Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se --- SISTA BOKEN Varia från senare år GAMLA MINNEN HONGHORIERNA (1936) Min mor påminde mig en gång, då jag nyss hade blivit student, om att jag som liten, innan jag ännu kunde tala rent, var mycket rädd för något som jag kallade honghorierna. Men hon hade aldrig riktigt fått klart för sig vad jag menade med det besynnerliga ordet. Hon hade bara ett oklart minne av att det måste vara "något i tamburn". Den mörka och trånga tamburen till den lilla våning, där jag först började vakna till medvetet liv, fick ett svagt ljus från två matta gråa glasrutor högt uppe i dubbeldörrarna till farstun. Där uppifrån stirrade de ner på mig som två stora, blinda ögon. Då jag var liten ingav mig detta hemska, blinda fyrkantigt uppspärrade ögonpar en hemlighetsfull skräck. Det var dessa två rutor -- och allt det okända och farliga, som kunde finnas bakom dem--som jag kallade "honghorierna". Min skräck för honghorierna var inte alldeles ogrundad. Utifrån kunde de två rutorna inte tilldra sig min uppmärksamhet; jag var så liten och såg inte så högt uppåt, då jag stod utanför och bara tänkte på att komma in, och i farstun, som var ordentligt belyst från ett fönster åt gården, hade jag aldrig sett de två hemska ögonen stirra med sitt gråblinda ljus. Om jag också hade sett dem skulle jag inte ha känt igen dem och inte förstått, att det var honghorierna, sedda från andra sidan. Men var hade jag fått namnet ifrån? Jo, då jag var stygg och besvärlig, kunde min far eller mor ibland hota mig med att jag skulle "flyttas upp på kontoret". Därmed menades vindskontoret, som var fullt med råttor och gammalt skräp. Men jag hade visst ännu aldrig varit där uppe och visste inte vad "kontoret" var. Jag tycker mig nästan minnas att vi just befann oss i tamburen, när det blev sagt att jag skulle flyttas upp på kontoret, på det viset hade jag fått för mig att det var de två rutorna där högt uppe som hette så. Därför kallade jag dem honghorierna: jag kunde ju se att de var två. Och jag visste inte i vilken av dem jag skulle flyttas upp--eller kanske på något oförklarigt vis i bägge två? Tillvaron var full av gåtor och hemska underligheter. Man hade förstås också skrämt mig med sotarn, det gjorde enligt gammalt bruk vår jungfru Lotta, som jag kallade Råtta. Kineserna, påstås det, kan inte säga r utan säger I i stället, och från början var det på samma sätt med mig, efter vad man sedan har sagt mig; men nu hade jag lärt mig säga r, och i glädjen använde jag den nyförvärvade färdigheten på orätt ställe. Och då jag märkte att det väckte glädje och munterhet, gjorde jag det snart med flit. Jag minns inte om jag egentligen ännu hade sett sotarn, men han hörde för mig till samma fasans värld som honghorierna, och jag ställde dem ovillkorligt i samband med varandra: sotarn bodde i honghorierna, och från dem kunde han komma fram när som helst. Det gjorde han i mina drömmar om natten. Då han kröp fram ur honghorierna var han mycket liten, men han blev större och större, det var rent ohyggligt att se hur han växte ! Råtta hade sagt att han kunde äta opp alla små barn i hela huset, när han var hungrig. Därför gav Råtta honom mat, sade mormor. Det var snällt av Råtta. Det att sova eller inte sova, drömma eller inte drömma--det var ännu oklara saker. Ofta låg jag alldeles vaken, som jag tyckte, i min lilla bädd i sängkammaren och såg alldeles tydligt för mig alla möblerna i salen med de två fönsterna åt gatan--sängkammaren hade bara ett, åt gården--spegelbordet mellan fönsterna, pianot, alla rottingstolarna och det runda bordet med sin rödbrokiga duk, som var fyrkantig och gick ner till golvet i hörnen. Och så såg jag ibland tamburn med honghorierna på samma gång. Min yngsta son, som är död, har sagt mig att han som liten hade alldeles liknande halvvakna syner: långa stunder såg han om natten för sig ett annat rum än det han låg i, och trodde sig dock inte vara där men visste mycket väl att han låg i sin säng i barnkammarn och inte kunde se något av allt det som han dock såg så tydligt. Sådant är kanske ganska vanligt hos små barn. Som vuxen har jag aldrig haft några hallucinationer eller något i den vägen. Men tidigt en morgon -- det måste ha varit en vacker och solig morgon--då jag kom larvande ut i tamburen, såg jag att honghorierna hade fått ett helt annat utseende. Det var inte det vanliga hemska blinda grå. De lyste med ett varmare, gulaktigt sken. Hela den mörka tamburn hade blivit ljus. Jag kravlade upp på vedlårn--en stor, väggfast, brunmålad lår med klamock, som upptog nästan hälften av tamburn-och satte mig där och tittade på honghorierna. Jag var inte alls rädd för dem. Det gick upp för mig något som aldrig förr fallit mig in: att honghorierna kanske kunde vara ett slags fönster. Jag hade nyligen för första gången fått följa med min mor i kyrkan. Där hade vi just suttit i det varma gula skenet från ett fönster med vitt, gulaktigt förhänge, medan prästen vid altaret, klädd i ett rött, guldbroderat schabrak, sade med en röst, som gav eko under det stora himmelsblå kupolvalvet med gullstjärnor: Heee-lig, heee-lig, heee-lig! Jag hade förstås ingen aning om vad han menade med det, och när jag nu, efter några och sextio år, tänker närmare på saken, är jag inte alldeles säker på att herr kyrkoherden och hela församlingen visste stort mera därom än jag. Men det tre gånger högtidligt upprepade ordet hade stannat i mitt minne, och jag försökte nu, vänd mot honghorierna, säga det med en röst som jag trodde var alldeles lik prästens: Heee-lig, heee-lig, heee-lig! För mig fick detta nya ord en hemlighetsfull förbindelse med det gula skenet från honghorierna-samma sken som från kyrkfönstret, då prästen hade sagt samma ord--och ännu i dag väcker ordet hos mig föreställningen om ett blekt gulaktigt sken som av gammalt förgyllt silver. Och sedan började jag sjunga, alltjämt vänd mot honghorierna, och jag sjöng alldeles så--tyckte jag--som de hade sjungit i kyrkan. För mig hade det varit en sång utan ord, ty av dem kunde jag ju ingenting uppfatta då hela kyrkan sjöng på en gång, medan orgeln brusade och dånade, men jag sjöng med full hals, sjöng på bara vokaler: O-ia! O-i, o-a! A-o-i! Jag vet inte hur länge jag hade hållit på med denna gudstjänst då jag märkte att jag hade fått åhörare. I dörren till salen stod pappa och mamma och min syster, och i köksdörren stod mormor och Råtta. Jag tystnade förstås med ens. Min syster, som var ett par år äldre än jag, hade genast uppfattat meningen. --Han leker körka, sade hon. --Kunde du höra vad det var han sjöng? sade min mor till min far. --Jag tyckte nästan det lät som psalmer, sade min far. --Det var "Allena Gud i himmelrik", försäkrade min mor. --Den pojken måtte väl bli biskop med tiden, sade min mormor. DEN NÖTTA SLANTEN (1932) Häromdagen fick jag bland andra pengar en gammal svensk tvåkrona tillbaka, då jag köpte en bok i ett antikvariat i Fiolsträde i Köpenhamns "quartier latin". På kvällen kom jag att ta upp den och se litet närmare på den; den var från 1877. Ganska sliten förstås, men med kung Oscars förnäma profil dock ännu fullt tydlig, och "Brödrafolkens väl" kunde jag också läsa, med hjälp av förstoringsglas. Adertonhundrasjuttiosju--hur var det på den tiden? Min mor hade ännu sin gamla krinolin stående i en garderob, men hade inte begagnat den på länge; jag såg henne aldrig i den stassen. Men den kunde kanske komma på modet igen, därför fick den stå i garderoben, och en gång när jag hade varit stygg blev jag satt in i den, som en fågel i bur. . . Och vad hände ute i världen det året? Rysk-turkiska kriget, Plevna, "allt lugnt i Schipkapasset". . . Och här hemma? Louis de Geer var rikets statsminister och pastor Beskow dess själasörjare, och en icke särdeles ansedd ung litteratör vid namn August Strindberg gifte sig det året med en annans hustru, friherrinnan Wrangel, född von Essen. Och det hände kanske ännu hemskare saker, men sådant visste jag ännu ingenting om; jag var åtta år och gick i förberedande elementarskola och hade nyligen lärt mig tio guds bud, men blott teoretiskt; hur man praktiskt skulle bära sig åt med att bryta mot dem hade jag ännu mycket dunkla begrepp om. Jag lär ha haft den likheten med Gustaf II Adolf att jag redan som barn utmärkte mig för gudsfruktan och rena seder. Ordet gudsfruktan får dock inte här tas bokstavligt: jag var inte rädd för Gud. Busar var jag rädd för. Men Gud hade jag aldrig hört något ont om. Det hade jag däremot om kung Oscar. Det första jag hörde om honom--av folkets röst, fjärran från hovsmickret--var icke fördelaktigt; han hade mördat sin bror, den gode kung Karl, för att komma åt kronan och riket. Folkets röst talade i det fallet genom en av våra jungfrur. Vi hade aldrig mer än en i taget, men de växlade ibland. Då de emellerid nästan alltid hette Lotta (en hette dock Alida Sabina Skarp) ha de för mitt minne smält ihop till ett kollektivt väsen med namnet Lotta, och en kväll i början av sjuttiotalet, då mina föräldrar hade gått på Operan för att höra Louise Michaëli som Norma, eller kanske för att se Edward Swartz som Hamlet, invigde Lotta min syster och mig i den dystra statshemligheten. Och hon gjorde det i en sådan form att jag efteråt har kunnat förstå, att också Lotta hade sett Hamlet. Hon berättade nämligen för oss häpna och förskräckta barn hur nedrigt listigt kung Oscar hade burit sig åt för att mörda den gode kung Karl: han hade droppat gift i örat på honom medan han sov! Men se, kung Karl hade en så stark natur, så han dog inte genast, men han fick en smygande sjukdom och måste resa till Aachen i Frankrike, och så dog han i Malmö. Den i folksagans verkstad något förfarne läsaren torde undra, om inte Lotta också hade något att förmäla om "den elaka drottningen". Jo då, det hade hon visst det, och det torde till och med ha varit huvudsaken för henne: --Men se, den som egentligen hade ställt till alltihop, det var ingen annan än drottning Sofia. Och när hon så hade blivit drottning, då ville hon göra en lag att alla jungfrur skulle gå klädda i gråa kläder och svarta schaletter och se ut som kråkor, och ingen jungfru skulle få gå med hatt, inte på söndan en gång ! Kan man tänka sig så nedrigt! Men se då sa kung Oscar, för han är då åtminstone en karl: "Nej, Sofia! Hur jag har blivit kung, det vet du bäst, men nu är jag kung, och inte du !" Så den saken blev det ingenting av med ! Det var min allra första lilla inblick i "svenska historien". Sveriges siste katolske ärkebiskop roade sig som bekant i landsflykten med att skriva en mera utförlig svensk historia av alldeles samma kaliber, blott med den skillnaden att han i fråga om de flesta kungarna fann sig nödsakad att själv hitta på inte bara deras bedrifter men också deras namn. Nästa dag hade jag glömt sagan och hade väl aldrig kommit ihåg den sedan, om inte min syster, som var litet äldre och förståndigare än jag, så att hon anade sakens allvar, hade talat om den för pappa och mamma. Min far kallade in Lotta och framhöll allvarligt för henne det obehagliga i att bli halshuggen i gråa kläder och svart schalett. Herr ärkebiskopens sagor fingo kanske mera djupgående följder. En ung historiker har framställt den tesen, att de kraftigt bidrogo till den svenska mentalitet--den "gotiska romantik" ett par hundra år före romantiken--som skapade Sveriges storhetstid. Och det finns sagor som ha haft mycket större följder än så. Men kung Oscar levde i lycklig okunnighet om folksagans bearbetningar av samtidshistorien och skötte, det får man kanske erkänna, inte illa den otacksamma uppgiften att efterträda en på ganska problematiska grunder ovanligt omtyckt bror. Åtminstone erinrar jag mig att Hjalmar Branting, då jag gjorde hans bekantskap i början av 90-talet, sade att det var ett bra tråkigt göra att arbeta för republiken då det bara fanns en förståndig politiker i hela landet, och det råkade tyvärr vara kungen. Själv fick jag aldrig tillfälle att bilda mig någon mera personlig mening om min konung. Men han gjorde sig bra, då han representerade rikets majestät, och jag var nog barnslig att sätta värde på det. Och en turk, som jag pratade litet med år 1897 under kung Oscars reception på Drottningholm för journalistkongressen under utställningssommaren det året, sade till mig: --Skriv i er tidning, att vi turkar skulle bli förtjusta om vi kunde byta bort vår Abdul-Hamid mot er kung ! --Men då blir ni ju hängd, när ni kommer hem? --Strunt i det! sade turken. (Med spanjorer och turkar talade jag franska modigt och obesvärat; med fransmän gick det inte så bra.) Kort efter kungens död fann jag i Georg Brandes' "Levned" (andra delen, "Et Tiaar", 1907) ett lustigt vittnesbörd om att folksagan, fast inte just Lottas folksaga, också hade varit på spel i helt andra kretsar. Brandes berättar om sitt första sammanträffande i Kristiania med Johan Sverdrup, då--1880--stortingspresident och ledare för vänsteroppositionen. Jeg havde dannet mig den Forestilling åt han var en sjeldent skarp Intelligens og en själdent fast Karakter. Intet af disse Udtryck passede på ham. . . Vor förste samtale forbausede mig. Under den Misstemning, som dengang i Norge herskede mod den svenske Regering, var jeg vant til åt höre Udfald mod Kong Oscar. . . Men Udtalelser som Sverdrups hade jeg aldrig hört. Han påstod, åt Kongens Handlemaade (det gällde "vetostriden" i en norsk grundlagsfråga) kun var förklarlig som Udslag af Höjhedsvanvid, og udtrykte sig stzerkt nedsaettende om hans Person. Kongen plejede, påstod han, som Kronprins og Admiral i svenske Havne sammen med sine Officerer åt danse på Daekket med nögne Kvinder.--Jeg spurgte ham forbauset, hvor han kunde tro på en sådan Röverhistorie. Fraset alt Övrigt, som gjorde den utänkelig var der jo dette, åt ingen Admiral efter sådanne Optrin kunde haandhäve Disciplinen. Men Sverdrup blev naesten vred och haevdede, åt han vidste Besked. Men tiden gick, efter några år var oppositionsledaren statsminister och gjorde som sådan litet närmare bekantskap med Oscar II. Fem Aar derefter sagde han i min Stue til mig om den samme Konge: Hans Majestät Kong Oscar har i sin Visdom bestemt--jeg siger Visdom; thi det er det eneste Ord, der passer på Kongen. . . Man kan vara alldeles viss om att det inte fanns det ringaste stänk av ironi i Sverdrups ord, varken vid det ena eller det andra tillfället. Han var en djupt allvarlig man. Livet hör, som man kanske vet, inte till de sagor som sluta lyckligt. Den popularitet, som kung Oscar så ogärna ville undvara, vann han aldrig i de breda lagren; tiden var inte längre sådan. Och den som han med åren hade förvärvat i de högre klasserna miste han i ett slag just på det, som för eftervärlden är hans största ära. Hans fredliga hållning under unionskrisen tolkades naturligtvis blott som en gammal och slagrörd mans ängsliga försiktighet. En av mina unga vänner på den tiden--då en lidelsefull och inspirerad poet och en glödande nationalistisk hetsporre, nu en andlig vägledare och själasörjare för de fattiga i anden --kände sig frestad av den tanken att med ett pistolskott utlösa sin förbittring över den "nationella förödmjukelsen", men var dock nog förståndig--jämförelsevis--att i stället använda tanken som motiv i en roman några år efter den gamle kungens död. Hans förakt skulle ha smärtat den gamle herrn, om han hade vetat om det, ty det var naturligtvis just bland varma och uppriktiga fosterlandsvänner han framför allt hade velat bli aktad och avhållen. Och jag kan inte tänka mig annat än att Oscar II även i yngre och kraftigare år skulle ha handlat som han gjorde. Unionsproblemets olöslighet har han icke kunna undgå att inse, och att med militära maktmedel ingenting verkligt stod att vinna men ohyggligt mycket att förlora för hela Nordens framtid, det torde senare tiders händelser ha lärt de flesta av dem som icke förstodo det då. Och nog begrep salig kungen det! En klar och vacker dag på senhösten 1907 gick jag på Karlavägen då jag såg en kunglig vagn komma körande i sakta mak. Jag brukade aldrig annars stanna och hälsa på kungliga vagnar, men da jag såg i den öppna vagnsrutan att det var kungen, gjorde jag ett undantag. Han lyfte på hatten och vinkade med handen genom rutan som åt en gammal bekant. Kanske trodde han att inga andra hälsade på honom längre-och det gjorde verkligen heller ingen på hela gatan, så långt jag kunde se. Jag vet inte om det var den gamla silverslanten som gjorde att jag drömde om salig kungen härom natten. Jag gick på en folktom gata, vet inte riktigt om det var dag eller halvljus sommarnatt, men jag var på hemväg--det stod klart för mig, fast jag inte riktigt kände igen gatan eller husen eller visste var jag egentligen bodde, men jag tänkte: det klarar sig nog. Med ens stod jag utanför min port. Ja, var det inte min port? Jo visst. Men ändå, det var något främmande med den som jag inte riktigt kände igen, jag tog ett par steg tillbaka för att se efter husnumret, men jag kunde inte upptäcka det. . . Och det stod ett flyttlass utanför porten. Besynnerligt. Var det inte mina egna möbler? Där är ju min lilla sekretär, som jag i många år haft till skrivbord. . . Och där ligger min brevpress av malakit, med en liten kvinnohand av guldbrons... Men de andra sakerna? Jag tyckte nog att de också kunde vara mina, men jag kände i alla fall inte riktigt igen dem. Men det är ju en känd sak--tänkte jag i drömmen-att möbler på ett flyttlass ta sig helt annorlunda ut än inne i rummen där man är van att se dem. --Jaha, det är en känd sak, sade en gammal herre som just gick förbi. -- Men ers majestät har kanske aldrig sett sina saker på ett flyttlass? undrade jag. --Jag har sett två riken på ett flyttlass, svarade kungen, men det var ett för mycket... Men hör du Sven--och han vände sig till en liten gubbe med vita polisonger, som jag inte hade sett genast--var har han gjort av fikusen? --Han har ingen fikus, sade general Lagerberg (jag kände naturligtvis genast igen honom) men i stället har han en guldkatt. Titta bara! Den är fin! Och generalen tog en förgylld porslinskatt på flyttlasset och räckte den åt kungen. Jag blev ganska förlägen. Det var ju inte min katt. Jag hade aldrig sett den förr. Men jag begrep ju mycket väl hur det hängde ihop: det var min fina brevpress av malakit, med den lilla kvinnohanden av guldbrons, som generalen hade tagit från flyttlasset, nu låtsades han som om det var en förgylld porslinskatt (han var ju känd för sina skämtsamma påhitt) och kungen gick genast in på skämtet och sade: --En charmant guldkatt! Verkligen en charmant guldkatt ! Då hade jag ju bara att hålla god min--och den var verkligen alldeles förvillande lik en förgylld porslinskatt. Tänk att jag aldrig hade märkt det förr! -- Men den charmanta guldkatten är tyvärr inte min, sade jag. (Jag skämdes förstås för min dåliga smak och för att jag hade låtit lura mig så grovt i butiken.) --Om den inte är din så kan den bli, sade kungen. Håll till godo! Men guld är icke allt som glimmar-kom ihåg att jag har sagt det! --Har ers majestät verkligen hittat på det själv? sade jag--och så vaknade jag lyckligtvis innan kungen hann bli arg. DEN OVERKLIGA KAKELUGNEN (1931) Om höstkvällarna, när den första brasan tändes, brukade min far ibland leka med elden för att roa oss barn, och kanske också sig själv. Då brasan hade brunnit ner, byggde han ett slott på glöden av en tom cigarrlåda och några tändsticksaskar, och en strut av tjockt karduspapper fick bli ett torn. En lång stund kunde hela härligheten stå och ryka så smått, innan elden fick riktigt futt. Men då! Nero hade knappast större glädje av det brinnande Rom än jag av dessa små improviserade eldsvådor i höstmörkningen. Detta nöje skulle kanske inte gillas av en allvarlig pedagog; barnet måste ju få den tanken att en eldsvåda var det roligaste som fanns, och ofta har jag senare undrat över denna fantasi hos min far, som annars alltid var den korrekte och otadlige ämbetsmannen. Det var heller ingen liten sorg för mig då jag en morgon fick höra, att Tyska kyrkan brunnit under natten, medan jag sov. Lyckligtvis fick jag kort efteråt full ersättning i den stora Eldkvarnsbranden. Jag gick med min far genom gamla staden en vinterkväll, då vi sågo ett starkt eldsken på himlen. Min far hade nycklar till sitt ämbetsrum i Kammarkollegium, i södra flygeln av gamla Kungshuset på Riddarholmen; han tog mig med dit, och vi sågo den stora eldsvådan--den praktfullaste som förekommit i Stockholm i min tid--från det stora runda tornrummet, sessionsrummet, som var konseljsal på Fredrik I:s tid. Stora flockar av duvor, som branden hade gjort husvilla, flögo i vida kretsar över brandstället, skarpt belysta av elden så att de liknade fladdrande gnistor. Sedan dess tyckte jag kanske inte längre att det var så märkvärdigt med våra små eldsvådor i kakelugnen där hemma. Men i alla fall var det denna lek med elden och de slocknande glöden i höstkvällarnas brasor som gav mig de tidigaste barndomsintrycken av vad man på den tiden kallade stämning, ett ord som kanske nu har blivit för utslitet. Och kakelugnen blev mig kär på ett särskilt sätt. Det var därför verkligen en liten chock för mig, då jag några år senare, i sextonårsåldern, fick min allra första invigning i den filosofi, som på den tiden kallades "den rena idealismen"--så kallas den väl för resten ännu i filosofiens historia--och därvid blev bragt till att tvivla på kakelugnens existens. En ung släkting, son till någon som hade varit gift med en kusin till min far (föräldrarna voro bägge döda) kom på besök till oss. Han var fem eller sex år äldre än jag och student i Uppsala, och då han hade sitt hem i en avlägsen landsort hade jag aldrig träffat honom förr. Han hette Albert. Skillnaden i rang och ålder mellan en student och en skolpojke är mycket större än mellan en professor och en student. Jag kände mig därför djupt smickrad då Albert talade med mig som med en jämnårig och värdigades föra långa och djupsinniga filosofiska resonemang med mig. Han förklarade för mig att kakelugnen, i vilken det just brann en nytänd björkvedsbrasa, bara existerade "inom mig", det vill säga i min föreställning. --Men existerar den inte också inom dig? frågade jag. I din föreställning? --Jo visst, svarade han: För mig existerar den bara inom mig--liksom den för dig existerar bara inom dig. --Den kan väl inte för mig existera bara inom mig, da jag vet att den också existerar inom dig, och inom pappa och mamma, och inom Lotta som har tänt på. --För dig, svarade Albert, existerar jag bara inom dig, i ditt medvetande. Och likaså din pappa och mamma och jungfru Lotta. Vad du vet eller tror dig veta om mina eller andras föreställningar, existerar alltså i verkligheten bara i din egen. Och han förklarade utförligt, att allt det som vi kalla yttervärlden, de omgivande föremålen, ting och människor och djur, solen och månen och stjärnorna och jorden, ingenting annat är än innehållet i vårt eget medvetande. Vad som finns utom vårt medvetande-om det finns något alls--därom kan man ingenting veta. Men vetenskapen kan inte befatta sig med det ovetbara, och för filosofin, som är den högsta av alla vetenskaper, är vårt medvetandes innehåll således den enda verkligheten. Utanför vårt medvetande kan ingen verklighet finnas eller ens tänkas, ty i samma ögonblick jag tänker mig något, finns detta "något" redan i mitt medvetande. Jag tog mig en liten funderare. Hans resonemang föreföll mig på en gång slaende riktigt och alldeles tokigt. Men vad som var riktigt och vad som var tokigt, det kunde jag inte reda ut i en hast. --Pappa, sade jag, hur gammalt kan det här huset vara? --Låt mig tänka, sade min far. Det byggdes när jag gick på gymnasiet. Det är väl så där en fyrtio år gammalt. -- Då är väl kakelugnsmakarn död vid det här laget, annars kunde vi ju fråga honom. Kakelugnen fanns säkert i hans föreställning redan innan han hade gjort den; han visste ju hur den skulle vara. I alla fall kan det ju hända att den inte blev precis sådan som han hade tänkt sig från början. I så fall har han blivit tvungen att ändra på sin föreställning om kakelugnen medan han arbetade på den. Hur vill du förklara det, om det inte från någon verklighet utanför hans medvetande kom in något som tvang honom att ändra sin föreställning om kakelugnen? Dessutom har kakelugnsmakarn säkert haft en klarare föreställning än vi om hur kakelugnen ser ut inuti. Skulle det inte möjligtvis kunna bero på att han har haft beröring med en verklighet som är främmande för oss? Det tyckte jag förstås att jag gjorde bra. Men det tyckte inte Albert. --Jag vet inte om du har läst någon logik i skolan, svarade han. I så fall påminner du dig kanske ett fel, som kallas "cirkelbevis". Det bestar i att förutsätta det som skall bevisas. Du utgår i hela ditt resonemang från att det finns en verklighet utanför ditt medvetande -- och därmed tror du att du har bevisat det! Kakelugnens verklighet har åtminstone till en viss grad skenet för sig, eftersom du just i detta ögonblick ser den med dina egna ögon--och så vill du bevisa den med kakelugnsmakarns verklighet, fast du kanske aldrig i livet har sett en kakelugnsmakare! --Men säg mig, Albert--sade min far--gör du inte i alla fall själv, i vardagslag, när det inte är fråga om filosofi, en viss skillnad mellan verkligt och overkligt? --Det är en praktisk nödvändighet, svarade Albert. Vårt medvetande är sådant till sin natur, att det med nödvändighet måste betrakta åtskilligt som verkligt och åtskilligt annat som overkligt. Men därav följer inte att det verkligen finns någon sådan skillnad. --Jag tyckte du sade för en stund sen, återtog jag, att vårt medvetandes innehåll är den enda verkligheten. Nu medger du, att det i vårt medvetande finns en skillnad mellan verkligt och overkligt. Vårt medvetande har då förmodligen något skäl till att göra en sådan skillnad. Jag hade en viss föreställning om dig innan jag hade sett dig. Jag visste att du var student. Dessutom ha vi en gammal fotografi av dig, där du är en liten grabb med knäbyxor och knollrigt hår. I mitt dunkla medvetande har jag därför en tid föreställt mig dig som en mycket liten student med knäbyxor och knollrigt hår. Sedan jag nu har sett dig, har jag blivit tvungen att kassera min gamla föreställning om dig; du är inte liten, men tvärtom ganska lång, och du har varken knäbyxor eller knollrigt hår. Vad är det nu som har tvingat mig att kassera min gamla föreställning om dig och ersätta den med en ny? Skulle det inte möjligtvis kunna vara beröringen med en verklighet, som har existerat utanför mitt medvetande innan den trängde in i det? Jag minns inte vad Albert svarade på detta, men det var nog något mycket djupsinnigt, och vi fortsatte ännu länge vår dispyt utan att komma till något resultat. Jag sag honom aldrig mera; han dog ett par år efteråt genom en olyckshändelse. Om han hade fått leva, hade han kanske med tiden blivit den store filosof som vårt land tyvärr ännu aldrig haft. Gustav Vasas avskedstal till ständerna är som bekant inte något fullt pålitligt stenografiskt referat, och jag törs inte heller bestämt påstå att min syssling Albert och jag vid detta tillfälle sade alldeles ordagrant allt som står skrivet i detta lilla filosofiska samtal, vilket för övrigt i barnslighet kan tävla med åtskilliga av Platons dialoger. DE FÖRSTA STEGEN (1937) Jag var ännu inte tjugo år och hade nyligen tagit mina första osäkra steg på den litterära banan. Det skulle vara svårt att säga hur jag egentligen hade kommit in på den. Jag hade inte den förmånen att komma från ett hem med litterära intressen och förbindelser. Min far--i övrigt den bäste far någon kunde önska sig--brydde sig inte det ringaste om skönlitteratur. Min mor hade en liten anteckningsbok, som hon hade fyllt med de verser av äldre poeter, som mest slagit an på henne, men vad jag visat henne av mina försök kunde blott inge henne oro, och ännu värre var det, när hon råkade komma över något av det som jag inte hade velat visa henne. Då grät hon. Den enda skald jag någon gång hörde talas om i mitt barndomshem var "skalden Dahlgren", den fosforistiske skämtpoeten. Hans son, som var auktionskommissarie, var nämligen god vän med min far och hörde till vår umgängeskrets.., Under sista skolåret hade jag utan framgång deltagit i gymnasistföreningen Concordias vittra tävlingar, men i familjetidningen Hemvännen hade jag fått in ett par små anonyma poem--blek efterklang av Viktor Rydberg. Slumpen ville att namnet Söderberg, som alltså inte stod under mina verser, i stället stod under en annans. Det var Erik Natanael Söderberg, senare en uppskattad psalmdiktare, årsbarn med mig, som debuterade i samma nummer av Hemvännen. Vi träffades aldrig, och nyligen såg jag i en tidning att han var död. För mina första tryckta verser fick jag intet honorar --av det enkla skälet att jag aldrig vågade mig upp till redaktionen och aldrig gav mig till känna. Men hösten 1888 hade jag som nybakad student råkat läsa Strindbergs "Fröken Julie". Man skulle tro att den borde ha gjort ett högst förvirrat intryck på en nittonåring. Men den tände på ett eller annat sätt en gnista i mig. Jag kände att jag måste skriva något om den. Vad jag skrev har jag intet minne av. Några och tjugo år senare skrev Carl Laurin en gång om "Fröken Julie", att den är så bra som någon pjäs kan vara, "där de två högsta livsmakterna, Kärleken och Visheten, saknas". Med all säkerhet skrev jag inte något i den vägen: att kritisera Strindberg var ännu milsvitt från mina tankar. Min stora ledstjärna under de första ynglingaåren --Viktor Rydberg--hade bleknat eller gatt i moln. Hans första och dittills enda diktsamling, som jag till stor del kunde utantill, hade spänt mina förväntningar på allt som kom från honom så högt, att när jag någon sällsynt gång såg en ny dikt av honom i någon jultidning eller kalender, tycktes den mig matt. Därtill hade han grävt ner sig i "det fornnordiska", en ämneskrets som ingav mig en alldeles obeskrivlig motvilja; så ofta jag hörde det bibliska talesättet "stenar i stället för bröd", tänkte jag på flintsakerna i Nationalmuseum. Under min första ungdom var jag fullständigt blottad på vetenskapliga intressen; sådant kunde i min föreställning blott intressera några gamla stofiler. Det kunde aldrig falla mig in att våga mig på ett verk som Rydbergs "Undersökningar i germanisk mythologi". Alldeles förskräckt blev jag, då jag i ett sällskap hörde någon försäkra, att Rydberg ville bevisa att paradiset låg i Skåne. Han trodde alltså på paradiset! Stackars gubbe! (Han trodde inte på paradiset, och han har aldrig påstått att det låg i Skåne.) En stor del av Strindbergs böcker hade jag naturligtvis läst redan under de sista gymnasieåren. I min fars för övrigt ytterst anspråkslösa bokskåp fanns visserligen ingenting annat av honom än "Gamla Stockholm". Men det fanns gudskelov en lokal som hette "Stockholms Läsesalong", i hörnet av Klarabergsgatan och Beridarebansgatan. Där var jag redan som gymnasist fast kund, och där hade jag slukat hela den nya litteraturen. Och i den tidens nya svenska litteratur räknade jag över huvud blott med Strindberg. Geijerstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg och de andra hade ännu inte kommit långt över det "lovande" stadiet, om man bedömde dem välvilligt; men det motsatta var vanligare. Heidenstam hade nyligen debuterat med "Vallfart och vandringsår", och man föreställer sig gärna nu--ett halvt århundrade efteråt -- att den "gjorde epok". I verkligheten lade man blott märke till den i de litterära kretsar, som det ännu skulle dröja länge innan jag hade någon förbindelse med. Jag hade läst den och tyckte bra om den, utan att den dock riktigt var något för mig. Först senare fick Heidenstam den stora tonen i sin röst. Strindberg var ännu den ende för mig. Jag skrev alltså något om "Fröken Julie" och sände det till Dagens Nyheter, den enda tidning där jag kunde tänka mig--som en svag möjlighet--att det kanske kunde komma in. Jag hade ännu inte sett ett enda ord om stycket i någon tidning. Jag fick intet svar och hade knappt väntat något. Det fanns således ingen annan utväg än att själv våga sig upp till redaktionen. En dag smög jag mig alltså in genom porten till Regeringsgatan 28, gick upp för en trappa och knackade blygt på en gulbrun tamburdörr. (Jag tryckte visst först på knappen till en ringklocka, men den gav intet ljud ifrån sig.) Och då ingen öppnade, tog jag i dörrvredet, och dörren gick upp. Genom en liten tambur--liten och mörk som min pappas och mammas tambur vid Majorsgatan--kom jag in i ett väntrum, där en vaktmästaryngling med gullgula lockar och ett ansikte som en fallen ängel stod och hängde över en tidning, utbredd över ett ursprungligen svartmålat bord. (Jag fick senare veta att ängeln hette Valdemar.) --Träffas redaktörn? frågade jag, medan jag grävde i fickan efter ett visitkort. --Redaktör Wall är sjuk, svarade ängeln utan att se upp från sin tidning. -- Gudskelov för det! tänkte jag, men sade det inte. Jag hade sett redaktör Rudolf Wall på porträtt, och hans ansikte hade något viss bulldoggsaktigt som skrämde mig. Jag hade inte den ringaste lust att göra hans bekantskap. --Jag vill väl hoppas att det inte är något allvarligt, sade jag i en så uppriktigt deltagande ton, att ängeln verkligen såg upp från sin tidning, tog emot mitt visitkort och såg på det. På visitkortet stod det under mitt namn: "i K. Generaltullstyrelsen". Jag hade strax efter studentexamen blivit "extra i verken" och förlagt min huvudsakliga verksamhet (vi kan ju kalla det så) till tullstyrelsen. --Redaktör Wall har varit ganska skral en tid, sade han. Men jag skall höra efter om herr Vult von Steijern kan ta emot. Jag hade aldrig hört talas om någon annan Vult von Steijern än den som var justitieminister ett par ar förut, under Strindbergsåtalet, och undrade ett ögonblick i tysthet om det kunde vara han som hade kommit på dekis och blivit tidningsmurvel. Ängeln försvann och kom igen nästan genast. --Var så god, sade han i en ton som om han nyss hade talat med en gentleman och lärt sig tonen--var så god, den här vägen. . . Han förde mig genom en mörk korridor in i ett rum, som föreföll mig halvmörkt, ty det var en mulen dag, och Regeringsgatan är ingen bred gata. Över skrivbordet lyste en grön lampkupa. Mitt i rummet stod--vad skall jag säga?--en uppenbarelse. Genom ett moln av cigarrettrök lyste det fram något som liknade en ljus sky, en rosenfärgad och silverkantad sky, ett ansikte, lätt purprat som av de bästa chateau-viner och med silver i har och skägg. Ett ansikte som vid första ögonkastet kunde påminna om kung Oscar. Det var Fredrik Vult von Steijern. Jag fick senare veta att han ännu inte var fyrtio år. Han stod med mitt visitkort i handen. --Nej, sade han, nej--är det herr Söderberg? Som har skrivit om "Fröken Julie"? Får jag fråga: hur gammal är ni? Jag nödgades erkänna att jag var nitton år och nybakad student. --Det må jag säga! Det var verkligen en överraskning. . . Jag hade tänkt mig er. . . ja, åtminstone något äldre. . . Var så god och tag plats. Jag har läst er artikel med. . . ja, jag kan verkligen säga: med mycket stort intresse. Men säg mig en sak, herr Söderberg: är ni musikalisk? Jag svarade, att jag tyckte mycket om musik, men inte spelade något instrument. --Det är inte heller så nödvändigt, sade han. Men först skulle vi alltså tala om er artikel. Jag kan tyvärr inte lova att den kommer in, det är inte jag som avgör den saken, och redaktör Wall är sjuk, som ni vet. Men en penna som er vill jag i alla händelser gärna fästa vid redaktionen. . . Jag trodde att jag drömde. Alltsammans föreföll mig så orimligt overkligt. Han talade med en lätt läspning, som föreföll mig högst elegant, och ingav mig i det hela en känsla av att stå inför en så fulländad världsman som jag inte trodde fanns till, om inte i någon roman av Paul Bourget. Det var inte på det viset jag hade tänkt mig en "murvel". --Och för att fästa er vid redaktionen, fortsatte han, tillåter ni mig kanske att utanordna ett litet honorar. Han satte sig vid skrivbordet, skrev ut en anvisning och räckte mig den. Jag kastade en förstulen blick på beloppet: tjugo kronor. Jag trodde fortfarande att jag drömde. Tjugo kronor--för en artikel som kanske inte ens skulle komma in! --Och nu kommer vi till musiken, fortfor herr Vult von Steijern. Det är ju inte längre någon hemlighet att det är jag som skriver Dagens Nyheters musikrecensioner. (Det var i alla händelser en hemlighet för mig, men jag röjde naturligtvis ingen överraskning.) Men --nu kommer jag inom den närmaste framtiden att inta en mera ledande ställning i tidningen, och jag kan inte för framtiden ägna samma arbete åt musikavdelningen som förut. Men naturligtvis: ledningen tänker jag under alla omständigheter förbehålla mig också på det området. Vad jag nu närmast har tänkt mig är, om vi kanske skulle kunna försöka ett samarbete. Vad tycker herr Söderberg mest om för musik? Vilken opera, till exempel? --"Mefistofeles" ! svarade jag utan betänkande. Det gick liksom skuggan av en något mörkare sky över det rosenfärgade och silverkantade. Jag visste inte att "Mefistofeles" var det värsta jag kunde säga. Jag hade ingen aning om att Fredrik Vult von Steijern under märket G--t var Wagners förnämsta eller kanske på den tiden enda profet i svenska pressen, och jag anade lika litet att Boitos "Mefistofeles" för alla wagnerianer var den allra hiskligaste pigmusik. Däremot visste jag händelsevis, att den inte heller stod högt i kurs bland älskare av klassisk musik. Jag antog därför att man måste vara en riktig gammal stofil för att inte tycka om den. Den hade trängt till djupet av mitt unga hjärta. Det fanns tongångar och harmonier i den, som jag lade in en hel mystisk världsförklaring i. --Ursäkta mig ett ögonblick, sade Vult von Steijern och försvann. (Då jag några år senare berättade denna episod för Per Hallström, sade han: --Han gick väl och ställde sig bakom en dörr för att hämta sig.) Men han kom strax igen: --Ja, herr Söderberg, jag är tyvärr mycket upptagen... Men ni är alltid välkommen, om ni skriver något som kan passa för oss. Artikeln om "Fröken Julie" återsåg jag aldrig, varken tryckt eller otryckt. Redan samma kväll började jag på ett novellförsök --Dagens Nyheter hade nämligen ibland små noveller, pa den tiden något ovanligt i dagspressen. Det blev något om en flicka -- naturligtvis -- och en promenad på Skeppsholmen. Efter ett par dar fick jag det färdigt, eller åtminstone avslutat, men visste inte riktigt vad jag skulle tro om det. Jag lät det gå några dar innan jag läste igenom det igen. Då blev jag förskräckt. Jag begrep helt enkelt inte hur jag hade kunnat sätta ihop en sådan smörja. Omöjligt att presentera något sådant för herr Vult von Steijern ! Jag rev det i bitar och kastade bitarna på elden. Atskilliga andra försök gingo under den närmaste tiden samma väg. Herr Vult von Steijern hade blivit mitt ideal och nästan mitt hemliga samvete, och därmed pa samma gång en "hämning", som det heter numera, då ordet samvete har kommit ur bruk. Jag misströstade om att alls kunna skriva något som var värdigt att komma för hans ögon. Jag föll i den svartaste förtvivlan och skrev självmordspoesi. I alla fall blev det verkligen till sist en novellett, som jag vågade mig upp till Dagens Nyheter med. Herr Vult von Steijern tog vänligt emot mig, ögnade genast igenom novelletten och antog den genast. Naturligtvis vågade jag inte sätta ut mitt namn; det skulle i mina föräldrars kretsar ha uppfattats som storhetsvansinne. Men jag hade inte ens försett den med en signatur. Den hette "Skilda vägar". För en del av honoraret köpte jag mig en pälsmössa. Jag hade naturligtvis läst Herman Bangs "Haabl0se Slägter" och hoppades att snart, liksom Bernhard Hoff i boken, kunna uppträda i svart pälsverk. Men jag kom aldrig längre än till mössan. Ja--Herman Bang! För det nu levande släktet är han väl knappt mer än ett namn, som man kanske har hört, eller kanske inte. För mig hade han vid den tiden, de sista åren av 80-talet, blivit nära nog själva Tidens själ, dess stämning och ton. Jag dyrkade och beundrade Strindberg, men Herman Bang hade fullständigt besatt mig. Strindberg var för mig ideernas man framför alla andra, men från Herman Bang hade jag hela min "livsbelysning". De små noveller och stämningsbitar, som jag under de närmaste åren skrev, buro alla hans osynliga märke. Min mormor brukade säga om de präster, som ansågos litet osäkra i tron, att de mest predikade om vädret och årstiderna. Samma ämne tog också jag min tillflykt till i många stämningsbitar. Men efter ett par år råkade herr Vult von Steijern, som nu var tidningens chefredaktör, erinra sig att mitt första bidrag till tidningen--det som aldrig kom in--hade röjt vissa förutsättningar för kritisk verksamhet, och gav mig en stor packe böcker att recensera. Jag hade redan en gång förut--men tyvärr vid ett tillfälle då Vult von Steijern var borta på sin årliga resa till Bayreuth, där han hade egen villa--vänt mig till redaktionssekreteraren, Viktor Sjöberg, med en blyg anhållan i den riktningen, men fått det gemytliga svaret: --Tack, men det gör vi själva, så gott vi kan. Det var nämligen han som skrev Dagens Nyheters alltid mycket korta och högst neutrala litteraturrecensioner. Mina blevo i allmänhet inte längre än hans--det önskade man inte heller--men kanske litet mindre neutrala. Bland de böcker, som jag hösten 1890--vid nyss uppnådd myndighetsålder--fick i uppdrag att yttra mig om till allmänhetens vägledning, var Ibsens "Hedda Gabler". En av mina vänner, några år äldre än jag, sade till mig: --Är det inte i alla fall bra fräckt av dig, som är så ung, att recensera Ibsen? Ja, nog var det ganska fräckt. Men jag skrev åtmins tone ingen sträng kritik. I alla händelser matte herr Vult von Steijern ha tyckt att den var ganska skaplig, ty då "Hedda Gabler" en tid efteråt hade sin premiär på Nya Teatern, fick jag i uppdrag att recensera den också. En teaterkritikers verksamhet hade länge stått för mig som något av det mest avundsvärda jag kunde tänka mig, och jag var inte ensam om den meningen. I Dagens Nyheter bekläddes denna ställning av redaktionssekreteraren, men hans hälsotillstånd hade en tid varit något vacklande. Han var en ytterst sirlig och elegant herre, som jag anslog till mellan fyrtio och femtio. I verkligheten var han kanske något äldre än han föreföll mig, och man kunde iaktta en lätt darrning av hans behandskade hand, då han i teatersalongen mönstrade publiken genom sin kikare. Då jag läste "Hedda Gabler", såg jag honom hela tiden för mig i assessor Bracks roll. Han hade på förhand upp lyst mig om att Strindberg var Ibsens modell till Ejlert Lövborg, och det hade kanske sin riktighet, till en viss grad, men det tilltalade mig inte, och det var kanske därför jag för mig själv gav Viktor Sjöberg assessor Bracks roll. För resten var han alltid älskvärd och gemytlig, och jag hade ingenting emot honom. Han gav mig det vänliga rådet att inte under kvällens lopp ägna en tanke åt att jag var där som recensent, men att hela tiden känna mig som "vanlig publik". --Sedan går det av sig självt för er att skriva er recension, sade han. Tankarna kommer medan man skriver. Rådet var kanske gott, men jag kunde inte följa det. I verkligheten hade jag recensionen färdig i huvudet, då jag efter teatern kom upp på redaktionen. Men jag var inte riktigt glad åt den. Det värsta var, att jag av vissa skäl måste berömma teaterns primadonna, så gott jag kunde, fast hon passade så illa som möjligt till Hedda Gablers roll. Tyvärr passade hon inte mycket bättre till Maria Stuarts--Bj0rnsons "Maria Stuart i Skottland" blev nämligen mitt nästa prov som teaterrecensent. Och det blev flera under säsongens lopp. I journalistkretsarna, där jag var alldeles okänd, började man undra vem nykomlingen var. Det kunde jag märka en kväll, då jag i teaterkorridoren hörde någon säga: --Den där--han är svåger till Vult von Steijern. (Fru Vult von Steijern, som jag inte hade den äran att känna, var nämligen född Söderberg, ett inte alltför ovanligt namn.) Men nu var jag alltsa både litteraturkritiker och teaterrecensent--på försök, på försök!--och började igen drömma hemliga drömmar om Bernhard Hoffs svarta pälsverk. Min syster, som var lärarinna, berättade en dag att en liten flicka hade sagt under en historietimme, med lärobokens ord: "Nu trädde Karl Knutsson Bonde i förgrunden", och då min syster frågade henne vad som menades med det, svarade den lilla flickan mycket tvärsäkert:--Förgrunden, det är det ställe som man kommer till innan man kommer i avgrunden. Jag tyckte nästan, att jag liksom Karl Knutsson hade börjat träda i förgrunden--skillnaden mellan en riksföreståndare och en teaterrecensent (på försök) fäste jag mig inte så mycket vid--och jag anade inte hur nära avgrunden var. Mer än en gång hade jag frågat Vult von Steijern, om jag inte kunde hoppas på en fast anställning i redaktionen, men alltid fått obestämda svar. Han hade inte hjärta att sätta mig till korrekturet, sade han en gång. Min tjänstgöring i tullstyrelsen kunde blott betecknas som uppenbar humbug och inbragte mig naturligtvis ingenting. Under sommarens lopp fick jag inte många böcker att recensera, och när hösten kom och bokfloden började strömma, fick jag inga alls. På tidningen gav man mig det beskedet, att redaktör Vult von Steijern var bortrest. Intet vidare. Jag skrev ett par noveller, och den ena tog man in. Den andra var alldeles för lång. Den var i själva verket ett första utkast till det som några år senare blev de första kapitlen av "Martin Bircks ungdom". Men Vult von Steijern var alltjämt bortrest. Den årliga resan till Bayreuth måste ha dragit ut längre än vanligt. Det gick ingen dag utan att jag gjorde några slag på Regeringsgatan vid den tid, då lamporna började tändas i Dagens Nyheters fönster. Men i Vult von Steijerns fönster tändes ingen grön lampa. Och det led redan mot slutet av oktober. Jo, verkligen! En dimmig oktoberdag med tidig skymning tändes den gröna låmpan. Jag gick genast upp. Han var mycket upptagen, men tog dock emot mig med sin vanliga älskvärdhet. Jag hann inte ens fråga efter några böcker: --Jo visst, sade han, naturligtvis, men jag är nyss hemkommen och har ännu inte kunnat se på böckerna och sortera dem... Jag skall sända er några--det dröjer kanske ett par dar, men mot slutet av veckan. . . Och då jag stod på tröskeln, tillade han: --Och nu har vi ju också fått Geijerstam i huset. . . Det välkända märket G. af G. hade mycket riktigt nyligen stått under ett par artiklar om böcker. Veckan gick, och det kom inga böcker. Jag visste knappt om jag borde gå upp på redaktionen mer. Det var tydligen lönlöst, men jag gjorde det ändå. Vaktmästaren Valdemar anmälde mig, men kom strax tillbaka: -- Redaktörn är upptagen, men böckerna skall komma i slutet av veckan. Veckan gick. Jag väntade inga böcker, och det kom inga. Jag hade i min tidiga ungdom -- trots mycken respektlöshet i tanke och skrift, och kanske också någon gång i mitt personliga uppträdande--ett starkt behov av att kunna se upp till någon med något som liknade vördnad. Det hade fallit sig så, att Vult von Steijern under dessa mina första nybörjarår hade blivit föremålet för detta behov hos mig. Själv hade han säkert aldrig haft den avlägsnaste aning därom. Nu kom mitt första intryck av honom -- intrycket av rosenfärgad och silverkantad sky--igen, men på ett annat sätt. Skyar måste ses på ett visst avstånd för att få fasta konturer. På närmare håll ha de inga. En dag såg jag en annons om en ledig plats i en landsortstidning, Nyaste Kristianstadsbladet. Jag sökte platsen och fick den. Jag ansåg artigheten kräva att jag gjorde en avskedsvisit hos Vult von Steijern på redaktionen. Han visste varför jag kom; Kristianstadsbladets redaktör hade frågat sig för angående mig, och han hade givit mig de bästa rekommendationer. Han lyckönskade mig till min nya verksamhet och föreföll nästan litet rörd. Han var en man med hjärta. Då jag gick ut genom väntrummet, stod dörren till stora redaktionsrummet öppen, och jag hörde någon deklamera en bellmansvers: Så vandra våra store män ur ljuset in i skuggan. . . BAKOM BÖCKERNA MlNA MODELLER (1937) Da det sällan förekommer fantastiska och sällsamma händelser i mina böcker, har man antagit mig vara alltför blottad på fantasi för att kunna skapa levande människor utan modeller ur verkligheten. Strindberg, som troddes ha en väldig fantasi, använde ju oupphörligt modeller; hur skulle då en författare med långt ringare inbillningskraft kunna undvara dem? En kritiker skrev en gång något om en av mina böcker, som i hemlighet smickrade mig en smula, just därför att det alldeles icke var meningen. Kritikern var icke välvilligt stämd vare sig mot mig eller boken, och det skulle han inte heller ens med bästa vilja ha kunnat vara i den tidning som han skrev i; men han var med rätta ansedd för lojalitet, även da han varken ville eller kunde berömma. Boken var "Doktor Glas", och kritikern skrev (jag nödgas citera ur minnet och följaktligen kanske inte alldeles ordagrant) att "pastor Gregorius var nog långt mindre osympatisk och Markel mycket mindre sympatisk i verkligheten". I verkligheten! Bokens personer hade alltså gjort ett så levande intryck på kritikern, att han tog det som en alldeles given sak att de måste existera "i verkligheten". Och hurdana de voro i verkligheten, det visste kritikern naturligtvis mycket bättre än författaren, som tyvärr saknade alla underrättelser om den saken. Jag tror mig nämligen kunna säga, att jag i ovanligt liten utsträckning har behövt och använt modeller till personerna i mina böcker. Och i de få fall, där jag har gjort det, har oftast ingen känt igen dem, naturligtvis med undantag för några rena staffagefigurer (särskilt i "Den allvarsamma leken") om vilka ingenting nedsättande förekommer och vilkas igenkännlighet självklart var åsyftad. Oaktat mina första novellförsök kommo till vid utgången av det realistiska åttiotalet, erinrar jag mig från dem blott ett enda fall, då jag använde levande modell, och det på ett ganska verklighetsfrämmande sätt. En grå vinterdag drev jag genom rummen i mitt föräldrahem och ville försöka skriva något men visste inte vad jag skulle hitta pa. På det ovala förmaksbordet stod det, som vanligt på den tiden, en liten skål med visitkort. Jag tog upp dem och läste namnen på mina föräldrars vänner och bekanta. Ett par namn förde med sig minnen och ideassociationer, och så blev det en novell. Den hette "En dödsbädd" och handlade om en familj, där man väntade döden och tillkallade en präst för att ge den döende nattvarden. I verkligheten hade jag aldrig från mina föräldrars umgängeskrets eller från bekantas bekanta hört talas om något enda fall, då en präst blivit hämtad till en sjukbädd för att ge en döende nattvarden. Det är möjligt att det kunde förekomma, men det låg alldeles utanför min erfarenhetskrets. Man skulle då förmoda att det var någon rent litterär reminiscens, kanske från någon novell av Herman Bang, men jag har inte kunnat återfinna någon sådan novell. Den döende i min historia levde för övrigt i verkligheten ännu i flera ar efteråt. Man skulle tro att det i "Förvillelser" med dess stora galleri av bipersoner skulle finnas en del kända stockholmsfigurer från den tiden, mitten av nittiotalet. Det fanns inga--något som väl också bidrog till att boken alldeles svek det skandalintresse man efter ett par recensioner tyckte sig ha rätt att vänta av den. Men jag hade vid den tiden ännu inte alls kommit med i stockholmslivet och var helt och hållet hänvisad till vad jag kunde hitta på. Blott till en av de många bipersonerna--pastor Calden--hade jag en modell, åtminstone i den meningen, att jag för mig själv hade tänkt på en av mina kristendomslärare i Norra Latin, hovpredikanten Th. Mazer, nyligen död vid mycket hög ålder. Men jag vet inte om någon kände igen honom. "Pastor Calden" ger inte rum för något tvivel om att jag tänkte på min forne lärare med aktning och till och med sympati. Till myten om mitt "prästhat" kan pastor Calden inte ha lämnat något bidrag, men den myten uppkom också först långt senare, efter "Doktor Glas". Däremot är det ganska lustigt att se, hur jag i denna min ungdomsbok--på en tid då jag ännu inte hade några studier i ämnet--rent instinktmässigt tog parti för den gammalortodoxa prästen mot den liberala teologins representant, "som likt en ny Absalon hade blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel och bondförståndets jord". Kanske var det för övrigt inte så rent instinktmässigt; jag hade under åren närmast förut med det mest levande intresse läst Sören Kierkegaard. Men några spår av en sådan läsning har säkert ingen tyckt sig finna i "Förvillelser". Lika litet hade jag några modeller till huvudpersonerna. I ytterkretsen av mina bekanta fanns en ung man, flera år yngre än jag, vars yttre kanske föresvävade mig med Tomas Weber, men som ingenting hade att göra med hans bedrifter. Han hade inga litterära intressen, och jag tror inte att han vare sig då eller senare läste vad jag skrev. Men bakom Tomas Webers mor skymtar kanske min egen, som var död sedan ett par år. Fadern däremot är en fantasipappa. Och Märta Brehm. . . Jag hade förälskat mig i ett ungt flickansikte, som jag ofta hade sett. Men jag kände henne inte och gjorde aldrig något försök till ett närmande. Några år senare träffades vi i sällskapslivet, men då var jag kar i en av hennes väninnor, och hon har aldrig anat att hon på något sätt var med i en av mina böcker-vilket man ju egentligen inte heller kan säga att hon var. Att "Martin Birck" i bokens två första avsnitt, barndomen och den tidiga ungdomen, är ett självporträtt, behöver väl knappast sägas, och att detta självporträtt på en gång är mycket fragmentariskt och starkt förenklat ligger i sakens natur. I det tredje avsnittet, "Vinternatten", är han inte längre jag, men inte heller någon annan. Då jag skrev boken, hade jag för längesen uppgivit min oavlönade humbugstjänstgöring i Tullstyrelsen och helt och hållet ägnat mig åt pennan. Men Martin Birck fortsätter på tjänstemannabanan och finner sig i att försvinna i mängden. H. C. Andersens "Kun en Spillemand" har en liknande komposition med starka självbiografiska inslag i bokens förra hälft, medan diktaren i fortsättningen tycks ha ställt den frågan till sig själv: Hur skulle det ha gått med mig, stackars fattiga gosse, om inte Gud så underbart hade hjälpt mig? Och i bokens slut ger han svaret. På studentsexan i "Martin Bircks ungdom" uppträder Markel för första gången i mitt författarskap. Men där är han ännu inte någon känd stockholmsjournalist utan bara en äldre student, som kallas "doktor". Ingen kunde därför då ännu falla på den iden att i Stockholms journalistkretsar söka efter en modell till Markel. Själv såg jag för mig ett rollporträtt av Gustaf Fredrikson som Relling i "Vildanden", fast naturligtvis mycket yngre, och något av Rellings anda svävar kanske också över figuren. Men Markel kommer igen -- först i några dialognoveller, senare i "Doktor Glas" och "Den allvarsamma leken", och allra sist som den fingerade författaren av "Jahves eld". I "Doktor Glas" är han inte längre en äldre student men en journalist vid en stor tidning. Då måste det naturligtvis finnas en modell till honom. Och modellen kunde inte vara någon annan än den stockholmsjournalist, som man på den tiden oftast såg i mitt sällskap på Rydberg och Du Nord: Simon Brandell, först en kort tid vid Svenska Dagbladet, sedan under många år en framstående medarbetare vid Dagens Nyheter. Markel är mörklagd och mager. min vän Simon Brandell var blond och något fetlagd och talade gärna latin. Han påminde minst av allt om doktor Relling. Och jag har aldrig hört honom säga ett enda ord, vare sig på latin eller svenska, av allt det som Markel säger. Men då det nu en gång var fastslaget, att Simon var modell till Markel, och då jag mer än en gång kunde märka att detta kända sakförhållande beredde honom en oskyldig glädje, lät jag honom vara det. Han blev faktiskt nästan litet arg, då jag en gång i en novell lät Markel uppträda mera påverkad av starka drycker än Simon ansåg passande--för Markel. Han kände sig ha ett visst ansvar för Markels uppträdande. Eljest var han ingalunda någon fiende till livsglädjen. "Psittacus!" brukade han säga. Det betyder papegoja, men meningen var att man skulle sitta ner och ta en grogg. Latinska lakonismer kunde som bekant redan under antiken vara ganska mångtydiga och ha med tiden blivit det ännu mera. . . * Det inses lätt att författaren av en tankeroman i dagboksform icke kan använda någon främmande modell till huvudpersonen. Ingen har väl heller fallit på den tanken att i vår ansedda läkarkår söka efter någon förebild till "Doktor Glas". Hans tankar äro dock blott till en del--men visserligen en mycket stor del--mina egna tankar; till en annan del avse de att särprägla hans person, förklara hans handling och ge honom ett självständigt liv som diktad gestalt. Att jag inte alldeles misslyckades därmed, det fick jag ett uppmuntrande vittnesbörd om i en bok av dr Poul Bjerre, vari herr doktorn själv diktade vidare på gestalten. Bakom pastor Gregorius såg jag för mig själv den kanske omedvetet förfalskade minnesbilden av ett ansikte. Ansiktet tillhörde en präst, som vid den tid då jag skrev "Doktor Glas" för längesen var försvunnen från Stockholms horisont och kanske redan död, men som jag hade sett och hört några gånger under mina uppväxtår på åttiotalet. Han kallades "judeprästen", därför att han särskilt hade koncentrerat sitt nit på att omvända judar, utan tvivel med klent resultat. Men skvallret krävde naturligtvis en modell bland Stockholms prästerskap i samtiden. Jag minns inte vem det råkade bli och skulle naturligtvis i alla fall inte säga det.