Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se --- Fält-Fältman-Arnberg och hans arvingar Jag Herren din Gud är en stark Hämnare - Förvisso. Som hämnas fädernas missgärningar uppå barnen allt intill tredje och fjärde led Ja. Dem som mig hata. Dem som mig hata. Min far var ateist. Det väckte på sin tid ganska stor förargelse i Uppsala, då han som ung student utmanade sin frände och blivande svärfar, dåvarande docenten sedermera biskopen i W, Julius Arnberg till en disputation om andra och tredje satsen i vår trosbekännelse. Min onkel och välgörare, prosten David Rygelius d. y. har sagt mig, att den där disputationen var den verkliga orsaken till min fars olycka. Det tillåter jag mig dock att betvivla. Efter vad jag nu vet, eller tror mig veta, måste jag söka orsaken längre tillbaka i tiden. Min farfars farfar, som kallade sig Fält, Fältman och slutligen Arnberg, var son, visserligen aldrig erkänd, till generalen, greve Arnfelt, densamme som var invecklad i sammansvärjningen mot Gustaf III. Efter operamaskeraden begav sig generalen oförtövat till sin egendom Frönsan, där Fält var någon slags förvaltare eller intendent. Han delade allt vad han ägde av kontanter och dyrbarheter i tvenne delar och anförtrodde den större åt intendenten för unga grevens räkning. Med återstoden i sitt resschatull försökte han taga sig ut ur landet men mördades i en bondgård nära norska gränsen av sin kammartjänare, en viss Battiste Leon. Om mordet har min far berättat följande: Greven, som var uttröttad av två långa dagsresor, tog vid sex tiden på aftonen in i en bondgård halvannan mil från gränsen. Greven gick genast till sängs. Senare på kvällen anlände en okänd person och begärde att få tala med kammartjänaren. De hade ett längre samtal, varefter den okände (Fält?) åter avlägsnade sig, ridande. Vid tu-tiden på natten, då gårdsfolket låg i sin djupaste sömn, väckte kammartjänaren sin herre. Han sade sig ha fått underrättelse om, att greven var eftersatt: den största skyndsamhet vore av nöden. Greven steg genast upp och befallde honom att göra allting i ordning för morgon-toiletten. Battiste besvor honom att icke företaga något, som kunde försena dem eller väcka gårdsfolket; med toaletten kunde det väl anstå. Men greven tog sig om den skrovliga hakan och svarade: Jag vill icke resa ännu en dag i detta bedrövliga skick. När han nu slagit sig ned framför sin spegel, en dyrbar pjäs av sexkantigt venetianskt glas och i vars silverram de sju kardinaldygderna voro framställda, insomnade han och sov så länge rakningen varade. Just som kammartjänaren torkade av rakkniven och lade den ifrån sig, spratt greven upp ur sin slummer, och hans yrvakna blick mötte i spegeln kammartjänarens. Greven ropade: Battiste! Vad tänker du på? Vad har du i sinnet? Frågan kom så oförmodat, att kammartjänaren störtade på knä och gråtande bekände, hurusom en viss person (Fält?) sökt förmå honom att under den nattliga färden oförmärkt släppa grevens schatull ned på vägen. Greven blev i högsta grad upprörd. Vilken förrädare! ropade han. Vilken avskyvärd Judas! Han ville resa sig men puderkappan, som även omfattade stolens ryggstöd, hindrade honom. Vad nu! skrek han. Har du redan bundit mig, lönnmördare! Battiste stapplade upp och begynte med skälvande fingrar lösa knuten. Greven betraktade honom oavvänt i spegeln. Och åter möttes deras blickar under en tyst sekund. I stället för att lösa knuten grep kammartjänaren med båda händer i bandet och snörde det allt hårdare kring grevens strupe. Med rakkniven fullbordade han sin gärning. Emellertid, tillade min far, är historien icke blott obestyrkt utan även osannolik. Ty eftersom kammartjänaren aldrig råkade i rättvisans händer och följaktligen ej heller avlade någon bekännelse, och eftersom greven anträffades död av gårdsfolket, har ju ingen kunnat vittna. Det enda som gör den en smula sannolik är herr grevens emfatiska utrop: Vilken förrädare! Vilken avskyvärd Judas! Han kom ju nämligen själv raka vägen från ett högförräderi. Och på dylika inre kriterier skall man, min gosse, känna sanningen. Huruvida Fält var en Judas, vet jag sålunda ej med visshet. Men att han tillägnade sig grevens honom anförtrodda medel är mer än sannolikt. 1793 slog sig en viss Fältman ned i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Hans förlagskapital tycks ha varit rätt betydande. Icke förty fann han sig fem år senare föranlåten att söka en annan fristad och ett friskt namn. 1800 återfinnes han i Ystad, redan gift med en av stadens borgardöttrar och delägare i sin svärfars affär. I Ystad anlade han namnet Arnberg. Han växte nu oavbrutet i rikedom och anseende. 1804 blev han engelsk vice konsul. Han dog 18l3 som Vasa-kommendör och Nordstjärne-riddare. Dock, även från Ystad berättas en historia: Anno 12 inlöpte i Ystads hamn en brittisk örlogsman, som jagats av en eller flera fransmän. Kaptenen, sir Mogens Feurfield, hade en större penningsumma, statsmedel, ombord och för att under alla förhållanden säkerställa denna, lät han sätta sig i land och uppsökte engelske konsuln, hos vilken han mot vederbörligt kvitto deponerade beloppet. Han stannade i land ett dygn som konsulns gäst. Sent om kvällen den andra dagen följde konsuln och en av hans drängar sir Mogens ned till hamnen. Drängen skulle ro honom ut till örlogsmannen. Det var en februari-kväll, mörk och blåsig. Konsuln lyste sin gäst ned i båten, tog avsked och återvände hem. Några vänner, som hjälpt honom att göra les honneurs för den främmande gästen, sutto ännu kvar vid spelbordet. Han slog sig ned och allt under det att han blandade korten, berättade han, i vilket ärende kaptenen uppsökt honom, samt att han, konsuln, slutligen förmått honom att avstå därifrån. Det var dock skada, invände någon av vännerna, du hade kanske fått behålla pengarna i år och dag och kunde haft gagn av dem. Arnberg log och svarade: Jag har inte användning för andras pengar, endast för egna. Efter en timmes kortspel avlägsnade sig vännerna och konsuln gick till sängs. Men drängen återvände icke den natten. Följande morgon fann man honom vid hamnen, halvnaken och halvdöd. Båten hade kantrat, drängen hade med uppbjudande av sina sista krafter lyckats taga sig i land, sir Mogens hade gått till botten. Och med honom, efter vad konsuln intygade och efter vad hans vänners vittnesmål bestyrkte, även krigskassan. Saken var avslutad och dock icke slut. Några månader senare tog sig den ovannämnde drängen av daga. Man fann honom i bädden med avskuren strupe och i handen höll han en rakkniv, som visserligen icke var hans men heller icke någon annans. En besynnerlig omständighet, som den olyckliges kamrater i tysthet anmärkte, var den, att han höll kniven i vänster hand. Och dock hade han, dem veterligt, ej varit vänsterhänt. Ja, de funno denna omständighet så besynnerlig, att de en natt grävde upp kistan ur dess oinvigda jord och ställde den, med locket avskruvat, på ett slags lit de parade av tomlårar utanför konsulns sängkammarfönster. Därefter avvaktade de dolda bakom lårarna dagningen. Som väntat var, fingo de se konsuln ännu klädd i nattdräkt och med nattmössa på huvudet draga upp sin rullgardin. Han tryckte pannan mot rutan och sneglade upp mot skyn, spejande efter väder och vind. Därpå sänkte han blicken. Så stod han några ögonblick stilla. Så sågo drängarna, att han famlade omkring sig med händerna, och de antogo att han sökte sina glasögon. Men plötsligt lyfte han händerna och grep i luften över sitt huvud, möjligen för att åter draga ned gardinen. Han störtade emellertid baklänges och återfanns död. Efter vad hans läkare intygade, hade han i åratal lidit av ett svårt hjärtfel. Drängarnas grova och ödesdigra upptåg krävde och fick vederbörlig näpst. Det är ungefär allt, jag vet om min stamfar, Fält-Fältman-Arnberg. Föga hedrande saker. Han efterlämnade emellertid en betydande förmögenhet åt sin son och - för så vitt jag vet enda barn. Johan Ludvig blev släktens heder. Han var i yngre år vetenskapsman, kemist, fysiker, metallurg. Han graduerades i Lund och blev även docent i någonting, jag vet icke så noga vad. Men han lämnade snart universitetet. Han trivdes icke i Skåne. Han flyttade till Värmland och köpte -dals bruk, en egendom, som är belägen sju fjärdingsväg från det Arnfeltska Frönsan. (Varigenom vår släkt åter kom i beröring med Arnfeltarna. ) -dals bruk blev "på doktorns tid" ett av de ledande i Bergslagen. Ännu för några år sedan hörde jag en gammal bergsman med beundran tala om "Arnbergs ugn" - en tingest, vars förtjänster jag visserligen icke känner, nej, vet icke ens, vartill den användes. Johan Ludvig var dessutom en god och hjälpsam man. Han brukade säga: Att hjälpa sin granne är att hjälpa sig själv. Och han handlade därefter. Det var uteslutande hans förtjänst, att Arnfeltarna lyckades hålla sig kvar på Frönsan. Han var också mycket öm mot sina barn. Den enda, som tycks haft något skäl att föra talan mot Johan Ludvig, var hans hustru, en högpoetisk lektorsdotter från Skara. (Hon hade franskt eller wallonskt blod i ådrorna och hennes flicknamn var Claire Aurore Clemence Lebossu!). Mot henne hyste Johan Ludvig ett betänkligt misstroende, som på gamla dar stelnade till den fasta föreställningen, att hon ville förgifta honom. Varifrån denna misstro mot den vekhjärtade, svärmiska Claire Aurore Clemence? Ingen kunde säga det, Johan Ludvig allra minst. Han gav icke något skäl, han tycktes icke ens vara uppbragt eller upprörd över hustruns föregivna grymhet. Han tog den som ett ofrånkomligt faktum. Emellertid överlevde han sin maka och att han några månader senare verkligen dog av gift - på grund av en fatal förväxling av medicinflaskor - kan åtminstone ej läggas henne till last. På en dagerrotyp, troligen tagen vid deras silverbröllop, sitta de hand i hand, troskyldigt och ömt seende varandra in i ögonen. Och jag skulle väl förmoda, att de i varandras blickar läsa någonting helt annat än vad general Arnfelt läste i sin kammartjänares. Omkring dem grupperar sig barnskaran. Främst står äldste sonen, min farfar, kort och tjock, utan hals, med en buskig, svart skäggkrans kring de svällande negerläpparna. Han står där rätt trygg och en smula bredbent med högra handen lagd på moderns skuldra. Mellan far och mor och med vänstra handen på moderns, den högra på faderns skuldra står min grandonkel Julius (min grandonkel och min morfar: min far gifte sig nämligen med sin kusin). Biskop med tiden, nu endast en from student med knollrigt hår och något stirrande ögon. På Johan Ludvigs högra sida står så tredje sonen, Leonard. På porträttet ser han ut att vara en tolv, tretton års pojke. Hans byxor äro synbart för trånga och man kan befara, att han skall falla framstupa. Men så har han också med båda händer gripit tag i faderns arm. På pallar framför föräldrarna sitta Klara och Leonie. Leonie, den yngsta, en fullkomlig skönhet. Dog ogift, okänt var och när. Klara, den fulaste i syskonringen, blev gift Rygelius och mor till min välgörare, prosten David Rygelius d. y. Hon håller lilla syster i hand och ser henne ömt in i ögonen, alldeles som far och mor. Överhuvud taget är det påfallande, att de allesamman sträcka ut händerna mot varandra. Fotografen har varit en sentimental och något otymplig herre. Eller också har familjekänslan varit översvallande. Eller har orsaken varit en annan. Sista gången denna syskonkrets samlades, var vid min farfars bröllop. Han gifte sig med Anna Maria Riis af Boskull, en lång, blond, grann flicka, som kommit till -dal i egenskap av Leonies guvernant. Hennes far var mönsterskrivare och tillhörde en gammal lågadlig ämbetsmannasläkt, som trots seklers släp i kronans rock icke lyckats komma många pinnhål upp på den sociala stegen. När nu på tredje bröllopsdagen de flesta gästerna avlägsnat sig och endast syskonen och en gammal förvaltare eller bokhållare vid namn Grundberg samt kanske ännu några intima vänner sutto kring bordet, reste sig min farfar och föreslog de kära hädangångnas skål, därmed åsyftande föräldrarna. Silverbägare framsattes och skålen tömdes under tystnad och rörelse. Varpå Julius sade: Ja, kära Ludvig, den skålen har jag väntat länge på! Nu hade min farfar ett hetsigt temperament och dessutom dåligt ölsinne. Han utbrast: Du ville kanske, att jag skulle ha utbragt den i går inför främmande och likgiltiga människor? Du är bra taktlös, kära Julius. Och så präst du är, saknar du pietet. Min farmor, den unga bruden, sökte besvärja stormen. Hon gjorde allehanda frågor angående svärföräldrarna och sporde bland annat efter svärmoderns flicknamn. Men när det gavs henne, brast den obetänksamma i skratt. Lebossu! Det är då alltför löjligt! Bossu betyder ju puckelrygg. Mycket taktfullt, mumlade Julius, mycket pietetsfullt. Och han sade, tillrättavisande: Vår morfar var gudilov en aktningsvärd man. Han var lektor i Skara. Lögn! skrek min farfar och dunkade med bägaren i bordet. Du ljuger, kära Julius, du ljuger! Detta utfall förskräckte min stackars farmor till den grad, att hon utropade: Kors i Jesu namn! Då reste sig Julius, knäppte sin prästrock och sade: Där vår kära mors namn förlöjligas och Guds heliga namn missbrukas, där vill jag icke bliva. Så gå då din väg, ropade farfar. Men Klara och Leonie höllo brodern tillbaka och drogo ned honom på stolen. Farfar sade: Jag vidhåller, att vår morfar aldrig varit lektor i Skara. Härom tvistades nu en stund, tills gamle Grundberg inföll: Brukspatron har nog rätt. Salig fruns far var en fransman eller belgier. Han kom hit för att hjälpa doktorn med hans experiment, och han bodde ett par år i flygeln. Jag såg honom många gånger, fast han mestadels höll till i laboratoriet. Han var just som folkskygg. Till sist tyckte visst doktorn, att han blev besvärlig, så han skrev till Frankrike efter släkten. Och då kom dottern för att hämta honom. Men det blev ju ingen hämtning av utan tvärtom. Kan vara, medgav Julius. Men efteråt blev han lektor i Skara. Lögn! upprepade farfar. Och Grundberg sade: Jag har hört, att han gav privatlektioner i Skara. Och det kan väl hända, att han vikarierade något vid läroverket. Men inte tror jag, att han blev lektor. Han ligger begraven i Skara, det är vad han har med Skara att göra, avgjorde farfar. Och den lyckliga bruden, min stackars farmor, kunde icke återhålla ett försmädligt: Kära Julius. Det var då också ett lektorat. Varpå Julius steg upp, lämnade rummet, beställde fram häst och vagn och körde sin väg utan att ens hava tagit avsked av sin bror och svägerska. Till systrarna, som än en gång sökte stifta fred, sade han endast: Där man skymfar mina döda, där kan jag icke bliva. Jag beklagar Ludvig, men jag kan icke hjälpa honom. Denna löjliga tvist om påvens skägg blev avgörande för min farfars öde. Ditintills hade han förvaltat -dals bruk för sterbhusets räkning, men i förargelsen över den störda bröllopsfriden beslöt han nu att utlösa icke blott Julius utan även de andra syskonen. Följden blev dryga inteckningar och en kronisk brist på kapital. Och dessutom fick han endast alltför mycket råda sig själv. Min farfar var obotligt hjälpsam. Visserligen hade han ändrat faderns valspråk: Att hjälpa sin granne är att hjälpa sig själv, till det mera passiva: Att skada sin granne är att skada sig själv. Men det var endast en krigslist ständigt och stadigt använd mot den brummande gamle Grundberg. När i slutet av femtiotalet de båda grevarna Arnfelt hängde på fallrepet, rådde Grundberg, som trots sina sex eller sju och åttio år alltjämt var en flinthård gubbe, sin husbonde att raskt skära av repet och själv lägga beslag på Frönsan. En åtgärd, som bl. a. skulle ha givit -dals bruk möjlighet att reglera och bättre utnyttja sina fall. Men nej. Att skada sin granne Dessutom, sade min farfar och smackade belåtet med de svällande läpparna, dessutom har jag den äran att räkna en smula släkt med grevarna. Och han körde till Frönsan, firade med ännu starka armar upp de båda grevarna, insatte den äldre i sina fäders härlighet och skaffade den yngre, Adolf Otto, inträde i ett med -dal lierat affärshus. Än mer! När A. O. Arnfelt grundade W:s Enskilda Bank -en bland de första i riket och för närvarande en bland de större -stod brukspatron Ludvig Arnberg främst bland stiftarna. Och det var säkerligen icke minst hans namn, som gav företaget kredit. Om jag icke tar fel, har alltså den nu lysande ätten Arnfelt den numera lönnmördade släkten Arnberg att tacka för sin ställning. Tacken lät vänta på sig: men den kom. Ludvig Arnberg var icke som fadern en vetenskapligt skolad metallurg, än mindre var han finansman, än mindre var han någon nydanare. Han var en arbetsam och samvetsgrann bruksherre, som fann sin fars verk fullkomligt och vidmakthöll det efter förmåga. Men vad som var fullkomligt "på doktorns tid" blev dock så småningom mindre fullkomligt och slutligen högst ofullkomligt. Det förstod han och sökte tröst och tillflykt i sin svaghet. Vad skulle han göra utan kapital? Om syskonen låtit sina arvslotter innestå, om den där förbaskade Julius inte varit så snarstucken - ja då! Då hade han också kunnat göra underverk och fullborda sin salig fars gärning. Förresten tog han saken lätt. Debet och kredit gingo dock skäligen väl ihop och det var tillfyllest för en gammal hushållare. Som till på köpet kunde säga: Att skada sin granne är att skada sig själv - det har jag aldrig gjort. Han levde många år glad och nöjd på jorden - rätt ofta något drucken (ty det var den tiden, då man drack mycket) men även i de heta dryckernas hetsighet bibehållande sitt goda snusfömuft, belärande sina söner, Johan och Otto, skänkande dem många levnadsregler och maximer och ständigt komplimenterande sin hustru för hennes vackra händer -långa, smala, vita händer, som ansågos skvallra om adligt blod. Men när han närmade sig sextiotalet, kom A. O. Arnfelt, som avlagt grevetiteln och kallade sig rätt och slätt bankdirektör, till honom. Det var en sommardag. A. O. ämnade sig till Frönsan, men då vägen från stationen gick förbi -dals bruk, och då han var trött efter resan, beslöt han att övematta där. Min farfar, som led av hösnuva, låg på sitt rum inom väl stängda fönster och dörrar. Men farmor tog emot med öppen famn, överlycklig att ha fatt sysselsättning för sin pratsamma tunga. Amfelt dirigerade ordströmmen. Man har förvånat sig över, hur mycket den mannen hann med. Orsaken var väl den, att han förstod att begagna sig av allt. Han kunde verkligen som devis i sitt vapen ha satt: Nothing too small. När middagen var över, visste han antagligen mer om Arnbergarna än vad Arnbergarna själva visste. Han bad att få bese bruket. Min farbror och min far, nybakad student, blevo hans ciceroner. Under ronden yttrade Arnfelt icke ett ord utöver de korthuggna frågorna. Pojkarna kallsvettades. Vana vid faderns godmodiga pratsamhet kände de gästens ordkarghet som ett hot. Förevisningen slutad, begav sig Arnfelt till värdens rum; pojkama, som snopna lommade efter, hejdades vid dörren av en handrörelse. Och dörren stängdes. För att icke öppnas förrän vid tu-tiden på natten, då Arnfelt gick till sitt rum Tidigt följande morgon fortsatte han till Frönsan. Vid nio-tiden kom farfar ned i matsalen, satte sig genast vid frukostbordet och åt med god aptit. Han var blek, utvakad, men smålog. Familjen andades ut; man hade väntat någonting förskräckligt, utan att egentligen veta varför. Då farfar tömt sin kaffekopp och torkat sina negerläppar och sin knollriga, grånande skäggkrans, sade han: Vet ni vad? Jag har drömt om salig far i natt. Vad kan det betyda? Det visste farmor: att drömma om de döda betyder ruskväder. Nå, kära du, sade farfar och rynkade ögonbrynen, det är väl ändå att ta saken bra ytligt. Och i det han med en energisk åtbörd, en riktig fältherregest, pekade mot fönstret med servetten, tillade han: Det torde väl förr betyda, att det stundar stora förändringar på -dals bruk. Och att min kära fars verk skall leva ännu i några släktled. Han gav dem del av de mångahanda beslut, som A. O:s besök och nattens samtal medfört. Men du saknar ju kapital, tog farmor upp den gamla refrängen. Farfar putade med läpparna, smackade kring ett begynnande leende och sade med tillkämpad blygsamhet: Jag tror inte, att man skall vägra Ludvig Arnberg kredit. Åtminstone var det Arnfelts tanke. Och det gjorde man icke heller; man vägrade icke Ludvig Arnberg kredit. Vare sig det berodde på att orts-bankerna verkligen höllo namnet för gott eller att de följde direktiv från den Arnfeltska banken, så beviljades i alla händelser tillräckliga medel för att omskapa hela -dals bruk. Farfars vänner tillrådde ett långsammare tempo: men han var ju gammal, han hade brått. Under tre år levde han i en nästan syndig glädje. Det var i själva verket ej för kommande släktled han arbetade, det var för det förgångna. Hans dagars text var ständigt densamma: Jo, det här skulle far ha sett! Han grävde, han sprängde, han byggde, han utvidgade, han fullkomnade - allt för att fröjda döda ögon. Om far sade det här! Sina söner glömde han, åtminstone min far, som de åren vistades i Uppsala. Min farbror, löjtnanten, förmådde han att taga avsked. Han behövde hans unga krafter - förresten klena krafter. Sålunda fortgick kapplöpningen med en döds förmenta önskningar, tills en dag tiden var mogen och vederbörande gjorde ett plötsligt och kraftigt ryck i tömmarna. Min stackars farfar stupade så gott som ögonblickligen. Han låg där och sprattlade, som stupade hästar plär göra. Vid jultiden kom min far hem från Upsala. Det var just det året, då han väckt en smula skandal genom att utmana onkel Julius, professorn, till en disputation om trosbekännelsen. Min far, som visste att farfar hade ett litet horn i sidan mot sin bror, gladde sig åt att få stoltsera ett grand. Men farfar hörde honom med förtrytelse. Vad var nu det där för dumheter? Skulle en slik glop häda Guds ord! Han tillade: Och så har du brutit med onkel Julius. Just då jag behövde hans hjälp. Min far svarade, att med brytningen vore det nog inte så farligt, helst som han, min far, till påsken ämnade eklatera förlovning med sin kusin, professorns äldsta dotter. Aldrig - sade min far, när han berättade allt det här - aldrig har jag blivit så förbluffad som den gången. Och aldrig har jag så tydligt sett, hur hastigt och grundligt en människa, även en gammal människa, kan förändras. Min far, min godmodige far, som brukade möta varje familjetilldragelse med ett sentimentalt eller skälmaktigt löje, han kostade varken löje eller tår på min nyhet. Han stirrade en stund stelt framför sig, grep mig plötsligt i axeln och sade: Då är det du, som skall skaffa pengarna! Ja, Ludvig Amberg skickade verkligen sin son i utomordentligt ärende till brodern Julius, nyvorden biskop och sonens svärfader in spe. Det gällde att rädda -dals bruk åt Arnbergska släkten. Svaret blev nej, ett dubbelt nej, ett nej åt friaren, ett nej åt tiggaren. Det var väl den första bittra förödmjukelsens kalk min far fick tömma. När far med oförrättat ärende återvände till -dal, låg gården som öde. Varken nöt eller nacke syntes. Men inkommen i lilla salongen fann han far och mor och bror och syster. De sutto helt tysta och stilla och höllo varandra i händerna. Alldeles som på det där porträttet. Under de dagar min far varit frånvarande, hade dråpslaget utdelats. Farfar hade skrivit till A. O. Arnfelt, anropande honom om hjälp och ödmjukt påminnande om de tjänster han och hans far visat Arnfeltarna. Det är troligt, att A. O. endast väntat på detta brev. Några dagar senare begärde Enskilda Banken, vars fordran var jämförelsevis obetydlig, Ludvig Arnberg i konkurs. Fallissemanget väckte föga förvåning. Dels visste man, att farfars ställning var osäker, dels kände man En skilda Bankens metoder. ( Som visserligen i våra dagar skulle verka barnsligt enkla - men alla barn i början!) Min far framförde kort och gott onkel Julius' svar. Varpå även han slog sig ned i lilla salongen, sträckande sina händer mot far och mor och syskon och blivande en del av denna tragi-komiska familjegrupp n:o 2. Snart skingrades den. Farfar, giktbruten och tidigt barn på nytt, togs om händer av sin syster, prostinnan Klara Rygelius i Lillhammar. Även farmor vistades någon tid i prostgården men blev snart oense med sin svägerska och flyttade till sin äldste son, f. d. ljjtnanten, som onkel Julius skaffat plats som syssloman vid fattigvården i W. Sonens ringa ställning och knappa inkomster passade emellertid kära farmor illa, och när biskopinnan Arnberg i behaglig tid gått hädan, antog hon plats som husföreståndarinna hos sin svåger. Biskopen, som alltid avskytt svägerskan, visade således här ett prov på kristlig fördragsamhet. Hon var förresten en ståtlig och behaglig gammal dame och biskopen bemötte henne med mycken aktning. Men farfar återsåg aldrig - av vad orsak vet jag ej - sin kära Anne-Marie och fick åtnöja sig med att i långa, sirliga brev komplimentera de vackra händer, som förljuvat hans mannaålder. Min faster, Aurora, uppfostrades i biskopens hus, blev lärarinna, dog ung i lungsot. -dals bruk övergick efter ett par års interregnum i A. O. Amfelts händer. Johan Amberg, min far, beslöt att återerövra fädernegården. Varen innan katastrofen inträdde hade han tagit sin kandidatexamen med kemi och fysik som huvudämnen. I stället för att fortsätta sina studier måste han nu så hastigt som möjligt göra dem fruktbärande. Han tog plats som lärare vid en lantbruksskola, två år senare blev han föreståndare för en folkhögskola. Han skrev uppsatser till fackpressen, artiklar till dagspressen, han gjorde översättningar, han skrev rent, han granskade siffror. Och han svalt. Allt för att samla ett litet kapital. Med detta kapital på fickan skulle han begiva sig över till Amerika. Det svenska adertonhundratalets kungsväg - till fosterjorden. Han hade hos sig en kvinna, som skötte hushållet. Hon blev i tidens fullbordan min styvmor. Hon hette Hedda: efternamnet har jag aldrig hört. Att min far genom åtta års flit och umbäranden verkligen lyckades skrapa ihop mellan sju och åtta tusen kronor var säkerligen till stor del hennes förtjänst. Hon var oförliknelig. Hon hade en förmåga att arbeta sovande eller sova arbetande: i sin säng låg hon om söndagarna och åt gjorde hon vid helgerna. Resten var arbete. Men bestal min far gjorde hon beständigt. Allt vad han lyckades föra hem, tog hon öppet eller i smyg, bestred därmed hälften av de nödvändigaste utgifterna och gömde återstoden. Och när min far uttryckte någon blygsam önskan för egen eller oftare för hennes räkning, svarade hon: Ånej, Arnberg, det reducerar vi! Var hon nu hade tagit den termen ifrån? Även senare, på min tid, var den i vardagsbruk. Far och hon hade ett barn, en dotter, min kära syster Anna. Jag vet med visshet, att min styvmor höll av henne. Men om det gällt min fars lycka - som hon envist identifierade med samlandet av pengar - skulle hon ha offrat barnet. Ja, hon gjorde det i själva verket. Ty då far efter Annas födelse ville gifta sig med modern, sade hon nej. Det reducerar vi, Arnberg. Och då min far var lika envis som hon, rymde hon helt enkelt med barnet, höll sig dold och kröp åter fram först efter min mors död. Sådan var Hedda, och sådan är hon än i dag. Ty hon lever ännu däruppe i den hemska kåken. Lämnad ensam beslöt min far att genast förverkliga sina Amerika-planer. Han sade upp sin plats och begärde tjänstledighet; han skrev ett långt avskedsbrev till fadern, ett kortare till modern och begav sig med de båda breven till staden. I brevet till fadern hade han inneslutit en mindre penningsumma, varför han rekommenderade försändelsen. Just som han stoppade kvittot på sig, steg en äldre herre fram till luckan och frågade efter brev. Hur var namnet? ropade tjänstemannen. Och den äldre herrn svarade en smula häftigt: Var god och hör upp. Leonard Arnberg. Min far blev stående med plånboken i hand. Leonard Arnberg! Hans farbror, doktorns yngste son, hade burit det namnet. Som ung student hade han rest utrikes, lämnat få meddelanden hem och slutligen alldeles tystnat. Å andra sidan var ju varken namnet Arnberg eller Leonard så ovanligt, att icke en troligare förklaring kunde givas. Men när posttjänstemannen svarat, att det icke fanns något brev för Leonard Arnberg, lade den gamle herrn helt lugnt sin arm under min fars och sade: Stoppa du in plånboken, Johan, och låt oss följas åt ett stycke. Jag såg dig gå in på postkontoret, och jag gick efter. I själva verket väntade jag inte något brev. Onkel Leonard! ropade min far, som var alldeles häpen. Det är verkligen onkel Leonard! Ja, varför skulle det inte vara jag? brummade den gamla herrn. Och du, Johan, du tänker fara till Amerika? Onkel kommer kanske därifrån? frågade far. Pröva på, du! Pröva på bara! smålog gubben bistert. Far sneglade på hans kläder och konstaterade med en viss lättnad, att de visserligen voro gammalmodiga och en smula löjliga men absolut felfria. Jag måste anmärka, att den enda lyx, min far under hela sin levnad bestod sig, var en tämligen välförsedd och alltid oklanderlig garderob. Och vart ämnar sig onkel nu? frågade min far. Gubben stannade, strök far några gånger över rockärmen och sade: Jo. Du. Jag ämnar mig till Lillhammar, till din far. Jag vill träffa honom, innan han dör. Det är någonting jag skulle fråga honom om. Och långsamt vandrande gatan framåt, fortsatte han: Det angår vår far, doktor Arnberg. Han var, som du vet, en klok, driftig och begåvad man. Men på gamla dar bekajades han av den fixa iden att hans beskedliga hustru ville eller skulle förgifta honom. Märk väl - jag säger ville eller skulle, d. v. s. skulle komma att förgifta honom. Nå, att en klok man på gamla dar fastnar i en fix ide är ingenting ovanligt. Men det egendomliga är, att vår far verkligen dog av gift. Det gick till så här. Han led i många herrans år av en njursjukdom och drack för den skull Contrexeville. Flaskan, som hade en säregen form och naturligtvis etikett, brukade han ha stående i kakelugnsnischen i sängkammaren. Nå, en natt ungefär fyra månader efter min mors död kände han begynnande koliksmärtor. Han steg upp, tog flaskan ur nischen, slog i ett fullt dricksglas och tömde det. Men koliken en dast förvärrades och efter två dygns ohyggliga smärtor avled han. Alla symtom talade för arsenikförgiftning, och en undersökning visade, att flaskan i stället för Contrexeville innehöll en arseniklösning. Så var det med den saken. Men jag skulle vilja veta, vem som förvarade arsenik i stället för Contrexeville i flaskan. Anställdes det inte någon undersökning? frågade min far. Jo och nej, svarade onkel Leonard. Ludvig gjorde några efterforskningar, men jag vet inte, vad han kom till för resultat. Julius däremot ville inte veta av något bråk. Och vår gamle bruksläkare var ju en medgörlig herre. Så var det med den saken. Men jag vill fråga Ludvig innan han dör. Och Gud vare med oss, kära Johan. Därmed tog den gamle herrn sin arm ur fars och steg utan vidare hälsning in i stadshotellets vestibul, där portiern bestod honom en gammaldags tio-kronors bugning. Han måtte i alla fall ha skrapat ihop pengar därborta, tänkte far, vars hjärna var mättad av det hägrande guldlandet. Och helt nöjd med det lyckliga förebudet, begav han sig hem. Följande kväll fick han ett telegram från Lillhammar. Ludvig Arnberg hade efter en svår giktattack insjuknat i lunginflammation och låg i själatåget. Min far reste med första lägenhet. Men kom för sent. I Lillhammars prostgård samlades nu förutom min far och värdfolket, min