Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se --- 1 FAR OCH SON. Där satt han således på den skånska gästgivaregården, med armarna stödda emot det brunmålade furubordet och huvudet lutat i händerna, nära det mål som synts honom fjärran under år och långa färder, nu så nära, att endast en natt och en halv mil skilde honom därifrån. Han såg ej på de torftiga möblerna, kände ej den fuktiga luften. Välkända gestalter drogo tysta förbi hans inre syn; han höll generalmönstring med det förflutna. Hur underlig han var till mods ! Han, som lik en bekymmerslös vildfågel ilat kring land och hav, fri och lycklig fast han varken ägt hem eller familj; han som blivit bortskämd av mängdens stormande bifall; han som så ofta kvarlämnat saknad utan att själv känna den, han ville nu smyga sig till sin fars hjärta, så stilla, att han ej måtte störa dess tysta sorg, så allvarlig, att det måtte se sig förstått, så blid, att han måtte bli en påminnelse om den troget begråtna. Var det honom icke som om en av hans barndoms käraste sagor nu skulle stiga fram och bliva verklighet ? Pierre d'Auglars var sidenhandlare i Marseille som hans far varit, och hans farfar före honom. Som enda barnet hade han ensam ärvt det aktade köpmansnamnet, det gamla huset och den till millioner uppgående förmögenheten. Han var ett lyckans skötebarn, denne Pierre d'Auglars, han njöt av allt vad livet äger skönt och ansåg sig vara i sin goda rätt när han sa gjorde; men så var han icke heller otacksam, han var nöjd med sig själv och med hela världen. Pierre d'Auglars ägde en fostersyster, hans avlidne farbrors enda barn, en fin liten varelse, mycket yngre än Pierre, mycket fattig på ägodelar men rik på skönhet och guldglänsande lockar. Hon hade alltid blickat upp till sin fosterbror som till sammanfattningen av all manlig fullkomlighet: han hade ersatt henne far och mor, syster och bror, han var hennes stöd när fosterföräldrarna gingo bort, hon ägde intet annat, och hon älskade honom just så som en sådan där blåögd, ljuslockig liten varelse kan älska, så blygt och omedvetet, att där icke ens fanns rum för någon fåfäng glädje över den blida skönhet, som log emot henne ur varje spegel. Då Pierre d'Auglars fyllt trettio år, bjöd han den unga kusinen att såsom hans maka taga det gamla ståtliga huset i besittning. Och det syntes som om själva huset känt sig väl till freds, det tycktes som om en hel värld av sommar och sol spirat upp därinne; det blev glatt och ljust i de dystert praktfulla gemaken, sedan hon blivit deras härskarinna. Heloise d'Auglars log emot hela världen, och världen besvarade hennes leende. Vad under då, om hon tillitsfullt sträckte famnen emot det okända tillkommande; framför henne öppnade sig ju ett lyckligt liv. Pierre d'Auglars var nöjd med försynens anordningar och erkände villigt, att den gjorde honom full rättvisa; han var icke otacksam. Han kunde i timtal sitta och betrakta det lilla kära anletet med de blå ögonen och groparna i kinderna, under det han lyssnade till den smekande, glada röst, som aldrig för honom ägt annat än kärlekens tonfall. Han klädde sin Heloise i siden och sammet som släpade efter henne så rikt som om hon varit en furstinna. Han skulle velat höja henne högt över mängdens huvuden, att den måtte se och beundra henne; han skulle velat bära henne genom livet. Men en dag gjorde allas vår Herre, utan att ens fråga Pierre till råds, helt oväntat ett byte med Pierre, i det han tog bort hans unga hustru och i ersättning skänkte honom en liten son, vilken icke ens liknade sin mor. Pierre, som nu tydiigt insåg, att han misstagit sig, och att försynen icke vidare handlade med honom efter förtjänst, hämnades genom att förklara, det försynen icke var något annat än en slump; och när hela livet styres av en slump, ansåg sig Pierre också kunna handla på slump. Sedan han på sin hustrus grav slösat både tårar och blommor, ansåg han sig böra i främsta rummet tänka på sig själv: han var en olycklig, förfördelad man, och han fann att han behövde glömska och -- förströelse. Ägodelarna förvandlades i reda penningar, koffertarna packades och Pierre d'Auglars gjorde upp med det förflutna. Den lille Heloin låg i vaggan och log obekymrad, då fadern trädde in för att säga honom farväl. Han betraktade den lille med mörk uppsyn; det var en onaturlig son, som kunde le i ett sådant ögonblick. Därpå klädde han vaggtäcket med banknoter och försvann. Den kraftfulla arbetarhustrun, som var den lilles sköterska, gnolade en chanson i det hon svängde vaggan och torkade bort en tår vid tanken på madame. Sin husbonde såg hon aldrig mera. Nya ägare togo det gamla huset i besittning, den lille Heloin flyttades till sin fostermors låga koja, banknoterna vandrade ut i världen en efter annan. Snart talade ingen mera om den rike Pierre d'Auglars; man hade sagt allt som kunde sägas och så blev han glömd. Nej, icke av alla. Mere Babette glömde aldrig den glansperiod då Heloin vilat på sidenkuddar och hennes egna fötter trampat på dyrbara brysselmattor; och sedan den lille Heloin växt upp, berättade hon ofta för honom om det lysande hem, där han först sett dagens ljus, om den ståtlige, vackre »monsieur och om »madames» underbara skönhet och gula lockar. Hon berättade om lyckan som skövlats, om sorgen som aldrig kunde glömmas, och om »monsieur» som landsflyktig och fylld av saknad irrade omkring i fjärran länder, utan att någonsin finna ro. 2 Kapitel 2. Heloin växte upp tillsammans med Mere Babettes egna barn, men aldrig förblandad med dem; hans kläder voro grova men av annat snitt, och hela familjen iakttog en viss aktningsfull grannlagenhet emot honom; »monsieur kunde ju vilken dag som helst komma och fordra räkenskap. Men år förgingo, och »monsieur kom icke. Mere Babettes barn vandrade till fabriken så fort de blevo stora nog därtill, men Heloin var själv herre över sin tid. Han deltog sällan i de andra barnens lekar utan strövade hellre drömmande omkring i stadens omgivningar eller nere vid sjöstranden; ty oaktat sitt tillgängliga lynne tycktes han mest älska ensamheten. Endast Mere Babettes fantastiska berättelser om hans föräldrar utövade en oemotståndlig dragningskraft på honom, och han kunde i timmar sitta på en pall vid hennes fötter, uppmärksamt lyssnande, under det hon sydde och lät tungan löpa. Ingen konstnär har på duken framtrollat en skönare madonna än den rena bild som Heloins barnsliga fantasi skapade av den tillbedda, aldrig skådade modern. På något outrannsakligt sätt hade Heloin blivit ägare av en gammal fiol, och en kringresande birfilare hade givit honom åtskilliga vinkar om dess användande. I Heloins tycke kunde icke all världens skatter uppväga denna fiol, men så var den ju för honom vad lampan var för Aladdin, om han också ännu ej var medveten om hela dess makt. Det fanns en hemlighet med denna fiol. Heloin visste det, var stolt däröver, och kände en viss skadeglädje över att ingen mer än han anade denna hemlighet. I fiolen bodde en ande, ett levande väsende, skönare, starkare än något människobarn, fastän det iklätt sig ett så ringa omhölje; vad ingen visste, vad ingen kunde utsäga, det uppenbarade fiolens ande i ensliga stunder för sin ägare. Hela barndomens sagovärld, alla hoppets bävande aningar bodde därinne. Men då dess toner stundom lockade tårar i Mere Babettes ögon, visste hon icke, att det var sina egna sagor hon hörde, endast iklädda en finare, mera förandligad form. Så växte Heloin upp och blev en vacker gosse, med mörkblå, drömmande ögon och kastanjebrunt vågigt hår, som Mere Babette knappast nändes klippa. Om aftnarna, när rörelsen avstannat på den lilla gatan, och Marseilles blåa himmel skiftade i rosenrött, satt han ofta vid det öppna fönstret i helgdagskammaren och spelade. Husets invånare brukade då gå på tå, men Heloin lade aldrig märke därtill. Någon gång, när han var rätt glad och uppsluppen, satt han till och med på trappan till det lilla huset; då gjorde fiolen narr av alla som gingo förbi, men när han slutligen lockat dem att skratta genom sina upptåg, kunde han plötsligt slå om, spela ett minne från deras egen barndom och komma deras ögon att fuktas. Om man nämnde något därom till Heloin, då han slutat, ryckte han blott på axlarna och log, i det han sade: -- Mais c'est mon violon qui chante, det är min fiol som sjunger. Och så gick han helt lugnt in i huset. En afton satt han ensam vid det öppna fönstret, språkande med sin fiol om dagens små händelser. Dess röst härmade vågornas slag emot stranden, sjömännens entoniga rop, en enkel folkvisa från fjärran land, om saknad Iycka och vaknande hemlängtan. Även Heloin kände i denna stund en förunderlig längtan, han visste icke efter vad, men den viskade klagande ur fiolens strängar, hävde sig sedan i fulla toner, sträckte ut sina vingar och flög fram i en melodi som han aldrig förut hört. Och med klappande hjärta lyssnade han nu själv därtill. Men så föll en känsla av ensamhet och övergivenhet över honom: i hela vida världen fanns ju icke en enda människa som förstod denna underliga längtan; ingen utom den trogna fiolen ! Då sjönk dess stämma och det sista bävande ackordet lät nästan som en återhållen snyftning. Heloin lutade huvudet mot fönsterkarmen; han kände sig så sorgsen som om hjärtat ville brista. Han hade icke märkt att en ung elegant herre stått under fönstret medan han spelat. Han hörde icke heller, att samme herre gav sig i språk med Mere Babette, som just kom hem. Följande dag kom den främmande herrn tillbaka. Han sade att han ville taga Heloin med sig till främmande land, bekosta hans uppfostran, låta honom lära musik och giva honom en bättre fiol. Heloins ansikte mulnade. Mere Babette grät och sade, att den käre »monsieur säkert för längesedan vore både död och begraven. Det vore tid, att Heloin finge lära något yrke, och det passade honom onekligen mera att ägna sig åt musiken än något hantverk. Hantverk och musik. Sammanställningen av dessa ord verkade avgörande på Heloin, och med sin fiol under armen lämnade han det hem, som sett honom växa upp, och på vars tröskel Mere Babette stod gråtande kvar. 3 Kapitel 3. Monsieur le vicomte förde Heloin med sig till hotellet där han bodde. Då de gingo genom dess stora vestibul och uppför de breda marmortrapporna, klarnade Heloins anlete, och han betraktade med undran de stora urnorna, de praktfulla växterna och dessa inbjudande sammetsklädda möbler. I trappan mötte de en uppassare, som med en föraktfull blick betraktade Heloins grova kläder. Han rodnade häftigt. --Du skall få ny kläder, vackrare än den där narrens! sade främlingen skrattande. Och nya kläder fick han. En förtjusande resa med ångbåt förde dem till Genua. Nu skall du få höra en trollkarl, den störste jag känner ! sade främlingen, och så satte de sig i en vagn och åkte till en stor byggnad, uppför vars trappor en massa människor strömmade. Det var icke något hotell, det var mycket allvarligare, men också vackrare, och de människor som gingo in voro så tysta och högtidsklädda. Någon kyrka var det icke heller, ty där fanns varken madonnans bild eller vigvatten. De gingo genom dörrar, som voro så stora och ljudlösa, att Heloin nästan blev rädd för dem, och så stego de in i en ofantligt stor sal, så strålande av Ijuskronor och stora hängande lampar, att Heloin trodde sig komma in i en drömvärld. Runtomkring, ända upp till taket, sutto människor, tysta och väntansfulla. Heloin fick sitta på en schaggklädd stol, vid sidan av sin välgörare; han betraktade ett ofantligt stort förhänge, som syntes längst bort i salen, men så häpen och nyfiken han än var, ville han icke göra någon fråga. Han var rädd, att vicomten skulle skratta åt honom. Han satt lugn och tyst på sin stol. Då drogs förhänget undan som genom ett trollslag, och alla herrarna klappade i händerna. Därpå blev det så tyst, så förunderligt tyst. Därnere på en upphöjning stod en man, nej en fiol var det, och alltifrån det Heloin hörde dess första toner, hade han glömt människorna, mannen som förde stråken, vicomten, ja, till och med sig själv, så andlöst lyssnade han till den fiolen. Den lät som en hel skara av människor, man hörde dem så tydligt huru de pratade och skrattade, muntra melodier ljödo, och pjerrot skrek, där var lust och glädje, man tyckte sig svärma med i karnevalslivets muntra virrvarr. Men genom allt dess buller ljöd en ensam människoröst, så ungdomlig och så ren; hon hade intet gemensamt med karnevalen och hennes tankar svävade långt bort. Så drömmande lycklig och dock så vemodig! Heloin hade aldrig känt sig gladare, och dock runno tårarna utför hans kinder. Därnere sjöng fiolen fortfarande; den hade sin egen värld: över denna värld sjönk kvällssol ned med helgdagsfrid och lugn. Man hörde hur skaror av lantfolk drogo förbi; de raska stegen, musikens toner och trummornas dova virvlar ljödo allt längre bort, än svagare, än starkare, allt eftersom vägen slingrade sig mellan kullar och olivskogar. I dalen ljöd vespersången ur kyrkan och då dunkla skuggor bredde sig över jorden, var det som om himmelska skaror svarat från höjden och stämt in i orgelns brusande toner. Allt svagare men också allt skönare ljöd sången, allt högre lyfte den sig som till ett hav av ljus, och dess sista toner förklingade som en aning om någonting ännu härligare. En åska av bifallsyttringar skakade det stora huset. Heloin trodde yttersta dagen vara för handen, ty Mere Babette hade sagt, att den skulle komma med änglaröster och stort dån; nu hade han ju hört båda delarna. Heloin tillslöt ögonen, och då han åter öppnade dem, betraktade honom »monsieur le vicomte» med en skälmskt frågande blick; denna blick återväckte honom till verkligheten. Han drog emellertid en djup suck, ty han kände sig så underligt beklämd. --Honom, som spelade, har jag utsett till din lärare, viskade vicomten och lutade sig ned emot sin skyddsling. Denne betraktade honom som om han icke förstått orden, men plötsligt spred sig ett glädjeskimmer över hans vackra ansikte, och han kastade sig snyftande på knä för sin välgörare i det han överhöljde hans händer med kyssar. Den unge mannen rodnade förlägen. -- Bär dig inte så oskickligt åt! Om du uppför dig så, blir jag tvungen att föra dig härifrån, och du går miste om att höra mera i afton sade han halvt förargad. Denna hotelse gjorde verkan, och under återstoden av konserten var Heloins uppförande fullkomligt städat. Heloin d'Auglars var då tolv år gammal. 4 Kaptiel 4. Vicomten inlöste redligt sitt löfte. Han inackorderade Heloin hos en bildad familj och satte honom under de skickligaste lärares ledning; själv reste han vidare. Han var en av dessa varelser, som överallt tyckas besvärade av sin egen skugga och som ständigt söka undfly detta efterhängsna sällskap. Nu följde för Heloin år av det trägnaste arbete, men också av glänsande framsteg. Hans gynnare sörjde rikligt för hans underhåll och gjorde sig underrättad om gången av hans studier, men var fortfarande långt borta, än i Skottland, än i Egypten, än någon annanstädes. Så kom plötsligt underrättelse om, att den unge vicomten helt hastigt avlidit i Roma, utan att han dessförinnan hunnit göra några testamentariska dispositioner till förmån för sin skyddsling. Man lät Heloin förstå, att man för intet får intet här i världen. Heloin kände sig stött, och så försvann han en vacker dag, medförande såsom hela sin egendom en utmärkt fiol, ett sorglöst sinne och ungdomens glada hoppfullhet. Utan att tyngas av överflödig packning gick han med spänstiga steg framåt den breda landsvägen. Framtiden brydde honom föga, nejden var förtjusande, morgonluften frisk, och han vandrade hastigt åstad, njutande en behaglig känsla av frihet och oberoende. Då han gått några timmar kändes emellertid solen för varm, vägen för lång och hoppet--ja, det mättar tyvärr icke. Nere i dalen låg en villa, vilken lyste helt inbjudande mellan de mörka träden. Vägen nedför sluttningen gick lätt, och snart vandrade han på den sandade, nykrattade gången som ledde upp till huvudbyggnaden. Från en terrass hördes muntra, ungdomliga röster; han stannade nedanför och satte fiolen till hakan, men sänkte den åter, gripen av blygsel. --Bah, sade han med ett sorglöst leende i det han lät sina blickar dröja vid de solbelysta trädtopparna, jag är en vagabond och jag behöver mat ! Detta blev motivet för hans fantasi. Glada och skälmska jagade tonerna varandra, gäckande smygande sig undan och åter ilande fram som lekande melodier. Vad gjorde det, att ett drag av vemod låg på botten: vilken glädje gömmer icke någon liten sorg ? Då han slutat ljödo ivriga bifallsrop från terrassen, han greps åter av blygsel, och höll just på att smyga sig bort, men omringades i detsamma av villans vänliga invånare. Frågor och svar följde snabbt och otvunget på varandra; snart var man bekant med den unge konstnärens levnadshistoria, och som en oväntad men kär gäst infördes han i triumf av sitt värdfolk. Hela fjorton dagar stannade han kvar, men vandringslusten och hågen för äventyr hade vaknat i hans sextonåriga sinne, och försedd med många rekommendationsbrev och följd av varma lyckönskningar begav han sig åter åstad. Så genomvandrade han en stor del av Italien, södra Tyskland och Ungarn, liksom en medeltidens trubadur -- vandrade från slott till slott, överallt firad och med glädje mottagen. Då vintern gjorde ett slut på dessa irrfärder, anställdes han av en impresario och företog en konsertresa i sällskap med några framstående artister. Därefter kom ett års vistande i Paris och så ännu en konstresa med en ny impresario. Under denna hände det sig, att han i en av Rysslands större städer för första gången på många år hörde nämnas det välbekanta namnet Pierre d'Auglars. Han anställde cfterfrågningar och fick veta, att en fransman med detta namn bott där i staden, men åter flyttat bort, man visste icke vart. Då Heloin efter ett par månaders förlopp skildes ifrån sin impresario beslöt han att söka upp sin far. Genom otrolig ihärdighet lyckades han äntligen komma på rätta spåret, och han hade följt det från stad till stad, med stor möda och icke ringa kostnad. Nu hade han då slutligen hamnat på den skånska gästgivaregården, och nästa dag skulle han för första gången skåda sin far. Hur stolt, hur glad ville han icke träda inför honom. Hans far skulle icke behöva blygas för sin son; ja, han, den gamle världsmannen, skulle finna, att arbetarehustruns fosterson ej ens i det yttre stod efter för rikedomens och förfiningens omhuldade barn. Ljusen brunno med lång veke, luften hade blivit ännu kallare, och, uttröttad av resan, svepte Heloin d'Auglars en filt omkring sig, kastade sig på sängen och försjönk snart i ungdomens lugna sömn. 5 Kapitel 5. Äntligen randades morgonen, och klädd med den yttersta omsorg satte Heloin d'Auglars sig på vagnen. Färden gick genom fula trakter och långa alléer. Så kom man slutligen fram till målet, en gammaldags skånsk herrgård, med rött tegelstenstak och spetsiga torn. Heloin d'Auglars skickade in sitt kort och emottogs mycket vänligt, men med synbar förvåning. Han frågade efter monsieur Pierre d'Auglars; man såg något brydd ut, men svarade på tämligen god franska, att herr d'Auglars sedan ett halvt års tid varit språklärare där i huset. --Han är min far, sade Heloin med något osäker rost. Jag ber er underrätta honom om min ankomst. Man såg ännu mera förvånad ut. Man sade, att man ofta frågat herr d Auglars, om han vore i släkt med den berömde violinspelaren, men han hade alltid svarat nej. Heloin infördes i en liten elegant salong och man bad honom vänta. Några minuters andlös förbidan följde; därefter hördes stapplande steg, och dörren öppnades. Heloins halvt utbredda armar sjönko åter ned. Framför honom stod en gammal man med röd, skinande näsa, glanslösa intetsägande ögon. --Jag söker herr Pier;. d'Auglars från Marseille, stammade Heloin. --Ja, det är just jag. Men är det möjligt -- man säger att ni skulle vara min son Heloin, och att ni kommit hit endast för att söka upp mig, gamle man ? Rörd vid tanken härpå torkade gubben sina ögon på en blårutig bomullsnäsduk. --Ja, det har jag, svarade sonen. Man satte sig, och under mycken rörelse åfaderns sida måste nu sonen berätta sin levnadshistoria. --Men ni, min far, sade han då han slutat, hur har ni kommit hit och i dessa omständigheter? Han betraktade de grova, luggslitna kläderna. --Ja, det var en fråga! Då man har en slösaktig hustru så... --Säg ingenting om min mor, jag ämnar icke tåla det. --Ah, mon enfant, vem talar om din mor? Hon var en ängel. Nej, den andra som jag fick på halsen i Florens. --Ni har varit omgift? utropade sonen nästan med fasa. --Ja visst. Hon var vacker, ehuru ej i sin första ungdom och ägde dessutom ett distinguerat sätt; men hon var en häxa, un monstre ! --Är hon död nu? sade sonen i misslynt ton. --Sådana människor dö aldrig. Jag är säker om, att hon skulle skrämma själva vargarna om de av människokärlek skulle försöka att äta upp henne. Men hur blev ni så fattig? --Hon använde summor a! -- Jag kastade mig i spekulationer för att förtjäna mera A, det var en karriär ! Slutligen, när jag icke ägde mera, ville hon skiljas. Nu lär hon bo hos min äldsta dotter, som är gift med en rysk furste. --Ni äger då flera barn? --Fem; alla kvar i Ryssland. . . Jaså, du är Heloises son, sade han och lade sin magra, darrande hand på den unge mannens axel. Denne nästan ryste vid detta kalla vidrörande. Det var icke sorg, som stämplat dessa en gång så vackra, nu så slappa drag --- det var utsvävningar. Den själlösa blicken isade all den kärlek, som sonen ämnat slösa på sin far, vilken han tänkt sig böjd och grånad av ålder, icke av last. Den som till varje pris vill glömma en sorg, glömmer ibland även sitt bättre jag; så hade det gått med Pierre d'Auglars. --Jag har ett utmärkt väl målat porträtt av din mor, sade den gamle. Det skall jag giva dig som ett minne av henne. Hur är det, minns du ännu din mor ? --Men -- min far! --Nåja, det är sant, du var ännu så liten då hon dog. Porträttet är annars ett mästerstycke och jag har varit bjuden stora summor för det. --Jag ber er som en ynnest, visa mig icke porträttet. Det är bättre att den bild jag bär i mitt inre icke grumlas. --Som du vill, sade fadern i nedslagen ton, ja, allt skulle blivit annorlunda om hon fått leva. Han suckade, tog sig en pris och förde Sill son in till värdfolket. Här emottogs den ryktbare konst nären med utomordentlig förtjusning, och man tävlade i artighet emot honom. På allas förenade böner samtyckte han att stanna kvar över natten. Han var förstämd, men han visste att dölja det under artig belevenhet. Man visste, att han fört fiolen med sig, och brann av begär att få höra honom spela, men ingen vågade framställa en anhållan därom. Hela denna dag var en verklig pina för den unge mannen, och dessa välvilliga människors sällskap nästan plågade honom. Han var grymt besviken i sina förväntningar, han kände sig bitter till sinnes. Det var honom en stor lättnad, att äntligen, sent på kvällen, få draga sig tillbaka till det gästrum som anvisats honom. Detta låg vägg i vägg med hans faders, dock utan någon dörr som omedelbart förenade dem. Alltför upprörd att kunna sova kastade sig Heloin i en länstol. Nästan mekaniskt tog han upp fiolen ur fodralet, och medan blicken tankfull stirrade ut i rymden gled handen prövande över dess strängar. Det arbetade i hans inre, han lyssnade till dolda melodier, och de otydliga knäppningarna inneburo redan en dunkel profetia om vad som komma skulle; var det denna profetia som kom hans blick att småningom ljusna och framkallade det vackra leendet på hans ansikte ? Han hade funnit det! Stråken höjdes, och utförd av mästarehand svävade den bisarra kompositionen fram i den tysta natten; en övermodig lek med tekniska svårigheter -- vild, fantastisk, men full av dyster skönhet. Lidelsefulla toner jagade varandra, virvlande upp i hejdlöst trots eller sjunkande ned i hopplös för tvivlan, stridande sinsemellan som osaliga andar och dock mot sin vilja formande sig till gripande melodier, stundom tvärt avbrutna som av ett vilt, hjärtskärande skri. Då hördes ur fjärran, liksom framburna av en vänlig fläkt, de första brutna tonerna av en underbart ljuv melodi. Åter och åter stormade lidelsen, hotande att fördränka den i sina rullande vågor, men den upplöste sig däri så ren och vek, att själva hånet miste sin bitterhet, den svävade försonande mellan de stridiga elementen, den växte i kraft, den sammanflätade dem till det egendomligaste ackompanjemang, och konstnärens hela konst lade sig blott som ett hyende under denna melodi, som, omstrålad av hans hjärtas drömmar, segrande höjde sig ur splittringens kaos, i enkel, hänförande skönhet tolkande kärlekens bävande sällhet och fromhetens fridfulla ro. I den oeldade salen utanför gästrummet stodo två unga flickor, tätt slutna intill varandra och andlöst lyssnande till musiken därinne. Lemmarna stelnade nästan av kölden, mörkret gapade emot dem ur varje vrå, men de tänkte icke därpå, ty Heloin d'Auglars stråke hade bundit dem i oemotståndlig förtrollning. Först då de sista tonerna förklingat ryste de för mörkret; mållösa av rörelse tryckte de varandras iskalla händer och tysta, som de kommit, smögo de sig ut. År förgingo, men aldrig förbleknade detta intryck och aldrig hörde de nämnas den ryktbara fantasien A l'hombre cherie», utan att minnas natten utanför Heloin d'Auglars kammardörr. Följande morgon väcktes Heloin d'Auglars ganska tidigt av en piga, som med förskrämd min och ivriga åtbörder sökte göra klart för honom, att någonting vore i olag; av hennes bleka anlete kunde han sluta till, att det var en eller annan allvarsam olycka, och han gav till känna, att han skulle komma så fort det bleve honom möjligt. Då han efter ett par minuters förlopp kom ut i förstugan, träffade han där en av husets döttrar, som berättade att pigan, vilken kommit för att elda hos hans far, funnit denne sittande i sin länstol, och att sängen var fullkomligt orörd. Hon hade talat till honom, men icke fått något svar, och man fruktade att... Hon fullbordade icke meningen, men öppnade dörren till den gamle mannens rum. Heloin steg in och gick fram till sin far. Ljuset hade brunnit ned i staken och stred ännu med sin blåaktiga, flämtande låga emot den inbrytande morgongryningen. Pierre d'Auglars tycktes sova lugnt, men dragens djupa blekhet sade tydligt nog, att denna sömn var den sista. --Min far är död, sade Heloin. I sanning, jag har återfunnit honom blott för att förlora honom. Ett glänsande föremål som den döde höll i handen ådrog sig Heloins uppmärksamhet. Han böjde sig ned. Det var ett miniatyrporträtt, rikt infattat i klara briljanter . . . Dessa barnsligt veka drag ! . . . dessa klara, blå ögon ! . . . dessa glänsande, blonda lockar ! . . . Tårarna strömmade utför hans kinder, han kastade sig på knä framför länstolen; verkligheten hade hyst förbarmande med hans barndoms käraste dröm, den hade icke nänts slita dess fina väv. Han gömde an siktet i sina händer. Familjens medlemmar som stannat på något avstånd betraktade honom med smärtsam förvåning. De anade ej att han grät av glädje över vad han återvunnit. Men när han så en stund legat, lyfte han huvudet, och med en innerlighet som nästan föreföll krampaktig tryckte han läpparna mot faderns skrumpna, stelnade hand. 6 EN OMVÄNDELSEHISTORIA. Halvdan Äng ansåg det som en olycka att vara född i Skåne. Han blygdes däröver. Medveten om stelheten i sitt sätt, pinades han så mycket mer därav, som hans sinne var livligt och ständigt slog med vingarna mot vanans trånga bur. Det plågade honom att höra sin egen breda dialekt, och han blev nästan sjuk av att se på de flacka åkrarna kring sin fäderneby. Fadern var en bondehatare, eller trodde sig vara det, och bemödade sig vid alla tillfällen att lägga det i dagen. Han hade samlat ett outtömligt förråd av smädliga talesätt, att användas på bondens rygg, men det märkvärdiga med dessa smädelser var, att just den humor, som förtog deras bitterhet, var lånad från den skånske bondens eget klumpiga skämtlynne. --Gör bonden rätt, men aldrig gott, brukade han saga. Slog han en knut och den icke ville lyckas, så kunde han med oefterhärmlig godmodighet utbrista: --Bakvänd i fingrarna, som om de vore bondklövar ! Och så var det med allting. Men han förstod att prata med bönderna, säga kvickheter efter deras sätt, framkalla deras lustigaste sidor och sedan berätta historier om dem så att man kunde kikna av skratt. Under sådana förhållanden hade Halvdan vuxit opp. Han hade på samma gång blivit förtrolig med folkets liv och lärt sig att blygas för de sympatier, vilka i ett friskt sinne så lätt spira upp för alla dem man lär känna i grund, till och med om de äro fulla av fel. Redan tidigt hade han längtat från den alldagliga enformigheten till ett friare liv, och som pojke funderade han på att gå till sjöss, men avstod därifrån på moderns enträgna böner. Sedan hägrade artistbanan för hans inbillning, och han grep till pensel och palett, men nu var det fadern som kom med sitt veto, och så slog han om, ägnade sig åt det praktiska livet och blev skrivare på ett kontor. Han var duglig och ordentlig, säker som guld och punktlig som klockan. Någon sällskapskarl var han icke, och hans uppfostran var försummad; men han trivdes gott i ensamheten och använde sina lediga stunder till studier. Hur det nu var, kom han en gång att skriva en novell, mycket grön och mycket fantastisk. Hur det gått till visste han knappt själv, och han skulle skämts ögonen av sig, om någon av hans bekanta haft en aning om det djärva tilltaget. I djupaste hemlighet sände han sitt opus till en av våra större tidningar, och till hans obeskrivliga förvåning intogs den som följetong. På samma gång erhöll han ett poste restantebrev från redaktionen. Bland andra goda råd för framtiden innehöll det även följande: --Vad som fattas er är studier, ej av böcker, utan av verkligheten. Där ni har egna ögons iakt tagelse och erfarenhet att leda eder fantasi, där rör den sig ledigt och ganska säkert; där detta fattas, där raglar den hållningslös och halvfull. I edert ställe vore klokast att inskränka er till teckningen av den verklighet som ligger eder närmast; studera den så noggrant in i dess minsta drag, som målaren studerar sitt ur naturen gripna ämne; nöj eder ej förrän ni fått den med fotografisk trohet återgiven, och släpp ej till mer än en mycket liten dosis fantasi. Först efter grundliga naturstudier blir fantasien konstnärlig i stället för fantastisk. Men fäll icke modet, ty den nu väl gröna telningen skall nog i sinom tid slå ut i blom. Halvdan fick riktig författarfeber, böckerna skötos åt sidan, han skrev och studerade naturen, överhopade tidningsredaktören med brev, förfrågningar och utkast, tills denne förtvivlad kastade hela luntan tillbaka i ansiktet på honom. Då vart det en lång stillhet. Böckerna kommo åter till heders, och portföljen undstack sig bland debet och kredit, ångrande sina synder. Men efter ett par år hände sig en vacker dag att vår hjälte ånyo fann sig sittande med penna i hand, fullklottrande ark efter ark. Det blev ännu en novell; en frisk pojkbyting, icke kommen till för att tryckas, utan rent av för nöjes skull. Det var en gammal förälskelse, ett oskyldigt ungdomsäventyr, kärt för tanken och glatt att minnas. Det hela var ingenting, men det var roligt att se det på papperet, och han skrattade medan han skrev. På nytt gripen av det äventyrliga i sin karaktär, kuverterade han novellen och sände honom till en av dagens mest firade författare, anhållande att få veta hans omdöme. Han hoppades icke på svar, men det kom ändå ett sådant, avfattat i telegramstil och av följande lydelse: »Ni har anlag. Jag har