Hjalmar Bergman Herr von Hancken

Ehuruväl prost, make och far har det fallit mig 
in att nedskriva en berättelse över den rörelse, den oro och de märkliga 
händelser, som timade vid Iglinge brunn sommaren 1806, då jag i följe med 
familjen von Hancken vistades där sammastädes. Jag följer mina 
anteckningar, gjorda på tid och ställe, sammanfattande dem utan 
förskoning, blott rensande dem från övertrons och den ungdomliga fåfängans 
slagg. Väl vet jag att rörelsen icke fick någon betydenhet, ty därtill 
voro de flesta karaktärer allt för obetydliga. Men som liknelse och 
spegel för större händelser kan även en miniatyr hava sitt värde. Och om 
det är sant, att varje omvälvning i människosläktets historia orsakas ena 
och allena av ett stort och allmänt missnöje, så hade händelsen vid 
Iglinge brunn samma moder som franska revolutionen och andra fasliga 
tilldragelser.



Varför familjen valde Iglinge framför Loka eller Medevi, är mig obekant, 
ty som sonens informator och guvernör ägde jag icke säte och stämma i 
familjerådet. Den nådiga hushållningen stod varken på stor eller stadig 
fot och kostnaden tör ha avgjort valet. Krämpor fanns det i överflöd. 
Kaptenen led av gallsten och njursten och visst även andra stenar; 
kaptenskan hade en giktaktig åkomma och min discipel, Adolph, äntligen 
fettsot, vilket nog syntes, stackars gosse ! I gengäld hade hälsan och 
behagen slösat sina rikaste gåvor på fröken Leonora. Kan något friskare 
och angenärnare tänkas än denna unga flicka med dess sirliga höfter 
och vad därunder är, dess svarvade midja, dess jungfruligt fasta barm, den 
kanske väl långa men oändligt välformade halsen, dess nätta lilla huvud 
som med stora, klara, mörkgrå ögon kvickt och skälmskt spejade åt höger 
och vänster ! Och dess dygd! Dess godhet! Dess vett! Och den förunderligt 
touchanta lilla näsan med en hart omärklig böjning uppåt I An i dag tänker 
jag icke därpå utan rörelse, min k. hustru må sedan lamentera efter behag 
och vana.



Detta sköna minne må dock förblekna, eftersom gamlen har annat att 
förtälja. Den 2 juni 1806--på dagen sex månader efter Austerlitz ! -- gjorde 
vi uppbrott. Jag måste dock nämna, att uppbrottet föregåtts av oändliga 
debatter rörande min ringa person. En man av kaptenens betydenhet kunde 
gubevars icke komma till en aldrig så liten surbrunn utan betjänt i följe. 
På gården fanns endast en halvgammal dräng, som desslikes var kusk samt 
två pojklunsar uhn vett och seder. Kapten fick då det infallet att jag 
skulle medfölja ej som informator utan helt simpelt en domestique. Jag 
teg, halvkvävd av förtrytelse. Lyckligtvis hade kaptenskan klarare tankar 
och föreställde honom, att en betjänt måste klädas efter sitt stånd i 
snyggt livre under det att en lärd man kan gå hur tarvlig som helst utan 
att väcka uppmärksamhet. Det räddade mig. Men då vi skulle taga plats i 
vagnen, blev nya förvecklingar. Kaptenen påstod min plats vara på bocken 
hos Svensson. Kaptenskan talade väl av vana emot, dock utan livlighet. Nu 
var det min vackra vän trädde emellan. Hon sade, att Adolphen skulle bli 
fasligt tjock och varm att ha i vagnen, under det att jag med min smala 
kroppshydda och mitt kallare blod skulle orsaka mindre omak. Skälet fick 
gälla och vi togo plats, kapten och kaptenskan på framsätet, 
Adolphen på bocken och jag på baksätet vid Noras sida.



Ofta har jag undrat över, vad nöje två unga människor av vardera könet kan 
finna i att timma efter timma trycka varandras händer till dess att 
fingrarna vitna och krampa sig. Så är det emellertid, och knappt hade vi 
rullat ut ur allen, förrän Noras lilla hand låg i min, väl dold under 
kjortelns yviga veck. Och nu trycktes och gentrycktes oavlåtligen mitt för 
näsan på de nådiga föräldrarna, vilket icke var det minsta nöjet. Men odygd 
binder själv sitt ris, och efter första milen tänkte jag nästan med fasa på 
dagsresans återstående fyra, ty som kavaljer kunde jag icke honnettemang 
avbryta leken. Lyckligtvis befann sig den lilla skälmungen i samma 
predikament--åtminstone tror jag så, fast fruntimmer bruka vara mer 
uthålliga i dessa stycken--och vid första rasteställe viskade hon till 
mig: Tag inte min hand, jag är så svett. Hur behagligt var det icke sedan, 
då hela hennes gestalt så att säga i känslan avtecknade sig mot min sida, 
vartill ock bidrog den dåliga vägen och vagnens ständiga knuffar. Min 
sällhet hade varit fulländad, om icke kaptenen oavbrutet beskärmat sig 
över mina stora fötter och om icke Adolpen då och då måst hjälpas av och 
på kuskbocken, vilket var ett drygt arbete i hettan.



Efter vid pass fyra timmars åkning anlände vi till Sutre gästgivargård. 
Här hade kaptenen genom förbud beställt ombyte flera veckor i förväg. Men 
vad händer ! Gästgivarn träder fram och underrättar, att han blott kan 
giva oss en häst, eftersom märren har väder. Kaptenskan tog det trankilt 
och resolverade, att Svarten skulle fortsätta och Grållen stanna. Bums var 
kaptenen ur vagnen och begynte springa av och an, som hans sed var; med 
händerna knutna under rockskörten och med gallsprängda ögon, stirrande i 
backen, som om han sökt en förlorad: ädelsten. Och nu fick lurken 
veta, vem han stungit hade, vilken man detta var och vilka höga 
förbindelser och protektioner han åtnjöt. Här vill jag anmärka, att 
kaptenen beständigt orerade om sin gunst på högre ort, så snart han talade 
till gemene man. Inför ståndsbröder kunde han aldrig nog beklaga sig över 
lidna oförrätter. Härigenom trodde han sig vinna förmåner och aktning på 
båda hållen, vilket väl ock stundom lyckades. Men i Sutre slog det slint. 
gästgivaren lät sig icke bevekas utan yttrade: Om nådig kapten stiger in i 
stallet och tar om ramsan, så tör vädret gå av märren. Eljest ser jag mig 
ingen råd. Kaptenen tystnade och kaptenskan kom till ordet. Efter något 
prat hit och dit beslöts att vi skulle övernatta på gården, som var 
ansenlig och proper. Moran, som dukade upp under en stor ek, var ung och 
behaglig. Kaptenen knep henne i kindbenet, vilket icke gjorde kaptenskan 
det ringaste. Men värden blängde. Vi slogo oss ned. Adolphen kastade sig 
mitt upp i grötafatet och vi andra togo vår part fast med mindre 
glupskhet.



Och nu inträffade vårt första äventyr eller vad som skulle bliva inledning 
därtill. På vägen, som förde rakt fram mot vart bord, kom ett det 
besynnerligaste ekipage. Den minsta rapphöna, som någonsin rullat på ett 
par hjul, drogs av en liten, liten norrbagge och körsvennen var en otering 
till pojke, alnen nog som det tycktes. I detta åket satt nu en 
kvinnsperson av formidabla dimensioner. På båda sidor om sätet svällde 
låren ut som försvarliga kuddar. Dess midja kunde icke rätt skönjas till 
följe av en mängd löst tyg och spetsar; men barm och skuldror, som till på 
köpet voro blottade, bugnade under ett pösande hull. Ur detta hull höjde 
sig som en rova ur jorden ett ganska litet huvud, icke utan behagliga fast 
grova drag. Och allt detta var pyntat i de grällaste färger och med 
ett par långa, nackaröda band, som vimplade muntert där bak. Vi sutto hart 
när mållösa av förvåning; men kaptenen ropade: Vem är nu denna 
fågelskrämman? Vartill moran genmälte, att det vore mamsell Arrenander 
från Karlstad, som varje år vid denna tiden begav sig till Iglinge för att 
med flitigt drickande bekämpa sin fettsot.



Förundrade åsågo vi, hur den feta mamsellen lätt och gesvint hoppade ur 
kärran, ledde hästen vid betslet till stallet och i övrigt betedde sig som 
hemma på stället. Vänhd var hon, ty moran städade genast upp ett nytt bord 
ej långt från vårt. Men vilka läckerheter dukade hon icke fram åt 
mamsellen ! Anteckningarna äro långt fullständigare men jag vill här 
endast nämna sex stycken de möraste mest välbrynta kycklingar. Kaptenskan, 
som dittills med förakt skådat mamsellen och icke ens besvarat hennes 
artiga hälsning med en nick, blev nu mycket orolig. Hon vred och vände sig, 
suckade och pustade tuggade och smackade. Den stackars människan var stor 
gurmand. Kaptenen åter stack det i gallan, att en man av hans betydenhet 
skulle sitta vid grötfatet, då endast några alnar därifrån sex stekta 
kycklingar bjöds åt en mamsell från Karlstad. Genast slog han käppens 
silverkrycka hårt i bordet och beställde kyckling. Men moran svarade, att 
hon offrat alla tuppar för mamsellen, och vad hönorna beträffade, skulle 
hon icke röra dem, om det så gällde livet. Då gulnade kaptenen fasligt, 
sänkte huvudet som en tjur och ropade: Vad nu ? Är det håken själv som 
regerar detta stället? Skall en ståndsperson egenhändigt bryh nacken av 
hennes kycklingar ?



Säkerligen skulle han ha gått till ytterligheter om icke mamsellen på det 
artigaste sätt slitit tvisten. Hon steg upp och nalkades oss under 
upprepade nigningar, alldeles som då en padda 
nigande skuttar fram på vägen och med samma förvånande kraft och lätthet i 
språnget. Kommen på ett par stegs avstånd, neg hon ännu djupare och sporde 
ödmjukast, om icke det nådiga herrskapet ville dela hennes måltid. Två 
kycklingar hade hon redan ätit upp men från återstående fyra avstod hon 
med glädje. Hon vore icke den storslukerska, som den rikliga uppdukningen 
kunde ge anledning förmoda. Men då hon dagen därpå skulle begynna en 
fastekur vid Iglinge, hade hon--- som hon uttryckte sig--"riktigt velat 
spisa ajjöss".



Invitationen upptogs på bästa sätt: kaptenskan fick ett "söta hon" på 
tungan och kaptenen befallde, att borden skulle sammanslås. Därigenom kom 
oss många andra läckerheter till godo. Kaptenskan fick två kycklingar, ty 
kapten var förbjuden stek för de många stenarnas skulle Adolphen fick den 
största kycklingen och Nora och jag den minsta, som hon delade efter det 
goda hjärtats och den lilla magens samfällda ingivelse. Ur vagnslådan 
härntade kaptenen egenhändigt en flaska rött och måltiden blev så glad och 
angenäm, som bara var möjligt. Varpå kaptenen begynte tala förtjust av att 
ha en alldeles färsk åhörerska. Han drog hela litanian, som bestod av tolv 
punkter eller missnöjesanledningar. I) Den stora intrigen som skilde von 
Hancken från kavalleriet och desslikes stäckte hans befordran vid 
infanteriet, vartill ingen mindre än generalen baron G. M. Armfelt skall 
ha verkat jämte flera höga herrar ur salig kungens närmaste omgivning. 2) 
Den jämmerliga rättskipningen i detta landet som berövat bemälte von 
Hancken,en arvet efter faster Fredrika m. m. 3) Tvister med Kronan, 
pensionskassan samt åtskilliga myntdigheter och privata rörande ej 
utbekomna fordringar. Sista båda punkter följde jag alltid med 
uppmärksamhet, ty summorna växte som pumpor och jag tänkte, att om den 
herren finge sin solklara rätt, måste det övriga Sverige åka 
på fattighuset. 4) Skjutsstadgan. 5) Bonapartes strategiska misstag, 
varvid dock gavs erkännande åt hans insikter i taktiken. 6) 
Utrikespolitiken. 7) Roteringen. 8) Mödrars sätt att amma sina barn, som 
gemenligen sker utan metod, blott de skrika. 9) Läkekonstens förfall från 
Hippokrat och Galen till professor Berzelius. 1O) Böndernas odrägliga 
högfärd och den ringa skillnad som upprätthålles mellan stånden. 11) 
Grevars och baroners framfusighet och olidliga predomination. 12) 
Lättingars och odågors misantropi och dess skadliga verkningar i 
samhället. Detta var dock endast huvudpunkterna och tillfälliga 
anledningar gavs alltid. Och under det att tvenne gökar golo i kapp, 
lyssnade vi andäktigt till kunskaper, som säkerligen voro stora, ehuru jag 
ej vet, om de voro riktiga. Myggen stack oss alla horribelt undantagandes 
kaptenen, som gallan skyddade. Hennes nåd slöt det ena ögat men höll det 
andra vidöppet för att då och då blinka bifall åt maken. Nora strödde 
suckar i talet, Adolphen stånkade och jag öppnade lite på mun, vilket ger 
en lyssnande och upptagen min.



Men med mamsellen såg det besynnerligt ut. Allt eftersom kaptenen utbredde 
sitt missnöje, blev hon allt blekare och blclcare, huvudet sjönk ned i 
barmen och hela figuren plattades till från ovan. Jag trodde först, att 
hon däst av mat och dryck höll på att insomna, vilket skulle ha varit 
farligt för den nya vänskapen. Men snart såg jag med undran hur hela det 
stora köttet begynte häva sig och äntligen framfödde en obeskrivlig suck. 
Samtidigt runno tårarna, stora och tillrande som vattendroppar på en gås. 
En sådan verkan hade kaptenens litania aldrig förr gjort: han syntes rätt 
belåten och övergick till ett nytt missnöje, som råkade vara 
klockareämbetet och dess vanskötsel. Då ropade mamsellen: Nej, tala 
inte om klockare, tala inte om klockare ! Kaptenen undrade, vad som 
gick åt henne, och hon sade:



Ack, då jag sitter så här och hör herr kaptenen tala och då jag ser på den 
nådiga frun och på de kära barnen, då går det upp för mig, vad jag länge 
vetat, nämligen det, att allting inte står rätt till här i världen.



En smula stucken av tvetydigheten sporde kaptenen, vad som kunde pressa 
hjärtat på en sådan liten mamsell. Kanske att någon kavaljer varit nog 
oartig att draga sig tillbaka? Men mamsellen svarade, att adoratörer hade 
hon så många, att hon kunde hänga en på vart finger och en på var tå. Aven 
hade hon varit förlovad med tre stycken, i följd förstår sig, så där 
klämde icke skon. Utan det var äktenskapet, som gjorde henne bekymmer. Tre 
gånger hade hon varit en marche mot kullerstolen och tre gånger hade hon 
tagit till flykten. Ju närmare dagen kom, desto större blevo hennes 
farhågor och betänkligheter; vapörer kommo titt och tätt och dåndimpar 
dagligen. Till slut måste hon urskulda sig med bräcklig hälsa och taga 
sitt ord tillbaka. Kaptenen ville nu veta, vad som vållat farhågorna: om 
fästmännen varit lättsinniga kanaljer eller vad som eljest kommit i fatet.



Ack nej, suckade hon, så Lars som Emil och Olof ha de ädlaste hjärtan och 
en god ekonomi. Bättre män kunde hon icke önska sig. Men det var något i 
själva äktenskapet, som stötte henne för huvudet. När kaptenen fick nys om 
ett splitter nytt missnöje, blev han ganska upplivad och ville äntligen 
veta något närmare om dess orsaker. Mamsellen utbrast:



Det är denna fasliga intimiten, herr kapten. Aktenskapet är minsann inte 
sådant som man föreställer sig och jag kan inte tro, att den gode guden 
menat det på det sättet. Jag har uppvuxit i sträng tuktan, varför jag 
evigt skall tacka min kära mamma och min kära pappa. Ty vad vore jag 
eljest för ett skarn ? Men skall jag då ge mig i lag med en 
mansperson, som varken är min far eller bror eller kusin utan alldeles 
främmande och vistas dagligen allena med honom? Och det är ändå inte det 
värsta. Ack, är det icke en faslig tanke, herr kapten, att gå i säng med 
en karl, som man högaktar ?



Det ropade hon så sorgligt, att stenar kunde röras: men verkan blev olika. 
Kapten stoppade hela silverkryckan i mun. Kaptenskan skrek: Men tänk då på 
barnen, mamsell ! Adolphen klunkade och kuttrade som en skogsduva--det lät 
så, när han skrattade. Och den skälmen Nora fick ett svårt anfall av 
fnittersjukan, som botades genom att knipa mig hårt i läggen. Inte bekom 
det mamsellen det bittersta. Hon utlade ämnet i alla dess delar, och 
aldrig hade jag trott att ett ärbart fruntimmer hyste så djupa och kunniga 
tankar i dessa saker. Till sist befalldes barnen från bordet: och när jag 
nu såg Nora försvinna bak vagnslidret, drog jag mig efter. Här växte en 
blommande hägg, så stor att den just bildade en lagom berså. Vi slogo oss 
ned. Vad närmast inträffade, har jag ej utförligt noterat, men tar ur 
minnet, att de båda gökarna golo hela aftonen, överröstande varandra. 
Desslikes minns jag, att myggen var svår och att Adolphen då och då 
stånkade förbi vårt gömsle och med allehanda blinkningar och grimaser gav 
till känna, hur landet låg. Bäst minns jag kanske häggens doft.



Kaptenen och mamsell Arrenander fortsatte att utbyta tankar och för var 
gång den sistnämnda höjde sin stämma till ett fasligt utrop, brusto vi 
båda i skratt. Det gav mig också anledning att i Noras ögon efterforska, 
huruvida hon närde samma farhågor och betänkligheter som mamsellen. Den 
vetgirigheten fann hon impertinent och blundade enträget, så att till full 
visshet kom jag aldrig. Utan fick jag nöja mig med hoppet och en 
rimlig förmodan och vad eljest jag kunde finna på att nöja mig med.



Så förflöto några sälla timmar i Sutre och vi skulle säkerligen glömt oss 
allt för länge om icke Adolphen fäst vår uppmärksamhet genom att svänga 
med armarna och utstöta några av sina vanliga läten. Vi sprungo upp, slogo 
av oss bosset och stego fram till landsvägen. Adolphen hade upptäckt ett 
ekipage, som med rask fart nalkades gästgivargården. Det väckte vår 
nyfikenhet. Men åt såväl ekipaget som dess innehåll skall jag ägna ett 
nytt kapitel.

För att rätt kunna följa berättelsen tör det vara gott att veta något 
om berättaren. Jag bliver därför nödd att syssla en momang med min egen 
ringa person.



I dopet erhöll jag av min k. mor namnen Bror Benjamin. Som hon själv på 
sitt dödsläger sade mig, hade hon därmed velat väcka goda människors 
medkänsla. Bror skulle föra i åtanka det syskonband, som förenar så hög 
som låg. Benjamin skulle erinra, att jag var den minste och ringaste, den 
där krävde sina bröders skydd. Det var ju rätt finurligt och ömt tänkt av 
den beskedliga människan, fast jag näppeligen tror, att det haft åstundad 
verkan.



Tillnamnet, Carlander, fick jag ock av min mor. Min far har förblivit 
okänd. Kanske har mitt tillnamn sin upprinnelse av hans förnamn, ett 
ärorikt namn som vid tiden för min födelse bars av ingen ringare person än 
dåvarande hertigen av Södermanland. Varje supposition rörande min far 
bliver emellertid fåfäng. Min k. mor ville aldrig giva besked och andra 
har jag icke frågat. Bördsfåfängan har alltid synts mig som den 
befängdaste av alla mänskliga svagheter. Jag kan dock tillägga, att jag 
aldrig saknat höga välunnare, vilket törhända vittnar, att min börd ej är 
den sämsta.



Här vill jag ock nämna, att min k. mor visserligen under sina sista år 
nödgades förtjäna sitt och mitt bröd genom sömnad, men att hon sydde 
endast hos biskopens och i två eller tre av de förnämligaste husen i 
Wadköping. Dessförinnan hade hon vistats i 
Stockholm: i vilken karaktär vet jag ej men säkerligen icke i någon 
föraktlig, eftersom Hans Högvördighet sedermera upptog henne i sitt hus. 
Härmed avklipper jag för alltid varje tvist med min k. hustru rörande 
dessa förhållanden.



Icke heller mitt utseende jävar en möjlig förmodan om gott blod i mina 
ådror. Synnerligast i ungdomen saknade det icke varje behag. Så till 
exempel är min panna ovanligt hög och något kupig. Ögonen äro stora, 
ljusblå och rätt lysande. Håret knollrar sig lätt och något i likhet med 
biskop Tegners, särskilt då jag är svett eller eljest i stark 
sinnesstämning. Näsan är lång och snarare grekisk än romersk. Figuren har 
väl på sistone blivit vidlyftig, men min taille sågs bland de bästa på 
Hinriksbalen 99, då jag var nitton år och bar en blå klädesfrack av det 
nymodiga slaget.



Men nog nu med den fåfängligheten ! Min k. mor lämnade mig tioårig ensam i 
världen. Sen dess har jag fått hålla den stången. Biskopen i W. sörjde för 
de närmaste två åren, varefter jag överflyttades till prosten i 
Lillhammar, David Rygelius. Här fann jag far och mor, systrar och bröder. 
Vid sexton år gick jag med min k. bror och kollega, nuvarande 
kontraktsprosten David Rygelius d. y. till akademin. Det är dock icke min 
mening att giva en levernesbeskrivning, som kan falla sig långsam, utan 
vill jag endast berätta en händelse, som, kuriös i och för sig, skulle 
sätta mig i förbindelse med familjen von Hancken.



I Lillhammars prostgård levdes ganska otvunget för att vara på den tiden: 
dans och andra lättare nöjen saknades icke. Särskilt njöto flickorna en 
ovanlig frihet, vilket var en följd av prostinnans maximer. Ty, som hon 
uttryckte sig på sitt grova mål-- "av klavbunden kalv bliver kesande ko". 
Jag ägnade min synnerliga dyrkan åt äldsta dottern Märta och den 
ömma lågan tycktes besvarad fast kanske på ett allt för systerligt sät
Dessutom inbillade jag mig, att min böjelse ej sågs illa av föräldrarna. 
Allt detta gav mig stora föreställningar, vartill väl ock bidrog det 
mystiska dunklet kring min härkomst. Ty varest ett tomrum finns, där väver 
den unga fantasien och lämnar ej minsta råtthål oförsökt. Mången skulle på 
äldre dar le åt slika drömmerier, mången skulle blygas och klanka. Jag gör 
varken det ena eller det andra utan stänger dörren om dem.



Emellertid skulle de föra mig till en katastrof, vilken inträffade julen 
anno 1804. Prostgården var då lik en bikupa med ingåendes och utgåendes bi 
ständigt på flustret, och ett surrandes invärtes, som kunde göra en vill. 
Alla unga män av traktens brukssocietet samlades att giva prostdöttrarna 
sin hyllning. Däribland var en, som vi kunna kalla J. S., en oborstad 
yngling men med lycklig apparence och ett dristigt sätt som både eggar och 
kuvar könet. Han belägrade nu min egnaste Märta och jag såg det rätt 
kallt, ty jag var säker på min sak. En afton--jag tror det var 
tredjedagen--begynte vi alla på en gång, ropa: dans ! dans ! -- jag icke 
minst, eftersom jag var oförliknelig i det stycket. Prostinnan 
kringklappades och ompussades, så att hon blev ett endaste vax. Spelman 
fanns i en gammal drängs person, salen utrymdes efter behov och det 
begyntes en blickkorsning och ett finurligt ögnaspråk parterna emellan. 
Då springer den bängeln fram till Märta och vill bliva hennes kavaljer för 
hela aftonen. Jag stod ett stycke därifrån och hade just börjat fästa 
henne med blinkningar och sådant men nu räckte hon handen åt S., sägande 
Jag får väl lov att lära honom dansa. Det var min avsikt att göra 
opposition tout en badinant; dock tör mitt utseende ha varit hotfullt, ty 
prostinnan kom före och befallde mig skyndsamt till bostonbordet.



/HHHH/



I och för sig var detta en synnerlig heder, eftersom mina medspelare voro 
prosten själv, kyrkoherden i Ekersta och brukspatron S., den framfusige 
ynglingens far. Jag lämnade salen med rätt mycken eclat, och tog min 
plats. Spelet gick illa. Mellan givningarna bjöds ur en bål, varvid jag 
icke var van men tyckte mig nu böra- göra som de gamla. Snart begynte 
korten få ett underligt utseende, dock tör jag ha spelat på ingivelse, ty 
jag började vinna. Men för var gång jag såg upp, stod Märta och herr S. i 
dörren, han med armen kring hennes liv eller i någon annan förtrolig 
ställning. Det kom så regelbundet som Apostlarna i en Nürnbergerklocka. 
Att det gjorde mig jaloux, 'vill jag icke förneka, men svartsjukan skulle 
icke ha drivit mig till ytterligheter om den ej fått bistånd av allehanda 
förryckta tankar. Det föll mig in, att detta var ett prov, som anordnats 
för att komma underfund med mina känslor och tänkesätt. Ja, jag ställde 
det i samband med min hemlighetsfulla börd, och menade, att man ville 
pröva, huruvida jag hade vatten eller blod i ådrorna. Den tanken satte 
punkt för all besinning. Jag slängde korten i bordet och ropade:D-n 
partere mig, om jag tål att en simpel adelsman huttlar med mig ! Och med 
de orden rusade jag ut i salen, grep Märta kring livet, stötte S. omilt 
för bröstet, gastkramade min flicka och kysste henne.



Man tänke sig uppträdet! Har jag förut liknat prost-gården vid en bikupa, 
så må jag nu kalla den ett getingbo. Till en början urskilde jag ej annat 
än en oreda av ansikten och händer och ett fasligt stim. Men snart hörde 
jag bålgetingen själv surra i öronen och att den stack mig i öronlapparna, 
kan jag försäkra. Jag släppte flickan och slog omkring mig, men hur det nu 
var, fick prostinnan mig i kragen och jag befann mig i lilla skänkrummet. 
Där fick jag veta, vad en fattig yngling är värd, som icke sväljer sina 
stora /HHHH/



tankar som sovel på nådebrödet. Jag gav icke tappt i förstone utan skrek 
emot just som en kråkunge kraxar emot gammelkråkan. Gud vet, vad jag 
hasplade ur mig för dumheter ty rätt vad det var, såg jag prostinnan 
halvliggande över strykbrädan storkna av skratt. Minsann om jag gav mig 
tid att klappa henne i ryggen. Hals över huvud flydde jag genom köket, 
skingrande skocken av lyssnande pigor, och störtade ut i natten.



Jag kan ännu se den vita vinternatten och de lysande fönstren i 
prostgården. Jag ser kärven på gårdsplanen, slädarna som stå uppradade 
utmed vagnslidret, grenverket, som tecknar sig mot himlen. Vilken 
högtidlig tystnad rådde icke härute till skillnad från det elaka 
smågläfset i de upphettade, rökiga och dammiga rummen. Då fick jag--tror 
jag--först den tanken, att tystnad är Guds rätta åkallan. Och likväl var 
jag just icke stämd till- fromma betraktelser. Med trotsiga steg lämnade 
jag gården och sökte mig ut i skogen. Jag rände åstad som en slagen tupp, 
skamfilad men trotsig. Jag var fast besluten att dö. Snön låg emellertid 
alnsdjup och sedan jag spankulerat omkring vid pass en timma, tröttnade 
jag och kastade mig på rygg i drivan. Där låg jag. Efter en stund hörde 
jag bjällrorna ringa på vägen och förstod, att man brutit upp tidigare än 
vanligt, vilket något lisade min sårade fåfänga. Tanken att S. nu lämnat 
min Märta, lugnade också sinnet; snön och den vintriga luften gjorde väl 
sitt till att kyla blodet: jag begynte meditera.



Låt vara, tänkte jag, att du är ett det ringaste kryp på jorden och 
bredvid prostinnan just som en sparv bredvid en gås. Men hur förhåller det 
sig med andra storheter ? Vad är en prost bredvid en biskop, vad är en 
biskop bredvid en kung? Vad är Svears och Göters konung bredvid den ro



/HHHH/



merske kejsaren? Och vad är denne bredvid forna tiders store härskare, en 
Alexander, en Augustus ? Just ingenting. Och som jag låg där och stirrade 
upp mot stjärnorna, genomgick jag i tankarna mina kunskaper i astronomien, 
som visserligen ej voro stora men som dock tilläto mig att anställa 
betraktelser.



Är det väl rimligt, frågade jag mig, att Skaparen gjort detta stora 
maskineriet blott för en ringa detaljs skull, vår jord? Och icke ens för 
jordens--för människornas skull ! Om du gör dig falska föreställningar, 
min käre Bror Benjamin, om du är högfärdig, så tör du dela lyte med hela 
ditt släkte. Ty det strider alldeles mot logiken att den minsta delen 
skulle vara större än det hela. Och jag drev vidare i min tankegång och 
frågade: Huru böra vi då anse vårt släkte och vår jord, vilken betydelse 
äga de för Skaparen och för det hela?



När jag kommit så långt, satt jag mig upp och rev mig gruvligt i håret, 
alldeles som om tankarna sprängt och kittlat under svålen. Ha vi icke, 
frågade jag, en på Skriften grundad rätt att betrakta Skaparen i likhet 
med oss själva ? Säkerligen, eftersom vi är gjorda efter hans beläte. 
Vidare: vad företar sig en man, t. ex. biskopen i Wadköping, när han efter 
slutat dagsarbete slår sig till ro ? Han söker en lättare sysselsättning 
som kan skingra tankarna samtidigt som den ger dem en lämplig övning. Vad 
nu biskopen beträffar, så plägade han antagligen antingen sticka sig undan 
i slöjdkammaren för att fingra ihop någon finurlig modell eller ock hade 
han patience. Och nu slog mig den tanken, att jorden törhända är Vår 
Herres patiencebord. Efter slutat dagsverk ägnar han en timma--och hans 
timmar äro årtusenden-- åt denna förströelse.



Tanken - hugnade mig, ty den gav åt vårt släkte en betydligare /HHHH/



roll än det eljest i sin ringhet kunnat pretendera. Hur ofta ser 
man icke, att en stor man, på vars skuldror viktiga och tunga värv vila, 
ägnar en rent förunderlig uppmärksamhet och omtanka åt något läggspel, 
patience eller dylikt ? Så ock Skaparen. Törhända finner han vår jord 
minst lika tänkansvärd som det stora verket, ty här vid vår jord utfinner 
han regler och kombinationer för det stora.



Men om så är--hur skall man då förklara den villervalla och tygellöshet, 
som ofta råder på vår jord? Var finna orsaken till krig, pest, 
naturrevolutioner, människors inbördes avund och ondska, korteligen allt 
detta, som vi pläga kalla djävulens verk? Ja, vad är djävulen egentligen 
för en person ? Om han är den grymme, onyttige och skadlige fuling, som vi 
människor föreställa oss, hur kan då Skaparen tillstäda hans existens? 
Denna urgamla fråga besvarade jag efter moget övervägande sålunda:



Han, som vi kalla djävulen, är ingalunda den föraktlige ande vi tänka oss. 
Tvärt om finns det mycket som tyder däruppå, att han räknas bland Herrens 
förnämste och duktigaste tjänare--men märk väl ! -- i det stora verket. Hur 
kommer det sig då, att vi i honom se vår arvfiende? Ja, hur kommer det sig 
att en ung och flink dräng, sprittande av kraft och lust, med skälmsk 
förargelse ser gamle Husbond slå sig ned vid patiencebordet? Klår det icke 
i fingrarna efter att få påta vid korten och ställa till något bryderi för 
gamlen ? Det känna vi igen, och jag slöt därav att djävulen i det stora 
verket måste motsvara, vad ungdomens dådlust, övermod och klåfingrighet är 
i det lilla. Övermåttan nyttigt i arbetet men betänkligt på fristunderna.



Kungarna regera, folken lyda, fred råder, anden far sitt och köttet får 
sitt, äktenskapet hålles i helgd, barnen vörda sina föräldrar, jorden 
plöjes och sås efter ordning och bär



rika skördar, regn faller i rättan tid--se, vilket 
finurligt och väl ordnat läggspel är icke detta ! Och vips blir det 
annorlunda ! Krönta huvuden falla, pöbeln kommer till makten, de sedliga 
banden slitas, jordskorpan går i kras och hiskliga vulkaner uppstå, 
skörden förbrännes eller dränkes av en skvalande himmel--då har han varit 
framme, oteringen, och påtat hemligen på korten. Och medan den Gamle 
brummar och bannar, I;ryper han fnissande under bordet och lovar att 
aldrig göra så mer. Men att han tills dato ej blivit eftertryckligen tagen 
vid örat och kastad på dörren, det bevisar att han i det stora verket är 
en rask och omistelig dräng.



Så spekulerade jag och glömde icke heller etiken. Om vi aro brickor i ett 
läggspel eller korten i en patience, hur böra vi då rätteligen förhålla 
oss ? Ar det icke likgiltigt vad vi oss företaga och måste vi icke 
hemfalla åt den gruvligaste fatalism? Ingalunda! I patiencen hänger allt 
på valörerna och om dessa bringas i orätt ordning, brister det hela. 
Därför är det vår synnerliga uppgift att noga besinna vår valör och 
ödmjukeligen ordna oss därefter så att icke tvåan tar tians plats eller 
knekten kungens. En var har sitt bestämda värde att kvarhålla och framvisa 
och falska pretentioner är den största orsaken till släktets olyckor. 
Detta fann jag vara en god grundval för den Carlanderska etiken och jag 
broderade den med vidlyftiga konsekvenser, som här kunna utelämnas.



Alltsamman rann genom min hjärna på mindre än en hal timma, och jag kände 
det som om jag fått kvicksilver i blode Rätt vad det var sprang jag upp 
och pulsade hemåt. Ty min kammare, som låg ovan tvättstugan, var jag väl 
försedd med papper och utensilier. Prosten hade nyligen lånt ha några rara 
böcker, som delvis skulle avskrivas, och medle härför jämte hela långa 
vinternatten offrade jag på B. Carlanders Theodice eller Wärldsförklaring. 
Kroppen hutt rade, men anden glödde. Vad jag nu nedskrivit med ett 
löje, måtte visst ha haft ett annat utseende den natten, så till skal som 
kärna. Ja, vad skalet beträffar helt säkert! Jag försåg mina tankar med så 
många paragrafer, över- och underavdelningar, anmärkningar, citat och 
bevis, att det hela tedde sig ganska finurligt och rimligt. Och när den 
sista snirkeln sattes, kände jag, att min lärda möda tagit skammen från 
mig och att jag med klar blick kunde se envar i ögonen, vore det så 
prostinnan själv.



Vad nu skammen beträffar så blev den mindre än man kunnat förmoda. 
Prostinnan hade väl sura ögon en tid bortåt men kom icke vidare in på 
kapitlet. Och prosten, som dunderbasade hiskligt från predikstolen, avlade 
strängheten med kappan och var nästan flat i sitt hem. De plirande ögonen 
och en liten glänta, som då och då yppade sig i det järngrå skägget, 
antydde, att han log i mjugg på min bekostnad. Det förtröt mig icke det 
ringaste, ty nu visste jag, vad karl jag var. Jäntorna hade väl ett och 
annat speord till överlopps, men jag förbryllade dem så genom mitt värdiga 
och hemlighetsfulla uppträdande, att de snart blevo helt beskedliga och 
undrande.



Jag umgicks med stora planer. Snillefostret skulle ingalunda begravas, men 
min första tanke att befordra det till trycket strandade på kostnaden. 
Under Hinnersmässan i Örebro slank jag in på Lindhska tryckeriet och 
lämnade med skälvande händer mitt opus åt faktorn. Han vägde och mätte och 
namnde till sist en summa, som kom mig att baxna. Och då jag antydde, att 
detta vore något, som han kanske icke alla dagar fick trycka, nämligen en 
världsförklaring, svarade den stuten, att det varken ökte eller minskade 
kostnaden. Då köpte jag av det bästa papperet och vid hemkomsten satte



ag mig att pränta om alltsammans med skönskrift. Särskilt lade jag 
mig vinn om initiaierna och utmålade dem med ganska mycken fantasi och 
smak. Det tog rundlig tid och man kan tänka sig, att dessa hemlighetsfulla 
timmar på min kammare skulle gruvligen stinga fruntimrens nyfikenhet. 
Prostinnan själv kom upp på min kammare för att--som hon sade--se om det 
fanns någon råttlort i skåpet, men syftet lästes nog i den kringirrande 
blicken. Icke ens Märta fick veh något och jag måste här bekänna att mina 
känslor svalnat betydligt efter tredjedagsbalen. Förräderi var vad jag 
minst kunde förlåta och är så än. Dessutom ville jag ingenting yppa, 
förrän mitt verk fått högre sanktion.



Till den ändan sände jag det en postdag med budet, väl förseglat och 
försett med prydligaste adress. Till vem? Till ingen mindre än hans 
högvördighet, biskopen i W., min vördade gynnare. Lyckan står den djärvom 
bi, heter det, och så måtte jag väl ha tänkt, där jag stod i vägkröken och 
blickade efter slädan. Men nog klack det till i hjärtat, då den äntligen 
försvann ur min åsyn, och nog spankulerade jag omkring på glödande kol de 
närmaste veckorna. Till sist försjönk jag en sorts ystert svårmod, spelade 
narr och canaille och liksom förberedde mig för rollen av förtappat får 
och dumrian Och vad händer ? En onsdag kommer ett brev med mitt namn och 
sammanhållet med biskopens signet. Ett brev av han högvördighets egen 
hand. Jag slet genast upp det, ty något backhare var jag aldrig, men när 
jag läst de första orden störtade jag upp på min kammare och brast i gråt. 
Likväl var brevet icke särdeles märkligt utan hållet i de allmännast 
ordalag. Det hade glatt hans högvördighet att se en frukt av min flit och 
min fromhet, men han varnade mig för att lägg för mycken vikt vid det egna 
förståndets ingivelser. Ungdomstiden vore bäst ägnad till att inhämta 
andras tankar först senare kunde man draga sina slutsatser och bilda sig 
en självständig åsikt. Min håg för studier i de högsta och 
allvarligaste ämnen var dock tydlig och hans högvördighet skulle se till, 
om det icke bland stiftets stipendier funnes ett ledigt rum för en 
yngling, som närde så allvarliga om än enfaldiga tankar.



Detta löfte eller halva löfte var för mig av största betydelse. Ginge det 
i uppfyllelse, skulle jag bli i stånd att fortsätta mina studier utan att 
konditionera, vilket ofta föll sig svårt för en person med mitt lynne. Jag 
var eljest redan utsedd till informator åt unge von Hancken, men den 
utsikten var allt annat än lockande. Familjen var känd i hela trakten för 
sina evinnerliga olyckor, sin surmulenhet och sitt misantropiska 
tänkesätt. Av kaptenens adelshögfärd kunde jag vänta mig allsköns 
förödmjukelser; kaptenskan hade dåligt rykte som husmor och hennes bord 
var det sämsta i Bergslagen. Lönen var dålig och dessutom oviss. Pojken 
känd för sin stupiditet. Att där fanns en vacker dotter, visste jag nog, 
men innan unge S. lockat Märta ifrån mig, hade jag icke sinne för andra 
flickor. Korteligen, platsen var mig så emot, att jag redan. halvt om 
halvt avböjt, något som själva prostinnan fann motiverat av herrskapets 
elaka rykte.



Nu öppnade sig plötsligt helt andra utsikter och detta som en följd och en 
frukt av mitt eget snille ! Vilken tid, vilken dag, vilken stund ! Alla 
mina lampor brunno ! Må man förstå mina glädjekytt! Må man tillgiva mig de 
minuter jag tillbragte framför spegelskärvan i stumt betraktande av den nye 
Leibnitz ! Må man förlåta mig de brokiga tankar, som nu spirade med 
ogräsets ymnighet i mitt huvud. Ett ogräs, det är sant, men vilket 
behagligt ogräs ! Dock, jag vill lämna det visset och multnat, ty jag har 
icke hjärta att lassa mer löje på ynglingens skuldror.



Rättvisligen bör nämnas, att han åtminstone i sina yttre åthävor 
icke framvisade någon stolthet. Tvärt om var jag aldrig så villig som då 
att gå till handa och förrätta lägre sysslor. Jag visste ju, vem jag var ! 
I samma ögonblick mina dunstiga och barnsliga inbillningar rörande min 
börd skingrats av pusten från prostinnans kraftiga lungor hade jag fått en 
ny och som det tycktes verkligare orsak att känna mitt värde. Jag hoverade 
mig icke och visade icke ens brevet för någon annan än prosten, varvid jag 
helt flyktigt berörde min skrift och dess anledning. Den enda 
narraktighet, som kan läggas mig till last, var en viss affeliterad 
tankfullhet, som kom över mig om kvällarna, då jag ofta satte mig allena i 
någon vrå med huvudet stött i handen, rynkad panna och blundande ögon. Det 
förbryllade flickorna som behandlat mig rätt legert.



Brevet gjorde ett ganska stort intryck på prosten. Han framkastade det 
förslaget att jag skulle vara honom följaktigt på hans påskaresa till 
Wadköping. Det skadade icke att giva den strängt upptagne biskopen en 
påminnelse. Ack, nog fick han en påminnelse, som i sin tur skulle påminna 
mig om all mänskliga förhoppningars fåfänglighet! Jämt på dagen en vecka 
före den beramade resan anlände ännu ett biskoplikt brev till prostgården. 
Det var adresserat till prosten men be handlade uteslutande min person. 
Min gudlöshet, min fräckhet, min dumhet, min inbilskhet, min otroliga 
okunnighet min svarta otacksamhet, allt detta utmålades i bjärtast färger. 
Prosten själv fick sin släng av sleven och kallades en dålig uppfostrare 
och en slapphänt gammal man, som blundade med båda ögonen. Vad stipendiet 
beträffade, så förbi gicks det med vältalig tystnad, men väl 
tillkännagavs, att ett litet enskilt understöd, som jag dittills åtnjutit, 
hädanefter och för alltid indrogs.



Hur förklara detta brev, så gruvligt stridande mot det förra? 
Prosten och jag, båda stodo vi där, som fallna från skyarna. Jag måste 
redogöra för min skrift, varefter prosten fann det sista brevet 
förklarligt. Men hur tyda det första? Förklaringen fick jag efter påsken, 
då prosten haft ett samtal med biskopinnan (biskopen slog med båda händer 
bara mitt namn nämndes) och se här hur den löd:



Min "världsförklaring" hade kommit hans högvördighet till handa vid en 
tidpunkt, då han var strängt upptagen av ämbetsåligganden. Sedan han läst 
mitt bifogade ödmjuka brev, tillkallade han biskopinnan och bad henne 
titta på papperna. Fanns där något av värde, skulle han själv genomläsa 
dem; eljest med några vänliga ord kvittera hövligheten och den goda 
avsikten. Nu ville olyckan, att biskopinnans tid var lika upptagen som 
den högvördige gemålens. Hon ögnade igenom några rader men fäste snart 
sin uppmärksamhet vid de prydliga initialerna, som kostat mig så mycken 
möda. När hon plockat igenom dem, kom något bestyr emellan: papperna lades 
åtsido och råkade i glömska. Då biskopen några veckor senare frågade efter 
innehållet, blev hon ganska förlägen och svarade i allmänna ordalag, att 
skriften röjde håg och fallenhet för det andliga, att tankarna voro 
enfaldiga men fromma och uppriktiga o. s. v. Med denna utsago som grund 
författade hans högvördighet sitt första brev.



Hur vill man nu förklara en sådan nödlögn från biskopinnans läppar? Ack, 
den var om ej urskuldansvärd, så dock förklarlig. B. B. Carlanders 
Wärldsförklaring fanns ej mer ! Den hade fallit offer för husmamsellens 
allt för stora nidskhet. Det rara papperet hade lockat henne. Många ark 
voro skrivna endast på den ena sidan: av dem gjorde hon hyllfransar. 
Återstoden deponerades på ett ställe.



Därmed var olyckan icke skedd; tvärt om borde händelsen 
för mig ha fått de lyckligaste följder, vilket 
ock det första brevet visade. Men olyckan var likväl framme. En dag 
befinner sig hans högvördighet på stället, han rycker loss ett blad och i 
ren distraktion och för att fördriva tiden börjar han läsa. Därmed var 
mitt öde beseglat. Den bittra vreden stegrades yttermera av den 
förtretliga omständigheten, att mitt illdåd falskligen avlockat honom goda 
ord och löften. Och då biskopinnan icke var den, som lätteligen tålde 
förebråelser, föll harmen odelad över mitt huvud.



Så krossades mina förhoppningar. Jag vill uttryckligen hava sagt, att 
prosten icke lade den minsta sten på börda, nej, icke ens prostinnan. Båda 
sökte på bästa sätt uppmuntra mig och manade mig att med lugn se tiden an. 
I prostgården hade jag alltid ett hem. Men den olideliga skammen, det 
ödsliga tomrummet efter hoppets grusade tempelgårdar och kanske ock ohågan 
att nu riktigt känna min litenhet bredvid den gynnade rivalen, drev mig 
till ett desperat beslut. Jag; skrev samma dag till välborne kapten von 
Hancken, ödmjukt accepterande hans anbud.



Knappt hade jag det gjort förrän alla människor kommo liksom framstörtande 
ur sina gömslen för att rätt livligt beklaga mig. Mitt öde målades i 
svartaste färger. Svält, översitteri, tungt och tråkigt arbete, ingenting 
besparades  mig. Ja, själva den onoslige J. S. tog mig i brodersfamnen och 
menade att pocker spelat mig ett fult spratt.



Jag tänkte så med och måste finna det bra orättvist att han just skulle 
förfölja en person, som velat rehabilitera hans svärtade karaktär.



Mina öden hos familjen von Hancken lämnar jag åt glömskan, 
nämner blott, att mina vänners farhågor och mina fienders hemliga 
önskningar besannades i lika mått samt återknyter berättelsens tråd, där 
den bröts eller vid stora inkörseln till Sutre gästgivargård.



Ett stycke ut på vägen stod Adolphen, gloende och allt jämt svängande 
armarna som en väderkvarn; tätt vid grinden stod jag och Nora likaså 
storögda fast med mera blygsamhet. Ekipaget var sannerligen glovärt. Man 
tänke sig en berlinare av stora dimensioner och antik facon dragen av ett 
fyrspann och försedd med kusk, betjänt och en ridare på vänstra förhästen. 
Var det icke grant mitt i rama bygden ! Vagnen var väl något 
åldersskröplig och skamfilad och dragarna tycktes icke vara de bästa, men 
munderingen glänste i kapp med betjäningens livre och på vagnsdörrarna 
prålade ett stort vapen under krona. Vad det var för ett vapen, fick jag 
aldrig se, ty kusken, som icke kände Adolphens stupiditet och 
förtjusningsvanor, trodde visst att vägen tog slut och höll inne med ett 
ryck. Därpå knackade han med näven i vagnstaket och ropade: Heraus, 
heraus! Nu är vi framme. Till min förundran såg jag kusk, betjänt och 
förridare grina som några solvargar och tissla sinsemellan. Ingen gjorde 
min av att öppna dörren, men efter några ögonblick sköts den upp och en 
ung karl trädde ut. Han var barhuvad, svept i en vid, mörkblå kappa, 
varunder skymtade en brun frack med pärlemoknappar, ljusgula pantalonger 
och halvhöga stövlar, allt som det tycktes av god kvalitet. Figuren 
var icke hög men kraftig och välformad, håret hängde i långa stripor, som 
lockade sig i toppändan, ansiktsfärgen var elfenbensgul och antydde jämte 
det svarta håret och de mörka ögonen ett sydländskt blod. Karlen sträckte 
sig in i vagnen och tog ut ett fruntimmer, vars skönhet jag icl;c ¨ågar 
beskriva, allra helst jag på trettio år icke sett någonting, som kunnat 
liva och vidmakthålla min forna entusiasm för det sköna. Allt för nätt var 
hon emellertid, småsvarvad som en leksak, blåögd och ljus, klar som en 
solblink bredvid den svarta karlen. Ja, jag tyckte, att hon var ett 
cndaste silver.



När nu paret lämnat vagnen, ökades min förvåning; ty utan att taga order 
eller farväl, satte kusken sina kampar i gång och då vägen var smal och 
utan diken körde han rakt ut i klöver åklern, vände och satte av åt samma 
håll, varifrån han kommit. Gästgivarn, som larvat sig fram till grinden, 
tog illa vid sig för klövern, röck träskon av foten, skrek och hötte; en 
hoper barn och hundar stimmade ut genom grinden, Adolphen råkade i extas 
och luffade brummande kors ock tvärs på vägen. Men det främmande paret 
förblev trankilte karlen bjöd fruntimret armen och skred med så mycken vär 
dighet fram mot grinden, att gästgivarn, hans barn och hundar tyst veko åt 
sidan. Och då han i själva grinden mötte en modersugga med dess avkomma, 
behövde han endast giva en stadig blick för att det grova djuret skulle 
liksom rulla å sidan och med devota grymtningar locka till sig sin kull 
Det har jag själv sett.



Inkommen på gårdsplanen och alldeles i närheten av vår bord stannade 
främlingen med sin sköna och förblev stående en god stund utan att synas 
fästa uppmärksamheten vid något eller någon. Jag har aldrig sett en 
människa, som, när det så föll sig, kunde så fullständigt bortse från det 
kring varande. Vårt sällskap ägnade honom desto större 
uppmärksamhet. Kaptenen gulnade som ett asplöv, kaptenskans nästipp 
rodnade och mamsellen flög upp och begynte ett knixande, som kaptenen 
avslutade genom att plötsligt draga ned henne på stolen. Äntligen bröt 
främlingen den rådande tystnaden genom att på god svenska fast med någon 
brytning tillkalla värdinnan. Han frågade, om en viss herr Tomson befunne 
sig på gården. Då detta nekades, begärde han tvenne goda rum. Men moran 
bedyrade, att det icke kunde bli tal om vare sig goda eller dåliga rum, 
eftersom allt redan var upptaget och hon dessutom väntade postdiligensen 
från Kristinehamn, som borde anlänt redan vid middagstid. Främlingen bytte 
nu halvhögt några fransyska ord med sin sköna, varefter han vände sig mot 
vårt bord, dock utan att yttra något. Men knappt hade han fäst sin blick 
vid den beskedliga mamsellen, förrän hon störtade upp och med några 
hickningar och hackningar i talet erbjöd det nådiga herrskapet sitt rum. 
Icke nog därmed begynte kaptenen plötsligt orera om, att en främling, till 
på köpet en fransman, aldrig borde sakna tak över huvudet i detta landet, 
varför han avstod till dess förmån från sitt och Adolphens rum. Ja, själva 
kaptenskan svamlade någonting om det råtthål, varmed hon allt för gärna 
skulle låta sig nöja. Efter åtskilligt sladder, vari främlingen alls icke 
deltog, bestämdes, att paret skulle ockupera kaptenens rum, som i sin tur 
fick mamsellens, som åter igen skulle dela rum med kaptenskan och Nora. 
Om den försenade diligensen anlände, så skulle väl håken ta moran, men det 
bleve ett senare kapitel. Och med Gud i hågen förde hon det nya herrskapet 
mot huset. Jag har glömt att säga, att en nattsäck av blygsamma 
dimensioner kvarlämnats på vägen och nu hemfördes av Adolphen.



Utan ett ord till tack eller urskuldan accepterade främlingen 
anbudet. Då fick min käre von Hancken plötsligt känning av sin galla, störtade 
efter främlingen och högg honom i armen. Men nyfikenheten tör ha segrat 
över vred ty i stället för att giva en rättvis reprimand nämnde han endast 
och på hövligaste sätt sitt namn och karaktär i avsikt få lika igen. 
Icke ens därutinnan lyckades han. Främling betraktade honom allvarligt och 
liksom forskande, varefter han yttrade med en mild och något dov stämma:



Jag beklagar honom, min gode kapten, som icke nått den  ställning, vartill 
hans naturliga gåvor berättiga. Jag ser i honom ett offer för intriger och 
kabaler.



Så sägande vidrörde han helt lätt kaptenens skuldra och



I-ännade honom, ett rov för de stridigaste känslor. Ordenc uttalades med 
fullaste allvar och icke utan en högsinnad godhet i tonen, dessutom stämde 
de endast allt för väl överens med kaptenens dag1iga och stundliga tankar. 
Men att så där



vid första mötet beklagas av en okänd var dock för starkt Kaptenen började 
ränna av och an kring bordet, än rullande sitt pipskägg, än tuggande sina 
hängande knävelborrar; och  gatan lindrades icke av mamsellens upprepade 
utrop, Som alla tonarter lovsjöng den okändes sätt och framför allt hans 
utseende. Till sist blev det kaptenen för brokigt och han gav 



henne en snubba, sägande:



Hon pratar som den blinde om färgen. Vad har lilla-mamsellen för begrepp 
om manlig skönhet, som är barnfödd och fostrad i Karlstad ? Där visas väl 
inte mycket av den sorten, allra minst för en flicka, som har karlskräck.



Vartill mamsell Arrenander punktligt genmälte:



Att jag har karlskräck kan nog vara sant, Gud ske pris. Och därför tackar 
jag evigt min kära mamma och min kära pappa. Men trad det anbelangar, att 
det inte skulle finnas sköna manspersoner i Karlstad, så tar kapten fel.

Och sannerligen, började inte fjollan räkna upp allt yngre välvuxet 
mankön i sin fädernestad, för var och en nogsamt angivande dess särskilda 
förtjänst och icke utelämnande, det jag tror, den allra simplaste 
boddräng, blott han hade något kroppsligt att skryta med. Till sist blev 
henne Karlstad för trångt och hon begynte kretsa över hela Vänerskusten 
från Kristinehamn till Amål, ja, ända ned till Göteborg stack hon av. Det 
visade sig att hon gjort vidsträckta resor för sin kära pappas räkning, 
som varit ullhandlare i tiden, varför hon hade noga reda på de olika 
gårdarnas fårbestånd. Får och ynglingar delade broderligt hennes intresse 
och hade jag som en annan Tummetott kunnat intränga i det hjärnkontoret, 
så hade jag visst råkat mitt upp i själva Arkadien, där gudomliga herdar 
valla sina hjordar.



Under det att mamsellen pladdrade, mörknade von Hancken allt mer och jag 
förstod, att främlingens ord började göra sin verkan. Kaptenen hade så 
småningom kommit till den övertygelsen, att man velat förolämpa honom, och 
vi hade således ett stort oväder i faggorna. Kaptenskan burrade upp sig 
som en höna före åskväder, beredd att taga skurarna, varifrån de än kommo. 
Adolphen stöp plötsligt ihop som en halvfyllder mjölsäck väl vetande att 
vis inertie var hans bästa försvar. Och den stackars Nora nöp mig 
oupphörligen i armen och småfnissade av ängslan. Ty kaptenens oväder voro 
hiskliga framför allt på grund av deras oberäknelighet; ingen visste, var 
de skulle slå ned eller med vilka konsekvenser. Den enda oberörda var 
naturligtvis mamsellen, Som nu övergick till att skildra sina tre 
kardinaladoratörer, Lasse, Olle och Emil. Lasse beskrevs som en 
personifikation av det fina vettet, Olle förkroppsligade krigarens högsta 
egenskaper och Emil var den bottenrike och ärlige köprnannen samt ett rent 
under av sentiment och fina seder. Dessa 




skönmålningar minskade icke kaptenens ohåga vid livet: 
redan hade han börjat flåsa och suga i knävelborren, då 
Försynen nådigt sände oss en avledare. 


Ut ur den kvällstilla skogen trängde ett ljud, som jag just 
ej kan likna vid något om ej vid den hjärtskärande jämmern 
från en döende gris. En hemsk klagan fyllde hela nejden. 
Vargar var ej att tänka på, än mindre rövare, men ängslan 
stod målad i allas ansikten, ej minst kaptenens. Han reste 
sig hastigt från bordet och tryckte båda händerna mot 
bröstet, där penningpungen hängde på en snodd. Förskräckelsen 
blev dock kort, ty i nästa nu kom moran utrusande, 
även hon översiggiven fast av en obetydligare anledning. 
Oljudet var ingenting annat än postiljonens hornfantasier: 
Kristinehamnsdiligensen anmälde sin ankomst. Uppståndelsen 
blev icke mindre för det: samtliga störtade mot huset 
för att intaga och hålla sina rum mot de kommande. Blott 
jag, som tills vidare ej benådats med någon sovplats, stannade 
lugnt i det fria, ett bevis för den gamla satsen, att fattigdom 
friar från många bekymmer. 


I sinom tid rullade diligensen in genom grinden. Det var 
en vanlig kupe med plats för fyra. På bocken sutto kusk och 
postiljon, den senare allt jämt med hornet för munnen, dock 
utan att blåsa. Bådas höga färg och stirrande ögon angåvo, 
att vägkosten varit riklig, särskilt den våta. Gästgivarn tog 
genast hand om krakarna och förde dem till stallet, moran 
lossade packningen, ty höga vederbörande blev lugnt sittande 
på bocken, antagligen hisnande inför nedstigningens faror. 
Men plötsligt uppstod i det inre av kupen ett fasligt kattrakande, 
som satte liv i kusk och postiljon. De vältrade av 
bocken och skyndade till var sin dörr, som öppnades. Kattrakandet 
fortfor, och då jag tittade in i vagnen såg jag ett 
enda röse av armar och ben och närmast dörren bakstycket 

av ett par väl spända pantalonger, som just satte klåda i 
fingrarna på mig. I husets skilda fönster uppenbarade sig 
nu kaptenen och Adolphen, kaptenskan och Nora, mamsell 
Arrenander samt slutligen även den intressante främlingen. 
Vad står på? ropte kaptenen, vartill kusken fundersamt genmälte: 
Det kan nog inte vara annat än att de slåss. Och 
postiljonen hickade: Jag ger mig attan att de är druckna, de 
svinen. Å, fy för pocker, de skämmer ut kunglig postverket. 
Därmed grabbade han i högen, ryckte och slet, men som 
kusken samtidigt ryckte från sitt håll och antagligen i samma 
person, kommo de ingen vart, förrän moran med ett livtag 
satt kusken i backen och begynte utplockningen. Den förste, 
som kom till synes, var en blöt och saktmodig karl med förläst 
utseende och ganska illa klädd. Han stånkade förskräckligt 
och fällde sina modiga tårar. Men plötsligt ryckte han till 
och blev stående slät och kapprak som ett utropstecken, ty 
från mamsellens fönster förnams ett smärtans skri och därefter 
orden: 


Du min jemine je ! Är det icke Lasse ? 


Jo, nog är det Lasse, svarade han saktmodigt. 


Bredvid den förste ställde moran numro 2, som var grovlemmad 
och mera kavat men också mera beskänkt och ur den 
synpunkten ömklig att skåda. Genast ropade mamsellen: 


Ack, se till mig i nåd ! Är det icke Olle ? 


Vem är Olle för dig? röt grobianen och tillade med pipande 
stämma: Olle lilla ska lägga sig; han är full som ett 
halvstop. 


Den tredje i trion var dock värst däran, så att moran måtte 
ställa honom på lut mot de andra båda. Det bör ej förvåna, 
att mamsellen i honom igenkände sin tredje adoratör, Mercuriisonen, 
och nu öppnades hennes vältalighets alla slussar 
samtidigt som tårekällorna stego över sina bräddar.


Ack, varför lämnade jag Karlstad ! ropade hon. Ack, 
visste jag icke detta? Har det icke alltid varit så? Ack, ni 
grisar! Ack, varför förföljes jag av dessa dumrianer och 
fullboltar ? Ack, mina småttingar ! Blev det så tomt och ödsligt 
efter lilla Charlotte ? Och hur ser ni ut ? Nej, detta överlever 
jag icke i herrskapet von Hanckens åsyn ! 


Hon lämnade fönstret. Litanian tycks ha varit välkänd och 
väckte druckenboltarnas ambition. Två av dem fingo en 
tämligen god om än svajande hållning och den tredje gjorde 
ock sina försök. Alla tre utbrusto samfällt: 


Mam-sell Ar-re-nan-der! Mjuka tjänare! 