farmor och hennes äldste son Otto, f. d. ljjtnanten, Klara Rygelius' fyra barn (varibland min välgörare, den nuvarande prosten i Lillhammar) samt slutligen biskop Arnberg med två söner och en dotter, Sabina, min fars f. d. fästmö. Ett helt släktmöte. Alla voro rörda, biskopen icke minst. Han omfamnade min far och bad ödmjukt, att all oenighet måtte vara glömd. Ja, släktkärleken uppflammade så starkt, att man hade svårt att åter skiljas. Biskopens söner bröto vi$erligen laget redan på begravningsdagen, men de övriga stannade nära två veckor i prostgården. Min far var så upptagen dels av sin sorg, dels av tanken på den stundande Amerika-färden, dels av de känslor, som återseendet av Sabina väckte, att han fullständigt glömt det egendomliga mötet med onkel Leonard. Men en dag rann det honom plötsligt i hågen. Kors! sade han, att inte onkel Leonard kom till begravningen. Onkel Leonard? upprepade biskopen. Nej, bror Leonard hade laga förfall. Han dog för mer än tjugo år sedan. Det är inte sant, invände far och berättade om mötet. Biskopen sade: Det där har du drömt, min gosse. Jag vet, att Leonard är död. Hur vet onkel det? Biskopen betänkte sig ett ögonblick. Sade: Nog av - jag vet det. Far ryckte på axlarna. I så fall var det hans vålnad, som tog mig under armen. Han berättade en egendomlig historia om farfar Men biskopen slog ifrån sig med båda händer. Ansiktet flammade rött under det knollriga, vita håret. Nog med dårskap! Men det är alltid så! Den som är för klok och för upplyst att tro på Gud, tror i stället på spöken. Det är den gamla visan. Och han gick ut i trädgården. Far ville följa efter, men farmor höll honom tillbaka. Hon sade: Låt nu bli att reta upp onkel Julius. Du förstör alltsamman! Hon berättade, att hon år efter år sakta och varligt bearbetat hans högvördighet till förmån för Johan och Sabina. På sistone hade hon äntligen lyckats få honom blidare stämd mot Johan, och efter den kärliga samvaron nu tvivlade hon icke på att saken skulle taga en gynnsam vändning. Knappt hade min far det förnummit, förrän han rusade ut i trädgården, grep biskopen i skuldran och sade: Jag hör av mor, att hans högvördighet börjar ta sitt förnuft till fånga! Och han upprepade sitt redan åttaåriga frieri. Den vackra gamla herrn, som understundom kunde le som en seraf och understundom som en amorin, log nu ett löje, hälften av vardera sorten. Och svarade: Javisst ja! Sabina, Sabina! Det vore kanske ett sätt att omvända en vidskeplig hedning. Han betraktade honom plirande, och plötsligt slog han armarna kring hans hals och brast i gråt med ögonen hårt tryckta mot fars skuldra. Far blev både häpen och förskräckt, ty herr biskopen, om än ytterligt from, hörde på intet vis till de gråtmilda. Också hämtade han sig snart och sade: Nä, det är ingenting. Det var bara en tårskvätt jag hade i reserv för bror Ludvig. Den borde ha kommit vid begravningen, men det är med oss präster vid graven som med läkarna vid dödsbädden - det passar sig inte att vi gråta. Åter såg han på min far och sade allvarligt men utan den vanliga biskopstonen, nej, snarare som en vanlig syndig människa, den där prövats och icke bestått provet. Kom ihåg, Johan! Om det finns någonting rent i det Arnbergska, så håll det rent. Min skälmaktige far hade svårt att undertrycka ett litet löje. Kanske förnams det av biskopen. Hans ton blev butter och tvär som vanligt. Nå, jag har hållit ögonen på dig. Du är arbetsam och sparsam. Det är alltid något. Vill Gud, så blir det kanske till sist en halvhygglig herre av dig. Och vändande honom ryggen, tillade han ännu buttrare: Ja, jag har ingenting emot att du talar med Sabina. Från den stunden svallade släktkänslorna ännu högre i prostgården. Förlovningen eklaterades visserligen icke, men alla kände den och alla voro belåtna. Det förhöll sig med medlemmarna i den Arnbergska släkten på samma sätt som med medlemmarna i så mången annan släkt - de kunde vara likgiltiga för varandra, de kunde avsky varandra. Men släppa varandra - nej. Och ju mer som skilde, desto tryggare kändes det, då bandet på ett eller annat sätt knöts fastare samman. Dagen innan far skulle resa, hade han åter ett samtal med biskopen. De kommo överens om, att far skulle fresta sin lycka i Amerika, att biskopen under tiden skulle halla ett öga på fädernegården och, ifall ett gynnsamt tillfälle yppade sig, inköpa den för egen eller för fars räkning, samt slutligen att förlovningen eller åtminstone giftermålet skulle uppskjutas, tills far förvärvat en något så när trygg ställning vare sig här eller hinsides havet. Allting var gott och väl. Om kvällen samlades man för sista gången kring runda stenbordet i trädgården. Biskopen läste. Farmor lade patience, prostinnan Rygelius virkade, gamle prosten sov den rättfärdiges sömn med huvudet lutat mot prostinnans skuldra och svepande hennes virkning i sitt långa, vita skägg. Hans son kyrkoherden (min välgörare) spelade domino med min farbror Otto. Och min far och mor sutto, som naturligt var, hand i hand och blick i blick. Plötsligt vänder sig farbror Otto till far och säger viskande och med en skygg blick på biskopen: Vad var det för en historia du berättade? Att du mött onkel Leonard? Motvilligt och tämligen förströdd upprepade far sin berättelse, hur han mött Leonard och vad denne sagt. Otto skakade på huvudet. Bra besynnerligt i alla fall, mumlade han. Men beträffande farfars död skulle jag ha kunnat ge honom upplysningar. Far berättade hela historien för mig. Och det är verkligen sant, att det var farmor, som förgiftade farfar Allt detta sades i viskningar: biskopen märkte ingenting, men gubben Rygelius vaknade, ty som bekant väcker en viskning snarare än tal. Gubben vaknade utstötande en djup suck, han stirrade omkring sig och då han såg denna krets, fördes kanske hans tankar till begravningen. Ty han rätade upp sig och sade med hög och bjudande röst: Så låtom oss då bedja! Biskopen såg upp, och i det han sände en barsk och varnande blick kring församlingen, lade han ifrån sig boken, tog av kalotten och knäppte sina händer. Gubben Rygelius läste Herrens bön mycket långsamt och en smula tvekande, som om han själv börjat finna sitt infall underligt. Prostinnan fällde sin virkning, farmor lade från sig korten, farbror Otto blundade andäktigt, men min stackars far, som alltid var het på gröten, grep honom i armen och sade: Nej, hör du Otto, förklara dig, förklara dig! Prosten tvärtystnade förvirrad. Biskopen slöt ögonen och fortsatte med hög röst bönen till dess slut. Därefter vände han sig mot min far. Johan - är det med flit du visar o~s missaktning genom att avbryta vår bön? Men min far, som inte hade tanke för annat, än vad han nyss hört berättas, utropade: Onkel Julius! Vet du vad Otto säger. Han säger att det verkligen var farmor, som förgiftade farfar. Otto kröp ihop som en hare bak en sten. Och farmor lät undfalla sig en hjärtesuck. Kors i Jesu namn! Är vi nu där igen? Min far fortsatte: Men hur är det möjligt? Förklara dig, Otto! Jag vet ju ingenting, mumlade Otto. Jag vet bara, att far en gång berättade Vad är det de tala om? skrek prosten i örat på sin hustru. Ty fast tante Klara på gamla dar blivit stendöv, var det alltid hos henne han sökte upplysningar. Hon smålog. Ja, inte vet jag. Men det måtte vara någonting intressant. Det är verkligen intressant, medgav biskopen. Materialister och gudsförnekare, som tro på spöken, och kärleksfulla barn, som skymfa sina föräldrars minne. Jag har inte skymfat mina föräldrar! avbröt far. Biskopen böjde artigt på huvudet. Det är sant. Det är dina farföräldrar det gäller. Och man får icke begära att din pietet skall sträcka sig ända upp i andra led. Nu skall emellertid den anklagades son be att få redogöra för saken. Att den är alltför enkel för modern smak, kan jag tyvärr icke hjälpa. Din farmor hade ett hönshus, och de flesta husmödrar på landet har väl det. I detta hönshus insmög sig så småningom ohyra, och även det torde icke vara ovanligt. För att råda bot på det onda lät hon tvätta hönshusets väggar, pinnar med mera med en arseniklösning. Och då det på den tiden icke fanns en sådan uppsjö med tomflaskor som sedermera på din kära fars tid, förvarade hon arseniken i en tom Contrexevilleflaska. Att hon med sitt utpräglade ordningssinne hade ett säkert gömställe för flaskan, det vågar jag gå i borgen för. Men hon dog. Din farfar, nedböjd av sorg och år, höll icke längre husfolket i strama tyglar. En viss upplösning förspordes redan då. Nåväl, en tjänare - eller varför icke din egen far? - råkar finna flaskan bland din farmors saker. Och utan att undersöka innehållet ställer han flaskan på den plats, där Contrexevillevattnet brukade förvaras. Det fatala resultatet känna vi. Så enkel var den saken. Den saken var nog enkel, medgav far. Men hur vill onkel förklara farfars bestämda övertygelse eller fixa ide, att han skulle bli förgiftad av sin hustru? En egerrdomlig tillfällighet, mumlade Otto. Men biskopen sade: Jag har aldrig förnekat, att somliga människor ha vissa aningar eller förkänslor av vad som komma skall. Men jag förnekar, att man av denna omständighet kan draga andra slutsatser än den, att Gud är allsmäktig och att han föga bekymrar sig om de lagar, som herrar materialister skriva för hans görande och låtande O du milde! kved farmor och knäppte sina händer. Jag känner tågordningen Först kommer föräldrarna och sedan religionen. Det ena är som en regnskur, det andra som en hagelby. Julius, jag ber dig Javisst, avbröt biskopen, låt oss lämna denna enfaldiga religion, som till upphovsman endast har en timmermans son, och låt oss ägna oss åt den mera upphöjda, som instiftats av brukspatron Ludvig Arnberg. Jo, jag känner den arnbergska familjereligionen, jag känner bror Ludvigs s. k. hemliga forskningar. Jag vet, att vi leva endast för att försona ett brott. Jag vet, att den beskedlige adjunkten i Skara, Klemens Leo Lebossu, ingalunda var adjunkt i Skara, ej heller tillhörde han den på sextonhundratalet till Sverige överflyttade wallonska släkten Lebossu. Nej, han var en mystisk fransman, som förgäves sökte förgifta min far och som slutligen anförtrodde det delikata uppdraget åt sin dotter, min mor. Jag vet vidare, att det där sakramentala brottet, som utgör så att säga vårt existensberättigande, bestod däri att min farfar tubbade en viss Battiste Leon att mörda deras gemensamma husbonde, general Arnfelt. Vidare vet jag - och det är den nya lärans kardinalpunkt, ett under av djupsinnighet! - att merbemälte Battiste Leon var - puckelrygg! Il etait bossu! Lebossu! Behövs oss mera bevis? Kammartjänaren hette Leon, vår stackars syster hette Leonie. Vår bror, som naturligtvis går igen, sedan han - nåja, sedan han dött - hette Leonard. Underbart! Varför jag heter Julius, vet jag ännu icke. Men eftersom salig morfar hette Klemens I,eo - märk Leo, Leon! - så antar jag, att vi stackars arnbergare icke kunna åtnöja oss med kammartjänarens brott utan dessutom bära minst tre påvars syndabörda på våra axlar. Tig! utbrast han plötsligt, fast ingen gjort min av att vilja av bryta. Detta äcklar mig. Det äcklar mig som människa, som son och som präst. Jag vill kräkas ut det! Man avfärdar tron på Kristi gudomliga börd med en enkel hänvisning till "erfarenhet" och "naturlagar", men man tror på borddans och järtecken. Man förnekar de dödas uppståndelse och ett liv efter detta, men larver, lemurer, vampyrer tillåtas existera! Man tror inte på änglar, men man tror på djävlar. Djävulsdyrkare! I sekler bekämpade man Guds rike med rationalism och materialism. Nu äro de vapnen förslöade. Och man griper till spiritism, mysticism. Nej, nej, låt oss säga ordet rent ut - satanism! Antikrist blottar sitt anlete. Tiden är mogen Min Gud, min Gud, jag tackar dig, att du låter detta släkte av horor och sodomiter förgås i eld och blod! Detta släkte av bedragare och självbedragare! Detta släkte av listiga och löjliga! Detta släkte av farliga bovar och bedrövliga fän! Denna häftiga prästerliga deklaration åhördes med orubbat sinneslugn av de närvarande. Prosten kammade sitt långa skägg, hans son kyrkoherden fortsatte sitt dominoparti med löjtnant Otto, farmor begynte en ny patience. Och far hade redan en god stund viskat kärligt med sin käresta. Men när nu biskopen tystnade, ansåg han, att någonting borde sägas. Och han sade: Onkel har så rätt, så rätt. Men ändå - hur vill onkel förklara Den speciellt Arnbergska mysticismen? avbröt biskopen. Och fortsatte kärvt: Den förskriver sig från din far. Det var den som gjorde, att han var och förblev en mes. Det var den som gjorde, att han behandlade grevarna Arnfelt som om vi varit deras gäldenärer. Och dock var förhållandet det motsatta, ty redan vår far bevisade Frönsa-herrn tjänster, som väl kunde ha avplanat varje möjlig skuld. Men Ludvig var en narr och han fick sin lön. Och vill du veta, var han tog alla sina narraktigheter ifrån, så kan jag säga dig det också. Dem hittade han i botten på alla sina rhum- och cognacs-buteljer. Så enkel ter sig mysticismen sedd genom en vidskeplig stackars prästs glasögon. Min far reste sig och sade: Onkel Julius brister i pietet mot de döda. Än mer: onkel brister i pietet mot en död, som onkel själv bragt om livet. Vad för slag? ropade biskopen. Nu har han också blivit galen! Nej, sade min far. Jag är icke galen. Jag räknar nämligen fars död från den stund, da han måste lämna sin fädernebård. Sen dess var han en levande död eller en död levande - hur onkel behagar. Det visste onkel redan då. Ty när jag hade den äran att å min fars vägnar be onkel om hjälp, klarlade jag, vilka följder en vägran skulle medföra för far personligen. Onkel kunde icke motsäga mig i den punkten, som onkel behagade erinra sig. Onkel visste, att far skulle andligen - och förresten även kroppsligen nedbrytas, och den mysticism, som onkel så skarpt klandrar, var ju endast symtom av den begynnande själsliga upplösningen. Onkel, som frisäger sig från all delaktighet i mordet på general Arnfelt, har således själv begått ett, man kan väl säga kvalificerat, mord. Att onkels samvete då ännu hade lite liv bevisas av en omständighet. När mor flyttade från Otto till biskopsgården, bad hon, att Otto skulle få ta far till sig. Härtill svarade onkel nej. Onkel ville icke se liket, förrän onkel blev i tillfälle att begrava det och gjuta den där reserverade tårskvätten, onkel talade om. Sen dess har onkels samvete avlidit, vilket bevisas av det lilla liktal över den mördade, som nyss hölls. Men en människa vars samvete dött - lever hon verkligen? Nej, kära onkel, allt prästerligt sunt förnuft till trots torde onkel vara en död man, ett spöke. Ja, mera spöke än den stackars Leonard. Han hade dock ett levande drag - begäret efter sanning. Den där sanningen, som onkel vill dölja. Så enkel är saken, sedd genom en stackars ateists glasögon. Under det att min far talade, betraktade biskopen oavvänt sin dotter. Och vad som plågade honom var säkerligen mindre fars ord än den omständigheten, att Sabina hela tiden höll min far i hand. Biskopen reste sig och sade: Sabina - kom. Min mor skakade på huvudet. Biskopen blev en stund stående med blicken försjunken i dotterns. Han drog djupt efter andan. Jaså, sade han, tog sin bok och gick. Farmor lade sin patience, kyrkoherden och Otto sina brickor, prosten kammade sitt skägg. Men den virkande tante Klara, som då och då med ett tankspritt leende betraktat de tvistande, slog tråden från handen och vände sig till sin man. David - vad tog det åt Julius? Han - blev - ond! ropade prosten. Vad över då? frågade tante. Prosten snodde sitt silverskägg, förtvivlad över att behöva förklara en så invecklad sak för döva öron. Det - vet - jag - inte! skrek han. Nej, nej, smålog den döva, det brukar så vara. Han visste det kanske inte själv. -Men akta dig du, Johan! tillade hon och hötte med nålen. 2 Arnbergs Tuberculin År 1890 utsändes från J. W. Grundbergs Medicinska och Kemiska Laboratorium i S. Paul, Minn., U. S. A., ett arcanum kallat Doktor Johan Arnbergs Tuberculin. På etiketten såg man en ohyggligt utmagrad flicka, som i en förtvivlad ställning knäböjde framför ett skrivbord. Bakom skrivbordet satt en medelålders man, som i ena handen höll ett stetoskop och med den andra stödde sitt av grubbel tyngda huvud. På detta huvud vilade en hand och denna hand tillhörde en gubbe, en patriark, vars helgongloria och vida, sida dräkt antydde, att han räknades i de saligas skara. Med den lediga handen räckte han den grubblande ett papper, på vilket ordet Tuberculin stod skrivet. Den grubblande angavs vara D:r J. Arnberg och patriarken "His grandfather, the most rev. J. L. Arnberg" Tillkomsten av det märkliga tuberculinet skildrades i en broschyr sålunda: Den vittberömde tyske professorn Robert Koch hade, då han som ung studerande vid Upsala universitet (!), sammanträffat med den nära hundraåriga ärkebiskop Arnberg. Koch blev vittne till att den vördnadsvärde gamle med ett enkelt och ofarligt medel. botade tuberkulos i näst sista och även i sista stadiet. Koch sökte då intränga i den gamles hemlighet och fick veta att denne, i vars församling (!) minst varannan människa led av den hemska sjukdomen, ägnat hela sitt liv åt utforskandet av tuberkulosens sanna väsen. Slutligen hade han på grund av sin fromhet och lärdom i Talmud och andra uråldriga hebreiska skrifter uppdagat en hemlighet, som kunde återskänka hälsa och lycka åt miljoner lidande människor. Arnberg erbjöd sig att kostnadsfritt meddela Koch sin upptäckt, men denne, högmodig av naturen (!), ville icke dela äran och förtjänsten (!) med the most rev. Arnberg utan beslöt att reda sig på egen hand. Efter en mansålders tröstlöst grubbel, som fört honom nära vansinnets brant (!), hade nu Koch i marknaden utsläppt sitt av vissa mindre samvetsgranna pressorgan så utskrikna tuberculin. Under tiden hade den vördnadsvärde Arnberg avlidit, efterlämnande en sonson, den berömde D:r Johan Arnberg, medicinsk chef vid det världsbekanta J. W. Grundbergs Laboratorium, S. Paul, Minn., USA. J.Arnberg hade av sin farfar ärvt ej blott stora kunskaper, utan även en utomordentlig fromhet och en osläcklig människokärlek. Man kunde nästan säga att Farfadern återuppstått i sonsonen, Också hade han med oegennyttigt (!) jubel hälsat underrättelsen om upptäckten av tuberculinum Kochii. Döm därför om hans sorg, när han efter att i några månader ha prövat medlet i sin praktik, fann det mera skadligt än gagneligt. Hur ångrade han icke nu, att han ej på dödsbädden avtvungit den halsstarrige (!!) gamle hans hemlighet! Men hans ånger byttes i fasa, då han en dag hos sitt enda barn, sin älskade Anna, upptäckte de första spåren av den mördande sjukdomen. Världen svartnade inför hans ögon. Följande fädrens sed tog han sin tillflykt till den familjebibel, som han ärvt av sin farfar Att han bland dess blad fann ett "gulnat och nästan sönderfrätt" recept på "ärkebiskopens tuberkulin" behöver ej omtalas. Bruksanvisningen kan jag hoppa över, likaså den långa raden av attester men måste dock citera följande: -dals bruk, Wermland, Sweden, den 15 juni 1890 J. Arnberg Esq. S. Paul, Minn. U. S. A. Sänd genast tio satser av Edert tuberkulin. Jag och hela min släkt betraktar Eder som vår välgörare. Eder vördnadsvärde farfar har räddat oss från undergång. Likvid följer per omgående. A. O. Arnfelt Greve, Bankir. (Samtliga attester äro daterade ett år före tuberkulinets "upptäckande". Broschyren slutar med följande tillspetsade fråga: En komplett sats Johan Arnbergs Tuberkulin kostar 25 d. en komplett likkista kostar 50 d. - vilketdera väljer Ni?) Så långt broschyren: dess underbara historia är i själva verket icke mycket underbarare än den sannskyldiga berättelsen om tillkomsten av Arnbergs Tuberkulin. Anno 85, två år efter sin emigration, ingick far i kompaniskap med J. W. Grundberg, en brorson till den gamle trotjänaren på -dals bruk. Far blev teknisk ledare av J. W. Grundbergs Laboratorium, en kemisk-teknisk fabrik, som huvudsakligen tillverkade kosmetiska medel. Företaget, i vilket far insatt icke blott sitt lilla kapital utan även min mors möderne, gick tämligen bra, dock ingenting över sig. D:r Arnbergs 'Amygdaline-Paste' och 'Face Balm' vann betydande avsättning tack vare Grundbergs smarta reklam, men som tillverkningskostnaderna voro höga, blev förtjänsten rätt måttlig. Då just vid den tiden den amerikanska världshanden med arcana började uppblomstra och inbragte sina män fantastiska summor, föreslog Grundberg att affären skulle omläggas och att min fars rätt väl inarbetade namn skulle bliva skylt för en eller annan patentmedicin. Min far vägrade emellertid så bestämt, att förslaget fick falla. Våren 1890 foro mina föräldrar över till Sverige: det skedde på min morfars uppmaning. Biskopen, som väl med åren blivit något blidare till sinnes, ville återse sin dotter. Far å sin sida ville återse sin mor. Mina föräldrar blevo båda mycket väl mottagna i biskopsgården, där de stannade sommaren över. Några tvister mellan svärfar och svärson förekommo icke, och om några moln tycktes vilja segla upp på horisonten, störtade farmor fram som en virvelvind och vispade bort dem med sin talföra tunga. Men en dag - det var fram emot hösten - föll dock talet på -dal. Och biskopen sade: Nu, Johan, har du väl ändå avstått från att återköpa -dal? Min far log, och mor svarade: Avstått? Han lever inte för annat! Nej, bekräftade far, jag lever verkligen inte för annat. Att min far tvangs att lämna -dal som bankruttör, det är min påle i köttet. Helst skulle jag vilja strypa hans vedersakare: men som civiliserad människa och måg till en biskop, åtnöjer jag mig med att taga tillbaka rovet ur A. O. Arnfelts händer. Biskopen skakade på huvudet. Det är en falsk pietet, det där, sade han. Men eftersom du hänger fast vid din dårskap, måste jag väl tala om, att -dal förnärvarande är till salu. Ja, jag har det på hand. Far blev utom sig av glädje. Pojkaktig som han alltjämt var, tog han gubben i famn och valsade runt med honom. Farmor, aldrig sen att deltaga i glädje, utropade: Nå, äntligen får min stackars Ludvig upprättelse. Om han ser oss nu, så måtte han väl le, den goda själen. Men biskopen göt olja på vågorna, i det han berättade, att det begärda priset belöpte sig på närmre sjuhundratusen kronor eller mer än tre gånger den summa, Arnfelt på sin tid betalt. Och han tillade: Tror du dig om att gå i land med det, kära Johan? Far betänkte sig några ögonblick: svarade: Ja, om svärfar hjälper mig. Biskopen knäppte sin rock. Nej, jag tackar, sade han. Jag är för gammal för sådana äventyr. Och dessutom skulle jag anse det för orätt att uppmuntra en fix ide, som väl slutligen blir din olycka. Det vore dock för svärfar ett sätt att gottgöra - började min far, men hejdades av en hisklig grimas från farmor och fortsatte: Nå, kanske får jag hjälp på annat håll. Jag skall den dag i dag skriva till min kompanjon. Han härstammar ju också från -dal och har väl något intresse kvar för det gamla stället. Far skrev och fick snart nog svar. J. W. Grundberg meddelade, att han för att göra sin kompanjon en tjänst skulle giva firmans homme d'affaires i Stockholm order att inköpa -dals bruk, men att han som återtjänst fordrade rättighet att tillverka och försälja ett medicinskt preparat av Arnbergs komposition och försett med hans namn. Om far ginge in på villkoret, borde han telegrafera preparatets namn i och för omedelbar igångsättning av reklam. Säkerligen hade far tänkt sig för mer än en gång, om icke bis kopen samtidigt underrättat honom om att A. O. Arnfelt bjudit ut -dal på annat håll. I sin iver kablade far följande svar till Grundberg: Annonsera Arnbergs Food. Barn. Konvalescenter. Recept, brev. Arnberg. Med mottagningsbeviset i hand gick far in i biskopens rum, där hans högvördighet satt omgiven av sina fruntimmer (min farmor, min mor, mina båda ogifta mostrar samt en hushållsfröken). Far räckte papperet till mor och frågade: Vet du vad det här är? Ett mottagningsbevis. Ja, sade far, det är ett bevis att släkten Arnberg återtagit -dals bruk. Stor uppståndelse! Mor tog honom i famn, stolt och lycklig. Farmor brast i gråt. Biskopen själv blev en smula rörd och lyckönskade min far. Men sedan han fått telegramhistorien förklarad, sade han: Det där förefaller mig en smula amerikanskt. Bara du inte får ångra dig. Far blev ond. Jag försäkrar svärfar, sade han, att jag ämnar förtjäna -dal på fullt hederligt sätt. Ett näringspreparat är inte någon humbug. Jag syftar inte heller på ditt preparat, invände morfar. Jag syftar på -dal. Jag tror inte, att vi Arnbergar äro skapta att besitta jorden. Hör man på! triumferade far. Herr biskopen har blivit vidskeplig! Biskopen svarade: Erfarenhet är inte vidskepelse. Jag har sett min far nedlägga oerhörda kapital på -dal utan att skörda motsvarande vinst. Och jag har sett din far ruinera sig. Far avklippte: Desto större skäl för mig att inte ge tappt. Det är min plikt och därmed basta. Trots morfars misshumör råkade hela släkten Arnberg i ett till stånd av upphetsad glädje. Till och med farbror Otto, eljest biskopens ödmjukaste tjänare, vågade öppet prisa min far, kallade honom en tusan till karl och Johan Ludvig Arnbergs värdige sonson. Farmor blev i sin glädje och stolthet över sonen rent av impertinent. Hon frågade svåger Julius, om han icke vore trött på kräckla och kors och om hon icke finge bjuda honom en fristad på fädernegården. I alla händelser ämnade hon själv flytta dit. Man hade skilt henne från hennes älskade Ludvig; detta var nästan en återförening. Det var också hon, som kom på den luminösa iden att man, så snart Grundbergs homme d'affaires undertecknat kontraktet, borde hålla ett högtidligt intåg på -dal. Egendomen borde visserligen tillträdas först den 14 mars (och man befann sig nu i medio av augusti), men manbyggnaden stod obebodd och ingenting hindrade de nya ägarna att träda in i den gamla härligheten just då höstens prakt gjorde den som skönast. Far, mor, farmor, farbror Otto och varje Arnberg, som hade sinne för fädrens ära, borde deltaga i intåget. Ja, farfar skulle också vara med, in effigie. Hans porträtt, målat det sista året på -dal (av porträttören och älgmålaren Axel Borg), skulle bekransat av arbetets eklöv intaga en hedersplats i familjevagnen. Så fantiserade det gamla barnet, och far, som var och förblev pojke, fann det alldeles ypperligt. Kineseri, mumlade biskopen. Fädernedyrkan. Kineseri! Och om aftonen, då den glada kretsen rådgjorde kring kvällsbordet bestämmande alla enskildheter i festprogrammet, sade han: Du, Johan, som är en så god son, borde också vara en god far. Nu ville det sig så, att mina föräldrar just den sommaren för första gången trodde sig hava en ännu visserligen obestyrkt förhoppning. (Och det var i själva verket jag, som förkunnat min ankomst till denna världen.) Biskopens ord gjorde dem förlägna. Mor rodnade och bytte med far en hastig, skälmsk blick. Far höll sig allvarsam och frågade: Hur så? Vad menar svärfar? Biskopen tog fram sin plånbok och ur plånboken ett fotografi, som han räckte far. Det var min halvsyster Annas porträtt. En sju, åtta års flicka, mager, blek, lidande, med ett skrofulöst barns klumpiga näsa, tjocka läppar, slappa ansikte. Far höll det framför sig. Så reste han sig, sade: Svärfar har rätt. Jag är ett fä. Han gick in i sitt rum. Mor ville följa honom, men morfar höll henne tillbaka. Han berättade hela historien, förut okänd för min mor. Far hade aldrig talat om sitt barn. Helt upptagen av sitt arbete, sin strävan, sin fixa ide hade han glömt henne. Tidigt den våren, alltså kort innan mina föräldrar återvänt till Sverige, hade biskopen fått ett brev från min fars f. d. hushållerska. Den goda Hedda skrev att hon ditintills lyckats försörja sig och sitt barn. Nu hade hon emellertid måst taga plats som städerska på en båt, följaktligen måste hon lämna barnet ifrån sig, och då flickan var i stort behov av vård, dristade hon bedja hans högvördighet att av ren barmhärtighet lämna henne någon hjälp. Morfars svar blev en penningsumma. Vidare reste han, så snart sig göra lät, ned till Göteborg, där mor och dotter då befunno sig, förde barnet till en läkare och fick bekräftat, att dess tillstånd var betänkligt. Med läkarens bistånd skaffade han henne plats på ett barnsanatorium vid västkusten. Och detta, slöt biskopen, gjorde jag ingalunda för att avvältra något ansvar från min brorsons skuldror. Ty mig tyckes att var och en bör stå för sitt. Utan jag gjorde det, emedan kvinnan klokt nog påmint mig om, att det finns något som heter 'ren barmhärtighet'. Utan hänsyn till blodsband och slikt krims krams. Mor svarade ingenting. Hon gick in till far. Han låg rak lång på sängen, med slutna ögon, stilla som om han sovit. Min mor var fullkomligt lugn och gjorde honom inga förebråelser. Men hon fordrade, att han genast skulle sätta sig i förbindelse med Hedda, och att de, om Hedda gave sitt samtycke, skulle taga flickan till sig som eget barn. Far kysste hennes händer, och de bytte icke flera ord i ämnet. Men när nu även denna pinsamma sak tycktes ordna sig på bästa sätt, blev min far, den oförbätterlige, åter glad som en speleman. Han skrev ett dussin brev till Hedda, adresserande dem till olika hamnar. Han reste ned till det där sanatoriet för att omfamna sin dotter och berättade sedan för mor, att flickan i själva verket strålade av hälsa och att hon endast behövde några satser Arnbergs Food för att få kött på benen. Om jag inte vore en gammal förhärdad ateist, sade han skrat tande, sa skulle jag tala om himmelens skickelse. Knappt har jag beslutat sätta ihop ett näringsmedel för barn och konvalescenter, förrän jag får ett barn, som är konvalescent. Och han arbetade oförtrutet på sin "hopsättning", uppskjutande det högtidliga intaget på -dal till lämpligare tid. Så snart receptet var färdigt, skickade han det till Grundberg jämte ett brev, i vilket han skildrade den sista tidens tilldragelser. Han berättade hur biskopen upptäckt och räddat hans dotter och hur han, far, nu gladde sig åt att med sitt preparat kunna påskynda barnets tillfrisknande. (Han trodde nämligen själv på sitt preparat. ) Av detta enkla lin spann Grundberg sin praktfulla, amerikanska reklam. Vidare skrev far, att han ämnade återvanda till Amerika först följande vår och då endast för att avveckla sina affärer. Fram i november erhöll han svar från kompanjonen. Grundberg skrev, att tillverkningen av fars preparat redan begynts i stor skala men att, då kostnaden visat sig bliva för hög, en mindre förändring i sammansättningen vidtagits. Vidare - att då far ansåg preparatet gagneligt för konvalescenter det väl säkerligen också vore utmärkt för sjuka. Slutligen att han tagit sig friheten ändra namnet Arnbergs Food till Arnbergs Tuberculin. Tuberculin vore nämligen, tack vare professor Kochs mångomskrivna upptäckt, ett kraftigare ord än Food och man borde icke bortse från den psykiska verkan etc. etc. Förbryllad och förargad tog far till broschyren. Han läste med stigande häpnad: slutligen brast han i ett skallande skratt. Med broschyren i högsta hugg rusade han in till biskopen: Hallå! skrek han. Svärfar! Titta här, hur man blir ärkebiskop i Amerika. Hans högvördighet tog broschyren, satte leende sina brillor till rätta och läste. Han log ännu, då han långsamt lade den ifrån sig. Men far började känna sig illa till mods. Han sade: En ljus pojke, den där Grundberg. Inte sant? Och du själv? inföll biskopen. Far blev stött. Svärfar tror val inte, att jag ämnar tillåta Biskopen lade handen