icke tid att skriva brev, kan ni icke komma till Stockholm ?» lo, det kunde han. Han tog sig en veckas ledighet och reste. * Det föreföll otroligt som ett under när han dagen därefter satt vid ett av småborden på »Kung Karl», ansikte mot ansikte med sin nye gynnare. Oerfaren som han var, visste han dock att den idealbild man skapar sig av en författare med ledning av hans skrifter, sällan motsvaras av verkligheten. För att skydda sig mot varje missräkning i det fallet, hade han tvingat sin fantasi att utbyta den svärmande trubadur, som framträtt ur författarens smekande lyrik, mot ett träbeläte, hoptimrat av brevets tarvliga fraser. Detta uppkonstruerade beläte föreställde en undersätsig tvärvigg med skarpa ögon, ljust skägg och måne. Den man som på »Kung Karl» satt mittemot honom vid bordet liknade lika litet trubaduren som träbelätet, och trots detta -- eller kanske just därför--- utvecklade sig bekantskapen förträffligt, oaktat det stora svalg som fanns mellan de två. Den ene var ju intet--icke ens ett framtidslöfte--och bakom den andre stod hela svenska akademien, framför honom gingo klingande vers. Den tillvinnande personligheten, med det livliga minspelet och det lediga sättet, förfelade ingalunda sin verkan på den enkle men emottaglige skåningen. Han var färdig att drunkna i beundran. Allt var så nytt, så olikt det vanliga, och likväl kände han sig icke främmande. Tvärtom. Han hade aldrig uttryckt sig mer oförbehållsamt, aldrig talat så varmt. Denna välgörande känsla av att se sig förstådd, att kunna uttrycka både sina hemligaste tankar och mest förflugna hugskott utan att missuppfattas, verkade som solsken på en domnad fluga: han kvicknade till och lät sin skånska surra med helt muntert i det allmänna sorlet. De hade valt sin plats i ett av hörnen, värden med utsikt över salen och ansiktet i full belysning, gästen mittemot och med ryggen mot dagen. Han kände sin egen blyghet, vilken oftast urartade till stel tråkighet, och han hade gjort allt för att stålsätta sig däremot. Samtalet kom genast in på litteraturen, och där kände han sig hemma, icke ens de långa franska citaten voro till olägenhet, ty han förstod gott, fast han talade illa. Men de fina rätterna gjorde honom mera huvudbry, och han var rädd att låta märka sin obekantskap med dem. --Och ni har rest hela natten? frågade värden och betraktade gästens friska hy. --Med kurirtåg, blev svaret. --Gud bevars, vilken kvarleva av nordmannakraft måste icke gömma sig hos er ! utbrast stockholmaren med den dämpat klangfulla röst som i skåningens öra lät som musik. --Å, sade Halvdan och log. Han var mycket iång och mycket spenslig; det föreföll så lustigt att med ens bli en typ för nordmannakraft. --Jo, jag skulle aldrig kunna uthärda en dylik resa, återtog författaren livligt, den där skakningen skulle göra mig tokig, man skulle nödgas inspärra mig på ett dårhus när jag kom fram. --Å ? sade gästen tvivlande. --Jo, det är bokstavligen sant, jag är till ytterlighet nervös, och en sådan natt skulle göra mig ursinnig. Halvdan log. --Jag sov som ett gott barn, sade han. --Sov? Vilken järnnatur! Har ni inga nerver, ni ? --Det förmodar jag att jag har. --Avundsvärda varelse! Men ni är naturligtvis äregirig ? --Obetydligt. Författaren betraktade honom, och en på samma gång nyfiken och skrattlysten blick glänste genom hans pincenez. Han befann sig framför en honom okänd varietet av släktet människa. Skåningen anade hans tankegång och skrattade. --Är ni då själv mycket äregirig? sade han. --Ja, så, att jag tror jag kommer att dö därav. De skrattade båda. --Men nu till er novell, sade författaren och lade undan sin gaffel, den synes mig något för tam; ni har ingen fantasi. --Jo, jag tror att jag har alltför mycket därav, man har just rått mig att lägga strama tyglar på den, samt hålla skildringen så nära verkligheten som möjligt. --Vem har givit er det rådet? sporde författaren i det han häftigt for upp från sin tillbakalutade ställning. Den unge mannen rodnade förskräckt, ty där låg något så slagfärdigt i den andres min; han nämnde ett inom tidningsvärlden och riksdagen icke okänt namn. --Vad är det där för en storhet? frågade stockholmaren med en ironisk dragning på munnen och sjönk åter tillbaka mot stolens ryggstöd. Halvdan rodnade ännu häftigare. Denna fråga kom så oväntat. När framstående män avfärdades så, vad kunde då en medelmåtta vänta sig ! Han kände ännu icke till den ganska vanliga taktiken att helt enkelt ignorera personer som icke falla en i smaken; han hade icke heller hört något om »realism» och »idealism» ännu, det var på den tiden endast i faggorna hos ytterligheternas män. Han visste således icke att han hade framför sig en av idealismens stödjepelare, och redogjorde på god tro för den tidningsman till vilken han först vänt sig, samt för vad han sagt. --Nåja, bry er icke om det där, avbröt honom hans gynnare, låt ni er fantasi få fritt spelrum, men tukta formen. Fritt spelrum ? -- Det glänste till i skåningens ögon. Tänk om han skulle släppa lös alla dessa vilda ideér ? Frihet, frihet ! Detta var något som han icke tänkt sig. -- Man skyllde hans fantasi för vara för tam------bah, man kände honom icke. Frihet-skulle det vara trollordet--ett »Sesam öppna dig», till diktens härligheter? Det låg någonting berusande i själva ordet. Han höjde sitt glas, han kände sig som en annan människa, och blygheten var försvunnen. --Tack för rådet, sade han i en helt ny ton, jag har känt mig bunden och nedtryckt. Ni har löst mig. --Hur menar ni? frågade hans värd och betraktade med förvåning hans strålande ansikte, jag förstår er icke. --Ni skall kanske göra det framdeles, sade gästen skrattande. Och därmed var hans tunghäfta löst. Man pratade och skämtade, tiden gick och ännu sutto de vid bordet, språkande som jämlikar, fast den ene icke var ett framtidslöfte och den andre redan en skald. --Vet ni vad, yttrade värden plötsligt, ni förtjänar verkligen ett bättre öde än att gå och förfäas nere i Skåne; packa er kappsäck på allvar och kom hit till Stockholm. --Det kan jag icke. --Varför det ? --Det bleve för vidlyftigt att omtala; jag måste stanna på min plats. --Nu blir ni prosaisk igen, jag är säker om att ni just nu tänker på er goda lön. --Ja, det gör jag, på den och de mina; jag måste stanna. --Hos de rara skånska köttgrytorna. Där gled ett leende över skåningens ansikte. --Jag har aldrig förrän i Stockholm ätit en middag med sex rätter mat, sade han. --Men sex måltider om dagen, sade stockholmaren skrattande. --Dessutom leves väl livet även hos oss, anmärkte skåningen allvarligt. --Man vegeterar. Ni skall gå under. --Kanske jag skall så, i den bemärkelse ni tar ordet, men jag stannar där ändå. Han tänkte att det måhända låg någon sanning i skriftställarens yttrande, och åter kände han sig bunden, han visste icke varför. Men det led mot teaterdags, och man måste skiljas. För sista gången höjdes glasen. --Ni är mer än jag hade väntat, sade värden uppmuntrande, men minns mina ord: stanna icke i Skåne. Därefter tillade han viskande och med ett lätt skratt: Jag har alltid hyst det hemliga hoppet att danskarna måtte komma och taga hela grötbygden därnere. Det högg till i skåningens hjärta, och för första gången sprang där fram en gnista av kärlek till den förkättrade hembygden. --Jag skulle instämma i er fromma önskan, om blott icke sundet låge emellan, sade han med en flammande rodnad, mig skulle det icke vålla hjärtesorg. Man bytte hastigt om samtalsämne, men den gnista som sprungit fram vid de hånfulla orden fanns kvar, fast dold, och skåningen förde den med sig hem. Arbetet var slut för dagen, de tunga kontorsböckerna voro lagda åt sidan, och Halvdan Äng satt ensam på sin lilla kammare, omgiven av sina kära böcker, och med lampan tänd på bordet. Ute plaskade regnet, och blåsten lade då och då sin bredsida emot rutorna, som ville han trycka in dem, men dess lugnare och hemtrevligare föreföll rummet. Långväggen var från golv till tak betäckt av bokhyllor, och endast sängen hade som på nåder kilat sig in emellan dem. På bordet låg »Nya riket» i broderlig sämja med några nummer av »Post- och inrikes tidningar», och värden på stället satt och vände i en bunt gamla brev. Se, där var ju ett från hans forne beskyddare, idealisten!--Kors, man hörde ju aldrig ifrån honom, skrev han månne icke nu för tiden? Han öppnade brevet och läste. Till att börja med föreföll det honom så främmande, som om det varit skrivet till någon annan än honom själv. Där låg så mycket mellan detta brev och det närvarande, så många glada minnen och bittra erfarenheter, ett skiftande livs alla stridiga intryck, och dessa få år syntes honom som en evighet, han själv som en annan människa. Men allt som han läste, gled det flyddas känslovärld närmare hans nuvarande, och slutligen smälte de tillhopa till en. Brevet var daterat ett år efter den minnesrika Stockholmsresan och lydde som följer: »Bäste herr Äng! Jag underkänner icke det goda i eder roman och anser den redan bättre än mycket, ofantligt mycket, som tryckes och får passera; men om jag jämför den med alstren av de författare, vilka jag beundrar, och ställer vad de på er nuvarande ståndpunkt åstadkommo i parallell med vad ni lovar, nödgas jag intyga att jag finner detta senare underlägset, och jag nödgas att, ehuru med ledsnad, förklara hurusom jag icke finner ifrågavarande arbete motsvara edert löfte att sända mig ett prov av edert framåtskridande. Jag kan därför icke råda er att i konsten söka annat än ert eget privata nöje, och ni måste avsäga er varje tanke på ärelystnadens tillfredsställande, på bifall och sympati, såsom de skulle tillfalla den där i någon mån fyllde det bedrövliga litterära tomrummet i Sverige under denna tid.» Han lade brevet till de andra, och hans hjärta krympte sig under brännande blygsel, icke därför att han ej kunde räknas bland talanger av rang -- han hade ju aldrig syftat högre än att bliva en aktningsvärd förmåga--nej, han blygdes vid tanken på hur osann, hur osjälvständig han varit. Han hade arbetat utan en egen tro och menat sig kunna tigga en sådan av andra. Det var minnet av detta, som jagade rodnaden till hans kinder. Vad ärelystnaden beträffar, så visste han knappt om han ägde någon sådan, han kände blott att hellre än att i ståt och överflöd leva skild från sina böcker och litterära intressen, skulle han vilja vara den ringaste tjänare i det andliga arbetets tjänst, obemärkt och förbisedd. Han lutade huvudet i händerna och tänkte. Faderns bondehat kom för honom. Vad hade det varit ? Ett ärvt ståndshögmod, som gått från led till led, allt svagare ju längre det vandrat. Då det nådde till fadern, var det redan ingenting annat än ett tomt munväder, och det blev med åren en förklädd kärlek, som han icke ville kännas vid. Halvdan log--detta godmodiga, trygga leende, som han ärvt efter sin far. -- Han kände att han var ett med sin hembygd och dess befolkning; samma fel och samma egendomligheter gingo igen i hans eget sinne. Han tänkte på den glädje som en gång gripit honom vid hans gynnares ord om friheten. Denna glädje var blott en aning om individens rätt att vara sig själv, men han hade icke förstått det då, och det som han byggt på fantasien samt begäret att vara andra till lags, hade ramlat. Än sen? Det fanns väl en fastare grund. Och så tänkte han på den snillrike författaren med de ömtåliga nerverna. Ännu beundrade han lika varmt denna formsköna lyrik, som på vågor av välljud vaggar läsaren bort från verkligheten, mot en hägring av drömmande skönhet, men han kände att landsbybarnet och mannen med de akademiska tendenserna icke kunde se med samma ögon, att det som gäller när man fått sin klassiska bildning så till sägandes till skänks, icke kan gälla för den som i smyg måst stjäla sig till några smulor. De måste gå skilda vägar. Med en känsla av varm tacksamhet upprepade han för sig själv sin förste beskyddares ord: --Fäll icke modet; den nu väl gröna telningen skall nog i sinom tid slå ut i blom. I stunder av modlöshet -- sådana som de ofta kommo över honom--hade han ingenting annat att stödja sig vid än sin egen brinnande håg och dessa ord. De hade med tiden blivit för honom vad en kär väns stämma kan vara i dylika ögonblick:--Om man icke vågar tro på tröstegrunderna, gläds man dock åt de välkända tonfallen. Han reste sig för att ställa böckerna på sin plats och fick så tag i Nya riket och Posttidningen. Han kände sig så främmande för dem båda. Vad bekymrade han sig i sin gömda vrå om dessa ordstrider och personliga utfall ! han stod ju utanför. Men saken --? --Livet leves även hos oss, sade han tyst och sköt undan några papperslappar fulla av anteckningar. Han tog upp en av dem, läste några vårdslöst utkastade ord och skakade på huvudet. Han kunde icke skriva ännu, men kanhända lågo orden och grodde. 7 EN REALIST. --Tant Betty, har verkligen din son skrivit detta? frågade Hildur Wide och såg upp från tidningen i vilken hon läste. --Naturligtvis, annars hade jag väl icke sagt det, svarade fru Sanderson med ett leende av på en gång matronevärdighet och modersstolthet. --Det var märkvärdigt vad han skriver bra. --Varför finner du det så märkvärdigt, tror du att Alexis är ett dumhuvud? --Gud bevars, lilla tant, men jag hade föreställt mig honom som en vanlig medikofilare, det här är ju någonting helt annat, en författare -- en realist. A, tant, vad det är bra! Hon lade armarna på bordet, böjde sig ned över tidningen och fortsatte sin läsning, Matronan stickade oavbrutet på sin barnstrumpa --en present åt första dotterbarnet--och den lilla dubbelhakan riktigt klädde henne. Man fick ett intryck av hemtrevnad bara av att se på den trinda figuren och det fryntliga ansiktet. Den unga flickan var smärt, mörkhårig och något blek, men det var ingen sjuklig blekhet, tvärtom, hela hennes utseende var friskt och livfullt, och så fanns det denna renhet över hela hennes varelse, vilken nästan ingav den föreställningen att dun och damm icke kunde fastna på henne som på andra människor. Hon bar djup sorgdräkt efter sin far, fast det var nära ett år sedan han gick bort. Syskon hade hon aldrig ägt, och modern hade hon mistat för flera år tillbaka. Föräldrarna hade efterlämnat en icke obetydlig förmögenhet, och hon hade funnit ett hem hos sin morbror, rektor Nåhle. Han hade emellertid ansett det bäst för henne att tillbringa sommaren på landet, ty hennes blekhet ingav honom farhågor för hennes hälsa. Det var av denna orsak hon nu befann sig hos doktor Sandersons, med vilka rektorskan var släkt på långt håll. --Varför sätter han icke ut sitt namn ? frågade Hildur plötsligt och såg upp. --Jag vet knappt, kanhända det är för pappas skull, svarade fru Sanderson, ty han tror att Alexis försummar sina studier och tycker icke om när han skriver. --Skriver han mycket? --Jag vet icke, du får själv fråga honom, han kommer ju hem i morgon. --Ja-- ack vad jag längtar! Tanten log, det sag ut som om hon tänkte: låter det redan på det viset. --Men kom ihåg att aldrig nämna någonting sådant när pappa är inne, sade hon. --Å, det låter jag nog bli. Hon böjde sig åter ned och läste. Solen började stiga högre på himlen och sken varmt genom fönstret vid vilket de sutto. Hildur lade sin ena hand i fönsterkarmen och vände den först på den ena sidan, sedan på den andra, för att få den varm. Det var en vit, aristokratisk hand, smal, rundlagd och med fina spetsiga fingrar. --Hur gammal är han ? frågade hon åter. --Fem år äldre än du. --Jaså, tjugufyra. Ja, det är så lagom, sade hon liksom för sig själv. Tanten brast i ett högt skratt. --Å, tant måtte skäms ! utropade den unga flickan skrattande och med en lätt rodnad, jag menar att det är så lagom att -- hur skall jag säga? -- att framträda. --Men flicka, jag tror att du blivit rakt förhäxad. --Ja, det är så rysligt märkvärdigt att träffa en författare, en ung författare, en som det skall bliva någonting av. Moderns ansikte formligen strålade av stolthet, men hon teg. --Talar han om alla sina planer för tant? --Naturligtvis, svarade denna med orubblig övertygelse. --Han skriver icke så bra som Kielland, men så är han mycket yngre, sade hon eftertänksamt och tillade därefter livligare: Vet tant vad jag tycker om hos Kielland? Jo, det är att han aldrig går på subskriberade middagar; ty man bör leva som man lär. --Vem är Kielland? Hildur såg ut som om man frågat henne vad kungen heter, hon såg rent av förlägen ut. --Det är------ hon var synbarligen villrådig hur hon skulle uttrycka sig, -- det är en norsk författare. --Jaså, en norsk, upprepade fru Sanderson med en min som om saken i så fall icke anginge henne Hildur hade slutat att läsa och vek tillhopa tidningen. --Läser tant inte romaner? frågade hon. --Åjo, någon gång, när jag kan få någon som är riktigt bra. --Läser aldrig kandidaten högt för tant när han är hemma? --Å, aldrig, nej, det får man honom visst icke till. Hildur teg och såg utåt fältet, som syntes över trädgårdshäcken . Frun lade undan sin stickstrumpa, ty det led emot middagen, och det var tid att ställa om maten. --Det var sant, sade hon och vände sig om i dörren, jag tror inte det är värt att du nämner för Alexis att jag talat om det här för dig, han skulle kanske bli förargad. --Var lugn, tant, jag skall narra honom att anförtro mig det själv, svarade Hildur skrattande. Då hon blivit ensam öppnade hon fönstret och insöp med njutning den ljumma sommarluften. Det slog en doft av syrener upp emot henne från trädgården. Hon tänkte ännu på den blivande författaren, vars signatur hon väl kände till från tidningar och tidskrifter. Det låg någonting i själva hans språk som hon tyckte om; det var korthugget, uttrycksfullt, och ryggade aldrig tillbaka för något. * Doktorn var hämtad till en sjuk, och det var således endast modern och Hildur som skulle taga emot den väntade. Man skulle äta något senare än vanligt, ty tåget kom icke förrän en kvart över tre, och Hildur satt ensam i salongen med sitt arbete, under det modern beskäftigt sprang omkring, än ordnande vid dukningen, än seende ut genom matrumsfönstren om sonen syntes på gården. Drängen hade gått till stationen en halvtimme i förväg, för att hämta hans koffertar, och naturligtvis funnos hans favoriträtter på bordet. Han var ju den yngste av barnen, mammas guldgosse, och den ende hon hade hemma. Till och med Hildur lyssnade spänt efter steg i trappan; något av den allmänna feststämningen hade sträckt sig även till henne. Hon bar sin vanliga dräkt, men hade tagit på sig ett par splitter nya pariserskor; hennes enda lyx bestod i eleganta skodon, och hon hade ovanligt små fötter. Hennes ansikte var icke regelbundet, men huvudets form var sällsynt vacker och framhölls ännu mer av det mörka håret, som var slätkammat och uppfästat i en enda tung fläta. Slutligen hördes moderns på samma gång tunga och snabba steg över tamburgolvet, tramp upp och ned i trapporna, och så livligt prat. A, det var således hans röst? I själva det vårdade uttalet låg något av gentlemannen. En behaglig röst. Hon tyckte sig redan se honom -- hurtig, bestämd och kanske något burdus i sitt sätt, men nej--där var han ju själv! Hon reste sig upp och besvarade hälsningen. Han liknade en vacker kvinna i karlkläder, smärt, högväxt, och kanske vackrare än hon föreställt sig. Sättet var ledigt, ytterst artigt, men tillbakadraget, håret låg ned i pannan, buckligt och blåsvart, hyn var jämn, mustascherna mörka -- och så var det dessa ögon: själfulla, talande, uppmärksamma. De glänste bakom pincenezen, men det var omöjligt att säga deras färg. Dräkten var mer än vårdad, den var kokett. Och det röjde sig i allt ända från den blekblå, prydligt knutna halsrosetten, till den ur bröstfickan framtittande näsdukssnibben. I knapphålet bar han en mossrosknopp. Man gick genast till bords, och ehuru värdinnan av sitt allt uppslukande intresse för sonen förleddes att förbise sin gäst, förstod dock kandidaten att städse draga henne in i samtalet. Detta var icke heller svårt, ty Hildur var vänlig och språksam. De hade icke växlat många ord förrän det föreföll som om de vore gamla bekanta. Då kaffet var drucket gick fru Sanderson aft taga sin vanliga lilla lur, och de unga blevo lämnade att sällskapa varandra på egen hand. Den öppna verandan var den behagligaste plats man kunde välja, kandidaten bar därför ut ett sybord till Hildur samt en gungstol åt sig själv, varefter de slogo sig ned mitt emot varandra, kringfläktade av sommarvinden och med utsikt över fält och dungar. --Jag vet vad som fattas i er trevnad, sade Hildur till kandidaten, som med välbehag satt och gungade i sin stol. --Men det vet icke jag, svarade han glatt. --Cigarren. --Röker ni? frågade han livligt och sprang upp. --Nej. --Hur kunde ni då komma att tänka på det? --Först trodde ni att jag av lutter egoism talade om cigarren, och nu menar ni i samma andedrag att jag är en bild av oegennyttan. Nu, som alltid, är det första intrycket det säkraste. --Hur så ? --Jo, saken är den att jag i flera år varit min fars enda sällskap, och att jag är likaväl inrökt som en av hans bästa sjöskumspipor. Därför tycker jag om att se folk röka. Kandidaten kom att kasta en blick på sorgdräkten, han bugade sig lätt, men teg, tog så en cigarr ur fickan och tände den. Hildur sydde flitigt på sitt broderi, men det skedde med en viss lugn likgiltighet, och utan denna nervösa oro, som plägar komma över unga flickor då de märka att man betraktar dem. Pausen i samtalet var lång, längre än etiketten tillåter. Hildur såg upp med en frågande blick; hon hade ett par präktiga ögon, och det kan väl hända att hon använde dem något för mycket, men det märkvärdiga i saken var, att hon aldrig kunde kallas kokett. Hon föreföll friare i sitt sätt än andra flickor, men också mera kamratlik. --Vad behagas? sade han skrattande. --Är ni alltid så där tyst ? --.Icke alltid; endast när jag riktigt vill njuta av det närvarande. --Ämnar ni länge njuta av mitt sällskap på det sättet ? De skrattade. --Nej. Men vet ni vad jag sitter och tänker på ? sade han. --Nej. --Jag kan icke återkomma från min förvåning över den angenäma överraskning, som väntade mig härhemma. --Vilken överraskning? --Ni. --Å? Ni känner mig så litet ännu, ni kan icke veta hur pass angenämt det blir i längden. Men j a g har så där tämligen reda på e r; er mor har talat så mycket om er. --Mödrars beskrivningar äro alltid partiska, sade han. --Naturligtvis; det måste man också taga med i beräkningen. --Hur länge har ni varit här? --Jämnt fjorton dar, som ni märker är jag redan helt hemmastadd, och trivs utmärkt. --Jag får bekänna att för mig är här något för tyst ibland, nu, sedan syskonen äro ute var på sitt håll, sade han. Vid slutet av sommaren brukar jag därför formligen längta tillbaka till Lund, men det hoppas jag icke behöva i år. --Det kan väl hända, svarade hon likgiltigt, ty hur det är har man mest att prata med unga människor om, när man själv är ung. Men, vet ni, jag är bra gammal för mina år, och jag är rädd att ni blir trött av -- -- --. --Nej, det menar ni icke! Hon brast i skratt, och för första gången rodnade hon. --Nej, det menade jag verkligen icke, sade hon uppsluppet, jag kommer så ofta att säga saker som jag icke menar. --Det var fult. --Nej, när man själv talar om det, är det vackert, sade hon kivaktigt; alla människor säga sådant som de icke mena. --Icke jag, inföll han med en viss häftighet. Hon såg upp, och hennes ögon storskrattade, men hon sade ingenting. --Å, fröken, utbrast .han och rodnade, ni vet icke hur jag avskyr lögnen, både den offentliga och den enskilda, ni har icke den avlägsnaste aning om hur kär sanningen är mig, så över allt annat. Han tycktes tala allvarsamt. Hon såg undrande på honom och teg. Det syntes henne så svårt att identifiera personen med signaturen. Doktorn kom sällan in till familjen, utan vid måltiderna, ty han hade stor praktik och läste på lediga stunder digra medicinska arbeten. Han var en ordkarg man, alltid artig emot Hildur och vänlig mot de sina, men stundom kunde han låta undfalla sig en anmärkning om att sonen skötte sina studier något för lamt, annat hade det varit för honom när han läste på examen. Vid sådana tillfällen hände det att en skrattlysten blick flög över från kandidaten till Hildur, som då måste bita sig i läppen för att hålla sig allvarsam. Ty sanningen var, att ifrågavarande herre icke gjorde ett skapat grand, annat än skrev på sina noveller och sällskapade damerna, vilken sistnämnda sysselsättning upptog den ojämförligt drygaste delen av hans tid. Hildurs ögon voro alltid färdiga att emottaga dessa förstulna meddelanden, blixtsnabbt, och utan att det blev till någon anstötlig för trolighet. Kandidaten hade till och med i ett anfall av öppenhjärtighet anmärkt detta till henne själv. --Ja, det blir min olycka, sade hon skrattande, och jag kan icke vänja mig av därmed; det har blivit en vana sedan barndomen. Jag var ju mina föräldrars enda barn, och båda höllo av mig, men voro fullständiga kontraster till såväl lynne som åsikter. Min mor var strängt ortodox och till ytterlighet konservativ, men mild och foglig till lynnet; min far var en skeptiker och ivrig reformvän, stundom mjältsjuk och stundom uppsluppen, alltid färdig att skjuta över målet, och nästan lika älskvärd i sina fel som i sina förtjänster. Nåväl, båda ville bibringa mig sin livsåskådning, och jag höll av dem båda. Hon tystnade och vände bort ögonen, som blivit fuktiga. --Deras äktenskap var icke avgjort olyckligt, och om jag icke funnits, tror jag att det skulle kunnat vara lyckligt, oaktat skiljaktigheterna i åsikter. Nu däremot lågo de i en tyst, men oavlåtlig kamp med varandra om barnet, vars själ var och en av dem ville draga till sig. Hur skulle jag kunna träda över till den enas sida, följd av den andras förtvivlade blick ? Jag vacklade mellan båda och förleddes till det värsta av allt: lögnen. När läpparna höllo med den ene, flögo ögonen till den andre för att säga det min övertygelse ändock lutade åt det hållet. Kandidaten såg på henne med ett hos honom ovanligt deltagande, det fanns något i denna frimodiga ärlighet, som ovillkorligen vann. --Men i ert sinne, vem höll ni med där? frågade han. --Min far. Med en glad och öppenhjärtig blick räckte han fram sin hand, och utan att rodna emottog hon det erbjudna handslaget, ty nu kände hon igen realisten, mannen med det rättframma språket. Hon hade läst en hel del, även i filosofiska och naturvetenskapliga ämnen, hennes åsikter och uttalanden voro i allmänhet djärvare än andra unga flickors, och ibland såg det ut som om hon ärvt något av faderns lynne. Doktorinnan var ofta upptagen av hushållsbestyr, och då var det de två unga som höllo varandra sällskap, promenerade, språkade och läste. Ty till fru Sandersons obeskrivliga förvåning läste kandidaten verkligen högt. Första gången detta förslag väcktes å bane, erbjöd sig doktorinnan att skaffa en lämplig bok, och hon kom in med en tjock volym, bärande titeln: Featherstones ros, eller brott och kärlek, men kandidaten lämnade boken tillbaka med ett högt skratt, varpå han gick in i sitt eget rum och hämtade Schandorphs novelletter. Doktorinnan rodnade av förödmjukelse, men av sonen kunde hon tåla allt. Det såg emellertid ut som om hon tillräknat Hildur skulden för hans uppförande, ty hon gav henne en ogillande blick. I nästa ögonblick var hon likväl idel solsken igen; Hildur var ju en gång för alla hennes förklarade gunstling. Det var alldeles nytt för kandidaten att i hemmet äga någon som delade hans litterära smak. Hans älsklingsförfattare, vilka föräldrarna knappast kände till namnet, voro för Hildur gamla bekanta, och de saknade aldrig samtalsämnen. Det gjorde honom ett nöje att se hur väl hon kunde följa hans tankegång, och just därför att hon aldrig blint gick in på hans asikter, kände han sig dubbelt smickrad av det stora förtroende, varmed hon blickade upp till honom. --Skall ni verkligen bli läkare? sporde hon en dag, då de sutto ensamma på verandan. --Ja--kanske. --Jag är så nyfiken, återtog hon bedjande, och kandidaten tänkte vid sig själv, att om hon fått de djärvt spejande ögonen av sin fader, måste hon ha ärvt dessa barnsligt veka läppar av sin mor. --Mamma har väl skvallrat? frågade han leende. Hon svarade icke, utan flyttade sig endast närmare, färdig att lyssna till hans förtroenden. Och han talade, varmare, öppenhjärtigare än han plägade; han talade om sig själv, sina förhoppningar och framtidsplaner. Då och då sköt hon in ett ord, ty hon förstod honom så väl. Det aktningsfulla allvar, varmed hon avhörde honom, underlät ej att smeka hans självkänsla. Efter den dagen var hon hans förtrogna i allt som rörde hans litterära framtid, och han lovade att hon, innan de trycktes, skulle få läsa en del av de skisser, med vilka llan var sysselsatt. En dag voro de bortbjudna. Hildur, som icke gjorde mycket av sin toalett, var den första som visade sig i salongen, färdigklädd. kandidaten stod framför spegeln, medan modern -- som ännu icke hunnit få mössan på--var sysselsatt med att knyta hans halsrosett. De voro så upptagna av sitt förehavande, att de knappt lade märke till Hildur. --Men herregud, mamma kan väl se att den icke kan sitta och peka på det där sättet ! utbrast kandidaten i jämmerfull ton, fan vete också varför inte Elna kunde gjort det, när hon var däruppe ändå. --Kära du, Elna blev stött över allt vad du rev av dig för stövlarna, vilka verkligen voro mycket bra. --Stött ? upprepade kandidaten föraktligt, jaså, ha vi nu kommit så långt att p i g o r få bli stötta också! Men mamma kan väl se att den rosetten icke duger ! --Jag vet inte bättre än att du binder den själv då, sade doktorinnan och gick. Hans hänsynslöshet harmade henne, därför att Hildur hörde på, själv var hon nog van därvid. Han var icke lik sig, där hade kommit ett käringaktigt, gnatigt drag i hans ansikte. Hildurs ögon mötte hans i spegeln. Var detta den blivande storheten, den fördomsfrie, klarseende mannen -- som tog humör över en småsak i sin toalett? Han rodnade lindrigt--han kunde skifta färg vid minsta anledning-- och ryckande upp knuten vände han sig emot henne med sitt soligaste leende. --Förbarma er, fröken, sade han i det han skämtande böjde ett knä och sträckte ut sina armar med en ungdomligt behagfull rörelse. Hon satte sig på en bredvid stående stol och knöt halsduken under det han låg på knä framför henne. Ni är fåfäng, sade hon leende, men med en förebråelse i tonen, fy, det passar icke för en man att lägga så stor vikt vid småsaker, vad betyder en sådan obetydlighet som en halsrosett ? Den betyder mycket -- när ni binder, svarade han skrattande, den betyder att ni har levnadsmod nog att taga fast där andra förtvivla. --Och ni? --Jag behöver er. Han såg henne in i ögonen -- det var första gången de voro varandra så nära-- men det låg för mycket renhet i hennes, att de skulle behöva vika åt sidan blott för en varmare blick; de blevo endast djupare, fuktigare, då hon svarade: --Det talet är utslitet--om sångmö, skyddande ängel och allt det där -- -- -- ni behöver icke en annan; ni måste finna reda på er själv. --Ack, ni lilla sanningsapostel! utropade han skrattande, och denna gång blev hans blick sådan, att hon måste vända bort ögonen. Hon reste sig hastigt och rodnade, men han fäste sig icke vid hennes förändrade ansiktsuttryck, ty han såg åter i spegeln. --Nu är det bra, sade han muntert, men låt mig nu se på er också, det gäller i dag den finaste societeten. Han vände sig om och granskade hennes dräkt. --Har ni ingen längre klänning? sporde han slutligen. --Nej, den är ju lång nog, genmälde hon och såg nedåt klänningen, ned på sina små fötter i pariserskorna. --Men den ser ju så rysligt enkel ut, det skulle passat