Härvid skulle en bugning exekveras, vilken dock föll illa 
ut, så att den stackars moran hade all möda att hålla sig upprätt. 
Kaptenen brast i ett elakt skratt. Adolphen kuttrade och 
själva kaptenskan måste le åt eländet. Men främlingen hade 
en missnöjd min och drog sig hastigt tillbaka, som om han 
funnit uppträdet vämjeligt, vilket det ju också var. Den 
beskedliga mamsellen kom emellertid moran till hjälp, uppreste 
de fallne och tog Emil på sin lott, under det att moran 
fick lotsa Olof och Lars mot trappan. Kaptenens hånskratt 
skar mamsellen i själen och hon ropade: 


Ack se då, hur snällt de gå ! Tro icke genast det värsta, 
herr kapten ! Det är mitt eget fel, som lämnat dem vind för 
våg i det rackarns Karlstad ! Se bara, hur fogliga de äro ! 


Men det skulle hon icke ha sagt, ty när nu morans båda 
skyddslingar märkte, att Emil framvaggades i den huldas 
armar, förnyades svartsjukan. De gjorde plötsligt helt om 
och satte sina knutna nävar under den lycklige rivalens näsa. 
Omkastningen bragte moran på fall och snart lågo de allesammans, 
mamsellen inbegripen, i en enda röra. Kaptenens 
hånskratt skallade mot skyn. Jag gjorde ett försök att reda 
härvan, men fastnade själv däri, vilket bekom mig ganska illa.


En förstummad och förblindad vrede rådde: ej ett ord yttrades, 
men fötter och nävar arbetade flinkt, och jag oskyldige, 
som råkat falla tvärs över mamsellen och moran, fick upptill 
pröva bourgeoisiens och nedtill allmogens fruktansvärda 
krafter. En katastrof tycktes oundviklig. Trots stundens 
plåga erinrade jag mig med ökad fasa gästgivarens bistra 
uppsyn och hans släggehänder, som hela dagen synts hotfullt 
knutna. 


Då inträffade någonting, som kan giva anledning till vidlyftiga 
spekulationer över den mänskliga naturen. Luften 
fylldes med ens av himmelska toner, oändligen smäktande 
och vemodiga. De silade ned som en mild dagg över våra 
upphettade sinnen och kommo så oväntade och obegripliga, 
att vi alla plötsligt och samtidigt slaknade och vordo stilla. 
Varifrån härrörde detta välljud, som gjorde ett så brått slut 
på vår djuriska ilska? Man vänte sig icke något under! 
Tonerna flöto fram ur en flöjt, som den hemlighetsfulle 
främlingen, sittande på sin fönsterbräda, trakterade med 
oförliknelig virtuositet. Så småningom redde vi ut våra lemmar 
och satte oss upp. Jag hörde mamsellen viska: Ack Emil, 
detta är den himmelska kärleken ! Varvid hon dock tog fel 
på person och kramade min hand. Eljest förnams endast 
ljudet av snyftningar och -- det måste sägas--plötsliga 
hickningar. De tre kumpanerna gräto. Mamsellen grät, jag 
grät. Om moran, den grova människan, blandade sina tårar 
med våra, vill jag lämna osagt men på var sitt fotsteg sutto 
kusk och postiljon i ställningar som visade rörelse, för att 
icke säga förkrosselse. Och var hördes nu kaptenens elaka 
skratt ? Hans huvud vilade i händerna och pipskägget pekade 
rakt ut, för var gång han svalde tysta tårar. Leonora och 
hennes mor hade fattat varandras händer. 


Ja, denne nye Orfeusen firade en triumf ! Dock tror jag 

icke att hans skicklighet hade största parten däri utan snarare 
då den förunderliga sorgmodighet, varmed han klämde 
fram sina toner. Jag minns, att jag blev alldeles orkeslöst 
ledsen. Och om någon i den stunden öppnat mig en grav, 
hade jag slunkit i jorden, kvick som en daggmask och utan 
annan önskan än att B. B. Carlander måtte vara slut för tid 
och evigllet. Vad de andra kände vet jag icke, men tör det ha 
varit något liknande. Sakta och varligt reste vi oss, stödjande 
varandra som bröder. De tre kumpanerna krokade armarna 
kring varandras halsar och stapplade saktmodigt mot trappan. 
Mamsellen och moran gingo bakom med utbredda 
armar, färdiga att ta emot. Allt gick dock väl och de tre försvunno 
i dörröppningen. Mamsellen neg djupt och riktade 
sitt förgråtna ansikte mot spelmannen, som dock syntes 
oberörd. Strax därpå upphörde han att spela och stängde 
sitt fönster. Även de andra fönstren stängdes och en djup 
tystnad bredde sig över gården. 


Ingen hade tänkt på att bereda mig en sovplats och jag 
hade icke lust att tigga någon. För resten hade jag rakt 
ingenting emot att tillbringa juninatten under min Noras 
fönster. Jag spankulerade av och an och såg gästgivarn 
jämte kusken och postiljonen försvinna i kökshuset. Alltså 
var jag allena. Jag mediterade en stund och spekulerade över 
musikens makt. Var det nu inte besynnerligt att vi allesammans 
togo till lipen ? Men alla ha vi väl våra lönliga gråtaskäl, 
som ogärna vidgås. Utan se vi hellre att någon sorglig 
låt eller annat finurligt och vemodsfullt konststycke orsakar 
svagheten. Jag tänker i skrivande stund på min yngste son, 
som hade tandvärk, vilken smärta kära far skulle lindra med 
en saga. Men då gråten icke lät sig stillas, yttrade han: Jag 
gråter för trollfen och inte något för tandfen. 


Sit venia verbo.


Så var då den dagen hart när till ända men hade ännu en 
händelse i beredskap. Bäst jag gick där och funderade, föll 
det mig in, att jag kullde ta mig en tupplur i diligensen. Det 
började bli rätt skumt och jag stod redan med foten på 
steget, då jag på vagnsbotten upptäckte en nedhukad gestalt, 
som med händerna famlade under sätets dynor. Ännu en 
druckenbolt, tänkte jag, och kände vämjelse vid mitt köns 
svagheter. Jag grep honom omilt i skuldran och sade: 


Skäms icke herrn att vara så drucken ? 


Vartill han med timid stämma genmälte: 


Ack, jag ber om tillgift, men jag är alls icke drucken och 
kan desto mindre vara det, som jag aldrig i livet smakat en 
droppe starkt. 


Därpå förtalde han sitt äventyr, som var bedrövligt. Han 
hade påstigit diligensen redan i Kristinehamn och först vid 
ett senare skjutshåll hade de tre herrarna tillstött. Från början 
något beskänkte hade de underhållit elden med ständigt 
nytt bränsle och snart nog råkat i det tillstånd, som visat sig. 
Kusli och postiljon hade rikligen trakterats, vilket haft till 
följd upprepade rastningar och dröjsmål. Allt hade väl dock 
gått an, om icke de tre herrarna råkat i luven på varandra, 
varvid icke få knuffar och slag drabbade den oskyldige 
fjärde. Jag frågade, hur han kunnat tillåta någonting sådant, 
men han svarade helt beskedligt: 


Ack, de ville mig ju icke något ont. Men hur skulle tre 
stora karlar kunna slåss i denna lilla vagnen utan att jag kom 
till skada ? Det var ingenting att göra åt den saken. 


Till sist hade en av dem i misshugg tagit honom för strupen, 
varvid han sönderslitit och bortkastat en liten silverkedja 
med vidhängande berlock eller amulett, ett silverkors. 
Dct var denna dyrgripen han nu med otroligt tålamod sökte 
bland dynorna. Hans kära mamma hade egenhändigt hängt 



den om halsen på honom och den var honom för den skull 
omistelig. Jag föreställde honom det orimliga i att söka i 
mörkret och till hälften drog honom ut ur vagnen. Han 
visade sig vara en yngling i min ålder med rätt behagligt fast 
något flickaktigt ansikte, dessutom vanställt av åtskilliga 
skråmor och en svullen näsa. Resans besvärligheter hade 
tydligen tagit på hans krafter, varför jag ansåg skäligt att 
väcka upp gästgivardrummeln och kräva logi för oss båda. 
Svaret blev, att moran redan bäddat åt mig på loftet utanför 
kaptenens vindskammare: där fingo vi samsas, bäst vi gitte. 
Jag tog min skyddsling under armen och vi stretade uppför 
den branta trappan eller snarare stegen, som ledde till loftet. 
Här fann jag mycket riktigt en rätt rymlig och god bädd 
inkörd under det sluttande taket och det tövade icke länge 
förrän jag prövat dess förtjänster. Min kamrat slog sig ned 
på en kappsäck, som han icke släppt ur handen och tycktes 
mera tveksam. På min fråga uppgav han sig heta Tomson, 
köpmansson från Göteborg. Han berättade om sina föräldrars 
död, som nyligen inträffat. Fadern hade störtat utför 
en brant trappa och brutit nacken. Och trots en åldersskillnad 
på trettio år hade kärleken mellan dessa makar varit så 
oförgänglig, att modern någon tid efteråt sörjde sig till 
blodstörtning. På dödsbädden hade hon skänkt sin son det 
där silverkorset, vars förlust vållade honom en förklarlig 
smärta. Vidare hade hon uppmanat honom att ofördröjligen 
begiva sig till Falun, där han ägde ett kvinnligt syskonbarn 
vid namn Hedda. Henne skulle han äkta, ty den goda modern 
kunde icke fördraga tanken att lämna sonen allena i världen. 


Och blir jag icke hängd eller bränd eller dränkt eller något 
annat dödligt tillstöter, så blir det nog så, tillfogade han och 
suckade ganska tungt. 


Äntligen blev det min tur att berätta. Och efter som Tomson

 skulle resa ända till Falun, vilket uteslöt vidare umgänge 
oss emellan, gav jag någon frihet åt fantasien, som alltid 
känt det trångt i Carlanders rock. Så upphöjde jag von 
Hanckens i grevligt stånd och gjorde det usla bostället till 
en präktig herregård. Mest kostade jag på min egen person, 
som gjordes mäkta hemlighetsfull och hög. Min ställning i 
familjen var blott den gynnade tillbedjarens; och då ynglingen 
frågade, hur de grevliga föräldrarna betraktade min 
ömma låga, föll jag riktigt i den ledes garn och ljög befängt. 
Jag sade: 


Ack, herr greven skulle ingenting högre önska än en äkta 
förbindelse oss emellan. Men vissa considerationer, som ej 
får yppas--herrn förstår--kort sagt: jag är dömd att 
gifta mig med ett vida förnämligare fruntimmer. 


Och jag suckade jag med och tog mig för bröstet. Tomson 
fann det förundransvärt, ty -- som han sade--hans öde 
var just tvärt om. Han skulle endast allt för gärna vilja 
gifta sig med ett skönt och förnämt fruntimmer, som han 
råkat i Kristinehamn, men-den tarvliga Hedda var nu en 
gång hans arvedel. Så stånkade vi båda, han för Hedda och 
jag för Nora, och sanningen att säga voro vi rätt uppskakade, 
som ynglingar lätt bliva. Jag tryckte hans händer och det 
smickrade honom mycket efter all den höghet, jag låtit påskina, 
varför han tackade allra ödmjukast. 


Mitt upp i detta komplimenterandet kommo plötsligt två 
par stövlar utfarande från vindskammaren och kaptenens 
röst hördes ryta en befallning om bättre borstning än här om 
sistens. Blodet steg mig åt huvut och jag kände liksom en 
svindel vid detta brådstörta fall från skrytstegen. Jag vågade 
icke läsa min skam i Tomsons blick utan vände mig 
hastigt om, i det jag ropade: 


Herr greve, herr greve ! Varför förföljer ni mig med edra 

otidigheter ? Håll inne med sådant, som sårar bådas vår värdighet. 
Jag gåve gärna mitt liv för er dotter, men jag kan 
icke gifta mig med henne. Tro mig på en ädlings ord ! Jag 
kan icke ! Nej och tusen gånger nej. 


Var tog jag det ifrån i hastigheten? Och med vilken känsla 
och höghet framslungade jag icke mina fraser ! Jag var själv 
alldeles förbluffad. Och vad tänkte kaptenen, som hörde sig 
kallas greve och en massa andra obegripligheter? Han stod 
där i kammardörren rätt anskrämlig att skåda, utan peruk 
på huvudet och utan andra kläder än en snäv skjorta och en 
stor svart läderpung, som dinglade i en snodd kring halsen. 
I handen höll han en liten brinnande talgdank och den måtte 
ha bränt honom, ty han började spotta, svära och hoppa jämfota. 
Plötsligt rusade han bort till min bädd och sparkade 
upprepade gånger kraftigt i bolstern. Jag rullade hastigt in 
under takstolarna och blev där tills han åter avlägsnat sig. 
Då kröp jag fram och sade ganska lugnt: 


Hade den mannen en bättre karaktär, skulle inga considerationer 
i världen hindra vårt giftermål. Men nu ser herrn 
själv och tör förstå min tvekan. 


För att vara slutet på en lögn var detta tämligen sant och 
jag tyckte att jag rett mig inte så illa. Tomson, som hukat sig 
ned bakom sin koffert, kom nu huttrande av skräck; fram till 
mig och sade: 


Hur kan herrn, som är en sådan herre som herrn är, tåla 
sig med detta? 


Jag svarade kort, att man måste ha fördrag med en far, 
vars känslor man råkat såra. Så kröp jag åter ned i bädden 
och tänkte med växande fasa på morgondagen. Ty om kaptenen, 
som rimligt var, körde mig ur tjänsten, skulle jag 
vackert stå där utan ett kopparöre. Bäst jag låg och grubblade 
över detta, hörde jag Tomson säga:


Tro om han har mycket pengar i den svarta pungen sin 
på bröstet ? 


Jag jakade och han fortsatte med dallrig men ganska gäll 
stämma: 


Den skulle man ta ifrån honom. Jag vet ackurat, hur det 
skulle gå till. Det vore ingen konst att lirka snodden av 
halsen på honom under sömnen. 


Alldeles häpen viskade jag: 


Vad böveln har herrn för tankar ? Är herrn tjuv, så packa 
sig undan ! 


Det stukade honom, så att han sänkte tonen. Han mumlade 
någonting om att han i allmänhet ej vore tjuv, men att greven 
förtjänt en näpst. Man kunde skrämma honom genom att 
någon tid undanhålla honom börsen. 


Jag bad honom dra åt fanders.


 




Samma natt stals börsen. Hur därvid tillgick, vet jag icke; 
men mitt samvete är rent. Jag sov rätt gott trots mina farhågor, 
stod tidigt upp och grep mig genast an med att putsa 
kaptenens stövlar. Tomson låg då bakom skorstensmuren på 
bara sågspånen och med kofferten som huvudgärd. Ställningen 
var obekväm och ansiktets uttryck skvallrade om elaka 
drömmar. Jag undrade just, varför han icke delat min bädd, 
men tänkte inte vidare på saken utan steg in i kammaren. 


Här fann jag hela familjen samlad: kaptenskan och Nora 
påklädda, kaptenen allt jämt i bara särken. Det var en ömklig 
tavla. Kapten satt i sin hustrus knä, askgrå i ansiktet och så 
fri från galla som aldrig förr. Kaptenskan smekte honom 
ömt och viskade: "Stackars min lille Hancken, stackars, 
stackars Hancken !" Adolphen snyftade: "Stackars kära 
pappakraken, stackars kära mammakraken!" Jag frågade 
Nora, vad som hänt; men kaptenen ropade: "Tyst, tyst ! Det 
är kanske han!" Därpå befallde han mig att hämta gästgivaren. 
Jag skyndade åstad. 


Men nedkommen i förstugan blev jag stående alldeles förvirrad. 
Jag fattade med ens hela olyckan. Tomson hade stulit 
läderpungen och jag var den misstänkte ! Hur skulle jag försvara 
mig ? Mina gräl med kaptenen, min dårskap, mitt högmod, 
allt skulle utläggas till min nackdel och den verklige 
tjuven skulle nog vittna så, att jag bleve fälld. Ett rent samvete 
skall vara den bästa skölden, påstås; men det har jag 

inte märkt. Tvärt om ha osanna beskyllningar städse bragt 
mig i den största förvirring, under det att en grundad anklagelse 
eggat min uppfinningsförmåga. Denna gången tappade 
jag alldeles huvudet och kom bokstavligen talat icke ur 
fläcken. Svetten lackade om mig, det sög hiskligt i maggropen: 
jag kunde icke taga ett steg. I min barnsliga vånda 
började jag läsa böner, den ena efter den andra och alldeles 
högt. Det blev min räddning åtminstone för stunden. 


Ty rätt vad jag stod där och läste, öppnades en av dörrarna 
och den främmande herrn steg ut i förstugan. Han bar 
svarta knäbyxor och en lång, grön sidenrock med rika fast 
illa medfarna broderier. Han sade: "Står min unge vän här 
och förrättar sin andakt ? Vad har hänt ? Man är väl inte så 
from utan orsak?" Därvid lade han sin hand på min axel 
och riste mig på ett godmodigt sätt. Då brast det ur mig alltsammans, 
både vad som hänt och vad som icke hänt, varmed 
jag menar kaptenens orättfärdiga misstanke. Främlingen 
lyssnade med så mycken godhet och uppmärksamhet, att jag 
anförtrodde honom alla mina bekymmer, min kärlek till 
fröken Nora och min ömkliga ställning hos von Hanckens. 
När jag slutat, sade han: "Tomson känner jag något och vet, 
att han icke kan ha begått stölden. Men hur är det med min 
unge vän ? En fattig yngling som han råkar lätt i frestelse. 
Tomson däremot har mer än han behöver. Varför skulle 
han stjäla ?" De orden isade mig, så att jag klapprade 
tänder. Jag kände mig som den skralaste människa i världen. 
Men som alltid då jag riktigt dumpit ned på brunnens botten, 
stack Herren till mig en repstump. Jag anförde något ur det 
hemlighetsfulla kapitlet om min börd och min ställning i 
livet. Tomma fantasier, kan tyckas, men sant är att de mer 
än en gång dragit mig upp ur det djupaste svårmod, som 



ingen ljus verklighet förmått skingra. Sådan är människan 
eller i varje fall jag. 


Man tänke sig min häpnad, som var nästan mera i släkt 
med förskräckelse än med glädje, då främlingen besvarade 
mina antydningar, sägande: "Om detta ämnet jag kanske mer 
än herrn själv. Låt oss nu uppsöka kaptenen. Jag går i 
borgen för herrns oskuld." Vi klättrade upp på vinden och 
jag rusade in i kammaren, ropande: "Kapten ! Här ar någon, 
som känner mig och som går i borgen för min oskuld." 


Kaptenen sprang upp och det var löjligt att se honom buga 
och krumbukta i den snäva skjortan. Men främlingen gjorde 
allvarligt sin reverence och frågade, om han hade äran att 
stå inför herr greve von Hancken, vartill kaptenen genmälte: 


Nej, visst inte, visst inte ! Jag är den simplaste hland adelsmän 
och nu är jag bestulen ! Man har tagit ifrån mig allt vad 
jag äger och mer till, ty en del av pengarna voro upplånade. 
Hjälp mig och ni skall hjälpa den uslaste bland era likar. 
Betrakta mig ! Här står jag efter ett långt liv i idel möda och 
elände. Är det rättvist ? Vilka öden har jag icke haft ! Mina 
kära saliga föräldrar äro sedan länge döda. Som kadett föll 
jag igenom på grund av bristande minne och usla intriger. 
Mina kusiner, grevarna, kännas icke vid mig, ty jag är född 
på sidan. Mina förmän ha alltid behandlat mig som en idiot; 
ja, jag säger det rent ut--som en idiot ha de behandlat mig ! 
Och här står jag, som ni ser, i bara skjortan. Utblottad! Som 
yngling förlorade jag allt mitt hår i en febersjukdom och 
fick inte igen ett enda. Min hustru är väl en snäll människa 
men ofärdig av gikt. Själv har jag haft kopporna tre gånger 
i rad, vilket aldrig hänt någon levande varelse. Men mig 
förstås ! Min son är ett dumhuvud. Betrakta honom. Det är 
min son. Stackars, stackars Adolphen! Och detta var mitt 

sista hopp. Iglinge surbrunn, min herre. Jag har gallsten, 
njursten och en sjukdom, som jag inte nämner av högaktning 
för min herre. Vilka öden ! Och värst av allt--under 
allt detta har jag förblivit en ärlig man, en bottenärlig man. 
Och nu är jag bestulen ! 


Sanningen att säga rördes jag icke det minsta av kaptenens 
jämmer, ty jag kände alla dessa olyckor på förhand 
och många, många fler. Men främlingen tog honom i famn 
och betygade artigt sina känslor. Därpå sade han: 


Mot herr kaptenens sjukdomar finns icke kraftigare 
medel än Iglinge surbrunn, dit jag själv beger mig i samma 
ärende. Men med börsen är det värre. Dock skall jag genast 
utpeka tjuven, om blott herr kapten lovar att behandla honom 
skonsamt. 


Voll Hancken svarade: 


Mitt hedersord får jag bara pungen, skall jag kyssa hans 
händer. 


Körda av främlingen smögo vi oss ut på vinden. Där stod 
Tomson med ryggen stödd mot skorstensmuren. Dagern 
från vindsluckan föll över hans huvud. Ansiktet var mycket 
blekt, ögonlocken sänkta, nästan slutna. Jag bävade, ja, jag 
erfor en känsla av äckel utan att rätt förstå dess orsak. 
Pojken såg hjärtans beskedlig ut och jag kände mig som en 
förrädare. Men det gällde mitt eget skinn; en stöld hade 
begåtts och någon måste vara den skyldige. Främlingen pekade 
på Tomson. 


Din attan ! skrek kaptenen, men slog sig själv på munnen. 
Han viskade: Nu gäller det ! Mod och rådighet, mina barn ! 
Vi måste sprida oss och angripa honom från alla sidor. 


Så skedde. Vi smögo oss utmed vindens väggar. När var 
och en stod på sin post, gav kaptenen oss ett tecken och vi 
nalkades steg för steg den olycklige ynglingen. Slutligen bildade

 vi med utsträckta armar en kedja: han kunde icke 
längre undkomma och gjorde ej heller något försök. Han 
stod stenstilla, och vi stodo också stilla, förvånade av hans 
kallblodighet. Da steg främligen fram till honom, lade sin 
hand på hans panna, lyfte upp hans ögonlock och sade: 


Han sover. 


Då skall jag väcka honom ! röt von Hancken, och innan 
främlingen kunde hindra honom, brann örfil efter örfil på 
Tomsons kinder. Han sjönk ihop som en trasa, jämrade och 
tiggde om nåd. Kaptenen uppfordrade honom att lämna 
fram börsen. Han kved: Ja, ja ! Men jag vet inte, var den 
finns! Främlingen sade: 


Nu har kaptenen brutit sitt hedersord, vilket är en stor 
olycka för en man med edra tänkesätt. 


Det ger jag fanken, skrek kaptenen. Var är min börs ? 


Kapten har icke blott förverkat hedern utan även egendomen, 
fortfor främlingen. Ynglingen här är en somnambul: 
han har sovande tagit börsen och gömt den. Hade 
herr kapten lämnat honom i sitt tillstånd, skulle jag med lätthet 
förmått honom att yppa gömstället, ty jag är doctor 
medicina et philosophiae samt lärjunge av själva den store 
Mesmer. 


Och jag är doctor canonum et granatium samt lärjunge till 
den store fan, när det kniper, replikerade von Hancken. Och 
han framhärdade med sådan iver i prygelsystemet, att ynglingen 
tjutande utbrast: 


Jag bekänner, jag bekänner ! Jag har gömt den i kofferten. 


Vi alla av huset von Hancken kastade oss över kofferten, 
slet upp dess remmar, bräckte låset och uttömde innehållet. 
Där fanns präktiga mansdräkter, en myckenhet underkläder 
med mera men icke någon börs. Däremot funno vi en spegel 
med silverhandtag, sidendukar, örhängen med flera nipper, 

korteligen en massa saker för kvinnligt bruk. Härav tog sig 
kaptenen anledning att kalla honom en ärketjuv och rånmördare, 
som plundrat olyckliga fruntimmer. Men främlingen 
sade: 


Herr kapten begår en gruvlig orättvisa. Herrn här är 
ende son och arvinge till köpman Tomson. Om kapten är en 
bottenärlig karl, vad jag gärna vill tro, så är Tomson bottenrik, 
vilket icke är sämre. 


Då är herrn ingen tjuv, medgav von Hancken. Men min 
börs har han stulit. 


Vi pustade ut och togo oss en funderare. Slutligen sade 
främlingen: 


Mycket är redan vunnet. Vi misskänna icke längre varandras 
karaktär och det sätt, på vilket herr von Hancken bär 
sin olycka, gör hela vårt släkte heder. Nu återstår att finna 
börsen. Vi måste först genomsöka vinden med angränsande 
kammare, vidare hela huset och kökshuset, vidare gårdens 
alla uthus. En lycka i olyckan är, att ladorna så här till års 
stå i det närmaste tomma, vilket betydligt underlättar våra 
forskningar. Slutligen böra vi noggrant undersöka trakten 
häromkring, dock icke på större avstånd än en kvarts mil i 
alla riktningar. Ty ehuru en somnambul vandrar med ovanlig 
raskhet, tror jag icke att han kan ha hunnit stort längre. 


Om främlingen med denna fasliga uppräkning velat avskräcka 
kaptenen från vidare efterforskningar, så misslyckades 
han. Det blev ett letande, som varade till långt fram 
mot kvällen Oförtrutnast var kaptenen, och fru von Hancken 
fick med näppe nöd tränga på honom ett par benkläder 
och en nattrock; mat och dryck rörde han icke. Därnäst var 
Tomson den flitigaste och gick i fåvitskt nit ända därhän att 
forska i fruntimrens bäddar, vilket högeligen förargade 
mamsell Arrenander. Han försvarade sig med att han i sömnen

 brukat uppsöka sin mors pigor och över huvud taget 
visat en somnambulisk dragning åt det kvinnliga. Jag 
frågade, om han ofta brukade gå i sömne, vartill han genmälte: 


Ja, det har alltid varit min olycka. Som barn bedrev jag 
därvid mycket ofog och min kära far piskade mig, så att jag 
ännu har rulsor på benen. Men det hade ingen annan verkan 
än att jag blev gruvligt strykrädd. Och vad ska han nu säga 
om detta ? 


Förvånad frågade jag, om det icke var sant, att hans far 
brutit nacken av sig. Han suckade tungt och sade: 


Jo, jo, visst är det allt för sant. Men i alla fall ! Det stryk 
jag ska ha, det får jag nog. Om inte annat kommer han till 
mig i drömmen och det gör just ingen skillnad. Nej, jag blir 
olycklig, om vi inte återfinna den fördömda börsen. 


Men det gjorde vi icke, fastän alle man var på benen och 
var och en gjorde sitt bästa. Mamsell Arrenander förde an 
sina adoratörer, som något fubbliga i bakruset mest sökte 
liggandes. Kaptenskan och moran gingo i skåp och kistor. 
Adolphen tog kök och skafferi på sin lott och sölade ned 
både händer och ansikte. Främlingen lovade att själv grundligt 
undersöka sin och sin skönas kammare, och mer kunde 
man icke begära av en person, som blott av pur urbanitet och 
välvilja tog del i händelsen. Hur ädelmodigt han sedan uppträdde, 
skall snart visas. 


Jag för min del gick ut i nejden och fick Nora till hjälpare. 
Vi råkade snart in i en hage och vi sökte för brinnande livet, 
kan jag säga, i var tuva, under var sten och rot. Sedan slogo 
Vi oss ned rätt nöjda i vår ungdom och dårskap, fast vi 
ingenting funnit. Jag frågade henne vad hon tänkte om den 
främmande doktorn och om hon icke som jag fann honom 
bra aktningsvärd och förnäm. Det måste hon medgiva, men 

menade, att han nog kunde ha en räv bak örat. Då berättade 
jag, vad han sagt om min person, nämligen att han kände 
den bättre än jag själv, och det förändrade helt och hållet 
hennes omdöme. Ty vilka förhoppningar kunde icke knytas 
härvid ! Vilka utsikter kunde icke öppna sig ! Skulle den dag 
äntligen randas, då hemligheten med min börd uppdagades 
och skulle den medföra en lycklig omvälvning i mitt och 
Noras liv ? Ack, man bör veta, hur illa jag setts och behandlats 
av herr och fru von Hancken för att rätt förstå vår 
ängsliga och glada undran. Jag sade: 


Var sak har sin orsak och ingenting sker av en slump. 
Hela mitt liv har jag haft de besynnerligaste aningar, och 
hur skulle man kunna ana någonting, som icke finns? Det 
skulle passa bra illa hop med hela logiken och med det ontologiska 
beviset för Guds existens. Nej, nu har jag snart mitt 
stipendium i näven och kan fortsätta mina studier. Sen blir 
det med mina förbindelser en smal sak att få ett gott gäll och 
kanske också en titel. Vad skulle kaptenen säga, om en hovpredikant 
friade till lilla fröken? Ack, det blir annat ljud 
i skällan ! 


Så sutto vi och fantiserade och fördrevo tiden med handtryckningar 
och annan kärvänlighet. Och efter som jag 
redan yttrat mig något föraktfullt i ämnet, jag menar rörande 
handtryckningar, vill jag vid denna hågkomsten taga 
tillbaka hälften. Till sist blev visst hettan för allvarlig, så att 
vi båda sprungo upp på en gång och ropade: Se, pungen! 
Men det var bara en svart sten och vi återvände tomhänta till 
gården och dock så röda och upphettade att vi fingo en nådig 
eloge av kaptenen för vår iver att leta. 


Där hade det fruktlösa sökandet redan upphört. Doktorn, 
kaptenen, kaptenskan och Tomson sutto vid bordet på gårdsplanen. 
Man hade ätit och druckit och kapten var just i färd 



med att underteckna ett dokument, som jag fick den äran att 
bevittna. Det löd: 


Att den penningpung eller portfölj av svart läder och förseglad 
med mitt sigill, som natten mellan den 2 och 3 juni 
anno 1806 fråntogs mig på vindskammaren i Sutre gästgiveri 
av köpman Tomson i somnambuliskt tillstånd, innehöll 
summa tvåtusentrehundra riksdaler riksgäld betygas 
härmed på hedersord. 


Ernst Carl Adolph von Hancken. 


Jag skrev mitt namn och fann bredvid mitt den främmande 
doktorns: Juste Lesage. Dokumentet överlämnades 
till doktorn, som genomläste det med allvarlig min, varpå 
han med en viss högtidlighet yttrade: 


Jag tar nu detta i förvar och blir det min skyldighet att, 
om börsen mot förmodan skulle återfinnas, bryta sigillet och 
jämföra inneliggande summas storlek med den uppgivna. 
Jag uppmanar därför herr von Hancken att ännu en gång 
noga rannsaka sitt minne-

Herre! avbröt kaptenen och blev gallanste gul. Är han 
nu där igen ? Tänker han göra mig galen ? Hur ofta skall jag 
säga honom att jag är en ärlig karl ? 


Doktorn replikerade med saktmod: 


Icke oftare än vad redan skett, ty jag är för länge sedan 
övertygad. Det är också summans obetydlighet, som förvånar 
mig. Hur kan en person som herr von Hancken ta så 
illa vid sig för ett sådant lappri ? Om det åtminstone hade 
varit riksdaler banco eller specie-

Riksgäld! skrek kaptenen och trummade i bordet. Riksgäld! 
När jag har sagt riksgäld, så är och förblir det riksgäld!
Doktorn 
bugade sig. Därefter vände han sig till Tomson 
och frågade hur och när han kunde gälda denna sin skuld. 
Den olycklige somnambulen svarade, att han icke kunde avstå 
något av sin klena reskassa, ty hans far hade en gång för 
alla förbjudit honom att på resor medtaga mer än det allra 
förnödnaste. Om han med morgondagens post sände brev till 
sin prokurist i Göteborg, kunde han inom loppet av tio eller 
tolv dagar skicka summan från Falun till Iglinge. Men herr 
von Hancken krävde, att ynglingen skulle medfölja till sist 
nämnda ort och där kvarstanna som pant, tills summan 
gäldats. 


Ty, sade han, jag är en ärlig karl, och vet nog hur rackare 
bete sig. Om min börs icke innehållit pengar utan till exempel 
något värdelöst papper, så hade herrn aldrig gått i sömne ! 
Nej, det sticker en svart bedragare i honom. 


Vårt ekipage rullade fram; moran kom med räkning, herr 
von Hancken stack handen i fickan, men drog den hastigt 
och med en ed tillbaka. Vi hade ju inga pengar ! Då trädde 
fransosen till och erbjöd sig på det artigaste sätt att låna herr 
von Hancken tvåhundra riksdaler, som kunde gäldas senare 
i Iglinge. Om vi redan förut betraktat honom som en fin 
och förnäm herre, så tyckte vi nu att han var än ett strå 
vassare. Eftersom pengar i alla fall är pengar och någonting 
fast att hålla sig till. 


Med många komplimanger skildes vi från doktor Lesage. 
Resan förlöpte utan äventyr för oss, som sutto i vagnen. 
Men Tomson, som hade att trängas med Adolphen på halva 
bocken, råkade beständigt i livsfara. Och det hjälpte icke att 
klaga, ty vid minsta knyst eller suck dundrade herr von 
Hancken: 


Tyst där på bocken han somnambuliske drummel ! Här är 
det jag som stånkar och ingen annan !


Äntligen rullade vi genom brunnsallen och in på bygatan. 
De finaste herrar, fruar, fröknar och mamseller betraktade 
vår ankomst genom guldsmidda glas. Och fast jag icke rätt 
förstod varför, tycktes vår åsyn försätta dem i det allra 
bästa humör, som slutligen brast ut i ett elakt skratt, då det 
äntligen lyckades Adolphen att knuffa lille Tomson huvudstupa 
från bocken. 


Den drummeln blir vår olycka ! skrek herr von Hanckcn. 


Sådan vår vår ankomst till Iglinge. Hur fransosen tog sig 
dit, vet jag ej; men måtte det väl ha skett på ett ståtligare 
sätt för det förnäma fruntimrets skull, som honom medföljde. 
Hennes titel var icke ringare än vicomtesse och namnet 
var d'Aiguille di Rocca Antica, som klingade högt och 
skönt i våra enfaldiga öron.


 




Iglinge skall ha sitt namn efter en kloker gubbe, som i 
kung Orres dagar därsammastädes gjorde förunderliga 
kurer med blodiglar. Andra påstå, att några skotska legoknektar 
här skola hava sammandrabbat med allmogen, varvid 
de förra ropat sitt fältrop: eagle, eagle ! Bönderna skall 
ha svarat snigel, snigel ! och dräpt knektarna, men till deras 
ära givit orten dess namn. En tredje förklaring är den, att 
det ursprungligen hetat surbrunnen i Glinge socken, vilket 
under årens lopp förkortats till Iglinge. Den förklaringen 
fann iag nämmast på grund av dess enkla bondförstånd, tills 
någon upplyste mig om att socknen aldrig hetat Glinge utan 
Ömo, vilket gör stor skillnad. Strunt i namnet för resten; 
saken var ledsam nog ändå. 


Beträffande de naturliga omgivningarna, vill jag citera 
herr von Hanckens yttrande på sin dödsbädd, då allting 
tedde sig för honom i förklarat ljus: "Belägenheten skulle 
vara riktigt täck, om stället legat annorlunda." Och jag 
kunde tillägga att brunnsparken skulle ha varit riktigt lummig 
om inte masken ätit vart blad, så att träden stodo där 
som fastlagsris i Vår Herres hand. Husen voro små, men 
prydliga, och vart och ett försett ej blott med en förstukvist 
utan även med ett litet lusthus eller åtminstone en berså. 
Däremot var bekvämligheten som oftast gemensam för två 
till tre hus, vilket vållade bryderi. Mitt i parken låg ett ansenligt 
hus, som kallades Slottet. Det rymde i andra våningen 

en lägenhet med stora, präktiga rum, som betalades dyrt. På 
nedre botten fanns blott enkelrum och voro de bestämda för 
ogifta fruntimmer, vilka utan sällskap nödgades frekventera 
brunnen. Elaka anmärkare funno häri förklaring till den 
omständigheten, att färgen under fönstren ständigt var 
skamfilad liksom av klättrande stövlar. Brunnshuset var varken 
stort eller snyggt och brunnsvattnet, som medelst en 
strutformig håv upptogs av en ful käring, var orent för syn 
och lukt och smak. Men då jag varken är läkare eller kemist, 
vet jag ej om orenligheten eller någonting annat gav vattnet 
dess kraft. Det mörka kyffet upplystes av en gipsbyst, föreställande 
en ung gud eller gudinna. En målad plåtgördel 
hindrade ett exakt bestämmande av könet, vilket åter föranledde 
otaliga dispyter och anatomiska utläggningar samt 
slutligen ett vad. Gördeln avlägsnades försiktigt, varvid det 
visade sig, att konstnären-aldrig fullbordat sitt verk. Jag 
omnämner denna bysten därför att den under vår vistelse 
kom till oväntad ära. 


Societetshuset var en oändligen lång, grön lada med vita 
poster och oräkneliga fönster, som gåvo traktens allmoge inblick 
i ett högre liv. Mången gång, då jag i mina predikningar 
sökt giva en bild av Guds boningar ovan molnen, har jag 
tänkt på den där fönsterlängan, på härligheten innanför och 
de gloende bondungarna utanför. Societeten var grann och 
som det först tycktes skuren över en kam. Men snart kunde 
vi--Nora och jag, väl förståendes--uppdela den på tre 
klasser: den bästa, den näst bästa och lanken. I den bästa 
räknades grevar, baroner och stora patroner; den näst bästa 
delades i två, brukssocieteten och handelssocieteten. Lanken 
slutligen räknade personer ur alla stånden, som just inte 
hade annat gemensamt än att de bugade och nego djupare än 
de andra. Jag fann också att de bälgade mera vatten än de 

övriga och att de ständigt ristade sina namn i trädstammar 
och bänkar eller skrevo dem i sanden. Brunnskamrern var 
en liten beskedlig och undangömd karl, som tecknade sig 
Superintendent och Ceremonimästare vid Kongl. Hälsobrunnen 
i Iglinge. Var han tog det ifrån, vet jag icke. 


På denna orten gjorde vi vårt intåg som ovan beskrivits. 
Ett litet hus i ändan av parken blev vår bostad. Som vanligt 
fick jag min plats på vinden. Men nu skall jag till min k. 
hustrus grämelse berätta, att i vindsgolvet fanns en spricka 
mellan tvenne tiljor, bred som handen är tjock och var denna 
sprickan belägen över Noras krypin, ja, mitt över hennes 
säng! Därigenom kommunicerade vi flitigt och icke minst 
om nätterna. Likväl var jag strängt förbjuden att kika ned, 
under det att Nora på- eller avklädde sig. Och vare sig min 
k. hustru vill tro mig eller ej, så vet jag, att jag höll det budet 
i ära. Ty jag var ung och vad man vill säga om ungdomen, så 
är den tuktigare än en mognare ålder och finner just ett 
ärligt nöje i att hålla ett sådant bud, eftersom den har tiden 
för sig. Men låt oss nu inte tvista om den saken ! 


Redan första kvällen gjorde von Hanckens en promenad 
genom parken. Vittberest var jag icke, men hade dock besökt 
städer sådana som Upsala, Örebro och Wadköping samt 
hade vid ett tillfälle farit tvärs genom hela Stockholm från 
Roslagstull till Hornstull; likväl har jag aldrig känt mig så 
tafatt bland folk som där i parken. Först och främst rörde 
de sig på ett besynnerligt tillgjort och långsamt sätt, som om 
de haft ett halvt skålpund klister under vardera sulan. Skakades 
hand så tyckte man sig se sirap drypa av fingrarna; 
och blickarna liksom summo i honung. Förnämt folk, det 
syntes nog, men för mycket sirap i mitt tycke. Vi von Hanckar 
kände oss släta. Kaptenen stirrade oavbrutet i backen; 
Nora smög sig tätt bakom söta mor och gumman själv ryck

tes

 upp ur sin dåsighet och plockade sig både fram och bak 
som en ruggig höna. De bondska och rätt tarvliga kläderna 
gjorde sitt till att öka vår förlägenhet. Den ende, som ej 
visste av någon blygsel, var Adolphen. Vid var mamsell och 
var välklädd karl stannade han, gapade, fick äntligen tummen 
i mun, sög och brummade. Adolphen! fräste kapten; 
Adolphen ! Och detta ständiga Adolphen, Adolphen ! väckte 
löje. För resten bar jag mig inte stort bättre åt själv. När 
jag strök förbi en grupp vackra mamseller eller fröknar, som 
just samklingade i ett allt för muntert och behagligt skratt, 
stack jag oförhappandes mitt huvud in i ringen för att få 
vara med om nöjet. Ack, vilken plötslig kyla ! Jag blev flat 
som en flundra och kom mig icke ens för med att fly, utan 
blev det fröknarnas sak. 


Vårt första uppträdande i Iglinge gjorde icke något fördelaktigt 
intryck. Följande dagar avlade kapten och kaptenskan 
visit hos honoratiores, med vilka de hade någon om ock 
avlägsen förbindelse. Artigheten återgäldades icke. Vi voro 
isolerade. Vi hörde icke till den bästa societeten, icke till den 
näst bästa, icke ens till lanken, ty vi hade ingen att buga 
djupt för. Vi gingo allena som de stora gåsungarna. Efter 
några dagar gingo vi icke alls utan höllo oss inom vår hyddas 
trånga väggar. Kaptenskan sjönk ihop som en mjölsäck och 
rörde sig knappt ur fläcken; kapten gormade över mig; jag 
exercerade den dumme Adolphen och Nora kokade knäck, 
som vi åto tills tänderna stormvärkte. Varje afton infann sig 
Tomson pliktskyldigast och mälde, att pengarna ännu icke 
anlänt. Då fick von Hancken tillfälle att rasa ut för dagen. 
Eljest var han den tiden icke i sitt värsta humör utan snarare 
gråtmild. Han brukade säga: 


Jag stannar i detta helvetet, tills jag fått min dom; då 
reser jag hem, sveper min gamla knektkappa om mig och 

lägger mig på sängen. Resten får min hustru och mina barn 
sköta om. Jag har gjort mitt. 


Dessa ord syftade på hans sjukdom och död och väckte 
alltid en storm av känslor. Vi hade ju hört liknande förr och 
skulle kanske icke ha tagit så illa vid oss, om ej Adolphen 
varit. För varje gång dessa ord upprepades, tumlade han med 
samma klumpiga energi fram till "pappakraken", bearbetade 
honom med sina knytnävar--och jag vill nämna att han i 
likhet med de flesta imbeciller ägde ovanliga kroppskrafter 
--skrek och snyftade. Det var ett helt arbete att få honom 
lugn igen och under en timma eller mer sågs han icke äta. 
Dessa känsloutbrott, som i någon mån smittade oss andra, 
tycktes lindra kaptenens humör. Vilka känslor hos detta 
barn! utropade han och omfamnade sin son. Ibland smög 
han sig in bakom ugnen för att dölja sina tårar. Då han åter 
kom fram, var han mild och lugn och kunde till och med 
skämta så smått. 


Vår isolering grämde oss desto mer, som vårt ressällskap 
från Sutre rönte ett helt annat mottagande. Doktor Lesage 
och hans vicomtesse åkte, kan man säga, rakt in i den bästa 
societen. Det är besynnerligt, att en karl av så obestämd karaktär 
och som medförde en dame, vilken varken var hans 
maka eller syster, kunde bli så väl sedd. Men han var välklädd, 
han hade ett insmickrande och på samma gång värdigt 
sätt, han rörde sig uppenbarligen med stora medel, ty han 
och hans sköna hade lagt beslag på den stora lägenheten i 
Slottet, där de uppvaktades av en kammarjungfru och en 
betjänt i livre. Och framför allt--han var utlänning; en 
flyktig förbindelse med hans person kunde icke kompromettera. 
En dagakarl i dess ringa hydda kan man visa en viss 
aktning, ty han har sin naturliga ram och kommer icke därur. 
Men vid en brunn, där ingen har rot ock fäste, där allting är 

sken utan att man vet om motsvarande verklighet finnes, 
där måste folk av qualité visa mycken försiktighet. En utlänning 
förblir dock alltid en utlänning, och om man icke 
inlåter sig för djupt med honom måste det alltid bliva god 
ton att bemöta honom som en medmänniska. Därav skillnaden 
i vårt och doktorns mottagande. Han begagnade sig 
av detta förhållande för att knyta de bästa förbindelser. Var 
helst hans mörka kappa skymtade i parken, sågs den omgiven 
av själva gräddan. Allra högsta hönset i korgen, grevinnan 
Bungenstjerna, satt varje kväll någon timma i vicomtessens 
fönster, vis-å-vis den sköna. De båda damerna läste 
växelvis högt ur en fransk roman och kastade då och då förströdda 
blickar på de unga herrar, som gingo skiltvakt 
nedanför, alla gubevars med brunnsglas i händerna. Icke 
heller Lesage avlade visit hos von Hanckens. Men en dag, 
då kapten och jag gingo genom parken, mötte vi honom. 
Han kom oss till mötes med vänlig min och höjde handen till 
en förtrolig viftning. Kaptenen fann någonting sårande i 
denna legära hälsning och vände honom tvärt ryggen. En 
annan dag höll doktorn en flöjtkonsert i societetshuset, vartill 
inbjudningskort utdelades bland honoratiores. Hans betjänt 
bragte oss icke mindre än fem (alltså även ett åt mig !). 
Kapten gav betjänten en silverspecie och brände korten. Vi 
hade gärna smugit oss dit ändå men vågade icke. 


Sänkte vi nu blicken från det högsta till det näst högsta, 
så funno vi i handelssocieteten lille Tomson, blek och försagd 
men ingalunda föraktad. Några unga män, som kände 
hans firma, hade tagit gossen om hand och sökte med spel 
och dryckjom skingra hans svårmod. Förgäves. Pengarna 
från Göteborg hördes icke av. Kapten behandlade honom för 
varje dag allt hårdare och hotade att angiva honom för 
ortens länsman, som just var ägare till det hus, i vilket vi 

bodde. Men Tomson hade även andra sorger. En gång, då 
jag besökte honom i hans bostad, fann jag honom stående på 
huvudet i den där kofferten. Jag frågade, om han allt jämt 
hoppades finna pungen, men han svarade: 


Ack nej, jag söker min kära mors silverkors. Innan jag 
återfunnit det kan jag icke hoppas på någon ändring till det 
bättre i min förskräckliga belägenhet. Tänk sig själv, kära 
vän, hur jag har det ! I Falun väntar Hedda både på mig och 
på alla mina fästmansgåvor; här gormar kapten och hotar 
mig med länsman, och var kväll lägger jag mig full eller 
halvfull, ty jag kan varken säga nej eller stå för ett glas. Om 
jag bara visste, varmed jag förtörnat min kära mor, så skulle 
jag nog återfå mitt kors och allt bli bra igen. 


Så enfaldig var den stackars gossen. Men om hans hjärta 
kan ingenting annat än gott sägas, vilket bevisas av följande 
tilldragelse, som även belyser vår ställning och von Hanckens 
karaktär. Vi kommo till Iglinge på en söndag och näst 
följande onsdag var där bal för den bästa och näst bästa 
societeten. Vid middagstid kom den lille ceremonimästaren 
slinkande inom vår dörr för att invitera och taga sin dusör. 
Kaptenen, vars förhoppningar om ett gott mottagande av 
societeten ännu icke helt krossats, svarade att herr och 
fröken von Hancken skulle infinna sig. Sedan beslutet fattats 
blevo vi alla mycket oroliga. Kaptenskan gick till sängs 
med en vetebulle till tröst; Nora stridgrät och bad om förskoning, 
anande det värsta. Men von Hancken stod vid sitt 
ord. Själv hade jag endast allt för gärna gått med på balen, 
ty jag kan än i dag tävla med vilken dansmästare som helst 
fast ej i det nymodiga flänget. Men varken von Hancken 
eller min rock tillstadde en sådan djärvhet, utan blev det 
min lott att bland bondungarna vid fönstren kika in på ståten. 
Och våra värsta aningar besannades ! Icke en enda dans fick 
min Nora dansa, icke en enda kavaljer nalkades den plats, 
där hon, den älskliga flickan, satt uppkrupen just som en 
liten vit duvhona utan make. Dock måste jag säga, att icke 
ens dessa högfåniga sprättars dumdryghet skulle ha avhållit 
dem från ett det utsöktaste nöje, om icke von Hancken varit. 
Där stod denne förskräcklige, långe, magre, gule, ilskne karl 
mitt framför sin dotter, stel som en gärdsgårdsstör eller en 
skiltvakt på post, tuggande sina knävelborrar, rullande ögonen, 
ursinnig över dotterns försmädelse, vartill han dock 
själv var främsta orsaken. Under hela balen tog han icke ett 
steg från hennes sida. 


Nora, som visste, var jag fanns, stack då och då fram sitt 
lilla huvud och nickade så oförmärkt för att säga mig, att 
hon var vid gott mod och struntade i flärden. Men jag var 
ursinnig ända ned i hälarna: jag bet mig i fingertopparna, 
stampade och svor, så att bondungarna skyggt drogo sig 
undan. Då hör jag en viskning bredvid mig, som säger: 
"Herrn! Ser herrn, att hon sitter!" Det var Tomson. Vi 
betraktade varandra: han lika vit av harm som jag var röd. 
Plötsligt ihögg jag honom i axeln. "För böveln ! Herrn som 
är välklädd ! Spring ögonblickligen in och bjud upp !" Han 
stirrade mig stort in i ögonen. "Tror herrn, att jag vågar ?" 
"Visst attan vågar du!" skrek jag och duade honom för 
första gången. "Raska på bara, ty snart är det slut!" Han 
vacklade ett ögonblick, men satte av runt knuten och i nästa 
nu såg jag honom störta in i salen. Han steg fram och gjorde 
en oklanderlig bugning för Nora: den lilla skälmen såg åt 
mitt håll och blinkade. Själve von Hancken smålog hult och 
lade dotterns hand i Tomsons. 


Isen var bruten: en ung karl trädde fram och begärde 
vis-å-vis. Han kysste Nora på handen. Allt artade sig väl: 
man ställde upp sig. Då slank den otäckern kamrern fram 

och begärde sin dusör av Tomson, som ej var inviterad. Det 
blev ett uppskov: Tomson grävde förtvivlat i alla fickor och 
fint folk rynkade näsorna. Kaptenen kastade ett guldmynt åt 
slinken, som bugande drog sig undan. Dansen begynte och 
jag, min fåne, jublade ! Ack, vad hände ! Tomson kunde icke 
dansa. I sin ädla iver hade han glömt denna omständighet. 
Nora måste släpa honom med sig och så snart hon släppte 
sitt tag, stod han som en milstolpe. Man skrattade. Nora, 
redan i en annan kavaljers armar, borde ha instämt i skrattet 
och situationen hade varit räddad. Men den hjärtans ungen 
kunde icke fördraga Tomsons nesa, hon brast i gråt. Kaptenen 
rusade in i dansen, ryckte till sig sin dotter och öste 
ovett åt höger och vänster. Ceremonimästaren lät musiken 
tystna och under det att gästerna bildade häck, gjorde herr 
och fröken von Hancken en skymflig sortie. Vi lommade 
hem alla tre. Halva natten låg jag framstupa över golvspringan 
och sökte intala henne tröst. Men flickungen trodde 
sig vanärad för hela livet och grät bitterligen. Försynen 
skulle snart lära henne, vartill vi hava våra tårar. 


Under det att vi sålunda gingo från nederlag till nederlag, 
hade vi den förargelsen att se mamsell Arrenander triumfera. 
Den tjocka mamsellen med sina tre avsigkomna adoratörer 
ständigt i hälarna borde väl om någon ha gjort en 
löjlig figur och gjorde så också. Men drives bara löjligheten 
till sin spets, ger den en god position i samhället. Dessutom 
begagnade hon alla tillfällen att komma folk in på livet. 
General Bungenstjerna, en onkel till den vackra grevinnan, 
var ofärdig av gikt och fördes omkring i en liten kärra, 
dragen av sin betjänt. Betjänten insjuknade eller rymde, jag 
minns inte vilketdera. Vips var mamsellen där och erbjöd 
sin Olle som dragare. Olle fick dra och mamsellen fick "kära 
vännen" av generalen och "söta mamsellen" av grevinnan.




Av Lasse hade hon än större fördel. Han var en studerad 
karl, hade ett gott namn, vilket jag icke vill yppa, eftersom 
dryckenskap och andra laster bragt honom till tiggarstaven 
och slutligen på dårhuset. Mamsellen föreslog kamrern att 
Lasse varje söndagsmorgon skulle hålla en kort betraktelse 
i societetssalen. Vägen till Ömo kyrka var lång och förslaget 
mottogs med glädje. Ett stort ölfat förvandlades till predikstol: 
här tog Lasse plats och på en bänk nedanför tronade 
mamsellen just som en klockare med näsduk i handen. När 
församlingen infunnit sig sade hon: "Börja nu, Lasse !" och 
Lasse började. Han saknade icke snille men talade ojämnt, 
mumlade fram långa ramsor för att plötsligt lyfta vingarna 
till flykt. Mamsellen kände så väl hans ingenium att hon för 
varje gång kunde säga: "Ack, nu kommer det !" varvid hon 
lyfte duken till ögonen. Det skulle ha tett sig allt för löjligt. 
om icke karlens snille ryckt oss med. Så snart han slutat, dök 
han ned i tunnan och försvann helt oförmärkt genom lilla 
dörren. Om det skedde på mamsellens befallning vet jag 
icke, men säkert är, att hon fick mottaga tacksägelserna. Då 
snyftade hon: "Ack, ack, kära söta, nu är vi pannkakor allesammans! 
Låt oss dricka en tår av Emils kaffe; det gör så 
gott." Emil var hennes tredje tillbedjare, som försåg henne 
med det raraste kaffe och andra läckerheter. Och tack vare 
honom kunde hon i sin lilla jungfrubur i Slottet samla alla 
de förnämsta damerna eller åtminstone de gudliga. Ty fromhet 
och kaffetörst gå ofta ihop. 


Men allt under det att hon drog fördel av sina adoratörer 
eller "småttingar", som hon kallade dem, försummade hon 
ej att skaffa sig nya. Till på köpet var det de unga herrarna 
av bästa societeten hon lyckades fånga, vilket berodde därpå, 
att hennes fönster var beläget mitt under vicomtessens. När 
nu de unga herrarna för skams skull måste söka någon förevändning

 för sitt evinnerliga posterande, stego de fram till 
mamsellen och började en konversation. Goda tonen förbjöd 
dem att sedermera helt ignorera henne, utan måste de visa 
henne allehanda små uppmärksamheter, vilket--det må jag 
säga till hennes heder--var allt vad hon krävde av en tillbedjare. 
Om kvällarna flängde hon omkring i parken, uppklängd 
på sin karriol, dragen av den ettriga norrbaggen, och 
med det lilla pojkkräket slängande bakom sig. Då bytte hon 
hälsningar till höger och vänster och man kunde tro sig se en 
förnäm person, fast far hennes tjänt samman sina styvrar på 
skrot, lump, ben, talg, hudar och ull. Helt upp ur lanken kom 
hon väl aldrig men försmåddes heller icke av någon. 


Så försmåddes vi desto mera. Jag vet icke, vad vi hade 
gjort för att komma i en så löjlig och föraktlig dager. Pengar 
hade vi och väntade mera, namnet var ju icke det sämsta och 
icke heller uppträdandet. Jag tror att det var kaptenens förskräckliga 
misantropi som gjorde oss avskydda. Och då den 
icke grundade sig på någon stor och tragisk olycka utan blott 
på småting, fick den samtidigt ett löjligt skimmer. Jag hörde 
ofta folk viska: "Ack, de arma von Hanckens!" och så 
brusto de i skratt. 


Likväl hade kaptenen lyckats samla en liten kvällssocietet 
och nämner jag ett par namn skall man tro oss mitt upp i 
smöret. Där fanns till exempel en greve von Battwyhl och en 
baron Rosenhane, som stadigt rökte sina aftonpipor i vårt 
förmak. Men lägger jag därtill att de övriga kumpanerna voro 
Olle, Lasse och Emil, så förgår glansen. Battwyhlen var en 
tämligen ung man, ful som en apa och dum som ett spån. 
Han hade skingrat sitt fäderne på dumma upptåg och ställts 
under förmyndare. Rosenhanen var en den uslaste gubbe, 
snuskig och led. Han såg sig icke för god att krafsa på Noras 
dörr, men jag tror nog, att han ångrade det någonstans nere 

i vadorna. Han ägde trettiotvå anor, eljest ingenting, utan 
levde som parasit på Battwyhlens små tillgångar. Vad denne 
beundrade hos gubben vet jag icke, om ej hans laster. 


Ja, där sutto dessa aporna och bolmade ned vår stuga. Det 
talades icke mycket, utan suckades och stönades mest. Ibland 
hände det, att någon beseglade sina hemliga tankar med en 
högljudd svordom, och genast svuro de andra. Alldeles som 
då en hund börjar skälla alla bygdens rackor instämma utan 
att veta varför.


 




Det dröjde tre veckor innan vi stodo inför läkaren. Brunnen 
hade nämligen icke någon stadigvarande sådan, utan 
varje lördag morgon kom stadsfysikus Wurm åkandes från 
Wadköping och söndag kväll lämnade han åter orten. Hans 
rykte var sådant att själve arkiater Schulzenheim skall ha 
konsulterat honom anbelangandes en hög persons hälsa. 
Skickligheten var icke stor, då det gällde att ställa diagnosen 
eller kurera sjukdomen: men i prognosen var han en överdängare. 
Den han gav liv, han levde; och den han gav död, 
han var redan död. Också fanns det folk, som icke vågade 
träda inför honom av fruktan att få veta sanningen. I Wadköping 
skall han ha saknat nästan allt umgänge, ty rätt vad 
det var upplät han sin mun och sade: "Du lever icke året 
ut" eller "Ställ om ditt hus, du är nära däran". Och så blev 
det. 


Till det yttre var han en mäkta stor och fyrkantig karl med 
brett anlete och en riktig kupol till hjässa, alldeles kal. Över 
bröstet böljade ett svart skägg, som påstods vara färgat: ty 
fastän till åren kommen hade han icke ett grått strå. Ögonen 
doldes bak stora, mörka glas. Stämman var lågmäld och 
mjuk, nästan viskande, och då han skrattade lät det just som 
då en katt fräser, fast lenare. I Iglinge var hans mottagningsrum 
en lövhydda, som förnyades allt efter det lövet 
vissnade. Den låg vid ändan av en övertäckt vandringsbana, 
som förenade brunnshuset med "societeten" och som kallades

 "gröna gången". Här sutto sjuklingarna uppradade utmed 
kanterna från lördag morgon till söndag kväll, tålmodigt 
tuggande sin matsäck och bidande sitt tillfälle. Ty fastän de 
dagar i förväg anmält sig hos superintendenten, blevo de icke 
mottagna i tur och ordning, utan doktorn gick utmed raden 
och valde efter sitt tycke. Därvid satte han pekfingret för 
bröstet på sjuklingen och viskade: "Kom, kom, käre vän !" 
varpå han hastigt lufsade in i lövhyddan, följd av den utvalde 
på skälvande ben. Vid dessa tillfällen var han iförd en 
sid, svart kamgarnsrock, väl tillknäppt från hakan till fötterna. 
På händerna bar han vita vantar, vilka pådrogos ett 
nytvättat par för varje patient. Varje onsdag tvättade 
brunnskäringen tjogtals av dessa vantar, och det fanns fruntimmer, 
som fikade efter att få sörpla i sig tvättvattnet. 
Sådan är den mänskliga vidskepelsen. Käringen gjorde sig 
härav en skön inkomst. 


Första söndagen sutto vi där alla fem, men blevo förbisedda, 
som väntat var. Nästa gång sutto vi där både lördag 
och söndag, och framemot söndagskvällen hände det, att 
Wurmen stannade framför Nora. Genast reste sig von 
Hancken och sade: 


Jag är kapten von Hancken och detta är min hustru, min 
dotter, min son och min sons lärare. Men det är egentligen 
jag, som har orsak att klaga-

Och han begynte läsa upp alla sina krämpor, som han för 
bättre minnes skull hade uppskrivna på ett papper. Wurmen 
stod sten stilla under talet, varefter han slog kaptenen lätt på 
skuldran och yttrade: 


Jag beklagar kära vännens oerhörda lidanden, som äro 
enastående i medicinens annaler. Men jag kan trösta honom 
med, att han måste ha dött någon gång i början av nittitalet. 
Det är bara likbegängelsen som fattas.


Jag vet icke, hur det är vid andra brunnar, men vid Iglinge 
räknades det som en skam att icke lida av en anständig och 
farlig sjukdom. Folk fikar alltid efter medkänsla, och kan 
den icke vinnas genom dåd och dygder, får man, som vissa 
fruntimmer, dricka den suraste ättika för att förvärva ett 
anständigt maglidande. von Hancken hade förtröstat på sina 
fasliga sjukdomar och nu hörde han dem förhånas av själve 
Wurmen. Han utropade: "Även detta! Även detta!" Då 
brusto de kringstående i skratt, och som ofta händer på bedrövliga 
orter och vid sorgliga tillfällen, blev skrattet riktigt 
gällt och elakt. Vi skyndade hem, förvissade om att mer än 
någonsin vara föremål för allmänt åtlöje. 