på broschyren. Det här är ungefär vad jag har väntat mig. Jag visste, att det skulle komma, på det ena sättet eller på det andra. Jag har en smula erfarenhet av Amerika - och av Arnbergare i Amerika. Hur många sådana här broschyrer tror du är tryckta, kringsända? Hur många porträtt av Arnberg and his grandfather tror du skylta i den amerikanska pressen? Hur många broschyrer på svenska, norska, danska kommer att slungas ut över Skandinavien? Jag kommer naturligtvis att genast stoppa Men biskopen avbröt: Jag frågar inte efter, vad du kommer att göra: jag frågar efter, vad som kommer att ske. Och vad som redan skett. Din far gjorde fallissemang; det var ömkligt men det var dock icke vanhederligt. Du har velat återupprätta din fars namn - eller hur frasen nu lyder - och du har begått en låghet, en nedrighet, ett brott. Ofrivilligt, ja - men det förminskar icke ditt ansvar. Ty inbilskhet och högmod kan väl väga upp ond vilja. Du ville bära släkten Arnbergs öde på dina skuldror, du förmådde icke ens bära ditt eget. Med heder. Du är ett kräk. Din far var ett hederligt kräk, du är ett ohederligt. Se där skillnaden. Gå nu din väg, jag vill inte se dig. Du har gjort mig till ett åtlöje eller till någonting ännu värre. Det skall jag bära. Men jag vill icke se dig. Samma kväll reste min far till Stockholm och uppsökte Grundbergs ombud. Mycket riktigt. Han hade fått order att förbereda reklam i Skandinavien. I den svenska broschyren hade dock ärkebiskopen utbytts mot "d:r J. L. Arnberg på -dal, den kände forskaren och helbrägdagöraren". Far förbjöd ombudet att vidtaga några som helst åtgärder, innan han erhållit vidare order. Därpå avsände han följande telegram: Förbjuder reklam, försäljning. Utträder ur firman. Arnberg. Svaret löd: Accepterar utträde ur firman. Grundberg. Skönt! tänkte far, han har tagit sitt förnuft till fånga. -dal går väl min näsa förbi denna gång, men det kan och skall vinnas på annat sätt. Han dröjde en vecka i Stockholm, planerade för sin återfart till Amerika, som han ej längre ville uppskjuta. Innerst inne hyste han väl fortfarande det hoppet, att kompanjonen trots oenigheten skulle bistå honom ifråga om -dal. Och han styrktes i sin förhoppning, då han av ombudet fick veta, att köpet verkligen avslutats i principalens namn. Skönt, tänkte far ännu en gång och gnuggade sina händer. Följande morgon stod den fatala annonsen i samtliga huvudstadsblad. Arnbergs Tuberculin. Och hela den bedrövliga historien. Far tog avsked av min mor och lämnade henne (och mig, om vars snara ankomst man nu ägde visshet) i biskopsgården. Mor gav honom ett brev; det var från Hedda, daterat London men med så otydlig adress, att far inte blev klok på den. Hedda skrev, att eftersom Arnberg tycktes ha kommit i lysande omständigheter och eftersom fru Arnberg tycktes vara en hjärtegod människa, vore det väl en evinnerlig lycka, om de ville taga Anna till sig. Helst jag ligger på sjukhus och väl aldrig kommer med livet härifrån. Därest Arnberg kommer till London på återresan, vore det nog kärt för mig att få se honom än en gång, om jag vågar be utan att frun tar illa upp. Far hade emellertid icke möjlighet att uppsöka henne i London. (Adressen var som sagt nästan oläslig.) Juldagen kom han till S. Paul, sökte Grundberg. Bortrest. Tre veckor vankade han omkring i staden. Överallt stötte han på broschyren. Och annonser. Och affischer. Och sandwichmän. Och kameler med den fatala burken i jätteformat mellan pucklarna. Och ljusskyltar. Och en procession av fattiga, bleka, lidande barn, som vart och ett med en Arnbergs Tuberculin i handen anförda av en vördnadsvärd åldring tågade genom gatorna. Slutligen mötte han J. W. Grundberg. Nå, du är här, sade kompanjonen, skakade hans hand. Och tilllade. Avräkningen oss emellan är färdig. Du kan komma upp på kontoret, när du vill. Far begav sig ut till fabriken: chefen tog emot i sitt privata kontor. Grundberg lade fram papperna. Apropos, sade han, ditt utträde kom ganska lägligt. Jag funderar på att sälja hela boschet. Nåja, om några år eller så. När Tuberculinet börjar tappa av. För närvarande går det briljant. Såå? sade far. Ja, fortfor kompanjonen, det var förresten du, som gav mig iden. Att återgå till gamla landet. Jag har, som du vet köpt -dal. Vacker gammal gard, förnäm gammal gård, så att säga. Och hur vågar du, frågade min far, trots mina protester missbruka mitt namn och mitt preparat Preparatet är icke ditt, avbröt Grundberg. Som jag skrev, har jag vidtagit betydliga förändringar i sammansättningen, som ju var vansinnigt dyrbar. Alltså har du ingenting med preparatet att göra. Och namnet då? skrek min far, som inte längre kunde behärska sig. Namnet, din fähund! Mitt hederliga namnl Om jag givit Tuberculinet ett hederligt namn, svarade Grundberg, det vet jag min själ inte. Men det är i alla händelser inte ditt. Han ringde, sade till springpojken: Bed mr Arnberg komma hit. Far stirrade på honom. Efter en stund hördes långsamma släpande steg i den korridor, som ledde till fars f. d. Iaboratorium. Dörren öppnades. En gammal man, en mycket gammal man, nej, vraket av en man trädde in. Bugade sig. Grundberg log och sade: Jag lämnar herrarna ensamma. Han gick. De voro ensamma. Far rörde sig inte ur fläcken. Den gamle stegade långsamt fram på stela ben. Han torkade sitt ansikte med en stor, röd näsduk, han satt på sig pince-nez'en och stirrade på far. Jaså, det är du, Johan, sade han. Vraket var onkel Leonard. Hur har onkel kommit hit? frågade far. Gubben svarade: Det är mycket enkelt, kara Johan. Mr Grundberg behövde en Arnberg, han annonserade efter en Arnberg, och han fick en Arnberg. Han betalar mig hundra dollars i månaden mot det att han får tillverka och försälja min uppfinning Tuberculin. Men det är ju min uppfinning! skrek far. Det är ju min "Food" som den saten döpt om. Ja, suckade gubben, och hans händer och huvud begynte skälva. Jag känner så litet till det där. Jag är ju inte någon uppfinnare. Jag läste bara annonsen, jag. Att mr Grundberg behövde en Arnberg. Jag är ledsen, om jag gjort dig förtret, kära John. Men det är så sällan någon människa behöver en Arnberg. Far iddes icke banna den eländige gubben. Han lämnade honom och började springa omkring i fabriken, sökande Grundberg. Och ju mer han sprang och ju längre han fick söka, desto ursinnigare blev han. Ögonen blodsprängdes, håret reste sig på ända, fingrarna kröktes. Han såg farlig ut och på samma gång löjlig (trodde han själv - efteråt). Slutligen började han ropa, skrika, ryta: Grundberg, din fähund. Var är du? Var gömmer du dig? Kanalje! Skojare! Och han ropade: Mitt ärliga namn! Mitt ärliga namn! Arbetarna stirrade på honom, skakade sina huvuden, tisslade, skrattade i mjugg. Men far for fram som i blindo, tills han plötsligt kände sig gripen av en kraftig hand. Han tvärstannade och vände sig om. Framför honom stod en arbetare, en svensk-amerikan, en lugn, sävlig, trygg pojke, som sag far rakt in i ögonen. Och arbetaren sade: Försök att vara lugn, mr Arnberg. Ni vinner ingenting med att hetsa upp er. Far andades ut. Han blev stående orörlig till dess att arbetaren släppte sitt tag. Da lade han sin hand på hans skuldra och sade: Ni är en tusan till karl. Ni kan utdriva onda andar. Vad heter ni? Mannen svarade: Fält. Far sade: Jag skall komma ihåg er. Ni har gjort mig en tjänst. Och han tänkte: Var nu så beskedlig, Johan Arnberg, och uppför sig som en man; inte som ett okynnesfä. Vad krävs av dig? Kallblodighet, ett snabbt och klokt beslut. Nå, det är vad man kan kräva av vilken fullgången karl som helst. Var därför god och lugna dig. Besinningsfull gick han genom salarna, över gården, in på kontoret. Vid sitt skrivbord satt J. W. Grundberg. Då far inträdde, drog han upp en liten blåsvart tingest och lade den ostentativt framför sig på bordet. Far pekade på revolvern och smålog. Grundberg rodnade. (Detta feta, grova, blåbleka ansikte kunde verkligen rodna - jag har själv sett det.) Far satte sig mitt emot honom; efter en stund sade han: Mr Grundberg, jag har ändrat mitt beslut. Jag utträder icke ur firman. Såå? sade Grundberg. De sutto en stund tysta; varefter mr Grundberg återtog: Jag föreställer mig, mr Årnberg, att vi i framtiden skulle få svårt att draga jämt. Kanske det, medgav far. Under sådana förhållanden, fortfor Grundberg, skulle jag vilja föreslå er att utlösa mig ur firman. Det blixtrade till i far. Och i den ögonblicksbelysningen såg han hela sin framtid, såg sig själv som ensam innehavare av Grundbergs Laboratorium, som ensam försäljare av Arnbergs Paste, Arnbergs Face Balm, Arnbergs Food; han såg sig som mångmillionär stiga i land i Göteborg, mottagen av mor och biskopen och han såg sig som bruksherre på -dal. Men han sade: Ni bleve mig antagligen för dyr. Grundberg svarade: Vi får ju se. Om en vecka skall jag säga er mitt pris. Den veckan skrev far varje dag otaliga brevkoncept, alla adresserade till hans högvördighet. På sjunde dagen begav han sig åter till kontoret. Grundberg nämnde sitt pris: trettiofem tusen dollars. Beloppet var större än vad far hade hoppats, men mindre än vad han fruktat. Femtontusen visste han sig utan större svårighet kunna anskaffa på platsen, återstod tjugo. Han skrev till bisko pen, klarläggande ställningen in i minsta detalj. Han skrev, att köpet vore enda sättet att hindra det vanhedrande missbruket av namnet Arnberg. Men när han skulle skildra onkel Leonards del i det skamliga företaget, skämdes han och nämnde endast, att en viss Arnberg ställt sitt namn till Grundbergs förfogande. Biskopen svarade: -Du ber mig om ett lån på i runt tal sjuttiofemtusen kronor eller ungefär lika mycket som i bästa fall kan komma att tillfalla Sabina efter min död. Det är lika svårt som motbjudande för mig att gå din önskan till mötes. Men då det tycks vara enda sättet att reparera den dumhet du redan begått och den skada vårt namns anseende därigenom lidit, vill jag göra dig till viljes. Dock vill jag hava sagt, att min åsikt beträffande din förmåga och klokhet på intet sätt förändrats till det bättre. Och jag ställer som uttryckligt villkor, att du på ett effektivt sätt förhindrar tit. Grundberg att vidare missbruka vårt hederliga namn När därför uppgörelsen mellan far och hans kompanjon skulle skrivas, sade far: Jag måste kräva en förbindelse av er, mr Grundberg, att icke under någon förevändning i eder framtida verksamhet begagna er av vare sig mitt eller onkel Leonards eller någon annan Arnbergs namn. Grundberg reste sig och började trava runt i rummet; slutligen stannade han framför far och skrattade honom mitt upp i ansiktet. Vad tusan skrattar ni åt? frågade far. Men Grundberg tog upp en av sina tjocka, svarta cigarrer, bet av den, tände den, blåste ut rök åt höger och vänster. Och först då fars otålighet nått önskad höjd, sade: Nå, det får ni ursäkta, mr Arnberg, att jag skrattar. Jag blev en smula häpen, nämligen. Visserligen väntade jag, att ni skulle ställa ett villkor. Ty oss emellan sagt har jag ju saltat en smula på priset. Men det var någonting annat jag väntade. Vadå - vadå? ropade far, sprittande av otålighet. Säg ut. Jo. Till exempel, fortsatte Grundberg, bolmande. Till exempel rätt för er att under fem eller låt oss säga tio år till ett bestämt pris inköpa ett visst bruk i Värmland. Åter blixtrade det till i min stackars far. Han fick tårar i ögonen. Han sprang upp och slöt sin f. d. kompanjon i famn. Även Grundberg tycktes rörd och smackade en kyss på fars kind. Juristen och vittnena stirrade grinande och häpna på den ömma gruppen. Herre Gud, de visste ju inte vem far var, eller vem Grundberg var, eller vad ett bruk i Värmland är för en tingest. Slutligen sade far: Vi har aldrig varit vänner, Grundberg. Nu äro vi det. Nu känner jag, att vi äro vänner. Och då Grundberg ville formulera klausulen, slog han med båda händerna och ropade: Nej! Nej! Ingenting skriftligt oss emellan. Jag litar på ditt ädelmod. Men Grundberg stod fast vid sitt ädelmodiga beslut och tillförsäkrade min far rätt att när som helst inom en tidrymd av tio år inköpa -dals bruk för sjuhundratusen kronor. Far slöt honom ännu en gång i sin famn. Ty sådan var min stackars far. Ett år förflöt. Far var alldeles överhopad av arbete. En gång i veckan skrev han till mor och avlade rapport. Arnbergs Paste och Balm gingo sämre än förr, men nu skulle han slå sitt stora slag med Arnbergs Food. Så snart den nya artikeln kommit i gång, skulle han resa över och hämta mor och mig. Nåväl. En dag stiger den där arbetaren, Fält, numera verkmästare, in till far på kontoret och säger: Mr Arnberg, minns ni att jag en gång manade er till besinning? Jo, svarade far och rynkade pannan, ty han tyckte inte om opåkallade förtroligheter. Men när han nu erinrade sig hela det sorglustiga uppträdet, brast han i skratt och sade: Det var ett förträffligt råd, kära Fält; och jag tog det ad notam. Det var just, vad ni inte gjorde, menade Fält. Han tog fram en tidning, vecklade ut den, lade den framför far och sade: Om ni hållit ert huvud kallt den där gången och tänkt er för, så hade vi sluppit se sådant här. Far såg. Det var den fatala annonsen. Arnbergs Tuberculin! Allt fanns där; prof. Koch, d:r Amberg and his grandfather, the most rev. -Hela skillnaden bestod däri, att det märkliga preparatet angavs utgå från d:r L. Arnbergs Medicinska Laboratorium. Alltså - under det att far arbetade i sitt anletes svett för att giva anseende och framgång åt firman J. W. Grundbergs Kemiska Laboratorium, hade titulus Grundberg startat en sannskyldig humbugsfabrik med firmanamnet d:r Arnbergs Medicinska Laboratorium. Far kände, att blodet steg honom mäktigt åt huvudet, han såg till sist icke bokstäverna. Men han sade: Vi ha gjort, vad vi ha kunnat. Man har lurat oss. Gott, vi bry oss inte om det. Vi ha annat att tänka på. Gå nu, kära Fält, och låt mig inte vidare höra talas om det. Och far beslöt med uppbjudande av all sin viljekraft att icke bry sig om det. Han slöt ögon och öron och alla sinnen för Grundbergs och Leonard Arnbergs skurkstreck. Han ville icke bli störd i sitt arbete. Han tänkte: Jag bryr mig helt enkelt inte om det. Jag vill bli rik och jag vill bli herre till -dal. Möjligheten därtill har jag vunnit genom mitt avtal med Grundberg. Alltså angår mig inte resten. Han arbetade. En dag fick han ett tjockt konvolut från Sverige, biskopens stil på kuvertet. Inuti icke ett skrivet ord, endast tidningsurklipp, annonser, artiklar om humbugsmedicin och däribland en, klippt ur en medicinsk tidskrift, vari man beklagade och förvånade sig över att en medlem av en känd och aktad svensk släkt lånat sig till ett så smutsigt geschäft. Far kastade skräpet i elden. Jag bryr mig inte om det, tänkte han. Blott jag en dag sitter på -dal, sa må den övriga världen traska omkring i dyngan bäst den gitter. Arnbergare och icke-Arnbergare! Jag bryr mig helt enkelt inte om det. Så skrev mor. Hon bad far för Guds skull göra allt som stod i hans makt för att ställa biskopen till freds. Mors ställning var redan förskräcklig och hotade att bliva outhärdlig. Hon kunde icke längre åse sin fars grämelse och förakt för mågen. Men icke heller det brydde far sig om. Han svarade: Kära Sabina. Om en människa skall nå sitt mål, måste hon göra sig döv och död för allting annat. Jag är till nio tiondelar död, och i min makt står endast att långsamt men säkert nalkas mitt mål. Han litade alltjämt på sin "Food". Grundberg, onkel Leonard och deras metoder ville han icke höra talas om. Vilket kanske icke var så klokt. Ty nu hade Grundberg gått så långt i fräckhet, att han lagt beslag på fars gamla, väl inarbetade märken Amygdaline Paste och Face Balm, annonserande att dessa produkter numera voro äkta endast om de utgingo från uppfinnarens (d:r Arnbergs) eget laboratorium. Därmed riktade han ett svårt slag mot sin gamla firma, J. W. Grundberg, ett slag som far möjligen med lagens hjälp kunnat parera. Men han slog dövörat till, ville icke ens höra talas om sin onkel och sin förre kompanjon. Men en dag mötte han onkel Leonard, helt oförhappandes på en fattigmansgata, där en massa ungar stojade. Och vilken onkel Leonard! Eländig över all beskrivning. Mager som en fågelskrämma, slankig som en trasa, smutsig som en neger, hängande halvt medvetslös vid armen på en poliskonstapel, som i sakta mak släpade honom fram mellan de skrikande och skrattande ungarna. Far tvärstannade, och rodnande upp i öronsnibbarna gjorde han helt om och slog in på en tvärgata. Där lugnade han sig något, och talande till sig själv sade han: Vad nu, Johan Arnberg, skäms du för din onkel? Var sa beskedlig och skäms för dig själv, innan du skäms för någon annan. Gubben behöver dig. Och han gjorde åter helt om och gick fram till konstapeln. Vad har den där gubben gjort? frågade han. Konstapeln, som såg att far var snyggt, ja elegant klädd, svarade: Han har stulit. Från vem? frågade far. Och konstapeln svarade: Från en sköka, som han besökt. Barnen hurrade och skreko och ropade fy, fy. Och trots det gruvliga eländet kunde far inte låta bli att dra på munnen Hör nu, min bästa vän, sade han till konstapeln, ser den där mannen ut, som om han besökte kvinnor? Han tog konstapeln och hans bihang med sig in på en bar. Efter en drink och fem minuters samtal avlägsnade sig konstapeln några dollars rikare. Far hällde någonting starkt i onkel Leonard. Han kvicknade till, nös, snöt sig och sade kolugnt. Nå, det är du, kära John. Det är det, sade far, och nu följer onkel med mig hem. Ack, att han icke gjort det! Hemkomna, lät far honom lägga sig på en soffa. Och han frågade: Vad var nu det här för en bedrövlig historia? Gubben sköt en kudde under huvudet, lade sig bekvämt till rätta och knäppte händerna över magen. Ja, säg det, kära John. Jag begriper just ingenting. Jag satt i godan ro hos min väninna Vad var det för en väninna? frågade far. Gubben lyfte huvudet, strök sig betänksamt över skägget, satte slutligen handen i tratt för munnen och viskade: Hon heter mrs Feurfield. Och han blinkade och tuggade och gjorde allehanda miner. Jaså, sade far. Ja, det kan göra mig detsamma, vad era väninnor heta. Hur gick det sen då? Jo, fortfor gubben och lade sig åter till rätta, sen gick det så, att hon plötsligt sprang upp och skrek att jag bestulit henne. Och en man kom in och kastade ut mig, och en annan man kom och bar bort mig, och sen kom du, kära John, och hällde i mig en whisky, som inte var någon god whisky, kära John. Jaja, sade far, det var ju ledsamt. Men hur har ni blivit sådan här? Har er kompanjon lämnat er i sticket? Ingalunda, bedyrade onkel Leonard, nej då, han lämnar mig två hundra i månaden, punktligt som ett ur. Men vad hjälper det? Hälften tar mrs Feurfield och hälften ta de andra och resten går till whisky. Ty jag nekar inte att jag tycker om whisky, kära John, men det skall vara god whisky. Och vad ska vi nu göra med er? undrade far. Ska jag föra er hem till er eller ska ni stanna här så länge? Gubben betänkte sig; därpå sade han: Jag tänker, att jag stannar hos dig, John. Ty hemma är det alltid någon, som begär pengar av mig. An är det den ene, än den andre. En säger, att han heter det, en annan säger, att han heter någonting annat. Men alltid är det jag, som skall betala. Jag vet egentligen inte, vad jag har gjort för att så här på gamla dar bli familjen Ambergs kassör. Men det tjänar ingenting till att grubbla över den saken. Nu stannar jag hos dig, kära John, tills jag har hämtat krafter. Och han stannade. I veckor låg han på soffan, småsov och drack. Han drack omåttligt och far brydde sig inte om att hindra honom. Det var lönlöst att försöka bättra upp den gamla människospillran. Någon gång, då far återvände alldeles uttröttad från fabriken, tog han för sällskaps skull ett glas. Och så småningom började även han få smak för whisky. De kunde hålla varandra sällskap nätter igenom, tysta, grubblande eller halvsovande, vid var sitt glas. Men sedan någon manad förflutit på detta sätt, steg onkel Leonard plötsligt upp från sitt läger, tvättade sig, putsade sig, rakade sig, satte sig att gnida fläckar ur den ömkliga kostymen. Far kom honom till hjälp; han klädde upp honom från topp till tå och gjorde honom till en riktig fin gammal gentleman. Svartklädd, silverhårig med rödlätta kinder och ett fromt leende kring läppama, liknade han en gammal präst. Han beundrade sin bild i spegeln och sade: Jo, nu skulle Julius se mig! Säg, kära John, brukar biskopen någonsin tala om mig? Han tror, att onkel är död, svarade far. Jag vet inte varför. Onkel Leonard skrattade och sade: Nej, kära Johan, biskopen tror inte, att jag är död. Biskopen vet, att jag är död. Och han har rätt. Jag har varit död i snart trettio år. För att vara en död man, invände far skrattande, så må jag säga, att onkel dricker bra mycket whisky. Nåja, medgav gubben. Men av död finns det flera sorter. Dussinvis. Det finns den lekamliga döden och den andliga, den timliga och den eviga. Det finns även den borgerliga döden. Och det är just mitt fall, kära John. Jag är borgerligt död. Leonard Arnberg dog för tjugunio år sedan. Det var självmord. Svenske vice konsuln mr Feurfield underrättade släkten i gamla landet. Själv underrättade jag pressen och erhöll tolv och femtio för notisen. Sedan dess är det inte Leonard Arnberg utan Leonard Fält, som dricker whisky. Fält! utropade far. Onkel kallar sig Fält? Gubben svarade: Det var min farfars namn ante diem criminis. Jag upptog det post diem expiationis. Men det blixtrade till i far och han begynte springa av och an i rummen, slående sig med knuten hand för bröstet. Nu har jag honom, ropade han. Nu har jag honom fast. Underrättelsen, att onkel Leonard för trettio år sedan officiellt "avlidit" och sedan dess ej burit namnet Amberg, gav honom en ide. Han såg ånyo en möjlighet att förhindra Grundbergs skymfliga användande av namnet. Ånyo en möjlighet att blidka biskopen, att med heder återvända hem till mor, till farmor, till allt, varifrån han nu var skild. Och han sprang omkring i rummet, slående sig för bröstet med knuten hand. Men onkel Leonard sade: Försök att lugna dig, kära John. Du vinner ingenting med att hetsa upp dig. Jag vet mycket väl, vad du tänker på. Du ämnar ge dig i kast med Grundberg. Gör som du tycker, kära John. Men jag förbereder dig på, att Grundberg sitter inne med alla trumfen. Far gick till en jurist, framlade saken, fick uppmuntran. Processen mellan innehavaren av J. W. Grundbergs Kemiska Laboratorium, d:r Arnberg, och innehavaren av Arnbergs Medicinska Laboratorium, J. W. Grundberg, varade i tre år och slök min fars inkomster och mina föräldrars kapital, rubb och stubb. Det är dock troligt, att far till slut skulle ha vunnit processen. Ty onkel Leonards vittnesmål var avgörande. Leonard Fält, alias Leonard Arnberg, vittnade att han på Grundbergs uppmaning antagit namnet Arnberg samt att han med detta namn underskrivit ett kontrakt, enligt vilket han på Grundberg överlät tillverkningsrätten av vissa kemiska, kosmetiska och medicinska preparat, som - falskligen - angåvos vara av Fälts, alias Arnbergs, uppfinning, Grundbergs oförbehållsamt uttalade avsikt hade varit att dymedelst erhålla ett redan känt och i marknaden inarbetat namn för sagda sina preparat. På svarandeombudets fråga, huruvida icke Fält vore befryndad med den svenska släkten Arnberg, medgav han, att så visserligen vore förhållandet, men att han icke ägde någon som helst rätt, än mindre skyldighet att för den skull bära namnet. Den Leonard Arnberg, vars namn han anlagt, hade anno 63 avhänt sig livet genom drunkning. Ett faktum, som bestyrktes av officiella dokument. Vidare uppträdde som vittnen, bekräftande onkel Leonards utsago, hans mångåriga hushållerska eller värdinna, mrs Hansen; hans intima väninna sedan trettio år tillbaka, mrs Feurfield, änka efter svensk-norske vicekonsuln M. Feurfield; hans intima väninna sedan tjugu år, miss Claire Aurore Clemence Leon, samt slutligen hans egen son, verkmästaren Fält. Sedan onkel Leonard avlagt sitt vittnesmål, återgick han till soffan och glaset: han förföll allt mer och mer, han blev osnygg och besvärlig. Han var också mycket nedslagen, han sade till far: Jag har gjort en stor uppoffring. Grundberg betalar mig inte längre. Om du inte kan ge mig två hundra i månaden, kommer det att gå oss båda illa Far lovade honom tvåhundra dollars och mer därtill. Han trodde sig räddad. Processen drog visserligen ut på tiden men en gång vunnen skulle den för det första göra ett slut på den bedrövliga Tuberculinskandalen, för det andra skulle den giva honom en betydande summa i ersättning för liden skada, för det tredje skulle den befria honom från en illojal konkurrent, som hotade att alldeles ruinera honom. Under sådana omständigheter tyckte far att han gärna kunde hålla modet uppe. Och då det likväl icke alltid lyckades honom, höll han onkel sällskap vid glaset. Gubben låg på sin soffa, händerna knäppta över skägget eller kring glaset. Han var nästan aldrig riktigt vaken men heller aldrig fullt i sömn. Ibland mumlade han långa rader av ord, omöjliga att förstå, utan mening, utan sammanhang, substantiv vid substantiv. Men alltid slutade han ramsan med ett - jajaja, gudilov eller jojojo, gud ske pris, eller dylikt. Ibland lyfte han lite på huvudet, sneglade på far, blinkade och grimaserade. Jojo, du John, sade han. Jojo, jojo. Och far log och nickade. Det var deras samtal. Överansträngning och den långa, pinande väntan på dom i processen gjorde, att far fann ett säreget behag i gubbens lojhet och nästan idiotiska slöhet. Kvällarnas halvmörka rum, den vilande gestalten, lik bilden på en gammal sarkofag, det entoniga rabblandet, whiskyn - vila. En gång frågade far: Var gör onkel av sina pengar? Och det kunde han väl fråga, ty då far bestod honom allt och då gubben nästan aldrig rörde sig ur fläcken var det hart när obegripligt, hur hastigt mynten lämnade hans slitna skinnpung. Onkel Leonard svarade: Jo, du. Jag har fordringsägare. Prat! sade far. Onkel har säkert råkat ut för några bedragare. De där fordringsägarna äro naturligtvis falska. Vad rör det mig? mumlade gubben. När jag vet, att jag är skyldig. Far skrattade. Ja, lite emellan då han satt där i skymning och betraktade den evigt halvsovande gubben, brast han i skratt. Vilken existens! tänkte han. Och han måste ibland stiga upp och gå bort till soffan för att med fingertopparna övertyga sig om, att det ännu rann en matt, ojämn, slött nyckfull ström av blod genom de knutiga, hårda ådrorna. Och far tänkte: Hur länge lever man egentligen? Gränsen död, var går den? Är det verkligen endast den där ömkliga lilla rännilen av blod, som gör skillnaden mellan levande och död? Ännu ett år förflöt. Far arbetade som förr men med olust, trögt, som i beck. Han skrev också mera sällan till mor; och mor besvarade hans brev mera sällan. Hon skrev så kort och fåmält. Men en dag skrev morfar, biskopen. Far läste brevet en gång, två gånger, tre gånger. Så visade han brevet för onkel Leonard. Biskopen skrev helt kort och gott, att därsom hans svärson icke ville åstadkomma fullständig brytning med sin familj, måste han omedelbart nedlägga processen och söka förlikning med sin förre kompanjon, J. W. Grundberg. Det var allt. Inga förklaringar. Far frågade: Kan du förstå, vad han menar? Det var sent en kväll: onkel hade druckit försvarligt. Icke förty satte han sig upp, strök tillbaka sitt hår, kammade ut sitt skägg, med fingrarna, snöt sig, torkade sömntårarna ur ögonen och sade: Jasså, kära John, biskopen överger dig. Det var en annan sak. Vad han menar? Han menar, att du skall lyda honom. Genast. Dumheter! ropade far och begynte slå sig för bröstet (som all tid när han blev upprörd). Jag tror han är galen. Skulle jag nedlägga en process, som jag till stor del börjat just för hans skull. Kommer aldrig i fråga! Han gick in i sitt sovrum, slängde igen dörren efter sig, klädde av sig, lade sig, somnade. Vid tu-tiden på natten väcktes han av onkel Leonard. Gubben var iförd hela sin stass, ytterrock, cylinderhatt, käpp, handskar. Du, John, sade han, jag skulle fråga dig om en sak. Kan du skaffa mig tusen dollars i morgon eller övermorgon? Vad säger onkel? mumlade far och gnuggade ögonen. Vad är det nu fråga om? Tusen dollars! Jag kan så tusan heller! Är du alldeles säker på det? frågade onkel Leonard. Jag är säker på att jag inte kan, svarade far, och jag är ännu säkrare på, att jag inte vill. Då går jag, då, sade onkel. Vart? frågade far. Jag går till Grundberg, svarade onkel, nickade, klappade far lätt på skuldran och gick. Far hörde honom öppna tamburdörren, han hörde hissens dova surr Det var som tusan, mumlade far, lade sig ned och somnade. Följande morgon var det ett hiskligt oväder, snöstorm och stark kyla. Far kände sig olustig, beslöt att icke gå till fabriken. Han vankade omkring i rummen, och sedan han grundligt vädrat ut efter onkel Leonard, kände han sig en smula lättare om hjärtat. Han slog sig ned vid skrivbordet och började ett brev till mor. Han var vid bästa lynne och ville skriva någonting uppmuntrande. Sabina kan behöva ett styrkande ord, tänkte han: jag skall skriva, att jag snart kommer och hämtar henne och pysen. Jag kan skriva det, ty min ställning är i själva verket starkare än någonsin. Och det blir ett utmärkt svar på hans högvördighets hotelser. Han gnuggade händerna av belåtenhet, tog penna och papper, skrev några ord, strök åter ut dem. Skrev ett ark, rev sönder det. Började på nytt. Då ringde det i telefon. Det var Fält, verkmästaren. Han meddelade kort och gott, att han med månadens utgång ämnade sluta på fabriken. Jag hör inte, jag hör inte, skrek far i luren, fastän han ganska tydligt hörde varje ord. Han måste tänka sig för. Verkmästaren upprepade Aha, tänkte far, det är gubben, som tubbat honom. Gott! mr Fält, ropade han i luren, drag åt helvete! Gärna för mug. Och han lade ifrån sig luren. Det är onkel Leonard, som tubbat honom, tänkte far, eller också är det Grundberg. Ja, det är naturligtvis Grundberg, som börjar locka till sig mitt folk. Nå, jag skall lära honom, vad hans frid tillhörer. Han stjälpte i sig en whisky och gav sig ut i ovädret för att söka reda på sin jurist. Det stormade, snön klistrade igen ögonen. Far började hosta. Han gick in på en bar och tömde en whisky. Därpå begav han sig till juristen. De båda herrarna kommo överens om att begära förbud för Grundberg att till dess dom fallit försälja de med Arnbergs namn försedda preparaten. Som saken nu låg, skulle domaren säkert icke avslå begäran. Nöjd men något upphetsad återvände far hem. Han drack en whisky och ännu en. Han kände sig stark. Han hade riktat ett dråpslag mot sin fiende. Han skulle visa, att en Arnberg icke är att leka med. Han kände behov av att meddela något av sin styrka åt stackars Sabina, som satt därborta i biskopsgården som hans högvördighets fånge. Far gick bort till skrivbordet. På plånet låg ett brev, nyanlänt. Det var från mor. Hon skrev, att hon var sjuk. Vidare: att biskopen sagt henne, vad Johan förehade, och att hon icke kunde förstå, hur han kunde vilja köpa sin framgång till det priset. Vidare: att hon icke längre orkade gå mellan far och man, tagande slag från båda hållen. Vidare: att biskopen ansåg att det för dem båda vore bäst, om en skilsmässa kunde komma till stånd i godo. Slutligen, att hon nu äntligen förmått sig till att framlägga saken för Johan, överlämnande den åt hans avgörande. Av allt detta fick far endast en redig tanke: Annu ett förräderi. Jag börjar bli ensam. Han lade sig på soffan, onkel