så förträffligt till er figur med ett långt släp. --Klänningen är av vackert tyg, modernt sydd, och sitter utmärkt, vad kan man mer begära? --En smula elegans, svarade han och vände sig på klacken. Hon rodnade och bet sig i läppen, men svarade icke. Finns det väl en kvinna som icke uppfattar det som en skymf ifall någon säger henne att hon icke förstår att kläda sig ? Hildur beslöt att skaffa sig upprättelse, men låtsade om ingenting. Kandidaten var icke med om frukosten följande dag, och då han kom ned satt Hildur redan på verandan och arbetade. --Fröken, ni kan icke tänka vilken massa saker jag har att säga er, ropade han redan på avstånd, och kastade sig på en av bänkarna ett stycke ifrån henne. --Ännu? svarade hon muntert, jag tycker att vid det här laget borde ni ha hunnit med allt som legat er på hjärtat. --Långt därifrån. Det märkvärdiga är just, att ju mera man talar, dess mer har man att säga. Ni har också en förunderlig talang att locka fram allt. Det är som den naturligaste sak i världen att man skall bikta för er alla sina tankar, utan att ni som gengäld förtror en det ringaste. --Talar jag icke med er om allt möjligt, rår jag för att ni glömmer det lika fort ? Han teg ett ögonblick, därpå svarade han livligt: --Ja, ni talar så enkelt, att allt vad ni säger förefaller som det vanligaste småprat; man- behöver riktigt tänka efter för att komma på det klara med att man verkligen fått förtroende. --Så är det alltid med er karlar, det som icke braskar och gör väsen av sig är ingenting. Man skyller oss fruntimmer för att vara ytliga och flärdfulla, men vems är skulden om vi så äro? Vad intryck gör det anspråkslösa och vardagliga på er ? Nej, glitter skall det vara -- sådant som sticker i ögonen och fängslar uppmärksamheten. Så fort ni vant er vid det som var nytt, skall det vara någonting ännu nyare. --Ni är bitter. Vid Gud, ni är ond; vad är orsaken ? --Detta nyhetsbegär hos er demoraliserar oss, fortfor hon häftigt, och--jag skall säga er något-- det förkväver lyckan. Han flyttade sig närmare och såg intresserad ut. --Hur har ni kommit på dessa tankar? --Genom att se på er och tant. --Mamma? Han drog på ordet i ytterlig förvåning. --Trodde ni att jag talade för min sjuka mor? sade hon skrattande, fast det blixtrade en smula i ögonen, nej, jag hör ju ännu till det nya. --Ja, det gör ni verkligen, ty i dag känner jag icke igen er. --Åjo, det gör ni nog, svarade hon skämtande, ni känner till och med en ung man, som fjäsas bort av sin mor, vars hyllning han emottager så likgiltigt, som vore den rakt ingenting. --Prat. --Och ni vet icke hur man kan sakna en sådan tillgivenhet; i den punkten är jag så mycket erfarnare än ni. Han såg otålig ut. Detta stötte väl mycket på moralpredikan, och det var vad han avskydde mest i världen. Han skulle önska att kunna vänja henne av därmed. --Vet ni vad denna saknad egentligen är? sporde han i det han lade armarna på verandans räck och betraktade henne. --Nej. Han såg länge på henne och det kom ett drag av förfinad cynism i hans vackra ögon. Hon virkade utan att se upp, och märkte det icke. Sänkande rösten sade han: --Det är en förklädd längtan. Hon teg men rodnade. Han betraktade detta nedböjda huvud med det slätkammade håret och den tjocka flätan, vilken av sin egen tyngd gled ner på halsen; därefter fäste sig hans blick vid dessa avrundat fina händer med de mjuka, taktmässiga rörelserna. --Hur lika varandra alla unga flickor äro! utbrast han, det finns ett ord, som de alla bära i tankarna, men som de sällan äga mod att uttala. --Och det skulle vara? frågade hon utan att se upp, men med en viss oppositionslust. --Ni vet det, visa att ni äger sanningskärlek. Hon log, och sänkande rösten som ett eko upprepade hon: --Kärlek. --Ett vackert ord, men vet ni också vad det betyder ? Hon såg upp. --Jag vet det bättre och vackrare än ni, ty jag är en kvinna. --Men det finns en egenskap hos kärleken, som ni icke känner, invände han, den är fri och låter icke tvinga sig; den är sin egen lag och äger ingen annan; plikten är för kärleken ett tomt ord. Kärleken är en gud, svarade hon leende, vore han väl det om han icke vore fri ? Och ni har rätt, kallsinnigheten säger: det är min plikt att älska, men kärleken tänker: det är min rättighet. A, ni trodde att ni skulle skrämma mig med det där slagordet ? tillade hon skrattande. --Nej, men jag har skaffat mig själv en smula inspiration, försäkrade han och sprang upp till sina noveller. Allt som tiden gick blev hans intresse för Hildur varmare och mera personligt; han utkämpade riktiga strider med sig själv när han skulle gå från samspråket till sitt arbete. Föräldrarna lade märke till allt detta och växlade betydelsefulla blickar bakom de ungas rygg. Det började lida mot slutet av sommaren. Det hände sig en dag att det kom bjudning till en stor middag hos häradshövding Lebenhausens, ortens anseddaste familj, och mot all vana tycktes Hildur bli riktigt glad däråt. Kandidaten var tidigt klädd, han hade gjort sig särdeles brått hela förmiddagen, och hoppades nu få prata bort en stund med Hildur, innan man skulle resa. Hon fanns emellertid icke i salongen, och han började gå fram och tillbaka på golvet för att invänta henne. Han hörde dörren öppnas och stängas--ett frasande av siden. Han vände sig om. Hildur stod mitt på golvet och neg djupt, böjande sig som en konstnärinna inför sin publik. Hon var klädd i svart atlasklänning med långt släp och fyrkantig urringning. Halsen såg ännu vitare ut mot agatcollieren samt klänningens svarta spetsar. Vid vänstra sidan bar hon en ensam vit törnros. --Stränge herre, kan jag gå an nu ? sade hon med skälmsk ödmjukhet, läggande huvudet på sned. Han hade stannat i namnlös förvåning. Hon slog upp sin solfjäder och kastade över dess kant en skadeglad blick. --Ni fordrade för någon tid sedan en smula elegans, återtog hon, ni kände ett visst medlidande för den stackars oskulden, som icke ens förstod att kläda sig. Han svarade ännu icke. --Och även nu vinner jag kanske icke ert bifall, oaktat all min möda? Han fäste blicken på hennes ena arm, där den syntes mellan den långa handsken och klänningsärmens vid armbågen nedfallande spets. Det var beundransvärda armar. Hon vände sig häftigt om och gick fram till fönstret, lutande sig mot dess karm låtsade hon betrakta utsikten. --Ni är charmant -- förtjusande! utbrast han i en ton som förrådde sinnesrörelse, men hur ar det möjligt-- -- --? --Vad? Hon vände sig om med en rynkning av ögonbrynen . --Det är klänningen jag talar om, sade han hastigt, den är ju dyrbar, furstlig--vilket tyg? --Jag har fått hela härligheten från Paris, svarade hon kort, ni ser att det är alls ingen konst, bara man betalar. Han skakade på huvudet med en min, som om det hela vore en gåta. Hon såg på honom länge och forskande. --A! utropade hon och brast i skratt, ni trodde att jag var fattig? Men plötsligt mörknade hennes ansikte, hon kom att tänka på, hur i så fall hans ord om hennes ylleklänning helt enkelt varit hjärtlösa. Hon slog rasslande ihop solfjädern och lämnade rummet. Han stod och såg efter henne; hon var verkligen så elegant, som han kunde önska, men förvåningen hade gjort honom handfallen, han kände sig främmande. Då hon var borta knackade han på sin mors dörr och steg in, hon stod vid spegeln och fäste kragen. --Mamma, sade han, är Hildur rik? De nämnde henne alltid vid dopnamnet då de talade om henne. --Herregud, det måtte du väl veta! --Nej, aldrig i världen har det fallit mig in. Hon --så enkel ! --Det är princip. --Dumheter, mumlade han och gick. Inom tio minuter var Hildur omklädd, och när hon kom utför trappan kastade hon en triumferande blick på kandidaten, som höll vagnsdörren. Utan att behöva ta ett tag i sin korta ylleklänning, satte hon den eleganta pariserskon på fotsteget och sprang upp. Hela aftonen var hon idel munterhet. Där låg en glans i hennes ögon, en smidighet i hennes rörelse, som icke var spelad. Hon blev firad och observerad, men för kandidaten ägde hon knappast ett ord. Han å sin sida kastade mörka blickar både på henne och dem hon dansade med, själv dansade han föga, utan gick i stället omkring och strödde ut kvickheter och sarkasmer. En gång kom han och satte sig helt nära henne, men då han fortfarande teg, reste hon sig och gick. Sedan undvek han henne. Då man efter hemkomsten lagt av ytterplaggen, och doktorn gått in till sitt, sade Hildur god natt åt doktorinnan och kandidaten, för att från tamburen gå direkt in i sitt rum. Men kandidaten behöll hennes hand i sin, och ställande sig mellan henne och sin mor, på det att denna icke skulle giva så noga akt, sade han i låg, upprörd ton: --Fröken, hur kan ni bli ond för så litet? --Jag är icke ond, svarade hon undvikande och sökte draga sin hand ur hans. --Ligger det något ont i att jag vill se er överglänsa alla andra? återtog han. De stodo varandra så nära, belysningen i tamburen var bristfällig, hon ville se vad han menade, och så kom hon att se in i hans ögon. De voro djupare och mörkare än annars, och det låg en berusande trollmakt i dem, som band hennes egna; hon andades fort. --God natt, sade hon hastigt. --God natt, svarade han, trycktes hennes hand och tillade i en skälvande viskning: man behöver mod för att leva, men har man det, då är livet fullt och rikt som en sådan blick. Han närmade sig icke, utan endast såg, och dock var det som om han överhöljt henne med kyssar. Hon ryckte lös sin hand och skyndade in till sig. När hon reglat dörren, klädde hon av sig i flygande hast och höll just på att släcka ljuset, då hennes blick föll på ett litet paket, som låg på nattduksbordet. Hon öppnade, nästan utan att tänka på vad det kunde innehålla, ty hon var rov för en nervös upphetsning, och hennes pulsar brände. Konvolutet omslöt den första av de berättelser kandidaten lovat henne att få läsa. Att börja med kunde hon icke komma ifrån sin egen upprörda sinnesstämning, men småningom blev hon intresserad. Det var en folklivsbild, enkelt framställd, icke idealiserad, men något kall. När hon slutat samt lagt manuskriptet ifrån sig, satt hon länge och stirrade ut i rymden med eftertänksam min. Därpå tryckte hon plötsligt sina läppar emot den hand han hållit i sin och släckte ljuset. Man är sällan så hjärtligt stämd som efter en försoning, man tävlar om att ödmjuka sig, att gottgöra; så var också fallet med de unga två. När de följande dagen möttes vid frukostbordet, överbjödo de varandra i soliga leenden. Hildur var riktigt vacker, sval och daggfrisk som en sommarmorgon. Det hade kommit någonting blygt och skärt över henne, som icke fanns där i går. Man måste hålla sig inne, ty det regnade. Då doktorn gått ned, gick kandidaten in till de båda damerna, som redan sutto vid sina arbeten. --Nå? sade han och ställde sig framför Hildur. Hon förstod honom. --Jag tyckte den var riktigt bra skriven, svarade hon, tack skall ni ha. --Vad var det? frågade fru Sanderson. --Bara en av mina skisser, om vilken jag önskade höra fröken Wides omdöme. --Den kan väl också jag få läsa ? --Mamma skulle icke förstå sig på den, det är bara en bondhistoria. --Allting intresserar mig, då du skrivit det. --Ja, är det inte det förargligaste man kan höra ! utbrast kandidaten och vände sig till Hildur, så säger mamma alltid. -- Tycker mamma om det ? --- Ja, mycket. -- Men det tycker väl mamma bara för det jag skrivit det?--Naturligtvis, min käre gosse. --Är inte det smickrande? Han kastade sig i en stol och stack fingrarna i håret med en förtvivlad min. Båda fruntimren skrattade. --Ja, medgiv att det är förargligt, återtog han med en energisk gest. --Men det är så älskvärt förargligt, svarade Hildur leende och kysste fru Sandersons knubbiga hand. --I dag bliven I av med ert tråkiga påhäng, yttrade kandidaten efter en trumpen tystnad, varunder han endast betraktat Hildurs flitiga fingrar. --Vart skall du då hän? sporde modern, som icke kunde hysa ett ögonblicks groll emot honom. --Till baron Linde, han har ungkarlsmiddag. --Ack, mitt barn, det är det värsta jag vet, när du skall dit. --Prat, man har icke så roligt någonstädes som där. --Ja, men där går så villt till, sade fru Sanderson bekymrad. --Ja, nog är där en smula hett, men ni kan icke tro vilka viner han har--äkta druva. --Jag lämnar ert manuskript åt tant, så kan hon trösta sig med det, medan ni är borta, sade Hildur, utan att fästa sig vid hans yttrande. --Ja, gör det, svarade han, ni skall själv få ett annat för er räkning. --Tack. --Men, min käre gosse, låt mig nu se att du är förståndig, annars blir jag så ledsen, bad modern, som icke kunde få middagen ur sina tankar. --Jag skall be mamma komma ihåg att jag icke är något barn, svarade sonen högdraget. Modern teg, men räckte sig bort och klappade honom på handen. --Ni kan inte tro hur gnistrande kvick vår värd är, sedan han väl kommit i feststämning, sade kandidaten, vänd till Hildur. En vacker karl är han under alla omständigheter, men när han druckit några glas är han alldeles hänförande. --A? sade Hildur tvivlande. --Jo, ni skulle bara se honom föreslå en skål, kandidaten reste sig, strök håret tillbaka och höjde handen som om han höll ett glas, det gör ingenting om han också stöder sig en smula tungt mot bordet, kandidaten lade handen på stolskarmen och lutade sig tillbaka, under det ett inspirerat leende bredde sig över hans drag, ordet har han fullkomligt i sin makt, formen är fri och kristallklar, man ryckes oemotståndligt med av dess ström. Då blir han idealist, hans tankar taga en högre flykt, hans ögon glänsa, och han talar om detta något som bär oss genom livet. Kandidaten var icke sig själv, som han nu stod där, med denna fria panna, denna stolta kastning på huvudet och denna ljusa blick. Hildur såg på honom; hon hade aldrig sett honom så vacker. --Ja, sanning är det, sade han i det han satte sig och åter strök ned håret, Linde är aldrig så glänsande som då han är--rent ut sagt--full. Han uttalade det sista ordet med grym fröjd, det var honom en glädje att slita sönder den stämning han vävt av sin egen hänförelse. Hildur betraktade honom med en blandning av tvi~el, misstro och beundran. --Det bor en gud i vinet, återtog han i sin egen ton, det finns alltid så mycket mer inom en människa än hon vågar släppa ut -- mera eld, mera snille --- --det behövs en känsla av frigörelse för att kunna gå ut till gränsen. Vinets ande skänker oss denna känsla, det är en gudagnista som tändes för minuten och sedan slocknar. Hans mor såg nedstämd ut, men sade ingenting. Hildur skulle hellre önskat att han sagt allt detta då de varit ensamma, och så gick han. Sedan Hildur lagt sig, tog hon fram sitt lilla häfte och läste. Det var en fint utförd miniatyrmålning, där omsorgsfullt detaljarbete överskylde bristen på kraft; det låg någonting medvetet och överförfinat i hela framställningen, som kom luften att kännas kvav och parfymerad, men Hildur märkte det icke; hade det också varit gift, skulle hon icke haft men därav, ty det fanns tillräckligt inom henne för att oskadliggöra det: hela friskheten av ett gryende tycke, hela naiviteten hos ett rent sinne. Då hon slutat lade hon huvudet på kudden och log, stilla och varmt som om idel ljusa tankar dragit genom hennes själ, och så var det i själva verket, ty han var med i dem alla. Hon tyckte sig se honom, med beundran Iyssnande till vännen, som tungt stödd mot bordet och med glaset i hand höll tal för de odödliga ideérna, för detta något, som bär oss genom livet. Orden voro själfulla, rösten böjlig, och hon såg hänförelsen lysa ur allas blickar, just som hon sett den i hans. Hur härligt måtte ej detta rikt pulserande vårliv vara! Den som vore student! ------ Ånej, den som vore en liten tomte som kunde stå vid nyckelhålet och lyssna! Ja, det var just vad hon ville. --Hon skrattade åt sitt eget infall, allt syntes så glatt. Men är då icke varje kvinna en sådan enfaldig liten tomte, som står utanför, sammanknäppande händerna i glädje över den smala ljusstråle, som bryter ut genom dörröppningen ? Vilket tokigt infall !------ Men var det icke verkligen sant att han för henne skulle bliva sambandet med den värld som -- -- -- med ideérnas, de stora tankarnas ------ Hennes föreställningar hade blivit allt dunklare, ögonen slöto sig, och så somnade hon. Ljusskenet föll fullt och klart på den vita bädden, på det mörkhåriga huvudet, och ännu i sömnen log hon med halvslutna läppar. Så vaknade hon till igen, men bara för att släcka ljuset. Hon hade redan sovit länge, då hon väcktes av vagnsbullret. --A det var ju han som kom. Men så sent det måste vara! Steg hördes i trappan, men --Gud, vad var det! --de voro ju tunga och stapplande -- skulle någon olycka ha inträffat? Hon höll på att springa ur sängen och kasta kläderna på sig. Men nej, där hörde hon ju huspigans förstulna fnitter. Alltså ingen olycka. Hon lade sig åter ned och lyssnade. Då ryckte hon plötsligt till vid ljudet av en röst, själlös som ett djurs läte och blott mänsklig i sin skrävlande narraktighet -- en drucken mans försök till sång, ögonblickligen nedtystat. Men det var redan för sent. Trots all dess vidrighet var det icke möjligt att förneka denna röst, det var hans. Hon gömde ansiktet i kuddarna som ett barn för en åskskräll, men ännu sedan allt var tyst ljöd om och om igen för hennes öron detta själlösa rop, och för varje gång föll samma blytunga fasa över henne. Hon frös som om det varit den kallaste vinternatt. Följande dag härskade en viss misstämning vid frukosten, och kandidaten blev icke synlig förrän vid middagsbordet. Modern såg nedstämd ut, men teg, fadern åt i hast, emedan ett sjukbud höll och väntade. Gumman följde honom ned till vagnen, och de unga blevo lämnade ensamma. Hildur talade mera än hon åt, och hennes munterhet föreföll en smula tvungen. Kandidaten betraktade henne förstulet och undrade om han burit sig dumt åt på något sätt, han erinrade sig ingenting. Efter middagen gick han till sitt arbete, och bortåt eftermiddagen såg Hildur honom komma gående över ängen med en handduk över axeln; han hade varit och badat. Efter några minuter hörde hon hans steg över salsgolvet, och så kom han ut på verandan. Han såg frisk och livlig ut, kanske en smula blekare än vanligt, håret var ännu rakt av vattnet, hållningen fri och elastisk. --Seså, nu har man tagit sig en redig simtur, sade han glatt, och nu känner man sig som en riktig människa igen. Pappa och mamma se ju hängfärdiga ut för det deras käre son råkat skaffa sig några kopparslagare, liksom det vore en hel olycka. Hildur såg på honom och svarade icke. --Trodde ni att jag var ett dygdemönster? frågade han skrattande och kastade sig på bänken. Hon såg åter upp. Hans blick var så oemotståndligt öppen och frimodig. --Jag är rädd att jag trodde det, svarade hon och rodnade. --Men det får ni icke tro, icke vänta, återtog han och såg henne in i ansiktet. Hon vågade icke möta denna blick, därför såg hon ned igen. --Det finns en frestelse, som för mig är svårare än alla andra, vidblev han, och det är begäret att erfara allt, känna allt. Jag är realist i varje tum, och jag kan, jag får icke vara obekant med det liv jag skildrar. Om jag vill läppja på allt, så är det för att göra min erfarenhet så rik, att jag en gång måtte kunna säga: intet mänskligt är mig främmande. Kan ni fördöma mig? Hon svarade ännu icke. Hon var endast alltför böjd att tro honom i allt, giva honom rätt i allt. --Ni vet icke, vad det vill säga med den fatala dagen efter, fortfor han hur tom man känner sig, hur man törstar efter ett enda vänligt ord, hur mycket värre det är att stötas bort då än annars. Han tog sakta en av hennes händer i sina, och hon lät det ske. Det föreföll henne som om de båda spelade komedi, och hennes hand vilade viljelös i hans, under det ett leende smög sig kring hennes slutna läppar. Detta leende var fult. Nu var det hon som hade att kämpa mot frestelsen, mot det lägre i hennes egen natur, vilket under sken av överseende och offervillighet manade henne att icke fordra det högsta, att nöja sig med vad som fanns och kasta sig i hans armar. Det givs två ord, som även hon ofta hört sammanställas, nämligen leva och njuta. Hon såg ut över fälten. Längst bort syntes de i ett blåaktigt töcken, och solen började sänka sig. --Intet vinns genom självbedrägeri, sade hon sakta, liksom rädd att de frestande tankarna skulle höra hennes ord och gendriva dem, ni begagnade er nyss av realismen som förgyllning åt er personliga böjelse. Det är manligare att se sakerna sådana de äro. Aj, aj, där var hon med sina moralpredikningar igen ! Skada på så vacker flicka. Han lösgav hennes hand, och det uppstod en minuts tystnad. --Läs någonting för mig, sade Hildur plötsligt i sin vanliga ton, nu skall jag snart resa och sedan får jag väl aldrig mer höra er läsa. --Skall ni resa? --Ja visst, sommaren är ju slut, och jag kan icke stanna här alltid. --Och ni bryr er icke om hur det går med mig och mina noveller ? Hon måste vända bort ögonen, ty de fylldes av tårar. Den unga litteraturen låg henne ju så hårt om hjärtat, och i morbroderns hus avskydde man densamma. --Jag kan icke göra något för er och edra arbeten, sade hon. --Jo, ni kan stanna här tills deras öde är avgjort. --Och när blir det? --I morgon hoppas jag att kunna avsluta den längsta av berättelserna, sedan gäller det att skaffa förläggare, och jag ämnar själv resa till Stockholm för att rangera saken. --Nu tycker jag om er, sade hon raskt, man skall icke prata, utan handla. Han rodnade. Det fanns något i denna hänsynslösa uppriktighet, som stötte honom för huvudet; hon behandlade honom ju rent av som en skolpojke. Hon märkte ingenting. --När får jag läsa den där berättelsen? frågade hon. --När jag reser, skall jag lämna er konceptet. --Tack. Varom handlar den? --Om äktenskapsfrågan. --O, vad jag längtar! --Efter att jag skall resa ? --Prat! -- Efter att ni skall komma igen. --Ni stannar således? --Naturligtvis, om ni skyndar er. De voro nu helt och hållet inne i den gamla tonen och hade hundrade saker att säga varandra, ja, de sutto där ännu och pratade, när doktorinnan kom och budade till kvällsmat. Hon rapporterade förhållandet, så fort hon såg sin man. Redan följande dag kom kandidaten ned i sin fars rum och anhöll om ett enskilt samtal. Doktorn tog för givet att det var för att begära hans samtycke till förlovning med Hildur. Stor blev därför hans överraskning, när sonen i stället anhöll om penningar till en Stockholmsresa. De länge försummade studierna och denna i hans tycke onyttiga utgift syntes doktorn vara ganska betänkliga tecken, vilka alldeles icke tydde på förlovning, men han brukade aldrig förhasta sig. --Du har väl säkra utsikter ? frågade han. --Hur -- vad menar pappa? --Jag menar hos flickan. --Utsikter --ja, jag vet inte, det tror jag, men än sedan ? --Du skall komma ihåg att hon är rik, sade doktorn. Sonen hade upp i munnen några klingande fraser om så lumpna bevekelsegrunder vid ingåendet av ett äktenskap», men teg visligen vid tanken på att han icke fått penningar till resan ännu. Med en allvarlig förmaning att icke låta lyckan gå sig ur händerna, gav fadern honom en anvisning på det begärda beloppet, ty trots allt knot över lättja» och »skrivklåda», var han hjärtinnerligt svag för sin son. Dessutom hade han fått i sitt huvud att Hildur skulle bli en så förträfflig svärdotter, han var därför mycket medgörlig emot henne. Man lät honom förstå, att hon önskade denna resa. Kandidaten packade alltså sin koffert. Hildur sydde knappar i två par handskar åt honom och var så behjälplig hon kunde. Vid avskedet lämnade kandidaten henne manuskriptet. --Det är den bästa av dem alla, sade han, det är den som skall uppbära hela sanningen, med den står eller faller jag. * Hildur stod i sitt rum, läggande sista handen vid packningen av sina koffertar. Fem dagar hade förflutit sedan kandidatens avresa till Stockholm, och ännu hade han icke hörts av. Alltsedan han reste hade Hildur icke varit sig lik, hennes goda lynne hade försvunnit, hon var ena stunden skarp och kantig i sitt sätt och nästa minut färdig att brista i tårar. Men långtifrån att känna missnöje över dessa hastiga växlingar, gladdes de gamla av detta bevis på hur mycket hon fästat sig vid deras son, och hur tomt hon kände det när han rest. Men vad som förvånade dem var hennes oryggliga beslut att resa. Alla föreställningar voro förgäves, hon tackade blott för deras välvilja, tilläggande att nu vore sommaren slut, och nu vore det tid att fara hem. Fru Sanderson hoppades ännu att hennes son skulle komma i tid för att träffa Hildur; snälltåget innebar ju en möjlighet, och hon kände en aning, att han skulle komma hem den dagen. Ångvisslan från stationen hade just låtit höra sig, och doktorinnan stod vid matrumsfönstret för att passa på honom, om han skulle komma. Riktigt. Nu öppnades porten och ur dess dun kel framträdde den välbekanta gestalten; hållningen var käck, gången lätt och spänstig; han såg uppåt hela raden av fönster och varseblev så modern. Han svängde hatten som ett segertecken, och hon hörde honom i ilande fart rusa uppför trapporna. I tamburen möttes de; han tog henne i famn. --Var är Hildur? frågade han andlöst. --Hon är i sitt rum och packar. Kandidaten lade ej märke till det sista ordet. --Mamma, jag måste tala vid henne, ensam, sade han med glad brådska, knackade på hennes dörr och steg in. --Förläggare, gynnare, vänner! ropade han, kastande hatten på ett bord och fattande Hildurs båda händer. Hon bara såg på honom. --Hildur, kan ni fatta detta? Är ni icke glad? fortfor han, följande sin egen tankegång, snälltåget har gått som en snäcka, så har jag längtat att få säga er det. Jag höll på att telegrafera, men så ville jag naturligtvis se vad min ni skulle göra, och så måste jag vänta. Det skall komma -- allt som jag drömt om -- ett namn, en framtid och kampen på livets stora öppna arena! Jag känner mig så stark, så glad, att jag kunde erövra hela världen. Han kysste stormande hennes händer, men hon ryckte dem till sig i det hon rynkade ögonbrynen. --Men vad går åt er? frågade han hastigt och betraktade henne uppmärksammare. --Ingenting, svarade hon torrt och tvunget, jag lyckönskar er till framgången. --Men gläder er icke däråt? --Åjo. --Ni är sjuk? --Ja, svarade hon för att giva skäl för sin märkbara blekhet. --Men nu måste jag se er frisk och glad, nu mer än någonsin. Hon endast skakade på huvudet, det var som om hon icke kunde få ord över sina läppar. Han förde henne till stolen vid sybordet och satte sig själv mittemot. --Seså, sade han vänligt och strök hennes händer, som vilade på bordet, nu måste ni tala om allt för mig. Vad är det? Hon dröjde ett ögonblick, innan hon svarade, och läpparna skälvde lätt, som när ett barn strider mot tårar. --Jag är så ung, sade hon klagande, och ända sedan barndomen har jag tvivlat och sökt, slitits mellan meningar och partier, tills jag var så trött, så trött, att jag varken såg ljusning eller råd. Hon lade händerna över ögonen--dessa aristokratiska händer, som han beundrade så mycket. --Det är hårt att icke äga något, icke någon att tro på, upprepade hon sakta. --Och det säger ni till mig, och nu? Hava vi icke livet att tro på, ligger det icke framför oss båda så lockande och ljust ? --Om jag kunnat se upp till er med förtroende, skulle jag hållit av er, fortfor hon allvarligt, stödjande hakan mot sina sammanknäppta händer, men ni har själv förstört all tillit; jag kan icke tro er, jag vill icke. Och det är bäst så. --Men vad ger er anledning att?... Är det vad ni läst som...? --Ja, det är vad jag läst, svarade hon. --Men vi hava ju så ofta talat om sådana saker. --Ja, men inte på det sättet. --Och mina åsikter i ämnet hava ju också varit edra. --Jag har misstagit mig om edra åsikter; i en punkt har jag icke förstått dem. --Ni har ju åtminstone förstått att jag med min framtid också menade er ? --Hur ? sade hon skarpt. --Varför vill ni med all makt framkalla missförstånd? Ni synes vara ond, och jag kan icke fatta anledningen. --Inte? utbrast hon, och ögonen blixtrade genom tårar. Ni har icke en skymt av aktning för oss kvinnor--ingen! Det skymtar mellan varje rad i vad ni skrivit. Vi kunna saklöst glömmas --övergivas. Kärleken är det enda som med rätta binder en man och en kvinna vid varandra, kärleken är flyktig, ingen kan befalla sitt hjärta, tycket växlar, och ett äktenskap sedan tycket svalnat är ett brott. --Men ni harmas över edra egna åsikter. --Mina! För det jag anser den redliga viljan vara huvudsaken och vigseln blott en yttre form? För er finns det icke något innehåll i denna form, ni tror icke ens på viljan, stundens ingivelse tror ni på, ingenting annat. --Men, Hildur, invände han med ett sista försök att lugna henne, bästa beviset på att jag tror på äktenskapets innehåll är ju att jag ber er bliva min hustru. --Hustru? upprepade hon; själva hennes fruktan att vackla drev hennes vrede till kokpunkten. Sedan ni sagt att allt vad äktenskap heter är humbug-- en ohållbar orimlighet? Tackar! Ni-är icke ens sann i edra så kallade åsikter, icke ens emot dem är ni trogen, vad kunde då jag v änta ? Den som icke själv tror på de läror han förkunnar, är en stackare. --Ni är ju utom er, sök att vara lugn ett enda ögonblick. --Nej, jag kan icke. Alla de låga, orena tankar, som ni trott er kunna inlägga i er hjältinnas själ, röja tydligare än ord edra verkliga åsikter om oss kvinnor. Tror ni att vi skulle vara sådana ? O, det är en skam, det är en skam! Kastande sig framstupa mot bordet och döljande ansiktet, brast hon i gråt. Kandidaten såg brydd ut. Han kände sig sårad, och dock gjorde det honom ont om henne. --Jag skulle minst av allt trott er vara pryd, sade han. --Det vet ni att jag icke är, svarade hon, hastigt torkande sina ögon och käckt höjande huvudet, hade jag varit pryd, skulle jag icke vidrört detta ämne, utan helt enkelt låtsat att jag icke förstått. Om ni sagt detsamma, men friskt och rent, då skulle jag icke haft ett ord att anmärka, men det är någonting kvalmigt, äckligt i själva framställningen, som åtminstone är mig vidrigt. Jag uppröres icke över vad ni sagt, utan över sättet. Man blygs över att hava läst. Nu var det hans författarfåfänga som kände sig kränkt, och han rodnade häftigt. --Vad rätt har ni att överösa mig med all denna bitterhet ? utbrast han i vredesmod. --Vad rätt, upprepade hon och for upp, vad rätt? Sedan ni lärt mig att i er tro söka ett stöd för min, bara för att låta allt ramla så bottenlöst elän digt ! Instinkten kom mig ofta att tvivla, men jag hoppades i alla fall. --På vad? utfor han med vrede, på att jag skulle vara ett ideal, ett helgon, en ängel ? --Nej, endast att ni skulle vara fullt ärlig, en ursprunglig, kraftfull natur. --Hur vågar ni påstå -- -- -- --Jag vågar, ty jag har rätt. Jag vågar säga er rakt i ansiktet, att ni utbrett er över allt elände under sken av att reformera, men i själva verket för nöjet att skildra det. Ni talar om kvinnans likställighet med mannen och menar därmed, att hon får vara lika dålig som han. Sköna rättigheter! Det är någonting sjukt och osunt i det hela, och det onda ligger i själva viljan, just i det som skulle hålla hela varelsen frisk. --Jag går, sade han, ty det tjänar ingenting till att säga något, förrän ni blir lugn igen. --Resultatet blir detsamma även då, svarade hon. --Det är intet storverk att i egensinne kastabort allt, bara för att göra sig viktig, men efteråt kommer kanske ångern, replikerade han överlägset, inom sig skälvande av vrede. Knappt hade hon tillslutit dörren förrän hon kastade sig ned över bordet igen, utbristande i våldsamma snyftningar. Fru Sandetson kom smygande in på tå. Hon såg bekymrad ut och lade sin arm kring den unga flickans skuldror. --Mitt kära barn, hur är det fatt, sade hon med låg röst, ha du och Alexis varit oense ? Ja, svarade Hildur mellan återhållna snyftningar. --Gråt icke, gråt icke, barnet mitt, sade den gamla frun och klappade henne på ryggen, det kan väl bli gott igen. Men Hildur skakade energiskt på huvudet. Den vänliga lilla gumman fortfor att tala tröstande till henne som till ett litet barn. Slutligen reste Hildur sig och torkade ögonen. Hon slog armen kring sin gamla väninna och lutade sitt huvud mot hennes axel, vad det kändes tryggt och lugnt! Men där var icke hennes plats, icke nu. Hon gjorde sig lös och lade till rätta sina reseffekter, ty man skulle strax gå till bords, och sedan var det tid att bege sig av till tåget. Avskedsmiddagen var tämligen trist, fast värdinnan gjorde sitt bästa att muntra upp stämningen, och värden föreslog en skål för ett glatt återseende. Kandidaten och fru Sanderson följde Hildur till stationen, det hade sett så besynnerligt ut »för andra människors skull», om han stannat hemma. Hildur omfamnade gumman till avsked, med kandidaten växlade hon en kall handtryckning och en främmande blick. Så hoppade hon upp i kupen, dörren slogs i och tåget ilade bort. Det var en dimmig dag, och röken slog nedför fönstren. Hildur såg ännu en gång ut, hennes blick dröjde vid kandidaten, som stod på perrongen, sprättig och fin, blåsande lätta rökmoln från sin cigarrett och språkande med en bekant. Utåt fältet blev dimman ännu tjockare; hur ödsligt den kom allt att synas; hur avlägset, färglöst och tomt! Grått i grått som hennes egna tankar. 