Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se
---



Giftermål på besparing

Det började redan att skymma smått, ty det var en mulen dag, men pastorn 
satt ännu och skrev på sin predikan. Han stördes av buller i förstugan, 
där hördes skrapningar och stampningar, men dämpat och försiktigt; där 
snöts och hostades; en hand famlade på nyckeln, och så öppnades dörren.

De inträdande visade sig vara en karl och tvenne fruntimmer av den 
fattigare allmogeklassen, men där var skumt borta vid dörren, så att 
pastorn icke kunde urskilja anletsdragen. Trion anställde en hel del väsen 
genom sina bemödanden att gå nätt i dörren, och sedan det äntligen lyckats 
att komma in och samlas i en klunga på den lilla mattan framför den, 
hostade karlen och sade god kväll.

Pastorn tände lampan, som stod på bordet, därefter vände han sig om och 
besvarade hälsningen.

"Stig fram", sade han, "vad är det frågan om?"

Det uppstod ett livligt viskande nere vid dörren och efter åtskilliga små 
knuffar steg karlen närmare, tagande långa steg med sina våta stövlar för 
att göra så få märken som möjligt på det rena golvet. Kommen nära bordet 
gjorde han en hastig bugning, vilken kunde ingiva den föreställningen, att 
hans kropp bestod av tvenne styva delar och en led på mitten.

"Det har lyst för mig och Bengta här", sade han och slog ut med handen i 
riktning mot dörren, där en svag hostning hördes.

"Vad heter du själv?" sporde pastorn och började röra bland en mängd 
papper och böcker på det stora skrivbordet.

"Per Larsson på N:o 7 Timet", upplyste karlen, räckte fram ena benet och 
slog lite på det med sin mössa.
"Jaså; och pigan Bengta Hansdotter i Hemset?"

"Ja."

"Det lyste ut för er i söndags för tre veckor sedan."

Pastorn slog ihop boken och betraktade sin gäst, på vars ansikte 
lampskenet just föll; den breda munnen, de små ögonen och den fåraktiga 
minen gjorde det icke särdeles tilldragande.

Tagande sig om hakan med den grovbarkade handen, svarade karlen i sävlig 
ton:

"Ja, men nu är det lika såsom vi hade ble't en smula omsinnade."

Alltjämt med handen om hakan höjde han blicken mot taklisten och följde 
den uppmärksamt längs ena långväggen, med en min, som om ingenting varit 
så främmande för hans tankar, som det svar han avgivit.

"Omsinnade?" upprepade pastorn med harm, "vad i all världen skulle ni 
ränna åstad och taga ut lysning för?"

"Jo, se vi hade ju fått för oss att vi skulle gifta oss", svarade den 
tillämnade brudgummen mycket lugnt, låtande blicken långsamt vandra ned 
från taklisten till en tavla, som hängde över skrivbordet.

"Nå?" sade prästen otåligt.

"Jo, se nu ville vi ha det därnade lika såsom omgjort" han betonade det 
sista ordet som om han menat att prästen hade svårt för att fatta, och man 
därför måste uttrycka sig mycket tydligt.

Pastorn hade svårt att hålla sig allvarsam; hela scenen föreföll så 
komisk.

"Varför vill ni ha det omgjort?" frågade han.

"Jo, se Bengta har lika såsom ro av att tjäna lite längre", lät svaret, i 
det den talande med handen på skrivbordets yttersta hörn böjde sig en 
smula framåt och såg på prästen.

"Kunde hon inte funderat ut det innan ni tog ut lysning?" sporde prästen 
hälften vresigt och hälften skrattsjukt.

"Jo, men se nu har Nils Taussen ble't änkeman", berättade brudgummen i 
förtrolig ton, "och så vet han att Bengta är trogen, och så har han lovat 
henne fritt husly och två får födda och en skäppa pantofflor satta och hör 
sådd, och så göra sin egen gärning; så att det kan en ju inte säga om."
"Nå, men det var ju sorgligt för dig, att du därför skall mista din 
hustru", sade prästen, med nöd hållande skrattet tillbaka.

"Ja, men jag hade för mig, att------att Ingar och jag skulle ta ut lysning 
i stället." Han slog åter ut med handen i riktning emot dörren, och åter 
hördes en liten belevad hosta.

"Jaså, Ingar är också med?" frågade pastorn synbarligen intresserad.

"Ja. Kom fram, Ingar."

Trions ordförande vinkade med handen; han kände sig fullkomligt herre över 
situationen.

Ingar snöt sig i sin sammanvikta näsduk, satte schalen tillrätta omkring 
huvudet och gick med varsamma steg fram till bordet. Hon var helt ung och 
såg icke illa ut. Visst syntes hon något brydd, men fäste ett par 
trovärdiga ögon på pastorn. Där låg någonting så kärnsunt hos henne, det 
var ett ouppodlat fält med fagra ängsblommor bland tistel och starrgräs.

Pastorn greps av medlidande.

"Så, är det du som vill gifta dig med Per Larsson?" sade han, och stämman 
hade fått en annan klang, på en gång dämpad och sorgsen.

Flickan såg ned, hennes vantklädda fingrar rullade näsduken, men hon 
svarade icke.

"Jag skall säga pastorn, att vi tjänt i gåre tillhopa", upplyste Per 
Larsson och såg på flickan med någonting liknande välvilja, "och jag har 
det berömmet om mig var jag dragit fram, att jag icke är någon klantring, 
och starkt kommer aldrig i min mun."

"Ja, men när du icke har mera reda i dina giftermålsangelägenheter, tycker 
jag det vore bättre att leva ogift tills vidare, samt uppskjuta med både 
lysning och bröllop till dess tycket hunnit stadga sig."

"Ja, men jag har tagit mig ett torp i framtiden", invände Per, "och nu är 
det rent omöjligt att jag kan vara både ute och inne, så att något 
fruntimmer får jag då ha."

"Men så skall jag säga dig en sak, Per Larsson", sade pastorn, och i 
rösten låg ett tonfall av vrede, "och det är, att man icke går och tar ut 
lysning, innan man själv vet vad man vill; ty den, som inför hela 
menigheten kungjort sin trolovning med en kvinna, kan icke så utan 
vidare gifta sig med en annan."

"Hött är inte bött", invände Per Larsson, "och när en inte kommit samman 
ännu, så kan det väl bli omgjort, vet jag."

"Det kan så, men då får man gå in med ansökan till domkapitlet om att bli 
lagligen skilda. Intill dess är ni bundna."

Per Larsson kastade en vädjande blick bort mot dörren.

"Kostar det något?" sporde han betänksamt.

"Jag kan icke säga så noga, men med allt kan det väl gå till en tio 
kronor."

Den tilltänkta brudgummen såg villrådig ut, denna vansklighet hade han 
icke varit beredd på.

"Jag får höra vad Bengta säger", yttrade han och steg tillbaka.

Nu följde en viskande rådplägning borta vid dörren, av vilken pastorn 
likväl uppfattade, att Per ville övertala Bengta att bestrida 
omkostnaderna, men att hon vägrade.

Slutligen klev Per Larsson åter fram till bordet, åtföljd av Bengta.

Hon kunde vara en fyrtio år gammal, var bra klädd och prunkade med 
silvernålar i schalen, men ansiktet var grovt, och hon hade mistat tänder.

"Vi tycker att det är bra styvt med tio kronor, så att då gifter vi oss 
hellre", sade Per Larsson, talande å både sina och Bengtas vägnar.

Ingar drog sig tyst tillbaka, när hon såg vilken vändning saken tog. På 
hennes rödblommiga ansikte syntes varken glädje eller saknad; hon hade 
blivit van att ta dagen som den kom.

Men inom pastorn sjöd förtrytelsen. Han var ung ännu, och upprördes över 
detta sätt att behandla äktenskapsfrågor. Efter en lång blick på de båda 
kontrahenterna utbrast han harmfullt:

Men är ni då från förståndet? Skall tio kronor avgöra ert äktenskap 
------hela livet!"

Han kunde lika så gärna ha försökt att göra intryck på väggen som på dessa 
två mammonsträlar.

"När det inte kan bli bättre än tio kronor, så kan det vara som det är", 
sade Bengta och fäste hop schalen under hakan, "hur dags kan vi komma för 
att bli vigda på fredag?"
"Klockan tre," svarade prästen och slog boken i bordet så att 
linjalen hoppade.

"Och så skall pastorn ha mycken tack och god natt", sade brudgummen och 
bugade sig.

Men pastorn svarade icke.

En studie

Han var en förskräcklig demokrat, den gode notarien, det vill säga i 
teorien; i praktiken hade han just icke visat, om han dugde till något 
alls.

På hans finhyade ansikte syntes icke spår av solbränna, mustascherna var 
småtäcka och ögonen av djupaste brunt.

Han var klemig som en drivhusplanta och såg ännu ömtåligare ut vid sidan 
av de hurtiga lantflickorna, i vars sällskap han vandrade framåt vägen.

De tre fotgängarna var inbegripna i ett muntert samspråk och tycktes 
oaktat de yttre olikheterna stämma förträffligt överens.

Notarien hade begivit sig ut på bygden för att "studera naturen"-- som han 
sade--och den fanns här så oförfalskat skånsk: böljande sädesfält och 
blommande klöver, vilken luktade så sött att man tyckte sig känna smaken 
på läpparna.

Det var egentligen den ena av flickorna som förde ordet för båda, och 
notarien hade kommit in på sitt älsklingskapitel: sina politiska 
funderingar.

"Jag tror icke att ni skall finna mycket utbyte härute", sade den unga 
flickan.

"Jo, själva folket är just den friska källa, varur vår förkonstlade tid 
har att ösa", sade han med entusiasm.

Hon skrattade.

"Jag ville just se hur ni skulle ta er fram bland våra bönder", sade hon. 
"Det är min övertygelse att man skall ha vuxit upp ibland dem för att rätt 
förstå deras skaplynne."
"A, sådana människors natur är mindre komplicerad än vår och icke så 
svår att förstå."

"Men man känner sig tillbakastött av den råa ytan", sade hon allvarligt.

"Man hör att ni icke känner mig", invände notarien, "ty ingenting som är 
sant stöter mig tillbaka."

"Nå, då kan ni där se en sann typ för en skånsk jordarbetare", sade hon 
och pekade på en figur som satt vid sidan av vägen ett stycke framför dem.

De saktade gången för att få tid till iakttagelser.

Det var en gammal man, sittande på dikeskanten och i färd med att intaga 
sin middagsmåltid. Den avslutades med svart grovbröd och sur mjölk, som 
han åt med hornsked ur en gammal lerkruka.

Hans arbete var att gräva gropar, och bredvid honom stod spaden nedstucken 
i marken; själv satt han på den uppkastade jorden, med krukan mellan sina 
knän. Han var överstänkt av jord och lera, benkläderna var uppkavlade på 
halva smalbenet, och trots sommarvärmen var han klädd i tjocka ullstrumpor 
med skinnlappar på hälarna, att icke träskorna skulle slita hål.

Ansiktet var fårat och smutsbrunt, men hade ett godmodigt uttryck. Han 
tycktes må särdeles väl av att sitta där och låta middagssolen gassa sig 
på ryggen.

Gestalten var tung och sneddriven, rörelserna sävliga och oviga; men dessa 
styva armar ägde kraft att lyfta otroliga bördor, och de valkiga nävarna 
visste att hålla tag.

"God middag, Anders Hansson", sade den språksamma flickan i det hon med 
sitt sällskap stannade framför honom.

"Tack för det", svarade gubben och tog ett tag i mössan.

"Ett skönt väder", började fröken, som visste hur man bör inleda en 
konversation.

"Ja. Det var väl att det tog slut med det välsignade regnandet", svarade 
Anders Hansson och tog sig en sked mjölk.

"Ett styvt arbete, det där", yttrade notarien och pekade på den tunga 
spaden.

"Å, om sommartiden är det inte farligt", menade Anders Hansson, "men 
inte vore det värt att komma till det med sådana persiljefingrar." Han 
såg med ett medlidsamt leende på notariens små handskbeklädda händer.

Men Herregud, vad är det gubben drar upp ur sin kruka!

En död liten råtta.

Det var en obehaglig överraskning till och med för Anders Hansson, som 
annars är tämligen stålsatt emot livets växlingar. Han rodnade vid 
upptäckten. Men en skåning förlorar icke sinnesnärvaron för så litet. 
Gubben strök mjölken av råttan och lade henne på marken bredvid sig.

"Där är så fasligt med möss i mathuset", sade han liksom urskuldande, "de 
sänker sig i mjölken allt som tätast."

Och så fortsatte han måltiden som om ingenting hänt.

Den unga flickan kastade en snabb blick på sin följeslagare. Det hade 
varit för mycket för honom, och han hade blivit helt blek, ty han avskydde 
råttor och var till ytterlighet äckelmagad.

Fröken nickade farväl åt gubben, och de gick vidare.

"Nå?" frågade hon då de gått en stund under tystnad.

"Om jag också levde bland dem i hundrade år, skulle jag aldrig lära mig 
att förstå sådana djur", svarade notarien mera kraftfullt än fint. Han 
kände sig illamående och greps av ett ursinnigt begär att hämnas på någon, 
lika gott vem.

Den unga flickan skrattade.

"Ja, det var det värsta jag sett", medgav hon, "men gubben skall försörja 
de sina och har ingen mat att spilla."

Då de gått en stund tillade hon:

"Hustrun har lungsot, och han stiger själv upp och kokar kaffe åt henne 
varje morgon innan han går till sitt arbete. Gör det efter."

Notarien skakade på huvudet. Han plågades av kväljningarna, och de 
försonande orden gjorde intet intryck på honom.

Kaffet kunde icke uppväga råttan.

Koketten

De inbjudnas antal var så stort, att man måst göra en särskild tillbyggnad 
för att kunna rymma dem alla.

Allt vad orten ägde av societet syntes här, och uppsträckt i gala.

Det var ett stim och ett sorl i alla rum, uniformsklädda herrar och 
barhalsade damer bildade livliga grupper, och brådskande betjänter sprang 
fram och tillbaka, med belevad smidighet kilande in mellan gästerna med 
sina brickor.

Avsides vid ett av fönstren och till hälften dold bakom gardinen satt en 
herre, betraktande vimlet. Han var så gott som obekant på orten och hade 
endast i egenskap av f. d. informator blivit inbjuden, därför att han 
händelsevis tillbringade julferierna i grannskapet.

Han observerades av en ung flicka med ett livligt, men fult ansikte.

"A, doktor Svenson, sitter ni här och gömmer er?" utropade hon och satte 
sig på stolen mittemot honom.

Hans ansikte klarnade, hon hade varit hans älsklingslärjunge.

"Jag tycker om riktigt stora sällskap," sade han, "ty där försvinner man i 
mängden."

"Och kan observera," ifyllde hon leende.

"Ja, varför inte?"

"Nå, vad tycker ni?"

"Man tror sig vara i en stor stad, i stället för ute på landsbygden. Men 
vem är den där damen i ljusröda sidenklänningen?"

"Vad har ni emot henne?"

"Ingenting; vem har sagt att jag skulle ha någonting emot henne?"

"Ingen har sagt det, men jag ser det på er min. Ack, den minen känner jag 
så väl, jag fick ju alltid se den, när jag icke kunde mina läxor. Gud, vad 
jag saknar den tiden!"

"Det gör icke jag," svarade han skrattande, "ty ni var verkligen svår 
ibland."
"Var jag så dum?"

"Nej, men så elak. Jag vill hellre läsa med tre pojkar än med en enda 
flicka sådan som ni."

"O, så smickrande!"

"Nå, vill ni icke säga mig vem den damen är?"

"Det är grevinnan Stahr till Stahrby, finner ni henne mycket vacker?"

"Ja, men hon är ohyggligt kokett, jag skulle bli ursinnig om min hustru 
uppträdde med en sådan uppvaktning av beundrare."

"Om ni själv blir en sådan äkta man som greve Stahr, så vore er blivande 
hustru att ursäkta, om hon följde exemplet. Där står greven själv, se på 
honom."

Den unga flickan utmärkte en ytterst elegant herre med sydländskt 
utseende, vilken livligt pratande stod framför en grupp nyss uppvuxna 
flickor.

"Det är en vacker karl," sade han.

"Ja, och en sådan världsman. Han kan föra en konversation, må ni tro. Han 
har drivit den konsten till mästerskap, och det påstås att han kan föra 
ett samtal om alldeles ingenting, så att det ändå blir underhållande och 
spirituellt, därför är han också firad av alla, lika av herrar och damer. 
Han liknar sin egen konversation: kvick men så innehållslös--och så 
flyktig! Jag har hört en av hans vänner påstå, att han har ett ord för 
alla sällskap. Ja, om det icke är annat än den tafattaste skolpojke, skall 
ändå greve Stahr inleda honom i samtal, ty ingen får känna sig 
förbigången. Det kan man kalla savoir vivre. Men se nu på grevinnan och 
säg mig hur gammal ni tror henne vara."

"Tjugofyra eller tjugofem år."

"Där står hennes dotter," upplyste fröken skrattande och visade med 
blicken på en helt ung flicka i motsatta hörnet av salen. "Grevinnan tycks 
verkligen vara i besittning av Idunas äpplen, men så tar hon också alla 
medel till hjälp."

"Tror ni------tror ni att hon är målad?" frågade doktorn tveksamt.

"Ja, det tror jag visst, men det är fint och väl gjort."

"Men det är ju ohyggligt!------en gammal gift människa."
"Säg vad som helst, men icke att hon är gammal, honfar icke vara 
det, ty mannen svärmar endast för de unga och glada. Jag har tittat i 
hennes kort, och det skär mig i hjärtat, när jag ser denna sprittande 
livlighet. Det är komedi alltihop. Men det är så han vill ha det. Ni 
skulle bara se henne komma in i ett sällskap och hälsa; man kunde tro 
henne vara den naivaste yrhätta av samma ålder som dottern, det är en 
grace i alla hennes rörelser, som är rent av förtjusande. Och ett sådant 
leende! Ja, se själv. Medgiv att hon är beundransvärd. Vem kan tro på 
hennes ålder när man ser henne så? Men det är spel alltihop, och därför så 
obeskrivligt pinsamt att se, för mig åtminstone."

Nu blåstes upp till fransäsen, och fröken hämtades av sin kavaljer.

Greven närmade sig sin hustru och bugade sig, just som en av hennes 
beundrare skulle ha gjort.

"A -- ja, det här är verkligen din dans," sade hon med en ton som om hon nu 
först erinrat sig det, och därvid gav hon honom en blick så gnistrande 
glad, så utstuderat skälmsk, i det hon med en böjning på huvudet mottog 
hans arm och svävade bort.

"Man kan alldeles må illa av att se på grevinnan Stahr," sade en ofrälse 
fru, som kommit med på ett hörn, "hon är så i farten, att hon till och med 
koketterar för sin egen man."

"Ja, jag tänkte just detsamma," svarade den själsfrände, till vilken hon 
vänt sig, en gammal fröken i gredelin sidenklänning, som såg lika 
uppstuvad ut som ägarinnan, "och ändå har hon ett hjärtfel, så att jag 
tycker hon borde komma på allvarliga tankar."

"Jo, jag tackar, att guda ut sig så där när man har en vuxen dotter! 
Urringad klänning och ärmar som icke når över axeln!"

"Ja, och såg du hennes skor? Långa som min hand och med kvartershöga 
klackar."

"Gud bevars, att hon icke vrider benen av sig! Men man skall då vara bra 
tokig för att ha lust att spöka ut sin syndiga kropp, när man lever i ett 
så olyckligt äktenskap som hon."

"Vad säger du, är det olyckligt?"

"Ja visst, har du inte hört att han------".

Här följde en skandalhistoria, men berättad "sotto voce."
Därute i salen dansade grevinnan så lätt som en 
sjuttonåring, med sin dotter och en husarlöjtnant till vis å vis.

Hon log och såg ut som hade hon så oändligen roligt.

Stackars kokett!

Den ljusröda sidenklänningen frasade in om dörren.

Grevinnan vände sig om på tröskeln och sade åt kammarjungfrun att hon 
ville kläda av sig själv. Hon stängde dörren, och så var hon ensam.

Från den ljusröda ampeln föll ett dämpat sken över rummet och gav det hela 
ett trolskt och sagolikt skimmer. Men ägarinnan kände ingen glädje över 
all denna lyx, hon bevärdigade den icke med en blick. Med ett uttryck av 
trötthet gick hon fram till spegeln, tände ljuset i en av toalettstakarna 
och lyfte upp det mot sitt ansikte, böjande sig fram emot spegeln. Den var 
hennes enda vän, den ende som i detta sminkade ansikte fick läsa historien 
om en hungrande själ. Hur annorlunda visade det sig icke här emot som i 
balsalongen! Det var med forskande allvar koketten såg in i detta ansikte, 
hon granskade varje drag, liksom hade hon där kunnat tyda sin framtid; 
längst dröjde hon vid två fina linjer kring munnen, skvallrande linjer som 
tydde på bitterhet och sorg, men de syntes icke utan på nära håll, ännu 
hade hon leendet i sin makt och ögonen var ofördunklade, vackrare än 
någonsin, skiftande och uttrycksfulla, hur visste kanske ingen mer än hon 
själv och en till. Hon satte ljuset på bordet och vände sig om för att se 
på figuren, fin och smärt som en sjuttonårings, men vad hjälpte det!

Hon blåste ut ljuset och kastade sig i en stol, lampans matta sken kom 
allt att synas rosigt och skärt, men vad brydde hon sig om det! Det är 
tungt att se sig åldras, värst att se det genom en annans ögon.

Men skulle det också ha hjälpt henne om hon kunnat bibehålla en evig 
ungdom? Hon trodde det knappt. Han skulle tröttnat ändå, han tröttnade på 
allting. Endast det som var nytt ägde någon tjusning för honom. Han var 
ytlig och karaktärssvag. Hon såg dessa fel, och hur var det möjligt att 
älska honom ändå?

Hon visste det icke. Det var väl hoppet som icke ville dö, hoppet att 
han skulle vara mera än han syntes. Hoppet att hon skulle ha 
misstagit sig på honom, och att hans själ skulle äga djup, dem hon icke 
mätt ännu.

Hon sänkte pannan i handen. Det var flackheten i hennes liv som var så 
outhärdig; hon förtärdes icke av brännande kval, hon endast frös och 
stelnade.

Hedvig Stahr var född av ofrälse föräldrar, hennes skönhet hade varit 
utomordentlig, och den unge fideikommissarien hade blivit dödligt 
förälskade i henne på en bal.

Hon skulle, hon måste bli hans, hela släkten förmådde intet emot denna 
hejdlösa passion, inför vilken förmaningar och böner intet mäktade 
uträtta. Man vände sig till Hedvig själv, man vädjade till hennes 
förstånd, hennes ädelmod, och hon tillbakavisade honom med den heroiska 
känslan av att hon uppoffrade sig själv för hans väl. Men det endast 
eggade honom dessmera, bortskämd och egensinnig som han var.

Han svor att han skulle lyckas till slut, att hon och ingen annan skulle 
bli grevinnan Stahr; han skulle vänta, men icke resignera. Han framhärdade 
i sitt beslut med exempellös envishet, han sökte bistånd från högre ort, 
han var besluten att riva upp himmel och jord om så skulle behövas. Det 
hela hade försatt honom i en spänning, som äger någonting ytterst 
tilldragande för sådana naturer som hans. Det var jägarens 
iver--mångdubblad, koncentrerad. Tjusningen låg i svårigheterna, icke hos 
föremålet.

Denna obändiga åtrå var icke utan verkan på den unga flickan, hon såg upp 
till sin beundrare som till ett övermänskligt väsende, omstrålad som han 
var av bördens och rikedomens glans. Han var en hjälte, en sagoprins, och 
hon tillbad honom.

Han nedbröt således alla hinder, tog henne till hustru och införde henne i 
sin släkt, som hon snart lyckades vinna genom sitt fagra yttre och blida 
sätt. Greven var överlycklig och segerglad, han skulle kunnat bära henne 
på sina händer, han var stolt över hennes skönhet, han ville se henne 
firad och beundrad, det lyckades--och så var sagan slut. Där var icke mer 
att eftersträva, och han vände sig åt annat håll.

Det mesta av sin tid var han borta, antingen på resor eller på jakt, 
och när han var hemma kunde dag efter dag gå, utan att de växlade 
ett ord om annat än väder och vind eller andra lika allmänna ämnen.

Han gjorde aldrig några inskränkningar i hennes frihet, nekade henne 
aldrig pengar och uppfyllde gärna hennes önskningar, endast de icke kom i 
kollision med hans egna.

Så gick år efter år.

I början avbröts enformigheten ibland av häftiga scener, när hustruns 
svartsjuka blev väckt, men de upphörde efter hand, dels emedan ämnet blev 
utslitet, dels emedan hon icke åstadkom annat än att avlägsna honom ännu 
mer ifrån sig.

Nu var deras samliv lugnt och vardagligt. Han var icke ovänlig, icke hård, 
endast likgiltig.

Stundom smekte han henne, icke eldigt som förr, icke heller rått och 
vulgärt, utan på sitt hovmannalika sätt, med en viss förfinad rutin. Men 
det givs smekningar så tomma och hjärtlösa, att de kyler i stället för 
värmer.

Han föreföll aldrig grov, aldrig osmaklig, men heller aldrig sann, och hon 
visste att man kallade honom "den lille mormonen".

Hennes svartsjuka hade slocknat för länge sen. Hon kände sig ensam, det 
var allt. Hon måste sluta sina tankar inom sig själv och kväva dem där.

Dottern var så gott som ett barn ännu, men hade ärvt faderns sinnelag och 
hade redan huvudet fullt av baler och erövringar. Naturligtvis var det 
icke meningen att låta henne blicka till botten av förhållandena. Komedien 
fortsattes således i hemmet, och detta gav en viss tillbakadragenhet åt 
grevinnans umgänge med dottern; denna kände den instinktmässigt och kyldes 
därav, medan hennes beundran för den ridderlige fadern drog hennes livliga 
sinne till honom. Han hade ett överflöd av vänliga ord, men aldrig någon 
hjärtlighet.

Vänner stod väl till buds, men hon skulle aldrig sänka sig ned till att 
för utanför stående vidröra sina äktenskapliga sorger. Så långt hade det 
icke kommit, att hon skulle vilja yttra ett enda förklenande ord om honom, 
och denna ständiga förbehållsamhet hindrade all förtrolighet mellan henne 
och dem som kallade sig hennes vänner.

Så ställde sig undseendet för mannen lik en isbarrier mellan henne 
och den övriga världen, och den firade världsdamen var i själva 
verket lika isolerad som om hon levat i en klostercell.

Hans tillgivenhet eller intet! Det tjänade ingenting till att tänka på 
ersättning, det kunde icke finnas någon.

Där kändes åter den svidande, brännande värken i hjärtat. Hon började att 
känna den oftare än förr, och den kom henne att tänka på sjukdom och död. 
Hon fasade därför, när hon satt där så ensam i den tysta natten. Den 
skulle väl komma en gång plötsligt och oförberett, doktorn hade antytt 
något dylikt; han hade också förbjudit henne att dansa.

Hon såg ned på fötterna. Atlasskorna satt hårt och vristerna stod höga; de 
hade således svullnat nu igen. Hon kastade skorna av, drog till sig ett 
par mjuka tofflor och stack in fötterna i dem.

Om han en gång ville komma till henne, och hon gömmande huvudet vid hans 
bröst fick bikta hur hon längtat och lidit! En enda vänlig blick skulle 
göra allting lättare.

Men hon vågade icke längre hoppas och vågade icke heller hängiva sig åt 
förtvivlan. Så fortsatte hon kampen av gammal vana, men med klenmodigt 
hjärta.

Hon lutade huvudet mot stolskarmen och hennes tårlösa blick irrade trött 
och likgiltigt över rummets täcka möblering. Allt var så läckert och fint, 
man kunde vänta amoriner titta fram ur sidendraperierna, men all denna 
glada lyx stod i skärande motsats till hennes eget tröstlösa 
ansiktsuttryck.

Hur gärna skulle hon ej velat giva all denna grannlåt för ett enda 
hjärtevarmt ord!

Hon reste sig tungt och gick bort till det lilla ebenholzskåpet för att 
taga sina droppar, vilka åtminstone skulle lindra plågorna. Därefter gick 
hon fram till fönstret, rullade upp gardinen och såg ut i den stilla 
vinternatten. Stjärnorna tindrade så kallt, hon kände sig så övergiven och 
förglömd, och ett par heta tårar banade sig väg genom sminket utför hennes 
kinder.

Att dö. . . att dö. . . det är någonting så mörkt och gåtfullt. Det måste 
komma en gång. . . och så dessa ändlösa rymder!
Där föll ett stjärnskott. Hon sammanknäppte händerna med blicken 
ännu fästad på den stjärnströdda vinterhimlen. I morgon var hon bjuden på 
bal igen. Arma kokett!
En omvändelsehistoria

Halvdan Ang ansåg det som en olycka att vara född i Skåne.

Han blygdes däröver.

Medveten om stelheten i sitt sätt, pinades han så mycket mer därav, som 
hans sinne var livligt och ständigt slog med vingarna mot vanans trånga 
bur. Det plågade honom att höra sin egna breda dialekt, och han blev 
nästan sjuk av att se på de flacka åkrarna kring sin fäderneby.

Fadern var en bondehatare, eller trodde sig vara det, och bemödade sig vid 
alla tillfällen att lägga det i dagen. Han hade samlat ett outtömligt 
förråd av smädliga talesätt, att användas på bondens rygg, men det 
märkvärdiga med dessa smädelser var, att just den humor, som förtog deras 
bitterhet, var lånad från den skånske bondens eget klumpiga skämtlynne.

"Gör bonden rätt, men aldrig gott", brukade han säga.

Slog han en knut och den icke ville lyckas, så kunde han med oefterhärmlig 
godmodighet utbrista:

"Bakvänd i fingrarna, som om de vore bondklövar!"

Och så var det med allting.

Men han förstod att prata med bönderna, säga kvickheter efter deras sätt, 
framkalla deras lustigaste sidor och sedan berätta historier om dem så, 
att man kunde kikna av skratt.

Under sådana förhållanden hade Halvdan vuxit opp. Han hade på samma gång 
blivit förtrolig med folkets liv och lärt sig att blygas för de sympatier, 
vilka i ett friskt sinne så lätt spirar upp för alla dem man lär känna i 
grund, till och med om de är fulla av fel.

Redan tidigt hade han längtat från den alldagliga enformigheten, 
till ett friare liv, och som pojke funderade han på att gå till 
sjöss, men avstod därifrån på moderns enträgna böner. Sedan hägrade 
artistbanan för hans inbillning, och han grep till pensel och palett, men 
nu var det fadern som kom med sitt veto, och så slog han om, ägnade sig åt 
det praktiska livet och blev skrivare på ett kontor. Han var duglig och 
ordentlig, säker som guld och punktlig som klockan. Någon sällskapskarl 
var han icke, och hans uppfostran var försummad; men han trivdes gott i 
ensamheten och använde sina lediga stunder till studier.

Hur det nu var, kom han en gång att skriva en novell, mycket grön och 
mycket fantastisk. Hur det gått till visste han knappt själv, och han 
skulle skämts ögonen av sig, om någon av hans bekanta haft en aning om det 
djärva tilltaget. I djupaste hemlighet sände han sitt opus till en av våra 
större tidningar, och till hans obeskrivliga förvåning intogs den som 
följetong.

På samma gång erhöll han ett poste restante brev från redaktionen. Bland 
andra goda råd för framtiden, innehöll det även följande:

"Vad som fattas er är studier, ej av böcker, utan av verkligheten. Där ni 
har egna ögons iakttagelse och erfarenhet att leda er fantasi, där rör den 
sig ledigt och ganska säkert; där detta fattas, där raglar den 
hållningslös och halvfull. I ert ställe vore klokast att inskränka er till 
teckningen av den verklighet som ligger er närmast; studera den så 
noggrant in i dess minsta drag, som målaren studerar sitt ur naturen 
gripna ämne; nöj er ej förrän ni fått den med fotografisk trohet 
återgiven, och släpp ej till mer än en mycket liten dosis fantasi. Först 
efter grundliga naturstudier blir fantasien konstnärlig i stället för 
fantastisk.

Men fäll icke modet, ty den nu väl gröna telningen skall nog i sinom tid 
slå ut i blom."

Halvdan fick riktig författarfeber, böckerna sköts åt sidan, han skrev och 
studerade naturen, överhopade tidningsredaktören med brev, förfrågningar 
och utkast, tills denne förtvivlad kastade hela luntan tillbaka i ansiktet 
på honom.

Då var det en lång stillhet. Böckerna kom åter till heders, och portföljen 
undstack sig bland debet och kredit, ångrande sina synder.