Leonards soffa. Nå, tänkte han, hon har tröttnat. Gott: men jag har inte tröttnat. Jag vet, vad jag vill. Jag vill ha pengar, jag vill ha sjuhundratusen kronor, jag vill ha tillbaka fars och farfars gård. Som A. O. Arnfelt stal ifrån oss. Det vill jag, det är mitt mål. Resten struntar jag i. Och han tänkte: Livet ar icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket. Han sprang upp, tog sin hatt och rusade åter ut i ovädret, utan rock. Han gick gata upp och gata ned, till en början på måfå. Så småningom fick han klart för sig, vad han ville. Och han förhärdade sitt hjärta. Han begav sig till telegrafen och sände hans högvördighet biskopen i W. följande ord: Jag går in på skilsmässa. Ombesörj formaliteterna. Johan Arnberg. Fick lugn, återvände hem, lade sig på onkels soffa, drack en whisky och ännu en, somnade. Drömde om den lugna, tysta biskopsgården och om mors blida flickansikte. Åh, ett sådant förräderi, tänkte han ännu i drömmen. Ah, en sådan liten Judas. Månaderna gingo, ett halvår. Far arbetade i sitt laboratorium och på kontoret. Allt gick honom tämligen väl i händer. Domaren utfärdade det begärda förbudet. Processen nalkades sitt slut och utgången tycktes icke tvivelaktig. J. W. Grundberg höll sig lugn. Någon ytterligare desertering bland fabrikens personal hördes icke av Far kände sig under arbetstimmarna som en triumfator. Om kvällen drack han whisky. Man tar inte kål på dig, gamle Johan, tänkte han och slog sig för bröstet. Nej, du är en hård karl. Det är virke i dig. Du är en Arnberg. Du låter icke snoppa dig. Om dagen var han mycket nöjd med sig själv, om kvällen och även om natten drack han whisky. En morgon anmäldes mr Grundbergs juridiska ombud. Äntligen, tänkte far, och gnuggade händerna. Jojo mensan, nu faller frukten. Nu har den förståndige odlaren endast att plocka. Han svepte i sig en whisky och lät mannen stiga in. Nå? sade far och log. Men Grundbergs juridiska ombud var en allvarlig herre, som lugnt och stilla satte sig på sin stol, putsade sin näsa, stack en sodapastilj i munnen och gav sig tid. Nå? upprepade far, rynkade pannan. Juristen halade av gammal vana fram en portfölj, bläddrade och begynte: Ni har, mr Arnberg, säkerligen förvånat er över det sätt, på vilket vi skött den här affären? Vi ha så att säga hållit oss på defensiven och knappt ens det. Att så skett är ingalunda mitt fel. Men min klient har behagat sammanblanda känslosaker och affärer, och då vet man ju hur det går. Grundberg och känslor! skrattade far, knäppte sina händer. Men juristen fortfor: Ni har grundat er talan på den omständigheten, att vi utan att äga rätt därtill skulle ha använt namnet Arnberg. Nu vet ni ju lika bra som jag, att vår associe och förste laborator, mr Leonard Fält är identisk med den Leonard Arnberg, som för trettio år sedan skulle ha omkommit genom drunkning. Det vet jag inte alls! brummade far. Juristen log. Låt oss göra distinktioner. Ni vet: men ni medger icke. Alldeles riktigt handlat, nota bene - så länge ni har utsikt att kunna hävda er ståndpunkt. Det är tyvärr icke längre fallet. Jaså, inte det? hånade far. Får jag fråga varför? Därför att ni, icke utan skicklighet förresten, bragt oss till en punkt, där mr Grundberg ej längre kan låta sina känslor tala. Nu tar vi oss en whisky, ropade far, ty ni roar mig alldeles kolossalt. Men juristen avböjde och fortfor: Tillåt mig först påpeka, att vi numera, som ni väl torde veta, ha mr Fält-Arnberg helt och hållet till vårt förfogande. Han är när som helst beredd att återtaga sitt vittnesmål och han skulle i så fall för att rädda sitt eget skinn söka bevisa, att ni genom att omtöckna hans sinne med starka drycker förmått honom att avlägga sagda vittnesmål. Nå, ni kan vara lugn, mr Arnberg, så långt vilja vi icke ga. Det är oss alldeles nog att kunna konstatera att mr Fält är identisk med Leonard Arnberg, tredje son till doktor Johan Ludvig Arnberg och hans maka, Claire Aurore Clemence Lebossu samt bror till er framlidne far, brukspatron Arnberg, och till hans högvördighet biskopen i W. Ponera, att ni verkligen kan bevisa det där, avbröt far. Vad har ni att föreslå? Vi föreslå, sade juristen och började åter bläddra i sin portfölj, vi föreslå, att ni omedelbart nedlägger processen, att ni ersätter min klient hans omkostnader, att ni skriftligen tillförsäkrar honom okvald rätt att tillverka och försälja vissa här närmare specificerade preparat, att ni slutligen befriar honom från en viss klausul i ett föregående kontrakt rörande inköpsrätt till -dals bruk Far gick bort till skåpet, tog fram whiskyflaska och glas. Nu dricker vi, min bästa herre, sade han, nu dricker vi för er välgång. Den ligger mig om hjärtat, ty ni är en förbannat lustig karl. Vill ni bara vara så beskedlig och säga mig, varför ni inte från början framlade bevisen för mr Fält-Arnbergs identitet? Juristen svarade: Gärna. Det var helt och hållet en känslosak. Mr Grundberg tog alltför mycken hansyn till hans högvördighet biskopen och till det Arnbergska namnets heder. Det är således mr Grundberg, som försvarar det Arnbergska namnets heder? Mot mig? Mot mig! Nej, låt oss dricka! Jag säger er, låt oss dricka er skål! Ni är en alldeles överlägsen kanalje! Juristen sköt glaset ifrån sig. Ni vinner ingenting med att hetsa upp er, mr Arnberg. Det förefaller, som om ni inte skulle känna den här saken så i grund och botten som jag. Vill ni därför vara god och ägna en smula uppmärksamhet åt denna promemoria rörande omtalade Fält-Arnberg. Gå på, sade far, tömde sitt glas och satte sig. Ägnande igenom sitt papper, läste juristen: Leonard Arnberg - som vid tjugotre års ålder kom till New York, i sällskap med sin tjänare en viss Adolf Grundberg - min klients far- förde under ett par år ett utsvävande och mycket dyrbart liv - anhölls på grund av sitt förhållande till vissa illa beryktade personer - inlades i och för observation på sinnessjukhuset i X. Här vistades Arnberg något över ett år; man vände sig till hans släkt i Sverige för att erhålla upplysningar angående hans tidigare förhållanden. Då svaret, som gav vid handen att Arnberg under sina uppväxtår lidit av melankoli och långvariga depressionstillstånd, anlände, hade emellertid patienten på okänt sätt lyckats praktisera sig ut ur anstalten. Alldeles privatim, inflikade juristen, kan jag meddela, att det var min klients far, som bistod honom vid rymningen. Till tack erhöll Grundberg senior en summa pengar, som satte honom i stånd att börja en mindre affärsrörelse. Som ni ser, har min klient all orsak att visa mr Fält-Arnberg en viss hänsyn. Gå på! sade far och juristen fortfor: Fem år senare dök Arnberg upp vid Stilla Havskusten. Det liv han förde, och de personer, han omgav sig med, gjorde, att man ånyo måste anhålla honom. Arnberg begärde nu ett samtal med svensk-norske vice konsuln, mr Feurfield. Inför denne avlade han fullständig bekännelse rörande ett brott, som han skulle ha begått före sin avresa från Sverige. Hans sinnestillstånd var emellertid sådant, att man ånyo såg sig föranlåten att inlägga honom på observation. Samtidigt satte man sig i förbindelse med de svenska myndigheterna för att erhålla upplysningar angående brottet. Sent omsider ingick svar. Brottet hade verkligen begåtts, utan att gärningsmannen ertappats; man uppfordrade de amerikanska myndigheterna att anställa förhör och ställde i utsikt en anhållan om Arnbergs utlämnande. Skrivelsen delgavs - i vad som rörde brottet - patienten, som därvid utropade: Ser man på! Jag hade rätt. Observations-läkarens utlåtande gav emellertid vid handen, att Arnberg otvivelaktigt led av närmre angiven sinnessjukdom, varför man beslöt att införpassa honom till hospitalet i X. Under transporten lyckades han för andra gången rymma. Om någon därvid varit honom behjälplig, är okänt. En månad senare inberättades till myndigheterna och till svensk-norska konsulatet i F. att en del Arnberg tillhöriga klädespersedlar m. m. anträffats under omständigheter, som tydde på att självmord genom dränkning förelåg. Det är i själva verket enda beviset för mr Arnbergs död, och det är, som ni torde inse, ett skäligen klent bevis. Hitintills har det visat sig vara tillfyllest, invände far. Hitintills, ja, medgav juristen. Men allenast därför att vi icke bestritt dess giltighet. Hädanefter se vi oss nödda att icke taga någon hänsyn. För sent! jublade far. För sent! Men juristen sade: Jag hoppas att det icke är för sent, mr Arnberg. Ty om ni icke godtar vårt billiga förslag till förlikning, äro vi fast beslutna att draga fram den gamla historien ända från dess begynnelse. Och innan ni drar den skammen över er släkt, torde ni väl betänka er mer än en gång. Min far betänkte sig verkligen; därpå sade han: Ser man på! Jag hade rätt! Det är helt enkelt ett utpressningsförsök. Nå, min bäste herre, hälsa er klient, att mr Fält-Arnbergs heder angår mig lika mycket och lika litet som mr J. W. Grundbergs. Jag har talat. Adjö! Det rör icke blott hans - började juristen. Men far ropade: Adjö! För tusan! Farväl! Farväl! Kom aldrig mer igen! Juristen reste sig, samlade sina papper, knäppte sin rock. Därpå sade han: Vet ni egentligen, för vilket brott er onkel angav sig? Nej, sade min far, men om det också var rånmord, så angår det mig inte. Var och en må svara för sitt. Juristen bugade och gick mot dörren men vände: Vore det inte i alla fall skäl i, att jag talade om det för er? Å, var så god! För all del! samtyckte far. Juristen sade: Er onkels bekännelse gick ut på att han medelst gift skulle ha bragt sin egen far, doktor J. L. Arnberg, om livet. Javisst, ja, mumlade far. Han slog i ett glas och tömde. Sade: Det dricker vi pa. Hälsa mr Grundberg, att det drack vi på. Men plötsligt blev han ursinnig, kastade sig över juristen och slungade honom huvudstupa ut genom dörren. Återvändande till sitt skrivbord, sade han: Javisst, ja, det är sådana där gamla familjesnaror man lägger för fötterna på mig. Ånej, det lyckas icke. Man lever bara en gång, och de döda få begrava sina döda. Jag vet mitt mål; resten bryr jag mig inte om. Nej, inte alls. Han återgick till arbetet; arbetade och drack. Från Grundberg hörde han ingenting, ej heller från onkel Leonard. Men en dag fick han brev från Sverige, biskopens stil. Det var ett mycket digert brev, han lade det oöppnat ifrån sig. Samma dag lämnade kontorspojken fram ett tämligen smutsigt visitkort: Mr Hansen j:or i firman Hahn, Huhn & comp. Far kände icke någon mr Hansen; han tog för givet, att det var ett affärsbesök, lät bedja mannen stiga in. Och in trädde herr Hansen tjugofem år, blekfet, små runda porslinsögon, hud som av lera. Han var helt och hållet klädd i svart, och kring cylinderhatten grånade ett gammalt krusflor. Han bugade sig och sade: Mr Arnberg, jag beklagar innerligt Vad är det nu då? mumlade far, trött. Vem är ni? Han svarade: Jag är Hansen i Hahn, Huhn & comp. Min mor är mr Leonard Fälts mångåriga värdinna. Min far var bördig från Köpenhamn, men min släkt kommer ursprungligen från Skåne, närmre bestämt Ystad Vad i herrans namn angår det mig? undrade far. Nej, det angår er icke, medgav Hansen. Men jag tänkte, att jag skulle presentera mig. Jag kommer i ett delikat ärende. Mr Fält har sänt mig. Han beklagar livligt, vad som skett. Och då han nyligen i sin bonjours vänstra innerficka råkat finna detta brev, som han säkerligen i ett anfall av distraktion stoppat på slg Hansen halade fram ett brev, inlagt i en näsduk. -så ber han härmed få överlämna det jämte alla sina bästa ursäkter och beklaganden. Han ber er dessutom observera, att kuvertet är obrutet och, ehuru tyvärr något solkigt, fullkomligt oskadat. Far ryckte till sig brevet; det var från mor. Han sade: Tacka mr Fält; och tack själv för besväret. Åh, jag ber, jag ber tusen gånger, sade mr Hansen och drog sig bugande tillbaka. Far undersökte kuvertet; det var obrutet. Han granskade poststämpeln; den var mer än ett år gammal. Han öppnade. Det var ett brev, som min mor skrivit någon glad och lugn stund, kanske en sommardag, då jag lekte vid biskopsgardens springbrunn och gång efter annan sprang bort till hennes fönster för att visa, vad för underliga ting som fallit i mina händer. Det var ett vardagsbrev med långa utförliga beskrivningar av min viktiga person och mina gärningar. Ett brev utan innehåll, ett brev, som innehöll allt. Min far läste det och lade det ifrån sig. Han sade till sig själv: Se där, vad jag offrat! Och han sade: Hur är det möjligt att tro på någon människa efter ett sådant förräderi? Och hur är det möjligt att tro på lycka genom kärlek eller ens på den svala lyckan genom tillgivenhet och trohet? Är icke varje människa dömd att förrådas och dömd att förråda? Jo, så sant som att hon förrådde mig. Den lilla. Men det gör mig ingenting. Jag bryr mig varken om detta eller om någonting annat. Bara jag vinner mitt mål. Ty det är dock livets mening att vinna ett mål. Förresten likgiltigt vilket. Här lägger jag nu min hustrus sista kärleksbrev åt sido och läser min svärfars, i vilket samma hustru bekänner sitt uppvaknande ur detta narri. Och han tog biskopens brev. Apropos, tänkte han, hur ställer sig nu vår skilsmässa till mina affärer? Det är ju till största delen Sabinas kapital jag rört mig med. Nå, vinner jag blott processen, ordnar sig den saken. Men det är dock förargligt och lägger ännu en sten i min väg. Han bröt brevet, i det han sade för sig själv: I alla händelser får det icke hindra mig. Jag tänker icke låta någonting hindra mig. Jag vet, vad jag vill, och det är mig alldeles nog. Släktens heder, jo, jag tackar! Nej, det är skönt och tryggt, när viljan befriats från alla sentimentala bihang. Vanheder! Nej, varken det ordet eller något annat ord, stort eller litet, väjer jag för. Han vecklade ut brevet och läste: Kära Son! Jag skriver till dig. Må du glömma, som jag har glömt, förlåta, som jag förlåtit. Kära son, tillgiv mig! Ty jag orkar icke ensam bära, vad jag i mitt oförstånd brutit. Vår Sabina är Far slöt plötsligt ögonen; han lade handen över ordet. Han tänkte: Här är någonting, som jag icke förstår. Han skriver någonting Han började om igen: Jag skriver till dig. Må du glömma som jag har glömt, förlåta, som jag förlåtit. Kära son, tillgiv mig! Ty jag orkar icke ensam. Plötsligt förstod han. Han reste sig. Och föll, knäckt som ett rö. Samma afton tog far nattåget till New York. Men under det att han vankade omkring på gatorna i väntan på avgångstimmen, hände honom följande. En man tilltalade honom; det var mr Hansen. Han sade: Jag ser, att mr Arnberg söker någon. Vågar jag hoppas, att det är mr Fält ni söker? Det vågar ni visst, svarade far, och när han nu såg sig omkring, märkte han att han råkat in på den bakgata, där han en gång mötte onkel Leonard och konstapeln. Var bor han? frågade far. Han bor i min mors hus, svarade Hansen. Var god och följ med mig. Far följde honom och råkade in i ett boardinghouse av ruskigaste slag. I korridoren stötte han samman med en skock förfallna kräk, föråldrade glädjeflickor, skelett av käcka äventyrare med färgklickar och slitna hårkransar smetade på pergamentshuden. Far brydde sig icke stort om det hela; men den dåliga luften plågade honom. Han började hosta och slog sig med knytnäven för sitt bröst. Hansen sade: Mr Arnberg har klent bröst? Det är en åkomma, som man inte kan vara nog försiktig med. Lyckligtvis finns det bot. Arnbergs berömda Tuberculin Far sneglade på honom; han började stamma: Åh bevars - jag glömde - ni själv är ju - Eljest är jag agent för firman och kan erbjuda de förmånligaste villkor. Far steg in i ett rum, en matsal att döma av lukten. Kring bordet sutto tre damer av obestämd men tämligen hög ålder, spelade kort och drucko öl. På en svart skinnsoffa, ur vars slitna imiterade läder tagelstoppningen tittade fram, låg onkel Leonard. Som vanligt på rygg och med händerna knäppta kring glaset. Far hälsade. Nå, det är du, kära John, sade onkel Leonard och reste sig med möda. Han steg fram till bordet. John Arnberg, sade han, får jag presentera - mrs Feurfield, mrs Hansen, miss Leon. De tre megärorna öppnade käftarna till breda leenden, släpade med de svarta ögonfransarna, suckade. Far bugade och i tankspriddhet sade han: Jasa, det är de där damerna, som lura av er edra pengar. Alldeles riktigt, svarade onkel Leonard, det är de där tre. Men kom nu med mig in på mitt rum. Jag har någonting att fråga dig om. Han lade sin arm under fars och förde honom genom ett litet rum, där unge Fält satt vid en hyvelbänk och snickrade på en liten leksaksbåt, in i ett ännu mindre, vars hela bohag utgjordes av ett bord, tre stolar och resten buteljer. Det här är mitt rum, sade onkel Leonard och bjöd far sitta. Det är en liten lönnkrog. Den allra enklaste, som du ser. Men vad gör man med lyx och prål? Vill du ha en whisky? Far nekade. Jag förstår, sade onkel Leonard, och fyllde sitt glas. Du är inte längre i behov av sådant här. Det är bara väntetider, som behöver förkortas. Ja, jag beklagar innerligt, både dig och i ännu högre grad bror Julius. Men låt oss tala ett par ord om affärer. Har du haft besök av Grundbergs jurist? Far jakade. Nå, och vad har du beslutat? Far svarade: Jag vet inte; jag har ingenting beslutat. Jag reser till Sverige och troligen kommer jag inte tillbaka. Antagligen skriver jag till Grundberg eller till min jurist. Jag vet inte så noga. Onkel Leonard nickade., Nej visst. Hur skulle du kunna veta det. Huvudsaken är, att du kommer bort från det här jobbet; det passar dig inte. När du nu träffar biskopen, ska du hälsa honom från mig. Det är första gången jag skickar en hälsning till bror Julius. Tyvärr har Grundberg skvallrat ur skolan; Julius vet, att mitt självmord var en bluff. Ser du, fortsatte han efter en klunk, jag håller mycket av Julius. Han är det goda, det bästa hos oss Arnbergare. Finsiktat så att säga. Resten är agnar. Jag skulle gärna vilja offra mitt liv för honom. Och har också gjort det, åtminstone till hälften. I många herrans år. Men du förstår, den som har gjort, vad jag har gjort, den har inte mycket kvar att offra. Far såg på klockan: Ja, vad är det ni har gjort? frågade han tankspridd. Juristen berättade någonting märkvärdigt. Var det sant? Sant så till vida, svarade onkel Leonard, att det verkligen var jag, som hällde arsenik i fars flaska och ställde den på försåt. Sant också så till vida, att jag gjorde det med vett och vilje. Men om man vill tillvita mig ond avsikt eller, som ock termen lyder, sinnessjukdom, så måste jag protestera. Jag handlade i bästa avsikt och dessutom i fullkomligt samförstånd med min far. Åh, verkligen? mumlade far, såg på sin klocka. Jojo men, sade gubben och kramade whiskyn ur sitt skägg. Ser du, kära John, det är en fullkomlig inbillning och en enfaldig att tro att man kan utrota en gärning genom att icke utföra den. Det är icke med gärningen som med oss människor, att den självdör. Den har ett evigt liv och vi människor födas för att utföra den, för att nära den, så att säga. Med vårt erbarmliga kött, som är hö. Om det sedan är en stor gärning eller en liten, en god eller en dålig, det har vi bra lite reda på. Fast man ju kan tycka både det ena och det andra. Vad nu särskilt det här fallet beträffar, fortsatte han, så vet du att min farfar - gamle Fälten, som jag brukar säga, det låter så förtroligt - att han begick två särskilt anmärkningsvärda gärningar. Det var mänskligt att döma inga vackra saker, och vi behöver inte nämna dem. Nå, Fälten dog; han dog till och med tre gånger: som Fält, som Fältman och som Arnberg. Men dog gärningen? Nej. Den bytte endast i någon mån gestalt. Och det blev, som rimligt kunde vara, min fars uppgift att i sin tur hålla den vid makt. Men han vägrade. Han var ett halvt helgon, alldeles som Julius. Han tyckte inte om sådana gärningar. Han hoppades på någonting bättre för sig och sin släkt. Och han inbillade sig, att gärningen skulle självdö, om han underlät att utföra den. Men det var ju ett misstag, kära John. Och när han blev äldre, insåg han, att det var ett misstag. Då förföll han till grubbel. Man kan väl dela gärningarna i tvenne huvudslag, livsgärning och dödsgärning. Eller som vi säga: god och ond. Ty vad som hör livet till, se vi från hedenhös som något gott, och däri har Kristi lära föga förändrat. Nå, i sin ungdom, då far hade krafter och mod och övermod, beslöt han att övergå från dödsgärning till livsgärning. Han blev som bekant vetenskapsman. Men det tillfredsställde icke länge; tvivlet gnagde och han behövde bevis, han måste förkroppsliga sin gärning. Sa köpte han det stora, gamla, förfallna bruket. Och med trettio års ospard möda gjorde han det till ett mönster i sitt slag. Det var, kan tyckas, en livsgärning. Inte underligt alls att bror Ludvig först och sedan du hiat efter att få beträda samma väg. Så hänger det ihop med din längtan efter -dals bruk. Den är inte så enfaldig som den ser ut, men den har alltid varit dömd att stanna i stöpet. Ty inte har du min fars krafter. Och icke ens han lyckades. Livsgärningen blev gjord, ja; men dödsgärningen släppte icke sitt tag. Far försökte alla medel till befrielse; han prövade bland annat det gamla bondknepet att betala mansbot. Han tog till sig en fransman, Lebossu. Nå, den där gubben var ingen annan än den unge kammartjänaren Battiste Leon, som gamle Fälten tubbade till att mörda greve Arnfelt. Far tog honom till sig, led som en hund i en brunn av gubbens elakhet. Slutligen gifte han sig med Leons dotter. Det var regelrätt mansbot, men gärningen smusslar man inte bort med människopåfund. Det fick han lära. Försök nu att fatta hans ställning rent mänskligt, rent världsligt så att säga. Han hade levat ett långt liv som en alltigenom redlig, duglig, arbetsam, barmhärtig man. Han åtnjöt aktning och vördnad utöver vanliga mått. Han hade ett hedrat namn och en barnskara, som skulle taga det i arv. Och han visste, kände, att allt detta måste tillintetgöras genom en gärning som hade rätt till honom. Ja, som hade honom med hull och hår. Vad gjorde han? Han begagnade sig av det mänskliga prerogativet; han trollade med tankar. Det är, min gosse, vår beryktade frihet. Viljans frihet, som det heter. Dödsgärningen kunde han icke komma ifrån. Men - hockus pockus - det var icke längre han, som skulle utföra den. Han skulle tvärtom bliva dess offer. Den trollkonsten känna vi igen från tusen och åter tusen föreställningar. Jag skulle vilja kalla den: De sammanbitna tändernas trollkonst. Hellre dö än döda, hellre bestjälas än bestjäla, hellre lida än låta lida. Sålunda fick min far sin mångomtalade fixa ide. Han skulle bli offer för en mordgärning. Att han i hustrun såg sin bödel visar kanske, varthän hans kvävda tankar syftat. Ja, det stämmer. Ty den som vill försona ett brott, är dömd att mångdubbla brottet. Det stämmer också med, vad jag såg. Jag var ensam det året hos far och mor. Syskonen hade redan flugit ur boet: Klara var gift, Ludvig låg i Zürich, Julius i Göttingen, Leonie i Vevey. Jag hjälpte far med några konstruktionsritningar. Han talade sällan till mig, men när dagens arbete var över, brukade han gå in i mitt rum, satte sig i soffhörnet, tände sin pipa. Bevars, det var inte något nöje för mig att sitta hos gubben. Jag höll mig borta om kvällarna, gick ut på galej med andra ungdomar. Men hur sent jag än kom hem, fann jag honom sittande i soffhörnet. Och först då jag slog upp fönstret för att vädra ut pipröken, gick han upp på sitt rum. Far reglade aldrig dörren till sitt sovrum, nej, han lät den vanligen stå på glänt. Mor däremot sov alltid inom reglad dörr. Så levde vi i månader, hela vintern, och jag brydde mig ju inte stort om fars besynnerligheter. Fram på vårsidan blev han lättare till lynnes, bjöd gäster och ställde ibland till med stora kalaser. Mor tyckte att det var goda tecken. Och jag hade ju roligt. Inte minst åt far och mor, som börjat karessera varandra som ungt folk. Far hade alltid varit mycket artig mot mor; men nu blev han så chevaleresk och smått svärmisk, att jag måtte le i mjugg. Kors, tänkte jag, de ha blivit unga på nytt. Det här är ju en riktig smekmånad. Mor var förtjust, men på samma gång lite ängslig. Och när far någon vacker kväll lade armen kring hennes liv och förde henne ner i parken, såg jag, att hon hisnade till, kippade efter andan. Men jag hörde dem prata och skratta därnere i parken. Allt tycktes stå så bra till, som man bara kunde önska. Tills en dag mor kom in i mitt rum och sade: Leonard, du har ju din egen spegel - varför ska du ovillkorligen behöva raka dig framför min? Låt åtminstone bli att lägga kniven efter dig och tillpå köpet öppen, så att den rispar bordskivan. Nu var saken den, att mor hade en ovanligt vacker spegel, som tillhört Amfeltska släkten. Det var en veneziansk pjäs i en mycket utsirad silverram med sju kvinnobeläten. Och glaset var så klart, att jag verkligen brukat begagna mig av den där spegeln någon gång, då jag var särskilt mån om att bli fin. Men den gången hade jag icke gjort det. Nå, jag tänkte inte vidare på saken, utan lade kniven i dess låda. Om kvällen låg den åter på mors toilett-bord. Det kunde vi inte begripa, varken mor eller jag. Och detta upprepades gång efter annan. Slutligen låste jag in kniven. Men dagen därpå kommer mor åter med en kniv. Hon var förargad. Om du inte låter bli att förstöra mitt bord, sade hon, så måste jag säga till far. Jag undersökte kniven och svarade: Det är inte min. Här kan du se fars monogram. Mor gick, och jag hörde icke vidare talas om kniven. Men en natt - det var vid tu-tiden - väckte hon mig och bad om hjälp. Far var sjuk. Jag rusade upp och vi sprungo, båda två i nattdräkter, uppför trappan och genom gången till mors rum. Hon bodde nämligen i östra gavelrummet och far i västra. Som jag kom i dörren, såg jag far sitta framför toilettbordet. Han var svept i sin rak-kappa. På bordet brunno två ljus och mellan dem låg kniven, uppfälld. I spegeln såg jag fars ansikte. Ögonen voro slutna. Huvudet låg lutat mot högra skuldran i en besynnerlig ställning. Då kände jag någonting egendomligt häruppe under hjässan. Som om någon satan droppat kokande tjära i hjärnan. Den sitter där ännu och klibbar, fast hettan är borta. Jag blev rädd, förstår du, jag trodde att far tagit livet av sig. Men mor viskade: Jag tror att han går i sömnen. Vi måste vara försiktiga. I detsamma slog far upp ögonen: han såg på mig i spegeln. Först på mor, sedan på mig. Kära far och jag sågo varann in i ögonen. För första gången, tror jag. Och i den stunden begynte mitt lidande, som jag dock på intet sätt vill jämföra med min stackars fars. Ånej, mitt bestod ju endast i att lyda. Det var han som måste befalla. Så småningom kommo vi överens, eller rättare - så småningom förstod jag honom. Han talade naturligtvis aldrig med ord. Han satt där i soffhörnet kväll efter kväll, och bokstav för bokstav måste jag tyda hans tystnad. Sent omsider förstod jag, vad det var han icke ville göra. Och som jag alltså måste göra. Då var kära mor redan död. Och jag gjorde mitt så gott jag förstod. Och efter vad jag hoppas, i fullt samförstånd med min far. Sedan for jag hit och levde om en smula. Ty den utmätta tiden skall ju på något sätt fördrivas. En livsuppgift har jag haft - att hålla mig död och begraven. Åtminstone för Julius och den bättre delen av släkten. Men nu är det alltså slut med det, sedan Grundberg förrått mig. Det var ett slag för stackars Julius och det var därför han be fallde dig att söka förlikning. Nåja, mig gör det ingenting. Jag dricker min goda whisky och glömmer så småningom alltsamman Ibland glömmer jag till och med, vad det var jag gjorde den där halvskumma juninatten, då far låg och kastade sig i sin säng. Men då blir jag orolig och söker mig till folk, som har reda på saken. Och det var mitt ärende till din far, den gången vi träffades. Jo, jo mensan, nu får den nya generationen pröva på. Jag har slagit mig till ro med mina minnen - eller rättare sagt mina vänner: mrs Feurfield, miss Leon och mr Hansen Och han tog avsked av far. Men i trappan mötte far sin f. d. verkmästare J. P. Fält. Mr Arnberg, sade han, ni har ju en son? Far jakade. Fält bad honom vänta ett ögonblick. Försvann och kom tillbaka med den lilla båten, han slöjdat på. Det är en leksaksbåt, sade han och rodnade. Well. Vill ni ge den åt master Arnberg? Ni är alldeles för vänlig, svarade far, stoppade båten under armen och gick. Det var min barndoms drömbåt, briggen Claire 3 Biskopsgården Jag minns från biskopsgården endast somrarna. Jag minns trädgården, silverpopplarna, blodboken, kastanjerna (vars frukter låta använda sig till allt möjligt inom den mindre skeppsbyggnadsindustrien), jag minns rosorna, stormhattarna, pionerna, glycinen vid väggen kring min mors fönster, spalier-päronen, plommonsnåret, krusbärshäcken och de stackars äppleträden, vilkas kart aldrig ville mogna. Och jag minns duvslaget och duvorna: de sturska, vita påfågelsduvorna, de pösande, regnbågsskimrande kropportarna, jätteduvorna, tumletterna, smäckra, läckra, snabba, samt hela horden av plebejiska grå blandduvor. Framför allt minns jag springbrunnen och min mors fönster. Springbrunnen var en gosse med en fisk. Fisken sprutade vatten: gossen skrattade. Jag brydde mig inte stort om gruppen, men den vida bassängen, kransad av en småbladig, karg och sliten slingerväxt, var det hav på vilket mina fartyg seglade. Seglade till far, eftersom far var långt borta på andra sidan havet. För övrigt var far endast ett namn, ingenting annat. En lämplig benämning på det okända målet för mina seglatser. Mor däremot, mor satt i fönstret, alltid. Därom var jag viss och hade jag tvivlat på att mor satt i fönstersmygen, skulle jag icke ha vågat stanna i trädgården. Ty jag var en smula rädd av mig och upptäckte ofta och plötsligt hotande faror av alla slag. Då sprang jag bort till fönstret och sträckte upp min hand. Och mor tog den i sin. Så stod jag en stund och funderade. Min oro lade sig, jag glömde faran, jag fick någon god ide, jag vred min hand ur mors och återvände i fyrsprång till min verksamhet. Mors fönster stod alltid öppet. Ett blått mörker inramat i en mattgrå gardin. Jag såg mors vita hand. Den sköt plötsligt fram ur mörkret, stannade, sjönk, försvann. Mor sydde. Någon gång såg jag hennes huvud, det slätkammade håret. Då visste jag, att hon skrev, och att jag icke fick störa henne. Antagligen skrev hon till far. Jag störde henne icke ofta. Endast då en ny båt skulle döpas, sprang jag in till henne och släpade henne med lock och pock ut i trädgården. Dopet var en oföränderlig ceremoni. Mor fyllde sin fingerborg med vatten, bestänkte föremålet och deklamerade: Jag döper dig i detta klara vatten att heta såväl om dagen som om natten (namnet) - och skeppar Jan står själv vid ratten. Namnen varierade: Hoppet, Framtiden, Fribytaren på Östersjön o.s.v. Men den magiska formeln var oföränderlig och ansågs skydda ej blott mot haveri utan även mot grannpojkarnas åverkan. Grannpojkarna, stora och små, voro min skräck. Jag hade intet umgänge med dem. Mitt enda umgänge var syster Anna. Om eftermiddagen kom hon ut i trädgarden för att läsa sina läxor. Hon satte sig på rundbänken under kastanjen, sköt upp sina långa, smala, svartbestrumpade ben till en sorts pulpet, lade boken på knäna och läste med hög, entonig röst. När hon slutat, slog hon sig med boken tre harda slag för pannan. Ibland smög jag mig på henne, högg henne i benen och drog ned henne från bänken. Men vanligen voro vi sams. Hon berättade för mig långa, långa historier lika entonigt och rabblande, som