8 HERR TOBIASSON. Du har alltid varit ett nöt, sade herr Tobiasson till sig själv tidigt på julafton, då han efter slutad rakning lyfte ljuset mot spegeln för att se hur arbetet lyckats. Han såg länge på det gamla ansikte, som ur spegeln betraktade honom med icke mindre uppmärksamhet. Ja, herr Tobiasson var ett ovanligt gammalt nöt, det visste han. Men han kunde icke fatta varför han skulle vara det. Han hade från barnsben sökt att vara klok och förståndig, som alla andra voro det. Men det hade icke Iyckats. Och därför stod han nu och granskade sitt ansikte, som om han där kunde finna svar på de spörsmål han ställde till sig själv. Ansiktet såg emellertid ut, som om det kunnat tillhöra en ganska intelligent gammal herre. Därför trodde ingen honom om att vara sådan han verkligen var. Och det var väl. Ett lustigt ansikte var det. Det kunde bli långt och det kunde bli kort. Det hade mjuka, rörliga drag, liksom av kautschuk. Munnen var hoptryckt, som hade man slutit den genom att ge hakan en knyck, näsan var klumpig och stor, behärskande det hela med komiskt majestät. Över den blanka hjässan låg håret draget upp i tunna stripor för att skyla kalheten, men från öronen växte det runt kring nacken i kortklippt stålgrå rikedom. Ur detta gummiansikte logo ett par ljusa ögon, skyddade av gardinlika ögonlock, med många skrynklor. Genom en elak liten dragning av ena mungipan i förening med en hopknipning av dessa ögonlock kunde detta ansikte förvandlas till en inkarnation av gubbslug illmarighet. Det visste herr Tobiasson, och han visste, att det var hans lycka, ty däri låg hans enda värn, när dumheten ville lysa igenom. --Jaha ja, sade han och såg på det godlynta gamla ansiktet med dess många valkar, fåror och ränder. Det där jaha ja» var för honom ett slags sällskap. Det kunde svara på allting och utsäga allting. Hela dagar kunde förgå, utan att han hade annat umgänge än det. Men det kunde vara tillräckligt så, ty egentligen bestod han av två personer. Det var just det, som förargade honom. Han hade flyttat den långa vägen från Lund till Stockholm bara för att bli kvitt den ena av dessa två. Och nu var han med i alla fall, det kände herr Tobiasson. Det var därför han drog ihop sitt ansikte, så att munnen blev till ett enda streck och hakan lyftes upp emot näsan. Av ögonen syntes nästan icke ett spår: gardinerna voro för; och herr Tobiasson rev sig i nacken, där det ännu fanns något att riva i. Ja, två personer var han. Den ena en gammal tok, som inte kunde låta bli att hålla av hela världen, den andra en inbiten skeptiker, som hånlog åt denna sentimentalitet. Varhelst herr Tobiasson mötte någon, som behövde hjälp, där var narren framme och pockade på att han skulle vara till freds. Och om herr Tobiasson fogligt svarade, att var och en får reda sig, som han kan, så fick han känna sin plågoande. Ty han gav icke tappt. Han kunde hålla den arme mannen vaken nätter igenom, han tutade i hans öron, att han var en förstockad gammal syndare, ja, han förbittrade varenda bit mat för honom och kom honom att känna det, som om han stulit den ifrån andra. När herr Tobiasson till sist var så förpint, att han icke kunde mer, så gjorde han narren till viljes. Men då blev det skeptikerns tur! Och hade herr Tobiasson haft det hett förut, så blev det ettervärre nu. Ty skeptikern var långt mera raffinerad än narren, och han förstod att framhålla det hela så bottenlöjligt, att herr Tobiasson kunde blygas ögonen ur sig. Han hetsade den arme mannen med sitt hån, han marterade honom med matematisk noggrannhet, visade, hur ett visst litet kapital skulle rinna bort genom givmildhetens tomma taska utan att lämna kvar annat åt en viss gammal herre, än medvetandet att ha hushållat som en tok. Sluttablån bestod alltid av herr Tobiasson själv, sedd som fattighusgubbe i magisk belysning. Med det sista kunde skeptikern göra herr Tobiasson ursinnig; i sin förbittring trätte den gamle herrn på narren, knöt handen så till sägandes för näsan på honom och sade, att han icke var värd en pris snus. Men ingenting hjälpte. De fortforo att slitas om honom, de två, och han skulle velat ge allt vad han ägde, bara för att få ro. Han gick alltid med en hemlig känsla av, att vad han gav åt en, det tog han ifrån en annan, och det var narren skuld till. Därför beslöt han att bryta med denne; han ville helt enkelt resa ifrån honom och söka räddning hos skeptikern. Detta visa beslut satte han i verket med en brådska, som om det gällt att rädda sig undan en jordbävning. Han sålde sitt hus, satte auktion på sina husgudar och köpte sig en livränta. I Lund kunde han icke stanna, ty varje medellös student var en snara -- ja, över huvud varje student, som befann sig i »tillfällig» knipa. Och gatorna vimlade av dem Till Stockholm kom han en ruskig decembermorgon, medan staden låg och sov. Han njöt av att allt såg så främmande ut och kallt. Här skulle han vara fredad. Hans böcker och hans musik skulle bli hans värld. Studentsången gav han tusan; här hade han den stora operan. Och så hade herr Tobiasson under sin jakt efter rum funnit en möblerad dubblett, som var olik alla andra dubbletter han besett. Han hade endast anmärkt, att han skulle önska en schäslong i sitt innersta rum, och en schäslong anskaffades. Värdinnan var en vänlig människa, förskräckligt rädd att herr Tobiasson skulle bli missnöjd och flytta bort. I hans dåvarande sinnesstämning gjorde denna ödmjukhet honom gott, ty den kom honom att känna sig som en hårdhjärtad gammal man, vilken icke bekymrade sig om något annat än sin egen bekvämlighet. Han försummade intet tillfälle att framstå som sådan. Det skulle vara ett slut på gamla livet -- absolut ! Han var ordentligt rädd för att få intresse för sitt värdfolk. Men nu -- där han stod och beskådade sitt nyrakade ansikte--nu hade han ändå dessa människors historia så klar i sitt huvud som i en uppslagen bok. Han hade fått den bit för bit, utan att de själva vetat därom; han hade fått den av själva möblerna, som han begagnade. Ty mot sin vilja var herr Tobiasson en mycket vaken och mycket nyfiken gammal herre. Han visste, att dessa två haft ett trevligt litet hem, som de själva arbetat ihop, hon som sömmerska, han som handelsbiträde. Sedan de gift sig och etablerat affär, hade allt gått dem väl i händerna, ända tills krisen kom, och mannen på borgensförbindelser miste allt vad de sparat tillhopa. Så blev det att börja från början igen, sedan konkursen var utredd. Sina bästa rum hade de hyrt bort för att skaffa sig en inkomst, och allt vad möbler de ägde kvar hade de använt för att göra dessa rum så lockande som möjligt; det fanns så gott om lägenheter nu och var svårt att få hyresgäster, men de hade velat göra sitt bästa. Själva hade de med barnen packat sig tillhopa i sängkammaren. Herr Tobiasson hade en gång kommit att kasta en blick ditin: -- så gott som tomma väggarna, en urblekt stol, ett barskrapat bord, de fattiga sängplatserna, och för resten rama, nakna nöden. Det enda de sökt rädda undan -- mannens schäslong-- det hade han sträckt ut sina labbar efter, bara därför att han hade penningar och de hade inga. Fanns det rättvisa i det? Och där gick han --gamla latmask som han var!--och hoverade sig i överflöd, medan andra trälar måste slita för sig och sina barn. Var han inte en gök i ett småfågelsnäste ? . . . en oförskämd gammal gök! Var han inte en inkräktare och blodsugare ? Han hade fruns chiffonje och herrns skrivbord, och deras bästa divansmatta låg under hans fötter till dagligt bruk. Och måste icke herrn som en tjuv smyga sig ut i sin egen tambur för att få höra sitt eget piano, när herr Tobiasson värdigades spela på detsamma! Och kunde de arma ungarna taga sig en enda glad stund utan att genast tystas med ett: »gamle herrn kan bli ond!» En piga hade de, som -- bara hon -- kunde göra herr Tobiasson grå hår, om han inte haft det förut. För det första kunde han icke tänka sig i vad för ett uselt kyffe de kunde ha hittat upp henne, ty det fanns någonting i hela hennes utseende, som om hon aldrig sett solen skina på sig. För det andra voro hennes kläder så tunna och eländiga, att herr Tobiasson frös bara av att se på dem. Och så såg hon alltid skrämd ut för något, särskilt för honom själv; och alltid gick hon och sträckte fram huvudet, som om hon sökte efter första bästa råtthål att krypa ned i. Han märkte, att hon aldrig tilläts komma in till honom utan att först hava gjort särskild toalett, vilken bestod i att hon vattenkammade sitt burriga hår samt satte framför sig ett urblekt och förtvättat förkläde, tunt och stärkt som ett stycke papper. På stökdagar --frun bakade småbröd till försäljning -- kunde han se pigstackaren skynda över gården i en ännu värre kostym än vanligt. Han hade särskilt fäst sig vid att det på ena överärmen rivits ett trekantigt hål i det tunna bomullstyget, så att bara skinnet tittade fram. När det var en riktigt kall dag--och sådana funnos det många den vintern--då kunde den revan ordentligt spöka för herr Tobiasson. Han såg den var han gick och stod, han kunde icke tänka på annat än hur kölden måste nypa i denna nakna hud, krypa längs kroppen under tunna kläder, fnarra ett blåfruset skinn, draga i det med skälvande nervtrådar, smyga genom varje por -- smyga genom märg och ben, smyga ända ned i själen -- denna bitande köld, som trängde genom hans tjocka vinterrock. Det var att bli vanvettig av att känna hur hon frös, och ingen tycktes se det mer än han ! Alla kunde låta henne gå så, bara inte han -- inte han ! Var det inte att bli tokig av ! Vad rörde det honom, att hon frös? Han hade sagt sig det hundra gånger, och ändå föreföll han sig själv som en förkastad varelse, bara därför att han vågade ha penningar, medan nöden gick utanför hans dörr. Vilka kval måste det icke ligga i att vara rik, när man kunde känna det så av en stackars livränta! Han hade ämnat fira sin afton så angenämt, ensam med en flaska Johannisberger och sin musik; han hade fått hem nya noter, ett helt fång att äta sig igenom. Och nu kom detta och förstörde hans glädje ! Det var narren--endast den förbannade narren, som var skuld i det. Han hade sagt åt herr Tobiasson: du kan gå ut, lika gott vart, du kan säga dig bortbjuden, promenera i staden och få en bit mat på en restauration. Vad skadar det dig ? Och så kan du lämna våningen åt dem, skaffa leksaker åt barnen, ett klänningstyg åt pigan och någonting åt frun. Du kan hålla dig undan, så att det åter är, som om de hade sitt lilla hem, och som om allt vore som förr och ingen inkräktare funnes. Det kan du göra.» Sa långt hade det gått, när herr Tobiasson tog till med sitt »jaha ja», och han sade det förtretat, ty han kände redan i faggorna, att hur mycket han stretade emot, så skulle narren draga åstad med honom ändå... Jaha ja, han skulle lämna allting ifrån sig, jaha. -- Han var så förbittrad, att han sjöd. -- Och hur skulle det gå ? Jo, man skulle märka, att han var ett fä. Man skulle taga emot allting; i början med överraskade miner, tacksamma leenden, sedan skulle det gradvis nedsjunka till en angenäm vana, ett likgiltigt hållande till godo; sist skulle det bli till växande fordringar. Och så var man under toffeln: --värdinnans toffel. I Lund hade det varit hushållerskans. Skeptikern grinade som vid smaken av malört. Nej ! Vad rörde det honom huru deras julafton blev ? Kunde han hjälpa alla människor ? Han ville slå bort sina dumheter. Han ville gå ut och äta middag. Vad var det med julafton? Var det något, som han hade med att göra? Julafton?... bara för barn ! Han skulle behandla den överlägset. Han hade vuxit ifrån julafton. Han var en gammal skeptiker. Nyrakad och fin gav han sig åstad. Rakad hade han nu en gång blivit; det kunde icke hjälpas mer. På gatan mötte han barn och gummor med papperssirade armstakar. Han mötte herrar med paketer, stadsbud med paketer, fröknar med paketer. Herregud, människorna voro ju galna! Och alla tycktes de ha så bråttom, alla sågo så viktigt förväntningsfulla ut. Han kände sig till överlopps eller som en obehörig, och han gick fort, liksom för att inbilla folk att någon väntade honom. För att slippa gå på gatan och spela en komedi, som ingen brydde sig om att se på, slank han ned på Östermalms ångkök, det var det närmaste. Han var en tarvlig man med bara en livränta och inga illusioner; han kunde gärna äta på ångkök. Ensam satte han sig vid ett bord, och medan han väntade på soppan föll han i funderingar. Ung hade han varit en gång. Och det hade funnits en annan, som också var ung då, och som hade röda kinder, en rund liten figur med nätta fötter i högklackade skor. Hans mor hade icke yttrat ett förebrående ord, men han hade känt med hennes känslor-- känt med henne hur det var att bli tillbakasatt av den man höll mer av än sitt liv, att skjutas undan i andra rummet, att lämna husets styrelse ur sina händer efter att ha ägt den i trettio år. Varje vänlig blick åt de röda kinderna var en stöld från modern: det var en slitning att icke uthärda. Därför drog han sig tillbaka för att tänka efter, innan han tog ett avgörande steg, och medan han tänkte efter, gifte sig de röda kinderna med en kolhandlare, i den fasta övertygelsen, att Per Tobiasson var en svekfull mansperson, den där samvetslöst drev sin lek med trofasta kvinnohjärtan, och allt framgent närande ett agg emot hela hans kön --kolhandlaren inberäknad. Och så blev herr Tobiasson gammal ungkarl--för att försona sitt svek. Ja, och nu satt han där ensam på ångköket och åt soppa. Jaha ja. Hur hade det varit förra julafton ? Han hade haft studenter hos sig, tre stycken, som inte hade något hem att resa till. De hade varit så glada, berättat historier, rökt hans cigarrer och sjungit visor till över tolv. När de märkte, att han ville de skulle gå hem så tidigt, blevo de missnöjda och tyckte, att han inte behövt bjuda dem, fast de voro för artiga att visa vad de tänkte, och när de gått, var hushållerskan arg som ett bi, därför att de stannat så länge. Här skrattade skeptikern överlägset. Så var det att bry sig om andra! Nej, man skulle leva för sig själv bara. Endast en kan man göra till nöjes; må då denna enda vara man själv! Herr Tobiasson kände sig snillrik. Det var ju en aforism, han hittat på -- en sannskyldig aforism -- och med nästan cynisk aptit förtärde han sin biff, som efterträtt soppan. När han hunnit till katrinplommonen, var han nöjd med sig själv, utan ringaste förbehåll. Men det var kvavt därnere, och det kändes gott att komma upp på gatan igen. Det låg snö på marken, lyktorna voro tända. Slädar pinglade fram och tillbaka, själva klangen hade något av friluft och frost. Han stack händerna i överrockens fickor och började gå. Där låg Humlegården, avtecknande sina lyktor och träd mot ett genomskinligt töcken, där låg biblioteket så mörkt och tungt, borta från Esplanaden andades det elektriska ljuset i långsamma drag och med blåaktigt sken. Detta var annat än Lund ! Det var så stort och ödsligt att gå ensam i denna främmande stad. Han tyckte om det och han söp in luften i djupa drag, som vidgade bröstet. Det är ändå märkvärdigt med julafton, luften är en annan, ljusen ha ett annat sken, och minnen komma tågande, sorgsna stämningar, barnsliga tankar och en underlig saknad av--lycka. Aha, var han nu där igen! Nej, julafton var en dum inrättning. Vad hindrade honom, att ignorera den! Att trotsa den rent av? Han vände sig hastigt om och började gå nedåt Stureplan till. Han ville gå en tur i Kungsträdgården. Vad rörde det honom, att andra hade bråttom eller att andra voro väntade dit de gingo! Han drev sakta framåt trottoaren, förbi de upplysta bodfönstren. På Stureplan var det skumt. Vilken massa granar ! De liksom sögo mörkret till sig, gömde det emellan sig. De stodo på träfötter, de lågo på marken, stora granar, små granar; granar till både fattiga och rika. En sträv lukt av barr och nyskuren en kom med varje andetag; det låg jul i själva luften. Värdfolket skulle inte ha gran; de hade inte råd till det. De hade sökt klargöra det för de små, men dessa hade icke kunnat fatta det. Varför skulle de icke ha gran ? De skulle vara tysta och snälla hela dagen, kunde de så icke få gran ? Han hade hört det på morgonen, genom den tunna brädväggen, när han var i sin garderob. Vilken jätte till gran ! -- mörk, tät och styv. --Vad kostar den? frågade han endast av nyfikenhet, ty han var en vetgirig gammal herre. --Femtio öre. Hans häpnad var mållös. Var det ett pris? --Jag kan likaså gärna sälja den till det som att släpa hem den igen, sade karlen. Men det var ju inte skapligt att sälja en sådan gran för femtio öre. Det var ju barbari, det var ju rena vanvettet. Hushållade man så med skogen häruppe ? Karlen stod och såg så förväntningsfull ut; han höll mössan i handen. Här skulle det väl bli handel av. --Det har gått dåligt i dag. Så dåligt har det aldrig gått något år, därför säljer jag för vrakpris. Karlen hade stått där med sina granar från tidigt på morgonen, han hade rest in till staden den långa vägen, medan det ännu var mörkt, långt innan dagen började gry. Och nu sålde han en sådan gran för femtio öre ! Herr Tobiasson såg ut som om han betänkte sig. Karlen med de förväntningsfulla ögonen stod och betraktade honom, angelägen att läsa hans tankar. Var det nu möjligt att säga sig ha frågat av nyfikenhet blott, och att gå sin väg?--se den hövligt påpassliga minen gå över i missräkning och groll! --Det är rövareköp, sade karlen. --Bär hem den då, här är mitt kort. --Och så får jag tjugufem öre för jag bär hem den. Herr Tobiasson gav honom sina sjuttiofem öre och gick vidare. Där, på hörnet låg en blomsterbutik, liten och oansenlig, men med så vackra blommor. Herr Tobiasson kunde aldrig låta bli att se på dem, han var en blomstervän. Därinne stod en ung man och såg på, medan trädgårdsmästaren ordnade friska blommor i en korg, vita, röda, mångbrokiga, och under blommorna låg det frukt -- äpplen, päron och druvor -- druvor i stora, gröna klasar. Den unge mannen log, han log så Iycksaligt, och hans vinterrock var så sliten, hans händer röda av kölden. Men vad tänkte han på det! Det var julafton. Herr Tobiasson gjorde helt om. Det var icke att uthärda. Han hatade den unge mannen, som var så glad, han hatade trädgårdsmästaren, som såg så beskäftig ut. Vad rörde det dem, att det var julafton i kväll ! Behövde de göra sig till fånar för det ? Druvor och blommor... Jaha ja. Han drev åter hemåt. Han skulle gå hem och läsa tidningar, låtsa som om ingenting vore på färde. Ingenting ? Jo pytt ! Man skulle vänta julklappar av honom, nu, när han varit ute. Han visste precis hur det skulle gå till. Pigan skulle komma in med hans aftonte, se på honom med en skyggt glad blick: nu ger han mig sin gåva. Och han skulle låtsa om ingenting. Då skulle den glada minen draga bort igen som en försvinnande Ijusglimt, hon skulle sänka huvudet på det där sättet, liksom hängde det löst på en tråd och föll framåt av sin egen tyngd. Och hennes ögon skulle fyllas av tårar. Han kände det så väl. Det var utstående, ljusblå glosögon. Tårarna skulle draga sig över dem som vatten över en glasruta, göra blicken orörlig, stå och leka på brädden av ögonlocken, färdiga att rinna över. Hon skulle göra allt för att dölja det; bortvänd skulle hon gå ur rummet och ljudlöst stänga dörren efter sig. Men han skulle ha sett det ändå, och han skulle se den blicken om och om igen i sitt minne, han skulle pinas, våndas... Och nu spökade den igen, den slankiga gamla bomullsklänningen med revan på ärmen, där kölden bet i nakna huden. Hade han då mera kvar själv än att han kunde leva som han gjorde ! Vad var det för fordringar ? Vad skulle han försaka ? Nej, det måste vara slut med blödigheten ! Under det han gick och grälade med sig själv kom han in i trappuppgången och traskade upp. Det var pigan som öppnade. --Här var nyss en karl med en gran, sade hon tvekande, han sade, att den skulle hit. --Jaha, jag vill ha gran, sade herr Tobiasson kort. Han steg in. Där stod granen och fyllde hela rummet med doften av jul. --Det är sant, här var en herre och lämnade sitt visitkort, han sade, att han skulle komma igen om en stund, rapporterade pigan i det hon gläntade på dörren. --Jaså. Han stängde dörren igen. Herr Tobiasson gick fram till sitt skrivbord och såg på kortet. Ja, det var ju rätt: Ludvig hade flyttat till Stockholm för ett par år sen, det hade han inte kommit att tänka på förrän nu. Kortet var från en av hans många brorsöner, från den bland dem alla, som han hållit mest av. Herr Tobiasson stod ännu och såg på det välkända namnet, då det ringde på tamburklockan. Pigans röst hördes därute:--Jo herrn är hemkommen. Och så öppnades dörren. Herr Tobiasson ryste i förkänslan av nya konflikter. --Vad är det för fasoner, att komma till Stockholm så där inkognito? sade den inträdande, i det han kom fram emot den gamle. Ja, farbror känner väl knappt igen mig; det har blåst många väder sedan vi råkades sist. Han var liten och jovialisk, med ett par gulgrå mustascher, som slukade hela karlen, och med ett par skrattande kisögon. --Jo visst, jo visst, sade herr Tobiasson, som för ingen del ville se rörd ut, och han skakade kraftigt hand med sin gäst. --Det är en hel historia, bara hur jag kunnat hitta farbror, sade denne. Farbror hade bott på hotell och jag såg det i tidningarna; för resten har jag fått gå till väga som en detektiv. Ha tag i farbror skulle jag då... Sådana konster, att inte kunna underrätta mig ! Alldeles den gamla tonen! Herr Tobiasson blev varm om hjärtat bara av att höra den. --Ja, att jag är gift, det vet farbror. Och hur, det skall farbror själv få se. Jo, det syntes. Det formligen sken omkring honom. Herr Tobiasson kände sig smått generad, det gjorde han alltid inför nygifta. --Och när man är lycklig, har man sådant behov att dela med sig, fortsatte brorsonen, och farbror kan då rakt inte få sitta ensam på julafton. Vi ha det litet och enkelt hos oss, men där är hemtrevnad och barnaglädje. Farbror skall komma till oss i kväll. Jag går inte, förrän jag får farbror med. Herregud, det skall riktigt påminna om gamla tider: jag har ju firat två julaftnar hos farbror -- jag. Vad det var en härlighet att få komma från studentrummet ned till farbrors lilla hem. Kom nu med strax, farbror. -- Farbror skall se mina bytingar; jag har två stycken redan... Min lilla hustyrann kommenderade mig till att göra ännu ett par uppköp på hemvägen, men farbror kan väl följa med i alla fall, så kan jag visa vägen. Det är krångligt annars att hitta för farbror, som är främling. Herr Tobiasson kände sig ännu villrådig. Det var honom som skulle en dold fara kunna lura i brorsonens hus. Men på samma gång kunde han icke säga nej till de där ögonen, som så vänligt voro fästa på honom och väntade ett svar. --Ja, jag följer med. Vilket jubel det skulle bli härhemma, när han gick ! Han skulle låta dem taga granen, han skulle bli borta hela kvällen, han... Narren ville icke ge honom tid att ångra sig; nu skulle det gå i en hast. --Jag kommer strax, sade herr Tobiasson, som redan hade ena armen i ytterrocken och bråkade för att få den andra ärmen på, medan han med barska steg gick igenom tamburen, mot familjens boningsrum. Efter att ha anmält sig med en ljudlig knackning öppnade han dörren. Endast barnen voro inne. Det största av dem, en liten flicka, satt på en pall och tycktes berätta historier för de andra två, vilka helt obesvärat slagit sig ned på golvet framför henne. Berätterskan tystnade häpen och såg på den gamle herrn. --Jag vill tala vid mor, sade han. Den äldsta skyndade ut i köket, och strax därefter kom frun. Herr Tobiasson drog sig ut i tamburen, där det var mörkt, och frun blev stående mitt emot honom, i den öppna dörren. --Se här: jag vill be frun köpa någonting åt barnen -- sådant förstår jag mig inte på -- och så står det en julgran därinne, och så går jag bort nu och kommer inte hem förrän mycket sent, så att herrskapet kan begagna mina rum alldeles som sina egna. --Tusen tack, det är alldeles för mycket, sade frun ödmjukt och med tydlig överraskning, medan hon i skumrasket försökte att förstulet se på penningarna. --Det är inte jul mer än en gång om året, sade han med en ton, som genast avkylde henne och kom henne att likt ett skyggt barn se upp på den stränge gamle mannen. Han kände ett styng i hjärtat. Denna skygga blick skulle förstöra hela hans julglädje. Han var elak, han var hård, han var en gemen gammal knarr. Han okvädade sig med allt som stod till att upptäcka. Han var inte värdig att gå på jorden. Hade inte den stackaren ledsamheter nog, utan att han behövde komma och säga henne ovänliga saker. Och så öppnade han dörren in till sina rum och sade: -- Nu är jag färdig. När de kommit på halva trappan, vände han om, sprang upp igen och slog larm på köksdörren. --Är Tilda där? frågade han häftigt, då frun öppnade. --Tilda! ropade frun. --Tilda! ropade barnens små klena röster därinifrån. Och Tilda kom springande med andan i halsen. Herregud, det gamla odjuret kunde alltid hitta på och flytta till nyår, om man icke gjorde honom till nöj es. Han såg på Tilda och visste inte riktigt hur han skulle säga. Och denna hans villrådighet tog sig uttryck på sitt eget sätt: kautschukshakan sköt upp emot näsan, de borstiga ögonbrynen sänktes, ansiktet blev så kort, munnen så bred och näsan så komiskt behärskande. --Hur mycket kostar tyget till en klänning? kom det till sist. Tilda såg upp, om frågan verkligen vore ställd till henne. Det var den, ty under de yviga ögonlocken plirade ur skuggan ett par ögon ned på henne. Hon stammade, stirrade och letade efter ord. Kunde . . . ? Var det möjligt att . . . ? Hade han en käresta ? Det hade sådana gubbar ibland. Det var som om han läst hennes misstanke, och den gjorde honom ursinnig. --Till en piga! kraxade han till med ett korpläte så omänskligt, att Tilda förfärad såg bort till matmodern efter undsättning. --En åtta, tio kronor, svarade denna, som mera bibehållit fattningen. --Se där. Och låt mig så slippa att se den där med revan på ärmen: den är inte värd bättre än brännas upp, sade han vresigt och räckte henne en tiokronesedel. De utstående ögonen blevo blanka av tårar. Var det av tacksamhet för den nya klänningen eller av förödmjukelsen att bli förebrådd den gamla ? Hur kunde han veta! *on neg till tack och såg dubbelt så förlägen och dubbelt så fattig ut som annars. Det skar i det gamla tokhjärtat att se det, och han skulle givit mycket, om han kunnat stryka sin hand över det burriga, nedböjda huvudet, som icke hunnit bli vattenkammat, och om han med vänlig röst kunnat säga: stackars barn, jag menade icke illa. Men det kunde han icke. Han var förlägen, mycket förlägnare än Tilda. Medan han i sällskap med brorsonen gick utför trappan med tunga, knarrande steg, räknade han harmset efter vilket hål dessa onödiga utgifter gjort i hans kassa. Och nu måste han naturligtvis köpa någonting åt brorsonens barn också? Julen är ju ett uttryck för ett det oförsyntaste utpressningssystem, det kunde väl ingen bestrida. -- Och vad skulle han hitta på att köpa åt de barnen, som han icke kunde avspisa med pengar! Vad brukar man köpa åt barn? Det visste icke herr Tobiasson. Kunde man gå in i en bod, slänga penningarna på bordet och säga: ge mig för tre kronor leksaker? Han kände sig bitter och gallsjuk. Varför skall julafton tvingas på dem, som icke vilja ha den? Han ville icke. Varför kunde han då inte slippa ! Emellertid hade de hunnit ned på gatan. Det frös. Snön knarrade så, att det nästan skrek under fötterna. De kommo förbi en leksaksbod. --Här skall jag in, sade den gamle med förtvivlans beslutsamhet. Brorsonen hejdade honom. --De få leksaker mer än tillräckligt, sade han, köp för femtio öre karameller att locka fram dem med; det är lagom. Den gamle kände beundran för denna avgörande ton. Det var ju märkvärdigt att veta så precis vad som skulle till ! --Men här skall jag gå in, vill farbror gå med? Den bestämde unge mannen steg in i en garnbod och utan att tveka bad han att få se på några yllevästar för fruntimmer. --Det skall vara västar med ärmar i, tillade han. Man lade fram en packe ylleplagg på disken. --Ja, de kännas ju tjocka och bra, sade han gillande, i det han med kännaremin grep och vände i dem. Det var som om han aldrig i sitt liv gjort annat än köpt fruntimmersvästar. Herr Tobiassons beundran var i stigande. --Det skall vara åt vår piga, förklarade den unge mannen, vänd till den gamle. Och han syntes icke villrådig. Han tog ut en väst, svart och röd, och han fick den inlagd i ett papper, och det var alldeles som ingenting för honom. Så gick man. I dörren tvärstannade herr Tobiasson. Han vände sig hastigt och sade hänsynslöst: --Får jag också en av de där tjockaste; en av dem med ärmar i. Han fick den inlagd i ett paket, betalte och gick ut till brorsonen, som väntade på trappan. Herr Tobiasson var belåten. Kan man tänka sig en sådan tur ! En ylleväst hade han aldrig kunnat tänka på av sig själv. En ylleväst med ärmar i, det var just det som behövdes. Nu skulle hon icke behöva gå och frysa på stök- och bakdagar. Jaha ja ! För det var så likt honom: väga, begrunda, ångra, föresätta sig med en den vidlyftigaste omständighet, och så i ett ögonblicks överilning gå bort och göra just det han föresatt sig att icke göra. Hade han icke nu slängt ut penningar igen. Fyra kronor ! Två operor hade han kunnat få höra för det. Men han var ett fä. Därför skulle han få sluta på fattighuset, utan några operor. * Måltiden var slut, granen hade varit tänd, barnen hade fått sina gåvor, och nu satt man och rökte i herrns väl ombonade arbetsrum. Flickan, som var yngst av de två, hade somnat på soffan, omgiven av sina leksaker, och pigan hade burit henne bort, alltjämt sovande. Men pojken var ännu lika vaken som någonsin och sprang omkring på golvet, ridande på en käpphäst och smällande med en piska. I en bekväm skrivstol satt herrn, med fötterna vilande på en av de utdragna lådorna i sitt skrivbord, och nära honom, med armbågarna mot ett litet sybord, satt hans unga hustru, åhörande honom m ed livligt intresse, ehuruväl han blott hade att förtälja saker, som borde vara henne gamla och välbekanta, nämligen