Men efter ett par år hände sig en vacker dag att vår hjälte ånyo fann sig 
sittande med penna i hand, fullklottrande ark efter ark. Det blev 
ännu en novell; en frisk pojkbyting, icke kommen till för att 
tryckas, utan rent av för nöjes skull. Det var en gammal förälskelse, ett 
oskyldigt ungdomsäventyr, kärt för tanken och glatt att minnas. Det hela 
var ingenting, men det var roligt att se det på papperet, och han 
skrattade medan han skrev.

På nytt gripen av det äventyrliga i sin karaktär, kuverterade han novellen 
och sände den till en av dagens mest firade författare, anhållande att få 
veta hans omdöme.

Han hoppades icke på svar, men det kom ändå ett sådant, avfattat i 
telegramstil och av följande lydelse:

"Ni har anlag. Jag har icke tid att skriva brev, kan ni icke komma till 
Stockholm?"

Jo, det kunde han.

Han tog sig en veckas ledighet och reste.

Det föreföll otroligt som ett under när han dagen därefter satt vid ett av 
småborden på "Kung Karl," ansikte mot ansikte med sin nye gynnare.

Oerfaren som han var, visste han dock att den idealbild man skapar sig av 
en författare med ledning av hans skrifter, sällan motsvaras av 
verkligheten. För att skydda sig mot varje missräkning i det fallet, hade 
han tvingat sin fantasi att utbyta den svärmande trubadur, som framträtt 
ur författarens smekande lyrik, mot ett träbeläte, hoptimrat av brevets 
tarvliga fraser.

Detta uppkonstruerade beläte föreställde en undersätsig tvärvigg med 
skarpa ögon, ljust skägg och måne.

Den man, som på "Kung Karl" satt mitt emot honom vid bordet, liknade lika 
litet trubaduren som träbelätet, och trots detta--eller kanske just 
därför--utvecklade sig bekantskapen förträffligt, oaktat det stora svalg 
som fanns mellan de två. Den ene var ju intet--icke ens ett 
framtidslöfte--och bakom den andre stod hela svenska akademien, framfor 
honom gick klingande vers.

Den vinnande personligheten, med det livliga minspelet och det lediga 
sättet, förfelade ingalunda sin verkan på den enkle men emottaglige 
skåningen. Han var färdig att drunkna i beundran.
Allt var så nytt, så olikt det vanliga, och likväl kände han sig 
icke främmande. Tvärtom. Han hade aldrig uttryckt sig mer oförbehållsamt, 
aldrig talat så varmt. Denna välgörande känsla av att se sig förstådd, att 
kunna uttrycka både sina hemligaste tankar och mest förflugna hugskott 
utan att missuppfattas, verkade som solsken på en domnad fluga: han 
kvicknade till och lät sin skånska surra med helt muntert i det allmänna 
sorlet.

De hade valt sin plats i ett av hörnen, värden med utsikt över salen och 
ansiktet i full belysning, gästen mitt emot och med ryggen mot dagen. Han 
kände sin egen blyghet, vilken oftast urartade till stel tråkighet, och 
han hade gjort allt för att stålsätta sig däremot.

Samtalet kom genast in på litteraturen, och där kände han sig hemma, icke 
ens de långa franska citaten var till olägenhet, ty han förstod gott, fast 
han talade illa. Men de fina rättema gjorde honom mera huvudbry, och han 
var rädd att låta märka sin obekantskap med dem.

"Och ni har rest hela natten?" frågade värden och betraktade gästens 
friska hy.

"Med kurirtåg," blev svaret.

"Gud bevars, vilken kvarleva av nordmannakraft måste icke gömma sig hos 
er!" utbrast stockholmaren med den dämpat klangfulla röst som i skåningens 
öra lät som musik.

"Å," sade Halvdan och log. Han var mycket lång och mycket spenslig; det 
föreföll så lustigt att med ens bli en typ för nordmannakraft.

"Jo,.,1ag skulle aldrig kunna uthärda en dylik resa," återtog författaren 
livligt, "den där skakningen skulle göra mig tokig, man skulle nödgas 
inspärra mig på ett dårhus när jag kom fram."

"Å?" sade gästen tvivlande.

"Jo, det är bokstavligen sant, jag är till ytterlighet nervös, och en 
sådan natt skulle göra mig ursinnig."

Halvdan log.

"Jag sov som ett gott barn," sade han.

"Sov? Vilken järnnatur! Har ni inga nerver, ni?"

"Det förmodar jag att jag har."

"Avundsvärda varelse! Men ni är naturligtvis äregirig?"
 "Obetydligt."

Författaren betraktade honom, och en på samma gång nyfiken och 
skrattlysten blick glänste genom hans pincene. Han befann sig framför en 
honom okänd varietet av släktet människa.

Skåningen anade hans tankegång och skrattade.

"Är ni då själv mycket äregirig?" sade han.

"Ja, så, att jag tror jag kommer att dö därav."

De skrattade båda.

"Men nu till er novell," sade författaren och lade undan sin gaffel, "den 
synes mig något för tam; ni har ingen fantasi."

"Jo, jag tror att jag har alltför mycket därav, man har just rått mig att 
lägga strama tyglar på den, samt hålla skildringen så nära verkligheten 
som möjligt."

"Vem har givit er det rådet?" sporde författaren i det han häftigt for upp 
från sin tillbakalutade ställning.

Den unge mannen rodnade förskräckt, ty där låg något så slagfärdigt i den 
andres min; han nämnde ett inom tidningsvärlden och riksdagen icke okänt 
namn.

"Vad är det där för en storhet?" frågade stockholmaren med en ironisk 
dragning på munnen och sjönk åter tillbaka mot stolens ryggstöd.

Halvdan rodnade ännu häftigare. Denna fråga kom så oväntat. När 
framstående män avfärdades så, vad kunde då en medelmåtta vänta sig!

Han kände ännu icke till den ganska vanliga taktiken att helt enkelt 
ignorera personer som icke falla en i smaken; han hade icke heller hört 
något om "realism" och "idealism" ännu, det var på den tiden endast i 
faggorna hos ytterligheternas män. Han visste således icke att han hade 
framför sig en av idealismens stödjepelare, och redogjorde på god tro för 
den tidningsman till vilken han först vänt sig, samt för vad han sagt.

"Nå ja, bry er icke om det där", avbröt honom hans gynnare, "låt ni er 
fantasi få fritt spelrum, men tukta formen."

Fritt spelrum?--Det glänste till i skåningens ögon. Tänk om han skulle 
släppa lös alla dessa vilda ideer?
Frihet, frihet! Detta var något som han icke 
tänkt sig.--Man skyllde hans fantasi för vara för tam------bah, man kände 
honom icke. Frihet--skulle det vara trollordet--ett "Sesam öppna dig", 
till diktens härligheter? Det låg någonting berusande i själva ordet.

Han höjde sitt glas, han kände sig som en annan människa, och blygheten 
var försvunnen.

"Tack för rådet", sade han i en helt ny ton, "jag har känt mig bunden och 
nedtryckt. Ni har löst mig."

"Hur menar ni?" frågade hans värd och betraktade med förvåning hans 
strålande ansikte, "jag förstår er icke."

"Ni skall kanske göra det framdeles", sade gästen skrattande. Och därmed 
var hans tunghäfta löst. Man pratade och skämtade, tiden gick och ännu 
satt de vid bordet, språkande som jämlikar, fast den ene icke var ett 
framtidslöfte och den andre redan en skald.

"Vet ni vad", yttrade värden plötsligt, "ni förtjänar verkligen ett bättre 
öde än att gå och förfäas nere i Skåne; packa er kappsäck på allvar och 
kom upp hit till Stockholm."

"Det kan jag icke."

"Varför det?"

"Det bleve för vidlyftigt att omtala; jag måste stanna på min plats."

"Nu blir ni prosaisk igen, jag är säker om att ni just nu tänker på er 
goda lön."

"Ja, det gör jag, på den och de mina; jag måste stanna."

"Hos de rara skånska köttgrytorna."

Där gled ett leende över skåningens ansikte.

"Jag har aldrig förrän i Stockholm ätit en middag med sex rätter mat", 
sade han.

"Men sex måltider om dagen", sade stockholmaren skrattande.

"Dessutom leves väl livet även hos oss", anmärkte skåningen allvarligt.

"Man vegeterar. Ni skall gå under."

"Kanske jag skall så, i den bemärkelse ni tar ordet, men jag stannar där 
ändå."

Han tänkte att det måhända låg någon sanning i skriftställarens yttrande, 
och åter kände han sig bunden, han visste icke varför.
Men det led mot teaterdags, och man måste skiljas. För sista gången 
höjdes glasen.

"Ni är mer än jag hade väntat", sade värden uppmuntrande, "men minns mina 
ord: stanna icke i Skåne." Därefter tillade han viskande och med ett lätt 
skratt: "Jag har alltid hyst det hemliga hoppet att danskarna måtte komma 
och taga hela grötbygden därnere."

Det högg till i skåningens hjärta, och för första gången sprang där fram 
en gnista av kärlek till den förkättrade hembygden.

"Jag skulle instämma i er fromma önskan, om blott icke sundet låge 
emellan", sade han med en flammande rodnad, "mig skulle det icke vålla 
hjärtesorg."

Man bytte hastigt om samtalsämne, men den gnista som sprungit fram vid de 
hånfulla orden fanns kvar, fast dold, och skåningen förde den med sig hem.

Arbetet var slut för dagen, de tunga kontorsböckerna var lagda åt sidan, 
och Halvdan Ang satt ensam på sin lilla kammare, omgiven av sina kära 
böcker, och med lampan tänd på bordet. Ute plaskade regnet, och blåsten 
lade då och då sin bredsida emot rutorna, som ville han trycka in dem, men 
dess lugnare och hemtrevligare föreföll rummet.

Långväggen var från golv till tak täckt av bokhyllor, och endast sängen 
hade som på nåder kilat sig in emellan dem. På bordet låg "Nya riket" i 
broderlig sämja med några nummer av "Post- och inrikes tidningar", och 
värden på stället satt och vände i en bunt gamla brev.

Se där var ju ett från hans forne beskyddare, idealisten!--Kors, man hörde 
ju aldrig ifrån honom, skrev han månne icke nu för tiden?

Han öppnade brevet och läste. Till att börja med föreföll det honom så 
främmande, som om det varit skrivit till någon annan än honom själv. Där 
låg så mycket mellan detta brev och det närvarande, så många glada minnen 
och bittra erfarenheter, ett skiftande livs alla stridiga intryck, och 
dessa få år syntes honom som en evighet, han själv som en annan människa. 
Men allt som han läste, gled det flyddas  känslovärld närmare hans 
nuvarande, och slutligen smälte de tillhopa till en.

Brevet var daterat ett år efter den minnesrika stockholmsresan och lydde 
som följer:

"Bäste herr Äng!

Jag underkänner icke det goda i er roman och anser den redan bättre än 
mycket, ofantligt mycket, som tryckes och får passera; men om jag jämför 
den med alstren av de författare, vilka jag beundrar, och ställer vad de 
på er nuvarande ståndpunkt åstadkom i parallell med vad ni lovar, nödgas 
jag intyga att jag finner detta senare underlägset, och jag nödgas att, 
ehuru med ledsnad, förklara hurusom jag icke finner ifrågavarande arbete 
motsvara ert löfte att sända mig ett prov av ert framåtskridande.

Jag kan därför icke råda er att i konsten söka annat än ert eget privata 
nöje, och ni måste avsäga er varje tanke på ärelystnadens 
tillfredsställande, på bifall och sympati, så som de skulle tillfalla den 
där i någon mån fyllde det bedrövliga litterära tomrummet i Sverige under 
denna tid."

Han lade brevet till de andra, och hans hjärta krympte sig under brännande 
blygsel, icke därför att han ej kunde räknas bland talanger av rang--han 
hade ju aldrig syftat högre än att bli en aktningsvärd förmåga--nej, han 
blygdes vid tanken på hur osann, hur osjälvständig han varit. Han hade 
arbetat utan en egen tro och menat sig kunna tigga en sådan av andra. Det 
var minnet av detta, som jagade rodnaden till hans kinder.

Vad ärelystnaden beträffar, så visste han knappt om han ägde någon sådan, 
han kände blott att hellre än att i ståt och överflöd leva skild från sina 
böcker och litterära intressen, skulle han vilja vara den ringaste tjänare 
i det andliga arbetets tjänst, obemärkt och förbisedd.

Han lutade huvudet i händerna och tänkte.

Faderns bondehat kom för honom. Vad hade det varit? Ett ärvt ståndshögmod, 
som gått från led till led, allt svagare ju längre det vandrat. Då det 
nådde till fadern, var det redan ingenting annat än ett tomt 
munväder, och det blev med åren en förklädd kärlek, som han icke ville 
kännas vid.

Halvdan log--detta godmodiga, trygga leende, som han ärvt efter sin far. 
--Han kände att han var ett med sin hembygd och dess befolkning; samma fel 
och samma egendomligheter gick igen i hans eget sinne.

Han tänkte på den glädje som en gång gripit honom vid hans gynnares ord om 
friheten. Denna glädje var blott en aning om individens rätt att vara sig 
själv, men han hade icke förstått det då, och det som han byggt på 
fantasien samt begäret att vara andra till lags, hade ramlat. Än sen? Det 
fanns väl en fastare grund.

Och så tänkte han på den snillrike författaren med de ömtåliga nerverna. 
Ännu beundrade han lika varmt denna formsköna lyrik, som på vågor av 
välljud vaggar läsaren bort från verkligheten, mot en hägring av drömmande 
skönhet, men han kände att landsbybarnet och mannen med de akademiska 
tendenserna icke kunde se med samma ögon, att det som gäller när man fått 
sin klassiska bildning så till sägandes till skänks, icke kan gälla för 
den som i smyg måst stjäla sig till några smulor. De måste gå skilda 
vägar.

Med en känsla av varm tacksamhet upprepade han för sig själv sin förste 
beskyddares ord: "Fäll icke modet; den nu väl gröna telningen skall nog i 
sinom tid slå ut i blom."

I stunder av modlöshet--sådana som de ofta kom över honom-- hade han 
ingenting annat att stödja sig vid än sin egen brinnande håg och dessa 
ord. De hade med tiden blivit för honom vad en kär väns stämma kan vara i 
dylika ögonblick:--om man icke vågar tro på tröstegrunderna, gläds man 
dock åt de välkända tonfallen.

Han reste sig för att ställa böckerna på sin plats och fick så tag i Nya 
riket och Posttidningen. Han kände sig så främmande för dem båda. Vad 
bekymrade han sig i sin gömda vrå om dessa ordstrider och personliga 
utfall! han stod ju utanför. Men saken----------?

"Livet leves även hos oss", sade han tyst och sköt undan några 
papperslappar fulla av anteckningar. Han tog upp en av dem, läste några 
vårdslöst utkastade ord och skakade på huvudet.

Han kunde icke skriva ännu, men kanhända låg orden och grodde.

En kris

Med boken i handen lade hon sig ned på örngottet och såg ut genom fönstret 
mot den blå sommarhimlen, som syntes mellan trädens nylövade kronor. Under 
ivriga bestyr kvittrade sparvarna därute, flygande av och an, men inne 
härskade tystnad och helgdagsro.

Hon njöt därav och av solskenet, som värmande slöt sig kring hennes 
prydliga sjukläger, ur stånd dock att på nytt skänka färg åt de bleka 
kinderna.

Hon var mycket vacker ännu, så som det goda alltid är det--som hösten med 
mognade skördar och fallande blad--och varken år eller sjukdom hade ägt 
makt att släcka glansen i dessa djupbruna ögon. De var sig lika och ändå 
olika: mindre eld, men mera tanke.

"Ja, sådana äktenskap finnas", tänkte hon och slog boken tillhopa, "men 
det finns även lycka--och trofast, innerlig kärlek."

Så log hon ett medlidsamt löje åt den unge författaren och lade hans bok 
ifrån sig.

Han kände världen så litet och vågade dock tala så avgörande. Ja, så är 
det med nutidsrealisterna, vilka endast tecknar tingens förvända skuggor 
och utgiver dem för verklighetsstudier! Hon avskydde realism, pessimism 
och vad det allt heter, men denne unge författare intresserade henne 
likväl. Åren, religionen skulle nog komma honom på bättre tankar; hon 
hoppades det åtminstone: för hans egen skull, med stöd av sin vunna 
erfarenhet--och ungdomen låg långt bakom henne.

Många äktenskap sådana som hennes eget fanns visserligen icke, hon visste 
det, men om det också icke fanns mer än detta enda, vore det ändå 
tillräckligt för att tro på lyckan.
Hon tänkte tillbaka på alla dessa år med deras skiftningar mellan 
sorg och glädje, på hur han och hon troget hållit tillhopa i den onda 
dagen som i den goda, i gemensam stävan, gemensamma förhoppningar. Och ju 
längre hon tänkte på allt detta, dess varmare blev uttrycket i hennes 
kloka ögon.

Ja, livet är dock så helt annorlunda än mången föreställer sig, så mycket 
rikare, djupare, härligare. Hon, som efter den långa sjukdomen liksom 
skulle börja det på nytt, kunde bäst se det.

Människor brukade kalla henne stolt------hon stolt!

Hon erinrade sig en sommarkväll, då barnen var borta, och de ensamma satt 
på trappan till verandan, blickande ut över trädgården, där skuggorna 
småningom tätnade under träden, och hur hon, gripen av tacksam 
tillgivenhet, fattade hans solbrända hand och förde den till sina läppar, 
innan han anade hennes avsikt.

Han drog den förskräckt tillbaka, men hon såg upp till honom och sade:

"Det är den handen, som arbetar för oss alla."

Han svarade ingenting, men tårarna steg honom i ögonen--det gjorde de så 
lätt--och han strök smekande hennes mörka, slätkammade hår.

Hon lutade huvudet mot hans knä, och så satt de åter, tysta som förut, 
tänkande lugna, ljusa tankar, under det skuggorna föll allt djupare och 
djupare omkring dem.

Och vilken glädje det hade varit att lära barnen sluta sig till honom i 
trygg tillförsikt, liksom hon själv! Att vänja dem vid att i första rummet 
tänka på honom, göra avseende på hans önskningar--i smått som stort. Den 
bästa läckerheten, liksom det gladaste leendet, skulle gömmas till far.

Ja, det hade varit lyckliga år--dessa, fast bekymret många gånger stigit 
över hemmets tröskel. De hade troget delat lust och nöd, strävsamt arbete 
och tillväxande överflöd. Kärleken fanns kvar, oförminskad av åren, endast 
lugnare, fastare, mera beprövad.

Hon knäppte samman händerna, såg åter upp mot sommarens blåa himmel och 
tackade Gud, att hon kunde tro på livet, tro på kärleken--ännu vid sina 
år.
Men det var icke längre tid till overksamma 
drömmar; doktorn hade sagt, att hon kunde få stiga upp, och i dag ville 
hon överraska dem alla med att komma till middagsbordet. Barnen var ute på 
promenad och patronen i kyrkan, det var bäst att passa på.

Hon klädde sig långsamt och utan hjälp, men var knappt halvfärdig, då hon 
hörde vagnen rulla in på gården. Varje minut väntade hon att få höra de 
välkända stegen, men han uppehölls väl av någon bland folket--stackars 
Alfred, icke ens om söndagen fick han vara fri från bestyr!--hon var dock 
glad, att han icke fick se henne förr, än hon var riktigt färdig.

Hon lade handen på dörrlåset till hans rum, sakta och försiktigt.

Ack, om han nu vore ensam! Hur det kära ansiktet skulle ljusna i glad 
överraskning, och han skulle sträcka armarna emot henne------

Dörren gick upp.

De vände ryggen åt henne, och äkta mannen hade icke en aning om, att 
hustrun åsåg de smekningar, han slösade på städerskan. Först då denna med 
ett litet anskri ryckte sig lös och skyndade ut genom andra dörren, vände 
han sig om för att se, vem som skrämt henne.

Deras ögon möttes.

Var det verkligen hans hustru, denna kvinna med det förstenade 
ansiktsuttrycket, de förfärade ögonen?

"Ebba, Ebba!" utbrast han och störtade fram, med en bedjande åtbörd 
sträckande händerna emot henne.

Men hon höjde avvärjande sin hand och vek tillbaka, ljudlöst, som om hon 
nalkats en död.

"För Guds skull förlåt mig!" utropade han med skälvande röst.

"Tala icke, rör mig icke", svarade hon rysande, och med samma livlösa 
uttryck i sitt askgrå ansikte vände hon sig om och gick. Gick med 
sviktande steg, utan att han vågade stödja henne, och morgonrockens mjuka 
veck gled längs mattan, draperande sig kring den magra gestalten, 
ohyggligt lik en svepning. Och så försvann hon och slöt till dörren utan 
buller.

Fåglarna sjöng och kvittrade därute i solskenet, men hon hörde det icke, 
det susade för hennes öron, och huvudet kändes tungt.
Då barnen kom hem, möttes de av fadern, som hejdade dem på tröskeln.

"Barn, gå in i matsalen", sade han, "jag vill tala några ord med Erik."

De lydde, och äldste sonen stannade ensam kvar, med någon förvåning 
betraktande faderns upprörda ansikte.

"Gå in och se om mamma", sade han utan att se sonen i ögonen, "jag 
fruktar, att hon blivit sämre."

"Hur har det kommit?"

"Hon har varit uppe", svarade fadern, ännu undvikande sonens blick.

"Nå, än sen!"

"Det råkade sig så olyckligt att--------Nå, du är icke något barn; försök 
att ställa till rätta."

Vid dessa ord flög en brännande rodnad över den unge mannens ansikte. Utan 
att svara, vände han fadern ryggen och gick in i sängkammaren.

Modern låg med slutna ögon och sammanpressade läppar, som för att kuva en 
fysisk smärta.

"Mamma, kära mamma, hur är det?" frågade sonen, satte sig vid sängen och 
lade armen under hennes trötta huvud.

"Jag har någonting att säga dig", sade hon och fäste sina tårlösa ögon på 
hans ansikte.

"Vad är det mamma vill säga?" frågade han sakta och böjde sig ned emot 
henne.

"Ack, barn, det skall komma över er alla som ett tungt, förkrossande 
slag!--Jag vill skiljas vid er far, och kan icke säga varför."

Orden kom klagande, ångestfullt och ändå behärskat.

"Anledningen är icke någon hemlighet för mig", sade sonen i dämpad ton, 
som om blygseln hindrat honom från att tala högre, "jag har vetat det 
länge."

"Länge!--Menar du ett länge fortsatt förhållande?"

Hon reste sig på armbågen och stirrade förfärad på honom.

"Tyvärr", svarade han, utan att se upp.

Hon sjönk åter ned på kuddarna, och det uppstod en lång paus.
"Du borde sagt mig det", sade hon slutligen.

"Vartill skulle det tjänat? Tids nog kom upptäckten."

"Och du kunde ha hjärta till att låta din mor leva under samma tak 
som--------!"

"Vad var att göra?"

"Jag måste bort härifrån--bort, förstår du--skiljas!"

"Skiljas, ja. Och vad skulle det bli av oss?"

"Ni har ju mig. Jag är alltid er mor."

Där låg en värld av ömhet i den ton, varmed hon yttrade dessa ord.

Han fattade hennes hand och förde den till sina läppar under en lång 
tystnad.

"Jag vet, att mamma icke skulle vilja göra skandal", återtog han, "och om 
mamma endast reste sin väg, hade mamma förverkat sin andel i boet. Vad 
skulle vi leva av? Jag kunde väl försörja mig själv, men icke på flera år 
vara något stöd för mamma och syskonen."

"Gud skulle väl visa någon utväg."

"Men vi kunde icke alla följa med mamma; pappa skulle aldrig tillåta det. 
Vilka av oss vill mamma uppoffra?"

Med ett kvävt jämmerrop gömde hon ansiktet i kuddarna. Hon-- som alltid 
vetat råd, hon, den modiga, alltid färdig att uppmuntra och ordna--hon var 
rådvill som ett barn och måste söka stöd hos den, vars första steg hon 
lett.

Det var, som om allt hade ramlat, och hon endast ägt honom:-- all den 
kärlek, hon utsått i hans emottagliga sinne.

Hon lutade sig emot hans axel, i det han lade armen fastare kring hennes 
skuldror.

"Gråt ut, moder, älskade moder", sade han smekande och strök med handen 
över hennes hår, "låt oss tala öppet med varandra, fullkomligt ärligt och 
utan att söka kringgå det vidriga ämnet; det skall göra allt lättare."

Han gjorde ett uppehåll, som för att invänta svar, men då hon teg, återtog 
han:

"Den långa sjukdomen har varit en verklig olycka för oss alla, men nu är 
den ju förbi, och när mamma åter kan taga fast i de husliga tömmarna, 
skall allt bli bra igen."
"Till det yttre--kanske."

"Mamma har alltid ansett pappa så mycket bättre än alla andra,-- som ett 
lysande undantag."

"Alla andra! Ack, barn, barn, vill du därmed säga, att du skall bli som 
han?"

Där flög ett bittert uttryck över sonens ansikte.

"Nej", sade han, "den som lidit som jag av förödmjukelsen att se sin far 
göra sig till ett åtlöje, glömmande sina år, sina plikter, sin ställning; 
den, som stillatigande måst smälta näsvisheter, rodna inför tjänstefolket 
och höra deras förstulna fnissande skära genom märg och ben--den skaffar 
sig icke något hem, eller också håller han det i helgd."

"Men att veta dina syskon står under inflytande av en sådan far, att tänka 
sig, vilka böjelser kan slumra i deras natur--och ett sådant exempel!"

"Dess bättre behöver vi dig. Ack, jag hade aldrig klart för mig, vad du 
varit för oss alla, förrän denna prövning kom, och jag tänker med fasa på, 
att den icke drabbar någon så tungt som dig. Men du har lärt oss enighet, 
och du skall se--älskade moder--att du icke gjort det förgäves. Vi vill 
bära dina bördor, jämna din väg och i samråd besluta, hur vi klokast skall 
handla."

"Hon skall bort!" utropade modern, och för första gången blixtrade det 
till i hennes ögon.

"Ja, så tänkte även jag i den första uppbrusningen", svarade sonen sansat, 
"men jag kunde ingenting säga, ingenting företaga, så länge du var så 
sjuk, och nu har jag haft tid till eftertanke. Du har alltid värnat om 
hemmets anseende, gör det även nu; väck intet uppseende. Låt henne flytta, 
men i laga tid."

"Och dagligen lida den förödmjukelsen att se henne i mitt hus!"

"Gör ingenting", sade han, och ett uttryck av skadeglädje stal sig över 
hans ansikte. Faderns felsteg hade icke gått så spårlöst förbi honom, som 
han själv trodde, och om det icke satt en fläck på det unga sinnet, 
kastade det dock sin skugga däröver. "Nu, då mamma är frisk, skall mamma 
återtaga sitt gamla inflytande över pappa, jag vet det så väl; han 
beundrar mammas goda huvud och böjer sig nästan alltid för mammas 
praktiska, säkra blick. Förödmjukelserna skall bli hennes, icke mammas. 
Makten skall ligga i mammas händer."

"Ack, barn, det är icke makt jag eftersträvar", sade hon sakta.

"Jag vet det", svarade han, "all din strävan gällde oss, hela ditt liv har 
varit kärlek, och det är det, som givit dig kraft."

De teg åter, men då sonen reste sig för att gå, böjde han sig ned och 
viskade:

"Jag låter pappa komma in, och du stöter honom icke bort; om icke för hans 
skull, så för vår."

"Ja, för er skull", upprepade hon som ett eko.

Han gick, och strax därefter inträdde fadern.

Han smög sig fram till sängen utan att se på henne, och i det han kastade 
sig på knä, brast han i tårar, gömmande ansiktet i kuddarna. Med smärtsamt 
vemod lade hon handen på hans nedlutade huvud-- så vackert ännu.

Icke ett ögonblick tvivlade hon på uppriktigheten av hans ånger, men det 
hade fallit som fjäll från hennes ögon, och för första gången såg hon 
honom sådan han var, utan den magiska belysningen av hennes kärlek, icke 
sämre, icke bättre än de flesta, endast lumpen-- och att var det värsta.

Vad skulle hon säga?

Att han föreföll henne så ömklig, just därför att ett enda ord från henne 
skulle vara nog att förjaga hans sorg? Att hon kände deltagande, just 
därför, att hon måste förakta honom?

Med morgonrocken löst kastad omkring sig satt hon på sängkanten och 
betraktade vid nattlampans sken den sovandes lugna ansikte. Han sov 
verkligen, sov efter allt detta! En sund, bekymmerslös sömn. Och han var 
hennes man.

Hon log bittert.

Och minnen drog förbi, ett efter annat--välbekanta minnen, nyss så 
dyrbara--och från vart och ett av dem rycktes den slöja, varmed hennes 
egen tillgivenhet kringspunnit det. Nu såg hon dem tarvliga, nakna, och 
kände sig så arm, så outsägligt arm. Hon ägde intet, icke ens det 
förflutna.
Hon tryckte händerna emot sina värkande tinningar. Att kunna glömma, 
som han--och sova.

Långsamt och tvekande gick hon fram till nattduksbordet, där 
Chloral-flaskan stod. Några djupa drag, och hon skulle somna utan smärta, 
somna från förnedring och minnen! --för alltid? Skulle satsen vara 
tillräckligt stark?

Och barnen!

Hon ryckte till och drog handen tillbaka. Försänkt i grubbel vandrade hon 
genom den långa gång, som ledde till sonens rum.

Den var mörk, och natten dödstyst, icke hennes egna steg hördes en gång. 
Luften kändes tung och tryckte på hennes bröst, det var, som skulle det 
snart giva vika för tyngden och sjunka tillhopa, krossat och kvidande. Vad 
hon var trött! Var det synd att vilja somna från allt detta?

Hon öppnade dörren och gick fram till sonens säng.

Även han sov.

Hon drog undan gardinen, så att sommarnattens sparsamma dager föll på hans 
ansikte.

Dessa kära drag!--så lika faderns, men finare, själfullare. Där låg ett 
uttryck av trötthet över dem nu, och han var blek. Stackars gosse, det 
lugn, han visat, hade varit dyrköpt.

Hon stod stilla och betraktade honom. Nu, då ingen självbehärskning höll 
ansiktsuttrycket i spänning, kunde hon se, hur förändrad han blivit under 
denna tid av ängslan och slitning. Han hade magrat, och kring de slutna 
läpparna vilade ett smärtsamt drag, som skar henne i hjärtat. Det var den 
första prövning, han burit ensam, utan henne.

Hur blek han blivit! Hon såg det med oro.

Hur skulle han med sitt känsliga, inåtvända sinne vandra genom denna 
hjärtlösa värld? Älska och svikas--liksom hon. Och hon själv skulle göra 
början?

Tår efter tår stal sig utför hennes kinder, och i deras varma ström smälte 
hennes själviska förtvivlan.

Hon knäppte samman händerna och så upp mot himlen, som ljusnade av 
morgonens första strimma.
"Om icke för hans skull, så för vår", hade han 
sagt.

Ja,--för deras!

Hon sjönk ned vid sängfoten och lutade huvudet emot sina sammanknäppta 
händer.

Och så grydde dagen--den långa dagen.

Kritik

De var där allihop, och skogsbacken genljöd av deras skratt, medan de 
vandrade framåt gångstigen längs åkanten.

Främst gick Per, svängande sin målarelåda i handen, den artistiska hatten 
på nacken, sin stora en-tous-cas under armen och den bekymmerslösaste min 
på sitt ärliga ansikte.

Efter kom hans bror, studenten, med den äldsta av deras kusiner, som 
vanligt inbegripna i ett vänskapligt gräl, hon ivrig och blossande röd, 
han hånande kall, då och då avskärande hennes argument med en dräpande 
replik. Stundom stannade de rent av på den smala stigen, till stort 
förfång för det efterföljande paret, Pers yrkesbroder och kamrat Ernfrid 
Helm jämte den yngre av de två systrarna.

Den äldsta av ffickorna--hon som gick tillhopa med studenten-- hette 
Gerda. Hon var mörk och livlig som ett söderns barn, men ärlig och 
godhjärtad som en nordbo. Hon var mycket böjd för att taga folk på orden 
och färdig att kämpa till det yttersta för vad hon ansåg vara rätt.

Hennes följeslagare var några år äldre än hon och begåvad med ett par grå 
ögon, vilka tycktes vilja genomtränga allt vad de fästes på. De fick ofta 
ett hårt uttryck därigenom att han sammandrog ögonbrynen, sänkande pannan, 
och de tittade då fram ur skuggan så hånfullt, nästan lömskt, att 
främlingar kände sig tillbakastötta och misstrodde honom. Men i vissa 
stunder kunde pannan klarna och ögonen le, hela ansiktet blev då ytterst 
vinnande, och man förvånades över att han såg så god ut.

Att disputera var hans liv.