--En vis man har sagt: "Det är omöjligt att leva utan att skada." Alldeles typiskt för det sätt varpå skvallerintresset tillfredsställer sitt begär att se någon känd person som modell för den eller den diktade figuren är fallet Kanning--Staaff. Hösten 1906 hade jag lämnat in ett tryckt exemplar av det då nyss utkomna skådespelet "Gertrud" till Dramatiska Teatern. Jag är övertygad om att det aldrig skulle ha blivit antaget och spelat-eller också antaget, men aldrig spelat--om det inte hade förelegat tryckt och redan blivit föremål för livligt intresse i pressen och hos allmänheten. Teaterns direktör var Gustaf Fredrikson, den utmärkte skådespelaren, som jag ända från min barndom, kan jag nästan säga, hade ägnat en livlig beundran. Men han var redan några och sjuttio ar och tillhörde med alla sina tankar och tycken om litteratur och teater en förgången tidsålder, och det var knappast att vänta att han skulle uppskatta "Gertrud". Att det skulle kunna vinna någon framgång trodde han avgjort inte--det sade han naturligtvis inte till mig, men till andra-och jag är ganska säker på att han helst hade velat slippa det. Men för mig skyllde han på att baron Bonde, som var teaterns censor, var mycket tveksam. En dag då vi möttes utanför gamla Dramaten--det var gamla scenens sista spelår, och "Gertrud" blev det sista svenska original som spelades där--sade han dock: --Jo, nu har baron Bonde läst om det, och han tyckte bättre om det nu. Och då han strax gick över till att tala om rollbesättningen, kunde jag förstå att stycket var antaget. --Och Kanning, sade han, det är ju Staaff. Men någon porträttmask ska vi naturligtvis inte ha. Jag brast ut i ett hjärtligt skratt. --Nej, det ska vi verkligen inte, sade jag. Men vad i all världen skulle Kanning ha att göra med Staaff? Fredrikson svarade med sin berömda axelryckning: --Det förstår man ju genast, sade han. Det säger alla. Jag stod som fallen från skyarna. Kanning är en opportunistisk politiker, en väderflöjel skulle man också kunna säga, som blir moderatliberal medlem av en konservativ regering. Karl Staaffs renomme gick inte i den riktningen, vare sig bland vänner eller fiender, och varken då eller senare. Kanning har en munter och en smula frivol facon de parler. Karl Staaff ansågs snarare litet kärv och sträv. Det politiska inslaget i "Gertrud" är för övrigt oväsentligt; huvudpersonen är Kannings hustru. Karl Staaff var och förblev ogift. Men Kanning är advokat och riksdagsman, innan han blir statsråd. För denna ytliga likhet i yttre ställning försvann allt annat, inte bara för den gamle skådespelaren, som väl knappast visste stort annat om den man som då nyligen hade varit landets statsminister, men för hela societetskören. Efter samma schema kunde man ha väntat, att lika klyftiga modelljägare i Gabriel Lidman skulle ha tyckt sig känna igen Strindberg. Lidman är en dramatiker med europeiskt namn, och det fanns ju ingen annan än Strindberg. Märkvärdigt nog har jag dock aldrig i Sverige träffat någon som har trott, att jag med Lidman hade tänkt på honom. Men i Köpenhamn blev verkligen Gabriel Lidman, efter vad jag hörde sägas, spelad med Strindbergsmask. Någon modell till Kanning hade jag naturligtvis inte, men ett ansikte såg jag för mig i det fallet som i så många andra. Ansiktet var greve Hugo Hamiltons. Jag hade en kväll suttit och hört på hans kvicka och lustiga prat vid ett kafebord. Men han var mindre känd och ompratad än Staaff och hade visst vid den tiden ännu inte varit medlem av någon regering, så att ingen kunde falla på den iden att tänka på honom. Han hörde också till en något äldre årgång. Den som i pressen lancerade den tokiga iden att Kanning skulle vara Staaff, var den unge Erik Heden i en tidning vid namn Svenska Folket, som icke fick något långt liv. Jag skrev ett mycket skarpt svar, och Heden glömde det aldrig. Senare kom han som bekant till Social-Demokraten, och med sin betydande journalistiska begåvning blev han snart hela arbetarpressens litterära orakel, i synnerhet efter Bengt Lidforss' död. Heden, som annars gärna ville vara en motpol till Böök, var alltid hans pålitliga bundsförvant, när det gällde mig. I arbetarpressen blev det tradition, att vad jag skrev skulle göras ner. En sådan tradition är seglivad, och man märkte spår av den ännu långt efter Hedens död. Till sist en liten kuriositet, på tal om "Gertrud". En ung tecknare, som kom för att rita mitt porträtt till en tidning, frågade mig om jag inte med Gabriel Lidman hade velat göra ett "framtidsporträtt" av--Sven Lidman. Jag fick mig ett gott skratt. Namnet Gabriel Lidman hade jag haft i en anteckningsbok i en lista över eventuella namn på diktade personer långt innan Sven Lidmans namn ännu hade gått upp över min eller allmänhetens horisont. Jag räknade honom för övrigt på den tiden till mina bästa vänner bland de unga. Nu har jag inte sett honom på tjugo år, tror jag, och tanken om "framtidsporträttet" tar sig ännu underligare ut nu än då. Komparseriet i "Den allvarsamma leken" har redan i det föregående flyktigt berörts. En och annan kan möjligtvis ha undrat över vad jag menat med att låta Heidenstam skymta under det besynnerliga namnet P. A. Gurkblad. Det var ett skämt. Heidenstam använde ett par ganger 1897 detta namn under ett par skämtartiklar i Svenska Dagbladet. Men i boken förekommer varken Heidenstam eller några andra kända män eller kvinnor som handlande personer, och med frågan om verklighetsmodeller bakom diktade personer har sådant ingenting att göra. Lika gärna kunde man säga att jag har använt salig kungen som modell, därför att han på ett par ställen i mina böcker förekommer promenerande bland sitt trogna folk. Jag nämnde den unge tecknarens besynnerliga ide om ett framtidsporträtt av Sven Lidman. I själva verket har jag i skådespelet "Ödestimmen" (två gånger antaget av Dramatiska Teatern under olika direktioner, men aldrig uppfört i Sverige) givit ett forntidsporträtt av honom i den unge Karl von Trotkes roll. Den unge Trotke kunde vara hjälte i en av Silfverstååhlsromanerna. Under krigsåren tog Sven Lidman en mycket verksam och säkert alldeles oegennyttig del i den tyska propagandan. Utan att för övrigt känna sammanhanget med hans omvändelse till kristendomen har jag alltid tänkt mig, att Tysklands nederlag var åtminstone en medverkande orsak. Att kejsaren i "Ödestimmen" uppfattades som ett porträtt av Wilhelm II faller av sig självt. Jag hade dock gjort mig inte så liten möda med att förebygga en sådan missuppfattning, men visste dock hela tiden att det var lönlöst. För modelljägare betyder den yttre ställningen allt och allt annat ingenting. Man förbisåg naturligtvis också alldeles, att "Taurien" inte är Tyskland, utan en litterär syntes av Tyskland och den habsburgska monarkien, sammanslagna till en helhet. Erik Heden lyckades utföra det konststycket att på en gång konstatera, att Felix III naturligtvis var kejsar Wilhelm, och att klandra författaren för att porträttet inte alls var likt. Med Anker, statskanslern, hade jag däremot den gången verkligen haft en liten tanke på Karl Staaff. Att det inte fanns någon tysk eller österrikisk statsman, som satte sin ställning och sitt liv på spel för att hindra krigsutbrottet, är tillräckligt bekant. Det kunde dock inte avhålla en dansk kritiker--Sven Lange-från att försäkra, att Anker var Bethmann-Hollweg. Men Sven Lange var ursäktad, på sätt och vis; han hade inte läst stycket. Han förstod inte svenska. Då Georg Brandes hade givit mig sin lilla bok "Sagnet om Jesus" med en vänlig dedikation, tackade jag honom i ett skämtsamt brev, vari jag skrev att jag i en tidigare existens för nittonhundra år sen hade varit kontorist hos en publikan i Galileen och haft det nöjet att personligen bli bekant med Jesus, och att jag alltså hade privata skäl att tro på hans historiska existens. I brevet låg, som man ser, romanuppslaget till "Jesus Barabbas". I Köpenhamn levde på den tiden en gammal svensk f. d. officer, en löjtnant Dahlström, som jag ett par gånger träffade tillsammans med Henning Berger. Han var en högst originell och gemytlig gammal kurre, och av honom lånade jag den yttre konturen till "löjtnant Jägerstam". Han hade dock inte det allra ringaste anspråk på att ha känt Jesus, annan än par renomme, som salig kattgreven brukade säga. Uppgiften att vara författarens språkrör har löjtnant Jägerstam fått dela den med den antikvariska bokhandlaren Josef Marin, ursprungligen en av bifigurerna i "Martin Bircks ungdom". I målaren Kasper ha många, och icke med orätt, tyckt sig skymta Henning Bergers skugga. I en och annan av mina noveller, men inte många, kan man finna en hastigt nedkastad kontur av några av mina samtida, och det möter i de flesta fall ingen svårighet att identifiera dem. I "Resan till Rom" förekommer en liten historia, som säkert har förefallit många av mina läsare till den. grad barock att den omöjligt kan ha haft något att göra med någon verklighet, men som icke desto mindre är ett stenografiskt troget referat av ett samtal som faktiskt har ägt rum. En kort tid efter min fars död--för närmare fyrtio år sedan--besökte jag den präst, som hade officierat vid begravningen, för att överlämna ett anspråkslöst belopp, inlagt i ett kuvert med svarta kanter. Jag blev vänligt mottagen, och prästen inledde nästan genast det samtal--alldeles övervägande en monolog, blott avbruten av ett eller annat kort inpass av mig--som står i den nämnda samlingen under titeln "Så sant mig Gud hjälpe". Då jag läser denna monolog, förefaller den mig matt i jämförelse med den verkan den hade i herr pastorns högst dramatiska föredrag och diktion. Han var en uppskattad predikant. Då jag kom hem, skrev jag genast upp vårt samtal utan alla tillägg eller förbättringar. Men det gick alltså några årtionden, innan jag gjorde litterärt bruk av min anteckning. Prästen, som jag i historien har roat mig med att ge en berömd schackmästares namn och gjort till en ung man, är nu död för många år sen, ogift och barnlös. En författare begagnar väl alltid, mer eller mindre, sig själv som modell. En del har jag redan sagt därom, och mera är heller icke att säga. Mitt livs händelser ha icke varit alldagliga, men de återspeglas blott i ringa grad och i genomskinlig form i mina böcker. Med andras personer och öden har jag alltid försökt att fara varligt. Men jag vill dock gärna än en gång anföra det ord av en vis man--det var Anatole France-som jag redan har citerat: Det är omöjligt för en människa att leva utan att skada. MINA MINNEN AV OSCAR LEVERTIN (1936) Min bekantskap med Oscar Levertin började med att vi växlade ett par brev. Det var visst på nyåret 1892. Jag hade som en ödets kastboll blivit vinddriven till en liten stad i södra Sverige -- det var för resten Kristianstad -- som medarbetare i den ena av stadens båda tidningar. Den var liberal och kallades följaktligen, enligt bruket på den tiden i svenska landsorten, av allt bättre folk för "skandaltidningen". I verkligheten var den högst anständig och trots sitt namn, Nyaste Kristianstadsbladet, en av Sveriges äldsta tidningar. Men jag kände mig förstås högst ensam och olycklig, hade ingen att tala med och ingen att skriva för--ingen som jag kunde läsa upp mina dikter för, och det var det allra värsta. En dag tog jag mod till mig, samlade ihop en bunt vers och sände dem med ett brev till Oscar Levertin, vars "Legender och visor" hade kommit ut på hösten 91. De hade inte haft någon särskilt stor publiksucces, och de hade blivit ganska kyligt mottagna av tidningskritiken, som på den tiden inte alls var angelägen att proklamera nya genier. Men jag och ett par av mina jämnåriga vänner älskade dem. Det fanns därför ingen vars omdöme jag hellre ville höra än Oscar Levertins. Hans svar kom efter några dar. Han berömde med stor värme en av mina dikter men lämnade de övriga åt sitt värde, som han tydligen inte fann stort. Det gjorde mig förstås inte så glad. Och den lilla tröst jag kunde hämta av berömmet var det inte heller så mycket bevänt med, eftersom mitt samvete sade mig att den dikt, som han hade fäst sig vid, var inspirerad av en strof ur Svenska psalmboken, som Oscar Levertin av naturliga skäl inte kunde väntas känna så noga till. Det dröjde dock ännu ett par år innan jag efter min återkomst till Stockholm gjorde Oscar Levertins personliga bekantskap. Jag hade sett honom några gånger i Kungl. Biblioteket, och en dag presenterade jag mig. Jag tyckte jag kunde våga det, ty jag hade då redan blivit en smula känd, inte som poet men som författare av några noveller och kritiska essayer, särskilt i Ord och Bild. I Kungl. Bibliotekets läsesal pratas det inte, jag valde därför det ögonblick då jag såg Levertin lägga ihop sina böcker och papper och göra sig färdig att gå. Han föreslog en promenad ut i staden, och vi följdes åt. Jag påminde honom om hans brev angående mina diktförsök och upplyste honom om hur det förhöll sig med den enda dikt han hade tyckt om bland dem. Han skrattade gott och sade, att han visserligen inte var alldeles obekant med Svenska psalmboken, fast han inte hade råkat lägga märke till den psalm jag påstod mig ha plagierat. Vi gick ett par slag i "Torget", som man gjorde på den tiden. Det var en av de första vackra vårdagarna. Utanför gamla Dramaten lyste solen på den vanliga gruppen av teaterns hertig, dess vikomter och markisinnor i kamratligt småprat med Konjander och Agapetus, alias Ellen Hartman. Kung Oscar hade tagit sig en stunds ledighet från omsorgen om brödrafolkens väl och var ute på promenad mellan överhovjägmästaren och den lilla muntra och roliga general Lagerberg, kallad "Sven i helvete". Och klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal skald som begrovs--eller kanske en gammal skojare, jag minns inte så noga. På Jakobs torg, där det hemska tomrummet efter Gustaf III:s opera gapade till vänster, växlade vi i förbigående utsökt artiga hälsningar med den "dansande greven" också kallad "sjungande greven" och "rutiga greven". För tillfället var han dock inte rutig, det var bara på sommaren, och han varken dansade eller sjöng, det gjorde han bara på sina nattliga strövtåg kring Stockholms gator. Jag berättade för Levertin något han hade sagt till mig nyligen en kväll på Rydberg--han hade kommit i prat med mig och mitt sällskap, det hade blivit tal om judar, och då jag frågade:--Är greven antisemit? hade han svarat:-Nej, inte alls -- tvärtom! Jag säger alltid: Moses, Jesus och Offenbach--det är min treenighet! Levertin skrattade åt den lilla roligheten, och många år senare dök den upp i hans minne och kom till användning i en novell till en jultidning. Jag vill minnas att den hette "Rikedom". Den står i hans "Sista noveller", som kom ut efter hans död. Oscar Levertin hade vid den tiden redan i flera år varit änkling efter sin första hustru. Sitt hem som gift hade han haft i Uppsala, där han var docent i litteraturhistoria, men under min korta uppsalatid hade jag inte ens sett honom; han var tjänstledig och låg i Davos i Schweiz för sitt hårt angripna bröst. Där hade han också funnit bot, och under hela den tid jag kände honom var han vid god hälsa. Nu bodde han i Stockholm, där han nyligen hade börjat sina föreläsningar vid Högskolan, som jag också följde en tid. Sin bostad hade han i en liten ungkarlsvåning vid Engelbrektsgatan, strax ovanför Karlavägen, men litet högre upp vid samma gata, hörnet Lilljansplan, hade han sitt föräldrahem, dit han ibland kunde inbjuda några av sina vänner. Och till dem hade han snart nog den vänligheten att också räkna mig. Familjen ansågs vara om inte rik så dock ganska förmögen, men det hade den blivit genom arv, inte på gamle Levertins konsthandel. Han ansågs inte för någon framstående affärsman. De vackraste sakerna ville han helst behålla själv och lär inte sällan ha vägrat att sälja dem, och om han hade något mindre bra, avrådde han sina kunder från att köpa det. Gud vet vad han med sådana metoder egentligen sålde. Det var väl mest färger, ty konsthandeln var också färghandel, och Karl XV hade hört till hans kunder. Men vid den tid då jag gjorde familjens bekantskap, hade han för länge sen upphört med konsthandeln, av vilken han huvudsakligen hade en mycket värdefull kopparsticksamling i behåll. Han såg för resten själv ut som ett magnifikt gammalt kopparstick, eller kanske snarare som en etsning av Rembrandt, då han bredde ut sina blad under lampan på förmaksbordet. Där träffade jag naturligtvis också Oscar Levertins bror-senare polismästare och rådman i Karlskrona--och hans syster Anna, som just hade översatt en novell av Anatole France: "Judeens ståthållare"--novellen om Pilatus, som på gamla dar inte kunde erinra sig någon person vid namn Jesus, som man påstod att han hade låtit korsfästa. . . Jag tror nästan att det var det första jag läste av France. Där blev jag också närmare bekant med Heidenstam och Tor Hedberg. Min gamle skolkamrat och gode vän Carl Laurin och hans unga fru hörde också till kretsen, likaså Axel Lundegård, som jag inte hade träffat förut, och hans eleganta och älskvärda unga fru. Vilhelm Stenhammar spelade och sjöng vid pianot stora stycken av "Parsifal"--men en i sig själv något spröd tenor, som han kunde trolla med så att den med olika klangfärg kunde väcka föreställningen om både bas och sopran. . .--Man går från salighet till salighet, sade Oscar medan Stenhammar tolkade långfredagsmusiken, "Charfreitagszauber". Och det tyckte jag verkligen också. Jag har aldrig förstått varför Nietzsche blev så ursinnig över "Parsifal". Det var kanske texten som retade honom, men den har jag noga aktat mig för att läsa. Oaktat Wagners "Parsifal" är från början av åttiotalet, får jag en stark stämning av nittiotal då jag tänker tillbaka på denna "kristliga" långfredagsmusik, spelad i ett judiskt hem för idel icke-kristna gäster. Oscar Levertins anseende och betydelse var under hela nittiotalet och sedan till hans död oavbrutet stigande. Hans föreläsningar vid Högskolan samlade en stor och varmt intresserad åhörarskara, och på senhösten 1896 blev han hyllad vid en fest på Grand Hotel av ett antal vänner och beundrare. Det var då jag fick det nöjet att göra bekantskap med Daniel Fallström, som jag tidigare huvudsakligen hade känt genom myter och legender, och övertyga mig om hans historiska verklighet. "Rännstenens sångare hälsar dig, ädle skald!" sade Daniel--som i verkligheten aldrig har skrivit någon rännstenspoesi--i ett litet skåltal. Det var vid denna fest hedersgästen vid sin i någras tycke alltför tidiga och nyktra hemfärd hyllades av några glada själar bland hans vänner, som sprungo en bit efter droskan och ropade "judejävel!" Jag har i en av mina gamla böcker berört denna episod och skall därför inte komma närmare in på den här. Men man far naturligtvis en alldeles barock föreställning om ett sådant kamratskämt, om man uppfattar det i en senare, mycket dummare och råare tids belysning. * Från maj 1897 till sin död var Oscar Levertin, som envar vet, Svenska Dagbladets ledande kritiker och dess främsta kulturpersonlighet. Han gjorde nästan i ett slag denna tidning till den litterärt och kulturpolitiskt tongivande--en ställning som tidningen bevarade ännu åtskilliga år efter hans död; andra fingo skörda där han hade sått, och därom är intet att säga; sådan är livets vanliga gång. För politik hade Oscar Levertin blott ett sekundärt intresse, och tidningen, som på hans tid ännu icke hade uppnått förbindelse med något politiskt parti, hade nödgats välja ett slags ställning "över partierna", men en politisk artikel måste man ju i alla fall ha ibland. Jag minns när den första skulle skrivas, eller åtminstone en av de första, men har tyvärr glömt vad den handlade om. Politiska dagsartiklar skrivas ju med sparsamma undantag som i sand eller som rinnande vatten, i nästa vecka finns det inte längre någon som minns dem. I början av det nykonstruerade Svenska Dagbladets tillvaro, från maj 1897, var det min gode vän Simon Brandell som skulle sköta politiken. Han var en mångkunnig och skarpsinnig man, men vid den tiden ännu utan all journalistisk rutin-senare blev han som bekant en framstående tidningsman--och då han skulle skriva sin första politiska ledare, var det nära att den aldrig hade blivit skriven. Han började sin artikel gång på gång men tyckte var gång att det skrivna var alldeles idiotiskt och kastade det i papperskorgen. Han visste sig helt enkelt ingen levande råd, och då midnattsklockans tolv slag klingade genom rummen--från Klara kyrktorn genom ett öppet fönster--hade han ännu inte en enda liten pappersremsa att lämna åt de manuskripthungriga tryckeripojkarna. Situationen var mer än dyster. Jag hade kommit från någon av småteatrarna och i största hast raspat ner en kort recension, och jag skulle ha velat ge mycket för att hjälpa min stackars vän Simon. Jag tänkte på ett ställe i Ibsens "Rosmersholm": Ulrik Brendel, som skulle hålla sitt stora epokgörande föredrag. Men det blev aldrig hållet, ty just då han skulle börja, gick det upp för honom att han ingenting hade att säga. "Just då jag står parat till att tömma ut mitt överflödighetshorn, gör jag den penibla upptäckten att det är tomt." Då dök plötsligt Oscar Levertin upp som ur en lucka i golvet. Jag vet inte om han hade blivit eftertelefonerad eller om hans vägar av en slump hade fört honom upp på redaktionen just då; han hade ingen tjänstgöring där--sina artiklar skrev han oftast hemma--men kom ofta upp ändå. Han talade vänligt och lugnande till Simon, som var nästan gråtfärdig--och det var jag för resten också. Han fiskade upp kasserade bitar ur papperskorgen. Han utvecklade de synpunkter, som man på förhand var överens om att artikeln skulle utgå ifrån. Efter en liten stund var Simon i god gång med sin artikel, och den blev färdig i tid. Jag erinrar mig att C. G. Tengvall, som först var redaktionssekreterare i Dagens Nyheter och sedan i ett par år andre redaktör i Svenska Dagbladet, betraktade Oscar Levertin som Sveriges främste journalist och tidningens ur alla synpunkter värdefullaste medarbetare. Han var långtifrån ensam om den meningen. * År 1899 ingick Oscar Levertin sitt andra giftermål med Ebba Mesterton, änka efter en ung officer. Jag kände henne inte förut, men mindes henne från min tidigaste ungdom som den unga fröken von Redlich, en av Stockholms kanske inte vackraste men stiligaste flickor och syster till en av mina skolkamrater. Vid tiden för sitt giftermål med Oscar var hon i början av trettioårsåldern och föreföll väl de flesta som typen för en elegant och kanske något kylig världsdam. Och en världsdam var hon naturligtvis, men en av dem som med begynnande mognad hade fått starka andliga intressen. Deras hem vid Karlaplan, i fonden av Kommendörsgatan--där jag så ofta såg den gröna lampan i Oscar Levertins arbetsrum lysa i sena natttimmar, jag bodde nämligen en tid själv i närheten-blev nu, liksom tidigare föräldrahemmet, en samlingsplats för hans vänner. Emellertid hade jag själv kort förut ingått mitt första giftermål, men min hustrus sjuklighet tillika med andra omständigheter gjorde det omöjligt för oss att annat än undantagsvis deltaga i sällskapslivet, och då jag inte heller längre var redaktionell medarbetare i Svenska Dagbladet träffades vi under de följande åren mindre ofta än förut, oftast hos gemensamma vänner, i synnerhet hos bankdirektör Ernest Thiel och hans fru, vilkas hem redan då började utveckla sig till vad som några år senare blev Thielska galleriet. En vacker sommarmorgon i början av juni 1906, då jag hade sett mig tvungen att upplösa mitt hem, satte jag mig på tåget söder ut. På köpenhamnsbåten nästa morgon såg jag plötsligt Oscar Levertin komma ombord. Jag minns inte om han hade varit med på samma tåg som jag, fast vi inte hade sett varandra, eller om han hade rest med nattåget. Han skulle närmast till London för att göra studier i Linnean Societys arkiv och sedan följa Linnes spår till Holland. Jag visste naturligtvis redan att han planerade ett stort verk om Linne. Och han visste på sin sida besked om sammanhanget med min resa. Jag skulle bara till Köpenhamn och tills vidare stanna där, och jag planerade för övrigt ingenting alls--såg över huvud ingen framtid för mig. Men det sade jag naturligtvis ingenting om. I stället sade jag--gud vet hur det föll mig in-- att jag ville forsöka skriva ett skådespel. Det tycktes intressera honom mycket livligt, fast jag inte hade den avlägsnaste aning om vad skådespelet skulle handla om och alltså inte kunde säga något om det. Men jag måste lova honom att komma hem till honom och läsa upp dramat, när det blev färdigt. Själv skulle han vara tillbaka i Stockholm senast i september. Medan vi stod och pratade vid relingen, såg jag professor Hans Larsson komma promenerande på däcket. Oscar Levertin hade besynnerligt nog aldrig träffat honom förr, men det hade jag, och jag fick alltså presentera de två herrarna för varandra. Vad vi sedan pratade om minns iag inte så noga--kanske om Vitalis Norströms filosofi, det låg ju närmast till hands för bägge professorerna -- men jag var av privata skäl inte i stånd att nämnvärt deltaga i samtalet. Himlen var blå och Sundet var blått, och i ett blått dis hägrade redan Köpenhamn långt borta. I Köpenhamn skildes vi med handslag och ömsesidiga och goda önskningar. Jag trodde mig vara alldeles slut som författare, och det var med en viss galghumor jag erinrade mig, att jag på ångbåten hade lovat Oscar Levertin att skriva ett skådespel, som jag skulle läsa upp för honom i september. Men jag skrev det verkligen. Det blev "Gertrud". Och jag kom verkligen tillbaka till Stockholm i september fast jag egentligen inte hade tänkt mig det då jag reste ut. Men skådespelet var ännu inte riktigt färdigt, det fattades ett par scener på slutet. Jag tog in på ett hotell, jag skrev de scener som fattades, och när jag skrivit sista ordet var det sent på natten. Jag gladde mig verkligen åt att få läsa upp det för Oscar Levertin. Han hade från första början följt mitt författarskap med vänligt intresse, och en sak var jag säker på: han hörde inte till dem som skulle bli ledsna om det var bra och glada om det var dåligt. Nästa förmiddag fick jag telefonbud att han var död. MINA TIDIGASTE MINNEN AV CARL LAURIN (1938) En vacker dag--troligen en septemberdag, ty jag tycker mig minnas att höstterminen redan hade pågatt en liten tid-- i den första gryningen av åttiotalet, detta i alla bättre kretsar sedan så utskällda och hånade decennium, visade sig en ny grabb i skolan. Skolan var "gamla Lagårdslande", som just alldeles nyss hade förvandlats till Östermalms lägre allmänna läroverk eller något i den vägen--i alla händelser något som inte var ägnat att göra lärjungarna högfärdiga. Det var skolhuset inte heller; det var bara ett par år gammalt, men alldeles utstuderat fult och otrevligt. Den nya grabben väckte strax ett uppseende, som inte var enbart smickrande. Han hade nämligen knäbyxor. Ett sådant plagg kunde möjligen ursäktas de allra minsta småkräken i första klassen, men i andra--och det var där grabben uppenbarade sig--väckte det skandal. Långbyxor, det var värdighetstecknet, som markerade avancemanget från småbarnsskolan till storskolan. Märkvärdigt nog kan jag dock inte minnas att knäbyxorna föranledde någon kroppslig misshandel--det var något visst friskt och livat med den nya grabben, som avväpnade, och det värsta han fick höra var några antydningar om hans föräldrars gräsliga fattigdom, som inte medgav inköp av tyg till långbyxor. Men Calle och jag blev aldrig klassrumskamrater --vi gick i parallellklasse}, både i Ladugårdslandet och sedan i Norra Latin. Mina skolminnen av Carl Laurin måste därför självklart vara ganska dunkla, och detsamma gäller naturligtvis också hans hågkomster av mig från samma tid. Vad han minns är att jag ibland fick puckel av kamraterna, vilket han förklarar med mitt i deras tycke alltför vårdade uttal av svenska språket. Jag har en enklare förklaring: klena kroppskrafter och mod i proportion därtill. Och han säger i sin självbiografi, att han aldrig såg mig åka skridsko. Men det gjorde jag verkligen, både innerskär och ytterskär, och fortsatte därmed ännu under den tid, då jag efter naturens ordning hade börjat så smått frekventera krogar. En gång åkte jag skridsko från en krog till den nästa--från Stallmästargården till Ulriksdals värdshus. John Kindborg, som både Calle och jag i vår oskyldiga ungdom skattade högt som målare, var med den gangen, men nu har han laga förfall och kan inte vittna. I mina dåvarande ögon var han Sveriges störste landskapsmålare, men han förvånade mig något litet genom att säga "kyssmiassle" i damsällskap. En gång, då Carl Laurin, Bo Bergman och jag några ar efter skoltiden konfronterade våra minnen, upptäckte vi att vi också hade varit läskamrater. Vi hade alla tre "gått fram" för kristendomslektorn i Norra Latin, John Personne, som med tiden blev biskop i Linköping. Men vi hade mycket dunkla minnen från den tiden, både om varandra och om prästen. Det var vid den tiden Personne gav ut sin högst uppseendeväckande pamflett om "Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen". I sin undervisning var han mild och fridsam och ganska intetsägande, men da han fick en penna i handen släppte han fan lös. Min far hade inköpt broschyren, men gömde den för mig. Jag måste stjäla mig till att läsa den. * Vad jag minns av skolkamraten och läskamraten Carl Laurin är således minimalt. Vännen och levnadskamraten lärde jag först känna under min korta Uppsalatid i hans studentrum vid Bäverns gränd och på Gästis och Taddis. Men förlåt mig, kära Calle--jag kan inte mera. Nyss hörde jag i radion en morrande och skällande tysk hundröst från Nürnberg förkunna kriget. MIN YNGSTE SON Förord till Mikael Söderberg: "Drömmar och dagdrömmar" (193 1) Då min yngste son Mikael föddes en mörk decembermorgon 1903 var det inte någon lycklig värld han kom till. Föräldrarnas äktenskap var obotligt olyckligt, hemmet redan på väg mot upplösning. Händelsen ville, att jag just den natten hade suttit och läst i en tysk översättning av "Tripitaka", De tre korgarna, en samling av buddhismens heliga skrifter, och fäst min uppmärksamhet vid dessa ord i kapitlet "Om orsakskedjan": Ur födelse uppstår ålderdom, död, smärta, lidande, sorg, förtvivlan. Ur det lilla barnets födelse, som då ägde rum, uppstod visserligen inte ålderdom--men allt det övriga, i rikt mått. Han var en liten vacker gosse, med moderns fina drag. Som så många begåvade barn var han i några avseenden sent utvecklad, i andra brådmogen. Fastän flitig och med stor ambition var han ingen framstående skolgosse; han hade sina egna tankar, som ofta hindrade honom från att följa med i undervisningen med den uppmärksamhet som krävs. Han var bara tretton år, då han sade till mig en kväll vid brasan: --Pappa, tänk om allting bara är en dröm? Om ingenting är verkligt? Och han tillade med en eftertanke som var åtskilliga år före hans ålder: --Men det vore ju detsamma ändå. Alldeles detsamma som om det vore verkligt. Det är ju välbekant att många filosofer i mera mogen ålder ha haft besök av samma tanke och satt den i system; det är den gamla historien om kakelugnen, som "existerar inom mig", men om vars existens "utom mig" ingenting kan vetas. Filosoferna ha dock inte alltid kommit till samma strängt logiska slutsats som min då trettonårige son. En offentlig värdering av hans begåvning och av det lilla, som han under sin korta tillvaro som författare hann frambringa, är naturligtvis inte min sak. Här skall blott erinras om att kritiken av hans första och i livstiden enda bok, "Den främmande staden" (1928) icke tillskrev honom någon litterär påverkan från mig. Hans litterära ideal voro andra än mina, och mest anglosachsiska: Edgar Allan Poe, R. L. Stevenson, Oscar Wilde. Det gladde mig att se, att han inte kunde sägas trampa i mina spår. Och naturligtvis hade han inte heller på sin litterära bana någon nytta av att vara min son --det blev tvärtom en av de många stenarna på hans väg. Han var en främling i världen och kände sig själv så. SÖREN KIERKEGAARDS SJUKDOM (1934) En gång i tiden, för snart hundra år sen, skrev en ung student vid namn S0ren Kierkegaard en kritik över H. C. Andersens nyutkomna roman "Kun en Spillemand"--en kritik som blev en hel liten bok, om vilken det blev sagt att inga andra än kritikern och hans offer hade orkat läsa den. En mycket elak kritik, som skulle ha varit mördande om den varit mera lättfattlig, och om H. C. Andersen eller hans läsare någonsin hade drömt om att ställa sådana krav på en andlig personlighet som den unge studenten ställde. Goethes Werther skulle ha stått sig lika skralt i en sådan examen. H. C. Andersen var då ännu den fula ankungen som alla hackade på. Med tiden blev han gammal och världsberömd. Den unge studenten blev aldrig gammal, och popularitetens gåva var honom nekad en gång för alla, men också han har dock kommit ut på långresor efter sin död; då och då kommer det ut mer eller mindre djupsinniga kommentarer över S0ren Kierkegaards verk på tyska, holländska, franska, spanska och ännu flera språk. "Intet snille utan en smula galenskap" -- dessa Senecas ord har S0ren Kierkegaard på flera ställen, både i dagböckerna och i sina offentliga skrifter, anfört med tanke på sig själv. Intet under då att hans öde och hans gåta har frestat en psykiatriker med så starka och djupa litterära intressen som Hjalmar Helweg, som till sina föregående studier över Grundtvig och H. C. Andersen nyligen har fogat ett högst betydande verk om S0ren Kierkegaard, ett verk som icke blott ger vad det lovar--"en psykiatrisk-psykologisk studie" -- men mycket mera. Boken har vid jultiden kommit ut i svensk översättning av dr Julia von Sneidern, som med stor smidighet har löst särskilt den svåra uppgiften att försvenska de många citaten ur S0ren Kierkegaards dagböcker. Spiralerna och sicksacklinjerna i Kierkegaards tankegång kunna stundom vara besvärliga att följa, och i dagböckerna, som icke skrevos för att komma för våra ögon, blir han ofta verkligt svårbegriplig. Av de tre storheter som Helweg hittills har behandlat var blott Grundtvig i populär mening "tokig", och även han naturligtvis blott tidtals. När den gamle titulärbiskopen faller på knä för änkedrottning Caroline Amalie och profeterar, att hon skall föda den danske Messias, Holger Danske--det är den sortens enkel och hederlig galenskap som vem som helst kan förstå. På mellantiderna var han en i världslig mening mycket klok och ovanligt livskraftig man, som på sin sena ålderdom två gånger gifte sig rikt och förnämt. S0ren Kierkegaard var däremot aldrig i populär och juridisk mening "verkligt galen" men heller aldrig i världslig mening "riktigt klok". Som det framgår av hans dagböcker kände han sig nästan ständigt balanserande på gränsen. Men då Helweg om S0ren Kierkegaards själstillstånd genomgående använder ordet "sinnessjukdom", måste den i dessa ämnen mindre orienterade läsaren upplysas om att detta ord här icke står i det allmänna språkbrukets mening men blott i dess betydelse som psykiatrisk term. Lindrig sjukdom är ju också sjukdom, och liksom det finns kroppsliga sjukdomstillstånd som icke isolera patienten från hans vanliga omgivning, så finns det naturligtvis också själsliga lidanden som icke kräva eller ens motivera hospitalsvård. Men sinnessjukdom tycks numera vara den psykiatriska termen även för sådana själsliga lidanden. Det är ju välbekant att, som Helweg säger, "stora andliga rörelser ofta kunna föras tillbaka till perso ner, vilkas själsliv har varit utpräglat patologiskt". Sjukdom smittar; hälsa smittar tyvärr icke. Någon stor andlig rörelse, med anslutning från massorna, har S0ren Kierkegaard visserligen (i olikhet med Grundtvig) aldrig väckt, varken i samtiden eller eftervärlden, men i bildningens övre lager har hans personlighet och verk tilldragit sig ett så mycket mera intensivt och ständigt växande intresse. Man erinrar sig en av hans egna aforismer: "Naar Hvalen er såret, dykker den ned på Havets Bund og udspröjter Blodstraaler; döende er den forfärdeligst; Silden derimod dör strax, og naar den er död, er den så död som en Sild." För Grundtvigs og Kierkegaards danska samtid vid mitten av förra århundradet har säkert den förre tagit sig ut som valen och den senare snarare som en sill. Nu är perspektivet ett annat. Men bägge voro präglade och märkta, fast på mycket olika sätt, av samma själssjukdom, den manisk-depressiva psykosen--ett av nedärvda anlag utvecklat lidande, som djupt ingriper i den sjukes själsliv, formande och omformande men blott under svårare anfall förvirrande och aldrig helt förstörande. De ärvda anlagen möter det i Sören Kierkegaards fall ingen svårighet att konstatera. Fadern var en tungsint grubblare, som i sin kraftigaste mannaålder, då han hade förvärvat en för den tiden betydande förmögenhet, plötsligt upphörde med sin affär och tillbragte återstoden av sitt ovanligt långa liv i yttre overksamhet. I Kierkegaards författarskap skymtar fadern ofta fram som ett gåtfullt gammalt original med stundom barockt geniala infall. Hos Sörens äldre bror Peter Christian -- också han en ovanlig men mera utåtriktad begåvning, biskop och kulturminister --finner man den manisk-depressiva psykosens alla symtom i deras mest typiska form, framför allt en "skranten samvittighet", för att begagna bygmester Solness' ord om sig själv. Det innebär alldeles icke att den sjuke i verkligheten har något nämnvärt på sitt samvete; oftast är det en eller annan bagatell, som i hans sjuka fantasi förstoras till något förskräckligt. Biskop Kierkegaard tog plötsligt sitt avsked, ville sända tillbaka sina ordnar (vilket regeringen icke tillät) och förklarade sig ovärdig att vara präst. Han önskade till och med bli ställd inför domstol för att "bekänna"--men hade ingenting att bekänna. Också biskopens son blev sinnessjuk och vårdades länge på en anstalt, och en av S0ren Kierkegaards systersöner berövade sig livet. Liksom biskopen led också Sören Kierkegaard av en "skranten samvittighet" i en form som alldeles slående erinrar om broderns sjukdomsfall. Det framgår av hans dagboksanteckningar och skymtar stundom också fram i hans offentliga skrifter, att han förebrådde sig någon svår och hemlighetsfull "synd", vars närmare beskaffenhet har satt Kierkegaardsforskningen svåra myror i huvudet. I en anteckning från 1843 talar han om en "hemlig not". . ."som ofta gör vad världen skulle kalla bagateller till oerhört viktiga händelser för mig". Vad Kierkegaard har menat med "den hemlighetsfulla noten" vet man icke, men anteckningen röjer att han själv i klara stunder ganska väl har insett att hans samvetsförebråelser hade sin djupaste grund i hans eget sjukliga tungsinne. I hans förlovningshistoria spelar denna "hemliga not" en avgörande roll: han har en "synd" på sitt samvete, och han fattar det som en oavvislig plikt att bekänna den för sin älskade, om han skall kunna gå in till ett äktenskap med henne; men han kan det icke, och förlovningen bröts. I anteckningar från 1843 är han starkt upptagen av tanken på att bli präst, men också där ställer sig den "hemliga noten" i vägen, han känner sig ovärdig; han studerar med iver den kanoniska rätten för att se, vilka synder kyrkan ovillkorligen fördömer, och han grubblar mycket över regeln "de occultis non judicat ecclesia" (kyrkan dömer icke om hemliga ting). Han törs knappt gå till sin bokhandlare för att köpa den kanoniska rätten av fruktan att bli genomskådad (oaktat bokhandlaren knappast kunde finna något påfallande i att en teolog studerar den kanoniska rätten) och samtidigt planerar han en bok med den latinska regeln som titel. I en anteckning från 1846 har hans "synd" tagit sådana dimensioner att han överväger, om han bör "uppenbara sin skuld eller fly till utlandet för att undgå upptäckt". Läsaren studsar och blir förskräckt: det har alltså varit fråga om något verkligt kriminellt? Men året efter talar han på nytt om att bekänna sin skuld--för att därefter kunna bli präst! Det kan således inte gärna ha varit fråga om något vanärande brott, tänker läsaren med en suck av lättnad. I verkligheten har han naturligtvis lika litet som brodern haft något nämnvärt att bekänna. (Man har bland annat med ledning av en dunkel dagboksanteckning gissat på ett enstaka bordellbesök en gång i ungdomen.) Ett annat tydligt utslag av den manisk-depressiva psykosen är den fantastiska föreställning han i dagboksanteckningarna visar sig hysa om det intryck hans skrifter gjorde. Stundtals kunde han ställa sig intet mindre än martyrdöden i utsikt. Man skall icke vänta att i Helwegs fina utredning av de invecklade trådarna i Sören Kierkegaards utvecklingshistoria finna någon ensidigt fackmässig inställning; han är icke blott psykiatriker men framför allt en skarp och klok psykolog, som på intet vis offrar åt den moderna tendensen att göra all psykologi till psykiatri. Och hans verk är alltigenom präglat av en gammal Kierkegaardbeundrares kärlek och vördnad för undersökningens föremål. * S0ren Kierkegaards omfattande och rikt fasetterade, dels skönlitterära, dels filosofiska författarskap är, som ju envar vet eller tror sig veta, helt och hållet bestämt av hans religiösa inställning. Det oaktat har han icke själv betraktat sig som någon "religiös natur". Där har han naturligtvis rätt, så mycket mer som det icke finns några religiösa naturer; religiositet i Kierkegaards mening är tvärtom väsentligen en strid mot den egna naturen, och det gäller om all religiositet som vill vara något annat än ett fasthållande vid det en gång inlärda. Religionens eget anspråk är ju att vara det allmänmänskligaste av allt, och det viktigaste av allt; den kan då omöjligt vara beroende av några speciella naturanlag, som anlag för musik eller högre matematik, och ur religionens egen synpunkt är allt tal om "religiösa naturer" egentligen djupt irreligiöst. Som djupt gripen av det religiösa framstår i alla händelser Sören Kierkegaard i hela sitt författarskap; men han hade icke alltid varit det. Det finns en lucka i hans religiösa utveckling, det vill säga i vad man vet om den. Man vet av ett brev från den unge studenten Sören Kierkegaard till hans några år äldre släkting, naturforskaren P. W. Lund, att han vid den tiden (1834) har ställt sig mycket kritisk mot kristendomen. "Ortodoxien"--skriver han i detta brev--"har jag så att säga vuxit upp i, men så snart jag själv började tänka, började efter hand den oerhörda kolossen vackla." Han säger sig icke blott ha sett "det skeva, som låg i många enskilda punkter" men finner sig också tvungen att "låta kristendomens huvudbasis stå in dubio". Det är icke tonen hos en ung man från ett troende hem, som gärna vill bevara sin barndomstro men känner sig anfäktad av tvivel; det är en ung man, som redan i flera år ("så snart jag själv började tänka" --och man kan vara viss om att han började därmed tidigare än de flesta) har känt sig växa ur sin barndomstro. Och i en dagboksanteckning, sannolikt från 1835, talar han om "den underligt kvalmiga luft, som slår oss till mötes i kristendomen". Icke blott för hans tanke men också för hans känsla har således kristendomen i hans tidiga ungdom verkat frånstötande. Det måste då ha legat en omvändelse mellan denna tid och hans senare liv--men om en sådan omvändelse säga hans bevarade dagboksanteckningar intet (de äro visserligen ganska fragmentariska, i synnerhet under denna tid) och över huvud är ingenting bekant därom. En hållpunkt har man trott sig finna i en av alla Kierkegaardforskare mycket omdebatterad dagboksanteckning, sannolikt från något av åren 1835--38-den är odaterad, skriven på några lösa blad, och har icke kunnat med någon visshet tidsbestämmas--om en "jordbävning", som vid denna tid har uppskakat honom och "påtvingat" honom "en ny ofelbar tolkning av alla fenomen". Man har som bekant gissat på att "jordbävningen" skulle ha bestått i upptäckten att fadern en gång vid tio--tolv års ålder, som vallpojke på den jylländska heden, i förtvivlan hade förbannat Gud. Anteckningen säger dock ingenting därom, och jag kan icke finna att den över huvud har någon karaktär av omvändelse. Där finns intet om några övervunna tvivel eller om en nyvunnen tro, ty så kan man väl knappast fatta de icke just religiöst gripna eller gripande orden "en ny ofelbar tolkning av alla fenomen". Där finns heller ingenting om ånger eller förkrosselse över egen syndaskuld, och det bör väl dock, efter vad jag föreställer mig, vara ett huvudmoment i varje omvändelse. Dessutom härrör anteckningen av allt att döma icke från den tidpunkt, då "jordbävningen" nyss hade inträffat, men från en två eller tre år senare tid, då den kan ha blivit omformad och omtolkad i hans sinne och fått en långt större betydelse än han först hade tillagt den. Under dessa år måste omvändelsen ha ägt rum, men hans anteckningar ha ingenting att upplysa därom. Efter denna tid talar han om kristendomen som något han självklart alltid har trott på. Och "ortodoxien" bereder honom icke längre några svårigheter; i "Begrebet Angest" ( 1844) tillbakavisar han uttryckligen den åsikten att sagan om syndafallet--Eva, ormen och äpplet--skulle vara en myt och behandlar den med djupt vetenskapligt allvar som en pålitlig framställning av en historisk händelse. Det är påfallande att Sören Kierkegaard, som i sina anteckningar annars har sysslat så ingående med sitt livs obetydliga yttre och stormiga inre upplevelser, intet har att säga om sin omvändelse eller ens att en omvändelse har ägt rum. "Jordbävningen" förklarar ingenting; han hörde ju icke annars, hur egocentrisk han än var, till den sortens människor som låta sin livsåskådning bestämmas av privata händelser, och man har svårt att föreställa sig att han som mängden av vulgära kristna alldeles kan ha ignorerat eller hoppat över sanningsfrågan. Det enda vissa är att, som Helweg påvisar, "Sören Kierkegaard vid denna tid ej var en normal, själsfrisk människa". Han led av en depression som hade börjat hösten 1835 och tog fart under våren 1836, då den bland annat tog form i självmordstankar. Det är vid denna tid hans maniskdepressiva sjukdomsanlag ha kommit till sitt första svåra utbrott. Sören Kierkegaard har för övrigt själv sett och på många ställen givit uttryck åt det nära sambandet mellan hans religiositet och hans sjuka sinne, och han har med skarp intuition ställt saken på sin spets i en anteckning vari han betecknar vad han kallar "det patologiska beviset" för kristendomens sanning som det enda för honom avgörande. Visserligen har "patologisk" här icke den vanliga medicinska meningen men står som härlett av patos i detta ords sekundära betydelse: lidelse. Men att frändskapen mellan Sören Kierkegaards religiösa lidelse och hans själsliga lidande icke är mindre än den nära språkliga släktskapen mellan de två orden, därom visar han sig själv fullt medveten. -- Hans mening med det "patologiska" beviset är naturligtvis den, att den lidelse varmed en åsikt omfattas och förfäktas är det säkraste kriteriet på dess sanning. Det är dock icke bekant att han någon sin har tillämpat detta egendomliga sanningskriterium på andras åsikter. "Martyrernas blod"--det var för S0ren Kierkegaard det enda bevis för kristendomens sanning som han över huvud tog i betraktande. Att under kristendomens första arhundrade många tusen gånger flera judar än kristna blevo offer för sin religiösa tro-därom hade han ingenting läst i sina kyrkohistoriska handböcker. Därför upprörde det honom att leva i en tid och ett land, där det inte ens med bästa vilja tycktes kunna låta sig göra att bli martyr för kristendomen. Han beslöt sig icke desto mindre för att försöka. Han levde ju i en tid och ett land, där alla människor trodde sig vara goda kristna. Han hade redan länge tyckt sig finna att det var något misstänkt med den saken, och till sist blev det honom klart, att detta idylliska tillstånd helt enkelt var liktydigt med att kristendomen alls icke existerade. I statistiken: millioner av kristna. I verkligheten: ingen. Om man anställer några tusen präster och lärare, som ha till sitt levebröd att förkunna "den religionen att månen är gjord av en grön ost", så skall det aldrig slå fel att just den religionen--att manen är gjord av en grön ost-blir den härskande i landet. Om den store ironikern Kierkegaard hade levat i våra dagar skulle det utan tvivel ha roat honom att se, hur statsmakten i ett stort europeiskt land med stor energi arbetar på att ersätta kristendomen med den religionen att månen är gjord av en grön ost. Metoden har dock den avigsidan, att när en religion väl har blivit härskande i landet, kan ingen längre veta om det i verkligheten finns någon som tror på den. I alla händelser finns det ingen som tror på den av något annat skäl än det, att han blivit uppfostrad i den tron och att det inte är rådligt att ge uttryck åt någon annan. I S0ren Kierkegaards liv och verk blev "kyrkostormen", som upptog hans sista levnadsår, det enda moment som i samtiden, om också blott en kort tid, tilldrog sig någon uppmärksamhet av en större allmänhet. I en dagboksanteckning talar han om "de utomordentliga gåvor att väcka samtiden", varmed Gud hade utrustat honom, och det är sant att den samling flygskrifter, "Ojeblikket", som han utgav under sitt sista levnadsår, i hela den nordiska litteraturen står alldeles utan motstycke i lidelsefull polemisk kraft. Det lyckades honom dock långtifrån att "väcka samtiden" eller ens eftervärlden. Hans kyrkostorm gick alldeles utan verkan fram över huvudet på en förbluffad och gapande allmänhet, både präster och lekmän, och den danska statskyrkan (som för övrigt kallar sig "folkkyrkan"--genast litet gladare!) tog officiellt ingen notis om hela saken. Kyrkan har ingenting att frukta varken av den frommes stränga krav på "sann kristendom" eller av tankens och vetenskapens sanningskrav. Bägge delarna kunna efter sakens natur blott göra intryck på ett försvinnande fåtal. Hjalmar Helweg: 50ren Kierkegaard. En psykiatriskpsykologisk studie. (1934.) MÅNREGNBÅGEN En Andersenarabesk (1935) För hundra år sen fanns det en ung dansk poet och författare med ganska tvivelaktigt anseende och med en framtid, som såg ganska mörk ut. Han hade redan i åtskilliga år ansetts "lovande", men det ansågs också, inte minst bland hans vänner och beskyddare, att han mycket illa motsvarat förväntningarna. Det fanns mycket att anmärka--hans rättstavning var slarvig, och hans humanistiska bildning hade vissa luckor, som kritiken aldrig försummade att göra det mesta möjliga av. Men han måste skriva för att leva--en födkrok som nästan ingen ännu hade försökt i Danmark eller Norden före honom. Han dugde inte till något annat. Han var inte präst, som de flesta andra danska poeter den tiden, han hade heller ingen annan ämbetsexamen och kunde inte få någon tjänst. Och det allra värsta var att han med sin barnsliga fåfänga var alldeles ur stånd att dölja, att han trodde sig vara skapad till något stort. Den sjukan skulle man väl åtminstone kunna bota honom för! I en fin och vänlig familj, där den unge poeten ofta var middagsgäst, fast åtminstone herrn i huset inte hade några höga tankar om hans begåvning, blev han en gång mottagen av värden, som med alla tecken på muntert lynne vecklade upp sista numret av J. L. Heibergs Flyvende Post. --Här ska ni höra, sade han, den där Heiberg, det är en tusan till karl i alla fall! Han kan skriva! Det var ett poem, värden kunde knappt läsa upp det för skratt, i synnerhet när han kom till slutet--ett alldeles genomskinligt porträtt av den olycklige unge poeten: Se där på backen står en lång person med ansiktet så blekt som salig Werther och med en näsa, stor som en kanon, och ett par ögon som små gröna ärter... --Men pappa, sade husets unga dotter--en puckelryggig flicka, som hade blivit poetens förtrogna-det där poemet har Andersen själv skrivit! (Andersen hade, Gud vet varför, signerat poemet med ett litet "h", och Heiberg hade tyckt så bra om det att han lät signaturen passera.) Slut på munterheten. Husfadern lade ifrån sig tidningen, gav poeten en mindre vänlig blick och gick in i ett annat rum. Men man hade också en annan sak emot den unge Andersen: han ljög så förskräckligt. En historia, som han själv hade fantiserat ihop, kunde han för bättre verkans skull berätta som om han hade upplevat den. Hans vänner visste dock mycket väl att han var sanningsenlig i allvarliga saker, och med sin ovanligt skarpa och vakna iakttagelse skulle han säkert inför rätta ha avlagt pålitligare vittnesmål än de flesta andra. Han såg mycket som ingen annan lade märke till. I "En Digters Bazar" har han berättat, hur han en kväll i Smyrna såg nymånens smala, lysande skära utfylld av hela måncirkeln i ett svagt blaaktigt ljus. Fenomenet är välkänt, och man behöver inte resa till Orienten för att se det, det kan också iakttas i Danmark eller Sverige, och förklaringen anses vara den, att medan nymånens smala kant är skarpt belyst av solen, är den övriga månen på samma gang svagt belyst av jorden, det vill säga av det solljus som jorden reflekterar--ett ljus, som är svagt i jämförelse med solskenet men dock många gånger starkare än fullmånens ljus på jorden; sedd från månen måste jorden ta sig ut som en ofantlig måne. Denna förklaring hade man kanske ännu inte på Andersens tid, och hela fenomenet var alldeles okänt för allmänheten; ingen hade givit akt på det. Kritiken förklarade helt enkelt att det var ett av hans vanliga dumma fantasterier. Och att han ljög hederligt folk mitt i ansiktet, då han ville inbilla dem att han hade sett regnbågen i månsken, det var ju klart! Hör bara: VÄDERKVARNEN PÅ BACKEN Vårt landskap här är ganska platt, men månen skiner ju i natt! Dock, vad vi vid dess ljus ha sett, är blott att allt går ut i ett. Men se, nu bakom kröken här vår väg en smula uppåt bär, och kvarnen, som på backen står, gör att en tavla dock man får. Se kvarnens vingar, hur de gå, och hjulen ini likaså! En karl ses knoga på en säck, två andra spela kort om knäck; ölkannan mitt på bordet står, och kvarnen, ja den går och går, och månen på alltsammans ser igenom mörka skyar ner. Men se, nu störtar plötsligt ur de brustna molnens skock en skur! På mjuka ängen kalv och ko bli störda i sin bästa ro; på marken finna de ej lä men stå som leksakskor av trä. Dock månen ej försvunnen är, och se--regnbågen skimrar där! Regnbågen över kvarnen står, dess vinge, tycks det, mot den slår. Men under mjölnarhusets tak, där sover lugnt, trots knak och brak, en sju års pojke, mjölnarns son. Han sover ensam. Långt ifrån, i kyrkans skugga, ren hans mor i graven under mullen bor. Han hör hur hjulen gå och gå, han lärt sig deras