Den kvällen bolmade kaptenen tyst sin pipa, men när det 
usla sällskapet avlägsnat sig och vi voro allena i förmaket, 
började han tala på ett så ödmjukt och saktmodigt sätt, som 
aldrig förr. Han sade: 


Min olycka har alltid varit mina olyckor. Carlander skall 
inte tro, att jag i mig ser martyrers och andra heroers like. 
Nej, jag vet nog, vilken fnasker jag är. Men när en hund 
gnäller, stryker man honom om nosen. Det ligger så till, att 
man gör det. En själasträng vibrerar i samklang med gnället. 
Ja, så är det. Men aldrig blev jag struken om nosen. Så 
snart mig händer en malör, strax ropas det: Ack, så löjligt ! 
Den gode Guden har förnekat mig de flesta naturliga företräden: 
det vet jag nog. Men varför skall han neka mig mina 
medmänniskors aktning och medkänsla ? Den dag jag hänger 
i ändan av ett rep, skall man skratta ihjäl sig. 


Så lät det den kvällen, men följande morgon var han ettrigare 
än någonsin. Vi brukade dricka brunn på tider, då 
övriga gäster voro sysselsatta på annat håll. Han befallde 
oss att påtaga våra bästa dräkter (jag hade visserligen bara 
en och de andra voro icke stort bättre rustade) och satte oss 



i marsch mot brunnen vid den rätta drickningstiden, som var 
klockan åtta. Vi tågade i gåsarad, kaptenen först, tungt stödjande 
sig på sitt spanskrör. Vid brunnen rådde trängsel, men 
han banade oss kavat väg, knuffande envar, som råkade stå i 
hans närhet. Då gumman fumlade med håven, slog han 
käppen i skranket och ropade: "Tag djupare! Det tunna 
flyter överst och det starka ligger på botten. Tag djupare !" 
Han tvang oss att dricka sex glas var och förde oss därpå 
genom hela parken fram och tillbaka under en timmas tid. 
Då och då stannade han och pekade på någon förbigående i 
det han alldeles högt yttrade: "Betrakta den där! Vilken 
uppsyn ! Han tror sig vara något !" Vid hemkomsten föllo vi 
i en hög, alldeles förbi av trötthet och blygsel. Kaptenen ensam 
höll sig upprätt och spankulerade omkring i förmaket, 
i det han frammumlade långa ramsor. "Jag skall visa dem, 
vem jag är! Just det. Vem är jag! Kapten von Hancken! 
En adelsman! En krigare! Just det. En fri medborgare! 
En bottenärlig karl ! Vem sätter sig på min näsa? Det vill 
jag se !" Vi fruktade för hans förstånd, men så snart gallan 
uttömts blev han åter lugn. 


Dessa scener upprepades varje dag under en veckas tid. 
Han blev allt mera uppblåst och arrogant och det var ett 
rent under, att han icke råkade ut för någon tuktomästare. 
Allt för gärna hade vi hållit oss undan men vågade varken 
trotsa hans befallning eller lämna honom allena. Vid ett tillfälle 
mötte vi vicomtessen och grevinnan Bungenstjerna. 
Kaptenen ställde sig i posityr, lyfte på hatten och kastade 
slängkyssar. De båda damerna veko förskräckt åt sidan: 
Nora ville sjunka genom jorden av blygsel. Men kaptenen 
knep henne i kinden och sade: "Du rodnar som en ros, mitt 
barn. Ja, ja, din far är gammal och dödssjuk--men åt könet 
min ridderliga hyllning ! Den där vicomtessen är just i min 

smak: hon är min favorit." Han lyfte nu också på peruken 
och torkade svetten av hjässan, och i det han såg sig omkring 
med livliga blickar, sade han: "Jaha ! Varför icke ? Låt oss 
bära vårt huvud högt, min kära von Hancken !" Man förstår, 
att då dylikt yttrades med gäll stämma, blev ackompanjemanget 
fnissningar och hånfulla anmärkningar. 


Vid ett annat tillfälle kom den beskedlige Tomson travande 
emot oss med hatten i hand. Kaptenen gav honom en 
ond blick och frågade efter pengarna. Han svarade, att de 
hade anlänt och att han just var på väg till vår bostad för att 
avlämna dem. Kaptenen befallde honom att lägga pengarna 
på förmaksbordet: Tomson invände, att han skulle göra det 
senare på dagen, då han kunde erhålla kvittens. Det gav 
kaptenen anledning att uppföra en scen. Han ryggade baklänges, 
grep en förbigående herre i armen, vinkade andra 
till sig, och i det han pekade på Tomson, utropade han: "Nej, 
hör nu hit, gott folk ! Är världen upp och ned eller är jag ? 
Den där karlen har bestulit mig och kräver nu kvittens på 
återlämnat tjuvgods !" Tomson tog till flykten och kaptenen 
fortsatte sin promenad, pösande och myndig. Men när han 
vid hemkomsten genomräknat summan minst tjugu gånger, 
blev han plötsligen spak och sade: "Mina skulder frånräknade 
återstår mig niohundratrettio riksdaler riksgälds. 
Strunt är strunt i alla fall. Jag önskar, att jag aldrig kommit 
hit. Inte får jag min hälsa åter och var skall detta sluta ?" 


För resten var hans kaxighet ingenting annat än ett försök 
att spela upp sitt mod till nästa sammanträffande med 
Wurmen. Han var rent obegripligt ängslig att hans sjukdomar 
skulle behandlas en bagatelle. En ledsam nolla var han 
till vardags, men av läkaren borde han med sina många 
stenar och andra krämpor kunna påräkna synnerligt intresse. 
När nu även det vägrades honom, kände han det som den 

svåraste orättvisa och blev topp tunnor rasande. Han lovade, 
att sticka sin käpp mellan benen på Wurmen, om han nästa 
gång ginge hans näsa förbi. Vi voro gruvligt ängsliga och 
väntade oss ett nytt och värre spektakel. 


Lördagen kom men ingen Wurm; han hade fått förhinder. 
Vi drogo en suck av lättnad. Söndag morgon begåvo vi oss 
till societeten för att åhöra Lasses betraktelser. Han var rätt 
i sitt ässe och talade så sant och uppriktigt, att våra ögon 
tårades. Klockorna i Ömo begynte ringa till högmässa, vilket 
ökade vår andakt. Bäst det var, urskilde jag mitt i klockklangen 
ett dovt ljud, just som ett avlägset åskmuller. Kaptenen 
lade sin hand på mitt knä och viskade: "Det är 
Wurmens kärra." Strax därpå rullade kärran förbi fönstren. 
Hela församlingen reste sig och strömmade ut, ty alla voro 
angelägna att få en god plats i "gröna gången". Det blev en 
förskräcklig trängsel: fruntimren gingo fram med klor och 
armbågar för att komma lövhyddan så nära som möjligt. 
Slutligen måste ceremonimästaren ingripa och ordna församlingen, 
varvid han gav oss den sämsta platsen längst bort 
i gången. Kaptenen yttrade helt beskedligt, att han nog finge 
vänta en vecka ännu eller två. Emellertid klagade han över 
ett begynnande anfall av stenkolik och vi voro beredda att 
föra honom därifrån. Då inträdde Wurmen. Jag har honom 
ännu för ögonen där han skred fram genom gången just som 
jag föreställer mig en kung på en hovbal. Fruntimren stöpo 
ljus till höger och vänster och även karlarna gjorde sina 
bästa bugningar. Wurmen nickade obetydligt: de stora, 
blanksvarta brillorna riktades än hit, än dit och jag tyckte, 
att han liknade ett fabeldjur, en Minotauros eller dylikt, som 
är ute på rov. Utan att ha stannat en enda gång nådde han 
fram till vårt ställe. Han dröjde ett ögonblick vid Nora, men 
vände sig strax därpå till kaptenen. Och nu gjorde han något, 

som väckte allmän förvåning och även--tror jag--avund. 
Han lade armen kring kaptenens skuldror och drog honom 
intill sig med en liksom öm och smeksam åtbörd. Och han 
sade: 


"Hjärtans käre herr von Hancken, följ nu med mig. Kom, 
kom !" 


Det var alldeles mot vanan. Kaptenen bugade sig djupt, 
men Wurmen stack armen under hans och de gingo förtroligt 
tillsammans gången uppför. Kaptenen kastade till 
höger och vänster de stoltaste och högfärdigaste blickar, han 
någonsin åstadkommit. Ja, dårskapen må icke förnekas: vi 
erforo alla en känsla av triumf, alla undantagandes den 
durne Adolphen, som visst blev rädd och pustade: "Ack, 
ack, där tog han pappakraken." Vi andra sträckte på oss, 
sågo oss omkring och mötte allas blickar. Detta räckte en god 
halvtimma, varefter Wurmen och von Hancken åter inträdde 
i gången. De gingo fram till vår plats; Wurmen tog 
Nora kring armbågarna och sade: "En sådan vacker flicka !" 
Till Adolphen sade han: "En sådan beskedlig gosse." Slutligen 
vände han sig till kaptenskan: 


"Kära fru von Hancken, här är mannen. Sköt om honom, 
sköt om honom! Ingenting är för gott åt den kära von 
Hancken." 


Därpå bugade han djupt och avlägsnade sig för att göra 
ett nytt val i raden. Vi sågo, att han använde den gamla 
ritualen, vilket ökade vår tillfredsställelse. von Hancken tog 
sin hustrus arm och vi lämnade "gröna gången", ledsagade 
av nyfikna och aktningsfulla blickar. Utkomna slogo vi oss 
ned på en bänk. Kaptenskan sade: "Du fick ändå företräde." 
von Hancken muttrade: "Jag visste nog, att jag skulle tämja 
honom. Han var hövlig, som du såg." Vi brunno av ängslig 
nyfikenhet, men frågorna stockade sig i munnen. Vi voro 

allena i hela parken och vi tego. Kaptenen ritade med käppen 
i sanden en etta, en tvåa, en trea, en fyra, strök ut och började 
på nytt. Brunnsgumman gick förbi; han pekade på 
henne och sade: "Betrakta gumman! Hur beskedligt hon 
går där och vankar ! Vad gammal kan hon vara ?" Vi gissade 
på hennes ålder: så tego vi åter. Äntligen hörde vi Ömo 
klockor ringa till utgång. Kaptenen steg upp och sade: 


Solen gassar skönt, men låt oss gå hem. 


Adolphen skickades upp att läsa sitt kapitel i bibeln. Vi 
andra samlades i förmaket. von Hancken tog sin hustrus 
händer. Jag såg, hur han med fingertopparna smekte hennes 
handleder, och denna förstulna smekning, ett minne av ungdomens 
förvissnade älskog, rörde mitt hjärta. Jag vände mig 
bort och jag hörde von Hancken säga: 


Kära hustru ! Ja, det är slut. Jag har blott några veckor 
kvar. 


Det blev varken rop eller gråt. Ack nej, det hade jämrats 
för mycket där i huset. Kaptenskan frågade: "Hur kan han 
veta det? Vad fattas dig?" von Hancken svarade: "Det 
fattas mig pengar till en operation, som endast kan utföras i 
Stockholm om ens där. Och även om den utfördes, skulle 
utgången vara oviss. Låt oss icke vidare tala om sjukdomar. 
Jag har haft nog." Han framtog sin skrivportfölj, där räkenskaperna 
förvarades, och slog sig ned vid bordet. Nora och 
jag skickades ut med Adolphen för att se på ståten. Det var 
nämligen midsommarafton. 


Alla de små husen voro smyckade med löv och blommor. 
Blott vårt stod kalt, ty von Hancken hatade löv och blommor, 
som voro ett tillhåll för ohyra och som vållade husröta enligt 
hans förmenande. Och mot husröta hade han tappert 
kämpat livet igenom. Adolphen skar sig en lövruska och vallade 
före oss. Han kom snart i det yppersta lynne, fäktade 

vilt med sin ruska och brummade förnöjt. Aldrig har jag 
mött så många vackra flickor som den dagen och aldrig har 
jag känt mig så sorgsen. Stor orsak att sörja von Hancken 
hade jag icke: men hans död skulle ställa mig på bar backe 
och den skulle skilja mig från Nora, kanske för alltid. 
Adolphens klumpiga krumsprång plågade mig. Kaptenens 
utmärglade gestalt var mig för ögonen och svor illa mot den 
feta pojkens fräcka välmåga. Jag fick den tanken att låta 
honom äta ihjäl sig eller åtminstone till magknip och olust. 
I kanten av parken låg en stuga, där brunnsgumman gav 
spisning. Vi begåvo oss dit och jag beställde fram filbunkar, 
stora som handfat. "Ät, kära Adolphen", manade jag, "ät, 
ät!" Där fanns folk före oss och flera kommo. Mamsell 
Arrenander satt där omgiven av gamla och nya adoratörer. 
Hon kom till oss med tre drypande feta voffellaggar. Jag 
avstod från min till Adolphens förmån. Andra människor, 
även sådana som vi alls icke kände, kommo fram till oss med 
andra godsaker. Alla frågade de efter den käre von Hanckens 
tillstånd. På några få timmar hade vi gjort ett i sanning 
förunderligt framsteg i societetens ynnest. Varför? Någon 
sade: "Jag har hört, att han skall vara döende." Runt omkring 
oss sågo vi ansikten med uppspärrade ögon och andäktiga, 
förvetna miner. Jag tyckte mig höra hundnosar vädra i 
luften. Man insöp vår lukt. Ett gammalt fruntimmer sade: 
"Blott en mycket svår och dyrbar operation kan rädda 
honom: och därtill saknar han medel, den beskedliga människan." 
Det blev ett hjärtligt suckande: några fruntimmer 
kramade och kysste Nora. Hon förändrade icke en min, 
yttrade icke ett ord. En annan sade: "Ja, det är sant, von 
Hancken har blott några veckor kvar." Hur visste hon det ? 
Adolphen började se sig oroligt omkring, men jag sade: "Ät, 
kära Adolphen, de goda människorna vill ditt bästa." Han 



snörvlade och åt. Äntligen bröto vi upp. Adolphen mådde väl 
men kände sig tung och skumpade mindre. 


Det aftnades och vi begåvo oss till dansen, som gick i det 
fria. Den kvällen blandades brunnssocieteten med nejdens 
ungdom. Grova drängarmar kramade de bräckligaste midjor 
och en tunn petitmaitre liksom försvann i en yppig bondjäntas 
famn. Ett lantligt hoppetosseri och dundrande svängom 
fingo ersätta de fina danserna. Det var just den kvällen 
efter mitt tycke: jag ställde Adolphen vid ett träd med bud 
att stå stilla och kastade mig mitt i med Nora i min famn. 
Huj, vad det gick! Men vi hade icke snott ett halvt varv 
kring planen, förrän vi plötsligt slaknade båda, stannade och 
stodo där så skamsna, att vi icke vågade se varandra in i 
ögonen. Vi larvade långsamt hem. 


Vid vår knut var ett helt käringmöte, vars förklaring gavs 
av Wurmens kärra, som höll utanför förstukvisten. Det var 
ännu en favör som även de allra högsta förgäves brukade 
eftertrakta ! Vi fingo sedan veta, att doktor Lesage förmått 
honom att göra ännu en undersökning. Resultatet blev detsamma, 
men kaptenen kände sig ganska smickrad och då 
Wurmen avlägsnat sig, funno vi honom vid gott lynne. Vi 
berättade, att folk efterfrågade hans hälsa och det ökade 
hans nöje. "Ja, ja", sade han, "man dör ju inte alldeles som 
en hund". Emellertid skickade han barnen till sängs--kaptenskan 
hade redan dragit sig tillbaka--; jag åter fick befallning 
att stanna i förmaket. Fast det var ganska god dager, 
tände han tvenne ljus och ställde på bordet. Där låg ett långt 
papper med anteckningar och siffror i kolumner. von Hancken 
pekade på papperet och sade: 


"Vi ha gjort ett överslag och jag behöver inte säga herrn 
att husets ställning är sämre än sämst. Denna resan var en 
dumhet, föranledd av ett fåfängt hopp om återvinnande av 

hälsa och krafter. Men vi ska inte tala om det. Vad herrn 
anbelangar borde han rätteligen utbekomma hela årslönen. 
Därhän sträcker sig icke min förmåga, utan jag bjuder 
honom, vad han har innestående eller i runt tal tjugufem 
riksdaler. Är han nöjd?" 


Jag betygade ödmjukt min tacksamhet. Årslönen var 
femtio riksdaler samt dessutom en dräkt till julen. Den hade 
jag aldrig fått. Gud vare mitt vittne, att jag i den stunden 
icke hyste några småaktiga tankar--men hur det nu var, 
måtte jag ha kastat en blick på min slitna rock, ty kaptenen 
slog sig plötsligt för pannan och ropade: "Dräkten, för 
pocker ! Den hade jag glömt. Vad säger herrn om denna ?" 
Han vände sig runt i det han höll upp frackskörten, så att 
jag skulle kunna granska härligheten både fram och bak, där 
slitningen är störst. Jag stammade någonting om att jag alls 
icke tänkt på dräkten, men han slog mig välvilligt på axeln. 
"Ungt folk tänker alltid på dräkten, det vet jag nog. Herrn 
ska ha den här, fast väl förståendes, först när jag icke behöver 
den." Han drog av sig rocken och provade den på 
min person: det befanns att vi hade samma statur. Då blev 
han själaglad, dunkade mig i ryggen och sade: "Kors så bra ! 
Nu gör jag rätt för mig och det har alltid varit min högsta 
tillfredsställelse Att göra rätt för sig, städa undan och hålla 
rent i sitt hus, det är vad en hederlig karl kan åstadkomma." 


Därpå befallde han mig att taga plats vid bordet. Han 
skulle skriva några brev, men smärtor i ryggen hindrade 
honom från att sitta framåtböjd, varför han önskade diktera 
dem för mig. Så skedde och jag skrev efter hans diktamen 
ett halvtjog brev. Adressaterna voro diverse höga 
personer, förnäma släktingar, forna gynnare, förmän i 
tjänsten, rika grannar med flera. Innehållet var ständigt 
detsamma: en ödmjuk bön att titulus måtte taga sig an von 

Hanckens hustru och barn. Ack, vilka ömkliga brev! Alla 
dessa människor hade jag hört von Hancken orntala med den 
största vedervilja, det djupaste förakt. Och nu ! Smicker bet 
smicker i svansen, superlativ stöp på superlativ i en majdans 
av flämtande artigheter. Och var och en av dessa herrar hade 
ständigt varit högsta och enda föremålet för en viss von 
Hanckens kärlek, beundran och vördnad; ett tänkesätt som 
delats av dess maka och inpräntats i dess barn. Jag kände 
ju den arma karlens ställning och uppskattade hans olycka 
att nödgas lämna hustru och barn i djupaste misär, likväl 
undgick jag ej att rycka till vid vissa uttryck och visa min 
leda. Han märkte det och sade: 


Carlander grinar ? Ja visst ! Men så är det, så går det, så 
blir det! Man balanserar icke sin stolthet genom tusentals 
olyckor. Och även om man gör, även om man bär huvudet 
högt in i det sista, så tvingas man dock att just vid gravdörrn 
göra sin sorti med en supplik. Skriv, han ! Får han 
bläck på fingrarna, så går det bort i tvätten. 


Jag skrev; och först bort mot midnatt var det färdigt. von 
Hancken förseglade breven med sitt sigill; han drog en suck 
av lättnad och gnuggade sina händer. 


Nu är det undanstökat, som var svårast. Jag har knäböjt 
inför mina likar och bett om barmhärtighet. Det var första 
gången jag tiggt och Gud ske pris också den sista. Vet han 
vad, Carlander, jag kommer att dö skuldfri och det har alltid 
varit min högsta ambition. Nu ser jag mina dagar an med 
ro, till den stunden kommer, då jag böjer mitt knä för den, 
som högre är. 


Han bad mig gnida ryggen, som värkte. Medan jag det 
gjorde sade han: "Carlander tänker bli präst och har redan 
studerat något. Jag skulle vilja tala med honom." Allt för 
gärna hade jag dragit mig undan, ty den stora olyckan med 

Carlanders "Theodice eller Wärldsförklaring" hade just 
som givit mig avsmak för teologiska diskussioner. Men min 
förlägenhet blev ännu större, när kaptenen yttrade: 


"Säg, Carlander, hur kom det sig att han den där olyckliga 
aftonen i Sutre kallade mig greve? Det har jag ofta undrat 
över." 


Sanningen att säga, skulle det högeligen förundrat mig om 
herr von Hancken icke undrat över den saken. Men giva den 
en antaglig förklaring utan att blotta min dårskap kunde jag 
icke och nöjde mig med att gnida handen het mot hans rygg. 
Lyckligtvis tycks han icke ha väntat något svar utan fortsatte: 
Det vill jag säga honom Carlander, att han den gången 
blott kom med en halv osanning eller mindre. Ty om jag 
skulle födas som greve eller ej, det hängde på ett hår, bokstavligen 
talat. 


Och nu förtalde han en kostlig historia, för vars sanning 
han själv får borga. Min tro är, att han läst den i en bok eller 
hört den berättas om någon annan, fastän han nu i sin begynnande 
själsro knöt den vid sitt liv. Så här löd den: 


von Hanckens far var av den grevliga släkten, hans mor 
en borgardotter från Stockholm. Grevens kärlek skall dock 
ha varit så sann och uppriktig att han högtidligen lovat sin 
flicka äktenskap, efter vilket löfte hon gav honom sin person. 
En dag då de unga sutto kärligt tillsammans, hände det sig, 
att någon oförmodat inträdde i rummet, varvid greven hastigt 
sprang upp. (Vilket i och för sig icke skvallrar om ett 
gott samvete och redliga avsikter.) En hårlock, som fastnat 
vid hans uniformsrock, slets lös från flickans huvud, förorsakande 
en svår smärta. För att trösta henne lovade greven 
att bevara locken som ett evigt minne. Flickan sade: "Ack, 
du kastar nog bort den. Eller gumman i ditt kvarter städar 
undan den med soporna." Greven bedyrade, att han skulle 

gömma reliken så väl, att ingen människa på jorden skulle 
kunna finna den. Flickan sade: "Lova det på din salighetsed." 
Han lovade, men genast föll flickan över honom 
med allehanda förebråelser. Hur kunde han lova någonting 
så orimligt ? Var skulle han finna ett sådant gömställe ? Där 
såg hon, vad värde hans löften och eder hade ! Där blottade 
han sin karaktär ! Med mera sådant som en svartsjuk flicka 
kan finna på. Greven sökte värja sig med ett skämt och sade: 
"Jag vet råd ! Jag klättrar upp på Klara kyrktorn och gömmer 
locken i näbben på tuppen." Det var tillräckligt galet 
tyckte han; men flickan tyckte, att härigenom skulle hon 
sätta hans trohet och kärlek på prov. Och hur den arme greven 
slingrade sig, ansattes han så ihärdigt av flickans förebråelser 
och anspelningar på trolöshet och feghet, att han 
slutligen med sammanbitna tänder och förbittrat sinne gav 
sig till att kliva och klänga uppför Klara kyrktorn. Upp kom 
han och ned kom han och locken skall han ha stoppat i näbbet. 
Men när han väl fått jord under fötterna och just som den 
tokiga flickan ville falla i hans armar, vände han henne 
ryggen och såg henne aldrig mer. Detta var anledningen, 
varför von Hancken ej föddes som greve; och detta berättade 
han mig med djupt och suckande allvar. 


Vidare sade han: 


Därför är det sant och alls inte skämt när jag brukar säga: 
Min lycka hänger på ett hår i Klara kyrktorn. Mina olyckor 
begynte redan i moderlivet med den allra största. Ty hade 
jag fått min grevekrona och de grevliga domänerna, så hade 
jag blivit en annan människa. Min natur är icke dålig, men 
ett strävsamt och tungt liv från begynnelsen har förkvävt 
varje stort anlag. Mången gång, då jag läst min Plutark eller 
andra levernesbeskrivningar, har jag tänkt: Även du hade 
kanske blivit en stor man om du icke varit så eländig. Och 

de åren då denne Bonaparten begynte sin lysande bana, hade 
jag så underliga funderingar, att folk skulle ha baxnat, om 
jag yppat dem. Och vad gjorde jag under tiden ? Kämpade 
med den förbannade husrötan, lade nytt tak på stallet, brände 
tjära och botade Adolphen för kikhosta. Inte stort mer, det 
försäkrar jag herrn. Men sådant föder bittra tankar, Carlander, 
bittra tankar. Vår Herre har aldrig riktigt förstått 
mig. 


Han tackade för gnidningen och begynte spankulera omkring, 
under det att han då och då lossade och avlade ett 
plagg eller någon av de otaliga lindor, som tyckte utgöra 
största parten av hans lekamen. De livliga tankarna gåvo 
honom en synbar lätthet i kroppen; han rörde sig allt kvickare 
och med många åtbörder och grimaser. Dem kände jag 
rätt väl, fast de förut varit stumma. Nu följdes de av ord, 
som förklarade deras innebörd. Bland annat sade han: 


Jag försäkrar Carlander, att jag skulle ha blivit en kavaljer 
av klaraste kristall, om icke omständigheterna gjort 
mig till en drummel. Ty där fanns stora anlag för en fin och 
nobel courtoisie, ett legärt och ridderligt umgänge med könet, 
vilket jag tillskriver mitt grevliga Iblod, som ingen kyrktupp i 
världen tar ifrån mig. Jag har aldrig läst en fransk roman 
utan att fälla hemliga tårar vid en imaginär grav. I den 
graven låg chevalier de Hancken ! Hurudan blev min lott ? 
Vid trettio års ålder hade jag icke känt annan kvinnlighet än 
några lusiga slinkor. Vid trettiofyra gifte jag mig med fru 
von Hancken. Av kärlek visserligen--dumt nog för resten ! 
--men vilken kärlek! En vadmalsamour, min herre! Ett 
slitstarkt vadmal, som räcker ännu, dess värre! Och med 
vilka har jag umgåtts ? Med grova knektar, dumma bassar, 
med svin, höns, får och kossor. Hurudan blir då conduiten ? 
Jo, sådan att jag skäms. Men de naturliga anlagen röjs i 



mina drömmar. Där umgås jag med grandseigncurer och 
grandes dames. I drömmen, ja! Men det vakna har Vår 
Herre förfuskat. 


Han gjorde några piruetter för att visa mig sin hållning. 
Och den var nog god. Men då nu allt flera lindor avlagts 
tyckte jag mig, sanningen att säga, se ett skelett dansa i det 
blandade ljuset från två snedbrunna rykande dankar och 
sommarnattens bleka sken. Jag gjorde en åtbörd för att taga 
farväl, men han lade händerna på mina axlar. 


Kära Carlander, sade han med jämmerlig röst, hav lite 
tålamod. Natten är lång. Kroppen värker. Själen värker. 
Ack, vilken själ ! Den har brunnit för frihet och rätt ! Den 
har brunnit för alla mänskliga dygder utan undantag. Jag 
har hatat våld och väld, lismeri och kryperi, intrig och kabal. 
Jag har älskat folket, jag har hatat tyrannerna. Hur ofta har 
jag icke velat gjuta mitt blod för något stort. Och en gång 
var jag nära däran. Märk, Carlander, hur Ödet gäckat mig 
i stort som i smått. Jag, jag själv, von Hancken, befann mig 
i Stockholm närmare bestämt i ett hus vid Oxtorget samma 
natt, samma timma, ja, samma sekund som tredje Gustaf föll 
för frihetskulan! Och än mer! Tre timmar före händelsen 
gick jag förbi kungliga slottet över Norrbro och tätt utmed 
operans murar. Vad ger han mig för det? Jag kunde ha 
hållit det vapen, som befriade fäderneslandet. Men jag 
gjorde det icke. Nej, varför ? Av den simplaste orsak ! Ingen 
hade anmodat mig. Ingen hade sagt ett ord om saken eller 
ens antytt den i min närvaro. Jag kom från landsorten, där 
kungen var älskad som en far. Hur kunde jag veta, att han 
var hatad i Stockholm. För resten tar jag visst inte kungamördaren 
i försvar; tvärt om var jag bland dem som spottade 
på honom. Han led ett välförtjänt straff. Men ett lika 
hårt fast oförtjänt straff är det att dö av brist på medel i en 

usel sjukdom, då man så ofta som jag har tänkt sig en död 
på ärans fält. Förstår han mig, Carlander? 
Nej, svarade jag uppriktigt. 
Han sade: 
Det gör också detsamma. Låt oss röka var sin pipa, men 
alldeles tysta ! Give Gud att jag icke väckt min stackars 
hustru !


 




Men tystnad var för von Hancken ett olidligt tillstånd och 
snart hörde jag åter hans gnatiga röst. 


Jag är en eländig man, Carlander. Hela mitt liv har varit 
spöslitning från det jag liten var. Gjorde jag fuffens, hoppade 
och sjöng som andra småpiltar--vips var någon där 
och knuffade mig i gatan. Därvid slog jag alltid näsan, som 
ju är något lång, och blodade ned mina kläder. Då grät jag, 
och då fick jag leva. Så snart jag surade fick jag leva, men 
munter fick jag icke vara. Helst skulle jag blunda. Min dag 
var natt. Jag hörde andra tala om lätta nöjen, om flickor, om 
trallallala! Bä! Jag var för sur. Mina vägar förde alltid 
bort. Jag gick in i ett benhus, då jag ännu hade kött på benen. 
Andra blevo mätta på nöjen; de lade sig i bakhåll och föllo 
över mig. Dumme Hancken, dumme Hancken ! Det var också 
ett nöje. Varför ? Allt lätt och lustigt och muntert gjordes till 
pilar mot mitt bröst. Hörde jag skratt, alltid var det åt mig. 
Vi unga gradpasserare hade en klubb, som kallades Asmodeusklubben, 
därför att vi enligt statuterna skulle gå illa åt 
alla äkta män. Där hölls en bal. Jag infann mig med tvenne 
vackra mamseller, som lågo mig lika om hjärtat. Min uniform 
var splitter ny och jag hade offrat min sista skilling. 
Nu skulle jag göra mig gällande. Vi hade utsett till offer en 
gammal narr med ung hustru. För henne skulle jag spela 
efter överenskommelse. Jag trodde mig vara en kaxe. Jag 
gör ett knäfall. Då grips de båda mamsellerna av svartsjuka, 

de springa fram och rycka mig i vardera rockärmen. Vad 
händer ? Uniformen faller sönder i alla sina delar, från ovan 
till nedan. Den var tråcklad och icke sydd. Förklara det! 
Hade hin farit i skräddaren eller var det en komplott ? Men 
det stred mot statuterna, herrn ! Undra på att jag blev vresig. 
Jag blev som en morrande hund. Vad jag fick, det morrade 
jag mig till. De kastade något åt mig för att jag skulle tiga; 
men aldrig det jag ville ha. Då jag gick i min hustrus hem 
för att fria, var det en syster det gällde. Hon var vit och 
mjäll I huden och sval som en dörrpost, att luta pannan mot. 
Vi voro tre om henne och jag gick emellan och morrade. Då 
kastade de till mig den här. Och hund som jag är, spärrade 
jag genast upp käften. Hon är grov och gnetig, knottrig i 
huden som en plockad gås. Bä ! Det hade ingenting betytt, 
om jag hållit av henne. Men jag höll inte av henne. Jag gifte 
mig av kärlek men inte med den, jag höll kär. Det är det 
löjliga med mig. 


Han återtog sin promenad från vägg till vägg, och allt 
under det att han bolmade hiskeligt ur sin långa pipa, vars 
huvud släpade efter honom på golvet, talade han oavbrutet. 


Den där Asmodeusbalen, sade han, den glömmer jag 
aldrig. Där stod jag nyss så grann i min färska uniform och 
nu i bara underkläderna, som sällan äro visibla, det vet man 
ju. Och så har det alltid varit. Bäst jag tyckt mig stor och 
liksom vidgat bröstet till ett andedrag, strax var jag mindre 
än minst. Den tid jag gjorde tjänst, satt jag mestadels på 
högvakten. Så snart någon högre officer skulle inspektera 
regementet, skickades jag i arrest. Kan herrn säga varför? 
Alla malörer skrevos på mitt konto. Och likväl var jag flitig 
som en myra och hade vackra talanger. Jag visste, att jag 
var född till stora ting, men jag visste icke till vilka. Jag har 
tecknat, målat, musicerat, politiserat och inventerat. Jag har 

skrivit en traktat rörande Polens affärer och en annan rörande 
kaffedrickandet. Jag har odlat kaffe, tobak, vin, 
sockerrör
erhålla det ringaste resultat eller ens någon uppmuntran från 
det allmänna. Kan herrn säga varför? Nej, alla mina talanger 
ha förkvävts. En enda gång har jag rönt ett oförbehållsamt 
erkännande och det av herr landshövdingen själv, 
som behagade yttra: Herr von Hancken är en verklig filosof. 
Jag hade nämligen visat honom en råttfälla av egen invention 
och var den så inrättad, att det kloka djuret, sedan det fastnat, 
åter kunde gillra fällan genom att trycka på en fjäder. 
Jag räknade med dess naturliga benägenhet att vilja locka 
andra i samma fälla och däruti misstog jag mig icke. Nåja, 
så fick jag då heta filosof av herr landshövdingen. Men det 
är också allt. Och nu skall jag dö. Kan herrn säga varför ? 


Han stannade framför mig och med en blick, som gjorde 
mig ansvarig för allt, sade han: 


Det står skrivet: O död, du gör den torftige väl. Men det, 
ska jag säga herrn, är ett stort misstag. Så snart en fattig fan 
dör, ropas beskäftigt: Ack, så barmhärtigt ! Eä ! Man unnar 
honom icke ens livhanken, det är hela barmhärtigheten. 
Bland alla mina olyckor räknar jag denna som den största. 


Försagd anmärkte jag, att vi alla skola den vägen vandra. 
Men han snäste mig. 


Bä och återigen bä, min käre Carlander ! Vad angår det 
mig vart herrn och de andra vanka ? Nu är det jag, som skall 
dö. För alla de tråkigheter jag haft, hade jag åtminstone 
väntat mig ett långt liv som ersättning. Men därav blev intet. 
Nå, det skall antecknas. 


Han gick fram till bordet och snoppade ljusen. Och då vi 
nu riktigt tätbolmat rummet, såg jag honom just som en 

skugga i röken. Ur skrivportföljen framtog han en bok i 
kalvskinnsband. 


Den här, sade han, kunde vara något för Carlander att 
ögna i. Andra skriva upp sina utgifter, sina växlar, sina 
fordringar och skulder, korteligen sina mellanhavanden med 
nästan. Men vem för bok med Vår Herre ? Det glömmer de, 
stollarna. Men icke jag. Se, här står tryckt med guldbokstäver: 
Ordning och Rättvisa. Det är icke någon admonition 
åt Vår Herre--gubevare mig väl--bara en liten påminnelse. 
Detta reskontra upplades anno 1768, då jag vederfors 
en stor orätt, i det min kära faster och fostermor, fröken 
Fredrika von Hancken, gjorde mig arvlös blott för det jag 
kallat gumman en gammal sillfördärverska. Hon hade nämligen 
bjudit mig den fisken i skämt tillstånd och serverad 
med löksås, som jag icke tål. Ja, varför gjorde hon det, Carlander 
? Där gick trettiotusen riksdaler banko, märk banko ! 
Vartill kommit fyratusen i omkostnader för arvsprocessen. 
Nu börjar herrn inse, att man skall skriva upp ! Trettiofyra 
tusen plus räntor efter tre procent är en vacker början. Sen 
fortsätts det sida upp och siia ned, tills datum 284 sidor. 
Och ändå har jag icke fäst mig vid småsaker. Då suggan 
våren 94 låg ihjäl nio de grannaste kultingar, antecknades 
icke en skilling. Ty sådant kan hända en var, så illa som de 
djuren äro skapade. Men när en kråka faller ned i skorstenen 
och förorsakar en eld, som spräcker hela muren, då 
får Vår Herre ursäkta att jag icke är med längre. Ty sådant 
händer bara von Hancken. Å andra sidan har jag Honom till 
godo upptecknat minsta fnyk, som kommit mig till del. Dock 
icke livet, eftersom det skall återlämnas. Eljest allt efter 
markegångspris eller andra officiella beräkningar. Och där 
sådana icke stått till buds, har jag prövat värdet efter bästa 
förstånd. Min kära hustru sattes på själva bröllopsdagen till 



tiotusen riksdaler eller med utstyrsel och hemgift sjuttontusen 
sexhundra. Nötning och sjukdom ha sedan tvungit till 
avskrivningar. Andra poster ha ju stigit. Nora satte jag i 
förstone blott till femtusen; nu är hon värd tjugu och blir 
giftet gott, ökas det. Adolphen som gossebarn sattes från 
början till tjugu. Och den siffran har jag aldrig velat ändra. 
Nåväl, Carlander, vid sista bokslutet, som alltid göres på 
lilla julafton--ty det är just som att få en klapp--skrev 
jag mig till godo i runt tal trehundratusen riksdaler specie 
eller sjuhundranittioåttatusen riksdaler banko eller tolvhundratusen 
riksdaler riksgälds. Det är, vad han är skyldig 
mig, Vår Herre. Vad sägs om det ? 


Jag kunde icke annat än förvåna mig över hans fräckhet 
att gå till rätta med Vår Herre, och det sa jag honom. Han 
mumlade: bä, bä. Det där bräkandet var nytt för dagen och 
tycktes ersätta de fasliga kötteder, som eljest späckade hans 
tal. Han sade: 


Tror herrn, att jag ämnar stämma Försynen till tings? 
Ånej, inte när man fört elva processer, av vilka nio förlorats. 
Och de ibåda vunna gåvo mig icke en skilling. Men jag vill 
visa, att det är jag, som skall stånka och inte Han ! 


Han satte sig vid bordet, rak i ryggen, kantig och platt 
som en bräda. Med stel hand införde han ännu en post i 
huvudboken: en förtidig död. Men när han skulle bestämma 
dess värde, föll pennan ur hans hand och han blev sittande en 
stund, styv och stilla. Plötsligt for han upp, lyfte båda armarna 
och knöt dem i kors över ansiktet. Han mumlade 
mellan tänderna: 


Jaså, man skall dö nu? Verkligen, verkligen? Å, verkligen 
! Å, jag säger bä ! Jag säger bara: Ibä, bä ! 


Då han åter vände sitt anlete mot mig, skrämdes jag av 
dess osaliga och förvirrade uttryck, som tycktes hota med 

någon förtvivlad gärning. Men det skräckinjagande uttrycket 
förflyktigades snart och jag såg åter den sure von 
Hancken med dess bleka, gulsprängda ögon, dess bittra mun 
under slaka, glesa knävelborrar. Jag sökte trösta honom med 
några allmänna ord, men han avbröt mig med ett ljudligt och 
långdraget: 


Bäää--bääää-

Och han sade: 


Varför står jag här till åtlöje inför herrn, som bara är en 
lurk ? Det sker mig orätt och jag vill ha rätt. Köttet är borta, 
huden är vissen, tänderna falla, benen knastra som bräckta. 
Säg mig, herrn, varför? Skall jag höra smädelser och hån 
till min död och dö som ett lumpet hjon ? Nej, jag skall täppa 
till munnen på dem, ty rätt är rätt och jag har rätt. Nu dör 
jag emellertid som herrn vet. Wurmen har sagt det. Han tog 
mig i famn och jag såg på blotta grinet vad komma skulle. 
Det är svårt att överraska mig nu för tiden. Jag är van vid 
förtret. Jag tror icke ens att Vår Herre skall lyckas. Och 
minns ! Att när ni nu står där, ni andra, och glo ned på 
kistan, så minns ! Att då knyter jag näven ! Jag ger mig inte. 
Jag knyter näven så här. Betrakta ! 


Han knöt mycket riktigt sin näve, knotig som en fågelklo, 
och sträckte den fram mot mig. Tyvärr gjorde han det med 
sådan kraft att min näsa fick en försvarlig törn. Jag skall 
alltid blygas över vad som nu skedde. Mannen var svag och 
jag hade nyss med deltagande lyssnat till hans dödsbetraktelser, 
som huru förvirrade och enfaldiga de än voro, likväl 
inneburo en ömklig själs klagan. Icke förty drev jag honom 
pa örat. Våld mot min näsa har alltid försatt mig i raseri, så 
att jag fäktar blint. Aj, för pocker ! skrek jag. Och innan jag 
visste till mig, låg von Hancken på golvet i en oreda av 
bindlar och lindor. Förskräckt och ångerköpt böjde jag mig 

ned över honom, framstammande några ursäkter. Han korsade 
armarna över huvudet, som om han väntat nya slag och 
mumlade: Aj, aj ! Väck bara inte min hustru ! Aj, aj, det här 
var en svart historia. 


Jag fick honom på benen. Till min förvåning gjorde han 
mig icke några förebråelser, fnös blott och huttrade. Grova 
snarkningar från kaptenskans rum övertygade oss om hennes 
trygga sömn; men från fönstersidan tyckte vi oss förnimma 
ett gnisslande ljud. Jag skyndade dit och såg en karl 
väl svept i sin kappa stryka förbi vår knut. Jag igenkände 
den franske doktorn. von Hancken sade: 


Ack, den kanaljen, jag är skyldig honom fyrahundra riksdaler. 
Det är en genomusel karl. Den där vicomtessen är 
hans maitresse, var säker på det, Carlander. Jag önskar, att 
han hade min kolik. 


Just som han uttalade denna fromma önskan, knackade 
fransmannen på vår dörr. Kaptenen tecknade åt mig att vara 
stilla, men fransmannen trummade allt hårdare. Jag gick ut 
i förstugan och gläntade en smula, som man gör om natten. 
Genast ryckte han upp dörren och sprang trots mina invändningar 
rakt in i förmaket. Ach was, mumlade han, i det han 
sköt mig åt sidan. Inga kapricer ! Jag har brått. 


Jag dröjde något i förstugan, oviss om vad jag borde göra. 
Men nyfikenheten blev mig för stark och jag smög in i förmaket. 
De båda herrarna stodo framför bordet. Lesage hade 
avlagt sin kappa och var som alltid präktigt klädd, fast efter 
gamla modet. Bredvid honom gjorde kaptenen en ömklig 
figur, där han stod som ett benrangel i halvt lossade lindor. 
Han genombläddrade en sedelbunt allt under det att han 
stammade: 


Se här ! Hundra specie gör fyrahundra riksgälds. Jag är 
fattig men ärlig. Tro mig, bottenärlig. Ack, Herre Gud, det 

återstår mig icke annat i livet än att vara ärlig. Men det 
är jag. 


Och han räckte doktorn sedelbunten, som opåsedd stoppades 
i barmen. Lesage fattade hans händer. 


Herr von Hancken, sade han, det är sant att jag nödgats 
återfordra mina pengar. Men inbilla er inte, att ni blir mig 
kvitt. Man gör icke en sådan persons bekantskap utan att 
söka draga all möjlig fördel därav. Åtminstone skulle det 
aldrig falla mig in. Jag har icke uppsökt er vid denna timma 
och mitt under själva Sankt Johannisnatten blott för några 
lumpna riksdalers skull. Jag har kommit för att vädja till 
edert ädelmod. Rent ut sagt--jag ställer mig under ert 
beskydd. 


Under mitt beskydd? upprepade herr von Hancken och 
såg så hjärtans flat ut, att jag flinade till. Lesage gav mig en 
ond blick, men fortfor med samma milda, behagliga och 
liksom susande röst: 


Det finns oss emellan ett brodersband. Herr von Hancken 
har säkert undrat över min karaktär och kanske i mig sett 
en slät kanalje, en riddare av blå dunsten ? Det är till en del 
sant. Jag är, vad man på mitt modersmål kallar un aventurier. 
Och vad är då en aventurier ? Helt enkelt en mycket 
beklagansvärd person, en människa som ramlar ur olycka 
i olycka. Vågar jag icke säga, att vi äro bröder ? 


Vad olyckor beträffar, genmälte von Hancken och sökte 
förgäves dra till sig sina händer, så är jag kanske den 
främste, åtminstone vid denna brunnen. Men de blå dunsterna 
lämnar jag åt herrn. Jag har inte snutit skräddarn på en 
skilling fast skomakarn truga, som man säger. För resten 
skulle jag just vilja veta, vad herrn har att klaga över, som 
är en ung, rask karl och som rör sig med stora medel ? 


Ack, herr von Hancken, suckade Lesage, min levnad är 

för växlande att i korthet skildras ! Jag har besökt många 
länder, befarit många hav och varit inblandad i de största 
saker. Jag hade säkert blivit en mäktig man, om det icke beständigt 
gått mig illa. Åtta år har jag tillbragt på fästning-

På fästning! stammade kapten och gjorde sig hastigt lös. 
Säger herrn, att han suttit på fästning? 


Var skulle jag eljest fått min bleka hy? frågade Lesage 
med en viss stränghet. Tror min herre, att jag är en karl, 
som bleknat i laster? Jag har knackat fler stenar än ägg i 
min dar. Och likväl var detta det minsta. Alldeles som herr 
kapten tre gånger genomgått kopporna och är ännu vid liv, 
så har jag tre gånger dömts till repet, två gånger till kulan 
och en gång till giljotinen. Men för varje gång blev jag 
endast mera pickhågad på livet och så att säga segsliten. 
Denna stuss--han slog sig på låret--har valkats av galärers 
svettdrypande bänkar. Dessa handlovar, dessa anklar 
ha sargats av bojor. I Algier blev jag vid ett remarkabelt 
tillfälle kastrerad-

Kastrerad ! skrek von Hancken. Fy för fanken! Det var 
då en faslig olycka ! 


Lesage skakade på huvudet: 


Jag räknar den bland de mindre. Ej längre slav under 
mitt kön, har jag uträttat stora ting, som i sin tur åsamkat 
mig stora lidanden. Men jag vill icke trötta herr kapten med 
en förteckning, som skall synas futtig bredvid hans egen. 
Vad jag redan anfört, torde berättiga mig att utan skryt göra 
ett påstående. Jag påstår, att jag varit en mycket förföljd 
man. 


Jo, det vill jag lova, mumlade von Hancken och hans gulglimmiga 
ögon glittrade, kanske av avund, kanske av skadeglädje. 
Samtidigt kände han sig en smula kuslig, skulle jag 
tro. Ty det gjorde jag och vi drogo oss så smått mot kaptenskans

 dörr, som liksom lugnade oss med sina trygga 
snarkningar. von Hancken sade: 


Med herrns tillåtelse går jag och lägger mig hos min kära 
hustru. Herrn är visst beklagansvärd, men något broderskap 
oss emellan blir det inte tal om. Gud ske pris, jag har aldrig 
suttit på fästning eller något ditåt och fy för pocker att vara 
en snöping ! Nej, attan heller ! För resten kan jag just undra, 
om inte herrn förtjänt alla de där olyckorna? Vasa? Därpå 
hänger det ! 


Lesage tog ett steg tillbaka, och i det han kastade kappan 
över axlarna och draperade sig på ett majestätiskt sätt, blickade 
han milt men allvarligt på herr von Hancken. 


Jag är icke så blind och galen, sade han, att jag tror några 
lidanden oförskyrda här i världen. Vart och ett har sin orsak, 
som åter är grundad i vår karaktär. Eller tror Ernst Carl 
Adolph von Hancken att hans obestridliga och ovanliga 
olyckor äro ett verk av slumpen ? Eller kanske av djävulen ? 
Tror han att hat, hån, hämnd,,, begabbelse och förföljelse omvälver 
en man, som ej genom stora egenskaper gjort sig förtjänt 
därav? Har herr von Hancken någonsin mediterat 
över sina olyckor och deras grunder ? 


Jag har aldrig gjort annat, påstod kaptenen med full 
sanning. 


Lesage smålog medlidsamt. 


Men har ingenting förstått? Har icke förstått, varför 
man redan i moderslivet berövade honom rang och gods? 
Varför man misshandlade honom som barn och utsatte 
honom för de farligaste sjukdomar? Varför man sökte inpränta 
i honom, att han är ett fördömt fårhuvud? Varför 
man beständigt satte honom i arrest och hindrade hans befordran 
? Varför man aldrig lät honom vinna sina processer, 



vilket ju dock hade varit en lätt och billig sak? Han har 
ingenting förstått? 


Nej, inte ett dyft, medgav von Hancken. 


Gott, herr von Hancken. Det är hög tid, att någon avslöjar 
denna hemlighet. Jag skall göra det. Herr von Hancken - ni 
är fruktad ! 


Fruktad? upprepade kaptenen och tappade käken. 


Fuller väl vet jag, att man bör akta sin husbonde eller åtminstone 
visa honom aktning. Men den gapande, tandlösa 
munnen och den fåraktiga minen hos denne fruktade herr von 
Hancken vek alldeles ihop mig som en fällkniv. Lyckligtvis 
märkte de båda herrarna ingenting. Kaptenen stirrade på 
Lesage, och doktorns blanka, svarta stenkulor till ögon stirrade 
oawänt tillbaka. Slutligen framstötte herr von Hancken 
ett riktigt jämmerligt: bäää. Men Lesage upprepade 
flera gånger med entonig röst: 


Ni är fruktad! Ni är fruktad! 


Därpå flöt hans svada ånyo. 


Ack, herr von Hancken, det är icke de små människorna 


Ödet och hopen förfölja! Jag vet det bäst, jag, som lever 
på ständigt flyktande fot. Vad är det jag ser, då jag betraktar 
er ? Med all aktning sagt--jag ser en eländig gubbe, med 
lyten och vank, snuskig och krank, föraktad och pank, dum 
som ett spån och stum som ett fån. Har jag icke rätt? 


Jo, jo, jo, mumlade den arma pappakraken. 


Vilken yngling måste ni icke ha varit för att bliva en sådan 
gubbe ! Vilka anlag måste icke ha kvävts i sin linda ! Vilka 
dygder måste icke ha utrotats! Vilken ädel stolthet måste 
icke ha krossats ! I varje ansiktets rynka läser jag en skändlighet. 
Man har krossat er, därför att man fruktat er. Och 
man har fruktat er--vet ni varför ?


Nej ! Nej ! sade kaptenen och gapade förvetet. 


Lesage yttrade: 


Ni är genomhederlig, bottenärlig och urredbar, herr von 
Hancken. 


Kaptenen suckade djupt och plötsligt rätade han ryggen 
och lyfte huvudet, som hängt just som frukten på en vissen 
stjälk. Han sade:

Det är jag. Och därför dör jag som en tiggare och lurk. 


Ingalunda ! inföll Lesage. Herr kapten har på långt när 
icke sett slutet. Varje dag medför nya utsikter. Det är ett 
kostligt ting att draga oket i sin ungdom och övergiven, försmädad 
och kindpustad hava tålamod. De gåvor, man fått 
av naturen, skola icke fördöljas evinnerligen, och en duktig 
karl låter sig icke ständigt förtryckas. Rätt är rätt, herr von 
Hancken. Låt oss rannsaka och söka vårt väsende, säger 
profeten Jeremias, så skola vi ock upplyfta oss till den plats, 
oss tillkommer. Men glöm icke, herr von Hancken, att jag 
var den förste som kände honom för hans rätta värde och 
vände mig till honom med en ödmjuk bön. 


von Hancken slog ut med handen. 


Ja visst. Han har begärt mitt beskydd. Låt höra ! 


Icke så mycket jag, fortfor Lesage i supplikerande ton, 
som icke fast mer min vackra pupill vicomtesse d'Aiguille di 
Rocca Antica. 


Vad kan jag göra för henne? frågade von Hancken och 
upprepade sin handrörelse. 


Så här ligger landet. En hög ämbetsman, monsieur le 
gouverneur lui-meme är hitförväntandes. Illa tåld i mitt 
fädernesland är jag lika illa sedd av alla länders myndigheter. 
En sammanstötning mellan min person och herr landshövdingens 
kunde frambesvärja en konflikt, som bleve penibel 
för vår societet. Eh bien, den goda tonen bjuder mig att 

draga mig tillbaka för någon tid. Å andra sidan vill jag icke 
beröva min pupill nöjet av en utsökt bekantskap, helst den 
redan är flyktigt formerad. Vicomtessen måste stanna. För 
den skull vädjar jag till herr kaptenens ridderliga känslor. 
Jag vågar tro, att sådana finnas? 


von Hancken dröjde ett ögonblick med svaret. Därpå sade 
han: 


Fråga Carlander. Vicomtessen är min favorit. 


Alldeles förträffligt! utbrast Lesage. Madame la vicomtesse 
har själv valt herr kapten till sin kavaljer. Han är den 
ende, som inger förtroende. Och jag vågar förutsätta att en 
person av hans betydenhet har relationer med herr landshövdingen 
? 


von Hancken upprepade: 


Fråga Carlander. Herr landshövdingen har behagat kalla 
mig en verklig filosof. 


Lesage gjorde en djup bugning; von Hancken besvarade 
den med en styvhet, som plågor och värdighet gemensamt 
orsakade. Han sade: 


Jag skall hava äran att avlägga skyldig visit hos vicomtesse 
d'Aiguille di Rocca Antica. 


Lesage hugade ånyo och gick mot dörren. Med handen 
på låset vände han sig om. 


Apropå! Herr kapten skall icke kunna bestrida nödiga 
utgifter utan en förstärkning av sin kassa. Jag har för den 
skull tillsagt titulus Tomson att före veckans utgång återbörda 
resterande sextusen niohundra. 


von Hancken hoppade till som en skadskjuten hare. Han 
blev plötsligt eldanste röd i sitt gula ansikte. Men då han 
ingenting yttrade tog jag till orda, och sade att Tomson 
redan gäldat hela sin skuld eller tvåtusen trehundra riksdaler 
riksgälds. Fransmannen gav mig en ond blick.


Vill herrn påstå, att kapten von Hancken givit en falsk 
uppgift rörande innehållet i sin börs? Där står specie och 
icke riksgälds. Herrn kan själv se. 


Han visade mig papperet och där stod mycket riktigt 
specie. Jag skakade förbryllad på huvudet. Äntligen begynte 
kaptenen stamma: 


Det är ett besynnerligt misstag--ett besynnerligt misstag 
--ack, detta är en svart historia. 


Ach was ! mumlade Lesage och grinade till. Därvid drog 
han ihop högra kinden och lyfte halva överläppen på ett sätt, 
som hos mig väckte ett dunkelt minne. Jag kunde dock icke 
få minsta klarhet rörande denna hågkomst utan lät den falla. 
Kaptenen knäppte händerna över bröstkorgen och vaggade 
sorgmodigt av och an. Han sade: 


Tro mig, herr doktor! Jag vill väl icke bestjäla mig själv 
och mina fattiga barn ? Det var riksgälds. Ack, hade det varit 
specie, skulle jag den dag i dag ha rest till Stockholm för att 
opereras. Jag skulle ha återvunnit hälsa och krafter och begynt 
ett nytt liv. Ett liv med dunder och brak, därom kan 
herrn vara övertygad. Ty nu börjar jag liksom bättre förstå 
min karaktär. Ett allt för blygsamt väsende och en timid 
uppskattning av mina gåvor har haft största parten i mina 
olyckor. Ack, detta är en faslig tanke just nu ! 


Lesage sade: 


Fäst sig ej vid detta lapprit, herr kapten ! Att hans minne 
förmörkats av sjukdom är beklagligt, och att den där unge 
herrn--han pekade på mig--vill gynna sin söte vän och 
stallbroder, är förklarligt. Men i denna saken är min heder 
engagerad och jag skall veta att försvara den. 


Jag blev alldeles tillplattad av den fula anspelningen på 
min vänskap för Tomson och kom mig icke för att säga ett 
ord. Lesage vinkade lätt och förtroligt med handen och avlägsnade

 sig, smågnolande på en fransk visa. von Hancken 
ställde sig i fönstret. Jag sade: 


Ja, nog blir detta en svart historia, herr kapten. Han 
tänker visst pressa pengar ur den stackars Tomson. 


von Hancken kvarstod en god stund orörlig, försjunken i 
tankar, som jag i min enfald trodde röra sig kring Tomson 
och pengarna. Men så var alls icke förhållandet. När fransmannen 
kommit ur sikte, vände han sig mot mig, korsade 
armarna över bröstet och satte den ena foten framför den 
andra, en ställning, som alltid uttrycker en viss inre höghet. 
Under tiden genomborrade han mig med så befallande och 
glödande blickar, att jag blev alldeles förbryllad. 


Slutligen yttrade han: 


Carlander, han är ung och kan ännu lära något av livet. 
För någon stund sedan fällde jag om vicomtesse d'Aiguille 
di Rocca Antica ett omdöme, som kan tyckas förklenande. 
Jag förmodade, att hon var doktorns maitresse. Efter vad 
han själv nyss meddelade oss rörande den fasliga olyckan i 
Algier, förfaller denna förmodan. Tag lärdom härav, Carlander 
! Allt för ofta beskylla vi vår nästa för dåliga handlingar, 
som hon alls icke är i stånd att begå. Lesage kan nog 
vara en kanalje, men det är icke något skäl för en hederlig 
karl att undandraga vicomtessen sitt beskydd. Tvärt om, 
Carlander ! Men nämn nu ingenting om detta åt min hustru. 


Jag bugade mig tyst och han avskedade mig med en nådig 
handrörelse, som just liknade den franske doktorns. Då han 
öppnade dörren till sovrummet, möttes han av snarkningar, 
som mest liknade kaptenskan von Hanckens.


 




Från den natten och allt intill herr von Hanckens död var 
jag hans förtrogne. Ju längre han avlägsnade sig från förståndets 
släta väg, desto större blev hans behov av att förtro 
sig åt någon. Och fru kaptenskan kunde av vissa skäl ej 
komma i fråga. Likväl visade han sig i förstone så öppenhjärtig, 
som hon rimligen kunde begära och lite till. Midsommardagen, 
då Nora vallade Adolphen och jag fått befallning 
att läsa något ur postillan för hennes nåd, trädde 
han in till oss i förmaket, sjönk redan vid dörren ned på en 
stol, lyfte hatt och peruk, torkade hjässan, suckade trefaldigt 
och sade: 


Ja, kära hustru, nu har det skett. Jag är träffad mitt i 
hjärtat och jag lider. Jag älskar ! Besinna det, Carolina ! Jag 
älskar! Det hade du aldrig drömt. Nej, du begriper ingenting, 
du gamla beskedliga människa. Vi ha delat säng i trettio 
år och du har fött mig fyra barn. Men ser du, Carolina, detta 
är något helt annat. Ack, hur lugnt har jag icke åsett dig även 
i din ungdom! Ack människa, varför var du icke annorlunda? 
Om vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica komme 
emot mig spritt naken eller i blotta särken, skulle jag dö på 
fläcken. Det tror jag, ty hjärtat liksom väser till vid hennes 
åsyn. Du gapar på mig, Carolina! Ack, vad du är för en 
gammal kossa, i all beskedlighet sagt. Hur skulle du kunna 
fatta mina känslor ? De äro alldeles fasansfulla och på samma 
gång söta och ljuvliga. Det är som om jag ville springa, men 



vet icke vart. Ack, jag tror jag vill sjunga. Ack, den som 
kunde en sång, bara en liten visa ! 


Vi stirrade ! Jo, det var verkligen vår gamle von Hancken. 
En blek och skälvande gubbe hade han lämnat oss för att avlägga 
visit hos vicomtessen; blek och skälvande återvände 
han, men i ögonen hade tänts ett ljus, som oroade. De liknade 
två lysmaskar i en dödskalles ögonhålor. I övrigt var 
ansiktet detsamma fåraktiga och dess uttryck lika surt som 
vanligt, fast stämman sorlade av hänförelse. 


Han skildrade sitt möte med vicomtessen. Hon hade tagit 
emot honom i förmaket, nigit djupt, fattat honom vid handen 
och fört honom in i ett inre rum, där hon åter nigit djupt och 
sedan med huvudet stött i handen stilla betraktat honom. 
Hennes dräkt hade varit en vit sidenklänning, broderad med 
silver i liljemönster och så ärbart lång att icke ens fotspetsarna 
framstucko. Däremot hade hela barmen varit blottad 
och endast lätt skyld av en spetsslöja. En portugisisk orden, 
ett arv efter salig vicomten, hängde i en snodd mellan 
brösten. Vicomten hade varit en emigrant, som dött i landsflykt. 
Vicomtessen var svenska, men hade antagit de franska 
damernas seder och talade sitt modersmål med en allt för 
nätt brytning. (Enligt mitt förmenande bröt hon på västgötska 
och de enda fransyska ord, jag hörde henne bruka, 
voro "å votre service, munsjör". Men nog hörde jag henne 
ofta säga: "Så brukar vi göre i Frankriket, å votre service.") 


