb . . . den välsignade fru Landen har ju inte velat låta mig tala; fast inte kunde det väl varit så farligt. Säg . . . Jag skall skriva till Pål. Jag har ju hans adress. Inte för att han begriper hur roligt det kan vara att ha en pojke , men jag skall skriva till honom i alla fall. Gamle Pål Sandell! . . . Och så kommer mor till barndopet--naturligtvis. Tänk , att hon aldrig sett dig! Jag är nästan glad att ni inte varit bekanta förrän nu , och att du börjat bli huslig på sista tiden , det skall mor tycka om. Hör du--har du inte sådana där stora , randiga förkläden. Sådana har jag alltid varit så förtjust i. Nej--det är sant--jag vet ju att du inga har , men sådana kan mor ge dig , hon väver dem själv. Det är så vackert , det är det vackraste man kan få se--sådana starka , mjuka färger . . . Nej , Marianne , du blir väl inte sjuk? --Visst inte; gå du på bara. --Det är alldeles som om jag blivit klippt för tungband. Och det är pojkens skull. Jesus , vad jag är glad? Som jag längtat efter honom , det kan du aldrig tro! Och så försökte jag tala för mig , att jag inte skulle bli ledsen , om det bleve en tös. Han skall få bli vad han någonsin vill i världen , du! Jag skall inte lägga det minsta tvång på honom. Och om han vill studera , så skall det aldrig bli fråga om vad det kostar. Marianne , tänk dig bara att vi ha honom! Jag har aldrig vågat tala om för dig hur tomt det var; jag trodde aldrig vi skulle få någon. När jag förbättrade egendomen , eller planterade skog , eller gjorde upp planer till sådant som skall drivas igenom , framdeles--ett eller annat--så var det aldrig mer än en halv glädje i det; jag visste ju inte vem som skulle taga vid , där jag slutade. Han uppmuntrades av ett par tillgivet glänsande ögon. --Marianne , jag tycker du har blivit så vacker. Det är någonting alldeles nytt i ditt ansikte. Vad är det? Och så känner jag mig inte längre så där främmande för dig , som jag gjort ibland. --Å , Börje , flytta dig en smula. Så där ja. Han hade suttit nere vid fötterna , men gled nu längs sängkanten högre upp , så att de kommo varandra helt nära och hon kunde nå honom med sina händer. Hon skrattade till av belåtenhet , och så låg hon stilla och bara såg på honom. Han betraktade henne med undran. Hon var som en annan människa; det hade väl kommit så småningom , men han hade aldrig märkt det såsom nu. Trots blekheten var klemigheten i hennes förra utseende förbytt till en viss ungdomlig friskhet. Marianne kände sig trygg och glad. Hon var säker på sig själv nu. Börje och ingen annan! Vad som varit kunde aldrig komma igen. Alska en och höra honom till. Hon log upp emot denne ende. Det var så jublande härligt att känna sig så hel och odelad. I denna samlade känsla fanns det ingenting av sjuklighet och överspända nerver , ingenting av tomma gyckelbilder eller en oren fantasi. Han där var verklighet , en påtaglig realitet med breda , fasta skuldror att slå sina armar omkring , i sund livsstark hängivenhet. --Börje! Han böjde sig ned ett ögonblick och kysste henne , medan hon smekande som ett barn lade sina armar kring hans sträva nacke. Så återtog de sin förra ställning. --Detta är liksom att bli född på nytt , sade han. Det skall bli någonting till härligt att leva nu--du--hustru ! Men säg mig en sak , du blir väl inte ledsen för det jag vill det skall vara min mor och inte din , som skall hålla honom till dopet? --I det skall du göra precis som du vill. --Och så . . . Men det var märkvärdigt , vad du blivit förändrad! Det är verkligen inte inbillning. --Det har du också blivit , eller också är det bara jag , som tycker så , svarade hon med ett slags beundran. Och så tego de igen. Det slog henne plötsligt att det egentligen icke var den fysiska styrkan , som låg till grund för det intryck Börje gav , utan det var någonting helt annat , någonting i ögonen , i själva dragen , och han skulle givit samma intryck även med en spenslig figur , lik Påls. Hon kände sig med underlig makt fängslad av detta , som hon aldrig lärt sig förstå: hans individualitet. Och just nu , när han pratade så öppet , nästan barnsligt , greps hon av en aning om vilka outforskade labyrinter denna skenbart så osammansatta karaktär kanske kunde äga för henne. Vad visste hon! Det kunde ligga mycket bakom dessa gråa ögon med de korta ögonhåren. Hon greps av ett aldrig känt begär att få tränga in i hans tankar , efter att hans liv även måtte bli hennes. Detta fanns det icke ord för. Hon låg blott och höll hans hand mellan sina , med en hemlig lust att lyfta den upp till sina läppar och kyssa den , men hon gjorde det icke. Det skulle varit någonting oriktigt , tyckte hon; en kvinna kysser ju icke en mans hand. Vid den snabba blick hon häftade på Börjes ansikte , då hon lyfte ögonen från hans hand , flög det genom hans sinne en instinktlik , eggande glädje --kanske känslan av makt. När Marianne varit uppe några dagar och kände sig fullkomligt återställd , blev det på allvar fråga om barndop. Börje och hon sutto i hennes arbetsrum , han vid fönstret och hon i en liten vilstol , nära bredvid , men längre inåt rummet. --Marianne , sade han , en sak har jag tagit för given: pojken skall heta Pål. Marianne kände ett knivstyng i bröstet , och hon blev kall i ansiktet. Börje måste nödvändigt märka hur blek hon blev. --Vore det inte bättre att kalla honom efter din far? sade hon skyggt. --Nej. Jag tyckte inte om min far. Hon hade efter detta icke mod att fråga om han kunde kallas upp efter någon av hennes anhöriga. --Pål har jag alltid hållit av , tillade Börje , inte så mycket sådan han är nu , men sådan han var. Det är mitt vackraste minne. Vem vet vad jag kunde ha blivit , om jag icke haft honom !--honom och mor. Han hade visst märkt hennes blekhet , ty han såg förundrad på henne. Hon greps av fruktan att han kunde ana något. Det var ett ögonblicks våldsam kamp. Nej , nu måste det bära eller brista , men rent spel! Eller det skulle bli stående mellan dem i all evighet--halvt , skevt och osant. --Börje , det är inte möjligt att han kan döpas till Pål. --Varför inte? Det hördes på tonen att han här icke ville veta av motsägelse. --Det har funnits någonting emellan honom och mig , som du icke vet om. --Funnits? --Ja , Pål och jag . . . Hennes läppar famlade fåfängt efter ord. Börjes blick blev skarp och hård , den borrade sig in i hennes ansikte ett ögonblick , och så blev den lugn , mulen , ogenomträngligt lugn. --Fortsätt med vad du ämnade säga , sade han så onaturligt stelt som om han knappt vågat röra läpparna av fruktan att förråda sin sinnesrörelse , det var naturligtvis ingenting som kan ha med pojkens namn att göra. Vad var det med Pål? --Det var någonting . . . eller rättare , det var knappt någonting , men det var inte riktigt rätt. Jag skulle önskat att jag aldrig sett honom , att han aldrig kommit hit. --Det där kan ingen människa förstå. Menar du att du var kär i honom? Tonen var ingenting annat än sträv , blicken så underligt återhållen , forskande. --Det var som ett slags hemligt förstånd mellan oss. --Mellan er båda? Pål visste då om det! --Ja. --Hur började det? --Medan ni spelade schack. --Vi! Han och jag? --Ja. --Vad menar du med det? --Vi brukade sitta och se på varandra. --Nåja , det var väl ingenting att tala om ! --Jo , vi hade lärt oss att liksom tala på det sättet. --Medan jag satt bredvid? Hon ville säga ja , men det var som om rösten slocknat. Han bara såg på henne. Hon kände det , men kunde icke lyfta ögonen. --Om jag inte ångrat mig så förfärligt , så skulle jag icke ha talat om det nu. Hon knäppte samman sina händer i knäet och sänkte huvudet. Om han haft makt över liv och död skulle hon ha känt det som nu. --Ja , ja , det är bra , fortsätt bara. Han talade som om det gällt en långsam operation , till vars uthärdande han behövde hela sin självbehärskning. --Vi brukade ta varandra i hand. --I hand ? --Med en hemlig mening eller så . . . Det är så avskyvärt att tänka på! --Ja , ja , men gå på bara ! --Och den kvällen han skulle resa kysste han mig. --När han skulle resa? --Ja , i förstugan , medan du var efter cigarrerna. --Och du lät det ske--naturligtvis--du önskade det. Det fanns intet svar , endast den mest förkrossande skuldkänsla. --Nå? Och sedan? --Så reste han ju. --Och han kom igen medan jag var i Eslöv. Det fästades en blick på Marianne så forskande vass , att hon aldrig i sitt liv skulle glömma den. Hon skulle velat ge till ett ångestrop , men det kvävdes av hennes förfäran. --När han kom igen visste jag detta--detta med den lille , och jag sade honom att han måste resa , sade Marianne med en röst som var oigenkännlig till och med för henne själv. --Pål och du! . . . När Pål och du kunde göra sådant . . . när du kan sitta och säga mig att ni drivit kurtis mitt under mina ögon , vad har jag för garanti--? Tror man en kvinna , som berättat en sådant? Marianne grep om stolskarmarna med båda sina händer , ty ett ögonblick blev det svart för hennes ögon. --Jag har talat sanning och sagt hela sanningen , mumlade hon , som om hon talat i sömnen. --Jag ser helst att jag får veta allt , och du skall inte vara rädd , sade Börje , jag gör ingenting i vredesmod. Antingen skulle du inte börjat , eller också skall du säga allt. Han hade vänt sig bort och satt nu och Såg ut genom fönstret , med ena handen knuten vilande i dess karm. Han hade blivit gulblek under sin väderbitna hy. Hans ansikte kunde hon icke se , endast en del av kinden med dess underliga läderfärg , och så det korta , sotbruna skäggets glesa skuggning , och ändå kunde hon fullständigt uppfatta ansiktsuttrycket--trött , glädjetomt , behärskat , ett uttryck vars ogenomträngliga mulenhet ingav en skräck , som trängde genom märg och ben. Att nu mjuka upp detta sinne , att nu få se värme i de dragen--därtill fordrades det underverk. --Jag har berättat dig allt , sade hon brustet och klanglöst. Han teg , och hon hade intet att tillägga. Allt vad hon kunde säga skulle vara lika fruktlöst. Hon satt stel och orörlig i mållös förtvivlan. --Jag inser icke vad du kunde ha för intresse av att anförtro mig det där , om det icke var mer. --Det stod emellan oss som en lögn , en falskhet. --Stora ord! --Jag måste ha bort det till vad pris som helst. --Bort? Nu skrattade han , kort , torrt , och så antog hans ansikte sitt forna uttryck. Det var så ohyggligt med detta känslolösa lugn. Det lamslog henne. Hon skulle velat kasta sig för hans fötter , tigga om