språk förstå, han känner deras kras och mas och ser igenom rutans glas hur vingarna gå upp och ner i ring, i ring, än upp, än ner; så kvarnen går i dagar, år, så länge den på backen står. Ganska nätt, för all del! Men regnbågen i månsken? Har man nånsin hört på maken! Det är ju helt enkelt oförskämt att driva med folk på det viset! En kritiker tog poeten i allvarlig upptuktelse i den högt ansedda Maanedsskrift for Literatur. Kritikern var en sträng och allvarsam kyrkans man. Händelsevis träffades poeten och kritikern kort efteråt, en kväll hos H. C. Orsted, och nu fick poeten också en muntlig överhalning för sin månskensregnbåge: det var verkligen bra djärvt att komma med sådana påhitt! --Ja, men jag har ju själv sett den, svarade poeten. --Var då, om man får fråga? --En kväll ute på Vesterbro! --På Vesterbro! Ja, tänkte jag inte det! Alltså på den där teatern med pantomimer och trolleri! Casortis Theater--ha ha! Andersen vädjade till 0rsted. Och det behövdes verkligen den store naturvetenskapsmannens auktoritet för att övertyga kritikern om att månregnbågen lag inom naturens och verklighetens gränser. Därför skall man dock inte tro att kritikern lät övertyga sig om att Andersen hade sett den. Det var tydligen något han hade hört talas om--men sett den, nej det hade han vid Gud inte! Jag har aldrig sett regnbågen i månsken, men jag misstänker att det beror på att jag inte har haft ögonen med mig. Då man är ute och går i månsken, riktar man ovillkorligen blicken mot den sida av himlen, där månen är. Men om månregnbåge skulle bildas, visar den sig på motsatta sidan. En regnbåge brukar ju inte heller vara någon lång stund, och då den naturligtvis inte lyser med så starka färger som dagens regnbåge, har det nog ofta hänt att den har undgått all uppmärksamhet. Om man skall få se en månregnbåge, bör det nog helst vara i augusti-september eller mars-april. I de ljusa sommarnätterna är månskenet för svagt; om vintern är det ju ofta snö i stället för regn, och månen står då under en stor del av natten för högt på himlen för att kunna göra en regnbåge. (Därför ser man heller aldrig om sommaren någon regnbåge mitt på dagen, då solen står högst.) Som barn stod jag en gång vid ett vattenfall i klart månsken; jag hade stått där förut i solsken och sett, hur regnbågen spelar i vattnet, där det splittras till regnstänk; detsamma såg jag nu i månskenet, med blekare färger, och jag förstod naturligtvis att man ibland måste kunna se den riktiga regnbågen också i månsken. Men jag har aldrig fått se den. Man har talat så mycket om Andersens naivitet, och han var naturligtvis naiv i sin egocentricitet-- en egenskap som tycks vara gemensam för nästan alla stora diktare och konstnärer och som hos så många andra har tagit sig lika löjliga och långt mera frånstötande uttryck än hos honom. Det hindrar inte att han hade ett särdeles gott förstånd. I sitt förhållande till kristendomen var han i verkligheten inte mera naiv än Oehlenschläger, H. C. 0rsted och andra av den danska samtidens ledande kulturpersonligheter. Liksom de betraktade han en stor del av bibelns berättelser som sagor och myter. S0ren Kierkegaard, som ingen har kallat naiv, var i det kapitlet mycket enfaldigare än han. I de fall, där det är tankens klarhet det kommer an pa, hade han ett sa redigt huvud som någon. Matematik var ett av de ämnen han utmärkte sig i på gymnasiet, ibland fick han till och med biträda vid undervisningen. Och han var inte heller naiv i praktiska saker. Någon förmögen man blev han aldrig--det fanns ju nästan ingen litterär äganderätt på hans tid-men det tycks hån inte heller ha brytt sig stort om, det var berömmelsen han törstade efter, och han förstod sig briljant på att finna alla vägar till den. En av de viktigaste var furstegunst, och han blev snart en verklig virtuos i konsten att vinna den. Man skall dock vara försiktig med att tillägga honom någon barnslig tro på konungadömet av Guds nåde; han var inte mera naiv än att han hade en liten räv bakom örat och visste att den behövdes. Han var en stor människokännare, både av natur och erfarenhet, och långtifrån blottad på "världslig klokhet". Då kungen (Kristian VIII) en kväll på teatern vänligt hälsade honom från sin loge, kunde han först knappast tro att hälsningen gällde honom och var i alla händelser klok nog att inte låtsas märka den; han visste alltför väl att han skulle ha blivit föremål för allas avundsjuka hån och gyckel om han hade rest sig upp och besvarat den. Och kungen förstod honom. Men det förstås, även om berömmelse var honom viktigast, förstod han också mycket väl vad pengar kunde vara bra för, i synnerhet när han var alldeles pank. Och det var just vad han var då han för hundra år sen hastigt och lustigt smorde ihop sitt första lilla häfte "Eventyr, fortalte for Börn". Han hade inte ens pengar till hyran för sin lilla dubblett. Hans senaste biograf, Signe Toksvig, fäster uppmärksamheten vid att de två första av dessa sagor, "Elddonet" och "Stor-Klas och Lill-Klas", huvudsakligen handla om pengar -- om magiska och knepiga sätt att trolla pengar, massor av pengar! ANATOLE FRANCE (1921) Då Jacques Stekvändare (i romanen "La rotisserie de la reine Pedauque", på svenska "Drottning Gåsfot") efter att ha förlorat sin gode lärare, abbe Coignard, som under mystiska och tragiska omständigheter blev mördad på landsvägen från Paris till Lyon av en judes brottsliga hand, och efter att senare ha sett sin förnäme beskyddare herr d'Astarac, alkemisten, astrologen och mästaren i alla hemliga vetenskaper (högst osäkra vägar till den eviga saligheten !) omkomma i de lågor som förtärde hans slott, hans laboratorium och hans enastående bibliotek, i jämförelse med vilket det kungliga biblioteket blott var en sophög av makulatur -- då Jacques Stekvändare efter dessa märkvärdiga upplevelser ägnar en minnets och saknadens suck åt sina unga års handledare i latin och grekiska liksom i konsten att hantera buteljer, kortlekar och flickor och i konsten att bli salig--kort sagt: i den sanna levnadskonsten och den sanna tron-slutar han med dessa ord: "Ingen återger mig denna outtömliga källa för kunskap och moral; ingen skänker mig ens en skugga av detta behag, denna visdom, denna genomträngande tanke, som lyste från herr Jerome Coignard. Jag håller denna man för att ha varit det älskvärdaste snille, som någonsin har blomstrat på denna jord." Anatole France, född Jacques Anatole Thibault i det "latinska kvarteret" i Paris 1844 och gudskelov ännu inte död, men bara sjuttiosju år gammal, har i denna lyckligtvis alltför tidiga nekrolog slående karakteriserat sig själv. Det har funnits större diktare än Ariatole France--många. Det har funnits större filosofer, eftersom man i filosofiens historia nästan bara räknar med systembyggare, icke med eklektiker, filosofiska kritiker. Det har funnits större romanförfattare; som sådan är France snarast en lysande avslutning på en epok, som hade sett sin storhetstid före honom. Det har funnits större historiker, trots att France i sitt enda historiska verk, "Vie de Jeanne d'Arc" --ett resultat av många års studier--, har förenat solid källforskning med ett konstnärskap som gör verket så fängslande som någon roman. Och det har funnits större kritiker (åtminstone en--naturligtvis Georg Brandes). Anatole France var i sex år (1886--92) litteraturkritiker i Le Temps, och hans artiklar från denna tid ha samlats i fyra band, "La vie litteraire". Varenda sida i dem lyser av kunskap och kritiskt förstånd, men man frapperas på samma gång av att engelsk och tysk--vad man med ett högst oegentligt uttryck brukar kalla germansk--dikt och tanke nästan icke tycks existera för France. Hans bildning är helt och hållet fransk och klassisk. Låt mig resumera: det har funnits och det finns större diktare, filosofer, romanförfattare, historiker och kritiker än Anatole France; men jag vet ingen som i den grad och i så utsökt sammansättning har varit allt detta på en gång, och våd Jacques Stekvändare säger om herr Jerome Coignard vågar jag säga om France: "Jag håller denna man för det älskvärdaste snille som någonsin blomstrat på denna jord." Visserligen--älskvärdhet är inte det högsta. Voltaire var också älskvärd, fast han blev så hatad, och hans största ära låg inte i det älskvärda utan i det krigiska. Det är samma sak med France. Han har icke hållit sig innesluten i något estetiskt elfenbenstorn, men liksom Voltaire slagit manliga slag för sanning och rätt. Anatole France nådde först sent, vid närmare femtio ar, fram till en erkänd förstarangsplats i sitt eget lands litteratur, och naturligtvis ännu senare till världsrykte. För den stora populariteten tycktes han icke skapad. Han var i mycket "en otidsenlig"; på en tid då naturalismen behärskade litteraturen var han i sin litterära smak snarast akademisk, liksom han politiskt var konservativ, ända till Dreyfusaffärens stormtid kom honom att finna sin rätta plats. Han debuterade 1873 med en liten diktsamling, "Les poemes dores", vars första dikt är en strålande invokation "Till Ljuset"--en profetisk devis för den unge poetens hela kommande verk och liv. Redan året förut hade han emellertid skrivit en liten roman, "Les desirs de Jean Servien", till vilken han förmodligen inte lyckades finna någon förläggare, eftersom den inte kom ut förrän 1882. Hela Anatole France "i ett nötskal" ligger redan i denna ungdomsbok, hans vemod, hans milda ironi, hans underström av värme. En bok av motsvarande valör skulle i ett litet land genast ha lagt en säker grund för sin författares berömdhet, men i den väldiga franska bokproduktionen drunknade den--trots att författaren kort förut hade vunnit en utmärkelse av Franska akademien för en annan bok ("Le crime de Sylvestre Bonnard"). Det skulle dröja ännu ett årtionde innan France nådde fram till en plats i solen. Han hörde inte av naturen till de "hjärtan som säljas i många upplagor" (för att citera Wilde) och under hela åttiotalet upptogs förgrunden i Frankrikes litterära liv av andra storheter, bland vilka Zola och Daudet blott voro få år äldre än han, Maupassant och Bourget flera år yngre. France skrev under denna tid mest noveller och kritiker. I noveller med ämnen från samtiden hade han sin överman i Maupassant, som på detta område blev det klassiska mönstret för oräkneliga novellister jordklotet runt, från Ryssland till Amerika och (efter vad jag hört sägas) Japan; men i ämnen ur historien, ur forntid, legend och saga, utvecklade han sig under denna tid till mästaren över alla andra. Bland hans berättelser från 1880-talet intar "Balthasar"--titelnovell i en samling med samma namn--en rangplats. Som diktare når kanske Anatole France i denna på en gång naiva och djupa, praktfulla och rörande saga sitt högsta--och den högsta skönheten nå även de största diktare blott sällan. Men mästarnoveller i ordets egentliga mening har France för övrigt skrivit många. Några av dem ha lika mycket som hans romaner bidragit till hans världsberömdhet. Detta gäller framför allt "Ståthållaren över Judeen", novellen om den gamle Pilatus, som plågad av gikt tillbringar en sejour vid den mondäna badorten Bajae och där träffar en ungdomsvän, Lucius Aelius Lamia, med vilken han kan prata om gemensamma minnen från den inte just angenäma tid, då hans plikter mot staten höllo honom fången i det smutsiga och dystra Jerusalem, bland de barbariska judarna, som skreko på hädelse mot sin gud då han ville förse staden med vattenledning! Dessa judar, som till på köpet hade hemliga förbindelser i Rom och intrigerade bakom hans rygg, så att han stod maktlös mot deras fanatism och gång på gång blev tvingad att låta korsfästa några stackars satar, som inte hade gjort annat ontän att inlåta sig i löjliga religionsgräl och smäda en av landets gudar, en gud som de kallade Moses. . . "Sannerligen, Lamia, om jag inte hade varit besjälad av en naturlig känsla för min plikt mot staten, hade jag hellre dragit mig tillbaka till mina gods på Sicilien."--Lamia för samtalet på en av dessa svärmare, som ådrog sig offerprästernas raseri genom sina offentliga tal och som påstods göra underverk, liksom så många andra. "Han hette Jesus och var från Nazaret. Minns du honom?"--Pilatus för handen till pannan som för att söka i sitt minne. "Jesus från Nazaret? Nej. Det minns jag inte." Jag vet inte om det i hela världslitteraturen finns en slutreplik i en novell eller roman, som i den grad kastar en blixtbelysning över berättelsens ämne. Hela den kristna världen, de flesta "fritänkare" inberäknade, har svårt att frigöra sig från den inbillningen, att den tilldragelse som utgör huvudämnet för evangelierna (men som ingen samtida författare har omnämnt) måste ha väckt ett visst uppseende i samtiden. Svagheten i de flesta historiska skildringar är--som Brandes säger--den, att de skildrade händelserna tilläggas en betydelse, som de först på långt senare tid ha fått. France är den förste historiske berättare, som har förstått att sätta den händelse och den person han behandlar på dess rätta plats i dess egen tid. Han är i det fallet en nydanare, som har givit nytt liv åt en konstform--den historiska romanen och novellen-som just på den tid, då han nyskapade den, ansågs nästan ha dragit sin sista suck. Däremot har han aldrig (som Flaubert och hans efterföljare) överlastat sina skildringar med tidsfärg i accessoarer. Han har en medfödd instinkt för det väsentliga; där sticker han sin sond, och sticker rätt. Sitt högsta mästerskap i denna konstart når han i novellsamlingen "Klio" (1901), fem noveller, av vilka den första handlar om Homeros och den sista om Napoleon. Jag kan inte neka mig nöjet att ur en av dessa, "Atrebaten Komm", återgiva (ur minnet, ty jag har inte boken till hands) ett samtal mellan Caesar och den nordgalliske hövdingen Komm, som Caesar naturligtvis kallar Commius i sina "Kommentarer till det galliska kriget", novellens historiska källa. Caesar, ''nyfiken att lära känna barbarernas seder och föreställningar", utfrågar Komm angående gallernas religion. Han får veta att de dyrka månen, "emedan natten är äldre än dagen", och emedan månen alltid står på gallernas sida mot deras fiender.--"Men varför menar du, Commius, att månen skulle älska gallerna mer än romarna? Ty även i Rom dyrkas månen som en gudinna, och varför skulle hon finna mera behag i edra offer än i våra?"--"O, Caesar, tänk på vad du säger! Hur skulle romarna kunna veta något om månen, som ilar genom skyarna över våra skogar? Visserligen har månen ett starkt och klart ljus, men du vill väl inte försöka inbilla mig att den skulle kunna lysa ända till Rom? Avståndet är för stort." Denna konst att inifrån belysa ett primitivt tänkande--och över huvud ett tänkande, som icke är hans --är mer än något annat utmärkande för France och för hans berömda ironi, som alldeles icke är någon ironi i ordets traditionella betydelse. Ironi i traditionell (och egentlig) mening är en i grunden högst vulgär uttrycksform, som man ofta kan få höra prov på, då käringar gräla, eller i sämre tidningspolemik, men som man inte skall söka hos Anatole France. Mot slutet av åttiotalet riktade sig hans kulturhistoriska intresse med förkärlek mot de första kristna århundradena; denna förkärlek tar sig uttryck i åtskilliga noveller från denna tid och samlade sig 1890 i romanen "Thais", den första bok med vilken France helt slog igenom i sitt hemland (och den första av hans böcker som blev översatt till svenska). Mer än trettio år tidigare kände sig hos oss den unge Viktor Rydberg dragen till samma ämnessfär och behandlade den (i "Den siste athenaren"), visserligen med en nu föråldrad romanteknik, men på samma gång med en kunskap, som hos en ung tidningsman i Göteborg år 1859 förefaller mer än överraskande, och med en intuition för tidsbelysningen som nästan föregriper France. En skillnad är betecknande: den unge Viktor Rydberg är fullt förtrogen med och betonar starkt de inslag av grovt bedrägeri, som förde kristendomen till seger. France är naturligtvis lika litet som Rydberg okunnig om den sidan av saken, men han betonar den icke; han betonar hellre, här som nästan alltid, naiviteten, och han har aldrig -- åtminstone aldrig före den vändpunkt som Dreyfusaffären blev i hans utvecklingsgång--vänt sig med direkt polemik mot någon religion; han ser på religionen blott historiskt och folkpsykologiskt. Jag har i det föregående, summariskt, utan uppräknande av alla böcker och utan att uppehålla mig vid biografiska detaljer sökt ge en kontur av den Anatole France, som länge var okänd och oberömd men som plötsligt i början av 1 890-talet vann en världsberömdhet, som han aldrig på reklamens väg hade lagt två strån i kors för att uppnå, men som naturligtvis beredde honom ett oskyldigt nöje, då den kom av sig själv. Hans produktion efter denna tid vågar jag förutsätta vara sa känd av den läsande allmänheten, att jag kan fatta mig kort därom. Men det är dock just i denna senare produktion, de sista trettio årens, han har givit oss sitt författarskaps starkaste must och mognad. Två år efter "Thais" utgav han den stora roman, "La rotisserie de la reine Pedauque",' som bildar en mittpunkt och tyngdpunkt i hans produktion. Denna bok är i Sverige så känd och uppskattad--mer än i något annat land utom Frankrike--att jag kanske kan bespara mig ett närmare ingående på den. Men France, som med rätta gäller som en inkarnation av galliskt intellekt, har i denna bok, den rikaste i hans produktion, utvecklat en gestaltskapande fantasi, som ingalunda är utmärkande för fransk ande. Skall man söka ett motstycke hos Rabelais? Men Rabelais skapade blott groteska sagokarikatyrer. Moliere? Han skapade typer, som goda skådespelare kunna fylla ut med verkligt liv, men som i den skrivna texten förbliva typer. Voltaire, från vilken Anatole France närmast leder sitt andliga stamträd, hade ringa gestaltskapande fantasi, och minst i det komiska. Han var sin tids kvickaste karl, men han var, om en sådan paradox kan vågas, kvick utan sinne för det komiska. Som poet ' Den som önskar närmare upplysningar om denna mystiska drottning, som i romanen blott förekommer som skylt för ett värdshus, hänvisas till Rydberg: "Undersökningar i germanisk mythologi" I, sid. 67--69. och teaterförfattare var han stor blott i det tragiska och patetiska; han skrev aldrig en god komedi, och personerna i hans satiriska romaner och sagor äro marionetter. Rousseau var (liksom Strindberg) för egocentrisk att kunna intressera sig för andra, och i gestaltskapande fantasi kommer han inte i betraktande. Diderot har i "Rameaus brorson" gjort en liten sak som skvallrar om vackra anlag för gestaltskapande fantasi, men det stannar vid ett utkast, och pudelns kärna var utan tvivel ett sammanträffande på ett kafe mellan Diderot och en verklig brorson till den verklige Rameau. Bakac är den enda franska skribent, som härvidlag kan komma i jämförelse; han har skapat ett väldigt galleri av gestalter, fyllda med ett sjudande liv; han förstod sig på både galenskap och sunt förnuft, men han hade varken nog metod i galenskapen för att skapa en d'Astarac eller nog levnadsvisdom för att skapa en Jerome Coignard.--Jag hade så när glömt Beaumarchais. Hans Figaro är kanske den enda levande gestalt i fransk litteratur som har en viss, om än mycket avlägsen släktskap med abbe Coignard. Men det är i alla fall skillnad mellan en barberare och en teologie doktor! I gestaltskapande fantasi kan Anatole France i "Drottning Gåsfot" blott jämföras med Shakespeare och Bellman. Tyvärr har France aldrig haft tillfälle att göra bekantskap med Bellman, som kanske dock är en av förutsättningarna för abbe Coignards popularitet i Sverige. Jag fruktar att han inte heller har mycket sinne för Shakespeare och att han snarare--i den mån han hämtat någon inspiration utifrån -- har hämtat den från Petronius, vars pikareska romanfragment, av eftervärlden kallat "Trimalchios gästabud", har avsatt ett och annat spår i "Drottning Gåsfot". "Den röda liljan" (1894) är den enda stora kärleksroman Anatole France har skrivit. Men han var femtio år då han skrev den, och det är kanske orsaken till att Kärleken och Visdomen i den föra en oavgjord strid, om vilken man skulle kunna säga, som om många andra bataljer, att "mörkret åtskilde de stridande". Dess charm är av så övervägande intellektuell art, att det kommer något skugglikt och avlägset över den kärlek och det kärlekens lidande, som skulle vara bokens huvudtema.--I det kapitlet har France aldrig nått Maupassant, som i lärdom och förstånd var en så mycket enklare gosse än han, men som i "Ett liv" (som Tolstoj älskade), i "Vårt hjärta" och i "Stark som döden" har röjt en djupare erfarenhet av livets, kärlekens och dödens hemligheter än France. Vi närma oss nu Dreyfusaffärens tid, slutet av nittiotalet. Stormen, som delade vågorna, som skilde agnarna från vetet, som flyttade skyltar och satte var och en på sin rätta plats. Anatole France, som ända dittills hade varit vad man på svenska skulle kalla "högerman", fast visserligen en fördomsfriare högerman än dem vi ha i Sverige, och som aldrig hade uppträtt aggressivt mot de fördomar som han föraktade--ty han var icke, som Georg Brandes, född till krigare--såg genast klart i saken, genomträngde på ett ögonblick Dreyfusaffärens för eftervärlden inte särdeles gåtfulla, men för samtiden till en början ogenomträngliga mysterium. Och då Zola--hans litterära fiende, som han i sina kritiker i Le Temps hade genomhånat med en mer än tvivelaktig rättvisa-skrev sitt "J'accuse", stod France vid hans sida. Han såg plötsligt klart i saker, som han tidigare inte hade trott sig ha anledning att ägna någon vidare uppmärksamhet. Han såg plötsligt prästerna, som han hade älskat med ett slags kulturhistorisk kärlek utan att tro på dem, och generalerna, som han hade beundrat med en politisk beundran utan att älska dem, göra allt som kunde göras av förfalskningar, buvknep och skoj för att hindra sanning och rätt att göra sig hörda i en sak, som utan deras åtgörande skulle ha varit klar som dagen och av ringa betydelse. Och han såg minst nittio hundradelar av den franska nationen ställa sig på prästernas och generalernas sida i deras sjuka sak. France stod här med Zola och en handfull andra mot nästan hela det franska folket. Det är inte så lätt att förstå, hur en sådan erfarenhet kunde göra honom till demokrat; den borde, skulle man tycka, ha fört honom till det djupaste förakt för demos--folket. Men här trädde på en gång diktarens hjärta och tänkarens djupa tanke i dagen. Han fann sig icke ha anledning att förakta ett vilsefört folk, men väl dem som hade fört det vilse. Han lade skulden på de axlar som kunde och borde bära den, inte på de omyndigas. Han sag med ens klart det centrala problemet i tidens politik i Frankrike: det gällde att försvara det franska folket mot den allians mellan kyrkan och hären, som var på väg att draga Frankrike ned till Spaniens nivå. Den gamle epikureiske högermannen (som dock aldrig hade varit någon troende konservativ) blev socialist; han blev folktalare och agitator och stod ofta på tribunen i en folkmöteslokal samman med Jaures. Georg Brandes har berättat om ett samtal med France om dessa saker. Hur kunde France plötsligt uppträda som apologet för trossatser, som han i hela sitt liv hade skämtat med: för tron på framåtskridandet, på folkets sunda instinkt, på flertalets visdom? Hur kunde han i politik ansluta sig till ideer, som han måste förkasta som tänkare? France svarade med en motfråga: --Vet ni någon annan makt än det socialistiska arbetarpartiet, som kan knäcka kyrkans och militarismens förenade makt? Han gjorde, säger Brandes, den teoretiska frågan till en praktisk. Det var vid denna tid Anatole France skrev sin "Samtidshistoria" ("Histoire contemporaine"), en romancykel i fyra band med herr Bergeret, författarens intellektuella språkrör och andra jag, som huvudperson och förenande länk mellan verkets olika delar. Han har i dessa böcker sprängt all traditionell roman form: tonvikten ligger här mer än någonsin på det som sägs, mindre än någonsin på det som sker. I två böcker har han sedan dess återvänt till en fastare romanform: i "En komedianthistoria" och i "Gudarna törsta". Den förra är oändligt charmerande utan att dock kunna räknas bland sin författares huvudverk. Till dem hör däremot den senare. Som ingen annan har France i denna bok förklarat revolutionstidens psykologi och fångat dess fläkt. Titeln är lånad från en tidningsartikel av Camille Desmoulins 1793. (I Carlyles "Franska revolutionens historia" bär ett av kapitlen samma överskrift. En svensk kritiker med stor auktoritet trodde, tydligen av denna grund, att France här var påverkad av--Carlyle! Högst otroligt; han hade själv källorna på närmare håll än Carlyle.) Anatole France hör till dem som efter en melankolisk och av allt att döma ganska glädjelös ungdom ha blivit glada och skämtsamma med åren. Han har skrivit "Pingvinön", en uppsluppen parodi på Frankrikes historia, med nationalfåfängan som skämtets skottavla. Jag tror inte att hans landsmän upptogo det alltför illa. Hur skulle ett motsvarande skämt ha upptagits i Sverige? Och i skämtromanen "Änglarnas uppror" har den grånade diktaren och tänkaren visat sig som den på en gång lärdaste och muntraste av hädarynglingar. Anatole France hör icke till de skribenter som ha inlett en epok, och i förhållande både till hans verkliga storhet och till hans berömdhet har hans inflytande på samtidens litteratur icke varit påfallande stort. I England har Oscar Wilde, som kände och älskade hans böcker nästan innan de ännu voro kända i Frankrike, rönt inflytande av honom. I Italien har den kameleontiske d'Annunzio i några av sina böcker gjort sitt bästa för att komma honom nära. I tysk litteratur har han knappast satt några spår, ehuru Nietzsche älskade och beundrade honom. I Sverige kan man märka hans inflytande i några noveller och essayer av Oscar Levertin, ett par novellsamlingar av Per Hallström, och hos ännu en författare, som icke här skall nämnas. Även i Carl Laurins kåsörstil gnistrar ofta något av hans speciella esprit. Över huvud har Anatole France sedan länge varit mera känd och uppskattad i Sverige än i kanske något annat land utanför Frankrike, och vi borde därför denna enda gång kunna enas om att applådera valet av nobelpristagare. HISTORIA OCH MYT ROBESPIERRE (1936) Friedrich Sieburgs bok om Robespierre--utkommen i Tyskland år 1935, och nyligen i dansk översättning -- har inte mycket nytt att meddela. Jag har åtminstone inte i den kunnat finna något annat nytt om mannen än att han kunde skala en apelsin med en hand--alltså med den hand som han höll den i. Till gengäld återfinner man med rörelse den gamla sagan om hans misslyckade självmord, avlivad redan av Lamartine och alldeles försvunnen ur nyare franska historikers framställningar. Magra sakförhållanden, ombrusade av en bred flod av retorik: Robespierre, väldiga, hatade skugga, du längtar efter att dricka livets offerblod. Du känner icke törst efter det blod du har utgjutit, men jag ser dig vandra rolös fram och tillbaka på den strandbrädd, som skiljer dödens rike från de levandes land.------Om du hade fått leva, om du hade blivit femtio år, och om du med Bonaparte, Massena, Pichegru, Lannes och Bernadotte hade erövrat halva världen, då hade ditt öde blivit en saga. Men du föll ung, så att säga giljotinerad av din egen ide. "Sludder"--som dansken säger. Men som läsaren kanske redan har gissat, skriver jag inte detta för att rekommendera Sieburgs bok. Den är för tom och lös och uppsvälld av fraser för att förtjäna en kritik. Hellre vill jag erinra om ett och annat som Sieburg har glömt att beröra. Robespierres eftermäle föll strax i händerna på hans fiender, "thermidoristerna" Fouche, Barras, Tal lien, Freron och andra -- en nätt samling av det jakobinska tyrannväldets fulaste fiskar-- och från dem övertogs det alldeles okritiskt och oretuscherat av Carlyle, som trodde sig kunna uttömma mannen med sina båda homeriska epitet, "den sjögröne"och "den obesticklige". Sedan har Taine karakteriserat honom som cuistre. (Ordet brukar översättas med pedant, men dess valör som skällsord motsvarar närmare filister eller bracka.) Men Taine, som är så klar och skarpsynt i sin kritik av det jakobinska styrets ideer, är alldeles blind i sitt hat mot personerna, både Robespierre och alla de andra. Lamartine, som stod revolutionstiden närmare och ännu kände den intimt genom muntlig tradition från släkt och umgängesvänner, har gjort Robespierre mera rättvisa. Men ingen läser längre "Histoire des Girondins": man nöjer sig med titeln och sluter av den, att verket är en panegyrik över girondisterna. Den är tvärtom mycket skarp i sin kritik av dem. För eftervärldens något dimmiga allmänna mening står Robespierre först och sist som en "fanatiker" och som det jakobinska skräckväldets egentlige upphovsman och ohyggligaste utövare. Men hans fanatism var tidens mera än hans egen, och många andra voro långt mera fanatiska än han. Och om någon skall kallas skräckväldets upphovsman var det icke Robespierre och icke ens Danton, men framför allt Marat, som de bägge avskydde och föraktade. Mer än någon annan hade Marat väckt och omsorgsfullt utvecklat pöbelns blodtörst, dess hat mot allt som hade den ringaste smak av styrelse och överhet, och gjort den till ett maktinstrument för sig själv och för kommunalrådet, som han en lång tid behärskade. Historikerna ha i ett slags skamkänsla över Marat velat reducera hans betydelse till den minsta möjliga. Men han var huvudpersonen både i septembermorden--skräckväldets uvertyr--och i aktionen mot girondisterna, som utmynnade i konventets slaveri under kommunalrådet och parispöbeln, ett slaveri som utgjorde själva förutsättningen för skräckväldet. Vad som störtade Frankrike ut i denna avgrund, som länge tycktes bottenlös, var dock framför allt kriget, de första nederlagen och den överhängande invasionen. Detta krig var främst girondisternas verk, men mellan dem och jakobinerna fanns det vid denna tid ännu knappt någon skillnad, och i krigsagitationen slöto jakobinerna mangrant upp vid girondens sida--alla utom en: Robespierre. Han hade vid den tiden--det var senhösten 1791, under försöket med konstitutionell monarki--för länge sedan reparerat sina första fiaskon i nationalförsamlingen och vunnit en stor och ständigt växande popularitet i det radikala borgerskapet, som samlades i Jakobinklubben. Det var där han hade sitt forum, då han som medlem av den första nationalförsamlingen var utestängd från "den lagstiftande". I mer än en månad omkring årsskiftet 1791--92, då krigsagitationen upptog alla sinnen, talade och skrev Robespierre mot kriget. Han hade allt och alla emot sig, sina vänner och sina fiender och "nationens känsla", som Lamartine säger. Han fruktade nederlaget och hoppades ingenting gott av segern. Av nederlaget fruktade han den unga frihetens död. Av segern fruktade han detsamma: en monarkisk militärdiktatur. Men onekligen var utsikten till nederlag den mest närliggande. I hären var all disciplin upplöst, det hade redan visat sig gång på gång och var välbekant för alla. För eftervärlden ser det nästan obegripligt ut att Robespierre verkligen var den ende (bland dem som vågade yttra sig) som under sådana omständigheter fann det mindre lämpligt att börja ett krig. Men både girondister och jakobiner ville kriget, dels för att sprida revolutionens eldsvåda över Europa, dels i hopp att kungen därunder skulle avslöja sig som "förrädare" mot nationen. Vid den tiden hade girondisterna vind i seglen, och hela framtiden tycktes vara deras. Robespierre stod dem nära och var en ofta sedd gäst i Madame Rolands lilla salong. Hans uppträdande mot kriget medförde brytningen. Det såg ett ögonblick ut som om Robespierre ensam skulle kunna uppväga hela den offentliga meningen och lägga en sten i vägen för girondisternas förhoppningar och framtidsdrömmar. De kunde aldrig förlåta honom det. Om han också kanske var litet avundsjuk på deras lättflytande sydfranska vältalighet så var det dock icke hans avund mot dem, men deras hat mot honom--ett hat vari de också, fast mera sekundärt, innefattade Danton--som senare fick så tragiska följder för dem. Det var mot Robespierre--inte mot Danton eller Marat --de ett år senare i konventet riktade sitt första angrepp, som naturligtvis gick "på livet lös". Men han förstod att försvara sig. Då man vet att populariteten var den enda grund Robespierre hade att stå på (i "världslig" mening) och hans enda skydd och försvar--låt vara ett bräckligt försvar!--tycks mig hans uppträdande mot kriget inte stämma riktigt bra vare sig med den carlyleska myten om hans "feghet" eller med Taines tarvliga cuistre. Man citerar också gärna vad hans girondistiske fiende Condorcet sade: "Han har inga ideer." Han hade Rousseaus ideer, liksom jättesnillet Lenin och hans medsnillen hade Marx'. Han hade tidens ideer- och några andra hade varken Mirabeau eller Danton eller filosofen Condorcet själv. Och de fattiga ideer, han hade, tog han så allvarligt att han inte bara satte in sitt liv för dem--det gjorde på den tiden nästan vem som helst--men till och med sin popularitet. Den modige Danton vågade aldrig något sådant. Och om man frågar efter politiska handlingsideer, så var han ingalunda renons på den varan. Åtminstone en av dem lyckades han med stora och avgörande följder förverkliga. Men det är inte hos Carlyle man skall söka upplysning om det, och Sieburg vet inte heller något om den saken. Carlyles revolutionshistoria, som snart fyller sina hundra år, är visst fortfarande den mest populära, åtminstone utanför Frankrike. Den är tyvärr skriven på det viset, att den som inte vet alltsammans förut, helst lite bättre än författaren, får en högst förvirrad föreställning om sakerna; de orediga sakuppgifterna drunkna i berättarens satirisk-patetiska kommentar. I det kapitel, som efter en tidningsartikel av Camille Desmoulins har fått titeln "Gudarna törsta!" läser man om de marsdagar 1794, då parisarna häpna gnuggade sig i ögonen vid underrättelsen att Hebert, Chaumette, "revolutionsgeneralen" Ronsin och ett helt stort sällskap av de allra pålitligaste patrioter, alltså de allra värsta terrorister, hade blivit fängslade. Vad var meningen? Skulle giljotinen nu plötsligt börja användas mot skurkar? Vem i all världen kan ha fallit på en sådan ide? Jag vet inte om Carlyle själv visste att det var "den sjögröne"; i sa fall har han glömt att upplysa läsaren därom. I hela kapitlet nämner han inte Robespierre annat än i förbigående, och i annat sammanhang. Han tycks själv fatta saken som ett oförklarligt mirakel, sänt av en rättvis och barmhärtig försyn. Det som hade inträffat var i verkligheten revolutionens vändpunkt och början till slutet på det jakobinska skräckväldet. Hebert, som genom sin tidning Pere Duchesne hade blivit Marats arvtagare, behärskade jämte sina kumpaner kommunalrådet, nationalgardet och den pikbeväpnade pöbeln. Konventet och välfärdsregeringen levde var dag med kniven på strupen och nödgades gång på gång under det ständiga upprorshotet antaga de vansinnigaste lagar om maximipriser och annat, ofta mot bättre vetande. Robespierre befriade den statsmyndighet, som i välfärdsutskottet hade börjat utkristallisera sig ur kaos, från detta dagliga upprorshot. Marats lik vilade i Pantheon, men hans skugga följde Hebert och hans flock till giljotinen. Efter "hebertisterna" följde Danton och hans närmaste krets. Det tros att Danton inte hade någon högre önskan än att draga sig tillbaka till sin hembygd och i fred njuta av sitt rov--hundratusentals francs i mutor från Orleans och den kungliga civillistan (dessa pengar dock troligtvis redan bortslösade) och rika byten från hans mission i Belgien och Holland--och om Robespierre hade kunnat lita på det, skulle han med all sannolikhet ha lämnat honom i fred. Men Dantons förflutna höll honom fast. Naturligtvis hör det till saken, att han inte blev anklagad och dömd för sina brott--det skulle ha stritt mot hela den jakobinska regeringens officiella moral. I stället fantiserade Saint-Just ihop en anklagelseakt, full av tokenskap. "Folkets röst" har alltid tagit parti för Danton mot Robespierre. Danton har fått en mängd statyer, Robespierre ingen. Men med den klokt planlagda och djärvt och snarrådigt utförda aktionen mot hebertister och dantonister tycks Robespierre ha uttömt den sparsamma fond av handlingsenergi som naturen hade bestått honom. Han hade med denna aktion visat vartåt han syftade: skräckväldets avlösning. Men därmed hade han väckt krafter och utmanat intressen, som blevo honom övermäktiga. Det var i synnerhet underrättelserna om Carriers, Fouches, Barras', Talliens och många andra konventskommissariers ogärningar i landsorterna som hade upprört honom och kommit honom att längta efter ett slut på denna helvetesdans. Robespierre lyckades i välfärdsutskottet genomdriva att några av de värsta--bland dem alla de nämnda--blevo återkallade, men han vågade icke strax något försök att få dem ställda till ansvar. Han måste nöja sig med att själv ge dem ett iskallt mottagande som inte lovade dem något gott. Men därmed förberedde han sitt fall. Han var ingen människokännare, och han visste inte att Fouche, den blivande hertigen av Otrante, var ett verkligt geni i den sköna konsten att klara sig själv. Också hos de andra satte den överhängande faran oanade krafter i verksamhet. Dramats upplösning är välbekant. Robespierres tanke: att göra slut på honom skräckväldet, visade sig outförbar-- för honom. I stället blev den genom en av historiens många barocka överraskningar utförbar för hans fiender, som aldrig haft en tanke på något sådant. Och ödets outgrundliga ironi ville, att Robespierres vänner på kvällen den 9 thermidor tvingade honom att som fredlös ("utanför lagen") taga sin tillflykt till Hotel de Ville, där det nya kommunalrådet--hans anhängare--gjorde ett misslyckat försök att kalla folket till vapen mot konventet. Ack, han hade ju själv vridit upprorsvapnet ur kommunens hand! Man skulle nästan önska att historien om hans självmordsförsök vore sann; han hade verkligen ingen annan utväg. Men det var en nationalgardist av de inträngande konventstrupperna--hans namn var Meda--som sköt honom genom underkäken, just då han skulle sätta sitt namn under ett manifest till hären. Dokumentet, översprutat med hans blod, finns ännu kvar. DE FATTIGA I ANDEN (1935) Ett av de oftast anförda och mest diskuterade ställena i bergspredikan, nämligen själva ingångsspråket, lyder som bekant i den nu gällande kyrkobibeln: Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. I stället för "fattiga i anden" hade den gamla översättningen "de andeligen fattiga". I den formen blev detta bibelspråk, som många torde erinra sig, ofta citerat i mindre uppbyggligt syfte; en ändring och förbättring måste därför i den punkten ha känts som särdeles önskvärd. Jag tror mig emellertid kunna visa, att den traditionella uppfattningen av detta ställe, både i den ena och den andra formen, högst sannolikt beror på ett gammalt missförstånd. Varken den gamla eller den nya översättningen uttrycker vad evangelisten med någon rimlighet kan tänkas ha velat säga. I så ordagrann översättning som möjligt och med en typografisk anordning som motsvarar de gamla texternas -- utan skiljetecken och utan mellanrum mellan orden--lyder stället så här: LYCKLIGADEFATTIGAIANDEN TY DERAS ÄR HIMLARNAS RIKE Här måste man nu först och främst erinra sig, att orden i anden, på grekiska topnevmati, äro evangelistens eget inskott i Logiakällans text. Den ordagranna lydelsen av den text som "Matteus" hade för sig, känner man visserligen inte, men på det motsvarande stället i Lukas finnas icke orden to pnevmati, eller det minsta spår av något i den vägen; det har således icke stått i den för bägge gemensamma källan. Det har länge stått klart för den fackmässiga textprövningen. Man bör dock göra evangelisten den rättvisan att antaga--åtminstone om inga skäl tala för motsatsen --att han med sitt inskott icke har haft för avsikt att ändra meningen i den text han hade för sig, men blott att ge en i hans tanke nyttig och riktig förklaring av den. Orden to pnevmati ha sedan långliga tider--såvitt jag vet ända från Vulgatas tid eller troligtvis ännu längre tillbaka--uppfattats som bestämning till "de fattiga", och det kan flyktigt sett förefalla omöjligt att uppfatta dem annorlunda. Men på det viset kan inskottet blott bedömas som en avsiktlig förvanskning. I stället för en lovprisning av de fattiga får man en lovprisning av dem som icke äro fattiga men i stället ha en annan kristlig dygd, den andliga ödmjukhetens. Också den dygden har evangelisten utan tvivel funnit högst prisvärd, men det är icke den han har haft i tankarna här. Han har, som jag tror mig kunna visa, icke tänkt på att avvika från sitt ämne: lovprisning av fattigdomen--den verkliga fattigdomen. Och det har varit långt från hans tankar att betrakta fattigdom på pnevma som något prisvärt. Gamle Grimm, som i sitt lexikon har en hel liten monografi över ordet pnevma och dess bruk i N. T., citerar däri vad Luther (utan tvivel vägledd av Melanchton, som var styvare i grekiska än han) har sagt om detta ords betydelse: "Den högsta och ädlaste delen av människan, varmed hon är skickad att fatta obegripliga, osynliga, eviga ting; korteligen det hus, vari tron och Guds ord bo." Inte bara Matteus och övriga nytestamentliga författare, men också de flesta av samtidens hedniska populärfilosofer och vandrande predikanter skulle utan tvekan instämma i dessa ord. Att prisa en människa lycklig för hennes fattigdom på pnevma skulle ha förefallit dem lika gudlöst som dåraktigt. Man invänder naturligtvis, att det icke här kan vara fråga om fattigdom på pnevma; det är icke "de andeligen fattiga" som prisas lyckliga, det är "de fattiga i anden", vilket alltså skulle vara något helt annat. Men vad? Fattiga i egen föreställning eller inbillning? Nonsens. I ett "pnevmatiskt" inre seende av en högre verklighet? Passar inte här. Det kunde passa, om det gällde "lycklig i anden", men inte när det gäller "fattig i anden". Vad skall då meningen vara? I Grimms lexikon uppräknas en mängd ställen i N. T. (förmodligen alla) där dativen to pnevmati förekommer, men det finns inte ett enda bland dem som på analogiens väg kan sprida något ljus över vad evangelisten skulle ha menat med "de fattiga to pnevmati". Och om jag frågar, inte efter evangelistens mening men efter bibelkommissionens, så är jag lika litet i stånd att i vanligt svenskt språkbruk finna någon hållbar analogi. "Brinnande i anden"--det kan jag förstå. Men "fattiga i anden", det måste antingen vara liktydigt med "andeligen fattiga" (och man kan vara viss om att så gott som alla bibelläsare uppfatta det så) eller också blir det en meningslös fras. Den nya översättningens uttryck är blott mera oklart och därför mindre stötande än den gamlas, som alltför direkt utmanade löjet. Den danska bibeln har från gammalt "de fattige i Aanden", och det har alltid uppfattats som "de enfaldiga". Man har tyckt sig finna ett parallellställe i Matt. 11: 25. Men där är icke tal om pnevma, utan blott om världslig klokhet och kunskap. För att finna en mening som står i osökt samklang med evangelistens hela föreställningsvärld, måste man avstå från att betrakta de inskjutna orden som bestämning till "de fattiga". Så måste de visserligen självklart uppfattas, så länge man trodde att de från början tillhörde den utsaga som här har lagts i Messias mun; men så snart man vet att det inte förhåller sig så, öppnar sig en annan möjlighet. Evangelisten bör ju förmodas ha menat sitt inskott som en förklarande parentes, som inte nödvändigt behöver avse just det närmast föregående ordet, men som likaväl kan gälla utsagan i dess helhet. Han har tänkt, med Logiakällans text framför sig: Herren kan ju icke ha menat, att de fattiga äro lyckliga i världslig mening; men i anden måste de prisas lyckliga, ty Herren har sagt, att gudsriket är deras. För att fullt otvetydigt uttrycka sin mening borde han då ha skrivit: "Lyckliga äro de fattiga (nämligen i anden), ty deras är himlarnas rike." Men Matteus var icke någon skicklig stilist på ett språk, som icke var hans modersmål, och han kände varken parenteser eller andra skiljetecken. Och något missförstånd har han icke trott sig behöva frukta. Han har intet ögonblick tänkt sig att man skulle kunna läsa hans ord som en lovprisning av andlig fattigdom--av fattigdom på pnevma, den högsta och dyrbaraste av alla människans gåvor. Man kan naturligtvis invända, att han borde ha placerat sitt inskott omedelbart efter "lyckliga", inte efter "fattiga". Men det skulle ha brutit sönder parallellismen i saligprisningarna, en sak som hans semitiska språkinstinkt alldeles särskilt förstod och uppskattade, och därmed förstört hela formen. Han anses ju ha skrivit dålig grekiska, men det skulle sannerligen inte ha blivit bättre på det viset. Någon saklig förvanskning av Logiakällans text har han icke avsett. Men hans inskott har dock på samma gång haft en liten polemisk udd, som en nutida läsare knappast märker men som säkert icke har undgått dem, mot vilka den var riktad: de efterblivna, som ännu trodde på det jordiska messiasrikets snara ankomst. Det är till dem han i synnerhet vänder sig med sin undervisning om att de fattiga tills vidare måste nöja sig med att vara lyckliga i anden, i förtröstan på Herrens löfte till dem om evig salighet. Matteus återger visserligen själv (efter Markuskällan) det löfte som den urkristna traditionen tillskrev Messias: att han skulle komma tillbaka i det då levande släktets tid, riva ner templet (något som Markus och Matteus dock tillskriva '?falska vittnen") för att strax efteråt bygga upp det på nytt och upprätta "Guds rike", det vill säga messiasriket. Men templet låg nu sedan många år i grus, och det var icke Messias utan romarna som hade förstört det. Efter denna katastrof hade urkristendomens tro på Messias' snara återkomst mer och mer bleknat bort, och Matteusevangeliets författare har hört till det nya släktled, som icke längre väntade något sådant och vars ändrade tro om Messias i sin tur helt och hållet förvandlade hans bild och lät "Guds rike" försvinna i den eviga salighetens fjärran. Därför har han också--mycket klokt, ty han ville naturligtvis på en gång motverka alla frestelser till messianska upprorsrörelser och skydda de kristna mot anklagelser för delaktighet i dem--överallt i sin skrift utbytt den tidigare vanliga termen "Guds rike", som stod i hans källor och som uppfattades som messiasriket, mot "himlarnas rike". * Man frågar sig naturligtvis: när och hur kan ett sådant missförstånd ha uppkommit? Det torde ha uppkommit så gott som genast överallt, där evangelisten inte var personligen närvarande och kunde utlägga texten. Man må ha funnit lovprisningen av fattigdom på pnevma aldrig så besynnerlig, det var ju dock Herrens egna ord. Och snart nog har man inte ens förvånats. Redan i andra århundradet började de pnevmatiska företeelserna i det kristna fromhetslivet--tungomålstalande och profeterande -- så småningom sjunka i kurs. Den i den äldsta kristendomen sa ofantligt höga uppskattningen av pnevma minskades därmed omärkligt, och det måste till sist ha inverkat på själva ordets språkliga valör, så att man inte längre hade något emot att höra fattigdom på pnevma prisas. För kristna med latinskt språk, som visserligen förstodo grekiska, men dock icke kunde undgå att i tankarna översätta pnevma med spiritus, kan stället aldrig ha inneburit något stötande. Ty de båda orden täcka varandra långtifrån fullständigt; vad Luther har sagt om det grekiska ordet skulle ingen säga om det latinska. Med utgångspunkt från samma grundbetydelse som pnevma--luft--har spiritus bland annat fatt betydelsen uppblåsthet, högmod. Latinska kristna måste då i evangeliets ord om "de fattiga i anden", pauperes spiritu, alldeles självklart ha sett ett lovprisande av andlig ödmjukhet. I de nordiska språken står ordet ande i hela sitt betydelsekomplex långt närmare det grekiska ordet än det latinska. För nordiska bibelläsare har det därför alltid varit en hårdsmält sak att se andlig fattigdom prisad som en kristlig dygd. Vissa gamla missförstånd upptäckas först i en tid då upptäckten knappt har mer än kuriositetsintresse och då den kommer för sent för att kunna påverka en grundmurad allmän mening. Barabbas kommer att förbli en rövare, och de fattiga i anden komma fortfarande att bli alldeles särskilt saliga. HAMLETSAGAN OCH MYTEN (1938) Den Hamletsaga, som man finner hos Saxo, är egentligen varken en mytsaga eller en traditionssägen, men en novell, diktad över ett ämne, som tillika med den viktigaste delen av berättelsens personkrets går tillbaka på ett visst komplex av nordiska mytsagor. Viktor Rydberg har för ett halvt århundrade sedan utrett den saken i sina "Undersökningar i germanisk mythologi". Men detta arbete har aldrig varit särdeles läst och är av många tecken att döma nu så fullkomligt glömt, att vad Rydberg där säger om Hamletsagan säkert för de allra flesta har nyhetens hela behag, eller för en och annan dess obehag. I Rydbergs stora arbete är Hamletsagan blott en detalj i det ofantliga material han behandlade; han har inte ägnat den något speciellt intresse men blott i korthet berört den. Jag kan därför inte här inskränka mig till att blott referera vad han säger om just det ämnet, men måste också, så gott jag kan, utbygga och komplettera framställningen genom att insätta den i dess sammanhang med andra partier av hans verk. I vilken mytkrets Hamletsagan har sitt ursprung, därom vittna strax de första personnamnen i Saxos berättelse. Horvendillus har efterträtt sin fader Gervendillus som underkonung eller jarl på Jylland. (Praefectus är den titel Saxo består dem; han vill inte veta av några självständiga kungar i Jylland.) I myten är Egil med epitetnamnet Örvendil eller, som Rydberg kallar honom, Örvandel ("bågskytten") son av Ivalde med epitetnamnet Geirvendil ("spjutkämpen"). De äro icke kungar eller jarlar i Jylland, men ha sin mytiska verksamhetskrets i människovärldens nordliga gränstrakter mot Jotunheim, emedan de äro gudarnas bundsförvanter i kampen mot jättarna och frostmakterna. De tillhöra den klan av övernaturliga väsen--i likhet med gudarna naturligtvis tänkta i människogestalt--som i mytkällorna kallas alfer. Örvandel är tillika med brodern Volund--den store urtidskonstnären och smeden--den i sagor och sånger mest vittfrejdade i denna alfklan; en tredje broder, Slagfinn, är åtminstone under det namnet mindre känd. Hela denna alfklan stod i urtiden i det allra bästa förhållande till gudarna som dessas bundsförvanter och vänner; i en senare period bli de gudarnas fiender för att till sist åter försonas med dem. Örvandel och Volund ha varit kända och besjungna bland alla germanstammar i Norden, i England och på fastlandet. De äro också "stjärnheroer"; en stjärna, man vet inte vilken, kallades i Norden "Örvandels tå" och två andra "Volunds ögon". I England har Venus som morgonstjärna ännu i kristen tid burit Örvandels namn: Earendel. I tyska medeltidssagor, byggda på förvirrade mytminnen, kallas han Orentel, i en sagovariant skrivet Oren Tell. I Schweiz blev mytens ryktbaraste bågskytt förvandlad till "der Uri-Tell". År 1570 föll en krönikeskrivare på den tanken, att han också borde ha ett förnamn och kallade honom Wilhelm. Rydberg har i annat sammanhang bevisat, att mästerskytten och skidlöparen Toko, som hos Saxo gör det berömda skottet mot äpplet, är identisk med Örvandel. Mytens gudar och heroer ha ingen nationalitet och ingen bestämd ålder. Det få de först då de i senare tider bli uppfattade som vanliga människor. Snorre gjorde Odin till kung i Sigtuna. Saxo gjorde Balder till kung på Själland. Folktron historierade överallt gudasagans gestalter till kungar och hjältar, som troddes ha levat i "forntiden", gärna i sagoberättarens och hans åhörares egen hemtrakt. Den okände diktare, som uppfann novellen om Hamlet, gjorde hans fader, stjärnherren Örvandel, till kung i Jylland. Ursprungligen har han lika litet haft något att göra med Jylland som med kantonen Uri i Schweiz. Om Horvendillus (Örvandels) bragder berättas hos Saxo blott om en strid mot en "norsk viking" vid namn Collerus och dennes syster Sela. Dessa personligheter ha i myten hört till Jotunheims inbyggare. Rydberg har någonstans funnit ett jättevidunder vid namn Sel-Kolla. Det är tydligen detta jättevidunder som till sist i Shakespeares skådespel blev kung Fortinbras av Norge. I myten är Örvandel gift med växtlighetsdisen Groa.