Den vackra damen slog sig ned och beredde von Hancken 
plats på en pall vid sina fötter, vilket var det fransyska visitmodet. 
Där satt nu den arme gubben, bet i knävelborrarna, 
fnös och bortkollrades hasteligen av söta ord och smekningar, 
som noggrant skildrades för fru kaptenskan. Än 
hade vicomtessen nupit honom i örat, än klappat honom på 
kinden, än stött honom i ryggen med sitt knä, men alltsammans

 på ett så ärbart sätt, att von Hancken ej dristade göra 
några kontrastötar. Till sist hade hon yttrat: 


Söte, gode herr von Hancken, jag tackar ödmjukast för 
det beskydd, han vill skänka mig. Vi franska damer äro de 
anständigaste kvinnor på jorden, men vårt elaka rykte gör, 
att karlarna ansätta oss hårdare än andra, varför vi också 
oftare än andra råka i olycka. Jag ber honom innerligen att 
icke sätta mig på något hårt prov, ty vem vet, hur det skulle 
sluta. 


Herr von Hancken drog då sin värja--dagen till ära 
bar han bästa uniformen--och svor att aldrig nalkas vicomtesse 
d'Aiguille di Rocca Antica utan med de renaste känslor. 
Och efter vad han sedermera förtrodde mig, var han fast 
besluten att hålla sitt löfte, för så vitt icke Iglingevattnet 
gjorde någon stor ändring i hans hälsa. 


Under berättelsen förhöll sig kaptenskan alldeles stilla 
och till det yttre så lugn, att herr von Hancken slutligen slog 
samman sina händer och ropade: 


Du gamla gås, hur sitter du där så kall som en sten ! Var 
god emot mig, Carolina ! Jag beklagar dig, stackars gumma ! 
Du har aldrig erfarit någon passion och aldrig ingivit någon. 
Hjärtat snurrar som ett hjul i bröstet. Det suger i magen, 
det ilar i ryggen, det kliar i fingrarna. Allt har blivit så ljust, 
mina vänner ! Blodet flyter raskt och lätt. Säkert blir jag nu 
kurerad för mina njurar och vaknar till ett nytt liv. Försynen 
har sänt mig en ängel och jag tackar med uppriktig 
lovsång, ty detta var fasligt ljuvt ! 


Och den gamle narren slog händerna för ansiktet. Kaptenskan 
vände sig till mig och sade: 


Här sitter jag på midsommardagen och där sitter Carlander 
och läser Guds ord. Då kommer den där karlen och 
säger att Försynen sänt honom en ängel, varmed han menar 

en otuktig slinka. Nu skall Carlander icke tro att jag är 
svartsjuk. Jag känner Hancken allt för väl. Och skall någon 
klaga över kyla, så är det icke han. Men jag skäms, det gör 
jag. Vad skall Carlander tro om oss ? 


Kaptenen ropade mellan fingrarna: 


Bä! Bä! Carlander vet, hur det känns. Han är ung och 
het, han har mitt humör. Men du ser, hur jag lider och 
ändå glor du på mig som en tjur. Ack, min gumma, om du 
vore tio pund lättare och trettio år yngre och hundra gånger 
vackrare skulle Carlander pussa dig bak en dörr. Men nu är 
den tiden förbi och därför tar du illa upp. Bä ! Bä ! 


Jag baxnade. Var detta min husbonde och min älskade 
flickas far? Det finns ingen last, som ungdomen har svårare 
att förlåta ålderdomen än just lättsinnet; den vill äga den 
ensam. Med ädel avsky skyndade jag bort till den olyckliga 
makan för att föra henne ut ur rummet. Mörk som en molnstod 
reste hon sig och i det hon drog mig intill sig, ropade 
hon: 


Det menar du, din hankerslanker? Jaså! Vad vet du om 
mig och Carlander ? Minns du förra Larsmässan, då du var 
borta tre dagar ? Vad gjorde vi då, Carlander ? Berätta ! Vad 
gjorde vi den där åsknatten, då jag icke vågade sova allena ? 
Berätta ! 


Vad ? Vad ? skrek von Hancken och for upp. Men var han 
bestört, så var jag häpen. Ty visserligen hade jag den natten 
suttit på kaptenskans sängkant och hållit hennes hand i min, 
men på den andra sängkanten och med den andra handen i 
sin satt min egen Nora. Denna oskuld gjorde nu gumman 
svart och förnekade sin egen dygd, som till på köpet var 
hennes enda. Icke nog därmed drog hon mig mot sängkammardörren 
i det hon sade: 


Se dig nu om, ty jag går och lägger mig !


Väl icke med Carlander ! röt herr von Hancken och högg 
mig i kragen. Så sleto de åt var sitt håll och jag åt ett tredje; 
kaptenskan fick dock övertaget och ryckte mig in i sängkammaren, 
smällde igen dörren. Här sade hon: 


Carlander är en beskedlig yngling och jag har varit honom 
en god matmor. Lova mig därför att, vad som än händer, 
icke övergiva Nora och Adolphen. Hjälp dem så gott han 
kan, ty här sker en olycka. Och jag gör som jag säger: jag 
går och lägger mig. 


Jag lovade att offra alla mina krafter för att skydda Nora; 
och jag var just glad, att modern själv givit mig uppdraget. 
Glädjen måtte ha skymtat fram, ty gumman bligade barskt 
på mig och efter en stund sade hon: 


Carlander är nog förståndig att icke fästa sig vid tokprat. 
Men skulle något ha fastnat i skallen, så vill jag slå ut det. 


Därmed gav hon mig en hurril på vänstra kinden och en 
på den högra och jag kom fort ur kammaren. I förmaket satt 
då herr von Hancken med den tjocke Adolphen på knät. 
Han smackade och grimaserade för att roa den dumma 
pojken. Bakom stolen stod Nora och strök med dotterlig 
hand över gubbens kala hjässa. Det var en vacker tavla, fast 
icke för den, som nyss sett och hört något helt annat. 


 




Allt gick nu ut över mig; alla järn skulle jag passa. Fru 
von Hancken låg envis och tyst som en ligghöna. Det var 
hennes sätt--och ett ganska förnuftigt sätt, tycker jag-att 
då hon förargat sig riktigt mätt, krypa till kojs och förbli 
där orörlig i dagar och veckor. Under tiden fick annat folk 
förarga sig och hon slapp. Adolphen var då hennes Eliaskorp, 
som bragte henne föda och hjälp, outtröttlig och storbrummande 
av förtjusning att få hjälpa och kela med mammakraken. 
På så sätt var jag honom tämligen fri och det 
behövdes. 


Ty först och främst hade herr von Hancken tusende uppdrag 
och upptåg i bakfickan. Jag skulle skriva hans brev till 
vicomtessen och sådana skrevos väl tio om dagen, varav dock 
endast ett eller två avskickades. Jag var delvis stadd som 
sekreterare, varför jag tålmodigt präntade alla dessa billets 
doux; men när herr von Hancken även ville använda mig 
som postillon d'amour vägrade jag med bestämdhet. Hancken 
anställde då mamsell Arrenanders lille skjutspojke och 
sen hade vi den grinande apekatten klättrande i vårt hus 
från bitti till sent, gömd under våra möbler, inkilad i vårt 
skafferi, som han länsade, och värst av allt kikande in genom 
alla fönster, vilket var Nora och mig till stort förtret. 


Därnäst i förargelse kom rimmen. Herr von Hancken envisades 
att skriva sonetter, ty som han sade: "Jag vill känna 
allt, ej blott kärlekens sötma utan även dess möda." För 

resten skulle han ha behandlat detta vackra versslag ganska 
väl, om icke rimmen varit. Där blev han bet och vände sig till 
mig. Jag svarade, att jag behövde mina rim själv eftersom 
jag älskade herr kaptenens dotter och icke ville slösa dem på 
ett främmande fruntimmer. Då bjöd han mig tolv skilling 
paret och som jag var alldeles medellös, kunde jag icke avstå 
från en sådan förtjänst. Alltså kastade jag mig mitt upp i 
rimsökandet och blev inom kort en mycket olycklig människa. 
Knappt ett föremål kom inför mina ögon, knappt ett 
ord förnam jag utan att genast söka dess rim. Det gjorde 
mig alldeles yr och ledsen. Att sälja rim för tolv skilling 
paret är lett och det länder mig nu till en bitter tröst, då jag 
som präst skall sälja reson i fjärdingar. Emellertid blev min 
förtjänst på en vecka över tjugu riksdaler, som kom oss väl 
till pass, ty herr von Hancken lämnade oss knappt något till 
maten. 


I övrigt kunde han nog spendera; ja, den gnidaren blev 
på några dar en slösare. Betjäntpojken har jag omtalat; 
dagen därpå hyrdes ett par präktiga hästar, en kusk staddes, 
mundering, stall, foder anskaffades och i vår gamla kalesch 
rullade herr kaptenen varje morgon till sin sköna för att 
skjutsa henne de två, tre hundra stegen till brunnen. Jag bad 
honom tänka på sina barn, jag gjorde honom förebråelser, 
som en vecka tidigare skulle ha skaffat honom ett slaganfall 
(och Gud förlåte mig, var det icke det jag hoppades på!). 
Nu småsjöng han: tralala eller bräkte sitt bä, bä, bä ! Och i 
det han lade sina händer på mina skuldror och betraktade 
mig med ett spjuveraktigt leende, som var allt för hemskt i 
det sura, knotiga ansiktet, sade han: 


Hedersbror, kärleken är det dyrbaraste på jorden ! Nå, 
än sedan ! Vad kärleken kostar, skall den ock inbringa och 
tusenfalt. Jag har blivit en ny människa. Min hjärna arbetar 

natt och dag med de största inventioner och projekter. Jag är 
i själva verket rik, fast jag icke visste det. Kärleken uppväcker 
de döda. Man blir glad, man blir god, man blir klok, 
man blir rik. Man blir allsmäktig, Carlander, allsmäktig ! 


Vad nu hans makt beträffar, så skall det förunderliga omtalas, 
att herr von Hancken verkligen kom till makt och härlighet, 
ehuru visserligen bara inom den gudsförgätna lilla 
hålan Iglinge. När han blev som allra mest narraktig, tycktes 
folk, som förut pekat finger åt honom, ej längre se hans 
narraktighet. Härtill verkade, tror jag, att han numera ständigt 
bar bästa uniformen, som dessutom av Nora och mig 
på herr kaptenens order försetts med rikliga stoppningar. 
Vaddklunsarna fyllde ut den ömkliga figuren och gav honom 
någonting ansenligt. Än mera verkade väl vårt ekipage, som 
icke ens folk av den bästa societeten drog sig för att låna. 
Vidare strödde han ju pengar omkring sig, vilket föll sig 
angenämt för lite var utom för hans närmaste. Slutligen var 
det han som ledde de stora tillrustningarna för herr landshövdingens 
mottagande. Härmed förhöll det sig så här: 


Herr baronen och landshövdingen Löwenschiöld var stadd 
på färd genom sitt län för att vid någon gränsort, som jag 
nu icke minns, uppvakta ingen mindre än Hans Majestät 
själv. Efter vad Lesage berättat och som sedermera bekräftades 
skulle landshövdingen övernatta i Iglinge, där hans 
kusin, general Bungenstjerna, vistades. Nu fick von Hancken 
den tron, att även kungen skulle komma till Iglinge. Det 
är möjligt, att Lesage yttrat något ditåt, som undgått mig. 
Saken var emellertid föga rimlig och jag frågade kapten, var 
han fått det ifrån. Han rev sig lite under peruken men 
svarade: 


Sannerligen jag det minns. Men varför skulle icke hans 
majestät komma till Iglinge, som är en behaglig plats, där 

han aldrig varit ? Ack, det är just något som kan hända mig 
nu och fullkomna min lycka, att jag finge kyssa min älskade 
konungs hand ! Dessutom har jag med utmärkelse tjänat i 
hans arme, och det skall säkert glädja honom att få se sin 
trogne von Hancken. 


Visserligen, medgav jag, men hur kan hans majestät veta 
att kapten vistas vid Iglinge ? 


von Hancken log och svarade: 


Ack, sådant sprids, käre vän, sådant sprids! Dessutom 
skall vännen Löwenschiöld säkert viska ett ord i hans majestäts 
öra. Han har en gång kallat mig en verklig filosof, 
och det glömmer jag aldrig. 


Därmed var saken klar för von Hancken, och hur han 
pratade om den, fick han några med sig, som trodde, under 
det att de flesta icke trodde. Slutligen skickade general 
Bungenstjerna ett bud till landshövdingen med förfrågan, om 
kungen skulle komma. Svaret blev, att det ej fanns en tanke 
ditåt. Vad gjorde nu von Hancken ? Dagen därpå var postdag 
och vi inväntade diligensen vid brunnsknuten. Kapten 
fick för ovanlighetens skull ett brev: han läste det på stående 
fot. Plötsligt tar han sig för bröstet och är nära att falla. 
Generalen, som även var där, lät sin stol rulla fram och frågade, 
vad som stod på. von Hancken svarade ögonblickligen 
utan den ringaste tvekan: 


Herr generalen ser mig bestört och det med skäl. Detta 
brev är från excellensen Armfelt, som låter mig veta, att 
hans majestät verkligen kommer. Det betyder för mig ökad 
möda och stora kostnader. Ja, det kommer säkert att kosta 
mig tvåtusen riksdaler. 


I allt detta fanns blott en sanning, nämligen att brevet för 
den arme betydde förlorade två tusen riksdaler. Det underrättade 
honom om ett domstolsutslag, som dömde honom att 

plikta den summan för husröta. Vad excellensen Armfelt beträffar, 
hade han en gång orsakat kaptenens avgång från 
regementet och sedan säkerligen glömt hans namn. Men nu 
blandade sig likt med olikt i von Hanckens sinne och allt 
skulle vara blott som han ville ha det: stort och präktigt och 
festligt, ty av motgångar och strävt småtteri hade den karlen 
fått nog. 


Generalen lät sig icke övertygas, men de omkringstående 
hade hört kaptenens ord och ryktet spreds. Societetens tre 
avdelningar, den bästa, den näst bästa och lanken grepos av 
lika feber. Ehuru vi alla blott voro passagerare på orten, 
kände vi oss inför denna äran som goda Iglingiter, vilkas 
vaggor och fäders vaggor gungat i dessa stugorna. Vi blevo 
med ens kungliga brunnsdrickare och det stärkte oss och gav 
vattnet fördubblad styrka. "Den gode, välsignade kungen !" 
ropade mamsell Arrenander, "han magrar mig mer än något 
bittervatten." Tvivlare funnos, men de vunno icke gehör. 
Dessutom kunde intet tvivel hålla stånd inför von Hanckens 
tillrustningar. 


När han först framlade sin plan, bad jag honom med 
knäppta händer avstå därifrån. Hur skulle Iglinge kunna 
bära sådana kostnader och hur skulle det se ut ! Han svarade: 
"Varför skulle just min brunn vara en struntbrunn ?" 
Och han skred till verket med sådan raskhet, att sju 
äreportar restes på fem dagar. Alla voro de byggda av 
stora stockar, sirade med löv och sönderklippta sidenkjolar. 
De förseddes med inskrifter sådana som: "När konungens 
ansikte är ljuvligt, det är livet; och hans ynnest är 
som ett aftonregn." "Konungens ogunst är som ett ungt 
lejons rytande, men hans gunst är som dagg på gräs." "Detta 
är konungens rätt: edra söner skall han taga till sin vagn. 
Edra döttrar skall han taga till apotekerskor, kokerskor och 

bakerskor. Edra åkrar och vingårdar och oljogårdar skall 
han giva åt sina tjänare och kamrerare. Edra tjänare och 
tjänarinnor och edra däjeligaste ynglingar och edra åsnor 
skola uträtta hans ärenden. Av edra hjordar skall han taga 
tionde och I måsten vara hans trälar." Andra buro mera 
världsliga inskrifter, men voro alla lika högtidliga som 
underdåniga. 


Vidare lät han röja ett tjogtal träd mitt i brunnsparken. 
Här uppfördes av sten och jord en rundel vid pass fyra alnar 
hög; på denna byggdes ett grekiskt tempel i jonisk och dorisk 
stil fast bemålat med Dylta rödfärg, ty någon annan stod ej 
i sista stund att uppdriva. Då templet var färdigt, uppstod 
frågan, vartill det skulle användas. De flesta menade, att det 
borde hysa en praktfull stol, i vilken Hans Majestät kunde 
taga plats. Den bästa societeten skulle sedan samlas kring 
honom i templet, den näst bästa på jordvallen, lanken på 
trappstegen och slutligen traktens allmoge runt om i parken. 
Förslaget mötte många invändningar, främst svårigheten att 
uppdela societeten i dess klasser samt omöjligheten att finna 
en Hans Majestät värdig stol. von Hancken, som hållit sig 
tillbaka i denna diskussion, kom nu med sitt. Han föreslog, 
att brunnens skönaste fruntimmer, klädd i någon behaglig 
men anständig fantasi, skulle hälsa Hans Majestät i templet 
och påtrycka hans hjässa en lämplig krans. Förslaget hade 
hart när kostat von Hancken hans hastigt förvärvade anseende. 
Ty vem anade icke, vem visste icke, vartåt det syftade 
! Dessa tillrustningar, denna fest, ja, själva Majestätets 
sacrosancta person skulle således endast bliva en piedestal till 
vicomtessens upphöjelse ? Oviljan yttrade sig så starkt, att 
kaptenen måste giva vika. Och man enade sig om, att såsom 
en gudom i templet uppställa den förut omtalade staty, som 
förvarades i brunnshuset. Den saknade varje attribut undan

tagandes

 det där plåtskörtet, som ju endast var till för att 
dölja något, och kunde följaktligen föreställa så Mars som 
Minerva, så Apollo som Juno med flera. Ett spjut, en sköld, 
en lyra kunde sätta pricken över detta stumma i. Emellertid 
föreslog von Hancken, att Hans Majestät själv skulle få 
avgöra statyns karaktär, helst densamma varit ett ständigt 
tvisteämne för brunnens gäster. Och bland en konungs 
plikter är ju även den att slita tvister. 


Sådana voro i stort sett anordningarna och man kan föreställa 
sig, att de kostade oss en ej ringa möda. Hög som låg 
deltog i arbetet; där var ett myller av män, kvinnor, skottkärror, 
spadar, yxor, hackor och spett. Jag såg här förleden 
ett stick föreställande Farao övervakande pyramidbygget; 
och när jag nu erinrar mig von Hancken i färd med att leda 
vårt arbete och undantager, att Farao satt på en bärstol och 
von Hancken uppklättrad i en ek, så kan jag finna många 
likheter. Mamsell Arrenander kan minna mig om den feta 
översteprästen, som fäktar mycket med käft och armar (och 
med käft, kära hustru, menar jag respekt till sägandes en 
ovanligt stor trut!) och hennes adoratörer med flera liknade 
ackurat de flitiga trälarna. Samma iver, svett och möda 
för ett stort fast dunkelt syfte ! Ja, det hela var så präktigt, 
att baron Rosenhane fann vårt Iglinge likna den frejdade 
slottsparken i Versailles, som han visserligen ej sett men gott 
kunde föreställa sig. Det enda, som fattades, var springbrunnen. 
Men von Hancken visste råd. En pump nedsattes i stora 
källan, också kallad "Wurmens källa", en finurlig ledning 
grävdes in i jordvallen nedanför templet. När nu käringen 
stod och pumpade i brunnshuset, framsköt då och då en 
ganska tjock fast icke särdeles hög stråle. Hade gumman 
haft större krafter, skulle detta synts ännu präktigare, men 
var likväl ganska skönt då solen lyste på strålen.


Och varje ny dag fann von Hancken på en ny finurlighet. 
Det är verkligen sant, att hans hjärna var sprängfull av inventioner 
och projekter. Men de inbringade honom icke en 
skilling. Tvärt om måste hela denna historia ha kostat honom 
bortåt femtonhundra riksdaler, kanske också mera. Övriga 
brunnsgäster tillsköto endast en obetydlighet och fruntimren 
gingo som alltid så långt i gnidighet, att de togo betalt per 
aln för de utslitna gamla kjortlar och dylikt, som klipptes till 
vimplar och festoner. Var han tog pengarna ifrån, vet jag 
icke, ty han hade vid den tiden ännu ej krävt Tomson på de 
olycksaliga pengarna. Tomson och general Bungenstjerna 
voro de enda, som ej deltogo i vårt arbete; den förre fick 
icke för kaptenen, utan följde på avstånd med tårfyllda 
blickar vår färd, den senare satt i sin rullstol och hångrinade. 
Det brydde oss icke. von Hancken hade bländat oss med sin 
tro, till och med mig, som bort veta bättre. Kungen skulle 
komma och vi gjorde något stort i Iglinge, som skulle förspörjas 
vida omkring. Dessutom gladde vi oss som barn åt 
det hårda och ovana arbetet. Och om man betänker, att de 
flesta lågo vid brunnen för fettsot och dylika åkommor, så 
var von Hanckens kur kanske lika god som Wurmens. 


Emellertid saknades icke opposition, ehuru den mestadels 
rörde smärre ting. Så anmälde de tre badgummorna hos von 
Hancken sin önskan att i inskriften: "Edra döttrar skall 
han taga till apotekerskor, kokerskor och bakerskor" det sista 
ordet måtte utbytas mot baderskor såsom mera lämpligt för 
denna orten. Kaptenen medgav ändringen. Men när mamsell 
Arrenander, vars djärvhet icke behövde någon kraftig 
sporre, fordrade att orden "edra däjeligaste ynglingar och 
edra åsnor skola uträtta hans ärenden" skulle förvandlas till 
"mamsell Arrenander och hennes norrbagge" så avfärdade 
han henne med en sträng dom över detta försök att vränga 

skriften. Större och allmän ovilja väckte kaptenens fyrverkeri. 
Han skickade Emil till Karlstad efter krut och andra 
fasliga ingredienser och förvandlade vårt kök till ett laboratorium. 
I tre dagar eller rättare dygn höll han på. Varken 
böner eller protester hjälpte. Herr von Hancken svarade 
oföränderligen: "Bä, bä, varför skulle just mitt fyrverkeri 
springa i luften?" De närmaste husen utrymdes: Olle och 
några pålitliga karlar med vattentunnor och ämbar posterades 
vid vår knut. För oss, som måste sova under samma 
tak, var det en skräckens tid, helst oteringen till skjutspojke 
lite emellan rusade ut ur köket och skrek: "Hej, hej, nu 
smäller det !" varvid Nora och jag huvudstupa kastade oss 
på dörren. Fru kaptenskan förblev däremot fullständigt oberörd 
och då jag tiggde och bad henne att med makt slita sin 
make från krutet, svarade hon blott: "Hälsa von Hancken, 
att det finns en Gud i himlen och en länsman på jorden. Ha 
de ingenting att säga honom, så har inte jag heller." Därpå 
svarade von Hancken i sin tur: Bä, bä ! 


Hur onödig vår fruktan varit, skall sedermera visa sig. 
Kaptenen steg svart men oskadd ur sitt laboratorium, och 
sedan han putsat sig, skyndade han till vicomtessen. Han var 
alldeles utmattad av arbete och vaka, men tillskrev sitt ömkliga 
skick den omständigheten, att han icke skådat sin sköna 
på tre dygn. Jag måste tro honom, då han sade: "Det är av 
henne jag får mina krafter. En tryckning av hennes hand 
ger mig mera styrka än den kraftigaste stek; en enda liten 
blick ur hennes ögon livar mig till kropp och själ bättre än 
någon äggtoddy." Den dagen företog han en åktur med 
vicomtessen, och Iglingarna, som äntligen sågo sig befriade 
från sin fyrverkeriskräck, hälsade dem båda på det artigaste. 
Också återvände han högeligen förnöjd, men möttes i vårt 
förmak av en ledsam syn.


Mitt i soffan satt jag; på ena sidan hade jag länsman 
(som dessutom var vår husvärd) och på den andra herr 
kyrkoherden i Ömo. En timma eller så hade jag förgäves 
sökt utforska deras ärenden, men endast fått buttra brummanden 
till svar. Nu stego de båda upp och hälsade von 
Hancken, som svarade med sin nymodiga fransyska handviftning. 
Den tycktes reta prästen, som blodröd och fräsig 
tog till orda. 


Det är så, sade han, att här vid brunnen vistas ett fruntimmer 
av lösa seder. Hon måste bort, om hon så skall köras 
härifrån efter oxar. Men som herr kaptenen tycks ha tagit 
henne under sitt beskydd, ha vi först velat vända oss till 
honom. 


von Hancken viftade ånyo med handen. Han smålog med 
malice och hans min hade ett upphöjt lugn, som förvånade så 
mig som de andra. Länsman sade: 


Vad sederna beträffar, så vet jag ingenting. Men det 
spelas hasard hos mamsellen och det kan icke tillåtas. Så 
länge karlen, hon hade, var när henne, gick det ändå an. 
Men hos ett försvarslöst fruntimmer ser det för illa ut. 


von Hancken svarade ögonblickligen: 


Åsyftas vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica, så skall 
jag nog veta att försvara henne. Men om här vid brunnen spelats 
hasard utan att jag underrättats, så är detta en betänklig 
sak. Varför skall just jag invecklas i en så svart 
historia ? Nej, jag lämnar i morgon dag denna orten och länsman 
får se sig om efter andra gäster, sedan han först återbetalt 
hyran. Jag reser till min vän herr baronen och landshövdingen 
för att skaffa mig rättvisa. Vad herr kyrkoherdens 
beskyllningar angår, så vill jag fråga honom, om han 
till äventyrs stuckit sig undan i vicomtessens sovkammare 
eller var han eljest överraskat henne i en delikat situation, 

eller om han endast far med löst prat? I senare fall uppfordrar 
jag länsman att göra sin plikt mot denne ryktessmidaren 
och örontasslaren ! 


Detta blev för mycket för prästen, som ville rusa på 
dörren. von Hancken höll honom tillbaka, sägande: 


Herr kyrkoherden skall lämna fruntimrens seder i fred, 
ty Vår Herre själv har på adertonhundra år icke lyckats 
förbättra dem det allra minsta. Den rena evangeliska läran 
däremot har gjort stadiga framsteg och där skall herr kyrkoherden 
hålla sig framme. Vet han av, att en lekman eller 
avdankad präst varje söndag predikar i gröna ladan? Har 
han anmält detta för konsistoriet i Wadköping? Nej. Därhän 
sträcker sig ej hans nit, men väl till fruntimren. Blygs, 
blygs ! I morgon dag skickar jag magister Carlander, herr 
biskopens systerson och protege med utförlig rapport, som 
skall bekomma herr kyrkoherden ganska illa. 


Så avfärdade han den bestörte och vredgade prästmannen; 
men till länsman sade han: 


Den där hasarden, kära länsman, spelas den om dagen 
eller om natten ?--Om natten, svarade karlen.--Gott, sade 
herr von Hancken, infinn sig då med vittnen i morgon natt, 
så skall jag på förhand varsko vicomtessen. På så sätt kan 
länsman undersöka saken utan att någon kommer till skada. 


Och då den enfaldige mannen blott storgapade, slog han 
honom vänligt på axeln och fortsatte: 


Denna världen är så inrättad att envar skall göra sin plikt 
på den plats, där han är ställd. Men kan det ske utan att 
göra andra förtret, så är det ju desto bättre. Gå nu med Gud, 
kära länsman, jag skall nog viska ett gott ord i herr landshövdingens 
öra. 


Därmed gick länsman; och herr von Hancken sade till 
mig:


Allt som strider mot Guds och landets lag är mig högeligen 
emot, Carlander. Men detta med hasarden är dock ett ringa 
ting; det får jag väl tåla. Vad åter herr kyrkoherdens fula 
beskyllningar angår så tror jag icke ett ögonblick på dem. 
Ty, Carlander, om jag nu efter ett mödosamt och tungt liv 
möter en älskvärd och skön dame, som fyller min själ med 
de blidaste och ljuvaste och renaste känslor--varför skulle 
just hon vara en slinka ? Är det rimligt ? 


Herr von Hancken viftade med handen och tillät mig icke 
att svara. Och så gott kunde det vara.




Att herr von Hancken, den sure gamle pessimisten, vid 
denna tidpunkt hyste en barnslig tilltro till allt, som var 
honom behagligt, visas av följande. En dag kom han häftigt 
in i förmaket, där Nora och jag sysslade med något av de 
otaliga arbetena till herr landshövdingens värdiga emottagande. 
Sanningen att säga intogo vi dock en ställning, som 
icke helt förklarades av arbetet, varför vi bestörta rusade 
upp. Herr von Hanckens ansikte spådde oss också det värsta 
och med en befallande handrörelse sände han Nora ut ur 
rummet. Jag reste just borst för att möta attacken, då herr 
von Hancken gick fram till mig, slår armarna kring min hals 
och lutar huvudet mot min skuldra. Jag ropade: Kapten är 
sjuk ! Men han tystade mig; och sedan han gått ett par slag 
av och an stannade han ånyo framför mig och yttrade: 


Carlander, råd mig! Jag har fingrat på korset. 


Ack, du min gud, tänkte jag, nu är det färdigt, nu är han 
bindgalen. Men så långt hade det ännu icke gått. Han fortsatte: 


Jag menar, Carlander, det portugisiska kors, som vicomtesse 
d'Aiguille bär vid sin barm. Jag svär, att jag icke vet, 
hur det kom sig. Jag stack bara in handen under spetsen och 
började fingra. Hur skall det väl nu bli ? 


Körde hon kapten på porten ? frågade jag, ganska 
tvivlande. 


Han slöt ögonen och skakade på huvudet.


Alls icke, Carlander, alls icke ! Hon log mot mig vackrare 
än någonsin. Hon sade, att jag kittlade henne, men att sådant 
ofta förekommer i Frankrike. Ack, vad har jag gjort? Har 
jag burit mig oanständigt åt ? 


Ja visst tusan, har kapten burit sig oanständigt åt ! röt jag 
ganska förargad. Men det tör väl vara efter den damens 
smak. 


Han gick en stund och muttrade för sig själv, fingrande i 
luften alldeles som om han allt jämt känt det portugisiska 
korset. Plötsligt gav han mig en kisande blick och frågade 
lågmält, men mycket hastigt: 


Tror Carlander att hon är lättsinnig ? 


Jag svarade kärvt: 


Vad tror kapten själv? 


Han skakade på huvudet. Efter en stund sade han: 


Carlander kanske minns, att jag en gång nämnde en 
chevalier de Hancken, en död och begraven kavaljer vid vars 
imaginära grav jag brukade fälla tårar. Nåväl, Carlander, 
han är uppstånden. Han står här. Han går omkring i den 
lede von Hanckens uniform, han bär hans bleka knävelborrar 
och fårade panna. Ja, han är ful, men det är dock han, 
kavaljern, som jag begråtit. Det är hans tankar, hans 
känslor, hans sätt, hans fina uppträdande, hans ridderliga, 
ömma, försakande hjärta. Jag vill icke åter mista honom, 
nej, icke ens för den högsta sällhet på jorden. Ty det är en 
himmelsk sällhet att känna sig så och att vara en sådan karl. 
När ryggvärken håller mig vaken om nätterna, tänker jag: 
Ja, värk, värk ! Låt mig vaka den korta tid jag är chevalier 
de Hancken. 


Men därför borde jag icke ha gjort, som jag nyss gjorde. 
Och vicomtessen borde icke heller ha gjort, som hon gjorde. 
Ack, det är ju en guds nådegåva att vara en ädel och ridderlig

 man. Men att vara ett fä, det kan envar. Det återstår 
alltid. Varför då inte dröja i det längsta ? 


Därför önskar och hoppas och tror och ber jag att min 
kära vän och älskade dame ej måtte vara lättsinnig. Men om 
så ändock skulle vara, ja, då önskar och hoppas jag att hon 
måtte vara lättsinnig endast med mig. Icke som skulle jag 
missunna henne andra nöjen ! Ack nej, vilken simpel och 
självgod karl vore jag icke då ! Men det hela skulle bli mig 
ofattligt och jag skulle icke längre förstå, varför hon sänts 
just till mig. 


Jag sade: 


Och varför tror herr kapten, att hon sänts just till honom ? 


Han missförstod min fråga en smula och svarade med ett 
hemlighetsfullt löje: 


Därför att chevalier de Hancken slumrat allt för länge i 
sin fula sarkofag. Och därför att det verkligen fällts bittra 
tårar vid hans grav.


 




Bland de stora utgifter, herr von Hancken ådrog sig, var 
också kostnaden för en skräddare, som han lät komma från 
Karlstad. Åt kaptenen syddes flera dräkter, Adolphen fick 
frack och pantalonger och herr von Hanckens frack omsyddes 
efter min statur och blev ganska präktig. Dessutom 
snörpte Nora i all hemlighet åt mig en väst av någon grå 
stramalj helt övertäckt med påfågelsögon, broderade i finaste 
silke. Där gick hela hennes lilla sparpenning, som 
trettio hönor värpt samman. Men så bevarar jag också västen 
ännu som en relik från ungdomen och ett minne av den 
älskansvärdaste flicka, jag någonsin slutit i min famn. 


När Adolphen såg sig i sin nya dräkt, blev han alldeles 
vill i huvudet. I stället för att kasta sig i sin goda fars armar, 
som redan voro sträckta emot honom, rusade han ut på 
brunnsgatan och begynte spankulera av och an, vippande och 
svängande den tjocka gumpen, som inom spända gula pantalonger 
lyste mellan skörten som solen i en molnspringa. 
Att folk gapade och skrattade och att pappakraken stod på 
trappan och skrockade, bekymrade honom icke det minsta. 
Slutligen måste jag infånga honom; men när han något 
lugnat sig gjorde han för herr kaptenen en den nättaste bugning 
och framsade med stadig röst några riktigt artiga ord 
av tacksamhet och kärlek. von Hancken hade svårt att återhålla 
sina tårar vid detta bevis på piltens klarnande förstånd.




Han betraktade honom tankfullt och ömt och yttrade 
slutligen: 


Adolphen skall på bal ! 


Vändande sig till mig, fortsatte han: 


Nästa lördag hålles den sista stora assembleen före Hans 
Majestäts ankomst, som skall bli av sådan betydelse ej blott 
för vicomtessen utan även för mig och mina barn. Jag tänker 
ställa dem båda, men synnerligast Adolphen, under kungens 
beskydd innan jag reser utrikes. 


Utrikes ! ropade jag. Tänker herr von Hancken resa 
utrikes ? 


Och jag höll på att utbrista: Olycklige! Har du glömt 
Wurmen? Har du glömt den förskräckliga dom, som tycks 
ha omtöcknat ditt förstånd? 


Men von Hancken fortsatte trankilt: 


Ja, visst tänker jag resa utrikes. Det är hög tid att jag utbildar 
mitt vett och mina färdigheter. För den skull ämnar 
jag besöka London, Paris, Rom och kanske ännu några berömda 
orter, där jag kan fullkomna mig i musik, måleri och 
poesi, matematik och astronomi, geografi och kemi, teologi, 
ekonomi och politik för att nu icke tala om diverse språk. 
Över huvud taget vill jag ogärna försumma någon av de 
vetenskaper, som kunna sätta mig i stånd att föra ett djupt 
och broderat samtal. Mina naturliga gåvor äro icke stora, 
men man skall få bevittna en ädel ambition. Och även härför 
har jag vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica att tacka, ty 
det är hennes skönhet snarare än hennes ord, som låtit mig 
känna min bedrövliga underlägsenhet. Ja, när jag ser henne, 
och ännu mer när jag tänker på henne, så förstår jag blixtklart 
att det är mycket i denna världen jag icke förstår utan 
endast anar. Vad nu balen beträffar, så är det min önskan 
att vi alla, jag själv, Nora, Adolphen och även Carlander 

bevista densamma. Jag av naturliga skäl, barnen för att lära 
sig umgås med bättre folk, innan Hans Majestät anländer. 
Carlanders uppgift blir att övervaka och leda Adolphen samt 
i övrigt hålla sig undan. Dock vill jag tillåta att han såsom 
hörande till huset bjuder Nora till en dans. Men endast en ! 


Jag bugade tyst men tänkte: Du stolle lär icke ha ögon 
varken för mig eller Nora. Här skall bli annat av ! Jag förmådde 
knappt styra mina ben till allvarliga steg, ty dels 
g]adde jag mig omänskligt åt att få dansa med min Nora, 
dels förtjustes jag av utsikten att få visa den sturska societeten 
vad B. B. Carlander förmådde ! Om natten viskade jag 
genom springan med Nora och vi smögo oss båda ut i den 
lilla täppan bakom vårt hus. Här bland rovor och kålhuvuden 
övade vi träget alla de "pas" som på den tiden brukades. 
Detta upprepades fyra nätter, men redan den andra sågo vi 
till vår förfäran Adolphens månansikte med trubbnosen 
plattryckt mot rutan. För att hindra en ledsam upptäckt gåvo 
vi honom tecken att förena sig med oss, och vi blevo sedan 
nödda att dras med honom varje natt. Han gjorde oss dock 
icke stort besvär, ty sedan vi lärt honom en tur, upprepade 
han den envist hela natten och även följande dag. 


Under det att vi sålunda på förhand njöto den stundande 
händelsen, tycktes herr von Hancken få ett nytt anfall av 
melankoli, dock icke den gamla sura utan en ny, mera saktmodig 
och mild. Samtidigt fingo hans infallna kinder en hög 
färg, som jag i förstone antog vara en så kallad hektisk rodnad. 
Det var dock endast smink, oskickligt pålagt, så att det 
mera liknade rödfärg. Nora grät en hel dag för detta nya 
påfunds skull; men vem kunde numera hejda honom? 


Dagen före balen tog han mig med hemlighetsfull min 
avsides och frågade, om jag kunde sjunga. Jag svarade, att 
jag hade den mest välljudande röst, man kunde tänka sig, 

vilket på heder är sant, så sant att icke ens min k. hustru 
dristar förneka den saken. 


von Hancken sade: 


Då förstår herrn, vad som är rent eller falskt, välljudande 
eller icke, högt eller lågt ? Gott. Hör då, hur detta låter. 


Och han uppgav ett läte. Med händerna för öronen skrek 
jag: 


För Guds skull, kapten, så bölar en ko, men så sjunger 
icke en vanlig människa. 


Det gjorde honom bedrövad, men alls icke ond; han mummlade 
endast någonting om, att han nästan hade tänkt sig det. 
Därpå sade han: 


I Frankrike är bruket att man någon gång sjunger utanför 
sin dames fönster. Det har jag försummat men nu skall 
det ske. Helst bör det vara fyra unga karlar med starka och 
behagliga röster. Carlander får bli den ene, men var finner 
jag de andra ? 


Jag föreslog genast Tomson, som jag hört sjunga psalmer 
i gröna ladan med en ganska ren stämma, fast mycket svagare 
än min. Men den stackars ynglingen var kaptenens röda 
skynke. Han for ut i de grövsta otidigheter och frågade, hur 
jag kunde vilja ställa en ärketjuv och åsnedrummel utanför 
vicomtessens sängkammarfönster? En sådan person borde 
ej få finnas på samma ort, nej, icke i samma län som denna 
gudsängeln. Jag föreslog då mamsell Arrenanders tre 
småttingar. Olle och Emil hade jag hört sjunga några Fredmans 
sånger på ett grovt och svinaktigt sätt men med starka 
röster; och Lasse, som var studerad karl, borde väl alltid 
ha några toner i strupen. Men jag föreställde herr von 
Hancken, att sådana karlar endast sjunga i berusat tillstånd, 
varför han måste ge mig ett krus brännvin. Jag fick det och 
med denna sockerbiten i näven lockade jag lätteligen ut mina 

sångfåglar i en skogsbacke, där vi kunde öva oss. Här sjöngs 
och dracks och dracks och sjöngs, tills de tre adoratörerna 
somnade på fläcken och jag med det tömda kruset i hand 
anträdde en mödosam återvandring. För den goda sakens 
skull hade jag tagit mig väl mycket till bästa och ämnade 
just slinka upp på vinden, då kaptenen öppnade förmaksdörren 
och kallade in mig. Han frågade, hur övningen avlupit 
och jag svarade, att vi sjungit som några näktergalar. 
Den sköna skulle få höra toner som aldrig förr, ja, de skulle 
alldeles smälta henne och göra henne till ett vax i herr kaptenens 
händer. 


Så där sladdrade jag egentligen bara för att dölja mitt tillstånd; 
men plötsligt grep mig von Hancken i armen och 
frågade med viskande stämma: Vad menar herrn? Har han 
hört något? Vet han något? Dum måtte jag ha sett ut, ty 
han släppte mig med en föraktlig fnysning. Och vad skulle 
jag väl veta annat än att jag tyvärr var på röken ! Han kom 
emellertid tillbaka, lade sin arm kring mina skuldror och 
började släpa mig av och angenom rummet, utan att tyckas 
märka mina slingrande steg. Slutligen sade han: 


Carlander är min vän och jag har alltid visat honom ett 
utmärkt förtroende. Nu vill jag icke fördölja för honom att 
jag i morgon kväll, då balen är slut och sedan vi sjungit utanför 
vicomtesse d'Aiguille di Rocca Anticas fönster, kommer 
att bliva den lyckligaste människa på jorden. 


Och sedan han suckat som en blåsbälg, tillade han: 


Ja, Carlander, jag kommer att njuta den högsta jordiska 
sällhet. Jag behöver inte med grova ord förklara, vad jag 
menar. Hon har själv bestämt tiden och hon har gett mig den 
här nyckeln till porten. Inte annat än jag kan förstå, måste 
jag infinna mig. 


Nu hade jag ju alltjämt brännvin i kroppen, som gjorde 

mig frispråkig. Till en början ropade jag: Blygs, herr 
kapten, blygs ! Men han svarade helt beskedligt: 


Nej, varför skulle just jag blygas? Finns det en sann 
kavaljer som icke är kär? Och är icke detta höjden av all 
kärlek? Nej, jag är nog lycklig, Carlander, mycket lycklig. 
Det är blott det, att denna tiden varit så skön på grund av de 
ädla tänkesätt jag hyst--jag kan säga både dagar och nätter. 
Vicomtessen har varit min skyddsängel och kommer att förbli 
det. Ack, hon står så högt över allt detta ! Men tänk om 
jag själv skulle bli ett gammalt surt fä igen, sedan jag icke 
längre har något att drömma och efterlängta ? 


Herr kapten ! sade jag och slog mig för mitt bröst. Har 
ert samvete tystnat, så finns här ett som skall tala. Stig in i 
den där kammaren, fall på knä vid er makas bädd, anropa 
den ädla människan om förlåtelse! Och ni skall få den. 
Packa sedan era kappsäckar och res från det här stället, dit 
djävulen själv lockat er. 


Jag talade i den stilen både länge och väl, ty andan hade 
fallit över mig. Herr von Hancken lyssnade med hängande 
huvud, matt och beskedlig. Ögonen blickade så ömkansvärt 
sorgset som ögonen på ett sjukt kreatur. Till sist blev jag 
rörd och måste stanna för tårar. Då började han röra läpparna 
och mumlade visst något, som jag ej kunde uppfatta. 
Allt vad jag hörde, var ett långt, utdraget och jämmerligt: 
bä--bä--bä. Jag insåg, att jag ingenting kunde uträtta, 
varför jag gick upp på vinden och somnade. 


Följande morgon var kaptenen åter chevalier de Hancken, 
munter och lätt. Han skämtade galant med sin dotter, förutspådde 
henne stora segrar vid kvällens assemble och berättade 
så lustigt om den där Asmodeusbalen, att vi alla 
måste skratta. Men bäst vi sitta vid frukostbordet, stannar 
en kärra utanför vår port, steg hörs i förstugan, dörren 

öppnas och Wurmen själv träder in. Fast han regelbundet 
besökt oss varje lördag, föllo vi för var gång i en sorts stel 
och häpen förskräckelse, som fastlåste alla våra lemmar. Jag 
tror att det var hans beständiga tystnad--han sade icke ens 
god dag eller adjö--det eviga leendet och de stora, svarta 
glasen, som hypnotiserade oss. Vi sutto som trädockor. Han 
gick från den ene till den andre, fingrade litet och snokade. 
Längst dröjde han, som ju rimligt var, hos kaptenen, kände 
honom på pulsen, på pannan, drog ned hans haka, varvid 
von Hancken lydigt sträckte ut tungan, stoppade sina långa 
fingrar innanför rockkragen o. s. v. Vid varje beröring skalv 
von Hancken till och riste som vid ett plötsligt illamående. 
Då Wurmen avlägsnat sig, yttrade ingen av oss ett ord om 
besöket utan återknöto vi samtalet, där det avbrutits. 


Dagen gick under glada förberedelser. I kvällningen åkte 
kaptenen ut i vårt ekipage för att hämta vicomtessen. Och i 
sinom tid larvade Nora, Adolphen och jag hand i hand till 
gröna ladan, där vi togo plats utmed ena kortväggen. Därifrån 
bevittnade vi kaptenens och vicomtessens intåg--jag 
kan icke kalla det något annat. Gästerna bildade häck ända 
upp till estraden, där några särskilt bekväma stolar väntade 
de allra högsta hönsen. General Bungenstjerna satt där redan 
i sin rullstol med Olle bakom sig. von Hancken placerade 
vicomtessen vid gubbens sida. Ack, att hon vridit om huvudet 
på generalen också ! Kaptenen gick nu från grupp till grupp 
och överallt frågade man honom om Hans Majestäts resa. 
Svaren kunde jag icke uppfatta, men kaptenen omklappades 
och ombugades och omnegs, som om han varit kungens förste 
minister. Så spelades det upp, balen begynte och med den 
min plåga. 


Jag gitter icke beskriva min förargelse, ty den gnyr i mig 
ännu. Adolphen, stackare, kan ju icke klandras, men ett 



himla besvär gjorde halt mig. Så snart stråkarna rördes, 
tumlade han fram mitt på golvet och begynte solo utföra 
någon av de turer, han lärt i kåltäppan. Och varhelst jag än 
var engagerad, måste jag släppa min dame, störta mig över 
pojken och trycka in honom i något hörn, helst så hårt att 
han fastnade en smula. Brum, brum, brummade kräket, men 
lät sig icke styras, utan började strax på nytt. Han tyckte 
väl att han gjorde just som de andra och att det icke var 
mera förstånd i deras fläng än i hans. Till sist måste jag 
smyga mig fram till kaptenen och begära lov att släpa hem 
Adolphen. Men von Hancken svarade med mycken höghet, 
att Adolphen skötte sig väl och skulle stanna. 


Det var den ena förtreten; den andra var större och allvarligare. 
Och när jag berättar den, tycker jag mig just göra 
min husbonde en sorts tjänst och rättvisa. Man får se, att 
han icke var den ende stollige gubben ens på denna lilla orten. 
Den andre var generalen. Icke nöjd med de förnäma skönheter 
som omgåvo honom, föllo hans urusla blickar på min 
Nora. Genast tändes en låga i det vissna bröstet, och fräck 
och hänsynslös som denne gubben var, befallde han Olle att 
köra sig mitt genom salen, mitt genom dansen fram till 
fröken von Hancken som stod uppställd i en polonäs. Dansen 
gick sönder. Man tänke sig den allmänna förargelsen och 
den arma flickans blygsel, som oförskyllt drog allas blickar 
till sig ! Till sist vågade hon icke ställa upp sig i någon dans 
utan blev sittande med gubben bredvid sig, oändligen plågad 
av hans handtryckningar och ömma blickar. Vad kaptenen 
angår, var han så upptagen av sin vicomtesse, att allt annat 
var blotta luften. Jag steg slutligen fram till herr Bungenstjerna 
och bad honom i rätt grova ord veta hut. Men han 
trodde helt enkelt inte det var sant, att min obetydlighet 
yttrade sig grovt till en general utan viftade bort mig med 

ett: Tack, tack, unge vän ! Noras förskräckta blickar höllo 
mig också borta. Jag fick icke dansa en dans med min flicka 
men desto flera med Adolphen. 


Sådan blev balen och nu kom serenaden. Strax före midratt 
begåvo sig kaptenen och jag till "slottet", där de tre 
adoratörerna redan väntade. Olyckligtvis hade de väntat rätt 
länge, och kruset var halvtömt. Emellertid stamde Olle och 
jag upp en duett, som klingade rätt skönt, fast von Hancken 
hela tiden stod bakom, knuffade oss i ryggarna och viskade: 
Ack, högre, högre! Höga, gälla toner! Det skall låta som 
från himlen ! 


Vi gjorde en paus, adoratörerna togo sig var sin klunk och 
Lasse och Emil stämde i sin tur upp en duett. Men nu skulle 
man ha sett ! Jag har förut beskrivit detta huset och hurusom 
nedre botten upptogs av rum avsedda för ensamma fruntimmer. 
Sex av dessa lågo åt framsidan. I fem av fönstren 
tändes ljus och luckorna öppnades på glänt. I det sjätte 
öppnades luckorna på vid gavel och mamsell Arrenanders 
feta gestalt kom till synes i en smäktande attityd. Men 
knappt hade adoratörerna ögnat sin gudinna, förrän de 
knäcktes på mitten och med trefaldig stämma utropade: 
Mamsell Arrenander ! Mjuka tjänare ! Detta gjorde kaptenen 
rasande, allra helst alla fruntimmer i huset tänt ljus 
utom just vicomtessen. Han föll över karlarna med sin käpp 
och pryglade dem rätt duktigt, vilket de ödmjukt och tyst 
togo emot, ty de hyste för herr von Hancken den allra största 
vördnad. 


Jag trädde nu emellan och erbjöd mig att sjunga solo, vartill 
min stämma också bäst ägnade sig. Adoratörerna skickade 
jag att hålla mamsellen sällskap, så att vi skulle ha frid 
på det hållet. Så stämde jag upp och har väl sällan sjungit så 
starkt och skönt, ty mina pulsar brunno alltjämt av förargelse

 och jag sjunger bäst i vredesmod. Kaptenen gjorde 
mig också många komplimanger, där han svept i en fladdrande 
kappa irrade av och an utmed fasaden för att om 
möjligt upptäcka något livstecken från vicomtessen. 


Ack, viskade han, vad detta är skönt ! Så det lyfter mig ! 
Här står nu jag och där ligger nu hon och dessa rena toner 
binder oss alldeles tillräckligt samman. Ack, varför kan det 
inte få förbli så? 


Slutligen, och sedan han tassat oändligt många gånger 
kring porten, återvände han hastigt och sade: 


Jo, detta är ett ögonblick! Måtte det inte bli en svart 
historia ! Ty nu måste jag in. Ack, sjung, Carlander, sjung ! 
Det lyfter mig, det ger mig vingar, jag känner mig lätt som 
en fjäder! Ack, sjung, Carlander, sjung! Upphör icke att 
sjunga-

Och med en beslutsam åtbörd störtade han fram till 
porten, fumlade länge med nyckeln men kom slutligen in. 


Jag sjöng som en gök om våren ihärdigt och utan att spara 
rösten. Det gjorde mig just riktigt gott att stå där och gala 
förtreten ur mig. Adoratörerna såg jag stupa en efter en 
nedanför mamsellens fönster. Själv hade hon fastnat i sin 
smäktande attityd och somnat. Hes blev jag, men sjöng ändå 
ända tills jag avbröts av ett högt rop på hjälp. Då tystnade 
jag. Ropet upprepades ännu en gång. Se så där ! tänkte jag. 
Nu får synden sin lön. Den gemena äventyrerskan mördar 
min gode husbonde. 


Jag rusade först bort till porten; den var stängd och 
nyckeln urtagen. Då sprang jag till mamsellens fönster och 
bad henne för himlens skull släppa in mig. Hon spratt upp 
och när hon i sitt yrvakna tillstånd skönjde ett karlhuvud i 
fönstret, fick hon ett rätt saligt leende och mumlade: Ack 
se, ännu en adoratör ! -- Nej, nej, viskade jag, det är bara 

Carlander ! Men fjollan envisades med sina tokerier och 
kråmade sig och mumlade: Ack, det är inte bara det ! Nej, 
inte kan jag öppna porten vid denna tiden. Nej, hur skulle 
det se ut ? 


Ett nytt nödrop sporrade min iver så att jag skrek: Då 
klättrar jag in genom fönstret ! Nåja, så gör det då, svarade 
mamsellen, släckte ljuset och drog sig tillbaka. Med adoratörerna 
som fotapall svängde jag mig in genom fönstret men 
rusade, som man kan förstå, rakt genom rummet och ut i 
förstugan. Här var nästan mörkt, ty alla luckor voro stängda, 
men jag hittade dock trappan. Jag hörde nu von Hancken 
ropa: Var är min värja? Var är min värja? (Han bar den 
kvällen icke uniform.) Ropen tycktes besanna mina farhågor. 
Jag störtade uppför trappan in i ett ljust rum utan 
luckor och därifrån in i ett rätt skumt. 


Här stod herr von Hancken oskadd och trevade runt omkring 
efter sin obefintliga värja. Och i en stor och bäddad 
säng--antagligen vicomtessens-- stod tryckt upp mot 
sänggaveln, med kaptenens käpp i sin hand och iförd en 
dräkt, som jag icke tänker beskriva, min vän lille Tomson. 
Ja, detta var för bedrövligt ! Någon annan fanns emellertid 
ej i rummet och jag bad kaptenen för all del lugna sig. 
Han svarade: 


Jag är så klar och lugn, Carlander, att jag skulle kunna 
läsa upp Luthers katekes baklänges. Men det är något jag 
vill veta. Jag vill veta, varför denne herre befinner sig just 
här, just nu och just sådan som han är. 


Min skräck var nu sin kos och jag kände bara en riktigt 
gemen skadeglädje. Jag vände mig till denne skenhelige 
Tomson och uppfordrade honom barskt att genast besvara 
herr kaptenens frågor. Han började stamma: 


Ack, käre Carlander, bed för mig ! Jag är alldeles oskyldig.

 Jag är här, därför att man sagt till mig att komma. Och 
vad skulle jag då göra? Jag har väntat ganska länge på 
vicomtessen, som spelar kort med några herrar. 


Fråga honom, sade kaptenen till mig, varför man kallat 
honom hit ? 


Jag upprepade frågan, som tycktes sätta myror i huvudet 
på stackars Tomson. Men plötsligt hoppade han ned på 
golvet, tog kvickt upp en stor och vacker schal och höll den 
triumferande framför sig, som om den varit räddningen. 


Carlander känner igen den, sade han, det är en fästmansgåva 
till Hedda i Falun. Men nu önskade sig vicomtessen en 
sådan schal och vad skulle jag då göra? Jag måste väl i all 
sin dar bära hit den ! 


von Hancken vände sig ånyo till mig. 


Tror du han ljuger? 


Nej, nej, svarade jag rappt, Tomson hör ej till dem, som 
ljuga. Men hur skall man förklara, att han klätt av sig? 


Kaptenen ryckte till och Tomson såg plötsligt ned på sin 
skapelse, som om han först nu upptäckt dess neglige. Han 
stammade: 


Ack herregud, det måtte jag ha gjort i tankarna. Det är 
ju också så sent, herr kapten. 


von Hancken befallde i kommandoton: Tag upp sina 
kläder ! 


Han lydde. Giv mig min käpp! Han lydde, men i detsamma 
störtade han förbi oss och försvann i det yttre rummet. 
Kaptenen efter och jag efter honom, fiken att få njuta 
slagsmålet. Då vi kommo ned i förstugan, var Tomson 
emellertid redan borta. Stora porten var låst, däremot stirrade 
ett förskräckt fruntimmer ut genom alla dörrar. Blott 
mamsell Arrenanders var stängd. Därav drar jag den slutsatsen--som 
mamsellen visserligen av blygsamhet förnekat 

--att Tomson msat in i hennes kammare, där kastat på sig 
kläderna och fortsatt sin flykt genom fönstret. 


Nu kom vicomtessen nedför trappan, följd av baron 
Rosenhane och greve Battwyhl, som båda buro ljus och kortlappar 
i händerna. Kaptenen vände sig mot sin dam och betraktade 
henne utan att yttra ett ord. Hon dröjde ett ögonblick 
på nedersta trappsteget, men gick därpå rakt fram till 
herr von Hancken, slog armarna kring hans hals och kysste 
honom på munnen. Icke ett ord sades till förklaring, vare sig 
från den ena eller den andra sidan. Språngmarschen, sinnesrörelsen 
och kanske även nu kyssen blev för mycket för herr 
von Hancken. Han dånade i sin skönas armar. Vi skyndade 
alla fram, alldeles i onödan, ty hon tog honom under armarna 
och bar honom bort till en bänk. Han var ju också lätt som en 
torr stubbe. Under det att hon ibaddade hans huvud med 
vatten, måste jag berätta vad som inträffat. Och jag skämdes 
så å den damens vägnar, att jag hackade och stammade 
och rodnade. Men hon sade endast och helt lugnt: 


Ack, en sån slarva jag ändå är ! Hade jag inte glömt dem 
båda två för de usla korten ! Jag borde ha ris. 


Så snart von Hancken kvicknat till, reste han sig och 
gjorde en stum bugning för vicomtessen, som svarade med 
en lika stum nigning. Därpå tog han mig under armen och 
jag fick nästan bära honom hem. Äntligen fick jag av honom 
hans lindor och drog täcket över hans öron. Han stack åter 
upp sin långa näsa och mumlade: 


Gå försiktigt, Carlander ! Väck inte Adolphen !




 




Händelsen krossade herr von Hanckens hjärta, och under 
de närmaste dagarna förtärde han blott slätvälling, havresoppa 
och lite blåbär, som Adolphen plockat. För oss andra 
var det än värre, vad maten beträffar, ty skafferiet var tomt, 
och då kaptenskan steg upp och genomsökte skrivbordslådan, 
fann hon där icke en skilling. Herr von Hancken hade 
slösat bort allt. Hennes nåds mage var av det tyranniska 
slaget och svält försatte henne i ett koleriskt tillstånd. Med 
eldrakan i högsta hugg rusade hon in i kaptenens sovrum, 
men åsynen av Adolphen, som sittande på sängkanten matade 
pappakraken med blåbär, bevekte modershjärtat och 
storgråtande återvände fru von Hancken till sin bädd. Vad 
skulle vi göra, Nora och jag? Våra magar knorrade, våra 
knän skälvde, våra sinnen urlakades av brist på föda; vi 
lutade oss samman och gräto. Vår kost hade redan länge 
varit klen och en hel dags svält kändes olidlig. Adolphen 
brummade efter kött; betjäntpojken smög sig in i grannens 
visthus och vi kunde icke hindra honom. Till att råga vår 
olycka rullade general Bungenstjerna hela dagen av och an 
utanför vårt hus, fiken efter att få träffa Nora. Det förskräckte 
flickan och förargade mig. I kvällningen var det slut 
med mitt tålamod: jag ställde mig vid fönstret och då Olle 
härnäst rullade förbi sin podagergulbbe, räckte jag ut tungan 
och antydde en lång läsa. Men icke heller nu kunde herr 
generalen tro, att någonting sådant vågades mot hans person, 
utan trodde han, att jag med dessa tecken ställde mig till hans 

förfogande. Då jag senare på kvällen blev nödd att lämna 
huset, passade han mig vid knuten och hejdade mig trots min 
naturliga brådska. Han räckte mig en grann bukett, sägande: 


Lämna denna till fröken von Hancken jämte några ömma 
ord, som herrn själv kan finna på. 


Jag svarade: 


Herr generalen är för gammal för sådant krifskrafs som 
blommor. Han borde hellre homma till jungfruburen med en 
välstekt oxe eller en fet gås. 


Envar torde inse, att jag blott ville gäckas med gubben 
och inte var det väl mitt fel, att även det grövsta hån studsade 
tillbaka mot hans narrkåpa? Mamsell Arrenander har broderat 
saken därhän, att jag skulle ha sålt min Nora för en 
fet gås. Men det enda sanna är, att Olle verkligen infann sig 
med gåsen, som mamsellen stekt. Och vidare att jag med all 
makt sökte förhindra gåsens införande i kapten von Hanckens 
hus, men att betjäntpojken insmugglade den genom ett 
fönster. Gåsen kunde därefter icke återsändas, ty pojken 
hade ögonblickligen avslitit och uppslukat det ena benet, varför 
jag också smorde honom med kaptenens läderrem. Oteringen 
skulle nog den dag i dag kunna erinra sig och bevittna, 
hurusom jag slog honom med kraft och i fullt vredesmod. 
Men sant är, att sedan hedern fått sitt, hungern tog sitt. Vi 
buro in gåsen till fru von Hancken och åto till midnatt, då 
vi flottiga och sömniga uppsökte våra bäddar. Generalen 
sände oss under det följande åtskilliga matvaror, och även 
jag åt av dem, dock alltid med en viss vämjelse och aldrig 
utan att först högt och klart yttra min mening om detta sätt 
att draga nytta av en gubbes kärleksgriller. Nora delade helt 
min åsikt, men kaptenskan och Adolphen åto obevekligt och 
vad skulle då vi göra ? 