tillgift , men hon vågade icke; han skulle endast förakta henne dess mer. --Hade det inte varit mera skäl att du tegat? Sådant är av så ytterligt privat natur , att man helst bör behålla det för sig själv. --Det måste fram. Jag kunde icke bära det ! --Är det bättre nu då? Om han spänt henne på en pinbänk , skulle hon icke ha våndats värre än hon gjorde nu. Hon reste sig och vacklade inåt rummet , utan att han vände sig om , hon hade samma behov av att byta plats som ett dödssjukt djur. Hon ställde sig ett ögonblick vid kakelugnen , stödjande armen däremot. Så kastade hon sig framstupa mot ett bord , lutande pannan ned däremot. Det fanns ingen ro eller lindring. Det tjänade ingenting till att vika undan. Taga straffet och lida det till slut! Hon reste sig åter , gick fram till sin plats och satte sig ljudlöst i samma ställning som hon suttit förut. --Varför skulle jag säga något , om jag icke ville säga allt? sade hon tungt och uttryckslöst. --Kvinnor säga väl sällan allt. --Börje , det finns icke ett andetag , som jag vill dölja för dig! Han teg blott och hon såg alltj ämt endast hans ena kind. Om hon endast kunde få se hans ögon , se detta stelnade uttryck lösa sig i vad som helst , men inte detta , inte detta ! Hon lade sin hand på hans arm. --Tror du mig , Börje? --Marianne--inga konstgrepp nu ! Han vände sig om ett enda ögonblick. Det var hennes skälvande hand , som skulle bort från hans arm. Hon drog den undan med en brottslings skygghet. Och så satt hon stilla , utan ett ord mer. Det kändes som om bröstkorgen trängde sig samman kring hennes hjärta , kvävande , sammansnörande , dödande. Det var en smärta sådan , att det icke gavs ljud eller klagan eller uttryck därför. Hon reste sig , gick bort till vattenkaraffen och drack ett glas; kom så igen till sin plats. --Varför reste du inte med Pål? Varför stannade du hos mig? Hon kunde tala till denna kind och denna nacke , om hon ville , men hon hade ingenting att säga. Varför hade hon icke rest med Pål , hade han sagt. Därför att de aldrig älskat varandra. Och om de aldrig älskat varandra , varför hade de då givit varandra blickar och handtryckningar--heta , hemliga , skälvande känslor? Därför att hon i sitt hjärta varit vad Börje ansåg henne för: en lättfärdig kvinna. Men fanns det då ingen förlåtelse--för henne , som ångrade så bittert. --Börje . . . se på mig , Börje. --Inte nu. Det låg kall vedervilja i tonen; icke vrede. Hon var för låg för hans harm. --Kan det aldrig , aldrig gå över? --Ge mig tid. Det kom så stelt och kallt och känslolöst , att även den innersta brodden av en förhoppning måste frysa till döds därvid. Och dock måste detta uthärdas , bäras. Tårar fanns det icke , endast en värkande , klämmande känsla kring hennes strupe. Hon satt stilla på stolen och vred sina händer. Hon vågade icke tala mer. Vad skulle hon säga? Hon älskade honom. Därför låg det i hans hand som makten över liv och död. Tystnaden blev lång. För henne hade den kunnat räcka hur länge som helst. Hon befann sig i en andlig stelkramp. Det fanns varken tankeförmåga eller känslor mera. Allt hade samlat sig i en enda stor , död hopplöshet. Mekaniskt satt hon och såg på honom. Varje veck på hans kläder , varje småsak på hans person etsades in i hennes sinne , skärande skarpt. Hela hennes liv hade strukits bort; det fanns endast det ögonblick , som var. Det förflutna , det tillkommande--allt var borta. Hon och han--det fanns intet mer. Hon såg på hans vänstra hand , som med ett vidsträckt grepp avtecknade sig mot benklädernas mörka färg; hon såg på den högra , som knuten vilade i fönsterkarmen , slapp och liknöjd. Hon såg på handledens innersida , där ådror korsade sig och där pulsen bultade under huden , höjande och sänkande den som med små hammarslag. Denna puls var det enda som sågs hålla sig vid liv i denna stelnade orörlighet , vid den hängde sig också hennes blick med en idiots hela slöa , envisa intresse för allt som rör sig. I denna spänstiga åder tycktes all den värme , som fanns kvar , ha samlat sig , eljest ingenting annat än kyla och död. Den var enda vittnesbördet om våldsamheten av de känslor , som höllos kuvade endast av tystnaden. Men Marianne satt och stirrade därpå , utan en tanke. Hon kände , tyckte hon , att detta skulle bli vansinne , men hon brydde sig icke därom. Så reste han sig , men utan att vända sig mot henne. Och utan ett ord mer lämnade han rummet. Marianne reste sig också , som för att gå; men så tvärstannade hon , den ena handen grep om stolsryggen , och den andra tryckte sig mot bröstet , där smärtan kändes. Hon visste ingenting , tänkte ingenting , men i hennes inre arbetade det av ett slags dov , formlös tankeansträngning , som sökte komma fram till något , strävade att vinna reda och sammanhang. Börje! . . . Börje! . . . Hon hade dragit över sig hans förakt , avskurit sig vägen till hans hjärta . . . Hon hade handlat i yrsel , hon levde i en dröm. Hon hade brutit mot den enda människa i världen , som hon älskade , och nu skulle det aldrig mer kunna bli gott. Det hördes steg--långt borta som ur en dimma. --Hur är det? Frun är sjuk. Eller är det någonting i vägen? Akta sig , frun; om frun blir ledsen skall den lille ha ont av det. --Den lille? Marianne stirrade på fru Landen , utan att förstå. --Vill frun ha vatten ? Drick ! Marianne förde undan glaset med handen. --Den lille? Nu förstod hon. Ja , hon ville gå till honom. Börjes son , Börjes och hennes. Lik en sömngångerska skred hon över golvet bort till sängkammardör ren. På tröskeln vände hon sig om. Det var ett känslolöst ansikte , med ett drag av stränghet. Hon stod knappt till att känna igen. --Jag vill vara ensam. Så lugnt och kallt. Hon vände sig åter om , och dörren slöts efter henne. --Milde Gud , vad var det åt frun? muttrade fru Landen och skyndade ut i köket för att hålla rådplägning med hushållerskan. Innanför dörren i det rum , där hennes barn sov , stod Marianne , stödjande sig mot dörrlåset och stirrande framför sig , utan att se något. Detta var således att älska? Detta , att lida så bottenlöst! . . . detta? Ja , ja , ja. Och slaget hade fallit. Smärta , det är liv--smärta , som övergår mänskliga krafter . . . Om Börje aldrig skulle förlåta , aldrig glömma , aldrig älska henne mer! Varför skall man leva , varför blir man född?--när det är så outsägligt bittert! Med sviktande steg , lik en febersjuk , gick hon fram till bädden och föll på knä. Hon knäppte samman sina händer och lutade pannan emot dem. Han sov , hennes son. Han sov där--han--som skulle bli hennes enda tröst , han , som skulle bli hennes hela kraft! Hon sträckte famnande ut sina armar kring hans lilla bädd , och hjärtat fylldes av en värmande våg. Hon brast i en snyftning och tårar strömmade utför hennes kinder. Nu fick det luft allt , nu bröt det löst. Och hon grät , grät så hejdlöst som ett otröstligt barn--grät tills det icke fanns en tår mer att gråta , och tills hon ingenting annat kände än en vek , uppmjukande trötthet. Så steg hon upp och tvättade sitt ansikte. Sedan själva brytningen var över , kunde Marianne tänka lugnt. Men det var henne omöjligt att beräkna hur Börje skulle förhålla sig med avseende på vad som skett. Hon kände honom för litet. Hon måste vänta. Med en stormlöpning på hans känslor kunde ingenting uträttas. Vad som behövdes var lugn och ihärdighet. Något som förvånade henne själv var , att hon trots Börjes tydliga ogillande av hennes öppenhet , icke kände ett ögonblicks ånger över att hon talat. Om hon nu lyckades vinna honom , skulle hon göra det utan en fruktan för framtiden , utan en baktanke i sitt eget hjärta. Innan kvällsmaten kom Börje in. Marianne satt i sängkammaren , med lampan på ett litet bord , och sydde. Hon var blek och hade rödkantade ögon , men såg nöjd ut. --Marianne , började han och satte sig , jag har tänkt på vad du sade. Hon såg upp från sitt arbete. --Jag tror inte du hade en aning om vad det skulle göra för intryck på mig. Det är märkvärdigt , att du inte hade det. Han gjorde ett uppehåll , men Marianne hade ingenting att inflika. Det gällde hans känslor och hans uppfattning , icke hennes. --Jag misstänker dig inte för mer än vad du själv sagt. Men när dina känslor för mig blivit sådana , då hade det varit bättre gjort att bryta. Åter kom den klämmande känslan över henne. Hon kunde ju icke säga att Pål aldrig varit mera för henne än Börje. --Nu äro vi bundna vid varandra för hans skull , han pekade mot den lilla bädden , vi måste se att komma över det här så gott vi kunna. I Mariannes blick kom det någonting av tacksamhet. --Men jag känner mig själv; jag är långsint , och det skall taga tid för mig att övervinna detta. Därför är det ett ting jag ber dig om: att du icke skyndar på mig. Marianne kände modet sjunka. --Försök inte att övervinna mig med vänlighet och sådant. Det skulle bara väcka min leda. Jag är nu en gång sådan. Låt mig gå , till dess jag kan komma av mig själv. Och var ärlig emot mig. Nu kommer jag att vara på min vakt. Nu har du själv sått misstron i mig , nu skall jag inte kunna plocka bort den i brådkastet. Du är så helt annorlunda än jag hade tänkt mig. Jag har misstagit mig så grundligt. Men kanske kan det ännu bli bra. Om du bara ger mig tid. Han såg på henne som om han velat se ända ned till hjärtrötterna. Hon förstod honom. Det var varje närmande , han ville avråda henne ifrån det var alla slags scener , han ville hålla borta från sig. Med ett ord: det var självbehärskning han fordrade--han , som var så fullkomligt lugn till det yttre. Hon svarade icke , men det hade kommit ett klokt , uppmärksamt uttryck i hennes ögon. --Du skall inte vara rädd för att tala till mig; jag skall aldrig vara häftig eller sårande , men vänlig kan jag icke varn. Och du har ju honom , där. Han såg åter bortåt bädden. --Ja , Börje , du kan vara trygg. --Och så är det en hel del saker jag vill veta. Jag vill ha det klart för mig , som om jag sett det med mina egna ögon. --Du behöver endast fråga. --För du skall inte tro att jag kan glömma det. Jag glömmer aldrig något. --Jag vet det. --Och du skall inte gå och tro , att jag kan bli sådan jag har varit. Det blir jag aldrig mer. Jag har varit dum och godtrogen. Jag har varit en narr , som vem som helst kunnat draga vid näsan. Därför blev frestelsen dig för stor. --Jag är nöjd med sådan du kan vara. --Och så skall du inte känna dig för säker på , att ditt tålamod kan hjälpa , och sedan tycka du är olycklig , därför att så icke sker. Det har kommit upp något i mig , som jag själv knappt kände till. Jag har litat så blint på dig--jag har hållit honom så kär. Sådant sätter märke i en , och ingen kan bestämma vad det blir till. Jag är tjuguåtta år bara , jag har långt igen att vandra. --Jag gör mig inga illusioner. --Det är att börja från hörjan igen , Marianne--börja som två sammanlänkade fångar. --Det kan inte ändras. --Och det stannar oss emellan? --Alltid. 