hans första bekantskap med henne själv, hans obetänksamma frieri och allt som däruppå följt. Väl hade det varit ett vågstycke att gifta sig på så små inkomster, men det tycktes gå bra, och man hade icke ångrat sig. Härvid sågo de två på varandra med leende, menande blickar, och herr Tobiasson fick det intryck, som vore de uppfyllda av en oändlig tacksamhet emot varandra för någonting. Utsträckt i värdens Voltairestol och med cigarrkoppen på dess klaff, satt han och betraktade den lilla interiören med en skygg, välvillig nyfikenhet. Egentligen var det mycket få äktenskap herr Tobiasson sett, men att det fanns lyckliga och olyckliga sådana, det visste han. I de lyckliga smektes man-- och det gjorde honom skamsen, ty smekningar voro förbjuden frukt, som det var en fräckhet att plocka mitt för allas näsa--i de olyckliga trätte man, och då var det säkrast att hålla sig på avstånd. Att bli så där handlöst inkastad i två unga människors hemliv, gjorde därför ett underligt intryck på honom. Det fanns någonting så naturligt och otvunget hos dem, deras vänlighet hade en själsfinhet, som var ny för honom, och deras vardagsspråk var så kamrat likt, att han kände sig hemmastadd som i en krets av sina studentskyddslingar. Med sin gammalmansnyfikenhet granskade han deras ansikten, och han fann i dem intet, som tydde på slitningar, ingenting, som ingav oro, farhågor eller medlidande; endast trygghet och tillfredsställelse. Särskilt slog detta honom hos den unge mannen, och han kunde icke låta bli att jämföra honom med sig själv. Pinades han månne av denna känsla, som var herr Tobiassons livsplåga, den, att antingen göra orätt mot sig själv eller mot andra? Säkerligen icke. Det måste finnas någonting inom honom, som satte jämvikt i det hela. Medan denna tankegång flöt fram som en stilla underström, satt den gamle och lyssnade till den unges berättelse om de små händelser, som bildat hans och hans följeslagerskas levnadsöde. Pojken sprang omkring, lekte för sig själv, slog med sin piska och småpratade, som om han haft någon till sällskap. Attraherade av rörelsen, följde herr Tobiassons ögon hans lek, i början tanklöst, men småningom med vaknande intresse. För den gamle enstöringen var denna människa i tillväxt rent av ett fenomen. Om barn visste han lika litet som om äktenskap: unga studenter och gamla ungkarlar hade varit hans hela umgänge. Visserligen var han van att gå på gator och i promenader möta sådana små kräk, vallade av mödrar eller barnflickor; han hyste en viss vördnad för dem, som för någonting av en djup och hemlighetsfull betydelse, men därjämte som för något, vilket var honom okänt, som en främmande kult. Barn voro det upp växande släktet helt enkelt--den kommande generationen-- och bestodo för honom egentligen icke av individer. Han skulle lika litet kunna känna dem åtskils, som han kunde känna det ena myrägget från det andra. Att kvinnor vårdade barn var lika berättigat, som att myror släpade sina otympliga larver omkring i solskenet; men att detta på något sätt kunde röra en man, det hade aldrig fallit honom in, därför hade han aldrig känt den ringaste lust att närma sig en av dessa tjocka, kringrultande små människolarver. Tvärtom; han gick ur vägen för dem. Vad som först fäste hans uppmärksamhet vid den lille var, att han i det rundkindade ansiktet trodde sig märka ett spel av skiftande själsrörelser, vilka han aldrig skulle ha tillskrivit en så outvecklad varelse. Den lille hade kommit underfund med, att han var föremål för uppmärksamhet, och med detsamma var hans sätt att uppföra sig alldeles förändrat; det hade kommit en viss tillgjordhet, man skulle kunna säga medvetenhet däruti. Efter att först med en min av otillgänglig misstro ha hållit sig på avstånd, började han nu komma närmare, men alltjämt under en antagen likgiltighet, som tog sig utomordentligt komisk ut. Vana som föräldrarna voro vid honom, gåvo de ej akt på den lilla komedi, som spelades så att säga mellan kulisserna. Det var barns vanliga sätt och ingenting att fästa sig vid. Men herr Tobiasson var ända till häpenhet förvånad. Detta måste vara ett alldeles märkvärdigt utvecklat barn, ett riktigt litet underverk. Skulle föräldrarna icke ha märkt det! Denna varelse i sin av stubbade kolt och med sina tjocka små ben var ju en sannskyldig människa, redan utrustad med den mänskliga naturens egendomligheter, själsskiftningar, ja, själva dess små narraktigheter. Herr Tobiasson skulle ha haft lust att i övermåttet av sin rörelse ropa: han tänker--han tänker bestämt! Men han blygdes. Föräldrarna sågo ut, som om det hörde till det dagligdags vanliga; herr Tobiasson fruktade att icke kunna göra sig begriplig för dem. De måtte icke ha blick för sådant. Men i tysthet erfor han den mest naiva glädje. Det var som om han gjort en upptäckt, vilken var så häpnadsväckande ny, att han ännu icke vågade anförtro den åt någon, och han kände därjämte ett slags natursamband mellan sig och den lille. Denna känsla gav intryck av rikedom och fullhet; det var som om synkretsen vidgats omkring honom. Ålderdomens kärlek till de små hade vaknat med ens: -- individens instinktiva kärlek till sitt släkte. Herr Tobiasson skulle timvis kunna sitta och se på denna lilla lustiga figur. Här tycktes vara ett outtömligt fält för iakttagelser. Den lille sökte låtsa som om han icke det minsta frågade efter den gamle, men på samma gång spejade han efter om ej denne skulle vara hågad att taga första steget till ett närmande. Allt oftare strök han förbi under sin lek, nästan snuddade vid, drog sig undan, som om han fruktade att bli fasthållen, men gjorde allt för att utmana till ett attentat i den riktningen. När icke detta hjälpte, småmyste han glimtvis med en min av hemligt förstånd, och så bar det av igen i sicksack och krumbukter, som när en hare skall förvilla spåret. Herr Tobiasson samtalade under allt detta, hörde och svarade, men hela hans intresse följde den lille. Om man tordes lyfta på den där trinda bytingen? Om han skulle skrika vid det? Tro han kunde vara tung? Herr Tobiasson fick ett begär att lyfta honom-- ett alldeles omotiverat och oresonligt begär, som inom ett par minuter vuxit till passion. Han måste lyfta honom, han måste känna, om han kunde vara tung. Utan ett ord och utan ett leende--ty han kände att detta var ett experiment, som fordrade den utomordentligaste djärvhet och kallblodighet--sträckte han sig fram, grep treåringen, lyfte honom rakt upp ungefär en aln från golvet och satte honom därpå genast ned igen, precis på den fläck, där han tagit honom. Jo, han var tung, förtjusande tung, alldeles hänförande tung--tung som en människa, ja, nästan som en klump. Herr Tobiasson hade rodnat starkt av ansträngning eller sinnesrörelse. Pojken stod stilla ett ögonblick och såg på honom ur ögonvrån, allvarsamt, forskande. Han betänkte sig synbarligen på hur han skulle upptaga dessa preliminärer för en närmare sammanslutning. Så gnäggade han till som en häst, galopperade bort i rummet och låtsade som om ingenting hänt. Modern såg efter honom med en beundrande blick, men herr Tobiasson syntes fullkomligt oförändrad och samtalet fortgick som förut. Inom några minuter hade den lille emellertid åter börjat närma sig, i små avsatser och med många krumsprång, uppbjudande alla sina småkonster för att locka den gamle till att förnya manövern. Men då detta icke ville lyckas, befanns han till sist stående alldeles stilla vid herr Tobiassons ena ben, tungt lutande sig in däremot och med sin ena knubbiga hand vilande däröver. Inviten var tydlig. Herr Tobiasson tog denna lilla hand i sin, och det fick ske; efter ett ögonblicks betänketid lyfte han hela den lille herrn upp i sitt knä, läggande sin arm om en tjock liten midja, och även detta fick ske; ett tänkande litet ansikte vände sig till och med om, och ett par blåa barnaögon sågo in i det gamla ansiktet. Det kändes så underligt, så underligt! Det blev så varmt kring hjärtat, det steg som en fuktig vårvärme genom bröstet, det ville välla upp som en våg och strömma ned som ett regn över skrynkliga kinder, men det löste sig i ett leende, som likt solsken strålade ned över den lille och lyste upp hela det fårade anletet. Den unge familjefadern tvärtystnade. Det fanns något i denna grupp, som tilltalade själva hans skönhetssinne, och driven av ett plötsligt infall sade han: --Willy, kyss farfar. Ordet kom honom i munnen, nästan utan att han tänkte på det. Den lille såg ett ögonblick på den gamle, liksom prövande, så stödde han händerna mot hans bröst och vände med allvarlig min sin ljusröda, fuktiga barnamun upp emot honom. Den gamle böjde sig ned och kysste den så lätt som en andedräckt. --Liten får aldrig se någon annan farfar, sade den unge mannen, pappa fick inte leva så länge, att han kunde få se några barnbarn, han--stackaren! Men så borde det ha varit: farbror skulle ha haft barnbarn nu. Det uppstod en paus. Gubben lade undan sin cigarr, som var nära utrökt, och som han glömt att hålla eld på. Ja, så borde det ha varit, klang det genom hans sinne. Han borde ha varit en gammal farfar nu, med barnbarn på sitt knä. Men han hade sprungit över en länk i kedjan . . . Farfar ? Hur egendomligt det lät! Det var blott ett oskyldigt skämt, men det kastade ett ljus över hans förgångna liv. För första gången slog det herr Tobiasson, att det aldrig funnits någonting över- och underordnat i hans förhållande till människorna. Han hade känt samma förpliktelser mot alla och hade därför aldrig kunnat räcka till för dessa oproportionerliga krav. Det var denna bristande förmåga i att över- och underordna, som hindrat den inneboende kärleken i hans natur att slå ut i blommor, hindrat den att förtätas till frukt och kärna. Det ena förhållandet hade förkvävt det andra utan att självt äga förmåga av utveckling. Medan herr Tobiasson satt och kom in på dessa funderingar, hade frun gått ut efter kaffet som hon nu själv kom in med och ställde på det lilla bordet, under det mannen viktigt sysslade med att draga korken ur ett likörkrus. --Farbror får inte tro, att vi under vanliga förhållanden äro så här överdådiga, sade han glatt, med omsorg knackande på lacket, runtom, men om julen kan man väl få lov att glömma sin vanliga sparsamhet... Fram med likörglas, hustru! Vilken doft! lo, jag vet, att du förstår dig på det--läckergom! Han log upp emot hustrun, som stod och ordnade koppar och glas på kaffebrickan, för att kunna rymma allt. Herr Tobiasson satt och såg på sin brorson, stadigt hållande sin arm kring den lille. Denne »familjeförsörjare» var en bild av hälsan. Hans figur började redan runda sig så smått, men endast som i ett övermått av välbefinnande. Kände h a n det kanske, när han gav åt de sina, som om han tog ifrån andra ? Aldrig! Han var på det klara med vad som för honom var över- och underordnat. Här fanns det inga slitningar mellan ensidig egoism och ensidig självförglömmelse, här fanns regulatorn: familjen. Det som för herr Tobiasson varit så oförenligt -- egen fördel och välviljan mot andra, det sammansmälte här så naturligt, det begränsades så välgörande. Han undrade över att han aldrig sett äktenskapet från samma sida som nu. Det fanns ju en helt annan betydelse i det, än det som han drömt om. Den gamle herrn försjönk i sina tankar, som han så ofta brukade göra; hans blick blev frånvarande och han gav icke akt på, att brorsonen, sedan han slutat sina bestyr med likörkruset, nu satt och betraktade honom. Över detta godmodiga unga ansikte med sina stora mustascher och sina vänliga ögon hade det lagt sig ett innerligt deltagande. Hans eget hjärta var så rikt och fullt, nu rörde honom fattigdomen i den gamles liv på ett annat sätt än förr, då han själv var en glad student, som njöt av den smula hemtrevnad enstöringen förmått skapa omkring sig. Hur grått hade ej håret blivit! Hur fårat detta hederliga, hjärtegoda ansikte ! Han lade sin hand på hustruns arm, och hennes ögon följde riktningen av hans blick. --Man kan se hur van farbror är att vara ensam, sade han, och rösten var mjukare än vanligt, den där inåtvända, koncentrerade blicken är så typisk för dem, som äro hänvisade åt sig själva. Som med len hand väckte orden den gamle ur hans grubbel. Han såg upp, och de rörliga dragen jämnade sig till ett vänligt leende. Vilket vackert patriarkhuvud det var i alla fall! --Ja; och därför skall du ha tack, att du drog mig hit, sade han, av mig själv hade jag nog aldrig kommit. Hans tack var uppriktigt. Det fanns något hos dessa unga människor och i deras sunda vardagslycka, som verkade helande på hans sönderreflekterade sinne och som gav honom något av den sinnesro, han så länge längtat efter. Och så låg det något i att känna denna varma, mjuka lilla kropp i sina armar, som kom hans spridda medkänslor för allt levande att samla sig -- samla sig i kärlek till detta lilla barn, som likt en skjuten fågelunge hängde på hans knä, med det silkeshåriga huvudet tryggt vilande mot hans bröst. --Han sover! viskade modern och böjde sig ned för att se in i det finhyade ansiktet, han är trött, han har somnat. Se hur rart han sitter hos farbror! Farbror bejakade utropet med en nick -- högtidlig, viktig, nästan andaktsfull. Man log mot varandra och gick på tå. Unga frun satte en kopp i herr Tobiassons lediga hand, och man serverade honom där han satt, för att han ej skulle behöva resa sig. Man drack kaffe och man pratade halvhögt. Herr Tobiasson log och nickade, men var sparsam med svaren. Kunde man vänta, att han skulle svara, upptagen som han var av en så maktpåliggande funktion! Då och då såg han med kärlig omsorg ned på det blonda huvudet, som viljelöst och tyngt av sömn låg mot hans bröst. Frun antydde, att pigan skulle komma in och taga den lille, han kunde vara till besvär. Men herr Tobiasson sköt fram sina läppar, så att hakan plattades in till ett intet, och drog samman hela sitt gummiansikte till en enda protest, på samma gång han myndigt avvärjande viftade ett nej i luften med sin lediga hand. Och man höll av herr Tobiasson för det, man var förtjust i herr Tobiasson; han var rent av idealet för en grandonkel. Man drack sin likör med känslan av att bilda ett heligt litet frimurarelag. Till sist måste ändå lillen bringas till kojs, och pigan kom på tröskeln. --Kan inte jag bära honom? vände sig herr Tobiasson blygt frågande till den unga frun. Hon nickade jakande och pigan fick en vink att försvinna. I täten gick frun och öppnade alla dörrarna, ända till sängkammaren, efter kom herr Tobiasson med små otympliga steg, av vilka vart och ett --under hans ivriga försök att gå på tåspetsarna --kom honom att göra en så eftertrycklig knyck med överkroppen, att det behövdes en kärnsund barnnaturs allra beundransvärdaste sovgåvor för att icke väckas därav. Sist kom den unge familjefadern, stolt över att av egen tillskyndelse ha skaffat denna pärla av en farbror in i huset. Så blev den lille avklädd, stycke för stycke, beundrad och tillbedd, och när moderns händiga fingrar lyckats få honom -- ännu sovande -- iförd sin långa nattskjorta, som lik en dopklänning hängde ned över fötterna, då såg man på varandra med vädjande blickar, och han lades sakta ned på kuddarna, täcket höljdes över honom, och man skulle gå. Nattlampan stod och brann på en liten hylla, kastande ett matt sken över rummet. Modern kysste den röda lilla kinden, som lyste lik en finhylld frukt ovan lakanets kant, fadern kysste den, och, övervinnande sitt hjärtas skygghet, böjde herr Tobiasson sina stela gamla knän vid bädden, tog den dunvarma lilla handen och tryckte den mot sina ögon. Han älskade detta lilla barn som han sett först i dag. Han älskade det så, som endast en, den där känner sig gå bort ifrån livet, kan älska den, som inträder däri. Och så gick herr Tobiasson från lyckliga människor hem till sitt lilla ungkarlsbo, bärande sitt paket under armen. Och fast ingenting yttrats, var den bortgående lika på det kiara som de kvarblivande med, att nästa inackordering den gamle skulle söka måste bli just hos dem. Ännu då han kommit hem, fått tänt i sin sängkammare och börjat kläda av sig, var han endast upptagen av två ting: Ludvigs pojke och Tildas ylleväst. Han hade haft tamburnyckel med sig och själv öppnat; hon skulle således icke få sin gåva förrän följande morgon. Hon skulle säkert komma in och väcka honom med kaffebrickan. Ja, och så skulle hon se paketet! Nej, han ville gömma det riktigt väl, så att hon ingenting anade förrän han räckte henne det mjuka plagget. Hur han kände dess värme genomströmma sitt sinne ! Nu skulle icke den slitna klänningen spöka för honom på alla kalla dagar. Men var skulle han gömma sitt paket ? Här, under huvudgärden. Det var ypperligt. Och så skulle han ge henne det och försöka att icke blygas över sin egen vänlighet, och icke kraxa bort sin välmening med en sarkasm. Han skulle vara enkel och naturlig som dessa människor han sett i kväll. --Aa! drog han ut med långt välbehag och kastade sig i sin säng, efter gamla vanan så handlöst som en fallande stock, och han såg på ljuset ett ögonblick, frånvarande, inåtvänt, innan han kunde nännas att släcka det. Nu låg han i sin säng, den lille --- den lille, som var så tung att lyfta, den lille, som skulle växa upp och vara ung och stor, när herr Tobiasson låg och blev till intet i sin grav. Den lille, som kanske skulle bli en gammal man, också han. Men inte en gammal enstöring: -- en gammal man med barn och barnbarn. Så blåste herr Tobiasson ut sitt ljus och somnade själv som ett barn från sin julglädje: somnade från tanken på den lille, och med Tildas ylleväst under sin huvudgärd. 9 FÖRBRYTARBLOD. Sommarkvällen stod stilla och lugn, svepte ett vitaktigt flor kring alarna i kärret, tätnade till en skymning mellan ekarnas stammar och blev nästan till mörker inibland snåren av hassel och hagtorn, men över skogens ödslighet sträckte sig lövvalvet i ljusare grönt, utan att röras av en vindfläkt. I skogsbrynet satt en man på ett kullstjälpt kalktråg; han satt som om han väntade, och hans blick vek icke från den lilla gångstig, som från gården lopp utmed gärdesgården och ett stycke från stället där han satt vek in i skogen. Det var en jordarbetares tunga hållning och breda axlar, det var slättbons drag av liknöjdhet kring den stora munnen, men det låg skogsbons instängda lidelsefullhet i dessa ögon, som hopknipna under de tjocka, rörliga ögonbrynen stirrade framåt mot den tomma gångstigen. Den yttre lojheten dolde här något av brottets, av passionens rasmärke, och de öppna men fint formade näsvingarna voro känsliga som en fullblodshästs näsborrar. Det fanns en röd, svettig rand på den låga pannan, dit solbrännan ej sträckte sig, och han hade strukit mössan tillbaka på nacken, så att det fuktiga håret stack fram under skärmen likt en pudels sammantovade ragg. Då och då strök han med ärmen över haka och mun, som om svetten trängt fram alltjämt. När han blev trött av att stödja sig mot ena knät, bytte han blott om ställning, så att det blev den andra armbågen och det andra knät, som fick bära tyngden av hans överkropp. Det syntes ingen otålighet, ingen sinnesrörelse i hans ansikte, endast detta uttryck av tillbakaträngd smärta, som kom munnen att synas ännu bredare än eljest och gav än mer skärpa åt den krökta näsan samt den alltför starkt utvecklade hakan. Skymningen blev djupare och luften fick en kyla som av dagg, men han--som satt där--kände det icke; han strök lika ofta över sitt ansikte, och svetten pressades fram lika oavbrutet. En dräng kom gående ut från gården, men vek av nedåt ängen och följde icke gångstigen. Den ensamme böjde sig åt sidan, så att han doldes av den buske, vid vilken han satt, men det var överflödigt: drängen hade icke sett åt det hållet. Natten blev kallare, och bakom den väntande hade månen börjat stiga upp, dold av skogen. Det var sent, och varje ljud hördes långt borta ifrån med en underlig tydlighet--en hunds långdragna tjut inne från byn, eller skällan från någon ko i skogen. Eljest sov allt --allt som var vaket om dagen eller som icke gick på förbjuden väg. Den ensamme steg tungt upp och gick fram emot byggnaden. Han gled utmed väggen och stannade under ett fönster. Han betänkte sig ett ögonblick. Det harmade honom så, vad han nu gjorde. Varför kunde han inte gå till dansbanan i stället -- dricka och sjunga och hålla nojs med flickorna ? Varför kunde han inte bry sig om dem, hellre än om henne? Det fanns många nog, som han blott behövde räcka ut sin hand efter. Med en känsla av skam sträckte han sig upp och knackade på rutan. Hans hjärta gav sig till att bulta. Det var som om han tagit emot stryk och som om alla människor sett honom göra det utan att slå igen; men han knackade ännu en gång, starkare än den första. Skulle han göra sig till var mans narr, så var det väl inte värt att blinka vid det! Han höll just på att knacka för tredje gången, då han märkte en rörelse därinne. Han såg upp; någonting skymtade innanför rutan. Han kände genast, att det icke var hon, och han ordentligt krympte sig av förödmjukelse, men hade han sagt A, måste han säga B och taga emot vad som skulle komma. --Är det du, Per ? sade en kvinnoröst, och fönstret öppnades på glänt. --Ja, det är jag, svarade han tvärt och motvilligt, utan att tillägga något. --Anna är inte hemma, och jag tror knappt, att hon kommer hem förrän dager, svarade rösten i blid ton och fönstret stängdes. Han hörde ett återhållet fnissande därinifrån. Det var som om blodet runnit ut i huden och stuckit honom med hundrade nålar, det flög upp i ansiktet med en flammande hetta, och det slog som hammare i alla ådror. Varför hade han frågat ? Borde han icke vetat svaret förut! Borde han icke? Och varför slog han icke Malena i det skadeglada ansiktet?--slog henne med knytnäven så, att blodet frustade ur näsa och mun ! Det skulle varit en tröst. Varför hade han icke slagit? Han såg åt fönstret; det var stängt och jalusien för. Det var för sent. Så gjorde han alltid. Men han skulle väl nå dem alla -- alla! Andedräkten pressade sig fram i sugande drag genom dessa rörliga näsborrar; det var som om han uthärdat en smärta, vilken han måste bita tänderna samman om för att icke skrika. Så började han gå framåt gångstigen; benen hittade vägen av sig själva, som hästar utan körare. Han var icke med, han visste icke om han gick eller stod, hans tankar voro hos henne, som skulle komma hem när det blev dager, som skulle skratta--också hon-- när hon fick veta, att han varit där. Och hon var icke ensam. Han tyckte, att han hörde dem viska och skratta, skratta var gång de nämnde hans namn. Och de kunde icke tala om annat än honom, det föll honom aldrig in att de kunde tala om annat. I morgon skulle de endast göra sig dess mer lustiga, sedan de fått veta, att han gått ända fram till gården och sökt henne förgäves. Och han skulle få stryka ensam omkring i skog och marker, ensam som en utestängd hund. Men han skulle märka dem ! . . . ge dem ett märke för livstiden. Märka? Ja. Och komma på fästning för det, och sitta där inspärrad, medan... Nej, var han inte bunden till händer och fötter och dömd att bli var mans narr! Det kom en maktlöshetskänsla över honom; han skulle velat gråta som ett barn--gråta och kvida. Han ville sälja sin själs salighet för detta enda: att ha henne för sig ensam, äga henne för alltid, taga henne bort ifrån alla andra . . . Men inte det skrattet ! . . . Det, som hon aldrig kunde låta bli, detta tysta skratt, liksom en fågels kvitter, och som gjorde, att han aldrig kunde tro henne. Han hade alltid väntat, att det skulle gå som nu. Just d e t var det, som gjort, att han fått henne så kär. Ty när hon gick ifrån honom, var det som om han aldrig skulle få se henne mer, och när de träffades igen, var det som om han sett någon uppstå från de döda; det var som ett himmelens under, det var att bli glad åt så att han icke visste till sig. Och han tänkte på, hur mången kväll han gått nere vid spången i det daggiga gräset, väntat och lyssnat--förgäves ibland--timme efter timme; hur han nästa morgon gått tung och trött till sitt arbete i den tanken, att nu var allting förbi, och hur han så kunnat möta henne på vägen, rent av en händelse, sett henne komma där så fin och lätt i sin snygga bomullsklänning och med en ljus duk på huvudet, och hur hon skrattat bort alla hans klagomål och lovat komma en annan gång i stället. Och så samma historia om och om igen. Och denna tungsinthet, som växt och växt tills den var ett omåttligt lass att draga på ! Han tyckte, att hela världen var bara ett träsk, där han sjönk djupare ned för varje steg, medan hon på lätta fötter sprang honom förbi över tuvorna. Aldrig hade han hållit så av någon människa, icke av sin mor en gång, och ändå tyckte han, att han skulle låta henne gå, om hon blott ville säga honom, att hon var glad för den tiden de haft tillhopa, och att hon icke hållit honom för narr. Men tiga och gå! Låta honom vänta och fråga och våndas och plåga sig med tomma, onyttiga tankar . . Han hörde någon komma, och gled därför hastigt bakom ett träd; det kunde vara d e. Och gömd skuggan såg han dem gå förbi med armarna kring varandras axlar. Det var hon som talade -- viskande lågt. Den ensamme mannen böjde sig framåt likt ett lurande djur, men han kunde icke uppfatta ett ord av vad som sades. När de kommit längre bort, nåddes hans öra av detta låga, herrskapslika skratt, med vilket hon kunde tvinga honom ned i ett råtthål. Det var således om honom de talade ! Detta skratt kunde icke gälla någon annan. Det var han säker på. Ja, ja, ja; nu var det förbi. Han kunde gråta och be; och hon kunde skratta. Han kunde säga, att han ville ta livet av sig, och hon skulle skratta ändå. Men om han gjorde det! Då skulle hon få känna ånger och ångest... Han var väl inte den förste som tagit livet av sig för kärastesorg ! Han fortsatte sin väg och tänkte på, hur det skulle gå till. En tömsträng med en snara som lopp lätt, det var allt som behövdes. Och sedan han var borta ? . . . Då skulle hon känna sig dess mera fri. Han stannade tvärt. Det rörde sig i hans blod, han visste icke vad. Han kände det som om han varit i havsens nöd och velat ge sin själ i Guds händer, men nu höll rodret i hand igen och styrde upp emot vind. Lika gott om allt skulle gå i kras! Hon skulle icke berömma sig av att ha lekt käresta med honom och ha slagit honom fel utan vidare. Han skulle ge bot för leken, han ! Stegen blevo raska, och när han kom fram till gården, ville han icke gå in i den kvava drängstugan. Han klättrade upp på höskullen, han kunde sova där, och där var han ensam. Han redde sig en bädd i höet och öppnade lämmen ut mot skogen för att få mera luft. Och sa lade han sig med kläderna på. Men sova kunde han icke, han bara låg och tänkte. Allting var så underligt skarpt och klart. Han tänkte på sin far -- den gamle med det vargula fängelseluftansiktet och de skygga ögonen som tycktes kunna se genom märg och ben. Skulle han själv gå samma väg? Var det på det sättet man råkade i olycka, kom på fästning och blev ohederlig för livstid ? För far hade det nog varit annorledes; han hade gjort sitt i överilning, kanske i fyllan. Men man kunde i alla fall inte komma ifrån det, om man hade det i blodet; han såg det nu. --Det är utsett, sade han tyst. Det fanns två viljor inom honom, och den som var starkast var inte hans . Han låg länge och tänkte -- icke på om han skulle göra det eller ej; han bara tänkte för det han inte kunde låta bli, och för det han icke heller kunde sova. När han tyckte att natten måste vara tilländalupen, såg han på klockan, om det var tid att stiga upp till arbetet. Hon var bara ett. Så reste han sig och gick fram till den stora glugg, genom vilken man stack in höet vid skördetid. Han stödde sig mot brädfodret vid takranden och såg ut i natten; man blev så varm av att ligga, och det bultade så stickande hett i alla ådror; det var bättre att sta där och få svalka. Himlen var molnfri, men det var som om stjärnorna icke haft makt att lysa. Allt var tungt, dött, stilla. Han hade förr haft tankar att göra av med sig; han hade haft dem första gången när han var en femton års pojke och nämndemannens gråa häst brutit benel av sig för hans vårdslöshets skull. Ja, han tog det tungt -- allting. Han kunde aldrig tala med någon människa om vad som tryckte honom, och vad andra kunde slå bort i gyckel, det gnagde i honom som en frätande orm. Han var inte stursk i mun, som de flesta av medtjänarna, han var heller inte foglig och lättböjd, som några av dem. När man gjort honom orätt, tänkte han alltid på hämnd. Men ännu hade han intet ont gjort. En gång hade han tänkt att sätta eld på gården, och en annan gång hade han ämnat lägga sig i försåt för husbonden och slå honom ihjäl, men det hade stannat vid tomma tankar, och han hade känt det som om han så kunde göra eller låta bli; det berodde av honom själv. Men så var det icke nu. Om han skulle lida helvetets pina för det, så måste det ändå bli som det var utsett: antingen han själv eller hon. Han blev led vid att stå, och kastade sig i höet. Den som blott kunde sova! En sådan natt, så lång ! Han hade hunnit att tänka igenom hela sitt liv på nytt, och allt vad han nu skulle göra, och allt som skulle komma, och när han såg på klockan, hade det icke gått mer än fem minuter, och han började på nytt med detsamma igen. Till sist var det som om han legat i en myrstack, och han ville stöna av vånda, men han kunde icke bli kvitt sina tankar, och de ville taga andan ifrån honom. Nej, det tjänade ingenting till att ligga. Han ställde sig åter vid gluggen. Det hände ofta, att han icke kunde sova. Mången natt hade han -- liksom nu -- ställt sig att se ut i rymden, ensam med sina onda tankar. Då hade himlen stått vid och hög över hans huvud, över hans tinningar hade det strukit sval vind, och att inandas nattkylan var som att väckas ur en elak dröm. Icke så nu. Han såg undrande upp emot himlen, den stod trång och grå som en tilltäppt låda. Det han andades in var icke luft: det var någonting ljumt, kvalmigt, som gav äckel och som kväljde. En underlig natt! Det fanns ingenting som levde. Icke ett moln, som drog över himlen, icke en fågels pip, icke fläkten av en vind. Och inom honom själv fanns det något, som han icke kunde komma ifrån, något som vuxit sig pösande stort lik en oformlig svamp, något som kunde förstöras i dag och skjuta upp större i morgon. Han hade en förnimmelse av, att något borde kunnat hjälpa honom, men han visste också att det icke skulle komma. Det var för sent nu. Fanns det då ingen hjälp ? Nej... de skulle skratta alla, eller hålla honom för narr. Ingen skulle ha rätta ordet för att lösa det, som band hela världen i denna natt. Alla skulle de låta honom gå -- utan att säga detta ord, som han själv icke kände. Hans svalg var svidande torrt, och han led all dödens ångest hundra och hundra gånger om, men han stod där så slö och loj, som om intet vore på färde. Ty allt var förgäves. En underlig natt !