"Låt andarna drabba samman", plägade han säga, "ty då får man alltid fram 
något, antingen ur andarna eller sig själv."
Hans dispyter med den alltid stridsfärdiga kusinen urartade 
vanligtvis till gräl, men de var icke sämre vänner för det och sökte gärna 
varandras sällskap. De var ofantligt mångsidiga, och otaliga var de ämnen, 
som av dem drogs under debatt, å hennes sida alltid på fullt allvar, 
åtminstone tills han brast i skratt, men ibland blev också han ivrig, och 
då hände det att de skildes i vredesmod och glodde snett på varandra en 
halv dag, eller så, längre varade det aldrig.

Deras föräldrar var närmaste grannar med varandra, de unga hade så gott 
som vuxit upp tillhopa, eller åtminstone tillbringat sina ferier i 
gemensamma tidsfördriv.

Gerdas yngre syster, Sandra, var nyss vuxen, mycket blond och mycket 
näpen, varför det redan under de sista två åren varit en satt rätt, att 
alla de av kusinernas kamrater, som gjorde dem ett längre besök, skulle 
förälska sig i henne. Den nuvarande sommargästen, Ernfrid Helm, gjorde 
ingalunda något undantag.

Han hade kommit ned till Skåne med de bästa föresatser att fylla sina 
portföljer med studier och utkast, men det hade tills dato stannat vid ett 
fattigt strandparti samt en gammal brytstuga. Av naturen hade han fått en 
starkt utpräglad fallenhet för att gå och driva, och han hade genom trägen 
övning utvecklat denna fallenhet till en verklig sällskapstalang. Bra såg 
han ut, och när han blev förälskad--vilket i regel inträffade så snart han 
såg ett nytt flickansikte--blev han det alltid så där lagom, att det 
varken var honom själv eller andra till obehag. Om han också lade sin 
livliga beundran för Sandras fötter, hade dock vännen Per ingen anledning 
till farhågor, ty man kunde nog tilllåta sig ett litet koketteri med den 
unge målaren, utan att hjärtat behövde följa med. Och Sandra var kokett, 
det kan icke nekas, men det var ett det allra lilla näpnaste och 
oskyldigaste koketteri. Alla hennes beundrare påstod att det klädde henne 
förträffligt, fast alla damer över de tjugofem bedyrade motsatsen.

Där vandrade de--som sagt--allihop framåt gångstigen. När de kommit förbi 
vattenkvarnen, gick de upp i skogsbacken, för att söka upp en skuggig 
plats åt sig, medan Per nere vid dammen satte sig i ro med sin målning.

Herrarna kastade sig i gröngräset och flickorna tog plats på en  
medhavd schal, varefter de tog fram någonting som de kallade arbete, 
och vartill för Sandras räkning hörde en härva garn, som herr Helm måste 
hålla.

Gerda och studenten höll ännu på med sitt "meningsutbyte", och ingen av de 
andra brydde sig om att höra på dem.

"Du talar emot din bättre övertygelse, eller också har du ingen alls; så 
det är inte lönt att spilla krut på döda hökar", sade Gerda förargad i det 
virknålen riktigt dansade genom maskorna. Nu var hon ond med besked, ty de 
hade talat om religiösa ämnen.

"Jag har en dålig karaktär", sade han lugnt och mycket allvarligt.

"Icke av naturen--det jag tror", svarade hon med något mindre hetta, men 
på rama allvaret.

"Jag bör varna dig för mig själv", fortfor han i sorgsen ton, men med en 
spetsfundig blick, som hon icke såg. "Du har icke gott av att vara så 
mycket tillhopa med mig, jag skulle kunna inverka på dig."

Tydde icke dessa ord på ånger? Hennes vrede tycktes redan på väg att lägga 
sig.

Han satt och betraktade henne, med skymten av ett löje lurande i ögonvrån, 
men pannan neddragen på sitt vanliga sätt.

"Tror du således att det skulle vara omöjligt------?" Frågan kom skyggt 
och misstroget, hon vågade icke fullborda meningen.

"Vad?" frågade han.

"Att jag skulle kunna inverka på dig?"

"Åtminstone icke genom din bevisföring."

Det låg någonting retsamt i detta svar, och hon arbetade vidare under 
tystnad.

Ordstriden hade kvarlämnat en fin rodnad på hennes annars något bleka 
kinder, hatten hade hon kastat på marken, och solskenet lekte på hennes 
huvud i små ljusa rörliga fläckar, var gång en vindfläkt rörde 
hasselbuskarnas blad.

"Du tycker rysligt illa om mig?" sade han efter en lång paus.

"Det kan jag icke neka till, att jag gör", svarades i mycket bestämd ton, 
" ibland", kom det efteråt, dröjande.

De grå ögonen lämnade icke ett ögonblick hennes ansikte.

"Det är tråkigt, att så skall vara", sade den unge mannen med 
orubbligt allvar, "ty jag hade just ämnat att bedja dig om en mycket 
stor tjänst."

"Vad då?"

"Att så skonsamt som möjligt bereda mamma på tvenne mycket ledsamma 
nyheter."

"Och det skulle vara?"

"Den första att jag har ett svårt hjärtlidande, som hindrar mig att 
fortsätta mina studier." Han talade onaturligt lugnt och med entonig röst, 
liksom för att kuva sin egen rörelse.

Hon såg upp, endast ett ögonblick, för att se om han talade allvarsamt, 
och så blev hon mycket blek. Det var henne omöjligt att svara något.

"Det andra är att jag gärna skulle vilja förlova mig, om bara----

Denna gång såg hon upp hastigt och oväntat, så att hon ertappade honom på 
bar gärning. Löjet bröt fram över hans ansikte som ett muntert solsken; 
det hela hade endast varit en krigslist, och i krig är allting tillåtet.

Hon gav honom en duktig dask i huvudet med sin lilla nätta hand, och 
springande upp med ens tog hon till fötterna för att undfly hans 
hämnd--naturligtvis förföljd av honom.

Det bar åstad i vildaste fart nedför backen, längs åkanten och in i 
småskogen, tills han fångade henne i en uppförsbacke. Han såg på henne så 
triumferande glatt, i det han höll fast båda hennes händer. Hon var röd 
och varm, och det klädde henne.

"Fy, Erik", flämtade hon andtruten. "Jag är riktigt--riktigt ond på 
dig--att säga någonting sådant!--som inte är sant "

Hon kunde icke hålla sig för skratt. Den hastiga flykten hade satt henne i 
gott humör igen, trots den iråkade fångenskapen.

"Men du är allt bra glad att det icke är sant?" sade han.

"Usch då!" svarade hon skrattande.

Han lade hennes arm i sin, och de anträdde lugnt sitt återtåg.

Emellertid hade Sandra nystat upp sin garnhärva och i detsamma ropade Per 
upp till sin kamrat:
"Jag behöver en figur på tavlan; ut med dig i 
den gamla båten och se bra ut."

"Har inte tid", svarades det.

"Kom ihåg att din bild skall gå förevigad till eftervärlden; det blir 
kanske enda sättet."

"Det närvarande är allt för mig, jag bryr mig strunt om eftervärlden."

"Men det är en ära, förstår du!"

"Jag är icke äregirig."

"Det är ett stort fel," inföll Sandra, "och jag skall säga er något-- 
----", hon hejdade sig och rodnade.

"Vad då?" frågade han och flyttade sig närmare.

"Jag höll på att säga någonting alldeles förskräckligt."

"Säg det i alla fall."

Hon räckte sig fram, och sättande handen för munnen med den näpnaste lilla 
åtbörd, viskade hon:

"Ni är rysligt lättjefull."

"Ja, gudskelov, jag förstår att njuta av livet!" utropade han och kastade 
sig på ryggen i gräset, så att hatten flög av och solskenet föll varmt och 
rikt över hans bruna ansikte och vågiga hår.

"Om inte ni blir en odåga, så blir då ingen," skrattade Sandra och kastade 
en förstulen, beundrande blick på honom.

"Vill du inte ha mig i båten?" ropade hon ned till kusinen. Hon hade en 
liten späd, men behaglig stämma, vilken gav Per anledning att i förtroliga 
stunder hedra henne med binamnet kycklingen.

"Nej, bevara din frid, Per," ropade en röst från höjden, det vill säga 
studenten, som med Gerda vid armen kom gående på kammen av backen. "Har 
man en gång tagit hin i båten, måste man också draga honom i land."

"Det skulle se allt för frökenaktigt ut, att taga en sådan där liten 
grannlåtsdocka med på tavlan", svarade målaren nedifrån.

"Grannlåtsdocka! A, --vad är då han?" skrattade hon med en skälmsk 
sidoblick på den elegante herrn i gräset.

"En man," replikerade studenten med stor emfasis och sitt vanliga spefulla 
grin.
"En man--och han emotstår våra förenade böner! " utropade den lilla 
kycklingstämman.

"A, ni ber, då är det en annan sak, "sade den lättjefulle, kastade hatten 
på huvudet och var med några språng ned om backen, steg i båten och lade 
ut.

Vattnet glittrade var gång han höjde årorna.

"Bravo, det gör en ypperlig effekt," ropade Gerda från backen.

"Åt andra sidan," kommenderade målaren, "längre in mot kvarnen, i skuggan 
med dig! Du är endast en figur, icke en huvudperson, tillbaka! "

Han lutade sig åter ned mot sin tavla, smetande med sina färger det bästa 
han orkade. Under tiden kom Sandra långsamt gående nedför sluttningen.

Hon gick fram till honom för att se på arbetet. Han lät sig icke störas, 
utan målade vidare, då och då lutande sig tillbaka och läggande huvudet på 
sned för att bättre kunna se.

Med några vårdslöst ditkastade penseldrag var han färdig med den mänskliga 
varelsen i båten.

"Bevara mig väl, tycker du att det liknar herr Helm?" utbrast Sandra 
nästan förskräckt.

"Trodde du att jag ämnade måla hans porträtt?" svarade konstnären 
skrattande, "jag är landskapsmålare och icke tillverkare av modeplanscher. 
Som den där gynnaren ser ut på tavlan fyller han sin plats, han kan vara 
en fiskare eller vad som helst."

"Han har varken näsa eller mun."

"På det avståndet! Tror du jag är en pedantisk gammal mamsell som klåpar 
med minatyrmålning! Jag ville bara se dagern och vattnet där 
borta--färgen--ser du, det var allt vad jag ville. Ar det vatten eller 
ej?"

"Vatten--herr målare--vatten; man hör hur det plaskar kring båten."

"Nå, inte skall du stå där och räkna färgklumparna! Se på det hela!"

Han ryckte sin stol tillbaka, för att själv komma på lagom avstånd.
"Nu är det gjort," ropade han till sin modell, som sakta rodde mot 
land.

"Vad den är förtjusande," sade den unga flickan i det hon förtroligt lade 
sina händer på kusinens axlar och böjde sig fram för att på samma gång som 
han betrakta tavlan, "vad skall du kalla den?"

"Kvarndamm i morgonstämning," svarade han och strök förstulet sin kind 
emot den fina handen på sin ena axel.

"Morgonstämning--å, det är oförsynt! Du--sjusovare--vill du tala om 
morgonstämning?" Hon brast ut i ett klingande skratt, "har du varit här en 
enda gång förrän upp mot middagen?"

"Tyst, kyckling, det förstår du inte" svarade han muntert.

"Men kritiken? "----

"Vad bryr kritiken sig om namnet, du lilla vishet! Se på tavlan, är där 
icke stämning i den, så säg."

"Där är sommar och sol åtminstone; jag vet icke hur det heter på 
målarespråk," sade hon. Det var hennes kritik.

Han sade ingenting, men vände sig om och såg in i det leende ansiktet, 
liksom om han icke sett det på mycket länge; det var hans belöning för ett 
gott arbete.

"Gamle gosse," sade kycklingen glatt och besvarade hans blick.

Detta var allt som sades.

Vintern hade kommit med köld ute och små trevliga aftonsamkväm inomhus.

Sommaren med sina glada utflykter, sitt skämt och sitt kiv, var nu endast 
ett solljust minne, men julen nalkades med stora steg, och vem kunde veta 
vilka överraskningar den möjligen bar i sitt sköte!

Och sedan------ack, sedan skulle det ju komma en sommar igen, en sommar 
med ljusa björkar kring mörka vattenspeglar, kantade av näckrosblad, och 
så--älskvärda unga odågor för att njuta därav.

Det var en dimmig decemberdag, men intet av dess gråmulna stämning hade 
meddelat sig åt det hemtrevliga vardagsrummet, tvärtom, där låg 
något i hela dess utseende, ja, i själva luften där, som kom en att känna 
sig varm om hjärtat, bara man stack näsan in om dörren, vore man än så 
förfrusen, ja, kanske allra mest då.

"Pappa" var ännu på kontoret, och "mamma" satt och spann vid det ena 
fönstret. Det var för att hålla sig varm om fötterna, sade hon själv, men 
döttrarna påstod att det endast var av koketteri, därför att hon aldrig 
såg så "rar" ut, som just när hon satt vid spinnrocken, klädd i sitt 
hemvävda förkläde, med knät fullt av finkardad ull, och dragande ut 
trådarna i långa, jämna tag, under det rocken surrade så tyst och belevat 
som en väl tamd katt.

Vid motsatta fönstret satt flickorna vid sitt lilla bord, synål och 
knyppelpinnar rörde sig i kapp med deras tungor, och de tycktes icke sakna 
samtalsämnen, fast de var tillhopa dag ut och dag in. Det var aldrig brist 
på små förtroenden, vilka utbyttes halvviskande och med huvuden tätt 
tillhopa, eller av lustiga historier, som berättades under halvkvävda 
skratt, eller tilldragelser i grannskapet som avhandlades eller 
framtidsplaner som upprullades. Där var alltid fullt upp.

Men nu avbröts allt det där av faster Trina som steg in, fet och fryntlig. 
Man nickade, hälsade, skakade hand och pälsade av faster, som nästan såg 
ännu fryntligare ut än vanligt.

"Se, här har jag någonting som skall intressera er, flickor," sade hon med 
sitt lilla sluga leende i det hon drog fram en stor tidning ur sin muff 
och satte sig i soffan, medan "mamma" gick ut för att ställa om kaffet.

"Vad kan det vara? En förlovning?" ropade båda flickorna nyfiket.

"Nej, ni kunde då aldrig gissa det, om ni också försökte aldrig så länge," 
försäkrade faster triumferande. "Det är Pers tavla som står omtalad."

"Får han beröm?" sporde Sandra ivrigt, rodnande av sinnesrörelse.

"Läs själv, så får du se," svarade faster och räckte tidningsnumret åt 
Sandra, som skyndsamt vecklade upp det, medan Gerda ställde sig tillreds 
att läsa över hennes axel.

"Mamma, mamma", ropade de på en gång emot den inträdande modern, "här är 
en kritik över Pers tavla, som han målade när han var här i somras. 
Tänk, en sådan heder, att omnämnas i tidningarna! Det är minsann inte fy 
skam det."

"Läs upp det, så får jag höra vad där står," sade mamman med lugn 
värdighet i det hon satte sig, och stödd mot spinnrocken gjorde sig i 
ordning att lyssna.

Sandra hostade ett par tag och läste därefter med hög röst:

"Bland våra yngre konstnärers arbeten är det oss ett nöje att omnämna Per 
Sjölunds Kvarndamm i morgonstämning, ett stycke arbete som visar att vi i 
denne unge målare äger en talang i hög grad värd att taga vara på. Långt 
ifrån att vara någon klen tecknare, äger han dock i själva 
färgbehandlingen sin egentliga styrka, och hans förmåga att ända till 
illusion återgiva den nymorgnade naturens friskhet, denna på en gång lätta 
och beslöjade dager, vittnar lika mycket om trägna studier som snabb 
uppfattning av verkligheten. Till och med i framställningen av den blott 
såsom staffage tjänande bonden, vilken med äkta skånsk flegma paddlar sig 
fram i den tidiga morgonstunden, har han förstått att inlägga någonting 
karakteristiskt, en humor som visar att---- "

Härpå brast flickorna ut i ett högljutt skratt.

"Nej, det var då för galet!--Det skulle herr Helm läsa!--Den klumpige 
bonden som paddlar sig fram i den tidiga------Jo, jag tackar! "

Och avbrutna av skratt berättade de i munnen på varandra vem som suttit 
modell för den så karakteristiske bonden.

"Emellertid fick Per beröm," anmärkte modern med lugn belåtenhet.

"Ja, men ett beröm som åtminstone bör avskräcka honom från figurmålning, 
när han målar av en fin stockholmssprätt så att han blir en typ för en 
skånsk bonde," utropade Gerda ännu skrattande. "O, vad vi skall ha roligt 
åt detta när vi råkas! Jag undrar vem som skrivit den här klyftiga 
kritiken------Och bonden är målad med en humor som talar om en vaken blick 
på det alldagliga livets smådrag ------ha, ha, ha!"

"Ja, sådana där förståsigpåare kan minsann också hugga i sten," anmärkte 
faster djupsinnigt.
"Ja, tänk vad Per skall skratta," sade Sandra och vek ihop 
tidningen, "ty inte tänkte han på att inlägga någon humor i de där 
färgkladdarna, det är då säkert."

"Ja, men när han nu fått heröm för så litet, så tänk om han lytt mitt råd 
och målat av vår nybyggda doktorsbostad i stället för den räliga gamla 
kvarnen," sade faster trovärdigt. "Det hade minsann blivit annat till 
tavla, men sådana där artister har alltid sina egna ideer, och inte är de 
praktiska ett dugg."

Flickorna kastade en förstulen blick på varandra och plågades av skratt, 
men sade ingenting.

"Jag skall säga dig, att de ser med andra ögon än vi," förklarade mamma 
själv.

"Ja, så kallade konstkännare är också för besynnerliga," återtog faster 
och såg vädjande på de närvarande. "Min bror till exempel, sorn skall 
gälla för en sådan kritiker, han lät ändå lura sig så kapitalt på den där 
skräptavlan, som han köpte i Dresden eller var det var."

"Menar faster den lilla genretavlan?" frågade Sandra och vände sig om.

"Ja. Jag skall säga precis hur den är, det är ingenting alls med den. Där 
sitter en gumma inne i en vanlig bondstuga, en ful gammal gumma, som just 
kommit in ifrån regnet och har satt sig vid bordet. Paraplyn står bredvid 
och vattnet rinner av den. Och så kommer där en yngre kvinna med en stor 
filbunke, som hon sätter på bordet till den gamla--på platta omålade 
bordet och den unga är inte en bit grannare än den gamla. Och det är bara 
en liten tavla. Var åt någonting att giva två hundra kronor för? Där finns 
inte så mycket som en duk på bordet, och jag tror Gud hjälpe mig att 
potatisskalen ligger kvar sedan frukosten!"

Fader och son

Där satt han således på den skånska gästgivaregården, med armarna stödda 
emot det brunmålade furubordet och huvudet lutat i händerna, så nära det 
mål som synts så fjärran under år och långa färder, så nära, att endast en 
natt och en halv mil skilde honom därifrån. Han såg ej på de torftiga 
möblerna, kände ej den fuktiga luften, ty välkända gestalter drog tysta 
förbi hans inre syn; han höll generalmönstring med det förflutna.

Hur underlig han kände sig till mods! Han, som lik en bekymmerslös 
vildfågel ilat kring land och hav, fri och lycklig fast han varken ägt hem 
eller familj; han som blivit bortskämd av mängdens stormande bifall; han 
som så ofta kvarlämnat saknad utan att själv känna den, han ville nu smyga 
sig till sin faders hjärta, så stilla, att han ej måtte störa dess tysta 
sorg, så allvarlig, att det måtte se sig förstått, så blid, att han måtte 
bli en påminnelse som den troget begråtna.

Var det honom icke som om en av hans barndoms käraste sagor nu skulle 
stiga fram och bli verklighet?

Pierre d'Auglars var sidenhandlare i Marseille som hans far varit, och 
hans farfar före honom. Som enda barnet hade han ensam ärvt det aktade 
köpmansnamnet, det gamla huset och den till millioner uppgående 
förmögenheten. Han var ett lyckans skötebarn, denne Pierre d'Auglars, han 
njöt av allt vad livet äger skönt och ansåg sig vara i sin goda rätt när 
han så gjorde; men så var han icke heller otacksam, han var nöjd med sig 
själv och med hela världen.
Pierre d'Auglars ägde en fostersyster, hans avlidne farbroders enda 
barn, en fin liten varelse, mycket yngre än Pierre, mycket fattig på 
ägodelar men rik på skönhet och guldglänsande lockar. Hon hade alltid 
blickat upp till sin fosterbroder som till sammanfattningen av all manlig 
fullkomlighet: han hade ersatt henne fader och moder, syster och broder, 
han var hennes stöd när fosterföräldrarna gick bort, hon ägde intet annat, 
och hon älskade honom just så som en sådan där blåögd, ljuslockig liten 
varelse kan älska, så blygt och omedvetet att där icke ens fanns rum för 
någon fåfäng glädje över den blida skönhet som log emot henne ur varje 
spegel. Då Pierre d'Auglars fyllt trettio år, bjöd han den unga kusinen 
att såsom hans maka taga det gamla ståtliga huset i besittning. Och det 
syntes som själva huset känt sig väl tillfreds, det tycktes som om en hel 
värld av sommar och sol spirat upp därinne; det blev glatt och ljust i de 
dystert praktfulla gemaken, sedan hon blev deras härskarinna.

Heloise d'Auglars log emot hela världen och den besvarade hennes leende. 
Vad under då, att hon tillitsfullt sträckte fram famnen emot det okända 
tillkommande; framför henne öppnade sig ju ett lyckligt

liv.

Pierre d'Auglars var nöjd med försynens anordningar och erkände villigt 
att den gjorde honom full rättvisa; han var icke otacksam. Han kunde i 
timtal sitta och betrakta det lilla kära anletet med de blå ögonen och 
groparna i kinderna, under det han lyssnade till den smekande, glada röst 
som aldrig för honom ägt annat än kärlekens tonfall. Han klädde sin 
Heloise i siden och sammet, som släpade efter henne så rikt som om hon 
varit en furstinna, han skulle velat höja henne högt över mängdens huvuden 
att den måtte se och beundra henne, han skulle velat bära henne genom 
livet.

Men en dag gjorde allas vår Herre, utan att ens fråga Pierre till råds, 
helt oväntat ett byte med Pierre, i det han tog bort hans unga hustru och 
i ersättning skänkte honom en liten son, vilken icke ens liknade sin mor. 
Pierre, som nu tydligt insåg att han misstagit sig och att försynen icke 
vidare handlade med honom efter förtjänst, hämnades genom att förklara, 
det försynen icke är något annat än en slump; och när hela livet 
styres av en slump, ansåg sig Pierre också kunna handla på slump.

Sedan han på sin hustrus grav slösat både tårar och blommor, ansåg han sig 
böra i främsta rummet tänka på sig själv; han var en olycklig, förfördelad 
man, och han fann att han behövde glömska och --förströelse.

Ägodelarna förvandlades i reda penningar, koffertarna packades och Pierre 
d'Auglars gjorde upp med det förflutna. Den lille Heloin låg i vaggan och 
log så obekymrat, då fadern trädde in för att säga honom farväl. Han 
betraktade den lille med mörk uppsyn; han var en onaturlig son, som kunde 
le i ett sådant ögonblick. Därpå klädde han vaggtäcket med banknoter och 
försvann.

Den kraftfulla arbetarhustrun som var den lilles sköterska gnolade en 
chanson i det hon svängde vaggan och torkade bort en tår vid tanken på 
"madame". Sin husbonde såg hon aldrig mera.

Nya ägare tog det gamla huset i besittning, den lille Heloin flyttades 
till sin fostermors låga koja, banknoterna vandrade ut i världen en efter 
annan. Snart talade ingen mera om den rike Pierre d'Auglars; man hade 
sagt allt som kunde sägas och så blev han glömd.

Nej, icke av alla. Mere Babette glömde aldrig den glansperiod då Heloin 
vilat på sidenkuddar och hennes egna fötter trampat på dyrbara 
brysselmattor; och då den lille Heloin växte upp berättade hon ofta för 
honom om det lysande hem där han först sett dagens ljus, om den ståtlige, 
vackre "monsieur" och om "madames" underbara skönhet och gula lockar. Hon 
berättade om lyckan som skövlats, om sorgen som aldrig kunde glömmas, och 
om "monsieur" som landsflyktig och fylld av saknad irrade omkring i 
fjärran länder, utan att någonsin finna ro.

Heloin växte upp tillsammans med Mere Babettes egna barn, men aldrig 
förblandad med dem; hans kläder var grova men av annat snitt och hela 
familjen iakttog en viss aktningsfull grannlagenhet emot honom; 
"monsieur" kunde ju vilken dag som helst komma och fordra räkenskap. Men 
år förgick och "monsieur" kom icke. Mere Babettes barn vandrade till 
fabriken så fort de blev stora nog därtill, men Heloin var själv herre 
över sin tid. Han deltog sällan i de andra barnens lekar utan strövade 
hellre drömmande omkring i stadens omgivningar eller nere vid sjöstranden; 
ty oaktat sitt tillgängliga lynne tycktes han mest älska ensamheten. 
Endast mere Babettes fantastiska berättelser om hans föräldrar utövade en 
oemotståndlig dragningskraft på honom, och han kunde i timmar sitta på en 
pall vid hennes fötter, uppmärksamt lyssnande, under det hon sydde och lät 
tungan löpa.

Ingen konstnär har på duken framtrollat en skönare madonna än den rena 
bild som Heloins barnsliga fantasi av den tillbedda, aldrig skådade 
modern.

På något outrannsakligt sätt hade Heloin blivit ägare av en gammal fiol, 
och en kringresande birfilare hade givit honom åtskilliga vinkar om dess 
användande. I Heloins tycke kunde icke all världens skatter uppväga denna 
fiol, men så var den ju för honom vad lampan var för Aladdin, om han också 
ännu ej var medveten om hela dess makt.

Där fanns en hemlighet med denna fiol. Heloin visste det, var stolt 
däröver, och kände en viss skadeglädje över att ingen mer än han anade 
denna hemlighet. I fiolen bodde en ande, ett levande väsende, skönare, 
starkare än något människobarn, fastän det iklätt sig ett så ringa 
omhölje; vad ingen visste, vad ingen kunde utsäga, det uppenbarade fiolens 
ande i ensliga stunder för sin ägare. Hela barndomens sagovärld, alla 
hoppets bävande aningar bodde därinne. Men då dess toner stundom lockade 
tårar i mere Babettes ögon, visste hon icke, att det var sina egna sagor 
hon hörde, endast iklädda en finare, mera förandligad form.

Så växte Heloin upp och blev en vacker gosse, med mörkblå, drömmande ögon 
och kastanjebrunt, vågigt hår, som mere Babette knappast nändes klippa. Om 
aftnarna, när rörelsen avstannat på den lilla gatan och Marseilles blåa 
himmel skiftade i rosenrött, satt han ofta vid det öppna fönstret i 
helgdagskammaren och spelade, husets invånare brukade då gå på tå, men 
Heloin lade aldrig märke därtill.

Någon gång, då han var rätt glad och uppsluppen, satt han till och med på 
trappan till det lilla huset; men då gjorde fiolen narr av alla som gick 
förbi, och stundom, då han nästan narrat dem att skratta genom sina 
upptåg, sjöng den plötsligt någonting om deras egen barndom, som kom deras 
ögon att fuktas. Om man nämnde något därom till Heloin, då han slutat, 
ryckte han blott på axlarna och log, i det han sade: "Mais c'est mon 
violon qui chante", det är min fiol som sjunger. Och så gick han helt 
lugnt in i huset.

En afton satt han ensam vid det öppna fönstret, språkande med sin fiol om 
dagens små händelser. Dess röst härmade vågornas slag emot stranden, 
sjömännens entoniga rop eller en enkel folkvisa från f ärran land, talande 
om saknad lycka och vaknande hemlängtan. Även Heloin kände i denna stund 
en förunderlig längtan, han visste icke efter vad, men den viskade så 
klagande ur fiolens strängar, den hävde sig i fulla toner, den sträckte ut 
sina mäktiga vingar och framviskade melodier som Heloin aldrig hört, och 
med klappande hjärta lyssnade han själv därtill, men så föll en känsla av 
ensamhet och övergivenhet över honom: i hela vida världen fanns ju icke en 
enda människa som förstod denna glödande längtan; ingen utom den trogna 
fiolen! Då sjönk dess stämma och det sista bävande ackordet lät nästan som 
en återhållen snyftning. Heloin lutade huvudet mot fönsterkarmen, ty han 
kände sig så sorgsen som om hjärtat ville brista. Han hade icke märkt att 
en ung elegant herre stått under fönstret medan han spelat, han hörde icke 
heller att samme herre gav sig i språk med mere Babette, som just kom hem, 
och då hon trädde in, hade Heloin så brått med att dölja sina egna 
förgråtna ögon, att han icke märkte att även hennes ögon var röda. 
Följande dag kom den främmande herrn tillbaka. Han sade att han ville taga 
Heloin med sig till främmande land, bekosta hans uppfostran, låta honom 
lära musik och giva honom en bättre fiol.

Heloins ansikte mulnade.

Mere Babette grät och sade att den käre "monsieur" säkert för länge sedan 
vore både död och begraven, att det var tid att Heloin fick lära 
något yrke och att det onekligen passade honom mera att ägna sig åt 
musiken än något hantverk. Hantverk och musik. Sammanställningen av dessa 
ord verkade avgörande på Heloin, och med sin fiol under armen lämnade han 
det hem som sett honom växa upp och på vars tröskel mere Babette gråtande 
kvarstod.

III

"Monsieur le vicomte" förde Heloin med sig till hotellet där han bodde, 
och då de gick genom dess stora vestibul och uppför de breda 
marmortrapporna, klarnde Heloins anlete och han betraktade med beundran de 
stora urnorna, de praktfulla växterna och dessa inbjudande sammetsklädda 
möbler.

I trappan mötte de en uppassare som med en föraktfull blick betraktade 
Heloins grova kläder. Han rodnade häftigt.

"Du skall få nya kläder, vackrare än den där narrens", sade främlingen 
skrattande. Och nya kläder fick han. En förtjusande resa med ångbåt förde 
dem till Genua. "Nu skall du få höra en trollkarl, den störste jag 
känner", sade främlingen, och så satte de sig i en vagn och åkte till en 
stor byggnad, uppför vars trappor en massa människor strömmade. Det var 
icke något hotell, det var mycket allvarligare, men också vackrare, och de 
människor som gick in var så tysta och högtidsklädda. Någon kyrka var det 
icke heller, ty där fanns varken madonnans bild eller vigvatten. De gick 
genom dörrar som var så stora och ljudlösa att Heloin nästan blev rädd för 
dem, och så steg de in i en ofantligt stor sal, så strålande av ljuskronor 
och stora, hängande lampor, att Heloin trodde sig komma in i en drömvärld. 
Runt omkring, ända upp till taket satt människor, tysta och väntansfulla. 
Heloin fick sitta på en schaggklädd stol, vid sidan av sin välgörare; han 
betraktade ett ofantligt stort förhänge som syntes längst bort i salen, 
men så häpen och nyfiken han än var, ville han icke göra någon fråga. Han 
ville sällan fråga om något, han var rädd att vicomten skulle skratta åt 
honom. Han satt lugn och tyst på sin stol.

Då drogs förhänget undan som genom ett trollslag och alla herrar 
na klappade i händerna. Därpå blev det så tyst, 
så förunderligt tyst. Där nere på en upphöjning stod en man, nej en fiol 
var det, och allt ifrån det Heloin hörde dess första toner, hade han glömt 
människorna, mannen som förde stråken, vicomten, ja, till och med sig 
själv, så andlöst lyssnade han till den fiolen. Den lät som en hel skara 
av människor, man hörde dem så tydligt huru de pratade och skrattade, 
muntra melodier ljöd och pierrot skrek, där var lust och glädje, man 
tyckte sig svärma med i karnevalslivets muntra virrvarr. Men genom allt 
dess buller ljöd en ensam människoröst, så ungdomlig och så ren? Hon hade 
intet gemensamt med karnevalen och hennes tankar svävade långt bort. Så 
drömmande lycklig och dock vemodig!

Heloin hade aldrig känt sig gladare och dock rann tårarna utför hans 
kinder.

Där nere sjöng fiolen fortfarande, den hade sin egen värld: över denna värld 
sjönk kvällsol ned med helgdagsfrid och lugn. Man hörde hur skaror av 
lantfolk drog förbi; de raska stegen, musikens toner och trummornas dova 
virvlar ljöd allt längre bort, än svagare, än starkare, allt efter som 
vägen slingrade sig mellan kullar och olivskogar. I dalen ljöd 
vespersången ur kyrkan, och då dunkla skuggor bredde sig över jorden, var 
det som om himmelska skaror svarat från höjden och stämt in i orgelns 
brusande toner. Allt svagare men också allt skönare ljöd sången, allt 
högre lyfte den sig som till ett hav av ljus, och dess sista toner 
förklingade som en aning om någonting ännu härligare.