15 Börje hade talat sant: det var att begynna på nytt. De voro förvandlade båda , och livet på Tomtö fick sin prägel därav. Börjes mor kom icke till barndopet. Det var fru Björk , som blev gudmor åt den lille. Det låg en stel högtidlighet över det hela , och Mariannes förändring kunde icke annat än falla hennes anhöriga i ögonen. Hon såg nöjd ut , men det hade kommit en allvarlig fasthet i hela hennes uppträdande , som förr varit henne främmande. --Det följer med fruvärdigheten , sade Walter. Börje var lugn och artig , kanske en smula mer gentleman än förr , men också mera reserverad. Mot Haqvin var han vänlig , men den godmodiga skämtsamheten var borta. Sedan barndopet var förbi , föllo Börje och Marianne in i det vardagsliv , som nu skulle bli deras. Det fanns ingen skygghet emellan dem , snarare ett slags ovänlig ärlighet. Börje hade gjort Marianne alla tänkbara frågor , på kors och på tvärs , angående hennes förhållande till Pål , och hon svarade honom alltid med ett slags hänsynslös , känslolös uppriktighet. Han frågade henne om allt; om var Pål stod och var hon stod , om vad han sagt och vad hon hade svarat på det. Han frågade kort och bestämt , alltid nöjd med svaren , när de blott gingo rakt på sak. Det tycktes hos honom icke finnas den ringaste ömtålighet för att röra vid ämnet. Snart kände han det hela så noga som om han varit åsyna vittne. Hans rastlösa verksamhet hade tilltagit. Det fanns synbarligen icke mycken tid för honom att tänka på Marianne eller på det förflutna. Han kom in en liten stund varje dag , för att se på den lille , men för övrigt träffade Marianne honom aldrig utom vid måltidstimmarna. Kom det någon till honom , så tog han emot dem inne i sina egna rum , och Marianne stod utanför det hela. Hade hon under denna tid icke haft jungfru Stina , skulle den varit dubbelt tung för henne. Hushållerskan hade blivit matmoderns handlederska. Marianne visste hur stort värde Börje satte på praktisk duglighet , och hon hade föresatt sig att bli praktisk. Knappt en minut på dagen hade hon ledig , och ju mer hon kom in i lanthushållningens alla mysterier , dess mera intresserad blev hon. På visst sätt närmade redan detta henne och Börje till varandra. Förr hade han i allt måst vända sig till jungfrun , men var det nu en extra förplägning eller dylikt , han begärde till folket , så kunde han lika så gärna säga till Marianne , viss att det skulle bli utfört på pricken så , som han önskat , utan onödiga frågor eller onödigt bråk. Han ville ha det så , och då var det nog. Börje anade icke , eller brydde sig kanske icke om , hur Marianne i sitt inre jublade över varje sådant tillfälle att liksom få göra gemensam sak med honom. Men hennes pålitlighet märkte han , därför tog han den i anspråk , när det behövdes. Endast en gång hade Marianne gått för långt i sin iver. Det var vid jultiden , och hon hade--som hon trodde i överensstämmelse med hans önskan--utdelat frikostiga gåvor i mat och kläder till allt statfolket och deras barn. Hon hade gjort det på eget bevåg och med tanke på Börje. Men när hon nämnde om vad hon gjort , mulnade han blott. --Inte gåvor , sade han kärvt , kryperi och klasskänsla ha vi nog av förut. Låt dem arbeta , och betala dem bra , så ha de ingenting att tacka för; det skall både du och de må bäst av i längden. Strama tyglar , inga barmhärtighetsverk och sträng rättskänsla , det är enligt min mening lagen för en husbonde. Marianne svarade ingenting och aktade sig noga för att visa någon modfälldhet över hans ogillande. Men hon lade hans ord på minnet. Vinna honom skulle hon , och hon hade god tid på sig--så god , att en skörd både kunde hinna växa och mogna. Hon behövde icke brådska. Och en gång skulle hon nå dit hon ville. Och så hade hon ju sin tjocka lilla pojke , som växte för varenda dag , och som hon var så stolt över som hade hon själv mejslat hans runda små lemmar. Hela hushållet skulle kunnat gå i elden på att han var det vackraste barn som fanns--Börje med , fast han alltid log försmädligt , när de andra sade så. Han försäkrade , med överlägsen manlighet , att varje statare på gården kunde framvisa lika vackra barn , vilket var en vida större sanning än den gode Börje någonsin trodde. Pojken var lik honom , så lik , att herr Börje till och med själv måste giva akt därpå. Och han var strålande belåten över sin avbild. Hela huset hade undergått en omstöpning sedan den lille kommit med. Han hade blivit ett slags föreningspunkt mellan herrskapsfolk och tjänare , någonting att skratta mot och jollra för. Pigorna tävlade om äran att få bära honom. De voro starka , duktiga unga kvinnor , som kunde lyfta och gunga och kasta honom hur högt det skulle vara på sina säkra arbetsvana nävar. Det var som hade de formligen törstat efter en sådan liten varelse att ödsla sin bastanta välvilja på. Marianne såg med förvåning hur barnkära de alla voro. Då hon var flicka , hyste hon en verklig fasa för barn; de voro för henne endast obehagliga små djur , som man icke rörde vid , om man kunde få slippa. Vilket annorlunda verklighetssinne hos dessa människor! Marianne kände sig smittad därav. Hon hade fått blick för allt som omgav henne , och det fängslade henne mer än någon diktad drömvärld. När hon nu såg i spegeln och mötte ett fint litet ansikte med veka linjer --liksom skapat för att smekas--då tänkte hon aldrig mer med saknad på att detta ansikte skulle bli gammalt. Det hade kommit ett annat uttryck i ögonen , vilket--så länge det fanns--nog skulle räcka till att lysa upp det hela. Hennes sätt att kläda sig hade också blivit ett annat. Det självsvåldigt distingerade hade fått vika för det husligt ordentliga , och hon gick alltid med breda , randiga förkläden , sådana som Börje tyckte om. Hon kände sig så underligt rik nu , då hon endast strävade efter att återvinna vad hon en gång ägt. Det var som om lyckan icke låge i ägandet självt , utan i förmågan att uppskatta. Och den tillväxte. När våren kom , var det henne som om saven även stigit i hennes egen varelse , hon kände lust att pröva sina krafter på något , och hon såg sig om efter ett arbete. En dag , då hon gått ut i parken för att se om Börje icke skulle komma hem från åkern och hon "tillfälligtvis" kunde möta honom , hade hon klivit upp på stengärdesgården i dess ytterkant för att få en riktigt vid överblick över fälten. Det var solsken och just i middagsstunden; hon stod och skuggade med handen över ögonen för att kunna se. Landsbygden hade ännu någonting främmande för henne. Men allt detta var ju Börjes värld , hans rätta element , som hon därför önskade göra sig bekant med. Hon såg ut över slätten , som låg där i ångande värme , gassad av solen. Det var fult med dessa fyrkanter av nyplöjning mellan de andra fyrkanterna av ljusgröna råg- och vetefält; men det var rikedom , arbete , förhoppningar , allt detta. Hon hade en gång hört Börje säga , att han aldrig skulle kunna trivas långt inne i landet , hur vackert där än kunde vara; han skulle alltid längta tillbaka till sin fula , flacka slätt , med dess feta marker och saftiga ängar. Han skulle längta efter närheten av havet , som han var van att se från var kulle i sin hembygd. Nu hade han flyttat längre bort därifrån , men där himmel och jord smälte samman nere vid horisonten , där glänste det en fin rand , skarp som en blinkande knivsegg. Det var havet. Marianne kunde se det , där hon stod på kullen , uppkliven på den höga gärdesgården. Hennes lungor fylldes av vind , stark , sträv vårvind. Hon kände sig så härdig och ung; hon började förstå att man kunde lära sig att älska allt detta. Börje syntes icke , hon steg därför ned och begav sig mot hemmet. Det hade regnat under natten , men jorden hade druckit vatten som en fuktig svamp , sulorna trampade i avfallen barr , mjukt som på resårer , då och då knastrade en liten kvist. Luften var ljum härinne i lugnet , och lukten av gran stod runtomkring som en stark parfym i ett rum. Så kom hon ut i kanten , där Börjes nyanläggning tog vid. Denna skog hade han planterat. Vad det vuxit upp redan! Hon kunde icke längre se över de små träden--som det första året hon kommit till Tomtö--endast emellan deras toppar. Byggnadernas röda gavlar och tjärade spåntak stucko upp däröver , och mot den blåa vårhimlen avtecknade sig klockställningen på norra gaveln. Nu ringde det från arbetet. Märkvärdigt , själva klockan , vars sträva låt drog hän över slätten , hade blivit henne kär! Sextio mänskliga varelser hade sin föda på gården. Sextio? Det var många. Och för dem alla ringde klockan in plikter och tider. Måste icke ljudet för dem alla få en underlig färgklang , nöta sig in i deras minne , väva sig samman med hågkomster och intryck? Hon tänkte på den första dagen i detta hem , den dag som Börje velat göra till en högtid för alla på gården. Gården? Till att börja med hade ordet för henne endast haft betydelsen av en samling byggnader kring en stenlagd plan. Nu hade det vidgat sig. Nu ville det för henne som för Börje säga ett arbetsmaskineri av sextio förnuftiga varelser , styrt av en enda vilja--hans. Hon nästan spratt till då han stod mitt för henne vid en krökning av gången; han hade kommit från ett annat håll. --A , är du där ! sade han. --Ja , vädret var så vackert , jag tyckte det var gott att komma ut litet. De gingo tysta bredvid varandra över bryggan in i den stort tilltagna men vanskötta köksträdgården , vilken låg nästan som en halvfärdig trädesaker. Börje hade sagt att när han finge slut med nyodlingen och maderna , skulle han anlägga trädgård; förr hade han inte tid att tänka på det. Marianne gick och såg ut över ängen , som tog vid på andra sidan den videkantade ån. Vilken vacker trädgård här kunde bli! Med ån där mitt igenom. Hon hade gått ett par steg före Börje och han såg på henne med en viss ovilja i blicken. Det var alltid så , när han trodde sig obemärkt. Marianne var klädd i en mörk hemdräkt med ett randigt förkläde , och hon hade slagit en mörkröd schal om