--Han strök över hårett som var tovigt och vått. Skulle det vara grått i morgon ? Skulle han bära märke för hela livet av denna natt? Skulle människorna se, att han levat tjugu, trettio år på dessa skridande timmar? Men morgonen kom som om ingenting hänt, och där nattvaket slöt, tog arbetet vid. Hans hår var icke grått och hans ansikte icke gult -- likt den gamles därhemma-- hans kraft hade icke vissnat bort, och han var densamme som i går. Men alla tankar voro döda, allt liv var dött, det fanns endast ett: gärningen. Det som skulle göras. Han själv eller hon. Det kvittade lika mycket vilketdera, nu. Han ville tala vid henne först. Kanske fanns det räddning ännu, men han trodde det icke. När kvällen kom, satt han åter på tråget i brynet av skogen. Han väntade tålmodigt, tills han såg henne komma, och först då hon var nära invid honom, reste han sig. --Jösses!... Jag blev så rädd, skrek hon till. --Du blev inte rädd för mig, du blev rädd för det du går till. Du skäms ! --Vad skulle jag skäms för! --Jag har någonting att säga dig, sade han utan att bry sig om hennes fråga, sätt dig här och låt oss tala. Han visade på kalktråget, där han suttit. Hon svarade ej. --Du har varit tillsammans med mig så många kvällar, att det är väl ingenting att betänka sig pa, sade han strävt. Hon blev haj. Det fanns något i detta ansikte, som skrämde henne och tvingade till lydnad. --Jag sätter mig här, svarade hon och satte sig på en sten. Han tog åter plats på kalktråget. --Du har inte så ont om en fästman nu för tideni började han efter en paus. --Jag tänker det kan göra detsamma vad jag har eller inte har, genmälde hon med tvungen sturskhet. --Såå? Men mig gör det inte detsamma. Det kom intet svar. Månen stod bakom skogen, och det kunde icke bli mörkare än det var. Han satt och såg på henne. Hon såg ut som ett köpstadsbarn, så fin och blek. Och allt medan han såg drog sig hans ansikte samman i ett slags hotfull smärta. Hon vred sig under denna blick, som stirrade så underligt. --Jag har väl inte tagit någon städsel på livstid hos dig, sade hon med ett försök att göra sig fri från skrämseln, jag har väl lov te göra som jag vill. --Ja, du har, sade han. --Men du hade allt kunnat komma till Höghultet i lördags ändå, som jag bad dig, återtog han efter en paus. --Nej ! För det skall vara slut nu, sade hon och såg honom i ansiktet. Han lyfte upp sin hand och strök med avigsidan över haka och mun. Det dröjde en stund innan han kom med svaret: --Men du visste att det var allvar, sade han då. --Det nyttar väl inte alltid, vad en vet! --Nej, det nyttar inte, det. Han slog med sin knutna näve på kalktråget. --Och nu vill jag gå, sade hon och sökte resa sig. --Nej, du stannar! ropade han och stötte till henne så att hon satte sig. --Jag vet inte vad det går åt dig i kväll, sade hon osäkert. --Det är det, att nu skall det bli antingen till ett eller till ett annat mellan oss. --Det kan inte bli till mer än ett. Jag går inte med dig mer. --Men du kan gå med honom, han pekade uppåt huvudbyggnaden, du kan gå med Per Ols' Henrik, och du kan gå med andra. --Du ljuger ! --Gör jag? Hon reste sig åter, men han kastade henne tillbaka, så att hon måste taga för sig med händerna för att icke falla. --Jesus, vad du bär dig åt ! ropade hon halvkvävt. Hon var nu så rädd, att hon skälvde. Det kom en manlig skugga från huvudbyggnaden och gled in i småskogen på andra sidan trädgården. De hade sett den båda. --Vad tror du, att en herre, sådan som han, vill en tös sådan som du? Men jag vill gifta mig med dig, jag ! --Tack! -- Jag tror vi dröja. --Och om du råkat i förtret, så skall jag gifta mig med dig ändå, fortfor han i en häftig viskning. Den andre kunde vara så nära att han måste höra orden, om de talades för högt. --Och få en svärfar som suttit på slottet ! Det är för fin släkt. Om han ville slå henne nu, behövde hon blott ropa på hjälp. Men han gjorde icke min av det. Han ryckte blott till, som om han själv blivit slagen. --Far gjorde det i fyllan och villan, det vet du, svarade han nästan ödmjukt. Blodet kokar lätt över för oss, Bolsätringar, när någon gör oss för när. Det-- med far--har varit drygt nog för mig, utan att du behöver minna om det. --Men slikt tvättar en väl inte av sig ändå? --Det är mycket, det, som en inte tvättar av sig, sen en väl kommit in i 'et. --Böndagstexter få vi fyra gånger om året, och det är mer än så det räcker. Nu reste hon sig igen, och han lät henne stå. Men han grep ett hårt tag om hennes handled. --Du hade inte behövt börja, om du inte kunde li' mig! Nu skall du låta det bli vid det gamla. Hon vred förgäves på sin handled för att få den loss. --Och om du inte kan, fortfor han enträget, så val bara i kväll emot mig som du varit förr. Jag blir så underlig i humöret, när jag tänker på hur vi två haft det tillhopa... Hur många gånger jag suttit där vid spången och väntat... Om du velat tigga hjärtat ur bröstet på mig, så skulle jag ha sagt: tag det. --Jag är nöjd med mindre. --Du skulle inte tala ur den tonen! Du vet inte vad som bor inom mig. --Det vore nock inte för rart att veta! Han hade rest sig. Han bara såg och såg på henne, men hennes blick vred sig undan för hans. Han tyckte, att hon borde känna, hur han hellre ville gå bort och dö än göra henne något ont; om hon blott ville mjuka upp honom med ett ord. Han tycket att hon m å s t e förstå det. Därför stod han och såg. Men det var omöjligt att säga något, vilket hon icke skulle besvara med hån. --Du är den enda människa jag hållit av, sade han blott, och vi se varandra kanske aldrig mer. --Vill du inbilla mig att du går och hänger dig ? kom det spefullt, och hon log bekymmerslöst. Hon visste ju att det bara var skrämskott. --Det -- eller kanske något annat. Hans röst hade blivit tjock och otydlig. --Då vill jag ge dig ett gott råd, sade hon skrattande och spejade ut mellan buskarna efter undsättning, tag ett rep som kan bära en stut, och laga så, att det inte finns några knutar. -- Det är så lett när en har hängt sig och blir i live. --Du är inte en människa-- satan! Det lät som ett dovt slag, när han stötte till, och han hörde ett skri liksom genom bruset av ett stort vatten. Han stötte och stötte, han fruktade att få höra det skrattet igen -- över dem, som bli vid liv. Men det blev tyst, så underligt tyst. Det fanns ingen som skrattade mer. Någon kom springande så att grenar knastrade, och han såg någonting ligga på marken. Där stodo två och stirrade på honom. Det var informatorn och en av gårdens drängar, nu kände han dem. Och han blev klar i huvudet med ens. --Tag mig till länsmannen, sade han och slängde kniven med ett uttryck av äckel, men det skall aldrig ångras. UR MÖRKRET. I rummet härskade skymning. Från stadens huvudgator ljöd livets oro och lade sig som ett ackompanjemang under den dödstunga tystnaden därinne. Genom gallret i den höga järnugnen lyste kolelden fram utan att göra någonting ljust, endast kastande ett sammanträngt sken över nedre delen av ett blont mansansikte, som mot det omgivande mörkret syntes liksom upplyst inifrån -- format av en glödande, genomskinligt röd metall. Mannen satt framåtlutad på sin stol, med händerna sammanknäppta mellan sina knän och blicken stirrande i elden. Konturerna av hans figur försvunno nästan i dunklet. I det av draperier skyddade hörnet vid sidan av ugnen var mörkret tätare än eljest, och ingenting kunde skymtas därur. Allt hade försvunnit i slagskuggans gapande svalg. Men fram ur svalget sträckte sig något, som --där en aning om belysning föll på--antydde sig vara en schäslong, och en känslig människas nerver skulle från det hålögda mörkret över huvudgärden ha rönt förnimmelsen av en skarp blick samt av en lurande, onaturligt uppdrivet hörsel. --Det finns en sjuk punkt i min hjärna, sade en stämma ur mörkret, talande långsamt, med sorgmodig entonighet och en altrösts timbre. Den uppstod redan då jag var barn, och det är den, som vuxit. Allt som sårat och tyngt mig har med sin spets vilat på denna enda punkt; nu är höljet mjukt och motståndet brutet. Mannen rörde sig icke, men hans djupt liggande, kloka ögon blickade medlidsamt in i mörkret, varifrån rösten kom. --Det är som om jag levat i hundra år, fortsatte denna, och nu är jag bara det tomma skalet kring det som levat-- ihålig som ett gammalt pilträd. Jag tycker, att jag sett generationer komma och gå, jag har sett människor födas och försvinna, jag har knutits i förhållanden, vilka varit fulla av sav som unga vårskott, men del ha alla fallit till intet som frusna blomrevor i en senhöstnatt. Vår och vinter har det kommit efter vartannat, och människor se på mig och säga, att jag icke är så gammal som de äldsta. Men jag vet, att jag levat som i hundra år. Och ändå blev jag aldrig, aldrig vad jag ville. Som en död massa fyllde tystnaden åter rummet, och livets buller bröt sig fåfängt däremot, sjönk så tillbaka och blev till ett dämpat ackompanjemang som förut. --Min far hatade icke kvinnorna, kom det åter med den monotona rösten utan klang, det var värre ändå: han föraktade dem. Min mor hade rymt utomlands med en tenor och sedan gått in vid teatern. Jag växte upp hos min far; jag hade nyss lämnat amman, då vi blevo ensamma, han och jag. Så länge jag var så liten, hade jag för honom intet kön; jag var inte stort mer än en hundvalp. Men jag var ben av hans ben och kött av hans kött--det vill säga hans egendom -- och han behövde något varmt och mjukt, som kunde trycka sig uppåt honom; han behövde en levande varelse omkring sig, som kunde jaga bort ensamheten. Han var rädd för ensamheten -- min far -- ty då han var ensam, kom det över honom svarta griller om en bösspipa in i munnen eller ett rep kring halsen--svarta griller, som på en gång locka och pressa ångestsvetten fram. Ingenting värmer så mjukt som en barnakropp, intet lugnar som knubbiga små armar, och intet ger så drömlös vila som ett barns andedräkt. Därför blev Nina sin pappas sällskap, därför sov ha;l med armarna kring hennes lilla person, därför intog han sina måltider med henne presiderande vid bordet som en allvarsam kvinna, därför red han kring sina egendomar med henne sittande över hästens bog. Och därför avgudade Nina sin pappa. Hon var liten då, i stubbig kolt; varken gosse eller flicka, bara en rultig unge. Men Nina växte. Och hon fick smal hals och långa armar, hon fick en mun, som fällde tänder, hon fick ett par frågande, undrande ögon. Och så såg hennes far att hon var en flicka. Rösten gjorde en paus och mannen böjde sig fram för att röra i kolelden, så att glödskenet friskades upp. --Å, jag var så liten, när det gick upp för mig vad han hade emot mig; jag var så liten, att jag inte begriper, hur det var mig möjligt att förstå det. Lekkamrater hade jag inga, min sköterska var gammal och gnatig, allt vad jag ägde av tillgivenhet samlade sig kring min far. Barn ha en instinkt, som lär dem att läsa i de storas själ och som nästan aldrig kommer dem att läsa fel. Och barns sorger äro lika verkliga som de vuxnas --- djupa nog att sätta märke för hela livet. Jag var lik min far, rask och hurtig som han, tungsint och blödig som han; lätt att fladdra upp i överretad munterhet, snar att sjunka ned i modlös förtvivlan. Vad under att han höll av mig då! Från det jag var sex eller åtta år, började vi spela vår komedi tillhopa -- en barnkomedi; att jag var vad han önskade: pojke. Jag red med honom på min egen lilla häst, jag alltog pojkfasoner och lärde mig vissla, jag övade mina kroppskrafter, och jag svor smått för att behaga honom. Den talande stannade av och tycktes leta i sitt minne. --Jag vet inte säkert, när jag märkte det första gången, detta föraktfulla uttryck av en grämelse blandad med äckel, som min fars ansikte och röst sedan så ofta kunde antaga, men jag tror att det var en gång, som särskilt grävt sig in i mitt minne. Vi voro ute på en ridtur och hade travat skarpt. Min far var ivrig och varm, hans ögon svarta och hans näsborrar vida. Då han såg så ut, visste jag att han inte skydde något. Vi kommo till en bred grav eller kanal och min far sprängde däröver, han vände hästen och väntade för att se mig göra detsamma. Min häst var liten, jag vet inte om det var hans skull eller min, men han gjorde icke språnget; han tvärstannade på kanten av graven. nå lät min far sin häst göra en svängning --jag kan se den svängningen ännu i dag! -- och med en enda sats flög djuret över kanalen med ett hopp så kraftigt och vigt som en vinthunds. Det ryste i min nacke ända ner i hårrötterna, när min far grep mig i armen, såg mig barskt in i ögonen och sade: du är rädd! Sa sade han icke ett ord mer, och han släppte min arm, som om han blygdes över att ha förgripit sig på mig. Hans blick strök bara över mig och hästen. Jag var klädd nästan som en gosse och red i karlsadel, men över sadelbommen låg min mörkblå lilla kjol -- -- -- Då såg jag det i hans ögon, detta, som bröt mig ned, som allt sedan tryckt mig till jorden, nej, inte tryckt mig, utan kommit mig att falla samman som en tom trasa faller tillhopa -- av sin egen intighet. Jag fick inte ett ord till förklaring, och jag sade inte heller ett ord. Han gav blott sin häst ett slag av ridspöet och travade bort, medan jag satt kvar. Jag kände med min hemliga instinkt att han icke föraktade mig därför att jag var rädd, utan därför att jag hade rättighet att vara det. Jag kunde ju aldrig bli annat än -- -- -- än en av dem, för vilka fegheten är en dygd ! Rösten tystnade, därför att den kommit att skälva av lidelse -- skälva med samma djupa klang som violoncellens strängar. --Detta var inte det enda, det var blott det som gav första stöten åt den punkt, som sedan skulle komma att ömma för varje vidrörande. På gården fanns det en vallgosse, en rask, vacker pojke, ungefär av min egen ålder. Det hade från det jag var mycket liten varit min fars nöje att låta mig pröva armstyrka med denne pojke. Det hade varit min glädje att uppbjuda mina yttersta krafter, och jag bröstade mig icke så litet över att nästan alltid bli segrare. Men en dag gick det upp för mig. Jag släppte mitt tag och blev blodröd som om han slagit mig. Jag såg på honom med den ursinnigaste förbittring: Du ljuger -- du är starkare än jag! Och jag gick därifrån, överväldigad av förödmjukelsen över att ha låtit bedraga mig så länge, att som nådegåva ha emottagit dessa lättköpta segrar, vilka motståndaren skänkt mig, därför att jag icke ens var så stark, att det kunde räknas som en heder att övervinna mig. I de två historierna har du nyckeln till hela mitt liv. Med ridfärderna blev det slut efter hand och likaså med allt det andra. Vi kunde inte längre leka att jag var pojke. Jag blev tyst och stilla, och människor sågo med förvåning på detta modfällda barn, som aldrig kunde le. Men i min fars arbetsrum hade jag fortfarande mitt älsklingstillhåll. Jag hade valt mig en obemärkt plats bakom ett gammalt brännvinsschatull i ett hörn mellan skåpet och väggen. Min far hade ännu sina svarta griller så fort han var ensam. Jag var honom ett slags skydd emot dem; och jag störde honom aldrig. Han var en fin umgängesman, kvick och en smula elak. Där kom ofta främmande till honom, en eller ett par av hans vänner, och det språkades vid toddyglaset. Man glömde visst ofta min närvaro, och jag hörde ibland saker, som jag icke borde ha hört. Min far var, som nästan varje melankoliker, så strängt upptagen av sig själv, att han inte kom att tänka på andra; och han gav i dessa samtal fritt lopp åt sitt kvinnoförakt. Jag, som ingen mor ägde, ingen mänsklig varelse att hålla av mer än denne mjältsjuke pessimist, som jag tillbad--jag lärde av dessa samtal vad andra kvinnor icke lära under ett helt liv: jag lärde mig förstå mäns tankegång, jag lärde mig urskilja varje skiftning av medömkan och ringaktning, som kan gömmas under berömmande eller beundrande ord. Känslan av solidaritet och gemensamhet med hela mitt kön vaknade efter hand; och vid varje giftigt och förstucket utfall led jag i hemlighet som om det varit riktat mot mig ensam. När jag var tretton år, fick jag styvmor. Hon var en skönhet, icke av de statliga, drottninglika, utan av de täcka, oemotståndliga. Hon var mjuk som en kanin, hon hade händer så små, att hon begagnade barnhandskar, hon log alltid när hon icke grät--och när hon log, hade hon gropar i kinderna och visade små vita tänder, lika pärlemor. Hon var idel blidhet och förälskelse och hon hade icke en tanke i sitt huvud. Min far var fåfäng över hennes skönhet; klokskap hade han aldrig gjort räkning på. Han valde hennes dräkter, ty hon hade själv ingen smak, och han reste med henne på baler. Då hon födde honom den första pojken, sköts det med gamla fästningskanoner i glädjen, vinet rann i strömmar genom törstiga strupar-- hela godset var på fötter och deltog i glädjen. Detta upprepades sedan vart eller vartannat år: samma kalasande, samma feststämning. När den var förbi, tog en annan hand om den lille, och modern reste på baler igen. Hon var varken god eller dålig, min nya mamma; hon var bara täck. Hon såg ut som ett barn, och hon visste att hon skulle se ut som ett barn, ju enfaldigare, dess bättre. Det klädde henne. Mot mig var hon aldrig elak, men hon gick ur vägen för mig, och det föreföll som om jag varit äldre än hon därför att jag aldrig var munter och språksam. För övrigt blygdes man över min tafatthet och min dumhet; jag fick en guvernant och hölls undan så mycket som möjligt. Jag var ännu mer ensam än förr; men därav skärptes min blick. Jag var icke avundsjuk på min styvmor: jag kände min far alltför väl. Jag kunde tyda varje min i hans ansikte och varje tonfall i hans röst. Det undgick mig icke, vilket omätligt förakt där lag under all hans hyllning. Själva hans foglighet var förakt. En orättvisa från hustruns sida harmade honom icke, ty han hade aldrig tänkt sig, att hon skulle äga förstånd nog att icke vara obillig. Han kunde ge efter för hennes nycker med ett leende och en kyss på handen, eller han gjorde tvärt emot hennes önskan med samma leende och samma kyss på handen. Hans fördragsamhet gjorde henne till sist inbilsk; hon började skrodera, utbreda sig över saker hon icke förstod och prata dumheter. Min far endast skrattade smått och lät henne hållas; med en vacker kvinna fick man inte räkna så noga. Men det var som om det föll över mig alltsammans, alltsammans. Allt det, som hon icke ens kände, det borrade sig in i mitt sjuka sinne. Jag hade lärt mig att se med min fars ögon, jag såg från en mans ståndpunkt, vad det vill säga att vara kvinna --vidrigt, vidrigt, en enda olycka alltifrån födelsen ! --Jag förekom mig själv som en skabbig hund. Då uppstod denna ödmjukhet, som är min karaktärs brännmärke och obotliga lyte. O, den fläcken i min hjärna! Hur den blev öm och mjuk, så att varje udd kunde tränga in! Vilken fattningsförmåga jag ägde, då det gällde detta enda: att förstå det, som för mina medsystrar var obegripligt som fåglalåt. Jag har aldrig varit ung och jag har knappt varit barn. Det blev ett ögonblicks tystnad. Mannen satt fortfarande framåtböjd och stirrade tankfullt in i glöderna. --Jag kan inte fatta denna intensitet i känslorna hos ett barn, sade han sakta. Och jag undrar om du inte överdriver en smula -- nu efteråt. --Jo, men det kommer sig därav, att allt har bidragit till att göra denna punkt ömtålig. Detta vill jag att du skall förstå. Och om du en annan gång i livet träffar på en kvinna, som också går och bär på en ödmjukhet som min -- denna ödmjukhet, som du alltid velat bortförklara och som du haft så svårt att tro på -- så skall du kunna fatta, att den kommer av skam--skammen att vara kvinna. För dig har jag varken varit man eller kvinna, bara en levande varelse; och därför kunde du bli min vän. Hade jag i dina ögon varit en kvinna, skulle också du ha föraktat mig. Han flyttade sin stol ut ur glödstrimman, närmare hän emot schäslongen; och ur mörkret hämtade han upp en fin, sjukligt mager hand, som han sakta tryckte sina läppar emot, utan ett ord. Hon förstod meningen och hon tackade honom med en liten strykning ovanpå hans hand, innan hon drog sin egen tillbaka. Så fortsatte hon åter att berätta med sin sorgmodiga, brutna röst. --Jag kom ut i världen och jag såg på kvinnorna just så, som min far hade lärt mig. Min syn hade en onaturligt uppdriven skärpa; icke ett fel eller lyte undgick mig. Det fega, det falska, det småsinta... alla små lumpna egenskaper fann jag hos kvinnorna i så mycket högre grad än hos männen. Jag var icke blind för männens fel; men i själva felen låg det som oftast något av karaktär; det var icke det utvattnade, blodlösa intet, som hos kvinnorna. Hos männen gällde duglighet, arbetsförmåga, företagsamhet, sanningskärlek, hederlighet; för kvinnorna var allt detta ingenting jämfört med detta enda: att aldrig synda mot konvenlansen. Blev en man mindre hederlig för det han hade en eller annan liten erotisk synd på sitt samvete ? Nej. Men för en kvinna var detta allt. Och skulden ligger inte hos männen--som man sagt -- utan hos kvinnorna själva, i deras feghet, deras brist på karaktär. För kvinnorna själva är den yttre ärbarheten-- skenet-- allt. Deras dygd sitter inte i karaktären, den sitter utanpå, som märket på ett husdjur. Därav denna solidaritet med hela köket, som kastar ansvaret för e n kvinnas handlingar över på alla. Hon betraktas inte som individ; hon är bara en del av sitt kön. Hur har jag inte erfarit det ! Jag, som kände det, som om alla de andras skulder vilade på mig ensam, som om min ödmjukhet vore ett försoningsoffer för alla de andras inskränkta, blinda inbilskhet, härsklystnad eller själviskhet ! Min hjärna hade sin sjuka fläck, och allt vad livet gav mig av stoff gick till näring åt denna enda punkt. Min far ville inte att jag skulle bli en gammal mö, och så gifte han bort mig Jag visste, att enda medlet för en kvinna att lyfta sig till högre samhällsrang var att gifta sig med en man, som stiger. Jag gifte mig och jag steg --steg när jag gav kärlekens tecken åt en man, som var mig mer vidrig än en krälande, mångbent larv. Jag var vacker på den tiden ----det är länge sen. -- Att vara vacker och ung är det enda som inte är skam för en kvinna. Min man var ärelysten och hall ville fram; och för att komma fram behövde han andra, e n annan åtminstone, och denne ene besökte oss ofta. Han var vår vän, sågs utomhus i sällskap med min man och var inomhus sällskap åt mig. Jag tyckte om honom; mitt dagliga liv var en maskerad för att icke visa hur mycket. Min man var 'glad' -- det heter visst så. Och på två år kan man hinna bli mätt på en kvinna. Så kom 'den andre' en dag och ville ge mig en gåva, en gåva så dyrbar, att en brudgum knappt väljer en sådan åt sin brud. Jag sade nej och jag sade det med skräck. Jag var utom mig och jag förnärmade givaren. Min man fick höra det på omvägar. Och vet du vad han gjorde ? Han grep mig om armen och sade: Du stöter honom med ett nej. Tag emot. Du har rätt att säga, att det kommit från mig. Så gick det till att jag drog över mig skammen att vara en frånskild hustru. Jag kunde inte tåla att bli betraktad som en handelsvara, att man schackrade med mig som med en utnött klänning. Därför kom skammen över mig--skammen att vara en hustru utan man. Allting är skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara en del av sitt kön. Jag arbetade bland män och de kallade mig könlös och hånade min kyla. Jag trodde nästan själv att jag var ett neutrum, och även det var skam. Jag fruktade att där skulle växa skäggstrån på min haka, och dem skulle männen håna. Men så kände jag en dag, att jag var kvinna, ty jag älskade. Det var som att hela sitt liv ha vandrat på uppblötta, förtrampade vägar i mulet vinterdis med en känsla av att aldrig ha sett våren och att man aldrig skall få skåda den -- -- och så en dag se solen bryta fram och finna att allt har spirat och grott under det våta diset, att det nu skall bli grönt och att blommor skola slå ut -- -- i sol, sol! Jag ville ha gett mitt liv för att kunna bli hans vän, men det kunde jag inte bli -- bara hans väninna... Hör du vilken otäck klang det ordet har: hans väninna ! Där klibbar skam och misstankar vid det ! --Det plågar dig att tala, sade mannen och hans tonfall var som genomdränkt av medkänsla. Han tog ännu en gång hennes hand och kysste den stilla, nästan ödmjukt, utan ett ord. --Å, låt mig tala ut en gång, fortfor hon. Jag har tegat och tegat år efter åt, årtionde efter årtionde, generation efter generation, tycks det mig -- och nu är det som om jag vore hela kvinnosläktet. Jag är så gammal som Ahasverus och på mina skuldror tynger hela släktets skuld Jag känner den med en kvinnas nerver och ser på den med en mans ögon. Du vet vad jag var i hans händer. Han blottade min hjärna för att se hur den arbetade, han petade i mitt inre med sin dissekerkniv för att rikta sin människokunskap, och han sargade mitt hjärta --som ett okynnigt barn -- bara därför, att han såg det klappa. Och när det icke mer fanns en enda smärta, som jag kunde lida utan att dö -- kastade han mig bort. Inte därför att jag emot honom var dålig eller ond eller osannfärdig eller halv eller feg eller dubbel -- ty jag var intet av allt detta ! Utan endast därför, att jag var kvinna. Inte en vän, bara en- väninna ! Hon tystnade och' det gick som en smärtfull skälvning genom det mörka rummet. Så kom det till sist med samma entonigt klanglösa röst, blott en enda liten nyans lägre: --Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse. Jag har aldrig haft någon mor, min far miste jag innan han dog och jag har ingen son... Hennes tal slutade i ett kvidande utan tårar. Det var mörkt. Mannens ansikte syntes icke längre -- ----och han hade intet att svara. DEN BERGTAGNA (PROSAUTKASTET) 10 DEN BERGTAGNA (PROSAUTKASTET). Den 18 april 1888. Jag kan icke skriva det ordentligt ännu. Det är kastat ner på papperet i skälvande hast och nästan utan tanke på formen. Det finns en lucka. Jag kan icke fylla den. Det är som att rista med en nålsudd i sitt eget hjärta. Vid undersökningen av den dödas papper fann man följånde: Jag sitter med en röd annotationsbok i handen. En liten bok, knappt så stor som min hand; icke hälften av dess blad äro fullskrivna, och dock rymma de hela min historia: historien om en hemlig, stulen lycka, som jag betalar med mitt liv. Ingen känner så, som den som skall dö, behovet av att vara sann, att icke sticka undan med något, att avlasta allt vad han burit och gömt på -- bara tala, tala och bekänna, tills allt är sagt. Jag har ingen att bekänna för, ingen vän i vars knä jag kan dölja mitt ansikte medan jag talar, och dock kan jag icke taga min historia med mig i döden, det är som om den vore en skuld, jag ägde att betala till livet, det är därför jag skriver dessa blad. Som den drunknande i en minut ser sitt liv glida förbi, så vill jag ännu en gång se allt detta, som fört mig dit jag nu står. Nu ser jag på det alltsammans med ett lugnt fatalistiskt medlidande. Någon skall läsa denna händelselösa historia; vem, det vet jag icke, bekymrar mig icke heller därom. Den som skall dö är så likgiltig för allt som rör de levande. Om den är intressant eller ej bekymrar mig heller icke. Men jag önskar att jag skreve den så, att man förstår, att jag icke kan leva--att sedan allt skett så, som jag nu säger, så måste jag sluta som jag gör. Att det låg något i våra två naturer, som måste komma det att gå så. Min tidigare historia hör icke hit. Den skulle kunna förklara utvecklingen av min karaktär, men då skulle jag få ta för många personer och händelser med. Våd det gäller för mig är endast att visa, varför de levandes värld icke är min. Jag försvarar icke mitt liv; jag försvarar min död. Jag hade aldrig sett Paris, och jag kom dit alldeles ensam. Då min bror är en känd målare, var det mig icke svårt att få inträde bland de skandinaviska konstnärerna, men efter vad man sade mig ianns det icke den sammanhållning och goda kamratton inom artistvärlden, som föregående år, två, tre umgingos tillsammans och jag var än med ett litet kotteri, än med ett annat. Mest gick jag dock ensam. Det var liksom en vila. Jag hade i lång tid vårdat en syster, som led av en nervsjukdom, vilken slutligen brutit ut i öppet vansinne. Min mor hade dött strax efter det min syster förts till sinnessjukhuset, hemmets upplösning, saknaden efter min mor och de hemska intrycken av den sinnessjukas yrsel hade lagt sig som en sönderkrossande tyngd över mitt sinne. Allt detta var för nytt ännu, och det var som om jag behövde en tid av stillhet för att kunna läkas. Den jag tyckte bäst om var en ung målare av min brors intima vänner. Han hade ett slags butter, allvarsam välvilja i sitt sätt, som verkade välgörande på mig, och man kände att man kunde tiga i hans sällskap. Han var, liksom jag, nykomling i Paris och vi gingo ofta ut tillsammans. Han kallade det >en modererad ensamhet». En dag gingo vi genom Luxembourggalleriets skulpturavdelning och jag stannade framför ett arbete, som det aldrig varit mig möjligt att gå förbi utan att ägna det några minuter. Jag vill icke nämna bildhuggarens namn, ni skall gissa det ändå. --Är det inte underligt, att han på fem år icke gjort ett enda större arbete? sade min följeslagare. --Jo. Hur kan det komma sig? --Man tyckte att det sista, det han hade på salongen för några år sedan, och som såldes till Berlin, var svagare än hans andra; man sade att han gått tillbaka. Jag tror att det är det som hämmat honom . --Har han ingenting utställt sedan? --Jo, porträttbyster. Beundransvärda. --Ingenting annat? --Nej, ingenting annat. Men jag tror, att han förevigat alla Europas furstinnor i marmor. Som ni vet har han sin styrka i kvinnofigurer. Med en man lyckas han aldrig fullt. --Känner ni honom? --Ja, vi ha träffats i Berlin. --Och hurudan är han? --Han gör ett ovanligt gott intryck. Efter den dagen blev det slut på våra promenader, jag sjuknade nämligen i en tyfusartad feber och när jag började tillfriskna var det tid att den unge målaren skulle lämna Paris. För det vi så snart skulle skiljas och för det jag var så ensam brukade han komma oftare än eljest, och ofta hade han med sig blommor eller frukter. Det var långt lidet på hösten. Ett par dagar innan han skulle resa kom han helt andfådd upp till mig. --Kan ni tänka er vem som kommit till Paris? --Nej. Han nämnde bildhuggarens namn. --Å! --Jo. Och han kommer hit. --Det är inte möjligt! --Jo, jag mötte honom alldeles oförmodat här utanföl. Han har sin ateljé i grannskapet. Jag kom med händerna fulla av de här-- han visade på blommorna. --Nå? Han skrattade och sade: »Jaså, man är förälskad, och ännu i blomsterstadiet ! Men jag sade honom, att jag inte är förälskad utan att jag endast bär blommor, till en landsmaninna, som är sjuk. Och så sade jag honom, att ni är svenska och syster till vår kände målare. Han kände till er. --Omöjligt. --Nej. Han sade att han hölt er bror nämna er och han frågade om det skulle roa er, ifall han tittade upp, efter ni ännu är svag och inte kan gå ut. Jag svarade genast ja, och han kommer i morgon strax före frukosten. Jag blev tyst. Det var liksom en häpenhet som gripit mig. Jag hade alltid beundrat honom så högt, ansett honom för en av de allra främsta av nu levande konstnärer, men jag hade aldrig tänkt mig möjligheten av att träffa honom. Han var någonting utanför min krets, nästan utanför min värld. --Då blir jag olycklig, sade jag tämligen klenmält. --Varför det? Och jag, som trodde att jag skulle göra er så glad ! --Jag talar ju så dålig franska, och när jag blir generad, är det ändå värre än eljest. --Prat! Ni talar mycket bättre än jag. Jag log blott, ty det berömmet var medelmåttigt. --Dessutom är han ju knappt själv fransman. --Han? Jo visst. --Han är halvras. Vet ni inte det? --Nej. --Hans mormor var norska vch hans morfar polack, det är endast på fädernet han är renhårig fransman. Jag vet att han talar norska. Då förstår han svenska också. --Omöjligt. --Visst inte. Han har språksinne som en ryss. Jag drog ett bekymrat andetag. --Seså, sade min vän tröstande, skam till sägandes förstår han bättre min svenska än min Iranska. --Nåja. Men ni vet nog, att jag inte kan konversera. --Ja, så kan ni tiga då. Det vet jag! utbrast målaren förargad. --Ja, det kan gå an med er, men------ --Det är då allt för dumt att bedöma en sådan man som om han vore en tysk kälkborgare. Tror ni att det behövs några konversationsgåvor! Var enkel och naturlig, var en m ä n n i s k a, det är allt som behövs. Jag måste gömma mina farhågor