Av denna skammen faller ingenting på herr von Hancken, 

som hela tiden nöjde sig med sin slätvälling. Men en större 
nesa skulle snart vidlåda en man som, efter vad jag tror, ditintills 
varit hederlig och rättskaffens. Jag åsyftar de tomsonska 
pengarna och skall icke dölja något, som kan förringa 
kaptenens skuld. Sanningen att säga blev han hårt frestad. 
Tomson infann sig en morgon med fyra lärftpåsar, proppfulla 
av specier. Kaptenen låg ännu till sängs och jag tog emot 
Tomson, men släppte varken honom eller hans påsar över 
tröskeln. Jag frågade honom, om han med vett och vilja ämnade 
göra herr von Hancken i dess svaghet tillentjuv ? Eller visste 
han icke, att den fatala börsen blott innehållit pappersdaler ? 


Nog vet jag det, suckade Tomson. Och jag önskar blott, 
att jag lika säkert visste, vem som tagit pungen. Men det gör 
för resten detsamma, ty sedan jag nu i hela Iglinge fått namn 
om mig att vara en grov och farlig karl, är det minsann 
klokast att icke reta någon, allra minst en person av herr 
kaptenens betydenhet. 


Tomson ! ropade jag. Vem kan kalla dig grov och farlig? 
Är du icke det beskedligaste nötet vid denna brunnen ? 


Jo, medgav han, det kan nog hända. Men min kära far 
brukade säga, att det gömmer sig ett vilddjur i mig. Och det 
kan också hända. Som barn var jag så vild, att jag en gång 
sönderslet min kära mors förklädesband, som ändå var alldeles 
nytt och starkt. Sen dess kan jag inte se ett förkläde 
utan att liksom krypa ihop och huka mig ned. När ingenting 
annat hjälpte, fick min mor den tanken att taga en jämnårig 
flicka i huset. Ty om jag lekte med henne i stället för 
med andra vildbasare skulle jag bli mera hanterlig. Flickan 
hette Anna-Lisa Carlsdotter och var en avlägsen släkting till 
min mor. Hon lekte med mig och gjorde dessutom en pigas 
sysslor till min fars stora belåtenhet, som brukade kalla 
henne sin lilla fästmö. Men min mor påstod att Anna-Lisa 

var den glömskaste slyna, hon träffat. Och det kan också 
vara sant. Mina föräldrar grälade aldrig, men skedde det, så 
var det alltid för den där flickungens skull, när det inte 
gällde mig. Och likväl skulle vi bereda mina kära föräldrar 
den allra största sorg. Det hände sig nämligen, att far och 
mor foro till bröllop på landet, där de skulle övernatta. Anna-Lisa 
och jag voro då redan vuxna, men icke förty brukadc 
vi leka på lediga stunder, alldeles som mor befallt. Och vanligen 
lekte vi, att vi voro fästfolk. När vi nu sågo oss ensamma 
i huset, tyckte Anna-Lisa, att vi skulle leka man och 
hustru. Det gjorde vi också; och hela dagen gick det mycket 
bra och vi roade oss förträffligt. Men om kvällen tänkte vi 
oss inte så noga för utan fortsatte leken i en tvåmanssäng. 
Det var Anna-Lisas fel, som glömde, att vad som i och för 
sig var oskyldigt kunde se fult ut, om någon överraskade oss. 
Vem kunde också tänka sig, att min kära far just den dagen 
skulle taga sig för mycket till bästa ? Det hände eljest aldrig 
med mindre än att man trugade honom; men Carlander vet, 
hur det går till på bröllop ! För resten tror jag inte, att han 
hade druckit för mycket, utan snarare var det väl så att en 
hop skurkar sammangaddat sig och retat honom. Far hade 
irländskt blod i ådrorna och man måtte väl veta, hur orätt det 
är att reta en irländare ! Nog av, både far och mor blevo anmodade 
att lämna bröllopsgården och det gjorde de endast 
allt för gärna. Men Carlander kan tänka sig deras smärta, 
när de vid hemkomsten funno Anna-Lisa och mig, alltjämt 
lekande. Far drog mig ur sängen, mor drog Anna-Lisa. Far, 
som mitt upp i sin billiga vrede kunde visa prov på ett ömt 
hjärta, ropade: Slå icke flickan ! Hon är oskyldig. Men mor 
hade nu det, att hon var så innerligen rättvis, varför hon 
svarade: Slå du din, så slår jag min ! Då tog far mig med 
sig ned i källaren och surrade fast mig vid ett ölfat, som 

stod nära gluggen. Där skulle jag vänta, tills han vilat sig, 
och under tiden kunde jag besinna mitt fel. Det blev en 
dålig natt för mig det, Carlander; men mest undrade jag 
över, hur det hade gått för den stackars Anna-Lisa. Mitt öde 
kände jag nog, men hennes gjorde mig gruvligt nyfiken. 
Rätt vad det var, kom hon springande förbi gluggen. Det 
var en vårnatt, så att jag kunde se de nakna benen och det 
nedersta av särken. Jag ropade an henne och hon stack huvut 
in i gluggen. Här står jag, sade jag, men hur har det gått för 
dig, stackars Anna-Lisa? Ack, svarade hon, det skulle bli 
för vidlyftigt att berätta, helst jag har gumman i hälarna. 
Och så försvann hon i sin lätta dräkt, både ur gluggen och 
ur huset. Anna-Lisa Carlsdotter hette hon då, men nu kallas 
hon vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica. 


Nog hade jag haft mina tvivel rörande den damens börd; 
men att extraktionen var så låg, förvånade mig. Jag frågade, 
hur det väl var möjligt att Anna-Lisa Carlsdotter 
kunde kalla sig vicomtesse och bliva trodd på sitt ord av en 
hel societet. 


Å, svarade Tomson, om hon blir trodd, vet jag just inte. 
Men väl kan det hända, att hon talar sanning. På den tiden 
fanns det i Göteborg en fransysk karl, som kallades monsieur 
Jean. Han gav lektioner i dans och språk och lite av varje. 
Vidare kokade han maten vid förnäma fester och skall dessutom 
ha varit betjänt hos en biskop. Med honom gifte hon 
sig. Inte vet jag, om han var vicomte; men varför skulle han 
inte ha varit det ? En dag mötte jag henne på gatan. Och då 
min kära mor endast förbjudit mig att nämna hennes namn 
samt tillsagt mig att ögonblickligen lämna varje sällskap, där 
den slinkan omtalades, stannade jag och frågade, hur det 
hade gått henne den där natten. Det var emellertid allt för 
vidlyftigt att berättas på gatan, varför jag följde henne in i 

ett tarvligt hus och ett ännu tarvligare rum. Här hade hon 
just börjat förtälja sina vidriga öden, då en faslig karlstämma 
röt genom nyckelhålet: Anna-Lisa, jag ser dig ! Har 
du redan glömt att du är min hustru ? Ja, det hade hon, men 
jag hade minsann inte glömt, vad smörj vill säga, utan skaffade 
mig fortast ut genom fönstret. Jag hade för andra 
gången blivit alldeles oskyldigt ertappad och nu svor jag en 
dyr ed, att aldrig mer låta mig lockas. Tack vackert, Carlander! 
Vad hände nu i våras, då jag besökte Kristinehamn? 
Jo, jag träffade Anna-Lisa och hennes doktor, som du också 
känner, i ett sällskap av den allra bästa societeten. Jag höll 
mig på avstånd, må du tro, men bäst jag satt där i smygundan 
och betraktade Anna-Lisa, blev jag gruvligt nyfiken och 
måste prompt veta, hur min kära mor behandlat henne den 
där natten. Ty mor hade många sätt, men detta måste väl ha 
varit ett av de svåra, eftersom flickan flydde i bara särken. 
Hur det var, kom jag till att fråga henne därom och hon bad 
mig besöka sig om natten i värdshuset, eftersom det var vidlyftigt 
att berätta. Det gjorde, Carlander, att jag åter råkade 
i trångmål trots min oskuld, ty denna gången hade hon glömt 
sin doktor, som plötsligt kom över oss. Men Anna-Lisa är 
ju inte tappt bak sätet på en vagn utan hon sade, att jag var 
en hemligt troende, som kommit om natten i likhet med den 
judiske översten Nicodemus. Herr doktorn frågade mig då, 
om jag verkligen trodde, och jag svarade ja. Därpå sövde 
han mig med några handstrykningar och befallde mig att till 
Anna-Lisa överlämna min kråsnål och mina ringar. Det 
gjorde jag allt för gärna, ty sanningen att säga håller jag av 
henne och vi ha som barn ofta gråtit tillsammans och tröstat 
varandra. Men när han ville, att jag även skulle lämna henne 
min mors silverkors, ropade jag; Nej, nu är jag vaken. Och 
gick min väg. Hur vi sedan sammanträffade i Sutre, det vet 



du, och likaså har du sett mig i ett nytt trångmål. Men nu 
svär jag dig, bror Carlander, att jag skall stävja min nyfikenhet 
och aldrig mera nalkas henne. Ty att hon kunde glömma 
herr von Hancken, det sårade mig i hjärtroten, så som jag 
aktar och älskar fröken Noras herr fader. 


Under det att Tomson berättade, växte min glädje, så att 
jag knappt kunde hålla mig stilla. Nu, tänkte jag, skall herr 
von Hanckens ögon öppnas och det skall bli ett brått slut 
på detta ömkliga förhållande. Jag avskedade Tomson och 
förbjöd honom strängeligen att vidare infinna sig med sina 
penningsäckar, som blott skulle vara en frestelse för herr 
von Hancken. Därpå skyndade jag in till min husbonde. 


Herr von Hancken satt på sängkanten, lindad som vanligt, 
men mer än vanligt ömkansvärd. Hjärtekvalen och den klena 
kosten hade tagit det lilla av karl, som funnits kvar, och nu 
återstod blott skelettet, huden och ett borstigt skägg, som 
lägrat sig kring hakan. Vidare var så ansikte som händer 
nedsmorda med bläck, ty trots det usla tillståndet satt herr 
von Hancken med en skärbräda över knäna och skrev en 
versifierad epistel till vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica. 
Jag frågade elakt, om han använt dessa dygn till rimjakt, 
men han svarade allvarligt att han numera endast skrev 
blankvers. Ty rimmen flögo omkring bland orden just som 
små putslustiga och kättjefulla amoriner i det blå; de väckte 
blott lättsinniga tankar och skadade stilens höghet. Sedan 
han förklarat detta utförligt, befallde han mig att vässa 
kniven och raka hans haka. Därtill samtyckte jag med glädje, 
väl vetande att han icke skulle röra en muskel, så länge 
kniven svävade över honom och under tiden skulle jag raka 
hans hjärta lika rent som hans haka. 


Till min skam måste jag erkänna, att fantasien flög bort 
med mig, så att jag skildrade den stackars Anna-Lisa Carlsdotter

 i de svartaste färger. Vad den blygsamme Tomson 
endast antytt, lade jag i öppen dag och ökade det här och där 
med några svåra enskildheter. Därvid skonade jag icke heller 
Tomson. Kaptenen låg rak lång på rygg, medan jag stod 
över honom med kniven i hand och sanningen på läpparna. 
Han blundade och gjorde icke något försök att avbryta mig, 
men bröstet hävdes gång efter annan av tunga suckar och 
fram mellan de rödkantade ögonlocken kvällde stora tårar. 
Då hakan var rakad och hjärtat, som jag hoppades, rent, satte 
jag honom upp, tvådde hans ansikte och händer och drog på 
honom pantalongerna. Genast tog han till sig skärbrädan för 
att fortsätta sitt brev. Det var då besynnerligt, tänkte jag ! 
Skall jag, som är ung och frisk och som på sistone livnärt 
mig med de kraftigaste rätter, skall jag ej få bukt med denne 
slätvällingsfödde gubbe ? Och jag tog i ännu värre och 
gjorde honom häftiga förebråelser. Slutligen sade jag: 


För denna slinkans skull har herr kapten ruinerat sig och 
sitt hus. Han för oss allesammans rakt in i bleka svältdöden. 
Ja, han har tvungit sin ärbara fröken dotter att mottaga matvaror 
av general Bungenstjerna, som just är en lika otäck 
snusgubbe som herr kaptenen själv. Skam över herr von 
Hancken ! 


Han lyssnade till synes uppmärksamt och tog sig en funderare. 
Därpå yttrade han med en min, som ömsom svartnade, 
ömsom ljusnade till ett serafiskt leende: 


Dom själv, Carlander ! Iakttag hur lasten gräver sin egen 
grop! Ar berättelsen sann, är vicomtessen en slinka med 
namnet Carlsdotter, vad är då Tomson? Jo, den uslaste kanalje, 
en bov som redan som barn bedrog sina föräldrar. Och 
en dylik person vill herr Carlander, att jag skall tro på hans 
blotta ord? Läs sin logik, herre ! Bedriv flitigt sina studier 
och han skall se världen i ett annat ljus.


Och, Carlander ! Även om det vore sant, även om vicomtessen 
vore denna Carlsdotter, som han skildrat--vad mera ? 
Ar det hon, som älskar mig eller är det jag som älskar henne ? 
Vad betyder föremålet för vår kårlek, blott kärleken själv är 
hög och ren ? Jag har legat här i tre dygn och rensat min kärlek 
alldeles som man rensar sin täppa. Ogräs efter ogräs har 
jag ryckt upp. Jag skall aldrig mer sjunga utanför hennes 
fönster, än mindre skall jag med eldig, otyglad håg skynda 
till hennes möte. Men jag skall bära henne i mitt hjärta. 


Och jag är inte ruinerad, Carlander. Jag har tänkt på den 
saken också. Jag har en stor fordran hos Tomson. Hitintills 
har jag skonat honom, men just i natt kom jag att tänka på 
Saul, som skonade Agag och dårav rönte mycken förtret. 
Nej, herrn, man skall icke skona de ogudaktige, fast vår 
slappa tid predikar den läran. Tomson skall betala ! 


Vad slutligen general Bungenstjerna angår, och att han 
skulle ha påtvingat fröken von Hancken vissa matvaror, så 
medger jag, att det är en betänklig sak. Men jag lovar Carlander, 
att jag skall döma den efter hederns strängaste lagar. 
Om ej annat hjälper, skall jag med svärdet i hand tvinga 
generalen att gifta sig med Nora. Gå nu och låt mig sluta 
mitt brev, ty jag känner, att något stort förestår. 


Gång på gång öppnade jag min mun för att motsäga 
honom, men hans tal var så kraftigt, hans blick så bjudande, 
att jag snopen och med blytungt hjärta lommade ut i förmaket. 
Här möttes jag av herrar greve von Battwyhl och 
baron Rosenhane, som begärde företräde hos herr kaptenen. 
Jag öppnade dörren för dem och smällde igen den med en 
arg smäll. Det var också allt, varmed jag kunde lätta mitt 
hjärta. Jag sjönk ned i soffan och begravde huvudet bland 
kuddarna. Jo, nu hade jag ställt det bra för mig och min 
flicka. Vilka generalens kättjefulla planer än kunde vara, 

skulle nog herr von Hancken i sin höga sinnesstämning 
tvinga honom till ett frieri. Och vad betydde sedan jag, 
eländige, lusfattige pristafrö, jag, B. B. Carlander med min 
okända börd, mina osaliga fantasier och min dåraktiga 
världsförklaring ? Kaptenskan var redan intagen till gubbens 
förmån, tack vare alla stekar, korvar och andra läckerheter. 
Adolphen skulle åra och älska en sådan svåger. Kunde jag 
ens lita på min flickas hjärta ? Min förtvivlan var så svart 
som aldrig förr och till sist stöp jag i en djup somn. 


Ljudet av kraftiga steg väckte mig och jag sneglade upp 
ur kuddarna. Herr von Hancken i sin båsta uniform marscherade 
av och an på golvet. I var sitt horn av rummet stodo 
herrarna Rosenhane och von Battwyhl; än betraktade de 
med vördsam min kaptenen, än bytte de blickar i smyg. 
Plötsligt stegade herr von Hancken fram till mig, vidrörde 
min skuldra och sade: 


Vak upp, Carlander! Här är just någonting för en tvivlare 
som han. Dessa båda herrar ha framfört en förklaring 
från vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica. 


Han svalde och fortsatte med otydlig stämma: 


Det tycks, Carlander--som om jag skulle ha gjort någonting 
stort. 


Och vändande sig till Rosenhane sade han: 


Berätta, herr baron! Beråtta än en gång! Det kan inte 
berättas för ofta ! 


Rosenhane berättade och jag läste genast i hans fula råttansikte 
en lögn, som smakade det trynet allt för gott. Vicomtessen 
och hennes kumpaner hade hopsatt en historia till 
kaptenens förvillelse. Hade de känt hans tillstånd, så hade 
de icke gjort sig ett onödigt besvär. Tomson, så hettes det, 
hade vid upprepade tillfällen ansatt vicomtessen, som till sist 
handgripligen tillrättavisat honom. Den neslige karlen hade 

då smugit sig in i hennes sovkamrnare i det skändligaste 
syfte. Utan kaptenens modiga mellankomst skulle icke blott 
en obefläckad dygd utan aven ett ungt liv gått till spillo, ty 
vicomtessen hade haft för avsikt att lik Lucrezia stöta dolken 
i sin barm. Kaptenen lyssnade; hans ögon och hans näsa 
runno; gång efter annan skakade han på huvudet, som om 
han knappt vågat tro sina öron. Jag sade: 


Det där är en ful lögn, och det skall ett kålhuvud till för 
att tro den beskedlige Tomson om sådant. 


Rosenhane genmälde: 


Hela Iglinge tror därpå. 


von Battwyhl tillade: 


Och trakten däromkring. Allmogen är uppretad. 


Rosenhane sade: 


Herrn kan hälsa sin vän Tomson, att han snarast bör ge 
sig härifrån. Jag garanterar honom varken liv eller lem. 


von Battwyhl tillade: 


Allmogen är min själ icke att leka med ! Nej, min själ ! 


Kaptenen gick hastigt bort till skrivbordet, ryckte till sig 
en papperslapp och raspade ihop några rader. Han räckte 
mig biljetten. 


Skynda, Carlander, och varna sin vän. Jag vill icke hans 
ofärd. Må han kvickt begiva sig härifrån, sedan han först 
gäldat sin skuld. 


Jag svarade med att vända de tre herrarna ryggen; jag 
gick ut på vinden och hävde mig i min bolster. Då jag gluttade 
ned genom golvspringan, kunde jag se min flicka sitta 
vid fönstret och snörpa de sista styngen på den vackra påfågelsvästen. 
Men icke ens denna väna syn kunde trösta 
mig, nej, den endast ökade min förtvivlan och jag somnade 
på nytt. Den gången väcktes jag av ett underligt ljud, som 
orsakades dels av ett häftigt stridregn, dels av strängaspel, 

dels av mänskliga stämmor. Jag flög upp förskräckt och 
virr, ty vid brunnen var det sed att gästerna efter middagsmålet 
tågade samfällt genom parken med ceremonimästaren 
och ett par spelemån i spetsen. Jag trodde nu att jag försovit 
middagsmålet och skyndade bestört bort till vindsgluggen. 
Så galet var det icke fast på sitt sått ännu galnare. Platsen 
utanför vart hus fylldes av brunnsgåster och mitt i deras 
ring stod herr von Hancken, dyblöt men rak och karsk som 
en skorsten. I skaran, som utgjordes av fruntimmer, såg jag 
ingen av den bästa societen men desto flera av den näst bästa 
och hela lanken. Av karlar fanns där blott herrarna Rosenhane 
och von Battwyhl, de tre adoratörerna samt ceremonimästaren 
och två spelemän. En högtidlighet försiggick eller 
hade redan försiggått, men jag förstod ej dess innebörd, 
förrän jag såg mamsell Arrenander lyfta en stor lövkrans, 
omvirad med sidenband, och trycka den på kaptenens hjässa. 
Den var dock så stor att den föll ned på axlarna som ett 
halskrås. Då förstod jag, att kvinnorna vid Iglinge brunn 
hyllade herr von Hancken, som räddat vicomtesse d'Aiguille 
di Rocca Anticas dygd och kanske även dess liv. Och jag 
gnodde mina ögon så att de svedo. 


Herr kaptenen gjorde en stram bugning. Om han yttrade 
några ord, kunde jag för det hiskliga regnsmattrets skull 
icke förnimma. Men når kransen nu satt på sin plats, drogo 
fruntimren plötsligt åt sig sina kjolar och skingrades som 
en flock hons. Herr von Hancken blev allena. Regnet skvalade 
men han rorde sig icke. Jag forstod till fullo det själsuppror, 
som denna hyllningen måste ha framkallat, och 
tyckte likvål att herr von Hancken borde ha sökt sig under 
tak. Då varsnade jag i parken två figurer, som nalkades vårt 
hus. Den ene, skuttande och kry, var vår betjänt; den andre, 
smygande och hopkrupen, var Tomson. I hans händer ding

lade

 lärftpåsarna. Kaptenen tog några steg åt sidan och i 
det han vände sig mot förstukvisten, pekade han med rak 
arm och järnhårt finger på dess trappa. Tomson med hatten 
under armen nalkades sidledes och utan att taga sin skrämda 
blick från kaptenen nedlade han sina påsar på trappan. Därefter 
vände han sig snabbt om och tog helt enkelt till flykten. 
Då lyfte herr von Hancken sina knutna händer mot skyn och 
ropade efter honom: 


Tjuv ! Kvinnoskändare ! Barnamördare ! 


Var han tog det sista ifrån, vet jag icke. 


En stund senare gick vällingklockan och jag infann mig i 
förmaket. Herr von Hancken stod mitt på golvet omgiven 
av sina barn, som torkade honom med handdukar. Den blöta 
kransen hängde allt jämt om halsen och avtogs icke den 
dagen. När torkningen var över, tryckte herr von Hancken 
sina barns händer och yttrade: 


Det går runt för mig, och det är inte underligt. Jag begriper 
ingenting, och det är heller inte underligt. Men att 
det skulle regna så förbålt just nu, det är ändå underligt. 
Ser ni, mina barn, pappakraken har fört ett strävsamt och 
knåpigt liv. Han har varit hederlig och arbetsam och det lilla, 
som honom anförtrotts, har han förvaltat efter bästa förmåga. 
Och vad fick han röna? Hån och hat av sina förmän, 
gräl och gnat av sina likar ! Men nu står jag här med kransen ! 
Då jag som minst väntade det ! Nej, Försynen är lika underlig 
som god ! Och varför skulle det regna ? Det kunde ju ha 
varit vackert? Nej, jag vet inte vad jag skall säga! Nej, jag 
säger ingenting ! Jag säger: bä ! 


Och med en mäktig åtbörd mot höjden, tillade han: 


Till bords, mina barn ! Jag känner, att jag måste stärka 
mina krafter. Jag känner, att jag står inför någonting stort. 
Det är dunkelt ännu, men det klarnar.


 




Himlen klarnade emellertid icke den dagen utan ösregnade 
oförtrutet, och rätt vad det var kom oteringen inkilande, 
slaskig som en dränkt råtta, men barnsligen glad och dansande 
av fröjd, ty jordvallen i parken hade regnat sönder 
och det stolta templet hade glidit baklänges och så att säga 
satt sig en rova. Lyckligtvis förvarades gipsgubben allt jämt 
i brunnshuset. Herr von Hancken tog illa vid sig, icke så 
mycket för templets skull, som kunde återuppbyggas, utan 
fast mer oroade honom regnet som ett järtecken. Han fingrade 
med dyster uppsyn sin krans och kunde rakt inte begripa, 
varför Vår Herre skulle blöta hans hedersdag på ett 
så okristligt sätt. Fram mot aftonen blev det min tur att 
bekymras, ty general Bungenstjerna rullades in i vårt förmak 
och lagade snart så, att han fick Nora för sig i en vrå. 
Generalen hade tillförne visat oss ringa aktning, och för att 
nu förklara sin visit, fann han ingenting bättre att säga än 
detta: "Min käre Hancken, jag hör av Wurmen, att han 
tänker dö snart. Nå, hur kan det kännas ? Det skulle jag just 
vilja veta." Kaptenen spratt till och stelnade alldeles som om 
Wurmen själv rört honom med sina långa fingrar. Men det 
höga besöket tinade snart åter upp honom och han började 
livligt utbreda sig över Hans Majestäts mottagande. Häråt 
skänkte generalen ej den ringaste uppmärksamhet utan 
ägnade sig med oblyg dristighet åt flickan. Och jag, som i 
min vrå bevittnade hennes ångest och vämjelse, kunde icke 

längre styra mig; jag steg plötsligt fram till generalen, grep 
honom i skuldran och sade: 


Herr generalen är för gammal och skral att vara så sent 
ute i detta vädret. Rulla genast hem och lägg sig ! 


Därmed vann jag ingenting. Generalen vände icke ens 
huvudet åt mitt håll, men väl reste sig herr von Hancken och 
sedan han givit mig en hotfull blick, tågade han ut i köket. 


efter en stund återvände han med en brädlapp, en hammare 
och några spikar. Han tecknade åt mig att följa, och vi gingo 
ut i förstugan och upp på vinden. Här räckte han mig brädbiten 
och hammaren sägande: 


Nu förstår jag, varför det regnar. Vad jag förföljt och 
brännmärkt hos andra, det har jag tålt i mitt eget hus. Herr 
Carlander har invaggat sig i förhoppningar, men hädanefter 
skall det bli annorlunda, ty all lösaktighet är så mig som den 
Högste vederstygglig. Jag förbjuder honom att tilltala min 
dotter, vare sig jag är närvarande eller frånvarande, vare 
sig om dagen eller om natten, vare sig i tukt och ära eller 
på annat sätt. Jag förbjuder ! och tag nu denna lappen och 
spika den för springan, som leder ned till fröken von Hanckens 
kammare. 


Hur kunde väl den bövelns karlen, vars hjärna var så 
proppfull med allsköns fantasier, ha upptäckt en liten 
spricka, som om dagen doldes av min bolster? Det frågade 
jag mig och mer förbryllad än skamsen föll jag på knä och 
åtlydde hans befallning. När det var gjort, sade herr von 
Hancken: 


Stanna nu beskedligt på vinden, tills generalen avlägsnat 
sig. Jag skall sända upp Adolphen med kvällsvarden. Och 
kom ihåg, att så snart herr generalen gör mitt hus den äran, 
skall Carlander försvinna på vinden vid äventyr av ögonblickligt

 avsked. Jag har varit en slapp husbonde, men hädanefter 
skall det bliva annorlunda. 


Knappt var herr kaptenen nerom trappan, förrän jag åter 
fråntog brädbiten och så var den saken klar. Men i det svarta 
mörkret såg jag liksom sluten i en ellanste ljusbåge en otäck 
syn: generalen som fingrade på min stackars flicka. Hämnd, 
hämnd ! tänkte jag och gjorde följande. Adolphen kom med 
vällingen och en mugg ölsupa. Jag låtsades äta och dricka, 
men rörde ingenting. Samtidigt kvarhöll jag gossen med allt 
möjligt snack, och då han likväl drog sig mot trappan, 
yttrade jag med jämmerlig röst: "Ack, Adolphen, jag är så 
hjärtans ledsen. Kom och påta mig i huvudet !" Det förstod 
han, ty då pappakraken surade, var detta ett botemedel. 
Brummande och belåten snodde han sina tjocka fingrar i 
mitt hår. Äntligen förnams från förmaket ett buller, som 
antydde uppbrott. Jag reste mig, satte brickan med välling 
och ölsupa i Adolphens händer och ledde honom försiktigt 
ned i trappan. Kaptenen kom ut i förstugan med ett brinnande 
ljus, efter följde Olle, skjutande generalen framför 
sig. Då siktade jag med Adolphen och gav honom en lagom 
knuff. Meningen var, att välling och ölsupa skulle gjuta sig 
över gubben, men gossen mistade alldeles fotfästet och drabbade 
generalen med hela sin tyngd. Stolen krasade, generalen 
krossades och välling, ölsupa och näsblod blandades. Jag 
kröp allra längst in på vinden och ingen kom för att söka mig. 


Efter detta kunde jag väl ha väntat avsked på grått 
papper, men det uteblev. Herr von Hancken behövde sin 
förtrogne. Jag måste dessutom yppa den hemligheten, att 
herr von Hancken i grund och botten var en hjärtans feg 
karl. Mitt dåd hade ingivit respekt och från den stunden bemötte 
han mig med en viss butter aktning. Vad generalen 
angår infann han sig redan följande kväll och stängde Nora 

i vrån. Bandager och skråmor gåvo honom ett så martialiskt 
och käckt utseende, att jag nästan fruktade för min flickas 
hjärta. Jag har sedan hört, att ett kvarblivande ärr i pannan 
skall ha renderat honom en högförnäm fjollas gunst. Den 
vare honom unnad, och må herr generalen och jag kvittera 
våra konton. 


Förödelsen i parken var gruvlig, men kaptenen grep sig 
genast an med ett återuppbyggande i ännu större skala. 
Templet restes på nytt och stöttades med stockar och kullerstenar. 
En ställning i halvmånform uppbar herr von Hanckens 
fyrverkeri. Dessutom vidtogos andra åtgärder. Alla 
unga karlar vid brunnen utrustades med svenska dräkter och 
hästar förhyrdes runt om i orten. Inalles voro vi två tjog, 
som med baron Rosenhane och greve Battwyhl i spetsen 
skulle rida Hans Majestät till mötes och utgöra hans livvakt 
under Iglingevistelsen. Detta roade oss ofantligt och stärkte 
vår tilltro och vår tillgivenhet för herr von Hancken. Fyrtio 
hästars gnäggande och flängande, de ständiga kullerbyttorna, 
värkande ryggar, blodslagna näsor, allt detta tycktes 
göra herr von Hanckens fantasi till verklighet även för den 
argaste tvivlare. Hur kunde så mycket bråk, buller och bång 
uppstå, om icke Hans Majestät verkligen vore i faggorna? 
Själva den beske kyrkoherden i Ömo gav sin tribut åt den 
allmänna meningen, i det han i aftonsången talade över 
texten: Fröjda dig storligen, dotter Zion, si, din konung 
kommer! Församlingen grät och vi befunno oss alla i den 
högsta spänning och lycka. 


En morgon, då kaptenen och jag åsågo templets återuppbyggande 
och hurusom några gummor med borstar och 
trasor skurade de nedsölade pelarna, grep han mig hårt i 
armen och utbrast: 


Carlander, vad är det jag bjuder min konung? Några 

stockar och stenar, några lövruskor och kjortelfållar, några 
skålpund krut och två tjog drumlar till häst ! Min nådatid år 
snart till ändalupen och vad har jag uträttat? Se sig omkring! 
Är denna orten densamma nu som då vi anlände? 
Nej. Men betrakta människorna! Är det samma följe nu 
som då ? 


Någorlunda, svarade jag, om man bortser från att många 
skålpund fett fördunstat. 


Herr von Hancken knäppte sina händer och vred dem så 
att knogarna knakade. 


Ack, mumlade han, den som kunde tala ! Den som kunde 
uppbygga själarna och göra folk av dessa fän! Den som 
kunde hålla den allra minsta lilla predikan ! Jag vämjes vid 
flärden ! Och jag skall säga honom, att vicomtessen delar min 
åsikt. Här leves allt för fritt och plumpt. Karlarna söka 
fruntimren så dag som natt. Männen bedra sina hustrur, 
och vad värre: hustrurna bedra sina män. Hans Majestät 
har ena liderliga undersåtar vid Iglinge, men detta skall 
andras, Carlander ! Ännu återstår oss fem dagar ! 


Jag invände, att fem dagar vore en kort tid för så stora 
syften, men han svarade endast: Min tid är också kort. Jag 
får minsann skynda mig! Visa mig vägen till mamsellens 
adoratör, han, som predikar. 


Jag följde honom till den uslaste kojan i Iglinge, vars enda 
kammare de tre rivalerna delade. Lyckligtvis var Lasse 
allena. Han låg i en fållbänk på bara halmen, insvept i en 
trasig gammal nattrock, men eljest utan så mycket som en 
skjorta eller en maggördel på kroppen. Kaptenen steg oförfärad 
in i den tjocka luften, och då Lasse förvirrad rusade 
upp och tryckte sig undan i ett hörn, drog han honom fram 
på golvet och slöt honom i sina armar. 


Ack, du hjärtans karl, ropade han, vad jag avundas dig.




Här ligger du på blotta halmen och anställer dina betraktelser. 
En tugga bröd och en slurk brännvin är allt vad du 
ger det usla köttet. Ja, späk dig, karl, späk dig ! Du talar väl 
och jag har fällt många tårar för din skuld fast den bondska 
värmländskan din är mig en sannskyldig pina. Ack, den som 
kunde tala som du! Den som kunde hålla en enda liten 
predikan ! 


Han tryckte honom ånyo i sin famn, varpå han fnysande 
stötte honom ifrån sig. 


Fy för fanken, vad du stinker, karl ! Men du har ordet. 
Det är dig jag behöver. Jag vill göra dig några frågor. Har 
du sett vilket Sodom detta är ? Känner du--för att taga ett 
exempel--en viss Tomson och dess smutsiga passioner? 
Vill du att din konung skall åka raka vägen in i en svingård ? 
Vill du att personer av min kvalitet eller--för att taga ett 
exempel--en dame sådan som vicomtesse d'Aiguille di 
Rocca Antica skall presenteras för Högst Densamme i ett 
tvivelaktigt sällskap? Eller vill du icke fastmer skilja fåren 
från getterna? Vill du icke göra Iglinge med dess slemma 
rykte till den anständigaste brunnen i riket? Vill du icke 
komma den mesen i Ömo på skam? Svara icke, karl! Du 
lyder. I afton klockan sju håller du en betraktelse i gröna 
ladan och fortsätter därmed varje afton, intill dess Hans 
Majestät anländer. Men det skall icke vara ditt vanliga 
svammel. Det skall vara eld ! Eld ! Eld ! 


Och han tryckte båda händerna mot sitt bröst och utropade: 


Är det icke en faslig tanke att gå bland släta skurkar utan 
att mäkta ställa dem till rätta ! Ack, den som kunde hålla den 
allra minsta lilla predikan! 


Detta och mycket flera och kraftigare ord yttrade herr von 
Hancken till Lasse, som åter sökt sig tillflykt i en vrå. Än 

smekte han honom med smickrets rosor, än risade han 
honom med de grövsta ord, tills den försupne stackaren 
började liksom flämta, spände ut sitt bröst och lyfte sitt 
huvud. 


Herr kapten, sade han, ser här en stackare som stoppat 
sitt pund i brännvinskaggen. Men nog finns här tillräckligt 
med eld för att tända Iglinge lada. Jag vet, vad som skett vid 
brunnen och särskilt att Tomson sprungit naken genom 
mamsell Arrenanders kammare och kanske också stannat 
där. Då gick ett svärd genom mitt hjärta, herr kapten, och 
nu skall det ryckas ut. Jag skall tala så, att den usle prästen 
i Ömo biter sig i sin rygg. Jag skall tala så, att skälmar och 
slynor, tjuvar och slinkor krypa från Iglinge på sina bara 
knän. Blott herr kaptenen och hans vicomtesse tänker jag 
skona, därför att det var han, som väckte mig ur min sömn. 
Gå nu, herr kapten, och låt mig i fred knåda själen till i afse. 
Men glöm icke att sända Carlander klockan sex med ett stop. 


Allt detta yttrades med en dundrande, kraftig stämma och 
kaptenen syntes något stukad. Han gick emellertid emot 
honom med utbredda armar för att betyga sin tillfredsställelse; 
men Lasse stötte honom omilt för bröstet och röt: 


Sa jag dig icke att lämna mig i fred, pjalter där ! Nu har 
du väckt en Herrens tjänare och nu är du inte mer än lusen 
på min rock. 


Försagd lommade herr von Hancken ut på vägen, där han 
till mig fällde några ord, som kan tyckas märkliga. Han sade 
eller rättare viskade i mitt öra: 


Carlander, den karlen är visst galnare än jag.


 




Ingalunda vill jag fälla en hård dom över Lasses döda 
mull, än mindre nedskriva något, som illviljan (och min k. 
hustru !) kan kalla den avundsjukes klander. Lasses andliga 
vältalighet vann några år senare en herostratisk ryktbarhet, 
som kom att stå en förvillad menighet i obygden dyrt och 
som bringade honom själv på fästning och slutligen till 
Danviken. Men de fem andaktsstunder--om de så kunna 
kallas ! -- som han på kaptenens befallning höll i gröna ladan, 
sirades sannerligen icke av någon eloquentia. Den 
verkan, de åstadkommo, berodde mera på ett grovt språk och 
hänsynslösa personligheter, än på talarens andliga kraft och 
begåvning. Tjogtals oförvitliga personer sattes här i gapstocken 
och det lände icke ens dem till hugnad, som undsluppo, 
ty ingen kände sig fullt säker. Tomson nämndes vid 
namn, och det vill jag ej särdeles klandra, ty som präst vet 
jag fuller väl, att djävulen måste någonstans målas och helst 
i livligaste färger och med igenkännliga drag. Sådan är 
nämligen menigheten, att den icke låter sig ledas rätt långt 
med blott tomma ord. Men att stycke för stycke utpeka så 
gott som halva församlingen och blotta vars och ens laster, 
är ett allt för fult tilltag att kunna försvaras. Dessutom en 
dumhet, då ju bänkarna snabbt tömmas. 


Här tömdes de visserligen men fylldes på nytt, ej av 
societen, väl förståendes, icke ens av lanken, utan av traktens 
allmoge, som hastigt fått nys om att en svavelpredikant grasserade

 i brunnsladan. Och så gruvlig var den beskrivning, 
han gav den enfaldiga menigheten, att brunnsgästerna under 
veckor framåt ej kunde få köpa en kanna mjölk, ett ägg eller 
en ost av de förvillade bönderna. Det blev i själva verket 
enda följden av en andlig vältalighet, som man på vissa håll 
velat blåsa upp till något stort. Vestigia terrent ! Jag tror, 
att den präst, som håller tungan rätt i mun och ger just 
lagom, i längden står sig bäst. Både han och hans hjord. 
Peppar och salt skall det vara och gärna en smula snus i surt 
öga. Men icke i vilket öga som helst och icke i för många ! 


Jag klandrar icke Lasse, därför att jag själv fick en stäng 
med av sleven, orsakad helt säkert av den tarvligaste svartsjuka. 
Men skandalen var uppenbar. Och den blev icke 
mindre genom kaptenens oförsynta uppträdande. Så snart 
någon illa kalfatrad person, som ej längre tålde höra sin 
nesa, reste sig på huk och smög mot dörren, stötte herr von 
Hancken fram en hostning och aktade icke ens för rov att 
med fingret utpeka sitt offer. Så utpekades den första kvällen 
ett tiotal och lika många den andra; den tredje fanns det 
blott allmoge i salen, frånsett kaptenen med barn, vicomtessen, 
mamsell Arrenander och jag. Vi betraktades nu av 
den dumma allmogen som de enda redliga personerna vid 
brunnen, vilket hade den fördelen med sig att vi kunde köpa 
våra förnödenheter ganska billigt. Eljest, min stackars 
Lasse, har du icke gagnat någon med allt ditt flåsande och 
stånkande, dina fäktande armar och dina rullande ögon! 
Nej, jag måste ändå säga det rent ut: Tvi dig och din leda 
trut ! 


Och vad vann herr von Hancken eller rättare hans illsluga 
sköna ? Nu efteråt ser jag klart hennes avsikt. En skara tillbedjare, 
mörka och förfallna existenser, hängde vid henne 
som strö och boss vid en ko. Dem ville hon bli kvitt, dem ville 

hon skrämma bort för att stå just oskuldsfull eller åtminstone 
fri och hederlig inför den, hon väntade. Nå ja, vi få se, 
hur det lyckades henne. Och vi få också se, vilket hat herr 
von Hancken ådrog sig. Till en början kom det alls icke till 
synes. Tvärt om visade man herr von Hancken aldrig en 
sådan aktning som under dessa dystra dagar, då envar väntade 
att få se sitt liv och sina gärningar skymta fram ur 
Lasses svavelångor. Personer av stånd och anseende vågade 
e; heller lämna brunnen så kort före Hans Majestäts ankomst. 
Det återstod dem ingenting annat än att hålla sig väl 
med herr von Hancken, infinna sig i hans förmak och 
smickra hans fåfänga och dårskaper. Dessutom stärktes hans 
ställning genom ett rykte, som visste berätta, att konungen 
med en kurir sänt herr von Hancken ett högt ordenstecken. 
Hur ryktet uppstod, kan jag icke förklara. Visserligen red 
en kunglig kurir genom byn, men stannade varken vid vår 
port eller vid någon annan. Och visserligen fick herr von 
Hancken i de dagarna en orden, men icke av konungen utan 
av Anna-Lisa Carlsdotter, som skänkte honom sitt portugisiska 
kors. Han bar det likväl först på själva högtidsdagen. 


Slutligen vann herr von Hancken än mera kredit genom 
en tilldragelse, som vållade mig den djupaste smärta och en 
hart när okuvlig vrede. En afton, då några av honoratiores 
voro samlade i vårt förmak, gick den usle Bungenstjerna så 
långt i glömska av all anständighet, att han sökte neddraga 
Nora på sitt knä. Då reste sig herr von Hancken ur soffan 
och förkunnade med lugn och stadig stämma sin dotters 
förlovning med general Bungenstjerna. Jag var icke där, men 
efter Noras beskrivning skall den bestörte gubben ha hoppat 
högt i stolen och grimaserat så våldsamt, att bandaget föll 
från hans skråmade ansikte. Han skall också ha framstött 
någonting nekande, men vicomtessen skyndade genast till 

och överhopade paret med lyckönskningar. De övriga följde 
hennes excmpel. Så såg sig då gubben överrumplad. I gengäld 
tog han den stackars flickan i sina armar, gastkramade 
henne och övertäckte henne med kyssar. 


Den natten låg jag oavlåtligen med ansiktet tryckt mot 
sprirlgan och hörde min flicka gråta. Vilken tröst kunde jag 
bjuda henne, vilket rimligt hopp kunde jag ingiva ? Vid dagbräckningen 
härdade jag icke längre ut med att höra hennes 
kvävda snyftningar; jag slängde på mig kläderna och skyndade 
ut i det fria. Detta visade sig vara en Försynens skickelse, 
fast den icke fick de följder, jag först hade tänkt mig. 
Tvärt om skulle den snart på allvar skilja mig från min 
flicka. 


Jag hade icke irrat lång stund i parken, förrän jag varsnade 
en tunn figur, som slank i sicksack mellan träden, stannande 
än vid en stam, än vid en annan, för att inrista något i 
dess bark. Det var Tomson. Jag skyndade emot honom och 
vi föllo i varandras armar; han grät minst lika häftigt som 
jag, då jag förtalde den nya olyckan. Sedan vi jämrat oss 
mätta över detta, började Tomson skildra sina plågor. Den 
olycksalige Lasse hade nu tagit all heder och ära av honom. 
Han vågade icke längre visa sig ute om dagen för alla de 
föraktfulla miner och hårda tillmälen, som kommo honom 
till del. Men än värre ! De tre adoratörerna lämnade honom 
icke i fred ens i hans bostad. Han hade kränkt deras tillbedda, 
mamsell Arrenander, genom att fly in i hennes kammare och 
nu ansågo de sig hava rätt till ersättning, för den nesa hon 
lidit. Än måste han bjuda dem mat och dryck, än krävde de 
kontanter, som i form av lån snart stego till betydande summor. 
Då jag nu innerligen beklagade honom, såg han sig 
oroligt om i den tomma parken och viskade: 


Ack, Carlander, det är likväl icke det värsta ! En väninna 



till den gumma, hos vilken jag logerar, skall hava hört mamsell 
Arrenander fälla yttranden, som komma mig att rysa. 
Hon lär ha sagt, att jag kränkt hennes ära och att om jag 
icke vet, vad som anstår en hederlig karl gentemot ett hederligt 
fruntimmer, så skall hon lära mig det. 


Jag besvor honom i vänskapens namn att taga sig i akt. 
Jag frågade, varför han, som ägde medel, ej genast lämnade 
denna orten, där allt var snaror och fördärv. Hade jag själv 
några riksdaler på fickan skulle jag taga Nora med mig och 
fly till världens ända. Härpå svarade Tomson med att hicLande 
svälja en ny tåreflod och vresigt mumla: 


Tids nog kommer jag till Hedda i Falun. 


Varefter han plötsligt tog mig hårt i handen och ledde mig 
ett långt stycke ut på en äng. Här föll han ned och slog sina 
armar om mina knän. Jag ryggade förskräckt tillbaka och 
hade så när satt mig. Tomson, ropade jag, har nu också du 
blivit galen ! 


Ack nej, suckade han och släppte mig, jag kan blott icke 
tåla den tanken att kanske även du skall taga din vänskap 
och aktning ifrån mig. Sedan mina kära föräldrars död är 
du den ende, som visat mig godhet; alla andra ha behandlat 
mig efter förtjänst. Men nu vill jag icke längre dölja för 
dig, vad som håller mig kvar i denna jämmerdalen Iglinge. 
Jag älskar fröken Nora von Hancken. 


I förstone var jag nära däran att brista i skratt och på 
fläcken lugna hans skrupler, ty bland alla rivaler i världen 
kunde jag icke tänka mig någon ofarligare än morsgrisen 
Tomson, som varje skurk och stackare hundsfotterade efter 
behag. Men plötsligt föll det mig in, att jag kanske här hade 
medel att rädda Nora och bereda hennes och min lycka. Jag 
tog därför på mig en sorgsen och mulen min, drog mig undan 
och antydde att han sårat mig och svikit min vänskap. Den 

arme karlen blev alldeles utom sig av sorg, följde mig i halarna 
kors och tvärs över ängen och drog mig i rockskörten. 
Plötsligt vände jag mig om, lade händerna på hans skuldror 
och såg honom in i ögonen. 


Tomson, sade jag, ännu vill jag tro på din vänskap. Och 
jag vill tro, att din kärlek för fröken Nora von Hancken är 
ren och uppoffrande. Men du måste bevisa det genom att 
hjälpa oss att fly. 


Hur skall det ske ? mumlade han och hans ögon voro runda 
och svarta som ett par uggleögon. 


Jag svarade: 


Du skall först och främst ofördröjligen skaffa mig ett par 
tusen riksdaler. Sedan få vi se, hur du mera skall kunna 
hjälpa mig. 


Ja, ja, viskade han, du får dem så gärna, så gärna. 


Rätt vad det var blev han vit i ansiktet som ett lärft, och 
i det han slog armarna kring min hals snyftade han: 


Ack, Carlander ! Hjärtans käre bror ! Att du också skulle 
kräva mig på pengar. Ja, så, gärna. Men att--att--att. 


Detta fördömda hattande retade mig, ty det satte just som 
ett likhetstecken mellan min rimliga begäran, herr von Hanckens 
bedrägeri och adoratörernas utpressningar. Jag sade 
honom, att om han älskade fröken Nora och hyste en varm 
vänskap för min person, så borde han också offra något för 
sina känslor. Därmed lämnade jag honom allena på ängen, 
gråtande i kapp med daggen.


 




Torsdagen den 25 juli höll Lasse sin sista svavelpredikan. 
Salen var proppfull med allmoge, ej blott traktens utan även 
utsocknes. Länsman och prästen i Ömo hade infunnit sig 
med några handfasta karlar, vilket gav anledning förmoda 
stränga åtgärder. Men därav blev intet. Lasse hade en förundransvärd 
röst; fönsterrutorna skallrade och vi lågo alla 
på huk som får i ett åskväder. Mamsell Arrenander vid 
min sida höll mig om livet och kramade mig så hårt, att jag 
kippade efter andan. "Ack, Lasse, Lasse!" mumlade hon i 
salig extas, "så tag mig då, Lassegrisen min ! Så tag mig då ! 
Jag säger inte nej." Kapten von Hancken ensam stod upprätt 
och tycktes tämligen oberörd. Allt emellanåt strök en 
brunnsgäst förbi fönstren och kastade en förskrämd och 
förveten blick in i jämmern och tandagnisslan. Man väntade 
ett tumult. Slagsmål uppstod verkligen, så fort Lasse ropat 
amen, men det gällde endast frågan, vilken socken som nu 
skulle hemföra predikanten. Lasse förbidade lugnt stridens 
utgång och klev sedan upp på segrarnas skuldror. De förde 
honom mot utgången, men han ropade halt! och därpå: 
Mam-sell-Arre-nan-der ! Överlycklig störtade mamsellen 
fram; de feta, vita händerna flaxade som ett par duvor över 
mängdens huvuden. Lasse böjde sig ned, tog ett stadigt tag 
kring mamsellens näsa och vred den ett halvt varv runt. Det 
var adoratörens avsked och innebar en svart otacksamhet, ty 
mamsellen hade klätt och fött honom i många herrans år.


Men nu var hon blott en lus på hans rock. Utanför dörren 
väntade en präktigt bäddad skrinda, i vilken Lasse nederlades 
och, stupfull som han var, genast inslumrade. Följd av 
ett trettiotal bönder, kvinnor och barn drog han mot ett 
dunkelt men säkert öde. 


Herr von Hancken yttrade: 


Den karlen har snille. Men jag skulle ha gjort det bättre, 
om jag bara kunnat. Lika gott! Luften är rensad och jag 
med. Jag hade några rent infamt kättjefulla griller, min kära 
Carlander. Men nu äro de putzweg. Slå hunden, innan han 
biter, heter det. Nu bär jag den kära vicomtessens kors med 
den äran. Och nu kan jag möta min konung som den riddersman 
jag är. 


Dessutom, tillade herr von Hancken och gnuggade sina 
händer, har den slyngeln väckt mitt samvete, och det är en 
god sak. Ack, det känns så skönt att höra samvetet resonera 
och querellera och lamentera. Jag kom just på den tanken, 
att jag behandlat min kära hustru bra illa. Men det skall 
ändras. I morgon dag skak. jag sammanföra henne med 
vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica, så kunna vi alla tre 
betrakta varandra och känna varandra och älska varandra. 
Vad säger Carlander om det ? 


Jag yttrade min avsky och bad honom att icke kränka den 
hederliga kaptenskan genom att sammanföra henne med ett 
lättfärdigt fruntimmer. Men kaptenen svarade: 


Bä, bä! Lättfärdig och lättfärdig! Min kära hustru har 
jag känt på det bibliska maneret, under det att vicomtessen 
strålar som en stjärna i skyn. Jag skall säga honom att vicomtessen 
i min presence är den kyskaste jungfru på jorden och 
kaptenskans närvaro lär inte ändra den saken. Det är en 
stor dumhet att icke etablera ett gott förhållande mellan sin 
hustru och sin älskarinna. Den enas företräden och dygder 

måste smickra den andra, då de båda älskas av samma karl. 
Dessutom är det vicomtessens önskan, ty det brukas så i 
Frankrike. 


Häremot kunde jag ingenting anföra och följande morgon 
--det var till på köpet en fredag--körde herr von Hancken 
sin sköna från brunnsdrickningen till vårt hus. Vicomtessen 
bar en gammaldags dräkt, som var blygsam nog, ty kragen 
gick upp till öronen och kjorteln hängde ned över fötterna. 
Hon kysste så Nora som Adolphen och även mig i förbifarten. 
Kaptenen såg denna idyllen med tårade ögon, men 
när han skulle stiga in till fru kaptenskan, sköt han mig före 
sig. Gumman låg med ansiktet mot väggen och visade oss en 
bred ryggtavla i en plisserad särk. Carolina ! Carolina ! 
viskade kaptenen med söt röst. Kaptenskan utstötte ett dovt 
vrål, som likväl endast var en gäspning. Nedhukad bakom 
mig sade herr von Hancken: 


Allra sötaste Carolina ! Vicomtesse d'Aiguille di Rocca 
Antica har omakat sig hit express pour faire votre connaissance, 
ma mie. 


Gumman låg en stund orörlig, varpå hon sävligt vek ned 
täcket och begynte klå sig över kroppen. Då slöt jag ögonen 
cch störtade ut i förmaket. Vi fingo vänta en timme. Vicomtessen 
fördrev tiden genom att smi spik med Adolphen och 
jag fick nu ett tillfälle att inviga Nora i mina planer. Lite 
emellan stack kaptenen in huvudet och viskade: Bara lugn ! 
Hon kommer! Nu har hon kjorteln på! Nu har hon livstycket 
på ! Slutligen öppnades dörren helt och det välborna 
herrskapet utträdde. Kaptenskan hade legat till sängs vid 
pass en månad, varunder hon njutit den starkaste föda. 
Följderna voro fruktansvärda. Kinder och haka hängde ned 
på bröstet, brösten hängde ned på magen, magen hängde ned 
på knäna. Fetman orsakade dessutom en ofrivillig decolletage

 som gick allt för långt. Där bak lär det väl icke ha funnits 
några hållpunkter och kaptenen sågs med ansträngning 
sammanfatta några band. Kaptenskan sjönk emellertid 
genast ned på en stol. 


Jaså, det är fruntimret? sade hon och gäspade. Vicomtessen 
steg upp och neg djupt. 


Hon niger bra, det må jag säga, medgav fru von Hancken. 
Var nu så beskedlig, min söta, och vänd sig runt ett slag. 


Vicomtessen lydde i det hon på ett behagfullt och blygsamt 
sätt lyfte litet på kjorteln. Fru von Hancken smackade och 
sade: 


Si, si, si ! Nätt och svarvad ! Små bröst och runda höfter ! 
Just som en sockerdocka ! Kom nu hit, söta hon. 


Vicomtessen liksom dansade fram över golvet; hennes 
tänder lyste mellan läpparna i ett det ljuvaste leende. Fru 
von Hancken fattade henne med ena handen i armen och 
med den andra i benet. Och plötsligt sågo vi det ljuva leendet 
bytas i en vild grimas av smärta, under det att fru von 
Hanckens ansikte blånade av ansträngning. Vicomtessen 
skrek. Kaptenen ropade: Skäms, Carolina ! Släpp, Carolina ! 
Men vågade icke taga ett steg till undsättning. Nora och 
Adolphen flydde förskräckta ut i förstugan och jag gjorde 
ingenting. Kaptenskan släppte sitt tag och vicomtessen sjönk 
gråtande i herr von Hanckens armar. Kaptenskan sade: 


Tar hon till lipen, min söta ? Hon har nog fått värre nyp 
än så, om jag känner karlarna rätt. Men nu skall hon svara 
mig uppriktigt eftersom jag är gammal och förveten. Kan 
det vara trevligt att ha så många karlar i gång så till 
sägandes ? 


Ack nej! fru kaptenska, snyftade den stackars vicomtessen. 
Det är rent förskräckligt ! 


Si, si, si ! sade fru von Hancken. Det är just vad jag alltid 



tänkt mig och därför har jag inte sörjt min ungdom, fast den 
var ärbar som gammalt fnöske. Kan man bli så led på en enda 
karl, som jag på von Hancken, vad ska man då inte bli på 
tjoget ? Slit nu herr kapten med hälsan, söta hon, och låt mig 
sova i fred. 


Hon gjorde ett försök att resa sig, men kaptenen snodde 
upprörd och stammande omkring henne. 


Ack, ack, suckade han, söta Carolina, vi skulle ju ha älskat 
varandra inbördes. Det var min tanke-

Gärna det, svarade kaptenskan, bara jag får sova. 


von Hancken skruvade sig och stammade, men äntligen 
kom det hemliga syftet med vicomtessens besök i dagen. 
Kaptenen skulle i vårt ekipage möta Hans Majestät en mil 
utanför Iglinge. Vicomtessen skulle medfölja, men för anständighetens 
skull även fru von Hancken. Och detta var 
dem så angeläget, att de hart när fallit på knä för gumman. 
Fru von Hancken rev sig i håret och sade: 


Ja, vad får jag till mat då? 


Allt vad du önskar, Carolina ! skrek herr von I lancken. 
Du skall själv få råda över den kungliga taffeln. 


Fru von Hanckens hakor och kinder försattes i rörelse av 
ett behagligt leende och hon sade: 


Si, si ! Vad det är bra att vara gammal och ful och lagligen 
vigd och allt vad därtill hörer. Det håller att slita på till döddagar. 
Visst pocker vill jag se kungen, och vad det anbelangar 
att sitta i säte med fruntimret, så passar hon mig förträffligt, 
smal och gesvint som hon är. 


Vicomtessen neg till golvet och kaptenen kastade slängkyssar 
och skulle kanske i sin förtjusning ha gjort mer än så, 
om icke gummans fingrar rört sig just som kräftklor.


 




Hans Majestäts ankomst förmodades skola inträffa lördagen 
den 27 juli tämligen sent på dagen, eftersom skjutshållet 
var långt. På fredagkväll höllo vi generalmönstring med 
våra anordningar. Eskorterade av de fyra beridna karlarna i 
svenska dräkter körde herr von Hancken och vicomtessen 
ut till det vägskäl, där Hans Majestät skulle inväntas. Adolphen 
fick vid detta prov ersätta kaptenskan vid vicomtessens 
sida. Kaptenen och Nora sutto på baksätet, betjäntpojken 
hängde och krängde på kuskbocken. Vi travade snällt 
framåt och inga olyckor förekommo. För att allt skulle tillgå 
enligt morgondagens program dröjde vi tålmodigt vid vägskälet, 
till dess ett åk anlände från rätt håll. Det var ett 
halmlass med en gammal bonde skrevande över rågan. Han 
tänktes nu vara kungen, lasset omringades och hejdades. 
Bonden uppmanades att nederstiga, men vare sig han trodde 
att vi voro moskoviter eller dårhushjon, ville han ingenting 
se eller höra utan körde huvudet rakt ned i halmen. Han 
drogs da ned från lasset och hölls upprätt av ett par karlar. 
Herr von Hancken steg nu i sin tur ur vagnen och nalkades 
med blottat huvud och under upprepade bugningar. Från 
papperet uppläste han ett välkomsttal, vars koncept jag bevarar. 
Det saknade varken känsla eller snille, ty jag hade 
själv skrivit det, men då dess uppläsande drog vid pass tre 
kvarts timma, blir det för vidlyftigt att här anföra. Bonden 
lyssnade med sänkt huvud och under ideliga stönanden; han 

trodde sig kanske lyssna till sin dödsdom. Efter talet defilerade 
vi förbi lasset i god ordning, varefter herr von Hancken 
utbad sig nåden att få föreställa vicomtesse d'Aiguille 
di Rocca Antica. Vicomtessen stöp tre gånger i landsvägen 
och fattade slutligen bondens hand, fingerande en kyss. 
Gubben ömsom starrbligade, ömsom blundade. Men när nu 
Adolphen föreställdes som fru kaptenskan von Hancken och 
även han stöp tre resor till jorden, tycks en ohälsosam blandning 
av löje och skräck ha gjort revolt inom gubbkraken. Ett 
kraftigt ljud antydde en onämnbar malheur. Herr von 
Hancken, chikanerad vid ett högtidligt tillfälle och i vicomtessens 
närvaro, råkade i vredesmod, slog gubben i nacken 
cch ropade: 


Kör för satan, bonddrul, och tag allt sitt med sig ! 


Den stackars bonden lät sig icke trugas, och snart sågo vi 
lasset försvinna. Herr von Hancken steg åter upp i vagnen 
och yttrade: 


Mina herrar, ni har nu att i mig igenkänna konungens 
person . 


Och sedan han med en vid handrörelse tackat för hyllningen, 
slog han sig ned vid vicomtessens sida. Om bonden 
uppträtt som en tölp, så var herr von Hancken i varje lem 
en konung. Med mörk och hög min stirrade han orubbligt 
framför sig och blott då vicomtessen tilltalade honom, drog 
han ned den ena mungipan till ett nådigt löje. När en hop 
allmoge, som räfsade sin råg på ängen, förbluffad blev 
hängande på redskapen, lät han vagnen hålla och röt: Hitåt, 
drumlar! Framkomna hälsades de med en nick, och vi körde 
vidare. Så fortgick det hela milen och ingenting störde högtidligheten 
undantagandes betjäntpojken, som då och då 
måste ha ett rapp av kaptenens käpp för att hålla sig stilla. 


Äntligen nådde vi Iglingeallen, där fyrtio vita jungfrur 

hejdade oss. Ingen skall förundra sig över att mamsell 
Arrenander gick i täten. De trettionio jungfrurna buro blommor 
i händerna, mamsellen åter en jättestor tårta på vilken 
följande var textat i socker: 


Ack, vad jag är säll, fastän blott en karamell, bakad av 
en snäll mamsell, skall jag Kungen smaka, som en hovsens 
kaka ! Lycklig store GUSTAF du, som mig bryter tu ! 