huvudet. Plötsligt vände hon sig , ertappande Börjes blick. --Hör du , tror du inte jag kunde taga mig an trädgården här? sade hon. --Det kostar pengar att anlägga trädgård , och jag har inga att undvara just nu. --Jag har de där sexhundra i min sparbanksbok. --Nåja , som du vill , men-- Han hade lust att säga det han var säker om att hon skulle bära sig dumt åt med den saken , som hon icke förstod , men han teg med det. Han skulle väl kunna hinna med att kasta ett öga dit ibland , så att det inte blev alltför galet. --Jaha , jag kan skriva efter en gammal trädgårdsmästare där hemifrån , som kan komma hit någon tid för att hjälpa dig , om du vill. --Skriv redan i dag då. --Men det blir du snart trött av. Hon skulle kunnat bita tänderna samman av harm vid de sista orden , så ringaktande var helt omedvetet hans ton , men hon låtsade som om hon ingenting lagt märke till. --Då skriver du? sade hon. --Ja. Och trädgårdsmästaren kom. Han var en ordkarg gammal gubbe från Börjes hembygd. Hon och han arbetade nu tillsammans , eller rättare sagt: hon blev hans lärjunge. Och han hade heder av henne. Det hade blivit en hederssak att visa Börje hur han misstagit sig , när han ansåg henne så fullkomligt oduglig till detta. Dagen om gick hon ute hos den kärve gubben , med en hel trupp statkvinnor under sitt befäl , vilka Börje ställt till hennes disposition , när han såg att det blev allvar av. Gubben Per Persson kunde icke låta bli att tycka om den ivriga lilla frun , som var så emottaglig för all hans visdom , och småningom blevo de bekanta. --Vad tycker fruen om sin svärmor? sade han en dag då Marianne satt vid sidan om honom och planterade nejlikor på en blomsterrabatt. Marianne rodnade över hela ansiktet när hon svarade: --Jag har aldrig sett henne. --Har fruen . . . Gubben sväljde sin häpenhet och sitt utrop. Han insåg att här måste ligga något inunder. Och så uppstod det en lång paus. Dessa oskyldiga ord kvarlämnade i Mariannes sinne en tagg. Hur långt , ack hur långt hade hon icke igen , innan hon kunde vinna Börje! Det skenbart goda samliv , som fanns emellan dem , tröstade henne icke. Det var som ett tomt skal , under vilket hans långsinta agg ännu gömde sig; och om han smekte henne , så voro smekningarna utan själ. Hon var hans hustru , därför att han var bunden vid henne. Se där allt! För honom kunde hon likaså gärna varit en främmande kvinna. Sedan vårarbetet var slut reste Börje till staden tre gånger i veckan i stället för två. Dessa "affärer" väckte hos Marianne en feberaktig nyfikenhet. Vad kunde han ha för sig? Utfråga honom kunde hon icke , dels emedan hon osvikligt skulle fått samma svar , dels emedan ingenting förargade honom så mycket som enträgenhet. Hon hade märkt att han aldrig tyckte om när hon kom in i hans rum. Kanske fingo de en dess större lockelse just därför. När han var borta , brukade hon smyga sig dit in. Det var ett sätt att utspionera hans hemliga vanor , när hon kunde gå omkring så där och undersöka allting. Hon letade i hans papper , hon bläddrade i hans böcker. Men han hade en avskyvärd vana att låsa ner allting och taga nycklarna ur; hon hittade aldrig något som kunde ge henne några upplysningar. Och hon kände endast dess tydligare , hur fullkomligt okunnig hon var om de hemliga drivkrafterna i hans liv. En dag hade hon , då hon på måfå slog upp en bok , fått tag i en beskrivning om myrornas levnadssätt , och den intresserade henne; hon kunde icke sluta igen. Det var mycket mer spännande än en roman. Och hon satte sig vid skrivbordet med armbågarna på det och fingrarna så vidsträckt som möjligt utbredda över huvudet. Och allt detta om att bladlössen liksom mjölkas av myrorna , och att myrorna ha ordentliga slavar och allt sådant där , allt hade Börje säkert vetat länge , men aldrig hade han nämnt något till henne om det. Börje visste allt en hel del , han. O , så lärorikt det var! Sådant ville hon lära sig i stället för de otäcka romanerna , och när Torsten blivit så stor att han kunde förstå , då skulle hon berätta för honom . . . Och så läste hon igen. Hon var så fördjupad , att hon icke märkte det ringaste förrän dörren gick upp , och hon var så ivrig att hon icke ens blev förlägen. --Börje , du--vad detta är intressant! ropade hon emot honom. Han såg icke vidare belåten ut. --Vad är det du läser? sade han , gick fram och tittade över hennes axel. A , Darwin ! Hur har du kommit över den ? --På din hylla. --Du kan taga den med in , ifall det roar dig. --Tack. Hon reste sig , avkyld och snopen; det var tydligt att han ville bli av med henne. Boken tog hon med , men den hade förlorat det mesta av sitt behag. Varje sådan liten ovänlighet gjorde Marianne modfälld för tillfället , men eggade henne sedan till dubbla ansträngningar: hon skulle vinna honom! Skulle hon också använda tjugu år på det , så skulle hon lyckas ändå; han skulle se att hon alldeles icke var sådan som han trodde. Medan det växte och frodades i trädgården , och medan sommaren gav långa ljusa arbetsdagar , tog sig Marianne nytt göra. Hon behövde minsann icke vara rädd att någon utspionerade henne ! Det var först utåt hösten , som Börje en dag , då han gick förbi bakstugan , där vävstolen stod , vid en hastig blick tyckte sig se Marianne sitta där. Det var en märkvärdig synvilla , menade han. Han tog ett steg tillbaka , så att han icke skulle synas , och så tittade han in. Jo , det var Marianne! Så förbluffad hade Börje Olsson icke blivit i hela sitt liv. Marianne skottade , trampade och slog med en säkerhet , som fyllde åbosonens hjärta med en rent av vanvettig förtjusning. Om det varit mor själv , skulle det icke kunnat gå mera taktsäkert. Hur ihärdigt hon måste ha arbetat! Först blev han så glad , men så kommo alla ovänliga gamla tankar igen. Precis som om det skulle varit för att göra honom glad , hon lärt sig att väva! Pytt! Ett infall. Hon behövde omväxling. Och nu fanns det icke annat. Han ville för ingen del låta henne märka , att han sett något , och smög sig därför bort igen samma väg han kommit. Men han kunde ändå icke låta bli att vara en smula nyfiken. Vem hade lärt henne det? Hur hade hon kunnat ha tålamod till det? Och när han gick omkring på fälten , hände det ibland att han tyckte sig se Marianne , som han den gången sett henne i smyg , rödblommig av ansträngning , stark , med håret en smula i oordning och blicken så stramt fästad på det hon hade för händer , som om världens väl berott på att arbetet blev gott. Han undrade vad mor skulle tyckt , om hon fått se henne så. Det skulle just varit i mors smak. Utan att han tänkte på det , blev han en smula mindre sträv i sitt sätt. Marianne märkte en liten förändring , men låtsade om ingenting. Allt kommer i sinom tid , brukade den gamle trädgårdsmästaren Per Persson säga , och Marianne hade tagit det vishetsordet i arv efter honom. Det skulle nog komma , om hon blott gav sig tid att vänta. En dag då Börje synts vid ovanligt gott humör kom Marianne in i hans rum för att ställa Darwin tillbaka på hyllan. Börje satt vid sitt skrivbord och läste ett brev , som han nyss öppnat. --Det är från mor , sade han. --Hur är det med henne? Marianne kom fram till honom och lade sin arm kring hans nacke i det hon böjde sig framåt. Börje vek hastigt brevet tillhopa. --Jag skulle inte ha läst , sade Marianne i det hon sårad drog sig tillbaka. --Mor stavar illa. Det gör ingenting för mig , men . . . Marianne gick sakta utom dörren och stängde den efter sig. A , detta sätt att straffa henne med tusen , tusen små styng! Hon skulle då vara ömklig nog , att när det gällde glädjen att lära känna hans mor skulle hon endast se på fotografien. Hans mor , hans mor ja ! Detta var det värsta. Hon kände att hon där hade sin rival. Denna mor , för vars ögon hon icke var värdig att träda! Han gjorde ju allt , allt för att hålla dem borta från varandra. Han besökte ofta sitt gamla hem , hur ofta det kunde hon ej veta; han reste ju så mycket , och varje vecka skrev han dessutom. Om vad? Hurudan var denna kvinna? Vari låg hennes makt över sonen? I vilken punkt var det Marianne var så svag gentemot henne? Slumpen gynnade Marianne. Antligen en dag , då Börje helt oväntat måst resa bort i ett ärende , fann hon ett påbörjat brev till modern , instucket mellan bladen av hans sugpapper. Hon betänkte sig icke ett ögonblick , hon läste. Det första var en redogörelse för allt det arbete som uträttats på gården; det hördes hur väl modern var inne i allting , han kunde berätta så minutiöst , en ko hade kalvat , så och så mycket gav sista provmjölkningen , och så vidare. Men så kom det en mening , som slog Marianne nästan med förfäran. Jag får vara betänkt på att skaffa mig en bra ladufogde nästa år. Fördrängen är nog bra , när jag själv kan gå med över det , och han är ärlig som gull , men han kan inte skaffa sig respekt av folket. Att låta honom stå för det hela när jag reser utrikes , det skulle aldrig gå. Om mor därför hör av någon som-- Här var brevet avbrutet. --När jag reser utrikes--. Börje . . . utrikes! Varför? När? Och det hade han aldrig nämnt ! Det ville gå runt i huvudet. Vad var meningen? Hon blev rädd att Börje skulle komma , lade därför brevet tillbaka på sin plats och smög ut ur rummet. Börje utrikes! Hur mystiskt och obegripligt! Hon kunde icke fråga honom. Då skulle hon förråda sitt spioneri , och det var att riskera för mycket. Nej , enda vägen var nu som förut , att vinna honom. Att kämpa om honom med den segaste ihärdighet. Men hur mörkt såg det icke ut! Å Börje , Börje! Ju längre han gick bort ifrån henne , dess kärare blev han henne. Om modet sviktade aldrig så , kunde hon ändå icke uppge kampen. Hon skulle tilltvinga sig hans aktning , hans intresse , hans tillgivenhet. Hon måste en gång bliva just den hustru , han kunde ställa vid sidan av denna mor , som nu tycktes taga allt , allt. Hon måste vinna hans förtroende. Hur? Genom tusen små medel. Han måste ju se till sist , att hon förtjänte hans tillit. Det var just då Marianne , inne hos sin lille son , satt försjunken i dylika tankar , som Börje öppnade dörren till sängkammaren. --Marianne , får jag tala vid dig? Marianne gick ut i sitt arbetsrum. Börje såg nästan förlägen ut. --Hör du , begynte han med något av sin forna vänlighet , nämndemannen Anders Trulsson är därinne hos mig; vi ha en del papper att gå igenom. Jag kommer att be honom in till kvällsmaten. Jag har inte gärna besvärat dig med mina främmande--du