då hon läste läxor. Hon berättade om mina båtar och om far. Hon sade att far var den lärdaste man i världen och att han uppfunnit någonting, som kunde göra alla människor friska. Jag hörde hellre berättas om mina båtar. När hon talade, höll hon andan, tills hon stundom blev alldeles blå i ansiktet och rösten stockade sig. Då ropade mor genom fönstret, att hon skulle sluta. Jag höll mycket av syster Anna; men jag tror, att jag betraktade henne med en viss överlägsenhet. Jag vet inte varför. Efter middagen brukade också morfar komma ut i trädgården. Han gick med händerna på ryggen och stirrande stint framför sig förbi springbrunnen. Befann jag mig i närheten, brukade han säga: Nå, vad har du för dig, min vän? eller: Du blöter väl inte ner dig? eller: Du skrämmer väl inte duvoma? Frågor av rent formell natur, som varken krävde eller fingo svar. Morfar bar alltid en lång, svart rock, tyngd därbak av någon tjock bok, som hotade att spränga fickan. Han gick alltid samma väg, förbi springbrunnen, ned mellan popplarna till lusthuset. Efter en timma eller så återvände han, men då vanligen med boken uppslagen i hand. En gång sade syster Anna till mig: Du vågar inte ta boken ur biskopens ficka. (Hon kallade honom alltid biskopen.) Jo, svarade jag. Och jag smög mig på tå bakom honom, stack in handen mellan skörten och ryckte till mig boken. I detsamma förstod jag, vilken ogärning jag begått och blev stående orörlig, stirrande ned i backen. Morfar vände sig om. Han såg på mig och på boken och blev alldeles förbryllad. Han frågade, vad jag ville med boken. Och då jag inte gav ljud ifrån mig, ropade han: Bina, Bina, jag begriper inte vad det är med gossen! Han hukade sig ned framför mig och sade: Vad är det du vill, min vän? Du måtte väl ändå kunna säga, vad det är du vill. Men som det just var det jag inte kunde, teg jag. Och han lämnade mig, muttrande och skakande på huvudet. En annan gång satte han foten på min bästa båt, som låg på havsstranden med kölen uppåt. Kras! Han märkte ingenting: först då han kommit ett stycke ned mellan popplarna, vände han sig om, strök tillbaka sitt yviga, vita hår och sade: Hur var det? Trampade jag på någonting? Jag upplyste honom om, att han trampat sönder min bästa båt. Jag grät inte: jag var övertygad om, att han skulle bli alldeles förtvivlad och ville icke lägga sten på börda. Han tog emellertid saken lätt och sade: Det får du förlåta mig. Jag ska genast göra dig en ny. Han började leta bland buskarna efter material, men jag förkastade surmulet allt, vad han kom med. Slutligen förbarmade jag mig över honom och gav honom ett trästycke ur mitt eget förråd. Han satte sig under kastanjen, tog fram sin kniv och började karva. Anna och jag sutto på var sin sida om honom och granskade hans arbete. Det gick långsamt och dåligt. Jag ville hjälpa honom, men han sade, att eftersom det var han, som förstört båten, skulle det också vara han, som gjorde en ny. Ja, men morfar kan inte! sade jag. Han begärde ett nytt stycke, han bröt en knivsudd, han skar sig. Mor, som undrade, vad som stod på, kom ut. Hon ville också hjälpa honom, men han sade: Ni gjorde mig en tjänst, om ni inte stode och tittade på mig. Jag ska nog få båten i ordning. Farbror Otto, som var min bäste båtbyggare, kom också till och slutligen kom farmor. Nej, men Julius, ropade hon, vad tar du dig till? Du blöder. Då tog morfar sitt pick och pack och stängde sig inne på sitt rum. Hur länge han höll på och karvade, vet jag inte. Men följande morgon gav han mig en båt, som var den sämsta, jag någonsin haft. Det sade jag honom. Men han klappade mig på huvudet och svarade: Det är i alla fall den bästa jag kan åstadkomma. Jag tror icke, att min vördnad för morfar härigenom minskades. Den var alltför stor och orubblig. Han residerade i ett rum, vars storlek jag ej längre kan bedöma. Det tycktes mig ofantligt. Lågt i taket men brett och så djupt, att dess inre låg i halvmörker. Väggarna voro klädda med bokryggar, breda, svarta, tunga böcker. Till morfars rum ledde en kolsvart gång. Den var fylld av faror. Golvplankorna voro nötta, ojämna och försedda med jättelika knölar, över vilka jag snubblade. Längs med ena väggen löpte en bänk och på bänken satt alltid någon och väntade. Denna någon brukade plötsligt sucka eller hosta eller nysa eller snyta sig eller tilltala mig. Det var morfars fattiga; de skrämde mig. Jag såg dem aldrig; jag endast hörde dem och förnam lukten, som vanligen icke var god. Och en gång slöts jag plötsligt i ett par starka armar och hörde en hes röst skrika: Gud signe guds ängel! Gud signe guds ängel! Då begynte jag sparka och slå och jämra, ty omfamningen var en riktig gastkramning. Morfar kom och farmor kom och mor kom. Jag blev inburen i salen och undersökt på alla håll och kanter. Och ju mer jag skrek och jämrade, desto högre ropade rösten ur gången: Gud signe guds ängel! Sedermera berättade syster Anna, att det varit en halvtokig gumma, en av biskopens fattiga, som fått tag i mig. Dessa händelser och liknande gjorde, att jag fick skräck för tokiga människor och för fattiga. Ja, jag tror att jag i viss mån kom att sammanblanda de båda begreppen. Men min vördnad för morfar grundade sig på den omständigheten, att han därinne i mörkret vågade umgås med så farliga makter. Jag hade ju också andra skäl att vörda honom. Var jag såg honom, var han den högste och störste. Hans ansikte under det vita håret var ovanligt stort och, som jag tyckte, vackert. Guldkorset på den svarta dräkten bländade mig. De djupa bugningar, varmed man hälsade honom på gatan och hemma, befästade mig i min åsikt, att han var den förnämste bland människor. Ibland hände det, att vår trädgård fylldes med svarta herrar. Då förbjöds jag att leka vid brunnen och jag brukade sitta i mors fönster bakom gardinen, kind mot kind med syster Anna, som viskade: Det är präster, varenda en! De samlades kring morfar och han satt som en furste bland dem. De talade sinsemellan, klappade varandra på armarna, bugade och logo. Jag har aldrig sett människor klappa varandra så mycket på armarna, buga och le som dessa präster. Någon gång blevo två eller tre högröstade och talade i munnen på varandra. Men så snart morfar yttrade några ord - han var vanligen fåmält -tystnade alla andra och alla ansikten vände sig mot honom. Ja, biskopen är den högste, sade syster Anna. Högst är gud och sen är kungen och sen kommer biskopen. När nu prästerna samtalat en stund, kommo pigorna ut med brickor. Och efter dem kom farmor. Men så snart farmor slagit sig ned i sin stora stol, vände sig alla ansikten mot henne och pratade och skrattade och alla prästerna begynte sorla kring farmor. Men morfar satt allena med en eller två av dem. Och jag uttryckte en undran, om icke farmor vore förmer än biskopen. Nej, det är hon inte, svarade syster Anna. Men hon är så glad och trevlig. Hon kan få alla människor att skratta. Nu kom även mor och en skara präster skockades kring henne. Då blev jag övermodig och ropade: Se på mor då. Hon tar loven av dem. Ja, hon är så vacker, förklarade syster Anna. Men efter en liten stund blev mor sittande ensam och ingen talade till henne eller tycktes ens märka henne. Det grämde mig. Hur hög och stor min morfar var, förstod jag dock bäst den gången farmor dog. Hon hade legat sjuk i flera veckor, och jag hade nästan glömt henne. Förresten gick jag helst ur vägen för henne, ty hon kastade åt mig stickord och gav mig namn, som gjorde mig blyg. Ja, hon retades med alla människor. Morfar blev nästan alltid röd i ansiktet och klippte med ögonen, då farmor skrattade. Farbror Otto förföljde hon till den grad med sina stickord, att han ibland störtade upp från middagsbordet, tog sig med båda händer kring huvudet och rusade ut. Mor ensam var fredad. Och då mor och farmor sutto allena, var det tyst och stilla i rummet och de talade endast då och då och nästan i viskningar. Eljest var det alltid buller och bång kring farmor, och jag minns, att så ofta hon gick uppför stora trappan, stånkade hon och brummade och grälade; men när hon gick utför trappan, sjöng hon och drillade som en lärka. Det är, vad jag tydligast minns av farmor. Så blev hon sjuk, låg till sängs i veckor; och jag glömde henne. Men en morgon, då jag ännu låg och sov, kom gamla Hulda, farmors piga, in i min kammare, ryckte mig ur bädden och vätte alldeles ned mig med sina tårar. Jag spjärnade emot; men hon sade: Gamla frun håller på att dö. Och jag blev stilla, och hon svepte täcket om mig och sprang med mig in i farmors rum. Jag såg dock icke en skymt av den sjuka; mor bar genast ut mig i salen. Där sutto gamla damer i alla vrår, svartklädda gamla damer, som jag inte kände igen. Det var väl farmors väninnor. De gräto alla. Tre gamla herrar, som jag inte heller kände, vankade av och an. Och våra pigor och kusken sprungo in och ut, alla gråtande. Mor satte mig i knä hos en gammal gumma, som hade klänning av svart siden och en stor vit spetsmössa. Hos henne blev jag sittande, huttrande och frysande. Plötsligt började alla de gamla damerna snyfta högt och sucka och hon, som höll mig i knä, kramade mig förskräckligt. Farbror Otto kom ut ur sjukrummet; hans ögon voro igensvällda och han vacklade av och an, som han ibland gjorde, då han druckit för mycket. Men nu var det endast gråten, som kom honom att vackla. Han tog mina händer och klämde dem så hårt, att jag jämrade. Och alla som voro i rummet samlades kring oss; det var ett sorl av snyftningar och viskningar. Men genom sorlet hörde jag farmors röst. Hon skrek; jag hörde dock icke vad. Och i samma stund blev det alldeles tyst i salen. Jag sträckte på huvudet och såg morfar komma genom sin dörr. I ena handen bar han en bok, men vad han bar i den andra, såg jag icke. Korset blänkte. Jag undrade, om han inte skulle hälsa på alla de främmande, som funnos i salen. Men han tycktes icke se dem utan gick, långsamt och avmätt, som han brukade, mot sjukrummet. Då förstod jag, att han hade ett ärende till farmor. Han öppnade dörren; och jag hörde för sista gången farmors röst. Hon ropade: Julius, Julius! Nej, nej, jag vill inte! Vad vill hon inte? frågade jag den gamla damen, som höll mig i famn. Hon svarade viskande: Farmor vill inte dö. Dörren till sjukrummet stod halvöppen. Jag hörde morfars röst. Han läste. Och det blev som alltid, då morfar talade, tyst omkring honom. Människorna i salen stodo med knäppta händer och sänkta huvuden. Men jag viskade till den gamla: Vad gör morfar? Hon svarade: Han hjälper farmor att dö. Kan han det då? frågade jag. Och jag minns, att jag tänkte på båten, som inte lyckats så väl. Den gamla viskade: Ja, nu är hon lugn. Nu vet hon, att döden är evigt liv. Och det var sant, att farmor fått lugn. Efter en stund tystnade morfars röst, och efter ytterligare en stund kom mor ut ur farmors rum. Den gamla damen gick emot henne och frågade: Är det slut? Mor nickade. Hon tog och bar mig ut ur salen. Men i dörren vände jag mig om. Och jag såg morfar återvända från sitt värv. Bland alla dessa rödgråtna och förvridna anleten var hans ensamt klart och vitt och lugnt. Han gick med avmätta steg tvärs genom salen. Ingen vågade närma sig eller ställa en fråga. Jag tyckte, att han gick på en bro, en hög bro, ja, på själva regnbågen, himlabron, högt över alla huvuden. Den kvällen föll det mig in, att jag borde nämna morfar före far i aftonbönen. Mor rättade mig. Jag sade: Ja, men är inte morfar förmer? Hon svarade: Nej, Far är förmer än alla människor. Det väckte min förundran, och jag sökte förgäves föreställa mig min far, som jag aldrig sett. Säkerligen skulle farmor fullständigt strukits ut ur mitt minne, om inte syster Anna någon tid efter begravningen sagt åt mig: Nu är det nog slut med mina sötebrödsdagar! Och sedan hon förklarat det märkliga ordet sötebrödsdagar, talade hon om, att det varit för farmors skull hon fått stanna i biskopsgården. På sitt vanliga långrandiga sätt började hon berätta en hel historia om farmor och far och om sig själv, och nu först fick jag veta, att hon väl var fars dotter men icke mors. Och att farmor varit hennes goda fe och lika klok och mäktig som en sådan. Ja nu, sade hon, är det slut med sötebrödsdagarna för oss allesamman. Biskopen är nog snäll, men han kan inte tåla far. Se där, varför farmor efter sin död kom att stå för mitt minne som en god fe. Och varför jag alltid föreställt mig en god fe som en rak och spenslig gammal dame i spetsmössa och blommig, lilafärgad klänning, en gammal dame med skarp tunga, leende ögon och bullrande röst. För egen räkning spådde syster Anna i alla händelser sant. Hon försvann ur biskopsgården, jag minns inte riktigt när eller hur. Jag minns bara, att hon som avskedsgåva gav mig sin kriabok, som jag ännu bevarar. Och däri den märkliga uppsatsen om "Guds värld" står att läsa. Jag tror också att hon spådde sant för allas vår räkning. För mors, för morfars, för min. För farbror Ottos. Farbror Otto var, som jag nämnt, min bäste skeppsbyggmästare Han var stark, han var händig, han var lydig. Han löd alla människor, och jag hade snart nog kommit underfund med, att man endast behövde befalla honom. Han bodde i ett litet envånings stenhus på andra sidan vår trädgård, som skildes från hans bakgård medelst ett bristfälligt staket. Detta staket och en massa bråte på den osnygga bakgården lämnade ett ypperligt material till min flotta. Farbror Otto var liten till växten, en smula kutryggig men mycket bredskuldrad. Han var så stark, att han kunde bryta en tolv tums spik mellan fingrarna, som man bryter en synål. Men han var darrhänt. Det förtröt mig, arbetsgivaren, ty arbetet gick långsamt; och jag bannade honom. Han svarade helt beskedligt: Ja, ser du, det beror på att jag dricker så tappert. Låt bli det, då, kommenderade jag. Men han skakade på huvut och sade: Nej, du; man sover så gott, då man druckit. Jag var av mor förbjuden att gå till honom om kvällarna: antagligen därför att han då var drucken. Likväl minns jag, att han en gång mitt på blanka förmiddagen kom raglande genom trädgården. Jag frågade: Vad är det med dig? Med mig? mumlade han och stirrade på mig under lugg. Jo, ser du, Jan, konglig majestät har i nåder utnämnt mig till kapten. (Han kallades "löjtnanten" men var då för tiden syssloman vid fattigvården, en syssla, som han efter biskopens död miste.) Har farbror några soldater, då? frågade jag. Han tog sig en djupsinnig funderare; svarade: Ja, ser du, Jan, jag är vid indelta fattig-armen. Gubbarna med kvastarna, det är mina gossar, det. Då blev jag plötsligt rädd för honom och sprang och gömde mig hos mor. En annan gång, då jag besökte hans bakgård, träffade jag helt oförmodat min mor. Jag blev stött; jag tyckte nämligen inte om, att mor lämnade sitt rum. Vad gör mor här? frågade jag trumpet. Hon hade till på köpet slagit sig ned på den hög av bråte, som var min brädgård. Farbror Otto stod framför henne med hängande huvud, klippande ögon, mungiporna neddragna. Mor sade åt mig, att jag skulle gå tillbaka till springbrunnen, men jag höll mig i närheten och hörde dem båda tala, mor häftigt, så häftigt som jag aldrig förr hört, farbror Otto mumlande och enstavigt. Slutligen reste sig mor, och jag hörde henne säga: Hur kunde jag också vänta någon hjälp av dig. Du skälver ju som ett asplöv, bara hans högvördighet ser på dig. Jag trodde henne väl ej bokstavligen, men min vördnad för biskopen ökades. Och då jag en dag hörde morfar säga till mor: Du gör som du vill. Jag har inte lust att tvinga dig. Och då jag hörde mor svara: Åh, kära far, du vet nog, att du tvingar mig, vare sig du har lust eller ej. Då förstod jag vilken mäktig man min morfar var. Jag tänkte på farmor, som han hjälpt att dö, på syster Anna, som han låtit försvinna, på farbror Ottos skälvande händer, på mor, som han tvang, vare sig han hade lust eller ej, och på den svarta gången, morfars gång, där de hostande, suckande, stönande, tokiga fattiga höllo sig dolda. Jag blev rädd för morfar. Icke förty fick jag vid ett tillfälle mod att resa mig mot honom och säga honom ett allvarsord. Det var en vinterkväll; jag hade just gått och lagt mig och mor satt vid sängen och höll min hand i sin. (Ty fast jag redan var en sex års pojke, kunde jag icke somna med mindre än att mor höll mig i hand.) Morfar kom in till oss. Det var i och för sig något så ovanligt och häpnadsväckande, att jag kröp ned under täcket. Morfar sade: Det är telegram från Johan. Och hans röst lät egendomlig. Jag hörde ett papper prassla. Sedan hörde jag ingenting på en lång stund. Slutligen måste jag krypa fram och titta. Morfar hade satt sig på sängkanten mitt emot mor; han satt och höll henne i hand. Jag tror inte att hon grät, och jag kan inte minnas några andra tecken av sorg eller smärta. Men jag fick plötsligt alldeles klart för mig, att morfar pinade henne. Kanske knep han henne på ett lömskt sätt i handen. Och jag reste mig upp mot morfar, ställde mig på knä i sängen och ropade: Om du inte går din väg, elake, så ska jag be farmor komma. Han stirrade på mig; så blev han alldeles röd i ansiktet och började blinka. Vad menar gossen? mumlade han. Men mor stoppade ned mig under täcket, och vad som vidare tilldrog sig, vet jag ej. För övrigt minns jag ingenting av mors sorg, och ingenting av hennes sjukdom. Endast detta: Jag krälade som vanligt på alla fyra kring springbrunnen, da jag plötsligt förnam ljudet av ett häftigt och ihållande hostanfall. Så där kunde ingen annan än syster Anna hosta! Trodde jag. (Och jag kände hennes hosta, ty hon hade ibland för att roa mig "hostat på befallning".) Det är Anna, det är Anna! skrek jag och rusade bort till mors fönster. Hon tittade ut och skakade på huvudet. Det var bara jag, sade hon. Men det trodde jag inte utan klängde mig in genom fönstret - så kavat hade jag blivit -och genomletade hela rummet. Och jag brast i gråt. Inte därför att mor hostade utan därför att Anna inte var där. Vad ska det tjäna till att lura mig! sade jag till mor. Men sedan jag surat en stund, tänkte jag inte vidare på den saken. Det är allt om mors sjukdom. Och vidare minns jag detta: Åter var jag i trädgården och jag fick se morfar komma från lusthuset eller från farbror Ottos bakgård. Jag blev rädd, sprang bort till mors fönster och sträckte upp handen. Men mor var inte i sitt rum. Då klättrade jag in genom fönstret och ställde mig bakom gardinen avvaktande, att morfar skulle gå sin väg. Han satte sig under kastanjen och blev sittande en bra stund. Så reste han sig och gick in. Jag återvände till bassängen. Just den dagen hade jag sjösatt ett stort, nytt skepp med näsdukssegel och sidenbandsvimpel, röd. Mor hade döpt det till Sabina och hon hade sagt: Låt nu se, att du styr raka vägen till far. Därmed var jag alltså sysselsatt, då jag hörde buller och tunga, jämna steg från bakgården. Jag kikade under armen och såg farbror Otto, som baklänges och långsamt trängde sig genom plommonsnåret, där staketet slutade. Jag förstod, att han bar någonting, som han var rädd om, och som han ville skydda mot kvistarna. Nu måtte det ha varit några dagar före min namnsdag, ty jag tänkte: Det är en båt, det är en väldig, ny båt! Hjärtat begynte dunka av glädje, men jag blev samtidigt så blyg, att jag helst velat smyga mig undan. Jag beslöt att fortsätta min seglats och inte låtsas om någonting. Först då farbror Otto, alltjämt med tunga, jämna steg, gått förbi mig, dristade jag se upp. Jag såg mors huvud. Håret hade fallit ned. Ansiktet var kritvitt. Ögonen voro slutna och ögonlocken mörkblå. Kinderna voro vita, ur munnen, röd, halvöppen, silade blod. Jag reste mig långsamt, gick bort till mors fönster. Jag stod där en lång stund. Så hörde jag dörren slås upp, jag hörde någon ropa, jag hörde pigorna springa omkring, jag hörde farbror Ottos tunga, jämna steg, jag hörde morfars röst, dov och stammande. Jag hörde farbror Otto lalla, som om han varit drucken: Jo, jo, så går det till. Hon hade sprungit. Så går det till. Hon sprang. Vem vet, vart hon tänkte springa. Jojo, så går det till. Jag stannade vid mors fönster. Gamla Hulda kom och hämtade mig. Hon klädde på mig och vi stego upp i morfars droska. Vi körde till stationen, vi åkte på tåget, och vi åkte i en ny droska. Och jag kom till Lillhammars prostgård, till min gamlafaster, Klara Rygelius. Där stannade jag en vecka eller så. Ibland talade faster om mor; men jag ville ingenting höra. Jag vet icke varför. Då begravningen var över, återvände jag och Hulda till biskopsgården. En dag, och det var kanske tre veckor senare, satt jag framför mors bord vid fönstret. Jag läste i abc-boken. Dörren öppnades och en lång herre kom in till mig. Han var mycket lång - längre än morfar - och mycket mager. Han hade ett mörkbrunt skägg. Hans rock var svart och lång som morfars men av ett annat snitt, och dess uppslag glänste av siden. Jag blev rädd, men satt stilla. Han satte sig mitt emot mig och tog min hand, som låg på bordet. Jag ryckte lite för att slippa lös, men han höll mig fast, dock icke hårt. Han började tala om syster Anna. Då blev jag lugnare och svarade honom på hans frågor och vi talades vid. Nu kom morfar också in och satte sig ett stycke ifrån oss. Men den främmande herrn såg endast på mig och jag visade honom kria-boken, som Anna givit mig. Han frågade om jag kunde läsa. Jag svarade, att j ag endast kunde läsa tryckt. Då bläddrade han i systers bok, och han log och läste: Vi människor måste vara mycket glada och tacksamma att vi få leva. Världen är mycket skön och vi kunna knappt tänka oss något som är bättre inrättat. Vi behöva endast tänka på bergen, som resa sig högt över molnen och därifrån vi hava en härlig utsikt över allting. Och vi kunna tänka på de djupa haven, där det finns fiskar av alla storlekar och färger såsom den svarta, jättelika valfisken, den gula laxen, den blå forellen och rödspottan, som kallas så, fast hon endast har röda fläckar. På jordytan leva de fyrfota djuren, av vilka några bära oss, såsom elefanten och hästen och kamelen och åsnan, under det att andra giva oss sin mjölk, såsom kon. Och fåret ger oss sin ull till varma vinterkläder. Men bomullen växer på ett träd i Indien. Men fåglarna hava det bäst ställt, ty de kunna flyga och genast komma, vart de vilja. Det finns också insekter och ormar, som stinga oss, men även det är bra, ty annars visste vi ej, hur bra vi har det, när vi inte bli stungna. Och somliga människor äro sjuka och fattiga, men vad gör det, när de ändå få leva. Ty vart man vänder sig är det någonting skönt och vackert att betrakta. Så att vi kunna aldrig vara nog glada och tacksamma. Jag lyssnade med gapande mun, häpen över syster Annas stora lärdom. Men den främmande herrn lade plötsligt boken ifrån sig och frågade: Jan, vet du vem jag är? Jag nekade. Då reste han sig och började vandra oroligt av och an och ibland slog han sig för bröstet. Slutligen stannade han framför morfar och sade i häftig ton: Ni borde väl ändå kunna säga honom, vem jag är? Morfar vinkade mig till sig, och när jag stod mellan hans knän, sade han: Kära vän, det är din far. Jag var nära att brista i gråt. Jag tryckte mig upp mot morfar, gömde mitt ansikte i hans yviga, vita hår. Slutligen sade jag: Jag tycker bättre om morfar. Då brast den främmande i skratt, han kastade huvudet bakåt så att det svarta skägget pekade rakt ut och jag såg hans magra hals. Utmärkt! ropade han. Utmärkt, kära svärfar! Utmärkt, herr biskop! Morfar rodnade och blinkade, och jag hörde honom mumla: Kära Johan, det är ju inte mitt fel. Fel! upprepade den främmande. Nej, det är svärfars förtjänst. Naturlighis! Att gossen fått ett klart förstånd och ett sunt omdöme. Plötsligt tog han mig mellan sina händer, lyfte upp mig, såg mig in i ögonen. Och han sade: Nåja, kära Jan. Det kan nu en gång inte hjälpas. Jag är din far. 4 Arnbergs Explosiv Far och jag flyttade över till farbror Otto i bakgården. Där bodde vi i två år. Biskopen lånade far en summa pengar, och han inrättade sig ett laboratorium. Han experimenterade med en ny uppfinning, ett sprängämne. Hela biskopsgården levde i stor förskräckelse för det där sprängämnet. Det var bara morfar och jag, som inte voro rädda av oss. Vi ville gärna med egna ögon se, vad han gjorde, och stego hand i hand in i laboratoriet. Far körde ut oss. En gång, då han var borta, rusade jag in till morfar och skrek: Kom, kom, nu är han ute! Men den gången ville inte morfar. Fast jag tror han hade lust. Till en början hade vi inte någon kvinna i huset. Gamla Hulda städade rummen och bar till oss mat från biskopens kök. Men far åt på värdshus. Ibland tog han mig med sig och jag var mycket stolt över att få vandra vid hans sida. När jag då såg honom i den långa, kring midjan svängda rocken, den höga, spegelblanka hatten, handskarna, käppen med guldband kring kryckan, fann jag honom mycket betydande. Folk vände sig om på gatan och såg efter oss. Unga damer besvarade hans hälsning med de ljuvaste småleenden. Det smickrade mig. Men att efter en sådan promenad visa gott folk, att vi bodde i bakgården, smakade mig inte alls. Utan jag försökte locka far att taga vägen genom biskopshuset, förebärande ett ärende hos morfar eller att den vägen var kortare. Ibland lyckades jag. Eljes kom jag rätt sällan i morfars trädgård. Biskopens äldsta dotter, en ogift och from gammal fröken, hade tagit mors rum i besittning. Hon brukade mata duvorna genom mors fönster. Den larmande skocken av dumma, kurrande, flaxande, kämpande duvor stimmade beständigt kring det tysta fönster, där mor och jag hållit varandra i hand. Det kunde jag inte lida. Så småningom försonade jag mig med bakgården. På andra sidan köket låg ett brygghus, från golv till tak belamrat med gamla möbler, som farbror Otto fört med sig från -dal. Här hängde också spegeln av venezianskt glas med de sju dygderna i silverramen. Far sade: Varför gömmer du på allt det här? Det är ju värdefulla saker en del, det kan bli pengar. Tack vackert - tack vackert - stammade farbror Otto och blev mörkröd i kinderna. Jag säljer ingenting. Och far skrattade ut honom och sade: Du är lika galen som jag. Nå, en vacker dag kör vi alltsamman till -dal. De begynte plocka fram möbel efter möbel, beskrevo noggrant platsen, där den stått, hur den använts och vem som använt den. De höllo på därmed i timmar; ibland skrattade de, ibland tvistade de, ibland stodo de tysta och fingrade på någon sak. Under tiden tappade jag oförmärkt vatten i den stora rostiga bryggkitteln och sjösatte min amerikanska brigg Claire Aurore. Jag hade redan hunnit lida skeppsbrott, då far plötsligt tog mig på armen och ställde sig framför spegeln. Han log mot oss och sade: Känner du igen honom, spegel? Det är den blivande bruksherrn på -dal. Jojomen, muttrade farbror Otto, stack fram sitt rödbrusiga huvud, släkten lever fast med repet kring halsen Och han tillade: Men den blivande bruksherrn liknar mest en rännstensunge. Jag såg verkligen förskräcklig ut. Mina kläder voro urväxta, slitna och trasiga. Till på köpet hade jag nu vältrat mig i årsgamla lager av sot och damm. Far blev ond. Vad är det för ett sätt! brummade han. Finns det då ingen, som kan se efter pojken? Han bar mig genast in i sängkammaren, drog av mig kläderna, rullade ihop dem till ett bylte och stoppade byltet i kakelugnen. Därpå tog han fram min röda sammetsblus och mina sammetsbyxor. Jag slog armarna kring hans hals och gned min näsa hårt mot hans kind. Det var min ömhetsbetygelse. Mor brukade jag kyssa, men aldrig far. Brygghuset blev någon tid mitt tillhåll. Kitteln, ehuru oändligt mycket futtigare än bassängen, kunde dock tjänstgöra som världshav. Visserligen låg min brigg som en flottbro från strand till strand, men ingenting hindrade den från att vara till randen lastad med guld och apelsiner och ingenting hindrade den från att kränga våldsamt i vågorna, kantra, gå till botten. Efter varje sådan katastrof brukade jag gå bort till spegeln - väl mest för att se, hur mycket min stackars helgdagsblus lidit. Men även för att titta på och undersöka mig själv, ty jag hade märkt, att jag efter skeppsbrottet blev blek i stället för röd; såg ut som ett litet spöke. Och det roade mig att se. Det passade bra till leken. Jag hade drunknat och gick igen. Tyvärr varade mitt spöklika utseende endast en minut eller två. Sedan blev jag åter en rödkindad kapten, som måste uppsöka nya gruvliga olyckor. Min stackars sammetsblus däremot återhämtade sig icke lika lätt och skulle väl snart blivit ett verkligt spöke, om icke följande inträffat. En höstkväll, då jag som bäst var i färd med att hjältemodigt gå till botten med min brigg, hörde jag steg i köket. Jag förde just en guldlast från Amerika; hälften skulle far ha och hälften morfar. Och fast jag fullerväl visste, att briggens och var rikedoms öde redan var beseglat, kämpade jag förtvivlat med vå gorna. Bekämpade dem med höger hand allt under det att den vänstra i smyg tornade upp dem på nytt. Mitt i leken måste jag dock lyssna till stegen. Det var icke fars, icke farbror Ottos. Det var knappt ens riktiga steg, snarare ett hastigt tassande fram och tillbaka. Som när en råtta tassar från vägg till vägg, stannar, reser sig på baktassarna, vädrar, vänder, tassar vidare. Jag blev rädd. Jag släppte briggen och kröp ned i hörnet bakom pannmuren. Jag hörde köksdörren öppnas. Jag tryckte näsan mot muren. Men sneglande åt sidan såg jag en svart gestalt, som rörde sig sökande av och an. Och då huvudet vändes i profil med den grå, svagt lysande fönsteröppningen som bakgrund, urskilde jag ett litet fågelhuvud med lång, spetsig näbb. Det är en häxa, tänkte jag, knep ihop ögonen och hoppades, att Gud skulle göra mig osynlig. Jag satt också rätt väl dold i vrån, men spegeln, som stod mitt emot, måtte ha förrått mig. Ty nu hörde jag häxan slå samman sina händer, och jag hörde henne komma emot mig i långa skutt och jag hörde henne med vänslig röst gnälla: Gud signe! Gud signe! Guds ängel! Då mindes jag gumman från morfars gång, och min skräck blandades med förtrytelse. Skulle jag nu åter bli gastkramad av den fattiga, tokiga människan! Jag skrek: Kom inte hit! Jag slår dig! Men hon skuttade emot mig, satte sig nedhukad framför mig med händerna på knäna. Jag såg hennes små trollögon, grå som gråsten, snegla och glittra i skymningen. Rör mig inte! skrek jag. Du är fattig och tokig och elak. Men hon tog i mig och plockade fram mig. Och hon vände mig och synade mig på alla håll och torkade mina händer med sin kjortel. Jag sparkade och slog, tills hon måste släppa mig. Då skalade jag i väg och gömde mig under fars säng. Där låg jag väl en timma och hörde henne tassa omkring och locka mig med sin vänsliga, gnällande röst. Slutligen kom far, och jag kröp fram. Han lyfte upp mig och bar mig ut i köket, där kvinnan satt vid bordet och skalade potatis. Hon torkade sina händer och tog mig från far, som sade: Här har du Jan, kära Hedda. Hon svarade: Han tycker inte om mig. Men det ger sig väl, när han blir van. Hon tog genast av mig min röda sammetsblus och mina sammetsbyxor. Och de trasiga eländiga paltor, som far stoppat i kakelugnen, tog hon fram, tvättade dem, lagade dem, satte dem på mig. Med Hedda kom armodet i vårt hem. I själva verket hade vi varit lika fattiga förut eller ännu fattigare, men nu först blev det uppenbart. Far själv måste erkänna och böja sig. Allt, som kunde kallas lyx, ströks ur vår tillvaro. Rummen voro vida snyggare än förut, ty Hedda var en oförliknelig städerska. Men hon städade också bort möblerna. Allting blev tunnare och fattigare. Mjuka mattor, som far fört