En åska av bifallsyttringar skakade det stora huset. Heloin trodde 
yttersta dagen vara för handen, ty mere Babette hade sagt att den skulle 
komma med änglaröster och stort dån; nu hade han ju hört båda delarna.

Heloin tillslöt ögonen, och då han åter öppnade dem, betraktade honom 
"monsieur le vicomte" med en skälmskt frågande blick; denna blick 
återväckte honom till verkligheten. Han drog emellertid en djup suck, ty 
han kände sig så underligt beklämd.

"Honom, som spelade, har jag utsett till din lärare", viskade vicomten och 
lutade sig ned emot sin skyddsling. Denne betraktade honom som om han icke 
förstått orden, men plötsligt spred sig ett glädjeskimmer över hans vackra 
ansikte, och han kastade sig snyf tande på knä för sin välgörare i 
det han överhöljde hans händer med kyssar.

Den unge mannen rodnade förlägen. "Bär dig då ej så oskickligt åt! Ser du 
inte hur alla ser på oss? På det här viset blir jag tvungen att föra dig 
härifrån och du får icke höra mera i afton", sade han halvt förargat.

Denna hotelse gjorde verkan och under återstoden av konserten var Heloins 
uppförande fullkomligt städat.

Heloin d'Auglars var då tolv år gammal.

IV

Vicomten inlöste redligt sitt löfte. Han inackorderade Heloin hos en 
bildad familj och satte honom under de skickligaste lärares ledning; själv 
reste han vidare, ty han var en av dessa varelser, sorn överallt tyckas 
besvärade av sin egen skugga och jämt söka undfly detta efterhängsna 
sållskap.

Nu följde för Heloin år av det trägnaste arbete, men också av glänsande 
framsteg. Hans gynnare sörjde rikligt för hans underhåll och gjorde sig 
underrättad om gången av hans studier, men var fortfarande långt borta, än 
i Skottland, än i Egypten, än någon annanstädes. Så kom plötsligt 
underrättelse om att den unge vicomten helt hastigt avlidit i Rom, utan 
att han dessförinnan hunnit göra några testamentariska dispositioner till 
förmån för sin skyddsling.

Man lät Heloin förstå att man för intet får intet här i världen. Heloin 
kände sig stött och så försvann han en vacker dag, medförande såsom hela 
sin egendom en utmärkt fiol, ett sorglöst sinne och ungdomens hoppfullhet. 
Utan att tyngas av överflödig packning gick han med spänstiga steg framåt 
den breda landsvägen. Framtiden brydde honom föga, nejden var förtjusande, 
morgonluften frisk, och han vandrade hastigt åstad, njutande en behaglig 
känsla av frihet och oberoende.

Då han gått några timmar kändes emellertid solen för varm, vägen för lång 
och hoppet--ja, det mättar tyvärr icke.
Nere i dalen låg en villa, vilken lyste helt inbjudande mellan de 
mörka träden. Vägen nedför sluttningen gick lätt, och snart vandrade vår 
hjälte på den sandade, nykrattade gången som ledde upp till 
huvudbyggnaden. Från en terass hördes muntra, ungdomliga röster; han 
stannade nedanför och satte fiolen till hakan, men sänkte den åter, gripen 
i blygsel.

"Bah", sade han med ett sorglöst leende i det han lät sina blickar dröja 
vid de solbelysta trädtopparna, "jag är en vagabond och jag behöver mat!"

Det blev motivet för hans fantasi.

Glada och skälmska jagade tonerna varandra, gäckande smygande sig undan 
och åter ilande fram som lekande melodier. Vad gjorde det att ett drag av 
vemod låg på botten: vilken glädje gömmer icke någon liten sorg?

Då han slutat ljöd ivriga bifallsrop från terrassen, han greps åter av 
blygsel, och höll just på att smyga sig bort, men omringades i detsamma av 
villans vänliga invånare.

Frågor och svar följde snabbt och otvunget på varandra; snart var man 
bekant med den unge konstnärens levnadshistoria och som en oväntad men kär 
gäst infördes han i triumf av sitt värdfolk.

Hela fjorton dagar stannade han kvar, men vandringslusten och hågen för 
äventyr hade vaknat i hans sextonåriga sinne, och försedd med många 
rekommendationsbrev och följd av varma lyckönskningar begav han sig åter 
åstad. Så genomströvade han en stor del av Italien, södra Tyskland och 
Ungern, liksom en medeltidens trubadur vandrande från slott till slott, 
över allt firad och med glädje mottagen.

Då vintern gjorde ett slut på dessa färder, anställdes han av en 
impressario och företog en konsertresa, i sällskap med några framstående 
artister. Därefter kom ett års vistande i Paris och så ännu en konstresa 
med en ny impressario. Under denna hände det sig att han i en av Rysslands 
större städer för första gången på många år hörde nämnas det välbekanta 
namnet Pierre d'Auglars. Han anställde efterfrågningar och fick veta att 
en fransman med detta namn bott där i staden, men åter flyttat bort, man 
visste icke vart.
Då Heloin efter ett par månaders förlopp skildes ifrån sin 
impressario, beslöt han att söka upp sin far.

Genom otrolig ihärdighet lyckades han äntligen komma på rätta spåret, han 
hade följt det stad från stad, med stor möda och icke ringa kostnad, och 
nu hade han då slutligen hamnat på den skånska gästgivaregården och nästa 
dag skulle han för första gången skåda sin fader, om vilken han likväl 
hört så mycket berättas att han tyckte sig känna honom. Hur stolt, hur 
glad ville han icke träda inför honom. Hans far skulle icke behöva blygas 
för sin son; ja, han, den gamle världsmannen, skulle finna att 
arbetarehustruns fosterson ej ens i det yttre stod efter för rikedomens 
och förfiningens omhuldade barn.

Ljusen brann med lång veke, luften hade blivit ännu kallare och, uttröttad 
av resan, svepte Heloin d'Auglars en filt omkring sig, kastade sig på 
sängen och försjönk snart i ungdomens lugna sömn.

Äntligen randades morgonen, och klädd med den yttersta omsorg satte Heloin 
d'Auglars sig på vagnen.

Färden gick genom fula trakter och långa alleer. Så kom man slutligen fram 
till målet, en gammaldags skånsk herregård, med rött tegelstenstak och 
spetsiga torn.

Heloin d'Auglars skickade in sitt kort och emottogs mycket vänligt, men 
med synbar förvåning. Han frågade efter monsieur Pierre d'Auglars; man såg 
något brydd ut men svarade på tämligen god franska att herr d'Auglars 
sedan ett halvt års tid varit språklärare där i huset.

"Han är min far", sade Heloin med något osäker röst, "jag ber er 
underrätta honom om min ankomst."

Man såg ännu mer förvånad ut och sade att man frågat herr d'Auglars om han 
var släkt med den berömde violinspelaren av samma namn, men han hade då på 
det bestämdaste förnekat detta.

Heloin infördes i en liten elegant salong och man bad honom vänta.
Några minuters andlös förbidan följde; därefter hördes stapplande 
steg, och dörren öppnades. Heloins halvt utbredda armar sjönk åter ned. 
Framför honom stod en gammal man med röd, skinande näsa, glanslösa 
intetsägande ögon.

"Jag söker herr Pierre d'Auglars från Marseille", stammade Heloin.

"Ja, det är just jag. Men är det möjligt--man säger att ni skulle vara min 
son Heloin och att ni kommit endast för att söka upp mig, gamle man?" Rörd 
vid tanken härpå torkade gubben sina ögon på en blårutig bomullsnäsduk.

"Ja, det är jag", svarade sonen, men tyst tillade han: "men är det väl 
också ni?"

Man satte sig och under mycken rörelse å faderns sida måste nu sonen 
berätta sin levnadshistoria.

"Men ni, min far", sade han då han slutat, hur har ni kommit hit och i 
dessa omständigheter?" han betraktade de grova, luggslitna kläderna.

"Ja, det var en fråga! Då man har en slösaktig hustru så . . ."

"Säg ingenting om min mor, jag ämnar icke tåla det."

"A, mon enfant, vem talar om din mor? Hon var en ängel. Nej, den andra som 
jag fick på halsen i Florens."

"Ni har varit omgift?" utropade sonen nästan med fasa.

"Ja, visst. Hon var vacker, ehuru ej i sin första ungdom och ägde dessutom 
ett distinguerat sätt, hon var en häxa, un monstre!"

"Är hon död nu?" sade sonen i misslynt ton.

"Sådana människor dör aldrig. Jag är säker om att hon skulle skrämma 
själva vargarna om de av människokärlek skulle försöka att äta upp henne."

"Men hur blev ni så fattig?"

"Hon använde summor, ah!--Jag kastade mig i spekulationer för att förtjäna 
mera. A, det var en karriär! Slutligen, när jag icke ägde mera, ville hon 
skiljas. Nu lär hon bo hos min äldsta dotter, som är gift med en rysk 
furste."

"Ni äger då flera barn?"

"Fem; alla kvar i Ryssland . . . Jaså, du är Heloise's son", sade han 
och lade sin magra, darrande hand på den unge mannens axel. Denne 
nästan ryste vid detta kalla vidrörande.

Det var icke sorg som stämplat dessa en gång så vackra, nu så slappa drag, 
det var utsvävningar, och den själlösa blicken isade all den kärlek som 
sonen ämnat slösa på sin fader, som han tänkt sig böjd och grånad av 
ålder, icke av last.

Den som till varje pris vill glömma en sorg, glömmer ibland även sitt 
bättre jag; så hade det gått med Pierre d'Auglars.

"Jag har ett utmärkt väl målat porträtt av din mor", sade den gamle, "det 
skall jag giva dig som ett minne av henne. Hur är det, minns du ännu din 
mor?"

"Men min far!"

"Nå, ja, det är sant, du var ännu så liten då hon dog. Porträttet är 
annars ett mästerstycke och jag har varit bjuden stora summor för det."

"Jag ber er som en ynnest, visa mig icke porträttet. Jag vill ej att den 
bild jag bär i mitt inre skall grumlas."

"Som du vill", sade fadern i nedslagen ton, "ja, allt skulle blivit 
annorlunda om hon fått leva."

Han suckade, tog sig en pris och förde sin son in till värdfolket. Här 
emottogs den ryktbare konstnären naturligtvis med utomordentlig 
förtjusning och man tävlade i artighet emot honom. På allas förenade böner 
samtyckte han att stanna kvar över natten. Han var förstämd, men han 
visste att dölja det under artig belevenhet. Man visste att han fört 
fiolen med sig och brann av begär att få höra honom spela, men ingen 
vågade framställa en anhållan därom.

Hela denna dag var en verklig pina för den unge mannen, och dessa 
välvilliga människors sällskap nästan plågade honom.

Han var grymt besviken i sina förväntningar, han kände sig bitter till 
sinnes. Det var honom en stor lättnad att äntligen, sent på kvällen, få 
draga sig tillbaka till det gästrum som anvisats honom.

Detta låg vägg i vägg med hans fader, dock utan någon dörr som omedelbart 
förenade dem.

Alltfor upprörd att kunna sova kastade sig Heloin i en länsstol. Nästan 
mekaniskt tog han upp fiolen ur fodralet, och medan blicken 
tankfull stirrade ut i rymden gled handen 
prövande över dess strängar. Det arbetade i hans inre, han lyssnade till 
dolda melodier och de otydliga knäppningarna inneburo redan en dunkel 
profetia om vad som komma skulle; var det denna profetia som kom hans 
blick att småningom ljusna och framkallade det vackra leendet på hans 
ansikte?

Han hade funnit det!

Stråken höjdes och utförd av mästarehand svävade den bisarra kompositionen 
fram i den tysta natten; övermodig lek med tekniska svårigheter--vild, 
fantastisk, men full av dyster skönhet.

Lidelsefulla toner jagade varandra, virvlande upp i hejdlöst trots eller 
sjunkande ned i hopplös förtvivlan, stridande sinsemellan som osaliga 
andar och dock mot sin vilja formande sig till gripande melodier, stundom 
tvärt avbrutna som av ett vilt, hjärtskärande skri.

Då hördes ur fjärran, liksom framburna av en vänlig fläkt, de första 
brutna tonerna av en underbart ljuv melodi. Åter och åter stormade 
lidelsen, hotande att fördränka den i sina rullande vågor, men den 
upplöste sig däri så ren och vek, att själva hånet miste sin bitterhet, 
den svävade försonande mellan de stridiga elementen, den växte i kraft, 
den sammanflätade dem till det egendomligaste ackompanjemang och 
konstnärens hela konst lade sig blott som ett hyende under denna melodi, 
som omstrålad av hans hjärtas drömmar, segrande höjde sig ur splittringens 
kaos, i en enkel, hänförande skönhet tolkande kärlekens bävande sällhet 
och fromhetens fridfulla ro.

I den oeldade salen utanför gästrummet stod två unga flickor, tätt slutna 
intill varandra och andlöst lyssnande till musiken därinne. Lemmarna 
stelnade nästan av kölden, mörkret gapade emot dem ur varje vrå, men de 
tänkte icke därpå, ty Heloin d'Auglars stråke hade bundit dem i 
oemotståndlig förtrollning. Först då de sista tonerna förklingat ryste de 
för mörkret; mållösa av rörelse tryckte de varandras iskalla händer och 
tysta, som de kommit, smög de sig ut.

År förgick, men aldrig förbleknade detta intryck och aldrig hörde de 
nämnas den ryktbara fantasien "A l'hombre cherie", utan att minnas natten 
utanför Heloin d'Auglars' kammardörr.
Följande morgon väcktes Heloin d'Auglars ganska tidigt av en piga, 
som med förskrämd min och ivriga åtbörder sökte göra klart för honom att 
någonting var i olag; av hennes bleka anlete kunde han sluta att det var 
en eller annan allvarsam olycka, och han gav tillkänna att han skulle 
komma så fort det blev honom möjligt.

Då han efter ett par minuters förlopp kom ut i förstugan träffade han där 
en av husets döttrar, som berättade att pigan, vilken kommit för att elda 
hos hans far, funnit denne sittande i sin länstol, och att sängen var 
fullkomligt orörd, hon hade talat till honom men icke fått något svar, och 
man fruktade att . . . Hon fullbordade icke meningen, men öppnade dörren 
till den gamle mannens rum. Man steg in och Heloin gick fram till sin 
fader. Ljuset hade brunnit ned i staken och stred ännu med sin blåaktiga, 
flämtande låga emot den inbrytande morgongryningen.

Pierre d'Auglars tycktes sova lugnt, men dragens djupa blekhet sade 
tydligt nog att denna sömn var den sista.

"Min far är död", sade Heloin, "i sanning, jag har återfunnit honom blott 
för att förlora honom."

Ett glänsande föremål som den döde höll i handen ådrog sig Heloins 
uppmärksamhet. Han böjde sig ned. Det var ett miniatyrporträtt, rikt 
infattat i klara briljanter . . .

Dessa barnsligt veka drag!... dessa klara, blå ögon!... dessa glänsande, 
blonda lockar! . . .

Tårarna strömmade utför hans kinder, han kastade sig på knä framför 
länstolen; verkligheten hade hyst förbarmande med hans barndoms käraste 
dröm, den hade icke nänts slita dess fina väv. Han gömde ansiktet i sina 
händer. Familjens medlemmar som stannat på något avstånd betraktade honom 
med smärtsam förvåning. De anade ej att han grät av glädje över vad han 
återvunnit.

Men när han så en stund legat, lyfte han huvudet, och med en innerlighet 
som nästan föreföll krampaktig tryckte han läpparna mot faderns skrumpna, 
stelnade hand.

Mor Märtha

Det var söndagsförmiddag, och mor Märtha satt med den uppslagna postillan 
framför sig och läste, i sängen borta vid kakelugnen låg hennes gamle far, 
hostande och skröplig, men med nymanglade lakan, rakad, slätkammad och 
fin.

Det syntes på allt i det tarvliga hemmet att där härskade en ordningens 
ande, ty allting var fejat och snyggt. Icke ett dammkorn sågs där, snarare 
en viss grad av prydlighet--efter råd och lägenhet, förstås.

Byrån var täckt av en virkad duk, som sken vit och nytvättad. På densamma 
var i symmetrisk ordning placerade två hundar av porslin, två äpplen av 
bränd lera, en vas med darrgräs uti, och två porslinsstövlar att sätta 
svavelstickor i. Ej förglömmandes den förgyllda spegeln på väggen, med tre 
påfågelsfjädrar över.

Mor Märtha var lång, mörkhårig och med ett par präktiga bruna ögon, som 
blickade ut i världen så på en gång beslutsamt och allvarligt, som hade 
hon redan tagit sig en dust med den och ingalunda fruktade att göra det en 
gång till.

Där var varmt och gott i det lilla hemmet, men ute droppade det med 
ideligt plaskande från takskäggen, och smältande snö låg inne vid 
husraderna, under det själva gatan stod som en välling av snöslask och 
smuts. Det var just en sådan otrevlig vinterdag, som kan göra en riktigt 
nedstämd och illa till mods, men mor Märtha hade ingen känning av vädret, 
där hon satt rak och styv vid sin postilla.

Mitt i läsningen stördes hon av en druckens röst, som hördes från gatan.
Mor Märtha hörde till det slags kvinnor, som har uppmärksamhet för 
allt som omger dem; hon lät de sammanknäppta händerna vila i boken och såg 
ut.

Det var slaktaren Peter Vinkel, som kom raglande nedåt gatan, svärande för 
sig själv i ett jämnt crescendo, och blängande åt den spenslige 
bleckslagaren Siller, vilken, tryckande sig intill husraden, hoppades att 
oantastad slippa förbi.

Detta var dock icke slaktarens mening, ty när han var mittför den andre, 
rusade han tvärs över gatan, lik en ilsken tjur.

Mor Märtha satt och såg på.

När bleckslagaren såg den överhängande faran, satte han armarna för 
ansiktet, som skydd mot möjliga slag, och började springa, skulryggig, som 
om han piskats av en hagelskur, och med krokiga knän.

Hoppet att slippa undan visade sig vara fåfängt, ty hans angripare gensköt 
honom och riktade med en säkerhet, som visade övning, sitt första slag 
nedifrån åt den anfallnes ansikte. Det träffade så att näsa och mun sprang 
i blod.

Därefter följde slag på slag av dessa hårda nävar, vilkas ägare för 
längesedan glömt, vad medömkan vill säga.

Mor Märtha hade rest sig upp och såg på uppträdet utan tecken till fruktan, 
men med spänt intresse.

Bleckslagaren sökte förgäves avvärja de klubblika slagen. Att tänka på 
försvar kunde icke komma i fråga, och till flykt fick han e; tid, så 
förtumlad var han av smärta och förskräckelse.

Han vacklade än åt ena sidan än åt andra för att undvika sin plågoande. An 
trampade han ned i rännstenen, så att det stänkte högt upp på 
helgdagskläderna, och än föll han tungt emot husväggen för att finna ett 
ögonblicks stöd.

Mor Märtha hade uppfattat varje rörelse, och situationen var henne 
fullkomligt klar. Hon öppnade fönstret och ropade med sin raska, 
befallande röst:

"För allt vad ni gör, så slå inte fönsterna itu!"

Och därmed lade hon hakarna på igen, med en kort, bestämd smäll för 
vardera.

Men därute fortfor oväsendet.
Mor Märtha antog, att slaktaren hade en berättigad anledning att 
giva bleckslagaren ett ärligt kok stryk, och lät saken ha sin gång; men då 
hon tyckte, att måttet för ett rätt och skäligt lagom på ett betänkligt 
sätt överskreds, började förtrytelsens rodnad spira upp på hennes kinder, 
andedräkten blev kortare och näsborrarna vidgades.

De bruna ögonen for sökande upp och ned åt gatan, men fann intet. De sköt 
en vredgad blick genom skjutsstallets öppna port, och därinne på gården 
upptäckte de trenne drängar, som makligt sysslade med sina droskor.

Mor Märtha slog åter upp fonstret, och med en röst så käck som en 
krigstrumpet, fast med en märkbar darrning, ropade hon:

"Och sådant kan tre starka karlar stå och se på!"

Fönstret slogs åter igen, men denna gång så, att det skrällde i hela gatan.

Den ene av drängama såg sig omkring med orubbligt lugn, lyfte en "svingel" 
från en av vagnarna, gick ut på gatan med tunga steg och gav slaktaren ett 
duktigt slag över ryggen.

Denne uppgav ett vrålande av ilska och vände sig emot den oväntade 
angriparen utan att vidare bry sig om bleckslagaren, som stödde sig emot 
väggen för att hämta andan.

Drängen gjorde icke min av att upprepa fientligheterna; han stod helt 
lugnt med sitt vapen i handen; liksom väntande på vad den andre hade att 
säga.

"Du--satan!--jag skall nog märka dig en gång", väste denne, skakande sin 
knutna näve.

"Hå, inte tror du, att jag är rädd för dig", svarade drängen med en viss 
godmodighet i själva hotet, "märk du mig om du kan."

Slaktarens blick tycktes mäta eller snarare väga den axelbreda gestalten, 
som stod där så trygg, men denna mönstring tycktes säga honom, att det 
icke var värt att inlåta sig i strid med denne bjässe, ty han avlägsnade 
sig under många eder och hotande åtbörder, lik en hund, som motvilligt och 
morrande drager sig undan för en övermäktig motståndare.

Bleckslagaren stod ännu vid väggen, torkande sig i ansiktet. Hans 
befriare sände honom en halvt medlidsam blick 
och vände sig därpå om för att gå.

Han hejdades av en knackning på rutan. Det var mor Märtha.

"Nu var du en karl, Ola", sade hon med en gillande nick och höll fönstret 
helt litet på glänt, så att icke för mycket av den goda värmen skulle gå 
ut. "Tag bleckslagaren med dig och kom in, så att man kan torka honom ren, 
för han ser ju ut som ett svin. Jag tänker att en romgök kan inte heller 
skada någon av er."

Fönstret stängdes åter, denna gång helt varligt, och mor Märthas ansikte 
drog sig tillbaka.

De två tittade på varandra, halvt förlägna, torkade sig ett tag över 
munnen med rockärmen och steg in.

Folkvännen

Det nya landsortsbladet hade burit sig gott under det snart tilländalupna 
året, och dess redaktör hade genom sitt fina sätt och sina små 
champagnefrukostar blivit en man på modet. Hans tidning var sansat 
folkvänlig och stötte aldrig någon för huvudet; den var lättläst och 
billig, man såg den både i fattig mans koja och rik mans hus.

Företaget hade slagit väl ut.

Till nyåret ämnade redaktören flytta upp till Stockholm för att göra sitt 
blad till ett organ för arbetarrörelsen, och man lyckönskade honom allmänt 
till denna plan, ty han syntes klippt och skuren till ledare, och skulle 
aldrig göra sig saker till överdrifter. Det var en karl att lita på, därom 
var man ense.

Han stod framför spegeln, läggande sista handen vid sin toalett, 
omsorgsfullt, noggrannt som allt vad han tog sig för. De sista dagarna 
hade varit en rad av festligheter och bjudningar, ty alla ville se honom, 
alla ville säga honom farväl innan han lämnade staden.

I dag var det arbetarföreningen som i sin präktiga lokal anordnat en fest, 
och redaktören själv hade författat ett anslående kväde, vari han sade 
föreningen sitt farväl.

Han hade icke uppnått trettiotalet ännu, men syntes något äldre; håret var 
glest framme i pannan, mörkt och slätkammat. Den smärta figuren tog sig 
väl ut, särdeles i svart, och där låg någonting glatt över hela människan, 
ett oåtkomligt, artigt lugn, vilket tvingade alla andra till artighet.

Den korta vinterdagen hade redan nått sitt slut, och gasen i den prydliga 
dubbletten var tänd. Det ringde på tamburklockan, och strax därefter 
öppnades dörren till det yttre rummet, redaktören kastade en sista blick 
i spegeln, strök sina mustascher och steg ut. Han fann en helt ung man, 
som bugande stod där vid dörren. Redaktören var på sätt och vis bekant med 
honom, ty han hade lämnat bidrag till tidningen, för övrigt kände han icke 
vidare till honom. Att han hade svårt att slå sig fram, kunde man taga för 
givet, där låg någonting i hela hans sätt, som sade det, fast kläderna var 
snygga och oklanderliga. Det var hans mening att taga studentexamen, men 
han hade aldrig gått i något ordentligt läroverk, utan läste privat, med 
föga utsikt att lyckas. Han skrev emellertid ledigt och tycktes icke sakna 
beläsenhet.

"Nå, min goda herr Anderson", sade redaktören välvilligt, "vad är det man 
har på hjärtat i dag? Någon ny liten pennteckning, som vill se dagen?"

"Nej, inte nu", svarade den tilltalade förläget och växlade färg, "jag 
ville endast fråga om jag kan vänta någon gottgörelse för vad jag lämnat."

"Nej, min bäste herre, därmed får vi vänta ännu någon tid", sade 
redaktören leende, "ni är ännu allt för omogen för att kunna påräkna något 
honorar. Jag har tagit in era försök för att göra er en tjänst."

"Jag är mycket tacksam", sade den unge mannen avbedjande, "förlåt min 
fråga".

"Skadar icke. Den dag skall nog komma då ni kan inkassera pengar för vad 
ni skriver", sade redaktören fryntligt.

Hans skyddsling såg ut som om han velat tillägga något, men så vart 
skyggheten honom övermäktig, han bugade sig hastigt och gick. I den 
upplysta tamburen stannade han ett ögonblick för att påtaga överrocken, 
och just som han tog i låset, rycktes dörren upp utifrån.

Han ryggade ett steg tillbaka och undgick med nöd att få dörrkanten i 
pannan.

"Kors i Herrans namn, jag slog väl inte ihjäl dig?" sade den inträdande 
muntert.

"Nej. Men det var åtminstone icke din skull", sade den unge skrattande och 
utbytte ett kraftigt handslag med den nykomne.

Denne såg ut som en arbetare, händerna var vita men hårda, ansiktet 
blekt men energiskt. Det skulle varit en vacker karl, om han haft en 
bättre figur.

Han var den mest slående motsats till sin unge vän, vars hand han ännu 
höll i sin, under det han betraktade hans ansikte med ett spörjande 
uttryck.

"Nå, fick du pengar?" sade han.

"Nej", svarade den andre med låg röst.

"Inte ett öre?"

Den yngre skakade på huvudet.

"Ja, sa jag inte det, du skulle låtit mig gå med", sade den nykomne 
livligt, "du är för rädd, det duger icke. Kom in med, så skall jag tala 
reson med karlen".

"Nej, för allt i världen!"

Där drog en skugga över den äldres drag.

"Du duger icke", sade han och kastade hans hand ifrån sig, så att armen 
föll utmed sidan, "du duger icke. Du är feg."

"Engberg", sade den unge i förebrående ton.

"Ja, det gör mig ont", sade Engberg lugnare, "men sant är det. Huvud har 
du, men icke gry tillräckligt. Eller, om du icke är feg, varför vågar du 
ej gå in?"

"Du vet att jag är sådan; det sätter sig i halsen, jag kan icke tala."

"Behövs icke, det är jag som för ordet."

Engberg gick raskt mot dörren och den unge följde honom. Då de kom in i 
yttersta rummet var det tomt, redaktören hade gått in i sin sängkammare.

Engberg gick fram till dörren, som stod öppen.

"Ursäkta, kanske jag stör", sade han i hövlig ton.

Redaktören vände sig från bordet, vid vilket han stod. Det var synbarligen 
icke något välkommet besök.

Engberg var hans f. d. skomakare.

"Jag skulle vara tacksam om herr Engberg en annan gång med en knackning 
ville giva sin ankomst tillkänna, innan han stiger på", sade 
arbetarevännen något högdraget.

"Det skulle jag gjort, om jag icke vetat att redaktören var tillgänglig. 
Jag träffade just den här unge mannen ute i tamburen", han kas tade 
en blick över sin axel på sin följeslagare, som stod där till hälften 
nyfiken, till hälften försagd, "och jag lovade att föra hans talan."

"Det lär han väl själv kunna."

"Nej. Det är just felet hos honom, men skriva det kan han. Nu skulle jag 
bedja herr redaktören giva honom något för hans arbete. Han behöver det."

"Det har aldrig varit tal om något arvode när uppsatserna lämnades in, och 
nu kan tidningen icke heller lämna något."

"Varför det?"

"Det där förstår herr Engberg icke."

"Jag förstår bara, att när man lämnat ett arbete, vilket antagits som 
fullgott, så har man också förtjänat betalning för det arbetet." Det 
märktes redan att vreden steg i arbetarens sinne, fast han ännu behärskade 
den.

Han hade druckit. Icke så att han var rusig, men dock så att blodet flöt 
varmare i ådrorna, och orden kom mer obehindrat än annars.

"Vem har sagt att jag antagit herr Anderssons arbete som fullgott?" sade 
redaktören.

"Ingen, men jag trodde icke att ni ville bjuda era betalande läsare sådant 
som ni själv ansåg underhaltigt. Om vi, hantverkare, ville göra på samma 
sätt, skulle det kallas bedrägligt förfaringssätt i handel."

Engberg log, han tyckte att han där riktat ett verkligt dråpslag emot sin 
motståndare, men denne stod oberörd och överlägsen, han tycktes till och 
med tvinga tillbaka ett leende.

"För det första talar ni om vad ni icke förstår, och för det andra lägger 
ni er i saker som icke angå er", sade han.

"Min räkning, som ni icke betalt, angår mig kanske icke heller!" utfor den 
andre, retad av hans lugn.

"Hade ni uppträtt mindre pockande från början, hade den där studentskulden 
kanske varit betald nu."

"Jag skall lagsöka er."

"Var så god, ni har kanske skuldsedel på summan?"

"Amnar ni neka till att ni är mig skyldig åttioåtta kronor och nittiosju 
öre?"
Redaktören svarade icke, han ryckte blott på 
axlarna helt medlidsamt; det fanns något av en teater-resonörs trötta 
elegans i hela hans hållning, och den stack bjärt av mot den obändiga 
vrede, som arbetade i den andres ansikte.

"Om ni har mera att säga mig, så vill jag be att ni gör det kort", sade 
redaktören och såg på sitt ur, "jag har endast tio minuter kvar."

"Ja, jag kunde ha lust att säga er något", sade arbetaren och steg helt in 
i rummet. Ett ögonblick såg det ut som hade han för avsikt att störta sig 
över redaktören, men denne förändrade icke en min, och i den kalla blick, 
varmed han mötte sin antagonist, låg lika litet vrede som fruktan.

"Engberg, Engberg, gör dig icke olycklig!" varnade kamraten utanför 
dörren, till hälften gömd bakom den.

"Var lugn, backhare, jag rör honom icke", svarade arbetaren med en röst 
som han tvang till lugn, "men sanningen skall han höra innan jag går, och 
det så sant som jag heter Kristoffer Engberg."

"Genera er icke, herr Engberg", sade redaktören i det han lade armarna i 
kors över bröstet och satte sig till rätta mot bordskanten, som om han 
vore beredd att stå där hur länge som helst.

"Här har jag sprungit månad efter månad", började arbetaren; rösten lät 
dov, som om den hörts långt borta ifrån, och handen som höll mössan 
kramade henne omedvetet. "Här har jag sprungit och i ödmjukhet tiggt det, 
som är min rättighet, och herrn levde i sus och dus medan jag skulle föda 
hustru och barn".--Rösten höjde sig som ett småningom uppdragande 
oväder.--"Och under allt detta skrev herrn vitt och brett i sin tidning om 
arbetarnas rättigheter och fattigdomens avhjälpande, görande sig själv 
till en folkets man. Jo, sådana är de! Och arbetarna läser och 
betalar',--han hånlog och betonade ordet.--"Också jag läste och betalade, 
och det fastän min egen räkning låg där okvitterad. Men sådana är vi. Det 
finns många som kan skriva så att svart blir till vitt, när de fått 
lärdomen",--rösten sjönk åter. Han tog upp mössan, slätade ut vecken 
därpå, och fortfor under det han ännu såg ned: "När jag låg i tyfus, gick 
min hustru hit, hon, som ensam stred och arbetade för oss alla",--rösten 
stockade sig, och han måste göra ett uppehåll för att tvinga 
rörelsen tillbaka, men så bröt vreden lös i ett ljungande utbrott, "och du 
lät henne gå------ usling!"

"Vet hut, fähund!" röt tidningsmannen och for upp. Han var aldrig grov, 
utan när han blev riktigt ond, vilket sällan hände.

Arbetaren skrattade trotsigt, och i det han steg tillbaka, rätade han ut 
sin böjda gestalt, och fyllde dörröppningen.

Nu hade han sagt det värsta, det som låg djupast, det som satt jäsning i 
hans sinne. Nu kom orden snabbt och högljutt, som om de legat färdiga.

Den yngre kamraten hade närmat sig andra dörren, färdig till flykt, men 
varje ord trängde ut till honom, klart och skarpt, och själva 
förskräckelsen brände dem fast i hans minne.