är så ovan vid oss . . . hm . . . folk på landet , men--ser du--jag kan inte hålla i med detta , det är inte bra att de alltid komma blott till mig. De skola finna det besynnerligt. Och så har en kvinna så helt annan förmåga att sprida trevnad . . . att avrunda , så där , du förstår? Med ett ord: jag skulle vara dig tacksam , om du ville hjälpa mig med detta . . . Vänja dig vid människorna här och vårt liv. Marianne blev så glad , att hjärtat flög upp i halsgropen. --Kära Börje , inte behövs det några särskilda preludier för det! Du behöver bara säga ett ord. --Ja se , så ville jag också säga dig--hm , han såg fortfarande lika förlägen ut , att du inte skall tro man kan behandla sådan här en gubbe med något slags nedlåtenhet eller vårdslöshet; han är lika van vid artighet som någon av herrarna och . . . ja , du förstår , jag skulle tycka om att han kunde gå härifrån med ett gott intryck av dig. Men var bara naturlig , alldeles naturlig. Det är en man , som jag sätter stort värde på. --Jag är glad åt det. Och låt så bli den falska grannlagenheten , att söka hålla mig utanför allting , liksom skulle det kunna vara behagligt för mig. Börje vek undan för detta direkta vädjande. --Nej--när man nu en gång har ett hem , så . . . Resten av meningen förblev ofullbordad , och han återvände till sin gäst. Först vid kvällsmatsbordet träffades de igen. Marianne kände sig genast bekant med bondgubben och hon tyckte om honom. Han var rättfram och godmodig , som så många av hans klass , och det låg en trygg humor över allt vad han sade. Börje var hans stora favorit. --Fruen har en man , ja fruen har en man , han slog med handen i luften , ur stånd att finna ord för alla de förträffligheter , han menade. --Ja , han är inte så oäven , svarade Marianne skrattande. --Jag har bara ett ting emot honom , och det är att han inte kan lära sig te å ta sej en sypp ! skrattade han. --Man kan inte ha alla fullkomligheter , svarade Marianne. Hon såg icke på Börje , men det oaktat kunde hon märka , att orden pinade honom. Hon erinrade sig något som Pål sagt om hans förflutna. A , vad hon höll av honom ! Om hon fått slå sina armar om hans hals och säga honom det! Nej , lugn--lugn bara. Då nämndemannen gått , kom Börje in igen. --Du skall ha tack , Marianne , sade han , du var präktig; gubben blev alldeles förtjust i dig. Och du kan aldrig tro vad det är för en hedersman , och så hemma på alla områden ! Man har så mycket att lära av honom , han är så klok i allt som rör kommunala saker och sådant. Och så är det alltid roligt att de som varit här kunna komma hem och säga att jag har en bra hustru , fast hon är ett stadsbarn. Marianne lade sina händer kring Börjes arm , de stodo borta vid fönstret i skumrasket. --Jag skulle bara önska att du ville sätta mig på sådana små prov lite oftare , sade hon en smula blygt. Börje teg en stund , så sade han tvärt: --Hur kan det vara att du lärt dig att väva? Hon höll på att vika undan med frasen att hon tyckte det var roligt , men så besinnade hon sig och gick rakt på sanningen. --Jag trodde du skulle tycka om att jag kunde det. Börje sade ingenting strax och de stodo tysta några minuter. --Det hade jag inte trott dig om. Och du har aldrig talat om det. Nu var hennes tur att tiga , men båda kände att de kommit varandra litet närmare. Marianne stod och grubblade på den utländska resan , men om det kunde hon ingenting säga. Dagen efter detta fick Börje brev från Mariannes far. Nu var det omöjligt att hålla affärerna uppe. Man måste samlas till en allmän rådplägning nästa söndag. Börje ville visa Marianne brevet; hon fanns i bakstugan , och han sökte upp henne där. Hon var röd och varm av arbetet och blev ännu rödare när Börje kom. Han satte sig på hörnet av bänken , medan hon läste brevet , ännu sittande i vävstolen. --Vi resa naturligtvis? sade han. --Ja. --Men låt nu bli att söka inverka på mig. --Var lugn för det. Du förstår affärerna bättre än någon av oss andra. Det blev en paus--Börje satt och funderade. --Börje , sade Marianne plötsligt och petade med vävskytteln på trådarna , du går alltid i vardagslag med kläder som din mor vävt. Vill du inte en gång . . . ? Hon slutade icke meningen med annat än en övertalande blick. Börje såg på väven och såg åter på Marianne. Vilket arbete måste det icke ha kostat den fina stadsdamen.--Och herre gud vad det klädde henne med den där fina rodnaden och hårets oordning! --Jungfrun säger att jag har heder av det , du kan gärna visa det för din mor. Det var icke till att motstå. Det var på en gång smickrad stolthet och känslan av makt. --Ja , Marianne , jag skall begagna det. Han drog henne till sig , hon lade blygt sina armar kring hans hals , och de kysste varandra. Segern närmade sig. --Med första tåg på söndag , således? --Jag skall vara färdig. Han gick. Mariannes bröder voro hemkomna från Lund. Det blev ett ordentligt familjeråd , samlat i den stora salongen. Börje ville ingenting göra. Man kastade vädjande blickar på Marianne. --Börje kan omöjligt; han håller på med nyodlingar och har inga penningar disponibla. Börje hade all möda att icke skratta. Detta inlägg verkade så komiskt. Men vad ville Börje då att man skulle göra ! --Ge upp staten och bjuda ackord , svarade Börje. Det var ju att bedraga ! Nå , fanns det något medel att betala igen allt , så gärna för honom. Det var bäst pappa gjorde som Börje ville , menade Marianne; han förstod det där bättre än någon annan. Den gamle kvävde en liten ed över sin dotter , som skulle lägga sig i vad hon icke begrep. Slutet blev emellertid , att Börje drev sin vilja igenom. Han tog fatt i affärerna med sin vanliga energi , bevisade , klargjorde , föreskrev. Han och svärfadern försvunno ur familjekretsen och kommo icke igen förrän till middagen. Efter kaffet , då inackorderingarna gått , samlades man åter i salen , och det kom på tal om pojkarnas framtid. --Jag får sluta att läsa , sade Haqvin , jag vill inte att pappa skall nedtyngas av bekymmer för min skull. Fadern stod i en vrå. Han snöt sig utan att svara. Han kände sig liksom bruten; denne svärson hade knäckt honom. Han kände sig icke ens som herre i sitt hus. Han var en olycklig , förtryckt gammal man. Börje hade gått fram och tillbaka på golvet. Han tvärstannade vid Haqvins ord. --Skulle du sluta att läsa? Du , med ditt huvud och din lust! Jag har hållit reda på dig , må du tro.--Nej , du skall läsa , om jag så skall bekosta vartenda öre. Jag vet vad det vill säga att . . . Stämman bröts. Han vände sig harmset på klacken och harklade sig med barsk min. Ingen ville väl misstänka honom för att lipa ! --Haqvin skall läsa , om han vill , tillade han med tvär bestämdhet , jag åtager mig det. Man överhopade honom med tacksägelser , vilka han skakade av sig likt en hund , som skakar vattnet ur sin päls. --För Walter är det ingen nöd nu , sade han , för att komma från ämnet , han har ju fått en så god kondition. --Ja , och han är så praktisk , bifogade fadern med en beundrande blick. Han hade ändå något att glädja sig åt i livet. --Och jag ämnar slå mig på lantbruk , sade Karl med en viss hemlighetsfull dryghet , som om han suttit inne med oerhörda värden , vilka ingen haft en aning om. --Du! ropade Börje. Till det fordras det både pengar och duglighet. --Det vet jag. --Men Karl . . . Det var fadern , som ämnade inlägga en protest. --Jag . . . hm--jag , Karl rätade på sin massiva figur , jag tänker gifta mig. Han hade synbarligen gått och hållit detta i beredskap hela tiden , endast avvaktande bästa tillfället att låta det krevera som en bomb mitt i kretsen , när alla voro tillstädes , så att det kunde göra bästa verkan. Utropen och frågorna bildade också ett enda virrvarr. När det blev någorlunda lugnt återtog Karl med en viss nonchalans: --Vi blir dubbel släkt , Börje; hon är syster till din svägerska. Börje höll på att ge till ett skallande gapskratt , men så höll han inne och såg på Marianne. --Trettio år och stor som en huslänga , sade han halvhögt. --Men Karl då! Inte gör du det? utropade Marianne förskräckt. --Om jag gör det! Karl fnös till. Kunde någon tro honom så dum , att stå i vägen för sin egen lycka! --Käre Karl , gör det inte ! bad Marianne. --Nåja , det passar kanske inte så illa , sade Börje lågt , hon lagar god mat; det ligger i släkten. --Jo min själ gör jag så , nu har du hört det! Karl hade sin värsta dogguppsyn , ty han skämdes över fästmöns ålder , och han kunde icke uppge hennes penningar. --Var lugn , Marianne. Om inte de två äro skapade för varandra , så vill jag inte vara värd en pris snus , tröstade Börje. --Men det är ju att bli tokig av. En sådan pojke!--Tjugutvå år! --Jag är åtminstone myndig , så ingen lär kunna hindra mig. Han såg sig utmanande omkring. --Ja , njut du av din myndighet så länge du har den , sade Börje beskyddande. Om pappa vill , så kunde vi gå ut i stan nu för att ställa om det där , som vi talade om i förmiddags. --Ja , svarade fadern beredvilligt. Och du , Karl , du kan alltid ha tid att betänka dig , innan du löper åstad. --Hm , sade Karl endast buttert. Så gingo Börje och den gamle. Bortåt kvällen kom den senare ensam hem. Börje hade affärer att uträtta i staden. Man samlades kring det stora divansbordet vid en skål med frukt. Sedan allt blivit någorlunda bestämt , tog Björkska familjelynnet ut sin rätt; man kom i det gladaste samspråk. --Du kunde minsann gärna ta upp en butelj vin , mor , sade familjens överhuvud i sin fryntligaste ton; han hade börjat repa sig efter sina vedervärdigheter med Börje. Om fordringsägarna få den flaskan eller ej , så bli de ungefär lika feta. Marianne satt och fann det så underligt att åter vara i denna omgivning , där hon levat så länge , och som nu syntes henne så främmande , fast allt var sig märkvärdigt likt. Pojkarna hade endast blivit en smula manligare och fadern mera grå. För alla var det en lättnad att Börje tagit hand om den trassliga affärshärvan; han skulle nog vara karl att reda upp den. Karls giftermålsplaner bordlades tills vidare och man pratade bekymmerslöst om likgiltiga ting , njutande av samvaron och ett tryggt välbefinnande. Hacke var i sjunde himlen och ivrig i sina föresatser att göra Börje glädje; föräldrarna strålade över att ha alla sina barn omkring sig. Men bäst fru Björk satt , grep hon en av Mariannes händer och såg på den. --Men barn , vad tar du dig till? --Usch , mamma alldeles skrämde mig! sade Marianne skrattande. Var det ingenting annat