med sig från Amerika, försvunno och ersattes nödtorftigt med trasmattor. Vårt vackra porslin, med pagoder och underliga fiskar, försvann. Farbror Otto måtte med näbbar och klor försvara sina brygghus-möbler. Det är mitt, skrek han. Johan, jag protesterar. Och far ropade inifrån sitt laboratorium, skrattande: Hedda, Hedda, Otto vill inte reducera. Bort med tassarna. Den gången gav hon vika. Men mors kläder kunde varken far eller jag rädda. De förvarades på vinden och en gång i manaden brukade gamla Hulda hänga ut dem på bakgården till vädring. Då gick jag från plagg till plagg, kände dem alla. Hela dagen kunde jag vanka omkring, tyst mellan mors kläder. Nu lade Hedda ner dem i en avlang, grov lår. En gumma kom med en liten pinnkärra och en liten, liten gråblek häst och hämtade kistan. (Och jag tror att gumman var densamma, som omfamnat mig i morfars gång. Hon var liten och rund och livlig och mycket besynnerlig; hon pratade och neg och skrattade och grät om vartannat. Grabergskan hette hon. Jag skulle återse henne. ) Far gjorde invändningar, jag grät. Det hjälpte icke. Pinnkärran rullade i väg med den avlanga kistan och Hedda räknade igenom en bunt sedeltrasor. Hon log; men det gjorde hon alltid, vare sig hon fick sin vilja fram eller ej. Rynkorna i hennes ansikte lågo till ett matt, belåtet löje. Ögonen glittrade beständigt, någon gång slogo de kors över näsryggen. Jag vet icke, om Hedda sett bättre ut i sin ungdom; som jag minns henne, var hon förskräcklig. Munnen var hopdragen som med en dragsko och putade ut under den väldiga näsan. Hela kroppen var hopklämd och tillsnörd. Det såg ut, som om hon ständigt varit i färd med att plocka upp knappnålar ur golvspringor. Hon rörde sig med förvånande snabbhet; men i själva hennes sätt att gå fanns det något obehagligt kilande, som påminde om råttor. Så småningom vande jag mig vid henne och höll av henne. Far och farbror kunde icke vara henne förutan. En gång, då hon besökte syster Anna, som låg sjuk i Göteborg, råkade hela huset i sådan oordning, att farbror och jag måste flytta över till morfar. Men även i biskopsgården gjorde hon sig oumbärlig. Dagligen sag jag henne speta över staketet. De pinnsmala benen i grova, grå strumpor svängdes över i ett nu och hela det grå nystanet rullade bort mellan popplarna. Moster med duvorna kom ofta till staketet och ropade på Hedda. Ibland kom morfar själv, röd och upphettad (antingen hade moster eller pigorna förargat honom eller hade han tappat en knapp eller hade någon annan olycka inträffat). Var är Hedda? Jan, be Hedda komma. Men hon kom, innan jag hann vända mig om. Morfar visade henne all möjlig heder. Han gav henne en svart sidenklänning, som tillhört biskopinnan, och en guldbrosch med tjocka slingor kring ett kors av granater. Varken klänningen eller broschen reducerades; jämte fars eleganta garderob blev den vår enda lyx. Och den användes om söndagarna, då vi regelbundet åto middag hos morfar. Biskopen ville, att Hedda skulle sitta med vid bordet. Hon satte sig och satt också en stund stelt stirrande framför sig; men plötsligt försvann hon, deltog i serveringen eller fick någonting att sköta i köket. Det var det ingen, som märkte. Men det begav sig, att morfar fyllde år; jag tror det var hans sjuttio- eller sjuttiofem-årsdag. Det var i juli. Förberedelserna voro storartade och även jag deltog i dem. Jag och Hulda sutto under kastanjen och raspade löv. Moster med duvorna band girlander. Kusken och farbror reste äreporten. Hedda regerade i köket. Far i sitt laboratorium lagade i ordning ett fyrverkeri. För far skulle dagen bliva av särdeles betydelse. Hela släkten skulle samlas och far ämnade framlägga sina planer, som gingo ut på att bilda ett familjebolag för exploatering av fars spräng ämne. Jag kände naturligtvis inte till hans planer; men jag förstod, att han var orolig. I flera dagar hade jag hört honom vandra av och an i sitt laboratorium och lite emellan hade han kommit fram till fönstret, dragit djupt efter andan och slagit sig med knytnäven för bröstet. Och svetten lackade utför hans panna. Hans oro smittade mig. Jag trodde, att han ängslade sig för sitt fyrverkeri, och jag föll på knä bakom sophögen och bad Gud, att fyrverkeriet måtte lyckas rätt väl, far och mig och oss alla till heder. Tidigt om morgonen väcktes jag av musik. Jag ropade på Hedda, sprang ur sängen. Huset vid bakgården låg öde. I bara skjortan rusade jag ut på gården, kröp in i plommonsnåret vid staketet. I morfars trädgård trängdes svartrockar, musikanter, herrar i uniformer och damer i alla möjliga färger. (Och då jag såg damerna, tänkte jag på fiskarna i Annas kria, herrarna påminte mig om fyrfotadjuren och musikanterna, som tagit plats på terrassen under duvslaget, om fåglarna. Jag gav Anna rätt däri, att världen är skön.) Bäst jag satt där, kom Hedda kilande, snappade mig till sig i förbifarten och kilade vidare in i huset. Och allt under det att hon städade och utförde hundra andra sysslor, klädde hon mig i min röda sammetsstass. Hon berättade, att morfar frågat efter mig. Det gjorde mig ängslig, jag ville inte följa med. Men hon tog mig som ett paket under armen och kilade åstad, än skuttande över damernas släp, än hukande sig ned under svartrockarnas utsträckta armar. Hon ställde mig framför morfar, lade handen på mitt huvud och lät mig bocka. Så försvann hon. Morfar satt på rundbänken under kastanjen och kring honom sutto de äldsta i svartrock och uniform och även några gummor. Morfar tog mig till sig. Det här är Sabinas gosse, sade han. Han vinkade och fram stego två långa pojkar och en flicka i skär klänning. Det är dina kusiner, Jan, sade morfar. Och han ställde oss rygg mot rygg och mätte vår längd. Flickan skrek: O, vad du är liten! Du är ju som en docka. Och hon ville bära mig, men jag gjorde mig tung, så att hon måste släppa. Svartrockarna stimmade omkring oss, pratade och skrattade och klappade oss och varandra. Men morfar ropade: Mikael ! Genast framträdde en pojke, inte stort större än jag. Han bockade sig artigt för morfar. Jag såg, att han inte var av samma slag som vi; han liknade varken mig eller mina långa kusiner. Han var så vacker, som jag föreställt mig änglarna. Dessutom var han klädd på ett annat sätt: svarta långbyxor, svart kavaj med stor, vit krage. Jag förstod, att han var fint klädd, och jag blygdes över min röda sammet. Morfar ställde nu även oss båda med ryggarna mot varandra. Och när han såg, att vi voro nästan jämstora, smålog han helt belåtet och sade: Se där! Det är riktiga parhästar. Ni kan leka tillsamman. Den främmande gossen klappade mig på axeln och sade: Jag ska nog ta hand om honom. Han stack sin arm under min och gick med obesvärad gång tvärs genom vimlet, skickligt undvikande att knuffa eller knuffas. Men jag följde honom som en träkloss och vågade knappt se på honom. Vi satte oss på bassängkanten. Han lade det ena benet över det andra, vaggade sakta av och an i takt med musiken. Kan du vissla? frågade han. Och han betraktade mig från sidan och log på ett sätt, som gjorde mig ännu mera brydd. ¨ Du! sade han och klappade mig på knät. Jag drog åt mig be net. Han blev plötsligt allvarsam och sade: Vet du vad? Min pappa dog för två månader sen. Han var greve. Han hade fyra kapplöpningshästar. Dem tjänade han pengar på. Men farfar är kolossalt rik, förstår du. Jag får vad jag vill. Vem är din pappa? Jag sag mig omkring och upptäckte far, hög och svart, i en krets av ljusklädda damer. Jag pekade på honom. Den, sade jag. Och jag kände mig betydligt tryggare. Ty jag såg, att far var längre och ståtligare än alla andra, och jag hörde honom prata och skratta rätt muntert och alla de unga damerna rörde sig omkring honom som en flock dansande kring en majstång. Men Mikael sade: De var en vådligt mager en. Jag kunde ingenting invända utan svarade endast: Han har gjort ett stort fyrverkeri. Det blir i kväll. Mikael sade: Jag har sett så mycket fyrverkeri. Det är ingenting. Men har du sett någon eldsvåda? Det är stiligt. Plötsligt reste han sig upp. Vet du vad? sade han. Roligare kan man ha. Och han gick sin väg. Jag blev sittande på bassängkanten. Sorlet, skrattet, musiken, alltsammans sövde mig. Jag somnade, hopkrupen med huvudet mellan knäna. Jag sov och jag halvsov, och så småningom tystnade sorlet omkring mig. Ibland kände jag, att Hedda tassade omkring mig, och det tycktes mig, att hon med flit och möda städade bort alla dessa svartrockar, uniformer och regnbågsskimrande kvinnokläder. Gästerna försvunno; i stället började pigorna springa omkring mig, anförda av Hedda. De dukade middagsbordet. Ett mindre bord under popplarna dukades åt mig och mina kusiner. Mikael hade lämnat oss med de andra gästerna. Nu var det endast släkten samt två främmande svartrockar och två herrar i uniform kvar. Det blev en släktmiddag. Gamla-faster Klara Rygelius gick omkring från den ena till den andra, tog i famn och ropade: Så roligt! Nu äro vi bara Arnbergare. Nu ska vi ha det trevligt. Hon tog också mig i famn och sade: Här ha vi Sabina, Sabina är också hos oss. De samlades runt omkring mig och jag vandrade yrvaken och motsträvig ur famn i famn. Slutligen hamnade jag hos en ung kvinna, som var mycket lik min mor, fast hon hade haret kammat på ett annat sätt, yvigt och grant. Det var biskopens yngsta dotter. Hon hette Nora, men jag kallade henne "moster med håret". Hon hängde beständigt vid fars sida och gjorde mig illa till mods. Vidare fanns det två herrar. Den ene var stor och bred, trygg och sävlig. Han var biskopens äldste son, läkare, far till de båda pojkarna och flickan. Hans hustru var liten och blek och ljus. Bredvid far såg hon ut som en liten kyckling. De mätte skrattande längd alldeles som vi barn hade gjort. Och morfar sade: Det syns, Helene, att du inte är någon Arnberg. Nej, Gud ske lov, svarade hon och knyckte på nacken. Vidare fanns där en mager, mörk herre med tunt hår. Han var nästan lika lång som far. Han hade glasögon och långa, vita tänder, som nafsade i luften likt hästtänder. Han var biskopens yngste son, jurist, ogift. Det var han, som först bragte saken på tal. Nå, Johan, sade han och gnuggade sina händer. Hur går det med ditt sprängämne? Tänker du spränga hela släkten i luften? Far vände tvärt ryggen åt damerna; han tog juristen under armen och drog honom med sig in under popplarna. Läkaren kom i sakta mak vaggande efter dem. Jag såg far gestikulera. Jag trodde, att han talade om fyrverkeriet, och eftersom jag icke förstod hans ord, nöjde jag mig med att läsa i hans ansikte och i de andras. Det tycktes mig, att de kommo väl överens. Far tryckte deras händer; och plötsligt brast han i skratt, sprang med långa steg bort till moster med håret, tog henne kring midjan och svängde henne runt i luften så att jag sag de vita underkjolarna flaxa Nå, Johan! brummade morfar. Vad är det nu? Vad är det nu? Moster med håret såg lycklig ut, men Helene, den lilla ljusa bleka, sköt läpp. Flickan i den skära klänningen kom fram till mig och sade: Vad morbror Johan är rolig! Ska vi också dansa? Och hon tog mig kring livet och svängde mig runt så att min ena sko flög in i jasminbusken. Där måste vi leta; och hon satte på mig skon och kittlade mig på benet, där strumpa och byxa glappade isär. Slutligen kysste hon mig; och vi sutto en stund stilla i jasminsnåret, hand i hand. Men morfar klappade i händerna, och den yngste av gossarna, mina kusiner, steg fram och läste till bords. Då kröpo vi ur snåret och satte oss vid det lilla bordet, och gamla Hulda knöt servetter för oss och manade oss att äta vackert. Nu ville det sig så, att det dukats vid stora bordet till en person för mycket. Morfar satt vid bordsändan och till höger om honom gamla-faster Klara. Bredvid henne åter satt en främmande svartrock, så kom moster med duvorna, så kom en främmande i uniform, så kom prosten Rygelius, fasters son (min välgörare), så kom åter en främmande svartrock, så kom Helene, så kom far (mitt emot morfar), så kom moster med håret, så kom juristen, så kom farbror Otto, så kom läkaren, så kom en främ mande i uniform. Och mellan honom och morfar en tom plats. Tag bort den där, befallde far. Och gamla Hulda fattade tag i stolen. Men morfar sträckte ut armarna och stod en stund med sänkt huvud, som om han eftersinnat. Nej, sade han. Låt den stå. Jag såg morfars ansikte, och jag förstod genast, vem han tänkte på. Blodet steg mig åt huvudet, och fast jag bet ihop tänderna, rullade tårarna som ärtor ur mina ögon. Vad gråter du för? frågade flickan. Jag pekade på stolen och viskade: Där sitter mor. Hon stirrade förskräckt mot stolen och skakade på huvudet. Men jag tror, att alla vid stora bordet förstått, vem morfar tänkt på. De tystnade för en stund. Alla utom far. Han var alltför upprymd, alltför glad. Plötsligt sade han: Men var är Hedda? Hedda, upprepade Helene. Vem är Hedda? Far såg storögd från den ena till den andra. Hedda! Känner ni inte Hedda? Min Hedda? De svarade icke. Morfar sade: Jag tror inte, att den goda Hedda har lust Bevare oss väl! ropade faster Klara, det skulle ju vara en familjemiddag. Idel Arnbergare Just därför, avbröt far. Och han rynkade pannan och sade: Ja - försåvitt svärfar inte har någonting däremot. Jag såg, att morfar rodnade ända upp under det vita håret. Han dröjde med svaret. Nej, sade han slutligen långsamt; jag har ingenting däremot. Om du själv anser det lämpligt. Det finns ju en plats till övers, svarade far. Och han vände sig till mig och befallde mig att hämta Hedda. Jag kilade åstad, glad över att bringa ett så viktigt budskap. I biskopsköket stod Hedda sidenklädd och fin men med uppkavlade ärmar och uppskörtad kjol. Hedda skall genast komma till bords, skrek jag. Hon stirrade på mig och ögonen slogo kors över näsan. Nej, Jan, sade hon, det reducerar vi. Det är för fint. Det kommer aldrig i frågan. Snopen vände jag tillbaka. Vid bordet var det tyst. Jag upprepade Heddas ord. Ovanligt förståndig människa, den Hedda, sade juristen. Och faster Klara, som var döv, skrek: Kommer hon inte? Tänka sig, att det ännu finns folk, som vet sin plats! Far reste sig och gick till köket. Det blev åter tyst vid bordet. Men efter en stund sade juristen: Det är besynnerligt med Johan. Vi ska alltid göra honom till viljes, även när det gäller ganska mycket. Men att göra oss till viljes i en småsak - nej, det passar honom inte. Moster med håret utbrast: Är det meningen, att hon skall sitta på Sabinas plats? Nå, nå, sade morfar och rodnade ånyo ända upp under håret. Sabinas plats! Var nu inte barnslig, kära Nora. Men hon reste sig och sade: I så fall går jag min väg. Vad är det nu? Vad är det nu? jämrade den döva. Kära Julius, det skulle ju vara en familjemiddag! Morfar sade: Nora, du sitter kvar. Läkaren sköt nu en smula på sin stol, lade ifrån sig servetten och började: Jag får verkligen säga, att jag delar Noras mening Men morfar avbröt: Nog talat om den saken, min gosse. Och han tillade med ett leende: Jag skulle tro det är min dag. Och jag undanber mig alla sorters åsikter. Utom mina egna. Jag stod bakom hans stol och lyssnade till alltsamman. Nu kom far, och Hedda. Hon såg gruvligt i kors, och jag tror knappt, att hon hittat sin stol, om inte far hjälpt henne. Biskopen sträckte ut händerna mot henne och sade: Vad är det för sätt, kära Hedda, att inte passa på måltiden! Gjorde vi rätt, skulle Hedda få stå till bords. Han tryckte ned henne på stolen, och hon satte sig med en knyck som om hon gatt tvärt av. Den döva skrek: Stackars lilla människa, jag ser att hon inte tycker om det här. Men Johan har alltid varit en bråkstake. Jag återvände till lilla bordet och till flickan i den skära klänningen Hon pratade oavbrutet och lät mig inte vara i fred. Vid stora bordet sutto de alla tysta utom morfar och faster Klara: slutligen hörde jag också far prata och skratta som förut. Och jag trodde, att allt var gott och väl igen. Men plötsligt blev det åter moltyst vid stora bordet. Strax därpå kom fars röst, skarp så att jag ofrivilligt rätade på mig och tog händerna från bordet: Vad menar du? Jo, svarade doktorn, sävligt och godmodigt, jag kan hälsa dig från ditt famösa tuberculin. Jag har det tvivelaktiga nöjet att träffa på det lite varstans. Du skulle ha blivit en rik man, om du inte låtit din värda kompanjon draga dig vid näsan I alla händelser, inföll juristen, har du lyckats förskaffa vårt namn en icke obetydlig ryktbarhet. Vi få hoppas, att ditt sprängämne blir lika ryktbart. Fast på ett trevligare sätt Framför allt få vi hoppas, fortsatte doktorn, att det blir mera verksamt. Eljes är jag rädd, att du satt ett nytt grundskott i den Arnbergska familjearken Vad är det nu? skrek den döva. Jag ser på Johan, att det är någonting Jag såg också på far, och jag smög mig bort och ställde mig bakom morfars stol. Mor har väl hört, skrek prosten Rygelius till sin mor, att Johan ämnar göra ett nytt attentat mot våra stackars plånböcker? En ny produkt från hans bekanta laboratorium Men gumman hörde icke utan ropade: Ja, Johan, du är ateist! Jag tror, att det var det, som grämde den stackars Sabina. Eljest hade hon nog suttit, där den där lilla människan nu sitter Johan är inte precis ateist, inföll juristen, torkade omständligt sina brillor. Han dyrkar som bekant förfädrens andar. Alldeles som kineserna. Han ämnar bygga dem ett tempel vid -dal. Bara förarbetena ha redan kostat familjen närmare tvåhundra tusen. Och vårt goda namn, sade doktorn. För mig som läkare är det onekligen pinsamt att i varannan stuga träffa på den där rysliga burken med dess hemska svammel om spöken och underkurer Det är alltid så, grep prosten in med sin dundrande bas, ateism, vidskepelse, okunnighet och lurendrejeri. Det hör ihop. Jag tror, att Johan hade varit en bättre vetenskapsman, om han varit en bättre kristen. Han hade åtminstone låtit bli att ockra på folks okunnighet. Och på vår beskedlighet Under allt detta - och även mina mostrar drogo sina små strån till stacken, fast jag inte längre minns, vad de sade - under allt detta satt far alldeles lugn. Men jag såg ju, att hans ögon voro blinda. Slutligen lyfte han sitt huvud och sade rätt lågmält: Jag beklagar, att jag vanhedrat släkten. Men ett namn, som burits av stortjuven Fält och som ännu bärs av kriminaldåren Leonard tål väl både ett och annat. Allra helst som hans högvördighet biskopen helgat det med sin person Johan! ropade morfar och jag ryggade tillbaka från hans stol. Men far såg på honom med sina blinda ögon. Han sade: Vill ers högvördighet tala om för mig, hur många fromma bibelställen ni behövde citera, innan ni förmådde Sabina att skriva det där brevet till mig? Det påstås, att det skall ligga mordlust i släkten. Det är beklagligt, att icke ens en så from man skall gå fri Nu sprang doktorn upp, juristen, prosten. Men biskopen pekade på dem: först på den ene, så på den andre, så på den tredje. De satte sig som om han tryckt ned dem. Det var tyst en stund. Varpå biskopen sade: Jag är ju gammal och står snart inför min domare. Lämna mig därför i fred, kära Johan. Jag försäkrar dig, att du inte behöver lägga sten på min börda. Vad som är sagt, är sagt. Men låt oss inte vidare riva varandra. Vi hänger för hårt ihop. Vad säger du? skrek den döva. Kära Julius, det skulle ju vara en släktmiddag. Jag har minsann glatt mig ett helt år Far reste sig. Det är ett misstag, sade han. Jag för min del säger mig härmed fri från min kära släkt. Den behöver mig icke, och jag behöver den icke. Far gick; han vände sig om och sade: Otto, kommer du med? Men farbror Otto hukade sig ned på stolen, som om han velat krypa under bordet. Far ryckte på axlarna. Den döva ropade: Johan! Ser du inte, att Julius räcker dig handen! Men far varken såg eller hörde. Han höll på att knuffa ikull mig; han tog mig i armen och jag måste storspringa för att följa med. Vi klättrade över staketet. Jag trodde, att vi voro förföljda, men när jag vände mig om, såg jag tvärs genom poppelallen den Arnbergska familjen sitta i lugn kring sitt bord. Två stolar stodo tomma, fars och Heddas. I tamburen släppte far min arm; han borstade sitt hår framför spegeln, tog sin käpp, öppnade dörren till gatan. Jag följde honom hack i häl; han märkte mig icke. Vi stannade framför ett vackert tvåvåningshus. Far ringde. I detsamma blev han mig varse. Han rynkade pannan. Vad har du här att göra? Men plötsligt tog han mig i famn och tryckte mig intill sig. Dörren öppnades av en flicka med vit mössa på huvudet. Far sade någonting och vi stego in. I ett stort, ljust rum, vars make i elegans jag aldrig förr -skådat. Ska det här vara en tambur? utbrast jag häpen. Flickan log och far strök mig över kinden. Sätt dig där på galoschhyllan, sade han. Och sitt alldeles stilla. Det dröjer en stund. Flickan, som gått in i ett annat rum, kom nu tillbaka, höll upp dörren för far och sade: Var så god. Bankdirektören tar emot Far gick in och hon stängde dörren. Jag satt på galoschhyllan och såg mig nyfiket omkring. Men far dröjde och dröjde; jag blev sömnig, jag somnade. Jag vaknade av att någon blåste mig i örat. Det var den främmande gossen, Mikael. Varför sitter du här? frågade han. Jag gnuggade mig i ögonen och sade, att jag väntade på far. Är det han, som är inne hos farfar? frågade Mikael. Då får du vänta länge. Han satte sig bredvid mig, betraktade mig från topp till tå och skrattade åt mig. Så blev han allvarsam och sade: Hur dags ska ni ha fyrverkeriet? Jag kommer och tittar. När jag hörde talas om fyrverkeriet, kom jag att tänka på att far lämnat morfars fest och att det säkerligen ej skulle bli något fyrverkeri. Och jag brast i gråt. Vad gråter du för? frågade Mikael. Jag svarade: Det blir inget fyrverkeri. Han såg stort på mig, så slöt han långsamt och förnämt sina stora, vackra ögon, fnös och sade: Det kunde jag väl tro. Och han gick sin väg. Långt om länge kom far. Hastigt, upprörd. Han ryckte till sig hatten, käppen, tog mig vid handen och kramade den hårt. Men först då vi kommit ut på gatan såg jag, att hans ögon voro klara, att hans tänder glänste i det svarta skägget, att ansiktet lyste av glädje. Han gick så fort, att jag inte kunde följa ... på armen. Och han viskade i mitt öra: Nu, Jan! Nu stå vi på egna ben. Du och jag, Jan! 5 Spegeln Far reste och stannade borta vintern över. Varannan söndag kom han hem och hälsade på, låg da hela dagen utsträckt på soffan och talade med farbror Otto. Han berättade om den nya fabriken, som växte upp med amerikansk hastighet. Den var belägen vid Frönsan icke långt från -dal. Far kunde se taket på -dals herrgård. Han var glittrande glad, men mycket trött. Farbror Otto bad honom vila sig. Men han ville icke vila, förrän han fått fabriken i gång. Den hösten började jag i skolan. Vi hade en gammal lärare, som tycktes skuren ur ett stycke murket trä. Han gitte knappt tala, men när han blev förargad, knuffade han oss hårt i maggropen. En sådan behandling hade jag aldrig förr rönt. Jag beklagade mig för farbror Otto. Jag sade, att det var en elak gubbe och att jag tänkte göra honom något ont en mörk kväll. Kära Jan, svarade farbror Otto, du ska inte tro folk om ont. Vet du, varför kan knuffar dig i magen? Det är därför att du ska få bättre aptit. Det är nyttigt. Han vill dig väl. Förklaringen tillfredsställde mig: jag brydde mig inte vidare om gubbens knuffar, som hade en välvillig om också dum avsikt. Men de dystra evighetstimmarna i det mörka klassrummet tryckte mig över bröstet, så att jag kunde tappa andan. Ibland måste jag gapa, kippa efter luft. Du ser ut som en mört, sade min Icnäkamrat, Karl Rygell. Och jag fick heta "Mörten". Rygell, som var något mindre än jag fast grövre och dubbelt så stark, kallades "Ängeln". Troligen därför att hans far bar namnet "Halte-fan". Halte-fan var skolläkare. Han var en fruktansvärd person med stora, kupiga, blå glasögon och ett yvigt, grått skägg, ur vilket rösten mullrade fram som åskan ur sitt moln. Han hade klumpfot. Han satt vid ett bord i kollegierummet och vi fingo i tur och ordning stiga fram inför honom, nakna till midjan. Efter varje undersökning brummade han några ord till rektorn, som satt bredvid. Om mig sade han: Dålig! Modern dog i lungsot. Bara skräp. Fadern går val samma väg. Skräp! Jag hatade honom. Men "Ängeln" blev min bäste vän och läromästare i allehanda konster. Han handlade med allt möjligt och gjorde sig stora pengar. Hans förnämsta geschäft var dock katter, som han infångade på bakgårdarna, slaktade och flådde. Skinnen sålde han till buntmakaren för femtio öre stycket, köttet användes till kräftbete. Det var hans avsikt att bli pälsjägare i Kanada, men först måste han samla ihop tusen kronor till nödig utrustning. Ängeln kunde aldrig nog förvåna sig över min fattigdom. Jag hade aldrig ett öre. Ty om jag också ibland fick en slant av far eller morfar eller farbror, lockade Hedda den ifrån mig och stoppade den i lergrisen på skänken. Och hon påstod, att om jag sloge hål på grisen, skulle jag en gång komma att dö av svält. När det blev fråga om någon gemensam utgift i klassen, stod jag därför som den fattigaste bland de fattiga. Mörtt sade Rygell. Du måste kursa. Försök med katter. Jag försökte. Jag fångade en fyra, fem katter och stängde in dem i brygghuset. De råkade i slagsmål; Hedda släppte ut dem. Men en svart och vit katta tyade sig till mig och stannade i huset. Hon var mycket smeksam. Jag kallade henne Leonie efter min kusin, flickan i den skära klänningen. Ängeln ville, att jag skulle slakta henne. Du skall slå henne i huvudet med en tegelsten och sedan skall du skära upp halsen långsmed så att det inte blir tvärsnitt. Det är ett vackert skinn. Du får sjuttiofem öre för det. Men jag kunde icke besluta mig. Du är ett nöt, sade Ängeln, tog en tegelsten och gick emot kattan, som satt och tvättade sig. Då kastade jag mig i min tur över Ängeln och vi slogos förtvivlat, tills jag låg flämtande och sönderriven på golvet. Men Ängeln sade: Kattan är din. Jag rör henne inte. Se efter att jag inte rör henne. Men om hon springer ut på gatan så har hon övergivit dig och förrått dig och då kan du döma henne till döden. Det var en utväg. Vi öppnade dörren och Rygell började fara runt kring brygghusväggarna med en gammal sotraka. I sin iver spräckte han glaset i farbrors spegel, den venezianska i silverram. Det märkte vi inte. Vi voro förvånade över kattan, som trots bullret icke rörde sig ur fläcken. Slutligen tröttnade Ängeln och gick sin väg. Efter en stund kom han tillbaka och frågade, om jag ville sälja kattan för sjuttiofem öre. Men Leonie strök sig emot mig, och jag vägrade. Ängeln gick, kom tillbaka, bjöd en krona, en och tjugufem, en och femtio. Nej, svarade jag, men du kan ju ta henne någon gång, då jag inte ser det. Och sen kan du ge mig pengarna. Nej, svarade han i sin tur, jag tar aldrig en katt, som jag vet vems den är. Det vore fräckt. Vi kunde omöjligt komma överens. Slutligen råkade vi åter i slagsmål, men inte ens det hjälpte. Min penningenöd blev emellertid allt kännbarare. Det begav sig, att en främmande gumma anlände till staden och öppnade vid torget en sötsakshandel, som kallades "franska konditoriet". Där såldes bland annat en knäck av utomordentlig beskaffenhet. Den var ljusgul och påstods bestå av idel honung och mandel. Envar som köpte tio knäckar fick dessutom en fransk flagga av silkespapper till present. Karl Rygell hade redan fyra sådana flaggor, Mikael Arnfelt sexton. I skolan fanns det blott en pojke, som icke ägde någon alls. Det var jag. Jag kände mig brännmärkt. Nu vill du kanske kursa katten? frågade Ängeln. Jag samtyckte. Vi följdes åt hem. Kattan kom emot mig på gården, sköt rygg och strök sig mot mitt ben. Jag tog henne i nackskinnet och med bortvänt ansikte räckte jag henne åt Ängeln. Men just som han skulle stoppa ned henne i sin blus, åtrade jag mig ånyo. Och jag erbjöd honom att i stället köpa min amerikanska brigg, Claire Aurore Clemence. Av lutter förvåning släppte han kattan, som satte i väg, Gud vet vart, ty jag såg henne aldrig mer. Vi hämtade fram briggen och undersökte den. Rygell sade: Den är värd femton kronor. Så mycket har jag inte. Jag förklarade mig nöjd med tolv eller tio, men Ängeln var mycket noga i affärer. Femton kronor var briggen värd, och så mycket kunde han inte betala. Vi sutto en stund och funderade och slutligen sade han: Kom. Jag vet. Du ska sälja honom till Mikael. Han har pengar. Saken var brådskande. Ett rykte hade förmält, att gumman med franska knäcken åter skulle lämna staden. Om jag alls ville bli delaktig av denna märkliga läckerhet, måste jag skynda mig. Vi begåvo oss således ofördröjligen åstad till A. O. Arnfelts hus vid Västra Slottsgatan. Ängeln ringde på. Jag väntar här, sade han. Kom nu ihåg, Mört, att du inte låter Mickel Räv lura dig. Du ska ha femton kronor och så ska du be att få se på hans apa. Mikael hade nämligen skrutit med att han ägde en apa, som kunde tala. Ingen hade sett den, många betvivlade dess existens. Flickan med den vita mössan släppte in mig; Mikael kom ut i tamburen, betraktade mig ovänligt och frågade, vad jag ville. Men då jag nämnde mitt ärende, blev han genast artig och bad mig stiga in. Han visade mig några leksaker. Efter en stund tog han briggen, tittade på den och sade: Det är ingenting med den. Jag köper hundra gånger bättre båtar i leksaksboden. För femti öre. Jag blev ond, ty det var en uppenbar lögn. Men jag behärskade mig. Jag talade om, att båten var från Amerika och att far fört den med sig över oceanen. Då bjöd har. mig två kronor. Jag svarade, att jag ville ha femton och att jag dessutom ville se hans apa. Mikael rodnade och jag förstod, att även apan var en lögn. Jag föraktade honom och ämnade gå min väg. Då sade han: Om du säljer den för två kronor, ska du få se min farmor. Vad är det med henne? frågade jag. Hon är alldeles blind. Har du sett någon alldeles blind? Det hade jag icke. Han förklarade, att det vore det underligaste man kunde få se, och han eggade min nyfikenhet, tills jag gick in på köpet och tummade med honom. Han förde mig genom flera vackra rum (men som jag misstrodde honom, höll jag alltjämt briggen under armen) och vi kommo slutligen in i ett, vars gardiner voro till hälften nedrullade. Det första, jag upptäckte i det halvskumma rummet, var en spegel. Den liknade fullkomligt farbror Ottos spegel i brygghuset. Och nu först rann det mig i sinnet, att denna senare var spräckt och att jag troligen vållat olyckan. Jag kände mig mycket beklämd. Rummet var förresten proppfullt av gamla möbler. I en soffa satt en gammal, gammal gumma och sydde flitigt. Jag viskade till Mikael: Hur kan hon sy, om hon är blind? Han tecknade åt mig att vara tyst. Så smög han sig på tå bort till soffan. Där låg en massa vita tyglappar, hopskrynklade som bortkastade näsdukar. Han snappade åt sig en. I detsamma lyfte den gamla på huvudet och jag såg ett par stora glänsande ögon, som liknade stålblå stenkulor. Är det du, Mikael? frågade gumman. Genast tog han hennes hand och kysste den. Han sade: Jag ville bara se, hur farmor mår Var det inte skojigt? frågade han, sedan vi kommit ut. Jag svarade jo, men var i mitt hjärta förtvivlad över att ha sålt briggen för så litet. Vi gingo ut i tamburen: Mikael gav mig två kronor och en av de lappar, hans farmor sytt. Men jag ville inte släppa båten. Jaså, du är en tjuv, sade Mikael och började bänna upp mina fingrar. I detsamma öppnades ytterdörren och en gammal herre steg in, stängde dörren, tog av sig hatten. Han var mycket lik min morfar, biskopen. Samma höga panna, stora, böjda