--Hos Saxo är Horvendillus gift med konungadottern Gerutha. I en annan av Saxos sagor omtalas hon under namnet Gro, men där är Örvandel reducerad till en namnlös "jätte". Örvandel och Groa ha i myten sonen Svipdag, en av mytsagornas mest besjungna och omdiktade hjältar. Också han har blivit historierad till kung både här och där. Ännu i min första skoltid på 1870-talet figurerade han i en svensk konungalängd; Saxo har gjort honom till kung i Norge. Rydberg lyckades ur skilda och vitt kringströdda mytspillror rekonstruera Svipdagsmyten till ett någorlunda sammanhängande helt. --Myten har aldrig känt någon annan son av Örvandel och Groa. Hos Saxo har Horvendillus med Gerutha sonen Amlethus. Att detta namn--Amled, Amlodi, Hamlet, det finns i många former--är ett epitetnamn med betydelsen "token" är ju tillräckligt känt. Det är således inte det "verkliga" namnet på Horvendillus' och Geruthas son, men blott ett namn som han har fått i denna saga. I andra sagor har han haft andra namn. De mytiska personernas mångnamnighet gör att mytsagorna--inte minst hos Saxo--ha blivit en förskräckligt tilltrasslad härva, som det kostade Rydberg ett otroligt arbete att reda ut. I myten blir Örvandel dräpt av samme man som rövar (eller förför) hans hustru Groa. Sonen Svipdag har således blodshämndsplikt mot denne man, i vars hus han växer upp som barn. Det är Hamlets situation. Jag citerar Rydberg: Hamlets fader har i medeltidssagan, liksom Svipdags fader i myten, blivit dödad av samme man, som gifter sig med den dräptes hustru, och liksom Svipdag i myten, varder medeltidssagans Hamlet sin faders hämnare och sin styvfaders baneman. Vid mer än ett tillfälle återkommer i de nordiska sagorna den iden, att en gosse, vars styvfader dräpt hans fader, ruvar på sin plikt att hämnas denne och därunder spelar tok eller halvidiot för att undgå misstanken, att han kan bliva farlig för dråparen. Svipdag, Örvandels son, uppväxer i sin styvfaders hus under alla de förutsättningar, som kunde berättiga och förklara ett sådant hyckleri; han har på grund därav fått som gosse bära epitetet Amlodi, vars betydelse är "token", och då myten på samma gång har skildrat honom som högt begåvad, kvick och skarpsinnig, har man i de ord, som mytsagan har lagt på denne gosses läppar, mönstret för de dubbeltydiga uttryck, som under en yta av slöhet låta det beslöjade skarpsinnet framskimra. Dessa drag hava ur mytsagan om Svipdag flyttat in i medeltidssagan om Hamlet. Det sista kan man kalla en hypotes av Rydberg, såtillvida att ingen mytsaga om Svipdags barndom har blivit bevarad annat än i den form, som den har fått i Hamletnovellen hos Saxo. Hur mycket av Hamlets dubbeltydiga ord som kan gå tillbaka på någon mytsaga är således omöjligt att avgöra. Men att Saxos Amlethus har haft sin utgångspunkt i mytsagornas Svipdag, det har Rydberg i alla händelser lagt i öppen dag. Nu kommer jag emellertid till en punkt, där Rydberg inte kan ge mig någon ledning. Att en medeltidssaga med rötter i myten icke följer denna helt och hållet, är ju välbekant och självklart, och avvikelserna har Rydberg icke haft någon anledning att uppehålla sig vid. De föllo utanför hans ämne, men ha dock sitt särskilda intresse. Den mytperson, som rövar eller förför Groa och dräper Örvandel, kan i övrigt på intet vis--varken till släktskapsförhållanden, namn eller karaktär--identifieras med skurken i Hamletnovellen. Och det är just en av de orsaker som ha föranlett mig att beteckna den som en novell. Den okände författaren har här gjort en självständig sats. Saxo trissar alldeles vimmelkantig runt i den labyrint av mångnamniga mytheroer och deras äventyr, ur vilken han försöker leta fram Danmarks Rikes Historia, tills han varken vet ut eller in. Han rör ihop olika mytpersoner, förväxlar den ene med den andre, klyver dem och sätter ihop bitarna orätt och visar aldrig någon novellistisk fyndighet vid försöken att dra sig helskinnad ur spelet. Helt annorlunda med Hamletnovellens författare: då han kasserar mytsagans förförare och i stället sätter in en annan av egen uppfinning, vet han mycket väl vad han gör. I myten heter förföraren Halvdan, son till Skjoldungaättens mytiske stamfader och sonson till Heimdall. (Av denne Halvdan har Saxo gjort åtminstone tre danska forntidskungar, Gram, Halvdan och Bjerggram och ännu en Halvdan, och ändå blev det litet äver åt Harald Hildetand.) I en sagovariant, som Saxo har använt på tre ställen, men utan att införa namnet Örvandel, dräper han brudgummen på själva bröllopsnatten och rövar bruden, som redan är havande med en son. I en annan variant, också använd av Saxo, förför han Groa "med sin ståtliga växt" och med "älskogsgåvor". Men han är inte brodermördare --han har ingen släktskap med Örvandel--och han är över huvud icke i mytsagorna tänkt som någon skurk. Det har Hamletnovellens författare insett att han borde vara; därför har han gjort honom till Örvandels broder och på samma gång till hans motsats, en feg, avundsjuk och intrigant kanalje, som skulle passa förträffligt till diktator i ett mycket större land än Jylland. Hans namn--hos Saxo Fengo--tillhör ingen mytperson; författaren tycks ha hittat på det själv. I så fall är redan det något ovanligt och nytt. Möjligen skulle det kunna vara latinisering av Fengr, ett Odinsnamn; novellen har kommit till i kristen tid, då ett Odinsnamn kunde passa bra för en skurk. Eller han har kanske vetat, att Örvandel i någon saga hade en broder Slagfinn eller Finn. I så fall kan det vara det namnet som på något sätt gömmer sig i Fengo. Att gudarnas ättling Halvdan i mytsagan rövar växtlighetsdisen Groa och dräper hennes make, men dock på intet vis är någon niding, det har sin mytiskreligiösa förklaring. Örvandel har tillika med hela sin alfklan blivit gudarnas fiende. Den förnämsta av alla växtlighetsdiser, själva kärleksgudinnan Fröja, har genom en intrig av Loke kommit i jättarnas våld. Därför rövar Halvdan, gudarnas ättling, växtlighetsdisen Groa, och mot gudafienden Örvandel utför han gudarnas straff. (Om detta mytsammanhang har den latinlärde, men om den nordiska hedendomens trosoch föreställningsvärld djupt okunnige Saxo naturligtvis ingen aning.) Men för Svipdag, den dräptes son, är blodshämndsplikten icke mindre helig därför att den döde var en gudafiende, och denna heliga plikt måste även gudarna respektera. Därför måste Halvdan i sin tur falla för Svipdag. Men i mytsagan drar det långt ut med den saken; den unge hjälten har många och växlande äventyr innan han till sist kan fälla Halvdan--i myten sker det i öppen strid. Med säker blick för effekter har novellförfattaren här avlägsnat sig långt från mytsagan och koncentrerat allt om hämnden mot skurken och brodermördaren Fengo. Som en novell betecknades Hamletsagan redan av den danske Saxoforskaren Axel Olrik, som dock icke motiverade sitt bruk av denna term. Han använde den för övrigt huvudsakligen om historiens andra del-efter Fengos död--som det varken ur novellistisk eller annan synpunkt är stort bevänt med (och det menade naturligtvis inte heller Olrik). En karaktär, som man fäster sig vid, är Hamlet blott i den första delen; i fortsättningen blir han lika osammanhängande och opersonlig som andra sagofigurer hos Saxo. Det har dock sitt intresse att se, att det även i denna fortsättning finns en ganska tydlig reminiscens från Svipdagsmyten, som Rydberg inte tycks ha fäst sig vid. Hamlet gör där ett parti, som damen själv framställer som alldeles utomordentligt lysande; hon friar nämligen själv. Hennes namn är Hermuthruda. Då jag tack vare Rydberg vet, att Hermod är det namn, varmed Svipdag omtalas i Beowulfdikten och även i några nordiska källor, kan jag inte gärna undgå att ställa de båda namnen i samband med varandra. Hon är "drottning av Skottland"--Hamlet befinner sig nämligen just där--och hon försäkrar, att den som vinner hennes hand kommer så högt upp i smöret som någon kan komma, varefter hon tar honom i famn och kysser honom utan att vänta på hans svar. På det viset uppför sig ingen anständig flicka, men väl en kärleksgudinna. --I myten gör Svipdag det mest lysande parti som någon mytheros kan önska sig: han blir gudinnan Fröjas make, sedan han befriat henne ur jättarnas våld. Med Hamlets bröllop har novellen förmodligen slutat. Saxo befordrar honom därefter skyndsamt hem till Jylland igen för att låta honom stupa i en batalj, så att danska rikshistorien kan fortsätta. Hos Saxo far Hamlets efterträdare på tronen också överta änkan, men om den därmed inledda personalunionen mellan Jylland och Skottland hör man sedan ingenting. Saxo har förlagt detta avsnitt av Danmarks historia till ett obestämt antal århundraden före Kristi födelse. Men ännu händer det ibland, att någon journalist finner Hamlets riktiga grav någonstans i Jylland. Den vid Helsingör är nämligen bara avsedd för turister. FAN (1938) Här är det inte fråga om den personlighet--mytisk eller verklig, det hör inte hit, sa Platin om rättvisan-som enligt en i fornkristendomen mycket gängse mening är denna världens herre och som alltså "styrer folkens öden" intill yttersta domen, utan bara om ordet fan. Var har det kommit ifrån? Men först kräver anständigheten en ursäkt för att jag alls vågar yttra mig i en så lärd och kvistig materia; jag kan omöjligt ha något anspråk på filologisk sakkunskap. Men en serie tillfälligheter har råkat föra mina tankar in på ett visst spår. Sedan får fackkunskapen döma. Det började med att jag slog i ett konversationslexikon efter ett eller annat, men i stället råkade få upp ordet fan:"av frisiska fannen, fresta". Naturligtvis en ganska intressant upplysning. Jag har i likhet med så många andra ibland brukat, kanske också missbrukat ordet i fråga utan att någonsin förr ha ägnat en tanke åt dess härledning. Och eftersom jag också har ett danskt konversationslexikon, slog jag för jämförelsens skull också upp fanden. Där fick jag fritt val mellan två möjligheter: ordet är kanske detsamma som fjenden, men det kan också härledas från frisiska fannen. Då jag antog, att ordets äldsta kända form i Sverige var fanen, som påminner bra litet om Jienden, lämnade jag strax denna gissning åt sitt värde. Det tycktes alltså inte finnas någon annan möjlighet än frisiska fannen. Och eftersom mitt svenska lexikon var så tvärsäkert på den saken, vari det också fick ett halvt medhåll av det danska, måste det väl förmodligen vara riktigt. Litet konstigt föreföll det mig i alla fall, att ett av svenska talspråkets allra vanligaste ord skulle vara ett lån från frisiskan. Dock, sådant kan ju hända. Ännu besynnerligare föreföll det mig, att man i Norden skulle ha ombildat ett frisiskt verb till ett substantiv och nästan till ett egennamn. Men vad jag allra minst kunde smälta var "frestaren". Djävulen som frestare: det är predikostil. Det är inte som sådan han har blivit uppfattad i nordisk folktro, och säkert inte heller i frisisk. En frestare måste kunna vara förförisk och älskvärd. Det är hin onde aldrig i folktron och folksagan; där är han ett skräckinjagande troll, och ibland ett dumt och komiskt troll. En förförisk frestare blev han först efter reformationen, då han fick sin seconda primavera och en mängd "häxor" blevo alldeles tokiga i honom. Lekmannens kristendomskunskap var i äldre medeltid i de flesta fall ingen. En och annan kunde kanske läsa "Fader vår", vari det heter: "inled oss icke i frestelse". Där är Gud själv uppfattad som frestare, Luther må säga vad han vill i sin bortförklaring. I det gamla nordiska språket hade för övrigt "fresta" ännu sin grundbetydelse av "pröva", "försöka"--betydelsen "locka", "förleda" är senare -- och detsamma gäller om det motsvarande fornanglosachsiska ordet --jag minns inte precis hur det lyder, men det är mycket snarlikt det frisiska, som helt säkert hade samma betydelse. Och som frestare i den betydelsenyansen har ju Gud alltid varit uppfattad bland både judar och kristna, då han sänder människan "prövningar". Men vad skulle man egentligen kalla djävulen till exempel på 1100-talet, da de flesta ganska nyligen hade fått höra talas om honom? Ordet djävulen fanns ännu inte; det skulle ännu dröja länge innan det lärda prästordet diabolus blev förvandlat till ett i dagligt tal brukbart svenskt eller nordiskt ord. Man kallade honom naturligtvis "hin onde", "hin hårde" och så vidare, men man måste dock ha känt behov av något som mera kunde likna ett namn. Hur föreställde man sig honom? Hur såg man honom? Svaret på den frågan tror jag att man kan läsa sig till i en bok av Axel Olrik, den utmärkte danske kännaren av "Nordisk Aandsliv i Vikingetid og tidlig Middelalder" -- så heter boken. Och svaret lyder: som orm eller drake. Det talas däri om den ofantliga betydelse som ormen eller draken hade som symbol för det onda. Det var en av de punkter i vilka den kristna myten kunde direkt och osökt möta den hedniska och sammansmälta med den. Kristus, trampande djävulen under sina fötter i gestalt av en orm eller en drake--det var en bild som kunde illustrera en hednisk mytsaga likaväl som en kristen. I våra förfäders föreställningar om hel-vite-Nifelhels ohyggliga strafforter för nidingar och "mordvargar" -- spelade etterdrypande ormar en mycket större roll än i de kristnas infernum. Den ormgård, vari Ragnar Lodbrok i sagan lider sina gärningars lön, kände sagans åhörare eller läsare som belägen i Hels rike innan berättaren ännu hade förlagt den till "konung Hellas" gård. (Det säger inte Olrik, men det kan jag begripa själv.) Hjältens strid med draken hörde till både diktens och bildkonstens allra käraste ämnen. Och hjälten var ännu inte Sankt Göran, som först från korstågens tid i sydligare länder tycks ha fått denna funktion; det var Beowulf eller Sigurd Fafnersbane, eller det kunde vara "Krist Marioson". En orm eller en drake ha våra förfäder knappast tänkt på att beteckna som en frestare. Visserligen har ormen--på den tid då den var "det listigaste av alla djur på jorden"--vid ett bekant tillfälle uppträtt som frestare. Men gammaltestamentliga myter ha i Nordens äldre medeltid varit ytterst litet kända. Från Rydbergs "Undersökningar i germanisk mythologi" dök det upp ett minne av ett ord, som har en viss likhet medfan och som har något att göra med ormar och drakar. Jag slog upp i boken och hittade lätt det ställe jag sökte. Ordet är fann, genitiv fans, bestämd form faninn. Det betecknas av Rydberg som "ett mytiskt orm- och draknamn". Där trodde jag mig förstås ha hittat den finaste fan jag kunde önska mig! (Rydberg, vars undersökningar gällde helt andra saker, sätter icke de tva orden i någon förbindelse med varandra.) Faninn behöver ju bara en obetydlig modernisering av ändelsen för att bli fanen! Att det långa, accentuerade a i den senare språkutvecklingen oftast övergick till å, så att faninn borde ha blivit fånen, betyder ingenting, ty från den regeln finns många undantag. Men det fanns ett par små hakar. Ordet tycks ha varit mycket ovanligt i litteraturen. Och det har enligt Rydberg den mycket speciella betydelsen av avbildad orm eller drake. I drakornamentikens glansdagar kan det nog ha funnits användning för ett sådant ord, men det förefaller besynnerligt att det skulle ha kunnat bli en folklig benämning på hin onde. Dessutom hade jag ännu inte tagit reda på äldsta kända skriftformen av fan; att det skulle vara fanen var ju bara min gissning. Då fick jag den goda iden att ringa till en av mina danska vänner, som är bättre försedd med lexikaliska hjälpmedel än jag, och be honom att i en av sina därtill inrättade ordböcker ta reda på äldsta skriftformen avfanden. Svaret kom efter en stund: i Norge fendinn, i Danmark fändin, och i Sverige också fändin. Där gick min fina ormfan åt helvete! Ty hin onde kan inte gärna i ungefär samma språkperiod ha kallats både faninn och fendinn. Min danske vän sade mig för resten, då vi resonerade litet om saken i telefon, att han på sin tid hade lärt sig i skolan att fanden var detsamma som fjenden. Men nu, tillade han, tycks alla ordböcker, både danska, norska och svenska, vara överens om att härleda det från det frisiska fannen, fresta, eller rättare sagt från ett participum praesens fandiand, frestande. Hm! Första stavelsen i fandiand har alltså i Norden först förvandlats till fend och faänd och sedan igen gått tillbaka till fand!Ganska nyckfulla slingerbultar! Nå, menf enden ? Fan kan naturligtvis inte härledas direkt från det nordiska fornspråkets fjandinn, men med fanden, faendin eller fendinn som mellanled kan det naturligtvis låta sig göra. Här dök ett gammalt minne upp igen. Bestämt har jag någon gång i "Heimskringla" sett ett ställe, där Snorre har fjandinn i betydelsen fan. Jag läser inte isländska i vardagslag, men med hjälp av Wimmers formlära och läsebok med tillhörande ordlista har jag dock stavat mig igenom det mesta både av Läseboken och "Heimskringla". Jag fann snart stället, "Sigurd Jorsalafar", kap. XXIV. Det är ett broderligt gräl mellan samkonungarna Eystein och Sigurd. Sigurd skryter med sin överlägsenhet i manliga och kungliga idrotter och bragder, och den tycks vara obestridlig. Eystein replikerar, att han i stället har gjort nytta hemma i Norge. Han har rest sjömärken och byggt fiskarbodar och kyrkor och en hamn i Agdanäs, och han har dragit jämtarna under Norge, "mera med vett och blida ord än med våld och ofrid". Allt det där är visserligen inte mycket att tala om, säger han, men folket här tycker i alla fall att det var bättre än att slå ihjäl morianer i Serkland fyrirfjandan: förfan (som ju skulle ha de där svartingarna i alla fall). Vid ett biblioteksbesök har jag sedan i Vigfussons dictionary övertygat mig om att inte bara Snorre, men också ett flertal andra isländska medeltidsförfattare ha använt fjandinn i betydelsen fan. På Färöarna har ordet förlorat sin ursprungliga betydelse av fiende i allmänhet och begagnas uteslutande om fan. I Vendsyssel i Jylland heter det finen, vilket väl kan härledas från fjenden-fjandinn, men knappast från frisiska fandian. (Liksom i svenska Sienden har fjandinn fjendens j här övergatt till betonat i, och d har försvunnit liksom i fanen.) Men hur har då fjandinn blivit fendinn och fiendin? En form med "brytning"--i detta fall ja i stället för e eller ä--står ibland under samma språkperiod i samma land vid sidan av en form utan brytning, och ännu oftare ersätter den ena formen den andra i olika dialekter eller olika språkperioder. Bjarg har biformen berg; fjall har i namnsammansättningar biformen fell (till exempel Valfell på Island) och fornspråkets gjalda har blivit gälda. Fendinn förhåller sig till fjandinn alldeles som berg till bjarg, som fell till fjall, som gälda till gjalda. På en punkt haltar denna analogi: man har från filologiskt fackmannahall upplyst mig om att ja i fjandinn inte beror på brytning. Men att oriktiga eller blott delvis riktiga analogier ha givit upphov åt nya former är ingen språkhistorisk ovanlighet. Det finns heller ingen brytning i djevelen, som dock har avfött sådana biformer som dävel i Norge och daelen i Danmark. Den folkliga språkinstinkten har utan hänsyn till "brytning" tyckt, att då man kunde säga berg för bjarg och fell för fjall, kunde man också säga fendinn för fjandinn. Man är då fullt berättigad att betrakta fendinn, varav fändin blott är en annan skrivform, som en avläggare till fjandinn. På Island och Färöarna har man behållit formen fjandinn. I det övriga Norden har detta ord, när det användes som ett namn på djävulen, övergått till fendinn och fändin. Senare har fändin blivit fänden och fanden. I alla tre nordiska huvudländerna har d i detta ord försvunnit i uttalet, i Sverige även i skriftspråket, och i senare tid likaså i Norge. Och till sist har fanen både i Sverige och Norge mist sin svans--jag menar bestämda slutartikeln-och blivit reducerad till bara Fan. Det är omöjligt att i denna språkutveckling finna någon plats för en frisiskfrestare. Läsaren torde undra, hur den filologiska fackkunskapen, som måste antagas ha ofantligt mycket bättre förutsättningar än jag att bedöma och avgöra frågan, har kunnat fastna för den frisiske frestaren. Bland nordiska filologer var det salig professor Axel Kock i Lund som introducerade honom. Tidigare hade härledningen från fjandinn, först lanserad av Johan Ihre i "Glossarium suiogothicum", gällt som tillräckligt styrkt. På ett nordvästtyskt område i närheten av den gamla gränsen mellan dansk och tysk nationalitet har man funnit några folkliga benämningar på djävulen, som slående erinra om fanden. Kock insåg genast att det var obetydligt varierade former av samma ord. Det föll honom emellertid inte in, att det helt enkelt var den danska (och gemensamt nordiska) fanden som hade vandrat en liten bit in i Tyskland. I stället drog han utan vidare den motsatta slutsatsen: att fanden alltså var ett tyskt lånord! Från Tyskland hade ju all Guds välsignelse kommit ttll det fattiga Norden, häxprocesserna, den rena evangeliska läran och allt annat. Då borde också fan vara tysk. Han tycks inte ha fäst sig vid en sådan småsak som att nästan alla de nämnda tyska formerna hade bevarat den nordiska bestämda slutartikeln--ett tämligen tydligt vittnesbörd om deras ursprung. Sedan min artikel i G. H. T. publicerades, har emellertid en författare i Arkiv för Nordisk Filologi, herr Sven Pettersson (utan tvivel doktor, allra minst) definitivt avgjort frågan. Den frisiske frestaren kommer knappast att visa sig i nya upplagor av konversationslexikonen Artikelförfattaren visar ovederläggligt, att de plattyska former, som förde professor Kock på avvägar, äro lån från danskan. Han visar också, att man funnit snarlika former även i Pommern, där tyskarna ofta hade tillfälle att höra svenska svärord. Det hör också till saken, att det medeltidsfrisiska verb, från vilket Kock ville härleda fanden och fan, inte ens betyder fresta. Det betyder besöka, vilket med ett överflöd av god vilja kan tolkas som liktydigt med hemsöka, vilket åter med en ytterligare ansträngning av den goda viljan kan tolkas som "hemsöka med frestelser". Farväl, frestare! DÖPAREN (1936) Om man samlar och jämför de ställen i evangelierna, som handla om Johannes döparen, undgår man icke att finna dem fulla av de besynnerligaste motsägelser. Några av dessa ställen ha blivit grundläggande för de kristnas lära om döparen, andra stå i rak strid mot den. Bland de senare är det märkliga stället Matt. I 1 : 2--15 med parallell i Lukas 7:18--30. Eftersom ingen motsvarighet till denna perikop finns i Markus, brukar den hänföras till Logiakällan. De kristnas lära om Johannes, sådan den utbildades redan i första århundradet, har sedan alltid förblivit densamma, oberoende av alla kyrkliga schismer: Johannes' uppgift var att bereda vägen för Jesus. Vid dopet har han sett den helige ande i en duvas gestalt sväva över den döpte och hört en röst ur skyn: Denne är min käre son. Johannes kan således minst av alla tvivla på att Jesus är messias och Guds son. En vanlig oskyldig bibelläsarë måste då bli ganska perplex, när han i Matt. 11 eller Lukas 7 plötsligt får veta, att Johannes sänder bud till Jesus för att fråga honom: "Är du den som skall komma, eller skola vi förbida någon annan?" Historien som sådan har visserligen ingen rimlighet för sig. Om man misstänker en person för att vara en "falsk messias", väntar man dock icke att han skall säga det själv. Dessutom tycks det framgå av Markus 1: 14, att Jesus först efter Johannes' fängsling och död har börjat göra sig känd som messias. Frågan är således fingerad, och svaret--med dess hänvisning till Jesu många underverk -- är Logiakällans svar på Johanneslärjungarnas påstående, att Jesus var en falsk messias, medan Johannes var den rätte. Evangelierna vimla av situationsbilder som ha fabulerats i liknande syfte: för att ge svar på vissa frågor. Sådana fabulerade situationer höra oskiljaktigt samman med dessa gamla författares litterära teknik. Att situationen icke kan vara historisk är emellertid tämligen likgiltigt; här råkar i alla fall en smula av den historiska verkligheten oförvarandes skymta fram: Johannes har visserligen i överensstämmelse med en mängd gamla spådomar i de heliga skrifterna profeterat om messias, men han har aldrig profeterat om Jesus och aldrig trott att han var messias. Mandeernas Johannesbok--varom mera längre fram--säger oss detsamma. Efter att Logiakällan har låtit Jesus besvara Johannes' närgångna fråga med en hänvisning till de många underverken, låter den honom fortsätta med ett litet tal till "folket" om döparen; det är där man finner dessa besynnerliga ord: Sannerligen säger jag eder: bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen; men den minste i himmelriket är likväl större än han. Johannes, som den kristna kyrkan ännu vördar som en helig man, kan således aldrig komma in i himmelriket! Men här kommer visserligen allting an på i vilken betydelse detta ord här står. Ursprungligen, i evangeliernas äldsta källor, var "Guds rike"--i Matteus ändrat till "himlarnas rike"--den stående beteckningen för det väntade jordiska messiasriket. Senare, då de kristna efter Jerusalems och templets förstöring hade uppgivit tron på detta messiasrike, fick det i stället betyda den eviga saligheten. Annars var "himlen" ännu icke i någon allmän folktro en uppehållsort för de saliga döda. Enstaka forntidsheroer, gudarnas ättlingar, hade blivit upptagna till himlen, och samma ära hade vederfarits judiska forntidsheroer som Hanok och Elias. Detsamma troddes om några stora härskare som Alexander och nu senast Augustus. Men vanligt hyggligt folk, som hade fört ett gudfruktigt och rättskaffens liv, fick nöja sig med ett anspråkslösare salighetsrike, grekernas Elysium, till vilket vägen gick genom underjorden, i senjudiska sagor kallat "paradiset". I ett par nordiska medeltidssagor med mytreminiscenser från hedendomen kallas det "glansfälten". Ty detta underjordiska salighetsrike tänktes naturligtvis ingalunda som någon mörkrets hemvist; samma sol, som belyste den övre världen om dagen, strålade där om natten. Som härskare i detta salighetsrike tycks man i senjudisk folktro ha tänkt sig den mytiske urpatriarken, gemensam för judar och araber, "fader Abraham". Därför kommer den fattige Lazarus "i Abrahams sköte". Men för övrigt finner man i senantiken snart sagt alla tänkbara föreställningar om ett liv efter döden blandade om varandra. Men Logiakällan hör icke till evangeliernas äldsta källor; den är naturligtvis äldre än Matteus och Lukas, som bägge ha öst ur den, men yngre än Markus, och mycket yngre än de äldsta av Lukasevangeliets många källor. Den tillhör just den tid, då Jesusgestalten förvandlades från en judisk messias--"judarnas konung"--till en menlös och fridsam uppbyggelsepredikant; just den tid, då tron på messiasriket började avdunsta och då "himmelriket" i stället började få den betydelse som det sedan alltjämt har behållit i kristet språk: den eviga saligheten. Det låter sig därför knappast avgöra i vilken betydelse Logiakällan har använt ordet; sannolikt än i den ena meningen och än i den andra. Men himmelriket eller "Guds rike" förekommer också i en tredje betydelse. I liknelsen om senapskornet betecknar denna term icke himlen utan den kristna församlingen, genom vilken vägen till himlen går. Det är denna betydelse som här torde vara den avsed da. Vad evangelisten vill säga är: Johannes var visserligen en stor man, men den minsta av oss, broder Onerimus eller syster Tryfena, är dock större än han. Men för vanliga enkla bibelläsare är himlen helt enkelt himlen, och de ha här läst, att Johannes omöjligen kunde bli salig, emedan han tvivlade på att Jesus var den rätte messias. Men få ha lagt märke till det. De kristna läsa nämligen bibeln på det viset att de inte ana vad de ha läst. I början av det fingerade Jesustalet är Döparen ännu bland de levande. I fortsättningen omtalas han plötsligt som hörande till en förgången tid: Och från Johannes döparens dagar intill denna stundvåldföres himlarnas rike, och våldsmän rycka det till sig. Detta viktiga ställe har i de flesta översättningar, också i kyrkobibeln, blivit mildrat intill obegriplighet. Evangelisten, som är en avgjord fiende till alla messianska upprorsförsök, betecknar här Johannes döparen som roten och upphovet till dessa försök, som på evangelistens tid slutligen hade fört till Jerusalems och templets förstöring. "Den slaviske Josephus" säger oss detsamma. Det är i slutet av detta tal till "folket" Jesus säger (i Matteus, men icke i Lukas): Och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma. Jag förmodar att också denna detalj tillhör Logiakällan, fast Lukasevangeliets författare, som icke tycks ha varit jude och troligtvis icke har känt eller delat fariseernas tro på själavandringen, har hoppat över den. Stället grundar sig som bekant på en utsaga som tillskrevs Malaki, enligt vilken Elias skulle komma igen, "förrän Jahves stora och förskräckliga dag kommer". I den oskyldige bibelläsarens ögon måste denna dubbelpersonlighets öde--föreställer jag mig--te sig som det mest beklagansvärda man gärna kan tänka sig. Som Elias blir han upptagen till himlen. Efter några hundra år skickas han ner till jorden som Johannes döparen för att bli halshuggen av Herodes Antipas. Då han därefter beger sig till himlen igen, finner han porten stängd, därför att han inte trodde på Jesus som messias och Guds son. Men hur kunde han också bära sig så illa åt, da han hade sett duvan och hört rösten ur skyn! Och vart tog han vägen till sist? Det kunde vara ämne för en predikan på midsommardagen--Johannes döparens dag. * Johanneslärjungarnas trossamfund, som i Koranen kallas sabier (döpare) och som ännu lär leva kvar i Mesopotamien, blev under de närmast följande århundradena starkt gnostiskt färgat och kallas därför senare oftast mandeer (av manda, ett syriskt ord för gnosis). Judarna kallade både dem och de äldsta kristna nazoreer, och så kalla de sig också själva i ett av Johannesbokens äldre partier. Den viktigaste av mandeernas skrifter utgavs 1915 i.tysk översättning (den syriska texten redan 1905) av Mark Lidzbarski under titeln "Das Johannesbuch der Mandäer". Den härrör i sin slutliga utformning från en så sen tid som 700-talet, en tid då Koranen redan förelåg och den islamitiska världsmakten befann sig i full utveckling. Oaktat den till stor del handlar om Johannes, har den således självklart ett minimalt värde som historisk källa, men ger dock några brutna reflexer av traditionen bland Johanneslärjungarna. Vad som framför allt kan intressera är att se, hur Johannes gestalt i lärjungarnas tradition har undergått en genomgripande Sörvandling, alldeles analog med den som Jesusgestalten undergick i kristendomen. Den verklige Johannes var--som det tillräckligt framgår redan av evangelierna, om man förstår att läsa dem, och av Josephus, både av det kända stället i "Antiquitates" och ännu tydligare av "De bello judaico" i den slaviska versionen--en våldsam messiansk agitator och upprorspredikant. I lärjungarnas tradition förvandlades han med tiden till en from gnostisk vishetslärare. Jesus skymtar här som en falsk lärjunge, som förgäves söker avlocka mästaren hans djupa hemligheter. Men mästaren är honom för slug. Han tar fram ett brev, som han har fått från himlen, och börjar läsa upp det--idel obegripligheter. Och då han kommer till slutet, som skall förklara alltsammans, avbryter han plötsligt läsningen, den falska lärjungen står med lång näsa och får ingenting veta. På samma gång blir Johannes, alldeles som Jesus, i lärjungarnas tradition starkt mytologiserad. Att det om Johannes, liksom om Jesus, uppstod legender om övernaturlig födelse, kunna vi ju se redan i Lukas, och här finner man dem naturligtvis ännu rikare utvecklade. En vandrande stjärna stannar över hans moder Enisbai (Elisabeth). "Ett barn blir oss plantat från höjden, det kommer och skall givas åt Enisbai." Han är osårbar; varken eld eller svärd kan skada honom. Han gör resor genom luften "i ett glansmoln". Men han är ingen eremit i öknen, han gifter sig och får en mängd barn. För övrigt predikar han samma från senjudiska källor kända moral, som evangelierna har lagt Jesus i munnen, omväxlande med en massa gnostisk gallimatias. Och han är en predikare vars make aldrig har funnits; fåglarna buga sig för hans predikan. I vår tid finns det kanske ännu några ålderstigna lärde, som kunna finna en och annan ledtråd genom Johannesbokens orientaliska irrgångssalong, men jag vet inte om de buga sig. Lidzbarski upplyser, att han har nödgats lämna många ställen oöversatta. Ingen har längre nycklarna till gnosticismens tankeruiner. Men på Muhammeds tid kunde "sabiernas" visdom ännu imponera; han omtalar dem i Koranen med stor egard. Han ger dem sin välsignelse, som han på samma ställe också ger åt fromma judar och kristna. Hans vänlighet blev inte besvarad, i Johannesboken omtalas han som "demonen Bizbat". Han skall för övrigt i början ha haft den tanken, att hans lära i grunden var densamma som de goda judarnas och de goda kristnas och invaggat sig i förhoppningen om att kunna förena de tre religionerna i en enda. Beträffande kristendomen blir en sådan illusion blott förklarlig, om de kristna, som han hade beröring med i Arabien, ha tillhört de sista kvarlevorna av de utdöende urkristna församlingarna, som icke kände treenighetsläran och icke erkände Jesus som gud. Och det finns mycket riktigt mångfaldiga ställen i Koranen som visa, att det förhöll sig så. Det intressantaste av dessa ställen är sura 4, v. 156. Detta ställe visar nämligen att han måste ha känt kristna, som ännu bevarade den fornkristna tradition, enligt vilken Jesus icke blev korsfäst men i likhet med Elias levande upptagen till himlen. Det sägs där om judarna och Jesus: ------men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så, och de som tvistat därom hava sannerligen svävat i tvivel, enär de ej haft någon kunskap om honom utan endast antaganden att rätta sig efter; de hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis. Att Muhammed skulle ha gjort sig sin egen teori om den saken, oberoende av vad han hade hört av judar och kristna, är naturligtvis alldeles uteslutet. Att den här berörda fornkristna traditionen har funnits, tror jag mig visserligen tillräckligt ha dokumenterat i "Den förvandlade Messias", men jag kunde icke där våga det påståendet, att denna tradition har varit den förhärskande bland de äldsta kristna; därtill var över huvud alltför litet känt om deras tro och lära. Men här har man ett påtagligt bevis för att de kristna, som Muhammed hade beröring med i Arabien, ännu på 600-talet hyllade denna tradition som den rätta. I DELO MED TIDSANDAN EN VILJETÄNKARE (1934) Av ett gulnat tidningsurklipp från krigsåren ser jag att Wilhelm II en gång i ett offentligt uttalande--det var år 1915--överraskade allmänheten, säkert inte minst i Tyskland, med en splitter ny distinktion mellan kultur och civilisation. Kultur, vari tyskarna voro alla andra folk ojämförligt överlägsna, bestod enligt kejsarens mening väsentligen i "samvete och moral". Civilisationen yttrade sig däremot huvudsakligen i ett salongsmässigt uppträdande, och i det fallet erkände han villigt motståndarnas överlägsenhet, åtminstone engelsmännens. Kejsarens uttalande grundade sig på en pueril missuppfattning av en distinktion mellan kultur och civilisation, som den tiden redan hade börjat bli gängse i intellektuella tyska kretsar och som senare har funnit sitt mest bekanta uttryck i Oswald Spenglers berömda verk "Der Untergang des Abendlandes", i vilket ordet civilisation får tjäna som beteckning för de stora kulturernas upplösnings- och förfallstider. Bestämmandet av civilisation som liktydigt med förfall härrör hos Spengler väl närmast från Nietzsche. I sin grund är det dock blott en ny variant av Rousseaus "tillbaka till naturen", som i sin tur har haft många föregångare ända från rekabiternas gammaltestamentliga sekt, som agiterade för återgång till nomadlivet. Jag kan dock icke erinra mig att Nietzsche gjorde någon principiell skillnad mellan kultur och civilisation; snarare inneslöt han, liksom Rousseau (fast naturligtvis från en helt annan utgångspunkt än han) bägge i samma fördömelse. Den skarpa distinktionen mellan de båda begreppen har Spengler förmodligen fått iden till från en annars tämligen förbisedd liten uppsats av Goethe, "Geistesepochen", vari varje kultur uppdelas i fyra "epoker", av vilka den sista betecknas som civilisationens. Enligt vanligt internationellt och före världskriget även i Tyskland allmänt gällande språkbruk beteckna orden kultur och civilisation två sidor av samma sak: ingen civilisation utan kultur, ingen nämnvärd kultur utan en begynnande civilisation. Ordet kultur, vars ursprungliga betydelse av jordens uppodling ännu lever kvar (i synnerhet i de romanska språken och engelskan), tar sikte på mänskligt arbete i alla former från jordbruket till konst och vetenskap, uppfinningar och teknik. Ordet civilisation, som först började komma i bruk i senare hälften av 1700-talet, tar enligt sin latinsk-franska etymologi närmast sikte på ett ordnat medborgerligt samhällsskick. En civiliserad stat är en "rättsstat". Civilisation kan således betecknas som kulturens politiskt-samhälleliga sida. Men i sina enklaste former är den samtidig med kulturens uppkomst; redan nomadlivet måste förutsätta en primitiv civilisation i form av en viss respekt för andras liv och egendom åtminstone hos medlemmarna av samma stam, och lika litet skulle jordens odling vara möjlig utan en begynnande civilisation. Inga skördar skulle annars någonsin hinna mogna på fälten, fiender och avundsjuka grannar skulle oupphörligt röva eller förstöra dem. Kultur och civilisation äro och förbliva oskiljaktiga och samtidiga. De uppfattas därför populärt som ungefär samma sak. I franska och engelska är civilisation det mest använda ordet, som i dessa språk betecknar all högre kultur. I tyska och nordiska språk föredrar man oftast det likaledes latinsk-franska ordet kultur, men meningen är densamma. Civilisationens förfall och undergång är också kulturens. I själva ordet civilisation ligger ju rent språkligt intet, som ens på den mest fantasifulla ideassociations väg har det allra ringaste att göra med förfall. Det är då en högst olycklig ide--jag fruktar: i ordets allra bokstavligaste mening olycklig-- att ställa upp de båda nära förbundna och oskiljaktiga begreppen kultur och civilisation mot varandra som två motsatser, av vilka den ena skall beteckna blomstring och den andra förfall. Det finns ingen tanke alls i en sådan motsättning, långt mindre någon riktig eller fruktbar tanke. I stället finns där något helt annat. Denna nytyska motsättning är helt enkelt en frukt av krigstidens folkhat. Emedan civilisation var de fientliga folkens mest omtyckta ord för samma sak som tyskarna kalla kultur, skulle själva ordet bland tyskarna göras förhatligt och föraktligt. Kultur skulle göras till något tyskt och bra, civilisation till något utländskt och dåligt. Att börja med försökte man låtsas som som "civilisation" skulle beteckna det mindre värdefulla i kulturen, det som kan eftergöras och reproduceras även av "barbariska" folk, alltså en direkt förfalskning av ordets språkhistoriska mening. Därnäst blev det just dess verkliga grundmening--dess syftning på medborgerligt samhällsskick--som framför allt skulle läggas för hat genom att sammanlänkas med föreställningen om förfall. Resultatet av tankeförvirringen blev, att ordet civilisation i modern tyska betyder något helt annat än i alla andra språk. I de övriga europeiska språken, liksom i det tyska före kriget, betecknar detta ord ett högt och omistligt värde. Men i nutidens tyska språk--det som skrivs av Oswald Spengler och vari han för en oöverskådlig härskara av hängivna beundrare dikterar ordens betydelse och vänder upp och ned på den--betecknar samma ord något fördärvat och föraktligt, något som om möjligt bör utrotas och förstöras. Och vem kan tvivla på att det är möjligt? Att förstöra är det lättaste av allt. I "Der Untergang des Abendlandes" ansåg Spengler det för omöjligt att hindra kulturens förstörelse och förfall--lika omöjligt som att hindra ålderdom och död, eller som att förvandla en gubbe till ett barn. I rummet kan man gå samma väg tillbaka som man har kommit; i tiden låter det sig icke göra. Den västerländska "faustiska" kulturen har redan gått sin ödesbestämda bana från födelse, ungdom och blomstring till ålderdom och förfall. Och det går ingen väg tillbaka. Men som plattform för politisk agitation är en sådan ståndpunkt naturligtvis alldeles obrukbar. I sina politiska skrifter har Spengler därför om icke uttryckligen övergivit den så dock gjort sitt bästa för att bringa den i glömska. I dem vill han visa tyskarna den väg tillbaka i tiden, som han teoretiskt anser omöjlig. I dem bekrigar han med stor energi och vältalighet den civilisation, som han i sitt huvudverk över historiens filosofi betraktade som ett oavvisligt öde. Och de ledande tankarna i hans politiska riktlinjer äro dessa: Det är tyska folkets historiska mission att rädda i första rummet Tyskland men därnäst hela den västerländska världen (att börja med) från civilisationen. Östeuropa och Italien anses i det fallet vara i mindre behov av räddning. Det första medlet därtill är att undertrycka och utrota all demokrati, allt "folkstyre", all liberalism med dess enligt Spenglers mening självklara konsekvenser, socialism och kommunism. Blott på denna väg kan Tyskland återvinna tillräcklig inre styrka för att kunna föra en utrikespolitik som kan leda till målet: ett nytt imperium romanum med tyskarna--vår tids romare--som härskande och ledande folk. Och blott på den vägen kan den vita rasen under Tysklands ledning rädda sig från den hotande "färgade världsrevolutionen". Det är dessa riktlinjer man finner utvecklade i Spenglers politiska programskrift "Jahre der Entscheidung", utgiven för ungefär ett år sedan och översatt till svenska av N. Lillieqvist under titeln "Avgörande år". Vad först och främst angår civilisationens bekämpande och förstörande borde Spengler, skulle man kunna tycka, vara en hänryckt beundrare av det samhällsskick som nu råder i hans land. Det är han dock alldeles icke, och han vågar också, fast med all nödvändig försiktighet, låta läsaren ana vad han tänker därom. "Deutschland und Kaisertum sind þuntrennbar", säger han på ett ställe i "Der Untergang des Abendlandes" II, och om han över huvud har någon "historisk mission" i beredskap för den kriminalfilm, vartill nazismen har förvandlat Tysklands (och Österrikes) offentliga liv, är det väl snarast den att väcka tyskarnas längtan efter kejsartidens förlorade paradis. Dock, därom säger han av lätt insedda skäl ingenting; vad han i det fallet menar får man läsa mellan raderna. Sin glädje över Weimarrepublikens störtande kan han naturligtvis ge fritt utlopp, och han gör det strax i inledningskapitlets första rader, men vad han tänker om de nya härskarna får man gissa sig till av aforismer, som till exempel denna: "Varje verklig statsledare är impopulär." Inte just någon artighet åt en statsledare vars eminenta förmåga att skaffa sig popularitet i förskott på utlovade stordåd utgjorde den enda förutsättningen för hans återkomst till makten. Eller då han talar om Tyskland som "en nation utan ledare och vapen"--eller en suck som denna, strax i inledningen: "Min ångest för Tyskland har icke blivit mindre." Mot de härskande i det nationalsocialistiska partiet och staten kan Spengler icke polemisera annat än antydningsvis. Alldeles öppet vänder han sig till gengäld mot partiets vänstra flygel. Det finns otvivelaktigt en sådan, ty även om ordet "socialism" i partibenämningen aldrig har haft någon annan uppgift än att lura en mängd enfaldigt folk så äro de lurade dock många, en stor massa, och denna massa måste åtminstone officiellt räknas till partiet för att upprätthålla dess numerär och dess kontakt med "folket". Men dessa vänsternazister, som intill nyligen voro socialdemokrater eller kommunister, och som Spengler hånar för att de "svärma likt tiggarmunkar för idealen allmän fattigdom och nöd och i skön endräkt med marxisterna förklara allt slags rikedom för brott och last", finnas blott i Tyskland. Utanför Tyskland är nazismen blott ett annat namn för fascismen, alltså en rörelse som syftar till ett ärligt och osminkat reaktionärt skräckvälde. Här skall icke göras något försök att "vederlägga" Spengler; det vore en oförlåtlig naivitet. Den människa, som står under suggestion av hans idekomplex-och det är mer eller mindre fallet med många som aldrig ens ha hört hans namn--taga dock inga skäl, och för de andra behövs ingen vederläggning. Till gengäld skall med några valda exempel visas, hur det ser ut i hans politiska tankevärld och med vilka argument han vänder sig till sina läsare--märk väl: sina tyska läsare. Ty han kan ju icke hindra att hans böcker läsas också utanför Tyskland och där kunna få en väckande betydelse av en art, alldeles motsatt den han önskar och som han naturligtvis blott önskar för sina landsmäns räkning. III Spengler är en polyhistor i ordets värsta mening: en man som vill vara specialist på allt. Det närmaste resultatet därav blir det avsedda: att den genomsnittsbildade läsaren blir enormt imponerad. Ty det är ju icke vem som helst givet att kunna kontrollera hans sakuppgifter och följa hans på dem grundade utläggningar angående högre matematik och icke-euklidiska geometrier, musikteori, Mayakulturen, Kinas forntidshistoria, Indiens religioner och filosofi, egyptisk konsthistoria eller senantikens stadsplananläggningar. En och annan läsare med en smula kunskaper på några av de områden han berör--och som dessutom har tankarna med sig då han läser--undgår dock icke att märka, att Spenglers sakuppgifter äro i mycket starkt behov av kontroll. Och en sådan kontroll har en viss betydelse när det gäller en författare som så ofta framställer sina subjektiva påhitt som välkända och bevisade sakförhållanden, vilket Spengler gör i en utsträckning som ibland kan påminna en svensk läsare om Strindberg. Men visserligen hade Strindberg oändligt mycket mindre kvalifikationer för att föra en något så när kunnig läsare bakom ljuset. Denna fördomsfrihet i behandlingen av sakuppgifter (ty det kan blott undantagsvis vara fråga om misstag), som är ganska besvärande redan i "Der Untergang des Abendlandes" och som utvecklar sig ännu frodigare i "Avgörande år", sammanhänger intimt med författarens filosofiska ståndpunkt. I översättarens förord, som för övrigt vittnar om stor och ängslig rådvillhet inför bokens ledande tankar, försäkras att dessa tankar äro icke blott "stora och djupa" men också "oftast sanna". En omedvetet komisk upplysning, då det gäller en författare som principiellt har uttryckt sitt suveräna förakt för sanningen, så snart den kommer i konflikt med "högre" intressen. Den läsare, som icke är alldeles obevandrad i de senare årtiondenas tankeströmningar, känner här strax igen den följdriktiga utvecklingen av det pragmatiska viljetänkande varav Vitalis Norström på sin tid var ett svenskt eko. Då gällde det närmast försvaret för religionen, nu gäller det viktigare saker--Spengler bryr sig inte för två öre om religionen--men det filosofiska underlaget är detsamma, liksom också den dialektiska strategien och taktiken. Men med utgångspunkt i ett sådant "viljetänkande" kan en författare blott vända sig till läsare som ha samma verkliga eller inbillade intressen som han och alltså på förhand tycka ungefär som han. Här är nämligen i själva verket icke fråga om att tänka men blott om att tycka. Och tycken --Spengler kallar med förkärlek sina tycken "sunda instinkter"--vederlägger man icke. I kraft av dessa sunda instinkter och i uppenbar strid mot den zoologiska vetenskapen dekreterar han att människan är ett rovdjur. "Jag kommer att säga det om och om igen." Han kunde spara sig det besväret, eftersom denna dumhet hans bön förutan dagligen upprepas av en massa åsnor, som skulle bli alldeles omåttligt upprörda och indignerade om man plötsligt tog dem på ordet och började behandla dem som-rovdjur. Och naturligtvis uppbygger han också sin församling med försäkringar om rovdjurens ädelhet. Det är de heraldiska lejonen han far efter. Zoologien anser, som en och annan kanske redan ryktesvis har hört, att människan är långt närmare släkt med de fruktätande, sällskapliga, nyfikna och påhittiga men inte särdeles ädla aporna än med de klent begåvade rovdjuren. Men ingen bestrider att människan i sina instinkter--sina sunda instinkter, för att tala med Spengler--har vissa likheter med rovdjuren och att de mest lyckade och av lyckan gynnade exemplaren av den mest rovdjursliknande människosorten ha blivit föremål för varm och osjälvisk beundran, i synnerhet av de apor och åsnor som tro att det är finare att vara rovdjur. De allra flesta exemplar av rovdjursmänniskans art ha dock varit mindre lyckade eller haft otur, ofta den oturen att sluta i galgen. Fängelserna och till en del hospitalen äro fulla av de sunda rovdjursinstinkternas människor, av viljemänniskor och viljetänkare. Och ibland händer det, att en och annan av dem slipper ut och uppnår en hög ämbetsställning i en diktaturstat, vilket dock inte behöver minska hans utsikter att bli hängd. Lyckan är oberäknelig. Spenglers viljetänkande förbjuder honom att se eller åtminstone att erkänna, att världens nuvarande elände i minsta mån är en följd av världskriget. Han räknar icke olyckorna från 1914, utan från 1918-från Tysklands nederlag och kejsardömets fall. Nutidens ekonomiska katastrof är "ingenting annat än en följd av statsmaktens förfall". Han blundar alldeles för det sakförhållandet, att det var världskriget som tvärtemot arrangörernas avsikter (de hade ju aldrig tänkt sig något världskrig men blott en rask erövring av hegemonien i Europa) förde arbetarpartierna till ett enormt--man kan gärna säga abnormt--ökat inflytande, i några länder till ett mer eller mindre varaktigt övertagande av statsmakten. Om det var en olycka, och jag ser för min del ingen lycka däri, så är det Tyskland vi närmast ha att tacka för den. I stället ser Spengler denna "vita världsrevolution", som han kallar den, som en logisk och nödvändig följd av att det konservativa 1 800-talet icke var konservativt eller reaktionärt nog. Liberalismen har skulden. Men i liberalismen ser Spengler väsentligen ingenting annat än den privata kapitalanhopningens begär efterfrihet från all statlig kontroll. En och annan gammal kvarleva från "liberalismens tidsålder" torde dock ännu erinra sig att denna frihet alltid hade sina kraftigaste förespråkare inom högerpartierna och de konservativa regeringarna. Att vända upp och ner på de mest välbekanta sakförhållanden är Spenglers minsta konst. Spengler anser icke att någon moral kan grundas på förnuftet, och det är också obestridligt att den saken stöter på vissa svårigheter. Ännu mindre menar han att moralen kan byggas på religionen, som Spengler över huvud icke vill tillåta att befatta sig med "denna världen", och han har inga vänliga känslor för den kristna teologien, som han kallar "bolsjevismens mormor". (Han syftar naturligtvis därmed på dess lära om alla människors jämlikhet inför Gud och om det syndiga i rikedomen.) Vad han rekommenderar är därför en av alla moraliska och religiösa hänsyn alldeles obesvärad makt- och intressepolitik, och då han bittert förebrår det gångna århundradets liberalism dess eftergivenhet mot fattigt och tarvligt folk, kan han med skäl rikta dessa förebråelser även mot den tidens konservatism, som i sin kortsynthet trodde sig böra ta vissa hänsyn till humanitet och moral. Den kunde ju inte heller alldeles ignorera religionen, eftersom den dynastiska monarkien av gammalt fingerades ha sin grund i den. Blott som en kuriositet skall här den besynnerligheten annoteras att Spengler, som i allt annat vulgärt måste betecknas som urreaktionär, visar sig vara en genuin prästhatare: Under perserkrigen agiterade prästerskapet i Delfi för Xerxes och mot det nationella försvaret. Cyrus kunde erövra Babylon emedan Marduks prästerskap stod i maskopi med honom. Och i västerlandet har det mellan monarki och kyrka, adel och prästadöme endast tillfälligtvis rått vapenvila. . . "Mitt rike är icke av denna världen" är den djupa grundsats som gäller om varje religion och som varje kyrka sviker. Skall man verkligen behöva upplysa Spengler om att Marduks präster lika litet som något annat prästerskap i forntiden någonsin hade hört talas om "denna djupa grundsats, som gäller för varje religion"? Prästens uppgift var att utforska gudomens vilja och göra den gällande--naturligtvis just i "denna världen". Så har också den kristne prästen i alla tider fattat sin uppgift, och med den mest obestridliga rätt, såvida man vill tillerkänna honom någon uppgift alls. Den av Spengler citerade "djupa grundsatsen" är blott en försenad och understucken dementi av urkristendomens förolyckade och övergivna tro på ett messiasrike av denna världen. Den som i likhet med mig betraktar prästhat som ett nästan lika ofelbart symtom på andlig omyndighet som judehat, kan blott med förvåning konstatera detta raseri mot det andliga ståndet, från mardukprästerna i Babel till salig biskopen av Autun, den "urspårade prästen" Talleyrand. Man skall verkligen gå långt i prästhat för att skriva Talleyrands synder på prästerskapets konto ! IV För Spengler kan det inte vara tal om att "graven allt förliker". Han har ännu inte förlåtit prästerna i Delfi deras maskopi med Xerxes, och han hatar de båda Graccherna som om de levde i Tyskland i dag. Vad han förmodligen allra minst kan förlåta dem är, att de till på köpet voro bättre mans barn, tillhörande en av Roms förnämsta ätter. De visade sig icke vara av ras--enligt Spenglers tolkning av detta uttryck; jag har redan nämnt att det hör till hans favoritnöjen att vända upp och ner på ordens betydelse. Att vara av ras, det har icke, som enfaldigt folk hittills har inbillat sig, något att skaffa med härkomst, men blott med åsikter. Att vara av ras, def betyder att ha de åsikter som dikteras av sunda instinkter, det vill säga av den egna samhällsklassens intressen, som Spengler uppfattar dem. En gammal baron med liberala åsikter är icke av ras. Men en uppkomling, som skyndsamt anpassar sina åsikter efter sin nya ställning, visar sig därmed vara av ras. Enligt Spengler ha den revolutionära propagandans demagoger med infernalisk slughet "skapat motsatsen mellan rik och fattig för att öppna kampen mellan dem". En annan viljetänkare--Lenin--skrev en gång i en agitationsbroschyr: "För att ytterligare öka den arbetande klassens nöd har man uppfunnit arbetslösheten." Spenglers skapelse och Lenins uppfinning ligga i samma andliga plan. Bägge herrarna ha omedvetet följt det råd som jag en gång i världen fick av en erfaren redaktör: "Skriv som för barn; skriv som för små barn !" (Alla barn äro viljetänkare.) Industriarbetarklassens ständiga missnöje, som jag icke vill ge mig ut för att känna något botemedel mot, är naturligtvis icke--som det alltid stod i högertidningarna i min ungdom och som Spengler nu upprepar--en frukt av den revolutionära propagandan, men en oundviklig följd bland annat av uppfinningarnas, teknikens, maskinindustriens ödesbestämda utvecklingsgång. Teknikens utveckling under de senaste hundra åren har dömt ständigt växande massor till ett alldeles glädjetomt och framtidslöst arbete. Det är lätt att säga med Spengler, att de arbetare, som "icke duga till annat", heller icke förtjäna något annat, eller någon förbättrad levnadsstandard. De flesta bland dem kunde dock förmodligen duga till något annat, om något annat stod till buds. Den revolutionära propagandan måste under sådana levnadsvillkor naturnödvändigt uppstå, helt enkelt som ett resultat av obrukad mänsklig kraft, och för otaliga människor bli livets enda "högre" innehåll. Det ligger en hemsk ironi i att sovjetregeringen, som enligt sitt program skall lyckliggöra "proletariatet", det vill säga industriarbetarna, på böndernas och alla andras bekostnad, har satt som sin främsta uppgift att industrialisera Ryssland och därmed mångdubbla det proletariat vars djupaste elände--det glädjetomma och utsiktslösa maskinella slavarbetet--aldrig kan botas genom regeringsåtgärder och allra minst genom lögnen om "proletariatets diktatur". I Spenglers ögon ha alla "världsförbättrare" från tidernas morgon blott varit föraktliga skadedjur och alla folkledare och upprorsmakare gemena demagoger, vilkas enda motiv har varit en avskyvärd maktlystnad, vida skild från den prisvärda vilja till makt, som besjälade en Bismarck och andra av de stora, ädla rovdjurens människotyp, som är bestämd att härska över världen. Det är, som läsaren redan har förstått, en grovt vulgariserad Nietzsche som för ordet i Spenglers politiska programskrift; författaren till "Der Untergang des Abendlandes" sjunker här oupphörligt ned på ett mycket lågt plan, alldeles för lågt för honom. I fråga om sakuppgifter kan han dra till med vad som helst. Han försäkrar, att den preussiska officerskåren (under kejsardömet) rekryterades "utan hänsyn till penningar och härkomst". Det är ju först och främst inte sant, och om det vore sant skulle Spengler på det livligaste ogilla det. Och han påstår att den tyska pressen aldrig har varit utsatt för så svåra förföljelser och förbud som i "fackföreningsrepubliken Tyskland sedan 1918". Vad skall det egentligen tjäna till att ljuga så grovt, i saker som hans läsare dock förmodas ha en smula reda på? I dessa omgivningar verka de här och där förekommande resterna av tysk grundlighet och lärdom närmast skrattretande, som då han upplyser att den ryska revolutionen var "blott en kopia" av Pariskommunen 1871, som i sin tur hade sin förebild i ett uppror av slaktaren Caboche 1411. Men är det nu också säkert att Caboche var den förste revolutionären i kristenheten? "Du skall icke gå till botten med tingen, ty de ha ingen botten." Det föregående har varit en nödvändig orientering. Vi komma nu till sakens kärna. Utrotandet av all demokrati och all liberalism-helst också av all religion, försåvitt den vill lägga sig i allvarliga saker--är för Spengler icke något mål, men blott ett medel. Målet är Tysklands världsvälde. En och annan läsare tror naturligtvis att detta är ett dystert skämt. Det är fullkomligt allvar--äkta tyskt allvar. Vi leva i en väldig tid. Det är den största som västerlandets kultur någonsin upplevt och kommer att uppleva... Världens form omskapas i dag från grunden, liksom fordom genom det begynnande imperium romanum... Men vem förstår det? Vem tål det? Vem känner det som en lycka att vara med därom? Tiden är väldig, men så mycket mindre äro människorna. Läsaren -- naturligtvis den tyske läsaren -- bör känna det som en lycka att vara med i denna väldiga tid. Det är således Tyskland som är på väg att grunda detta nya imperium romanum. Det urgamla barbariet, som i århundraden legat dolt och fjättrat under en hög kulturs pedanteri, vaknar nu åter upp, nu då kulturens skede är fullbordat och civilisationens begynt, det är den krigiska sunda glädjen över den egna kraften, som föraktar det rationalistiska tänkandets litteraturmättade tidsålder, det är den obrutna rasinstinkten, som vill leva på annat sätt än under trycket av lästa bokmängder och deras ideal. Hos en västerländsk nationalitet lever ännu tillräckligt därav, och även på de amerikanska prärierna och, där bortom, på den stora nordasiatiska slätten, där världserövrarna växa. De världserövrare, som eventuellt kunna växa på de amerikanska prärierna och den stora nordasiatiska slätten, intressera oss i detta sammanhang ungefär lika mycket som slaktaren Caboche. För ögonblicket är det Europa som sysselsätter oss. Och det finns alltså en "västerländsk nationalitet" om vilken Spengler med stolthet upplyser oss att det i den ännu lever kvar tillräckligt av det urgamla och livskraftiga barbariet för att underlägga sig den övriga världen--det övriga Europa, för att börja i smått. Upplysningen kan icke överraska den, som aldrig ett ögonblick har tvivlat på meningen med den lilla överraskning, som Tyskland och dess österrikiska annex beredde världen sommaren 1914. Kejsar Wilhelm försummade under krigsåren sällan något tillfälle att bedyra, att han aldrig haft en tanke på något tyskt världsherradöme, och det är mycket möjligt att han för sin personliga del talade nästan uppriktigt; han skulle i alla händelser med största nöje ha hållit till godo med mycket mindre. Likgiltigt vad han menade eller icke menade: han talade åtminstone i det fallet klokare än Spengler. Det allra enklaste praktiska förstånd borde under närvarande omständigheter hänvisa tyskarna till att behålla allt prat om ett tyskt imperium romanum för sig själva och sina ölstugor. Det skulle nog komma ut ändå, som Polichinelles hemlighet, men då kunde det åtminstone dementeras av "ansvariga statsmän". Det faller sig lite svårt nu, då den ansvarige (det vill säga oansvarige) statsministern är författaren till "Mein Kampf", som går ut på detsamma som Spengler, blott vidrigare och dummare framställt. Det möter ingen svårighet att förstå de historiska förutsättningarna för den tyska storhetspsykosen. Det obetydliga Brandenburg växte en gång i tiden, under några kraftiga furstar av den ädla spenglerska rovdjurstypen, ut till den starka militärstaten Preussen, och Preussen underkuvade så småningom Tyskland. Följaktligen var det Preussens "historiska mission" att härska över alla tyska länder. Men då måste det ju också vara Tysklands historiska mission att härska över Europa--och så vidare. Jag har i "Ödestimmen" --i den gamle akademikern Cassius' person--givit en syntes av denna ödesdigra tro på tyskarnas "historiska mission". Det var denna tro som födde 1914. Spengler har i "Der Untergang des Abendlandes" --liksom före honom Ferrero och andra--visat sig utmärkt väl inse och förstå, att romarstatens krigare och statsmän aldrig hade en tanke på något "världsvälde" förrän det redan tillbjöd sig så gott som av sig självt. Deras mål var blott den maktutvidgning som omständigheterna i varje särskilt fall gynnade, och framför allt rikedom genom plundring av svagare nationer. På liknande väg uppstod också imperium britannicum, och på någon annan väg lär aldrig något världsrike uppstå--icke genom gymnasistfantasier om en "historisk mission". Liksom den napoleonska kejsartidens glans för lång tid blev Frankrikes olycka, så ha också den bismarckska politikens lysande framgångar i förra århundradet blivit till ett olycksöde för Tyskland--för hur lång tid, det vet ingen. "Alla andra folk"--säger Spengler--"hava präglats av sitt eget förflutna. Vi hava icke haft något uppfostrande förflutet. " Jag kan inte tänka mig något annat än att även Spenglers tyska läsare måste häpna när de läsa sådant. Det är svårt att vara mera otillgänglig för ödets och händelsernas uppfostran. Naturligtvis inser även Spengler, att den närvarande tiden för en ytlig betraktare icke förefaller gynnsam för tyska världsmaktsdrömmar; han uppmuntrar därför sina tyska läsare med de ohiskligaste svartmålningar av Englands och i synnerhet Frankrikes framtidsutsikter. Och det är väl också en ohygglig sanning att Tyskland i det läge, vari det har kommit genom sina ledares dårskaper, blott i hoppet om andras olyckor kan se någon ljusning för sig självt. Framför allt är naturligtvis Frankrike dömt till snar undergång, bland annat till straff för att det i kriget använde färgade hjälptrupper, vilket var så mycket skamligare som Tyskland icke hade tillgång till sådana. Han försäkrar att det i Frankrike--det är icke kolonierna det är fråga om -- "finns svarta präster, officerare och domare" och att där finns "polacker och negrer överallt till och med i medelklassen". "Polacker och negrer"! Och ett par sidor längre fram ha dessa svartingar förökat sig så fruktansvärt, att hela landet kallas "det svarta Frankrike". * Om ett stort folk icke längre har den tron att det självt, ensamt bland alla folk i världen, besitter sanningen och med denna sanning är kallad att väcka och pånyttföda alla andra folk, så förvandlas det snart till ett intet, till blott och bart etnografiskt material. Ett verkligt stort folk kan aldrig nöja sig med en andra plats inom mänskligheten eller ens med en av de främsta, nej, det måste kräva att obestritt och obetingat vara det allra främsta, det enda ledande bland folken. Och detta enda folk--detta enda, gudbesjälade folk--det är vi, det är det ryska folket! Så skrev Dostojevski 1872. I sin ungdom revolutionär, blev han som mogen man (i den mån en sinnessjuk epileptiker kan bli en mogen man) en av sitt folks stora nationalistiska profeter. Ryssland hade massor av dem på den tiden, liksom Tyskland nu. I hans profetutsaga från 1872 behöver man blott ändra ett ord (på svenska blott en bokstav) för att den kunde vara skriven av en tysk i dag--sextio år senare. Och vad är det ryska folket i dag?