"Hat åt kapitalet--dumheter! Det är just kapitalet som behövs. Regeringen! 
Puh,--lag och rätt måste finnas. Nej, bort med dessa harkrankar, dessa 
yrfän, som icke äger ett öre, och dock vill leva som hade de millioner! 
Ynkryggar, som festar och kalasar och bedrager arbetaren på hans 
förtjänst; som spelar kort om hundrakronorssedlar och står i skuld för 
kläderna på kroppen. Avskum, som flyter ovanpå! Tiggarhögfärd, som skäms 
för att gå med en gammal rock! Den dag skall komma, då vi arbetare icke 
låter lura oss av snack, då vi själva lär oss att se, och då vi får syn på 
en Då skall det blåsa på grannlåtsherrarnas korthus, och I skolen vräkas 
undan av en syndaflod, ty I haven byggt på sanden--och vi är många."

Han skakade sin knutna hand, kastade mössan på huvudet och gick.

Jeppa

När snön smälter undan, och hästhovsörten spirar upp i gropkanterna--om 
också icke välkommen för den ogräshatande lantmannen, så likväl för dem, 
vilka däri endast ser vårens budskap--då kommer från varmare trakter stora 
flockar av råkor och söker upp sina gamla välkända bon i någon skogsdunges 
eller kyrkogårds åldriga kronor. Det är någonting ärevördigt med ett 
sådant råkesamhälle, som funnits där sedan fars och farfars tid, och om 
någon ofredar det, höjes av dess däröver kretsande invånare ett samfällt 
skri och kraxande, som med sitt sträva, vittfarande ljud, nästan gör 
intrycket av verop och förbannelser.

För att inskränka den svartfjädrade skarans tillväxt, brukar man anställa 
en årlig jakt vid den tid, då ungarna är fullvuxna. Det är en sorgens och 
olyckans tid för de stackars djuren, och det är nästan hjärtslitande att 
höra de gamlas skrän, då de ser sina ungar falla för de dödande skotten, 
eller då de oroligt flyger omkring en sårad stackare, som, kvidande och 
flaxande, ligger sönderskjuten på marken. I flera dagar efter blodbadet 
kretsar hela skaran varje solnedgång med sorgset kraxande kring de öde 
hemmen, ty råkorna är släktkära och minnesgoda.

Det var just dagen efter en sådan jakt.

Barfotad och snabb kom den lille postpojken springande uppför skogsbacken, 
genvägen till gården.

Han var brunstekt, ljushårig och ful--stackars parvel--hade nedsmutsade, 
slitna buldanskläder, men ett par kloka, klarblå ögon.
'Karpjj, ljöd det plötsligt, då han sprang förbi en hagtornsbuske. 
Han såg sig omkring. Där satt en råkunge på marken; flyga kunde han väl 
icke, men matfrisk det var han, ty han gapade och flaxade med vingarna. I 
en handvändning var han fångad, trots hela råkkoloniens högljudda 
protester. Oskadad var han, och hade troligtvis endast av nyfikenhet 
krupit upp över nästets kant och så av ovarsamhet fallit ned, under det 
allmänna tumultet. Hur det nu var, så hade Post-Anders fångat honom och 
bar honom med sig oaktat hans och hela släktens förskräckliga skrän.

Anders satte sin nyfunna skatt på marken i gårdsporten, under det han 
själv sprang in med väskan. Då han återkom, fann han snart sitt byte igen; 
ty råkorna är dåliga fotgängare och alls icke rädda av sig. Lycklig som en 
kung vandrade han hemåt--barhuvad: ty råkungen satt i hans mössa.

Modern välkomnade ingalunda den oväntade gästen; men han fick ändå stanna, 
och det var huvudsaken. Anders klippte hans stjärt med mors ullsax; ty då 
hade han icke något styre och kunde icke flyga bort. Han fick nattlogi på 
nedersta hyllan i ett lågt, rankigt hörnskåp, i sällskap med ett par 
träskostövlar och ett buteljskrälle med någon slags skosmörja uti. Luft 
hade han nog; ty dörren hade endast ett gångjärn i behåll och hängde så 
snett, att där upptill fanns en öppning på ett halvt kvarter.

Anders kallade sin skyddsling "Jeppa", efter en avliden broder; om av 
pietet eller vanvördnad brydde man sig föga.

Jeppa växte ut och blev en mycket klok råkunge, men en makalös aptit hade 
han; stora brödbitar halkade ned i hans vida ljusröda svalg, under det han 
i gastronomisk förtjusning lät höra ett sentimentalt gurglande, på samma 
gång han ivrigt flaxade med vingarna. Men så kunde han dessemellan, när 
man ej väckte hans slumrande begärelser, sitta och se så tokroligt 
förståndig ut, betraktande allting med sina stora, mörkblå ögon. Och när 
"far" ibland kom drucken hem, låtande svordomar och slag hagla omkring 
sig, och alla förskrämda kröp i krok för honom, kunde man få se Jeppa 
skynda undan som om det störtregnat över honom, och han såg så ohjälpligt 
löjlig ut, då han "skulade" åstad (med en uppsyn som tänkte han att 
någon kunde trampa på hans korta stjärt), att Anders måste bita sig 
i fingrarna för att icke skratta högt. När andra om aftonen gick till 
sängs--tidigt, efter lantfolkets sed--klev Jeppa in i sitt skåp, tryckte 
sig intill väggen och sov den rättfärdiges sömn, tyst och snäll. Han var 
Anders lekkamrat, tidsfördriv, skyddsling och vän;--och, om någonsin en 
skåning älskat någonting, så älskade Anders sin råkunge.

Så gick sommaren, och en lycklig sommar var det för Anders, som varit helt 
glad i hågen, då man sade honom att råkor kan bli ganska gamla; han kunde 
då hoppas på ett långt liv för sin Jeppa.

En afton, då alla var samlade i stugan, utom "far", som ännu var vid 
"gården", kom patronen själv in för att säga besked om något hösträfse, 
som skulle fullbordas dagen därpå. Anders satt på kakelugnsbänken och 
täljde "selekackar", och Jeppa stod mitt på golvet, glänsande svart och 
trygg, klokt blinkande med sina stora ögon. Ingen skrek och hojtade, han 
trodde sig därför vara i sin goda rätt och stod kvar.
Då föll patronens blick på honom.

"Seså, för f-n, ha'n I nu inte nog av att ha stugan full av ungar; skall 
här vara menageri också?" ropade han, och innan någon visste ordet av, 
hade hans käpp träffat Jeppas svarta huvud "Jag vill icke veta av sådant 
där; föd en höna i stället", tillade han och gick--smällande dörren igen 
efter sig, så att klinkan skramlade.

Jeppa satt på golvet med halvslutna ögon och huvudet neddraget mellan 
skuldrorna; då och då öppnade han sitt långa, gråa näbb som till en 
jäspning, men Anders satt blek och bestört på bänken och betraktade honom.

"Mor, han dör!" ropade han.

"Ja", svarade modern med en anstrykning av missnöje.

"Han dör!" utropade Anders åter; denna gång i vild förtvivlan, ty Jeppa 
vacklade och tillslöt ögonen.

"Ja, visst dör han, vad skriker du för?" sade modern vresigt.

Anders sade ingenting. Tyst gick han fram till Jeppa och lyfte upp honom. 
Det lilla svarta huvudet föll slappt ned emot hans bruna hand.--Ja, Jeppa 
var död.

Stackars Anders, det var hans första, svåra, bittra sorg, och det kändes 
som om hans hjärta ville brista!

Han tog Jeppa med sig ut i förstugan och lade honom så nätt bakom dörren, 
men själv sprang han genom den lilla kålhagen bort över de avmejade 
fälten, och när han kommit långt bort från alla människor, kastade han sig 
ned i en gräsbevuxen grop, och där låg han nedhukad på marken, våldsamt 
snyftande och tryckande ansiktet i händerna, under det han emellanåt 
uppgav långa, dämpande klagorop, som under en svår kroppslig smärta.

När det var mörkt och stilla, och endast kornas melankoliska råmande ljöd 
långt i fjärran, steg Anders åter upp och gick hem. Jeppa nämnde han icke 
mer och begrov honom följande dag i allsköns lugn, utan en tår. Tårarna 
och jämmerropen hade han lämnat kvar där borta i gropen, liksom 
förbittringen och hämndkänslan i sitt hjärta.

Nu har den forne Post-Anders vuxit upp till man. I okunnighetens gråa 
morgonskymning har han kämpat med livet om varje tumsbredd mark för sitt 
uppåtsträvande sinne; varje korn av vetande har kostat honom möda 
och ansträngning, men han har hållit i:--lugn, ihärdig, outtröttlig--och 
nu är han en man.

Ni kan någon gång--fast sällan--få höra honom i Andra kammaren höja sin 
tydliga, lidelsefria röst. Om han då talar för de fattigas och förtrycktas 
sak--och sådana finnas överallt--är det som om varje tonfall bävade av 
dold rörelse;--men han skall alltid veta att behärska den.

Eva

Dubbelfönstren är redan insatta och brysselmattor täcker golvet, men 
utanför tjuter höststormen, med sin fuktiga andedräkt blåsande omkring de 
gulnade löven. Rummet är inrett med en sansad lyx, som visar att man 
varken behöver spara eller önskar pråla.

Vid en enda blick på de två personerna ser man, att det är efter middagen, 
att den gamla frun, med glasögon på näsan och bok i handen, strider mot 
sömnen, fast hon sitter där så styv och rak, man ser också att den unga 
befinner sig så innerligt väl, där hon tryckt sig upp i soffhörnet med 
fötterna uppdragna i kjolarna och boken i knät

Hon läser icke längre, men hon tänker på vad hon läst. Det är ett 
intelligent ansikte, men mest anmärkningsvärt genom sina fina kinder och 
långa ögonhår.

Ögonen är fästade på mattan och hon tänker över vad hon läst, eller vad 
hon tror, att författaren velat säga, vilket kanske icke är alldeles 
detsamma.

I dessa skildringar, som man beskyller för att vara kalla och omoraliska, 
tycker hon sig ändå höra slagen av ett varmt hjärta, och under höljet av 
djärv realism tror hon sig skymta ett begär att hålla sig ren, vilket gör, 
att hon icke känner sig kastad tillbaka från dessa skisser av den 
instinkt, som annars håller henne från beröringen med allt lågt och 
osedligt, och som ibland tvingat henne att med blygsel över både 
författaren, som skrivit, och sig själv, som läst, slunga månget modernt 
arbete långt bort, för att aldrig mera återtaga det.
Här förekommer visserligen enstaka simpla uttryck, som stötte henne 
på samma sätt som en felaktigt anslagen ton i ett vackert stycke, en sådan 
som röjer nybörjaren eller brist på gehör; men det var icke formen han 
tänkte på, utan något som låg bakom. Det var denna poesi, helt omedveten, 
halvt dold, som finnes i all verklighet, för den som har öra därför. Denna 
poesi fanns där, kanske mot författarens vilja--eller kanske den fanns i 
hennes sinne som läst. Detta sinne var lättrörligt, hennes tankar en 
kvinnas och deras slutkonst ologisk, kanske var det också det som gjorde, 
att hon dömde så milt.

Hur det nu var, kände hon sig tacksam mot författaren att han väckt dessa 
tankar, ty det föreföll henne, som hade hennes blick därigenom blivit 
friare, och fast hennes egna anspråk på livet blivit fyllda, ville hon 
icke försjunka i andlig dåsighet. Mot bakgrunden av hennes egen förnöjsamma 
livsuppfattning tecknade sig naturligtvis hans bilder mindre grått i grått 
än de annars skulle gjort.

Hon hade tänkt eller läst sig varm, och fast hon sett skepticismen sticka 
fram hade hon icke haft hjärta att ropa om "gudlöshet", utan endast med 
vemodig medkänsla tänkt på den besynnerliga bönen: "Herre, jag tror, hjälp 
min otro." De orden hade ofta kommit för henne.

"Vad läser du för slag?" frågade modern plötsligt i det hon lade boken från 
sig och såg bort till dottern.

"Jag har just slutat", svarade denna och nämnde bokens titel.

"Låna mig den", sade modern och räckte ut handen.

"Läs den icke", svarade dottern och där låg något i rösten som av en 
hjärtklappning man vill dölja.

"Varför det?" sporde modern skarpt. Hon betraktade nämligen sin svärson 
som en "fritänkare" och de böcker han lämnade sin hustru som "omoraliska", 
men hon läste dem alla--i smyg--ty hon var mycket nyfiken.

"Mamma skall ändå icke tycka om den", svarade den unga frun undvikande.

"Hur kan du veta det?" frågade modern med denna en rannsakningsdomares 
skärpta blick, som är egen för en del äldre damer.
"Å, därför att jag känner mamma så väl", svarade dottern med ett 
litet nervöst skratt. Hon hade förälskat sig i dessa novelletter och 
visste att modern skulle misstyda dem. Det gjorde henne ont.

"Finns det någonting ogudligt däri?" frågade den gamla damen med ett 
misstänksamt ögonkast.

"Ja", svarade den andra tvärt. När är en kvinna icke redo att tala emot 
sin övertygelse om det gäller att skydda sitt innersta jag för profana 
blickar.

"Ja, är boken ogudaktig, så må du behålla den för dig själv", sade den 
gamla damen i det hon med oåtkomlig ärbarhet grep sin stickstrumpa.

Dottern satte berättelserna tillbaka i skåpet, tog nyckeln ur och började 
se efter vissna blad på sina blommor.

Efter fem minuter bröt modern tystnaden.

"Får jag låna boken en stund", sade hon, "jag skulle ändå ha lust att se 
vad det är däri, som du tror att jag inte skulle tycka om."

En musikafton

Över den nyplöjda åkern, i vars fåror höstregnet här och där bildat små 
avlånga vattenpussar, kom herr Behr gående med långa steg och klädd i 
grova vattenstövlar som han dragit över byxorna.

Det var en kal trakt, och så långt man kunde se var det samma enformiga 
sträcka av späda rågfält och höstplöjda åkrar, inhägnade rutvis med sina 
eviga stengärden. Himlen var blygrå, och solen stod just i begrepp att gå 
ned, utan kraft nog att genombryta det tjocka molnlagret eller att 
åstadkomma mer än en tung rödviolett skiftning, vilken kom hela tavlan att 
se ännu dystrare ut.

Det låg en tungsint stillhet över hela nejden, och icke en mänsklig 
varelse syntes mer än den ensamme vandraren. Gården, vilken han närmade 
sig, låg mörk och livlös som en död massa och i boningshuset lyste intet 
ljus. De låga byggnaderna med sina ruggiga halmtak gav åt det hela ett 
utseende av frånstötande torftighet, och det enda som talade om välstånd 
var några stora sädesstackar, som bara väntade på att tröskas.

Det var bara gårdens ägare som med en lantmans tunga gång närmade sig sitt 
hem.

Han hade en bucklig filthatt på huvudet och under densamma syntes ett ännu 
ungt ansikte med välbildade drag. Men tidiga bekymmer hade ristat sina 
linjer däri, och ögonen hade ett uttryck av hopplös likgiltighet. Ena 
handen höll han instucken i rocken, som för att

skydda den mot köld, och den andra stödde han sig på 
käppen, som för varje steg drog med sig en klump av den leriga jorden, för 
att så med en sväng stänka den omkring på vandrarens stövlar. Denna hand 
var vit och fin, med långa, böjliga fingrar och föga harmoniserande med 
den grova dräkten.

Max Behr skulle just vända om hörnet av en något avsides liggande 
logbyggnad, då han tvärstannade för att lyssna.

Det var en flickröst som därinne sjöng en bekant operamelodi, högt och 
friskt så att det gav eko i den improviserade konsertsalen. Sångerskan 
saknade skola, och utförandet var vårdslöst, men vilken röst! Kärnsund, 
kraftfull och klingande ren.

Hela hans ansikte ljusnade i glädje och överraskning. Rösten kände han 
väl, det var hans styvdotters, men så hade han ännu aldrig hört den breda 
ut sin väldiga volym. Det var häpnadsväckande resurser.

Plötsligt förmörkades den glada minen.

"Vilken skada", tänkte han vid sig själv i det han vände om hörnet och 
gick in på den illa stenlagda gården.

Vid ljudet av hans steg tystnade sången.

"Vilken skada", upprepade han, och ansiktet blev ännu mulnare, under det 
en dämpad suck höjde hans bröst.

På gården var mindre dager än ute på fältet, och när han trädde in i 
förstugan härskade där redan den djupaste skymning. Han hängde sin hatt på 
den vanliga kroken, vilken han kunde finna efter handlag, varefter han 
gick in i salen. Aven där var mörkt, och från ett närgränsande rum hördes 
stoj av bråkiga barnröster. Sedan husfadern kastat en villrådig blick 
omkring sig gick han fram och slog upp pianot. Det var en gammal taffel, 
och han började spela, vid varje forte överröstande barnen och vid varje 
piano hörande dem igen.

Han hade ej suttit där länge förrän dörren till nästa rum öppnades och en 
skarp kvinnoröst utropade:

"Käre, välsignade Max, om du bara kunde tänka dig huru nervös du gör mig 
med den musiken!"

"Vänta ett ögonblick, Henriette, och låt mig tala vid dig", sade 
husets herre i det han upphörde att spela och i stället vände sig 
emot henne som talat.

"Ja, om det är något som kan gå fort, annars blir gröten vidbränd", 
svarade rösten och ett äldre fruntimmer steg in om dörren.

"Jag vill bara säga dig, att jag icke tror du kan försvara det längre, om 
du förbjuder Agda att sjunga."

"Du känner mina åsikter i det fallet", svarade hustrun mulet, "låt oss 
icke riva upp gamla tider och låt icke barnet leva om sin moders liv."

"Men du har ingen rätt att. . ."

"Har jag ingen rätt? Hon är mitt barn och icke ditt, och jag skulle icke 
ha rätt? Det vill du komma och föreskriva mig, du!') Där låg på en gång 
harm och förakt i det sista ordet. Hon gick fram till fönstret, så att 
dagern föll på hennes ansikte.

"Se på mig", utbrast hon, "gammal, försläpad, nedtyngd av sorg och 
bekymmer, och allt för denna olycksaliga röst, utan vilken vi två alltid 
skulle förbli främlingar för varandra. Vad hade jag varit om icke vi 
råkats! Jämför vad jag var för fjorton år sedan och vad jag är nu. Och vad 
är det som åstadkommit denna förändring? Åren, menar du? Nej, Max, det är 
icke åren som gjort mig gammal. Och så tycker du att jag skulle kunna 
uthärda att höra Agda sjunga . . . och för dig! "

"Tala icke mera därom", sade han dovt, "olyckan har icke varit för dig 
ensam."

"Nej; det vet Gud, att jag hellre skulle önskat", svarade hon tungt, "men 
nu är vi kedjade vid varandra, och det är den enes öde att göra den andres 
olycka. För oss går det väl an, men barnen! Hens barn utan mor, och mine 
barn utan undervisning, utan framtid."

Hon sade det sista mera till sig själv än till honom, och så gick hon, 
tillslutande dörren efter sig.

Han satt kvar vid pianot, nedtyngd och missmodig, under det oväsendet i 
barnkammaren fortfor.

Hastigt rycktes dörren upp och en liten gosse störtade in.

"Pappa, Fritiof har dragit mig i håret och kallat Lina en markatta", 
ropade han så glatt som om dessa mandater tillförsäkrat hela familjen en 
ovärderlig ära.
"Det är inte sant", skrek en annan röst med gråten i halsen, "för 
det var Anton själv som började och han sparkade. . ."

"Gå!" röt fadern i det han slog ihop pianot så att det klingade i 
strängarna.

Han reste sig upp för att gå. I dörren mötte han Agda och gick förbi henne 
under trumpen tystnad. Han kände nästan agg emot henne för denna vackra 
röst, som var dömd att dö i sin linda.

Inkommen i sitt rum kastade han sig på soffan utan att tända ljus; allt 
var honom så likgiltigt, och han kunde gärna vara i mörkret.

Först vid kvällsvarden samlades familjen, och medan man ännu satt till 
bords kom en piga in med ett brev till herr Behr, eller direktören, som 
han kallades.

"Budet ber att få svar tillbaka", sade hon.

Det hade uppstått en nyfiken tystnad vid bordet. Direktören bröt brevet 
och läste det tyst. Det såg ut som hade han möda att bibehålla sin 
likgiltiga min, och fru Behr observerade honom med synbart misstroende.

"Hälsa baronen att jag skall komma", sade husbonden och stoppade brevet i 
sin ficka.

Pigan gick och man fortsatte måltiden.

"Var brevet ifrån Klosterhus?" frågade frun efter en stunds tystnad.

"Ja", svarade direktören.

"När skall du dit?"

"I morgon."

Åter fortsattes måltiden under tystnad, och allt emellanåt sköt en 
forskande blick från hustrun bort till mannen, som icke tycktes giva akt 
därpå.

Stämningen var tryckande, men det var ingenting ovanligt.

"Man önskar att Agda skall folja med i morgon", yttrade direktören efter 
en stund.

"Agda? Hur kan det falla dem in?" frågade frun hastigt i det hon rodnade 
och knep ihop läpparna.

"De vet ju, att hon är vuxen nu, och menar väl, att det kunde vara roligt 
för henne att komma ut någon gång."
"Kan jag sitta hemma, så kan väl hon", inföll fru Behr.

"Men vid dina år så. . ."

"Och med min uppfostran", sade frun med ett bittert leende.

"Ja visst, men det har ju varit din fria vilja."

Den unga flickan hade ingenting sagt, men hennes kinder hade fått starkare 
färg, och det var med spänd förväntan de mörkbruna ögonen vände sig än 
till den ene än till den andre av föräldrarna.

"Det skulle se ovänligt ut att avslå", återtog familjefadern efter en 
paus.

"Ja, och toaletten kan ju icke göra något hinder", sade frun hånfullt.

"Jag harju min konfirmationsklänning", erinrade den unga flickan blygt.

"Ja, den kommer att taga sig ut i den societeten", svarade modern med ett 
tvunget skratt.

"Jag tror icke att någon skall fästa sig så mycket vid dräkten", sade 
styvfadern. "När de nu varit så vänliga att vilja se Agda, tycker jag icke 
att man bör avslå."

"A, jag känner sådan slags vänlighet", utbrast frun med vrede. "Jag känner 
ännu mycket mer, men jag bryr mig icke om att tala däröver, allraminst 
här."

"Den gamla historien", mumlade han.

"Vilken historia?" frågade hon skarpt.

Han svarade icke, och man reste sig från bordet.

"Vilken historia?" väste hon, då hon såg att mannen ämnade gå.

Han fattade henne i armen och böjde sig tätt intill henne, viskande:

"Ett äldre fruntimmers vanmäktiga vrede över att icke alla är så gamla som 
hon."

Han lämnade rummet, blek av vrede, men med en triumferande kastning på 
sitt vackra huvud. Han visste att det tog.

När han stängt dörren slog hon händerna för ansiktet och brast i högljudda 
snyftningar.

Dottern drog henne ned på soffan, försökande att lugna henne med sina 
smekningar.
Men inne i sitt rum stod den äkta mannen vid den tända lampan och 
strök det första prövande stråktaget på sin fiol.

Det låg ett uttryck av hejdlös glädje över hans ansikte, vilket starkt 
kontrasterade mot dess förra uttryck. Långt utåt natten kunde man höra 
honom tala för sig själv på detta uttrycksfulla språk, som kallas musik.

Och Max Behr var en mästare.

"Ja, roa dig nu bra", sade modern i det hon drog sin pälskappa tätare 
kring dottern, "och berätta allting för mig när du kommer hem."

För att överskyla en hemlig avsikt, tillade hon urskuldande:

"Du förstår att jag, som är så sällan ute, tycker det är roligt att höra 
berättas om allt möjligt."

"Adjö, mamma lilla", sade dottern brådskande, ty hon såg fadern komma ut 
från sitt rum, redan klädd i överrock och med fiolfodralet i handen.

Och så bar det åstad.

Det var redan mörkt då de körde in om herrgårdens välvda port.

Med ens visade sig hela raden av upplysta fönster, och mot den ljusa 
förstugan avtecknade sig den väntande betjänten som en mörk silhuett.

Agdas hjärta började klappa.

"Pappa, hur skall detta gå?" viskade hon och hennes ögon vilade med häpen 
beundran på den stolta trappuppgången, som med växter och urnor syntes 
genom de höga fönstren. Allt syntes så olikt det hon var van vid, men så 
likt vad hon drömt sig om rikedom och lyx.

"Det skall gå bra", svarade fadern tillbaka, och även hans röst skälvde, 
men icke av fruktan.

Vagnen stannade och betjänten slog ned fotsteget. Halvt omedvetet kom Agda 
vid faderns sida in i kapprummet. Hon studsade för de stora speglarna, men 
var glad att icke betjänten kom med; han såg så förnäm ut.
Fadern hjälpte henne av med kappan, och hon såg 
sig i spegeln. Där syntes ett täckt flickansikte med feberaktigt röda 
fläckar på kinderna, ett par skrämda ögon och en ranglig figur i en trång 
klänning, som lämnade handlederna bara mellan ärmen och handsken. Dessa 
handleder var röda.

"O, pappa, mina handskar är för korta!" utropade hon och vände sig om med 
en förtvivlad blick.

"Det gör ingenting", svarade han brådskande. Han tänkte icke på henne nu.

Hon såg på honom med förvåning, det hade aldrig förr fallit henne in att 
han var vacker. Var det belysningen, eller den eleganta hållningen, eller 
den överdådigt glada minen, som hon aldrig sett förr? Kläderna kunde det 
icke vara, ty det var ju samma gamla frack som hon själv borstat så många 
gånger; men som den satt! Det var märkvärdigt vad den satt väl.

Han syntes henne med ens så annorlunda, att hon nästan blev rädd, kännande 
sig dubbelt ensam. Kanske han märkte det, ty han log.

"Kom nu", sade han och tog henne vid handen, "var inte ängslig."

Ljudlöst gick de upp för mattbelagda trappor, förbi bredbladiga palmer i 
väldiga urnor, och där var ljust som om dagen. Det gick runt för Agdas 
ögon, hon skulle velat sjunka ned i jorden vid tanken på sin urvuxna 
klänning. I denna belysning var det icke möjligt att förbli obemärkt.

I ett tillstånd av bedövning lät hon sig föras in i festvåningen. Hon 
föreställdes för värden och värdinnan, vilka hon många gånger sett på 
kyrkogården; man log--medlidsamt, vänligt, uppmuntrande.

Hon hörde obekanta namn susa förbi sina öron, och hon neg det vackraste 
hon kunde, för personer vilka hon endast såg som i en dimma, och så kom de 
in i en stor sal.

Här drog hon andan, här var endast ett par personer. Dimman skingrade sig, 
och hon såg en ung dam stå ensam vid pianot. Det var en så glänsande 
uppenbarelse, att det stackars barnet glömde sin egen dräkt, bara vid att 
se på henne. Det askfärgade håret låg krusigt över hela huvudet, ända ned 
i pannan, under vilken ett par djupa, svär miska ögon blickade fram, 
skuggade av mörka ögonhår, vilka icke var målade. Den djärvt krökta näsan 
och den lilla munnen med tunna läppar, skulle lätt kunnat giva ansiktet 
ett uttryck av hårdhet, men det vackra leendet och den ungdomliga hyn 
förtog dragens skärpa.

Ännu lutad mot pianot och med släpet lindat runt, så att den smärta 
gestalten kom till sin fulla rätt, sträckte hon sin ena hand emot 
direktören med ett bortskämt barns självsvåldiga behag. Det var en bar 
arm, fin och rundad, vars handske räckte över armbågen. Agda betraktade 
den med beundran, hennes egna armar var ännu kantiga och röda.

Direktören kvarhöll ett ögonblick främlingens hand, sägande:

"Här ser ni min lilla dotter, som jag talat med er om; ser ni att jag höll 
ord?"

Den främmande betraktade Agda så fritt och otvunget, som om det endast 
varit en vacker blomma eller sällsynt fågel man visat henne.

"Hon har ju era ögon", utbrast hon plötsligt, men hejdade sig tvärt i det 
en brännande rodnad gjöt sig över hela hennes ansikte. "O, jag 
glömde------jag glömde ", stammade hon tillintetgjord av förlägenhet.

"Ögonen är hennes fars, liksom hela ansiktsuttrycket", sade direktören 
allvarligt och lade nästan ömt sin arm om styvdotterns axlar", men dragen 
är hennes mors."

Det uppstod en paus.

"Och ni tycker om musik, lilla vän?" frågade damen och såg vänligt på 
Agda.

"Så över all beskrivning", svarade denna, och tårarna steg i ögonen vid 
tanken på moderns förbud mot sång.

"Och ni skall ha en sådan präktig stämma", fortfor den okända.

Agda vände bort ansiktet utan att svara, och direktören gav den unga damen 
en hastig blick.

Man bytte om samtalsämne.

Sedan flera gäster anlänt, och Agda såg sig obemärkt, smög hon sig undan 
till en av de djupa fönsternischer, vilka bildats i de famnstjocka 
murarna, och här tyckte hon sig säker, här kunde hon se allt utan att 
själv observeras.
"Kom, låt oss gå ut i riddarsalen", hörde hon någon förbigående 
säga, och detta yttrande väckte hennes nyfikenhet.

Hon följde efter dem som talat, in i nästa rum.

Det var en stor sal, vilken oaktat alla ljus och lampor såg helt skum ut, 
så mörka var väggarna. De var klädda med broderade tapeter, föreställande 
riddare och borgfruar, hundar och villebråd under svartgröna träd. 
Färgerna hade blivit dunkla, här och där hade duken rämnat av ålder, det 
såg högförnämt och spöklikt ut. Fönstren bestod av talrika smårutor, 
infattade i bly, fönsternischer, panelningar och möbler var i svartnad ek, 
allt tungt och vördnadsbjudande. På ena långväggen stod en orgel.

Även här fann hon ett förträffligt krypin i en av nischerna, varifrån hon 
hade utsikt både över salen och det angränsande musikrummet. Hon kunde 
aldrig ha önskat sig en bättre plats, och sedan betjänterna kringburit 
förfriskningar, drog hon sig tillbaka dit in. Ingen brydde sig om den 
svartklädda flickan i urväxta klänningen. Hon stod ensam i dunklet och 
slukade med ögonen en i hennes tro sagolik prakt. Dess värld droghenne 
främmande förbi, men hon följde med ögonen dessa glänsande toaletter, 
dessa lediga rörelser, detta skiftande minspel, och hon tyckte att där låg 
ett förtrollande behag i själva ungängestonen. Gud, den som vore som de!

Detta var annat än prästens förmak, dittills det elegantaste hon sett, där 
ortens fruar satt uppradade i soffan som marknadsdockor på en 
segelgarnstråd, och där fnittrande unga flickor tittade under lugg på 
långbenta lantbrukselever, som icke visste var de skulle göra av sina 
händer.

Och vaken drömde hon, att det var hon själv som gled över bonade golv, 
högväxt och rank som den okända, språkande med eleganta herrar och damer, 
snabbt vändande sin solfjäder, så att dess siden glänste i ljusskenet. 
Emellanåt andades hon djupt, djupt, så kvävande stark blev åtrån att 
nedbryta de skrankor som skilde henne från världen därute.

Väl var det tryggt att stå i skuggan, men hon kände att hennes plats icke 
var där, och hon darrade av begär att--även hon--kunna stiga fram ur sitt 
gömsle. När, var och hur? Det visste hon ej, det vågade hon ej tänka 
på, hon kände blott vilken njutning det måste vara, att utan skygghet 
kunna låta sig kringstrålas av allt det ljus hennes ögon girigt insöp.

Fiolernas och violincellens förberedelser, knäppningar och dova mummel 
återkallade henne till verkligheten,

Aftonens första nummer var en stråkkvartett, anförd av hennes far. Hon 
kunde se honom där han stod ute i musikrummet, djärvt och ledigt förande 
sin stråke. Som genom ett trollslag framstod på nytt hennes drömda 
skönhetsvärld. Och han var kungen däri.

Han hade med ens blivit henne så sällsamt främmande och kommit så långt 
bort, den förändrade omgivningen tycktes förvandlat honom själv, hon kände 
sig på samma gång dragen till och skrämd av en överlägsenhet, som hon nu 
först anade.

Var det verkligen samme man som hon dag efter dag sett gå omkring i lador 
och uthus, klädd i grova kläder och tunga smorlädersstövlar?

En gång såg han oavsiktligt åt det håll där Agda stod, och hon nästan 
ryggade till därvid, liksom om han kunnat upptäcka henne.

Skulle verkligen hennes ögon likna hans? Hon vågade icke tro det.

Sista numret i denna avdelning var ett solo, som han spelade ackompagnerad 
av den vackra damen. Det var en ensam sorg, som andades, suckade och 
klagade ur dessa toner, slingrande och flätande dem till en gripande 
melodi. Agda tryckte sig djupare in mot fönstret; hon förstod denna sorg, 
som om den vore hennes egen, och den bröt fram ur hennes bröst i en 
ljudlös, darrande snyftning.