näsa, breda mun, slätrakade, rödlätta kinder, samma yviga, vita hår, tillbakastruket och långt i nacken. Men ögonen voro icke morfars varma, bruna ögon. Han såg på mig. Vem är du? frågade han, hängde upp sin rock, strök sig med en borste över håret. Så tog han min båt. Det var en vacker båt, sade han. Är det din? Jag berättade, att jag sålt den till Mikael. Han drog lite på mun. Hur mycket fick du för den? Två kronor, svarade jag. Och så fick jag titta på en blind gumma. Den gamle herrn vände sig långsamt om. Såå? Mikael? sade han. Och tillade: Du går in på ditt rum och lägger dig. Förstår du? Mikael bugade tyst och försvann. Den gamle herrn räckte mig båten, han tog upp sin portmonnä och gav mig en stor guldslant, tjugu kronor. Han frågade: Är du nöjd? Och då jag ville räcka honom briggen: Nej, båten får du behålla. Alldeles huvudyr av glädje störtade jag på dörren och berättade alltsamman för Ängeln. Han rynkade pannan, funderade. Så sade han: Det kan inte hjälpas, Mört. Har du tummat med Mikael så är briggen hans. Vi måste kasta sten på hans fönster och ge honom den. Nu visste jag ju, att Ängeln var mycket noga i affärer. Men härvidlag tyckte jag, att han gick för långt. Mikael hade lurat mig med sin farmor, och jag var i min goda rätt. Jag galopperade gatan utför, sprang tvärs över torget och rakt på franska gummans bod. Stängd! Dörren med en järnslå, fönstret med luckor. Jag stod där med min rikedom, förkrossad. Rygell sade: Det var klart, som du bär dig åt. Tycker du, att du ska tumma med en person, som du vill lura? Och han spottade åt mig och gick sin väg, förargad. Men jag lunkade sorgmodig hem, sugande på min tjugukrona, som just inte smakade någonting alls. När jag nu kom hem, mötte jag Hedda i förstugan. Hon sade: Kan Jan veta, vem som varit här? Franska knäckgumman. Titta här, vad hon har lämnat åt Jan. Och hon räckte mig en påse, som innehöll tjugufyra knäckar och lika många flaggor. Då gick det alldeles runt för mig, och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå. Jag sprang in i salen. Där satt farbror Otto ensam vid sitt glas. Han var i det stadiet, då han brukade gala om sin kaptensfullmakt. Jag stack påsen under näsan på honom och bad honom gissa, vem som gett mig den. Han sade: Faster Leonie! Nej, kuggis! skrek jag. Det har franska knäckgumman själv. Han tog sig en klunk, sade: Franska knäckgumman, det är just faster Leonie. Det vill säga, inte din faster utan fars och min. Så ramlade den ena märkvärdigheten efter den andra över mitt huvud och jag kände mig alldeles förbryllad. Jag satte mig vid bordet och sög på min knäck och brydde mig tillsvidare inte om att fundera på saken. Men efter en stund frågade jag: Tror farbror, att jag får mera knäck av henne? Nej, det trodde han inte. Hon skulle samma kväll resa tillbaka till sitt land igen. Och mänskligt att döma återstod det henne inte så värst många knäckar här i livet. Han skrattade och sade: Kan du tänka dig, Jan, hon har rest hela långa vägen för att få titta ett slag på spegeln i brygghuset. Ja, det ska vara kvinnfolk! Det klack till i mig. Hade de upptäckt, att glaset var spräckt? Jag sneglade på farbror Otto, och jag tyckte att han såg dolsk och ondsint ut. Jag måste känna mig för med en fråga: Tyckte hon den var vacker? Bah, fnös han och ryckte på axlarna. Han tömde sitt glas, han såg sig omkring åt alla håll. Och plötsligt jämkade han sin stol tätt intill min och i det han vräkte sin tunga kropp mot bordet, stirrade han mig rätt in i ögonen. Du, Jan, sade han, vill du höra en spökhistoria? I hans ögon flammade små lågor, immiga, darrande som irrbloss. Han log mot mig, nickade. Och han började berätta om Johan Fält, vår stamfar. Det var första gången jag hörde talas om allt det där. Han berättade, att Fält varit oäkta son till en förnäm herre - Oäkta? frågade jag, vad är det? Han blev ursinnig, skrek: För tusan, dumma pojke! Begriper du inte? Oäkta! Som din syster Anna! Hon är också en sån där h-unge Jag kippade efter andan: jag förstod visserligen ingenting eller mycket litet. Men alltsamman skrämde mig. Han fortsatte. Han berättade, hur denne Fält fötts upp på nåder, föraktad, förbisedd, vanlottad, hållen som en hund av sin egen far. Han domderade, han väste. Han skrek: Nåja, du förstår! Så där! Som jag behandlas i biskopsgården! Av det där skenhelgonet och hans avföda Och han fortsatte, talade om mordet på generalen och hur den engelske sjömannen omkommit. Omständligt men icke som om han berättat för en vanlig åhörare utan snarare som om han redogjort inför en medbrottsling. Jag satt där och gapade och gjorde väl skäl för mitt spenamn, Mörten. Jag var rädd, så att det kvalde mig. Men då Hedda kom in för att hämta mig till sängen, blevo vi båda lika ursinniga. Ut! Ut! skrek farbror Otto. Och jag flög på henne och slog henne med knytnävarna. Hon drog sig förskräckt tillbaka. Han tog mig kring handloven och sade flämtande: Satan! Det är alltid så! Någon kommer och stör. Man måste ta det med i beräkningen. Fy tusan! Man har repet om halsen Han fortsatte: det var en lång historia och han berättade den till slut. Vi sutto tysta. Jag hörde Hedda skjuta reglarna för ytterdörren, jag hörde henne gå i vindstrappan. Jag vet icke, om jag ville; i alla händelser förmådde jag inte ropa på henne. Jag lyfte vänstra armen. Han log mot mig och frågade: Varför gör du så där? Jag visste inte rätt; men jag svarade: Farbror ville slå mig. Han sade - och hans röst var grumlig så att han måste svälja mellan orden: Hur kan du tro - vad förleder dig - föranleder vill jag säga -hur kan du komma på en sådan ide Han såg sig omkring. Men plötsligt gick kopparfärgen ur hans hy, som om den strukits bort med en våt svamp. Han reste sig upp, stödjande händerna mot bordsskivan. Han viskade: Tyst. Säg ingenting. Johan är här. Stilla. Jag såg hans ansikte i fönstret. Stilla. Säg ingenting. Far! skrek jag och rusade upp. Farbror Otto sköt från regeln och vi sprungo ut på gatan. Far stod mellan salsfönstret och porten, stödd mot väggen. Farbror Otto tog honom om livet. Vi förde honom in i salen. Han stod en stund med händerna kramande kring en stolskarm. Fingrarna voro blåvita. Så nickade han åt oss. Det är ingenting, sade han långsamt. Ingenting alls. Jag fick en svindel. Jag har känt mig litet dålig sista tiden. Och orolig. Jag tyckte, jag skulle fara hem ett tag. Men det går strax över. Farbror Otto hjälpte honom av med ytterkläderna. Så kastade han över sig fars rock och sprang efter doktorn. Far sjönk ned i soffan, halvlag och blundade. Jag hörde ett besynnerligt, porlande ljud. Du Jan, sade far efter en stund, kom och stryk mig över pannan. Jag gjorde, som han bad. Han öppnade ögonen, plirade skälmaktigt mot mig. Jag tror man leker friherre? Sitter uppe om kvällarna? Vad var det för rövarhistorier han berättade för dig? Jo, jo, jag stod nog och såg på er. Nå, för en gångs skull - men det får inte bli vana. Han gjorde en grimas och slog sig för bröstet. Rygell kom, haltande och larmande som vanligt. Jag blev utskickad. Jag stod i förstugan och lyddes, men kunde ingenting uppfatta. Hedda kom ned och började springa mellan salen och köket, tände upp i spisen, slamrade med pannor. Doktorns röst mullrade oavbrutet. Slutligen kom han klampande ut i förstugan. Håll i rocken, röt han. Jag sträckte mig på tå för att nå upp, men han ryckte rocken från mig och krängde den på sig, så att det brakade i sömmarna. Tryckte slokhatten ned i pannan, stack huvudet in genom salsdörren och skrek: Skyll dig själv, Johan! Jag sa dig det för länge sen. Tar du dig inte ledigt, så tar ledigheten dig. Ja, nu ligger du där! Adjö, jag kommer igen. Och han gick. Far låg i sin säng; farbror Otto satt vid nattduksbordet och läste tidningen; Hedda gick från och till med varma grötar. Far sade: Jan, är du tokig? Varför går du inte och lägger dig? Har du kanske den uppfattningen, att jag blivit sjuk bara för att du skulle få vara uppe? Jag kände mig sårad, klädde av mig, kröp under täcket. Men jag kunde icke somna. Jag låg och lyddes till sorlet i fars bröst. Och efter en stund hörde jag honom säga: Du, Otto. Det bleve ett streck i räkningen, om jag skulle lägga mig att dö. Just nu. Farbror Otto knövlade ihop tidningen och brummade. Men far upprepade: Om jag skulle dö! Nu. Jag är rädd, att jag ställt det dumt för mig. Och för Jan. Hurså? frågade farbror Otto. Jag har varit för het på gröten. Som vanligt. Det var meningen att jag skulle taga stamaktier i Arnbergs Explosiv som betalning för patentet. Men jag ville inte. A. O. Arnfelt hade stipulerat som villkor för sin medverkan, att aktierna under tio år varken skulle få säljas eller belånas. Tio år är en lång tid, och du känner ju mitt kontrakt med Grundberg. Jag har bara åtta år kvar av fristen. Jag trodde nästan, att A. O. med flit ville binda mina händer. Men då gjorde han mig ett generöst anbud. Han föreslog, att jag för patenträtten skulle uppbära ett tantiem under hela min livstid. Förutom min lön som disponent. Tantiemet skulle utgå med hela årsvinsten, sedan preference-aktierna fått fem procent. Tänk dig- A. O. åtnöjande sig med fem procent. Det var generöst, och jag slök det. Men Du dör inte, avbröt farbror Otto med myndig ton. Vad är det för prat! Unga karlen Visserligen, medgav far. Men om! Du får medge, gamle gosse, att det vore förbaskat likt mig. Eller hur? Att bli grundkuggad. Till på köpet av Arnfelt När jag hörde detta, kom jag att tänka på min affär med Mikael och jag blev glad. Jag reste mig på armbågen och ropade: Far. Vet du vad? Jag har kuggat Mikael Arnfelt på två kronor. Far rynkade pannan. Sover du inte? sade han. Jo, svarade jag och kröp åter under täcket. Efter en stund hörde jag far säga: Det vore prydligt. Om A. O. Arnfelt skulle skörda, där jag sått. Det vore en grundkuggning. Eller hur, gamla Otto. Vad farbror svarade, hörde jag icke; jag somnade. Följande dag hade far hög feber. Det var lungsäcksinflammation. Den halte sprang hos oss alla dagar. Farbror Otto lämnade inte fars rum. Moster med duvorna kom och erbjöd sig att vårda far, men ingen från biskopsgården fick slippa in. Morfar själv kom om kvällen. Jag sprang genom salen in till far och berättade, att morfar ville komma in. Då steg han upp ur sängen och stödjande sig mot möblerna stapplade han bort till dörren, sköt för regeln. Det är bara jag, sade morfar, utanför, knackade. Kära Johan, det är svärfar. Men far lade sig igen och svarade ingenting. Det kom på sätt och vis lägligt för mig Jag och Ängeln släpade spegeln till en glasmästare utan att någon märkte det. Jag begärde att få av det bästa spegelglaset. Glasmästaren frågade, om jag ville ha igen det spräckta. Jag nekade, men Ängeln, som tog vara på allt, begärde att få bitarna. Det är fint glas, sade han. Det är värt pengar. Ja, det är ett ovanligt glas, medgav mäster. Affären kostade mig hela mitt guldmynt; jag var åter fattig, fattigare än förut, ty grisen med sparpengarna hade Hedda tagit. Hon frågade, om hon fick. Hon hade så mycket utgifter och kunde knappt reda sig. Jag gav henne grisen, men jag tyckte det var hårt och jag beklagade mig för Ängeln. Han sade: Ja, Mört, det kommer sig av att du inte gav Mikael båten. Du hade i alla fall tummat på det. Jag trodde honom icke. En dag kom Mikael och ringde på vår dörr. Jag hade så när slagit igen dörren mitt för näsan på honom; jag trodde, att han ville hämta båten. Men han knuffade mig åt sidan. Jag har brev från farfar till herr Arnberg, sade han, vill du vara god och anmäla, att jag är här. Han var alltid så överlägsen och lugn, att han gjorde mig förlägen. Jag släppte in honom. Far var då så mycket bättre, att han kunde ligga på soffan i salen. Mikael bockade sig artigt för honom och frågade hur han mådde. Men far ryckte till sig brevet och slet upp det. Han läste, hans händer darrade och han blev plötsligt mörkröd i ansiktet. Doktor Rygell satt vid bordet, och farbror Otto. Farbror blev orolig och frågade halvhögt, vad som stod på. Men far låg en stund tyst och tummade brevet. Så sade han till Mikael: Du kan be greven vara välkommen i morgon. Mikael bugade sig och gick. Jag följde honom ut i förstugan. Han frågade, om jag ämnade giva honom båten eller betala igen de två kronorna. Jag svarade, att han skulle få igen sina kronor. När? frågade han. Jo, sade jag för att något säga, då far blir frisk. Han såg sig omkring, drog in luften genom näsan och fnyste. Usch! sade han och gick sin väg. Jag steg åter in i salen. Farbror Otto stod med brevet i hand. Den halte satt och tuggade på sitt skägg. Far stirrade i taket. Plötsligt sade han: Allt hänger på, hur lång tid jag har kvar. Jag vet inte, vad A. O. vill, men troligen ämnar han förmå mig att godvilligt avstå från disponentbefattningen. Han tror, att jag är slut. Vad tror du, doktor, har jag långt kvar? Hur ska jag veta det? brummade den halte. Ni brukar ju bli gamla i er släkt. Tänk på faster Klara, sade farbror Otto. Tänk på biskopen, på onkel Leonard, på faster Leonie. Leonie? upprepade far och vred litet på huvudet. Lever faster Leonie? Farbror Otto berättade, att hon uppehållit sig i staden en längre tid. Till föga glädje för biskopen, som fått sin frid störd av gummans prat. Och han sade: Jag skrev ju till dig, att hon ville tala med dig. Jag tror förresten, att hon reste samma kväll du kom hem. Stackars gumma, hennes reskassa var på upphällningen. Hon drog sig fram med att sälja knäck. Far småskrattade. Efter en stund sade han: Nåja, vi Arnbergar dra oss fram så gott vi kan. Det var förresten ett dåligt omen att hon kom. Det är med oss som med kråkorna: när någon skall dö samlas kära släkten från östan och västan, antagligen för att påskynda proceduren. Minns du inte, att onkel Leonard kom tillbaka till Sverige strax innan far dog? Tillfälligheter, mumlade farbror Otto. Far vände sig till den halte. Doktor, säg mig en sak. Har Arnfelt aldrig talat med dig om mig? Om dig? upprepade den halte och blängde ilsket. Hur fan ska jag kunna minnas det? Jo, förresten! Jag kommer ihåg, att han talade om dig. Men det är länge sedan. Det var förra hösten. Han frågade, hur det egentligen stod till med dig. Kan du minnas på ett ungefär, när det var? I oktober? Den halte nickade: Jag tror väl. Gott, sade far och smålog. Då förstar jag bättre hans generösa anbud. Jag hade några säregna funderingar. Jag trodde, att han erinrade sig ett visst bruk i Värmland, som han på sin tid spelade far ur händerna. Men förklaringen var alltså betydligt nyktrare och mänskligare. Ty jag antar, doktor, att du svarade: Arnberg -bara skräp. Den halte brummade. Farbror Otto sade: Du gör honom kanske orätt Men far svarade lugnt och stillsamt: Orätt? Jag gör honom ingen orätt och han gör mig ingen orätt. Vi äro människor båda och vi försöker dra oss fram så gott vi kan. Som det heter. Men nu, doktor, ska du säga mig på heder och samvete, hur det står till med Johan Arnberg. Vad var det här för slag? Var det början till slutet? Jag stod bakom den haltes breda rygg och kunde icke se hans ansikte. Ej heller var det någon som såg mig. Jag höll andan. Rygell dröjde en stund, frågade i det han spottade ut skäggtussen: Ar det fråga om affärer? Far nickade. Rygell yttrade: Då säger jag dig, att en klok karl bör ställa om sitt hus i tid. Lungsot? frågade far. Han svarade: Jag har inte funnit några tuberkler. Men negativa resultat bevisa plus minus noll. Är min erfarenhet. Och jag har aldrig haft pzxleurit hos en vuxen karl utan att lungsoten var i faggorna. Oftast en phtisis florida. Nej, är det fråga om affärer så säger jag: ställ om ditt hus, Johan Arnberg. Gott, sade far. Jag flyttar till landet. Det ger mig kanske några månaders respit? Förresten kan jag ju sluka några burkar Arnbergs Tuberculin ordinerad av hi own grandfather. Han skrattade, och sade: Nej, gå nu er väg. Jag är trött. Och jag måste tänka efter, hur jag bäst ska kunna vara människa. I morgon. Då människan A. O. kommer. Han vände sig mot väggen och vinkade åt oss, att vi skulle gå. Jag smög mig ut, innan någon hade upptäckt mig. Jag satte mig i brygghuset, hade på en lång stund icke lust att leka. Den kvällen skurade Hedda hela huset. Far var otålig och grälade på henne. Farbror Otto drack. Sent omsider blev det tyst i huset och jag hörde endast farbrors ojämna, snubblande steg på vinden. Han hade fått sin fullmakt och måste löpa av och an i timmar, innan ruset lade sig. Men för att icke störa far höll han till på vind, muttrande förbannelser över dess bjälkar och ojämna plankor. Jag lag i Heddas vindskammare, där jag sista tiden haft min sovplats. Jag kunde inte somna, jag väntade på Hedda. Sent omsider hörde jag henne tassa upp för trappan och jag hörde farbror Otto fråga, var hon varit. Hon svarade: Hos biskopen. Då satte jag mig upp, förtjust över att få göra mig viktig (och jag tyckte särskilt om att vikta mig mot Hedda). Hedda! ropade jag barskt. Vet inte Hedda av, att Hedda inte får gå till morfar? Hon lyste mig med ljuset i ansiktet. Ah, det reducerar vi, sade hon och började klä av sig. Jag kröp snopen under täcket, somnade. Väcktes av vingslag, sprang till fönstret och såg hela bakgården fylld av morfars duvor. Mitt ibland dem stod moster och den skära flickan, min kusin Leonie. Jag var i bara skjortan och drog mig förlägen tillbaka. Men hon hade redan upptäckt mig och ropade: Lilla Jan! Lilla Jan! Se så där ja, tänkte jag, nu ska jag ha henne att dras med. Jag klädde på mig och smög mig ned till far. Han kom just ut ur sitt sovrum, klädd i nattrock, käpp i handen. Han gick mycket långsamt bort till soffan och sjönk ned med ett stönande. Jag lyfte upp hans ben. Åh far, bad jag, får jag vara i ditt rum? Och jag berättade, att min kusin, den skära flickan, befann sig på gården jämte moster med duvorna och hela biskopshuset. Hedda var efter dem i går kväll, sade jag. Far rodnade; han befallde mig att hämta Hedda. Men i detsamma gled dörren upp utan knackning och morfar steg in i salen. Jag hade icke sett honom på ett par månader. Jag sprang emot honom och slog armarna kring hans liv. Vad morfar har blivit liten och mager! ropade jag. Jaha, kära Jan, sade han, snart blir jag så liten, att jag kan krypa genom nyckelhålet. Och det är tur för den, som har svårt att bli insläppt. Han gick bort till far och lade sina händer på hans skuldror. Nå, Johan, hur mår du? Du har sovit illa i natt, hörde jag av Hedda. Du väntar besök. Det gör jag, sade far, och jag förbereder svärfar Men morfar tog en stol, satte sig bredvid honom och lade sin hand på hans knä. Du, Johan - jag brukar ju inte besvära dig i onödan? Men nu måste du göra mig en tjänst. Du måste låta mig vara närvarande, då du gör upp dina affärer med A. O. Arnfelt. Ja, ja! fortsatte han och tystade far med handen, jag vet vad du vill säga. Du vill sköta dina affärer själv. Och du vill framför allt inte ha något med kära släkten att göra. Hellre då med A. O. Arnfelt. Men nu har jag fått för mig, att jag kan vara dig till nytta. Jag känner bankdirektören bättre än du. Och han känner mig. Jag tror till och med att han hyser en viss - vad ska jag säga? - aktning för min ringa person. I alla händelser är det nyttigt att ha vittnen vid ett sådant här tillfälle. Mycket nyttigt Och därför stannar jag, vare sig du tillåter eller ej Jag kan naturligtvis inte köra ut svärfar, började far. Men morfar avbröt honom och sade i det han småskrattade rätt förnöjd: Nej, det kan du verkligen inte. Din kära mor var en riktig världsdam. Åtminstone imponerade hon på mig, stackars landsortskaplan. Och något ska väl ha gått i arv till sonen. Minns du, hur illa hon berördes av de plebejiska Arnbergska familjescenerna? Nu brast också far i skratt. Och de tvistade icke längre utan talade helt lugnt om ditt och datt. Slutligen tog morfar en tidning, far vände sig mot väggen och halvsov. Just som klockan slog två spratt han upp ur sin slummer, reste sig på armbågen och såg sig yrvaken omkring. Han sade: Gå och öppna, Jan. Han är här. Jag hade ingenting hört, men när jag nu tittade ut genom fönstret, såg jag ett ekipage hålla utanför vår port. Jag sprang ut i förstugan och öppnade. Den gamle herrn, som var så lik morfar och ändå inte lik honom, förde just fingret till ringknappen. Han frågade, om det var här doktor Arnberg bodde. Jag öppnade dörren på vid gavel. Han steg in, tog av sig hatt och ytterrock, som jag med skälvande händer hängde upp. Han strök tillbaka sitt hår. Utan att se på mig sade han: Har Mikael varit här i dag? Nej, svarade jag. Han gned sina händer, som voro blå och gamla och skrumpna. Brukar han inte vara här och leka med dig? Nej, svarade jag. Aldrig. Så? sade han och gav mig en klar, skarp blick. Och han tilllade: Vill du tala om för din far, att jag är här. Jag öppnade dörren till salen, såg far resa sig, hastigt. Så snart jag stängt dörren om honom, kom farbror Otto ut i förstugan. Gå ut på gården och lek med din kusin, befallde han. Jag förstod, att han ämnade lyss vid dörren. Men jag visste av erfarenhet att man hörde mycket illa där. Jag sprang ut på gatan, klättrade in genom fars sovrumsfönster, som alltid stod öppet Dörren mellan sovrummet och salen hade jag med flit läm nat på glänt och kunde nu bekvämligen höra vart ord som sades. Nu märkte jag, att Arnfelts röst även den liknade morfars, ja, till den grad att jag först knappt kunde skilja dem åt. Det fanns dock en rätt stor olikhet i tonfallet. Alldeles icke. Det är mig tvärtom kärt att hans högvördighet är närvarande. Och jag förstår mycket väl det intresse, som besjälar hans högvördighet. Mitt ärende är ju förresten alls ingen hemlighet. Jag ville endast meddela herr Arnberg att vi nödgats se oss om efter en ställföreträdare. Er sjukdom har tyvärr dragit ut på tiden och våra anläggningar Ja, ja, avbröt far, jag har ju själv föreslagit herrarna en ställföreträdare Riktigt, svarade Arnfelt och prasslade med ett papper. Ni har föreslagit en svensk-amerikan, en f. d. medarbetare, tror jag. Herr Fält. Vi känner icke mannen. Men naturligtvis skulle vi ha tagit honom på er rekommendation, om det kunnat ske utan att binda oss för någon längre tid. Det är oss nämligen särskilt angeläget att hålla platsen öppen för herr Arnberg Alltför älskvärt, sade far, skrattande. Och det klack till i mig. Den andra återtog efter ett ögonblick: Älskvärt är kanske inte rätta ordet. Vi handla givetvis i vårt eget och bolagets välförstådda intresse. Vi anse det vara av utomordentlig vikt att den geniale uppfinnaren själv får leda arbetet -tills han stupar, avbröt far. Och han tillade: Väl förståendes -i behaglig tid. Har ni inhämtat ny rapport från den geniale uppfinnarens läkare? Ny rapport? upprepade A. O. Ja, ty rapporten av sistförflutna oktober duger inte längre. Den kunde vara bra nog som underlag för ert generösa erbjudande av tantiem under patientens livstid. Men när det nu gäller att ställa mitt levebröd i exspectans, har ni väl som försiktig general infordrat ny rapport? Det blev tyst en stund och jag hörde far slå sig för bröstet. Så sade Arnfelt: Jag är rädd, att jag inte förstår er Åh, hör man på! ropade far. Jag ber tusen gånger om ursäkt ifall jag sluddrar på målet! Svärfar, talar jag otydligt? Morfar sade: Lugna dig, Johan. Du vinner ingenting med att hetsa upp dig. Nej, det säger ni alltid, mumlade far. Låt gå. Jag skall vara lugn. Förlåt, herr greve. Det är med mig som med hönorna; jag föredrar att bli plockad efter döden. Men var så god och fortsätt. A. O. bläddrade i sina papper. Om jag inte misstar mig, återtog han, har ni hänsyftat på vårt avtal rörande patenträtten. Enligt uppgörelse av den tionde augusti i fjol skulle ni erhålla hundra stamaktier i Arnbergs Explosiv å nominellt tusen kronor stycket. Var det inte så? Det var den första uppgörelsen, sade far. Alldeles riktigt. Ni var inte fullt nöjd med den, varför vi gjorde ett tillägg, daterat den adertonde oktober, enligt vilket ni tillförsäkrades ett tantiem. Att döma av era antydningar och er upprörda sinnesstämning tycks ni förmoda, att avtalet av oktober skulle upphäva avtalet av augusti. Det är en missuppfattning. Ni erhåller som sagt hundratusen, nominellt, i stamaktier plus tantiem Aktierna? sade far. Aktierna? Aktierna? För så vitt jag vet äro de redan utskrivna i ert namn. I alla händelser föreligger ett styrelsebeslut Där ser du, Johan, sade morfar. Där ser du! Se så! Lugna dig nu Men far ropade: Var är Jan? Jan! Jag lade handen på låsvredet, dock, innan jag hann vrida om låset, hörde jag far säga: Nej, jag tror er inte. Jag vill se aktierna, innan jag tror er. Johan! Johan! bannade morfar. Men Arnfelt sade: Ni ska få dem i kväll eller i morgon. Det blev tyst. Jag hörde någon slamra med vattenkaraffinen, jag hörde dörren till förstugan öppnas, jag hörde morfar ropa: Hedda! Otto! Halvhögt. Så blev det åter tyst. Äntligen hörde jag fars röst: Direktörn får ursäkta. Jag har varit sjuk och är en smula blödig. Ni får ursäkta. Åh, jag ber, svarade A. O. Och när jag hörde honom säga: Åh, jag ber - förstod jag, att han var en elak människa. Jag sköt sakta upp dörren och smög mig in. Far satt i soffan, morfar stod framför honom och baddade hans panna med en våt näsduk. A. O. stod vid bordet, nedböjd över ett papper, som han tycktes läsa. Vid dörren till förstugan och ännu med handen på låset stod farbror Otto, stirrande surmulet under lugg. Far sade: Otto, allt är bra igen. Jag har missförstått och misskänt greve Arnfelt. Jag ber honom om ursäkt. Åh, jag ber - upprepade A. O. utan att taga ögonen från papperet. Men plötsligt vände han sig till farbror Otto och sade: Herr Arnberg, jag hade ett ärende också till er Till mig, mumlade farbror Otto och rodnade. A. O. slog sig ned vid bordet, han lade det ena benet över det andra och vaggade häftigt med benet. Ja, det är en rätt kuriös historia, sade han. Jag tror, att den ska intressera ers högvördighet. Jag fick för någon månad sedan besök av en älskvärd och rätt originell gammal dame Faster Leonie? avbröt Otto. Biskopen sjönk ned i soffan; han såg ut som om han haft en bitter smak i mun. Jaså, sade han, hon gick verkligen upp till greven? Jag bad henne låta bli Varför det? frågade Arnfelt. Nåja. Som herr greven själv behagade yttra - hon är en smula originell. Hon har levat mycket ensam och fått en massa underliga ideer. Jag fann henne emellertid mycket intressant, återtog A. O. Och min stackars hustru, som ju också är hänvisad till sin ensamhet, var särdeles förtjust i henne. Hon påminde mig om en del halvt förgätna släktlegender Jo, jag vet, avbröt biskopen. Det är hennes käpphäst. Och fleras. Bevars, ur kultur- och personhistorisk synpunkt kan det vara intressant. Men jag har sett exempel på att det också kan vara farligt. Att alltför mycket syssla med de hädangångna. Det är också min åsikt, inföll far. Jag ger svärfar alldeles rätt. Låt de vilande vila. Jag kommer att i mitt testamente undanbedja mig alla sottiser från de efterkommandes sida. Han skrattade. Ansiktet var alldeles kritvitt inom det svarta skägget och håret som svettklibbat låg ned över pannan. A. O. betraktade honom ett ögonblick; vände sig därpå till morfar: Jag vet inte det. Mig förefaller det, som om man gjorde klokt i att fasthålla banden med det förflutna. Den moderna människan är utsatt för alltför många s. k. fria impulser. Hon tror sig röra sig fritt och efter eget gott förstånd. Men banden finnas där lika fullt. Och rätt vad det är, trasslar hon ohjälpligt in sig Men för att nu komma till mitt ärende. Jag förvarar - eller rättare sagt - min hustru förvarar - ty alla släktklenoder stå under hennes vård - förvarar en mycket vacker spegel från slutet av femtonhundratalet. Norditalienskt arbete. Den finns upptagen i ett inventarium över Frönsafors från anno 1668. Nu påstod fröken Arnberg att ett tvillingexemplar skulle finnas i er ägo. Närmare bestämt i löjtnant Arnbergs Ja, sade farbror Otto. Jag ärvde den efter far, som i sin tur fått den efter farfar, doktor Arnberg på -dal, som i sin tur fått den efter konsul Arnberg i Ystad. Hur han fått den, vet jag inte. Men ni skall strax få se den. Han gick ut. A. O. såg på sitt papper. Han sade: Det är i alla fall besynnerligt. Fröken Amberg baserade en hel släkt-teori på de båda speglarna. Hon påstod, att general Arnfelt som dog 1792 skulle ha fördelat dem mellan två sina söner och att den ena av dessa bröder skulle vara släkten Arnbergs stamfar. Na, det är ju möjligt. Dylika familjeband kan man stöta på, där man minst anar det. Men jag skulle i alla fall ha ställt mig rätt skeptisk, om j ag inte här Han slog med handen på papperet. -i ett inventarium just från anno 1792 upptäckt att det då existerade tvenne s. k. venezianska speglar, som tydligen hörde ihop. Nu är min åsikt den, att spegeln n:o 2 - den arnbergska kan vi kalla den - måste vara en imitation - en förfalskning. Det tror jag inte, inföll farbror Otto, som åter kom in i salen. Silverarbetet förstår jag mig inte på men glaset kan knappast vara svenskt. Greven skall strax få se, den måste torkas först. Och vad skulle meningen ha varit med att göra en imitation? Ja, det är just det, återtog Arnfelt. Jag har roat mig med att fundera över den saken. Till inventariet av 1668 finns en bilaga, där spegeln noggrant beskrives och där man till sist av den andäktige berättaren får veta, att spegelns glas har en underbar egenskap. Den som rätt länge betraktar sin bild i glaset, skall få se den utbytas mot en annan. Och denne andre blir förr eller senare åskådarens baneman. En värdefull egenskap i det krigiska sjuttonde seklet. Nå, general Arnfelt var ju gustavian och upplysningsfilosof, det är inte troligt att han fäste stort avseende vid legenden. Men vem säger oss, att det inte på Frönsafors fanns någon vidskeplig person, som hyste illvilliga planer - generalen blev som bekant mördad av sitt husfolk - och som var rädd att bli förrådd av den underbara spegeln? Hypotesen vilar på mycket lös grund, det medges. Men jag skulle i alla händelser bra gärna vilja veta, vilken av de båda speglarna som är den äkta. Jag förstår, sade far och log, greven vill försäkra sig om sin baneman! I vår tid, började A. O., då de flesta människor dö i sina sängar Men farbror Otto avbröt: Förlåt! sade han, greven tar fel. I vår tid dö de flesta människor mördade. Morfar slog ifrån sig: Paradoxer, Otto, paradoxer! Det är mig uppriktigt sagt innerligen emot att höra dylika frivola paradoxer! Men A. O. sade: Om löjtnant Arnberg med mord även menar självmord, så är jag nästan hågad att ge honom rätt. Det är sannolikt rätt få, som icke i högre eller lägre grad vålla sin egen död. Men på det här sättet kommer jag aldrig till mitt ärende. Det är, som rimligt kan vara, av merkantil natur. Kort och gott, vill ni sälja spegeln till mig? Nej, svarade farbror Otto. Och så hårt och häftigt, att vi allesamman sprutto till. Nej, upprepade han, det där är saker, som man inte säljer. Men efter vad jag tycker mig förstå, har ni gjort bror Johan en tjänst. Nå, om ni kan göra oss en tjänst, så kan vi göra er en tjänst Var så god. Tag spegeln. Jag vill inte ha den. Otto! utropade far och hans ansikte lyste av glädje, nej hör du, Otto! Gamla gosse! Morfar gnuggade sina händer. Vi kände oss lätta om hjärtat, vi stackars Arnbergare, och vad mig beträffar sprängvärkte stolt heten i mitt bröst, så att jag höll på att brista i gråt. Ja, var så god, mumlade jag, var så god! Det är verkligen alltför älskvärt. Men jag är rädd, att löjtnanten inte rätt förstår, vilket rent pekuniärt värde Förstår jag visst, avbröt