för mig själv och så kom följande dag. Jag hade ordnat allt så prydligt som det över huvud kan låta sig göra i ett medelmåttigt parisiskt pensionat. Det fanns rosor på bordet och jag hade vänt stolarna så, att jag beräknade, att mina gäster skulle komma att sitta emot dagern och jag själv i skuggan. Jag var så orolig att jag knappt kunde hålla mig stilla J ag med min ordkarghet och mitt stela väsen måste ohjälpligt falla igenom, jag visste det, och han skulle gå bort med det ogynnsammaste, ovänligaste intryck av mig, utan aning om, att det icke finns en konstnärsindividualitet i världen, för vilken jag hyser mer sympati och beundran. Jag hade hört talas om honom som en fullkomlig salongshjälte, nästan en hovman, han var van vid förnäma damers spirituella konversation och jag! -- -- -- en okänd liten svensk landsortsfröken, en stackars mullvad! Det knackade på dörren. Han var ensam. Jag tackade honom på min osäkra franska för det han velat komma, och i det jag räckte honom min hand, betraktade jag hans ansikte. Så helt annat än jag föreställt mig ! Ingenting av den polerade pariserprägeln; icke den blå skäggbottnen och den svarta mustasch, Som jag tänkt mig, ingenting av den sirliga, kalla förbindligheten. Ett trumpet allvar, som icke avrundades av ett leende, en hopknipen blick, som forskande lästes på mig, ett strävt svart hår och ett kortklippt skägg, det var vad jag uppfattade. --Min unge vän ville gå med, sade han på norska, som genom hans franska uttal fick en underligt främmande prägel, men jag sade honom, att jag helst önskade presentera mig själv. Jag mumlade något, åter igen om hans godhet, tror jag. Jag kunde icke återkomma från min förvåning över att finna honom så olik mina föreställningar. --Ni har ju varit sjuk? Sätt er, ni är helt blek. Det var han som bjöd mig plats och icke tvärt om, och han vände strax sin stol så, att han kunde se mitt ansikte i full belysning liksom jag hans. --Jag vill se på er först, sade han och betraktade mig så lugnt som om jag varit ett skulpturverk, vilket han tagit i skärskådande. Jag teg och mötte hans blick. Även jag ville gärna se på honom, det var ett ansikte som man icke lätt kunde tröttna att betrakta; det såg ut som om alla mänskliga lidelser ristat sina linjer där, men som om de alla blivit jämnade och dämpade av konstnärens lugna självmedvetande och harmoniska sinnesjämvikt. --Jag tycker om er. Jag kom att le sorgset, som en kvinna alltid ler, när hon tänker på, att det är länge sedan hon var ung och kallades vacker. --Tror ni, att jag vill säga er en artighet? sade han kärvt. Det kan aldrig falla mig in. --Det tror jag er inte heller om. --Nej, jag brukar säga vad jag tänker, och jag tycker om er. Vad skulle jag svara på det ! Han fortfor att betrakta mig och jag kände mig icke brydd därav. Det föreföll mig så naturligt att han icke skulle vara som andra människor. Det gav också mig en känsla av frihet; vi hade blivit kvitt alla sällskapslivets former. Vi voro två människor. --Hur gammal är ni? --Trettiotvå år. --Så -- -- -- Jag är åtta år äldre. Men om livet mättes efter intensitet i stället för utsträckning sa tror jag, att mitt skulle gå upp till det dubbla emot ert. --Det tror jag också. --Ni ser mycket yngre ut. Jag visste att han icke talade sanning, men det var allt för banalt att motsäga honom. Hur kunde han nedlåta sig till sådant! Jag endast såg på honom. Han märkte min tanke. --Det är ett faktum jag konstaterar, inte någon komplimang jag säger. Vad betyder det om ni ser ung ut eller gammal? Åtta år mer eller åtta år mindre vad gör det? Det är ert ansikte, jag tycker om. Han talade med ett harmset missnöje och det gjorde mig ont. Kanske såg han det. Min hand låg på bordet och han lade sin däröver, icke som någon ömhetsbetygelse utan blott som om det vore ett sätt att få Sill placerad. Det kunde icke falla mig in att dra min tillbaka. --Berätta mig någonting om er själv, sade han efter en paus under det han lyfte min hand upp och lade den ned igen, mekaniskt som man leker med ett handarbete. Ju mer jag såg på honom, dess mer gick det upp för mig, att vi två voro så olika, så främmande för varandras natur, som om vi vore från var sin planet, men ändå kände jag mig icke skygg. Det var som om han kunde se rakt ned i min själ och som om jag frivilligt tillstadde honom det. Jag kände att det jag kunde kalla händelser -- och stora händelser i mitt liv -- det skulle han anse för ingenting. och i mina egna ögon blev det med ens så. Hela mitt fortlutna syntes mig som en enda lång enformighet. --Det finns ingenting att berätta, svarade jag därför. --Egentligen har ni inte levat ? sade han efter en stund. --Vad skall man eljest kalla det? --Vegetera. Jag kände att han på något sätt hade rätt: att jag var som en växt, en planta som stått i samma jordmån hela sitt liv och blott sugt sin näring därur. Det var som om jag hörde till en annan klass av varelser än han. --Och så kloka och goda edra ögon se ut ända, sade han. Ni håller av er bror? Det är väl han som givit er en smula liv. --Ja. Förr. --Varför inte nu? --Han är gift. Min gäst log. --Ja, det förkväver alltid en människa, sade han. Har er bror aldrig talat med er om mig? --Jo, om edra arbeten. Jag har sett fotografier av dem --Men vi ha dock träffats! utbrast han liksom sårad. --Ja, men förmodligen senare. Jag har icke sett min bror på två år, och vi skriva sällan. Han var i Konstantinopel när min mor dog, och det var för långt att resa hem. --Så? Er mor är död? Han såg på min sorgdräkt. _ Ja. --Och ni är alldeles ensam? _ Ja. . --Ni borde gifta er. Jag log. --Ni sade ju nyss, att det förkväver alltid en människa. --Ja, en man, men inte en kvinna. Och samhället är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid, hon vissnar och förtorkar. Det fanns något i hans ord som stötte mig, men icke i hans sätt att yttra dem. Han talade så lugnt och naturligt som om det vore omöjligt att uttrycka sig annorlunda. Jag tog min hand undan och flyttade den ned i knäet. --Ni är inte lik er bror, sade han, jag hade si när sagt, att ni ser ut att vara mera man än han. Jag kom att skratta. Också han log. --Det är bara de stränga dragen, anmärkte llan, när ni skrattar får ni ett annat utseende. Han satt och såg på mig med en barnslig nyfikenhet. --Jag tycker så om nya människor, sade han, av varje ansikte lär man något. Så bad han mig åter igen, att jag skulle berätta något om mig själv, och jag gav honom de yttre konturerna av mitt liv, men gjorde det ännu banalare än det varit och halkade genom en instinktlik skygghet över allt som ingripit djupare däri. Det måste ha förefallit honom otroligt platt. --Jag kände er ju förut en smula genom er bror. Han tycktes hålla mycket av er. --Ja. Men hur kunde han komma att tala om mig för er? --Jag hade en älskarinna, som liknade er. Det var åter något som stötte mig i detta hans sätt att otvunget tala om allting som om han talat med en manlig bekant. Jag kände att jag rodnade. --Det var icke någon modell, sade han hastigt. Jag vet aldrig att jag haft mer än en enda av det slagets förbindelser. Om ni känt henne -- som jag nämnde nyss -- skulle ni icke känt er förnärmad över jämförelsen. Hennes man var diplomat och anställd i Wien. Hon var en av de vackraste kvinnor jag sett. Jag blev tyst. Det märktes så tydligt, att vi två hade olika synpunkter för allting. Han var lika främmande för min värld, som jag för hans. --Har ni inte något arbete? sade han. --Arbete? upprepade jag. Min tanke flog villrådigt omkring bland virkning och broderier. --Ja. Men så förstod jag vad han menat, innan jag ännu svarat. --Nej. Jag har endast sysselsättning, men intet arbete. --Ja, så är det ju alltid med kvinnorna, sade han och reste sig för att gå. Jag reste mig också. --Han -- er vän -- sade att han snart skall resa ? frågade han. --Ja, i morgon. --Då kommer ni att känna det tomt! --Ja, mycket. --skulle det göra er ett nöje, om jag kom upp och pratade bort några minuter för er ibland ? --Å, tack, tack! --Tacka inte så varmt, svarade han leende, tro inte att jag gör det som ett barmhärtighetsverk. Jag har ju sagt, att jag tycker om er. Och så var han allvarsam igen. Då han räckte mig sin hand till farväl sågo v i varandra ännu en gång in i ögonen, så stadigt och lugnt som jag aldrig trott, två människor kunde göra. Jag kände, att detta var en människa, som aldrig skulle nedlåta sig till en osanning och jag visste, att om han frågade mig om vad som helst, skulle jag se honom rakt i det vresiga ansiktet och svara endast sanning. Detta var mer än en salongsherre, det var en personlighet, det var mer än en konstnärsindividualitet, det var en karaktär-- på gott och ont. Utan ett leende lyfte han upp min hand och kysste den. Det föll så naturligt att han skulle göra det. Då han gått och jag tillslutit dörren efter honom, såg jag på denna hand. Han var van vid de eleganta, fina aristokratdamernas vackra händer, och han hade följt sin vana. Det var allt. Och min var mager och frusen efter sjukdomen. Jag tänkte på hans marmortanke i Luxembourgergalleriet. Det var som om det först gick upp för mig med vem jag talat. Och honom skulle jag återse ! Med ett anfall av yster ungdomlighet lyfte jag min hand och tryckte läpparna mot det ställe, han kysst. Efter den dagen kom det många dagar, och ingen av dem förgick utan att han såg upp till mig några ögonblick efter middagen, alltid vid samma tid, så att jag kunde hålla mig hemma, om jag ville träffa honom. Ett par gånger råkade han någon av mina bekanta, det tycktes förtryta honom och han brydde sig icke om att dölja det, utan blev då vanligen borta några dagar, sägande med en viss retlighet, att han hade ingen rättighet att taga mig från mina vänner. På så sätt kom det sig att jag småningom nästan fullkomligt isolerade mig, för att icke behöva gå miste om hans besök, vilka blevo mig kärare dag från dag. Det kunde icke tänkas ett mera omaka par, och dock tycktes vi passa samman. Under den timme eller halvtimme han gav mig varje dag var det nästan uteslutande han som talade, följande alla sina stämningar, än skalkaktig och full av små elakheter som en pojke, än berättande om sina resor eller om sitt förflutna, om sorg eller sårad fåfänga, om förtrampade ungdomsdrömmar eller ovänners schackdrag, fängslande genom de oberäkneliga skiftningarna i sitt lynne och den lätta, finkänsliga älskvärdhet, som han utvecklade mera dag efter dag. Han kunde narra mig att skratta med hundra små lustiga, kvicka infall, men skrattade aldrig själv; bara log med ett slugt och belåtet litet löje, som gömdes av skägget och endast glimtade fram ur hans ögon. Han kom ofta till mig sällskapsklädd innan han begav sig till aftonens nöjen, och jag kunde förstå att han levde ett brokigt liv i konstnärs- och aristokratkretsar, som för mig voro en främmande värld. --Jag behöver förströelse, sade han, jag skulle helst vilja leva i en ständig feber, när jag inte arbetar. Arbetet är det enda som kan ge ro och sinneslugn. Och så slog han hastigt om samtalsämne. Jag hade slagit mig på att studera konsthistoria, och det roade mig otroligt, i synnerhet som han ledde mina studier och var mycket nöjd när jag visade flit. Han kunde icke uthärda att jag hela dagen skulle driva omkring sysslolös, endast väntande på hans besök. Ibland kunde vi gå samman en tur före frukosten, antingen i något museum eller i någon avsides liggande promenadplats. Det hade blivit vår och salongen var nyss öppnad. Vi hade gått dit en dag. Han tyckte det var roligt att se på mig där, sade han. Jag ville icke gärna gå, ty jag kände det som en kritik över mig. Emellertid hade vi kommit att prata som vanligt och drevo tämligen likgiltigt genom salarna utan att anlita katalogen. Plötsligt stannade jag. --Vad är det! utropade jag, fängslad av en tavla, vars naturtrohet och kraft slog mig så, att jag bröt mitt av i samtalet. --Det är en målarinna med blått förkläde och penslar i hand, svarade min ledsagare med kivaktig torrhet. --Det ser jag nog! utbrast jag förtretad. Men tänk så det är målat ! --Ni har inte så dåligt omdöme, sade han. Jag ville inte byta fler ord med honom, när jag hörde, han inte ville ge mig besked, utan slog upp i katalogen och såg att det var ett självporträtt. Jag nästan glömde att jag icke var ensam, sa grep mig porträttet. Det var utfört med en ärlighet och duktighet att häpna över. Denna kvinna var icke längre ung, hon kunde vara vid gott min egen ålder eller snarare något däröver, bluslivet var nedringat i en snibb för att lämna halsen fri under arbetet, och var endast sammanhållet av en löst knuten sjömanshalsduk. Denna hals val mager, men med en senig kraft, som icke var obehaglig, men som gav intrycket av en viss nakenhet, ansiktet var djärvt skuret med ett par bruna, snabb tänkta ögon, som tycktes fixera åskådaren, munnen var bred med fylliga röda läppar och skuggades av ett lätt blåaktigt fjun. Hakan var stark som en mans. De magra händerna voro mästerligt målade. Om denna kvinna koketterade med något, så var det med frånvaron av allt koketteri; hon hade återgivit sig med nästan brutal sanningskärlek. --Tänk ett sådant porträtt! utbrast jag beundrande. --Ja, hennes lycka är gjord, sade min ledsagare, det har väckt allmän uppmärksamhet. Jag fortfor att betrakta det i stum beundran. --Vad säger det er? sade han med ett underligt tonfall i rösten. --Att för den kvinnan finns det ingenting i världen annat än mod och arbetsglädje. Allt annat har hon strukit bort. Han stack sin hand under min arm och förde mig bort från tavlan. --Den kvinnan och jag ha älskat varandra. Jag vände mig hastigt om och såg på hans ansikte; det hade ett uttryck som jag aldrig sett där förr, liksom drömmande och resignerat. --Ha älskat varandra! Vi stodo längre bort i salen, men kunde se tavlan ännu. Hon följde oss med ögonen och log sa arbetsstolt. --Under den tiden gjorde jag de bästa arbeten, jag troligen någonsin kommer att göra, sade han sakta, som om han talat om en död. --Men varför -- -- -- varför i all världen ? Jag såg på honom nästan förskräckt. Jag kunde icke formulera min fråga. --Så går det alltid, man glider ifrån varandra, sade han tungt. Något som liknade ångest grep mig. --Icke alltid -- väl? --Jo. Alltid. Och hon hatar mig nu. Vi gjorde ett slag framåt utan att se på tavlorna. --Vi ha levat tillsammans som kamrater eller som mycket mer än det. De tider då jag verkligen frambringar något, är jag alltid eremit. Jag kan under sådana tider inte tåla att se mer än en människa, vanligen en kvinna. --Och när arbetet är fullbordat? --Då går det som med henne. Vi hade vänt om för att bege oss mot utgången. Jag märkte att det kommit någonting häpet över mig. Jag gick och tänkte på den kvinnans liv. Det var som om han förstatt min tystnad. --Med henne har det ingen nöd, sade han med ett uttryck av lättnad, hon har sitt arbete, och ni ser, hur hon sköter det. Vi gingo tysta genom salarna och utför industripalatsets breda trappor. --Varje kvinna, som jag verkligen älskar, betyder för mig ett nytt arbete, tillade han. Jag kunde icke låta bli att se på honom en smula skälmaktigt. --Har ni då inte älskat de sista åren? --Jo, men det har varit för många, svarade han och lösgav min arm. 11 Kapitel 11. Sedan han började besöka mig och jag tillbringade mera tid inomhus, hade jag också gjort mera för trevnaden Jag hade skaffat mig två rum i stället för ett, och jag hade hyrt piano. Mitt vardagsrum låg utåt blllevarden -- en av de tysta bulevarderna på vänstra Seinestranden -- och det fanns en liten balkong, från vilken man hade fri utsikt. Det gladde mig att se, hur han dröjde sig kvar längre och längre när han besökte mig. Hans lynne hade blivit ojämnare än förr, elkr han lade mindre band på det, sedan vi blivit närmare bekanta. Än kunde han vara vek som ett barn, luta sin panna mot mina händer och säga: -- Jag har sorger, tunga sorger, dem ni icke kan förstå. Giv mig ert medlidande åtminstone ! En gång kom jag alldeles av en händelse att säga: -- Arbetar ni inte på något ? Han rusade upp alldeles blek och jag trodde, han ville slå mig. --Fråga mig inte om det! utropade han, å, kvinnor kunna martera en till döds och bara stå och se på en med ett vänligt småleende, som hade de intet ont gjort. --Förlåt mig, sade jag sakta, ty jag märkte att jag tillfogat honom smärta, fast jag icke visste varigenom . --Förlåta? Förlåta? upprepade han, ja, vad skall jag förlåta? Men lova mig att aldrig fråga om det mer. Jag vågade icke ens säga ja, så rädd var jag att med ett ord röra vid det han ville glömma. --Tala om vad som helst. Berätta mig något. Han hade upptäckt min enda talang: att spela alla möjliga svenska folkvisor och polskor. Jag hade en tid drivits av en fullkomlig samlarvurm och kunde nu en oändlig massa dylik musik utantill och i alla variationer. Det fanns i mitt förråd också en del norska och bland dem några som hans mor brukat spela. Om dem bad han mig ofta och jag kunde få taga dem om och om igen medan han satt med huvudet lutat mot väggen, stirrande uppåt, på den ljusa vårhimmeln. Eller också kunde jag sitta uppkrupen i en liten kåsös borta i hörnet och han drog sin stol nära intill, ivrigt språkande hit och dit om allt och ingenting. --Vet ni inte, vad lycklig kärlek vill säga? sade han plötsligt vid ett sådant tillfälle. --Ja, jag vet inte, svarade jag tvekande, det beror naturligtvis på vad ni menar med lycklig kärlek. --Jag menar inte evig kärlek. Jag menar lycklig kärlek. Kärlek utan hinder, utan tvång. Att älska helt ut, att ge sig med både kropp och själ, leva i nuet så att hela den övriga världen icke existerar. Det kallar jag lycklig kärlek. ---Då har jag aldrig känt den. Han log. --Nej, naturligtvis --med edra puritanska seder. Men då tror jag också, att man går blind genom världen. Man förstår ingenting av vad man ser. Jag kunde ingenting svara. Kanske han hade rätt, kanske inte. Tror ni inte, det finns många som inte veta det ? sade jag. --Jo, men så kommer det också någonting kargt och fattigt över hela deras gärning. Har ni t. ex. aldrig märkt på er egen stil, blott ni skriver ett brev, att den saknar liksom ljus och luft? Meningarna stå där så torra och klämda. Antingen jag skriver eller hugger, vill jag ha sol in i arbetet -- allt skall gömma liksom en hemlig trollmusik. Så är det att älska. Det är att ha levat. Han lade sig med armbågen på soffkarmen och tog min hand i det han kysste den. Så gav han den åter lös, satte sig rätt och började tala om annat. Det hade kommit något tryggt och förtroligt i vårt sätt, fastän det fanns områden, där vi voro fullkomligt främmande för varandra. Så frågade han mig t. ex. aldrig om något som rörde mina framtidsplaner, familjeförhållanden eller förmögenhetsvillkor, han visste icke, om jag var rik eller om jag levde på min sista sparpenning. Jag å min sida hade ingen aning om, hur eller med vem han tillbringade silla dagar, undantagandes den timmes tid, som var min. Genom hans motvilja att se främmande människor hos mig hade jag kommit att leva ett underligt liv. Då jag endast hade alldeles nya bekantskaper i Paris, och icke en enda som jag var närmare fästad vid, var det mig lätt att småningom draga mig alldeles undan. Och så blev jag alltid ensam, stängd liksom inom en trollcirkel, utan allt främmande inflytande-- ensam i människovimlet eller ensam med honom. Vi umgingos som goda kamrater och han brukade ofta säga: -- Men ni ä r ju inte en kvinna, ni är ju nästan en man. Småningom började han knota över detta. --Jag kan icke begripa, vad det är som gör att ni ser så ut, sade han en dag, det är något så strängt i ert utseende, som inte alls stämmer med ert Iynne. Han tog mig i axlarna och betraktade mig. --Jo, det är haret. Varför skall ni ha det på det sättet ? Ni har ju stort, vackert hår, drag det då inte tillbaka som en puritanska, låt det ringla sig och bukta och fylla kring ansiktet. Hår skall falla fritt omkring pannan. Se på mitt ! Hur skulle jag se ut? Han drog sitt hår tillbaka med båda händerna . --Anskrämlig! utropade jag skrattande. ---Ja, där kan ni se. Och detta snitt på edra kläder ! Kläd er då som en kvinna ! Och inte är ni skyldig att bära sorgdräkt ännu ? --Jo. Jag sade det endast på kiv. Det var nu mer än ett år sedan min mor dog. --När man ser ut som ni, kan jag inte förstå, varför man skall dölja det ! tillade han förtrytsamt. Utan att han visste om det och för att bereda honom en överraskning gick jag därför en dag till ett magasin och skaffade mig en dräkt i bronsfärg och med guldfärgad atlas. Jag hade beslutat att gömma överraskningen till en särskild bemärkelsedag och den dagen ändrade jag också mitt hår så att det fick falla buckligt och ledigt i pannan, som han önskade. När han kom, studsade han och höll på att icke känna igen mig. --Vet ni vad det är för en dag? sade jag skrattande. Jag fyller år. Gratulera mig ! --Får jag se på er? Han fattade mina händer och drog mig fram till fönstret. --Så måste ni ha sett ut, när ni var ung flicka! Ni är god, ni är vacker, ni är duktig, och jag tycker förfärligt mycket om er. Därmed rusade han på dörren. Jag förstod att han nog skulle komma tillbaka, och han kom med ett par stora gula rosor, som han fäste vid min axel. --Nu är ni mitt enda umgänge, ni kan gärna fira min födelsedag genom att dricka ett glas kaffe hos mig. --Präktigt! Och ni skall spela folkvisor för mig efter. --Ja. Sedan vi druckit kaffe, tog jag fram Vill och frukt och vi tände lampan. --Tänk att ni inte är en sådan där total förnekelsedam ! utropade han, när han fick se champagneglasen. Å, ni är -- -- -- ni är -- -- -- han kysste mina händer mellan orden------. Ni är ändå en kvinna och inte blott en kamrat. Jag kände mig förlägen över någonting i hans ton och skyndade mig att servera. Han var i ett strålande lynne. Sedan vi klingat, måste jag spela. Han stod bredvid mig med handen på ryggstödet av min stol; plötsligt grep han mig om huvudet med båda sina händer och kysste mig två gånger, häftigt, våldsamt som aldrig någon människa kysst mig förr. Jag fattades av en förfäran som förlamade mig------. En kärleksförklaring?------ En förolämpning? -- -- -- En skam ? Jag visste att jag låtit vårt på tumanhandumgänge fortfara allt för länge och allt för fritt, att han kunde anse det som om jag själv velat framkalla detta. Jag var tillintetgjord, ty jag kände, att jag borde tillrättavisa honom, och jag kunde ej. Jag visste att nu var detta icke hållbart längre, men jag kunde icke skiljas utan att låta honom veta, hur kär han blivit mig. Jag slöt båda hans händer i mina och såg ångestfullt upp i hans ansikte som efter hjälp. Eller kanske efter en förklaring. Jag vet icke. Men det kom ingen. Jag kände att jag måste bort, bort, bort. Jag hade aldrig förr än nu känt betydelsen av ordet frestelse--det skrämmande, lockande, som man icke kan komma ifrån. Och här var enda räddningen att fly. --Nu skola vi skiljas, sade jag så lugnt att det blev onaturligt. --Vill ni resa? sade han häftigt. --Ja, jag har bestämt mig att resa på övermorgon. --Det är inte sant! Jag hade stött armbågarna mot pianot och lagt händerna över mitt ansikte. Han gjorde ett slag i rummet och kom så fram till mig. --Varför? frågade han skarpt. --Nu vill jag inte träffa er mer. --Inte träffa mig? Har då någonting förändrats emellan oss? --Ja. --Nej, intet, intet. Han gick åter ett slag, så stannade han tvärt. --Det är väl inte er mening, att jag kan bli farlig för ert lugn? Jag svarade icke. --Det är ju omöjligt! Ni känner mig ju inte ens. Det träffade mig som en anklagelse, för vilken jag ville sjunka helt samman. Men jag kunde icke tillbakavisa den. --När? sade han då jag teg. Strax ni såg mig? --Nej, men innan ni gick. ---Låt oss tänka tills i morgon, sade han. --Ja. Och gå nu. Han gick mot dörren och jag hörde honom taga ytterrocken på. Så kom han tillbaka, böjde sig ned och såg på mig med en underligt bekymrad min. Så drog han händerna bort från mitt ansikte och kysste mig ännu en gång, medan tårarna runno utför mina kinder. --Det kostar på att gå, mumlade han helt tyst, jag skulle vilja stanna här. Så skildes vi åt utan att jag rörde mig från stolen. 12 Kapitel 12. Följande dag då han kom såg han gladare och vänligare ut än eljest. --Jag skall betro er något, sade han lågt. Ni får inte resa. Jag har börjat arbeta. Han fattade båda mina händer och ville kyssa mig. Men detta »ni" sårade mig, jag drog mig häftigt tillbaka. --Har jag förnärmat er med något? --Nej -- ånej. --Jo, det har jag, jag har varit framfusig och ni är missnöjd på mig. --Och om så vore, vad skulle ni bry er om det. Hans ansikte mulnade. --Inte bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå. Min ovänlighet gjorde honom ont, det kunde inte vara minsta tvivel om den saken, jag blev glad åt att se det. Och jag ursaktade hans »ni" med min inbillning, att fransmannen säger "vous" även till dem som stå honom nära. Så gingo några dagar, men oklarheten i vårt förhållande blev mig allt plågsammare, det gjorde mig alltid skygg och onaturlig i mitt väsen emot honom, de förra frimodigheten var borta och jag var osäker. Jag var rädd för att visa, till vilken grad han var mig kär, jag var rädd för att stöta honom bort. Jag gick som på svag is. Slutligen blev det mig olidligt och jag hoppades kunna driva det till en brytning eller förklaring. Jag hade börjat att kritisera honom i tysthet, jag granskade hans sätt, hans uppförande, hans gester; jag tyckte mig i detta gradvisa framgångssätt skymta något av en yrkesmans skicklighet. Harmen och den sårade fåfängan kom till. Han hade gjort sig lustig över mig, tagit den lilla svenskan som ett lätt b) te. Jag beslöt att glömma alla hänsyn och sjunga ut. Nästa gång han kom och med denna enkla, naturliga vänlighet, som var honom egen, ville kyssa mig till god dag, trädde jag häftigt tillbaka och innan han hunnit göra någon fråga, kom det över honom som en störtskur. Jag hade hela tiden vetat, att han var en vanlig sportsman, han skulle icke tro annat än att jag genomskådat honom; jag hade själv varit driven av endast en okuvlig nyfikenhet och experimentlusta, men nu skulle det vara slut. Jag skrattade för att dölja att jag höll på att brista i tårar. För mig hade det varit så intressant att få studera en världsman och den ryktbare konstnären, men vad hade han själv kunnat ha för motiv för denna komedi ? Hur kunde han utan misstanke gå i min grovt utlagda snara? Vad för intresse kunde han ha av en obetydlig varelse som mig -- en okänd erövring, som icke skulle inbringa honom minsta ära ! Varför hade han börjat detta spel ? Motiv ? Grund ? Han stod stilla och bara betraktade mig. När jag sagt allt, tystnade jag och det blev en lång paus. Han hade det mulna, trumpna ansiktsuttryck, som jag sett första dagen han kom, och så något av ogillande och avsmak. Nu såg jag vad jag skulle mista. Jag bara väntade. Jag hade sårat och förolämpat honom. .lag hade icke en tanke på förbarmande, och jag gjorde icke ett försök att blidka Jag kastade mig i en stol ur stånd att stå på mina fötter. Hans blick hängde fast vid mig allt jämt. Och så kom det. Han hade sökt upp mig--kommit mig till mötes utan alla biavsikter, öppet, förtroendefullt. Han hade trott mig vara en verklig människa och så hade jag med ens kommit emot honom med detta förkonstlade, sönderreflekterade, avskyvärda, just våd han hatade mer än allt annat i världen. Var jag sådan, då vore våra naturer oförenliga, då hade vi aldrig mer något att säga varandra. Jag hade med ett slags lumpen småsnålhet bara tänkt på att samla erotisk erfarenhet. J ag hade således beräknat allt på förhand, tänkt på allt. --Är ni av dem som gå och träda upp sina egna stämningar på nålar, då finns det intet gemensamt för oss. Intet, intet, intet! Det gör mig ont om er, tillade han, när min bottenlösa förtvivlan stod präglad i mitt ansikte, men det är mig allt för vidrigt. Jag vred mina händer. Det fanns icke ord. Nu skulle han gå, gå! Och jag skulle aldrig få se honom mer. --När jag kommit så varmt emot er, när jag ville leva så helt med er att det till och med plågade mig att se andra människor i er närhet, så har ni bara funnit det hela löjligt och ingenting annat tänkt på, än studera mig. Som en egenkär narr har jag kommit och skänkt er mitt porträtt utan att ni bett därom. Giv mig åtminstone det tillbaka. Detta straff var värre än allt annat. Porträttet ! Min enda lilla tröst när jag aldrig mer skulle få se honom. Tårarna ville bryta fram ur mina ögon, jag vacklade framåt ett par steg, ty han kunde ta det där borta på bordet, om han ville, jag knäppte ihop mina händer. --Tag det inte. Å, låt mig behålla det. Det var som om jag tiggde för mitt liv. Det fanns inga hänsyn mer. Hela min uppfostrans och kvinnlighets förkonstlings skal brast. Om jag icke var människa i det ögonblicket, så har jag aldrig varit det. --Tag det inte så hårt; det gör mig så ont om er, sade han blidare. --Ja, men tag inte porträttet, låt mig behålla det. Det hade blivit en fix ide hos mig och jag kunde icke fatta möjligheten av att han själv skulle stanna, eller att detta uttryck av ogillande och vedervilja kunde försvinna från hans ansikte. --Nej, jag skall inte ta det. Men sätt er och låt oss tala förstånd. Låt oss se om det är en möjlighet att komma över detta. Varför k u n d e ni inte låta det utveckla sig som det ville -- detta som fanns mellan oss två? kunde det inte fått växa i fred -- detta som spirade så fint och spätt ? Varför skulle ni riva i det med era tio fingrar? --Ja, varför, varför! Det var vanvett. Eller jag vet inte vad det var. Jag tror att jag menade vad jag sade. Jag vet inte själv vad som for i mig. --Ni har inte de ringaste förutsättningar att förstå en sådan människa som mig. Ni mäter mig efter ert ömkliga lilla kälkborgarmått. Vilken småaktig misstänksamhet ! Vilka lumpna farhågor ! Och vilka löjliga spekulationer! Tror ni man står och gör sig reda för varför man kysser en kvinna ? Man reflekterar icke över det. Om det inte faller av sig självt, så gör man det icke. Avhandla sådant! Märker ni inte, hur det är någonting rått i det ? --Jag var tokig. Jag hade grubblat så mycket. --Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig ? --Ja. Han log. --Kära! Det ar man inte med de ögonen och den pannan och den munnen. Hela ert utseende ger en ju alldeles motsatta föreställningar. Om ni varit min egendom i sju dagar och sju veckor, skulle jag inte anse er lättfärdig för det. Och ni går och oroar er över detta ! --Om ni kände min uppfostran och mina omgivningar, skulle ni förstå, att jag måste tänka så. Vi hade blivit lugnare båda. Han tog mitt huvud mellan sina händer och såg mig in i ögonen med ett uttryck av medlidsam smärta. --Stackare, sade han lågt, livet har gjort er misstänksam och bitter; det har handskats hårdare med er än jag trodde. Han började gå fram och tillbaka på golvet, försänkt i funderingar. Så kom han fram till mig igen. --Allt som sårade mig var endast ett slags självförsvar, sade han, ni kände det som om jag kunde komma att vålla er smärta, och med er djupa känslighet följer att ni instinktivt söker värja er mot allt som skall ge lidande. --Ja, ja! Jag biter omkring mig som en galen hund, när jag kanner att någon skall gripa för djupt in i mitt liv. --Jag förstår det. Men hur skola vi nu komma över detta, som vi gått och ställt till? Ty vi skola försöka att komma över det, inte sant? _ JO, jo. --Låt oss begrava det som två barn begrava en sparv i en hage. Han strök mig över hår och kind, och när han sedan lade sin hand på stolens stoppade rygg, böjde jag mig ned och tryckte mina läppar däremot, jag grep den med båda mina, jag lutade min panna intill den, jag visste knappt till mig. Det