--Ett etnografiskt material. Något annat har det visserligen heller aldrig varit. Det är vad varje folk blir under varaktig despoti-varje folk, som är kraftlöst och viljelöst nog för att finna sig i vilken regering som helst hur länge som helst. Vad är det tyska folket om sextio år? Den som lever får se. Men om det går som Spengler vill, kommer det att vara ett etnograf skt material, vars enda uppgift är blind lydnad för de herrar som slumpen sänder. Det var den glädjen romarfolket en gång i tiden fick av sitt "världsherradöme". Och tyskarnas imperium romanum skall vi först be att få se, innan vi tror på det. VI Men låt oss gå med på fiktionen ! Inom några få år, kanske redan i år, i nästa vecka, kommer nästa stora krig, Tyskland segrar, och Europa är i segrarens våld. Spengler har i andra delen av "Der Untergang des Abendlandes" sagt tänkvärda ord om den självklara hänsynslöshet, varmed segraren i ett stort krig behandlar alla mindre stater och folk, som befinna sig inom hans räckvidd; över deras områden, tillgångar och människor förfogar han efter sitt godtycke, "allt sådant blir blott provins, objekt, medel till målet". Förra gången tillföll segern en koalition av makter med inbördes stridiga intressen. Mot en sådan koalition stå de mindre nationerna aldrig helt värnlösa, aldrig helt "rättslösa", utom naturligtvis i det fallet att de ha låtit locka eller tvinga sig till deltagande i kriget på den besegrades sida. Utomeuropeiska länder kunna uppdelas i kolonier eller intressesfärer, men europeiska "kulturnationer", även de minsta, ha i de segrande makternas inbördes rivalitet den säkraste garanti för sin fortsatta existens som över huvud står att få i denna osäkra värld. Vilket naturligtvis icke bör utesluta, att de också utveckla och använda sina egna små maktmedel efter bästa förstånd. För alla Europas mindre nationer är det således helt enkelt ett livsintresse, att segraren i ett kommande krig icke blir Tyskland. Vad de ha att vänta av ett segrande Tyskland, det ha alla dess mindre grannländer redan nu, "mitt i djupaste fred", fått en försmak av. År 1914 kunde ännu många svenskar, icke blott den tidens konservativa men också ett stort mindretal av liberala, av patriotiska motiv stå med sina sympatier på Tysklands sida. Jag hörde icke till dem, men jag förstod mycket väl deras synpunkter och aktade deras motiv. De "ryska sågfilarna'' voro ännu i friskt minne, Ryssland betraktades som arvfienden, och man såg i Ryssland den enda fara som kunde tänkas hota Sveriges självständighet och fred. Om jag på den tiden hade sagt något om den tyska faran, skulle alla mina vänner ha tänkt att jag hade blivit tokig. En stor mängd svenskar sågo också på den tiden ännu i tyskarna "våra germanska stamfränder". Det var då ännu föga känt i Sverige, att Tysklands nuvarande befolkning utgör ett ur rasens synpunkt alldeles obestämbart mischmasch, ett "Völkerchaos", vari det germanska inslaget förekommer ganska sparsamt. Allt detta hör till det förgångna. Tiden har ett annat ansikte nu. Också fosterlandskärleken, som den uppfattades på den tiden, hör i det närmaste till det förgångna. Den har blivit utträngd av nationalismen. Men nationalismen hör efter sitt väsen--sådant man finner det uttryckt i Dostojevskis anförda ord från 1872 och i Spenglers skrifter av i dag --blott hemma i de allra största folkslagen. I de mindre blir den blott skrattretande. Ur nationalismens synpunkt blir till gengäld fosterlandskärleken, där den visar sig i mindre nationer, något smått och löjligt, "en angelägenhet för provinsialer", för att tala med Spengler. En gammalmodig barnslighet i stil med folkdanser och nationaldräkter. Och gammalmodig, det vill ingen vara, allra minst de unga. Därför finns det, som var man vet, också i Sverige en stor massa nationalister. Den svenska fosterlandskärlek, som Heidenstam en gång i tiden fattade som sin uppgift att väcka till nytt liv, har under de senaste tjugo åren förvandlats till en nationalism, som aldrig har varit och aldrig kan bli något annat än ett löjligt och föraktligt bihang till den tyska. Ingen svensk kan i dag, som 1914, vara "tyskvänlig" av patriotiska motiv. I dag måste varje tysksinnad svensk veta, att om han är nationalist -- och det är han ofelbart--så är han det helt och hållet för Tysklands räkning Han måste veta, att den dag Tyskland uppnår herradömet över Europa, kunna vi för en oöverskådlig framtid sätta punkt och slut för "svenska historien" Och om han blir gammal kommer han kanske också att få skörda den säd han och hans likasinnade ha sått: då får han uppleva, att svenskarna blott ha blivit en liten namnlös bråkdel av det etnografiska material, varmed vår tids imperium romanum bygges upp. Dock, det ha vi ännu inte sett. Jag läste häromdagen i en dansk tidning, att Spengler "tänker i århundraden". Det torde föga hjälpa, om han i alla fall tänker som smedens pojke, vilken tänkte galet. Det kan dock vara nyttigt för oss svenskar--liksom för alla andra europeer--att veta vad och hur han tänker, och inte minst veta, att hans inflytande över tyskt tänkesätt är oerhört. Nietzsche var knappast känd under sin verksamhetstid; Spengler sprids i upplagor som kriminalromanernas. Hans makt över tyska sinnen kommer att vara, hur det än går för den nuvarande regimen. ÄKTHETSPRÖVNING AV ETT BREV (1935) Tre äldre herrar--låt oss kalla dem Andersson, Pettersson och Lundström--sutto och pratade under en gammal lind i en gammal park. På bordet framför dem låg en vit bok. Alla tre tillhörde den usla liberalistiska tidsåldern, dock på det viset att två av dem redan under åren före 1914 hade seglat över åt högersidan av oro för fäderneslandets försvar och missnöje med spritrestriktionerna. Men de hörde till den del av högern som tog partibeteckningen "de moderata" på allvar. Andersson hade ensam bland de tre stannat kvar på den övergivna liberala skutan. Han var författare, i det närmaste ausser Dienst, med ett anseende som delvis var ganska bra men delvis, på grund av illa omtyckta åsikter i åtskilliga ämnen, mycket dåligt. Men hans gamla vänner hade överseende med honom. Pettersson var jurist och förutvarande statsråd, i politiken ausser Dienst. Lundström var konstkritiker, ännu inte ausser Dienst, dessutom mecenat och värd på stället, ägare till gården och parken och den gamla linden. Men också de två hade under skiftande åsikter bevarat de yngre årens liberala och humanitära sinnelag. Det var naturligtvis Tyskland man talade om. De två högergubbarna, som under och efter kriget självklart hade varit tysksinnade och aldrig hade tänkt sig att de skulle kunna bli något annat, hade med stigande häpnad och förskräckelse sett den vändning sakerna hade tagit i Tyskland efter den nationalsocialistiska så kallade revolutionen. Och efter att en stund ha diskuterat de ibland uppdykande tyska funderingarna på en kolonisation av Baltikum och Sydskandinavien, vars urinvånare alltså skulle motas bort, längre upp mot polcirkeln, hade man kommit tillbaka till ett gammalt ämne: riksdagsbranden. De tre herrarna hade händelsevis suttit tillsammans och pratat också den dag då nyheten först stod i tidningarna. Misstanken om det rätta sammanhanget låg visserligen genast i luften, men det bjöd i alla fall emot att tro på den. Det fanns ju dock alltid den möjligheten att slumpen och motståndarnas dumhet hade spelat Hitler ett så ovärderligt kort i handen just i rätta ögonblicket strax före valen. Och riksrätten i Leipzig hade inte bragt någon klarhet. --Såvitt jag kan se, sade Pettersson, ligger saken så här: som maktläget var och alltjämt är, kunde riksrätten inte befatta sig med andra anklagelser än dem som den hade fått sig officiellt förelagda, och det var vackert så att den vågade frikänna dem som det var meningen att den skulle döma. En verklig rättslig undersökning av saken har ännu inte ägt rum och kommer aldrig att bli av så länge nazismen har makten. Och den blir alltså kanske aldrig av i vår tid. Det är tråkigt att inte få veta slutet på en spännande roman som man har råkat läsa hälften av. Men det måste man finna sig i. --Ja, det måste man ofta finna sig i, sade Lundström. Och när nazismens tid är ute, svänger pendeln åt andra hållet, och den rättsliga undersökningen blir kanske inte så ofelbar då heller. Jag vet inte var en opartisk domstol skulle komma ifrån. Den ramlar inte ner från månen. --Jag kan förstå att herrarna inte har läst den här boken, sade Andersson. (Det var han som hade haft den vita boken med sig: "Weissbuch über die Erschiessungen des 30:ten Juni 1934".) Den härrör från tyska emigrantkretsar och ger sig alltså inte ut för att vara opartisk. Men den innehåller ett brev som upplyser hela saken--om det alltså är äkta. Och det är det jag gärna ville höra er mening om. --Jag är rädd för att vår mening om den saken inte betyder något, sade Pettersson. Jag är på förhand mycket böjd att tro att det där brevet kan förefalla äkta--annars skulle bokens utgivare inte ha använt det. Men det är ingen konst för en intelligent förfalskare att sätta ihop ett brev som ser högst naturligt och trovärdigt ut. Det skulle jag kunna åta mig när som helst. --Nu lovar du kanske litet för mycket. Du minns nog en brevroman av Paul Hervieu -- "Peints par eux-memes" -- som vi alla tre beundrade mycket livligt för en trettio år sen. Om det här brevet är en förfalskning, då är förfalskaren en mästare av allra minst samma rang som Paul Hervieu. Det räcker inte med intelligens till sådant; det skulle kräva en genial psykologisk romanförfattares speciella form för intelligens, fantasi och intuition. --Det var inte småsaker! Nå, låt oss höra brevet. Men tillåt mig först en fråga: på vad sätt styrker utgivaren brevets äkthet? --Han styrker det inte alls. Det låter sig nämligen inte göra annat än inför en domstol, med avhörande av vittnen. Han lämnar naturligtvis vissa uppgifter om hur brevet har kommit i hans händer, men någon bevisföring om den saken kan ju inte komma i fråga under nuvarande regim. Vi har bara att göra med brevet Och brevet är från Karl Ernst, S. A.-ledare i Berlin och medlem av preussiska statsrådet, till hans vän och kumpan Edmund Heines, S. A.-ledare och polispresident i Breslau, på den snälla Weimarrepublikens tid dömd för åtskilliga mord och naturligtvis benådad. Ernst hade befälet över alla S. A.-trupper i Berlin och provinsen Brandenburg, ett kommando närmast jämförligt med en divisionsgenerals, och Heines hade alltså samma ställning i sin provins. Bägge blev skjutna den 30 juni. Brevet är daterat den 5 juni 1934, tydligen från Berlin, fast brevskrivaren har glömt att sätta ut det-vilket en förfalskare knappast skulle ha glömt--och så här lyder det (Andersson tog boken och läste, medan han ibland interfolierade med en och annan parentetisk upplysning): 5. Juni 1934. Lieber E. Der Chef ist endlich bei ihm gewesen! ("Der Chef" är Röhm, och Hitler kallas i hela brevet bara för "han".) Lange Aussprache. Der Chef erzählte mir, es ging bis in die Morgenstunde. Er hat wie oft bei solchen Gelegenheiten geheult und den Chef beschworen, ihm doch zu glauben, dass er hundertmal lieber ihn an der Spitze einer vereinten Armee sehen würde, als einen alten Knacker aus dem Neudecker Altersverein. (Neudeck var Hindenburgs gods.) Aber es ginge nicht. Allgemeine Schwierigkeiten, dann Rücksicht auf das Ausland, Zusammenkunft in Venedig und ähnlichen Quatsch. Kurz und gut. Du wirst ja den Chef bald treffen und ausführliches von ihm hören. Das Ende vom Lied war gegenseitiges Versprechen, nichts zu unternehmen, abzuwarten, bis der alte Herr abkratzt. Dann wird man sehen. Andersson gjorde en paus i läsningen. --Det där var en nätt bit, sade Lundström. Mycket frisk och levande. --Onekligen, sade Pettersson. Och jag måste visst erkänna att jag skröt litet för mycket nyss med mina eventuella förfalskningstalanger. Det där skulle jag aldrig ha kunnat prestera. Men det behöver ju inte hindra att det kan finnas andra som kan. Och det skulle vara roligt att höra vad Hitler har att säga om det där samtalet med Röhm! Audiatur et altera pars. --Det kan jag händelsevis stå till tjänst med, sade Andersson. Det står nämligen på ett annat ställe i den här boken. Ett par veckor efter morden den 30 juni sammankallade Hitler som bekant ett nazistiskt partikonvent som han roade sig med att kalla "tyska riksdagen" och avgav inför den församlingen ett slags officiell redogörelse för det passerade. I sitt tal, som delvis står refererat här, berörde han också sitt samtal med Röhm--det ägde rum den 4 juni, alltså dagen innan det här brevet skrevs. Samtalet var mycket långvarigt--enligt brevet drog det ut "bis in die Morgenstunde", enligt Hitler varade det i fem timmar "bis Mitternacht". Enligt brevet har Hitler lurat Röhm med förespeglingar om högsta befälet över hela krigsmakten, så snart "der alte Herr abkratzt". Hindenburgs och riksvärnets motvilja mot Röhm var ju välbekant. Men då Röhm genom sin organisation av S. A. hade gjort mer än någon annan för att föra Hitler till makten, och då han i många år hade ansetts för Hitlers intimaste vän, betraktades han i de breda lagren av nazistpartiet som självskriven till överbefälet, och det säger sig självt att man inte en, men mångfaldiga gånger har lovat honom det. Och dessa löften har kanske från början varit uppriktigt menade, men det kom alltid något emellan. Och det som kom emellan var alltid detsamma: Hindenburg och riksvärnet. Och så naturligtvis Röhms dåliga anseende. Det är då utan vidare klart, att samtalet mellan Hitler och Röhm inte kan ha haft ett förlopp som ägnade sig för offentligheten. För allmänhetens kyska öron låter det bättre, då Hitler enligt sitt tal hade låtit kalla Röhm för att ge honom en sista varning och förmaning. "Ich teilte ihm mit, dass ich aus zahllosen Gerüchten den Eindruk gewonnen hätte, dass von gewissenlosen Elementen eine nationalbolschewistische Aktion vorbereitet würde, die über Deutschland nur namenloses Unglück bringen würde. . ." Det låter onekligen mera uppbyggligt än förespeglingarna om överbefälet över hären, så snart "den gamle herrn trillat av pinn". Men på högsta ort har man nog känt Röhm alltför väl för att spilla några moralpredikningar på honom. Det gällde att narra honom--inte att omvända honom till hörsamhet och dygd. Men nu har vi alltså också hört den andra parten, och jag går vidare i brevet. I det nu följande stycket finns det emellertid några öknamn som det kanske är bäst att förklara på förhand, enligt utgivarens gissningar. "Der ~Egypter" lär vara en herr Rudolf Hess, "der Lahme" skall vara Goebbels, "der Kleiderständer" Göring och "der Schwarze" en viss Himmler, chef för S. S., som har svart uniform. Alltsa vidare i texten: Das heisst aber für uns jetzt losarbeiten. Denn es ist arschklar, wenn wir warten, bis es diesem hinterhältigen Ägypter gelungen ist, den Lahmen mit dem Kleiderständer gegen uns zusammenzubringen, gehen wir vor die Hunde. Wir müssen handeln und diesen Kerlen zuvorkommen ! Der Hermann geht aufs ganze. Und wenn er auch den Lahmen nicht riechen kann, gegen uns geht er sogar mit dem Schwarzen ! -- Fortfarande mycket friskt och levande, sade Lundström. --Den där herrn, sade Pettersson, påminner mig på något vis om salig Arvid Ödmann, som jag kände förr i världen. Han ansågs dum, och det skulle inte ha lönat sig att tala med honom om filosofi eller juridiska subtiliteter, men han hade en så frisk och målande språklåda, i synnerhet när han blev arg, att jag undrade om det var rätt att kalla honom dum. När han kom i sitt ässe kunde han tala som Strindberg ibland kunde skriva. --Ja, sade Andersson, brevskrivaren är tydligen en mycket temperamentsfull herre. Sådant är det inte lätt för en förfalskare att fabricera. Men ur äkthetsprövningens synpunkt innehåller det här stycket dessutom ett par nya moment. Först och främst öknamnen. Jag anar inte varför Hess kallas en "egypter" och Goebbels "den lame". Men i trängre kotterier kan det ju ibland uppkomma en jargong som är obegriplig för utomstående. "Der Kleiderständer" syftar naturligtvis på Görings svaghet för granna uniformer, men ordet passar ändå inte riktigt på en så tjock och muskulös person. En förfalskare skulle bestämt ha kunnat hitta på några elakare och för utomstående mera genomskinliga öknamn. Jag tror inte heller att en förfalskare skulle kalla Göring "der Hermann" då han strax förut har kallat honom "Kleiderständer". Det är en småsak, men i äkthetsprövning måste man också ge akt på småsaker. Ett annat moment är viktigare. Det här stycket, liksom för övrigt hela fortsättningen, står i den mest uppenbara strid mot en av utgivarens huvudteser. Utgivaren påstår nämligen att det aldrig har existerat någon konspiration som kunde ge anledning till morden den 30 juni. Han tillskriver alla morden helt andra motiv, dels privathämnd, dels behovet att oskadliggöra en del opålitliga personer som visste för mycket om riksdagsbranden och om andra saker. Och sådana motiv har naturligtvis också varit med i spelet. Den löjliga sagan om att von Schleicher skulle ha inlåtit sig i en sammansvärjning med Röhm och "en utländsk makt" var för dum och fräck och vann ingen tilltro. Men att Röhm och hans närmaste i S. A. hade de allra starkaste skäl att konspirera, det ligger i öppen dag. De visste ju att riksvärnet motsatte sig deras upptagande i hären--och krävde deras avskedande. De har sett sig utsatta för att mista inkomster, utpressningsmöjligheter och hela grunden för sin existens. Det var alltså den tack de hade att vänta för att de hade fört Hitler mot tinnarna! Och de skulle inte konspirera? Hitler har knappt några hätskare fiender än de överlevande bland dem, och man kan gott förstå att han ibland lär begagna en "dubbelgångare" till uppträdande vid officiella ceremonier. Men då Vitbokens utgivare alltså inte vill tro på någon konspiration, kan det här brevet i alla händelser, om det är en förfalskning, inte härröra från honom och hans krets. Och märk väl: utgivaren tycks inte ens ha observerat att brevet motbevisar hans huvudtes. Han har då förmodligen inte fått brevet i sina händer förrän han redan hade gjort sig sin mening, en mening som han på äkta tyskt sätt sedan inte kunnat förmå sig att ändra. Men vidare i texten: Wir müssen ihnen ein Feuerchen anzünden, dass sie mit dem Arsch hochgehen! Ich persönlich muss den Lahmen bekommen. Schade, dass mir R. (förmodligen Röhm) damals in den Arm gefallen ist, als ich ihn (nämligen "den lame") auf den Schädel hauen wollte für seine dreckigen Anspielungen wegen meiner Heirat. Det lilla stycket syftar på någon för utomstående obekant episod ur kamratlivet. Ernsts förestående giftermål har naturligtvis väckt blandade känslor i sodomitkotteriet, och Goebbels, som anses för ett kvickhuvud, har velat säga något roligt, men det har alltså inte blivit väl upptaget. Vidare: Ich habe mit dem Chef auch über Deinen Brief gesprochen. Du weisst, ich halte sonst von dem vielen Reden und Schreiben nichts. Er ist Deiner Meinung dass wir auf alles gefasst sein müssen. Der Lahme kann die tollsten Dinger drehen. Der Chef hat sein wichtiges Material bereits an sicherer Stelle. Ich habe nach der Unterredung mit ihm die Erklärung über die Februargeschichte unterschreiben, die M. nach meinen Angaben geschreiben hat. Es ist in sicherer Hand. Wenn mir das geringste passiert, platzt das Ding. Ich schicke Dir beiliegend auf alle Fälle eine unterzeichnete Kopie. Heb sie gut auf! Du solltest auch Deine Sachen irgendwo sicherstellen. Lies Dir das Ding mal durch. Es ist das Stärkste, was wir haben, wenn alle Stränge reissen. Vielleicht hilfts was, villeicht hilft es nichts. Denn im Schreiben ist uns der Lahme über. Unsere Stärke liegt auf anderem Gebiet, und da müssen wir losgehen. Nu först kommer brevskrivaren till riksdagsbranden, som han bara omtalar som "die Februargeschichte". Det är visserligen tydligt nog, i synnerhet för adressaten, men en förfalskare skulle förmodligen ha uttryckt sig ännu tydligare. Och på ett annat ställe längre fram heter det bara "die Geschichte"; mottagaren vet ju vad som menas. På samma gång som brevet har Vitbokens utgivare också fått sig tillsänd den kopia av dokumentet om riksdagsbranden, som här omtalas. Heines har enligt utgivaren följt Ernsts råd att sätta "sina saker" i säkert förvar och anförtrott både brevet och dokumentet åt en vän i Breslau, som efter Heines död har överlämnat dessa papper åt utgivaren. Enligt dokumentet var det Ernst som med hjälp av två underordnade kamrater, Fiedler och Mohrenschild, satte eld på riksdagen. Mohrenschild är förmodligen den i brevet omtalade "M." och Fiedler omtalas längre fram som "Fi.". Bägge mördades den 30 juni. Om brevet från Ernst till Heines är äkta, finns det naturligtvis ingen grund att betvivla, att också dokumentet är äkta och dess framställning av riksdagsbranden i huvudsak riktig. Den saken kan vi komma till sedan. Vidare i brevet: Aber diesmal muss du bis zueltzt mitmachen. Ich hab da schon so einen Plan, gegen den die Dinger vom Lahmen nichts sind. Aber du darfts nicht wieder losfahren, bevor die Sache richtig knallt. Återigen en hänsyftning på en för utomstående obekant episod ! Det lägger jag ingen särskild vikt vid i och för sig; en förfalskare,får ju antagas veta att ett brev helst bör innehålla något sådant för att se riktigt naturligt ut. Men i det här brevet förekommer sådant oupphörligt och på ett sätt som alldeles osökt infogar sig i sammanhanget. Sådant röjer mästaren--om det nämligen är ett litterärt mästerstycke vi har att göra med och inte ett stycke osminkad verklighet. Men vidare: Die Hauptsache ist, den Lahmen zu treffen. Das ist meine Meinung--während der Chef nur ein Ziel hat, dem Hermann mit der Uniform auch die Haut abzuziehen. Man kann beides haben. Aber die erste Massnahme ist, die beiden von ihm (Hitler) zu trennen. Ihn müssen wir haben, er muss mit uns gehen, dann ist die Geschichte schon richtig. händer förrän han redan hade gjort sig sin mening, en mening som han på äkta tyskt sätt sedan inte kunnat förmå sig att ändra. Men vidare i texten: Wir müssen ihnen ein Feuerchen anzünden, dass sie mit dem Arsch hochgehen! Ich persönlich muss den Lahmen bekommen. Schade, dass mir R. (förmodligen Röhm) damals in den Arm gefallen ist, als ich ihn (nämligen "den lame") auf den Schädel hauen wollte für seine dreckigen Anspielungen wegen meiner Heirat. Det lilla stycket syftar på någon för utomstående obekant episod ur kamratlivet. Ernsts förestående giftermål har naturligtvis väckt blandade känslor i sodomitkotteriet, och Goebbels, som anses för ett kvickhuvud, har velat säga något roligt, men det har alltså inte blivit väl upptaget. Vidare: Ich habe mit dem Chef auch über Deinen Brief gesprochen. Du weisst, ich halte sonst von dem vielen Reden und Schreiben nichts. Er ist Deiner Meinung dass wir auf alles gefasst sein müssen. Der Lahme kann die tollsten Dinger drehen. Der Chef hat sein wichtiges Material bereits an sicherer Stelle. Ich habe nach der Unterredung mit ihm die Erklärung über die Februargeschichte unterschreiben, die M. nach meinen Angaben geschreiben hat. Es ist in sicherer Hand. Wenn mir das geringste passiert, platzt das Ding. Ich schicke Dir beiliegend auf alle Fälle eine unterzeichnete Kopie. Heb sie gut auf! Du solltest auch Deine Sachen irgendwo sicherstellen. Lies Dir das Ding mal durch. Es ist das Stärkste, was wir haben, wenn alle Stränge reissen. Vielleicht hilfts was, villeicht hilft es nichts. Denn im Schreiben ist uns der Lahme über. Unsere Stärke liegt auf anderem Gebiet, und da müssen wir losgehen. Nu först kommer brevskrivaren till riksdagsbranden, som han bara omtalar som "die Februargeschichte". Det är visserligen tydligt nog, i synnerhet för adressaten, men en förfalskare skulle förmodligen ha uttryckt sig ännu tydligare. Och på ett annat ställe längre fram heter det bara "die Geschichte"; mottagaren vet ju vad som menas. På samma gång som brevet har Vitbokens utgivare också fått sig tillsänd den kopia av dokumentet om riksdagsbranden, som här omtalas. Heines har enligt utgivaren följt Ernsts råd att sätta "sina saker" i säkert förvar och anförtrott både brevet och dokumentet åt en vän i Breslau, som efter Heines död har överlämnat dessa papper åt utgivaren. Enligt dokumentet var det Ernst som med hjälp av två underordnade kamrater, Fiedler och Mohrenschild, satte eld på riksdagen. Mohrenschild är förmodligen den i brevet omtalade "M." och Fiedler omtalas längre fram som "Fi.". Bägge mördades den 30 juni. Om brevet från Ernst till Heines är äkta, finns det naturligtvis ingen grund att betvivla, att också dokumentet är äkta och dess framställning av riksdagsbranden i huvudsak riktig. Den saken kan vi komma till sedan. Vidare i brevet: Aber diesmal muss du bis zueltzt mitmachen. Ich hab da schon so einen Plan, gegen den die Dinger vom Lahmen nichts sind. Aber du darfts nicht wieder losfahren, bevor die Sache richtig knallt. Återigen en hänsyftning på en för utomstående obekant episod ! Det lägger jag ingen särskild vikt vid i och för sig; en förfalskare får ju antagas veta att ett brev helst bör innehålla något sådant för att se riktigt naturligt ut. Men i det här brevet förekommer sådant oupphörligt och på ett sätt som alldeles osökt infogar sig i sammanhanget. Sådant röjer mästaren--om det nämligen är ett litterärt mästerstycke vi har att göra med och inte ett stycke osminkad verklighet. Men vidare: Die Hauptsache ist, den Lahmen zu treffen. Das ist meine Meinung--während der Chef nur ein Ziel hat, dem Hermann mit der Uniform auch die Haut abzuziehen. Man kann beides haben. Aber die erste Massnahme ist, die beiden von ihm (Hitler) zu trennen. Ihn müssen wir haben, er muss mit uns gehen, dann ist die Geschichte schon richtig. (Här syftar "die Geschichte" naturligtvis inte på riksdagsbranden men bara på sakernas gång i det hela.) Ueber meinen Plan wird dir Fi. näheres flüstern. Du kannst dich blind auf ihn verlassen. Man kan förmoda att Ernst har sänt Fiedler med brevet och dokumentet till Heines i Breslau. Att anförtro sådant åt posten hade varit vansinne. Det förklarar också att Ernst, som efter vad han själv säger inte är någon pennans man, undantagsvis har skrivit ett så långt och innehållsrikt brev. Han har haft många och viktiga saker på hjärtat. Nu kommer ett stycke som jag sätter alldeles särskilt värde på ur äkthetssynpunkt. Schade, dass ich nicht dabei bin wenn ihr die Sache begiesst. (Han skulle nämligen på bröllopsresa till Madeira med sin unga fru, och den 30 juni var han just på väg till Bremen med henne för att gå ombord på båten, då han blev infångad och mördad.) Ich bin mit allem, was der Chef sagte und was Du bald hören wirst, einverstanden, aber den Lahmen schmore ich, das verwehrt mir keiner, nachdem er seine Prügel bekommen hat. Dass der Hund mich damals in die Geschichte (nu är det riksdagsbranden) hetzte und hinterher noch aufzog, das vergesse ich nicht. Här finns åtskilligt att observera! Han "instämmer med allt vad chefen har sagt". Det vill säga, han gör så fanken heller! För Röhm är Göring ärkefienden; Göring har nämligen på sin tid rivaliserat med honom om chefskapet över S. A. och sedan gjort allt för att nedsätta honom hos Hitler. Och eftersom Goebbels är Görings fiende, vill Röhm, som det tycks, inte sa gärna låta Ernst ta hand om honom. Men för Ernst är just den saken det viktigaste av alltihop. Han ser rött då han tänker på "den lame". Han är ledsen åt att han inte kan vara med från början, eftersom han skall på bröllopsresa till Madeira-- "ich muss mal mit ihr wegfahren", säger han ett stycke längre fram; det röjer inte just någon vidare förtjusning. Men i nästa ögonblick är han redan hemma igen--såvida han inte snarare glömt både frun och Madeira--så att han kan få nöjet att prygla Goebbels ordentligt och sedan "steka" honom. Det nöjet skall ingen få honom att avstå från, inte ens chefen! "Das verwehrt mir keiner!" Hos en impulsiv och flyktig natur, som i hast knackar ner ett brev på sin maskin, sjudande av ilska och hetsad av ångest--en särdeles välgrundad ångest, som utgången visade--är en sådan virrighet i tanken högst naturlig. Och han har bråttom, Fiedler skall hinna med tåget till Breslau. . . Men en förfalskare får inte ha bråttom, han måste ha tankarna med sig, han är inte i det ena ögonblicket på väg till Madeira och i det nästa hemma igen, savida han inte är alla förfalskares okrönte och okände komung. Eller vad tycker herrarna? --Brevet är äkta från början till slut, sade Lundström. --Jag måste nöja mig med att säga att det förefaller äkta, sade Pettersson. Och slutet har vi visst för resten ännu inte hört. --Nej, det är en bit kvar ännu, sade Andersson. Der Chef glaubt, wir sollen nicht vor dem Parteitag losgehen. Er hat Mitteilung, dass der alte Herr noch zehn Jahre leben wird. Ich bin nicht der Meinung. Da aber alle beistimmen, kann ich nichts machen. Aber nach dem Parteitag muss er klappen. Nu är han lite virrig igen, interfolierade Andersson. Vad är det egentligen alla har instämt i? Att Hindenburg skulle leva i tio år till? Nonsens! Den saken kan dock inte bero varken av de andras instämmande eller av Ernsts avvikande mening! Observera: jag klandrar inte Ernst för att han uttrycker sig illa, det är inte så viktigt Heines begriper nog vad han menar. Men en förfalskare skulle aldrig prata sådant nonsens. Ich gehe in den nächsten Wochen auf Urlaub. Ich muss mal mit ihr wegfahren. Schick mir durch Fi. eine Kopie deines Materials. Schieb das nicht auf die lange Bank. Sei vorsichtig mit Sch. ! (Förmodligen Heines' adjutant Schmidt, mördad den 30 juni.) Es wird allerhand gemunkelt. Zeig dich nicht so oft mit ihm. Der Chef erzählte, dass er (Hitler) eine Bemerkung deshalb gemacht hat. Räum deine Bude auf. Unser Freund aus der Albrechtstrasse (Gestapos huvudkvarter) erzählte mir, dass der Schwarze demnächst bei verschiedenen von uns nachsehen lassen will. Bei mir kann er ja, ich leg ihm eine schöne Ueberraschung hin. Machs gut, alter Junge, Dein Karlos. Vad det var för en överraskning Ernst hade i beredskap åt "den svarte", det får vi inte veta, sade Andersson. Men det kunde kanske "Fi." viska i örat på Heines. Vi ska inte vara för nyfikna. Vi har ju i alla fall fått skymta litet av sammanhanget i den där romanen-eller vad säger vännen Pettersson? --Jo, jag tror nog det. Men slutet på historien kan visst dröja länge ännu. Den som lever får se. Någon happy end törs jag inte räkna pa, åtminstone inte i vår tid. Men hur var det med det där dokumentet som följde med brevet? --Jo, det är alltså en berättelse om riksdagshusbranden, vari framlidna preussiska statsrådet Ernst-att han är framliden berodde som bekant på viktiga statsskäl--ger en dåligt skriven men okonstlad och underhållande framställning av hur det gick till när han tuttade på "die Schwatzbude" med hjälp av sina underordnade kumpaner Fiedler och Mohrenschild. Äktheten finns det som sagt ingen grund att tvivla på, men därav följer förstås inte att vartenda ord behöver vara sant. När en kanalje bekänner en ful historia gör han det ju inte enbart av sanningskärlek. I det här fallet gör han det, som han själv säger, därför att han vet att "Göring und Goebbels ein Schurkenstreich gegen mich planen". Han är stolt över sitt dåd och upprörd över att det har blivit så illa lönat. Sin slutlikvid hade han visserligen ännu inte fått, men han anade den, och vi vet ju att hans aning inte bedrog honom. Strax efter Hitlers utnämning till rikskansler i slutet på januari 33 stod det klart för de ledande kretsarna --och till dem hörde också Ernst--att något måste göras "um dem Führer die Möglichkeit zu geben, gegen die Marxisten loszuschlagen". Men vad skulle man hitta på? Den frågan ventilerades vid åtskilliga sammankomster mellan Göring, Goebbels, Ernst och några andra, senare också Röhm och Heines. Goebbels föreslog ett fingerat attentat mot Hitler, med det föll inte Göring i smaken. Han föreslog i stället att låta en bomb explodera i inrikesministeriet--hans eget ministerium. Alltså attentat mot Göring i stället för mot Hitler! För att Göring skulle stå i bengalisk hjältebelysning! Nej, det tyckte inte Goebbels om! Inte alls! Efter många betänkligheter, dock inte av etisk natur, lyckades man till sist komma överens om att sätta eld på "die Swatzbude". En annan medlem av sällskapet--det var Helldorf, för ögonblicket polispresident i Berlin--hade av en egendomlig slump kommit i förbindelse med der Lubbe och övertalat honom att spela med i pjäsen, men på det viset att Lubbe trodde sig vara ensam om stordådet. Det förklarar hans uppträdande under processen i Leipzig. Denna punkt kan dock alltjämt se litet dunkel ut: Lubbe dyker händelsevis upp i Berlin som en ängel ifrån skyn just i det ögonblick då man behöver en figur av hans sort för att ge riksdagsbranden en anstrykning av kommunistattentat. Men Ernst kan ju ha varit ofullständigt underrättad om den detaljen, och det är inte heller givet att han har velat tala om allt vad han visste. --Det är inte heller så noga, sade Lundström. Vi kan reda oss med vad vi sett. Men en sak har nazismen verkligen uträttat: den visar demokratien från dess allra värsta sida. Ett stort folk--och ett folk som man trodde vara mera bildat och kultiverat än de flesta-som alldeles hjälplöst faller offer för den smutsigaste och lögnaktigaste demagogi historien ännu har sett- såvitt jag i en hast kan erinra mig--och för ett parti, som har betecknat sin väg till makten och sin utövning av den med en lång rad av gemena nidingsdåd. Vad skall man göra för att hindra, att statsmakten i ett land en vacker dag faller i händerna på ett band av bovar? Det är sannerligen en prisfråga som skulle behöva ett svar ! Sedan Hjalmar Söderberg skrev detta, utkom "Vitboken om morden den 30 juni" i svensk översättning (Clartes förlag 1935), där Heines' brev till Ernst återfinnes sid. 88-90 och Ernst redogörelse för riksdagshusbranden sid. 91-96 T.S. KAJ MUNK En Oxfordskämtare (1936) I två stora diktaturländer--Ryssland och Tyskland--har kristendomen utan någon egentlig förskyllan eller värdighet från dess bekämpares sida råkat bli direkt misshaglig för det härskande partiet. Det är egentligen besynnerligt, ty näst buddismen kan man väl knappast finna någon för tyrannvärlden bekvämare religion. Det anser tydligen också den danske prästen, nazisten och dramatikern Kaj Munk, då han i en av sina "10 Oxford Snapshots" låter en Oxfordapostel ur sitt hjärtas (eller väl snarare Kaj Munks hjärtas) uppriktighet förklara, att en av rörelsens viktigaste uppgifter är att "upplösa partierna" -- och alltså därmed bereda vägen för en efterlängtad nazidiktatur. Det torde visserligen bli en långsam väg; andra sätt ha visat sig mera effektiva. Herr pastorn borde hellre be sin gud om en skön hungersnöd, som kunde tvinga skaror av arbetslösa att ta värvning i nazistiska terrorband. Men för dem som gärna vilja ta hand om andras affärer, och helst hela folkets, kan i alla fall ingenting vara mera välkommet än en "religiös väckelse", ägnad att rikta beskedligt folks uppmärksamhet åt annat håll. Jag tror nog att jag har börjat i rätta ändan, då jag här pekar på den egentliga källan till Kaj Munks lilla beskyddarintresse för Oxford. Jag har inte glömt hans Hamletparodi, vari han förvandlade den kunglige brodermördaren till en parlamentarisk statsminister, och jag minns också hans ohöljda utbrott av skadeglädje över de tyska judeförföljelserna. Däremot har jag mig ingenting bekant om hur han reagerade för de visserligen mindre svårartade förföljelserna mot hans evangeliska tyska ämbetsbröder--trosbröder törs jag inte säga. Ty vad pastor Munk tror på i kristendomen, det är en djup hemlighet. Och det måste det väl vara, eftersom han är dansk präst. En svensk präst kan tro så mycket han vill av kristendomen -- i det fallet gjorde salig ärkebiskopen verkligen epok--men det går inte för sig i Danmark. Jag tillstår uppriktigt att jag inte vet något annat om Oxfordreligionen än vad jag har inhämtat av en något slarvig tidningsläsning, och nu senast av Kaj Munks lilla bok. I största allmänhet tycks sakens kärna vara den, att man bör göra allvar av kristendomen. Denna ide har tydligen frapperat Kaj Munk genom sin sensationella nyhet. Visserligen kan han inte förmodas vara alldeles okunnig om att en av hans äldre landsmän, Sören Kierkegaard, hade en ganska snarlik ide. Men Kierkegaard förstod sig inte alls på hur man skulle sköta en sådan sak. Han fick heller ingen succe på den. Det finns en teckning från den tiden av den gamle karikatyrtecknaren Fritz Jürgensen med underskrift: "Tant Sophie försöker omvända prästerna på Lolland till kristendomen." De se högst betänksamma ut och inte alls livade för en så farlig nyhet. Kierkegaard tog beklagligtvis saken på det viset, att han skrämde vanligt beskedligt folk bort från kristendomen. Grundtvig, som också var inne på något i den vägen--att göra allvar av kristendomen, men inte att göra den avskräckande--tog saken mera praktiskt och populärt och blev också en kolossalt mycket större man, så mycket mera som han lyckades förena en levande tro på Jesus med en lika levande tro på Holger Danske, Ragnar Lodbrok och så vidare. Det är visst från hans tid man har historien om den snälla gossen, som kom hem från skolan och berättade för sin mamma vad han hade fått höra om Jesus och hans tolv bärsärkar. Men nu är Grundtvig gammalmodig och bondaktig, och Oxford är up to date. Men i övrigt har jag inte lyckats lista ut vari Oxford skiljer sig från den vanliga kristendomen, som redan förut har vunnit allmänt gillande i de flesta civiliserade och krigförande stater. Den offentliga bikten är ju inte precis någon nyhet; om jag inte minns alltför galet var det just den som i min barndom gjorde frälsningsarmen till ett så uppskattat folknöje. Oxford har inga dogmer, försäkrar Kaj Munk (genom en av personerna i sina dialoger). Dogmer är nuförtiden ett fult och impopulärt ord, som ingen använder om det som han själv tror på. Jag tycker mig dock mycket tydligt skönja följande två dogmer som grundläggande för rörelsen: 1. Kristendomen går ut på att man skall vara snäll och hygglig och leva anständigt och hederligt. 2. Jesus har uppfunnit moralen, alltså måste man tro på Jesus för att kunna leva hyggligt och moraliskt. Dessa dogmer påminna mig livligt om "Tusen och en natt". Skillnaden är bara den, att där är det Islam som lär att man skall uppföra sig som en bra karl (medan kristendomen går ut på att man skall vara en riktig kanalje) och där är det Muhammed man måste tro på för att kunna leva hederligt och anständigt. Men rörelsen har alltså inga dogmer--med andra ord: man behöver inte veta vad man tror på, eller ännu bättre, man bör inte veta det. Man bör säga som Luthers bonde: "Jag tror som prästen tror."--"Och vad tror prästen?"--"Det vet jag inte." Rörelsen har inte ens den dogmen, försäkrar pastor Munk, att en kristen skall vara "full av fun". (En svensk tror förstås att det är tryckfel, men det är det inte alls; det är engelska.) För att nu komma till Kaj Munks små Oxfordreklamer i dialogform, förefalla de mig lika obotligt verklighetsfrämmande som hans dramatik. En hederlig hantverksmästare förklarar för sin son, varför han har blivit omvänd: "En oxfordian, det är en som vill ha ordning i sakerna."--Åtskilliga danska hantverksmästare ha lyckats ganska skapligt därmed långt före Oxfords tid. En rik mans dotter, som efter att ha varit med om ett och annat, grips av längtan efter att få igen sin jungfrudom. (Det är så hon uttrycker sig.) En omvänd kvinnlig nervläkare försäkrar henne att det låter sig göra genom att begå nattvarden. Bägge damerna cykla en söndag ut på landet och begå nattvarden i en liten kyrka som de händelsevis komma förbi. (Jag trodde inte det gick så enkelt till med nattvardsgång i Danmark, men jag böjer mig för sakkunskapen.) Och kuren hjälper--nästan. Nästa nummer är den redan omtalade aposteln, som har specialiserat sig på att omvända riksdagsmän "för att upplösa partierna". Han har redan omvänt en, och det är ingen mindre än "den blivande statsministern". (En önskedröm av Munk.) Den omvände avsäger sig alla sina ben.--"Ben" (att gnaga på) är den danska termen för en politikers inbringande bisysslor som styrelsemedlem i aktiebolag etc. I diktaturstaterna ger det härskande partiet alla "ben" åt sina egna. I de länder, där ännu inget parti med hjälp av väpnade band har gjort sig enväldigt, fördelas de mellan olika partier. Det tycker Munk är svinaktigt. En ansedd läkare får en dag besök av en gumma, som har blivit omvänd av Oxford. Hon förebrår honom att han står kvar i statskyrkan, fast han har varit fritänkare i all sin tid, och uppmanar honom att anmäla sitt utträde. Den framstående vetenskapsmannen känner sig slagen av den stränga logiken i detta krav, men finner det så betänkligt att utträda ur statskyrkan att han i stället omvänder sig till Oxford. Så är det ett par arbetslösa, som vitsa på Oxford och Ford-oxe. Den ene har blivit omvänd genom en flicka. Men kvinnan är obeständig och har redan avfallit, då omvändelsen inte just inbringade något. Då vaknar mannens stolthet. Egentligen hade han också tänkt sig att den skulle inbringa något, men när den inte gör det, skäms han för att avfalla: man skall väl inte omvända sig för pengar! Och han står fast i tron. Vidare: Ett par präster, av vilka den ene låter som ett svagt eko av Sören Kierkegaard; han tycker detsamma om Oxford som den riktige Kierkegaard tyckte om Grundtvig: humbug. Den andre tar saken mera praktiskt och tycker att en rörelse, som sätter religionen på dagordningen och gör den på modet, bör man alltid vara tacksam för. Det säger han inte precis, ty han säger inte ens något så pass förståndigt, men det är så han menar. Det blev resultatet, då pastor Kaj Munk råkade komma i närheten av den alltid lika nya och världsomstörtande tanken: att göra allvar av kristendomen. Mussolinis ansikte (1937) Kaj Munks drama "Sejren" spelar i Italien, men författaren har i ett förord trott sig behöva upplysa att det inte är det riktiga Italien och att landets diktator, styckets huvudperson, inte heller är den riktige Mussolini. "Kun Ansigterne ligthe de Ansigter, der ud af Tidens Virvar lyser Digteren tydeligt imade, er han standset ved for maaske bag dem finde det eneste, han söger: Sindet." Diktaren (det är han själv som kallar sig så) har alltså förälskat sig i Mussolinis ansikte, som han dagligen har sett lysa mot sig i tidningarna, och till detta ansikte diktat den man och den människosjäl som han tycker passar bäst till ansiktet. Alltså: Ridån går upp ! Vi presenteras strax för diktatorn, lekande med en svärm av sina yngsta barn. (Han har i stycket en ofantlig kollektion i alla åldrar.) Idyllen avbrytes av ett viktigt besök, en prefekt från landsorten, en av diktatorns gamla medkämpar från genombrottstiden och den oförgätliga marschen till Rom. (Som den riktige Mussolini inte deltog i.) Efter några inledande repliker drar prefekten upp en revolver för att skjuta diktatorn, men får en orre så han dimper ner i en stol. Diktatorn upplyser honom vänligt om att hans medsammansvurna--en minister, en general och en direktör--ha blivit skjutna för en stund sen, men i tidningarna kommer det att stå att de ha anträtt en vetenskaplig resa till Afrika. Vidare får den förvånade prefekten veta att diktatorn högaktar hans ädla motiv, en något överdriven patriotism, och att han har utsett honom till det viktiga värvet att bringa Italiens förstörda finanser på fötter igen. Därtill behöver han nämligen en man som han kan lita på. Och det vet han hädanefter att han kan. Prefekten, nu finansminister, försäkrar att han vill gå i döden för en sådan man. Efter prefekten kommer en kardinal. I litteraturen bruka katolska präster vara fromma och vördnadsvärda ända upp till biskops rang, men när de bli kardinaler far hin onde in i dem. Kaj Munk, som inte alltid följer litterära traditioner, har inte velat bryta med denna. Diktatorn skildrar rikets nöd i hjärtskärande ord och anropar kardinalen om en kraftig finansiell handräckning av kyrkan. Kardinalen parerar med lekfull kvickhet det ogudaktiga angreppet mot den heliga stolens kassaskåp och föreslår diktatorn att i stället hjälpa upp statens finanser genom att erövra det rika och hedniska Etiopien. Diktatorn, som i hela sitt liv och all sin verksamhet har varit en varmhjärtad och vältalig pacifist, avvisar med harm en så djävulsk plan. Kardinalen har, som det sedan visar sig, en liten baktanke med sitt råd. Han hoppas att kriget skall göra diktatorn "impopulär i Europa" och bringa honom på fall. Och naturligtvis hoppas han att kriget skall gå illa för Italien; "kyrkan har intet fädernesland". Den ädle och pacifistiske diktatorn nappar dock inte genast på kroken, men omständigheterna komma kardinalen till hjälp. Diktatorn har redan länge haft sin uppmärksamhet fäst vid det rika Etiopien, men bara i syfte att göra en fullkomligt korrekt affär. Det gäller några oljekällor, som måste vara något i sitt slag alldeles enastående. "Erhvervelsen af disse Oliekilder kan betyde Italiens Liv--husk på det !" säger han till en av sina finansministrar (han tycks nämligen ha flera). Denne minister, om vilken kardinalen antyder att han är "en Svindler af Verdensformat", har redan använt många milliarder på denna affär, huvudsakligen till mutor åt Afrikas stamhövdingar, påstår han själv, utan att dock kunna framlägga deras förmodligen svårlästa kvitteringar på milliarderna. Nu tycks landet ligga så att finansministern har bedragit staten på dessa milliarder och att han sedan i sin tur har blivit bedragen av de afrikanska stamhövdingarna. Och han säger (men det är väl bäst att jag översätter för att undgå tryckfel): "Vad gör man med svindlare? Man arresterar dem! Alltså, bryt in i landet, häkta dem, lägg beslag på oljekällorna till betalning av omkostnaderna i saken och lägg det stulna beloppet tillbaka i statskassan, så bli vi till sist hederliga karlar igen!" Man inser nu att diktatorn gjorde rätt då han för en stund sen utnämnde en ny finansminister för att ha en som han kunde lita på. Han kan tydligen inte få för många. Mannen med de bortsvindlade milliarderna till afrikanska stamhövdingar fortfar nämligen att fungera genom hela stycket, och den minister som var med bland de sammansvurna och nyss har blivit skjuten var också finansminister. Trots allt detta trassel tycks dock affären med oljekällorna, på vilken Italiens liv hänger, i nästa akt vara klar. Men då händer något! England tycker inte riktigt om affären. Kejsaren av Etiopien har egenhändigt underskrivit kontraktet, och sändebudet, som vet att kejsaren kan ångra sig när som helst, sätter sig genast upp i en flygmaskin direkt till Rom. På vägen över Egypten störtar maskinen ned, naturligtvis nedskjuten av engelska flygare. "Åt helvete med England!" utbrister diktatorn. Undra på det! ("Dikt är sådan lögn som det inte är meningen att man skall tro på", har visst någon sagt. Men tänk vad diktatorn blir glad om det i alla fall skulle finnas någon åsna som tror honom !) Nu har kardinalen alltså sitt krig mot Etiopien som i en liten ask. Men diktatorn är en man av den sorten som vid alla sina avgörande handlingar behöver en liten extra vink av ödet, och också den vinken får han. I ett fönster star en gammal jordglob som han en gång i sin ungdom, då han var skollärare, har fått i present av de snälla skolbarnen; den blir kullvräkt av en stormil och svårt skadad--just det stycke av globen som visar Etiopien har blivit krossat! Tärningen är kastad ! Ödet har givit sin vink. Kungen och drottningen av Italien, som just ha åkt ut på promenad, titta i förbigående upp till diktatorn för att resonera om mobiliseringsordern, som drottningen på inga villkor vill tillåta kungen att underskriva. Det visar sig också alldeles onödigt. Mobiliseringsordern är redan undertecknad, förmodligen med hjälp av en namnstämpel, utsänd är den också, och mobiliseringen är redan i full gång. "Slyngel!' säger hennes majestät. Efter deras majestäter kommer en munk som visar sig vara den helige fadern själv. (Då en kardinal blir påve far djävulen strax ur honom och han blir sagolikt from och vördnadsvärd.) Påven är en ungdomsvän till diktatorn och på samma gång hans forna rival om den undersköna Angelika, nu diktatorns fru och moder till hans fantastiska barnskara. Den helige fadern hotar diktatorn med bannlysning om han börjar krig, men den modige mannen låter inte skrämma sig av den fruktansvärda hotelsen, påven lomar av igen, och bannlysningen hörs aldrig av. Den sköna fru Angelika bekänner nu att hon på sin tid kanske skulle ha tagit den andre, om han inte hade varit kobent. (Här erinras man osökt om en av Andersens sagor, vari en gammal tant frågar: "Har påven stor familj?") I fråga om kriget står hon avgjort på påvens sida och hotar att med barnen, eller de minsta av dem, dra sig tillbaka till "ett ställe i närheten av ett kloster--för att bedja!" Vi ha nu hunnit till slutet av tredje akten, och den slutar med underrättelsen att en av diktatorns vuxna söner nyss har skjutit sig för att slippa gå med i kriget mot de svarte morianer. I fjärde akten är diktatorn något dyster. Kriget drar ut på tiden och har redan kostat mycket, mycket mer än de där oljekällorna som Italiens liv hängde på kunnat värderas till. Fru Angelika är spårlöst försvunnen, och diktatorns hemliga polis har inte lyckats uppspåra hennes vistelseort. Diktatorn misstänker att hon har tagit sin tillflykt till Vatikanen och att hennes och den kobente påvens ungdomskärlek har blossat upp på nytt. Det vore ju inte första gången en älskarinna blivit gömd i Vatikanen! Han saknar henne bittert och anmodar en av sina finansministrar -densamme som ville mörda honom i första akten och som nu vill gå i döden för honom--att skaffa sig en vacker flicka att för tillfället fylla den tomma platsen. Finansministern står naturligtvis genast till tjänst och skaffar honom sin egen unga dotter. (Kaj Munk vet tydligen att man alltid har tagit ytterst okonstlat på sådana saker i Italien. Annars är den italienska koloriten i stycket mycket svagt antydd.) Flickan kommer ögonblickligen; hon har tydligen stått och väntat i kulissen. Det artar sig till en herdestund, men den blir avbruten på ett högst obehagligt sätt. Diktatorns äldste son, som med hänförelse gått med i kriget, kommer plötsligt hem, med längtan väntad av sin unga brud. Men det visar sig att han har varit i fångenskap hos morianerna och blivit misshandlad på ett sätt som gjort honom "otjänlig till äktenskap"--för att använda vår bibelöversättnings diskreta omskrivning av det grekiska ordet eunuck. (En och annan erinrar sig kanske härvid att den romerska kyrkan på samma sätt har misshandlat otaliga unga gossar för att använda dem som sopraner i kyrkomusiken.) Diktatorn blir utom sig och svär en blodig hämnd över dessa "perversa apor i urskogen": "I morgon skall vi segra, och segern rättfärdigar allt!" I femte akten har segern äntligen kommit. Diktatorn undgår skickligt en brytning med England genom att skänka det ett stycke av Etiopien och får strumpebandsorden som tack. Drottningen av Italien, som kallade honom slyngel, talar i en annan ton nu då han har gjort henne till kejsarinna av Etiopien och ger honom en kråsnål med en enorm indisk diamant. Och se--vem kommer där? Hans älskade Angelika! Men hon har en dolk i handen och stöter den i hans hjärta, varefter hon kastar sig själv på dolken, som alltså måste tänkas stå rätt upp från scengolvet. Men den saken kan nog regissören ordna. Kaj Munk har givit sitt stycke undertiteln "Et Skuespil om Verden i Dag". Med livet och verkligheten har det ungefär lika mycken förbindelse som ett ordinärt filmdrama. Någon kritik skall icke här spillas på denna gallimatias. Det är ju redan tillräckligt bekant att lusten att förbluffa är den allt överstrålande stjärnan för Kaj Munks författarskap. I Danmark är Kaj Munk en mycket stor författare. Hans parodi på Bjornsons "Over ävne" gjorde visst också lycka i Sverige. Men nog vet jag en som blir förbannad om han händelsevis skulle få höra talas om en teaterpjäs vari det påstås att han inte kan hitta på sina kanaljerier själv, men låter narra sig till dem av ett par andra skojare. Och det är säkert en blodig orättvisa. MÖRKT PERSPEKTIV (1936) Den unge författaren Tage Thiel, tidigare känd genom några små böcker från ett gränsområde mellan tänkande och skönlitteratur, behandlar i sin nyligen utkomna bok "Sverige torpederat" en eventualitet som torde förefalla de flesta som en dårhusfantasi: ett tyskt angrepp mot Sverige. Och han behandlar denna möjlighet under förutsättningar, som måste betecknas som politiskt fullkomligt rimliga och naturliga. Författaren har tänkt sig att det krig, varmed Tyskland sedan några år genom sina abnorma rustningar, interfolierade med traktatsbrott, hotar åtskilliga europeiska länder, men på sista tiden i synnerhet Ryssland, har brutit ut en dag i maj under något av de närmaste åren. Han tänker sig vidare att Frankrike under en kommunistfientlig diktatur har brutit med Ryssland och håller sig neutralt, och att England ingenting vågar göra. Polen--i sitt olyckliga läge mellan två var för sig övermäktiga stater, bägge fientliga både mot varandra och mot Polen--har betraktat ett förbund med Tyskland som det minst onda. Sverige förklarar sig naturligtvis neutralt och mobiliserar, liksom 1914, för att skydda sitt område mot neutralitetskränkningar. Men strax efter krigsutbrottet kommer ett ultimatum från Hitler: Tyskland kräver Karlskrona och Gotland. Samtidigt får Finland ett liknande ultimatum beträffande Helsingfors och Åland. Tyskland kan beklagligtvis icke undvara dessa platser som baser för sin flotta och sina flygare. Finland accepterar genast de tyska kraven. Sverige avböjer hövligt men bestämt. Alltså: krig med Tyskland. Krigets förlopp skildras i dagboksanteckningar av en ung sjöofficer. Den svenska flottan reder sig ganska skapligt i början, men kan dock icke hindra en tysk landstigning i Skåne, liksom den inte heller kan försvara Gotland. Med Gotland som flygbas riktas ett tyskt flygarangrepp mot Stockholm i dess egenskap av flottbas. Av flottan befinner sig naturligtvis ingen nämnvärd del på platsen, men massor av den civila befolkningen dödas och såras, och stadens centralare delar läggas i ruiner. Slottet och Stadshuset stå dock kvar. (Man misstänker att det snarare är författaren än tyskarna som skona dessa vackra byggnader.) Regeringen flyttar till en avlägsen landsortsstad. (Jag skall lämna oavgjort huruvida regeringens flyttning kan anses tillräckligt motiverad av ett luftbombardemang, som under den givna situationen icke kan medföra någon omedelbar fara för fientlig ockupation av huvudstaden. Regeringens medlemmar äro under luftangrepp utsatta för samma faror som alla andra och det vill jag gärna tro att de skulle finna sig i.) Invasionen fortskrider. Tyska luftbombardemang av järnvägsknutar och lägerplatser m. m. förlama försvaret. "Andan i de svenska trupperna är dålig; man anser sig slåss för en hopplös sak." Efter mindre än en månad från krigsutbrottet--'ett par veckor efter landstigningen i Trelleborg och Ystad--stå tyskarna mitt i Småland. Samtidigt fortsätter flottan under ständigt ökade förluster sin strid mot övermakten. Under en av sjöstriderna blir den unge dagboksförfattaren sårad och fången, och medan han ligger på ett militärsjukhus i Stettin, når honom underrättelsen att freden blivit sluten. "Sverige är ett tyskt lydrike under Hitlers stövel." Men freden--den är blott en fred mellan Sverige och Tyskland. Den innebär Sveriges fullständiga underkastelse med förpliktelse och tvång att som Tysklands vasall deltaga i kriget mot Ryssland. På hemväg från Stettin ser den unge svenske sjöofficern för första gången den nya svenska flaggan. Han känner inte riktigt igen den. Den är blå med ett gult hakkors. Och väl hemkommen blir han genast utkommenderad till deltagande i angreppen mot Kronstadt och Leningrad. Själva händelseförloppet i denna nya "Sveriges sista strid" skall icke här diskuteras, fast det utan tvivel har sitt intresse för både yrkesmilitärer och amatörer. Jag skulle i vart fall inte kunna invända något annat däremot än att ett tyskt luftbombardemang av Stockholm kan tyckas något svagt motiverat, då Stockholms betydelse som flottbas är obetydlig i jämförelse med hela skärgårdsområdets. I en bok som denna måste dock en sådan möjlighet självklart tagas med i räkningen. Ingen kan heller göra sig illusioner om några humanitärt eller kulturellt betonade betänkligheter från tysk sida. För första gången i historien luftbombarderas just i dessa dagar en av Europas huvudstäder, en gammal stad, rik på konstskatter och minnesmärken--Madrid. Och brottslingarna äro icke kommunister utan "nationalister" --så våga de verkligen kalla sig!