än mina händer! Ja , nog äro de solbrända , men vackra i alla fall. Hon lade upp dem på bordet och bredde ut deras fingrar till allmänt beskådande. --En sådan egenkärlek ! inföll Walter , och hur hyggliga de än se ut , de där små tassarna , så nog kunde de vara en smula vitare. Marianne log med en liten egensinnig triumf; hon var så säker på , att Börje tyckte bättre om dem så här. --Jag är trädgårdsmästare , sade hon med stolthet i det hon tog bort sina händer igen , och när man har bråttom , bryr man sig inte om att ta handskar på. Karl satt och läste en tidning. --Hör du , Marianne , den där herr Sandell , som bodde hos er i fjol vintras , vad hette han till förnamn? --Pål. --Läs där. Han räckte henne tidningen och pekade på en liten notis. Marianne läste: "Enligt i dag ingånget telegram har en härstädes bosatt skåning , Pål Sundell , i natt avlidit till följd av kolos. Någon anledning att misstänka ett självmord förefinnes icke." Marianne återlämnade tidningen , sedan hon ännu en gång genomläst notisen. Och hon satt alldeles tyst. Pål död. Så förunderligt! Men det grep henne icke. Hon kände ingen sorg , knappast någon förvåning. För henne var det som om han varit död i tjugu år. Men hur skulle Börje ta det? När han kom , tog hon honom bort i en fönstersmyg. --Har du läst tidningarna i dag? --Nej , jag har inte haft tid. Hon tog hans ena hand. --Pål är död , sade hon mycket lågt. --Pål! --Ja. Båda tego. Han kramade så hårt om Mariannes hand , att hon höll på att skrika. Det var skumt därborta och hon kunde icke se hans ansiktsuttryck. --Det var bäst , sade han efter en lång paus. Och så såg han skarpt på Marianne. Utan att växla flera ord återvände de till sällskapet. --Jag tror jag har gjort ett gott arbete i dag , nu kan pappa få ge mig ett glas vin , sade Börje. När han och Marianne sagt god natt , dröjde Walter något efter de andra. --Jag vet inte vad det är åt Marianne , sade modern , det är någonting så ofint över henne nu. Man känner henne ju knappt igen. Tänk bara så ogrannlaga att utan vidare ställa sig på Börjes sida , emot pappa. Det hade jag aldrig väntat. Det är någonting så innerligt bondaktigt , det där , att man och hustru skola hålla ihop om både rätt och orätt. Fru Björk glömde att hon hade något av samma bondaktighet själv. --Ja , hon går allt mer och mer upp i Börje. Det finns ordentligt äktenskapstycke nu. Men man får inte klandra henne för det: sådant smittar. Så kysste även han modern till god natt och gick. 16 När Börje och Marianne följande dag kommit hem och Marianne , sedan hon varit inne hos sin lille son , stod i förmaket och ordnade sitt hår en smula framför spegeln , kom Börje in med ett obrutet brev i handen. Han strävade efter att synas lugn , men ansiktet var nästan förställt av sinnesrörelse. --Det där om Pål var endast ett misstag eller en tidningsanka; här är brev från honom. Han lämnade henne brevet. Det var verkligen Påls stil och utanskriften till henne. Börje var redan på väg till sitt rum. --Börje! --Vad vill du ? --Det brevet bryter jag inte själv. --Prat! Han skrattade till och gick ut genom dörren. Hon skyndade efter honom in i hans rum. Hon hade fått en våldsam hjärtklappning. Uttrycket i Börjes ansikte hade alldeles bringat henne ur jämvikt. Skulle hon nu för ett ögonblicks misstro förlora allt vad hon lyckats tillvinna sig. Hon var blek och hon grep honom om armen , talande med dämpad lidelsefull hast. --Nej , Börje , det här kan du inte göra! En sådan grannlagenhet blir till förnärmelse. Har jag inte velat visa mig i allt vara öppen? Nu kan du inte stöta bort den öppenheten; inte vilja visa dig som ville jag sticka undan något för min egen räkning. Hela mitt liv ville jag lägga fram för dig , om jag kunde. Du får inte stöta bort mitt förtroende--Börje! Inte skjuta mig undan den ena gången efter den andra. Läs brevet. Vad det än innehåller , är det ingenting jag vill dölja för dig. --Men tag det då inte så högtidligt ! Hon gick bort till fönstret , hon försökte göra sig lugn. Hon kände en så lidelsefull åtrå efter att få ett vänligt ord av honom just nu. Men hon skulle vänta. Hur länge , ack hur länge ! Börje stod ännu obeslutsam med brevet i handen , så gick han fram till skrivbordet , tog en kniv och skar upp det. Han satte sig och läste det utan att yttra ett ord. Marianne stod stilla borta vid fönstret , stirrande rakt framför sig. Hon brydde sig icke det ring aste om vad Pål skulle skriva. Förmodligen endast en förklaring av den oriktiga tidningsnotisens uppkomst. --Läs , sade Börje mycket lågt. Han hade rest sig och gick in i sitt innersta rum , vars dörr han stängde efter sig. Marianne gick fram till bordet och satte sig på den plats , han lämnat. "Fru Marianne ! Jag skriver icke ensamt till er , jag skriver till båda , men jag ville höra det gamla namnet ännu en gång--namnet från fordom !--Jag upprepade det tyst , medan jag skrev. Det kan icke harma er; varken er eller Börje. När dessa ord hinna er , finns det ingen Pål Sandell mer. Det är icke av olycklig kärlek jag dör , heller icke för kvarglömd erotiks skull jag upprepar detta namn. Det smeker mitt öra blott; det är som en halvförgäten sång , vilken drar en förbi , när ögonen slutas och man skall somna. Jag är trött. Jag skall lägga mig ned och aldrig resa mig mer. Jag saknar ingen. Ingen skall sörja mig heller. Det är icke ett förfelat liv jag slutar; endast ett tomt. Jag var aldrig hel , aldrig omedelbar , hade aldrig ett arbete att samla mina krafter till. Jag har njutit; och jag kunde njuta. Jag njuter även nu --en underlig känsla av ro. Jag är icke förtvivlad; jag är sorgset glad. Det finns ingenting jag ångrar , ingenting jag beklagar; jag är en produkt av omständigheterna; den drivkraft de givit är slut. Jag är en speldosa , som går ned , och som tystnar mitt i sin melodi , med en dröjande ton , som dör. Vad rådde speldosan för , att hon fick så gråtmilda stycken ! Jag är svag , jag är feg. Jag borde ha varit en kvinna. Kanske jag då skulle kunnat älska och bli lycklig . . . Jag ville lägga mitt huvud i ett knä , jag ville känna en smekande hand på mitt hår , jag ville att ett ansikte lutade sig ned och att en kärleksfull röst kunde viska: sov , stackars barn! Det är därför jag skriver. Skriver som en stackare , med stora tårar i mina ögon , så att jag knappt ser en bokstav. Börje , jag har alltid varit ett barn. Ett bortskämt , fåfängt barn , med ett barns ombytliga sinne , dess behov av ömhet , kanske också dess hjärtlöshet. Men om jag har hållit av någon människa , så har jag hållit av dig. Du skall icke vara vred på mig nu. Du skall förstå mig en gång , och då skall du endast tänka: stackars Pål! Ingenting mer. Ty du är sund och stark; du skall leva. Du skall veta att taga för dig av en samlad , verklighetsmättad lycka , som inte spelar i regnbågens färger , men som också inte brister. Jag har levat det liv , som var för mig och min natur. Jag ville icke byta , om jag kunde det nu. Men jag gläder mig åt dig; jag vill dig väl. Jag önskar dig allt som för dig är lycka , och du kan nå det. Gamle Börje! Vi skola skiljas nu. Gamle kamrat! Det är så underligt. Det är som kunde jag icke förmå mig att sluta. Det är som klängde jag mig fast vid livet , likt ett barn vid sin moders kjortel; jag trycker mig in däremot. Det är som vore jag rädd för mörkret. Det får jag icke vara , ty utan mörker ingen ro , och heller ingen vila. Jag är trött , Börje.--Å , jag önskar att det sista vore förbi ! Ingen skall misstänka något. Jag skulle ha gjort en större middag i morgon. Allting är beställt , betalt på förhand. Hur skola de göra med det? De borde komma till gästabuds ändå , klinga med glas och dricka för mig; men det ha de ej mod till. Där ligger morfinpulvret och brasan susar i ugnen--sjunger mig en sista sång. Varför slutar jag icke? Pennan glider över papperet , som ville den stjäla sekund efter sekund från den store , tyste , som väntar:--döden. Min lugne vän. Den siste. Också den bäste--när man älskar honom. Nej , jag ringer nu. Tjänsteanden skall bära brevet till brevlådan , och jag blir ensam med den store dystre--han , som tiger. Jag har tänkt på det länge , ack hur länge vet icke du ! Jag har varit oduglig att leva: på en gång för skeptisk och för sentimental. Nu vill jag sova. Er till det sista Pål Sandell." Det var Börje hon tänkte på , icke Pål. Pål var död. Pål fanns icke för henne. Det fanns ingenting i världen annat än Börje. Hon gick till dörren och öppnade. Han satt på sängkanten med armarna på sitt nattduksbord och ansiktet tryckt mot dem. Han grät. Börje grät. Hennes hjärta fylldes av ångest , av behovet att trösta , av hela det begär att vara god , som en kvinna kan känna. Börje var sorgsen--Börje! Hon böjde sig ned , hon böjde sig på knä , hon smög sina händer kring hans handleder. --Börje?--Det var så skyggt och milt , det var så bedjande ödmjukt. --Barn , låt mig vara i ro. Det var allt! Hon skulle gå. Börje grät , och han jagade henne bort ännu ! Med näsduken tryckt mot sitt ansikte lämnade hon rummet. Hans sorg var för helig. Allt vad hon rörde vid blev profanerat. Hon måste bita i näsduken , när hon gick igenom det yttre rummet , för att kunna kväva sina snyftningar. Brevet blev liggande på Börjes bord. Han höll av honom trots allt. Höll av honom med detta sega , vänfasta hjärta; detta långsinta , oförsonliga . . . Å Börje , Börje! 