Sedan musiken tystnat och man överhopat de uppträdande med tacksägelser 
och lovord, spridde sig sällskapet i hela våningen, bildande och 
upplösande grupper.

Den främmande damen och Agdas far kom samtalande ut i riddarsalen. De 
stannade just framför fönstret där hon satt.

Det gjorde henne ont att de helt och hållet tycktes ha glömt hennes 
närvaro, men hon vågade icke giva sig till känna.

Då förde den okända helt oväntat draperiet åt sidan och såg in.

"Här har vi ju vår Cendrillon", sade hon och log. "Barn, ni har gråtit", 
tillade hon hastigt, "var det för musiken?"
"Ja", viskade Agda och slöt sig intill henne.

"Där ser ni hur gripande ert Addio är. Gud, som ni spelar i kväll! 
Detfinns ingen ursäkt för att gräva ned ett sådant pund. Finns det väl, 
lilla vän?" tillade hon, läggande sin arm kring Agdas axlar.

"Jag vet inte", svarade Agda förlägen.

"Vet ni inte!" utropade främlingen och slog med den lediga handen upp sin 
solfjäder, "vet ni icke att en konstnär tillhör sin framtid, och att er 
far är en konstnär?"

"Hon vet knappt vad det ordet betyder", svarade fadern leende.

Agda tänkte inom sig, att detta var ett misstag, men vågade ingenting 
säga.

"Den benämning ni valt för er vackra komposition innebär en profetia", 
sade den unga damen plötsligt och vände sig till herr Behr, "jag skall 
resa."

"När?"

"Nu."

"Ni skulle ju stanna här hela vintern". Orden kom med andlös hast och Agda 
tyckte att han bleknade.

"Ja, ni vet hur jag hade glatt mig däråt", sade hon i sorgsen ton, 
sänkande huvudet mot solfjädern, "men jag har fått bestämda order från min 
far; vi reser till Paris redan om onsdag."

Direktören svarade ingenting, men hans blekhet blev märkbarare, och det 
segerglada leendet var borta.

"Ni reser", sade han sakta och tonlöst, "och allt blir som förr. 
Musikaftnarna har tillkommit för er, och när ni är borta skall det vara 
lika tyst igen, och jag------och jag---- ". Han kunde icke fortsätta.

Den unga damen drog omedvetet Agda närmare intill sig, och denna märkte 
att hennes hand darrade.

"Aldrig har en lärjunge saknat sin mästare så mycket som jag kommer att 
sakna er", sade hon lågt. Det lät nästan ödmjukt.

"Saknaden skall icke räcka länge, i Paris får ni bättre lärare, men jag. . 
."

Åter tvärstannade han, det var som om en oerhörd tyngd lagt sig över hans 
bröst.
"Det är sista aftonen", sade hon, sträckande ut sina armar med en 
förtjusande åtbörd, "spela i kväll så som jag vet att ni kan, jubla, hota, 
bed--a, som endast er fiol kan det!--Jag vill taga de tonerna med mig till 
Paris, de skall vara mitt minne av denna sommar."

"Jag kan icke", svarade han brutet och klanglöst, "ni anar icke, ni kan 
icke göra er en föreställning om . . . Ni vet icke vad jag varit och vad 
jag är."

"Jo", svarade hon bestämt och de blå ögonen gnistrade till under den 
askgrå frisyren. Jag vet det, jag vet framför allt vad ni är. Ett enda 
kraftigt ryck, och ni är på er plats."

Åter kände Agda den lilla handen darra. Men han skakade sorgset på 
huvudet.

"Ni missförstår mig", sade han, "livet är mig intet, och jag fryser till 
döds."

Han ryste och även främlingens kinder miste något av sin färg. Men hon 
svarade icke.

"Pas un seul rayon de soleil, pas un seul", sade han, och strykande med 
handen över sin panna vände han sig om och gick.

Agda förstod ej orden, men den obekanta böjde sig framåt och såg henne in 
i ögonen, frågande, nästan bönfallande.

"Och ni?" sade hon. "Ni är ett barn ännu och förstår honom icke. Vet ni 
väl själv vad solsken vill säga!" Hon lutade sig hastigt ned och kysste 
hennes panna.

Det föreföll Agda som vore denna kyss invigningen till ett hemligt 
uppdrag. Förbryllad stod hon och såg efter den okända, som med en ledig 
rörelse förde sitt släp åt sidan och gick ut i musikrummet.

Hon drog sig åter in i nischen och i detsamma kom tvenne damer förbi.

"Jag finner honom helt enkelt beklagansvärd", sade den ena.

"Ja, det är att hårt få böta för en ungdomsförvillelse", svarade den 
andra, "man säger att det är av svartsjuka som. . ."

De gick längre bort och Agda hörde icke mer. Då de återkom hördes orden 
tydligare.

"Och att efter allt detta begrava sig som lantbrukare i Skåne!"

"Med ett halvt dussin barn och en grälsjuk hustru."
"Om det är rättvist, så är det åtminstone. . ."

Åter var de borta.

Det var således om styvfadern. Vad var det med hans förgångna liv? Vad var 
det med hans ungdomsförvillelse? I hemmet var det aldrig tillåtet att tala 
om det förgångna, och barndomsminnena var dunkla; de talade dock om resor, 
komfort och solbeglänsta trakter.

Den unga flickan försjönk i grubbel.

Varför skulle hon hållas så främmande för sina föräldrar? Och vad var 
orsaken till bitterheten mellan dem själva? Det fanns många gåtor att 
grubbla på.

Men hon fick icke tid att länge sysselsätta sig med dem, ty fadern satt 
redan vid orgeln och fina damer kom svävande för att placera sig på 
lämpligt avstånd.

Orgeln stod nära fönstret, där Agda satt, och hon behövde endast flytta 
sig till den andra stolen för att kunna se.

"Gud, Ameli, en sådan stämning här ligger över det hela!" hörde hon en 
livlig brunett viska till en väninna i det de gick förbi.

Och det var stämning. Det stora rummet med alla lampor och ljus, vars sken 
de mörka väggarna uppsög, de högtidliga orgeltonerna, och så denna smärta 
kvinnogestalt i sin blekblåa, spetsprydda sidenklänning. Det var den 
okända som stod vid orgeln för att sjunga.

Agda kunde se bådas ansikten.

"Det är för mig ni sjunger, och för sista gången", viskade han och gav 
henne en lång, talande blick.

Hon såg upprörd ut, men bröstet hävde sig till ett djupt, lugnt andetag, 
och nu kom sången, ren som en ängels stämma och varm som ett älskande 
hjärta.

Agda knäppte samman händerna, medan hon lyssnade. Så försjunken var hon i 
åhörande, att hon glömde allt omkring sig, och när det dämpade 
bifallssorlet återförde henne till det närvarande, var hon själv som en 
annan människa.

Det var något, som förut slumrat inom henne, men nu ville vakna till 
medvetande: ett konstnärsgry som halvt drömmande sträckte på sig och slog 
upp ögonen.
Det var mörkt. På natthimlen gnistrade stjärnor och det var kallt.

Agda svepte pälsen tätare omkring sig, kusken gav klatsch, och vagnen 
rullade genom den välvda porten ut på vägen.

De resande sade ingenting. Försjunkna i tankar lutade de sig mot var sitt 
hörn.

Natten var lugn, det frös. Då och då krasade det, när ett av vagnshjulen 
genombröt den hårdnande skorpan.

Därinne föll skugga, man kunde icke se varandra.

Max Behr tänkte minst av allt på sin reskamrat, ty minnen och tunga tankar 
upptog honom helt och hållet.

Efter glädjelösa år hade en stråle av ungdom och lycka fallit över hans 
väg; nu hade även den flytt, lämnande honom i djupare mörker än förr. Till 
den resignerade likgiltigheten sällade sig en bitter grämelse, en aggande 
ånger över att ha avbrutit sin bana och kastat bort sitt liv på en 
ställning, vari han icke passade.

Det är sant, att han alltför varmt fäst sig vid den vackra Brita Stråle, 
det är sant att han kände sig övergivet ensam och outsägligt arm, därför 
att de måste skiljas, men det skulle icke ha varit så, om de träffats 
under andra förhållanden. Som det nu var hade allt tjänat till att 
framhålla henne, och kontrasten mot det vardagliga hade förlänat henne en 
i hans ögon idealisk fägring. Hon var en förkroppsligad erinran om allt, 
varför han en gång svärmat, och därav ägde hon den hemlighetsfulla makt, 
vilken som en förfinad doft gömmer sig i vår ungdoms minnen.

Det var därför mindre hennes personliga "jag" han älskade än blotta 
konstnärsbegåvningen jämte de rent yttre företräden, kring vilka hennes 
närmaste omgivning slöt sig som en dyrbar ram.

Men härpå tänkte han icke själv. På sådant tänker vi aldrig så länge 
passionen som ett glödgat järn bränner sitt märke i vårt sinne.

Först efteråt kommer den kalla reflektionen.
Hans bröst hävde sig till en tung suck,. som det under de sista åren 
blivit hans vana, när han trodde sig obemärkt.

Då smög sig en gestalt intill honom och en arm lade sig smekande kring 
hans hals.

Han spratt till, så ovant var det.

"Pappa, varför är jag en främling för dig?" viskade Agda på en gång 
bedjande och skyggt.

Han skymtade henne knappt, så mörkt var det, och han svarade icke, men 
slöt henne intill sig.

"Pappa", återtog hon djärvare, "farfor får jag icke sjunga?"

Ännu intet svar. Kunde han väl säga henne något utan att säga henne allt.

Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och fortfor:

"I döljen allt för mig, och jag är icke längre något barn. Jag har 
förgäves gått till mamma, nu kommer jag till dig."

"Du skulle ändå icke kunna förstå mig", invände han med låg röst.

"Är du säker på det", svarade hon i samma viskning "Har jag icke förstått 
att komma till dig nu?"

Nu? Låg det någon dold betydelse i ordet? Han visste det icke, men detta 
förtroende kändes så ljuvt, och hon hade rätt: det var så Just därför att 
det kom nu.

"Hur skulle jag kunna säga dig allt?--sådant som du aldrig drömt om."

"Jag har drömt om både gott och ont."

Han betänkte sig ett ögonblick. Det föll sig så lätt att tala här i 
mörkret, och med detta oskyldiga huvud lutat mot sin axel. Den mest 
renhjärtade är snarast att förlåta.

Hon teg och väntade. Och så började han att tala. I början stelt och 
tvunget, hållande sig vid torra fakta, men i den mån han märkte sig vara 
förstådd, blev han varmare och berättade så som endast den kan, vilken 
känt djupt och därjämte med intelligensens snabba urskiljning vet att 
finna sina ord.

För honom var det icke längre dottern till en man som han förorättat; det 
var blott ett människohjärta, varmt som hans eget.

Utför hennes kinder rann tysta tårar, men icke av sorg, det var 
endast den atmosfär av kyla, vari hennes barndom förflutit, som 
upplöste sig i ett sommarregn.

De två som hörde tillhopa hade äntligen funnit varandra, och kände att de 
var far och dotter i en högre bemärkelse än om endast släktskapsband 
forenat dem.

Max Behrs fader var orkesteranförare vid en landsortsteater, och själv 
ägnade han sig redan tidigt åt musiken. Genom några mecenaters understöd 
sattes han i tillfälle att utbilda sig, och vid tjugotvå års ålder hade 
han redan vunnit ett visst namn samt anställning som forste violinist vid 
ett framstående musikkapell. Hans tillvinnande sätt och fina spel 
förvärvade honom många vänner, och så blev han införd i grosshandlare 
Holmers hus. Frun var flera år äldre än Max och så nyckfull som en 
penningaristokrats forfjäsade dotter möjligen kan bli. Hon såg ännu bra ut 
och var mycket musikalisk. Det föll henne in att fortjusa den unge 
musikern, och hon lyckades.

Den rikedom, varöver hon härskade, bländade honom, njutningsbegäret steg 
honom åt huvudet som hetsigt vin. Gassken och diamanter fullbordade 
verket. Han blev kär.

Det vart fråga om äktenskapsskillnad, men grosshandlaren som avgudade sin 
hustru, ville varken utsätta henne eller sig själv för skandalen och 
övertalade henne därför att vänta. Han var mycket äldre än hon och led av 
en tärande sjukdom. Det kunde icke dröja så länge innan hon i alla fall 
vore fri, och det gjorde det icke heller. Sorgen påskyndade upplösningen 
och efter tre månaders förlopp var hon en rik änka, och så snart sorgeåret 
var ute, gifte hon sig med den fattige musikern. Sönerna togs om hand av 
förmyndare, och endast den lilla dottern behöll hon själv.

Skandalen hade icke kunnat undvikas. De nygifta lämnade därför sitt 
fädernesland och reste till södern.

Det kringflackande livet var kostsamt, frun förstod icke att hushålla, och 
den man hon köpt sig måste lyda hennes nycker.
Först då familjens tillväxt och förmögenhetens minskning gjort 
ställningen verkligt bekymmersam, tog han tyglarna, köpte en liten gård 
nere i Skåne och ägnade sig åt jordbruk.

Endast i musikaliskt avseende hade vistandet utomlands varit fruktbärande; 
det hade givit honom tillfälle att utbilda sig. Men fru Behr satte sig 
bestämt emot varje försök å hans sida att skörda någon praktisk vinst av 
sin konst, emedan hon fruktade att då förlora väldet över honom. Hans 
karaktär var icke självständig nog att bryta detta välde, han var dessutom 
sjuklig och nervös samt kände sig nedtyngd av ansvar och 
självförebråelser.

Om äktenskaplig lycka kunde icke vara tal. Skillnaden i år, allt 
märkbarare ju längre det led, ömsesidig missräkning och gemensam ånger 
ställde sig emellan dem. De hade icke ens den trösten att i enighet kunna 
bära den onda dagen.

För sjukligheten i hans sinne hade livet på landet varit till stor gagn. 
Hans sätt var jämnare, och han var mera bestämd.

Så levde han nu, främmande för de sina; ty han älskade varken hustru eller 
barn och sökte helst ensamheten. Han läste mycket, spelade stundom och 
fördrog livet, därför att han icke brydde sig om att dö. Han fruktade icke 
synnerligen mycket och hoppades ännu mindre.

Hustrun avskydde musik, och själv hade han nästan känt avsmak för den, 
ända tills Brita Stråle kom till orten, och allt det gamla levde upp igen, 
med fördubblad kraft.

Sådan var den man, till vilken Agda slöt sig med ett barns hela varma 
förtroende.

Ung, förhoppningsfull och själskraftig, som hon var, lämpade hon sig just 
till att framhålla livets solsidor samt med sin nyvaknade arbetshåg 
uppkalla den spänstighet, som ännu fanns i hans sinne.

Då vagnen stannade och pigan kom ut med ljus, föll dess sken på 
tvenne ansikten, som visserligen bar en anstrykning av högtidlighet, 
men vars förhärskande drag var glädje.

När far och dotter i förstugan sade varandra god natt, tryckte han sina 
läppar mot hennes panna, på samma fläck som emottagit den unga skönhetens 
kyss.

Dottern såg upp i hans ansikte med en strålande blick.

"En konstnär tillhör sin samtid", sade hon.

Sorg

Det är ett tarvligt rum. På sängen ligger hustrun utsträckt med händerna 
sammanknäppta över bröstet. Hennes ansikte är regelbundet, men nu 
överdraget med dödens hemska, matta färg. Ja, hon har varit en god hustru, 
arbetsam, vänlig, sparsam; han har alltid varit nöjd med henne; de har 
aldrig varit osams; det har varit ett stilla, regelbundet liv de levat, de 
började med intet annat än sin egen arbetsförmåga, de fick aldrig några 
barn och han tyckte det var rätt bra: hushållet kostade så litet. Ja, nu 
är hon död. Fönsterna står fulla av frodiga, vackra krukväxter, vackrare 
än man skulle väntat att finna dem i en bondstuga, och klase vid klase 
böjer sig fram emot rutan och ljuset; hennes blommor bar alltid så rikt.

Han står barhuvad vid sängen och betraktar henne där hon ligger, det är 
väl första gången han står barhuvad i sitt eget hem, men nu gör han det. 
Håret är rött och står kortklippt kring huvudet, borstigt och tätt, 
skägget är rött och tovigt, han är smutsgrå i ansiktet, på överläppen 
ligger redan en skuggning av snus, men han tar sig ändå en pris till; 
snusdosan är hans tröst. Av arbete och vanskötsel är händerna styva som 
klor, linnet är smutsgrått, fötterna i sina grågula ullstrumpor synas ännu 
större i de oformliga träskorna och emot de korta benkläderna, som ej 
räcker till fotknölarna. Ögonen blinkar tätt och är även de av en rödgul 
färg.
Har hon, den döda, någonsin älskat denne man? Ja, vem vet; han har 
troligtvis aldrig själv tänkt därpå och kanhända icke heller hon.

Nåja, nu är hon död och han skall ju gå till prästen. Träskorna utbytas 
emot stövlar, över sin grå väst och blårandiga sticktröja drager han en 
grå rock, sätter den luggslitna mössan på huvudet och så går han.

Ni tror att han är fattig? Långt därifrån? Han började sin bana som 
timmermansdräng, fortsatte på egen hand med att bygga trähus för andras 
räkning och till sist för sin egen. Nu är han förmögen, ja, efter sina 
levnadsvanor är han rik, men till sin person är han oförändrad; endast 
något styvare, snusigare och tovigare än förr, ty nu är han sin egen herre 
och behöver icke "krusa någon".

Så träder han in till prästen och hälsar sitt "goddag" med sin vanliga 
snörvlande näston.

"Goddag", svarar prästen och ser upp från predikokonceptet, ty det är 
fredag; "är Per Hansson ute och går idag?"

"Ja", svarar Per Hansson och tar långsamt av sig mössan, "jag hade just en 
smula ärende till pastorn." Han ser brydd ut och vet synbarligen icke hur 
han skall lägga sina ord.

"Såå, sitt ned", säger pastorn, och för att något underlätta hans bryderi 
genom att giva honom tid, tillägger han: "Hur står det till hemma?"

"Det är inte mycket bra", svarar Per Hansson och river sig smått i nacken 
med mössan i handen; "Jag skulle just säga pastorn, att min kvinna dog i 
morse klockan fem, ja, det gjorde hon."

"Dog?" upprepade pastorn, förstulet och nästan med avsky betraktande den 
grå rocken, "men jag tycker att jag har inte hört att hon varit sjuk."

"Nej, hon låg inte mera än en tre dagars tid, men hon hade inte haft någon 
riktig hälsa på flera år."

"Vad var det för sjukdom?"

"A, det var en stilla sjukdom."

"Nej, jag menar hur den förhöll sig?"

"Den bestod i bröstet."

"Hade ni inte frågat läkare?"
"Jo, doktorn var där i går, men det gjorde visst ingen nytta."

En paus uppstod varunder Per Hansson satt och tummade sin mössa, 
synbarligen icke vetande om han borde stanna kvar eller gå sin väg; han 
saknade erfarenhet i dylika saker.

Pastorn kände sig även något brydd, ty om detta var sorg, var det 
åtminstone en sorg, till vilken det vanliga trösteformuläret icke passade.

"Vill Per Hansson icke ha ett glas bier?" sade han för att få slut på den 
långa pausen, som hittills endast avbrutits av Per Hanssons snuviga 
andetag.

"Tack", svarade änklingen på sitt långsamma, breda bygdemål, "det kunde 
vara gott att få något att slå bort sorgen med."

Och så drack han sitt glas bier och tackade prästen med sin sneda 
otympliga bugning.

Då pastorn en halvtimme därefter gick förbi sorgehuset såg han Per Hansson 
i sin vanliga arbetsdräkt gå över gården från huggeboden till 
boningshuset, med en lång stake i handen; han skulle taga mått till 
kistan.

Gamle-Ola

Då mina första intryck vaknade till medvetande, tjänade han på gården, 
hade redan då varit där över tjugo år, och länge burit namnet "Gamle-Ola". 
Rättare hade han varit, men det var långt före min tid; nu var han endast 
"huggekarl", d. v. s. han tillyxade och lagade alla de redskap, som 
behövdes för det stora åkerbruket och hushållet.

Som liten pys smög jag ibland ned i huggehuset för att där skaffa mig 
pinnar och spånor att bygga båtar av och dylikt, men jag var ofantligt 
rädd för Ola, ty han såg barsk ut, och jag hade aldrig sett honom le.

För blyg att begagna mig av barns vanliga privilegium att fråga om allt, 
gick jag ständigt i en tyst undran över vad jag såg och var oftast 
fördjupad i hemliga forskningar angående saker, som föreföll mig 
märkvärdiga; jag hade därför händerna fulla av göromål, och så hade Ola. 
Han stod ömsom vid hyvelbänken och huggeblocket, ibland satt han även på 
täljbänken och skar tunnband, så att de långa spånorna flög omkring. Ola 
talade sällan eller aldrig, och då jag kom in i huggehuset, var jag tyst 
och stilla som i en kyrka, fast jag onekligen fann mig mycket bättre i 
huggehuset. Den skygghet, jag känt vid mina första besök, gav småningom 
vika för en trygg tillförsikt, då jag såg, att den gamle lät mig hållas 
utan att med någon ovänlig blickjaga mig bort. Så kunde jag timvis sitta 
på en gammal trumleknubb inne vid väggen, där allt gagnvirket stod 
uppstaplat, stödjande mina armbågar emot knäna och uppmärksamt betraktande 
den gamle, under det han arbetade. Jag vet icke, om det pinade honom att 
se dessa frågande barnaögon så oavlåtligt fästade på sig; jag tänkte 
aldrig därpå. Möjligtvis vande han sig vid detta tysta sällskap, som om 
det varit en hund eller en katt, som hållit till därinne i halvskymningen.
Jag tyckte bäst om att se på Ola om vintern, ty då hade han alltid 
sin korta gulgrå fårskinnspäls på, så att man slapp att se den gamla 
sticktröjan med skinnlappar på armbågarna. Den kala hjässan betäcktes då 
också av en rundskuren vadmalsmössa med hundskinnskant samt flikar att slå 
ned för öronen i svårt väder.

När Ola gick, höll han alltid armarna på det där genomskånska sättet, så 
att armbågarna stod ut från sidorna och man bakifrån kunde se hela 
innersidan av den styva, valkiga handen. Hans rygg var helt krokig och 
oböjlig; jag undrade ofta, om han hade haft ont i den, liksom en av mina 
lekkamrater, som var puckelryggig.--Jag förstod icke då, att det kom sig 
av bara ålder och hårt arbete.

Ola bodde vid egendomens utkant i ett gammalt ruckligt hus, vilket allmänt 
kallades "Tudan" därför, att vinden jämt tjöt, eller "tudade" kring dess 
knutar, alldenstund det låg på en hög backe--utan ett träd eller en buske 
till skydd emot stormen--den sydskånska stormen, som med vinande fart 
drager hän över slätterna och sällan lägger sig till ro. Utom Ola bodde 
två "husmans"familjer, med en hel flock barn, i Tudan, och dåjag stundom 
kom dit upp för att leka, hade jag blivit hemmastadd nog i de andra 
rummen, men Olas hade jag aldrig sett. Det låg på ena gaveln, hade 
särskild förstuga och var alltid väl tillåst.

Det var en svår, kall vinter och där fanns nog av fattigt folk, som både 
frös och svalt. För mig var den också svår, ty ofta var det snöyra och 
hårt väder, så att jag icke fick gå ut. Då måste man nöja sig med att 
sitta i folkstugan och snickra sina husgerådssaker, alldeles som Ola nere 
i huggehuset, men så hände sig en dag, att mitt förlag av stickor och 
pinnar var totalt slut. Helt lång i ansiktet över denna olycka och odygdig 
genom min sysslolöshet, satt jag på folkets matbord, görande musik med 
hälarna mot den nedslagna klaffen och täljande långa spånor av bordsskivan 
med min fällkniv.

"Skäms han inte, skall han fördärva bordet?" sade en av pigorna, som fick 
syn på mitt tilltag, givande mig en till hälften vänskaplig, till hälften 
tillrättavisande knuff i huvudet.
"Jag får inte gå i huggehuset för mamma", 
svarade jag surmulet, i det jag skar ännu en lång splint av bordskanten.

"Nej, min liv och död om han får skära i bordet!" ropade Mätta 
förtrytsamt. "Gå han in med sig." Och utan vidare tog hon mig i armen och 
föste in mig i dagligrummet.

Alldenstund man varken tyckte om att jag vistades i folkstugan eller 
täljde på borden, kunde jag naturligtvis icke klaga för mamma. På hövligt 
gjord anhållan beviljades mig emellertid tillåtelse att gå ut en stund, 
och jag stövlade raka vägen ned till huggehuset. Dörren var låst, och det 
mitt på söckendagen! Jag var som fallen från skyarna. För en stund drev 
jag håglös omkring i stall och ladugård, gick så åter in, gjorde mig ett 
slags näste under ett bord i dagligrummet och ansåg mig för en mycket 
olycklig person. Följande dag gick jag åter till huggehuset, men dörren 
var ännu stängd. Nu gick det för långt; jag sprang direkt till min mor.

"Kan aldrig begripa, varför inte Gamle-Ola är i huggehuset", sade jag, 
under det jag gjorde mig all möda att draga knappen ut kullen på min 
mossa.

"Det var för väl, att du minde mig på honom", sade min mor, i det hon 
hastigt reste sig och lade undan arbetet; "han ligger sjuk, och jag skall 
skicka mat till honom."

"Får jag gå med?" var den ögonblickliga frågan.

"Det går an."

Jag följde med ut i köket och såg hur maten packades ned i en korg. Dricka 
fick vi med i en lerkruka, ty pigorna sade, att varmt dricka med bröd i 
var Olas förtjusning. Så tågade vi åstad, pigan och jag. Jag var innerligt 
glad åt att en gång få komma in i Olas stuga. I glädjen ville jag 
nödvändigt bära drickskruset och spillde naturligtvis ut hälften på den 
knaggliga vägen.

Så kom vi fram och fick av en husmanskvinna veta, var nyckeln hade sitt 
gömställe, uppe i en springa under taket, dit pigan kunde nå utan att 
anstränga sig särdeles mycket; vi öppnade och trädde in. Där var en liten 
svart, nedrökt förstuga, även begagnad som kök, med murad spis samt inlägg 
till en järnkakelugn; jag hade uppfattat alltsammans i en enda blick: 
torven, som låg uppstaplad i ena hörnet, spaden, 
kvasten--alltsammans. Vi öppnade den skramlande dörren och steg in i 
stugan.

"God dag", sade vi, och "tack" svarade en skrovlig röst borta från sängen.

Vi sade vårt ärende, och Ola sade "hum".

Så gick pigan ut för att värma drickat, och nu fick jag se mig om.

"Tick, tack, tick, tack",--det lät som om de gick i kapp allesammans. Jag 
såg mig om, ja, runtom väggarna hängde klockor, stora väggur, i vilka man 
såg lod, pendel och allt, utan glas över, och med urtavlor av papp samt 
stora, klumpiga siffror--hur de knackade på! Ingen ville bli efter. Det 
var förvånansvärt var han hade fått alla de klockorna ifrån!

Men där fanns mycket mer i stugan att se på. Där var hyvelbänken --gammal 
och skrovlig som Ola själv--och vilken massa verktyg därpå! För resten var 
rummets möblering mycket enkel; sängen av ohyvlade bräder, vari Ola låg, 
endast betäckt av en grov, grå dyna, ty i de trakterna skulle fattigt folk 
anse det för lyx att begagna två lakan. Ugnen var icke en sådan med Sankt 
Göran och draken, utan en stor, stor järngryta, som var murad fast i 
väggen så att den stod ut alldeles som nämndemannens mage. Så fanns där 
ett litet skåp, som Ola säkert själv gjort, en räknetavla, som hängde på 
väggen, fullskriven av siffror, ett litet skrin, som jag fann förtjusande, 
samt två stora kistor; se där hela möblemanget, när man tillägger en 
trebent trästol. Allt var svart av ålder och rök, men tämligen rent samt 
ordentligt undanställt.

Olas stuga såg mycket, mycket bättre ut, än de andra husmännens.

På Olas uppmaning ställde vi in maten i skåpet, men det varma drickat 
satte han sig att äta, med skålen framför sig på dynan. Det gjorde mig 
gott att se hur det smakade honom, och det såg riktigt inbjudande ut, när 
röken virvlade upp ur skålen och ångade kring det gamla ansiktet var gång 
han tog hornskeden till munnen. Han såg mindre sträv ut än jag någonsin 
sett honom, och för första gången föll det mig in att det verkligen kunde 
vara gott med kokt dricka och grovt bröd.

När han lämnat skålen åter till pigan och torkat sig om munnen med aviga 
handen, sade han:
"Nu ska I hälsa fruen o si så mien tack."

Han lade sig ned på sitt grova lakan, och det prasslade i halmen, som låg 
under dynorna, svettpärlor stod på hans fårade panna, men han såg ut, som 
om han tyckte, att han hade det riktigt bra. I den stora grytugnen brände 
torven, så att det susade dovt.

Jag var van vid stallet och huggehuset, därför kunde jag inse att Olas 
stuga nu var riktigt hemtrevlig, och att det var en helgedom, där man 
måste nalkas varje föremål med vördnadsfull bävan.

Pigan ställde den nytvättade skålen och skeden i skåpet, på vars dörr där 
stod 0. P. S.--naturligtvis hette han Ola Persson--och så gick vi vår väg.

Jag gick med huvudet fullt av funderingar över allt vad jag sett i stugan, 
jag tänkte på den gamles liv, och hur han varit en gosse, som jag--tänk, 
så många år sedan!--och det var alldeles överväldigande att man kunde 
förändras så, och leva så, och ändå vara just samma människa--och så 
"drumlade jag ikull" över en sten, slog det tomma kruset i sönder, 
skrapade skinnet av min ena tumme samt skämdes rätt grundligt, när pigan 
frågade, hur jag kunde vara "en så'n dröss-has." Jo, så går det med 
filosoferna!

Hur jag funderade, kunde jag emellertid icke begripa, var Ola fick alla 
sina klockor ifrån, men jag ansåg honom vara en mycket avundsvärd man, 
därför att han ägde dem.

När jag skulle lägga mig om kvällen, tog jag mod till mig och frågade min 
mor var Ola fått sina klockor ifrån.

"Han gör dem själv", blev svaret.

"Var har han lärt det?" blev den oundvikliga frågan.

"Han har själv lärt sig det."

--Själv! Det var ju förunderligt.--

"Hur kunde han det?"

"Det vet jag inte." Mamma log på ett sätt, att jag kände mig övertygad om 
att jag sagt någonting förskräckligt dumt. Jag drog täcket över öronen för 
att dölja min brännande rodnad.

"Vad skall han med så många?" frågade jag ändå, nästan med halvkvävd röst.

"Han säljer dem till fattigt folk", svarade mamma.
Nu kunde jag äntligen somna i ro.

Ensam, som Ola nu var, hade han dock varit gift, och hade haft många barn, 
vilka vuxit upp och för alltid lämnat hemmet; han hade varit fattig som de 
andra drängarna och arbetskarlarna, slitit och släpat just som de,--kanske 
ännu mera.

Nöd och elände hade suttit vid hans härd och mött honom vid hans inträde i 
stugan, man anade att så var, men om man frågade honom nekade han, med ett 
medlidsamt leende över människors dåraktiga inbillningar. Han bar allt 
utan att tigga en beta bröd, utan att taga sin tillflykt till krogen, utan 
att meddela sig med någon och troligtvis lika mycket en främling för sina 
egna, som för den yttre världen. Sydskåningen anser det för en skam att 
visa några ömmare eller livligare känslor, och det är detta, som giver 
honom hans utseende av dåsig likgiltighet och tröghet. Denna fördom är så 
ingrodd i befolkningens sinne och åskådningssätt; allt från spädaste 
barndomen, att det troligtvis går åt många generationer, innan den giver 
vika.

En gång på den tiden, då Ola var statdräng, stod det värre till än vanligt 
i hans hem, ty hustrun och ett av de små barnen låg sjuka. Ola nämnde 
intet på gården, han var mulen och ordkarg som vanligt, men rask i sina 
sysslor. Slutligen nådde likväl ryktet om sjukdomen fram till Olas matmor, 
och hon frågade honom, hur det stod till med hustrun.

"Hon ligger", svarade Ola.

"Har hon varit sjuk länge?"

"Åtta dagar."

"Ola skulle sagt till därom, det är väl knappt med födan fruktar jag."

"Vetebröd och mjölk", svarade Ola, med sitt märkvärdiga, sarkastiska 
leende.

Matmodren kände sig nästan flat därvid, men beslöt att själv taga reda på 
förhållandet; tog varjehanda matvaror med sig och gick till Olas hem.
Har ni någonsin sett ett sådant där lågt, nedrökt hem, med golv av 
tilltrampad lera, murar av råsten och dörr med "klinka"?