--som med afrikanska legotrupper och med ytterst verksam hjälp från Mussolini och Hitler anstränga sig att förstöra sitt eget lands sköna och minnesrika huvudstad. Jag ser just i dag en uppgift, enligt vilken de spanska piloterna på upprorssidan ha vägrat att deltaga i detta förstörelseverk, som i så fall huvudsakligen utföres av italienare och tyskar. Men huvudintresset ligger mindre i själva kriget och dess händelseförlopp än i de politiska förutsättningarna för ett sådant krig. Man kunde då möjligtvis mena, att Finlands deltagande i ett tyskt krig mot Ryssland är så mycket viktigare för Tyskland än Sveriges, att ett tyskt ultimatum till Sverige med påföljande angrepp inte kan anses dikterat av situationens krav. Men därom kan ingenting sägas med någon visshet. Att Tyskland alltid hellre kräver för mycket än för litet är tillräckligt bekant. Och för övrigt är den av författaren antagna situationen självklart blott en möjlighet bland många. Huvudfrågan--den fråga som nu ivrigt diskuteras överallt i Europa--är dock den: Tänker man i Tyskland verkligen på allvar på att börja ett krig nu igen? När sådana rustningar som Tysklands väl ha kommit i gång, låter det sig inte göra att avbryta eller minska dem, och därpå reflekterar naturligtvis heller ingen bland de styrande. Men man skaffar sig inte en sådan militärmaskin för att låta den rosta bort och skrotas ner; den måste användas. Sverige befann sig en gång i världen, nämligen vid Karl Gustafs tronbestigning, i en efter den tidens förhållanden ganska snarlik situation. Landet hade sedan trettioåriga kriget en i fredstid alldeles för stor arme, som omöjligt kunde försörjas inom riket; den måste ut och försörja sig själv. "Man beslöt sålunda ett krig, innan man ännu hade valt en fiende." Man valde Polen. Tyskland väljer kanske nu i ett liknande läge Ryssland. Men är en så enorm dårskap verkligen tänkbar? Ett krig med utsikt till snabb och avgörande seger och med stora vinster, det kunde man i värsta fall förstå. Men något sådant kan ju ingen drömma om nu. Här är det fråga om ett krig, som på förhand måste beräknas komma att vara i många år. Sommaren 1914 tänkte ingen i Tyskland eller Österrike på något världskrig; kriget skulle avgöras hastigt och lustigt--"frukost i Paris!" Men nu! Tyskland vill "kolonisera" Ryssland. Vilken oförskämd bluff! Ack, det blir nog snarare de baltiska småstaterna, eventuellt Sverige och Danmark, som bli "koloniserade". Och vad kan inte allt hända under ett långvarigt krig! Tysklands egen underkuvade och av rustningarna halvsvältande befolkning kunde möjligtvis mot sin vana i förtvivlan mista tålamodet. Att Frankrike och England i början skulle låta Tyskland hållas är kanske möjligt. Men hur länge? Vem kan veta det? Längre söder ut finns det dessutom en viss herre, som för ögonblicket är Hitlers kompanjon i bombardemanget av Madrid, men som för övrigt blott följer impulserna av sitt eget enkla men snarrådiga ingenium. Vet Hitler vad han kan hitta på? Man skulle tro att Tysklands styresmän skulle ta allt detta--och åtskilligt annat--i betraktande, och man kan ännu våga hoppas att de göra det. Men därom kan ingen veta något. Det skulle vara alltför sangviniskt att föreställa sig, att den tyska nationens ledare av i dag ha bättre förstånd än deras föregångare 1914. UNGA SVENSKA MÄN. . . Ur"I dag Spanien (1939) Unga svenska män, som har kämpat där ute i världen för folkfrihetens sak --jag hälsar Er med en känsla, som jag har svårt att ge något namn, men som har en mycket stor likhet med vördnad. Då man vid äldre år tänker på framtiden--den framtid som man tycker sig kunna skönja något av-tänker man självklart inte på sin egen (ty man räknar inte längre med någon) utan på sina barns och barnbarns och på hela svenska folkets, om man är svensk. Man kan också tänka på mänsklighetens, men jag nöjer mig med en trängre synkrets i förvissningen om att det som tjänar oss bäst i stort sett också tjänar de andra. Varken för oss eller för andra folk finns det någon framtid, värd det namnet, om de usla makterna i tiden--Ni har sett dem öga mot öga !--skulle vinna sitt smutsiga spel. Unga svenska män--jag tackar Er för vad Ni gjort för framtiden ! Snart slår kanske timmen också för oss. ** No page found ** JUDEHATET Några aforismer (1939) I främre Asien ha sedan förhistorisk tid många folkslag och raser mötts och blandats, av vilka i synnerhet två ha gjort sig bemärkta i historien som den "vita" rasens båda huvudgrenar: den indoeuropeiska eller ariska (den senare termen sedan några årtionden alldeles förkastad av vetenskapen) och den semitiska eller orientaliska. Redan den äldsta grekiska mytologien visar en blandning av indoeuropeiska och semitiska element. En sådan blandning i ett folks mytologi hänvisar på en motsvarande blandning i själva folket. Ett rasrent grekiskt folk har således icke funnits i historisk tid. Ett flertal av de äldsta grekiska filosoferna voro bördiga från Miletos, Efesos och andra mindreasiatiska städer med betydande semitiska befolkningsinslag. Semitiska eller halvsemitiska torde också de folkslag ha varit som ha uppburit "Mykenekulturen" och de med den närbesläktade trojanska och egeiska kulturkretsarna. Aven egypterna--i så mycket grekernas läromästare -- hade tidigt starka semitiska inslag. I Mesopotamien uppkom genom persernas erövring av Assyrien och Babylonien en blandning i stor stil av de två raserna, och genom Alexanders erövringståg har blandningen ytterligare befordrats. I hellenistisk tid voro grekiskan och arameiskan de två huvudspråken, ofta nog talade, skrivna och förstådda i samma trakter och landsdelar. Hela den grekiska kultur, som vi ha vant oss att vörda som moder till all senare europeisk bildning, måste således redan tidigt ha varit starkt isprängd semitiska element. Av semitiskt ursprung är exempelvis alfabetet och själva bokstavsskriftens ide --sannerligen icke nagon ringa sak! Den har för sin tid, och för alla tider, varit minst lika betydelsefull som boktryckets uppfinning några tusen år senare. Hela den antika kulturen--Medelhavsbäckenets mest lysande kulturepok--kan betraktas som halvsemitisk, och hela Sydeuropas befolkningar visa den dag i dag är de mest uppenbara tecken på en semitisk rasblandning, som för övrigt är tillräckligt historiskt dokumenterad. Det är då litet sent påtänkt att efter så många årtusenden försöka "rensa" de indoeuropeiska folken från semitiskt inflytande och semitiskt blod. Men termen "antisemitism" är i själva verket så förljugen och missvisande som möjligt. Det är på intet vis fråga om något hat mot den semitiska rasen. Ingen tänker på att hata babyloniernas, feniciernas, kartagernas, arabernas eller morernas ättlingar. Det är uteslutande fråga om judehat, och detta hat är i de allra flesta fall inte ens äkta, men tjänar blott till täckelse för konkurrensavund och plundringsbegär. * Som motivering för judehatet fick tidigare alltid religionen göra tjänst. Så redan under antiken. All internationell hövlighet mellan olika folkslag, när de ville ingå förbund eller åtminstone leva i fred med varandra, bestod under antiken först och främst i att man ärade och respekterade varandras gudar. En regel, som fromma judar naturligtvis omöjligt kunde iakttaga under senantiken, då den judiska monolatrien (engudsdyrkan) hade övergått till en verklig monoteism, som förnekade de främmande gudarnas existens. Judar och kristna voro i det fallet lika illa ställda. Ingen anständig jude kunde deltaga i gästabud med ickejudar, då dessa gästabud alltid inleddes med dryckesoffer (libationer) åt gudarna. Må man försöka tänka sig fromma kristna som deltagare i en festmiddag, där det på förhand är känt att värden kommer att utbringa en högtidlig och andaktsfylld skål för djävulen ! Det vore ungefär samma situation. Judarna kunde som bekant inte heller äta samma slags mat som vanligt folk, vilket uppfattades som oförskämd högfärd. Och då det var allmänt känt, att det inte fanns någon gudabild i Jerusalems tempel, betraktades de som gudlösa. Naturligtvis voro de inte heller fria från fanatism och försummade ogärna något tillfälle att smäda de andra folkens gudar och framhålla det dumma i att dyrka döda bilder, människohänders verk. Ett sådant uppträdande var naturligtvis varken klokt eller "bildat". Men religionen ställer nu en gång sina krav, som gå framför sällskapslivets, och intet folk har någonsin varit mera religiöst än judarna. Nu är det naturligtvis en annan sak. I Tyskland har det under de senaste hundra åren varit lika ont om troende judar (proportionellt) som om troende kristna. I intet land har religionen under senare hälften av 1800-talet och sedan alltjämt varit så hopplöst omodern som i Tyskland. I ett var den akademiska bildningen fullkomligt överens med den socialdemokratiska arbetarklassen: i att vända kristendomen ryggen. Bortsett från Nietzsche var det inte ens fråga om något kristendomshat: man brydde sig helt enkelt inte om religionen annat än (i det protestantiska Tyskland) som forskningsobjekt. Blott bland katolska bönder och fattiga klädståndsjudar fanns det ännu religion i Tyskland. Om det så var kejsaren själv, betraktade han--när han ville vara uppriktig--religionen huvudsakligen som fruntimmernas affär. Men naturligtvis fann han det alltid önskvärt att andra trodde på den. Då kom 1914. Med Österrike som bulvan började Tyskland ett av bade militären och den akademiska opinionsbildningen länge och omsorgsfullt förberett expansionskrig--och blev besegrat. Dock först sedan det hunnit ge den europeiska civilisationen ett första mördande grundskott. Sedan dess har Tyskland liksom mist sitt ansikte. Genom ett slags skuggrevolution, vars ledare--i den mån det fanns någon som kunde kallas så -visade sig sakna all förmåga att göra sig populära (och utan den förmågan bör man inte befatta sig med revolutioner) förvandlades det kejserliga Tyskland till en skuggbild av en demokratisk republik, som blev dömd att försona kejsartidens förbrytelser, och en tummelplats för den politiska ärelystnad-- för att begagna ett så anständigt ord som möjligt -- som visade sig frodas i de tyska storstädernas "undre värld". Resultatet är känt. Hitler visade sig äga vad Weimarrepublikens män saknade: popularitetens gåva. En trollstav, med vars hjälp man blir beundrad som ett jättesnille, vilka dumheter man än pratar. Och under sin sorgliga ungdom på Wiens gator hade han också, som det sedan visade sig, av Wiens "antisemitiske" borgmästare lärt sig, vad judarna kunde användas till. På judehatets himmelsstege hade doktor Karl Lueger, en man med ett ganska praktiskt förstånd, lyckats klättra ett bra stycke upp här i världen. Hans lärjunge Hitler skulle med hjälp av samma fortkomstmedel stiga ännu högre. Han berättar i "Mein Kampf"--åttonde kapitlet, "Början på min politiska verksamhet"--att han en gång under en diskussion med några kamrater kom att tala om judarna och skällde ut dem tappert. Episoden blev bekant för hans överordnade. "Resultatet blev", skriver han med en uppriktighet, som kanske beror på ett ögonblicks distraktion, "att jag efter några dagar blev beordrad att rycka in i ett dåvarande Münchenregemente som 'utbildningsofficer'.''--Under mer än fyra års krig hade han inte avancerat till mer än underkorpral ("Gefreiter"). Därifrån och till något som han åtminstone själv betecknar som en officersställning är det ju ett ganska anständigt steg. Han behövde alltså inte ångra vad han den gången sagt om judarna. Det var första steget på vägen mot stjärnorna. * Som en viktig orsak till judehatet i Tyskland hör man alltid uppges judarnas stora framgångar som advokater och läkare. Envar kan dock säga sig själv, att om judarna hade ingivit den övriga befolkningen misstroende--grundat eller ogrundat--torde de ha fått svårt att klara sig på just dessa levnadsbanor. De uppges också ha varit alltför omtyckta som skådespelare. Den saken har man ordnat genom att förbjuda dem att uppträda. Och efter vad Hitler påstår i "Mein Kampf", behärskade de under Weimarrepubliken hela den tyska pressen. Det fanns dock under den tiden ingen tysk presskoncern, som i omfattning och inflytande kunde tävla med den tysknationelle Hugenbergs. Från min ungdom som journalist minns jag mycket väl, att vi murvlar voro så rädda för de tyska tidningarna som för pesten; vi brukade lägga dem över på varandras bord för att slippa dem. Min vän Simon Brandell (som trodde sig vara "modellen till Markel") brukade säga: --Om en tysk kan skriva en läsbar tidningsartikel, kan man ge sig fanken på att han är jude! * I Sverige ha vi haft en enda världsberömd svindlare, och han var inte jude. Alla mera framstående skojare, som jag under ett tämligen långt liv kan påminna mig ha känt eller hört talas om i Sverige, ha varit goda "arier", från min barndoms Henning Hamilton och min ungdoms "Cave" till efterkrigstidens Ivar Kreuger. Tysklands största "finansgeni" under samma tid --Hugo Stinnes--var inte heller jude. I det fallet ha vi germaner ingenting att lära av judarna; vi kan själva ! Det var inte heller tyska judar utan "ariska" tyskar som utsögo och utplundrade de nordiska länderna på Hansans, kung Albrekts och Käpplingemordens tid. Men forntiden kan vi gärna för mig låta vara glömd, fast tyskarna så gärna vilja väcka den upp ur graven. Då kan det ju dock hända att vårt minne vaknar ! * Genom en lång rad av århundraden har den europeiska mänskligheten föreställt sig Gud som en vacker jude i början av trettioårsåldern med ett milt, överjordiskt leende i ett krusigt, mörkt skägg. I vardagslag kallades han "Vår herre". Därmed menades nämligen bland troende kristna alltid Jesus--aldrig "Gud Fader". "Herren" eller "Vår herre" var redan i de förkristna mysteriereligionernas gudatriader alltid den term, varmed Sonen betecknades. I Sverige har man först efter Viktor Rydbergs tid under termen "Vår herre" tyckt sig se en vitskäggig gubbe. Före Rydbergs tid uppfattades Jesus i Sverige, liksom i alla andra kristna länder, allmänt som huvudpersonen i treenigheten. Och nu skall han plötsligt anses tillhöra en "lägre ras"! Sannerligen, det går upp och ner här i världen, inte minst för gudarna! * På den berömda miniatyrmålningen "Jungfru Marias kröning" av Jean Fouquet--reproducerad i Laurins "Konsthistoria"--ser man denne judiske "Vår herre" i tre exemplar, alla tre framställda i överensstämmelse med den traditionella Jesustypen. * Den gamla fabeln om att judarna ha korsfäst Jesus vill man i Tyskland inte längre höra på. Man är alldeles utled på den. Som motiv för judeplundringarna föredrar man ett inbillat rashat. Liksom under antiken har judehatet också träffat de kristna och i Tyskland fört till ett komiskt försök att återuppliva asaläran-ett försök som för oss svenskar är välbekant från en gammal humoresk av Axel Wallengren ("Falstaff Fakir"). Den hette visst "Ett svårskött pastorat". En rik godsägare hade blivit ovän med församlingens kyrkoherde och ville förarga honom genom att återinföra asaläran. Envar, som avsvor sig kristendomen och antog våra förfäders tro, fick en gris. Det ville naturligtvis de flesta gärna ha. Det uppstod också "asaläsare", som hoppades få två grisar. Godsägarens roll spelades i Tyskland som bekant av det gamla originalet general von Ludendorff. Man har dock inte hört något om att han bestod några grisar. Som biprodukt av judehatet har man i Tyskland fått de första förföljelser mot de kristna, som ha förekommit i Västerlandet sedan det jakobinska skräckväldets tid i Frankrike. Det är fullkomligt logiskt. Judehatet måste naturligtivs också drabba de kristnas gud, som är jude, och hans anhängare. * Vad man än må tro om den historiske Jesus, hans meningar och hans öde, så är Kristusidealet i alla händelser en judisk skapelse. Om man tror, att den historiske Jesus var i det närmaste sådan, som evangelierna ha framställt honom, så var han ju själv jude. Om man är troende kristen, är således Gud själv jude. Om man är litet mera modern, är "idealmänniskan" en jude. Och om man ser saken vetenskapligt, då vet man att Kristusidealet har sina rötter dels i några av "Jesajadikterna", dels i evangelierna--i alla händelser i judiska författares skrifter. Och vad man än må tycka om detta ideal, så har det avgjort icke frambragts av någon "lägre ras"--lägre än vår tids tyskar. AFORISMER Efterlämnade anteckningar sammanställda av Herbert Friedländer PERSONLIGT "Och solen och jorden de rulla sina klot, och ständigt nya öden går människan emot. " Folkvisa. Det är med barnen alldeles som med de vuxna: de göra sig ofta de besynnerligaste föreställningar om världen--men om det kommer någon och drar ut konsekvenserna ur deras ideer, säga de, att han är mycket dum, eller att det är opassande att skämta om allvarliga saker. [1920.] Utan skriftliga hjälpmedel skulle nästan ingen, från kungen till tiggaren, ha hört något om sin farfars far. Min mor hade funnit mig i ett träd. Jag har ofta sedan undrat: skulle det möjligen ha varit ett äppelträd ? Däremot hörde jag aldrig något om storken, förmodligen därför att storken inte förekommer i "mellersta och norra Sverige". Min fader var ytterst klent",utrustad i fråga om nyttig fåfänga och social fortkomstinstinkt. Om någon skulle tycka att detsamma till en viss grad är fallet med mig, så är det ett fädernearv. Jag vet inte riktigt om min far verkligen tog människorna för det som de gåvo sig ut för eller om han blott var klok nog att låtsas göra det. Jag har intet minne av att någonsin ha ägt eller begagnat en abcbok. Min mor lärde min syster och mig att läsa och skriva, hur det gick till minns jag inte i detaljer, bara att det gick som en lek och var mycket roligt. "Jag tror det regnar", sade mormor. I hörnet stod en "buse" och trotsade Lagens tydliga och klara ord: "Fem kronors vite att här orena." Fadern anade aldrig att det var sonen en plåga att på alla bjudningar se honom i mindre aktningsbjudande dräkt än andra herrar. Första öknamn i skolan. "Döva mor." Vanan att tala högt lade jag snart bort utanför hemmet. Vanan att tala tydligt har följt mig genom livet. Jag borde, skulle man tycka, ha blivit en mönstergosse i skolan, och var det också under de första skolåren. Men längre fram fick jag så mycket annat att tänka på att jag blev mer och mer ouppmärksam och disträ----- För en svag stackare utan all förmåga att reda sig i slagsmål, och utan talang för att ställa sig in, varken med lärare eller med starka kamrater som kunde vara honom till hjälp och skydd, skulle man tro att skolan borde ha blivit ett martyrium. Det blev den dock långtifrån. Förtrollad värld.-- 1885, då jag fyllde sexton år, tyckte jag att "En strid om Rom" av Felix Dahn var den stiligaste bok jag visste. Därnäst kom "Den siste athenaren" och "Svenska öden och äventyr". Men det året läste jag också med stormförtjusning Puck Munthes debutbok "Från Napoli". Mitt första och sista uppträdande som folktalare vid ett fritänkarmöte på Folkteatern 1888 (89?). Ungdomens leda vid barndomshemmet. Hellre en ensam vrå i ett hörn på en sylta än det runda bordet där hemma under den sömniga taklampan--samma taklampa som jag en gång älskat och beundrat, då den tändes första gången. Det var en sorg för min mor, att uppgången till denna lilla våning, som annars tillfredsställde hennes krav på tillvaron, var från gården och att trappuppgången var så trång och mörk och fattig. Det var hennes dröm att kunna komma över i den fina uppgången i porten, där våningarna voro på fyra rum, utom en som var på fem. Och efter ett tiotal år "tre trappor upp över gården", då min far hade avancerat från kammarförvant till notarie, gick denna dröm i uppfyllelse. Salen och förmaket åt gatan, med västersol, sängkammaren och köket åt gården och åt öster. Att min far som yngre var troende kristen, därom har jag fått klart besked genom några av hans brev till min mor i deras ungdom. Vad han trodde som äldre vet jag inte, men efter min mors död gick han mycket sällan till kyrkan och aldrig till nattvarden. [Novellen] "En dödsbädd", litterär reminiscens. Har aldrig från vår umgängeskrets eller bekantas bekanta hört talas om något fall, då en präst har blivit kallad till en sjuk eller döende. Och det fanns dock inte i våra kretsar någon som ansågs vara "fritänkare". "Det er vel närmest Harmen over de Vrangebilleder af En, der sättes i Omlöb, og Vämmelsen ved dem, som gör En och Anden til Selvbiograf." Det är inte mitt fall. Visserligen ligger det i sakens natur, att den bild av mig, som en till stor del fientligt sinnad press sedan några och trettio år har givit sina läsare av mig, är och måste vara en vrångbild. Men. . . Jag är något över svensk medellängd och har aldrig varit fet, men i skämtpressens karikatyrer har jag alltid figurerat som en liten tjockis. Jag kan inte, som Casanova, skryta med någon "medfödd sedlighet". Om jag älskar en kvinna, vågar jag inte tala till henne av fruktan att avlocka henne ett svar, som kunde desillusionera mig. Om jag inte älskar henne, gitter jag inte tala till henne. [Mars 1896.] Det största nöje som finns är att kunna vara nöjd med sig själv--ett nöje som jag aldrig haft tillfälle att bestå mig i största allmänhet, men naturligtvis ibland i enstaka fall. Självbelåtenhet -- gott samvete; ett fult och ett vackert ord på samma sak. Jag har ingen egen livsåskådning att sätta upp mot hans; jag är ännu för ung för att ha hunnit med att skaffa mig en sådan. Visserligen inbillade jag mig för en tjugu år sedan att jag hade en, men den har jag för länge sedan vuxit ur utan att senare ha lyckats skaffa några nya paltor i stället. Vilken ring av tomhet skulle det inte bli omkring mig, om de som hålla av mig kände mig helt och hållet. Rissler.--Han var en efemär företeelse i något i och för sig så efemärt som den svenska litteraturen, och han visste det. Men han var inte alldeles blottad på vanligt bondförstånd. Predikaren. Mjältsjukan.--Lyser inte solen ändå? Blommar inte livet lika rikt? Dansa inte de unga männen och kvinnorna sin Boston? Och jag skulle förmå störa dem i deras glädje, då Predikaren och Schopenhauer och Tegner inte ha förmått dem, och då 3000 avlönade präster och en otalig massa lekpredikanter inte förmå det! Vilken dårskap! Vilken älskvärd och narraktig överskattning av makten i mina stackars skrivna rader och ord! Ånej, dansen går, mina böcker förutan. Och jag dansar för resten gärna själv. [1906.] Min Montaigne har tillhört ärkebiskop Carl von Rosenstein, som har skrivit sitt namn i alla fem banden och läst litet i det första, där han har lämnat kvar mellan bladen några korn av sitt röda spanska snus. Odöpta barn.--Jag äger ännu min mormors katekes, utgiven av O. Swebilius, ärkebiskop på Carl XI :s tid, och i den besvaras frågan: "bliva då odöpta barn osaliga?" med ett klart nej.--Den motsatta meningen kan inte heller gärna stödja sig på något skriftställe. Barndopet förekom inte på den tid, då de nytestamentliga skrifterna avfattades, så att i dem kan det omöjligt stå något om odöpta barn. Då jag skrev Martin Birks ungdom, hade jag ännu inte läst Dichtung und Wahrheit. Då jag långt senare läste den, återfann jag i Goethes ungdomsvän Merck åtskilligt av den Markel jag hade tänkt mig. Underligt nog påminna också namnen en smula om varandra. Martin Birck. Han hade också skrivit ett par små böcker, men det var längesen. De hade, som han själv brukade säga, den förtjänsten att om man hittade en av dem i ett antikvariat kunde man alltid vara viss om att det var originalupplagan. --Skriv något roligt! Humoresker av den art, som passade i en daglig tidning, kunde han inte ens läsa, långt mindre skriva. Till och med min ringhet kunde en kort tid glädja sig åt en ganska nätt popularitet -- den tid då jag uppfattades som en lustigkurre. Jag är inte road av skämt, såvida det inte är allvarligt. [1935.] Han hade ett visst anseende bland litteratörer, åtminstone bland dem som icke trodde sig behöva avundas honom; men han hade haft den stora oturen att alltid företräda impopulära åsikter och var därför mycket illa omtyckt i pressen, som har till uppgift att uttrycka den sunt tänkande allmänhetens synpunkter. Nästan varje människa har personliga ovänner. Och om man är en offentlig person, har man dessutom en massa ovänner som man aldrig har sett eller ens hört talas om, ovänner som med förtjusning hör allt nedsättande som sägs om en och kolporterar det vidare som allmänt känt. Giv mig, Herre, icke visdom, men kraft! Förskona mig från visdom! "Genomreflekterad." Hos förnuftsvarelser bruka känslorna, så vitt jag vet, ledsagas av tankeverksamhet. Jag kan inte tro att det skulle vara en egenhet hos mig, och jag inser inte varför det skulle förringa känslans äkthet och styrka. --Håll klaffen, gamla åsna! Detsamma säger kanske redan nu någon representant för ett nytt släkte, som av misstag har råkat öppna en av mina böcker, till exempel denna. Jag är gudskelov inte någon tidning med en lång svans av prenumeranter och annonsörer och med tvånget att lukta mig till vad som behagar min svans. 8 december 1907. Kyrkklockorna ringa. Så är han väl alltså död nu, kungen. Den gamle herrn som varit kung i Sverige så länge jag kan minnas. Häromdagen var jag ute och gick med mina barn. Det var i middagsskymningen; himlen lyste röd i väster. Tom sade: Det blir storm i morgon.--Så Tom kan prata strunt, sade Dora. På Karlavägen mötte vi ett kungligt ekipage. Ett grått huvud stack ut ur vagnsfönstret och nickade. Jag tog av hatten. --Det var kungen, sade jag till barnen. --Var det kungen. . . ? --Känner pappa kungen? --Nej, jag känner honom inte. Men man brukar hälsa på kungen ändå. Annars tror han att man inte tycker om honom, och då blir det svårt för honom att regera. --Är det mycket svårt att regera? frågade Tom. --Det beror på. Ibland är det svårt, och ibland är det lätt. Tycker du det är svårt att läsa och räkna? Tom grubblade litet innan han svarade: --När det går bra är det lätt, men när det går illa är det svårt. --Precis så är det att regera också, sade jag. Och kom nu ihåg att ni har sett kungen i dag. Ni får kanske inte se honom mer. Han är gammal. ------Och nu är han väl död, eftersom klockorna ringa så ihärdigt och klagande. Ja, är han nu verkligen död? Jag öppnar ett fönster och ser ut. Regndis. De cemberskymning. Och i närmaste gathörn hänger en smutsig flagga--på halv stång. Kungen är död. "Ett tidevarv har gått i graven." Ett nytt kapitel i Odhner har börjat. Men det hjälper inte mig, som har så mycket gammalt elände att släpa med mig in i det nya. Jag går av och an i mina två tomma ensamma rum. Här, tänker jag, här skulle behövas en ny tid. En ordentlig kvast först och främst. Dammet lagrar sig på borden, soporna ligga i hörnen. Och jag gitter inte göra något åt det. Oöppnade brev ligga i travar på skrivbordet, och jag kan inte förmå mig att röra vid dem. Här står tiden stilla. Min yngsta dotter skaffade sig för några år sedan mot min önskan (en fader anses ju ännu ha rätt att uttala önskningar) en hund. Denna hund var mycket vacker och intagande--en verklig charmör--men fullkomligt vansinnig. Han jagade bilar. Han sprang före eller efter dem, som det kunde falla sig, skällde ursinnigt och försökte bita ihjäl dem. Han tycktes inte observera att det aldrig lyckades. Han blev överkörd ett par gånger, men det hjälpte inte--ingenting hjälpte. Det var ett litet underverk att han inte förorsakade någon olycka--många chaufförer köra ju hellre upp på trottoaren än de köra över en hund. Och så länge min omyndiga dotter hade denna hund, var jag juridiskt ansvarig med allt vad jag ägde för de olyckor han kunde ställa till. Min dotter är numera myndig och har för övrigt varit nog förståndig att ge bort hunden åt en person som var nog oförståndig att ta emot den. [Omkr. 1 93 1.] Rissler några och femti, måste snart skaffa sig glasögon. Har länge rett sig med ett förstoringsglas till noter med petit. Som en dröm har livet gått, och snart är det slut. Och om jag lever ännu några år, går jag omkring och letar efter mina glasögon, som pappa för tretti år sen. . . Som en krusning över ett vatten. En tråkig upplevelse: I dag steg en vacker ung dam upp för mig i spårvagnen och erbjöd mig sin plats. [Omkr. 1935.] Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har haft en så sammanhängande och överskådlig dröm, att jag ens omedelbart efter uppvaknandet skulle ha varit i stånd att ge ett något så när riktigt referat av den. Vad man minns är enstaka detaljer och episoder, och dem omformar man i sin halvvakna fantasi nästan omedvetet tills man kan lägga in något slags betydelse i dem. [Omkr. 1934.] Jag drömmer aldrig mera. Har inte drömt något på ungefär ett halvt år. Förr drömde jag--som jag tror --alltid, då jag sov. I alla händelser drömde jag alltid strax innan jag vaknade. Oftast var det obehagliga drömmar; till gengäld var det ett stort behag att vakna och konstatera, att det bara var drömmar. Men det kunde också vara mycket vackra landskapsdrömmar. Man märker ju aldrig när man somnar. Och om man inte drömmer och inte blir väckt av något särskilt, märker man inte heller när man vaknar. Jag märker var morgon' att jag är vaken och jag tycker att jag har varit det hela tiden. Jag vet inte längre säkert, om jag har sovit. Jag tillbringar det mesta av natten i ett sömnliknande, men medvetet tillstånd, som dock ger mig den vila som behövs för att uppehålla livet. [ 1939.] Jag vill gärna dö, om det kan ske utan obehag. [ 1939.] ' Oftast vid sex-tiden. 22 sept. 1939. Jag längtar efter döden och fruktar den på samma gång. Men det är inte tillståndet efter döden jag fruktar; det är de närmaste timmarna eller minuterna före döden. Jag kan tänka: "nu dör jag".' Men jag kan aldrig tänka: "Nu dog jag" eller "nu är jag död". ' Det tänkte jag senast pingstnatten i år; men jag misstog mig alltså. UTKAST OCH IDEER "La vie serait bien triste, si le rose essaim des pensees polissons ne viendrait parSois consoler un honnete homme." MYT OCH HISTORIA Mytens heroer, uppfattade som verkliga människor och forntidshjältar, intresserade alla, emedan alla tyckte sig känna dem. Den levande konungen och hans bekantskapskrets var också i hög grad intresserad av att höra hans bedrifter besjungna, och det betalade sig också bra för skalden. Men ingen brydde sig stort om att höra något om en kung, som påstods ha levat för ett par hundra år sen och som ingen kunde minnas, och vem skulle ha betalat det? Forntidens stora (mytiska eller historiska) lagstiftare sörjde alltid för att omgiva sina lagar med en sådan helgd, att ingen ändring av lagen kunde genomföras annat än genom lagbrott. Om satsen "lag är lag, och lag skall hållas" alltid hade blivit följd, skulle förändrad tidsuppfattning aldrig ha fört till förändrad lag. Alexander och den gordiska knuten: Han löste den inte, men han drog försorg om att ingen annan kunde lösa den. Varken Alexander eller Caesar eller någon annan av historiens stora män ha haft den avlägsnaste aning om sin "historiska mission"--den term, varmed eftervärlden sammanfattar på en gång följderna av deras gärningar och sin värdering av dessa följder. Cicero kan inte ha haft samma nöje av sin bekantskap med Caesar som Mommsen eller Georg Brandes. Nietzsche var en stor Napoleondyrkare. Men vad kände egentligen Nietzsche om Napoleon? Hans renomme. Ett litet svärmeri för Napoleon. Men detta svärmeri gällde egentligen blott den unge artillerilöjtnanten, den unge chefen för italienska armen och förste konsuln. Från och med kejsarkröningen i Natre-Dame var det som om han tappade honom ur sikte för att först återfinna honom på S:t Helena. Napoleon bar ständigt en ring, som enligt hans fasta övertygelse skyddade bäraren mot döden. Därför bestämde han, att den efter hans död skulle tillfalla hans son. Frihet, likhet, broderskap. Obegränsad frihet är omöjlig i vilket som helst verkligt eller tänkt samhälle. Likhet i anlag och begåvning strider mot naturen och kan icke framtrollas av någon lagstiftning. Likhet i materiella levnadsvillkor kan möjligen åstadkommas för en tid (fast det ännu aldrig har blivit försökt) men blott i form av lika nöd och elände för alla. Broderskap, då ordet som här står i överförd mening, är ett tomt ord. Syskon älska varandra icke alltid, men när så är fallet, gäller det en liten krets av människor som känna sig förenade av gemensamhet i härkomst, barndomsminnen och intressen. Att vara bror med alla är att vara bror med ingen. Men. . .: Med frihet menades frihet från det för ögonblicket olidligaste trycket av feodala och andra privilegier. Med likhet menades detsamma, men framför allt likhet inför lagen och rättskipningen. Och broderskap var ett arv från kristen fraseologi, ett tafatt försök att ge tidens favorittankar en religiös anstrykning. Carlyles revolutionshistoria är skriven på det viset att den som inte vet alltsammans förut, och helst litet bättre än författaren, får just ingenting veta. De tunnsådda och orediga sakuppgifterna drunkna i författarens satirisk-patetiska kommentarer. [Omkr. 1936.] Det finns inga upplysta tidevarv. Men i alla tider har det funnits människor, som ha varit klokare än andra, fast klokheten kanske oftast har bjudit dem att tiga. Statsmannabegåvning har alltid varit en svårdefinierad sak, varom Axel Oxenstierna tros ha sagt ett sant ord: "Du vet inte, min son, med hur liten vishet världen regeras." I allmänhet tycks det vara samma slags begåvning som behövs till att spela kort--ärligt eller falskt, som det kan falla sig. Jag vet inte om Gustaf Adolf eller Axel Oxenstierna hade någon filosofisk grundval, men om de hade någon var den ganska säkert åt helsicke, eftersom nästan allt vad människorna på deras tid tänkte och trodde senare har befunnits galet. Men det hindrade dem inte från att sköta sina och rikets affärer ganska bra. (Att de gillade Kopernicus' planetsystem är a priori lika osannolikt som att Oscar II var darwinist.) Där man tillbringar natten och vilan, där har man sitt hem. Underjorden är således solgudens rätta hem. Regnbågen.--Våra förfäder ha inte varit så dåliga iakttagare att de inte ha kunnat se, att regnbågen är genomskinlig: man ser landskapets och de avlägsna molnformationernas konturer tvärs igenom den. De ha inte gärna kunnat tänka sig regnbågen som en bro, som man kan gå eller rida på. Bifrost är Vintergatan. En rund brovälvning ha våra förfäder i mytbildningens förhistoriska tider aldrig sett. Själva namnet Bifrost, den bävande eller darrande vägen, passar långt bättre på Vintergatans darrande och gnistrande stjärnljus. Gudarnas väg till jorden och underjorden måste naturligtvis också ha sin fasta, bestämda plats, men regnbågen står i öster, om solen står i väster, och omvänt. [Omkr. 1938.] Ett litet exempel på till vilka resultat man kan komma med den mytologiska skolans metod: Låt oss i tanken försätta oss till en avlägsen framtid, då böckerna och tidningspackarna i våra bibliotek och handlingarna i våra arkiv för länge sedan ha multnat och och inga säkra underrättelser längre stå att vinna om vårt lands forntidshistoria. I ett arbete om svenska sagohävder kan man kanske då få läsa: På ett torg i Stockholm stod ännu i historisk tid en staty av en av forntidens stora hjältar, enligt folktron Gustaf II Adolf. Hjälten var framställd ridande på en häst. Hästen var alltid solgudens heliga djur, i den forngermaniska mytologien likaväl som i den fornsemitiska och den grekiska. Hästen och ryttaren stodo vända mot sydost--mot den del av horisonten, där solen på dessa nordliga breddgrader går upp vid midvintern; hjälten uppges också i sagorna ha blivit född vid vintersolståndet. Även hans död skall enligt myten ha ägt rum på den årstid, då solen i detta arktiska klimat synes duka under i striden mot senhöstens dimmor och mörker. Intet tvivel om att vi här ha att göra med en nordskandinavisk, lokalt färgad variant av den germaniska Baldersmyten. Av särskilt intresse är det sätt, varpå den lokala gudasagan här har varierat myten om Balders död: i den sydgermaniska myten faller guden som offer för sin broders blindhet, i den nordskandinaviska är det gudens egen blindhet (eller starkt försvagade syn) som för honom i döden. Mytens natursymbolik är här bevarad i en ursprung ligare och renare form än i den sydgermaniska sagan. Detta drag har i den senare, historierade sagan fått den egendomliga formen, att hjälten på grund av sin närsynthet ( !) skulle ha ridit in bland en skock kroater i tanke att det var Smålands ryttare. Det torde vara överflödigt att påpeka det orimliga i att en stor härförare skulle ha lidit av en närsynthet, som måste ha gjort honom oduglig till och med till simpel soldat. Baldersmyten rönte som bekant under tidernas lopp en stark inverkan från den segrande kristendomen. Också detta drag återfinnes i mytens nordskandinaviska variant, och där i ännu högre grad, i det att den senare legendbildningen gjorde den gamle solguden till kristlig troshjälte, helgon och martyr. Och naturligtvis togs därvid speciellt hänsyn till den form av kristendom, som i en ännu senare tid blev den segrande i Skandinavien, så att solgudens strid mot mörkrets makter där blev till en strid mot "det påviska mörkret". Eftervärlden bör naturligtvis inte låta inbilla sig att Ryssland under 1800-talet var befolkat av Dostojevskis galningar och Tolstojs gudfruktiga bönder, eller att sällskapslivet i Stockholm var som i Strindbergs Götiska rummen och Svarta fanor. Dostojevski hade den egenheten, att alla något så när normalt utrustade människor väckte hans motvilja, och de särskilt välbegåvade hans ursinnighet. Man måste misstänka att Tolstojs gudfruktiga bönder aldrig ha funnits till annat än i diktarens inbillning. Bönderna hade lärt sig att de kunde undvika många ledsamheter och i det hela göra ett fördelaktigt intryck genom att se fromma och fåraktiga ut och säga något om herren Jesus och helgonen. Så snart de ha märkt att sådant inte längre hjälper är deras gudsfruktan som bortblåst. De ha ju aldrig vetat annat om kristendomen än att man borde tro på den. X. var historiker. Han var specialist på att bevisa, vad den och den borde ha gjort vid det och det tillfället för att totalt förändra världshistoriens gång. Om perserkonungen bara hade haft en liten smula sunt förstånd, skulle Alexander ha varit hjälplöst förlorad. . . Och om Napoleon. . . Men i samtidens historia höll han alltid med den som för tillfället tycktes ha framgång. Han svärmade för Mussolini och Hitler. [Nov. 1938.] Vad man än må inbilla sig om historiens upprepningar och likheter: det förgångna kommer aldrig igen. I samhällslivet och dess maktförhållanden kan historien blott inregistrera ständiga förändringar, men ingen utveckling och ingen allmän eller någorlunda konstant riktning. Något som liknar en utveckling i en viss riktning har blott förekommit inom vissa folk och under begränsade perioder. Ett dystert folkslag, högst begivet på lustigheter. Att de svenskar, som nu leva, inte just äro några första klassens premieboskap kan ju var och en se. Det går lättare att föreställa sig, att våra förfäder voro några satans karlar. Dynastien Bernadotte.--Den har sedan blandat sig med alla Europas folkslag, utom med svenskarna. Ty det förbjuder successionsordningen. Enligt successionsordningen kan aldrig en man av svensk börd bli statschef i Sverige. Som optisk villa gjorde unionen kanske på sin tid en viss nytta. Professorn i Uppsala, som förordade prof. K. till en professur i statsrätt med den motiveringen att i det ämnet de vetenskapliga kvalifikationerna komme i andra rummet. F-båten. -- Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå. Liksom vi för femhundra år sen hade två partier i landet, de svenskes och de danskes, så ha vi nu igen två partier, de svenskes och de tyskes. (Och så ett tredje--men det är högst obetydligt--de ryskes.) [Troligen sept. 1939.] Det är bara medelklassen som tror på äganderätten och respekterar den så gott den kan. De lägsta och högsta i samhället ha alltid föraktat den. Skaparen av Sveriges nya storhetstid. En ny Gustaf Adolf och Karl XII i en person. Dessa små fattiga kungar, som aldrig hade kunnat betala sina fordringsägare, tycktes henne nästan litet löjliga i jämförelse med Ivar Kreuger. Denna gång skulle det bli en verklig storhetstid, inte en Potemkinkuliss. Diktatorämnen. --Synd i alla fall att Kreuger sprack. Han hade varit mannen ! Inga andra världsstorheter än ett finansgeni och en filmdiva. Men finansgeniet tog en ända med förskräckelse, och nu fanns bara filmdivan kvar. I stort sett ha människorna överallt de gudar, regeringar, hustrur, tidningar och jungfrur som de förtjäna att ha. Liksom profeterna voro för anspråkslösa att tala i sitt eget namn och därför talade i Jahves, talar inte heller ledarskribenten i en daglig tidning i eget namn, men föreställer språkrör för en upplyst allmän mening i de kretsar som tidningen vill representera. Och ofta är han också ett sådant språkrör, om han har den journalistiska begåvningen att finna goda formler för sin egen och andras mening på en gång. Kapitalet som härskande personligt väsen är den mest spridda, mest allmänt och kritiklöst trodda av alla moderna myter. "Gyllne kalven är världens kung." [1934.] "Kapitalet" är ingen makt. "Kapitalet" är liksom "mänskligheten" en fiktiv syntes. Det finns ingen som dirigerar "kapitalet", varken en diktator eller ett hemligt råd eller en kapitalisternas folkförsamling. (Pressens beroende av "kapitalet".) [1934.] Reklamen, producenternas permanenta inbördeskrig, själv improduktiv, slukar ständigt växande krigsomkostnader. De flesta ljusreklamer bidraga oegennyttigt till den moderna stadsbelysningen utan att ge någon nämnvärd upplysning om vad reklamen gäller. [1934.] Kolonnaderna (arkaderna). Det nya slottet från gårdssidan, mycket bättre än fasaden. Han tänkte på det egendomliga i att en arkitekt ofta lyckas bäst med något parti som han inte har haft någon särskild orsak att behandla med mera intresse än det övriga. Stockholms Opera, som ju inte anses lyckad som helhet, har ett sidoparti, som helt enkelt tar sig magnifikt ut, i synnerhet då man ser det från mynningen av V. Trädgårdsgatan. [1934.] Om mitt förnuft är bristfälligt, så bevisar det dock inte att andras oförnuft kommer sanningen närmare. Ett långt liv hade ännu icke försonat honom med det sorgliga sakförhållandet, att människorna i allmänhet ha oriktiga åsikter om nästan allting. Ett sakförhallande som på samma gång, utan att han riktigt visste av det, utgjorde hans förnämsta glädjeämne. Grånad i tankens synd--den synd som inte kan förlåtas. --Intelligens betyder förstånd. Säg det bara på svenska, så begriper var och en strax att man behöver det lilla förstånd man har! [1935.] Till den massa människor som inte förstår bokstäverna kommer en annan massa, som visserligen förstår dem men bara i deras vardagligaste och lättfattligaste förbindelser. [1934.] Hon ljuger helst, i allmänhet; men då hon kan ställa till någon förtret med det, talar hon gärna sanning. Liksom kung Herodes var han godheten själv, när man bara gjorde som han ville. Det var honom alltid ett nöje att ge uttryck åt missnöje. Han handlade klokt men tänkte och talade dumt och hade inte ens den svagaste aning om hur klokt han gjorde däri. I en tysk småstad finns det en staty av en procentare, som testamenterade hela sin förmögenhet till staden med villkor att den skulle resa hans staty mitt på torget. Den filosof ske kravatthandlaren som säljer de mest exotiskt praktfulla silkesschabraken åt skalderna, de korrektaste svarta halsdukarna åt häradshövdingarna när de skola avkunna en dödsdom, de snövitaste prästkragarna åt hovpredikanterna till de kungliga kommunionerna och de dyrbaraste briljantnålarna åt de fattiga satar som behöva sådana för att stärka sin kredit. Han har haft den lyckan att alltid ha nyttiga åsikter --nyttiga för honom. Jag ser intet hyckleri däri. Jag tror tvärtom det är hans natur. [1934.] Den onda fens gåva.--Du skall aldrig öppna munnen utan att säga en dumhet. Men alla dumheter du pratar skall bli beundrade som den högsta visdom. Men om du en dag säger något förståndigt, är du förlorad. [Febr. 1939.] Jag tycker synd om Gud, som är allestädes närvarande och således tvungen att bevista varje uppförande av denna pjäs--- LITTERATUR "I människans ande ha tingen sin lag." Därmed torde Viktor Rydberg, när man jämför denna sats med "Prometeus och Ahasverus", "Klockorna" och mycket annat i hans produktion, i verkligheten ha menat, att så borde det vara. Att försöka avbilda verkligheten är ett alldeles utsiktslöst företag, som man aldrig kommer till botten med. En författare måste ta vissa hänsyn till sannolikhetens krav. Verkligheten bekymrar sig inte om dem. En musiker, en utövare av bildande konst, väcker avund blott hos yrkesbröder. En författare väcker avund hos alla. Hans konst är inte speciell, men allmänmänsklig. L 'art pour l 'art.--Jag har svårt att föreställa mig en skomakare som gör ett par skor för skornas skull, eller för skomakaryrkets skull. En dålig författare träffar lättare allmänhetens smak än en dålig skomakare. Däremot kan en skicklig skomakare lättare komma till välstånd än ett geni. Dr Glas.--Det är inte prästen utan brackan dr Glas hatar i pastor Gregorius. [Jan. 1939.] När ungersvennen i sagan skall befria prinsessan ur trollets våld, kan han inte räkna så noga med trollets liv. [Nov. 1939.] Horatius, vars odödlighet beror på att han är den ur skolpojkssynpunkt minst odräglige av de latinska skribenter som mot sin vilja ha råkat bli skolboksförfattare. Man kan läsa igenom alla Shakespeares skådespel utan att få veta vilken religion som på hans tid -- reformationstiden med dess plumpa religionsgräl och blodiga fanatism -- var den härskande i England, eller vilken han själv bekände sig till. De präster som förekomma äro i tragedierna skurkar, i komedierna komiska figurer. Blott i Romeo och Julia förekommer det en hygglig präst som inte är komisk, pater Lorenzo; men han är kanske litet för tjänstvillig mot älskande för att gillas av gudfruktigt folk. Markel om Goethe: Vid några och tjugu år var han nationens älskling, vid fyrtio var han redan gammalmodig och impopulär, och gud vet hur han skulle ha kunnat dra sig fram om han inte hade haft den turen att bli en furstes gunstling och minister. Första delen av Faust, som sedan blev ganska omtyckt, slog inte ens an på hans närmaste vänner. Schiller var ganska missnöjd med den. Och till på köpet hade han den vanan att inte skriva sina böcker färdiga förrän några decennier efter att han börjat dem. Om han liksom Schiller hade dött vid några och fyrtio år, hade han aldrig fått något av sina förnämsta verk färdigt. Stackars Goethe, om han skulle ha levat på sin penna! Faust, som inte ens kan förföra en flicka utan hin ondes hjälp--skall det vara en karl? Vad som roade mig mest i Miltons Förlorade paradis var det stället där Gud skäller ut människorna i förskott, innan han ännu har skapat dem, i förutseende av deras olydnad i fråga om äpplet. "Den tyska romantiken", framför allt E. T. A. Hoffmann, har bland sina förutsättningar en publik, som inte riktigt vet vad den skall tro om trollerier och häxmästarkonster. [Febr. 1939.] Ännu i förra århundradet brukade tyska trolleriartister på bymarknader gardera sig mot hemska misstankar med formeln: "Keine Hexerei, nur Behändigkeit !" --Varför bry sig kvinnor så litet om poesi? --Det roar dem inte att läsa lovsånger till andra kvinnor. Satir gör ingen verkan från scenen såvida den inte ger uttryck åt vad publiken tycker på förhand. Men det är ju ingen uppgift för en satiriker. Säkert har ingen svensk Fredman haft en så förnämlig titel som hans danska kollega, karikatyrtecknaren Fritz Jürgensens farfar: "Kgl. Hofuhrmager og Generalinspecteur for den offentlige Tidsmaaling i Kjöbenhavn." Bellman eller Albert Engström skulle bara ha behövt litet mera förstånd för att totalt spoliera sin popularitet. Ingen svensk författare har gjort det konservativa partiet så stora tjänster som Albert Engström. Geijer som musiker. "Natthimlen" skulle man ha hört från all världens konserttribuner, om den vore av en komponist med internationell berömdhet. [Febr. I 939.] Viktor Rydberg hade först tänkt bli jurist, men lyckades inte ens ta prillan--av brist på subsistensmedel. Det kan man kalla tur! [1939.] Strindbergs dialog. -- Plautus komedier ha alltid varit ansedda som en tillförlitlig källa till kunskapen om latinskt talspråk på hans tid--med vilken rätt, det vet jag naturligtvis ingenting om, och kanske. . . Till gengäld kan jag upplysa, innan det blir för sent, att Strindbergs dramatik ger en högst vilseledande föreställning om svenskt talspråk på hans tid. Och det gäller hela hans dramatik, den "naturalistiska" på 80-talet likaväl som "kammarspelen" från hans äldre år. Några mustigheter här och där få ge illusion av naturlighet, och dessemellan långa ramsor av slarvigt bokspråk i stället för levande talspråk. Nietzsche hade samma förakt för tyskarna som Strindberg för svenskarna, och av samma skäl: han var inte tillräckligt erkänd. Det är den gamla historien; man vill vara misskänd, och ändå blir man arg för att man inte blir uppskattad av kreti och pleti. Han visste, vad den unge studenten S0ren Kierkegaard inte visste men dogmatiskt förnekade: att ett geni kan gå under. Lika gärna kunde man förneka, att en soldat med fältherregeni kan stupa innan han ens har hunnit löjtnantsgraden. [1935.] Om tusen år stå människorna förmodligen så lågt, att de--ungefär som nu--inbilla sig vara klokare än alla föregående släktled och leva lyckliga i den tron. Jag tänkte att vi två var ensamma i världen och att allt annat fanns där bara som hinder att övervinna eller plågor att uthärda eller roligheter att se på eller drömmar att drömma eller episoder att uppleva eller knivar att dö för. --Ja, nu återstår för oss bara att vara lyckliga i hela vårt liv. Och hur man skall stå ut med det när man inte är van vid det--det blir en annan historia! A. hade icke haft en glad eller sorgfri dag efter sitt giftermål. Hans hustru kunde säga detsamma, och det gjorde hon. Det är bara medlemmarna av gamla och förnäma familjer som ha privilegium på den illusionen, att deras ätts bestånd är av någon vikt i och för sig eller för det allmänna. Tarvligt folk parar sig för sitt nöjes skull. Det är den blinda instinkten, och blott den, som är ett sant uttryck för rasens livskraft och tjänar dess fortplantning och utbredning. Icke ett barn av hundratusen kommer till världen som en frukt av föräldrarnas patriotism eller något slags pliktuppfyllelse. Men den blinda instinkten försvagas alltid och oundgängligt av stigande kultur och civilisation eller till och med blott av stigande välstånd och därmed förenad ökad omtanke både om egen fördel och barnens välfärd. [Troligen 1934.] Den omvända kärlekskampen.