Till mamsellens förargelse bröt herr von Hancken verkligen 
en stor bit av tårtan och började mumsa, i det han räckte 
henne sin hand att kyssas. De trettionio jungfrurna skredo 
nu framför ekipaget och blomsterströdde dess väg. Brunnsgäster 
och allmoge trängdes på alla håll och jag hörde många 
hånflin och elaka anmärkningar. Men herr von Hancken 
hörde ingenting. Lugn som en kung eller en ko stirrade han 
framför sig, höjde då och då en hand eller drog ned en 
mungipa. Vid brunnsladan mötte ceremonimästaren jämte 
några förnämliga herrar och bland dem general Bungenstjerna. 
Vagnsdörren slogs upp, kaptenen ställde sig på fotsteget 
och ceremonimästaren framsade sitt tal. Därvid brast 
generalen i ett elakt gapskratt, som kunde ha smittat andra 
och förstört det hela, om icke herr von Hancken ögonblickligen 
funnit sig. Med rynkad panna yttrade han i kort och 
kärv ton: 


General Bungenstjerna, han har sitt avsked. 


Det lät så kungligt och kort, att vi hoppade till i sadlarna 
och stelnade. Generalen skrattade emellertid alltjämt och 
kaptenen röt: Kör vidare ! Jag skall lära detta packet ! 


Alla, som lånat sig till provet, omringade nu vagnen, 
spände ifrån hästarna och drogo den fram till templet. von 
Hancken stod upprätt i vagnen, stödd mot vicomtessens 
skuldra Marschaller och lusteldar tändes på ett givet tecken.


En skara barn, klädda till amoriner, bildade krans kring 
sockeln. I templet stod Olle, kostymerad som guden Mars, 
och Emil, vilken hade ett vekare utseende, som Minerva. 
Statyn hade försetts med en lyra, som limmats fast i dess 
vänstra hand. Den högra höll han tyvärr i sidan på ett drumligt 
och tafatt sätt. Kaptenen räckte sin hand åt vicomtessen 
och de stego uppför trappan följda av Nora (som var illa 
däran av blygsel!) och Adolphen. Käringen i brunnshuset 
högg nu i av alla krafter och en nästan alnshög stråle sprang 
upp ur jorden, blåstes kring av vinden och glittrade förunderligt 
i skenet från facklorna. Herr von Hancken ställde 
sig i templets öppning, vänd mot folket. Han höjde armarna 
och blev stående orörlig en lång stund. Den magra gestalten 
med utsträckta armar tecknade sig som ett svart kors i ljusskenet. 
Vi väntade ett tal eller att han med några ord skulle 
avsluta det lyckade provet. Men plötsligt skrek han: 


Eld ! Mera eld ! Fyrverkeriet ! Tänd fyrverkeriet ! 


Rösten lät besynnerlig, men ännu besynnerligare var befallningen. 
Jag svängde mig av hästen och rusade uppför 
trappan. 


För Guds skull, herr von Hancken ! sade jag. Vad tänker 
ni på ? Tända fyrverkeriet ? Vad återstår då för kungen ? 


Kungen ? upprepade han. Det är jag, som är kungen. 


Och höjande rösten ropade han: 


Jag--är--kungen. 


Sannerligen drogo vi oss icke allesammans skyndsamt 
ifrån honom, som om han själv varit en fyrverkeripjäs, färdig 
att springa i luften. Alla trodde vi honom galen och ingen 
ville vara den förste att gripa honom. Blott Adolphen, som 
dunkelt anade oråd, störtade fram, grep honom kring livet 
och jämrade: Ack, pappakraken ! Pappakraken !


Herr von Hanckcn gapade några gånger, stort och stelt 
som en nötknäppare; varefter han helt lugnt yttrade: 


Ja, kära barn, visst är jag pappakraken. 


Och vändande sig till oss, sade han rätt nådigt: 


Provet har utfallit till vår belåtenhet. Nous sommes toutå-fait 
satisfait. Hans Majestät kan komma.




I vilka tankar herr von Hancken vankade den natten, vet 
jag icke. Men vankade gjorde han oavlåtligen. Och om morgonen 
var han mer hålögd och anskrämlig än någonsin. Likväl 
var humöret det allra bästa, talet livligt och redigt. Icke 
ens Wurmens vanliga lördagsbesök förmådde kyla hans 
varma sinnesstämning. Han knep doktorn i sidan, kallade 
honom en gammal skälm och bad honom slå sig ned vid 
frukostbordet, vilket efterkoms. Herr von Hancken utbredde 
sig nu vältaligt över en undersåtes plikter gent emot sin 
monark. Främst satte han den, att av hela sitt hjärta älska 
konungens person. 


Ty, sade han, för en kvinna kan det väl vara tillfyllest att 
älska en man eller flera. Men för mannen är det nödvändigt 
att även älska någon, som står över hela människosläktet. 
Gud är nog bra, men var så snäll och ta fram honom ! Själv 
har jag aldrig varsnat honom, om icke i konungens person, 
som är hans lekamliga ställföreträdare. Nej, det duger icke 
för en man att ständigt gå och knåpa mellan hustru och barn. 
Någon stråle av det himmelska ljuset måste tränga ned till 
varje man, och därför sänder oss Försynen då och då en 
kung. Ja, därmed menar jag, att vi någon gång i livet måste 
möta en kung, för vilken vi kunna låta vårt liv eller eljest 
hylla efter förmåga. Och därför tänker jag hylla Hans 
Majestät så, som han aldrig förr blivit. Åtminstone ej vid 
denna brunnen.


Och han knep doktorn ånyo i sidan och sade: 


Sat sapienti ! Han förstår mig nog, gamla döddoktor ! 


Wurmen mumlade stadigt: Ja visst, kära vän! Och åt 
tappert av vår goda mat. Sedan kände han som vanligt på 
pulsen, såg på tungan, stirrade kaptenen in i ögonen, stack 
handen innanför kragen och tryckte honom på ryggen, varvid 
von Hancken gav till ett hisnande skratt och ropade: Aj, 
aj, ett sånt fä att kittlas ! 


I övrigt förflöt dagen utan händelser, fast vi alla vid 
Iglinge brunn gingo i den största spänning och upphetsning. 
Kaptenen malde oavlåtligen fram sentenser om kungar och 
undersåtar. Och ehuru de voro allt för exalterade, kan jag i 
min ställning icke giva honom annat än rätt. Vid femtiden på 
kvällen satte vi oss i rörelse alldeles som dagen förut. Inga 
dåliga omina förebådade vad som komma skulle, om jag icke 
som sådant räknar omöjligheten att pressa in fru von Hancken 
i någon av dess dräkter. Tomsons vackra schal, lånad av 
vicomtessen, fick dölja bristen där bak. Kaptenen bar bästa 
uniformen och det portugisiska korset dinglade på hans 
bröst. Vi väntade dryga två timmar vid vägskälet. Rätt 
många åk körde förbi, men alla av det bondska slaget. 
Kaptenen hejdade vart och ett och frågade, om man förnummit 
något om konungens färd. Ingen hade något att berätta 
För varje minut blevo vi allt mer modfällda. Lite var 
började knota och ansatte kaptenen, som orubbligt svarade: 
lugn, mina herrar ! Han måste ju komma. 


Äntligen, sedan två timmar och minst tjugu bönder passerat, 
varsnade vi på backkrönet ett åk av ansenligare yttre. 
Hade vi icke varit upphetsade, kunde vi väl förstått, att det 
icke var kungen. Men den dumme Battwyhlen begynte 
genast skrika: Hans Majestät! Min själ, min själ! Hans 
Majestät ! Nu inträffade något, som kan räknas bland dåliga 

förebud. Den dumme karlens skrik och kringfarande 
skrämde våra hästar, så att flera ryttare avkastades och 
några durkade bort över ängarna. Under det tumult, som 
härav uppstod, kom ekipaget oss ganska nära, men höll på 
några tjog alnars avstånd. Det var en rätt gammal och dålig 
kalesch eller berlinare och, om jag icke alldeles misstar mig, 
just densamma som två månader tidigare bragt vicomtessen 
och doktor Lesage till Sutre gästgiveri. På baksätet satt en 
tjock herre i landshövdingsuniform--antar jag--och en 
äldre militär. Eljest var vagnen tom, men på ett litet säte 
bakom suffletten hängde två karlar av simpelt och lömskt 
utseende. Jag har glömt att nämna, att prästen i Ömo och 
lansman en stund tidigare anslutit sig till vår trupp. De skyndade 
nu fram till vagnen och begynte med hattarna i hand 
ett livligt samtal. Plötsligt sprang den tjocke herrn upp och 
utstötte en ed, som hördes ända till oss. Herr von Hancken 
steg då ur vagnen, och följd av mig--som också ramlat av 
hästen under tumultet--gick han herr landshövdingen till 
mötes, som likaledes stigit ned på vägen. Herr von Hancken 
hälsade artigt, men landshövdingen stötte honom åt sidan, 
steg fram till vårt ekipage, piskade det ursinnigt med sin 
käpp i det han ropade: Vad skall detta betyda ? Vad är det 
för ett upptåg? Herr von Hancken lade handen på hans 
skuldra och sade med ett mjukt leende: 


Herr baron och landshövding--är jag icke igenkänd? 
Det var dock jag, som våren 1803 på Örebro slott hade den 
äran att förevisa en råttfälla av egen invention. 


En råttfälla ! ropade landshövdingen och ryggade tillbaka 
som om han trott att vi lagt en fälla för hans fot. De båda 
sluskiga karlarna skyndade till och likaså prästen och länsman. 
von Hancken fortsatte:


Herr baron och landshövdingen täcktes vid tillfället kalla 
mig en verklig filosof och det glömmer jag aldrig. 


Nu pekade länsman på honom och sade: 


Det är kapten von Hancken. 


Herr kapten rätade på sig och smålog: 


Ja visst. Jag är von Hancken. 


Då greps han i armarna av de båda karlarna; den ene 
viftade med ett smutsigt papper framför honom och den 
andre yttrade med gnällig röst: 


Ack, så förträffligt ! Just en försynens skickelse ! Här ha 
vi ett litet bysättningsutslag på kapten von Hancken. Fattiga 
två tusen riksdaler för husröta. 


Det är bra, sade herr von Hancken. Men var är kungen ? 


Prästen i Ömo klev nu fram. 


Jag upprepar för herr baron och landshövdingen, att det 
är denne von Hancken, som anordnat bönemöten och konventiklar 
invid Iglinge brunn, varvid en försupen och avskedad 
prästman smädat Gud och hans evangelium. 


Ja, ja, sade herr von Hancken. Men var är kungen ? 


Av vår trupp hade, som jag redan nämnt, några durkat 
bort över fälten; andra förföljde till fots sina flyktande 
hästar. Återstoden började visa tecken att vilja ge sig av. 
Herr von Hancken märkte det och ropade: 


Stanna, mina herrar ! Kungen kommer strax ! 


Landshövdingen hade åter stigit fram till herr von Hancken, 
och i det han fingrade och synade korset på hans bröst, 
frågade han, var det kommit ifrån. Helt förlägen stammade 
herr von Hancken, att det var ett portugisiskt kors. 


Det ser jag nog, svarade landshövdingen, och därtill försett 
med tre ädelstenar. Just för lite sedan inrapporterades 
till konglig befallningshavande att ett dylikt kors stulits från 
en viss köpman Tomson. Hur vill herrn förklara det ?


Ack, suckade herr von Hancken. Allt skall nog få sin förklaring, 
bara kungen kommer. Men framför allt, mina 
herrar, måste vi hålla oss till programmet. Eljest barkar det 
rakt i natten. 


Han slet sig lös från de båda karlarna och skyndade fram 
till vår vagn, där han bjöd sin hand åt vicomtesse d'Aiguille 
di Rocca Antica. Utan den ringaste förlägenhet, leende som 
en Guds ängel och antagligen fullkomligt glömsk av alla jordiska 
äventyr, trädde den vackra damen fram, förd av herr 
kaptenen. Då inträffade det märkliga, att den tjocke landshövdingen 
plötsligt blev ellanste röd och med sänkt blick 
vände sig något åt sidan. Men länsman och prästen i Ömo 
pekade samfällt på vicomtessen och yttrade med mycken 
upphetsning: 


Här ser herr baronen och landshövdingen den slinkan, 
om vilken vi nyss talade. Hon har hållit spelhus i Iglinge och 
därtill fört ett otuktigt liv. Det är just hon, som skall till 
spinnhuset ! 


Herr baronen och landshövdingen jämkade sig oroligt av 
och an, drog sig själv liksom uppmuntrande i rockskörten 
och mumlade: 


Vad angår det mig ? Vad angår det mig ? 


Men bakom herr von Hancken reste sig i vagnen dess 
makas gestalt, och med parasollen pekande än på vicomtessen, 
än på landshövdingen, än på herr von Hancken 
yttrade hon: 


Landshövdingen ! Jag, Carolina von Hancken, vittnar att 
den där slynan lockat till sig det största nöt på jorden, som 
är min man herr von Hancken. Hon har ruinerat en hedervärd 
familj, hon har lagt en ärbar hustru till sängs av sorg 
och grämelse, och hon är på god väg att göra två oskyldiga 
barn föräldralösa. Stig upp, Nora, och fall till herr landshövdingens

 fötter. Han ensam kan rädda oss. Det vore väl 
också attan tunnor tusan om icke den slinkan skall på spinnhuset 
! 


Landshövdingen hade återtagit sin värdighet under det 
långa talet och svarade barskt: 


Hennes sak skall undersökas. Länsman får ta hand om 
kvinnan. 


Saken? skrek herr von Hancken. Här finns bara en sak! 


Och i det han grep landshövdingen i båda skuldrorna och 
skakade honom rätt hårt, frågade han med ursinne: 


Karl ? Var är kungen ? 


Överrumplad svarade herr landshövdingen helt beskedligt: 


Kungen är tolv mil härifrån. Inte ämnar han sig åt det här 
hållet. 


Med armen kring vicomtessens liv svingade sig herr von 
Hancken upp i ekipaget. Han ryckte piskan från kusken och 
lat den falla över krakarna. 


Mina herrar ! ropade han åt ryttarna. Kungen har bedragit 
oss ! 


I sista stund lyckades jag hoppa upp på fotsteget och 
klängde mig fast, så gott jag kunde. Ack, vilken snabb men 
bedrövlig färd blev det icke ! Och hur olik den föregående 
aftonens. Olik och dock till det yttre lik, ty hopar av allmoge 
trängdes vid vägkanten, mamsellen med sin tårta och de 
trettionio vita jungfrurna med sina blommor mötte i allen, 
ceremonimästaren och de förnäma herrarna väntade vid 
ladan, på ett givet tecken tändes facklor och lusteldar, amorinerna 
dansade i ring kring templets sockel, gumman pumpade, 
strålen glittrade lika skönt som kvällen förut och i 
templet stodo Olle med guden Mars' spjut och Emil med 
Minervas sköld på var sin sida om Apollo. Och alldeles som 
kvällen förut blev det icke heller nu något fyrverkeri.




Karlen, som hade detta om hand, gjorde väl sitt bästa, men 
icke en enda pjäs ville gå till väders eller ens brinna det allra 
minsta. 


Vi körde genast till "slottet", där kaptenen och vicomtessen 
hoppade ur, varefter jag förde fru von Hancken och 
Nora i nattkvarter. Jag dröjde en timma i vårt hus och under 
tiden ställde herr von Hancken till med något, som skulle 
få de största följder. Han samlade kring sig en hop allmoge 
och dessa enfaldiga bönder lät han nu veta, att överheten var 
på jakt efter deras svavelpredikant, deras Lasse. Så smittosam 
är dårskap och vrede, att dessa förvillade män med liar 
och gafflar drogo herr baronen och landshövdingen till mötes 
för att hejda honom, vilket också lyckades. 


Jag strövade både länge och väl omkring i parken, sökande 
min olycklige husbonde. Överallt stötte jag på grupper av 
förvirrade och bestörta brunnsgäster. De äventyrligaste 
rykten voro i svang. Rätt vad det var hörde jag ett häftigt 
hästtramp bakom mig och hoppade raskt åt sidan. Det var 
mamsellens lilla rapphöna, hennes norrbagge och hennes 
eller vår otering. Men i sätet satt vicomtesse d'Aiguille di 
Rocca Antica. Hon varsnade mig och ryckte i tömmen så att 
baggen tvärstannde. Med den behagfullaste rörelse vinkade 
hon mig till sig, klappade mig på kinden och suckade ganska 
ömt. Därpå sade hon: 


Käre lille Carlander, hälsa sin husbonde att jag kör till 
Sutre för att träffa herr baronen och landshövdingen. 


Ack, du milde ! skrek jag. Är mamsellen från vettet ? Hon 
kör ju raka vägen till spinnhuset. 


Så farligt är det väl icke, svarade den sköna. Landshövdingen 
skrapade med foten och det vet jag nog, vad det 
betyder. Men hade jag vetat, att herr baronen och landshövdingen 
var lika glömsk som jag, så hade jag inte behövt 

göra herr von Hancken allt detta besvär. För att skänka 
honom någon hugsvalelse skall Carlander överbringa denna 
kyssen. 


Därmed lutade hon sig fram och kysste mig mitt på mun. 
Jag bad bevekligt om en förklaring, men hon svarade: 


När vi träffas härnäst, Carlander. Nu bleve det för vidlyftigt. 


Och sedan hon ännu en gång suckat ganska ömt och givit 
mig en rent skakande blick, körde hon vidare. 


Men herr von Hancken fann jag först framemot midnatt, 
då jag skönjde några små hastigt uppflammande och hastigt 
slocknande lågor vid den ställning, som uppbar hans fyrverkeri. 
Där gick den arme karlen och sökte förgäves få eld 
på sina pjäser. Jag sade: 


Ack, herr von Hancken, är ni nu nöjd ? Har ni nu ruinerat 
er tillräckligt ? Inser ni nu, att ni förspillt er välfärd för en 
tom inbillning? 


Och jag berättade honom om mitt möte med vicomtessen. 
Han svarade vresigt:  


Carlander skall inte tro, att jag är så förbålt dum, som 
det kan tyckas. Kungen kunde mycket väl ha kommit och 
då hade allting fått ett annat utseende. Landshövdingar och 
andra underhuggare är det inte så gott att få bukt med. Men 
en kung kan man inbilla just vad som helst, om man bara 
breder på tillräckligt. 


Jag baxnade inför denna ohöljada cynism. Men von 
Hancken sade: 


Carlander, jag har levat i mer än ett halvsekel. Och jag 
har aldrig--märk val, aldrig--sett andra är svindlare 
lyckas i sina förehavanden. Nå? Är det för tidigt att göra 
ett enda litet försök tre veckor före min död ? 


Därpå återvände han till sina pjäser, som om ingenting 

annat i världen intresserat honom. Han försökte på nytt med 
var och en och för var och en yttrade han något: 


Ack, Grlander, detta skulle ha varit ett romerskt ljus! 
Ack, Carlander, detta skulle ha varit en kungakrona ! Ack, 
Carlander, detta skulle ha varit en hel stjärnehimmel ! Ack, 
Carlander, detta skulle ha varit en dansande sol, så stor som 
en vanlig pannkaka. 


Då han passerat den sista i raden sade han: 


Fan i det snuset! Ingen vill brinna! Nå, då går vi och 
lägger oss, min gosse.


 




Det blev en svart historia. 


Om jag särlägger elementen i våra händelser och en för 
en framkallar protagonisterna i denna burla för min inre 
syn, finner jag följande: 


Herr von Hancken, en sur person, som förnött sitt liv i 
småtterier och allmänt missnöje. Fängslad av sin egen ringhet, 
bunden av en hälsosam insikt om sin oförmåga hade han 
beskedligt hållit sig vid marken och utfört en jordamasks 
ringa gärning. Dödens plötsliga annalkande hade med ens 
bortsopat all besinning. Herr von Hancken, som aldrig 
saknat viljan att bli en stor man, hade nu även fått tron på 
det rimliga i att stiga mot höjderna. Det enda han saknade 
var förmågan. Men förmågan ersattes av en fantasi, som 
döden själv givit vingar. 


Vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica, alias Anna-Lisa 
Carlsdotter, en varelse icke av det svaga utan av det svagaste 
könet. Dess person ger ej orsak till särskilda betraktelser, ty 
vem föreskriver en fjäril dess väg? Vem uppräknar dess 
blommor och fästen? Vem säger: här är icke din ort? Jag 
vet blott, att hon önskade återknyta förbindelsen med en 
adoratör, herr landshövdingen, som antagligen stötts bort 
och sårats av hennes alltför korta komihåg. Härtill skulle 
herr von Hancken tjäna. Jag tror, att herr baronen och 
landshövdingen med dess klara sinne för tingens mått och 
vikt skulle ha återtagit sin kuttrande duva utan vidare ceremonier. 
Men könet har nu en gång fått den smaken eller 

tron, att även det enklaste och obetydligaste bör svepas i 
någon stor intrig. 


Monsieur Juste Lesage, en karl, som icke ljög, då han 
kallade sig äventyrare. En desperat, som herr von Hancken, 
fast av olika skäl. Dock fanns mellan honom och min husbonde 
en skillnad, som bör erkännas. Herr von Hancken 
levde i sina illusioner, monsieur Lesage levde av andras. 


Lasse, ett slocknat ljus, två nävar kvarglömt krut i botten 
på en tom fjärding. Ja, han var krutet: doktorn och hans 
sköna stål och flinta, herr von Hancken fnösket. Och härav 
blev nu den elden vid Iglinge, som brände tjogtals förnuftiga 
och oförvitliga människor. 


Det förstår sig, att allt burget och bättre folk ofördröjligen 
lämnade brunnen. Blott det sämsta stannade samt 
någon förnäm äventyrare som baron Rosenhane och kålhuvuden 
sådana som von Battwyhl. Att även herr von Hancken 
i förstone ämnade fly, sluter jag därav, att han om 
natten började rafsa åt sig sina saker och slänga dem i en 
kappsäck. Och då han förbjöd mig att väcka kaptenskan eller 
barnen, antar jag, att han ämnade följa vicomtessen. Men 
mitt i flänget gav han till ett förtvivlat skri och dignade ned 
på förmakssoffan, där han blev liggande i två dygn, plågad 
av den våldsammaste kolik. Jag kunde icke annat än beundra 
det stoiska lugn, varmed han nu bar sin olycka och sina 
plågor. Efter det första ropet kom ej mer ett klagans ljud 
över hans läppar och minen var icke ömklig som tillförne, 
utan så barsk och ilsken att den snarast förskräckte åskådaren. 
Blott då sömnen någon gång förbarmade sig över 
honom, utstötte han smärtsamma suckar, som angåvo, vad 
den arme led. 


Kärror och allehanda ekipager rullade nästan oavbrutet 
förbi vårt fönster. Lite emellan frågade kaptenen: Vem är 

det nu, som åker? Vid vårt svar trutade han föraktfullt med 
munnen och slöt ögonen. Dagen i ända hade vi besökare. 
Battwyhl låg på knä vid soffan och begöt kaptenens fötter 
med sina tårar; Rosenhane smög osalig kring väggarna, 
vädrande som en mus efter något kryphål. En gång i timman 
stormade mamsell Arrenander in med de sista nyheterna. 
Bönder strömmade alltjämt till från de norra socknarna, där 
Lasse predikade. Landshövdingen hade uppbådat alla fjärskarlar 
och sexmän i de södra för att slå sig igenom den hop, 
som vaktade vägskalet. Än visste mamsellen berätta, att 
landshövdingen fått en högrep i magen med dödlig påföljd; 
än voro bönderna stadda på flykt; än hade Nerikes regemente 
uppbådats, än Vermlands fältjägare. Än brunno 
skogarna söderut, än lador och logar; än klämtade alla länets 
kyrkklockor, än stod det blod kring månen, än hade solen ett 
besynnerligt matt sken, som om den tänkt sig att slockna. 
Det stolliga fruntimret slöt varje tirad med att ropa: "Ack, 
den hjärtans Lasse ! Ack, den söte karlen ! Han drog mig i 
näsan med sin egen lilla hand !" Och man skall icke tro, att 
hon klagade över denna våldshandlingen, utan fann tvärt om 
däri en ljuv tröst och hugsvalelse. 


Under allt detta flänget förhöll sig herr von Hancken alldeles 
stilla och tycktes ingenting märka. Likväl är det troligt, 
att han uppmärksamt lyssnat till lamentationer och rykten 
och därav gjort sig egna föreställningar. General Bungenstjerna 
tillbragte hela mandagen vid hans läger och sökte 
med frågor och ruskningar väcka honom till sans. Men först 
då generalen högt uttalade en förmodan, att detta vore slutet, 
reste sig herr von Hancken med en häftig rörelse och svarade 
förargad: Attan heller ! Kära bror är en fårskalle ! Wurmen 
själv har givit mig sex veckor och därav äro blott de fyra 
förlidna. 


Generalen å sin sida yttrade: 


Bror kunde känna sig ogement nöjd, om detta vore hans 
yttersta. Ty dör han icke kvickt efter Wurmens recept, så 
dör han efter rackarns. Pro primo har han gjort sig skyldig 
till crimen laesce majestatis, då han i vittnens närvaro yttrat: 
Kungen har bedragit oss. Pro secundo har han hållit sin 
hand över konventikelpredikanten. Pro tertio har han uppviglat 
allmogen, vilket alltsammans straffas med döden. Så 
nog är hans rep både häcklat och slått. Vill hjärtans bror 
taga ett råd, så vänd näsan i vädret; det är ändå det hederligaste 
sättet. 


Härpå svarade herr von Hancken endast: bä, bä! Men 
steg upp och började långsamt och försiktigt röra sig i rummet. 
Generalen gjorde honom flera föreställningar och utmålade 
hans öde, vartill herr kaptenen bräkte med stigande 
kraft och iver, så att man till sist trodde sig vara i en fårafålla. 


Emellertid tycktes mig generalens spådomar vara endast 
allt för rimliga; en blind kunde se, att vår sak stod illa. Och 
då jag betänkte, att herr von Hancken med vidöppna ögon 
och trots mina ständiga varningar störtat sig i eländet; då 
jag vidare betänkte att han bragt hundratals människor i den 
största fara blott för en inbillnings skull, och väl även för att 
undkomma exekutionsbetjänterna; då jag slutligen jämförde 
denne gubbes usla och ödesdigra kättja med min egen 
höga och rena låga, då gick jag ut ur huset och avsvor herr 
von Hancken. Jag beslöt att genom en snabb flykt för alltid 
skilja min sak från hans. Till den ändan uppsökte jag Tomson 
och vi begåvo oss till en bondgård i närheten av Iglinge. 
Bonden var en räv, som förstod vår klämma, och vi måste 
i förskott utbetala den hiskliga summan av tvåhundra riksdaler 
för att han skulle skjutsa oss, mig, Nora och Tomson, 

på en omväg till Sutre. Här kunde vi taga posten till Kristinehamn 
och vidare till Göteborg. För säkerhets skull borde 
vi färdas under antagna namn, och då jag tyckte, att jag lika 
gärna kunde taga ett stort som ett litet, kallade jag mig inför 
bonden greve Brahe och Tomson fick heta Bielke. Ett 
barnsligt infall, kan tyckas, men det beredde mig ett billigt 
nöje och jag kände mig just som säkrare i skorna. Till min 
heder må jag nämna, att jag i övrigt tyglade min fantasi och 
höll mig till jorden. Jag föreslog Tomson, att han i Göteborg 
skulle taga mig till kompanjon och inreda mitt och Noras 
hem. Härmed beredde jag den gode gossen en oväntad 
glädje, ty han hade trott, att jag syftade högre. Med tårade 
ögon och en kraftig omfamning betygade han sin tacksamhet. 


Vår finurliga plan strandade på en oanad klippa. Nora 
vägrade enständigt att lämna pappakraken i dess fara och 
ömkliga tillstånd. Jag blev så förbluffad över det mjuka 
vaxets plötsliga seghet att jag i förstone tog hennes motstånd 
som ett flickaktigt niaiserie och fortsatte mina tillrustningar. 
Men då hon alltjämt vägrade och till och med 
hotade att yppa planen för sina föräldrar, råkade jag i ett 
raseri, som jag nu har svårt att förlåta mig. Jag beskyllde 
henne för kyla och falskhet, och sanningen att säga fick min 
ömma känsla en svår reva. Jag har aldrig kunnat fördraga 
förräderi och som sådant betraktade jag hennes vägran. 
Hela natten låg jag framstupa och gormade genom springan; 
min flicka svarade blott med tysta tårar. Ack, nu förstår jag 
henne bättre, den genomgoda ungen ! Det fjärde budets 
heliga visdom stod icke lika klar för ynglingen, som nu för 
gubben, själv barnafader. Livet ger en bättre förklaring av 
våra trossatser än den store Luther själv. Men än i dag kan 
det harma mig, att jag förlorade över tvåhundra riksdaler på 
den kuppen.


Så var då även jag dömd att stanna i Iglinge. Nora besvor 
mig att fly med Tomson, men dels ville icke Tomson resa 
utan Nora, dels var mig numera allting likgiltigt. Som en 
bitter njutning hägrade en heroisk död inför den otacksamma 
flickans ögon. Sakerna togo också en allt mera krigisk 
vändning. Visserligen bekräftades icke mamsellens uppgifter 
om stora militäruppbåd, men bondflockarna, som stadigt 
strömmade genom Iglinge, gjorde dem trovärdiga. 
Dessa bönder stannade vid sin genommarsch någon stund 
utanför vårt hus, och då kaptenen visade sig i fönstret, hälsade 
de honom genom att svänga sina liar och andra tillhyggen. 
Några voro beväpnade med muskedunder. Jag antar 
att a'et var Lasse själv, som tillsagt bönderna att hälsa herr 
von Hancken, vare sig han härmed åsyftade en hyllningsgärd 
eller--vilket jag finner troligare--ett gäckeri. Kaptenen 
bibehöll emellertid en ogenomtränglig slutenhet, och 
ehuru han med mycken värdighet besvarade böndernas hälsningar, 
lät han oss icke känna sina tankar. 


General Bungenstjerna, som lämnat oss i vredesmod, återkom 
efter middagen. För första gången hörde jag den karle 


yttra sig på ett höviskt sätt, som anstod hans börd och rang. 
Han sade: 


Kära brors sak har tagit en ful vändning och jag kan icke 
hjälpa honom med mindre jag kommer i tal med Hans 
Majestät själv. För den skull har jag låtit spänna för och 
reser norrut om en timma. Jag utber mig nu den gracen att 
få medtaga såväl fröken Nora som hennes fru mor och 
hennes bror. Min väns känslor som make och far skall säkert 
förmå honom att giva sitt samtycke. 


Alltså ville den fule gubben beröva herr von Hancken 
hans naturliga stöd, och den som tror, att han verkligen ämnade 
intervenera till kaptenens förmån, tar storligen fel. Å 

ena sidan hindrade honom hans gubbaktiga lidelse från att 
släppa flickan, å den andra fruktade han att kompromettera 
sin höga ställning och sin förnäma släkt. Vem vet vilket öde 
som drabbat Nora, om hans list icke överkorsats ? Den som 
känner höga herrars moral, behöver icke längre grubbla över 
detta. 


Till en början tycktes allting gå honom väl i händer. 
Kaptenen föll ögonblickligen i gropen; han kysste generalen 
och bedyrade sin evinnerliga tacksamhet. Oron för hustru 
och barn hade gjort honom tvehågsen, men när han nu såg 
sin familj räddad, skulle han bliva en annan karl. Han sände 
mig in i sängkammaren att underrätta fru von Hancken. 


Ett fasligt pustande, stånkande och plaskande hade redan 
tidigt på morgonen låtit oss ana, att kaptenskan äntligen 
lämnat sitt läger. Jag fann henne också på benen och mer 
än halvfärdig. Under det att jag hjälpte henne med det sista 
och svåraste, hade jag god tid att för fru kaptenskan beskriva 
ställningens allvar. Jag sade, att herr von Hancken säkerligen 
skulle bliva hängd och att den illsluge generalen ville 
bortföra Nora. Kaptenskan svarade endast: Må det? 


Utkommen i förmaket sjönk hon ned på närmaste stol. 
Generalen lät Olle rulla sig fram till henne, och det var rent 
bedrövligt att se honom kråma och antura sig i sin stol, alldeles 
som om fru Hancken varit ett hovfruntimmer, ungt 
och skönt. Men gummans huvud var icke av det slaget, som 
går att vrida runt. Hon satt där i sin trankila fetma och lyssnade 
under ideliga gäspningar. Slutligen sade hon: 


Nej, inte lämnar jag Hancken. Blir han hängd så blir jag 
hängd. Och blir han inte hängd, så får jag väl släpa med 
honom, tills Vår Herre gör slag i saken. Nu hör jag, att hans 
hoppetossa farit all världens väg, och därmed är jag fuller 
nöjd. Åk han, generalen, och var förvissad om, att jag skall 

behålla honom i tacksamt minne med skyldig vördnad. Gåsen 
hans glömmer jag aldrig ! 


Herr von Hancken förenade sina böner med generalens, 
men gumman bara gäspade och upprepade: Blir Hancken 
hängd så blir Hanckan hängd, det tycker jag just rimmar. 
Men hälsa kungen, att det ska vara böveln till rep, som 
stoppar för min person. 


Jag tänker att generalen rätt snart såg det lönlösa i sina 
försök att skilja makarna von Hancken. Han förstummades, 
han tuggade och svalde och till sist måtte väl det sura äpplet 
ha tuggats ned. Ty han yttrade med ett det suraste leende: 


Hennes nåd är en sannskyldig spegel för varje dygdig 
maka, och jag känner mig skyldig att respektera dess känslor. 
Det blir väl trångt i vagnen med så många stora personager, 
men även herr von Hancken skall få medfölja. 


Anbudet träffade herr von Hancken som ett slag; han 
vacklade. Därpå begynte han löpa av och an med stora åtbörder 
och förvirrad min. Kaptenskan tog dock ingen hänsyn 
till hans krumbukter utan tackade hövligast och förklarade 
sig beredd att avresa inom ett par timmar. Nu framträdde 
Nora--och Gud välsigne ungen ! -- med en fordran, att 
även jag skulle få plats i vagnen. Man tänke sig generalens 
ursinne inför flickans ömma och fasta deltagande i mitt öde ! 
Han vred sig som en ål i saltlake. Men även den nesan måste 
den kärlekskranke gubben utstå att bjuda en plats åt sin rival. 
Jag räckte honom handen och förklarade, att han gottgjort 
alla sina oförrätter mot min person, vilket icke ökade hans 
nöje. 


Kaptenskan återvände till sin kammare för att packa; 
Nora skyndade ut i köket i samma ärende, och mitt uppdrag 
blev att ofördröjligen infånga Adolphen. Dessa dagar brukade 
han spatsera omkring bland allmogen, iförd sin sprättiga

 dräkt och mäkta stor i sitt tycke. Bönderna visade 
honom också en sorts aktning, som smickrade pojken, och 
jag hörde vid ett tillfälle en beskedlig gubbe sucka av hjärtat: 
Ack, att detta vore min julegris! Vilket alls icke förtröt 
Adolphen utan tvärt om. Emellertid var det hans vana att 
möta hoparna norr om Iglinge och följa dem ett lika stycke 
söderut. Det var således en god sträcka att genomleta, varför 
jag satte i väg i en fläng. Men strax utom dörren stöp jag i 
armarna på en karl och kom med mitt huvud rakt in i hans 
kappa. Vem pocker är detta? skrek jag och fick till svar ett 
skratt, som var så väl igenkänt, att jag tyckte mig höra 
någonting från barndomen. Då jag åter fått huvudet avslöjat, 
stod jag ansikte mot ansikte med monsieur Juste 
Lesage, den franske doktorn. 


På sitt lätta och lugna maner frågade han efter herr von 
Hanckens hälsa och begärde att bliva insläppt. Jag sade, att 
porten stod olåst och ville fortsätta mitt språng, men han 
lade armen kring mina skuldror och yttrade: 


Ack, det är rakt ingen brådska, min käre Carlander. Jag 
kommer lika mycket för hans skull som för kaptenens. Låt 
oss följas åt. 


Och nu som alltid lydde jag honom, fast jag visste, att 
minuterna voro räknade. Då vi trädde in i förmaket, stod 
herr von Hancken vid fönstret med ryggen vänd utåt rummet. 
På båda sidor om generalen stodo Rosenhane och 
Battwyhlen och tiggde, efter vad jag kunde förstå, plats i 
hans vagn, som väl till sist skulle ha blivit en riktig Noaks 
ark. Doktorn bugade för generalen, vars haka sjönk så djupt, 
som bandaget medgav. Kaptenen tycktes ingenting märka, 
och tystnaden blev ganska lång eller föreföll så. Slutligen 
sade generalen:




Tunnor tusan! Är herrn icke upphängd ännu? Var kommer 
han ifrån ? 


Doktorn svarade: 


Raka vägen från Falun. 


Kaptenen vände sig om, men icke snabbt, som man gör 
då en röst alldeles oförmodat hörs bakom en. Doktorn bugade 
med skrapande fot och vida djupare än för generalen. 
Kaptenen endast stramade upp sig till en sorts "giv akt". 
Generalen fortsatte: 


Och vad pocker har herrn gjort i Falun ? 


Doktorn svarade: 


Jag har uppvakat Hans Majestät. 


Ho! skrek generalen. Ho! Ho! Jaså, ni har uppvaktat 
Hans Majestät ! Ni äventyrare, ni skurk, ni skojare ! 


För visso, svarade doktorn, och jag fann mig just väl i den 
societeten, som var alldeles oblandad av min sort. Men om 
herr generalen icke tror mig, har jag här till bevis en egenhändig 
skrivelse från Hans Majestät till landshövding Löwenschiöld. 
Jag reser som kunglig kurir. 


Ur barmen framtog han ett förseglat brev och höll det 
framför gubbens uppspärrade ögon. Och utan att vidare bekymra 
sig om generalen trädde han fram till herr von Hancken 
och yttrade med len röst: 


Nå, herr kapten, hade jag rätt? 


Herr von Hanckens röda ögonlock flaxade oroligt upp 
och ned. Doktorn fortsatte: 


Det likar sig till ett upplopp eller vad vi i Frankrike 
skulle kalla en revolution. Vem har tänt den elden ? Vem berövar 
Högst Densamme hans nattsömn ? Vem har satt vapen 
i händerna på hundratals bönder? 


Kaptenen mumlade: 


Det är väl ändå Lasse.


Doktorn sade: 


Ach was ! Lasse ! Efter vad han själv säger, är han blott 
en lus på er rock. Nej, svara mig nu, herr kapten, som den 
karl ni är. Hade jag rätt eller ej ? Är ni fruktad? 


Herr von Hancken svarade på det ömkligaste sätt: 


Visst är jag fruktad, det ser jag nog. Men jag är allt en 
smula rädd också. 


Ingenting är naturligare, genmälde doktorn, än att en man 
av er karaktär känner en smula rädsla. Var icke Napoleon 
själv nära att svimma den 19 brumaire? Likheten är icke 
slående, men den finns där. Och om ni är rädd, så är Hans 
Majestät dödsskrämd. Man har åter igen upptäckt en konspiration 
mot hans liv. Han sätter sin lit till sin trogne von 
Hancken. Ni har allmogen i er hand ! 


Ja, vad ska jag göra med den? frågade kaptenen. 


Det får vi se. Först och främst måste vi hindra landshövdingen 
från att begiva sig till Falun, vilket skulle korsa mina 
planer. Herr landshövdingen hyser för min person en 
aversion, som icke är oberättigad, tyvärr, men icke desto 
mindre obekväm. Han skulle kunna diskreditera mig hos 
Hans Majestät, vilket icke får ske under de närmaste åtta 
dagarna. Vidare är det sannolikt, att Hans Majestät, om 
landshövdingen icke infinner sig, blir nödd att fara till 
Kristinehamn, varvid han nödvändigtvis måste passera 
Iglinge-

Ho! tjöt generalen. Ho, ho! Är vi nu där igen! 


Ja, nu är vi där igen, smålog doktor Lesage. Och denna 
gång på allvar. Bönderna norrut har fått ibefallning att 
släppa honom igenom till Iglinge. Sen får vi se. 


Kör! skrek generalen. Rulla mig! Rulla mig, fördömda 
åsna! Jag kör raka vägen till Falun. Detta skall jag förhindra. 
Adjö med von Hanckens ! Kör ! Rulla mig, karl !


Olle grep bestört i stolskarmen, men doktorn höll honom 
ett ögonblick tillbaka och viskade något i hans öra. Generalen 
slog honom då över ryggen med sin käpp och med 
buller och bång rullades han ut ur vårt hus. Men till Falun 
åkte han icke den gången. Doktorn hade lagt beslag på hans 
hästar och, efter vad jag sedan erfor, skall Olle ha rullat 
honom bort till templet och nedsatt honom vid statyns fot. 
Här skall gubben ha suttit hela kvällen, ömsom gormande, 
ömsom gråtande till harm och häpnad för allmogen, som han 
bannade och kallade kungamördare. Äntligen förbarmade 
sig den beskedliga brunnsgumman över honom, rullade 
honom hem och bäddade honom mellan lakan.


 




Efter generalens avgång uppstod en tystnad, som doktor 
Lesage använde till att grundligen kalfatra oss med blicken. 
Så småningom ljusnade hans ögon och munnen fick ett lent 
leende. Han sade: 


Nu, mina herrar, befinner jag mig i ett sällskap, som förtjänar 
mitt förtroende. Det har kanske väckt er undran, att 
jag, en obetydlig läkare och främling, tillåtits uppvakta Hans 
Majestät. Jag skall nu nämna orsaken. Jag är rosencreutzare. 


Vi ryckte till. Om han sagt sig vara kejsarens av Kina livmedicus, 
hade det icke framkallat större häpnad och vördnad. 
Den ogenomträngliga hemlighet, som insveper detta ridderskap, 
är en borgen för dess makt och betydelse. Herr von 
Hancken återvann först fattningen och exekverade en hovmannalik 
bugning, som vi efter förmåga imiterade. Doktorn 
höjde lätt sitt huvud och fortsatte: 


Jag fick den gracen att i Hans Majestäts presence försätta 
en lakej i det magnetiska tillståndet. Jag lyckades genom 
detta medium yppa vissa hemligheter, dels rörande Hans 
Majestät, dels rörande mig själv, dels angående den konspiration 
mot Högst Densammes liv, som helt säkert existerar. 
Det förtroende, jag sålunda lyckades tillvinna mig, får 
icke äventyras. För den skull är ett sammanträffande mellan 
Hans Majestät och landshövdingen icke önskvärt, med 
mindre det lyckas vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica att 
ingiva herr landshövdingen en fördelaktigare tanke om min 

karaktär. Med kännedom om vicomtessens klara sinne och 
övriga förmåner uppskattar jag den härför nödiga tiden till 
åtta eller tio dagar. Skulle Hans Majestät dessförinnan inträffa 
i Iglinge, gäller det således att giva honom ett mottagande, 
som kan fängsla honom några dagar vid denna 
brunnen. 


Mottagande ! upprepade herr von Hancken med stark 
rörelse. Mottagande ! Rosenhane ! Battwyhl ! Carlander ! 
Har jag icke offrat tusentals riksdaler på Hans Majestäts 
mottagande, och nu kommer herr doktorn och vill lära mig 
något. Nej, nu säger jag verkligen: bä ! 


Och lyftande blicken mot höjden mumlade han: 


Min kung ! Min kung ! 


Vi instämde livligt med herr von Hancken, ganska förargade 
över av att se vårt himla knog underskattat. Doktorn 
lät oss prata en stund och beskriva våra tillrustningar, varpå 
han yttrade: 


Gott och väl, mina herrar ! Men det finns, skulle jag tro, 
två sätt att mottaga en regerande furste. Kanske flera, men 
alldeles säkert två. Det ena har herrarna praktiserat med 
utomordentlig framgång: sju äreportar, ett grekiskt tempel, 
en staty, spelande vatten och fyrverkeri. Jag ger herrarna 
mitt fulla erkännande; i denna kungliga fest var det endast 
kungen som fattades. Det andra sättet, som är lika uråldrigt 
och beprövat som det förra fast mindre ofta praktiserat, kan 
anges med trenne ord: arrest, avsättning, giljotin. Jag 
måste tillägga, att det senare sättet mer än det förra kräver 
kungens personliga närvaro. 


Vår avsky behöver icke skildras. Den tog sig icke heller 
något särdeles uttryck, ty därtill voro vi allt för överväldigade. 
Men våra känslor och tankar tolkades förträffligt 
i baron Rosenhanes ord:


Det hörs att herrn är fransos. 


Fransos eller ej, genmälde doktor Lesage, så har jag icke 
den allra ringaste önskan att ställa mig mellan det fria 
svenska folket och dess suverän. Jag är ena och allena riddare 
av rosencreutzarnas ridderskap, en orden vars mål är 
dess medlemmars andliga och lekamliga förkovran utöver 
vanliga mått. Men jag vänder mig till herr von Hancken, 
som är en boren politicus. För några månader sedan vann 
den illegitima makten en glänsande victoire vid Austerlitz. 
Den legitima maktens stjärna är i nedgående. 


Man kan aldrig så noga veta, invände baron Rosenhane. 


Alldeles riktigt, medgav doktorn. Man kan aldrig så noga 
veta. Vore det möjligt att klart förutse stridens utgång, 
skulle politiken vila på en moralisk grundval, som den nu 
tyvärr saknar. Vi veta en dels och profetera en dels och 
under sådana förhållanden kan icke den lede själv stå för 
sitt ord någon längre tid. Lyckligtvis har en nådig Försyn 
givit oss rättens fasta klippa, på vilken vi kunna plantera 
vårt baner. I den strid, som snart kommer att uppflamma 
kring Hans Majestäts tron, skall varje redlig svensk ställa 


sig på denna klippa. Och bland de förste herr von Hancken, 
som genom otaliga processer visat sitt nit för lag och rätt. 


Jag förlorade dem alla, suckade herr von Hancken. Och 
nu är jag lagsökt för tvåtusen riksdaler. Det är en svart 
historia. 


Doktorn fortfor: 


Låt oss nu efterse, om Hans Majestät har rätten på sin 
sida. Låt oss antaga, att han är kommen av sin höge faders 
länder--och att antaga någonting annat vore förbålt näs

vist! Han är smord och krönt, han är vår borne suverän 
Dei gratia. Kapten von Hancken har svurit honom trohet.




Min kung ! Min kung ! mumlade herr von Hancken, denna 
gång med sänkt blick. 


Det är en sida av saken; men det finns som vanligt en 
annan. Herr von Hancken, som ägnat ett helt livs sträng 
tjänstgöring och tusentals riksdaler som en gärd at majestätet, 
herr von Hancken står nu anklagad för högförräderi 
och crimen laesce majestatis. Vilken skada på karl, mina 
herrar ! Han blir utan tvivel ett huvud kortare. Herrar Battwyhl 
och Rosenhane dela hans lott eller hamna inom murar, 
där ingenting är hasard utan tvärt om. Vicomtessen blir ett 
hjon på spinnhuset, kaptenskan får gå på roten, fröken 
Nora blir en mamsell dess värre och Adolphcn rätt och slätt 
ett fån utan komplimanger. Samtidigt skall törhända general 
Bungenstjerna för avslöjandet av konspirationen vid Iglinge 
brunn erhållla Blå bandet eller någon annan hög utmärkelse. 
Sådan är rätten, mina herrar ! Men är det rättvist ? 


Hans fråga förstummade oss. Det var ju så fan heller och 
icke rättvist ! Men att vi råkat i en faslig klämma det såg vi, 
och när man det ser, ser man just ingenting annat. Doktorn 
lät oss fundera en stund, varpå han fortsatte: 


Märk väl, mina herrar, att jag icke har den ringaste fördel 
av Hans Majestäts fängslande och avsättning. Men som 
en sann rosencreutzare har jag en allmännelig plikt att upplysa 
er om denna gärnings möjlighet. Den kan utföras, och 
varför skulle den då icke utföras? Det är dock en stor gärning, 
vars eko skall återskalla genom tiderna. Är det också 
en god gärning? Rätten kunna vi icke åberopa oss på. Men 
finns det då icke någonting högre än rätten ? 


Inte vet jag, svarade herr von Hancken surmulet. Men 
jag är en ärlig karl, en genomärlig karl. Och det vore då rent 
infamt att ta mig för huvudet. Varför just mig? Bä ! 


Mina herrar, atertog doktorn, sedan han givit oss en ny 

funderingsstund, det är det säregna med oss rosencreutzare, 
att vi snarare än på jorden leva i den luftiga sfär där de 
abstrakta ideerna dväljas. Om jag nu liknar ideerna vid 
snälla och villiga fålar--vilket icke är någon dålig liknelse 
--vill jag kalla oss för raska och finurliga stalldrängar eller 
stallmästare. Ni andra, som vandra bland jordens stockar 
och stenar, kärr och gröpper, limstänger och rävsaxar, råkar 
som vi se lätt i trångmål. Vilken är då vår uppgift om ej 
den att med osjälviskt nit raskt sadla den fåle, som vår 
kunskap säger oss vara för stunden lämpad, och skynda till 
eder undsättning ? Nå väl, ända till Falun trängde ryktet om 
edert trångmål. Utan att på något sätt vara en räv har herr 
von Hancken fastnat i en rävsax. Strax sadlade jag den 
hästa fålen i stallet och på dess rygg har jag flugit till Iglinge. 
Den fålen, mina herrar, kallas Frihet ! Jag kunde ha kommit 
på Rätten, på Ärligheten, på Visheten, på Dygden, på Allmänna 
Välfärden och på åtskilliga andra. Ty sanningen att 
säga äro de varandra ganska lika och kunna ungefär komma 
på ett ut. Men jag föredrog dock Friheten, som har ett eldigt 
kynne och ett skönt utseende och ett behagligt trav. Men nog 
med liknelser och bilder ! Jag frågar er, mina herrar, om ni 
besinnat, att ni äro fria män? Viljen I försvara eder frihet? 
Det är icke en tom, retorisk fråga. Å ena sidan väntar er 
stupstocken, fängelset, spöslitning. Å den andra är det just 
inte gott att säga, vad som väntar er--men sämre kan det 
icke bli. Viljen I försvara eder frihet mot en tyrannisk 
konung och en vrång rättvisa ? Hundratals bönder med liar, 
slagor, högrepar och ett och annat muskedunder står till ert 
förfogande Dessutom en rosencreutzare, som kämpat för 
friheten i tre världsdelar utan att komma till någon särdeles 
skada. Ty, som ni ser, är jag lika ohängd i dag som den dag 
jag föddes.


Vi voro alla ganska uppskakade av hans ord, och jag är 
viss om, att herr von Hancken kände sig stå inför någonting 
stort, ty hela knävelborren och även pipskägget hade försvunnit 
mellan hans sugande läppar. Den förste, som gav 
sitt bifall till känna, var dock greve Battwyhl. Han yttrade: 


Jag är väl mer kräk än fä, som min kära mor brukade 
säga. Och jag vet inte, varför jag skulle vara sämre än andra. 
Här har herr doktorn min hand. 


Rosenhanen grinade och sade: 


Ingenting stort kan åstadkommas utan pengar. Om Battwyhlen 
ger mig medel att leva efter mitt stånd, har jag 
ingenting emot att kämpa för friheten, allra helst som hans 
majestät omger sig med idel perukstockar. 


B. B. Carlander för sin del avvaktade i ett blygsamt skymundan 
herr von Hanckens beslut. Ingenting kunde vara rimligare 
än att tjänaren rättade sig efter sin husbonde. Dessutom 
hade jag ännu icke helt och hållet övergivit planen att 
i hemlighet och om så erfordrades mot hennes vilja bortföra 
Nora. Och sist men icke minst: jag ansåg mig vara en allt 
för ringa person att knäcka nötter med de stora. Men nu 
hände det märkliga, att doktor Lesage plötsligt gick tvärs 
över golvet bort till den vrå, där jag undanstuckit mig, och 
med händerna på mina skuldror och med sina förunderliga 
ögon riktade mot mina yttrade han rätt lågmält: 


Vad tänker Carlander? Är han med oss eller mot oss? 
Däruppå ligger stor vikt. 


Äran av att bliva alldeles särskilt tillspord överväldigade 
mig. Att karlen var en äventyrare, det kände jag nog på 
smaken; men han hade i alla fall magnetiserat en lakej i 
kungens egen närvaro och umgåtts med de högsta personer. 
Kanske fanns det också något i hans blick som tände min 
själ, vilken alltid varit av en uppflammande art. Nog av, jag 

stod där rodnande och försagd och visste varken ut eller in, 
då i mitt sinne plötsligt tändes hågkomsten av en djäknefest 
vid Wadköpings lärdomsskola, varvid jag med mycken utmärkelse 
framsade bisp Thomas' berömda frihetssång. Och 
si, anden föll över mig ! Jag hoppade raskt upp på en stol, och 
i det jag på ett kraftigt och värdigt sätt öppnade famnen 
liksom för att bjuda mitt blottade bröst åt tyranniets dolkar, 
framsade jag med skälvande stämma denna hymnen. Och 
gjorde den stora verkan i Wadköping, så borde den väl ha 
gjort än större här, om man betänker, att min röst givetvis 
tilltagit i omfång och manlig styrka. Jag tror också, att den 
enfaldiga förbluffelse, som nu lästes i åhörarnas ansikten, 
snart nog skulle ha förvandlats i rörelse och entusiasm, om 
icke den satans kaptenskan inträtt i rummet med en fråga, 
vad pocker detta skulle betyda. Doktor Lesage, som städse 
visade gumman en viss skygghet, drog sig hastigt ut i förstugan 
och följdes snart av herrarna Rosenhane och von 
Battwyhl. Det blev herr von Hanckens sak att förklara uppträdet 
och varför generalens vagn icke anlänt. Hur han 
klarade den saken vet jag icke, ty jag gick ut till Nora i 
köket.


 




När jag granskar herr von Hanckens karaktär, finner jag 
en underlig blandning av brådstörtad, huvudstupa och tvehågsen 
senfärdighet. Han hoppade icke genast i galen tunna, 
men när det skedde, skedde det kvickt. Varje ny galenskap 
gav han minst en nattsömns mognad. När han den kvällen 
drog sig tillbaka, var det sista han yttrade: 


Jag är en ärlig karl, Carlander. Och jag blir min kung 
trogen. 


Och hans första ord följande morgon voro: 


Jag är en ärlig karl, Carlander. Men nu skall vi gå ut och 
se, hur det står till i parken. 


Det var i sanning förödelsens styggelse som mötte oss. De 
sju äreportarna, som uppförts av grovt stockvirke, och som 
jag näppeligen kan jämföra med någonting annat än det 
romerska folkets triumfbågar, voro samt och synnerliga 
bortsopade av revolutionen. Bönderna hade tagit stockarna 
för att därmed avstänga alla vägar till Lasses socknar. Lövrasket 
och de sönderrispade kjolarna kvarlåg som ett ömkligt 
minne av någonting som likväl varit ganska stort och skönt 
i all sin fåfänglighet. Med näppe nöd hade ceremonimästaren 
lyckats rädda templet, men några kraftiga stockar, 
som efter regnet anbragts till dess understöd, hade likaledes 
bortsläpats Fyrverkeripjäserna lågo huller om buller bland 
brädlappar. Vi mötte ceremonimästaren och kaptenen frågade,

 om templet kunde räddas eller om det vid första regn 
åter skulle göra kullerbytta. 


Det är redan räddat, svarade den kvicke lille karlen. Jag 
har besått jordvallen med gräsfrö, som gör den fast och 
kraftig. Detta tempel skall till evärdelig tid minna de ärade 
brunnsgästerna om herr von Hanckens frikostighet. 


Kan mitt namn någonstädes inristas? frågade kaptenen. 


Inristas kan det väl icke, eftersom templet är av trä. Men 
det kan ditmålas med god oljefärg, som också håller en 
stund. 


Kaptenen vände sig mot mig och yttrade med ett bittert 
leende: 


Oljefärg, Carlander ! Oljefärg ! Varför just oljefärg ? 
Varför icke skriva mitt namn i brunnsvattnet ? 


Han steg uppför jordvallen, som så nyligen varit tummelplatsen 
för de oskyldigaste amoriner, och beträdde templets 
golv. Jag varnade honom, ty säkert är, att skrället redan då 
vacklade på ett fasligt sätt. Men von Hancken i sin höga 
sinnesstämning aktade icke på några som helst faror. Ställande 
sig i en bredbent position framför statyn, försjönk han 
i betraktelser, vilkas art angavs av tunga suckar. Slutligen 
lade han sin hand på min skuldra och yttrade: 


Carlander, vi befinna oss i ett tempel, som vi själva uppfört. 
Och här står en gudom, om vilken vi veta just ingenting. 
Kan det icke ge honom anledning till besynnerliga tankar? 
Så mycket veta vi dock, att statyn måste någonting föreställa. 
Ty om också karlen, som sammanknåpat den, visat en otrolig 
vårdslöshet i utformandet av dess kön, så måste han likväl 
haft någon mening med det hela. Vem säger oss, att han icke 
velat skapa en bild av Friheten själv, och oviss om dess egenskap 
av man eller kvinna, lämnat denna fråga öppen? Det 
förefaller troligt.




Vändande sig mot parken och mätande dess ödeslighet 
med sorgsna blickar fortfor herr von Hancken: 


Jag har varit en kungatrogen man och skulle så förblivit 
till min död, ifall man icke behagat upplysa mig om, att jag 
begått crimen Lesce majestatis. Under sådana förhållanden 
nödgas jag bli en helt annan människa. Doktor Lesage, änskönt 
han är en bov, har alldeles rätt. Det finns blott två sätt 
att mottaga en kung. Jag har praktiserat det ena. Jag har 
älskat, därför att jag trodde mig vara älskad. Nu vill man 
skrämma mig. Gott ! Gott ! Jag skall göra mig fruktad. Jag 
skall praktisera det andra sättet. Dröj nu här ett ögonblick, 
Carlander. 


Så sägande lämnade han templet och makade sig försiktigt 
nedför jordvallen. Efter en stund återvände han med några 
törnekvistar, som han räckte mig. 


Carlander, fläta en krans av de här. Jag har försökt, men 
de sticks. 


Jag flätade under många tysta förbannelser en krans av 
de rackarns törnekvistarna, som stuckos rent rasande. Kaptenen 
tog den ur min hand och sträckande sig på tå (varvid 
templet vacklade) nedtryckte han den på statyns huvud. 


Från och med nu, sade herr von Hancken, föreställer 
denna staty Friheten. Och alldeles som det brukas i Frankrike, 
skola vi visa den all skyldig vördnad. I dess tempel svär 
jag, von Hancken, att med liv och blod försvara dess sak. 
Jag uppsäger tyrannen tro och lydnad ! Jag kastar handsken 
åt dess kreatur, de må sedan kalla sig landshövdingar, länsmän, 
fjärskarlar, sexmän eller exekutionsbetjänte. Jag ger 
Lasse frihet att predika var och hur han vill och ingen driste 
sig att binda hans tunga. Jag ger denna brunnen alla fri- och 
rättigheter och förklarar Iglinge med trakten däromkring 
för en allmännelig, helig och fri republik. Korteligen: jag 

drar mitt svärd och håller det över en och var, som vill tjäna 
mig och Friheten ! 


Därvid drog han sin värja och svängde den över mitt huvud. 
Genom att ögonblickligen stupa på knä räddade jag 
livet, men min hatt skars tvärt itu. Herr von Hancken klappade 
mig nådigt på skuldran och yttrade: 


Var icke ledsen, Carlander, han skall få min gamla hatt. 
Men säg mig nu uppriktigt ! Vore det väl möjligt att på den 
korta tid, som återstår, uppföra sju nya äreportar ? Eller att 
i en hast hittrolla en Hans Majestät värdig societet? Eller 
att ur våra sinnen utplåna minnet av en stor desillusion? 
Eller att tillverka nya fyrverkeripjäser? Han svarade icke 
och han behöver icke svara. Det finns numera blott ett sätt 
att mottaga tyrannen. 


Och i det han gudskepris åter stack värjan i skidan, sade 
herr von Hancken: 


Gå nu, Carlander, och underrätta herr doktorn, baron 
Rosenhane, greve Battwyhl med flera om mitt beslut. Jag 
skall här i Frihetens tempel mottaga försäkran om deras 
trohet och lydnad. Gå ! 


Men ! Carlander ! ropade han efter mig. Håll Adolphen 
borta ! Han är för tung för dessa plankorna.