fanns ingenting i världen annat än att han skulle förlåta mig; det fanns icke stolthet, icke morgondag, icke baktanke -- det fanns endast han och detta Ögonblick. Så var det tid att han skulle gå, han var bortbjuden. --Å, gå inte, gå inte nu! Jag tiggde och bad. Jag visste icke att jag kunde bedja så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Vad han tänkte eller icke tänkte bekymrade mig icke längre. Det fanns endast ett: att jag älskade honom. Och han stod och såg ned i mitt ansikte, leende som jag aldrig sett någon annan le, så varmt och klart som ett solsken. --Kära, jag k an inte stanna. --Kom ihåg, att sen skola vi skiljas. --Jag kommer i morgon. --Men jag skall längta -- jag skall längta mig ihjäl. --Nej, nej; inte längta, bara vara lugn. --Jag kan inte. --Och inte tänka på mig, bara sova -- och inte dissekera. Hur smekande var icke hans röst! Och vi kysste varandra som man kysser efter en försoning. Jag hade kommit till Paris endast för mitt nöjes skull, eller rättare för att efter alla de upprivande scenerna med min vansinniga syster och efter den svåra förlusten av min mor för någon tid komma i nya omgivningar och genom friska intryck få mitt söndervärkta sinne att läkas. Det var min mening att resa hem i mitten av maj, ett längre uppehåll skulle medföra större utgifter än mina förmögenhetsvillkor kunde tåla vid. Jag hade således i viss mån sagt sant när jag talat om att jag bestämt mig för hemresa. Som förhållandena nu stodo kunde jag emellertid varken bestämma mig för att resa eller stanna förrän vi talats närmare vid. När han kom på kvällen bringade han genast resan på tal. Han ville icke höra talas om annat än att jag skulle stanna. Jag kunde ju bo i någon av stadens närmaste omgivningar. Själv skulle han resa bort om ett par dagar på två, tre veckor. Jag kunde alltid bo i staden tills han kom igen. Och så beslöts det. Han ville ingenting säga om ändamålet med sin resa, men jag har sedan tänkt att han skulle skaffa sig ett marmorblock för sitt nya arbete. Jag var så glad och lycklig. Alla dessa överenskommelser tydde på en lång och trygg samvaro. Men sedan vår förra uppgörelse vågade jag ingenting säga om framtiden, knappast tänka på den. Vi sutto i min lilla soffa och språkade, borta på pianot stod den enda lampan i rummet, med en röd skärm över. Bäst som vi sutto grep han båda mina händer och såg mig leende in i ögonen. --Du! sade han blott. Det jublade till inom mig av glädje. Äntligen ! Icke längre detta »ni», som tycktes säga, att detta endast var ett tidsfördriv, ett skämt, ett infall. Och så kom frågan, utan övergång och alldeles oväntat. Han viskade den i mitt öra med sitt mjukaste tonfall: --Du är helt min nu, inte sant? Kom! Jag dröjde och teg, med huvudet mot hans axel. Ja)> var att föraktas, »nej» att stötas bort. Där stodo vi vid skiljevägen. A, att han icke uttalat den frågan ! Ett ögonblick ännu av vänlighet, ett ögonblick av vila blott, så ville jag gå -- gå ut i min ödemark igen. --Du vill inte? --Bliv icke ond! --Är det kälkborgarsynpunkt? --Nej. --Är det motvilja? --Nej. --Men käraste, varför är det då? --För det jag håller av dig. --Ville du, om det vore någon du icke höll av? --Nej, naturligtvis ännu mindre! --Ja, där se du! Vad är det så för en logik? Jag kunde icke låta bli att skratta lite nervöst. --M i n logik. --Nåja, du skall följa din natur. Det blev tyst. Jag darrade för att nu skulle straffet komma. Han satt orörlig med blicken riktad på golvet, jag såg endast hans nacke samt en del av kinden. Jag vågade icke säga något, icke göra en rörelse. Jag kände mig som en missdådare därför att jag sagt nej; jag skulle ha känt mig som en ännu större missdådare om jag sagt ja. Plötsligt skakade han till som av en frossbrytning, och kinden blev gråblek. Han vände sig icke om, men det var som om han känt min skrämda blick. --N'ayez pas peur, sade han, mot all vana talande franska, c'est seulement de la passion. Cela passera. Efter några minuter reste han sig, gick bort i rummet och började tala om likgiltiga ting, som om ingenting förefallit. Han såg endast något allvarsammare ut än eljest och var mycket blek. En gång kor han att i förhastande säga »du». --Nej, det är dumt, sade han och rättade sig. Ni . Denna lilla rättelse träffade mig som ett knivstyng. De följande par dagarna var han sig lik. Men det var fortfarande »ni» och hans sätt var en grad kyligare än eljest. När han reste till stationen var det jag som följde honom, han hade bett mig därom. --Tänk på mig med vänskap och stanna tills jag kommer tillbaka, sade han i det han slöt mig intill sig innan vi stego ur vagnen. Åsynen av allt folket och resoron tycktes verka upplivande på honom, han pratade glatt och log. Jag kände liksom en trygghet där jag stod i folkvimlet. --Ni skriver väl till mig? sade jag. --Ja. Så vida jag inte blir förälskad och bortförd. --Då bör ni skriva för att underrätta mig. Lova mig det. Vi tummade skämtsamt på saken, och jag återvände till staden. Jag sökte upp några av mina bekanta och gjorde mig tiden så angenäm som möjligt. Det dröjde icke mer än fyra dar innan jag fick brev : > Kära väninna ! Enligt löfte får jag härmed underrätta er att jag är dödligt förälskad. Föremålet är en ung amerikansk änka, förtjusande vacker, rik och oberoende, så att ingen kan veta hur långt hon för mig. Men skriv snarast möjligt på Rom, poste restante. Jag vill icke uppväcka er avund genom att beskriva mrs Lairds alla fullkomligheter, jag vill endast säga att de äro tillräckliga att förvrida huvudet på tio män, vida mer stålsatta än er etc.» Jag kände det som eld i mina ådror och hammare i mitt huvud. Jag såg dem i kupen, jag hörde dem skratta och prata, jag hörde honom upprepa till henne de ord han sagt till mig, endast mjukare, i mera smeksamma tonfall. Hela natten låg jag i de vildaste fantasier och hela tiden var det bara hon och han, viskande, skrattande, lyckliga, fria, bekymmerslösa. Sol sol ------sol! ------Italiens sol. På morgonen, så fort jag blev klädd, åkte jag ut till Montmartre för att sökå upp en av mina väninnor på hennes ateljé. Jag sade henne att jag icke kunde vara ensam, jag fann en tröst bara av att sitta tyst i en vrå och se på medan hon målade. Hela dagen blevo vi tillsammans, intogo våra måltider med hennes kamrater, pratade och skrattade, jag behövde endast komma bort från mig själv. Men hela tiden hörde jag de andra två, Iyckliga, fria, viskande förälskade ord under Italiens sol. Följande dag var jag lugnare, men jag kände en dov smärta, blandad med harm. Jag skrev till honom ungefär följande: »Käre vän ! Da en förälskelse betyder arbetsförmåga, lyckönskar jag hjärtligt både er och alla oss, vänner av ert konstnärskap. Min avund är så långt från att bli uppväckt av edra beskrivningar om fru Laird att jag tvärt om skulle vara mycket glad att snart höra ifrån er igen. När ni inte mer har någon liten plats kvar för mig i er tillgivenhet, glider jag undan av mig själv, helt lätt och innan ni ens märker det, till dess förblir jag med sann vänskap. etc. På detta fick jag intet svar. Jag började allvarsamt tänka på återresan till Sverige och jag hade till och med skrivit till min bror om jag kunde få bo hos honom och hans hustru ute på västkusten, där de ämnade slå sig ned. Jag kände visserligen en förskräcklig tomhet och saknad, men jag hoppades på tidens välgörande inflytande och samvaron med de mina. Jag hade till och med tagit fram en av mina koffertar för att för billighets skull sända den i förväg med »petite vitesse». Jag stod och ordnade en del saker som jag med lätthet kunde undvara, och böjd över kofferten stuvade jag ned dem däri. Då knackade det på dörren. Jag hörde genast vem det var. Hans blick flög förbi mig och stannade på kofferten. Det fanns ett uttryck i hans ansikte som jag aldrig sett där förr, ett kallt, hånfullt, elakt uttryck, som kom honom att se gammal ut. --Såå, ni packar? sade han i det han främmande och kallt räckte mig sin hand. --Det är endast någonting jag ville sända hem i förväg, sade jag och skyndade mig att flytta kofferten in i det andra rummet. --Man glider undan, citerade han spefullt. Tack för ert älskvärda brev. Hans ton smärtade mig på ett oförklarligt sätt, den föreföll som bitter och fientlig. Vi satte oss mitt emot varandra. --Nå, är ni inte nyfiken? sade han. --Jo, svarade jag. Angesten klämde mig om strupen så att jag knappt kunde få fram ett ord. --Vi följdes åt till Rom. Det är i Rom man får nådestöten, i Rom man blir fängslad och bunden ------i Rom man böjer knä och sträcker vapen --förstår ni ? --Så? Jag försökte le obekymrat och som om jag suttit och lyssnat till en munter berättelse med många lustiga vändningar. --Hon förstod att ge en nådestöt, min amerikanska. --Övning kanske. --Säkerhet åtminstone. Det är en glädje att bli övervunnen av en sådan motståndare. --Det kan jag tro. --Så--nu känner ni hela min resa. Inte sant? --Ja. --Nu har jag berättat allting. Med fullt förtroende. Det är ju så ni vill ha det? Jag kunde icke längre få fram ens ett enstavigt ord. Det var svart för mina ögon, jag satt och sag ned i mitt knä och försökte le som om jag endast funnit det hela en smula komiskt, men jag måste hålla mig hårt i den lilla soffan, ty jag tyckte att den vacklade som vid en jordbävning och jag höll på att falla. Han satt hela tiden och fixerade mig som om han fruktade att en enda ryckning i mitt ansikte skulle kunna undgå honom. --Finns det något i min historia som ni gillar, ni med edra stränga grundsatser? sade han muntert. Jag stramade upp mig till det yttersta och såg honom lugnt i ansiktet. --Mina grundsatser gälla endast mig själv. Ni har naturligtvis er egen lagbok, som jag icke förstår att tolka. Han såg på mig som om han ville tränga ända ned i min själ. --Vi insågo båda, att naturen måste ha skapat oss två enkom för varandra, fortsatte han. Tycker ni inte, det måste vara underligt att känna det så ? --Jo. Han böjde sig fram för att riktigt kunna se in i mitt ansikte. Jag ansträngde mig för att le och se ut som vanligt, men det kändes som om luften tröt och som om jag inandades det rama intet. Om några ögonblick skulle jag kvävs. Då kastade han sig tillbaka i stolen och jag sag häpen på honom. --Det tog ändå! utropade han med triumf. Det tog ! Det tog ! Han hade bred mun med svarta tänder och han slog upp den till ett stort skratt av skadeglädje. Det var första gången jag hörde honom skratta. --Det tog! Det tog! upprepade han. Han såg sig omkring till båda sidor i rummet som för att se, om det icke fanns någon som kunde bevittna konstgreppets framgång; han krympte sig på stolen av skratt; han betedde sig som om han varit ifrån sig, och hela tiden fröjdade han sig åt mig, där jag satt och stramade upp mig till en krampaktig stelhet för att icke falla. Och även jag såg på honom. Jag tyckte att han i den stunden icke längre liknade en människa, utan en jublande avgrundsande. All förställning var maktlös, han var min s)verman. Sanningen skulle han vrida ur mig med glödande tänger om det behövdes: han hade alltid tortyr att tillgå. Jag reste mig i det jag grep tag i soffans karm. Det kröp en underlig iskyla omkring i mitt ansikte. --Ni ser ut som om hela världen vore idel sorg och bedrövelse, sade han. Gå och häng er -- Ofelia. --Jag skall så. Det blev dödstyst i rummet och jag släpade mig fram till fönstret för att genom åsynen av himlen skaffa mig luft. Det dröjde en stund innan han kom fram till mig. --Ni är sjuk, sade han, lova mig att i morgon resa ut i det gröna med någon av edra bekanta. --Nej. --Ni skall lyda mig. Ni skall göra som jag säger. --Nej. --Nu går jag. Och ni gör som jag säger. Jag svarade icke, jag sade icke farväl, jag vände mig icke om. Så hörde jag att han gick och att dörren stängdes. Ja, varför skulle det icke taga slut nu så väl som längre fram? Så går det alltid, hade han sagt. Det var tre dar som jag icke såg honom. Tre dar om vilka jag knappt kan tala, tre dygn utan sömn, utan ro, utan föda. Jag hade fått ett brev från min bror: »Det går en så underlig ton genom dina sista rader. Du är visst sjuk. Kom! Vi skola bära dig på händerna. Stackars syster, du har varit ensam alltför länge; vi ha varit så lyckliga, att vi nästan glömt dig. Förlåt oss. Skriv och säg om du kommer.» Jag svarade på ett brevkort endast dessa ord: »Ja. O, att få komma till sitt eget folk !» Jag kände det som om jag varit instängd i en underjordisk trollvärld, där ljuset var flammor och där glädjen var människors plågor. Jag kände det som kunde det finnas räddning där uppe, där solen lyser på gröna skogar och där vinden blåser kallt från sjön. Allt var dött inom mig; det låg liksom förkolnat. Den fjärde dagen på morgonen under det jag var sysselsatt med packning, hade jag ett ärende ut i korridoren. Från entrédörren kom det emot mig en gestalt, som verkade på mig som ett spöke. Jag ryggade tillbaka för den, jag gick baklänges in i rummet, liksom hade den genom en hemlig makt långsamt skjutit mig framför sig. Där inne stannade vi båda på samma avstånd från varandra. Han såg nästan förfärad ut. --Gud, vilken förändring! stammade han. Vad har hänt? ---Intet. --Ni är ju förgrämd, förstörd. Det ser ut som om ni legat i graven. --Ja. --Och det är endast tre dagar sedan jag såg er. Han hade åter sökt närma sig, och jag hade åter dragit mig tillbaka utan att veta det Jag fruktade honom som man fruktar en bödel ! --Skrämmer jag er? --Nej. Mina svar tycktes mig komma från någon annan och icke från mig. --Är ni ond på mig? --Nej. --Kära, vad ä r det? --Intet. --Varför undviker ni mig? --Ni är främmande nu -- en främmande. --Ni blir vansinnig! Han tog ett par hastiga steg, grep mig om axlarna och förde mig till en soffa, han lade mitt huvud mot sitt bröst, han smekte mitt hår. --Dumma, dumma barn! Dumma, dumma barn! upprepade han. Jag såg upp i detta välbekanta ansikte, som jag tyckte mig icke ha sett på en människoålder. Det var som om åtsnärjda band lösts från alla mina sinnen; jag var som återvaknad från en stelkramp och jag kunde le. --Känner ni inte, att detta varit sinnessjukdom? Fullkomlig sinnessjukdom. --Jo. --Är det bättre nu? --Ja. --Dumma, dumma barn, han fortfor att smeka mig, vilken förfärlig känslighet. Ni dör ju. --Jag rår inte för det. --Men nu skola vi se till att ni blir frisk. --Ja. --Jag skall komma hit varje dag. --Tack. --Och ni skall arbeta, sysselsätta er. Jag skall säga er för var dag vad ni har att göra. Ni vill ju lyda mig? --Ja, ja. --Ni läser det här, han reste sig och förde mig fram till bordet för att visa mig i boken, sedan reser ni ut till Bois de Vincennes med någon av edra vänner, och på kvällen går ni på teatern. Hela natten sover ni. --Ja. --Och nu måste jag gå, jag har brått. Han gick och jag kände mig lugn, men trött, så trött att det var en lättnad att slippa tänka och att i stället stödja mig blott på hans vilja. Så förflöto några dagar, han kom, han läste högt för mig och vårdade mig som om jag vore ett sjukt barn. Vi talade aldrig om Rom och amerikanskan. Han sökte vara vänlig och jämn emot mig, men det stack ofta fram en bitterhet, ett begär att såra, som han icke kunde hålla tillbaka och vars grund jag icke förstod. Jag trodde att han hemligt önskade, jag måtte resa, och jag ville göra det så fort jag kände mig stark nog. Men när jag talade därom sade han alltid: -- Vad skall det tjäna till att resa ? Till sist sade han: -- Ja, res om ni längtar efter edra närmaste, men kom igen. Vi sutto ofta och språkade om kvällarna, när det var ljumt och ljust ännu, så att vi kunde ha dörrarna öppna till balkongen. Och han talade ibland om sina arbeten, om svängningarna mellan självförtröstan och modlöshet, om det allt uppslukande svårmod, som kunde komma över honom för långa tider. --Jag beundrar Michel Angelo, sade han en gång, då vi sutto så där och språkade, för mig är han typen av en verklig man. Allra mest därför, att han kunde arbeta utan älskarinna. Det borde man kunna, inte sant? För Michel Angelo var själva konsten vad alla älskarinnor tillsammantagna äro för oss andra. Jag teg. Sådana yttranden skuro mig i hjärtat. Icke blott att de sårade mig själv, utan de väckte också ett så underligt, tröstlöst medlidande hos mig för honom, som yttrade dem. Ty jag visste, att det låg förtvivlan i bottnen --konstnärsförtvivlan -- och så strök jag med mina händer över hans panna, och han slöt sina ögon med ett uttryck så trött och hjälp löst, att man måste vara mindre än människa för att icke tvingas att älska honom. När jag såg honom så, var det som om hela min varelse fylldes av tårar och jag måste stå och hålla mina ögon orörligt stilla för att hindra dem från att strömma över. En gång droppade det dock ned ett par tårar, och en av dem föll på hans hand. Han såg upp på mig. --Du är god, sade han, som annars alltid sade ni och han kysste min hand som i tacksamhet. Det var det enda han sade, också det bästa han kunde säga. Jag hade aldrig förr tänkt på, att det kan vara så mycket värt, att någon kallar en god. Nu får jag aldrig höra det mer, nu är det också likgiltigt om jag är god eller ond. Allt är likgiltigt nu. Jag hade icke på förhand underrättat honom om dagen för min avresa, ty det plågade mig att onödigtvis tala därom. Det var min mening att försöka, om icke avståndet och tiden skulle kunna hjälpa mig att övervinna denna olyckliga böjelse. Jag visste, att det skulle bli lättare, om vi endast kunde skiljas som vänner, utan bitterhet eller scener samt om jag kunde taga med mig medvetandet om att hans vänskap och aktning skulle följa mig på min ensamma väg. kvällen innan kom han som vanligt. Jag talade om, att jag ämnade resa. --Ja, på ett par veckor, sade han. Jag invände ingenting. Jag var så rädd, att något missnöje eller någon brytning skulle komma emellan oss denna sista kväll och störa det goda intrycket. Vi sutto och språkade i den lilla soffan, vända emot varandra, glada och bekymmerslösa. Jag hade nästan lyckats förjaga tanken på min avresa. Kanske hade jag också i sista stund någon vanvettig förhoppning, som jag icke gjorde mig reda för. --Vad det är underligt att se er så där, sade han plötsligt, så vek och så glad och så kvinnlig. Själva ert skratt har fått en annan klang, än när jag först såg er. Jag nickade bejakande. --Och ändå är ni inte sådan ni ser ut, utan så blodlös, så könlös, så förkonstlad. --Det är inte sant. --Inte? Han såg på mig ett ögonblick. Minns ni en viss afton? --Än sedan? svarade jag Jag ville säga att mitt avslag icke bevisade allt det där. --Men sedan? Men sedan! Det var så, han trodde jag sagt. Vill du säga, att du ändrat mening sedan ? Hela hans ansikte strålade, när han slöt mig intill sig. Behöver jag säga, att jag icke var blodlös och könlös och förkonstlad? Att jag tvärt om ville betala dessa minuter med lika många år av mitt liv ? Och ändå visste jag, att jag icke skulle göra vad han begärde. Men för att köpa några minuter, sade jag en osanning. --Ja. Han såg på en gång glatt och tvivlande på mig. --Ni vill? --Ja Han grep mig om strupen med ett tag så hårt som om han skulle döda mig och i det han böjde mig tillbaka, kysste han mig häftigt. Det gav mig motvilja. Jag sprang upp på mina fötter. --Du vill inte ? Jag svarade ej. Jag ville äga hans kärlek, men icke hans förakt. --Antingen av fri vilja eller alldeles inte; ni skall aldrig tro att jag gör något förförelseförsök. Hans ton hade blivit kall och hård. Han harmades över mitt uppförande, över min osanning. I hans drag såg jag vreden arbeta, fast han ville synas lugn. Jag sänkte huvudet. Skulle detta vara vårt avsked. --Se inte så ond ut. --Jag är inte ond. Jag skulle velat tigga honom på mina knän om förlåtelse, som om jag gjort något ont. --Kom ihåg att jag reser i morgon! Å, hur jag törstade för ett enda vänligt avskedsord. --Ja, res. Jag förtjänar inte att någon stannar hos mig. Ni har sett rätt. Jag är endast en gammal roue, som vill ha kärlek, men som inte längre själv kan älska. Och ändå tror jag, att jag är bättre än de flesta andra män. Det var som om jag skulle vrida hjärtat ur bröstet och gå. Han reste sig för att säga farväl; gav mig sin hand, lamt och kallt. Så skulle vi skiljas ! --Tack -- -- -- tack för allt, stammade jag i det tårar ville kväva min röst. --Ni har ingenting att tacka för, sade han hårt, av mig har ni intet lärt. När ni går är ni samma halva, förkrympta, bundna varelse, som då ni kom. Jag stod ännu och höll hans hand. --Skola vi skiljas så? --Ni önskar det ju själv. Jag teg. --Med mig måste man vara antingen varm eller kall; ljumhet tar jag inte emot, sade han och lösgjorde sin hand. Jag stod och såg efter honom medan han gick till dörren. Intet hopp, ingen försoning! Så stannade han. --Kom snart igen, sade han som en trumpen, ovänlig befallning. --Jag önskar att jag kunde låta bli, pressades det fram. Jag kände, att han band mig -- att jag skulle komma igen till honom från själva himmelens salighet, bara för att lida denna pina. --Är det jag som har en sådan dragningskraft? sade han borta vid dörren. --Ja, svarade jag som en dov klagan. Han skrattade till. --Mellan oss finns det ju intet -- absolut intet! sade han och stängde dörren. Sådant blev vårt avsked. 13 Kapitel 13. Resan var en enda längtan, efter hemmet, efter Sverige, efter mina landsmäns språk, som jag icke hört på så länge -- efter vänliga, helande händer. Det första jag sökte upp, var hemmet. Hemmet där jag levat med min mor och med mina två syskon, där jag också skulle leva härefter tills år lagts till år och jag satt där gammal och bräcklig, med stilla resignation väntande döden, som kanske skulle låta mig vänta länge. När jag stod här i de tysta, låga, små rummen, där dammtygen klädde möblerna som vita liksvepningar, när jag stod här och såg mig omkring, då kände jag mig så främmande, som en gengångare från en annan värld. Det var som om släkten kommit och släkten gått, sedan jag stod här sist. Och ändå var det icke fullt ett år sedan. Var det verkligen jag som lekt och vuxit upp här, var det jag, som känt mig så trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser och min ömtåliga stolthet, att jag skulle funnit blotta tanken på en frestelse omöjlig; som förr skulle trott himlen falla ned, än att jag skulle höra på ord om fri kärlek och icke stöta den förmätne bort ? Var det jag som stod här och såg mig omkring som om hela världen vore död, därför att det låg många mil mellan denna förbjudna kärlek och mig? Var det jag, som nu förebrådde mig, att jag varit grov och låg och halv och föraktlig därför att jag icke givit min tro för livet i utbyte mot hans flyktiga tycke ? Ja, det var jag. Och jag kom från en annan värld, än denna. Här kände jag mig gammal som om håret grånat på mitt huvud, här skulle jag frysa tills hjärtat blev till is i mitt bröst. Här var allt mig främmande. Jag hörde icke hit. I största hast reste jag vidare. Och jag kom till min bror. Det var en glädje att se honom igen Men hur förändrad han var, och hur förvånad han såg på mig. --Vad Paris har gjort dig annorlunda. Eller sorgen efter mor------. Så stilla------ så liksom större -- -- -- så liksom mer kvinna än förr. Alltid detta ord ! När jag hoppade i segelbåten, som skulle föra oss till det skär, där han bodde, kände jag en jublande känsla av frihet. Havet har alltid varit mig kärt, och nu kände jag dess kalla, salta andedräkt på min kind. Kanske skulle det ha kraft att läka mitt söndermalda inre. Jag skrattade högt när jag sprang fram och satte mig på toften. --Vad skrattar du åt? sade min bror. --Jag vet inte. Jag känner liksom en skadeglädje. Jag kände det som om jag kommit utanför trollringens makt. Som om jag vore frälst. Men det varade inte länge. Så fort jag satte foten på land, var det förbi. När jag tänkte, att jag kommit för att stanna i kylan alltid, när jag tänkte på år efter år utan att se honom, utan att höra den kära stämman, då visste jag, att de åren icke skulle synas mig värda att levas. När dag efter dag gick utan att brev förde bud fram eller tillbaka, och när jag började fatta, att detta skulle bliva mitt liv, då tycktes mig frälsningen vara bara en börda. Det låg som ett flor för min syn; för mig fanns det varken glädje eller skönhet, det fanns blott en ödslig tomhet, oändlig och djup som det hav, jag såg. Då skrev jag; jag vet icke vad. Det darrade väl mellan raderna min fruktan att bli glömd. Till svar fick jag dessa rader: liv frisk och kom, jag väntar er ju.!) Det var allt vad jag behövde veta. Min plats var icke fylld, all återgång var icke stängd. Jag skulle se honom -- se honom igen ! Och som förr. Det var som om hav och himmel fått färg och glans. Nu visste jag, att jag skulle dö, men jag visste, att jag skulle ha levat först, att jag för min död kunde köpa mig rätten att älska. Mina kinder blevo friska, min gång vart spänstig och åtta dagar därefter ångade jag mot söder. Det var vår-- den sommarljumma nyutsprungna våren i Paris. I den lilla trädgårdstäppan utanför ateljén stodo syrenerna i blom, de vävde sig över spjälorna till ett genombrutet tak, hängde som ett tofsprytt täcke på alla sidor, omslöt hela täppan och hägnade gräset mot sol och damm. Det stod också spirande grönt --detta gräs -- som i en nylövad bokskog. Det satt en kvinna på det låga trappsteget, lutad mot dörrposten och med fötterna på sandgången. Hon var icke längre ung, men ögonens uttryck var ungt, och det föll över hennes ansikte denna spelande dager, som bildas av grönska och sol. Hon hade knäppt händerna ihop om sitt ena knä och satt och såg upp mellan de späda löven mot den ljusblå himlen, utan att tänka på vad hon såg. Det var med en egendomlig blidhet denna kvinna kunde le; eller rättare hon log icke, det var blott en inre klarhet, som spred sig över dragen, över det härjade och det utnötta vilket blev liggande inunder likt den mörka folie, som ger glans. Det som strålade kring detta ansikte var lycka -- en stilla, hemlig, en djup och gåtfull lycka, lik havet, däri allt kan drunkna, sjunka och försvinna, medan det på ytan är sol och stiltje. Hon satt och tänkte över vad det är att vara lycklig. Hon hade aldrig vetat det förr. Hon såg tillbaka på sitt långa, glädjefattiga liv, som icke varit annat än undertryckandet av det egna jaget, pliktkamp, resignation och en kuvad aldrig dödad längtan efter något som hon aldrig erfarit, något varmt och rikt, som hon icke haft lov att gripa efter. Hon log och kände medlidande med sitt forna, fattiga jag. Och hon såg ingen framtid -- -- -- intet annat än detta nu, som fyllde henne så helt. Så var det vår igen och konstnärer lämnade in sina arbeten till salongen. --Nu kan du få komma ned i min ateljé, sade han; du ensam. --Jag kallar den Ödet, sade han. Jag stod stilla och såg. Att börja med var det som om marmorblocket bländat mina ögon, men sa stodo konturerna där fasta och klara. Fotställningen bildades av ett skrovligt klippblock, som vid vänstra sidan höjde sig uppåt och som bakåt antydde liksom ingången till en håla eller klyfta, den starka sluttningen framåt gav föreställningen om havet, och det fanns en kant av sjögräs och tång. Huvudfiguren var av något mer än kroppsstorlek, en väldig kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljda i ett draperi, vari blåsten slet, med den ena handen höll hon draperiet samman över sin hals och den andra sträckte hon ut som för att kunna taga stöd av klippblocket, hållningen var framåtlutad och blicken spejade skarpt och kallt fram -- ut i rymden, emot ett för andra osynligt mål. Hon tycktes vara i gående ställning och hade just tagit ett steg framåt över den kropp som låg hänkastad på marken. En livlös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen hängde slappt nedåt sluttningen, huvudet hade fått stöd mot en sten så att hakan vilade mot bröstet, armarna vilade dött och tungt så som de kastats av vågorna. Det var vanmakten och hjälplösheten, adlade av dödens ro. Lugnet i detta ansikte hade något av överjordisk jämvikt, den kalla blidheten hos den, för vilken människors lidanden och människors önskningar icke längre finnas till -- den heliga glömskan av allt, av allt som här kallas gott och ont. Detta ansikte, på vars läppar det gåtfulla dödsleendet stelnat, var en siares verk. Jag kände mig gripen av bävan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en like, denne man hade varit kamraten i mitt dagliga liv, jag hade trott att han behövde min tröst, nästan min hjälp ! Denne konstens storman ! Jag såg skyggt åt sidan. Han betraktade mig endast med forskande intresse för att läsa intrycket. Jag skälvde som i närvaron av något övernaturligt-- ----. Denna döda bar mina drag, förädlade, odödliggjorda; denna döda var mitt stelnade själv, min saga. Jag knäppte samman mina händer och vågade icke se åt sidan. Min själs allra hemligaste tankar hade han känt, vad som skulle komma visste han förut. Ödet !------ Jag höjde min blick och såg i den obevekliga gudomens drag Ja, sådant är det. För ödet är ett människoliv intet, det går hän däröver som vore det blott strandens gräs och rotlösa tång, stirrande fram mot ett mål, som våra ögon icke kunna uppfatta. Dragen voro en människas, men uttrycket var mer än mänskligt, det var den styrka, den lagbundenhet, den orubblighet, för vilket allt i vår värld böjer sig eller måste krossas. Det var livets stora, olösta gåta: det oundvikliga, det som måste ske. Sådant var ansiktet. --Jag känner att detta är mitt bästa arbete. Jag har icke gått tillbaka. Jag visste att han hade rätt. Konstnären hade fullbordat ett verk, som måste överleva honom själv. Det har förtärt en obemärkt existens --som skall dö. 14 Kapitel 14. Jag har fullständigat anteckningsbokens små notiser. Jag har nästan intet att tillägga. Jag sitter åter i det ensliga lanthuset där jag levat så många lyckliga dagar. Mitt fönster hänger nästan ut över floden och jag ser dess gulaktiga vatten hasta förbi. Kanske han gick innan han tröttnat på mig, kanske fann han det bäst så. Jag kunde åtminstone icke upptäcka någon kyla. Jag gjorde intet för att hålla honom kvar, att göra det skulle ha varit att driva honom bort. Vårt avsked var lugnt. Han tog mig i famn och kysste mig en sista gång. --Du är god, sade han, lycklig blir ingen manniska. Så skildes vi utan tårar och utan scener, skildes så som han önskade det. Jag vet icke om han förstått att jag brutit med mitt föregående, med mina grundsatser, med min uppfostran, ja, med själva mina rasegendomligheter, att jag är utan fotfäste och att återgång skulle vara omöjlig. Jag tror att jag hoppades ännu sedan han rest, hoppades att han skulle kalla mig till sig och säga: --Lev --du är mig kärare än de andra. Jag skrev också till honom en gång, jag vet icke vad, skygga vänskapsfraser, ingenting. Han svarade mig med några rader i ett litet brev som började: »Chere mademoiselle.» Och han slutade med: »Jag har icke tid att skriva brev; jag har börjat ett nytt arbete.» Jag vet det nu: från hans hand fick det icke finnas ett ord, som kunde minna om vår döda kärlek. Varför har allt detta kommit? Vem vet varför man älskar! Jag vet icke själv vad det var som gjorde det. Kanske det, att iag beundrat hans verk så länge, eller att hans värld var så främmande för min, att det just däri låg en trolldom, eller att det helt enkelt var min natur att älska en gång. Hans personlighet uppslukade min, och skild från honom blev jag endast en skugga. Allt är tomhet. I början väntade jag, att det skulle gå över, jag vet knappt om jag väntat länge eller kort. Jag vet icke om dagarna har mistat all sin längd eller om de icke mer äga slut, tiden har blivit något formlöst, som flyter i ett. Och jag vet att tomheten är evig. Den bergtagna kan aldrig mer leva bland de sina.