17 Och så gick tiden--jämnade , täckte , nydanade. Börjes sorg fick vila i ro , som han ville det själv; den begrovs , försvann. Och allt kom i gamla faror--drog hän däröver. Ingen tänkte mer på den som var död. Men om Marianne blev tillbakaslagen de nittionio gångerna , skulle hon försöka den hundrade. Det var som om varje nederlag gjort henne säkrare på sin sak. Det kom stål i hennes ihärdighet , och hon lärde sig tänka. Släta vägen tycktes icke vara den bästa: hon ändrade taktik. Börje hade--av vad anledning visste hon ej--öppnat flitigare umgänge med sina grannar än förr. Han föreföll mindre stel och mindre tystlåten; han hade förvärvat en viss lätthet att uttrycka sig. Marianne begagnade sig av hans omslag. Hon lade icke an på honom själv , men hon lade an på hans vänner. En älskvärdare husmoder kunde icke tänkas. gamla bondgubbar och godmodiga lantpatroner , alla tyckte de om den raska , vänliga fru Olsson. Och Börje hörde hennes lov i alla tonarter. De fördomar man hyst mot stadsdamen försvunno som dimma. Hon kunde lägga in ett ord om både lanthushållning och trädgårdsskötsel , hon var uppmärksam och läraktig , det var rent av ett nöje att förklara henne något; och för sin matlagning började hon redan bli en berömdhet. Man visste att hon själv lade hand vid allting. Börje Olsson hade varit klokare än man trott. Han hade skaffat sig en duktig hustru. Vem skulle tänkt att hon kunde vara sådan ! Det eggade Marianne , detta. Hon fick som ett övertag över Börje , och hon märkte att han beundrade henne. Hon gick i förväg för hans önskningar--och hon nästan vårdslösade honom själv. Sökte han upp henne , var hon glad och skämtsam , behandlade honom med en godmodig nonchalans och visade honom att hon var fullkomligt så upptagen av sina bestyr , som han av sina , fullkomligt så duglig på sitt område , som han på sitt. Intet pjunk! Marianne hade blivit icke så litet av en spjuver. Det kunde glimta en övergiven skalkaktighet i hennes barnaögon med den blå emaljen , och i hennes skratt hade det kommit en klang , som aldrig funnits där förr. Hon var alldeles vild med sin pojke. Han kunde gå nu och stultade omkring i en kort liten kolt , drumlig på benen och tjock som en valp. Marianne kunde leka med honom så att det fanns ingen hejd på det. Och som de smektes , skrattade och skreko , rufsiga i håret , röda och varma! Pojken var stark som en björn. --Jag blir svartsjuk på bytingen , sade Börje. --Det är rätt åt dig; jag har varit svartsjuk på dina gubbar så länge. --Du!--Du drar dem åt dig den ena efter den andra. Tomtö . . . Tomtö är det härligaste som finns. En sådan ordning , en sådan hemtrevnad , en sådan hustru !--Så låter det. --Man bryr sig inte om att i längden stå utanför allting. Hon gjorde en spefull grimas och en betecknande liten gest åt hans näsa. --Nej--för man har blivit så rasande viktig på senare tiden , härmade han. --Viktig? Jo , säg det en gång till , om du vågar! Hon hade fått tag om båda hans örsnibbar. --Släpp--lilla odjur ! --Av nåd , men alls inte av tvång. Jag kokar kejsarsoppa till din herrmiddag på söndag , därför skall jag ut. Hon sköt gäckande fram ett par ljusröda läppar , släppte hastigt sitt tag och sprang ut i köket. Sådant var vardagsmat. Hon skulle löna honom för det han teg med den utländska resan , som hon var så brinnande nyfiken på ! Med rädslan var det alldeles förbi. Spjuvern hade tittat i hans kort. Han behövde aldrig tro att hon hade någon respekt för att gå i hans rum nu. Hade hon något att säga honom , så steg hon dristeliga på. Blev han trumpen över det , så skrattade hennes skalkaktiga ögon åt honom , som hade de velat säga: gamle tvärvigg! Och så blygdes han. Hon hade ingen försyn. --Vad! Läser du engelska? utropade hon helt ogenerat en dag , då hon fick tag i Progress and Poverty på hans bord , innan han kunnat hinna få den undan. Han blev så blossande röd , att vem som helst skulle känt medlidande med honom , men icke Marianne. --Hur går det? sade hon lika obesvärat. --Bra. Och så fick hon icke veta mera. Men hon skulle nog ta reda på det , om hon också skulle dra fram det med en tång! Just den söndagen , då han haft sin omtalade herrmiddag , och de följt ut de sista gästerna , stodo de båda kvar på trappan. Det var fram på våren och kvällen stod dämpat ljus , med ett stilla lugn och en doft av nyutslagen björk. Marianne vände sig om och såg på Börje , men hon sade ingenting. Han stod stilla , och hon kunde icke komma in i förstugan utan att gå förbi honom. Så vände hon sig ännu en gång och såg; hon tyckte att nu kunde han tala. Men han lät endast sin hand glida fram om hennes midja , och så kysste han henne. Hon stod och såg ned. --Varför ville du inte bli riksdagsman? sade hon till sist , utan att vända sig om. --Hur kommer du på det? --Per Olsson talade om att det varit i fråga , men att du sagt ifrån till dem alla , att du inte ville. Börje sade ingenting. Hon tyckte att harmen ville kväva henne. Hade hon inte blivit en annan människa , hade hon ej gissat hans tankar , hade hon icke satt som sin högsta ära att få bli hans tappra arbetskamrat--och så kunde han stå där och tjurtiga! Var det inte avskyvärt! Och det i dag! Hon visste att hon varit bra. Hon visste att han var nöjd. Och ändå kunde han icke säga något! Hon skulle kunnat gråta av förargelse. Hon vände sig om för tredje och sista gången , nu med en mycket lång och mycket bestraffande blick. Då brast han i skratt. --Vad var det du ville veta? svarade han. Det var icke längre att hålla ut. Hon slog sina armar om hans hals och tryckte näsan flat mot hans rockuppslag. --Allting , svarade hon. --Det vet du ju redan. De tuta allting i öronen på dig. --Ja , och du kan inte säga mig ett enda ord ! --Prat har man nog av. Det är inte det , som det kommer an på , utan på att verkligen uträtta något. Hon lyfte upp huvudet och såg på honom länge. --Jag begriper mer än du tror , sade hon därefter långsamt. --Vad menar du? --Ärelysten--Börje. Han mulnade. Det var sådant , som han icke tålde att höra talas om. Så såg han på henne , allvarligt , skarpt , som han kunde ibland. --Därför att man blivit slagen till en slant , är det inte sagt man vill vara en slant , sade han buttert. --När Torsten blir stor , och när han känner detsamma som du nu , då skall han förstå , att man också kan tala till en kvinna. Jag menar till mig. Marianne hade blivit blek; hon trängde sig förbi honom in i förstugan. Han grep henne om handleden och höll henne kvar. --Marianne , vad är det? --Det är att nu har jag gjort bot mer än tillräckligt. Det är att jag visat dig att jag inte är en tanklös prydnadsvara. Det är att jag hållit av dig så , att jag kunnat gå genom eld och vatten för dig , och att du ändå , ändå aldrig känt det som om jag vore värd att stå i bredd med dig själv ! --Men vad går åt dig? --Begriper du inte , att när en kvinna håller så gränslöst av en man , som jag av dig , så kommer det till sist en stund , då han måste erkänna att han sett vad hon är värd , eller då hon tum för tum skall draga sig undan--och bli sluten som han. --Sluten?--jag?--emot dig ! --A , Börje--vad har jag fått dela med dig? Varför har du hållit mi; , borta från din mor? --Från mor ? --Ja.--Varför får jag inte hålla av , vad du håller av? Varför får jag inte leva ditt liv , tänka med dina tankar och hoppas med dina förhopp ningar? Varför skall du hålla mig tillbaka nu--när jag beundrar dig mer än de alla ! --Men du vet ju inte vad du säger! Beundra? Mig! --Tror du jag är blind? Hon sade det sakta , nästan skälmskt. Ty nu var segern vunnen , och det lidelsefulla utbrottet förbi. --Marianne , han sade det efter en lång paus , det är som du vore en annan och jag vore en annan , än när vi råkades först. --Ja , för du var så dum , Börje , och jag var mycket dummare än du , svarade hon med älskvärd uppriktighet. Hela veckan var det en brådska så att de knappt hunno tala ett ord med varandra. Pojken skulle ha nya kläder , märgelkörningen sättas i gång , trädgården skyfflas och allting göras undan , så att de kunde bli borta några dagar. De reste icke med tåget , utan med egna hästar och vagn. Det var så vackert väder , och så var man sin egen herre. Det hade varit en härlig resa--upp tidigt på morgonen , välförsedd matkorg , och rast i en nylövad bokskog. Nu hade man kommit in i Börjes hemtrakt. Han hade reda på varje väg och varje gård , och om allting sade han Marianne besked. Efter sin vana körde han själv , och hon satt bredvid honom i framsätet. Torsten satt på hennes knä , vilande in emot henne; han hade somnat. Marianne kände sig så underlig till mods , nästan högtidlig. Och Börje var så språksam. Han fäste hennes uppmärksamhet på ättehögarna , som lågo fyra i en klunga , han visade henne genom en backklyft hur man kunde skymta havet , han bad henne andas djupt , så att hon kunde känna den fylliga , starka luften--hans hembygds luft. --Snart äro vi framme , Marianne. --Vad skall mor tycka om mig! Hon sade icke längre din mor. Han lade märke till det , såg på henne och log. --Mor kan både se och höra. --A , Börje , jag är ändå rädd--för din skull. Hon strök sin kind emot hans axel. --Du!? Vilket erkännande låg det ej i detta enda utrop ! --Där bodde Påls mor , sade han och pekade på ett litet hus vid vägen , i det han lät hästarna sakta av. Av det obehag , som kunde vara förknippat med Påls minne , fanns ingenting kvar. Det var utstruket--borta. Verkligheten hade trängt det undan. --Och den där lilla gården med röda gavlarna , bakom träden , du--därborta--det är mitt hem. Den där vita byggnaden längre bort är min brors. --Vad jag är glad att ha dig här ! Marianne gjorde endast sin ena hand ledig och stack den under hans arm , som för att hålla fast honom riktigt. --Jag vill lova att mor längtar , sade han , hå hå--där ha vi henne ! Vagnen svängde in genom en låg port och stannade vid dörren. Med en enda blick hade Marianne henne klar för sig , där hon stod i dörren , belyst av solskenet och klädd i sin hemvävda dräkt med det stora , randiga förklädet. Börje upp i dagen! Torsten skulle bli lik sin farmor , var det då möjligt annat än hålla av henne ! Efter denna ömsesidiga , snabbt genomträngande blick logo de båda kvinnorna mot varandra , innan de ens hunnit hälsa. Börje hoppade av och hjälpte ned Marianne , som ännu höll sin sovande gosse i sina armar. Och så stodo de öga mot öga , de två rivalerna , förenade genom sin gemensamma , stora , varma tillgivenhet. De hade förstått det , läst det i varandras ögon. Det behövdes inga ord. --Kyss honom först , sade Marianne , i det hon såg ned på sin lille gosse. Hon hade en vidskeplig känsla av att bandet då skulle bli ännu starkare. Och farmodern kysste den lille , slöt sedan både honom och Marianne i sina starka , duktiga armar. Så sköt hon dem inom dörren. --Nå? sade Börje till henne med en triumferande blick. Han dröjde ett ögonblick på tröskeln för att få säga det; han kunde inte vänta. --En rar människa , svarade mor Ola Börjes' och torkade bort någonting ur sitt ansikte med förklädessnibben , det var då inte för tidigt du lät mig se henne. Det var alldeles Börjes buttra godmodighet i tonen. --Det har gjort er gott , att ni ha fått längta efter varandra , sade han med en liten sonlig kivaktighet. --Ja , visst det , ja! Jag kunde ha dött under tiden , och inte fått se henne. Och inte pojken heller. --Aha , I har varit otålig , mor!