--Det är i det nutida samhället knappast längre fråga om hanarnas kamp om honan. Det omvända har blivit regel. Kvinnorna kämpa om männen, och det blir de svagaste, godmodigaste, eller av könslidelsen mest behärskade bland männen, som lättast ge efter och bli äkta män och familjefäder. Också en orsak till artens försämring. Att vara gift med en präst. --Han är så sedlig att han inte kan fortplanta sig annat än genom adoption. Prästman.--Anden är villig, och köttet är ingalunda svagt, som skriften säger. --Kan man då inte älska varandra utan... det där... ? --Nej.--Jo: man kan älska varandra utan att göra det. Men inte utan att vilja det. "En stor don Juan." En man, som försöker förföra snart sagt varje kvinna han träffar, kan väl inte undgå att lyckas ibland. --Är det en last? --Last betyder börda. Om den tynger dig så är det en last. Olikhet -- orättvisa. -- Det är på goda skäl att befara, att svinet, därest det vore i stånd att anställa några reflexioner över sin ställning i världsordningen, skulle vara benäget för att se en upprörande orättvisa icke däri att det har blivit ett svin--ty det kan enligt sin natur i grunden omöjligt vilja vara något annat-- men däri att det av oss människor blir behandlat som ett svin. Busen känner icke det som den centrala orättvisan, att han av födsel och utveckling blivit buse, utan det, att en buse behandlas som en buse. Alla mördare äro fattiga själar. Den som kan skapa känner icke behov av att förstöra. Lika litet känner han någonsin samvetskval eller ens den minsta olust vid tanken på den förstörelse som blir en följd av hans skapande. Också skaparna förstöra. Ty man kan icke skapa utan att förstöra. SCHACK Schack är inte någon sysselsättning för en ung man som vill göra sin lycka. I det praktiska spelet är det slumpen som komponerar problemen--slumpen i form av ett ofrivilligt samarbete mellan två parter som ha till uppgift att motarbeta varandra. Spelaren har att upptäcka problemen, och lösa dem. KONST Det tyska brackmåleriet svärmar för militärer och änglar, det engelska för hästar, hundar och småbarn, det franska för svarta silkesstrumpor. (Omkr. 1900.) Josephson blev tokig, men El Greco var fullkomligt frisk och normal. Men han var Tizians bästa elev och blev alldeles utledsen på att få höra, att han målade nästan lika bra som Tizian. Bättre än förut kunde han inte måla, alltså måste han måla sämre, och det gjorde han. Men i vår tid, som svärmar för kuriositeter, har han gjort lycka med sin nya stil, och våra samlare vill helst ha hans senare och sämre saker. Den moderna målarkonsten är konst för målare. Den angår inte utomstående. SPRÅK Jag har aldrig i mitt liv haft så bråttom att jag har känt behov av så fula förkortningar som "mänska" eller "arton" . "Förbaskat" ansågs i vår ungdom för ett mycket städat, nästan litet mamsellaktigt uttryck. I talspråket begagnas "gud" huvudsakligen som svärord för damer. "Gud så det regnar"--"fan sånt väder ! " --Det är för djevligt. Stockholmsuttal på 80-talet i den bättre klassen. Han erinrade sig att hans far, som utmärkte sig för ett korrekt och vårdat språk, brukade säga djevlig. Ansågs också för det riktiga, eftersom ordet skrevs med e. I allvarlig stil uttalas "djevulen" och "djevulsk" av gamla stockholmare fortfarande med e, men i svordomar har ä avgått med segern: djävlar och djävligt. Det låter liksom mera fosterländskt och trohjärtat. Henning Hamilton: "kånungen" med samma "öppna" å-ljud som i "orre", men naturligtvis långt. Gustaf 111 fann ordet "aderton" vackrare och klangfullare än något annat av de räkneord som kunde komma i fråga. Ännu i min ungdom var körka det vanliga uttalet. Genom ögats makt över tanken har uttalet i senare tid alltmera rättat sig efter skriftformen som oriktigt förmodas vara riktigare. Grannspråk.--Ett språk, som man förstår tillräckligt för att missförstå det, är alltid löjligt. "Omänsklig." (Meynestrel i Roger Martin du Gard.) Ordet begagnas aldrig om egenskaper, som ingen människa har eller handlingar, som människor icke äro i stånd att utföra. Det begagnas uteslutande om de sämsta mänskliga egenskaper och handlingar. Schajlock. -- Man brukar inte annars på svensk scen uttala personnamnen i Shakespeares stycken på engelska, och bör naturligtvis inte heller göra det, allraminst i stycken som inte försiggå i England. Varför skall då just detta hebreiska namn på en venetiansk jude uttalas på engelska av svenska skådespelare som föreställa italienare? STRÖTANKAR En ädel natur svärmar i ungdomen för liderlighet och poesi; som man drömmer han om kärlek och älskar sanningen. Han såg på tillvaron ur två synpunkter: den pekuniära och den mondäna. Utan pengar ingen mondän ställning, och utan mondän ställning har man inget nöje av pengarna. [Mars 1939.] Motion i riksdagen: att göra rikets mynt fyrkantigt för att hindra det att rulla. --Grava orkar jag inte, och vigga blyges jag. --Ni gör det ändå--? --Ja, herr grosshandlare. Ställ en människa i valet mellan något som hon inte orkar och något som hon blygs för, och ni skall se att hon väljer det senare. --Femhundratusen--är det mycket pengar? --Ja, när man nyss har fått dem. Men man vänjer sig vid dem mycket fort. Och sedan är det inte mycket. Liksom kvinnorna älska de män, som inte bry sig om något annat än kvinnor, så samlas också pengarna gärna hos dem som inte bry sig om något annat än pengar. "Mogens Gregersen, dömt fra Livet for utilbörlig Lösagtighed, benaadedes med åt studere fem Aar udenlands og blive sin Faders Efterfölger som Präst i Skjern." --God afton, skald. Hur går rörelsen? --Måttligt. Jag är rädd för att jag är för allvarlig om vardagarna och inte allvarlig nog på söndagarna. --Jo tack, jag är litet bättre, men det går över. Storken försvinner mer och mer från Sverige, och samtidigt avtar nativiteten år från år. Statistiken visar således att tron på storken är allt annat än ogrundad. (Markel.) Ett barn på fem sex år går sällan, men springer, om det är en pojke, eller hoppar, om det är en flicka. Man vill inte vara den man är. Man vill vara den som man inbillar sig att man kunde ha blivit. Varför skulle jag vara missnöjd med mig själv? Det vore ju att kritisera min skapare! Det skulle väl vara bra ogudaktigt! Han är mänsklig; ja, hur skulle en människa kunna vara annat? Men han är mänsklig på ett sätt som inger avsky för människosläktet. Han sitter hemma och njuter av sin avundsjuka. Det är hans Tivoli, som danskarna säger. Ordet samvete har fallit ur bruk. På nutidens språk heter det "hämningar". Nu heter det övermänniska. I vår ungdom hette det fähund. De verkligt mindervärda ha ingen aning om att de äro sämre utrustade än andra. Hon hade smak för det allvarliga, litet dystra. Det roligaste hon visste var att gå till nattvarden. --Vem bryr sig om döden? Det är knappt att man tror på Ilon "Man märker avsikten" och blir genast litet gladare. Världen vill bedragas, brukar man säga, men till den världen räknar man aldrig sig själv. Han dömer sig själv efter andra. Han tror sig vara sådan, som andra tro honom vara. Det står i bibeln att man skall klå sina barn. Och han är mycket gudfruktig. Annars är han inte elakare än andra. Allt hitintills haver Herren hulpit. Men så har jag också legat efter honom som en rem ! Vinden blåser vart den vill. Den blåste oss två i armarna på varandra, och för anständighetens skull kallade vi det kärlek. Hon är trogen som synden. Han väntade ingenting mer av livet, annat än större inkomster och ett odödligt namn. --Du kan ju presentera mig som en släkting till dina barn. Nej, jag går aldrig ut för att roa mig. Livet kan sannerligen vara dystert nog ändå. --Jag tycker i alla fall han ser intressant ut på något vis, sade fröken D. --Ja, svarade E., det är då för väl att det alltid finns någon som ser något intressant i den som råkar vara huvudperson i en tilldragelse eller en ceremoni. Titelbortläggning.--Jag vet inte om jag är äldst, men det är ju inte bara det det kommer an på. . . --Nej, svarade B. vänligt, det kommer i synnerhet an på initiativet. --Du är den långsammaste människa som finns-- en vacker dag blir du överkörd av en likvagn ! Å ena sidan ville man på inga villkor vara gammalmodig. Å andra sidan gällde det att på samma gång vara så pass gammaldags som ansågs fint. Det var mycket svårt att träffa det rätta. På tyska restauranger får man vänta en halvtimme på allting utom på ölet, det får man innan man hinner be om det. När man dinerar på en elegant restaurang, skall man akta sig för att se ut som om man har roligt. Man skall se ut som om man intar nattvarden under tyst ogillande av såväl brödets som vinets kvalitet. "Barnets århundrade". -- Det ständiga problemet för tidens unga kvinnor: hur skall man göra för att inte få barn? --Jag älskar dig inte för dina pengar, jag älskar dig för min egen skull! Sann kärlek kunde hon blott känna för börd och rikedom i förening. Fattiga adelsmän ingåvo henne blott medlidande och rika uppkomlingar blott förakt. Av sorg brukar ingen magra hos oss. Här äro glädje och sorg bägge lika goda anledningar att supa, och det blir man fet av. Av alltför lycklig kärlek inte heller. Sådan kärlek brukar draga med sig hög diet. "Den som ser på en kvinna" etc.--Som psykologisk iakttagelse har det sin riktighet--men som moraliskt värdeomdöme (och så är det naturligtvis menat) är det det falskaste som kan tänkas. Att likställa frestelsen--även den övervunna frestelsen!--med den fullbordade gärningen ! Sjutalets verkan på fantasien. Fast de lärde räknade med åtta himlar, har frasen "i sjunde himlen" blivit stående som uttryck för högsta lycka. [Troligen 1935.] III FILOSOFISKT Man behöver inte tro på Gud för att kunna prata om vädret eller om tullsatser; men man måste tro på en överindividuell, en icke i individuell mening subjektiv sanning för att alls kunna prata, resonera,filosofera om vad det vara må. * "Vår herre ger oss nötterna--knäcka dem måste vi själva." H. C. Andersen, IsJungfrun. Den ensamhet tänkaren behöver bär han med sig som snigeln sitt hus. Mitt i människovimlet följer den honom, ty den är ingen yttre omständighet, men en egenskap. Att väcka genomsnittsmänniskors avsky behöver inte vara något fel hos en tänkare; det hör snarare till de små obehag som han är predestinerad till. [1934.] Om en ansedd man i hög samhällsställning säger att två gånger två är fyra, låter det för mångas öron som djupsinnigt och nytt, och ännu flera finna däri en välkommen bekräftelse på sin egen åsikt om saken. Människan är det missnöjda djuret. . . Grunden till framåtskridandet. Den högre människan är framför allt missnöjd med sig själv--först i andra rummet med samhället-- med "andra". Hon är missnöjd med sig själv, emedan hon ensam känner alla sina hemliga ofruktbara blivna resurser. Hon är determinist beträffande andra: hon finner det riktigt och naturligt att de ha blivit just det som de måste och skulle och borde bli. Blott för sig själv gör hon det förbehållet, att hon borde och kunde ha blivit något annat och bättre och större. Pessimismen: Några få övermognas och vissnas begär efter sällskap i förgängelsen.--Men livet fortsätter. Alla ting ha ett ursprung, nämligen ett ursprung i andra ting; men ingenting har en "grundval". Att postulera en "första orsak" är att i samma andedrag utgå från orsakslagen och kräva ett undantag från den. Ur naturvetenskaplig synpunkt finns ingen skuld. En krokodil är lika oskyldig som en lammunge, och en Hitler lika oskyldig som en krokodil. Såtillvida "förstår" jag Hitler mycket väl--mycket bättre än om jag vore nazist. Men jag tycker inte om vidriga skaldjur, hur bra jag än förstår dem. I umgänget mellan människor är begreppet "skuld" oumbärligt. --Att förstå är att förlåta. --Nej, det är det visst inte, och bör inte heller vara det ! Jag begär inte av en tyfusbacill att han skall bättra sig och bli en oskadlig eller nyttig bakterie. Men jag tycker inte en bit bättre om tyfusbaciller för det. Tvestjärten lär vara ett så oskadligt litet kräk som något djur kan vara, men en människa--möjligtvis med undantag för entomologer--kan dock knappast se en tvestjärt utan att känna lust att skaffa bort den, "so oder so". . . "Yvs ej av fädrens ära", säger skalden, men uppmaningen förklingar oftast ohörd. Lika naturligt som man yvs av "fädrens ära" eller av att själv ha haft lyckan med sig, lika naturligt yvs både en S0ren Kierkegaard och en H. C. Andersen av att känna sig som föremål för himmelsk nåd och försynens speciella omtanke. Skall inte en god undersåte vara stolt över att äga sin konungs nåd? "Framåtskridandet" är en illusion, som blott kan uppkomma underför den särskilt gynnsamma omständigheter. Människan är den högsta varelseform vi känna. Det är möjligt, ehuru ytterst litet sannolikt, att hon är den högsta som finns. Men då universum är oändligt, är det tydligt att det icke kan finnas något väsen eller någon klass av väsen, som kan konstateras vara det högsta. Utveckling i biologisk mening är en sak. En för människan--eller för de högsta människosorterna, alltså för mig eller dig--önskvärd utveckling är något helt annat och för vetenskapen alldeles obekant. "Framåtskridandet." Det är som om man sade: barnet växer år för år, följaktligen kommer det alltid att växa. Framåtskridandet är en illusion, om man menar förnuftets framåtskridande. Jag fruktar att det är en illusion även om man bara menar kulturens. Men det är en annan historia. ------tala om "åttitalet" på ett sätt som skulle kunna narra naiva själar att tro, att all ära och redlighet i andliga ting vore oupplösligt knuten till just det årtiondet och för alltid hade gått i graven med det. Och det finns naturligtvis utan all fråga en hel del gott folk som önskar att så vore och som gärna tro vad de önska. (För resten är det visst bara i Sverige man tillmäter 80-talet en så ärofull undantagsställning i människoandens historia. För min del förbinder jag med minnet av 80-talet huvudsakligen tanken på utvecklingsläran, populariserad och missförstådd som tro på "framåtskridandet" --en tro som jag delade under gymnasiståren och ett par år till, men som snart nog blev mig lika främmande som augsburgska bekännelsen.) Mängden av olikartade och på olika sätt smälta kunskaper bidrar mera till villfarelsernas pittoreska variation än till förnuft. De flesta stora begåvningar ha utvecklats trots sin uppfostran. Det finns ingen grund till att tro, att den uppfostran som nutiden bjuder på även i de mest civiliserade länder är mera ägnad att utveckla förnuftsanlagen än stenålderns. Eller rättare, den är i vissa avseenden mera ägnad att utveckla dem, men i ännu flera avseenden snarare ägnad att förkväva eller missrikta dem. Men om den naturliga hjärnkapaciteten i historisk tid icke har ökats, och om uppfostran är som den är --varifrån skulle då en utveckling av människoförnuftet ha kommit? Det är icke säkert, att vår tid utmärkes av en stigande kultur; men det är däremot säkert, att den utmärkes av den för handen varande kulturens stigande spridning. Hur kommer det sig att vi i en hast ha blivit så upplysta och moraliskt utmärkta, då våra förfäder voro sådana gräsliga idioter och bovar? Det kan inte hos en nutidsmänniska finnas varken något "gott" eller något "ont", som inte har funnits, latent eller potentiellt, redan hos hennes äldsta förfäder. [1934.] Man kan inte veta allt. Man vet inte varför vita kattor med blå ögon alltid äro döva, och man vet inte hur månen ser ut på baksidan. Där sitter kanske ett hiskligt gammalt troll och regerar vår planet! Den klokaste av alla gnagare--bävern--är en art i utdöende, men råttorna föröka sig och uppfylla världen. (Och bland råttorna: den svarta råttan, som åtminstone bör ha sett litet nätt ut, är utdöd, men den gråbruna är herre i råttornas värld.) Alla nu levande högre djur ha avlägsnat sig mycket långt från sina stamformer, om också inte så långt som kulturmänniskan. Men varken djuret eller människan har därmed avlägsnat sig från naturen. Det står inte i deras förmåga. Den gamle filosofen: --Jag vill inte bli bränd. Jag vill grävas ned i jorden liksom mina fäder. Gud vill, att vi liksom alla andra levande varelser skola befrukta den goda jorden med våra multnade kroppar. Det är en plikt som vi icke få undandraga oss. Vem vet om det inte just är [ur] våra kroppar som jorden suger sin allra starkaste och finaste essens? Det är mannens plikt att ha en världsåskådning. --Ja visst. Det är mannens plikt att låtsas veta vad han inte vet och låtsas förstå vad han vet att ingen förstår. --"Välja livsåskådning?" -- Lika gärna kan du välja formen på din skalle, och innehållet! En sak är att anse det nyttigt och nödvändigt att tro, att månen är en grön ost, en annan sak är att verkligen tro det. Och en tredje sak är: att anse det nyttigt och nödvändigt, att andra tro det. [1935.] LIVETS MENING A. tror på himlen och anser sig självskriven att komma dit. Han borde då vara en lycklig människa. Men han har ett miserabelt humör och känner sig oftast djupt olycklig. B. anser det inte vara mycket bevänt med livet här på jorden och tror inte att han kommer att vara med om något annat. Han borde då vara mycket olycklig. Men han har ett muntert lynne och kommer skapligt överens med tillvaron som den råkar vara. Att förklara sig nöjd med tillvaron skulle vara höjden av brackighet. Det kan alltså inte komma i fråga annat än att deklarera sitt missnöje, och det mest omtyckta formuläret går ut på "livets meningslöshet". Hellre än att jämra sig över "livets meningslöshet" skulle jag vilja klaga över min oförmåga att föreställa mig vari "livets mening" egentligen skulle bestå. Hur skulle livet vara för att ha en mening? Alltså ett ändamål. Jag vet det verkligen inte, och jag känner ingen som tror sig veta något om den saken. [1934.] De flesta människor äro dock så nöjda med livet, att de gärna vilja ha en fortsättning på det efter döden. Men själva säga de förstås att de äro högst missnöjda och att det just är därför de vilja ha en bättre fortsättning. Livets mening är att vara frisk och lycklig. Det finns ingen annan. Ludovic Halevy skrev en gång om sin avlidne förläggare, Calmann Levy: Il possedait cette grande vertu sans laquelle la vie n'a veritablement aucun sens: la passion du travail. Detta är sant. Livet har mening blott för dem som ha en lidelse, som de kunna se någon utväg att tillfredsställa. Och lidelsen för arbetet är av alla den lättaste att tillfredsställa--för den som har den. Livet: det är som att läsa ett kapitel mitt i en intressant bok och aldrig kunna få veta något varken om början eller slutet. Det alldagliga förvånar oss icke, men därav följer icke att vi ha förstått det. Det har aldrig fallit honom in att tvivla på religionens sanningar. Ty han hade aldrig tänkt på dem. Allt som sker ter sig för våra ögon efter längre tids förlopp som nödvändigt eller likgiltigt--nödvändigt, om det förefaller oss stort, likgiltigt, om det förefaller oss smått. [1934.] Av egen erfarenhet kan ju ingen människa känna mer av livet än de smulor slumpen kastar åt honom. Vad folk i övrigt vet om livet har de läst i tidningen, eller någon gång i böcker. Varje tid är en ny tid--och passa du på att inte din nya tid är förbi innan du ännu har hunnit med något annat än att skälla på den gamla! Omöjligheten att leva utan att skada: Man kan icke ens njuta av ett enda naturligt eller förvärvat företräde utan att såra och förödmjuka de vanlottade. Livet kan vara en ganska spännande roman, men innan vi komma till slutet på den är det slut med oss själva. Livet slutar inte "lyckligt". Men det är lyckligt att det får ett slut. Med förnuftsskäl kan man icke bevisa att vårt liv är slut med döden. På sin höjd kan man på denna väg nå till en hög grad av sannolikhet. Men jag känner det, som en viss smak i munnen. En smak av förgängelse. Min animala instinkt säger mig det. MORAL Den som handlar moraliskt av teoretiska skäl, vare sig förnuftsmässiga eller religiösa, kan lika gärna låta bli det. Om man är född med den kombination av klokhet och "gott hjärta", som är utmärkande för alla bättre naturer, behöver man inga moraliska principer. Varför skall moralen nödvändigt vara byggd på en grund? Världen är inte byggd på nagon grund. "Du skall inte gå till botten med tingen, ty de ha varken grund eller botten, och om du försöker det, går du själv till botten." Etikens satser undandraga sig likaväl som religionens all bevisföring; det finns ingen etisk lag, intet etiskt värdeomdöme--det må förefalla oss aldrig så självklart--vars riktighet kan bevisas. Tvärtom: en etisk sats, som kräver bevis, blir redan därigenom litet misstänkt. Men där upphör också likheten mellan religion och moral. Ingen begär, att man skall godkänna en moral som påtagligen strider mot allt förnuft och all erfarenhet. All moral, all kultur och civilisation -- och för övrigt också all religion--är resultatet av en kamp för åtskilligt i människans egen natur mot åtskilligt annat i hennes natur. Denna kamp har fortsatt genom årtusenden i alla folkslag och i varje enskilt människoliv. Stenåldersmannen har likaväl som vi stått mitt uppe i denna kamp. Den långa och den korta viljan. Man behöver inte vara kristen för att vara förtrogen med striden mellan den korta viljan, riktad mot ögonblickets lust, och den långa viljan, som riktas mot avlägsnare mål. Födan är väl dock en nyans nödvändigare än kläderna, och kläderna i sin tur en nyans nödvändigare än en moralisk uppfostran--kanske rentav den nödvändiga förutsättningen för en moralisk uppfostran? Jag tror inte mycket på moraliska eller omoraliska åsikters inflytande över verkligheten. Man har under årtusenden sett människorna ständigt begå samma skändligheter under ett nästan enstämmigt fördömande av dem. Inte ens nazisterna berömma nidingsdåd i allmänhet, men blott sina egna, och även dem blott i de fall där det har visat sig omöjligt att dölja dem. Till och med deras speciella metod: att begå nidingsdåd för att ge andra skulden för dem, förutsätter principiell enighet i fördömande av nidingsdåd. Antag, att det kan uppställas en allmängiltig moral på förnuftig grund, så är dock därmed ingenting vunnet. Det enda viktiga återstår: hur skall man bära sig åt med att undervisa en lustmördare, en gangster, en falskspelare eller bondfångare, en Kreuger, en Hitler, Stalin eller Mussolini i denna moral och förmå dem att följa den? Om man finner den (till skenet) härskande moralen besvärlig att följa, behöver man alldeles icke därför förkasta den. Det är långt enklare att skänka den sitt gillande och icke efterleva den. Denna metod är också utan jämförelse den vanligaste och den enda som ur bekvämlighetssynpunkt kan rekommenderas. Jag skulle inte gärna kunna få den barocka iden att bekämpa den kristna moralen redan av det skälet att det är alldeles onödigt. Moraliska sentenser, antingen de kallas kristna eller något annat, ha aldrig haft den ringaste betydelse. Man uttrycker sin högaktning för dem och ger dem fanken. Den till leda omtuggade Taineska satsen, att "dygd och last äro produkter, liksom socker och vitriol", kan naturligtvis vara fullkomligt sann utan att dygden därigenom blir ett uns mindre dygdig eller lasten mindre avskyvärd. Därför att socker och vitriol äro produkter blir det verkligen inte likgiltigt vilketdera man tar i sitt morgonkaffe. Även hos skarpsinniga och höglärda kristna, som Sören Kierkegaard, kan man möta den komiska föreställningen att begreppet synd var okänt för hedendomen. Det är ju välbekant att skenet som opinionsbildande faktor betyder långt mer än verkligheten. Man kan mer än man vet av. Det gäller inte bara människorna; jag har en gång sett en tupp flyga upp i en tall, då räven kom. Sen satt han där och kunde inte komma ner igen; man måste hämta en stege och ta ner honom. VILJEPROBLEMET Man talar populärt om "stark" och "svag" vilja. Dessa ord ha intet med viljans frihetsgrad att göra: hos dåren finner man ofta en mycket "stark" vilja, men vem vågar kalla den "fri"? Napoleon, som anses ha varit en "viljemänniska", trodde lika litet som Augustinus, och lika litet som jag, på "den fria viljan". Han trodde på sitt öde, sin lyckliga stjärna. Men man måste leva så som om man tror på den. Jag menar måste i alldeles bokstavlig mening: man kan helt enkelt inte leva annorlunda. Min viljas riktning och styrka beror således på "mig själv", det vill säga på beskaffenheten av de element som konstituera mitt "jag". På dessa element har min vilja aldrig kunna ha något inflytande, då den tvärtom är en produkt av dem. Att tala om "fri vilja" som om min vilja skulle kunna vara en produkt av--min vilja. Men om också min vilja icke är "fri" i denna absurda mening, så är den icke desto mindre en av de faktorer som bestämma händelseförloppet. (Ofta på ett sätt som jag icke har förutsett eller velat, och som ingen har kunnat förutse.) Läser matsedeln på en restaurang. Vill först ta den rätt han tycker bäst om. Men för att övertyga sig själv om sin fria vilja, tar han i stället en som han inte tycker om. Man kan icke draga någon gränslinje mellan "natur" och "kultur". Därför duga de icke till motsatser. Men man kan lika litet draga en bestämd gräns mellan "fri" och "ofri" vilja--ännu mindre kan man med Vitalis Norström förlägga människans vilja helt och hållet till kulturens område och därmed (enligt Vitalis Norströms motsatsställande mellan natur och kultur) förneka att den också äger en natursida. I vilken grad Vitalis Norströms åsikter äro originella saknar jag naturligtvis all kompetens att bedöma; men hans lärdom och skarpsinne ingiva mig en så ovillkorlig beundran, att jag utan vidare tilltror honom att ha hittat på det viktigaste själv. En annan sak är att jag i allt väsentligt finner hans åsikter, icke "galna", men "galiga". Detta beror enligt Vitalis Norströms filosofi på min onda och gensträviga vilja-- enligt min filosofi beror det på mitt kanske icke strängt taget medfödda men därför icke mindre obotliga sinne för logik. Man kan icke bygga en filosofi på att upphäva själva förutsättningen för allt filosoferande. En fri vilja i den mening (den teologiska) vari Vitalis Norström tar det ordet är en förutsättningslös vilja --"förutsättningslös" i samma mening som den vari författaren tar samma ord då han bestrider möjligheten av ett förutsättningslöst (= objektivt) tänkande. Det vill säga: tänkandet står under viljans lydno, men viljan själv är den fritt svävande damen ! Ett exempel från ett område, som jag en smula känner till: litteraturkritikens. Det kan här icke bli tal om objektivitet i strängare mening. "Viljetänkande."--Det vanliga talesättet: "om den saken kan man tänka vad man vill"--är grundfalskt. Man kan alldeles icke "tänka vad man vill"--icke om något som helst. Det står mig fritt att säga, att två gånger två är fem, om jag tror mig kunna ha någon nytta av det; men det står mig alldeles icke fritt att tänka det. Det står inte i min makt. Ett annat vanligt talesätt: "man får en tanke". Det är det riktiga. I ordet får ligger erkännandet av att tanken aldrig är resultatet av en viljeakt. Den pragmatiska filosofen--"viljetänkaren" med Vitalis Norströms term--är som en dålig spårhund, som följer ett galet spår därför att det luktar angenämare än det riktiga. SANNINGSPROBLEMET Sanningen, liksom solen, kan befrukta och välsigna; sanningen, liksom solen, kan bränna, lägga öde och ställa till förfärliga olyckor; sanningen, liksom solen, är bra där den sitter; nämligen utom räckhåll! Värmande, lysande; men utom räckhåll! Det vore en måttlig lycka -- kanske rentav en liten olycka?--om solen en vacker dag ramlade ner på Gustaf Adolfs torg. Skulle det möjligen förhålla sig på samma sätt med sanningen? Och liksom det har funnits och väl ännu finns soldyrkare, som dyrka och älska solen i gott och ont, finns det kanske också ännu sanningsdyrkare. Sanningen segrar aldrig av sig själv, genom någon mystisk immanent kraft. Den kan blott segra om det finns människor som intresserar sig för den, som vilja veta hur det hänger ihop med den eller den saken och som har det skarpsinne och den ärlighet som behövs till sådant. De trodde på sanningens obetingade nytta och slöto icke sällan därav, att en nyttig åsikt också var sann. . . Varför inte så gärna säga rent ut: det finns ingen sanning--det finns bara åsikter! Men även viljan till villfarelse, till lögn, står i ett skamligt beroende av spårnäsan för sanning. Vart skulle den eljest vända sig--den måste ju försöka bilda sig ett begrepp om i vilken riktning den avskydda sanningen finns för att kunna undgå den. Viljan till liv och viljan till död är densamma: Viljan att bita det första bettet i den goda kakan, att bita mer och mer, och att svälja den sista biten. -- Det finns ingen vilja till liv, som icke tillika är en vilja att tära på livet. Att leva är att förbruka sig själv. Spårjakten efter sanningen är ett av de många sätten att leva och dö. Att söka sanningen för dess nyttas skull. (Voltaire.) Att söka sanningen för att finna en mening i tingen (Vitalis Norströms typ), men väl att märka en "mening" som tilltalar den sökande, annars kallar han den inte för en "mening". Att söka sanningen av ren nyfikenhet, av vetgirighet, av begär att orientera sig en smula i den värld där man händelsevis vistas; alltså av medfödd och outrotlig instinkt; alltså icke av några ädla eller filantropiska motiv (ehuru sanningen verkligen ofta är allmännyttig), och lika litet av skadelystnad (ehuru sanningen verkligen ofta är skadlig. . .) Sanningssökarna av Vitalis Norströms sort komma för, vad jag skulle vilja kalla "den private tänkaren" egentligen alls inte i betraktande. Till gengäld ha de en stor fördel på sin sida i den offentliga diskussionen: de icke blott mena allt vad de säga, men de kunna också säga allt vad de mena och säga det med ett bestickande trohjärtat allvar. De ha på förhand de goda och ädla på sin sida: ty vem vill inte gärna, att livet skall ha en mening? De andra ha i det fallet sol och vind emot sig, de ha i en viss mening till och med sig själva emot sig. De säga visserligen intet som de icke mena, det skulle bjuda dem för mycket emot; men de tänka och mena åtskilligt, som de icke säga. Ty här i världen måste man tänka en smula på vad man säger, även om man menar sig sitta inne med sanning en. . . "Den vise gömmer sin kunskap, men den dåraktiges mun är som en överhängande olycka." Och för mycken vishet har redan ofta kommit mycken dårskap åstad. . . Som man torde se: det gäller icke här något som helst tankens ryggande inför sanningen; det gäller blott en viss varsam tveksamhet om vad som kan sägas... En tveksamhet från vilken motparten, som blott tänker goda och ädla tankar, av naturliga skäl är alldeles befriad. (Och vad som bör sägas. Om huru mycket sanning människorna kan tåla utan att bli sjuka. . .) (Jag älskar hälsan och avskyr allt sjukt; jag vill minst av allt göra människorna sjuka. . .) Å andra sidan skall jag vara den förste att medgiva, att också jag i den offentliga diskussionen har en viss fördel på min sida: den, att jag icke är filosof av facket. Att jag alltså talar ett språk, som människornas barn förstå; ett språk, som filosofen av facket icke begagnar och icke kan begagna, emedan det icke kan uttrycka hans tankar. Som man ser: jag anser det alldeles icke bevisat, att mitt språk är ett bättre språk. Men i en offentlig diskussion har det den fördelen (en lika orättvis fördel, om man så vill--) att folk förstår det. Utgången av en diskussion mellan Vitalis Norström och mig är egentligen lätt att förutse. Utgången bleve sannolikt den, att Vitalis Norström finge på sin sida först och främst alla "djupare och allvarligare naturer", alla dem som, för att tala med gamle Lichtenberg, "ansluta sig till herr Kant emedan det har kostat dem så mycken möda att begripa honom". Därnäst alla goda och ädla naturer, som vilja se en mening i tingen. Eliten, kort sagt. Och på min sida finge jag först och främst människorna av min egen sort--men de äro så ytterst få och betyda så litet. Men därnäst kunde jag väl, om jag ansträngde mig en smula, få på min sida skrattarna, alla fjäderlätta huvud, alla dem som höllo med Aristofanes mot Sokrates, den sortens människor alltså, som befolkade folkförsamlingen i Aten den dag, då Sokrates dömdes till döden av en mängd svarta kulor, bland vilka Aristofanes lade en. . . Den sortens folk finge jag sannolikt på min sida. Alltså sannolikt de flesta, kanske rentav "folket" ! O, heliga ironi ! Man har sett kyrkoherden i S:t Oscar--teologie och filosofie doktor--i Svenska Dagbladet med sympatisk öppenhjärtighet förklara, att han inte begripit ett muck av Vitalis Norströms senaste bok. Det kan då förefalla som en oförskämdhet av en ograduerad författare att säga sig ha förstått den--det vill säga: psykologiskt för att icke säga psykopatiskt. Att i annan mening än psykologisk säga sig "förstå" Vitalis Norström--det är starkt komprometterande för den som säger det. Magister Erasmus Marphurius, docens i pyrrhonism, lärde att man borde tvivla på allt. Men medan Pyrrho lärde att man borde tvivla på allt för att icke falla offer för lättrogenhet, lärde magister Marphurius att man borde tvivla på allt blott för att därigenom så mycket lättare kunna tro på vilka dumheter som helst. Men några säga att det var i sitt eget intresse han lärde så. Den tron, att människan genom sina handlingar kan inverka på händelsernas gång och ge den en annan riktning, än den eljest skulle ha tagit, är en självklar förutsättning för allt mänskligt handlande, och om denna tro är en illusion, har den dock i så hög grad den ögonskenligaste erfarenhet för sig att ingen kan undandra sig den. Caesars död hade bl a den följden, att det parthiska kriget inte blev av. Filosofiens två uppgifter? 1. Att ta reda på hur det förhåller sig med världen, det vill säga människorna inklusive mig själv och de dem omgivande tingen. 2. Att se till i vad mån världen, alltså inklusive människorna och mig själv, kan genom mänskligt tänkande och handlande förändras i önskvärd riktning. Filosoferna ha blivit trötta av sanningssökandet, och trötta på det. Det förde till resultat som de inte tyckte om. Därför proklamera några av dem nu öppet sin sanningsfientlighet som filosofisk grundval. Det kallas "pragmatism". Filosofien blir ett sökande efter argument för de åsikter som man tror sig ha mest nytta av att förfäkta. Det är inte som kvinnotjusare och förförare Don Juan kommer till helvetet; som sådan kunde han mycket väl ha fått ett saligt slut. Det är som fritänkare: han har den oförskämdheten att inte tro på spöken. Men utanför Spanien har man alltid tagit den sidan av saken från den skämtsamma sidan; i Molieres bearbetning blev det gamla spanska dramat en komedi. Den spiritistiska teorien: Själen är en för vanliga människoögon merendels osynlig kropp, som under människans "livstid" är förenad med den synliga kroppen och som efter "döden" lever vidare för sig själv. Den är icke immateriell, men den består av en materia av helt annan art än den vi eljest känna. Denna teori förklarar på ett tillfredsställande sätt på en gång alla gamla och nya spökhistorier och alla spiritistiska fenomen. Den har dessutom den förtjänsten att vara urgammal. Ty människorna ha i själva verket aldrig trott på några fullkomligt okroppsliga och under alla förhallanden osynliga andar. Man tillägger ju gärna andarna en viss förmåga att trolla. Jag vet då intet skäl varför man inte skulle kunna tilltro dem att ändra sitt format efter omständigheterna. De behöva då blott reducera sig till mindre än mikroskopisk storlek för att bli fullkomligt osynliga. Min mors ande, eller kanske min döde sons, sväva kanske i detta ögonblick genom rummet, sittande på ett av de dammkorn som dansa i solstrimman. Även om man skulle mena sig ha bevis eller sannolikhetsskäl för den tron, att de döda på ett eller annat sätt överleva döden, finns det inte därför något skäl att tro att deras "andar" skulle kunna förflytta sig utanför vår planet med dess tunga atmosfäriska slöja. Lika litet finns det någon orsak att tro, att dessa "andar" leva evigt eller ens någon särdeles lång tid. Av de spökhistorier, som berättas med anspråk på att vara intygade av trovärdiga vittnen, handla ett överväldigande flertal om nyligen döda; blott mycket få handla om personer som varit döda i många år, och ingen om sådana som ha levat i avlägsna århundraden. Liv utan materie har ingen människa någonsin kunnat tänka sig ens i sin vildaste fantasi. I alla sagor, all folktro--liksom i all modern spiritism och "psykisk forskning" -- äro alla andar och spöken mer eller mindre materiella varelser. Skillnaden mellan dem och de levande människorna är huvudsakligen den att man tilltror dem förmågan att trolla, framför allt att göra sig synliga eller osynliga efter behag. "Kontroll" vid spiritistiska seanser. Jag har sett vännen Freutiger göra kortkonster som gå alldeles över mitt lilla förstånd. Om det föll honom in att påstå, att det går till på övernaturligt vis, skulle jag inte vara i stånd att "avslöja" honom. TILL TRO OCH VETANDE Jag tror mig t ex veta att jag har en hjärna, fast jag aldrig kan få veta något om den saken annat än genom analogislut. (Röntgenfotografi?) "Varenda svensk student går ut ur skolan utan att veta något om kolsyreassimilationen, som utan tvekan är den levande världens viktigaste process." (Adj. K. E. Näsmark.) Jag kan avslöja en ännu förskräckligare skandal: ingen enda svensk student (och ingen annan heller) har någonsin haft tillfälle att dissekera och undersöka sin egen hjärna. Den upplysningen, att kolsyreassimilationen är "den levande världens viktigaste process", tar jag gärna på tro. Men betydelsen av ett visst naturförlopp innebär att själva förloppet är nödvändigt--icke att det är nödvändigt för mig att veta något om det. Naturprocessen förlöper på samma sätt i min kropp, antingen jag känner till den eller ej. Min okunnighet kan inte störa den, och min kunskap (om namnet på den, och kanske några andra detaljer) kan inte befordra den. På samma sätt förhåller det sig med min hjärnas funktioner. Jag vet så gott som ingenting om dem, men jag lever och tänker ändå, så gott jag kan. Jag kommer aldrig att få se min egen hjärna, och om jag också kunde få se den skulle jag kanske inte bli klokare av det. I V RELIGIONSPROBLEMET I vår egen tid ha ju befolkningarna i alla Europas länder högst oklara föreställningar och mångenstädes nästan ingen kunskap om den religion, som de enligt statistiken tro på. Religionen är för deflesta något som man tror på därför att man tror att de andra tro på den. Det ligger i min natur, som i många andras, ett starkt begär att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med saker och ting. Detta begär kan vara släkt med apans nyfikenhet, men det är nu i alla fall det--och inte något barnsligt "prästhat"--som har drivit mig till att försöka lösa kristendomens gåta. Att det inte kunde förhålla sig så med kristendomen, som man fick lära sig i skolan, insåg jag redan innan jag blev vuxen. Senare bjöd man mig i åtskilliga böcker andra förklaringar, men de visade sig inte heller hålla streck. Det var således ingenting annat att göra än att försöka ta reda på saken själv. Mina föräldrar voro inte mera religiösa än vad som brukades bland hyggligt och anständigt folk, och jag hade aldrig något sådant obehag av kristendomen som hos barn ur strängt religiösa hem ofta har grundlagt ett verkligt kristendomshat. Däremot hade jag i Norra Latin en kristendomslärare, som under en kort tid ingav mig en stark antipati, men den gick snart över, och i grunden kände jag aktning för hans allvar och konsekvens. Förklarade bl a att Viktor Rydberg hade alla utsikter att komma till helvetet. Då man erinrar sig den vördnadsnimbus som annars under 80-talet omgav Viktor Rydberg---- Barnatron: det förhåller sig därmed som det står i Martin Bircks ungdom: ett barn tror på vad de stora säga vara sant. Jag tror lika litet på ett högsta väsen som på ett högsta tal. Kristna människor, som tro på bibeln och gå till nattvarden, har jag knappast känt sedan min barndom. Jag har som barn blivit uppfostrad i en religion som jag aldrig har trott på som vuxen, och i samma ställning befinna sig alla mina vänner och bekanta, så gott som alla människor i de kretsar där jag har umgåtts i några och fyrtio år. "Utan sinne för religion." Religionen, som efter hela sitt väsen måste göra anspråk på att vara det allmänmänskligaste av allt allmänmänskligt, skulle alltså kräva ett särskilt "sinne"? Ett sinne, som du har, efter vad du tycks mena, men som jag saknar? Man har aldrig hört talas om en omusikalisk person med ett levande intresse för musik, eller om en människa som trots klena anlag för matematik har envisats att skaffa sig betydande matematiska kunskaper. Om det finns ett "sinne för religion", så visar mitt varaktiga intresse för religionen att jag har detta sinne --kanske i åtskilligt högre potens än de otaliga, vilkas religiositet består i att de tro på vad de ha fått lära i sin barndom och sedan aldrig ha tänkt något närmare på. Men mitt "sinne" för religion -- om det finns ett sådant sinne--har stött samman med ett annat "sinne" hos mig, som förbjuder mig att tro på vad jag vet är osant, och som inte tillåter mig att tro på en sak bara därför att en mängd aktningsvärt folk tror på den. Det torde kunna hända, att jag i själva verket har minst lika bra "sinne för religion" som påven i Rom eller ärkebiskopen i Uppsala. (Eller generalfältmarskalken för Frälsningsarmen, vars huvuduppgift -- att administrera och ytterligare förkovra en hoptiggd förmögenhet på tre å fyra hundra millioner svenska kronor--snarare ligger på det finansiella området.) I de samhällskretsar jag tillhör har man så långt jag minns alltid anlagt en rent utilistisk synpunkt på kristendomen: dess påstådda nytta som samhällsbevarande faktor har varit det avgörande. Att försvara dess sanning har ansetts utsiktslöst. För mig har tvärtom sanningsfrågan alltid varit den avgörande, och mitt huvudintresse i fråga om kristendomen blev därför att försöka komma underfund med hur det egentligen hängde ihop med dess uppkomst. [Juni 1939.] Kristendomen har kommit i det besynnerliga läget att allt klokt folk håller styvt på den som en utmärkt religion för andra, medan ingen tror på den själv. En utmärkt religion för "folket"--men tyvärr vill snart ingen längre i det fallet vara "folk". Det finns ingen djupare skillnad mellan "hedningar" och "kristna". Skillnaden går mellan den troende människan och den tänkande. Hans religion var en obestämd tro på en gud, som hade skapat världen, och som han föreställde sig mycket snäll och hygglig. Han frågade aldrig sig själv vad denna gud hade gjort innan han föll på den iden att göra något, eller om han ännu levde och styrde världen. Han betraktade gud som ett förnuftigt väsen, som hade samma åsikter som han själv. Pascals säkerhetsmotivering.'--Med en sådan motivering kan man på sin höjd inbilla sig att man tror. Den verkliga tron måste, föreställer jag mig, med förakt visa ifrån sig en sådan motivering. ' "En prenant le parti de croire, si vous gagnez, vous gagnez tout, si vous perdez, vous ne perdez rien. Croyez 'done, si vous le pouvez." Pascal, Pensees, Paris 1866. Seconde partie, article 111, V,s. 163. Abbe Coignard var en värdig lärjunge av Pascal: Gud har givit oss vart förnuft på en gång för att vägleda oss i alla jordiska ting och lura oss i det som angår vår eviga salighet. "Man kan tro på det som man inte vet, men man kan inte tro på det som man vet är osant." Många människor ha dock en viss förmåga att inbilla sig tro på det som de veta är osant. Ännu lättare är det naturligtvis att påstå sig tro på det--och var gränsen går mellan det som man tror och det som man påstår sig tro, det undandrar sig oftast allt bedömande. "Allt det där är gallimatias, men man måste ju tro på det för att kunna bli salig, och jag vill gärna bli salig, alltså tror jag." Jag tvivlar på att vare sig en kristendomslärare eller en psykolog skulle godtaga en sådan trosbekännelse som vittnesbörd om en uppriktig tro. [1935.] "Credo quia absurdum. "--Jag vill inte bestrida den möjligheten, att enstaka individualiteter--en Sören Kierkegaard t ex--kunna tro på en sak som de anse stridande mot förnuftet. Men för vanligt folk är det en psykologisk omöjlighet att på en gång tro på kristendomen och betrakta den som gallimatias. [1935.] Man anser sig ju icke skyldig att i ord, tanke eller handling visa någon vördnad för den stövelknekt, som en vilde en gång stal från Livingstone i tanke att den var en mäktig gud. Varför skall jag då visa någon vördnad för det som mängden av min samtids människor kalla gud? Drömmen om Gud och drömmen om Övermänniskan--det är samma dröm. Och vackra drömmar har jag ingenting emot. Men kristendomen är en av mänsklighetens värsta mardrömmar. Det kan ju hända att allt det namnlösa elände som kristendomen har bragt människorna är oskiljaktigt från deras natur och att det alltså skulle ha kommit ändå, på andra sätt, kristendomen förutan. Men därom är det av närliggande skäl svårt att ha någon mening. Svårt--och onödigt. Kyrka, präster, psalmsång och orgelspel, dop, nattvard, bröllop och begravning, allt det som för mängden är kristendomen. Och här har mängden för en gångs skull rätt: allt detta är kristendomen, och det finns ingen annan. "Den sanna kristendomen" är en chimär. Lekmannen vill gärna tro att den har gått förlorad men att den kan sökas och återfinnas. Historikern vet att den aldrig har funnits. Nattvardens odödlighetsmagi. I vår tid, då den antika tanken att odödlighet är något som kanförvärvas (genom vissa magiska riter) för länge sedan har ersatts av tron på en odödlig själ som något varje människa medfött, lever nattvarden kvar blott som ett gammalt heligt bruk, vars mening de troende icke längre förstå. Mormonismen.-- Ingen utomstående, som följde den nya religionens uppkomst och tidigaste historia, var naturligtvis på den tiden i tvivel om att här förelåg ett grovt och upplagt bedrägeri. Men tiden gick. . . Den ståndpunkt, för vilken ärkebiskop Söderblom var en så vidhjärtad representant: att varje religion förtjänar vördnad, likgiltigt hur den på sin tid har uppkommit, har också kommit mormonismen till godo. Ett bedrägeri, som har haft så stor succe och burit så magnifika frukter, har man inte längre hjärta att kalla vid dess rätta namn. Adertonhundratalet blev det officiella kristendomshyckleriets guldålder. Det facit, som de styrande kretsarna drogo ur revolutionstidens stora oreda och ur den kristligt romantiska reaktionen mot "upplysningen". Då Georg Brandes 1877--83 var bosatt i Berlin, slog det honom--som kom från det fromma Danmark, där "fritänkare" var ett förskräckligt skällsord --att hela den bildade världen i Tyskland var alldeles religionslös. Men med undantag för den då ännu okände Nietzsche och några få andra, fanns det inte heller någon polemisk stämning mot religionen; man var alldeles likgiltig för den. I de akademiskt bildade kretsarna i Tyskland har kristendomen varit död i hundra år. I städernas och de stora industricentras arbetarbefolkningar har kyrkan i åtminstone femtio år varit betraktad som en fientlig makt. Och i den övriga befolkningen? Det vet ingen, men det kan på goda grunder förmodas att den, då den är som frommast, tror som Luthers bonde. --Vad tror du? --Jag tror som kyrkan tror. --Och vad tror kyrkan? --Det vet jag inte. Det faller ju av sig själv att det bara kan vara ett försvinnande fåtal som tar parti mot kristendomen på grund av förnuftsskäl. När massorna, och i synnerhet ungdomen, vända sig bort från kristendomen så är det av helt andra skäl--boxning och fotboll, bolsjevism och nazism, bio och radio, det är livet, och de ha inget intresse över för en sådan gammal kuriositet som religionen men finna den enbart tråkig och urmodig och därför fånig. Hos mängden har likgiltigheten för religionen naturligtvis ingen annan grund än att den är tråkig och omodern. Därför går all religiös agitation i vår tid ut på att göra den underhållande och modern. Att den ställer vissa obekväma krav betyder mindre än man tror. Det bekvämaste och vanligaste har ju dock alltid varit att högaktningsfullt godtaga dessa krav och ignorera dem i handling. Det ligger inte för svenskt lynne att anstränga sig med ett konsekvent genomfört hyckleri. Svenskarna ha hela sitt "religiösa sinne" riktat på natursvärmeri och äro för övrigt ett praktiskt och förståndigt folk. Jag talar naturligtvis blott om den bildade klassen de övriga har jag inte närmare reda på, men förmodar att det ligger mycken sanning i C. A. Ehrensvärds ord: "Gemena folket utvisar arten, det bättre uppodlingen; men uppodlingen hos de bättre behåller en art av själva arten i folkslaget." I Sverige ha den högre bildningens representanter under de senare hundrafemtio åren i allmänhet icke varit troende kristna. Helt annorlunda har förhållandet varit i Danmark och Norge, där hela 1800-talets litteratur ända fram till 70-talet var genomgående teologiskt präglad. Man maste verkligen undra, om Sveriges demokratisering redan har fortskridit så långt, att den forna underklassen har lyckats påtvinga de bildade samhällslagren den religion, som de för längesen ha vuxit ifrån. En ganska komisk nemesis, i så fall ! Lönen för mer än ett århundrades officiella hyckleri "för folkets skull". 1800-talets kristendom i Sverige.--Det finns en god och barmhärtig Gud, och Jesus Kristus var den störste av hans profeter. Det finns ett liv efter detta (om inte precis "himlen", ty vart den tagit vägen, det är svårt att säga), utan tvivel mycket bättre än det närvarande. Det finns ingen djävul och intet helvete, men om det lägre folket nödvändigt vill tro det så kan det inte skada. Alla människor, om det så är ryssar och turkar, hottentotter och kannibaler, ha en odödlig själ. Man behöver således inte längre, som i fornkristendomen, begå nattvarden för att förvärva odödlighet, men det kan inte skada att begå den i alla fall för exemplets skull om inte annat. Dopet betyder heller ingenting men bör iakttagas ändå, för ordningens skull, liksom kyrklig vigsel och begravning. Kvinnor, barn och tjänstefolk måste naturligtvis fortfarande hållas till kristendomen, som i alla händelser är den bästa religion som finns. Ett sammelsurium av platt och uppriktig optimism och oftast välment hyckleri. I en bok som jag översatte en gång i världen, låter författaren en intelligent katolik säga: Katolicismen är i alla fall den antagligaste formen för den religiösa indifferentismen. Här i Sverige kunna vi säga detsamma om kungliga svenska statsreligionen. Jag har inte den ringaste lust att avskaffa den så kallade kristendomen; den är fredlig och oskadlig i jämförelse med den sanna kristendomen, om det finns någon. . . Och nästa religion blir troligtvis ännu sämre. Det ligger i framåtskridandets natur, som vi hittills ha lärt känna den. Folk läser ju aldrig i bibeln för sitt nöjes skull--och den som inte gör det förstår ingenting av vad han läser. Man har alltför ofta förväxlat evangelisternas "naivitet" med deras läsares. Pastor X: --Jag tror inte på änglarna därför att de finnas till i så och så många millioner människors föreställningar, utan därför att det står om dem i bibeln. Men det står ingenting i bibeln om centaurer och satyrer, och det står ingenting om att djävulen har horn och svans. Jag antecknar med tacksamhet, att dr Fries betecknar gränsen mellan "kanoniska" och "apokryfiska" skrifter som alldeles godtyckligt dragen--ett medgivande som i verkligheten innebär att det är "apokryfiskt" alltsammans! Jag sätter värde på en viss ärlighet också i lögnen. En präst skall ljuga så, som han har åtagit sig att ljuga --inte så, som det faller honom in, inte efter tycke och smak eller modet för dagen. Ty när han ljuger så som han har åtagit sig att ljuga: då förstår man att han bara gör sitt ämbetes gärning, och därmed basta; men ljuger han på fri hand, då gör han ju överloppsgärningar i lögn. Beskow till J. Rosenius: --Tvivel? Det är mycket vanligt. Det händer mig än i dag att jag anfäktas av tvivel. Det hände mig senast i torsdags. Då föll jag på knä--just i den där skinnsoffan--och bad till Gud i tio minuter--så var det över! För Sveriges "avkristnande" har Viktor Rydberg haft större betydelse än någon annan. En religion utan Kristi gudom är icke kristendom och knappast en religion och skulle aldrig ha blivit en världsreligion. Gautama Buddha trodde inte på några gudar, men en buddhism utan guden Buddha vore inte någon religion. I Sverige åstadkom Viktor Rydberg i mitten av förra århundradet den lilla revolutionen -- som på andra håll ägde rum ungefär samtidigt, dels tidigare, dels senare -- att bildat folk inte längre tänkte sig Jesus som Gud. Termen "vår herre", som tidigare alltid betecknade Jesus, kom då att uppfattas som syftande på "Gud fader" och förbands med föreställningen om en gammal gubbe. Viktor Rydberg gjorde en stor och god gärning, då han en gång för alla tog livet av tron på Kristi gudom här i landet, bland bildat folk. Men i övrigt bör man inte röra vid kristendomen. Också det insåg han bättre än någon annan. Av alla åsikter om Jesus är den mytologiska skolans den som har "tilltalat" mig mest, och om jag hörde till de tänkare som följa sina tycken skulle jag med förtjusning ha låtit infånga mig av den. Många århundradens tro på Jesus Kristus som "guds son" har även för dem, som för längesedan ha släppt denna tro eller aldrig ha delat den (så exempelvis för många judar) omgivit hans gestalt med en gloria av övermänsklig höghet. [1935.] Den nyprotestantiska universitetsteologien har i själva verket kommit till samma ståndpunkt som alltid har varit synagogans: att Jesus var en "falsk Messias". Men den befinner sig i det egendomliga läget att den icke kan erkänna denna ståndpunkt. Jag skall icke bestrida, att universitetsteologien i sin teoretiska forskning är ledd av samma sanningsintresse som vilken annan vetenskapsgren som helst, så mycket mindre, som jag själv har dragit stor nytta av dess lärda och samvetsgranna undersökningar. Men den har vid sidan av sin teoretiska uppgift också en praktisk: utbildningen av präster. Det kan då icke undvikas, att den instinktivt måste gå ur vägen för sådana resultat, som skulle göra denna uppgift alldeles olöslig.