Sådant hem hade Ola, och stora råttor sprang ut och in där, om nätterna 
tagande sin anpart av den knappa födan.

Matmodren packade upp. vad hon hade med sig, och den sjuka, lidande 
hustrun tackade henne med dämpad rörelse.

"Jag visste knappt, om jag borde taga något med mig, ty Ola svarade så 
tvärt, att ni hade mjölk och vetebröd att äta", sade hon.

"Två skorpor, som jag fick av min syster, och ett halvt stop mjölk, som 
mor Lars Ols' skickade", upplyste hustrun, och då hennes gäst såg nästan 
förskräckt ut därvid, log hon och tillade blott:

"Sådan är Ola alltid."

Hur mycket resignation, självförgätenhet och trohet rymmes ej i ett sådant 
leende!

Ni tror att Ola var hård? Visst icke. Då han syntes så, kom det av en 
oövervinnerlig stolthet, som ej kunde lida den förödmjukelsen att draga 
sitt elände till torgs; han var snarare blödhjärtad, fast han blygdes 
däröver.

En dag kom hans husbonde ned i huggehuset med en hundvalp.

"Hugg svansen och öronen av den här, så blir han en gentil råtthund", sade 
han.

"Nej", svarade Ola tvärt, "där ligger yxan." Ock han gick hastigt ut ur 
huggehuset för att slippa se på.

Behöver jag väl säga att hunden fick behålla både öron och svans, samt att 
husbonden log rätt gott åt sitt lilla puts?

Förlust

Han öppnade den väldiga ekdörren i lasarettets vestibul och steg in. Där 
slog en lukt av karbol emot honom, men luften kändes frisk, och där var 
högt till taket, högt som i en kyrka. Hans steg gav genljud under valven, 
då han långsamt gick upp för den breda stentrappan, som ledde till andra 
våningen.

Stegen var tunga och gjordes ännu tyngre av de klumpiga skorna. Dräkten 
bestod av svarta vadmalskläder, tarvliga men snygga, ansiktet var grovt 
och hederligt, brynt av solen och väderbitet som en sjömans.

Hela gestalten bar en prägel av trög kraft, vilken är egen för dessa 
slättbyggdens grovlemmade söner. Han var i sina bästa år, men ryggen var 
böjd, och ett stelnat allvar vilade över hans drag.

På översta trappsteget stannade han och drog djupt efter andan, därefter 
fortsatte han sin väg framåt korridoren. Utanför en av sjuksalarna såg han 
sköterskan stå inbegripen i ett muntert samtal med en ung herre. Han 
dröjde tveksam och ville icke gå fram, men hennes spelande ögon flög 
händelsevis åt det håll, där han stod, och hon blev honom varse. Med en 
flyktig nick åt herm vände hon sig om och gick emot bonden.

"Jag beklagar förlusten", sade hon i officiell begravningston, "men vi 
kunde icke hjälpa det, vi gjorde allt vad göras kunde."
Han tryckte hennes hand, hårt så att det värkte.

"Tack", sade han, "tack; men det nyttade inte."

Hans läppar skälvde, han sade ingenting mer och lösgav hennes hand.

"Hon kunde likasåväl stannat hemma", återtog han efter en kort paus.

"Men då hade Ola Tygeson kunnat göra sig den förebråelsen att han icke 
försökt allt. Nu har ni gjort vad ni kunnat."

Han svarade ej och såg ned i golvet; icke en suck höjde hans bröst.

"Det var väl bäst for henne, kan jag tro", sade han slutligen med en röst 
så tillkämpat stadig och onaturlig, att sköterskan kände ett slags 
beklämning. Hon skulle velat säga någonting för att trösta honom, men 
visste icke vad.

"Ni vill väl se liket?" sade hon.

"Ja", svarade han kort, utan att se upp.

Hon gick före, och han följde henne, ned för trapporna och in i likrummet. 
Där luktade karbol och granris kvävande starkt.

Konturerna av en spenslig kvinnofigur skönjdes tydligt under det mjuka 
lakanet. Mannen hade blivit likblek.

"Om hon är förändrad, vill jag icke se", sade han.

"Hon ligger som om hon sov", svarade sköterskan, och ett par tårar rullade 
utför hennes kinder. Där låg något i denne mans sorg, som grep henne mer 
än annars, hon visste icke varför. Man varju eljest så van vid sådant på 
lasarettet.

Han blev stående på avstånd, medan sköterskan gick fram till båren lyfte 
på en flik av lakanet.

Det var ett marmorblekt ansikte, med mörka ögonbryn och mörkt hår, lugnt, 
men ack så stelt och kallt!--så fasansfullt främmande för hela vår värld.

"Jag har sett nog", sade mannen och lade sin hand på dörrlåset, "nu skall 
hon ha tack. Jag går och ställer om hemresan."

"Ämnar ni föra henne hem?"

"Ja, hon skall ligga på vår kyrkogård", sade han bestämt.

De gick ur rummet och sköterskan stängde dörren.

"Vänta litet", sade hon då de kommit ut i korridoren, "där ligger 
ett arbete uppe hos mig, som hon började på innan hon blev sämre; 
det är bäst att ni tar det med er."

Han följde henne stillatigande. Då de kommit till hennes eget rum, gick 
hon in och kom ut igen med ett halvfärdigt barnförkläde, som hon lämnade 
honom.

Han tog det och vände det varligt i sina hårda händer, med smärtsam ömhet 
betraktande det lilla plagget.

"Herregud", sade han, och ett par tårar stod i de ärliga ögonen, 
"Herregud, det har hon sytt. Och långsamt rullade tårarna utför hans 
solbrända kinder.

Han lade tillhopa det lilla förklädet och stoppade det innanför sin rock, 
som han omsorgsfullt knäppte.

"Det skulle varit till vår lilla flicka", sade han, "men det får hon 
aldrig ha på, det får aldrig sys färdigt.--Det har hon sytt."

Han torkade bort tårarna med ett bestämt tag, som förbjöd dem att 
återkomma. Det tröstlösa uttrycket hade givit vika, det var som om han 
fått träffa den hädangångna.

"Nu skall hon ha tack", sade han hjärtligt och tryckte sköterskans hand, 
"nu skall jag göra i ordning till resan."

Han nickade ännu en gång och gick; de tunga stegen gav eko i valven.

När han trädde ut i det fria, mötte han två av sina grannar, som ämnade 
sig in. De hälsade på varandra och tog i hand.

"Din kvinna, som fått sluta", anmärkte den ene, en äldre man med tröga 
later, stor mage och fina kläder.

"Det var väl bäst för henne", svarade änklingen lugnt, man kunde nästan 
sagt likgiltigt.

"Bäst för dig också", sade den rike grannen, "ty hon hade ändå aldrig 
blivit till något, och du har haft lass nog dessa två år hon varit sjuk."

Änklingen svarade icke; han harsklade sig, skakade åter hand med grannen 
och gick.

Lass nog--upprepade det inom honom, medan han gick framåt den fuktiga 
trädgårdsgången, under de nakna träden, kringvävd av senhöstens dimma.
Och han såg två vänliga ögon, som alltid med längtan var vända mot 
dörren, när han kom hem, han såg ett blekt stackars ansikte, som log borta 
från sängen, han böjde sig ned emot detta ansikte, och ett par svaga 
arrnar slog sig hängivet kring hans hals.

Nu var de slocknade--dessa ögon--och de avmagrade armarna vilade blytunga, 
döda, över ett stelnat hjärta.

Lass nog--lass nog--upprepade det i hans sinne som en själaringning.

Hur övergivet ensamt låg icke livet framför honom!--Lass nog.

Han lutade sig mot den våta stammen av ett gammalt valnötsträd, och en 
konvulsivisk snyftning bröt sig fram ur hans sorgtyngda barm.

En realist

"Tant Betty, har verkligen din son skrivit detta?" frågade Hildur Wide och 
såg upp från tidningen i vilken hon läste.

"Naturligtvis, annars hade jag väl icke sagt det," svarade fru Sanderson 
med ett leende av på en gång matronevärdighet och modersstolthet.

"Det var märkvärdigt vad han skriver bra."

"Varför finner du det så märkvärdigt, tror du att Alexis är ett dumhuvud?"

"Gud bevars, lilla tant, men jag hade föreställt mig honom som en vanlig 
medikofilare, det här är ju någonting helt annat, en författare --en 
realist. A, tant, vad det är bra!" Hon lade armarna på bordet, böjde sig 
ned över tidningen och fortsatte sin läsning.

Matronan stickade oavbrutet på sin barnstrumpa--en present åt första 
dotterbarnet--och den lilla dubbelhakan riktigt klädde henne. Man fick ett 
intryck av hemtrevnad bara av att se på den trinda figuren och det 
fryntliga ansiktet.

Den unga flickan var smärt, mörkhårig och något blek, men det var ingen 
sjuklig blekhet, tvärtom, hela hennes utseende var friskt och livfullt, 
och så fanns det denna renhet över hela hennes varelse, vilken nästan 
ingav den förställningen att dun och damm icke kunde fastna på henne 
som på andra människor. Hon bar djup sorgdräkt efter sin far, fast det var 
nära ett år sedan han gick bort. Syskon hade hon aldrig ägt, och modern 
hade hon mistat för flera år tillbaka Föräldrarna hade efterlämnat en icke 
obetydlig förmögenhet, och hon hade funnit ett hem hos sin morbror, rektor 
Nåhle. Han hade emellertid ansett det bäst för henne att tillbringa 
sommaren på landet, ty hennes blekhet ingav honom farhågor för hennes 
hälsa. Det var av denna orsak hon nu befann sig hos doktor Sandersons, med 
vilka rektorskan var släkt på långt håll.

"Varför sätter han icke ut sitt namn?" frågade Hildur plötsligt och sag 
upp.

"Jag vet knappt, kanhända det är för pappas skull," svarade fru Sanderson, 
"ty han tror att Alexis försummar sina studier och tycker icke om när han 
skriver."

"Skriver han mycket?"

"Jag vet icke, du får själv fråga honom, han kommer ju hem i morgon."

"Ja--ack vad jag längtar!"

Tanten log, det såg ut som om hon tänkte: låter det redan på det viset.

"Men kom ihåg att aldrig nämna någonting sådant när pappa är inne," sade 
hon.

"A, det låter jag nog bli."

Hon böjde sig åter ned och läste. Solen började stiga högre på himlen och 
sken varmt genom fönstret vid vilket de satt. Hildur lade sin ena hand i 
fönsterkarmen och vände den först på den ena sidan, sedan på den andra, 
for att få den varm. Det var en vit, aristokratisk hand, smal, rundlagd 
och med fina spetsiga fingrar.

"Hur gammal är han?" frågade hon åter.

"Fem år äldre än du,"

"Jaså, tjugofyra. Ja, det är så lagom," sade hon liksom för sig själv.

Tanten brast i ett högt skratt.

"Å, tant måtte skäms!" utropade den unga flickan skrattande och med en 
lätt rodnad, "jag menar att det är så lagom att--hur ska jag säga?--att 
framträda."
"Men flicka, jag tror att du blivit rakt förhäxad."

"Ja, det är så rysligt märkvärdigt att träffa en författare, en ung 
författare, en som det skall bli någonting av."

Moderns ansikte strålade av stolthet, men hon teg.

"Talar han om alla sina planer för tant?"

"Naturligtvis," svarade denna med orubblig övertygelse.

"Han skriver icke så bra som Kielland, men så är han mycket yngre," sade 
hon eftertänksamt och tillade därför livligare: "Vet tant vad jag tycker 
om hos Kielland? Jo, det är att han aldrig går på subskriberade middagar; 
ty man bör leva som man lär."

"Vem är Kielland?"

Hildur såg ut som om man frågat henne vad kungen heter, hon såg rent av 
förlägen ut.

"Det är------, " hon var synbarligen villrådig hur hon skulle uttrycka 
sig, "det är en norsk författare."

"Jaså, en norsk", upprepade fru Sanderson med en min som om saken i så 
fall icke angick henne.

Hildur hade slutat att läsa och vek tillhopa tidningen.

"Läser tant inte romaner?" frågade hon.

"Åjo, någon gång, när jag kan få någon som är riktigt bra."

"Läser aldrig kandidaten högt för tant när han är hemma?"

"Å, aldrig, nej det får man honom visst icke till."

Hildur teg och såg utåt fältet, som syntes över trädgårdshäcken.

Frun lade undan sin stickstrumpa, ty det led emot middagen, och det var 
tid att ställa om maten.

"Det var sant," sade hon och vände sig om i dörren, "jag tror inte det är 
värt att du nämner för Alexis att jag talat om det här för dig, han skulle 
kanske bli förargad."

"Var lugn, tant, jag skall narra honom att anförtro mig det själv," 
svarade Hildur skrattande.

Då hon blivit ensam öppnade hon fönstret och insöp med njutning den ljumma 
sommarluften. Det slog en doft av syrener upp emot henne från trädgården.

Hon tänkte ännu på den blivande författaren, vars signatur hon väl kände 
till från tidningar och tidskrifter. Det låg någonting i själva hans 
språk som hon tyckte om; det var korthugget, 
uttrycksfullt, och ryggade aldrig tillbaka för något.

Doktom var hämtad till en sjuk, och det var således endast modern och 
Hildur som skulle taga emot den väntade. Man skulle äta något senare än 
vanligt, ty tåget kom icke förrän en kvart över tre, och Hildur satt ensam 
i salongen med sitt arbete, under det modern beskäftigt sprang omkring, än 
ordnande vid dukningen, än seende ut genom matrumsfönstren om sonen syntes 
på gården. Drängen hade gått till stationen en halvtimme i förväg, för att 
hämta hans koffertar, och naturligtvis fanns hans favoriträtter på bordet. 
Han var ju den yngste av barnen, mammas guldgosse, och den ende hon hade 
hemma.

Till och med Hildur lyssnade spänt efter steg i trappan; något av den 
allmänna feststämningen hade sträckt sig även till henne. Hon bar sin 
vanliga dräkt, men hade tagit på sig ett par splitter nya pariserskor; 
hennes enda lyx bestod i eleganta skor, och hon hade ovanligt små fötter.

Hennes ansikte var icke regelbundet, men huvudets form var sällsynt vacker 
och framhölls ännu mer av det mörka håret, som var slätkammat och 
uppfästat i en enda tung fläta.

Slutligen hördes moderns på samma gång tunga och snabba steg över 
tamburgolvet, tramp upp och ned i trapporna, och så livligt prat.

A, det var således hans röst? I själva det vårdade uttalet låg något av 
gentlemannen. En behaglig röst. Hon tyckte sig redan se honom --hurtig, 
bestämd och kanske något burdus i sitt sätt, men nej--där var han ju 
själv!

Hon reste sig upp och besvarade hälsningen.

Han liknade en vacker kvinna i karlkläder, smärt, högväxt, och kanske 
vackrare än hon föreställt sig. Sättet var ledigt, ytterst artigt, men 
tillbakadraget, håret låg ned i pannan, buckligt och blåsvart, hyn 
varjämn, mustascherna mörka--och så var det dessa ögon: själfulla, 
talande, uppmärksamma. De glänste bakom pincenen, men det var omöjligt att 
säga deras färg.
Dräkten var mer än vårdad, den var kokett. Och det röjde sig i allt 
ända från den blekblå, prydligt knutna halsrosetten, till den ur 
bröstfickan framtittande näsdukssnibben. I knapphålet bar han en 
mossrosknopp.

Man gick genast till bords, och ehuru värdinnan av sitt allt uppslukande 
intresse för sonen förleddes att förbise sin gäst, förstod dock kandidaten 
att städse draga henne in i samtalet. Detta var heller icke svårt, ty 
Hildur var vänlig och språksam. De hade icke växlat många ord förrän det 
föreföll som om de vore gamla bekanta.

Då kaffet var drucket gick fru Sanderson att taga sin vanliga lilla lur, 
och de unga blev lämnade att sällskapa varandra på egen hand. Den öppna 
verandan var den behagligaste plats man kunde välja, kandidaten bar därför 
ut ett sybord till Hildur samt en gungstol åt sig själv, varefter de slog 
sig ned mitt emot varandra, kringfläktade av sommarvinden och med utsikt 
över fält och dungar.

"Jag vet vad som fattas i er trevnad", sade Hildur till kandidaten, som 
med välbehag satt och gungade i sin stol.

"Men det vet icke jag", svarade han glatt.

"Cigarren."

"Röker ni?" frågade han livligt och sprang upp.

"Nej."

"Hur kunde ni då komma att tänka på det?"

"Först trodde ni att jag av lutter egoism talade om cigarren, och nu menar 
ni i samma andedrag att jag är en bild av oegennyttan. Nu, som alltid, är 
det första intrycket det säkraste."

"Hur så?"

"Jo, saken är den att jag i flera år varit min fars enda sällskap, och att 
jag är lika väl inrökt som en av hans bästa sjöskumspipor. Därför tycker 
jag om att se folk röka."

Kandidaten kom att kasta en blick på sorgdräkten, han bugade sig lätt, men 
teg, tog så en cigarr ur fickan och tände den.

Hildur sydde flitigt på sitt broderi, men det skedde med en viss lugn 
likgiltighet, och utan denna nervösa oro, som plägar komma över unga 
flickor då de märker att man betraktar dem.

Pausen i samtalet var lång, längre än etiketten tillåter.
Hildur såg upp med en frågande blick; hon hade ett par präktiga 
ögon, och det kan väl hända att hon använde dem något för mycket, men det 
märkvärdiga i saken var, att hon aldrig kunde kallas kokett. Hon föreföll 
friare i sitt sätt än andra flickor, men också mera kamratlig.

"Vad behagas?" sade han skrattande.

"Ar ni alltid så där tyst?"

"Icke alltid; endast när jag riktigt vill njuta av det närvarande."

"Amnar ni länge njuta av mitt sällskap på det sättet?"

De skrattade.

"Nej. Men vet ni vad jag sitter och tänker på?" sade han.

"Nej."

"Jag kan icke återkomma från min förvåning över den angenäma överraskning, 
som väntade mig här hemma."

"Vilken överraskning?"

"Ni."

"Å? Ni känner mig så litet ännu, ni kan icke veta hur pass angenämt det 
blir i längden. Men jag har så där tämligen reda på er; er mor har talat så 
mycket om er."

"Mödrars beskrivningar är alltid partiska", sade han.

"Naturligtvis; det måste man också taga med i beräkningen."

"Hur länge har ni varit här?"

"Jämt fjorton dar, som ni märker är jag redan helt hemmastadd, och trivs 
utmärkt."

"Jag får bekänna att för mig är här något för tyst ibland, nu, sedan 
syskonen är ute var på sitt håll", sade han. "Vid slutet av sommaren 
brukar jag därför formligen längta tillbaka till Lund, men det hoppas jag 
icke behöva i år."

"Det kan väl hända", svarade hon likgiltigt, "ty hur det är har man mest 
att prata med unga människor om, när man själv är ung. Men, vet ni, jag är 
bra gammal för mina år, och jag är rädd att ni blir trött av ---."

"Nej, det menar ni icke:"

Hon brast i skratt, och för första gången rodnade hon.
"Nej, det menade jag verkligen icke", sade hon uppsluppet, "jag 
kommer så ofta att säga saker som jag icke menar."

"Det var fult."

"Nej, när man själv talar om det, är det vackert", sade hon kivaktigt; 
"alla människor säger sådant som de icke menar."

"Icke jag", inföll han med en viss häftighet.

Hon såg upp, och hennes ögon storskrattade, men hon sade ingenting.

"A, fröken", utbrast han och rodnade, "ni vet icke hur jag avskyr lögnen, 
både den offentliga och den enskilda, ni har icke den avlägsnaste aning om 
hur kär sanningen är mig, så över allt annat". Han tycktes tala 
allvarsamt.

Hon såg undrande på honom och teg. Det syntes henne så svårt att 
identifiera personen med signaturen.

Doktom kom sällan in till familjen, utan vid måltiderna, ty han hade stor 
praktik och läste på lediga stunder digra medicinska arbeten. Han var en 
ordkarg man, alltid artig emot Hildur och vänlig mot de sina, men stundom 
kunde han låta undfalla sig en anmärkning om att sonen skötte sina studier 
något för lamt, annat hade det varit för honom när han läste på examen. 
Vid sådana tillfällen hände det att en skrattlysten blick flög över från 
kandidaten till Hildur, som då måste bita sig i läppen för att hålla sig 
allvarsam. Ty sanningen var, att ifrågavarande herre icke gjorde ett 
skapat grand, annat än skrev på sina noveller och sällskapade damerna, 
vilken sistnämnda sysselsättning upptog den ojämförligt drygaste delen av 
hans tid. Hildurs ögon var alltid färdiga att emottaga dessa förstulna 
meddelanden, blixtsnabbt, och utan att det blev till någon anstötlig 
förtrolighet.

Kandidaten hade till och med i ett anfall av öppenhjärtighet anmärkt detta 
till henne själv.

"Ja, det blir min olycka", sade hon skrattande, "och jag kan icke vänja 
mig av dämmed; det har blivit en vana sedan barndomen. Jag var ju mina 
föräldrars enda barn, och båda höll av mig, men var fullständiga kontraster 
till såväl lynne som åsikter. Min mor var strängt ortodox och till 
ytterlighet konservativ, men mild och foglig till lynnet; min far 
var en skeptiker och ivrig reformvän, stundom mjältsjuk och stundom 
uppsluppen, alltid färdig att skjuta över målet, och nästan lika älskvärd 
i sina fel som i sina förtjänster. Nåväl, båda ville bibringa mig sin 
livsåskådning, och jag höll av dem båda."

Hon tystnade och vände bort ögonen, som blivit fuktiga.

"Deras äktenskap var icke avgjort olyckligt, och om jag icke funnits, tror 
jag att det skulle kunnat vara lyckligt, oaktat skiljaktigheterna i 
åsikter. Nu däremot låg de i en tyst, men oavlåtlig kamp med varandra om 
barnet, vars själ var och en av dem ville draga till sig. Hur skulle jag 
kunna träda över till den enes sida, följd av den andres förtvivlade 
blick? Jag vacklade mellan båda och förleddes till det värsta av allt: 
lögnen. När läpparna höll med den ene, flög ögonen till den andre för att 
säga det min övertygelse ändock lutade åt det hållet."

Kandidaten såg på henne med ett hos honom ovanligt deltagande, det fanns 
något i denna frimodiga ärlighet, som ovillkorligen vann.

"Men i ert sinne, vem höll ni med där?" frågade han.

"Min far."

Med en glad och öppenhjärtig blick räckte han fram sin hand, och utan att 
rodna emottog hon det erbjudna handslaget, ty nu kände hon igen realisten, 
mannen med det rättframma språket.

Hon hade läst en hel del, även i filosofiska och naturvetenskapliga ämnen, 
hennes åsikter och uttalanden var i allmänhet djärvare än andra unga 
flickors, och ibland såg det ut som om hon ärvt något av faderns lynne.

Doktorinnan var ofta upptagen av hushållsbestyr, och då var det de två 
unga som höll varandra sällskap, promenerade, språkade och läste. Ty till 
fru Sandersons obeskrivliga förvåning läste kandidaten verkligen högt.

Första gången detta förslag väcktes å bane, erbjöd sig doktorinnan att 
skaffa en lämplig bok, och hon kom in med en tjock volym, bärande titeln: 
"Featherstones ros, eller brott och kärlek", men kandidaten lämnade boken 
tillbaka med ett högt skratt, varpå han gick in i sitt eget rum och 
hämtade Schandorphs novelletter.

Doktorinnan rodnade av förödmjukelse, men av sonen kunde hon tåla allt. 
Det såg emellertid ut som om hon tillräknat Hildur skulden för hans 
uppförande, ty hon gav henne en ogillande blick. I nästa ögonblick var hon 
likväl idel solsken igen; Hildur var ju en gång för alla hennes förklarade 
gunstling.

Det var alldeles nytt för kandidaten att i hemmet äga någon som delade 
hans litterära smak. Hans älsklingsförfattare, vilka föräldrama knappast 
kände till namnet, var för Hildur gamla bekanta, och de saknade aldrig 
samtalsämnen. Det gjorde honom ett nöje att se hur väl hon kunde följa 
hans tankegång, och just därför att hon aldrig blint gick in på hans 
åsikter, kände han sig dubbelt smickrad av det stora förtroende, varmed 
hon blickade upp till honom.

"Skall ni verkligen bli läkare?" sporde hon en dag, då de satt ensamma på 
verandan.

"Ja--kanske."

"Jag är så nyfiken", återtog hon bedjande, och kandidaten tänkte vid sig 
själv, att om hon fått de djärvt spejande ögonen av sin fader, måste hon 
ha ärvt dessa barnsligt veka läppar av sin mor.

"Mamma har väl skvallrat?" frågade han leende.

Hon svarade icke, utan flyttade sig endast närmare, färdig att lyssna till 
hans förtroenden. Och han talade, varmare, öppenhjärtigare än han plägade; 
han talade om sig själv, sina förhoppningar och framtidsplaner. Då och då 
sköt hon in ett ord, ty hon förstod honom så väl. Det aktningsfulla 
allvar, varmed hon avhörde honom, underlät ej att smeka hans självkänsla.

Efter den dagen var hon hans förtrogna i allt som rörde hans litterära 
framtid, och han lovade att hon, innan de trycktes, skulle få läsa en del 
av de skisser, med vilka han var sysselsatt.

En dag var de bortbjudna.

Hildur, som icke gjorde mycket av sin toalett, var den första som visade 
sig i salongen, färdigklädd. Kandidaten stod framför spegeln, medan 
modern--som ännu icke hunnit få mössan på--var sysselsatt med att knyta 
hans halsrosett. De var så upptagna av sitt förehavande, att de knappt 
lade märke till Hildur.

"Men herregud, mamma kan väl se att den icke kan sitta och peka på det där 
sättet! " utbrast kandidaten i jämmerfull ton," f-n vete också varför inte 
Elna kunde gjort det, när hon var där uppe ändå."
"Kära du, Elna blev stött över allt vad du rev 
av dig för stövlama, vilka verkligen var mycket bra."

"Stött?" upprepade kandidaten föraktligt, "jaså, har vi nu kommit så långt 
att pigor får bli stötta också! Men mamma kan väl se att den rosetten icke 
duger!"

"Jag vet inte bättre än att du binder den själv då," sade doktorinnan och 
gick. Hans hänsynslöshet harmade henne, därför att Hildur hörde på, själv 
var hon nog van därvid.

Han var icke lik sig, där hade kommit ett käringaktigt, gnatigt drag i 
hans ansikte.

Hildurs ögon mötte hans i spegeln.

Var detta den blivande storheten, den fördomsfrie, klarseende mannen,--som 
tog humör över en småsak i sin toalett?

Han rodnade lindrigt--han kunde skifta färg vid minsta anledning--och 
ryckande upp knuten, vände han sig emot henne med sitt soligaste leende.

"Förbarma er, fröken," sade han i det han skämtande böjde ett knä och 
sträckte ut sina armar med en ungdomligt behagfull rörelse.

Hon satte sig på en bredvid stående stol och knöt halsduken under det han 
låg på knä framför henne.

"Ni är fåfäng," sade hon leende, men med en förebråelse i tonen, "fy, det 
passar icke för en man att lägga så stor vikt vid småsaker, vad betyder en 
sådan obetydlighet som en halsrosett?"

"Den betyder mycket--när ni binder," svarade han skrattande, "den betyder 
att ni har levnadsmod nog att taga fast där andra förtvivlar."

"Och ni?"

"Jag behöver er."

Han såg henne in i ögonen--det var första gången de var varandra så 
nära--men det låg för mycket renhet i hennes, att de skulle behöva vika åt 
sidan blott för en varmare blick; de blev endast djupare, fuktigare, då 
hon svarade:

"Det talet är utslitet--om sångmö, skyddande ängel, och allt det 
där------ni behöver icke en annan; ni måste finna reda på er själv."
"Ack ni lilla sanningsapostel!" utropade han skrattande och denna 
gång blev hans blick sådan, att hon måste vända bort ögonen.

Hon reste sig hastigt och rodnade, men han fäste sig icke vid hennes 
förändrade ansiktsuttryck, ty han såg åter i spegeln.

"Nu är det bra", sade han muntert," men låt mig nu se på er också, det 
gäller i dag den finaste sociteten."

Han vände sig om och granskade hennes dräkt.

"Har ni ingen längre klänning?" sporde han slutligen.

"Nej, den ärju lång nog," genmälde hon och såg nedåt klänningen, ned på 
sina små fötter i pariserskorna.

"Men den ser ju så rysligt enkel ut, det skulle passat så förträffligt till 
er figur med ett långt släp."

"Klänningen är av vackert tyg, modernt sydd, och sitter utmärkt, vad kan 
man mer begära?"

"En smula elegans," svarade han och vände sig på klacken.

Hon rodnade och bet sig i läppen, men svarade icke.

Finns det väl en kvinna som icke uppfattar det som en skymf ifall någon 
säger henne att hon icke förstår att klä sig?

Hildur beslöt att skaffa sig upprättelse, men låtsade om ingenting.

Kandidaten var icke med om frukosten följande dag, och då han kom ned satt 
Hildur redan på verandan och arbetade.

"Fröken, ni kan icke tänka vilken massa saker jag har att säga er," ropade 
han redan på avstånd, och kastade sig på en av bänkarna ett stycke från 
henne.

"Ännu?" svarade hon muntert, "jag tycker att vid det här laget borde ni ha 
hunnit med allt som legat er på hjärtat."

"Långt därifrån. Det märkvärdiga är just, att ju mera man talar, dess mer 
har man att säga. Ni har också en förunderlig talang att locka fram allt. 
Det är som den naturligaste sak i världen, att man skall bikta för er alla 
sina tankar, utan att ni som gengäld förtror en det ringaste."

"Talar jag icke med er om allt möjligt, rår jag för att ni glömmer det 
lika fort?"
Han teg ett ögonblick, därpå svarade han livligt:

"Ja, ni talar så enkelt, att allt vad ni säger förefaller som det vanligaste 
småprat; man behöver riktigt tänka efter för att komma på det klara med 
att man verkligen fått förtroende."

"Så är det alltid med er karlar, det som icke braskar och gör väsen av sig 
är ingenting. Man skyller oss fruntimmer för att var ytliga och flärdfulla, 
men vems är skulden om vi så är? Vad intryck gör det anspråkslösa och 
vardagliga på er? Nej, glitter skall det vara,--sådant som sticker i 
ögonen och fängslar uppmärksamheten. Så fort ni vant er vid det som var 
nytt, skall det vara någonting ännu nyare."

"Ni är bitter. Vid Gud, ni är ond; vad är orsaken?"

"Detta nyhetsbegär hos er demoraliserar oss," fortfor hon häftigt, 
"och--jag skall säga er något--det förkväver lyckan."

Han flyttade sig närmare och såg intresserad ut.

"Hur har ni kommit på dessa tankar?"

"Genom att se på er och tant."

"Mamma?" Han drog på ordet i ytterlig förvåning.

"Trodde ni att jag talade för min sjuka mor?" sade hon skrattande, fast 
det blixtrade en smula i ögonen, "nej, jag hörju ännu till det nya."

"Ja, det gör ni verkligen, ty idag känner jag icke igen er."

"A, jo, det gör ni nog," svarade hon skämtande, "ni känner till och med en 
ung man, som fjäsas bort av sin mor, vars hyllning han emottager så 
likgiltigt, som vore den rakt ingenting."

"Prat."

"Och ni vet icke hur man kan sakna en sådan tillgivenhet; i den punkten är 
jag så mycket erfarnare än ni."

Han såg otålig ut. Detta stötte väl mycket på moralpredikan, och det var 
vad han avskydde mest i världen. Han skulle önska att kunna vånja henne av 
därmed.

"Vet ni vad denna saknad egentligen är?" sporde han i det han lade armarna 
på verandans räck och betraktade henne.

"Nej."

Han såg länge på henne och det kom ett drag av förfinad cynism i hans 
vackra ögon.
Hon virkade utan att se upp, och märkte det icke.

Sänkande rösten sade han:

"Det är en förklädd längtan."

Hon teg men rodnade.

Han betraktade detta nedböjda huvud med det slätkammade håret och den 
tjocka flätan, vilken av sin egen tyngd gled ner på halsen; därefter fäste 
sig hans blick vid dessa avrundat fina händer med de mjuka, taktmässiga 
rörelserna.

"Hur lika varandra alla unga flickor är!" utbrast han, "det finns ett ord, 
som de alla bär i tankarna, men som de sällan äger mod att uttala."

"Och det skulle vara?" frågade hon utan att se upp, men med en viss 
oppositionslust.

"Ni vet det, visa att ni äger sanningskärlek."

Hon log, och sänkande rösten som ett eko upprepade hon:

"Kärlek."

"Ett vackert ord, men vet ni också vad det betyder?"

Hon såg upp.

"Jag vet det bättre och vackrare än ni, ty jag är en kvinna."