 




Om det nya klubbekriget vet jag just ingenting mer än att 
bönderna slogs någonstans nere vid vägskälet. Krya och raknosiga 
tågade de genom vår by, svullna, blodiga och med 
tillplattade näsor vände de tillbaka. Herr von Hancken uppskattade 
deras antal till vid pass fyrtiotusen, men Olle, som 
snart blev deras anförare, sade sig aldrig ha räknat till flera 
än hundra åt gången. Lasse skickade emellertid ständigt nya 
skaror, så att landshövdingen och hans knektar hade ett stadigt 
tröskeverk under fjorton dagar. 


Vad Lasse anbelangar, så påstods han leva som en profet 
och eremit uppe i skogarna, livnärande sig av bär och andra 
markens örter. Men det var lögn. Min skjutsbonde, den 
räven, visste bättre besked. Lasse bars från stuga till stuga 
och från socken till socken och gitte icke ens gå för all vällevnads 
och starkdryckers skull. Blott då anden föll över 
honom, störtade han upp, skrek och okvädade. I sitt predikande 
begagnade han den metoden, att han ständigt svavelsatte 
just den stugan och den socken, som han nyss lämnat. 
Och han som spisat den finaste ostkaka och druckit det 
sötaste brännvin, gav sitt värdfolk stekta paddor och annan 
styggelse till tack samt svedde dem, som man sveder fjunet 
av ett plockat höns. På så sätt for han illa fram med dem han 
lämnat, och de, som för stunden hyste honom, visste icke 
hur väl de skulle göra för att undgå samma öde. Dranken och 
det ständiga okvädandet skall dock till sist ha stigit honom åt 

huvudet, så att han råkade i den svåraste vånda och ruelse 
och flerfaldiga gånger sökte taga sitt liv. Då flöt svavelfloden, 
som upprunnit i Iglinge, där den var väl förtjänt, 
jämnt och brett över alla socknar, tills den dränkte själve 
predikanten. Ja, vem kunde ha anat detta om Lasse, då han 
ännu sprang i trespann framför mamsellens vagn ! Men det 
går många slika halvslocknade karlar omkring på jorden och 
man bör vakta sig att underblåsa deras flämtande låga. Sista 
flämten tänder huset, heter det. 


Vi i Iglinge hade emellertid icke stort att skaffa med 
Lasse, undantagandes att kaptenen utskrev ett fribrev, vari 
han tillstod honom tolv predikosocknar. Vad bruk han gjorde 
av det brevet, vet jag icke. Ej heller hade vi stor beröring 
med de kämpande bönderna. Visserligen var herr von Hancken 
varje afton beredd att följande dag draga ned till slagfältet, 
men varje morgon kom något hinder i vägen. I dess 
ställe stiftade han en klubb, som skulle vara själva Frihetens 
högkvarter. Jag måste tillbringa en hel het augustidag med 
att skriva dess stadgar efter kaptenens diktamen, varvid 
Lesage flitigt tillfrågades på det att allt måtte tillgå som i 
Frankrike och vår klubb bliva en bild av de jakobinska. 
Första mötet ägde rum i templet, men det var endast några 
få som vågade sig dit för dess osäkerhets skull. Det blev ett 
bryderi, ty ceremonimästaren vägrade att upplåta gröna 
ladan åt omstörtningen. Först då han fått tillstånd att taga 
den vanliga dansavgiften eller fyra skilling av varje sammansvuren, 
gav han med sig. 


Sanningen att säga blev vårt arbete till Frihetens fromma 
alldeles för lätt. Det gick för gesvint. Alltsammans hade 
redan skett i Frankrike och vi hade bara att följa kutymen. 
Första natten -- vi sammanträdde endast om nätterna, eftersom 
herr von Hancken icke längre kunde sova--avskaffade 

vi kungadömet, städerna, kyrkan, skatter och pålagor, 
biskopar och landshövdingar, lagar och kungliga förordningar, 
indelningsverket och andra större inrättningar. 
Andra natten rök resten ända ned till skyldigheten att ersätta 
husröta vid kaptensboställen. Tredje natten stodo vi där med 
tomma händer och visste inte vad vi skulle avskaffa. Herr 
von Hancken upphävde visserligen ogifta fruntimmers skyldighet 
att leva i celibat, men det tog knappa fem minuter. Ett 
ögonblick såg det ut, som om Friheten redan skulle vara 
genomförd åtminstone på denna orten och vidare sammanträden 
överflödiga. Kaptenen kom då på den tanken att taga 
om alltsammans från början, men i böndernas närvaro. Det 
skulle liva deras mod och om också de dumma bestårna icke 
begrepo allt, skulle de dock förstå välmeningen. 


För den skull posterade jag redan tidigt följande morgon 
i norra brunnsallen och Rosenhanen i den södra. Varje 
annalkande bonde togs i förvar och trakterades rundligen på 
det att han icke måtte löpa ifrån oss. Och vid nattens inbrott 
kunde jag föra sjutton och Rosenhanen tretton ibönder till 
ladan, alla rätt beskänkta men ingen redlös. När herr von 
Hancken såg dannemännen hopade i nedändan av salen, råkade 
han för första gången efter Frihetens införande i hög 
sinnesstämning. Kvick som en pojke hoppade han upp i Lasses 
tunna och begynte ett tal, som förbluffade oss alla genom 
sin eld. För egen del måste jag dock bekänna, att jag icke 
begrep ett grand, och vad skulle då de arma bönderna göra. 
Men det är ju ofta så, att det oförklarliga griper en djupast 
i själen, och därför hoppades vi på en god verkan, allra helst 
bönderna ju voro något omtöcknade. Det slog slint. Mätta 
och väl förplägade började drumlarna gäspa och hicka och 
framställde sig snart i hela sin naturliga simpelhet. Rosenhanes 
tretton, som kommo söderifrån och som alla buro 

märken efter herr landshövdingens klor, läto sig alls icke 
livas. De sjutton norrifrån hade Lasses uvatjut ringande i 
öronen och tyckte förmodligen att herr von Hancken var 
skral i truten. Hur som helst blev det inom kort ett hiskligt 
väsen och rop på mera brännvin. Herr von Hancken lämnade 
salen i vredesmod, men utkommen i det fria, lugnade 
han sig hastigt och befallde mig att hämta Tomson Han 
borde medföra en påse innehållande trettio blanka silverspecier. 
Då ropade jag: 


Herr von Hancken, ni har redan krävt honom på tredubbla 
hans skuld och vill nu utpressa ännu mera. Hur förliker 
sig detta med Friheten ? 


Det förliker sig alldeles utmärkt, svarade herr von Hancken. 
Jag har icke utkrävt en skilling för mycket, så sant jag 
är en ärlig karl, utan blott vad Hans Majestäts domstol skulle 
ha tilldömt mig. Och de trettio specierna kräver icke jag utan 
Friheten. Jag vill liva bönderna. 


Nå, han fick sina trettio specier men begick den oförsiktigheten 
att genast utdela den. Och knappt hade var bonde 
fått sitt silver i näven, förrän han satte åstad. De tretton 
återvände till sina hem; de sjutton drogo söderut att blöda 
för svavellärans fria förkunnande. Och alla trettio voro de 
lika glada. Så flyktade kråkorna och herr von Hancken stod 
allena som den fasliga skrämma han var. 


Ännu en natt förnötte vi i ledsam tystnad och visste rakt 
icke vad mer vi skulle kunna göra för Friheten. Bönderna 
slogos oss förutan; kungen skulle väl i sinom tid bliva avsatt, 
men först måste han infinna sig. Vi kunde icke heller som 
andra revolutionärer konfiskera egendomar, ty runt om 
fanns det bara bondgårdar, vilkas ägare alla voro av vår 
sekt; och vad lösöre och mynt som fanns vid brunnen, tillhörde 
oss själva. Baron Rosenharie föreslog, att vi skulle 



fråntaga ceremonimästaren hans rätt att uppbära dansavgift, 
helst detta icke kunde kallas någon dans, men fruktan att 
bliva kastade på dörren avhöll oss från att fatta något beslut. 
Doktor Lesage höll ett tal efter det jakobinska mönstret, men 
dessa allmänneliga satser föreföllo oss redan så självklara, 
att de icke behövde styrkas. Och att bestrida dem hade ju å 
andra sidan pekat rakt upp i natten. Själve von Hancken 
syntes modfälld. Då kom räddningen därifrån den minst 
väntats, som ofta är fallet i svåra lägen. 


Ditintills hade vi vägrat fruntimren tillträde vid våra sammankomster, 
ty vi tyckte oss ha så mycket att diskutera, att 
vi gott kunde vara dem förutan. Men denna natten och just 
då det var som ledast, anmälde broder dörrvaktaren, greve 
Battwyhl, att mamsell Arrenander begärde företräde. Vi 
skredo till omröstning, som utföll till mamsellens nackdel. 
Men sedan Battwyhl med dreglande mun tillkännagivit, att 
mamsellen medförde en korg full av läckraste klenäter, företogs 
omedelbart en ny omröstning, som insläppte mamsell 
Arrenander, men begränsade hennes tid till en kvart. Mamsellen 
steg leende och nigande in och envar skyndade att förse 
sig, innan kvarten lupit till ända, då broder dörrvaktare tog 
henne vid armen för att leda ut henne. Men mamsellen 
klängde sig fast vid bänken, där hon satt, och ropade: 


Tack vackert ! Har ni ätit mina klenäter, så tål ni också 
höra, vad jag har att säga. Skall detta vara frihet att hålla 
oss fruntimmer utestängda, som om vi icke hade någonting 
att beklaga oss över? Nej, det är den skamligaste träldom 
och just vad vi fruntimmer äro vana vid. 


Hennes ord väckte ganska mycken bestörning och vi 
vände oss till Lesage med förfrågan, hur vi borde förhålla 
oss. Han sade, att vi som rätta jakobiner ej kunde vägra 
henne ordet, men att vi, om det ej föll oss på läppen, kunde 

göra det ohörbart genom skrik och larm. Varpå herr von 
Hancken vände sig till mamsellen och yttrade: 


Tala ! 


Jag tänker så pocker heller och inte tala, genmälde mamsellen. 
Men nu vill jag fråga, om det är sant, vad den där 
fårskallen (och därvid pekade hon på mig) klistrar upp på 
alla husknutar? Där står det tydligt präntat, att varje medborgare 
och medborgarinna kan handla och låta som honom 
eller henne lyster, blott hon rättar sig efter frihetens reglor 
och stadgar. Och då vill jag fråga, om det oket allt jämt skall 
ligga oss fruntimmer uppå, att vi icke frimodigt kunna välja 
oss den karl till äkta man och make, som liker oss bäst ? 


Det blev väl flin här och var vid denna enfaldiga fråga; 
men herr von Hancken yttrade med stort allvar: 


Om mamsell Arrenander har något missnöje med det bestående 
att andraga, så är detta just rätter forum och vi bli 
henne endast allt för obligerade. 


Varpå mamsellen fortfor: 


Jag har vistats här vid brunnen i två månader och tre 
dagar och något har jag väl magrat, fast icke tillräckligt. 
Men inte far man den långa vägen till Iglinge bara för att 
magra ! Nej, attan om jag inte satt mig det i sinnet att komma 
hem som förlovad människa. Och nu skall herrarna inte tro, 
att jag behöver gå omkring och vara påträngsen. Det vet lite 
var, som varit i Karlstad, hur många anbud jag har haft och 
icke mindre här vid brunnen. Men Lasse den gudsmannen 
lät jag löpa och Olle slår sig väl fördärvad där sörut bland 
bönderna. Så det börjar just bli ängsligt. Emil har jag nog 
kvar i bakfickan så till sägandes. Men vad jag önskar mig 
är en liten lätt och gesvinter karl av goda seder och icke alldeles 
barskrapader. Inte heller vill jag ha någon, som jag 
känt från barnsben, ty, som jag redan sagt herr von Hancken,

 är äktenskapet en faslig sak när det kommer till självaste 
kritan. Och jag kan inte hjälpa, att jag har en naturlig blygsamhet, 
som gör sina svårigheter. 


Herr von Hancken yttrade: 


Äktenskapet avskaffades redan i förrgår, men det naturliga 
kunna vi icke avskaffa, åtminstone icke under den 
närmaste tiden. Jag förstår mamsellens betänkligheter, men 
jag vet icke, vad jag skall göra åt den saken. 


Ack, ack, ack, begynte mamsellen sucka och blev plötsligt 
så mjuk som ett lite yllenystan. Nog kan väl herr kaptenen i 
sin storhet, vad minste klockarfar förmår? Jag menar, att 
göra slag i saken mellan honom och mig ! 


Och vem är det hon har utsett till sin make? frågade 
kaptenen. Mamsellen hukade sig ned och vred sig runt och 
intog de besynnerligaste och obekvämaste ställningar, som 
man icke skulle ha tilltrott ett så fetlagt fruntimmer. Till 
sist slog hon förklädet för ansiktet och ropade: 


Ack, ack, ni otäcka karlar ! Ack, ni har då ingen blygsel i 
kroppen ! Ack, ska ja nu behöva säga det också ! Ack, ack, 
det är ju den lille söte, rare Tomson ! 


Nu blev flinet allmänneligt och icke ens herr von Hancken 
förmådde återhålla ett leende. Men rätt betänkt tror jag icke 
att hans löje var av samma oskyldiga art som vårt grin utan 
snarare reflexen av en elak och hämndgirig tanke. Ty den 
stackars Tomson var nu en gång herr kaptenens hatkyckling 
och han unnade honom beständigt det värsta. Emellertid 
yttrade han helt kort, att mamsellens ärende skulle framläggas 
inför välfärdsutskottet och att hon vid nästa midnatt 
borde infinna sig för att erfara sitt öde. Därpå upplöstes 
sammankomsten.


 




Hur jag än vrider och vränger saken, måste jag till sist 
bekänna, att jag begick ett svart förräderi mot vänskapens 
sak och mot den stackars Tomson. Det blev mig uppdraget 
att kalla honom till nattens sammankomst. Jag borde ha varnat 
honom. Men sanningen att säga hade min vänskap för 
Tomson något svalnat, beroende därpå att han ständigt 
hängde vid vår knut och även inträngde i vårt hus under min 
och kaptenens frånvaro. Då generalen numera avbrutit alla 
förbindelser med von Hanckens -- han hölls för resten i en 
sorts arrest, bevakad av tvenne baderskor--hade Tomson 
börjat förse fru kaptenskan med livets nödtorft i överflöd. 
Om han gjorde det av snöd beräkning, vill jag låta vara 
osagt. Säkert är, att jag icke varnade honom för snaran utan 
tvärt om med elakt nöje såg honom kliva däri. 


ter börjar hoppas. 
Jag tror mig nu veta, hur jag förlorat mitt silverkors och vart 
det tagit vägen. Och får jag det bara tillbaka, ska du se, att 
mina olyckor upphöra och att jag blir en helt annan karl än 
den mes, du känner. Men nu skall du få höra, hur underligt 
det går till här i världen. 


Bland de många kloka föreskrifter, som min kära mor gav 
mig på sitt yttersta, var även den att ömsa strumpor var 

fjortonde dag, varken oftare eller sällnare. Nu har jag alltid 
varit en smula om mig, som man säger. Och då jag vid anträdandet 
av denna resan satte ett par splitter nya strumpor 
på fötterna, sade jag för mig själv: Min kära mor tar bestämt 
inte illa upp, om jag behåller dem tre veckor eller fyra. 
Och hör nu hur det gick. Som du minns förlorade jag korset 
vid ett slagsmål i postdiligensen den afton jag och mamsellens 
småttingar anlände till Sutre. Antagligen har det 
lossnat från kedjan, glidit ned mellan tröjan och kroppen och 
slutligen fastnat i strumpskaftet. Och tänk, Carlander ! 
Samma kväll borde jag enligt min kära mors föreskrifter ha 
ömsat strumpor, varvid jag naturligtvis skulle ha upptäckt 
korset ! Där ser du, vad oro och ledsnad en till synes ringa 
olydnad kan åstadkomma. Som jag har för vana att sova med 
strumporna på, blev det mig även följande aftnar ej förunnat 
att finna mitt kors. Och då jag slutligen vid ett tillfälle 
drog dem av mig, ja då, Carlander, befann jag mig tyvärr 
icke i detta rummet, ej heller var jag alldeles allena, ej heller 
var jag i den lugna sinnesstämning, då man upptäcker saker 
och ting. Korset föll väl ur strumpan och har sedermera upphittats 
av någon. Men som jag tror mig veta, vem denna 
någon är, hoppas jag att få det tillbaka. Och den som sedan 
byter strumpor var fjortonde dag och i övrigt följer sin 
mors föreskrifter, det är Tomson ! 


Stor är i sanning dårskapen och vantron hos detta vrånga 
släkte ! Jag bedyrar, att det ärkenötet Tomson trodde mer 
på sin fjolliga amulett än på Vår Herres kors! Och sannerligen 
höll han det icke för större synd att ej ha ömsat 
strumpor på rätter dag än att slutligen ha gjort det i en persons 
närvaro, som enligt sjätte budet ej bort vara närvarande. 
Vidskepelse och dunstiga föreställningar av alla 
slag är detta släktes förbannelse; ty än ingiva de ett orättmätigt

 mod, än nedslå de ett rättmätigt. Tomson hade mesat 
på det ömkligaste blott därför att han förlorat en amulett; 
hoppet om dess återfående tycktes göra honom kaxig. Men 
härför sate jag snabbt ett p, ty det ingick icke i mina planer. 
Jag sade: 


Om så är, Tomson, tör jag på rak arm kunna säga dig, var 
du kan finna ditt kors. Det hänger och slänger på herr kaptenens 
bröst. Han har just fått det av din Anna-Lisa, så det 
stämmer nog med din berättelse. Och vad det beträffar att 
återfå korset, så må du se dig om. Ty dels är det kaptenen 
ett kärt minne, dels har herr doktorn sagt honom, att det är 
just ett sådant kors, som äkta rosencreutzare brukar bära. 
Och det har styrkt herr kaptenens mod, så att han icke lär 
släppa det ifrån sig, med mindre du tar det med våld eller 
stjäl det, som du stal pungen. Men laga nu att du infinner 
dig vid sammankomsten, ty eljest går det dig illa, din pjalter ! 


Så begagnade jag mig av hans svaghet för att knäcka 
honom. Då midnattstimman slog fann jag honom i ladans 
förstuga, där han satt ansikte mot ansikte med mamsell 
Arrenander, båda bleka och försagda. Två timmar fingo de 
vänta under det att vi i välfärdsutskottet diskuterade frågan, 
huruvida fruntimren skulle äga frihet att taga den karl, som 
likte dem bäst. Omröstningen gav icke majoritet, men herr 
von Hanckens röst fällde utslaget. Mamsellen och Tomson 
inkallades och delgåvos vårt beslut. Tomson utbrast: 


Ack, Falun, Falun ! Jag önskar jag vore i Falun ! 


Men alldeles som då den lydiske konungen Kroisos på 
bålet utropade: O, Solon, Solon ! så var det icke heller här 
någon, som förstod honom. I sin hjälplöshet utsträckte han 
armarna mot mig, vädjande till min vänskap, men jag såg 
åt ett annat håll. Mamsellen tog honom kvickt vid handen 
och förde bort honom, innan våra hjärtan hunnit vekna.




Vart de gingo och vad de togo sig före, har jag aldrig fått 
veta. Inte heller gitter jag fråga, utan säger som herr von 
Hancken: Bäbä! 


Emellertid förestavades mitt handlingssätt även av andra 
grunder än den naturliga önskan att straffa Tomson. Jag 
hade redan från dess början haft klart för mig, att revolutionen 
om icke annat kunde bliva mig och Nora till gagn. 
Järnet låg i elden och det gällde att smida. Knappt hade 
mamsellen avlägsnat sig med sitt byte, förrän jag lopp upp i 
tunnan och begärde ordet. Kaptenen anade oråd och drog 
mig i rockskörten, men jag skrek med hög röst, att då nu 
fruntimren fått denna friheten, så borde den ock beviljas oss 
karlar. Häri instämde alla med handklappningar och stampningar. 


Då, ropade jag, gör jag härmed veterligt, att jag tager 
fröken Nora von Hancken till min äkta maka. 


Kaptenens motstånd tjänade till intet. Och när han som 
skäl angav förlovningen med general Bungenstjerna, blev han 
kallad förrädare; den dragna värjan vreds ur hans hand och 
han slungades omkull på golvet, där han blev liggande i sitt 
näsblod, gaska illa tilltygad. Jag åter blev i hast en ganska 
stor person, som kringbars i salen och hyllades. Några 
facklor tändes och ridande på Battwyhlens axlar vände jag 
hem i triumf. Men därmed var min fröjd till ända. Nora var 
alls icke sinnad att rätta sig efter välfärdsutskottets beslut. 
Jag fick icke ens den godnattpussen, som trots vårt oförlovade 
tillstånd växlats var kväll under vindstrappan. Och 
då pappakraken slank inom dörren, blodig och tilltufsad, 
blev det ett sådant ramaskri i hela huset, att jag åter kände 
mig helt liten. Adolphen bearbetade mig med sina fruktansvärda 
nävar, kaptenskan hällde över mitt huvud en spillkum 
brödsoppa, kallnad visserligen, men gruvlig för mitt utseende.

 Sannerligen tror jag icke att min egen Nora var stad 
och knep mig. Till min lycka trädde kaptenen själv ädelmodigt 
emellan. Han sade, att friheten aldrig vunnits utan 
med blod, och han tackade Försynen eller Det Högsta 
Väsendet, som låtit honom gjuta sitt. Vidare uppfordrade 
han sina barn och sin hustru att troget tjäna Frihetens sak. 
Härtill genmälde fru kaptenskan: 


Gud skall veta, att jag på sin tid med gråtandes tårar bad 
mig fri från dig, kära Hancken. Men då Vår Herre lade 
mig det korset uppå, har jag burit det med tålamod. Och jag 
begär ingen annan frihet än den att slippa kackerlackor i 
mitt bröd och karlar och löss i min säng. 


Därmed lyktades den kalabaliken. En större förestod.


 




Dagen därpå förflöt i oväntat lugn. Det var en lördag och 
Wurmen anlände som vanligt. Det var det första bud från 
yttervärlden, som nådde oss efter revolutionens utbrott, och 
vi överhopade honom med frågor. Han sade, att man i Wadköping 
och trakten däromkring ännu ej förnummit något 
om upproret, men som denna landsändan alltid varit efterbliven 
och trög, borde vi icke tappa modet utan gå på i ullstrumporna. 
Jag, tillade han, har ingenting att invända, ty 
för fettsiktiga människor är en revolution ej det sämsta. 
Vidare frågade vi, hur många bönder han räknat vid vägskälet. 
Härpå svarade han, att han sett så många bönder i 
sin dar, att han alldeles upphört att räkna dem. Då förstodo 
vi, att han ej önskade giva oss några upplysningar. Herr von 
Hancken ville dock veta, om icke ens hans namn omtalats i 
Wadköping. Wurmen sade: 


Hur vore någonting annat möjligt, kära vän? Jag har 
skildrat hans fall för några av stadens lärdaste män och de 
sända honom genom mig sin ödmjukaste vördnad och förundran. 
Det finns icke en bland dem, som ej skulle skatta 
det som en lycka att få obducera herr von Hancken. 


Detta yttrande smickrade kaptenen och han upprepade 
det titt och tätt, varvid han dock ersatte ordet obducera med 
obligera. Troligen hade han hört fel. Emellertid fylldes 
Wurmens lövsal som vanligt, och hela den dagen hördes ej 

ett ord om frihet och revolution, men desto flera om bittervatten, 
lavemang och Wurmens droppar. 


Först då natten inbröt, kommo vi åter i farten. Vi övergingo 
nu från den allmänneliga friheten till den enskilda. 
Rosenhane begärde frihet att hålla spelbank vid Iglinge, 
vilket beviljades, Likaledes fick Battwyhlen frihet att njuta 
sina gods, dock med villkor att halva avkastningen skulle 
tillfalla Friheten. Hans förmyndare dömdes in contumaciam 
ti]l spöslitning, något som beredde Battwyhlen en ogemen 
glädje. Herr von Hancken besteg tunnan och höll ett timslångt 
anförande om mödrars sätt att amma sina barn, vilket 
alltid varit honom en nagel i ögat. På hans förslag beslöt 
välfärdsutskottet, att spädbarn hädanefter skulle få bröstet 
blott då de förhöllo sig tysta och välartade. På så sätt skulle 
släktets sedliga uppfostran begynna i tid och skrikiga ungar 
avskaffas. Åtskilliga andra mänsklighetens plågor bragtes 
på tal och avskaffades. Därpå dök Lesagen upp i tunnan och 
hans mörka min sade oss genast, att något stort var i antågande. 
I skarpa och försmädliga ord förebrådde han oss, 
att vi på revolutionens sjunde dag ännu ej avlagt eden. Bestörta 
och skamsna frågade vi, vilken ed han åsyftade. 
Lesage svarade: 


Jag är visserligen en främling och denna revolutionen 
angår mig strängt taget icke. Men hur skall jag, som bevistat 
så många revolutioner, och som för min frihet offrat något, 
som en kristen karl ej gärna offrar, hur skall jag med lugn 
kunna åse en skara sammansvurna, som så litet känner kutymen? 
Jag frågar er: Har ni svurit? 


Nej, icke den allra lilla minsta ed, svarade herr von Hancken, 
helt bedrövad. 


Nåväl, fortfor doktorn, varför då icke svärja att avsätta 

Hans Majestät ? Här finns ju många eder att välja på, men 
denna hör till dem som mest brukas. 


Vi insågo att han hade rätt, och saken arrangerades i en 
hast. Facklor tändes, värjor anskaffades och de sammansvurna 
tågade i sluten trupp till Frihetens tempel. Lyran 
lösbröts ur statyns hand och ersattes med en fackla; en röd 
yllefilt draperades kring axlarna och förvandlade statyn till 
en Frihetens gud eller gudinna. På doktorns förslag hämtades 
general Bungenstjerna ur sin söta sömn, ty det var 
nödvändigt att något tyrannens kreatur bevittnade ceremonin. 
Även generalen svor, men på det gudlösa sättet, varför 
hans mun tillstoppades med en näsduk. Herr von Hancken 
framträdde med draget svärd, med vilket vi korsade 
våra. Eden förestavades av doktor Lesage och upprepades 
som med en mun. Äntligen kunde vi gå och lägga oss, som 
verkliga sammansvurna. Men det märkliga hände, att general 
Bungenstjerna samma natt lyckades undkomma. De båda 
badgummorna, hans vakterskor, togos i förhör och tillstodo 
utan omsvep, att generalen givit dem vardera tre riksdaler. 
De frågade med skäl, om de kunnat visa sig ogena mot en 
badgäst, som gav sådana drickspengar. Vi läto de enfaldiga 
kvinnorna löpa utan näpst, men vår bestörtning var utomordentlig. 
En förrädare fanns i vår krets, eljest skulle den 
podagriske gubben ej ha kunnat komma i sitt ekipage och 
lämna brunnen. Bönder norrifrån hade mött honom på väg 
till Falun. Inom tjugufyra timmar skulle Hans Majestät erhålla 
ett ögnavittnes skildring av vår sammansvärjning. 


De sammansvurnas led började svikta. Tomson underrättade 
mig om, att Rosenhane och Battwyhl med lock och pock 
sökt förmå honom att leja dem en skjuts. Lyckligtvis hade 
han nu mamsell Arrenander vid sin sida, som med näbbar 
och klor försvarade hans börs. Ett tiotal av välfärdsutskottets

 medlemmar sågs ej mer. Och de, som penningbrist och 
desperation förmådde att stanna, höllo sig inomhus eller 
stucko sig undan i närliggande lador och fähus. Till att öka 
vår oro blevo de flyktande bönderna allt talrikare och allt 
värre tilltygade. Olle själv anlände, dock blott för att anskaffa 
brännvin och dricka. Ännu, sade han, halla vi landshövdingens 
drängar stången. Men nu ryktas det, att närkingarna 
äro i antågande och då gäller det att vara bra söpen, 
Carlander, och do som en karl. Det gjorde han ock, den beskedliga 
karlen, dock icke i öppen strid utan genom att neddrumla 
i en grop, varvid nacken bröts. Fem hans barn-han 
var nämligen änkling--har jag och min k. hustru uppfött 
och uppfostrat och det sista är ännu kvar i vårt hem. 


Sammankomsten den natten räknade blott tre medlemmar 
av välfärdsutskottet: herr von Hancken, Lesage och jag. 
Kaptenen mätte med dystra blickar den ödsliga salens golv 
och väggar, men utan att beklaga sig över de fegas flykt 
framlade han det första ärendet, som rörde upphävandet av 
adelns rätt att stifta fideikommiss. Då reste jag mig och sade: 


Kära herr von Hancken, varken har ni något fideikommiss, 
ej heller kommer ni att få något, ej heller har jag 
något, ej heller kommer jag att få något. Låt oss därför överlägga, 
hur vi ska på ett hederligt sätt draga oss ur klämman. 
Råttorna ha redan lämnat skeppet och nu är det hög tid, att 
kapten också ger sig av. 


Men herr von Hancken låtsades icke höra mina ord utan 
fortsatte att andraga skäl och motskäl. Först då alla fideikommiss 
avskaffats, vände han sig till mig och yttrade: 


Käre Carlander, därför att tjugu eller trettio övergiva 
Frihetens sak, är jag ingalunda sinnad att göra det. Nej, jag 
framhärdar. Och detta icke så mycket för Frihetens skull, 
som nog segrar eller stupar mig förutan, utan för min egen.




Ty jag vill vara en dugsen och fullkomlig karl i politiken som 
i så mycket annat. Vad skulle det heta, om jag nu échapperade 
utan att ha gjort det allra lilla minsta för min sak ? 


Nej, fortsatte han, det bekymrar mig ej att alla dessa skurkarna 
flyktat i räddhåga. Tror han icke jag vet, varför de 
alls stannat så länge ? Gå och öppna min skrivbordslåda, så 
skall han i dess tomma skick finna skälet. Var och en hade 
sin lumpna beräkning. Men det hade icke jag. Utan då Ödet 
och omständigheterna gjorde mig till en revolutionär och 
jacobin ville jag fullkomna mig i det stycket, alldeles som jag 
förut fullkomnat mig i ridderlig förfining och höga tänkesätt, 
gud bättre till intet gagn men till vittnesbörd om en ädel 
ambition. Ty däruppå allena ligger vikt att jag äntligen visar 
framfötterna efter ett liv i dåsighet och lort. Må man sedan 
döma mig, inrista mitt namn eller överlämna det åt glömskan. 


Herr kapten glömmer, insköt nu doktor Lesage, att hans 
närvaro är den högsta uppmuntran för de kämpande bönderna. 
Och att han som äkta rosencreutzare ej får lämna en 
intrig, förrän den tappats eller vunnits. Om herr von Hancken 
i natt lämnar Iglinge, skall landshövdingen resa härigenom 
i morgon och allt är förlorat, åtminstone för mig. 


Jag baxnade inför den karlens fräckhet, som oblygt framvisade 
sin smutsiga byk. Och jag stod där som fallen från 
skyarna, då han fortsatte sin nesliga bekännelse, sägande: 


Tills vidare har jag orsak att vara nöjd. Vid det här laget 
tör general Bungenstjerna ha lämnat Hans Majestät rapport 
om konspirationen vid Iglinge, varigenom min och den 
magnetiske lakejens förutsägelse till fullo besannats. Det 
vore väl skada, om herr landshövdingen komme i tillfälle att 
förstöra en så vacker intrig. 


Herr von Hancken vände sig småleende mot mig. 


Min käre Carlander ser ut som en rumpdragen hund, både 

förlägen och förargad. Herr doktorn har likväl aldrig dolt 
för oss att han är en simpel aventurier. Och sådana äro vid 
alla stora tilldragelser oundgängliga. Nej, hans nedriga karaktär 
bekymrar mig icke, utan fast mer min egen. Ack, nog 
visste jag, att den var knappt tillskuren, men jag har hela 
livet trott, att den skulle växa med omständigheterna. Och 
att jag, om jag blott bleve ställd inför någonting stort, också 
skulle veta att offra någonting därför. Men här står jag med 
en helig sak i mina händer och jag har ingenting att offra. 
Vad hjälper det, att jag pratar, orerar och gestikulerar, då 
jag ingenting har att bjuda, som är mitt. Det är en faslig 
tanke just nu, Carlander. Det är en svart historia. 


Och vid det han så sade, fick hans anlete ett så sorgset och 
fåraktigt uttryck, att jag kände mig mitt mellan skratt och 
gråt. Emellertid sade jag--mer för att trösta honom än av 
övertygelse--: 


Herr von Hancken kan väl med gott samvete övergiva 
denna saken, sedan den kostat honom en hel förmögenhet. 


Ack, utbrast han. Det var ju Tomsons pengar. 


Men han rättade sig hastigt, sägande: 


Väl förståendes, han skall få dem tillbaka till sista skillingen, 
blott jag återfår min pung. 


Då gick jag fram till honom och jag var fast besluten att 
giva honom en själaknuff, som skulle krossa alla griller. 
Jag sade: 


Ack, herr von Hancken, ni var dock en ärlig karl och 
ingenting annat än en ärlig karl. Varför kunde det icke vara 
er nog ? Bekänn nu, att ni av Tomson tagit mer än pungens 
tredubbla innehåll. Den beskedliga människan skall tillgiva 
allt och ni skall få frid med ert samvete, som nu jagar er. 


Jag bidade några minuter för att giva honom tid till besinning. 
Men då han blott stirrade framför sig med en 

trumpen och träskuren min, fortgick jag på samma stråt, 
sägande: 


Och det där korset, som herr kaptenen stoltserar med! 
Vad är nu det för ömklighet till allt det andra ? Vet han icke 
att det är Tomsons kors som Anna-Lisa Carlsdotter vid 
någat tillfälle plockat av honom? För Tomson är det ett 
kärt minne och en sorts amulett, men herr kaptenen kan det 
endast minna om en fal slinkas bedrägeri. Giv nu hit det, så 
skall jag lämna det åt Tomson. Och herr kaptenen blir alltid 
en fluglort lättare. 


Herr von Hancken förblev en stund i sin träaktighet; men 
plötsligt slet han korset från rocken och slungade det emot 
mig. Det träffade min kind och framkallade ett blodmärke. 
Kaptenen ropade: 


Är det något mer han skall taga ifrån mig, fattige krake ? 


Nej, nej, för Guds skull, mumlade jag och slyndade mot 
dörren. Ty sanningen att säga hade jag en skammens känsla, 
som om jag plågat ett barn eller gäckat en dåre eller hånat 
en dödsdömd.


 




Det återstår icke mycket att förtälja om den stora rörelsen 
vid Iglinge brunn, som hade sin upprinnelse i herr von 
Hanckens rimliga missnöje med ett ömkligt liv och som slutade 
med ett tjogtal bönders släpande till tings, med skälmarna 
Rosenhanes och Battwyhls insättande på fästning, 
med Lasses färd till Danviken och Olles död, med blodiga 
näsor och brustna hjärtan, med mitt giftermål och många 
andra stora och små olyckor. 


Den sista och åttonde dagen av revolutionen vid Iglinge 
var den, som nu randades och som jag begynte med att ännu 
en gång söka förmå Nora till flykt. Det var i sanning hög 
tid, ty vi hade nu säkra underrättelser om, att landshövdingen 
rekvirerat militär. Bönder kommo bara från söder. 
Lasse sades ha dragit så långt norrut ända in i finnskogarna, 
att vägskälet ej längre behövde hållas. Om herr von 
Hancken, som gällde för att vara hans beskyddare, lämnade 
Iglinge, skulle bondhopen genast skingras. Jag beslöt att 
släpa så Nora som pappakraken, så kaptenskan som 
Adolphen med mig om det än skulle ske med våld. För den 
skull vidtalade jag min bonde att hålla åket i beredskap om 
kvällen; han skulle invänta mig bakom gröna ladan. Vidare 
behövde jag Tomsons bistånd och kunde väl kräva det i gengäld 
för korset, som jag återskaffat. Dessutom var jag smått 
villig att hjälpa honom loss från mamsellen, ty på den kanten 
var mitt samvete oroligt.


Jag träffade Tomson allena och då mamsellen när som 
helst kunde väntas, framförde jag det sista ärendet först och 
föreslog mer än ett finurligt sätt att bliva henne kvitt. Men 
den arme karlen hade redan helt och hållet tappat kuraget och 
sjunkit ned i en blid resignation. 


Ack, käre Carlander, sade han, nu är det för sent. Mamsellen 
släpper mig icke och har redan plockat mig på alla 
Heddas gåvor. Dessutom är hon en hederlig och kraftig 
människa, och jag tror att min kära mor skulle vara nöjd 
med henne. I går afse var Olle här och krävde mig på femhundra 
riksdaler, men mamsellen kastade honom egenhändigt 
på dörren, så att han aldrig mer torde återvända. Ett 
sådant fruntimmer drar man inte av sig som en vante. Mina 
krafter äro slut och jag skall nu leva endast för att minnas 
mina kära föräldrar. 


Hans modlöshet gjorde mig ganska bestört och jag skyndade 
att lämna honom korset. Han fällde några matta glädjetårar, 
men förblev samma mes. Han sade: 


Nej, för mig återstår ingenting annat än att följa mina 
kära föräldrars exempel. Min far brukade ibland anförtro 
mig, att min mor tagit honom mot hans vilja, men att han 
fördragit henne med tålamod för sina synders skull. Och 
just detsamma brukade min mor säga om min far. Men om 
jag nu betänker, vilket ömt och lyckligt äktenskap detta var, 
så måste jag väl inse, att den fåfängliga älskogen icke hör 
hemma på det området. Därför sväljer jag min mamsell som 
den sötaste sockerkaka, och Carlander skall se, att det blir 
ett ömt och lyckligt äktenskap just som mina kära föräldrars. 


Härutinnan stod han icke att rubba, varför jag framförde 
mitt andra ärende och begärde hans hjälp att bortföra familjen 
von Hancken från Iglinge. Han skakade på huvudet, 
skakade gång på gång och göt åter några tårar.


Nej, bror, sade han, det kan jag inte. Inte nu. Jag känner 
mig just som en snöping, så kraftlös. Se, förut hade jag ändå 
det hoppet, att om kära bror fölle ifrån eller något annat 
olyckligt hände honom, så skulle Nora till sist bliva min. 
Men nu sitter jag själv i degen, och sannerligen om jag 
tänker omaka mig för hans skull, Carlander. 


Där stod jag flat som en flundra och tyckte mig icke 
längre känna min egen Tomson. Själv har jag aldrig haft 
ont av egennytta och då jag möter den ohöljd hos andra, 
känner jag mig illa till mods. Som ett ärans beskedligt nöt 
hade jag betraktat denne Tomson och nu fick jag höra, att 
han spekulerat i min död och olycka. Jag hade kanske givit 
honom en välförtjänt läxa, om icke mamsellen infunnit sig, 
leende och fryntlig. Hon tog sin lille Tomson i famnen och 
kysste honom mitt på mun. Korset tog hon strax ur hans 
hand och stoppade i barmen. Och då han slokörad anmärkte, 
att det var en morgongåva från hans kära far till hans kära 
mor och att det skulle erinra honom om det lyckligaste 
äktenskap i världen, sade han: 


Mig med, söte Tomson. De kära själarna hans föräldrar 
kände jag nog från den tiden, då far och jag sålde vår ull i 
Göteborg. Beskedligare folk kunde man icke råka, fast det 
var attan, vad de slogs ! 


Slogs ! upprepade Tomson. 


Jo, det vill jag lova. Det är nog känt ända från Göteborg 
till Falun, hur gamla Tomsons slogs. Det sista han gjorde, 
gubben, gav han henne en knuff för bröstet, så att bröstkorgen 
sprack itu. Sen hettes det gubevars, att hon dött av 
sorg och brustet hjärta. 


Sprack ! upprepade Tomson. 


Men gumman var kvick av sig, fortfor mamsellen, och 



innan gubben hann vända sig om, hade han fått sin knuff 
så att han föll utför trappan och bröt nacken ! 


Nacken ! upprepade Tomson. 


Ja, si så går det, nar man inte älskar varandra ! sade mamsellen 
och stack förklädessnibben i mun. Ack, söte min lille 
Tomson, hur kan det väl stå till med oss båda och våra små 
hjärtan ? 


Och då Tomson stod där askgrå som en saltstod, kastade 
hon sig plötsligt över honom som en hök över en duva och 
han försvann alldeles i hennes famn. Jag lämnade dem till 
synes i de ömmaste känslor. Men jag hade icke hunnit många 
steg ut i parken, förrän jag bakom mig förnam ljud av utdelade 
slag, förbannelser och svordomar. Det kvittade mig 
lika, ty jag hade annat att tänka på. 


Mitt besök hos Tomson inträffade vid elvatiden. Klockan 
ett började de första bönderna anlända. Sedan löpte flyende 
skockar oavbrutet genom parken ända till mörkrets inbrott, 
då det blev alldeles tyst och stilla. Klockan två skyndade jag 
ännu en gång ut till bondgården för att övertyga mig om, 
att karlen stod fast vid vårt avtal. Här fann jag Rosenhane 
och Battwyhl tydligen i färd med att muta bonden, som vid 
min åsyn ropade: Nej, nej, åket är redan förhyrt av greve 
Brahe. Här kommer han. De båda herrarna gåvo mig besynnerliga 
blickar, men jag fäste mig icke särskilt därvid. 
Mitt oskyldiga namnbyte skulle likväl komma min plan på 
skam, efter vad jag sedan erfor. De båda herrarna lyckades 
nämligen övertyga bonden om, att jag var en bedragare, som 
färdades under falskt namn och att det skulle stå honom 
dyrt, om han hjälpte mig att undkomma. På så sätt togo de 
åket ifrån mig och sluppo själva från Iglinge. Men deras 
skamlöshet båtade dem föga, ty några dagar senare häktades 
de i Stockholm på general Bungenstjernas angivelse.


Jag återvände emellertid hem, lugnad beträffande åket. 
I förmaket fann jag hela familjen von Hancken, även kaptenskan 
fullt klädd och med reshätta på huvudet. I fönstersmygen 
satt doktor Lesage och när honom stod den usle 
cteringen till skjutspojke, som således återvänt från vicomtessen. 
Herr von Hancken vandrade av och an, gestikulerande 
och mumlande för sig själv långa ramsor. De andra 
höllo sig stilla och betraktade honom med förstulna och bedrövade 
blickar. Själva kaptenskan tycktes ha tappat modet 
och hängde ömkligt med huvudet. 


Jag hejdade herr von Hancken i halls vankande och 
föreställde honom i de ödmjukaste ordalag, att det nu vore 
tid att lämna Iglinge. Bönderna flydde och landshövdingens 
hantlangare kunde väntas framemot midnatt eller kanske 
tidigare. Vidare sade jag honom, att vi båda voro de enda 
sammansvurna, som kvarstannat, och att vi ingenting kunde 
uträtta. Han svarade ganska saktmodigt, att han nog visste 
att revolutionen var slut, ja, att den kanske aldrig existerat, 
men att det icke förändrade det ringaste i saken. Vilken sak? 
frågade jag. Då återtog han sin vandring, sitt gestikulerande 
och sitt mumlande. 


I min nöd vände jag mig till den usle doktorn. Hade han 
icke länge nog drivit gäck med en eländig gubbe ? Ville han 
icke hjälpa mig att skaffa honom härifrån, innan någon svår 
olycka skedde? Han svarade med glittrande ögon och ett 
elakt löje: 


Herr Carlander tror visst, att det är lika lätt att bliva sina 
inbillningar kvitt som att uppamma dem. Jag har dragit herr 
von Hancken vid näsan, det erkänner jag allt för gärna. 
Helst som jag lyckats förträffligt. 


Jag kvävde min vrede så gott jag förmådde, och sade endast, 
att det varken vore någon svår eller berömlig gärning 

att lura en gubbe, vars hjärna redan omtöcknats av sjukdom 
och olyckor. Härtill genmälde han: 


Det medger jag och skulle mycket hellre ha lurat Carlander 
själv, om jag vågat. Men det är icke gott att tas med 
den, som har biskopen till morbror och därför har han fått 
vara i fred. Vad kaptenen beträffar så skall jag gärna hjälpa 
honom, om det blir möjligt. Jag behöver honom icke längre. 
vicomtessen sänder mig den hälsningen, att allting är väl 
förberett och jag har icke något skäl att förlänga denna 
intrigen. Emellertid torde det vara bäst att foga sig efter 
gubbens griller. 


Under det att vi viskande samtalade, hade herr von Hancken 
övergått från mummel till tal. Händerna höllos hårt 
knäppta och de långa, magra fingrarna grepo så kraftigt om 
varandra, att knogarna knakade med ett obehagligt, knäppande 
ljud. Han sade: 


Jaha, mina kära barn, det här är det sista och det är just 
inte mycket. Vad har jag uträttat i denna världen ? Säg mig 
det ! Jo, jag har uppfunnit en råttfälla, det skall icke förnekas. 
Men eljest ? Hade jag nu haft de grevliga godsen, som 
med rätta tillkommit mig, så skulle jag avsagt mig dem till 
a'et allmänna bästa. Det hade varit något. Men jag har icke 
det minsta lilla torp, icke en kåltäppa. Sådan är jag. Hade 
jag åtminstone varit general, så kunde jag ha nedlagt mitt 
arbete till det allmänna bästa. Men jag är en avdankad 
kapten. Om jag så avsäger mig själva livet, så sker icke ens 
det till det allmänna bästa utan är fullständigt likgiltigt. Lika 
gärna kunde en skata gå och hänga sig. Nej, var det fattigt 
att leva som herr von Hancken, så är det lika fattigt att dö. 
Det är surt och smått och likgiltigt. Jag har icke ens en grevekrona 
som min salig far. Jag har inte ens en grevekrona att 
nedlägga och uppoffra på ett stort och osjälviskt sätt för det 

allmänna bästa. Nej, inte ens den allra lilla minsta grevekrona 
! Det är mig just tungt att gå bort som en fläkt, ja, som 
en pust oren luft. Hit kommer jag aldrig mer och nu går jag 
bort som en pust. 


Gång efter annan upprepade han med sjunkande stämma 
och allt under det att han knäckte och bräckte sina knogar: 


Inte ens en liten grevekrona har jag. Nej, inte den allra 
lilla minsta! 


Vi kände oss hjärtans ängsliga och betryckta, som man 
gör vid åhörandet av en dåres tal. Kanske skulle vi--eller 
åtminstone jag--icke ha undgått att dra på mun, om icke de 
förfärliga knogknäppningarna varit. Plötsligt reste sig 
doktor Lesage och i det han med en djup bugning lämnade 
fönstret, stannade han framför kaptenen och sade: 


Är icke herr von Hancken en naturlig greve? 


Jo, svarade herr von Hancken, jag är en naturlig greve, 
eftersom min far var av det ståndet. Men det blev aldrig 
till någonting. Jag var för obetydlig och hade för många 
olyckor. Jag blev aldrig någon verklig greve. 


Doktorn fortfor med sorlande och mild röst: 


Den naturliga grevekronan har dock herr greven burit 
hela livet igenom. Hur skulle man väl eljest förklara hans 
missnöje med ett lågt och fattigt liv eller den ädla ambition, 
på vilken han i elfte timmen givit oss så många prov? Nej, 
under sina skilda huvudbonader har han burit en naturlig 
grevekrona och jag i all min ringhet såg den blänka från 
hans änne redan vid vårt första möte. Ack, en äventyrare 
som jag känner dessa grevar med en enda blick ! Vi känna 
dessa riddare utan sporrar, dessa fältherrar utan armeer, 
dessa kungar utan land, dessa lärda utan kunskaper, dessa 
rikemän utan pengar, dessa chevaliers d'amour utan framgångar, 
dessa martyrer utan ståndaktighet, dessa snillen utan 

geni! Det finns ej det stordåd på jorden, som de ej skulle 
kunna utföra, om de ägde förmågan. Eller är det icke roten 
till ert missnöje och upphovet till era olyckor, herr greve, att 
allting syns er så självklart och lätt, så enkelt och utförbart, 
om ni blott kunde utföra det ? Er gåva och ert kännemärke 
är att ni icke äro bundna vid en förmåga, som alltid måste 
vara bristfällig. Ty ni har ingen förmåga alls. Är det icke så, 
herr greve ? 


Herr von Hancken utsträckte sin hand för att fatta doktorns; 
men han grep endast i luften. Han svarade: 


Så är det, herr doktor. Och jag kan icke fatta, varför just 
jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton 
på dussinet. Varför just jag ? Hur ofta har det icke inträffat, 
att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer 
det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din 
hjärna ! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett 
fasligt styggt tomrum efter sig. Och åter igen, då jag hört 
eller läst andras förträffliga tankar och märkliga ideer, ja, 
då har jag ganska tydligt igenkänt dem som mina egna, fast 
de icke kommit sig fram. Därav har uppstått den allra största 
olust, herr doktor. Ty det är sannerligen i längden en svår 
sak att beständigt hålla hästen i svansen utan att någonsin 
komma upp på ryggen. Men jag skulle icke klaga om jag 
blott ägde någonting om än aldrig så litet, som jag kunde 
avsäga mig. Se här, tag ! Det är min rätt, det är mitt, men 
jag ger det frivilligt. Ack, då skulle bröstet vidgas ! 


Lesage sade: 


Herr greve, ni har livet igenom burit världens tyngsta 
grevekrona. Den, som borde ha funnits på er hjässa om 
världen varit annorlunda funtad och ni en annan. Jag ber 
er i hela mänsklighetens namn att nedlägga den till det allmänna 
bästa. Och om ni det gör, skall ni göra någonting 

stort. Ty ännu har, mig veterligt, ingen greve av det slaget 
nedlagt sin krona, änskönt det vore till hela mänsklighetens 
gagn och dessa grevar till evinnerlig ära. 


Herr von Hancken stod med slaka armar och huvudet bakåtkastat. 
Plötsligt tog han sig med båda händerna om 
huvudet; han viskade: 


Alldeles riktigt. Där sitter den. Känns inte med händerna. 
Känns inte med huvut. Men känns. 


Efter några ögonblick sade han med osäker stämma: 


Tror herr doktorn, att det skulle ha någon betydelse, om 
jag nedlade min grevliga krona? 


Lesage svarade: 


Vad har herr greven eljest att nedlägga? 


von Hancken mumlade: 


Det är allt för sant. 


Och med en lugn höghet i röst och min yttrade han: 


Carlander, låt de sammansvurna samlas i templet. Det är 
icke Hans Majestät, det är jag, som skall nedlägga min tunga 
krona.


 




På detta gycklet blevo vi tvungna att inlåta oss. Det var i 
själva verket enda eller åtminstone lättaste sättet att skaffa 
kaptenen från Iglinge. Efter ceremonien skulle jag bjuda 
honom plats i vagnen. Visserligen var det blott några steg 
mellan vårt hus och templet, men i sin höga sinnesstämning 
skulle han finna det rimligt att ej gå till fots. Och hade vi väl 
fått honom upp i vagnen, skulle vi nog kvarhålla honom och 
för brinnande livet kuska bort från den fördömda brunnen. 


Det var av vikt att giva ceremonien en sorts högtidlighet, 
som kunde blända herr von Hancken och avvärja alla misstankar. 
Några sammansvurna stodo ej längre att uppdriva. 
Men då ceremonien skulle äga rum i det ostadiga fackelskenet, 
kunde herr von Hanckens familj jämte badgummorna, 
alla väl svepta i kappor, göra samma tjänst. Vid 
mörkrets inbrott samlades vi i templet, inalles voro vi tio 
eller tolv. Doktor Lesage, som tycktes finna ett ogement och 
obegripligt nöje i slika upptåg, ordnade oss i grupper, som 
skuggorna förlänade en falsk storhet. Jag, Nora och Adolphen 
buro var sin brinnande fackla och facklan i statyns 
hand tändes. Doktorn tog plats i bakgrunden. Klockan nio, 
den tid kaptenen bestämt, var allting i ordning. 


Bakom ladan stod vår vagn och jag hoppades alltjämt att 
bonden skulle infinna sig med hästarna. 


Det dröjde en kvart eller kanske en halvtimma, innan herr 
von Hancken anlände. Så snart vi varsnat den tunna skuggan,

 som framgled mellan träden, började doktorn spela på 
sin flöjt. Jag kan än i dag höra det underliga spelet med dess 
raska, muntra ansatser, som porlade muntert som vårbäckar 
för att plötsligt liksom dämmas upp och sakta förrinna i ett 
grumligt tonflöde. Herr von Hancken stannade ett ögonblick 
för att lyssna. Så fortsatte han med stapplande steg uppför 
jordvallen. Ack, nu kunde man se, hur eländig han var! 
Benen skälvde, armarna skälvde, huvudet skakades gång på 
gång av häftiga ristningar. Nästan vid varje steg måste han 
stanna för att torka svetten från panna och hjässa. Det blev 
några ängsliga minuter, varunder vi stodo på språng för att 
hastigt skynda till hans hjälp. Äntligen stod han då mitt 
ibland oss. Han dröjde framför statyn, avtog långsamt sin 
hatt och lät den falla ned vid dess fötter. Ljuset från min 
fackla kastade hans skugga mot en pelare, där den tecknade 
en förstorad von Hancken. 


Lesages röst hördes ur dunklet: 


Jag ber och uppfordrar herr von Hancken att i mänsklighetens 
och den sanna frihetens namn nedlägga den krona, 
som allt för länge tyngt hans hjässa. 


Herr von Hancken vände sig ut mot den tomma, tysta, 
mörka parken och yttrade med hög röst: 


Jag, Ernst Carl Adolph-

Han tystnade; därpå lyfte han långsamt och med skälvande 
hand en imaginär krona från sin hjässa. 


--boren greve von Hancken, avsäger mig härmed till det 
allmänna bästa av fri vilje och efter mogen, livslång överläggning 
alla de värdigheter som mig rätteligen tillkommer 
men som mig förmenats. Allt vad jag önskat vara och bliva 
och vartill jag ägt en brinnande håg och en ädel ambition fast 
icke förmåga, nedlägger jag här inför den Allsmäktige. Må 
ban därav skapa en ny människa med alla fullkomligheter 



om det så honom behagar. Som en tom pust kom jag till jorden 
och i vattnet ristade jag mitt namn. 


Adolphen slängde sin fackla och skyndade fram. Vi hörde 
honom ropa: Ack, pappakraken ! Ack, pappakraken ! Hur 
skall det nu bli ? Och vi hörde herr von Hancken svara: Käre 
Adolphen, i sak förändrar det ingenting. Se, se, jag är ju allt 
jämt pappakraken. Men samtidigt föll han framstupa mot 
statyn. Plötsligt ropade doktorn: Släck facklorna! Och vi 
hörde ur mörkret ett tramp av många fötter och även av 
hästhovar. Ett halvtjog karlar rusade uppför jordvallen och 
in i templet. Jag släckte min fackla men Adolphens brann 
och likaså statyns. Jag hörde länsman ropa: Här är han ! 
Tag fast honom ! Och jag såg ett tumult kring Adolphen och 
den fallne herr von Hancken. Det blev templet för starkt. 
Först ramlade statyn med ett brak, så vägde hela templet 
över bakåt och gled nedför jordvallen. Pålarnas knakande 
och knastrande dränkte för några ögonblick alla andra ljud. 
Och det blev svart. Så hördes en hisklig skräll och ett oavbrutet 
smattrande, samtidigt som hela parken upplystes av 
ett dagsens sken eller ännu starkare och mångfaldigt brokigare. 
En fackla hade antänt herr von Hanckens fyrverkeripjäser, 
som kastats i en hög bakom templet. Jag såg kaptenen 
själv sitta som i en vulkans krater och för varje gång en ny 
eldkaskad steg mot himlen, följde han den med blicken. Där 
sågs romerska ljus, där sågs kungakronor, där sågs dansande 
solar, stora som pannkakor, där var hela stjärnehimlen 
! 


Herr von Hancken stod icke att rädda ur förföljarnas 
klor. Jag fann Nora liggande tätt bredvid mig, medvetslös 
eller åtminstone alldeles yr. Jag rusade upp, kastade henne 
med en våldsam ansträngning över min axel och vacklade 
bort mot ladan. Vår vagn fanns där icke. Jag lade Nora på 

en bänk och återvände till templet. Fyrverkeriet hade slocknat. 
En svart klunga rörde sig brottande av och an i mörkret. 
Jag hörde länsmans röst och kaptenskans, som bollade hårda 
ord och svordomar. Så blandade sig med deras röster en 
tredje, som fastän helt saktmodig och lågmäld fick övertaget. 
Jag kände den icke genast. Den talade så gott och blitt men 
ingav mig likväl en besynnerlig skräck. De andra tystnade 
helt. Gruppen upplöstes, skuggorna drogo isär. Jag hörde 
den tredje rösten säga: 


Nej, käre länsman, nej, kära fru kaptenska, nej, nej, nej. 
Nu är herr von Hancken min. Icke sant, käre vän, nu kommer 
han med mig? 


Äntligen igenkände jag Wurmens blida stämma.


 




Enligt min k. hustrus förmenande skall Lasse ha varit 
enda roten och upphovet till rörelsen vid Iglinge. Långt före 
herr von Hanckens ingripande skall, påstår hon, hans predikande 
hava åstadkommit en oro bland allmogen, som fäst 
myndigheternas uppmärksamhet. Jag behöver icke nämna, 
att hennes utsago ena och allena går ut på att förringa herr 
von Hanckens betydelse och naturligtvis även min egen. Vi 
skulle gubevars blott ha varit några surrande myggor kring 
det flammande midsommarbålet Lasse! Emellertid tör jag 
väl veta bättre besked. Utan att vilja förneka en vältalighet, 
som just var av den bondska, enfaldiga och framfusiga 
sorten, vågar jag påstå, att herr von Hancken var ledaren 
och själen i denna rörelsen och jag hans närmaste man. Eller 
var det kanske Lasse, som byggde de sju äreportarna och 
templet med dess finurliga inrättningar? Eller var det han, 
som instiftade den jakobinska klubben, vars flitiga fast kortvariga 
arbete säkert skulle fått en annan plats i vår historia, 
cm dess medlemmar varit annorlunda funtade och det allmänna 
läget ett annat? Jag fikar icke efter äran att ha varit 
en jakobin i min ungdom. Men rätt skall vara rätt, och jag 
vill ej, att ett oförtjänt löje kastas över min stackars husbonde, 
herr von Hancken. 


Emellertid måste jag tillstå, att myndigheterna visade oss 
en förundransvärd mildhet, sedan vi väl krossats. Knekthopen, 
som omstörtat templet, fortsatte omedelbart norrut 

på jakt efter Lasse. Länsman och hans hantlangare stannade 
dagen över i Iglinge men utan att göra oss något förfång. 
Häri ser jag en verkan av doktor Lesages inflytande. Vidare 
skall Wurmen ha lagt ett vägande ord till vår förmån, angelägen 
som han var att få övervaka herr von Hanckens slut 
och förvärva honom för sina ryktbara anatomiska och patologiska 
samlingar. Lägger man härtill vederbörandes prisvärda 
ohåga att fängsla en man, som var ofarligare fri än 
fången, ser man väl, att vår strafflöshet icke minskar vår 
betydelse utan snarare tvärt om. Att uslingar sådana som 
Rosenhane och von Battwyhl funnos värda större uppmärksamhet 
och kraftig förföljelse, orsakades ej av deras deltagande 
i frihetsrörelsen utan av en helt annan och tarvligare 
brottslighet. 


Men nog härom. Jag vill icke spilla flera ord på den sak 
som varken bör eller behöver försvar. Vi voro krossade och 
man lämnade oss bland våra spillror. De enda, som icke 
visade någon skonsamhet eller glömska, voro exekutionsbetjänterna. 
All skuld kan förlåtas blott icke penningskuld. 
De fräcka sällarna inträngde i kaptenens sovkammare och 
störde hans välbehövliga vila. Varken Wurmen eller Lesage 
förmådde här det bittersta. Ännu en gång måste vi vända oss 
till Tomson. Först då han undertecknat en borgensförbindelse 
och dessutom givit de båda karlarna en rundlig dusör, 
lämnade de sovkammaren och herr von Hancken blev äntligen 
kvitt sina husrötebekymmer, bland hans livs plågor 
kanske den stadigaste. Till Tomsons ära måste jag säga, att 
han gjorde denna nya ej obetydliga uppoffring utan grimaser. 
Slagsmålet med mamsellen hade försatt honom i ett 
kraftigt och glatt humör, som förvandlade hela karlen. I 
blygsamma ordalag beskrev han sin strid, dess orsak och 
förlopp.