--Nej , I ska leva många år ännu , och I ska se mycket ännu , innan I dör. --Jag kan inte få se nåt kärare än det ändå. Seså , gack nu in ! Hon sköt honom in i stugan genom den snygga lilla förstugan. --Det är väl bäst att lägga den lille så länge tills han vaknar av sig själv , sade hon till Marianne. Jag har gjort i ordning till er härinne i kammaren. Jag har bäddat till lillen i min klädkorg; jag tror den är stor tillräckligt. Börje stannade i stugan och de båda kvinnorna följdes åt in i det inre rummet , där Marianne lade sin arvtagare i den för honom bestämda bädden , vilken befanns vara alldeles lagom. --Ack , mor , var inte Börje bra stygg , som lät oss vänta så länge på att få träffas? sade Marianne i det hon tog svärmoderns händer och såg rakt in i de ärliga Börjeska ögonen. --Han har väl bäst vetat vilket som kunde vara bra. För modersstoltheten var han allvetande och allvis som själva försynen. Det blev en härlig dag för Börje. Han hängde fast vid varje småsak i hemmet med sin naturs hela envisa kärlek till det gamla och invanda. Han njöt av att föra Marianne omkring överallt , peka på allting och berätta om allting; om sin barndom , om sin mor , om deras dagligdags liv , om Pål; om hästar han kört med och om hundar han varit fäst vid. Det var som en pilgrimsgång. Och Marianne lärde genom detta åskådningsmaterial känna hans förflutna--själva "ur-Börje" , som hon skrattande benämnde det-- bättre än om han tillbragt hela dagar med att beskriva. Och modern bullade upp för dem med sina skånska , bastanta maträtter , och öl hade hon också hunnit brygga , fast det ännu var något för färskt. --Jösses , mor inbillar sig visst att det är jul två gånger om året nu , sade han skrattande , då han satte sig till bords. --Inte har jag sett nån jul på de sista två åren , sade hon. Det gömde sig den innerligaste värme under hennes kärva svar. Hur hade hon icke saknat honom under dessa två jular! --Men i år kommer I till oss , sade han. --Det gör jag. Om Gud vill och I vill ha mig. Hon kände sig en smula generad för Marianne ännu , hur mycket hon än tyckte om henne. Börje lade med ett dolt löje märke till , att hon alltid kringgick namnet och aldrig sade du. Men de skulle nog komma över det ! Han var så glad--så själaglad. Mor och Marianne . . . det var något att sitta och se på. Marianne menade att modern icke behövde bo så där ensam , långt ifrån Börje; hon kunde ju flytta hem till dem. Det fanns ju den lägenhet , som Pål haft. --Välsignade barn , det vill jag visst aldrig! svarade den gamla nästan förskräckt , de unga veta lika gott som de gamla att bygga bo , men de bygga det som det passar åt dem , och de gamla göra bäst i att stanna kvar i sitt rede. Efter middagen vandrade Marianne och Börje omkring i stugan , medan farmor satt och förnöjde sina ögon med att av hjärtans lust beundra sonsonen , som tultade omkring i sin splitternya kolt. --Och se! Här ligger bibeln , som Börje har maken till , utropade Marianne med glatt igenkännande. Hur väl jag minns den första gången jag var på Tomtö! Jag frågade honom , om han brukade läsa i den. Nej , sade han , men mor har en likadan. Ett nästan omärkligt löje drog över moderns drag; hon förstod honom. --Ja , det är min stav och min lykta , sade hon därpå allvarligt , jag har aldrig haft bättre att stödja mig till. Så såg hon ett tag på Marianne. Men jag bekymrar mig inte om vad I tror , tillade hon , för vår Herre ger er nock den tro I behöver. Han förstår det bättre än jag. Det fanns någonting i denna sträva , välvilliga rättframhet , som vann Marianne mera än alla smekningar skulle ha gjort. Det var gediget , pålitligt --alltihop. På kvällen , när man skulle skiljas , följde den gamla sina gäster in i deras sovrum. Den lille slumrade helt sött i sin klädkorg. --Ja , sov nu så gott , ni med , sade hon. Jag har bäddat så mjukt under dig , min käre påg. Det är så rart att ha dig här ! --Och henne! --Ja; det var roligt att jag fick se'na. Börje lade handen på en gammal pulpet. --Här , Marianne , sade han , här ligger mitt forna jag; här har mor alla mina brev. --Ja , det var sant! utbrast den gamla och grep i sin ficka , jag har tänkt på . . . jag har tänkt på , att Marianne , namnet ville ogärna över hennes läppar , jag menar att hon kunde kanske ha ro av att läsa dina brev. Jag har gjort dem i ordning och lagt dem efter nummer. Hon tog upp en nyckel och lämnade den åt Börje. Marianne kunde ingenting säga. Detta drag var så rörande finkänsligt mot sonhustrun , att hon kände sig förstummad därvid. Detta hade den obildade bondkvinnan tänkt på--tänkt på av sig själv! De skakade varandras händer. Inga onödiga ömhetsbetygelser! Sådant låg ej för mor Ola Börjes , men de hade förstått varandra , och här fanns det band , som icke skulle brista. När Marianne blivit ensam med Börje , gick hon fram till honom. --Börje , hur kunde du hålla mig utanför allt detta och tro att det var det bästa? --Det var nyttigt. --Med en sådan slutenhet ! --Det är min natur. --Mot alla? Hon log en smula. Det hade funnits ett undantag--hon , som tagit emot breven. --Det hade gjort mig så gott att få se dig här--här ibland detta gamla , som jag håller så av , sade han , det behövde smältas tillsammans. Och nu är det gjort; klyftan är fylld. Kom och sätt dig , Marianne. Jag har blygts över att icke vara annat än vad jag är , nu gör jag det icke mer. Han drog henne fram till en väggbänk med kuddar i gammaldags vävnad , men hon tog i stället en liten stol och satte sig mittemot honom. Hon kunde bättre se hans ansikte så , med armbågarna mot hans knän och hakan stödd i händerna. --Har man givit det bästa , så är det inte värt att knussla på småsmulorna , sade hon leende , när vi nu kommit till tals , så säg mig vad du gjort inne i staden så ofta; jag har varit så gruvligt nyfiken. Han rodnade först , men övervann sin förlägenhet. --Jag har läst språk , sade han. Hå , det var inte värre än att man kunde. Men vad jag var rädd att du skulle få vet'at. --Varför det? --Det var liksom en skam , att vid mina år få börja som en skolpojke; och så var jag rädd att jag skulle vara för dum , så att det inte ville lyckas. --Du är så högmodig i ditt hjärta--du! Det är det , som gör dig så sluten. Du är så rädd att få böja dig för någon. --Kanske.--Jag har alltid trott att jag var ödmjuk. Jag har alltid varit färdig att erkänna andras överlägsenhet; men jag har rest mig emot den , sade han eftertänksamt. Du påstod härom kvällen att jag lär vara ärelysten; jag har gått och tänkt på det sen. Jag vet inte om det är sant. Men ett vet jag , och det är att jag vill ha insikter och att jag också vill ha--ja , jag vill inte säga makt , ty att synas bryr jag mig inte om--men jag vill ha det där , som gör att man tycker man liksom kan sträcka ut sin hand och känna att man håller i tyglar. Inflytande kallas det kanske. Jag känner det bara så , som om jag ville denna min hand skulle vara så stark--stadig och stark. Jag vill känna , att jag inte kommit till världen utan att uträtta något. Jag vill helt fylla den plats , där jag blivit ställd , men jag eftertraktar ingen annan. Kallar du det ärelystnad , då är jag ärelysten. --Må det kallas vad det vill ! Det drar mig till dig. --Och det är så gammalt , fortsatte han lugnt , det har alltid strävat för att komma fram. Men jag har varit bunden. Far hade kassan , och far hade makten. Det jäser i mig , när jag tänker på honom. Har någon rätt att kuva en människa och hålla henne tillbaka , som han gjorde med mig!--Och så har det alltid varit--under tryck. Det sista med Pål har endast satt mera fart i det. Ty då måste jag kasta mig över något med hela min kraft , för att inte bli alldeles tokig. Jag fick inte ha tid att känna. Det gällde bara att döva , att hålla tanken spänd , se framåt och inte tillbaka. Det hela , det--att något sådant kunde hända--att jag skulle vara ett noll , ett ingenting , det var en förödmjukelse så att jag kunde . . . Det var en spark , för vilken jag måste skaffa mig själv en upprättelse , om jag så skulle aldrig det! Du kan inte tro hur något sådant kan sporra mig! Det är som en tagg , en aggande känsla i mitt inre , som varken lämnar mig ro natt eller dag , utan endast driver mig till arbete. Hur olik är jag inte den Börje , som du levde tillsammans med för två år sedan ! Det är så underligt att nu se tillbaka. Och ändå syns det kanske ingen förändring till det yttre.--Men breven där gömma en hel utvecklingshistoria. Mor är av samma virke som jag; hon har förstått mig. Det kändes likt ett styng i Mariannes hjärta. Ja , hur rik denna utveckling varit anade hon nu , då hon såg in i detta kloka ansikte , med dess drag av sträng tillbakahållenhet och seg energi. --Endast ett har jag aldrig sagt mor. Aldrig antytt. Det blev en paus. --Du höll på att säga något förut , som du tvekade för , sade Marianne. --Ja , jag ville svara dig på en annan fråga , som du också gjorde härom kvällen: varför jag bad dem icke ge mig några röster vid sista riksdags mannavalet. Jo--ser du--jag är inte färdig än. Jag vill inte ryckas ur gången av mitt jämna arbete. Inte nu. Egendomen skall drivas upp. Min ekonomi skall vara sådan , att den inte binder mig , och så . . . ja , så skall jag ha sett lite mer av världen. För en människa , som inte fått andra kunskaper än dem hon måst draga åt sig liksom med båtshakar , utan hjälp av andra , och vars utveckling som människa tagit så stort försprång för bokvetandet , för henne anser jag att resor äro en stor genväg till bildning. Jag har en obetvinglig vetgirighet. Jag har alltid avundats Pål. Jag vill ut , även jag. Men jag tror jag har andra ögon att se med än han , jag tror också att jag skall komma hem med en annan behållning än han. Vill du följa med-- Marianne? Vill du dela med mig? Vill du vi ska vara två om allting?-- två att se och uppfatta och döma och läsa , två att hjälpa varandra i allt? Det behövdes icke något svar. Hennes händer hade sjunkit ned i hans knä och vilade sammanknäppta däröver. Hennes ögon stirrade ut i rymden , som emot ett långt , vidöppet framtidsperspektiv. Det skulle komma glädje och sorg om vartannat , lyckans sinnesro och hårda tider. Hon visste det nu. Hennes liv skulle se ut som andra människors: icke romantiskt och sagolikt , utan nyktert och alldagligt. Men han var henne så kär , att hon kunnat trycka hans händer mot sina ögon i överströmmande lycka över att vara hans; hans i glädjens solljus eller mörka stunder , hans i stort och smått--alltid , om blott de höllo av varandra.