"Men det finns en egenskap hos kärleken, som ni icke känner," invände han, 
"den är fri och låter icke tvinga sig; den är sin egen lag och äger ingen 
annan; plikten är för kärleken ett tomt ord."

"Kärleken är en gud," svarade hon leende, "vore han väl det om han icke 
vore fri? Och ni har rätt, kallsinnigheten säger: det är min plikt att 
älska, men kärleken tänker: det är min rättighet. A, ni trodde att ni 
skulle skrämma mig med det där slagordet?" tillade hon skrattande.

"Nej, men jag har skaffat mig själv en smula inspiration," försäkrade han 
och sprang upp till sina noveller.

Allt som tiden gick blev hans intresse för Hildur varmare och mera 
personligt; han utkämpade riktiga strider med sig själv när han skulle gå 
från samspråket till sitt arbete. Föräldrarna lade märke till allt detta och 
växlade betydelsefulla blickar bakom de ungas rygg.

Det började lida mot slutet av sommaren.
Det hände sig en dag att det kom bjudning till en stor middag hos 
häradshövding Lebenhausens, ortens anseddaste familj, och mot all vana 
tycktes Hildur bli riktigt glad däråt.

Kandidaten var tidigt klädd, han hade gjort sig särdeles brått hela 
förmiddagen, och hoppades nu få prata bort en stund med Hildur, innan man 
skulle resa. Hon fanns emellertid icke i salongen, och han började gå fram 
och tillbaka på golvet för att invänta henne.

Han hörde dörren öppnas och stängas--ett frasande av siden. Han vände sig 
om.

Hildur stod mitt på golvet och neg djupt, böjande sig som en konstnärinna 
inför sin publik.

Hon var klädd i svart atlasklänning med långt släp och fyrkantig 
urringning. Halsen såg ännu vitare ut mot agat-collieren samt klänningens 
svarta spetsar. Vid vänstra sidan bar hon en ensam vit törnros.

"Stränge herr, kan jag gå an nu?" sade hon med skälmsk ödmjukhet, läggande 
huvudet på sned.

Han hade stannat i namnlös förvåning.

Hon slog upp sin solfjäder och kastade över dess kant en skadeglad blick.

"Ni fordrade för någon tid sedan en smula elegans", återtog hon, "ni kände 
ett visst medlidande för den stackars oskulden, som icke ens förstod att 
klä sig."

Han svarade ännu icke.

"Och även nu vinner jag kanske icke ert bifall, oaktat aU min möda?"

Han fäste blicken på hennes ena arm, där den syntes mellan den långa 
handsken och klänningsärmens vid armbågen nedfallande spets.

Det var beundransvärda armar.

Hon vände sig häftigt om och gick fram till fönstret, lutande sig mot dess 
karm låtsade hon betrakta utsikten.

"Ni är charmant--förtjusande!" utbrast han i en ton som förrådde 
sinnesrörelsen, "men hur är det möjligt------?"

"Vad?" Hon vände sig om med en rynkning av ögonbrynen.
"Det är klänningen jag talar om," sade han hastigt, "den är ju 
dyrbar, furstlig--vilket tyg?"

"Jag har fått hela härligheten från Paris", svarade hon kort, "ni ser att 
det är alls ingen konst, bara man betalar."

Han skakade på huvudet med en min, som om det hela vore en gåta.

Hon såg på honom länge och forskande.

"A! " utropade hon och brast i skratt, "ni trodde att jag var fattig?"

Men plötsligt mörknade hennes ansikte, hon kom att tänka på, hur i så fall 
hans ord om hennes ylleklänning helt enkelt varit hjärtlösa.

Hon slog rasslande ihop solfjädern och lämnade rummet.

Han stod och såg efter henne; hon var verkligen så elegant, som han kunde 
önska, men förvåningen hade gjort honom handfallen, han kände sig 
främmande.

Då hon var borta knackade han på sin mors dörr och steg in, hon stod vid 
spegeln och fäste kragen.

"Mamma," sade han, "är Hildur rik?"

De nämnde henne alltid vid dopnamnet då de talade om henne.

"Herregud, det måtte du väl veta!"

"Nej, aldrig i världen har det fallit mig in. Hon--så enkel!"

"Det är princip."

"Dumheter", mumlade han och gick.

Inom tio minuter var Hildur omklädd, och när hon kom utför trappan kastade 
hon en triumferande blick på kandidaten, som höll vagnsdörren. Utan att 
behöva ta ett tag i sin korta ylleklänning, satte hon den eleganta 
pariserskon på fotsteget och sprang upp.

Hela aftonen var hon idel munterhet. Där låg en glans i hennes ögon, en 
smidighet i hennes rörelse, som icke var spelad. Hon blev firad och 
observerad, men för kandidaten ägde hon knappast ett ord. Han å sin sida 
kastade mörka blickar på henne och dem hon dansade med, själv dansade han 
föga, utan gick i stället omkring och strödde ut kvickheter och sarkasmer. 
En gång kom han och satte sig helt nära henne, men då han fortfarande teg, 
reste hon sig och gick.

Sedan undvek han henne.
Då man efter hemkomsten lagt av ytterplaggen, 
och doktorn gått in till sitt, sade Hildur god natt åt doktorinnan och 
kandidaten, för att från tamburen gå direkt in i sitt rum.

Men kandidaten behöll hennes hand i sin, och ställande sig mellan henne 
och sin mor, på det att denna icke skulle giva så noga akt, sade han i 
låg, upprörd ton:

"Fröken, hur kan ni bli ond för så litet?"

"Jag är icke ond," svarade hon undvikande och sökte draga sin hand ur 
hans.

"Ligger det något ont i att jag vill se er överglänsa alla andra?" återtog 
han.

De stod varandra så nära, belysningen i tamburen var bristfällig, hon 
ville se vad han menade, och så kom hon att se in i hans ögon.

De var djupare och mörkare än annars, och det låg en berusande trollmakt i 
dem, som band hennes egna; hon andades fort.

"God natt", sade hon hastigt.

"God natt", svarade han, tryckte hennes hand och tillade i en skälvande 
viskning: "man behöver mod för att leva, men har man det, då är livet 
fullt och rikt som en sådan blick."

Han närmade sig icke, utan endast såg, och dock var det som om han 
överhöljt henne med kyssar.

Hon ryckte lös sin hand och skyndade in till sig. När hon reglat dörren, 
klädde hon av sig i flygande hast och höll just på att släcka ljuset, då 
hennes blick föll på ett litet paket, som låg på nattduksbordet. Hon 
öppnade, nästan utan att tänka på vad det kunde innehålla, ty hon var rov 
för en nervös upphetsning, och hennes pulsar brände. Konvolutet omslöt den 
första av de berättelser kandidaten lovat henne att få läsa.

Att börja med kunde hon icke komma ifrån sin egen upprörda sinnesstämning, 
men småningom blev hon intresserad.

Det var en folklivsbild, enkelt framställd, icke idealiserad, men något 
kall. När hon slutat samt lagt manuskriptet ifrån sig, satt hon länge och 
stirrade ut i rymden med eftertänksam min. Därpå tryckte hon plötsligt 
sina läppar emot den hand han hållit i sin och släckte ljuset.
Man är sällan så hjärtligt stämd som efter en försoning, man tävlar 
om att ödmjuka sig, att gottgöra; så var också fallet med de unga två. När 
de följande dag möttes vid frukostbordet, överbjöd de varandra i soliga 
leenden.

Hildur var riktigt vacker, sval och daggfrisk som en sommarmorgon. Det 
hade kommit någonting blygt och skärt över henne, som icke fanns där igår.

Man måste hålla sig inne, ty det regnade.

Då doktorn gått ned, gick kandidaten in till de båda damerna, som redan 
satt vid sina arbeten.

"Nå?" sade han och ställde sig framför Hildur.

Hon förstod honom.

"Jag tyckte den var riktigt bra skriven," svarade hon, "tack skall ni ha."

"Vad var det?" frågade fru Sanderson.

"Bara en av mina skisser, om vilken jag önskade höra fröken Wides omdöme."

"Den kan väl också jag få läsa?"

"Mamma skulle icke förstå sig på den, det är bara en bondhistoria."

"Allting intresserar mig, då du skrivit det."

"Ja, är det inte det förargligaste man kan höra!" utbrast kandidaten och 
vände sig till Hildur, "så säger mamma alltid.--Tycker mamma om det?--Ja, 
mycket.--Men det tycker väl mamma bara för det jag skrivit 
det?--Naturligtvis, min käre gosse.--Är det inte smickrande?"

Han kastade sig i en stol och stack fingrarna i håret med en förtvivlad 
min.

Båda fruntimren skrattade.

"Ja, medgiv att det är förargligt," återtog han med en energisk gest.

"Men det är så älskvärt förargligt," svarade Hildur leende och kysste fru 
Sandersons knubbiga hand.
"I dag bliven I av med ert tråkiga påhäng," yttrade kandidaten efter 
en trumpen tystnad, varunder han endast betraktat Hildurs flitiga fingrar.

"Vart skall du då hän?" sporde modern, som icke kunde hysa ett ögonblicks 
groll emot honom.

"Till baron Linde, han har ungkarlsmiddag."

"Ack, mitt barn, det är det värsta jag vet, när du skall dit."

"Prat, man har icke så roligt någonstädes som där."

"Ja, men där går så vilt till," sade fru Sanderson bekymrad.

"Ja, nog är där en smula hett, men ni kan icke tro vilka viner han 
har,--äkta druva."

"Jag lämnar ert manuskript åt tant, så kan hon trösta sig med det, medan 
ni är borta," sade Hildur, utan att fästa sig vid hans yttrande.

"Ja, gör det", svarade han, "ni skall själv få ett annat för er räkning."

"Tack."

"Men, min käre gosse, låt mig nu se att du är förståndig, annars blir jag 
så ledsen," bad modern, som icke kunde få middagen ur sina tankar.

"Jag skall be mamma komma ihåg att jag icke är något barn," svarade sonen 
högdraget.

Modern teg, men räckte sig bort och klappade honom på handen.

"Ni kan inte tro hur gnistrande kvick vår värd är, sedan han väl kommit i 
feststämning," sade kandidaten, vänd till Hildur. "En vacker karl är han 
under alla omständigheter, men när han druckit några glas, är han alldeles 
hänförande."

"A?" sade Hildur tvivlande.

"Jo, ni skulle bara se honom föreslå en skål",--kandidaten reste sig, 
strök håret tillbaka och höjde handen, som om han höll ett glas, --"det 
gör ingenting om han också stöder sig en smula tungt mot 
bordet,"--kandidaten lade handen på stolskarmen och lutade sig tillbaka, 
under det ett inspirerat leende bredde sig över hans drag,-- "ordet har 
han fullkomligt i sin makt, formen är fri och kristallklar, man ryckes 
oemotståndligt med av dess ström. Då blir han idealist, hans tankar 
taga en högre flykt, hans ögon glänsa, och han talar om detta något som 
bär oss genom livet."

Kandidaten var icke sig själv, som han nu stod där, med denna fria panna, 
denna stolta kastning på huvudet och denna ljusa blick.

Hildur såg på honom; hon hade aldrig sett honom så vacker.

"Ja, sanning är det," sade han i det han satte sig och åter strök ned 
håret, "Linde är aldrig så glänsande som då han är--rent ut sagt-- full".

Han uttalade det sista ordet med grym fröjd, det var honom en glädje att 
slita sönder den stämning han vävt av sin egen hänförelse.

Hildur betraktade honom med en blandning av tvivel, misstro och beundran.

"Det bor en gud i vinet," återtog han i sin egen ton, "det finns alltid så 
mycket mer inom en människa än hon vågar släppa ut,--mera eld, mera 
snille--det behövs en känsla av frigörelse för att kunna gå ut till 
gränsen. Vinets ande skänker oss denna känsla, det är en gudagnista som 
tändes för minuten och sedan slocknar."

Hans mor såg nedstämd ut, men sade ingenting. Hildur skulle hellre önskat 
att han sagt allt detta då de varit ensamma, och så gick han.

Sedan Hildur lagt sig, tog hon fram sitt lilla häfte och läste.

Det var en fint utförd miniatyrmålning, där omsorgsfullt detaljarbete 
överskylde bristen på kraft; det låg någonting medvetet och överförfinat i 
hela framställningen, som kom luften att kännas kvav och parfymerad, men 
Hildur märkte det icke; hade det också varit gift, skulle hon icke haft 
men därav, ty det fanns tillräckligt inom henne för att oskadliggöra 
det:--hela friskheten av ett gryende tycke, hela naiviteten hos ett rent 
sinne.

Då hon slutat lade hon huvudet på kudden och log, stilla och varmt som om 
idel ljusa tankar dragit genom hennes själ, och så var det i själva 
verket, ty han var med i dem alla. Hon tyckte sig se honom, med beundran 
lyssnande till vännen, som tungt stödd mot bordet och med glaset i hand 
höll tal för de odödliga ideerna, för detta något, som bär oss genom 
livet. Orden var själfulla, rösten böjlig, och hon såg hänförelsen lysa ur 
allas blickar, just som hon sett den i hans. Hur härligt måtte ej 
detta rikt pulserande vårliv vara! Den som vore student!-- ----Å nej, den 
som vore en liten tomte som kunde stå vid nyckelhålet och lyssna! Ja, det 
var just vad hon ville.--Hon skrattade åt sitt eget infall, allt syntes så 
glatt. Men är då icke varje kvinna en sådan enfaldig tomte, som står 
utanför, sammanknäppande händerna i glädje över den smala ljusstråle, som 
bryter ut genom dörröppningen? Vilket tokigt infall!------Men var det icke 
verkligen sant att han för henne skulle bliva sambandet med den värld 
som------ med ideernas, de stora tankarnas------

Hennes föreställningar hade blivit allt dunklare, ögonen slöt sig, och så 
somnade hon.

Ljusskenet föll fullt och klart på den vita bädden, på det mörkhåriga 
huvudet, och ännu i sömnen log hon med halvslutna läppar. Så vaknade hon 
till igen, men bara för att släcka ljuset.

Hon hade redan sovit länge, då hon väcktes av vagnsbullret.

--A, det var ju han som kom. Men så sent det måste vara!

Steg hördes i trappan, men--Gud, vad var det!--de var ju tunga och 
stapplande--skulle någon olycka ha inträffat? Hon höll på att springa ur 
sängen och kasta kläderna på sig. Men nej, där hörde hon ju huspigans 
förstulna fnitter. Alltså ingen olycka.

Hon lade sig åter ned och lyssnade. Då ryckte hon plötsligt till vid 
ljudet av en röst, själlös som ett djurs läte och blott mänsklig i sin 
skrävlande narraktighet--en drucken mans försök till sång, ögonblickligen 
nedtystat.

Men det var redan för sent. Trots all dess vidrighet var det icke möjligt 
att förneka denna röst, det var hans.

Hon gömde ansiktet i kuddarna som ett barn för en åskskräll, men ännu 
sedan allt var tyst ljöd om och om igen för hennes öron detta själlösa 
rop, och för varje gång föll samma blytunga fasa över henne. Hon frös som 
om det varit den kallaste vinternatt.

Följande dag härskade en viss misstämning vid frukosten, och kandidaten 
blev icke synlig förrän vid middagsbordet.
Modern såg nedstämd ut, men teg, fadern åt i hast, emedan ett 
sjukbud höll och väntade.

Gumman följde honom ned till vagnen, och de unga blev lämnade ensamma. 
Hildur talade mera än hon åt, och hennes munterhet föreföll en smula 
tvungen. Kandidaten betraktade henne förstulet och undrade om han burit 
sig dumt åt på något sätt, han erinrade sig

ingentingþ.

Efter middagen gick han till sitt arbete, och bortåt eftermiddagen såg 
Hildur honom komma gående över ängen med en handduk över axeln; han hade 
varit och badat.

Efter några minuter hörde hon hans steg över salsgolvet, och så kom han ut 
på verandan. Han såg frisk och livlig ut, kanske en smula blekare än 
vanligt, håret var ännu rakt av vattnet, hållningen fri och elastisk.

"Seså, nu har man tagit sig en redig simtur," sade han glatt, "och nu 
känner man sig som en riktig människa igen. Pappa och mamma ser ju 
hängfärdiga ut för det deras kära son råkat skaffa sig några 
kopparslagare, liksom det vore en hel olycka."

Hildur såg på honom och svarade icke.

"Trodde ni att jag var ett dygdemönster?" frågade han skrattande och 
kastade sig på bänken. Hon såg åter upp. Hans blick var så oemotståndligt 
öppen och frimodig.

"Jag är rädd att jag trodde det," svarade hon och rodnade.

"Men det får ni icke tro, icke vänta," återtog han och såg henne in i 
ansiktet.

Hon vågade icke möta denna blick, därför såg hon ned igen.

"Det finns en frestelse, som för mig är svårare än alla andra," vidblev 
han, "och det är begäret att erfara allt, känna allt. Jag är realist i 
varje tum, och jag kan, jag får icke vara obekant med det liv jag 
skildrar. Om jag vill läppja på allt, så är det för att göra min 
erfarenhet så rik, att jag en gång måtte kunna säga: intet mänskligt är 
mig främmande. Kan ni fördöma mig?"

Hon svarade ännu icke. Hon var endast alltför böjd att tro honom i allt, 
giva honom rätt i allt.

"Ni vet icke, vad det vill säga med den fatala dagen efter," fortfor 
han, "hur tom man känner sig, hur man törstar 
efter ett enda vänligt ord, hur mycket värre det är att stötas bort då än 
annars.?'

Han tog sakta en av hennes händer i sina, och hon lät det ske.

Det föreföll henne som om de båda spelade komedi, och hennes hand vilade 
viljelös i hans, under det ett leende smög sig kring hennes slutna läppar. 
Detta leende var fult.

Nu var det hon som hade att kämpa mot frestelsen, mot det lägre i hennes 
egen natur, vilket under sken av överseende och offervillighet manade 
henne att icke fordra det högsta, att nöja sig med vad som fanns och kasta 
sig i hans armar.

Det givs två ord, som även hon ofta hört sammanställas, nämligen leva och 
njuta.

Hon såg ut över fälten. Längst bort syntes de i ett blåaktigt töcken, och 
solen började sänka sig.

"Intet vinns genom självbedrägeri??' sade hon sakta, liksom rädd att de 
frestande tankarna skulle höra hennes ord och gendriva dem, "ni begagnade 
er nyss av realismen som förgyllning åt er personliga böjelse. Det är 
manligare att se sakerna sådana de är."

Aj, aj, där var hon med sina moralpredikningar igen! Skada på så vacker 
flicka.

Han lösgav hennes hand, och det uppstod en minuts tystnad.

"Läs någonting för mig??' sade Hildur plötsligt i sin vanliga ton, "nu 
skall jag snart resa, och sedan får jag väl aldrig mer höra er läsa.?'

"Skall ni resa?"

"Ja visst, sommaren är ju slut, och jag kan icke stanna här alltid.?'

"Och ni bryr er icke om hur det går med mig och mina noveller?"

Hon måste vända bort ögonen, ty de fylldes av tårar. Den unga litteraturen 
låg henne ju så hårt om hjärtat, och i morbroderns hus avskydde man 
densamma.

"Jag kan icke göra något för er och edra arbeten'?? sade hon.

"Jo, ni kan stanna här tills deras öde är avgjort.?'

"Och när blir det?"

"I morgon hoppas jag att kunna avsluta den längsta av berättelserna, sedan 
gäller det att skaffa förläggare och jag ämnar själv resa till Stockholm 
för att rangera saken."
"Nu tycker jag om er", sade hon raskt, "man skall icke prata, utan 
handla."

Han rodnade. Det fanns något i denna hänsynslösa uppriktighet, som stötte 
honom för huvudet; hon behandlade honom ju rent av som en skolpojke.

Hon märkte ingenting.

"När får jag läsa den där berättelsen?" frågade hon.

"När jag reser, skall jag lämna er konceptet,"

"Tack. Varom handlar den?"

"Om äktenskapsfrågan."

"O, vad jag längtar!"

"Efter att jag skall resa?"

"Prat!--Efter att ni skall komma igen."

"Ni stannar således?"

"Naturligtvis, om ni skyndar er."

De var nu helt och hållet inne i den gamla tonen och hade hundrade saker 
att säga varandra, ja, de satt där ännu och pratade, när doktorinnan kom 
och budade till kvällsmat. Hon rapporterade förhållandet, så fort hon såg 
sin man.

Redan följande dag kom kandidaten ned i sin fars rum och anhöll om ett 
enskilt samtal.

Doktorn tog för givet att det var för att begära hans samtycke till 
förlovning med Hildur. Stor blev därför hans överraskning, när sonen i 
stället anhöll om pengar till en Stockholmsresa. De länge försummade 
studierna och denna i hans tycke onyttiga utgift syntes doktorn vara 
ganska betänkliga tecken, vilka alldeles icke tydde på förlovning, men han 
brukade aldrig förhasta sig.

"Du har väl säkra utsikter?" frågade han.

"Hur,--vad menar pappa?"

"Jag menar hos flickan."

"Utsikter--ja, jag vet inte, det tror jag, men än sedan?"

"Du skall komma ihåg att hon är rik", sade doktorn.

Sonen hade upp i munnen några klingande fraser om "så lumpna 
bevekelsegrunder vid ingående av ett äktenskap", men teg visligen vid 
tanken på att han icke fått pengar till resan ännu.
Med en allvarlig förmaning att icke låta lyckan gå sig ur händerna, 
gav fadern honom en anvisning på det begärda beloppet, ty trots allt knot 
över "lättja" och "skrivklåda", var han hjärtinnerligt svag för sin son. 
Dessutom hade han fått i sitt huvud att Hildur skulle bli en så 
förträffflig svärdotter, han var därför mycket medgörlig emot henne. Man 
lät honom förstå, att hon önskade denna resa.

Kandidaten packade alltså sin koffert. Hildur sydde knappar i två par 
handskar åt honom och var så behjälplig hon kunde.

Vid avskedet lämnade kandidaten henne manuskriptet.

"Det är den bästa av dem alla", sade han, "det är den som skall uppbära 
hela sanningen, med den står och faller jag."

Hildur stod i sitt rum, läggande sista handen vid packningen av sina 
koffertar.

Fem dagar hade förflutit sedan kandidatens avresa till Stockholm, och ännu 
hade han icke hörts av. Alltsedan han reste hade Hildur icke varit sig 
lik, hennes goda lynne hade försvunnit, hon var ena stunden skarp och 
kantig i sitt sätt och nästa minut färdig att brista i tårar. Men långt 
ifrån att känna missnöje över dessa hastiga växlingar, gladdes de gamla av 
detta bevis på hur mycket hon fäst sig vid deras son, och hur tomt hon 
kände det när han rest. Men vad som förvånade dem var hennes oryggliga 
beslut att resa. Alla föreställningar var förgäves, hon tackade blott för 
deras välvilja, tilläggande att nu var sommaren slut, och nu var det tid 
att fara hem.

Fru Sanderson hoppades ännu att hennes son skulle komma i tid för att 
träffa Hildur; snälltåget innebar ju en möjlighet, och hon kände en aning, 
att han skulle komma hem den dagen.

Ångvisslan från stationen hade just låtit höra sig, och doktorinnan stod 
vid matrumsfönstret för att passa på honom, om han skulle komma.

Riktigt. Nu öppnades porten och ur dess dunkel framträdde den välbekanta 
gestalten; hållningen var käck, gången lätt och spänstig; han såg uppåt 
hela raden av fönster och varseblev så modern. Han svängde hatten som ett 
segertecken, och hon hörde honom i ilande fart rusa uppför trapporna.
I tamburen möttes de; han tog henne i famn.

"Var är Hildur?" frågade han andlöst.

"Hon är i sitt rum och packar."

Kandidaten lade ej märke till det sista ordet.

"Mamma, jag måste tala vid henne, ensam", sade han med glad brådska, 
knackade på hennes dörr och steg in.

"Förläggare, gynnare, vänner!" ropade han, kastande hatten på ett bord och 
fattande Hildurs båda händer.

Hon bara såg på honom.

"Hildur, kan ni fatta detta? Är ni icke glad?" fortfor han följande sin 
egen tankegång, "snälltåget har gått som en snäcka, så har jag längtat att 
få säga er det. Jag höll på att telegrafera, men så ville jag naturligtvis 
se vad min ni skulle göra, och så måste jag vänta. Det skall komma--allt 
som jag drömt om--ett namn, en framtid och kampen på livets stora öppna 
arena! Jag känner mig så stark, så glad, att jag kunde erövra hela 
världen."

Han kysste stormande hennes händer, men hon ryckte dem till sig i det hon 
rynkade ögonbrynen.

"Men vad går åt er?" frågade han hastigt och betraktade henne 
uppmärksammare.

"Ingenting", svarade hon torrt och tvunget, "jag lyckönskar er till 
framgången."

"Men gläder er icke däråt?"

"Å jo."

"Ni är sjuk?"

"Ja", svarade hon för att giva skäl för sin märkbara blekhet.

"Men nu måste jag se er frisk och glad, nu mer än någonsin."

Hon endast skakade på huvudet, det var som om hon icke kunde få ord över 
sina läppar.

Han förde henne till stolen vid sybordet och satte sig själv mitt emot.

"Seså", sade han vänligt och strök hennes händer, som vilade på bordet, 
"nu måste ni tala om allt för mig. Vad är det?"

Hon dröjde ett ögonblick, innan hon svarade, och läpparna skälvde lätt, 
som när ett barn strider mot tårar.
"Jag är så ung", sade hon klagande, "och ända sedan barndomen har 
jag tvivlat och sökt, slitits mellan meningar och partier, tills jag var 
så trött, så trött, att jag varken såg ljusning eller råd."

Hon lade händerna över ögonen--dessa aristokratiska händer, som han 
beundrade så mycket.

"Det är hårt att icke äga något, icke någon att tro på", upprepade hon 
sakta.

"Och det säger ni till mig, och nu? Har vi icke livet att tro på, ligger 
det icke framför oss båda så lockande och ljust?"

"Om jag kunnat se upp till er med förtroende, skulle jag hållit av er", 
fortfor hon allvarligt, stödjande hakan mot sina sammanknäppta händer, 
"men ni har självt förstört all tillit; jag kan icke tro er, jag vill 
icke. Och det är bäst så."

"Men vad ger er anledning att? . . . Är det vad ni läst som . . . ?"

"Ja, det är vad jag läst", svarade hon.

"Men vi har ju så ofta talat om sådana saker."

"Ja, men inte på det sättet."

"Och mina åsikter i ämnet har ju också varit era."

"Jag har misstagit mig om era åsikter; i en punkt har jag icke förstått 
dem."

"Ni har ju åtminstone förstått att jag med min framtid också menar er?"

"Hur?" sade hon skarpt.

"Varför vill ni med all makt framkalla missförstånd? Ni synes vara ond, 
och jag kan icke fatta anledningen."

"Inte?" utbrast hon, och ögonen blixtrade genom tårar. "Ni har icke en 
skymt av aktning för oss kvinnor--ingen! Det skymtar mellan varje rad i 
vad ni skrivit. Vi kan saklöst glömmas--övergivas. Kärleken är det enda 
som med rätta binder en man och en kvinna vid varandra, kärleken är 
flyktig, ingen kan befalla sitt hjärta, tycket växlar, och ett äktenskap 
sedan tycket svalnat är ett brott."

"Men ni harmas över era egna åsikter."

"Mina! För det jag anser den redliga viljan vara huvudsaken och vigseln 
blott en yttre form? För er finns det icke något innehåll i denna 
form, ni tror icke ens på viljan, stundens ingivelse tror ni på, 
ingenting annat."

"Men Hildur", invände han med ett sista försök att lugna henne, "bästa 
beviset på att jag tror på äktenskapets innehåll är ju att jag ber er bli 
min hustru."

"Hustru?" upprepade hon; själva hennes fruktan att vackla drev hennes 
vrede till kokpunkten. "Sedan ni sagt att allt vad äktenskap heter är 
humbug--en ohållbar orimlighet? Tackar! Ni är icke ens sann i era så 
kallade åsikter, icke ens emot dem är ni trogen, vad kunde då jag vänta? 
Den som icke själv tror på de läror han förkunnar, är en stackare."

"Ni är ju utom er, sök att vara lugn ett enda ögonblick."

"Nej, jag kan icke. Alla de låga, orena tankar, som ni trott er kunna 
inlägga i er hjältinnas själ, röjer tydligare än ord era verkliga åsikter 
om oss kvinnor. Tror ni att vi skulle vara sådana? O, det är en skam, det 
är en skam!"

Kastande sig framstupa mot bordet och döljande ansiktet, brast hon i gråt.

Kandidaten såg brydd ut. Han kände sig sårad, och dock gjorde det honom 
ont om henne.

"Jag skulle minst av allt trott er vara pryd", sade han.

"Det vet ni att jag icke är", svarade hon, hastigt torkande sina ögon och 
käckt höjande huvudet, "hade jag varit pryd, skulle jag icke vidrört detta 
ämne, utan helt enkelt låtsat att jag icke förstått. Om ni sagt detsamma, 
men friskt och rent, då skulle jag icke haft ett ord att anmärka, men det 
är någonting kvalmigt, äckligt i själva framställningen, som åtminstone är 
mig vidrigt. Jag uppröres icke över vad ni sagt, utan över sättet. Man 
blygs över att ha läst."

Nu var det hans författarfåfänga som kände sig kränkt, och han rodnade 
häftigt.

"Vad rätt har ni att överösa mig med all denna bitterhet?" utbrast han i 
vredesmod.

"Vad rätt", utropade hon och for upp, "vad rätt? Sedan ni lärt mig att i 
er tro söka ett stöd för min, bara för att låta allt ramla så botten 
löst eländigt! Instinkten kom mig ofta att 
tvivla, men jag hoppades i alla fall."

"På vad?" utfor han med vrede, "på att jag skulle vara ett ideal, ett 
helgon, en ängel?"

"Nej, endast att ni skulle vara fullt ärlig, en ursprunglig, kraftfull 
natur."

"Hur vågar ni påstå--------"

"Jag vågar, ty jag har rätt. Jag vågar säga er rakt i ansiktet, att ni 
utbrett er över allt elände under sken av att reformera, men i själva 
verket för nöjet att skildra det. Ni talar om kvinnans likställighet med 
mannen och menar därmed, att hon får vara lika dålig som han. Sköna 
rättigheter! Det är någonting sjukt och osunt i det hela, och det onda 
ligger i själva viljan, just i det som skulle hålla hela varelsen frisk."

"Jag går", sade han, "ty det tjänar ingenting till att säga något, förrän 
ni blir lugn igen."

"Resultatet blir detsamma även då", svarade hon.

"Det är intet storverk att i egensinne kasta bort allt, bara för att göra 
sig viktig, men efteråt kommer kanske ångern", replikerade han överlägset, 
inom sig skälvande av vrede.

Knappt hade han tillslutit dörren förrän hon kastade sig ned över bordet 
igen, utbristande i våldsamma snyftningar.

Fru Sanderson kom smygande in på tå. Hon såg bekymrad ut och lade sin arm 
kring den unga flickans skuldror.

"Mitt kära barn, hur är det fatt", sade hon med låg röst, "har du och 
Alexis varit oense?"

"Ja", svarade Hildur mellan återhållna snyftningar.

"Gråt icke, gråt icke, barnet mitt", sade den gamla frun och klappade 
henne på ryggen, "det kan väl bli gott igen."

Men Hildur skakade energisk på huvudet.

Den vänliga lilla gumman fortfor att tala tröstande till henne som till 
ett litet barn. Slutligen reste Hildur sig och torkade ögonen. Hon slog 
armen kring sin gamla väninna och lutade sitt huvud mot hennes axel, vad 
det kändes tryggt och lugnt! Men där var icke hennes plats, icke nu. Hon 
gjorde sig lös och lade till rätta sina reseffekter, ty man skulle 
strax gå till bords, och sedan var det tid att bege sig av till tåget. 
Avskedsmiddagen var tämligen trist, fast värdinnan gjorde sitt bästa att 
muntra upp stämningen, och värden föreslog en skål för ett glatt 
återseende.

Kandidaten och fru Sanderson följde Hildur till stationen, det hade sett 
så besynnerligt ut " för andra människors skull", om han stannat 
hemma."Urrk!"

Hildur omfamnade gumman till avsked, med kandidaten växlade hon en kall 
handtryckning och en främmande blick. Så hoppade hon upp i kupen, dörren 
slogs igen och tåget ilade bort.

Det var en dimmig dag, och röken slog ned för fönstren. Hildur såg ännu en 
gång ut, hennes blick dröjde vid kandidaten, som stod på perrongen, 
sprättig och fin, blåsande lätta rökmoln från sin cigarrett och språkande 
med en bekant.

Utåt fältet blev dimman ännu tjockare; hur ödsligt den kom allt att synas; 
hur avlägset, färglöst och tomt! Grått i grått som hennes egna tankar.