Det kan tyckas underligt, sade han, att en beskedlig och 
räddhågsen karl som jag vågade angripa och utkasta en 
person sådan som mamsell Arrenander. Men den naturliga 
räddhågan har det företrädet framför modet, att den till sist 
alls inte aktar på faran. Stryk skall man ha ändå, och då 
kvittar det lika, vem som ger. Och huru skulle jag väl kunna 
tåla, att mina kära föräldrar beljögos och hånades i min 
närvaro ? Skulle all den stränga tuktan och aga, som de givit 
mig allt från det jag född vart, vara bortkastad? Nej, då 
vore väl världen upp och ned om man inte besvarade sina 
föräldrars ömma kärlek och betalade dem med samma mynt. 
Varken min kära far eller min kära mor voro vad man kallar 
buskablyga, och så alldeles skall jag väl inte ha vansläktats. 


Men, käre Tomson, insköt jag, är du så viss, att den 
stackars mamsellen for med osanning? Om dina föräldrar 
fått ett så sorgligt slut, som hon beskrev, så kan det väl 
tänkas, att beskedliga människor hållit det hemligt för deras 
son. 


Härpå svarade Tomson: 


Om du, bror Carlander, tror att mamsellen talade sanning, 
så skall jag inte tvista med dig om den saken. Utan låt oss 
då genast gå ut i täppan. 


Detta anför jag för att visa, att en svag och nedrig karaktär 
som Tomsons även kan ha sina ädla sidor. En ömmare 
son har jag aldrig råkat. Därav hade han själv ett synnerligt 
gagn, ty vördnaden för sina dagars upphov är just som en 
flytplanka att kvarhålla sig vid i det strömmande livet. Tomson 
fick också röna en lycka, som icke kom mig till del. 
Kanske var han värdigare än jag. 


Fram emot middagen inkallades Tomson till herr kaptenen 
och jag följde honom. I kammaren voro förutom den sjuke 
hans hustru och barn samt doktor Wurm och doktor Lesage.


Kaptenen satt upprätt i sängen, stödd av många kuddar; en 
linda, som var fäst vid sänggavelns övre kant och som löpte 
bakom ryggen, under armhålorna och över skuldrorna, bidrog 
att giva honom stadga och vila. Huvudet gled dock gång 
efter annan åt sidan eller framåt och liknade han då rövaren 
på korset. Jag vill nämna, att fastän hans utseende tycktes 
förutsäga döden inom några få timmar, hade han ännu sju 
månader av jordeliv. Största tiden skall han dock ha varit 
alldeles omtöcknad. Men Wurmens förutsägelse kom likväl 
på skam, då han endast givit honom sex veckor. Till sitt försvar 
skall han ha anfört att själen efter de sex veckorna flytt 
och endast kvarlämnat en vegeterande kropp. Men skulle 
den gränsen sättas, bleve det väl svårt att föra dödsboken. 


På var sin sida om huvudgärden sutto kaptenskan och 
Wurmen, de båda barnen stodo vid fotändan, doktor Lesage 
höll sig till fönstret. Kaptenskan yttrade med hög röst: 


Hancken, här är den beskedlige Tomson, som du skall 
tacka för hans uppoffringar. 


Kaptenen lyfte huvudet, med ögonlocken hängde ned över 
pupillen. Han talade emellertid ganska tydligt och alldeles 
redigt. 


Det gläder mig, sade han, att jag nu kan av hjärtat tillgiva 
herr Tomson hans felsteg. Han har åsamkat mig många och 
svåra bekymmer genom att stjäla min börs. Men då det 
skedde i det somnambuliska tillståndet, vill jag icke längre 
vara honom gramse. Vill han kyssa min hand, så skall allt 
vara glömt. 


Rygglindan stramade en smula så att handen hängde i 
luften med fingerspetsarna snuddande vid täcket. Tomson 
skyndade fram och kysste den, i det han samtidigt föll på 
knä. Kaptenen vred huvudet åt motsatta sidan och frågade 
sömnigt:




Var det något mer, Carolina ? 


Du skall tacka honom! skrek fru Hancken, som tycktes 
tro att hennes stackars man förlorat hörseln. 


Ja visst, mumlade herr von Hancken; och åter med hög 
röst: 


Bäbä, käre Tomson, bäbä! För resten förvånar det mig, 
att han kunde gå och stjäla börsen från en sovande person, 
som aldrig gjort honom något ont. Det var i alla fall en svart 
historia, helst jag är en genomärlig karl och kunde ha väntat 
något annat. Men lovar han nu att taga vård om Adolphen 
och att bidraga med lite smått och gott till fru kaptenskans 
kök, som icke får vara för illa rustat, så skall detta glömmas, 
som så mycket annat. 


Tomson svarade: 


Jag lovar herr kapten att taga den ömmaste vård om hans 
familj och att icke spara något för att låta den leva efter sitt 
stånd. 


Gott, mumlade herr von Hancken. Han kan då kyssa min 
hand. 


Tomson kysste; men hela tiden höll han sin blick stadigt 
fästad vid Nora. Jag å min sida glodde på henne från mitt 
håll, så att vi liksom sleto den stackars flickan mellan oss 
med våra blickar. Kaptenen började på nytt: 


Att han tog pengarna kan jag nog förlåta honom, men 
börsen glömmer jag aldrig. Den var ett särdeles nätt och 
vackert arbete och ett minne av min kära faster, Fredrika 
von Hancken. Själva börsen var av det finaste silke invävt 
med guldtråd. På dess ena sida kunde man se vårt vapen, en 
grevlig hästskank på röd botten. Låset var av silver med åtskilliga 
sirater och stenar. 


Hancken ! avbröt kaptenskan. Faster Fredrikas börs sålde 

du i fjol vintras, då Adolphen skulle skos. Det här var en 
svinläderpung till sexton skilling 


Å kors, var det en svinläderpung, sade herr von Hancken 
och hans huvud gled över åt andra sidan. Men efter en stund 
återtog han: 


Vad som ändå grämer mig, det är att Adolphens mormorsarv 
gått förlorat. Ty förutom kontanterna, som jag för 
resten redan uttagit och stoppat på annat håll gudskepris, 
innehöll pungen ett skuldebrev på tvåtusentrehundra riksdaler, 
utfärdat av en vederhäftig person. Och det var just 
Adolphens mormorsarv, som jag sålunda placerat. Min käre 
Tomson, om han icke återfinner pungen, så måste han lova 
mig att rikligen ersätta Adolphen hans förlust. 


Tomson öppnade just munnen till ett löfte, då doktor 
Lesage plötsligt trädde fram till sängen och yttrade: 


Denna saknansvärda börsen har allt för länge plågat herr 
von Hancken. Dröjer jag än en stund, så vet gud allena, vad 
allt den kan innehålla. Här är den. 


Han gjorde en riktig taskspelarknyck med armen och ur 
den vida rockärmen gled en svart pung ned på herr von 
Hanckens täcke. Tomson sprang upp och vi ryckte till allesammans. 
Ja, själve Adolphen tycktes ana någonting förfärligt 
och utstötte ett jämmerligt rop: Ack, pappakraken ! 
Kaptenen fumlade med händerna i luften men nådde icke 
pungen. Doktor Lesage fortsatte: 


Mamsell Arrenanders skjutspojke förde den med sig från 
Sutre, där han fått den av moran. Var eller hur hon funnit 
den, vet jag icke. Här är den. Knuten är orubbad och försedd 
med herr von Hanckens obrutna sigill. Allt är i samma 
skick, som då herr von Hancken förlorade pungen. 


Vi stodo alldeles stela av ängslan och blygsel. Ty vem av 
oss visste icke eller anade att pungen innehöll herr von 

Hanckens evärdeliga skam? Och vem mer än den djävulske 
doktorn önskade se den arme yttermera förödmjukad ? Slutligen 
sade herr von Hancken lågmält men lugnt: 
Det är bra, Carolina, lägg den på kistbotten. 


Kvickt stack kaptenskan fram handen, men doktorn var 
ännu snabbare. Han snappade den till sig och i det han avlägsnade 
sigillet och löste knuten, sade han: 


Låt oss nu pro forma pröva en ärlighet, som trotsat de 
hårdaste påfrestningar. Enligt herr von Hanckens skriftligt 
avgivna försäkran, som jag kan förete, skall denna pung 
innehålla tvåtusentrehundra riksdaler specie eller niotusentvåhundra 
riksdaler riksgälds, en summa, som herr Tomson 
redan återbetalt. Låt oss nu se ! 


Han stack handen i pungen och framtog ett papper, som 
han lade på täcket. Åter krafsade han med handen i pungen 
och vände den slutligen ut och in. Den var tom. Lesage 
slängde nu pungen, tog papperet, vecklade upp det och läste 
med stora ögon, som så smått minskades till en illmarig plirning. 
Det dröjde väl fem minuter, innan han behagade taga 
oss från halstret. Äntligen sade han: 


Detta dokument bevisar, vad som ej behövde bevisas-herr 
von Hanckens ärlighet. Ack, ingenting hade varit 
enklare och ingenting mer frestande för en person i er misär 
än att uppgiva en större summa än den förlorade. Visserligen 
kunde börsen återfinnas, vilket ju också skett, men det 
var efter vårt grundliga sökande föga troligt. Ja, jag säger 
uppriktigt, att om pungen innehållit reda pengar, skulle den 
helt säkert aldrig återfunnits. Nu innehåller den emellertid 
ett skuldebrev utställt till herr Adolph von Hancken av en 
vederhäftig person och det lyder på tvåtusentrehundra riksdaler. 
Om riksgälds eller specie står icke angivet, men vi har 

ju herr von Hanckens egen försäkran, att det var riksdaler 
specie. Eller hur, herr kapten ? 


Så lättfärdigt är människosinnet, att jag trots mitt bättre 
vetande kände mig lättad av doktorns första vackra tirader. 
Den infama frågan stack åter en syl i min själ och kom mig 
att kippa efter andan. Hade jag stått vid hans huvudgärd så 
hade jag--Gud förlåte mig ! -- viskat i hans öra: Ljug, 
herr kapten, ljug ! Ni skall ju snart dö och varför lämna edra 
barn ett fläckat namn, då det kan undvikas? Ljug friskt 
undan, herr kapten! Men jag stod vid fotändan. 


Och herr von Hancken svarade med ett ömkligt leende: 


Det var riksgälds, herr doktor. För resten gör det ackurat 
detsamma, om det var riksgälds eller specie, ty skuldebrevet 
är icke värt en vitten. Herr doktorn behagar förtiga, att den 
vederhäftige person, som utställt brevet, heter Ernst Carl 
Adolph von Hancken. Jag nödgades låna Adolphens mormorsarv 
till att bestrida kostnaderna för denna resan, som 
skulle återställa min hälsa och mina krafter. Men nya olyckor 
i form av oförutsedda skulder och krav tog snart pengarna, 
så att jag vid min avresa blott ägde ett par hundra, 
som jag förvarade i fickan. Skuldebrevet däremot bar jag i 
den förseglade pungen närmast kroppen, ty det var ju Adolphens 
hela egendom. Då jag fann mig bestulen blev jag 
ytterligt bestört. Jag trodde i förstone att fru von Hancken 
av pur nyfikenhet tagit börsen och granskat dess innehåll, 
vilket säkert skulle ha givit anledning till ledsamma tvister. 
Lyckligtvis var Tomson den skyldige och som Adolphens far 
kunde jag icke annat än kräva honom på skuldsedelns belopp 
eller tvåtusentrehundra. Men om det var den ena eller den 
andra myntsorten, det äger icke någon betydelse, vilket bäst 
bevisas därav, att det ej angivits i skuldebrevet. Vad skulle 
väl ha hindrat mig, om jag haft möjlighet därtill, att återbetala

 i specie, vad jag lånat i riksgälds ? Jag är en god far 
och Adolphen vet nog att jag unnar honom det bästa. 


Den lättrörde pojken började genast böla och måste med 
våld hållas tillbaka för att icke pappakrakens ömkliga kropp 
skulle komma till skada mellan hans ramar. Denna ömma tillgivenhet 
mellan far och son rörde oss och jag såg själve 
Lesage stryka sig med handen över ansiktet. Tomson visade 
väl någon häpnad vid upptäckten av den fatala börsens innehåll. 
Men doktorn räckte honom skuldebrevet sägande: 


Är icke detta skuldebrev ett det vackraste bevis på ärlighet. 
Ty fastän herr von Hancken visste, att han aldrig skulle 
kunna återbetala sin skuld, har han icke tvekat att skriftligen 
erkänna den. Tomson har minsann dyrt betalt papperet, och 
om jag känner den von Hanckenska logiken rätt, har han 
därmed förvärvat herr kaptenens skuld till Adolphen. Eller 
är det icke så, herr von Hancken, att Tomson bör inlösa en 
skuldsedel, som obestridligen övergått i hans ägo ? 


Jo, svarade herr von Hancken med en djup suck, så är det. 
Men jag tror icke, herr doktor, att vare sig ni eller jag behöver 
lära Tomson hederns fordringar numera. Vi ha alla 
blivit fullkomnade vid denna brunnen. Och gudskepris och 
tack, jag känner det som om någonting stort förestode. 


Hans huvud sjönk ned mot bröstet. Wurmen strök honom 
lent över nacken och den vissna halsen. Med en åtbörd lät 
han oss förstå, att vi borde lämna herr von Hancken.


 




Så snart vi kommit ut i förmaket, grep jag Lesagen i 
kragen och slängde honom av och an, varvid den granna 
sidenrocken hans knastrade sönder på flera kanter, så att 
vi gott kunde se, vad det var för gammalt och förlegat kram. 
Jag ropade: 


Är du nu till freds, du släte skurk, du vidrige paddehatt, 
du spräcklige orm? Kan du ty dig nu och låta herr von 
Hancken dö i fred? Är det icke du, din lede snöping, som 
med dina konster frestat en ärlig karl till att bedraga det 
nötet Tomson? Och nu uppenbarar du hans skam och gör 
honom till narr inför hans barn ? 


Och då jag aldrig varit särdeles stark till kroppen, kallade 
jag Adolphen till min sida och skrek: 


Här är den karlen, som tourmenterat din pappakrake. 
Kom an, Adolphen ! Rör dina nävar som en karl. 


Lesagen ryckte sig kvickt ur mitt grepp och började sno 
omkring i rummet, förföljd av Adolphen, vars armar gingo 
som kvarnvingar. Själv ställde jag mig vid farstudörren och 
motade Så fingo vi då se en dråplig syn, nämligen den 
sturske sprätten och snöpingen blek av rädsla kilande omkring 
som en fet råtta, än krypande under bordet, än räddande 
sig upp i förmakssoffan, än svängande lille Tomson 
framför sig som en sköld. Hela tiden skrattade han just som 
ett hysteriskt fruntimmer, men gav mig vid varje förbisläng 
så giftiga blickar, att jag slutligen blev illa till mods och 



hejdade Adolphen. Lesagen sjönk då ned i soffan och blev 
liggande som en hög silkestrasor. 


Under detta uppträde satt fru kaptenskan på sin stol vid 
dörren orörlig och omedveten om ståhejet. De gulvita kinderna 
hängde slappa och rynkiga och i varje rynka tillrade 
en tår. Nora föll på knä vid hennes sida, Adolphen slog armarna 
kring hennes hals och de bildade nu en rörande grupp. 
Fru kaptenskan sade: 


Här sitta vi inför Gud och människor som hustru och barn 
till en skälm och därtill utfattiga. Kan det vara lumpnare? 
Ack, jag visste nog, när von Hancken tog Adolphens pengar, 
och jag visste, att det skulle bli vår olycka. Från den stunden 
har han icke haft någon frid, utan fikat efter allt, som kunde 
tysta ett grymtande samvete. Och där ser man hur det går, 
när ett gammalt ök hoppar över skacklarna. Men nu ropar 
jag ur mitt elände ! Finns en barmhärtig människa, som för 
sin egen salighets skull vill hjälpa mig och mina barn? Finns 
det någon ädel, gudfruktig och storsinnad person, som vill 
taga sig an de elända ? Finns det någon sådan, så må han då 
i jissi namn stiga fram och inte stå där borta och fåna ! 


Och hon tillade: 


Ja, stura han på mig, Tomson. Vem pocker skulle jag 
eljest åsyfta? 


Hållande handen över ena ögat, som träffats av Adolphens 
näve, skyndade Tomson fram ur sin vrå och bedyrade 
stammande, att ingen kunde vara lyckligare att få stå fru 
kaptenskan till tjänst. 


Fjolla sig inte, avbröt kaptenskan, utan vill han hjälpa oss 
sa gör det. Wurmen lämnar byn i afton klockan sex och då 
måste vi medfölja, eftersom Hancken snarast skall inläggas 
på Wadköpings lasarett. Alltså skall Tomson till dess ha anskaffat 
en god skrinda, väl bäddad med hö, på vilken vi 

kunna lägga von Hancken, och därtill ett par sediga hästar 
och körsven. Vidare ett par goda hästar och körsven för vår 
vagn. Vidare skall han betala våra skulder på orten, så att 
ingen kan säga att vi ej göra rätt för oss. Vidare skall han 
skaffa vad som behövs för en god vägkost och matsäck dcn 
första veckan i Wadköping, där priserna lär vara hiskliga. 
Vidare skall han gå till den gumman, som bor söder om 
landsvägen snett till vänster om det bortersta huset, då man 
kommer härifrån och strax innan man kommer till stugan 
med torvtaket, där geten plär beta, och där avhämta sextio 
alnar oblekt väv efter min beställning, som han ock skall 
likvidera, jämte örter och recept på en magstyrkare hos den 
gumman som bor på andra sidan gärdsgården, då han står 
med ryggen mot dörren och ser till vänster, vilket han ock 
skall likvidera och ge henne vid pass hälften mer än hon 
begär, ty så brukas. Vidare skall han skänka brunnsgumman 
en riksdaler och varje badgumma däröver tjugufyra skilling 
från kapten von Hanckens, så att det inte sägs trasherrskap 
på vår rygg av det gemena packet. Vidare skall han sätta 
någonting bättre på och begiva sig till Ömo prästgård, där 
han framför våra oblischangser och komplimanger samt 
säger att brunnen bekommit oss alla förträffligt, fast von 
Hancken dessvärre blott har det saliga att vänta. Vidare skall 
han skänka ceremonimästaren fem riksdaler och en kråsnål 
eller vad han eljest kan finna på med hälsning att herrskapet 
von Hancken skall ha så honom som brunnen i vänlig hågkommelse. 
Sedan han det gjort, skall han skynda sig kvickt 
tillbaka, så att han kan hjälpa mig med ett och annat. Men 
glöm icke att betala sina egna skulder och styra med sitt, ty 
han följer oss till Wadköping, väl förståendes. Han får sitta 
med Adolphen på baksätet och Carlander på bocken. Gå nu 
med Gud, Tomson, och bind en handduk med anikatinktur 

om svullnaden, så att han inte skämmer oss med ett blått öga. 
Men vidare skall han giva klockaren tjugu riksdaler till fattigbössan 
från von Hanckens och då får han nog gratis det 
recept på liktornsdödare, som hans salig farmor komponerat 
med den påföljd att ingen i den släkten har liktornar. 
Besinna sicken välsignelse! Och fyll sen två tunnor med 
Iglingevatten, som skall lassas nederst i skrindan, så att vi 
ha något att magra av även i Wadköping. Och trettio krus 
att fyllas med varmt vatten för herr von Hanckens räkning. 
Och stå nu inte som ett fastvuxet fån, käre Tomson, utan 
skynda. Men en sak skall han komma ihåg: träffar han 
prästfrun så kallar han henne hon och ingenting annat, för 
jag har hört sägas att det ska vara en stursk och högfärdig 
pärla. 


Och nu, tillade fru von Hancken, sedan Tomson avlägsnat 
sig med eld i rockskörten, nu går jag och tar mig en lur. Du, 
Nora, går i köket och ställer med matsäcken, du, Adolphen, 
ser till att pappakraken ej lämnas allena. Carlander slutligen 
tar det där kräket ur soffan och har ut det. Och giv nu se, 
era bönhasar, att jag äntligen får en liten blund i fred. Det 
är böveln heller och inte underligt, att man magrar så hiskligt 
på resor för allt som skall styras med och ställas.


 




Lydig fru von Hanckens befallning steg jag fram till 
soffan, där doktor Lesage vilade. Jag betraktade noggrant 
hans ansikte som, då ögonen voro slutna, hade ett ganska 
tungt och simpelt tycke. Fast han sov eller låtsades sova, 
spelade en otäck grimas kring hans mun, en uppdragning av 
halva överläppen, som på en morrande hund. Barndomsminnet 
spökade åter. Jag hade sett en sliker harmynt kanalje 
förr; jag hade också sett den låga, breda pannan, det blå 
hårfästet och den strävt uppstickande peruken. Och bäst jag 
stod där och letade i minnet, slog karlen upp sina ögonlock 
för en glittrande blick; grimasen blev ett leende och han 
sade: 


Nå, käre Bror Benjamin, känner du mig icke? 


Jag blev het i hela kroppen av någon sorts skräck eller 
skam; men jag lät honom ingenting märka utan framförde 
kärvt och kort fru von Hanckens befallning. Doktor Lesage 
reste sig i det han sköt rygg, som man plär göra, då latmasken 
kittlar i ryggbasten. Han sträckte ut armarna och gäspade 
stort. Därpå lämnade han tyst och med lätta, hastiga steg 
rummet och huset. Jag följde honom. Och jag kan mycket 
väl berätta, varför jag--till min olycka -- följde honom. 
Allt från den morgonen i Sutre, då han till mig yttrade: Jag 
vet kanske mer än han själv om Carlander--allt från den 
stunden hade skälmen haft en hemlig makt över mig. Och 
må det icke förundra! Varje yngling, som i likhet med mig 

förgäves grubblat över sin börds hemlighet och sin rätta plats 
i livet, skall förstå det fängslande i en dylik antydan. Här 
hade jag måhända den enda möjligheten att vinna en sann 
upplysning. Kanske, kanske icke. I alla händelser kunde jag 
icke lämna Iglinge utan en fråga och ett svar, hur snöpligt 
det än månde bliva. 


Alltså följde jag doktor Lesage, som fortsatte sin raska 
gång fram till det omkullstörtade templet, där han stannade. 
Ceremonimästaren jämte några gubbar och gummor voro i 
färd med att söndertaga och hopsamla spillrorna. Doktorn 
frågade, vartill de skulle användas och fick till svar: vinterbränsle. 
Leende vände han sig mot mig och yttrade: 


Se där ! Herr von Hanckens luftslott voro då av det solida 
slaget som, rätt använda, lända mänskligheten till gagn. Jag 
försäkrar dig, Bror Benjamin, att jag aldrig önskat herr von 
Hanckens fördärv. Tvärt om. Han hör till de falska kort, 
varmed vi äventyrare stundom nödgas operera för att vinna 
ett eller annat spel. Men han hade något, som var äkta; den 
begråtne, imaginäre chevaliern, den ädle riddaren, som 
borde ha fötts till världen, om icke herr von Hancken kommit 
i dess ställe. Därför blev han heller aldrig mitt rätta gullkort. 
Vår Herre och Wurmen må tas om honom. Jag säger: 
Gu signe ! 


Han fortsatte sin vandring ned mot brunnshuset och 
tycktes så viss om att vara följd, att han icke ens gitte vända 
på huvudet. Och du, Bror Benjamin, sade han, är du verkligen 
sinnad att åka som dräng på bocken till Wadköping, 
där du fostrats i hans högvördighets eget hus ? Hur skall det 
se ut ? 


Jag svarade, att det skulle se ut ackurat som det var: en 
fattig ynglings färd. Jag satt, där man satte mig, och sämre 
kunde jag åka än med Nora i vagnen, som jag med blott en 

huvudvridning kunde betrakta. Då slog han mig lätt på 
axeln och yttrade: 


Du känner bra litet dina öden, Bror Benjamin, om du 
tror att den flickungen är bestämd för dig. Lämna henne åt 
Tomson, som är en lagom person för den lilla. Eller vill du 
verkligen binda din framtid vid en så ömklig familj som 
von Hanckens? Vad har du då för tankar om din stackars 
mors son? Har du aldrig drömt om någonting större? Jag 
har granskat dig och prövat dig, vägt och mätt. Tar du icke 
nu din plats och ställning i livet, så skall du aldrig göra det. 


Vi hade framkommit till brunnshuset, han öppnade dörren 
och sköt mig in i det halvmörka rummet, stängde dörren 
bakom oss. Jag måste bekänna, att detta hemlighetsfulla förfarande 
stegrade mina känslor till det yttersta. Hjärtat dunkade, 
hårrötterna kändes liksom isade, och svetten begynte 
rinna. Stammande frågade jag, om han kände något rörande 
min börd eller min rättmätiga ställning. Och då han tycktes 
tveka, föll jag till hans fötter och bestormade honom med 
böner att ej lämna mig i ovisshet. 


Nej, sade han slutligen seaån han liksom kämpat med sig 
själv, jag varken kan eller får lämna dig i ovisshet. Vi rosencreutzare 
har en plikt, som vi hålla heligare än alla andra: 
den att aldrig låta en narr dö i synden. Och är du icke en 
rarr, en tiofaldig narr, Bror Benjamin, om du knyter dina 
öden vid en fattig flicka och en eländig släkt ? Svär att övergiva 
fröken von Hancken och jag skall sätta i dina händer 
ett dokument, som skall komma dig att spärra upp ögonen. 


Angår det min börd? ropade jag och sprang upp. Han 
svarade: 


Icke din börd, men din karaktär och din ställning i livet. 
Och då jag säger dig, att det anförtrotts mig av hans högvördighet 
biskopen själv, så kan du döma om dess värde. I 



fjol vinter, då jag efter fjorton års frånvaro åter besökte 
Wadköping och betygade min vördnad för herr biskopen, 
räckte han mig detta dokument, sägande: Träffar du Bror 
Benjamin Carlander, så lämna honom detta jämte min välsignelse. 
Det är hans tillhörighet och icke min. Och säg 
honom, att jag ej längre vredgas på honom. 


Jag rördes djupt av denna försonliga hälsning och skulle 
säkert ha fällt några tårar, om icke förvetenheten brunnit i 
mitt blod. Jag frågade, varför hans högvördighet så länge 
förhållit mig dokumentet. Han svarade: 


Därom vet jag ingenting. Det låg förvarat bland andra 
papper i det lilla kabinettet, du minns, där herr biskopens 
patiencebord är placerat. 


Jag ryckte till. Och plötsligt ropade jag: 


Justus ! Justus ! Ack, du är biskopens Justus !


 




Ja, nu mindes jag fuller väl den odågan, den skälmen, 
rötägg i en ansedd släkt, sina föräldrars skam och sorg, herr 
biskopens äldste son Justus ! Och att jag mindes honom berodde 
därpå, att han nämnde patiencebordet. Strax stod med 
oförliknelig skärpa för min inre syn det lilla blåklädda rummet, 
bordet i fönstersmygen med dess silverljusstakar, de 
brokiga korten på den spegelblanka mahognyskivan, herr 
biskopens vackra, rödlätta ansikte kransat av gråsprängt hår 
och skägg, dess först eftertänksamma, så häpna, så vredgade 
min; dess blickar som hastigt foro genom rummet för att 
fastna vid min oskyldiga person, då ännu i kolt. Och jag 
mindes den lede, harmynte Justusen och hans försmädliga 
grin, han som förlett mig parvel att blanda herr biskopens 
kort så att där var idel äss, kungar, drottningar, knektar 
men inga hackor; han, som stod bak dörren och njöt min 
både välförtjänta och oförtjänta aga. Allt detta mindes jag 
på sekunden och hann också tänka: Ack, din lede rackare, 
du vandrar allt jämt den raka stigen mot galgens upphöjelse 
och schavottens ryktbarhet. I nästa sekund låg jag vid hans 
bröst och vi blandade våra tårar. Åtminstone fällde jag sådana 
av hjärtat, hur det nu var med hans. 


Då vi hastigt undanstökat detta, frågade jag, när och var 
han skulle giva mig dokumentet. Han svarade: 
Det befinner sig för närvarande i förvar hos vicomtessen, 

men då hon i afton lämnar Sutre för att i herr landshövdingens 
sällskap begiva sig till Falun, varvid vägen tages 
häröver, kan du få det ännu i dag. Om du vid elvatiden i 
kväll eller senast tolv väntar oss vid vägen, skall jag ge dig 
det i handom. 


Omöjligt, omöjligt! ropade jag. Klockan sex reser Nora 
och hur skulle jag kunna lämna min egen flicka? Till på 
köpet i Tomsons sällskap, som jag vet fikar efter henne. 


Och en svart misstanke grep mig, så att jag sade: 


Kanske Tomson sticker bakom? Kanske han har mutat 
dig att göra så här för att bli av med mig ? 


Den skälmen såg mig rakt in i ögonen och svarade: 


Om det nötet Tomson givit mig pengar eller ej, kan just 
kvitta dig lika. Jag fullgör blott min fars befallning, då jag 
lämnar dig dokumentet. 


Och vad innehåller det ? skrek jag och grep honom i skuldrorna. 
Kan du då icke säga, vad det innehåller? 


Han svarade allvarligt: 


Det innehåller ett så tydligt vittnesbörd och en så bestämd 
utsago om din rätta ställning i livet, att du aldrig mer skall 
behöva tveka om din väg. Är det dig icke nog ? 


Och vem har uppsatt dokumentet? frågade jag. 


Han svarade: 


En person som står dig som allra närmast. 


Då är det min egen far ! utbrast jag och den faderlöse skall 
förstå mina känslor. Men jag gruvade mig åter och sade: 


Hur skall jag kunna lämna min trogna flicka? Och hur 
skall jag kunna leva utan henne? Och hur skall jag kunna 
glömma henne ? 


Den lede lade då armen kring mina skuldror och svarade: 


Om du är den karlen, som jag och andra trott dig vara, 
Bror Benjamin, så hör du icke till den svaga sorten, som 

låter en känsla skriva din lag. Har du ett ädelt påbrå och ett 
högt sinnelag, så skall det visa sig. Små och lösa inbillningar 
kunna förleda töckniga hjärnor, sådana som herr von Hanckens. 
Men du inbillar dig icke ens, att du älskar din Nora nog 
högt att för hennes skull avstå från en lysande framtid. 
Dock, jag vill icke övertala dig; utan du får själv välja, ty 
så allenast prövas karaktärens höghet. Men uteblir du vid 
mötet i kväll, så ber jag dig blott om ett: Skyll icke mig för 
att ha bedragit dig. 


Och sedan han ivrigt uppmanat mig att icke förtro hemligheten 
åt någon, allra minst åt fröken von Hancken, lämnade 
han brunnshuset för att rida herr landshövdingen och 
vicomtessen till mötes.


 




Emellertid, sedan jag dvalts en stund allena i mörkret, 
rusade jag huvudstupa till vårt hus och anförtrodde min 
gruvliga vånda åt min flicka. Hon kände sedan länge mina 
funderingar rörande min börd och allt det hemlighetsfulla, 
som omgav mina öden. Hennes bestörtning var därför vida 
mindre än min och så sval, att jag tog hennes blida undergivenhet 
för kyla. Vad som än skall ske, sade hon, så vill 
jag icke stå i vägen för din lycka. Jag är blott en vanlig 
flickedänga av fattig släkt och hur skulle det gå, om du blir 
en stor man ? Nej, låt mig då hellre följa din bana med kärleksfulla 
blickar från min vrå. Tomson är en god och beskedlig 
yngling, som jag kan akta och ära om ock icke älska. 
Och något skall jag väl göra för pappakraken, som behöver 
hans bistånd. 


Dessa och flera kloka och kyliga ord yttrade hon, allt 
under det att pappakrakens stönanden trängde från det ena 
rummet och mammakrakens snarkningar från det andra. Det 
var just en musik till mina drömmars vilda tummel och mitt 
hjärtas kval. Jag kastade mig i soffan och brast i en häftig 
gråt. Då kände jag hennes lilla hand stryka över min nacke 
och jag hörde den allrakäraste rösten säga: 


Håller du mig kär, så vet du nog vad du gör. Då sätter du 
dig på bocken och följer oss till Wadköping. Ty det vet jag, 
att ensam står jag inte kära mamma emot, som insisterar att 
jag skall taga Tomson.


Och min framtid då? ropade jag och satte mig upp. Lever 
jag mer än en gång i denna världen? Skall jag förbli en 
stackars pjalt, fast det bjuds mig något större ? Du vill visst 
se mig som klockare eller kyrkstöt och det är det goda du 
unnar mig. 


Med de elaka orden rusade jag ut och travade en stund i 
parken, tills samvetet högg mig i kalufsen och liksom slungade 
mig rakt i Noras famn. Jag drog henne ut i kåltäppan, 
där vi dansat förr och här sutto vi nu en god stund på var 
sin sten, knä mot knä, hand i hand, blick i blick, stumma och 
förhärjade av våra känslor. Jag sökte lirka så smått på det 
tvärhuggna ödet och sade, att jag kunde komma efter till 
Wadköping eller söka henne, var helst hon fanns. Men den 
klarögda ungen såg skarpare än jag, att vi stodo vid skiljevägen. 
Och härvid höll hon så envist fast på fruntimmers 
trosvissa sätt, att jag åter växlade från sorg till vrede och 
lämnade henne. 


Hur många gånger jag sökte henne och lämnade henne och 
åter sökte henne den dagen vet Gud allena. Ju närmre det 
fatala sexslaget kom, desto osaligare blev min irrande vandring. 
Än höll jag henne i mina armar vid spisen, än sutto 
vi båda i förmakssoffan, än på min bädd i vindsmörkret, än 
drog jag henne med mig tvärs över hela ängen ända bort till 
skogsbrynet. Och jag bör som ett kuriosum eller snarare som 
ett bevis på könets otroliga kallblodighet anteckna, att fast 
hon var lika upprörd, sorgsen och orolig som jag, och fast 
jag överhopade henne ömsom med smekningar, ömsom med 
bittra förebråelser, och fast jag släpade henne hit och dit, 
com ovan beskrivits, så upphörde hon icke ett ögonblick att 
tänka på sina husliga sysslor utan fortskred stadigt i matsäckens 
tillagande, stekande biffar, gräddande pannkakor, 
bredande smörgåsar var stund mina stormande känslor gav 



henne ledig. Ack ja, det var en rent förbistrad dag och jag 
tror att hennes trankilitet åtskilligt bidrog att hetsa upp mig. 
Jag misstänkte, att hon i sitt stilla sinne höll det för orimligt 
att någonting stort kunde vara mig beskärt. Slutligen frågade 
jag henne rent ut och hon svarade: 


Käre, vad gott kan väl komma från Lesagen, den du själv 
känner som en skälm alltifrån barndomen? Och vem skulle 
väl nu plötsligt framträda för att bereda din lycka, sedan han 
låtit dig leva så länge i fattigdom och bekymmer ? Ack nej, 
stackare dig ! Det är nog sant som sägs, att den som slagits 
till slant blir aldrig en daler. 


Olycksaliga ord, som stungo mig på den allra ömmaste 
punkten. Jag svarade med iskallt lugn: 


Den visan har jag hört sjungas från det jag var hög som 
så. Du hör också till dem, som begabba mig för min stackars 
mors skull. Gå då din väg och lämna mig allena ! 


Detta sades i skogsbrynet, där vi stodo på var sin sida om 
en stor tall. Jag såg hennes huvud sjunka mot stammen och 
tårarna började rinna tätt, tätt fast utan snyftningar eller 
andra åthävor. Då klack det till i mig men jag förmådde 
varken röra hand eller fot eller yttra ett ord. Gråtande vandrade 
hon bort över ängen och jag stod där som ett träbeläte. 
Men sin verkan hade det ändå gjort, så att jag så småningom 
kände mig allt lättare om hjärtat. Det var som om hennes 
tydliga smärta tagit bort något av den ringheten min, som 
alltid varit mig en plåga. Det ljusnade hastigt och jag kände 
en hjärtefröjd och en kärlek och ett ädelmod, som skingrade 
alla tankar på framtid och ställning i livet och allt annat som 
i den stunden tycktes mig smått och ömkligt. Jag begynte 
skutta runt kring tallen som en ovettig pojke och rätt vad det 
var satte jag av över ängen i en dansande galopp. Visst skulle 
jag åka på bocken ! Visst skulle jag följa min Nora ! Visst 

skulle jag draga fingerkrok med kaptenskan och Tomson vid 
den långa näsan hans ! 


Men åsynen av skrindan, som redan höll vid vår förstukvist, 
och vårt gamla ekipage med hästar och kusk gjorde 
mig ånyo beklämd, så att jag mera smög än sprang in i förmaket. 
Vid fönstret stodo Nora och Tomson och höll han 
hennes hand i sin. Då förvandlades allt på nytt. Hjärtat begynte 
tynga, så att jag tyckte mig hart när luta över åt det 
hållet. Förståndet åter blev lätt och klart och kyligt och den 
tanken brann framför mig: 


Där ser du en förräderska, som i varje stund av ditt liv 
kan förråda dig. Skall du för hennes skull avstå från möjligheten 
till en stor framtid, vore än den möjligheten så liten 
och ostadig som en rullande ärt? Nej, nej, Carlander! 


Till det yttre alldeles lugn--och för resten även i det inre 
--trädde jag fram och yttrade: 


Jag har nu bestämt mig för att stanna i Iglinge. Och det är 
mig just kärt att få önska er lycka, innan vi skiljas. 


Ingen av dem svarade. Tomson vände sig bort och måtte 
visst genast ha lämnat rummet, ty jag såg honom icke. Nora 
stod kvar orörlig och på samma sätt jag. Ingenting sade vi, 
ingenting gjorde vi; Gud vet om vi någonting tänkte. Wurmen 
kom ur kaptenens rum och i det han sakta och varligt 
klev förbi oss, strök han först Nora och sedan mig över 
kinden på sitt vanliga maner. Först då kaptenskan trädde in 
i förmaket, gingo vi sär. Och först då kände jag rätt som om 
ett band brustit. 


Jag meddelade henne mitt beslut att stanna i Iglinge. Och 
nu fick jag sannerligen märka min ringhet, ty varken hon 
eller kaptenen eller någon annan spillde två ord på den saken. 
De hade ju också annat i tankarna. Packningen bars ut, 
krusen med varmt vatten lades i skrindan. Jag, Tomson och 

de båda kuskarna fattade tag i var sitt hörn av kaptenens 
bolster och förde honom sålunda ut till skrindan, där Wurmen 
själv bäddade ned honom. Av någon anledning kom 
herr von Hancken att fatta min hand och behöll den länge i 
sin. Det skedde dock, efter vad jag tror, alldeles omedvetet, 
ty han skänkte mig icke en blick utan stirrade upp i himlen. 
nå såg jag för sista gången det magra, sura anletet, med dess 
något snedvridna örnnäbb, dess sträva knävelborrar och 
stripiga pipskägg. Hakan guppade och läpparna smackade 
i ett. Jag hörde honom också rabbla alldeles oförklarliga 
ramsor. Men fullständigt omtöcknad var han ej, ty plötsligt 
sade han: 


Kan Carlander gissa, vari felet bestod? 


Nej, svarade jag, oviss om hans mening. 


Han sade: 


Allt var gjort på det finurligaste sätt, vilket också visade 
sig. Carlander såg kanske själv, att där var romerska ljus,  
kungakronor, solar och stjärneregn alldeles som jag beskrivit 
och förutsagt. Nej, felet var egentligen det allra obetydligaste. 
Jag hade glömt tändsatsen. 


Jag tog farväl av herr von Hancken, jag tog farväl av 
kaptenskan, jag tog farväl av Nora, av Adolphen, av Tomson. 
Jag tryckte deras händer i tur och ordning och alla på 
samma sätt och de tryckte min hand i tur och ordning och 
alla på samma sätt. Det var inte vidare med det. Och nu fick 
jag känna min ringhet. Icke ens att den fördömde tjockisen, 
så snar att böla och tjuta, fällde en tår för min skull. Nej, 
hrummade gjorde han som en salig humla dränkt i honung. 


Det bar åstad. Först skrindan, som körde rätt långsamt. 
Fn halvtimma senare vår vagn i raskt trav. Jag följde den 
med blicken. Ingen gitte vifta. Jag såg min Noras hätta, just 
bara skulten. Det var allt.


Och så begav det sig, då jag stirrat länge och vagnen blott 
var som en prick ute på fältet, att jag såg min Nora resa sig 
kapp rak och sträcka sina armar mot mig. Det var självklart 
en villa eftersom vagnen blott syntes som en prick. Men inte 
gitte jag säga mig det utan sprang med flinka ben, sprang 
allen utföre, sprang landsvägen lång, sprang tills lungorna 
kändes som flådda och en brännhet och svidande dregel 
fyllde min mun. Då stöp jag vid dikeskanten och satt där 
allena.


 




Vad det led, lommade jag åter mot Iglinge. Till vårt hus 
kom jag lagom för att se det stängas av en led käring. Mina 
kläder och andra tillhörigheter hade hon kastat på förstukvisten. 
Jag bad ödmjukast att få stanna där över natten, 
men länsman hade befallt, att huset genast skulle stängas. 
Icke heller fick jag lov att se efter, om Nora kvarlämnat 
något brev eller kanske någon matsäck för min räkning utan 
det var bara att göra ett knyte av sina paltor och gå dädan. 
I mitt gruvliga sinnesuppror hade jag alls icke tänkt på sådana 
ting som logi och mat eller hur jag i sinom tid skulle 
skaffa mig från Iglinge. Bekymmersamt såg det ut, ty jag 
var alldeles skillingalös. 


Jag gjorde mig icke längre några föreställningar rörande 
dokumentet utan insåg att Justusen lurat mig. Den karlen 
var av födseln lögnare och galgfågel, som utförde sina streck 
för nöje lika mycket som för nytta. Dessutom var och är jag 
övertygad om, att Tomson mutat honom. Man kan således 
tänka sig, att mitt humör var det allra slätaste. Men sinnesrörelsen, 
sorgen och det häftiga loppet hade så utmattat mig, 
att jag ingenting tänkte utan blott vankade av och an som ett 
villande får. Icke en människa såg jag i parken eller på bygatan. 
De flesta husen stodo öde och tillbommade. Klockan 
på gröna ladan hade stannat och själv hade jag icke något ur; 
sedan solen gått ner blev mig tiden omätlig och ändlöst lång. 
Jag hade gärna lagt mig i någon buske för att sova, men 

vågade icke. Ännu fanns det ju en möjlighet att Justusen 
skulle hålla sitt ord och giva mig något i handom, som kunde 
vara värt plågan och saknaden. 


Himlen var grå och det duggade så smått. I parken och 
allen blev det snart ganska mörkt. Vinden strök då och då 
fram i våta pustar, så att det pep sorgesamt här och var. Jag 
hörde också ett ljud, som kunde likna tonerna från en avlägsen 
flöjt. I den tron att Justusen höll sig dold någonstädes, 
strövade jag omkring efter ljudet men fördes blott 
runt. Troligen kom ljudet från en eolsharpa på "slottets" 
tak. Jag kände doften av någonting stekt och min mage började 
illfänas med dova morrningar. Sedan tidigt på morgonen 
hade jag icke fått någonting till livs, och nu började 
jag ströva omkring efter stekdoften, som även den lät mig 
kretsa omkring "slottet". Jag såg ingen människa, så det blev 
mig då besparat att tigga om mat. Till sist slank jag in i vår 
kåltäppa och grävde med händerna upp en rova, som jag 
satte mig att gnava på. Men just på samma plats hade jag 
några timmar tidigare hållit Noras händer i mina. Hjärtat 
fick med ens en starkare röst än magen och jag slängde den 
usla rovan i ett utbrott av förtvivlan. 


Äntligen hördes ett åk rulla in i södra allen. Jag tog till 
att springa. Ett stycke ned på bygatan mötte jag den stora 
svarta tingesten, som utstrålade ljus ur fönstren. Jag steg 
at sidan men hoppade sedan kvickt upp på fjäderhållaren, 
fast besluten att icke släppa detta min fortunas framilande 
hjuldon. Emellertid stannade ekipaget vid en pump i närheten 
av vårt hus; kusken steg av för att vattna hästarna. 
Jag smög mig nu förbi fönstret, så att jag kunde se in i 
vagnen. På dess baksäte satt herr baronen och landshövdingen 
med högra armen omslingrande den smärta midja, 
som tillhörde vicomtesse d'Aiguille di Rocca Antica. Framför

 dem stod ett bord med vit duk, brinnande ljus i silverne 
stakar, glas och buteljer, frukt och lämningar efter någon 
kötträtt, som ännu doftade fasligt läckert. Herr landshövdingen 
var kalkonröd och pösande, dess väst var uppknäppt. 
Över huvudet bar han vicomtessens spetsmantilj; den plymagerade 
hatten åter krönte den skönas hjässa. Hennes 
decolletage hade icke det bittersta rättats efter den fuktiga 
väderleken, utan framvisade ett lent hull, mer lysande än 
silver, ljus och kristall. Ack, vad var icke detta för ett Eden, 
som rullade fram i den kulna höstekvällen ! Och vilken långnäst 
och långörad, fiken och befängd, sniken och förslängd 
stackare var icke Bror Benjamin Carlander, sin mors son 
om ingen annans ! Ingen makt på jorden hade förmått mig 
att framträda till dessa högmögna, vackra och lyckliga människor, 
som i alla stycken tycktes annorlunda funtade än jag. 


Men somt har ju hela mänskligheten gemensamt, och 
sedan herr landshövdingen druckit och skämtat, sägande att 
vicomtessen hörde till världens äldsta släkter eller den, som 
för en synål i skölden, kände han sig föranledd att göra en 
promenad allena i parken. Efter några ögonblick fick vicomtessen 
samma tanke och beredde sig att urstiga, i det hon 
leende och smågnolande knäppte några häktor och samlade 
sina kjolar. Då tog jag mod till mig och öppnade vagnsdörren, 
men vicomtessen skänkte mig icke den ringaste uppmärksamhet 
utan hoppade lätt ned och försvann som en liten 
vit sky in i vår kåltäppa. Lyckligtvis dröjde hon borta endast 
en kort stund och återvände långt före herr landshövdingen. 
Jag höll åter upp vagnsdörren, och dristade nu viska hennes 
namn. Hon blev icke det ringaste förskräckt eller förlägen 
utan slog genast armarna kring min hals, kysste mig på båda 
kinderna och lät mig med de sötaste ord känna sin glädje 
över återseendet. Det smakade, skall jag säga: och likväl 

brände mitt ärende, så att jag bums frågade efter doktor 
Lesage. Hon tog sig med båda händer om huvudet, sköt 
landshövdingahatten på trekvart och mumlade förbluffad: 
Lesage? Lesage? Och plötsligt slog hon sig för mun och 
ropade: 


Kors i je ! Honom hade jag glömt ! 


Varpå hon sade: 


Men nu minns jag det och mer till. Herrn skulle väl aldrig 
heta Carlander? 


Jag svarade allvarligt: 


Det borde väl hennes nåd ha erinrat sig, innan hon tog 
mig i famn. Men nu frågar jag, om här finns något dokument 
för min räkning. 


Ja, så sant jag icke har tappat det, sade hon och sprang in 
i vagnen. På ett rött ögonblick hade hon vänt upp och ned 
på alla sätets kuddar och skulle säkerligen ha stjälpt bordet 
och antänt vagnen om jag icke varit. Nu anlände herr landshövdingen 
kry och munter efter promenaden; men då han 
varsnade mig på fotsteget och den fasliga villervallan och 
vicomtessen med huvudet i kuddarna och baken i vädret, begynte 
han ropa: Vad skall detta heta? Fördöme mig, fördöme 
mig ! Vad är det nu igen ? 


Vi sökte emellertid obekymrat vidare och då vi ingenting 
funno under dynorna, hoppade vicomtessen åter ut och 
började leta i barmen och på sidorna. Så böjde hon sig bakut 
och sade: 


Stick ned handen och känn efter, om det kan ha glidit ned 
på ryggen. 


Jag stack ned hela armen och sökte på det noggrannaste 
utan att dock finna något som helst dokument. Då fick hon 
en ny tanke, rev upp kjolarna och trevade runt sina länder. 
Och alldeles som då ägget faller ur en vit hönas fjädrar, så 



föll ur hennes vita burriga spetskjolar ett stort, fyrviket 
papper. Och alldeles som hönan börjar kackla, då hon lagt 
sitt ägg, så började ock mamsellen jubla och skratta och 
hovera sig över att hon så väl bevarat dokumentet. Men herr 
landshövdingen hoppade upp och ned på en och samma fläck, 
så att jag aldrig sett en herre av hans ålder och statur lika 
studsig som denne. Betjänten fick nu befallning att skyndsamt 
reda upp i vagnen. Och sedan vicomtessen ånyo omfamnat 
och kysst mig och tillviskat mig en öm förhoppning 
om snart återseende, tog hon på nytt sin plats vid herr landshövdingens 
sida. På dess upprepade frågor svarade hon: 
Ack kära, söta, det skulle bli för vidlyftigt att förklara ! Det 
stora åbäket till berlinare rullade in i mörkret och jag var 
allena med mitt dokument, som ännu var ljumt och behagligt 
doftande. 


Sådan är människan eller till minstingen jag, att en dylik 
episod trots all dess oskuld förmår liva själen och bringa 
någon stunds tröst och glömska. Det är för mig, vad havren 
är för hästen; men Gud skall veta att det tunga och tröga 
höet sen dess varit min dagliga spis. Jag kysste gång på gång 
dokumentet, fast alls icke för dess egen skull utan för värmens 
och parfymens. Jag sjöng och trallade och dansade 
och kände mig spansk och belåten. Men Vår Herre hade sina 
tankar och duggade stritt och tätt över mig, så att den hastiga 
flamman slocknade. Då satte jag mig på en bänk, under 
vilken jag förut stoppat mitt bylte. Jag fingrade på dokumentet 
och fann att det var förseglat med ett stort sigill. Det 
bådade gott, tyckte jag, och bröt sigillet. I min tanklöshet 
fick jag först nu klart för mig, att jag måste vänta med 
läsningen, till det dagades. Den omständigheten, hur obetydlig 
den än var, försatte mig åter i svart melankoli. Jag 
satt där som en säck full med blånor.


Då fick jag åter se en syn, som alls icke var någon andesyn, 
fastän den plötsligt uppenbarade sig i täta mörkret. 
Två fönsterluckor slogos upp och jag såg in i ett upplyst 
rum. Rätt nära fönstret stod ett skönt, fetlagt fruntimmer i 
bara särken. Hon var sysselsatt med att kamma sitt hår, som 
räckte långt nedom midjan. Därpå snurrade hon det kring 
en träpinne och lade det i en knut uppå hjässan. Därpå lossade 
hon särkens axelklaffar och lät den glida ned, så att 
hon stod där i all sin nakenhet. Därpå blickade hon med 
betänksam min ned för sina fötter, lyfte först ena benet och 
sedan det andra, varpå hon mycket hastigt dök ned, så att 
jag icke såg mer än hårknuten. Ett fasligt stånkande, 
pustande och plaskande lät mig förstå att hon dykt ned i en 
balja fylld med vatten. Åter kom hon till synes, ångande och 
rosig över hela kroppen. Hon torkade sig omsorgsfullt och 
begynte därpå med handflatorna hårt gnida sin mage, antagligen 
i lovvärt syfte att minska dess omfång eller kanske för 
att underlätta matsmältningen. Sedan hon utfört åtskilliga 
mer oförklarliga rörelser och kliat sig här och var, försvann 
hon för en god stund. Men jag bidade. Och se, nu kom hon 
tillbaka iförd en präktig nattsärk, vars krås stod henne ända 
upp till öron och haka. Mellan de knäppta händerna höll 
hon en stor och rejäl psalmbok. Nu steg hon ända fram till 
fönstret, riktade blicken mot himlen och neg för Vår Herre. 
Varpå hon med hög och välljudande röst läste en psalm åtföljd 
av Herrens bön och välsignelse. Hon knixade ännuen
gång för den Högste och sade: 


Tack gode Gud för i dag och låt det bli en dag i morgon 
också ! 


Hon sträckte sig ut efter luckorna, i det hon ropade: 


Sicket ett himla väder !


Därmed slocknade synen. Men ett starkt knarkande lät 
mig veta att mamsell Arrenander sökt sin säng. 


Och jag tänkte: 


Solen går upp och solen går ned och löper till sitt rum för 
att åter uppstå. Men du, Carlander, har vikit efter ting, som 
dig icke gagna, ty de äro fåfängliga. 


Åter fick jag en uppenbarelse, om den så kan kallas, fast 
den mera gav sig genom hörseln än genom synen. Vinande 
hästhovar trummade en ängslig melodi tvärs genom det sakta 
regnsorlet. Vid min bänk höll ryttaren inne och sprang av 
hästen. Han gjorde mig några flämtande, korta frågor om 
berlinarens färd och jag svarade lika kort. Sedan yttrades 
ingenting mer, men det dröjde väl fem minuter, innan den 
arme karlen återhämtat andan så pass, att han åter kunde 
stiga till häst och flänga den ur sig på nytt. Än händer det 
sömnlösa nätter att jag hör hans stönande andedrag och 
känner handen, som hårt griper kring min skuldra, skälver 
till och släpper sitt tag. Den skälmen ligger ren länge i sin 
grav, monsieur Juste Lesage finns ej mer, vicomten, dansmästaren, 
doktorn, rosencreutzaren, det svarta fåret i herr 
biskopens kull, den arge skalken som lockade mig att förblanda 
herr biskopens kort som ock sedan att förblanda mina 
egna, han finns ej mer. Men jag tänker att själen jagar allt 
jämt. 


Och jag tog ur mitt bylte en kappa, som tillhört herr von 
Hancken. Den svepte jag om mig, sträckte ut mig på bänken, 
lade byltet till huvudgärd och somnade.


Gudskepris, att dagen grydde med sol! Ty jag var så 
lungsur, att ännu mera väta skulle ha ruinerat en kropp, som 
alltid varit en smula delikat ! 


Och gudskepris, att mamsell Arrenander kom så snart 
efter det jag läst dokumentet och rivit det i bitar. Ty mina 
ögon sökte redan en kraftig gren och mina händer voro i 
färd med att lossa midjebandet från herr von Hanckens 
gamla nattrock. 


Och gudskepris, att mamsellen genast bjöd mig på frukost, 
ty eljest hade jag kanske hängt mig ändå; så svart var min 
melankoli, min modlöshet och förtvivlan. 


Fryntlig och trippandes lätt trots sin böljande fetma steg 
hon fram till min bänk, klappade mig på kinden, värmde 
mina händer vid sin barm och förde mig in till en riklig 
frukost i slottet. Och sedan jag ätit och druckit och prisat så 
Gud som mamsellen, sade hon: 


Ja, nu är von Hanckens borta. 


Ja, sade jag. Och Lasse är borta, och Olle och Emil. 


Ja, sade hon, och Nora är borta. 


Ja, sade jag, och Tomson är borta. 


Ja, sade hon, men Carlander är kvar. 


Ja, sade jag, och mamsellen ! 


Sedan tego vi. Och jag tänkte just gå min väg, då hon 
plötsligt frågade, om jag ämnade bli präst. Jag svarade:


Det tänker jag. Men fan blir nog präst före mig, ty han 
har medel att ligga i Upsala, vilket jag saknar. 


Då brast hon i ett hjärtans skratt och ropade: 


Å, det är nog inte bara fan, som har lite på kistbotten. Det 
kan ändå tänkas att Carlander får ett litet försprång, om 
han vill som jag vill. 


Och hur vill då mamsellen ? frågade jag. 


Hon svarade: 


Carlander känner mina tankar om äktenskapet. Nog vill 
jag fasligt gärna bli gift, men jag bävar tillbaka för följderna. 
Och just nyss kom jag på den tanken, att det skulle 
vara gruvligt bra att bli gift med en präst. 


Jag sade henne i blygsamma ordalag, att jag icke rätt förstod 
hennes tanke. Ty det vet envar, att präster och skomakare 
ha de flesta barnen. Mamsellen blev nu purpurröd, 
och döljande ansiktet bakom förklädet, ropade hon: 


Ack, faslige karl, vad tror han då, att jag åsyftar ? Tror 
han att jag med följder och omak och obehag menar de hjärtans 
kära ungarna, som äro en Herrans gåva? 


Nej, fortsatte hon, och lät förklädet falla, med följderna 
menar jag det ogudaktiga prat och fniss och flams som åtföljer 
äktenskapet. Åtminstone i Karlstad. Ty där är det så, 
att så snart en madame eller ändå en fru börjar sömma småkläder 
blir det tissel och tassel och allehanda anspelningar 
och fniss och fnass i var vrå. Och det, Carlander, kan jag 
aldrig tåla med den uppfostran jag har fått. Men ser han, 
prästfrun går fri från sådant, vilket jag ofta märkt. Och det 
har sin naturliga förklaring. Ty då församlingen ser sin 
herde, myndig och gudsnådelig och med dundrande ord och 
åthävor, så krypa de lättfärdiga tankarna i skrinet. Så att 
det just kan tyckas som om prästens barn fölle rakt ned från 

himlen, vilket nog ock var den gode Gudens mening från 
början, fast syndafallet vred det hela på sned. 


Och nu säger jag honom, Carlander, att har han lust att bli 
präst, så har jag lust att bli prästfru. Medel skall inte saknas 
varken för det ena eller det andra. Och vidare kan jag säga 
honom att min kaka är lika rund och mjuk som min hand, 
så det blir inte att bita tänderna av sig på grovbröd. Men 
om han inte förstår, vad jag menar och åsyftar, så kan han 
ju se sig om på annat håll. Ty påhängsen är jag då inte. 


Nu vill jag icke säga, att jag bums föll till mamsellens 
bröst, ej heller att jag tvekade i dagarna tre, ty ingendera 
delen skulle vara med sanningen ense. Men något nekade 
jag väl ändå och skruvade mig och tittade hit och dit. Det 
tydde mamsellen så, som vore jag en ostadig skalk. För den 
skull lät hon oteringen hämta prästen i Ömo och inför den 
herrn och i ceremonimästarens och brunnsgummans närvaro 
ingingo vi trolovning. Sedan var det ingenting att göra åt 
den saken och ej heller mera att tillägga. Det vill jag dock ha 
sagt, att kakan beständigt varit mjuk och rund. Och om 
handen icke alltid varit lika mjuk, så kan det ha berott därpå, 
att B. B. Carlander understundom behövt något hårdare. 


Stora funderingar och höga föreställningar om min person 
har jag ej längre, Gud nåde mig så visst ! Och har icke 
haft på de sista trettio åren. Och likväl är frågan om min 
börd allt jämt svept i samma mörker. Vad blod som flyter i 
mina ådror skall aldrig uppdagas. Lika gott. Min ställning i 
livet har icke blivit den sämsta. Och i alla händelser bättre 
än den som Justusen ville tilldela mig, då han påstod att min 
sanna karaktär skulle avslöjas av det fatala dokumentet. 


Ack, då jag i den grå gryningen, huttrande på min hårda 
och våta bänk, med skälvande fingrar bröt herr biskopens 

sigill--vad fann jag väl ? Ett smutsigt papper på vilket stod 
prydligt präntat med tumshöga, skönt sirade initialer: 


En Ny Theodice 
eller ett 
Försök till Wärldsförklaring 
av 
Bror Benjamin Carlander 
Naturlig filosof 


Det var första bladet av den olycksaliga skrift, som berövat 
mig herr biskopens ynnest, och det enda som räddats undan 
en skymflig förstörelse blott för att i en bitter stund tillskrynklas 
och söndersmulas mellan dess upphovs händer. 
Må man ej le allt för brett åt ynglingens fåfänga, som sökte 
bota titelbristen med vad som står en var till buds ! Naturlig 
filosof ! Det var den skalken Justus mening, då han med rödkrita 
underströk de orden, att detta skulle vara min karaktär 
och ställning i livet. Herr von Hancken en naturlig greve 
och jag en naturlig filosof ! Det tyckte han den gäcken, som 
dragit mig vid näsan ! Men mamsellen tyckte annorlunda. 


Och gudskepris ! 


Gudskepris, att jag vände från Iglinge ej som en naturlig 
filosof utan som ett raskt spirande prästafrö, det där nu har 
både rot och stam och krona ! Den rörelsen vid Iglinge var 
en svart förvillelse. Och likväl tror jag ännu, att den skulle 


ha fått en annan plats i vår historia, om våra karaktärer varit 
större och förhållandena annorlunda. Ty herr von Hancken 
hade dock en ädel ambition, fastän den väckts först i elfte 
timman. Och vill jag icke helt förneka ungdomens drömmar 
och föreställningar, så må jag väl säga, att jag ingalunda var 

den släte dumrian, som min kära hustru förmenar. Mångt 
och mycket vissnar, ilman det sett dagens ljus. Det är litet, 
det som kommer till synes. Tysta tankar dväljas i det lönnliga, 
tysta själar tumla dem. Jag tror att den tomma rymden 
skapats så stor för att rymma dem.