--Jag har blott dragit några slutsatser, som universitetsteologerna -- av för dem naturliga och närliggande skäl--ha känt sig förhindrade att draga. Min egen tacksamhetsskuld till den nyprotestantiska teologien. De viktigaste av de iakttagelser och tankar, som ha trängt sig på mig under studiet av de gamla texterna, har jag dock icke lånat från andras kommentarer. Jag har gjort dem själv. Om någon skulle förvåna sig över att också jag efter så många fackmän har fallit på den iden att behandla detta ämne, så må de först läsa fackmännens skrifter och sedan min. De skola då snarare förvåna sig över fackmännen. (Fritt efter Flavius Arrianos "Om Alexanders fälttåg".) [Troligen 1932.] Kristushat? Lika gärna kunde jag slå mig på att hata Balder eller Osiris. En präst om Jesu historiska existens: --Det är för övrigt en sak av underordnad betydelse, som på intet vis berör det centrala i kristendomen. Den moderne kristendomsläraren: --Jesus var en friluftsmänniska. Han hade gjort till sin uppgift att göra Jesus tidsenlig. De moderna teologerna vilja göra Jesus till en bildad man med nyprotestantisk uppfattning av sig själv. För den som gärna vill se symbolik i allt, kan det ha sitt intresse att barnet i de fornkristna madonnabilderna oftast är dockaktigt litet--ett ofullgånget foster i jämförelse med den senare kristna konstens smällfeta bambino. Den man, vars förhärskande lidelse är begäret att veta och förstå, kan knappast känna någon uppriktig aktning, långt mindre kärlek och beundran, för evangeliernas Jesus. Den, vars lidelse och styrka är att förvärva och utöva makt, kan blott bli en humbug om han försöker inbilla sig själv och andra att Jesus är hans ideal. Recensionerna av Jesus Barabbas. -- En utsökt samling av "vrängda och lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande" (för att citera en aldrig tillämpad fras ur tryckfrihetslagen). Dessa artiklar, till stor del skrivna av annars ganska hyggligt folk, illustrera förträffligt kristendomens egendomliga förmåga att göra sina anhängare ännu vedervärdigare än de äro av naturen. Det är en smal sak att förklara de skäl svaga, som man dels underlåter att referera, dels refererar oriktigt. Religionen formar icke människorna, den formas själv av deras önskningar och instinkter. På sin höjd kan den bidraga att förlänga mänsklighetens barndomstillstånd, som dock inte längre kan kallas någon lycklig barndom och heller aldrig har varit det, om den också har varit mindre medveten och mindre olycklig än nu. "Giv, o Jesu, fröjd och lycka!" Så stod det för nyårsdagen i min barndoms almanackor. Lycka och framgång med övernaturliga makters hjälp: det är meningen med religionen -- med all religion från dess förhistoriska begynnelse till dess modernaste förfallsform, från "Jergen Puckel, som förskrev sig till fan" och till Hitler, som jag nyligen i radion hörde anropa "den allsmäktige" om hjälp till sina kanaljerier. Det är icke kristendomen som har uppfunnit gud. Det är icke kristendomen som har uppfunnit kravet på "det godas seger" i en annan och bättre värld. I jämförelse med dessa grundideer för all högre religion är kristendomen en sen och efemär företeelse. Däremot har kristendomen äran av den uppfinningen, att en niding blir salig, om han har den rätta tron, och en bra karl osalig, om han inte har den. Parallell mellan kristen och nazistisk moral: En niding är icke en niding, om han bekänner den rätta tron på Kristus. En man, som av hedningarna anses god, men icke bekänner Kristus, är icke god utan en niding, hemfallen till fördömelsen. En niding är icke en niding, om han är nazist. En i andras tanke god man är en niding, om han är fiende till nazismen. Man kan inte säga allt vad man tänker, och man säger ofta motsatsen--av artighet, av barmhärtighet, också av barmhärtighet mot sig själv, för att slippa vara obehaglig; av nödvändig klokhet, men också av svaghet och feghet, av skadelystnad, illvilja och hat-- och av kärlek. Nämligen av kärlek till en viss lära, religiös eller politisk, av uppriktig önskan att tjäna en "sak", ett parti, en sekt, som man omfattar med fanatism. "Säg aldrig något fördelaktigt om en motståndare, aldrig något ofördelaktigt om en anhängare." Man skulle tro att evangelisterna hade läst Hitlers "Mein Kampf" och lagt sig dessa ord särskilt på hjärtat. [1934.] Om det finns en Gud, synes det av allt att döma vara hans vilja att förbliva okänd för människorna. Denna vilja böra vi respektera, antingen vi vilja det eller inte. --"Herren har sagt, att han vill bo i töcknet." Judarna ha frambragt en nationallitteratur, som i närmare tvåtusen år av tyskar, engelsmän, svenskar och alla andra "kristna folk" har blivit beundrad som högsta uttryck för all gudomlig och mänsklig vishet. Det torde kanske vara tillräckligt känt, att jag inte är någon troende bibelläsare och att det således inte är min privata mening om bibeln jag här uttrycker; det är tvärtom en mening, som genom många århundraden har varit allmän bland kristna, mot det judiska folket oftast fientligt inställda bibelläsare. Och nu vill man plötsligt försöka göra troligt att det folk, som frambragte bibeln, tillhör en lägre ras än de folk, som i denna bok så länge ha beundrat summan av all visdom! Man kommer kanske att försöka svara: Enligt de kristnas tro är bibeln Guds ord och således icke skriven av judar. Jo; enligt denna lära har Gud dikterat bibeln för de judar, som ha skrivit den. Gud skulle alltså ha valt sina pennförare bland ett lågsinnat och avskyvärt folkslag! Envar, som har gått i en kristen skola, vet dock av sin barnalärdom att de kristna alltid ha betraktat de judar, som traditionen gjorde till författare av bibliska skrifter, som heliga och vördnadsvärda män och icke som tillhörande någon "lägre ras". [Juni 1939.] Judarna ha i ett par tusen år varit hatade och förföljda för att de troddes ha korsfäst Jesus. Om världen står ett par tusen år till, bli de kanske förföljda för att de ha skaffat oss kristendomen på halsen. Helvetet behövde i den antika folktron inte vara så värst stort. Där antog man helt visst att blott riktiga skurkar skulle hamna. Kristendomen hade ännu inte i propagandans tjänst dekreterat, att alla som inte hade den rätta tron skulle komma dit. Det första århundradets kristna trodde ingalunda på någon allsmäktig Gud. De trodde tvärtom att "denna världen" stod helt och hållet under Satans makt. "Marana ta"--Herre, kom!--"Guds rike" var icke en redan existerande verklighet--det var något man hoppades på. Somliga hoppas alltjämt. Men ännu har det inte kommit. [Sept. 1939.] Varken Faust eller Jergen Puckel skulle ha slutit förbund med fan, om de hade trott att Gud var allsmäktig. Men de kunde bägge sitt Fadervår och visste alltså, att Guds rike ännu inte hade kommit ("tillkomme ditt rike, ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden") och de tänkte att det kanske var lite osäkert om det nånsin skulle komma och att det var bäst att vara vän med fan, som hade makten här på jorden, och under jorden med! Ett folk, som inte längre tror på djävulen, tror inte heller på Gud. Bägge ha blivit tomma ord--ett söndagsord och ett svärord. En ärlig skeppare tror inte bara på Gud, men erfarenheten har också lärt honom tillbörlig respekt för fan. Carl Laurin om "vidskepelse". (De heliga brillorna, Nordisk Konst III.) Nästa fråga blir då: har man rätt att använda ordet vidskeplig om "Jergen Puckel, som förskrev sig till fan" ? Djävlarnas existens och övernaturliga makt intygas på snart sagt varje blad i Nya Testamentet, grundvalen för all kristen tro. Då Jergen Puckel förskrev sig till fan var han således blott mera konsekvent än de flesta andra (och därtill naturligtvis alltför "världslig") i tillämpningen av den religiösa tro som han hade lärt i skolan och som han delade med alla kristna människor. Det har alltid hittills varit allmänt språkbruk, både bland religiöst och mindre religiöst folk, att använda ordet vidskepelse om de former av religiös tro, som man icke själv delar. Den religiösa tro, som under fyra århundraden var alla kristna svenskars, fick under de närmaste århundradena efter reformationen sällan något finare namn än "den påviska vidskepelsen". Oxfordmannen, som söker hjälp hos Jesus mot "frestelser", är borgerligt och moraliskt mera aktningsvärd än "Jergen Puckel, som förskrev sig till fan", men hans religiösa ståndpunkt är väsentligen densamma. Alla gamla religioner ha i sig upptagit och återspeglat sin tids vetenskapliga åsikter. Även kristendomen återspeglar troget de vetenskapliga åsikter och föreställningar, som för nittonhundra år sedan voro rådande i de folklager och kretsar där den föddes. Men dessa kretsar voro som bekant inte just präglade av tidens högsta bildning. Därav det löje och den indignation som den väckte inom den antika världens högre och bättre kretsar. Vi ha i vår tid ett motstycke därtill i mormonismen.--Natur ligtvis uppfattades mormonismens profeter på sin tid av alla bildade som simpla bedragare. Men . . . Utom några lärda judar, som läste de heliga skrifterna på hebreiska, hade knappt en enda människa i Västerlandet under den äldre medeltiden hört talas om Edens lustgård. Man hade ingen annan kännedom om bibliska myter och namn än dem som förmedlades av Vulgata, och i Vulgata finns inte namnet Eden. "Edens lustgård" heter där paradisum voluptatis. [April 1939.] De allra flesta kunna icke läsa eller höra namnet Barabbas utan att se för sig en förskräcklig buse med vilda ögon och tovigt skägg. Hjalmar Gullberg har utan tvivel alldeles riktigt uttryckt det vanliga sättet att reagera inför identificeringen av Jesus och Barabbas, då han i all enkelhet betecknar den som "en rövarhistoria". [1935.] Kommer den döde strax till himlen (om det är dit han skall)? Eller skall han sova i jorden till yttersta domen? Den förra meningen finns uttryckt i flera psalmer, den senare i begravningsritualet. Om en docent i litteraturhistoria föll på den iden att docera, att Iliaden, Trimalchios gästabud, Divina Commedia, Casanovas memoarer, Fredmans Epistlar och Stockholms Adresskalender alla äro verk av samma författare, skulle han aldrig bli professor i sitt ämne. Men om man vill bli professor i teologi, då måste man docera, att en och samma skapargud har frambragt hela världsalltet med dess fruktansvärda kaos av olikartade, motsatta och inbördes fientliga livsformer och makter. I hela svenska litteraturen finns inte en religiös författare, som kan nämnas vid sidan av Kierkegaard eller ens Grundtvig --jag menar en författare för vilken religionen, det vill i våra länder säga kristendomen, är den tapp kring vilket det hela vänder sig. När en ryss har svurit på korset och sen bryter eden, brukar han säga: "Det var ett så litet kors." Om jag vore troende kristen och dessutom så blottad på självkritik, att jag kunde känna mig säker på den eviga saligheten--skulle jag då kunna glädja mig åt den utan att bry mig om att de allra flesta också bland mina bekanta och umgängesvänner måste hamna i helvetet? Den som dör "i tron på sin frälsare" får aldrig veta att han har misstagit sig och att han är frälst från allt ont utan att någon frälsare behövdes. Och den som dör i den tanken, att det är slut, får aldrig någon bekräftelse på sin tro. Sanning eller icke sanning--den frågan har aldrig intresserat mängden. Det är icke tankens och kunskapens kritik som har smulat sönder kristendomen i Tyskland, det är det rent instinktbetonade kristendomshatet, som i Tyskland inom den akademiska världen närmast stammar från Nietzsche, inom de breda lagren från det naturliga underklasshatet mot en kyrka, som alltid har stått på Maktens sida. [1934.] "DE USLA MAKTERNA I TIDEN" "Jeg vidste ikke, sagde Fanden, åt Lögn er en Videnskab, förend jeg hörte Foreläsningerne ved Universitetet i Kiel. " Danskt ordspråk. En god statsform passar inte för dåliga människor, och förnuftiga lagar ha ingen utsikt att bli efterlevda bland galningar. Anarkismen.--För var och en, som vill förbättra något i världen, är det en gyllene regel att göra början med sig själv. Och även till den, som ser räddningen blott i alltings tillintetgörelse, vågar jag rikta det rådet: var god och börja med er själv. Det finns ett parti som alltid är och alltid förblir det största: de missnöjdas. Om man blir angripen av en varg, bör man inte spilla tid på att skälla ut honom. Men om vargen har fått en massa åsnor till bundsförvanter, kan det inte skada att erinra dem om att de äro åsnor. [1934.] Det är ett otacksamt göra att vara hattmakare åt ett huvudlöst folk. Två saker, har jag märkt, väcka i synnerhet människornas förtjusning: skurkaktighet, så länge den har lyckan med sig, och skurkars fall, om lyckan vänder sig. Klasshatet som faktum är lika gammalt som avundsjukan. Men klasshatet som religion och den högsta av alla dygder var ännu jämförelsevis nytt. Man kan på en gång genomskåda det moraliska hyckleriet, där det visar sig, och inse att det till sina verkningar är lyckligare än den hämningslösa förbrytarmentalitetens uppriktighet. Frågan gäller bara om man skall höra till den härskande banditregimens medintressenter eller till dess offer. Luftraider i utpressningssyfte. Den gamla metoden med "brandskatt". Luftbombardemang. -- Först och främst har man att erinra sig en sak: livet är kort, och vi måste alla dö. Det finns människor som äro inrättade på det viset, att allt vad MAKT heter inger dem en obetvinglig och fullkomligt uppriktig sympati. Om en Al Capone genom en rask kupp lyckades sätta sig i besittning av högsta makten i USA skulle de kanske bli litet häpna i första taget, men de skulle snart göra en tripp till Amerika, och hemkomna skulle de berömma hans gemytliga och vänliga sätt, hans varma och nästan litet naiva katolska fromhet, hans vakna blick för all intellektuell humbug och hans praktiska grepp på de svåraste nationalekonomiska problem. ------kommunist, så länge det var det sämsta. Men nu har han funnit sin rätta väg och är nazist. [Febr. 1939.] Han älskade kriget med ett romantiskt svärmeri och hade genast vid krigsutbrottet med brinnande lidelse ställt sig i den tyska propagandans tjänst. Han skulle ha gått med som frivillig på tysk sida, om han icke hade känt det som sitt kall att göra vad han kunde för att draga sitt eget land i kriget. --En förståndig karl? Det är inte det tiden kräver. Tiden kräver en genial galning, eller åtminstone en galning som på litet avstånd kan ta sig ut som genial. Med revolution menas i allmänt gällande språkbruk ett den förtryckte mannens uppror mot ett härskande fåtal. I realiteten brukar en sådan revolution oftast föra till ett nytt fåtals skräckvälde över en stor, mer eller mindre passiv befolkning (det jakobinska skräckväldet i Frankrike, det kommunistiska i Ryssland). Ett undantag från denna regel utgör den tyska revolutionen 1918; den förde intet nytt härskande fåtal till makten. [1934.] "Revolution" är ett mycket populärt ord bland massorna, "statskupp" ett ytterst impopulärt. Därför kalla alltid nazisterna sin statskupp en "revolution", fast den i verkligheten helt och hållet avgjordes av palatsintrigerna kring den gamle rikspresidenten. KOMMUNISMEN Den människa är ännu inte född, som kan sköta hushållet för en familj med hundra millioner barn. På grund av lagen om själars tröghet låtsas Sovjetryssland alltjämt upprätthålla den komiska fiktionen om "proletariatets diktatur". Man går i Europa naivt in på denna fiktion, i det borgerliga lägret såväl som i det revolutionära, utan att märka att det i Ryssland har uppstått en ny asiatisk despoti, vars samband med "marxismen" blott är en tom fras. [Troligen 1934.] "Proletariatets diktatur", varmed menas en diktatur med proletariatet som redskap. Kommunism, som tror sig bygga på kärlek till de fattiga klasserna; fascism och nazism, som bygga på en mera uppriktig kärlek till det egna intresset och ett lika uppriktigt hat mot allt och alla som tycks hota det. Hatet mellan klasserna och hatet mellan folken. [1935.] Kommunismens betydelse: att splittra och försvaga arbetarpartierna. En alldeles liknande betydelse har nazismen fått för högerpartierna, de högerpartier som på allvar vilja vara samhällsbevarande. [1934.] Det är märkvärdigt att man aldrig ser ett citat av det kolossala världssnillet Lenin som inte röjer en kolossal tjockskallighet. [Dec. 1934.] Kommunismen har "segrat" i Ryssland på samma villkor och samma sätt som kristendomen en gång "segrade": genom att uppge sitt väsen och nöja sig med namnet och skenet. På annat sätt kommer heller aldrig kommunismen någonsin att segra. Ordet kommunism väcker hos enkelt folk en obestämd föreställning om fördelning av de rikas ägodelar bland de egendomslösa. Men så går det blott till någon gång under kortvariga episoder i början av en revolution. Kommunismen vill upphäva naturlagarna till förmån för de undermåliga, de i kampen för tillvaron sämst utrustade. Men resultatet--i de fall där det blir något resultat --blir i stället ett återvändande till naturen, det vill säga till de starkastes, slugastes eller helt enkelt fräckastes herradöme. [1934.] De europeiska dynastierna ha ju i århundraden varit en international långt före "Internationalen". [1934 ] Till folkökningsfrågan.--Skillnaden är den, att vad ryssen gör av blind naturdrift (ohejdad liderlighet), det gör tysken av pliktkänsla och fosterlandskärlek. [1934 ] Trots Italiens genom många århundraden och på bägge sidor av Atlanten stadgade renomme som förbrytarlandet par preferance antog den tyska fascismen snart ännu mera grovt kriminella former än den italienska. Mussolini. En person som aldrig har haft en övertygelse men alltid har utgivit den mening, som för till fället bäst har tjänat hans fortkomst, som sin övertygelse och försvarat den med den sortens vältalighet, som gör effekt på folkmöten. [Juni 1939.] Inget folk kan vara mera likgiltigt för andras frihet och självständighet än tyskarna. Vad de härskande kretsarna angår, nu liksom under kejsartiden, är det för resten inte fråga om likgiltighet utan om avgjord och principiell fiendskap mot allt vad frihet och självständighet heter. [Febr. 1939.] Bönder och arbetare transporteras redan i fredstid i Tyskland i boskapsvagnar. Principen att alltid beskylla mördade politiska motståndare för underslev. [Febr. 1939.] Tysken finner sig lätt i en underordnad ställning, om han blott i sin tur får ha någon under sig att hunsa och förödmjuka. [1934.] Att några katolska tyska furstar och deras folk, vilkas tycken ingen frågade efter, voro våra förfäders fiender för några hundra år sen, kan inte göra oss lessna på tyskarna nu, eftersom "vi" segrade och sedan dess ha roat oss med att kalla den tiden "vår storhetstid". [Febr. 1939.] Bland det europeiska fastlandets mer eller mindre germanska folkslag, tyskar, holländare, skandinaver, flamländare, ha tyskarna alltid varit det största och därför med tiden blivit det mäktigaste, men i politiskt förstånd, det vill säga i förmåga att sköta sina egna angelägenheter, har det tyvärr alltid varit det sämsta och därför alltid hemfallit under despoti och tyranni i växlande former, från kungligt och duodesfurstligt envälde till nutidens förbrytardiktatur. Bland mer el ler mindre slaviska nationer intogs motsvarande plats av ryssarna: alltid den största och därför med tiden den mäktigaste, men i politiskt förstånd den sämsta och därför, liksom tyskarna, alltid hemfallen under despoti och tyranni i växlande former. Också vi svenskar ha ju en viss historisk erfarenhet av tyskvälde, fast det ligger långt tillbaka i tiden nu. Den tid, då tyskarna voro i stånd att utplundra de nordiska länderna--Hansans tid, kung Albrekts och Käpplingemordens tid. [Troligen 1939.] Det gamla Tyskland var dött redan i vår barndom på 1870- och 80-talet, då det nya Tyskland i Fliegende Blätters omtyckta bilder från "den gamla goda tiden" gapflinade åt det gamla, åt Goethes och Heines Tyskland. Den tyska trosbekännelsen. I . Världskriget var från Tysklands sida ett försvarskrig, som måste föras mot de rovgiriga grannar vilka hade sammansvurit sig mot Tyskland. 2. Tyskland gick obesegrat ur kriget. 3. Genom "marxisternas" förräderi gled segern ur Tysklands händer, så att utgången fick en viss ytlig likhet med ett nederlag. 4. Versaillesfreden är världshistoriens största skändlighet. Denna skändlighet ropar till himlen efter hämnd. 5. Judarna, som äro roten och upphovet till allt ont och som fordom förföljdes för att de hade korsfäst Jesus, böra nu fördrivas ur Tyskland eller helst slås ihjäl, dels för att de ha uppfunnit kristendomen i den genomskinliga avsikten att därmed försvaga och förvekliga det heroiska tyska folket, dels för att de först sig på affärer och till på köpet ha för långa näsor! [1934 ] De förbrytelser, som begås av ett lands regering och dess underordnade organ, ha i vissa länder och under vissa tider varit långt talrikare, grymmare och grövre än de som begås av privatpersoner. Dessa förbrytelser bestå oftast i anstiftande av krig. Sedan 1914 (eller rättare sedan 1911, Italiens Tripoliskrig, som efterföljdes av Balkankrigen etc) . . . Vi leva just nu i en sådan tid, då detta slags förbrytelser i några av Europas största länder sedan en längre tid ha varit långt vanligare än (förmodligen) alla "privatförbrytelser". Och det ligger i sakens natur, att dessa förbrytelser icke upptagas i någon brottmålsstatistik. Brottmålsstatistiken är ju för övrigt så jämförelsevis ny, att den knappt kan ha någon betydelse för en undersökning, som berör så många århundraden. [Febr. 1940.] Världsrevolutionen. -- Den är i full gång sedan 1914. Men den dirigeras varken från Moskva eller från något annat håll. Den dirigeras inte alls. Och jag törs inte lova att den slutar "lyckligt" för mänskligheten eller för något större antal människor. Svenska Dagbladet 27 aug. 1934: Vi ha fått klart för oss, att krig bryta lös utan att någon "önskar" eller "anstiftar" dem. Kriget 1914 skulle aldrig ha brutit lös om icke en stor mängd människor hade önskat det. Dessa människor funnos i större eller mindre antal i alla europeiska länder, men blott i Tyskland och i synnerhet i dess österrikiska annex voro de innehavare av statsmakten. 1914: En ny tid! En stor tid! 1914 års ideer! Att ha kastat Europa ut i krigets elände -- dess bottenlösa och oöverskådliga elände, som det snart visade sig--var icke ett brott, som krävde ursäkt, och icke en galenskap utan en stor och prisvärd gärning. Men naturligtvis, det var under den förutsättningen att den part, som med oförfärat mod och förutseende klokhet hade börjat kriget--det krig som den hade förberett sedan länge--också skulle vinna kriget. Då utgången blev den motsatta, fick saken ett annat utseende. Då gällde det att befria Tyskland från skuld till kriget och på samma gång dess opinionsbundsförvanter från allt medansvar. [1934.] Det var ju hela tiden meningen, den självklara och dagligen utsagda meningen, att de besegrade skulle betala kalaset--och i de besegrade skulle också de neutrala ha kommit att inneslutas, i den mån de kunde nås av Tysklands makt. [1934.] Om en allvis och nådig försyn hösten 1918 hade gjort slut på kriget och dikterat freden, skulle den utan tvivel i några detaljer ha blivit olik Versaillesfreden. Men i tyskarnas och de tysksinnades ögon skulle en sådan fred ha tagit sig lika förödmjukande och skändlig ut. Det skändliga och förödmjukande var Tysklands nederlag. Det tycks mig överdrivet barockt att jämföra Versaillesfreden med den konturlösa idealfred som var och en i sin stad kunde ha önskat. Det enda riktiga är att jämföra den med den fred, som tyskarna skulle ha dikterat om de hade segrat. Det är ju inte alldeles obekant hur den skulle ha sett ut! Jag vet inte hur fredsvillkoren skulle ha varit för att tillfredsställa tyskarna och den tyska annexförsamlingen i Sverige. Det var dock att vänta, att de måste ta sikte på att åtminstone för några år sätta Tyskland ur stånd att börja skämtet på nytt. [1935.] Unga P. försökte förgäves göra klart för sin farbror, lektor P., att han med hela sitt släktled var medskyldig i världskriget och i de olyckor som det hade dragit med sig. Vad hade han gjort för att hindra det? Samlat frimärken ! Då jag i Ödestimmen, andra akten, lät den gamle historikern Cassius uppträda som talesman för de idekomplex, som Spengler nu representerar, uppfattades det av många naiva, eller blott okunniga, som ett skamligt förtal mot Tyskland. [1934--35.] Det är inte jag, en föga känd skribent utan politisk betydelse, det är Oswald Spengler-- en författare med avgjort ledande ställning i Tysklands politiska opinionsbildning -- som öppet proklamerar Tyskland som Europas och civilisationens dödsfiende. Denna ställning har Spengler haft i mer än ett årtionde, och den har vunnit ofantligt ökad vikt efter den nazistiska statskuppen, i en tid, då över huvud ingen opinionsbildning, som icke till sin allmänna riktning stämmer överens med vad statsledningen anser önskvärt, kan försiggå i Tyskland annat än i tysthet. [1934--35.] I sitt halvt vetenskapliga huvudverk har Spengler förutsagt den västerländska civilisationens undergång. I sina politiska skrifter har han gjort till sin uppgift att påskynda den. Han har i dem slutit sig till de krafter i samtiden, som arbeta för att ge civilisationens undergång, i sig själv naturligtvis förr eller senare oundviklig (ty ingenting är oförgängligt), formen av en omedelbart överhängande katastrof. [ 1934--35.] Emedan Tyskland förlorade kriget, står hela den europeiska civilisationens undergång för honom -- och för otaliga tyskar med honom--som önskvärd. Däri ligger den psykologiska förklaringen till den sensationella boktiteln Untergang des Abendlandes, som ofantligt har bidragit till bokens enorma popularitet i Tyskland. (Före Tysklands nederlag hade han tänkt sig en helt annan titel.) [1934--35.] Dock, det får icke glömmas att denna bok [Jahre der Entscheidung] till mer än hälften är skriven före den nationalsocialistiska statskuppen (31.1.33) och fullbordad under tiden närmast efter den. Den är således nu mer än ett år gammal, följaktligen redan svårt föråldrad; händelserna ha gått den förbi. Spenglers jubel över Weimarrepublikens fall har utan tvivel sedan dess efterträtts av en ännu starkare motiverad dysterhet. Han "tänker i århundraden", men om morgondagen visste han intet och anade intet, då han skrev sin bok. Det är mindre troligt att han i dag beundrar förbrytardiktaturen mer än Weimarrepubliken. [1935.] Det tyska världsherradömet får Spengler aldrig se en skymt av. Vad han däremot kan hoppas att få se och uppleva, det är uppfyllelsen av spådomen om västerlandets undergång. Han är själv en av de verksammaste bland de personliga krafter som arbeta därpå. HITLER Reklamaffisch för det tredje riket.--Jag kan aldrig tänka på "der Führer" utan att se för mig den gamle Breughels gamla tavla: parabeln om de blinda. En blind leder i ett rep ett långt tåg av blinda, och han leder dem alla i en stor svart grop. [1935.] Han såg ut som om skaparen hade försökt göra en vacker karl, men misslyckats på det jämmerligaste. Hitlers mustasch. Redan omkring 1920 sista modet bland alfonser och vederlikar. [1934.] Efterkrigstidens soutenörtyp, nu en typ för den härskande klassen i Tyskland. [Nov. 1938.] Han har ju också ett mycket fördelaktigt utseende, nämligen fördelaktigt för hans karriär. Han motsvarar på en prick vad man i den undre världen menar med en stilig karl. Och den undre världen har i Tyskland efter kriget blivit en mycket viktig politisk faktor. Hur kan det ha gått till, att en fattig, tarvlig, obildad ung utlänning har lyckats skaffa sig så välvilliga och inflytelserika förbindelser i högre officerskretsar i München ? [Febr. 1939.] Hitler är inte själv homosexuell, men finner sig på oförklarligt sätt 1926 plötsligt som huvudperson i ett kotteri av kända sodomiter! [Febr. 1939.] Inte alls homosexuell, men har tvärtom den djupaste avsky för all osedlighet, av vilken sort som helst utom för så vitt den är nödvändig för produktion av kanonföda. [Febr. 1939.] "Det kan före til de frygteligste Ting, naar Folk tänker sig om, som ikke er vant til det. " Nervelägen Prof. Leopold Meyer. Vet ingenting annat om Hitler än att han pratar dumheter, vilket han kanske gör klokt i. Den infantila viljemänniskan. Måste ha sin vilja fram utan hänsyn till risk och olycka för sig själv eller andra. Hitlers typ. Karakteristisk för nedgångstider. Har i vårt århundrade blivit ohyggligt vanlig. [Jan. I 939.] Viljemänniskan "som ville dumt, och kunde vad han ville". Han säger själv "heil Hitler!" [Febr. 1939.] "Den stora, kyska vältaligheten är varken en brokig tigerhud eller en svällande bubbla, utan hon träder enkelt fram i sin naturliga skönhet. " Petronius Arbiter. Den allvarligaste invändningen mot demokrati ligger i en karriär som Hitlers. Han har visat att man under ett demokratiskt statsskick kan erövra statsmakten genom att ljuga på folkmöten. Demagogen. En saga i Klein Zaches' stil. En liten man som växer med mängdens bifall. Blir hastigt liten igen och drunknar i en potta. [Febr. 1939.] Hitlers hat till sitt fädernesland, Österrike, som på många ställen i "Mein Kampf" tar sig så groteska uttryck, ger nyckeln till hans arbete för detta olyckliga lands "balkanisering". [1934.] "Min kamp." Så uppsvälld som en bok blir då den skrivs av en person som är född till pratmakare men inte till skribent. [1934.] Hitler är så klen stilist, att en skaplig översättning automatiskt blir en förbättring. [April 1939.] I jämförelse med Hitler var Bismarck ett lärdomsljus och Moltke en stor stilist. [Maj 1939.] Inte alltid lätt att veta när han gör sig dum och när han verkligen är det. Så snart judarna omtalas, möter det ingen svårighet att se, att det kapitlet för honom blott är ett agitationsnummer, ett lätt och verksamt medel i popularitetsfisket. Visserligen är han ingen högre intelligens, men inte heller nog imbecill för att i det fallet själv tro på vad han säger. (Mein Kampf II: 106.) [1934.] Det är lustigt att höra på Hitler i radion. Han låter som en ilsken hund. [1934.] Att 'förstå" Hitler. -- Det möter ingen svårighet. Han har i Mein Kampf en gång för alla avslöjat sina högst enkla förståndsgåvor. Jag missförstår honom inte ens i de fall, då han av taktik gör sig enfaldigare än han är, t ex då han lovar att genom en "jättepropaganda" utrota könssjukdomarna. Hans vältalighet känner jag blott i dess nakenhet, genom radion, alltså utan iscensättningens humbug och bluff, som av alla fackmän på området anses beundransvärd. Utan denna inramning tar den sig ingenting ut, man hör bara ett ideligt morrande och skällande, interfolierat med plötsliga utbrott av instuderat vansinne, den lättaste av alla skådespelarkonster. Ofta har man kallat honom fanatiker, en alltför fin hederstitel i hans fall. Hans fanatism är hycklad. Envar, som har hört Hitler tala offentligt -- om också bara i radion--känner hans förnämsta effekt: att spela galen. Stod säkert i ett för honom själv omedvetet sammanhang med dagens mod i litteratur och konst under den första efterkrigstiden--den värsta vansinnesskolans glanstid. Den som kan styra ett stort parti kan också styra ett rike--det vill säga: göra sin vilja till lag för millioner, av vilka de flesta äro mera värda än han, eller åtminstone mindre värda att hängas. Den obegripliga häpnaden över Hitlers framgång. Oräkneliga ha ju långt föra hans och vår tid genom lögn och list och andra kanaljerier lyckats komma i besittning av högsta makten i ett stort eller litet rike. Jag vill inte påstå mig känna "tyska folket" tillräckligt för att avgöra, om Hitler har överskattat dess dumhet. Hans väg till makten tycks dock visa att han har bedömt den riktigt. [1934.] Vi ha i vår tid under några år dagligen kunnat läsa i tidningarna om en man, vars anhängare ägna honom gudomlig dyrkan, medan motståndare och utomstående betrakta honom som en gemen kanalje med högst ordinär begåvning. --Samvetskval? --Ja, till och med det får man verkligen ta i betraktande. Människonaturen är nämligen sådan, att medvetandet om att ha gjort sig värdig sina landsmäns avsky och förakt inte gärna kan lämna någon oberörd --allra minst en människa, som har gjort det till en livssak för sig att vara älskad och beundrad av massorna. Han måste ju gå i en dödlig skräck för att bli genomskådad av allt flera med var dag som går. [1935.] Hitlers storverk är, att han på de sex år, han har varit vid makten, har gjort Tyskland till föremål för hela världens berättigade fruktan. Men från fruktan till hat är steget i umgänget mellan staterna liksom mellan enskilda mycket kort. Den som alla fruktar har ingen uppriktig och pålitlig vän. Det enda jag törs profetera är, att Adolf kommer att under de närmaste hundra åren bli ett högst omodernt och illa omtyckt namn, i synnerhet i Tyskland. Den som har gjort sig hatad av hundra lymlar går i ständig livsfara, men den som allt hyggligt folk föraktar, går säker överallt. [1934.] Hitler är större än Napoleon. Napoleon erövrade opinionen i Frankrike, men först då han hade en rad av lysande segrar bakom sig och hade stoppat de värsta hålen i statskassan med rika krigsbyten. Hitler har erövrat opinionen i Tyskland med enklare medel: med löften och förespeglingar. Napoleon var hatad och avskydd i hundratusen franska hem på en tid, då man i Europa icke visste annat än att han var älskad och avgudad -- efter många och lysande segrar--medan vår tids Napoleoner, en Mussolini eller Hitler, som bedyra att de vilja dö för Italien (Tyskland), vilket i praktiken har yttrat sig på det viset att de ha mördat massor av sina landsmän och stå färdiga att ytterligare mörda hur många som helst för att hålla sig kvar vid makten, aldrig ha besegrat andra än sina landsmän. [1935.] Jag anser inte Hitler obetydlig, men betraktar tvärtom hans födelse som den största olycka, som någonsin har träffat Tyskland. [Juni 1939.] Hitlers filosofi: Det som sker, är alltid på en gång det enda möjliga och det enda riktiga. I ett krig mellan två främmande stater gäller det enligt denna filosofi att gissa, vem som kommer att segra. På den sidan bör man ställa sig, som bundsförvant, eller åtminstone med sin sympati, om man inte har något annat att komma med. Hitlers geni.--Lika gärna kunde man inbilla sig, att den som vinner mest på ett pokerparti är den största begåvningen i sällskapet. "Med en sömngångares säkerhet." Men en sömngångare brukar bli väckt på ett eller annat sätt, och då ------[Febr. 1939.] En skön patriot! Ingen österrikare har gjort mera för att skada sitt eget land, och ingen tysk har gjort mera för att vanhedra det tyska namnet. [1935.] En stor man. Han anstiftade mord på millioner människor. Han har mörklagt Tyskland och Europa. Han lyckades under åren före det nuvarande kriget göra Englands, Frankrikes och Polens ledande statsmän till sina blinda redskap. (Med Polen syftar jag naturligtvis på dess utrikesminister, som så verksamt bidrog till Tjeckoslovakiets undergång och därmed till Polens.) Näst flygmaskinens uppfinnare--som verkade omedvetet, i barnslig oskuld -- har ingen verksammare än han bidragit till Europas och civilisationens undergång. Han var en stor man. Den störste massmördare på tyskar som hittills har funnits. [April 1939.] I Ober-Österreich dog nyligen en gammal man, som en gång i sin ungdom räddade en pojke vid namn Adolf Hitler från att drunkna. Det var vad han på dödsbädden ångrade mest i hela sitt liv. Den skald finns inte, som kan göra Hitler till en humoristisk figur, släkting till Falstaff eller Fredman eller ens till Jergen Puckel, som förskrev sig till fan. Människor kunna på sin höjd förutse några av de allra närmaste följderna av sina handlingar. Julius Caesar kunde inte förutse, att han efter en lång rad av århundraden skulle få beröm (av Napoleon III och Georg Brandes) för att han genom sin erövring av Gallien hade lagt grunden till den europeiska kulturen. Jesus Kristus, som förgäves försökte befria sina landsmän från romarnas och de herodeiska furstarnas tyranni, kunde inte förutse, att eftervärlden skulle betrakta honom som judehatare. Napoleon I kunde inte förutse, att han skulle föra Frankrike till undergångens yttersta brant, och Bismarck anade aldrig att han hade gjort tyskarna en lika dålig tjänst som Napoleon hade gjort fransmännen. Och Hitler kunde inte år 1933 ha den avlägsnaste aning om att England och Frankrike år 1938 skulle hjälpa honom att förstöra Tjeckoslovakiet och därmed också Polen. För en statsman är det ingen ide att försöka "tänka i århundraden". Tur: med junimorden 1934 vann Hitler en beundrare, som fem år senare skulle bli honom till stor nytta: Stalin. Det är omöjligt att bedöma den Chamberlainska politiken enbart efter ställningen i sept. 38 utan att erinra sig vilken del den hade i att det hade gått därhän. I nov. 37 sände Chamberlain bakom den dåvarande utrikesminister Edens rygg (han befann sig i Paris) Halifax till Hitler med ett budskap, vars ordalydelse naturligtvis aldrig har blivit bekant. Hur Hitler uppfattade budskapet är däremot tillräckligt känt. Han började strax de närmaste förberedelserna för Österrikes annexion. Den 20 febr. avskedade Chamberlain Eden och ersatte honom med Halifax efter att Eden i veckor (eller visst snarare i månader) hade varit föremål för "pressens" ursinne i Italien och Tyskland. Aldrig förr i Englands historia har något jämförligt hänt. Englands utrikesminister avskedad för att göra Hitler och Mussolini till lags! Redan några dagar efteråt--25 febr.--kommenderade Hitler Schuschnigg till audiens, och den 11 mars ryckte tyskarna in i Wien. Först därefter kunde Hitler ta itu med Prag. Omkring 20 maj inträdde den första tjeckoslovakiska krisen, då Hitler för tillfället måste lugna sig och se tiden an. Det var dock ingen konst att med Ribben trop inse, att Chamberlains plötsliga morskhet blott var en bluff för anständighetens skull. Under sommaren sände han Runciman till Prag för att mjuka upp tjeckerna och låta dem förstå, vad de kunde vänta av England, nämligen ingenting. Och resten veta vi. Sa, som Chamberlain hade förberett kapitulationen i München, blev den kanske verkligen till sist nödvändig. En medhjälpare som Chamberlain har Hitler aldrig kunnat drömma om. 1936 kunde Hitler omöjligt ana, att han 1937--38 skulle få Chamberlain och Halifax, Bonnet och Daladier till sina värdefullaste bundsförvanter mot Österrike och Tjeckoslovakiet, i verkligheten också mot England och Frankrike, och än mindre att Stalin 1939 skulle bli hans räddande ängel. Han anade inte heller, att Chamberlain, Halifax och Daladier skulle komma på andra tankar i mars 1939. Däremot hade han kanske förstått, att axeln Berlin--Rom inte skulle bli långvarig. Det kunde naturligtvis vem som helst förstå. [Hösten 1939.] Från Hitlers sida är naturligtvis kompaniskapet med Stalin ett rent bovstreck, likt hans övriga. Från Stalins sida kan det mycket väl försvaras som ett klokt tillvaratagande av både Rysslands och bolsjevismens intressen, och det är ju det som är hans uppgift. [Sept. 1939.] I England kräver den allmänna meningen av landets statsmän, att de respektera ingångna avtal. I Tyskland betraktas det av en motsvarande allmän mening som en självklar sak, att sådana avtal äro till för att lura motparten. [1934.] Times skrev en gång i år (1937) att "Danmark tycks ha satt sin lit uteslutande till försynen". Det är svårt att säga vad Danmark annars skulle sätta sin lit till. Detsamma gör ju England ända sedan det stora fiaskot 1935, då Englands flotta gick till Medelhavet och strax vände hem igen, bortschasad av Mussolinis bluff. Och hittills har det ju gått bra, åtminstone såtillvida att England--alldeles som Danmark--faktiskt ännu existerar som självständig stat. BOVDIKTATURERNA Det finns ingenting som slår mera an på människorna än stora ideer, förutsatt att de inte närmare specifceras. Hur oändligt obetydlig är inte människans makt till det goda! Vad har en Shakespeare eller en Goethe uträttat? De ha gjort livet en smula innehållsrikare för det försvinnande fåtal som bryr sig om vad de ha skrivit. Men en Hitler, en Mussolini--det är något annat! De ha förstört tillvaron för millioner av sina samtida och mördat framtiden för kommande släkten. Den sortens storverk är det lätt att utföra; det kräver ingen ovanlig begåvning. Hitler är ett geni för idioter. Mussolini är inte heller någon djupsinnig gosse, men påhittig och snarrådig. Det är ingen brist på människor av deras typ, och de kan ofta komma till nytta; men det var nu inte det som stod skrivet i hans stjärna. Därmed skall inte vara sagt, att någondera är dummare än många andra av de statsledare, som genom århundraden har grasserat i denna värld. Den totalitära staten kan, om den skulle bli varaktig, icke undgå att leda till slaveriets återinförande och har i de egentliga "diktaturstaterna"--Ryssland, Italien och Tyskland, här nämnda i kronologisk ordning --redan gjort det, att börja med i form av statsslaveri. Men om den rebarbarisation, som Herbert Spencer förutsåg redan i mitten av förra århundradet, fortgår som hittills (från 1914), kan förmöget folk snart, som i antiken, gå på torget och köpa de privatslavar som de tycka sig behöva. Först kommer då en längre eller kortare mellantid, då det inte finns något annat "förmöget folk" än de högre statsfunktionärerna. O s v. Hela den övriga befolkningen------proletariserad. Kommunisterna ha aldrig i Tyskland kunnat uträtta något annat än detta: att splittra arbetarklassen och därmed göra den så maktlös som den var före 1848. Nazismen, som skryter med att ha krossat kommunismen, har i stället pulvriserat den moderata socialismen i Tyskland--just det parti och det samhällsskikt, som 1918--19 räddade Tyskland från revolutionärt kaos--och gjort hela den tyska arbetarklassen till bolsjeviker. Det kommer att visa sig den dag då Hitlers ballong spricker. [1934.] Varje framsteg i barnets utveckling är ju tillika oundvikligen ett framsteg på vägen mot ålderdom och död. Men därav följer icke att en åldrande civilisation kan återvinna sin ungdomskraft genom återfall i barbari. Analogi: att "gå i barndom" [1934.] En gentleman är a priori oduglig som diktator. Till det duger blott en bov. Vår tid är inte romantisk, men den är i allra högsta grad romanaktig. Man ser statsmän i ledande ställning handla som om de hade hämtat sina inspirationer ur kriminalromaner och dåliga filmer, vilket de förmodligen också ha. [Troligen 1933.] Den despotiska statsformen, antingen den kallas monarkiskt envälde eller diktatur, lämnar icke den enskilde medborgaren, som nu icke längre är medborgare men blott undersåte, någon möjlighet att befatta sig med politik på någon annan väg än palatsintrigens eller den hemliga sammansvärjningens. Den första vägen står praktiskt taget blott öppen för missnöjda mörkmän av den härskande klicken, den andra får en mera vidsträckt användning. Men ingendera ägnar sig för en tänkare, och i despotiskt styrda stater bli de bättre filosoferna därför oundgängligen "idioter" i ordets gammalgrekiska mening, medan de sämre lägga huvudet i blöt för att uppfinna en "filosofi" som kan tjäna det härskande systemet. En man som har kommit till makten genom att ljuga folkmassorna fulla med de lögner de helst vilja höra, och som samtidigt alltid har ordet förljugen till hands om sina motståndare. För att tro på renheten i en sådan persons syften och karaktär behöver man andra bevis än hans egna bedyranden, upprepade i kör av hans anhängare. Man skall dock akta sig för att driva likgiltigheten för politik så långt, att till sist också i vårt land ett band av galgfåglar lyckas sätta sig i besittning av statsmakten. Diktatur: ett envälde, som icke skall utövas av kungen utan av en eller annan ännu okänd skojare, som har lyckats organisera ett beväpnat band--efter att först ha lyckats narra eller skrämma andra skojare att finansiera företaget. Bovdiktaturerna.--Att påföra sitt eget folk så oerhörda lidanden blott i det hoppet att möjligtvis--om lyckan är god--kunna påföra andra folk ännu större. För bara ett trettiotal år sen var det ju ingen som ens tänkte på en sådan möjlighet i det civiliserade Europa. Diktatur var på den tiden något som ansågs höra hemma i sydamerikanska republiker. Ingen tänkte då att de skulle bli föregångsländer. [1935.] ------låga skurksyften, som för dem själva och för millioner av andra åsnor ta sig ut som stora och lysande mål. Detsamma upprepas i mindre skala oupphörligt i privatlivet. Då en fattig svindlare vill bli millionär, tycker han sig sträva efter ett högt mål och uppfattar sig som en "övermänniska", och om han inte är alltför dum, blir han också uppfattad så av dem som omge honom och hoppas bli rika på hans svindlerier eller redan ha förtjänat vackra slantar på dem. [Nov. 1938.] Den nuvarande tyska befolkningen är ett rasmässigt obestämbart "Völkerchaos", av vilket judarna utgöra en kvantitativt ringa men kvalitativt betydelsefull del, av vikt både för Tysklands ekonomi och dess högre kulturprestationer. [1934.] Att rasblandning kan ge goda resultat är säkert nog; sannolikt är den ett oeftergivligt villkor för uppkomsten av högre kultur. Det har dock tyvärr inte hindrat, att den germano-slaviska folkblandningen i synnerhet i Tyskland har resulterat i en överväldigande massa av vidriga och löjliga typer.' I alla händelser är det litet för sent påtänkt att i vår tid--och just i Tyskland !-- börja odla rasens renhet. [Troligen 1939.] Den ryska nationalismen var aldrig annat än en krusning på ytan, inskränkt till det fåtal som var i stånd att läsa tidningar, och inte ens inom detta fåtal hade den något djupt och allmänt grepp i sinnena. De bildade i tsartidens Ryssland kände sig till största delen snarare dragna till Västeuropa. Men i Tyskland i dag är hela folket bildat nog att kunna läsa tidningar, och det har nu i några år icke haft någon annan press än den som representerar nationalismen i dess ohyggligaste former. Det är dessutom av gammalt vant att följa dem som ha makten. Det stora ryska folkhavet hade aldrig den avlägsnaste aning om någon nationalism, varken ordet eller saken. [1934.] 1 Tegner tyckte som bekant inte om dem; han kallade tyskarna "Europas hemorroider". Krigaren skapade ett välde, grundat på makt, på våld och på inget annat. Och därmed lade han -- omedvetet, oavsiktligt, oskyldigt som ett barn -- grunden till Rätten. "Vi tyskar frukta Gud" etc.--En äkta tysk fruktar polisen mer än gud. Att frukta gud direkt, med förbigående av mellanliggande myndigheter, vore ofeodaliskt och otyskt. Det gick aldrig upp för Nietzsche, att "herrenaturen" och "slavnaturen" är samma slags fänad. [April 1939.] Med det tyska kryperiet för överordnade måste naturligtvis pratsjuka och skvallerlust särskilt lätt ta form av angiveri. [1934.] Besynnerligt för resten, att detta prat om en "historisk mission" har blivit sa omtyckt just i Tyskland, där snart sagt ingen människa tror på en "Gud som styrer folkens öden". En sådan tro skulle väl ändå vara den självklara förutsättningen för allt tal om en "historisk mission". [1934.] Nazistisk uppfostran.--Jag har aldrig känt någon man -- och blott få, ovanligt enfaldiga kvinnor-- som vid mogen ålder ha bevarat de åsikter, som de ha fått inpluggade i barndomen och uppväxtåren. [Mars 1 940.] De sodomitiska och abderitiska partierna i Tyskland, som redan Heine talade om, ha i vår tid sammansmält till ett. Jag unnar dem gärna i allra bokstavligaste mening en plats i solen. Den har ju sina fläckar i alla fall. Diktaturstatens ämbetsmannaklass kommer ofelbart att i de högre graderna bestå av lymlar och intrigörer, i de lägre av krypare och kräk, och av lymlar utan tur. I en diktatur är en minister en stor man, som kan göra sina vänner och anhängare rika genom slumpens lek. [Nov. 1938.] Om man förnekar individens ansvar för sina handlingar, är det för idiotiskt att försöka överflytta detta ansvar på "samhället", som består av individer. Samhället är i sista hand en naturprodukt -- en frukt av människans natur, varierad och "utvecklad" genom årtusenden. [1934.] HUR skulle "folket" kunna ha en vilja? Och framför allt: hur skulle det kunna ha en vilja? En otrolig barnslighet att vilja fritaga "tyska folket" från allt ansvar för nazismen. Ett folk, som motståndslöst faller offer för den grövsta och mest genomfört lögnaktiga demagogi vår tid har sett. [1934.] En regering, som har utgått från "folket", undgår aldrig att bli anklagad för förräderi mot "folket", om den vågar undertrycka upprorsförsök. [1934.] Det anses inte önskvärt att folket blandar sig i sina egna angelägenheter. Att vilja fortplanta släktet för fosterlandets skull är mycket snällt och vänligt men tjänar ingenting till. Framtiden tillhör blott de folkslag i vilka naturdriften ännu verkar blint, tanklöst, hämningslöst. Och sedan kommer mognadens och undergångens tid också till dem. Under en oinskränkt ärftlig monarki är det ingenting som hindrar, att monarken kan vara en förståndig och välvillig man, och det har faktiskt flera gånger inträffat. I en diktaturstat måste däremot högsta makten naturnödvändigt falla i händerna på ett band av skurkar. Så var det i de sydamerikanska republikerna, vilkas statsskick före 1914 gav oss europeer så mycket stoff till munterhet. Därtill ha vi ingen anledning numera, då det sydamerikanska statsskicket härskar i större delen av Europa. Av en kung, som har uppnått sin höga ställning utan eget förvållande, utan att behöva ljuga och skryta på folkmöten, begär man inga underverk. Men en diktator, som har kommit till makten genom det fräckaste skryt om de underverk han skall göra, måste fortsätta svindeln till det yttersta. [1935.] Ingen tänkte sig då att det kunde komma tider, då det kan vara bra att ha en ärftlig statschef, som inte har behövt begå några bovstreck för att uppnå sin höga ställning och inte behöver förstöra all rättsordning för att behålla den. Det är en inbillning att det skulle behövas någon märkvärdig begåvning för att bli en stor man i mängdens ögon. Men har man först lyckats med det, då har man redan därmed mångdubblat sina krafter och kan uträtta ting som ingen skulle ha tilltrott en några år förut. Ingen radikal republikan tänkte sig på den tiden, att folkets röst kunde föra de gemenaste förbrytare till en makt, mera oinskränkt än den som någon född monark gjorde anspråk på. Och ingen konservativ tänkte sig den möjligheten, att de konservativa intressena skulle se sig tvingade till förbund med mordbrännare, utpressare och gemena banditer. [19351 Att en simpel kanalje utan någon ovanlig begåvning lyckas uppkasta sig till härskare över medmänniskor är dock en så alldaglig sak, både i historien och vardagslivet, att man inte av den anledningen behöver besvära sig med något grubbel över någon psykologisk gåta. Rättsgrunden för alla dynastiska maktkrav är börden. Jag vet inte så noga hur stor makt en sådan rättsgrund kan ha över sinnena i nutidens Tyskland. Rättsgrunden för Hitlers makt är populariteten. Otvivelaktigt en mycket stark rättsgrund, så länge den räcker; men den brukar inte räcka så länge. Popularitet är för en statschef nästan en skyldighet. Utan den är han oftast oduglig, med den kan han-- som Karl XV och Frederik VII--klara sig bra med ytterst ringa visdom, medan den ovanligt förståndige Louis Philippe blev avsatt och fördriven. Men då lyckan överger en populär regent, går populariteten samma vag. Republik med ärftligt presidentskap. Det är inte efter den ortodoxa demokratiska teorien, men det kan dock, som Tysklands nyaste historia visar, ha sin stora betydelse att högsta platsen i staten inte är tillgänglig för vilken bandit som helst. "Dans le pays des bossus llfaut l'etre Ou le paraitre." I Wiens societetskretsar cirkulerade under åren före kriget ett mycket omtyckt slagord: "Nieder mit der Bildung !" Därmed åsyftades naturligtvis i främsta rummet den stigande folkbildning som hotade att sätta de fattigare klasserna i stånd att bättre tillvarataga sina intressen. I Tyskland utvidgades under efterkrigstiden detta slagord till den spenglerska parollen: "ned med civilisationen!" [1934.] Utan förnuft kan man inte ens lära sig läsa, långt mindre skriva en bok, om än aldrig så usel. Det är då tydligt att nazisterna inte kunna ha något emot förnuftet i dess lägre grader; det är bara det högre förnuftet som väcker deras ursinne. [1934.] I det kejserliga Tyskland hade man ordet "reptiler" för de tidningsmän, som stodo i hovets eller rikskansliets sold. I det tredje riket är reptilen den enda journalisttyp som tillåtes att utöva sitt yrke. Ingen möjlighet längre för begåvade och en smula självständiga tyskar att ägna sig åt politik, journalistik, litteratur, lärarverksamhet vid universitet eller skola. Det tredje riket har bara plats för normalåsnor och lymlar. En press, som man blott läser i brist på bättre och med klar insikt om dess uppgift: att föra allmänheten bakom ljuset. En skönlitteratur, som blott har till uppgift att "tala om något annat"--något annat än det som alla tänka på. [Febr. 1939.] Men för resten kan man nog också ha roligt utan kultur, fast inte vi sätta så mycket värde på den roligheten. [1934.] Hakkorset i sin vita rundel ser ut som urtavlan på en klocka som har blivit tokig. Det skulle aldrig ett ögonblick kunna falla mig in att ta allmänhetens eller ens mina vänners och bekantas intresse i anspråk för mina sympatier för eller antipatier mot det tyska folket, av vilket jag för övrigt blott flyktigt känt ett litet antal individer. På annat sätt känner icke heller någon annan svensk, och knappast ens någon tysk, det "tyska folket". Liksom "England", "Frankrike", "Danmark" hos Shakespeare betyder kungen av England, av Frankrike, av Danmark, så betyder "Tyskland" i modernt politiskt språk Tysklands regering, alltså för ögonblicket spetsarna i det nationalsocialistiska partiet. [1934.] Tysklands fiender ha den fräckheten att påstå, att Tyskland hade skulden för kriget 1914. Tysklands fiender vägrade att underordna sina intressen under Tysklands--följaktligen nödgades Tyskland gripa till vapen. Det var således Tysklands fiender som hade skulden för kriget. Kommunisterna tvingade Hitler att hitta på något extra genistreck för att komma åt dem. Alltså hade kommunisterna skulden för riksdagsbranden. Vad som i en föregående revolutionstid så ohjälpligt misslyckades för alla franska regeringar under välfärdsutskottet och direktoriet: att upprätthålla falska pengars köpkraft, åtminstone i det egna landet, tycks gå som en lek i vår tids diktaturstater. De tyckas i det oändliga kunna hålla sig uppe med pengar, som i verkligheten ha samma värde som kejsarens nya kläder. Var gang jag ser ett porträtt av dr Schacht, måste jag tänka på de finurliga skälmarna i Andersens saga. (Vad Mussolinis trolleriprofessor på området heter minns jag inte ens.) Tysklands världsvälde blir aldrig verklighet. Men ett tyskt skräckvälde över Europas fastland har redan en gång, för blott tjugu år sedan, varit hotande nära, och det kan mycket väl tänkas sådana omskiftningar, nu visserligen svåra att skönja i Europas maktförhållanden, att det för längre eller kortare tid kan bli verklighet. [1934.] Ett rike med en folkmängd av 160 millioner stackars utsvultna satar, och inga andra välsituerade än de som direkt eller indirekt kunna förse sig ur statskassan --det oundgängliga resultatet av "den totalitära staten", när den väl har kommit i gång och hunnit verka länge nog. Man kan inte gärna förvåna sig över att samma bovstreck, som i Tyskland fört sina utövare till rikets högsta värdigheter, fresta till efterföljd i andra länder. Det är således en livssak för Sverige, liksom för hela Europa, att Tyskland icke går segrande ur nästa krig. Det vore den västerländska civilisationens undergång. [1935.] Tyskland måste nu, liksom 1914, använda sin krigsberedskap, och det kommer att använda den mycket snart; i första rummet till utplundring av svagare länder inom räckhåll. Det är redan i full fart därmed. Österrike är utplundrat, det tjeckoslovakiska rovet förtäres nu som bäst, och judeförföljelsernas huvudsyfte är plundring. Danmark står naturligtvis på dagordningen, med den lilla tyska minoriteten i Sönderjylland som förevändning. Man kan också vara viss om att man i Berlin inte har glömt, att Skåne "egentligen" tillhör Danmark, d v s Tyskland. [Nov.--dec. 1938.] Jag tror mig någon gång ha läst om en svensk präst, som blev anklagad och dömd av sitt domkapitel för "uppsåtligt oförstånd". Justitieministerns åtgärd att konfiskera en bok, som varje svensk man borde läsa--jag menar naturligtvis Rauschnings "Samtal med Hitler"--leder osökt tanken åt det hållet. [Mars 1940.] Jag skulle gärna vilja leva länge nog för att få uppleva den dag då Tyskland igen har fått en sak som Luther var nog optimistisk att räkna till "dagligt bröd": en god och trogen överhet. Eller åtminstone en något så när anständig regering. [Juli 1935.] En framtidstanke: En världshegemoni, utövad av ett triumvirat av världsmakter: USA, England och Frankrike. Ett återuppståndet "nationernas förbund" som ett slags världsriksdag. En avlägsnare framtid skall jag inte gissa något om. Men för de närmaste årtiondena tycks utsikten snarast vara den, att alla ideströmningar, som utan alltför grov parodi kunna bära det namnet, komma att upphöra. I en härjad och förstörd kultur med ständig utsikt till nya härjningar och en ny förstörelse gro inga ideer. [Troligen 1939.] DET MÖRKNAR ÖVER VÄRLDEN Under väntan.--Medan vi vänta på världens undergång ha vi--det vill säga jag och den danska delen av min familj--slagit oss ned på ett sommarhotell i Humlebaäk vid Öresunds danska strand. [Juni 1937.] Det blir naturligtvis Tyskland som börjar -- nu igen!--men det kommer automatiskt att gå över i Europas befrielsekrig mot Tyskland. Jag gör mig naturligtvis ingen illusion om att uppleva utgången. [Dec. 1938.] BOKEN