farbror Otto. Faster Leonie påstod, att den var värd tre- eller fyratusen kronor. Vad bryr jag mig om det. Jag ska slå in den. Ni kan ta den med er Stopp litet, sade A. O. och smålog för första gången. Jag ska tala om någonting för er, löjtnant Arnberg. För åtskilliga år sedan - ja, det var samma år jag salde -dal till er brors amerikanske kompanjon, alltså ett tiotal år sedan - lät jag av en tysk konstkännare värdera min spegel. Han uppskattade den till mellan fyrtio och femtio tusen mark. Vi kippade efter andan, vi Arnbergare, vi sågo allesamman ut som mörtar. Och morfars haka skälvde, som om han suttit och tuggat på någonting. Men morbror Ottos rodnad skiftade i blått; han blängde ursinnigt på A. O. Slutligen sade han: Vad pratar ni om pengar? Tror ni, att det här är en affär? Har ni gjort min bror en tjänst eller ej? Nå, tag då spegeln och låt mig vara i fred! Vi andades ut; far reste sig, gick bort till farbror Otto, tog honom i kragen och skakade honom: Hör du, gamla gosse! sade han. Hör du, gamla gosse! Morfar log med hela ansiktet, riste på huvudet så att de vita lockarna ringlade, gnuggade sina händer. Jag hoppade på ett ben. Det föreföll mig oomtvistligt, att vi Arnbergare nu äntligen visat, vilka satans karlar vi voro. I detsamma kom jag att se åt farstudörren, som stod halvöppen. Där stack ur mörkret Heddas langnästa tryne fram. Hon blinkade åt mig och vinkade åt mig. Jag förstod, att hon kom med spegeln och att hon skämdes för att stiga in. Jag sprang ut, tog den ifrån henne, kånkade in med den tunga pjäsen, ställde den mot väggen. A. O. Arnfelt reste sig hastigt. Han gick fram till spegeln, ställde sig mitt framför den. Vi andra slogo krets omkring honom. Han satte på sig ett par guldbågade brillor, med stora, vattenklara glas. Han granskade silverarbetet, böjde sig djupt ned, pustade. Så drog han sig några steg tillbaka, så gick han åter fram. Så krökte han högra handens pekfinger och satte knogen till glaset. Och han stod en lång stund med knogen tryckt mot glaset. Så granskade han åter ramen. Så tog han några steg tillbaka. Och under allt detta stodo vi andlösa men småleende och betraktade honom. Slutligen sade han: Ramen är en utomordentligt skickligt utförd imitation. Imitation? upprepade farbror Otto. Imitation? upprepade far och morfar. Jag bara gapade. Arnfelt sade: Ja, imitation. Ert påstående, att glaset skulle bevisa motsatsen, förstår jag inte. Det är ett mycket vanligt spegelglas. Jag skulle nästan vilja säga tarvligt. Farbror Otto rusade fram till spegeln, han hukade sig ner och stirrade sig själv in i de uppspärrade blodsprängda ögonen. Så stod han både länge och väl. Arnfelt sade: Emellertid är jag fortfarande villig att köpa den. För kuriositetens skull. Som ni kan förstå blir priset Priset? upprepade farbror Otto och såg sig om. Och plötsligt lyfte han sin fot och måttade en spark, som krossade glaset och bräckte ramen. Därpå gick han utån att säga ett ord sin väg. A. O. stoppade in sina glasögon. Jag beklagar, sade han, om jag ofrivilligt vållat herrarna en desillusion och ett obehag. Det var inte min mening. Förresten har jag uppehållit er alltför länge med mitt något puerila ärende. Det egentliga och väsentliga fick vi ju sagt? Eller hur, herr Arnberg? Nej, det var sant. Jag tror inte jag nämnde, vem vi utsett till er efterträdare. Er tillfälliga efterträdare, menar jag, er vikarie. Nej, sade far förstrött. Han hade sjunkit ned i soffan, alldeles utmattad. A. O. gick fram till honom. Vi ha utgått ifrån, att han bör ha tre egenskaper. Det bör vara en driftig karl, han bör kunna ägna hela eller större delen av sin tid åt vår anläggning och han bör vara i sådana omständigheter, att vi inte behöva binda oss vid honom för en längre tid. Detta senare med hänsyn till ert bästa. Nå, nu finns det på platsen en duktig och kunnig man, som är villig att ad interim upptaga ert arbete. Ni förstår redan vem jag menar - Grundberg på -dal. J. W. Grundberg? upprepade far långsamt. Jag hoppas ni är nöjd med vårt val, sade A. O., klappade honom lätt på skuldran. Laga nu, att ni snart kan avlösa honom. Han vände sig till morfar och tog båda hans händer. Det var vackert att se de båda silverhåriga gubbarna, lika varann som två tvillingar. A. O. sade: Det var mig särdeles kärt, att ers högvördighet ville vara tillstädes. Man undviker lättast missförstånd i närvaro av en tredje person, som är på en gång opartisk och välvilligt intresserad. Och få vi sätta tro till fröken Leonie Arnbergs teorier, så blev ju det här på sätt och vis ett släktmöte. Jag hoppas i alla händelser, att ers högvördighet blivit övertygad om min goda vilja? Morfar bugade tyst. A. O. försvann i tamburen. Snart rullade hans ekipage bort lika ljudlöst som det kommit. För mig blev detta en förskräcklig dag, ohygglig ännu att minnas. Mitt samvete fick sin första tunga börda; en börda, som jag var för feg att avvältra. För första gången gjorde jag en människa orätt, en skamlig orätt Så här gick det till: Vi sutto vid middagsbordet, far, farbror Otto och jag. Hedda sysslade i köket. Plötsligt sträcker farbror Otto ut sin hand - pekar på far och säger: Det är Hedda! Vad menar du? säger far. Vad är det med Hedda? Och farbror Otto, stirrande som en ursinnig: Det är Hedda som har gjort det. Minns du inte att hon ville sälja mina möbler? Minns du inte, att hon ville sälja spegeln? Hon fick inte. Nu har hon haft utgifter, stora utgifter för din sjukdoms skull. Hon vågade inte sälja spegeln. Men hon förstod, att glaset var det dyrbara. Det förstod hon. Hon tog ut glaset. Ännu när faster Leonie var här, fanns det gamla glaset. Det djupa, äkta. Var skulle det ha tagit vägen? Hon tog ut det. Hon trodde, att det inte skulle upptäckas. Plötsligt vänder han sin stirrande blick och sitt hotfulla pekfinger mot mig, som sitter där och våndas. Se på pojken! säger han. Se på Jan! Han vet någonting. Och nu vänder också far sina brinnande blickar mot mig. Jan - vet du någonting? Nej - mumlar jag Farbror Otto säger: Du har sett henne bära bort spegeln. Se hur han rodnar! Hon har förbjudit honom att säga något. Far tar mig hårt i skuldran. Jan! säger han, har du sett någonting? Jag stammar: Far - jag vet inte Och brister i gråt. Far är likblek. Blicken har slocknat. Otto! säger han, reser sig, går. Farbror Otto följer honom ut i köket. Men jag vågar ingenting höra. Jag springer ut på gatan, springer barhuvad runt hela kvarteret och rusar in genom biskopsgårdens port. I den stora gamla halvmörka, tysta förstugan dröjer jag en stund, hämtar andan. Så smyger jag mig försiktigt genom mörka gången till morfars rum. Morfar sitter vid skrivbordet, tillbakalutad i stolen, händerna på bordet. Jag tar en stol och går på tå fram till bordet. Morfar rycker inte till, han vrider långsamt på huvudet och betraktar mig med en varm, mjuk blick. Sakta tänds ett litet leende. Är det du, Jan, säger han. Jag tänkte just på dig. Får jag sitta här? frågar jag och ställer stolen bredvid hans. Ja, visst får du sitta här. Jag lägger min högra hand på bordet bredvid hans vänstra och efter en stund säger jag: Får jag hålla morfar i hand? Det får du, Jan. Jag tvekar och tvekar. Slutligen frågar jag: Vad tänkte morfar om mig? Hans hand sluter sig mjukt och med en liten skälvning kring min. Åh, Jan, svarar han dröjande på orden, jag vet inte rätt. Jag vet inte rätt, om det var på dig jag tänkte. Kanske tänkte jag på din mor. Och så kom du, Jan. Nu kan jag tänka mig, att jag håller din mor i hand. Och du kan tänka dig, att det är mor, som håller dig i hand. Så leka vi, Jan, en stund. Både du och morfar. Vi sitta en stund, en lång stund tysta. Jag ser inte på morfar, och kanske ser inte heller han på mig. Vi leka ju båda, att vi hålla min mor i hand. Men efter den tysta stunden blir det stort ståhej. Den skära flickan, min kusin Leonie, kommer inrusande, tar mig i famn och svänger runt med mig. Hon kittlar mig, tills jag krälar som en mask på golvet. Sedan följer jag henne ut i salen, där mostrarna sitta kring kaffebrickan. Och de proppa mig full med kakor, ty jag är ju numera en sällsynt gäst i biskopsgården. Hela kvällen leka vi kring springbrunnen. Det är en majkväll. Morfar kommer ut med skruvnyckeln i hand och låter brunnen spela för första gången. Moster med duvorna är omsvärmad av sina bullersamma vänner. Vattnet plaskar, bassängen fylles, speglar de blänkande vita majmolnen. Men det blir sent, det blir mörkt, jag måste gå hem. Hälsa far, säger morfar, han kunde väl själv komma hit någon gång. Moster med håret böjer sig ned och viskar i mitt öra: Hälsa far, att om han inte kommer godvilligt, så skall jag komma och hämta honom. Och hon rodnar och jag hör hennes hjärta slå. Hälsa Hedda, säger moster med duvorna. Ja, för all del, säger morfar, hälsa Hedda. Jag går den gamla vanliga vägen genom poppelallen, genom plommonsnåret, över staketet. Vår lilla bakgård ligger tyst, vårt hus är tyst. Ur köksfönstret går ett svagt ljus. Hedda sitter på köksbordet under taklampan, stoppar mina strumpor. Hon är gul i ansiktet med röda fläckar över kindkotorna. Far har gått och lagt sig, farbror Otto har gått ut. Jag står en stund vid bordet, vankar sedan langsamt bort mot vindstrappan. Jan! säger Hedda. Jag tvärstannar. Och nu är det mitt hjärta som dunkar och sväller, tills det kan kväva mig. Jan! Vet Jan någonting om spegeln. Nej, säger jag, jag vet ingenting. Ja, jag förstår det inte, mumlar Hedda, jag förstår det inte. Annat än att löjtnanten misstagit sig. Och det vet jag då, att jag har aldrig rört den. Jag står och väger och väger, än på ena benet, än på det andra. Slutligen säger jag, ödmjukt och skyggt: Är Hedda ledsen? Det kan Jan tänka sig, svarar hon. Att bli beskylld så gott som för stöld. Om inte löjtnanten tror mig, så undrar jag inte på det. Han känner mig inte. Men nog kunde Arnberg tro mig. Och hur ska jag kunna stanna hos honom, om han inte tror mig? fortfar hon. Och hur ska jag kunna gå ifrån honom? Sådan som han är! Hon säger: Inte vet jag, att jag haft annan lön eller tack för vad jag slitit än den, att han har trott mig. Och den har jag varit nöjd med. Slutligen säger hon, i det hon lyfter huvudet och sluter ena ögat för att bättre trä garnet på nålen: Men det blir väl att reducera det med. Jag går upp och lägger mig, kryper djupt ned under täcket. Min eländiga feghet kväljer mig, men jag är fast besluten att icke lätta mitt betyngda samvete. Och jag stod fast vid mitt beslut, trots allt som följde. Far gjorde henne icke vidare några förebråelser, men farbror Otto förföljde den stackars Hedda. Han kunde aldrig glömma, hur gement hon -som han förmodade - kommit hans stolta, arnbergska gest på skam. Det var icke pengarna, som grämde honom; silverramen kastade han i en vindsskrubb, ville varken se eller sälja den. Den bittra harmen kom därav, att hans ädelmod förringats till löjlighet. Det förlät han henne aldrig och han lämnade aldrig far i fred. Att du inte kör bort henne! Att du vill ha en ohederlig person i ditt hus! Far svarade: Otto - om hon har gjort det - och det är ju möjligt - så är det inte hon, som är ohederlig. Det är min fattigdom, som är ohederlig, det är min sjukdom, som är ohederlig, det är jag, som är ohederlig! Men han tog icke skäl och han lämnade icke far i fred. Hans gnat fick följder. Den ena var, att vi redan i juli lämnade farbror Ottos hem och flyttade med vårt pick och pack till den lilla stugan på höjden mellan -dal och fabriken. Den andra var, att far gifte sig med Hedda. En dag - och det var just morfars födelsedag - sade far till mig: Jan, du kan gå in till morfar och berätta, att far och Hedda tagit ut lysning. Vi ska gifta oss. Jag rusade åstad. Det var tämligen sent: gästerna hade gått. Morfar satt på rundbänken under kastanjen; bredvid honom de båda döttrarna. Min morbror, läkaren, var inte där, men juristen stod vid springbrunnen, höll handen om nyckeln och lät strålen långsamt sjunka och försvinna. Jag sprang fram till morfar, and lös. Morfar! flämtade jag Han tog mig med bada händer kring livet. Nå, Jan, sade han och smålog. Hur är det nu fatt? Morfar! Jag skulle hälsa från far och säga, att han ska gifta sig med Hedda. Morfar släppte mig. Juristen kom långsamt fram till oss, dinglande med skruvnyckeln mellan fingerspetsarna. Såå? sade han. Vår kära Johan hade således inte glömt din födelsedag, far. Han hade en liten överraskning i beredskap. Jag sag från den ena till den andra, häpen. Moster med duvorna, den bleka, blida, hade blivit blodröd och hennes ögonbryn sköto ihop på ett besynnerligt sätt, det ena lite under det andra. Som en åskvigg. Moster med håret, den rödkindade, livliga, var blek. Hon reste sig sakta och gick långsamt bort emot brunnen. Moster med duvorna sade - och jag kände inte igen hennes röst: Nåja. An sedan? Nu äro vi en mindre i släkten. En mindre att oroa sig för. Desto bättre. Och även hon reste sig och gick. Men morfar tog mig åter kring livet. Jan, sade han, du skall hälsa far, att jag önskar honom lycka. Och du skall hälsa den goda Hedda, att jag önskar henne lycka. Kommer du nu ihåg det, Jan? Ja, svarade jag. Han såg på mig. Och han sade: Jan. Nu ses vi kanske inte på länge. Men vet du vad, Jan! Ibland ska vi leka, att vi hålla varandra i hand. Ja, svarade jag. Han drog mig intill sig och kysste mig på pannan. Det var, tror jag, första gången morfar kysste mig. Och det var sista gången jag såg honom. 6 Hitrotorp Hitrotorp hette vart nya hem. En gång i tiden hade det varit skogsvaktareboställe under Frönsafors. Byggningen var låg och lång, röd med himmelsblå knutar. Västra gaveln lutade starkt framåt; där fanns en bred, svart dörr, som ledde till en redskapsbod, tom. Dörren till manstugan var himmelsblå som knutarna; tröskeln var ofantligt hög och urgröpen, ett riktigt giller. Över dörren sutto ett par gulvita älghorn, det ena med sex, det andra med sju spetsar. Rester av fjäderskrudar voro fastspikade på väggarna huset runt. Storstugan hade fyra fönster, två åt norr, två åt söder. Golvet var nytt, vitt, färskt, doftande starkt av kåda, men taket var gammalt, nedrökt, överdraget med tjocka lager av spindelvävar; likaså väggarna. På tapeten såg man allehanda märkliga byggnader såsom slotten i Stockholm, Örebro, Vadstena, Kalmar, Uppsala, Berlin, Nürnberg, Versailles, Madrid, vidare Riddarholmskyrkan, S. Peter, Kölnerdomen, Reimskatedralen, vidare Colosseo, Theseion, pyramider, indiska tempel. Här, Jan, sade far, ska vi läsa geografi. Här ligger hela världen framför oss. Längs med storstugan ligger en smal kammare, delad i två hälfter av bakugnens mur; den södra hälften fick jag, Hedda fick den norra och dessutom köket, nästan lika stort som storstugan. Storstugan fick far. Vi kommo en augustidag, Hedda och jag Hedda hade ännu brudstassen på, den svarta sidenklänningen och morfars guldbrosch under hakan. Vi åkte i en höskrinda, fylld med våra möbler; efter oss kom ännu en höskrinda full med möbler. Senare på dagen kom far. Då voro alla möbler inflyttade och Hedda hade skurat alla golv, väggar och tak. Far hade varit vid fabriken; han kom åkande i en vacker droska, kusken hade livre med silverränder och i knapparna funnos bokstäverna J. W. G. Far gav honom en tvåkrona. Hur mycket var det Arnberg gav honom? frågade Hedda, stack ut huvudet just som droskan rullade iväg. Sidenet hade krupit i kistan, ett rött livstycke lyste argt över en grå kjortel. Hon var mycket ful. Far satte sig på bänken vid dörren. Den var grå av mossa och nästan fallfärdig. Hedda sade: Arnberg skulle akta de vackra kläderna sina. Far rodnade, drog i rockskörten, men blev sittande orörlig, böjd, insjunken. Han var trött. Men rätt vad det var lyfte han huvudet, log så att tänderna syntes och begynte halvsjunga: Trollet sitter vid sin vägg - kammar ut sitt silverskägg - sjunger vid den röda häll - litet kid, kom hit i kväll - dig så vill jag lova - under gullås sova Vad är det far sjunger? frågade jag. Han svarade: Jag vet inte så noga. Det är kanske en barnvisa. Den rann för mig. Han tog mig i armen. Ställ dig här, Jan. Se nu rakt fram över småskogen. Där står en frötall. Ser du den? Se nu till vänster, två handsbredder till vänster. I lövdungen. Ser du något? Jag ser ett svart tak, svarade jag. Han sade: Där är jag född. Under det taket är jag född. Det är -dal. I höst, när löven fallit, kommer du att kunna se hela huset. Det är ett vitt tvåvåningshus. Jag tror till och med, att du skall kunna se stora trappan. Hela lövskogen, Jan, ända därifrån - ända dit -det är parken. Det är parken, Jan. Du skulle se gångarna! Du skulle se stora gången ned till lusthuset! Där finns en springbrunn. Åh, den är mycket vackrare än morfars. Där finns en ask, som man ska vara sex man för att famna. Tänk dig sex! Den är ihålig nedtill, men eljes frisk. Jag kan se kronan; jo, jag vet precis, var jag har den. Och dammen, Jan - det vore någonting för dig. Där finns en liten holme med ett ankhus. Jag hade en liten julle Han tystnade, andfådd. Jag frågade: Får vi inte gå dit och titta? Hans arm, som låg på min skuldra, slaknade och blev tung. Handen föll slappt ned, trött av att peka. Åhjo, Jan, sade han dröjande. Visst får vi väl gå dit och titta En dag. Då det blir vackert väder. Men dagarna gingo, veckor och månader. Far läste med mig. Jag hade avgångsbetyg från första klassen och det var fars mening att på en vinter läsa mig upp i fjärde. Vi hade mycket brått. Du förstår, Jan, sade far, att vi måste arbeta. Vi måste hinna någonstans. En vacker dag har jag inte tid med dig längre. Då står du där. Jag vet inte, om jag var särskilt trög eller om far var alltför otålig. Han blev ofta häftig, kastade sig bakut i stolen, så att ryggstödet knakade. Mig slog han aldrig, men han slog sig själv, han dunkade sig med knytnävarna för bröstet. Det gav ett hemskt, dovt ljud, som plågade mig förskräckligt. Till sist bad jag honom låta bli. Jag sade: Det vore bättre, om far sloge mig. Han rodnade och klippte med ögonen. Åh, det är bara en ovana, mumlade han. Jag ska försöka att låta bli. Ibland sprang han upp, sprang ut, ställde sig på gårdsplanen med utbredda armar, som om han hade velat taga någon i famn. Och han andades med vidöppen mun. Det skrämde mig, jag stod i fönstret och såg på och för varje skälvning i hans kropp ryckte det till i min. Jag var rädd, att han skulle falla. Men efter en stund vände han tillbaka, lugn och glad, log, klippte skälmskt med ögonen. Så där ja, Jan! Nu går vi vidare. Geografi var vårt älsklingsämne, åtminstone mitt När vi kommit till någon märklig ort, gällde det att återfinna den på tapeten. Far sökte i de övre raderna, jag i de nedre. Här! skrek jag. Nej, här! skrek far. Och vi rumsterade om, spetade utmed väggarna, tvistade, skrattade. Eller också sade far: Nå, skeppar Jan, om du nu skulle frakta mig till Hamburg, vart skulle du då ställa kursen? Tänk dig, att vi stiga ombord på Claire Aurore i Göteborg Det var roligt; resten gick trögt. Även Hitrotorp hade sitt världshav, väldigare, hemlighetsfullare, rikare än springbrunnen i morfars trädgård. Stugan låg på en sluttning, där storsten vid storsten kullrade sig under ett slitet, gulbrunt, knastrande täcke av mossa. Fattigt med gräs, än mindre blommor, inga trän, undantagandes två väldiga enar. Nedanför sluttningen låg, inramad av den begynnande småskogen, en förvildad äng. Där blommade alla ängsblommor, där låg i en hopfallen hög en gammal lada, där fanns en brunn med grönt vatten, ett tillhåll för paddor. Men ännu längre bort, på andra sidan det murkna gärdslet, fanns ett spränghål, vattenfyllt, mörkt, hemlighetsfullt. Stenen var svart och rik på glimmer. Jag trodde det var silver. Jag trodde, att vattnet var så djupt som svart. Jag trodde det var bottenlöst. Där seglade Claire Aurore lastad med silver. Hennes namn, skrivet med guldbokstäver, speglade sig i det blanka vattnet. Det var ett hotfullt vatten, sa olika morfars beskedliga, vänliga bassäng. Jag var rädd. Jag smög mig dit och smög mig dän. Jag var rädd, att far eller Hedda skulle varsna faran och hålla mig därifrån. Och lika mycket fruktade jag, att jag skulle i ensamhet förgås på det mörka vattnet. En morgon var vattenspegeln grumlig, grynig. Det var is. Briggen måste bryta sig fram. Nästa morgon låg Claire Aurore fastfrusen; jag måste bryta loss henne. Lade in henne i redskapsboden bakom den svarta dörren att sova vintersömnen. Löven i -dals park begynte glesna. Jag såg de vita murarna, de långa fönsterraderna. Slutligen kunde jag se trappan med järnurnorna och taket på lusthuset i parken. Jag frågade, om vi inte skulle gå dit. Åh, nu kan du ju se det ändå, svarade far. Kanske i vår. Där är så vackert om vårarna. Där finns ett stort växthus. Vi ska gå dit en gång och köpa blommor. I vår. Kvällarna blevo långa. Far låg på soffan. Det började snöa. Först några flingor, som sockrade den gula mossan och försvunno. Jag klättrade upp på vinden och letade efter min kälke, en vacker, lång, stoppad, rödblommig backkälke, som jag fått av morfar. Den fanns inte på vinden, den fanns inte i redskapsboden. Jag blev ursinnig, jag skrek: Hedda har stulit min kälke. Jaså, sade Hedda. Ska jag få skuld för det också? Nej, det tror jag, att vi reducerar. Jag sprang in till far: Far, nu har Hedda stulit min kälke också. Också? sade far och satte sig upp. Han såg på mig. Jag rodnade, stod än på det ena benet, än på det andra. Slutligen sade jag: Varför ser far på mig? Han vinkade åt mig, att jag skulle komma. Han tog mitt huvud mellan sina händer och såg mig in i ögonen. Nå, Jan, sade han, ska du nu tala om, hur det förhöll sig med farbror Ottos spegel? Jag bekände alltsammans. Vad tänker du nu göra? frågade far. Jag funderade, vred och vände på mig. Jag förstod mycket väl, vad han ville. Men jag hade inte lust att ödmjuka mig inför Hedda, allra helst som jag misstänkte henne för att ha sålt min kälke. Jag tänkte: Kälken får vara, men jag ber inte om förlåtelse. Nånå, Jan, jag tänker inte tvinga dig, sade far, som om han gissat mina tankar. Och han strök mig över håret och sade: Det kommer kanske. Från den stunden lade jag märke att far allt som oftast följde mig med blicken. En klar, uppmärksam, iakttagande blick, som gjorde mig mycket förlägen. Ibland kunde den få mig att snubbla eller att stöta omkull någonting. Kanske hade han alltid betraktat mig på samma granskande, uppmärksamma sätt; kanske var det mitt sjuka samvete, som gjorde mig förlägen. I alla händelser kunde det icke förmå mig att be Hedda om förlåtelse. En gång i veckan kom ekipaget med den silversmidda kusken och hämtade far till fabriken. Kusken var en liten karl med rödbrusigt, skäggigt ansikte och små, besynnerliga ögon. Han vindade och det var rätt löjligt att se honom och Hedda betrakta varandra, den ena i kors, den andra vindande. Kusken hette Josef, och vi blevo goda vänner. Han bad för mig, att jag skulle få åka med till fabriksgrindarna. Far ville inte. Men Josef sade: Vad gör det patron Grundberg, att lille herrn får åka med? Vore det rättvisa, så skulle väl Arnberg åka och Grundberg gå. Far och kusken hade varit lekkamrater; far gav honom alltid stora drickspengar. Det förtröt Iledda. Hon sade: Den där Josef är en räv. Här i köket talar han illa om Grundberg, och jag tänker han talar illa om Arnberg i köket på -dal. Ibland, när far hade stigit ur droskan och stod och trevade i sin magra portmonnä, kom hon utfarande och började borsta dammet av honom, allt under det att hon mer än halvhögt viskade: Det reducerar vi, Arnberg! För den här gången Far blev ond, men kunde inte låta bli att skratta. Josef latsades om ingenting. Men då varken far eller Hedda utan endast jag såg honom, gjorde han de befängdaste miner. Det är en riktig satans traskäring, sade han till mig. Jag begriper inte, att disponenten kan villa ha en sån satkäring hos sig. Inte hör den till bättre folk Jag skämdes att giva honom rätt, men i mitt innersta gjorde jag det. Allting hade blivit fattigare och eländigare och ledsamt, sedan Hedda kom i huset. Allt det vackra från biskopsgården och från mors tid var borta. Om inte far hade varit, om han inte alltjämt klätt sig fint, och om inte -dalska ekipaget en gång i veckan hämtat honom till fabriken, så kunde man gott ha tagit oss för vanligt torparfolk. Droskan byttes mot släde. Drivorna vältrade i vågor upp över sluttningen, bestänkte stugans mörkröda väggar med vitt skum. Det blev tyst, långa, tysta, klara månskenskvällar. Bjällran hördes redan tio minuter, innan far kom från fabriken. Klangen växte, växte, växte. Jag blev ängslig ibland, då jag hörde den svag, svag men stadigt växande. Far for allt oftare till fabriken. Där var någonting i olag; jag vet icke vad. Driften skulle sättas i gång på nyåret, men det var någonting, som fattades. Far satt uppe halva nätterna, skrev, räknade. Nu förstör du dig igen, sade Hedda, gläntade på dörren till storstugan. Men far skrek: För Guds skull, låt mig vara ifred! Tror du jag har tid att sova? Min läsning försummades; jag hade många fridagar. Jag kravlade genom drivor, som stego mig över axlarna. I storskogen norr ut var det lättare att komma fram. Jag hade ett ärende dit. Vid vägen stod ett järnkors, och Josef hade sagt mig, att om man toge av vid korset och ginge ett par hundra steg in i skogen, skulle man komma till en öppen plats. Där hade för många Herrans år sedan en fet bruksförvaltare och dess magre körsven blivit spis åt vargarna. Men det troddes, att bruksförvaltaren före katastrofen gömt sin väl späckade plånbok i något ihåligt träd. Josef hade på sin tid sökt efter plånboken, och alla pojkar han känt, far inbegripen, hade sökt efter den. Dock utan resultat. Nu skulle jag också söka. Jag gjorde flera vandringar till korset, fann också den öppna platsen, där bruksherrn dukat under för vargarna. Men plånboken fann jag inte. En gång, då jag var på hemväg, hörde jag -dalbjällran ringa i skogen. Jag pulsade så hastigt jag förmådde och hann också fram till korset och vägen, innan släden passerat. I släden satt en herre, som jag inte kände, en fet, blåblek, slätrakad herre. Josef stod bakpå. Jag tänkte, att jag kunde få stå på ena meden, som jag brukade. Jag log mot vännen Josef och gjorde mig beredd att hoppa på. Plötsligt märkte jag, att Josef var förändrad. Han log inte alls; hans ansikte var orörligt som ett vaxansikte med konstgjorda skäggtussar. Jag drog mig hastigt tillbaka bakom korset; jag kände mig djupt förödmjukad. Trots den vita ödsligheten, som borde ha gjort en loppa synbar, tycktes varken den feta herrn eller min egen vän Josef ana min tillvaro. Jag fick ett förskräckligt intryck av min ringhet. Sedermera sökte Josef förklara sitt ovänliga beteende. Han sade mig, att en kusk, som skjutsar för sin husbonde, inte får hälsa. Han är ett kreatur utan vänner och bekanta. Lilla Jan kan väl tänka, sade han och gned mig med sin besynnerliga, vindande blick, att jag hellre skulle köra för Jan och hans pappa än för den här amerikanske skojaren. Men den som är stadd till kusk, skall icke göra sig till rättare, plär man säga. Utan det blir Jan, som får förtjäna pengar och köpa tillbaka -dal. Jag funderade mycket över det där. Jag berättade, att jag förgäves sökt efter den feta bruksherrns plånbok. Han flinade och sade: Ja, se det är som att leta efter ostmask i månen. Men det finns väl flera plånböcker i världen. Emellertid fattade jag agg till Josefs husbonde. Dels hade han förolämpat mig, dels anade jag, att han var fars fiende. (Det är också möjligt, att far lät undfalla sig några yttranden om Grundberg, som jag oklart uppfattade. I själva verket hade J. W. Grundberg vid den tiden satt i gång sin sista nedriga attack mot far. Han påstod, att fars patent icke som bas för en rationell tillverkning i stor skala. Han påstod, att han själv gjort väsentliga förbättringar, att han redan sökt patent, att bolaget borde rekonstrueras o.s.v.) Jag föreställde mig, att jag gärna skulle vilja göra Grundberg något ont; kanske rent av döda honom. Jag tänkte att jag gärna skulle ha velat trycka honom till jorden och hålla honom tills han blivit alldeles stilla och död. Dessa tankar förknippade sig med andra. Jag kom ihåg "Ängelns" försvar, då jag förebrådde honom, att han dödade katter. Det är väl bättre, att jag får femtio öre, än att en sån där går omkring och jamar. Jag grubblade utan att draga några slutsatser. Som jag nämnt, hade jag vid den tiden många fridagar. "Svarta havet" låg fruset under famnstjock snö. Claire Aurore sov vintersömn bakom den svarta dörren. Mina tankar måste ha någonting att syssla med. Det var en lek. Jag förstod i alla händelser, att jag sysslade med någonting förbjudet. Jag minns ännu, hur rädd jag blev, då far plötsligt en kväll frågade: Jan - vad tänker du på? Jag satt och slevade i mig vällingen; jag hade släppt sleven och satt och fånstirrade på den lilla skvätten blå skummjölk. Jag kan verkligen ej minnas, vad jag tänkte på. Men troligen var det det där. Blodet forsade åt huvudet, jag kippade efter andan. Åh, sade jag och flämtade till. Jag tänker på morfar. Far log och nickade. Jag ljög. Jag förstod alltså mycket väl, att min tankelek var någonting orätt, åtminstone opassande. Jag behöll den för mig själv, för min ensamhet i skog och drivor. Endast med Josef utbytte jag ett och annat förtroende. Han var en mångkunnig man, det begrep jag, en slug man. Jag tyckte inte om honom, men jag tyckte om att tala med honom. Josef, sade jag, om man slår ihjäl en människa, får man då hans pengar? Hans besynnerliga ögon snurrade runt, så att jag blev yr och måste vända mig bort. Nej, hör man på lilla herrn! flinade han. Jo, det tror Jan! Nej, så lättvindigt är det inte ställt. Slår man ihjäl en karl, så blir det halshuggning eller till minstingen livstids fästning. Fast nog finns det dem, som begår sig. Han började berätta tjuvhistorier. Han berättade om LasseMaja, som på "gamla doktorns" (J. L. Arnbergs) tid gjort inbrott på -dal och i en hel vecka hållit sig dold i den ihåliga asken. En mängd andra historier har jag glömt. Han berättade också, hur A. O. Arnfelt lurat min farfar. Men det gick alldeles över min fattningsförmåga. Jag ville höra, hur man kan döda en man, som åker stolt och föraktfull i sin släde. Samt vidare hur man tar hans pengar och själv åker stolt och föraktfull i hans släde. Josefs tjuvhistorier roade mig icke. Snön stängde in oss. Det yrade två dygn i sträck. I storstugan var det så skumt, att far måste ha lampan brinnande hela dagen. Han satt vid sitt skrivbord och arbetade. Jag läste läxor. Det var tyska grammatiken. Jag lade hand över sidan, blundade för säkerhets skull och rabblade tyst. Plötsligt såg jag upp och mötte fars blick. Jag blev ond. Jag kastade boken ifrån mig och muttrade förbittrad: Varför skall far jämt se på mig? Han skrattade. Tål du inte att se på? frågade han och vinkade mig till sig. Han sade: Vet du varför jag ser på dig? Jag sitter och undrar, om jag inte bort lämna dig kvar hos morfar. Du är alldeles för ensam; och jag - ja, jag är visst inte tillräckligt ensam ännu. Allvarsamt talat, skulle du inte vilja jula hos morfar? Jag blev mycket glad men hade en obestämd känsla av, att jag borde behärska min glädje. Jo, svarade jag, om far följer med. Han grep mig lekfullt i nacken. Jaså, sade han, herrn ställer sina villkor. Nå, vi få se. Han återgick till arbetet, men efter en stund såg han upp och sade: Du vill således inte fara utan mig? Nej, svarade jag och blev blossande röd. I själva verket längtade jag förskräckligt efter biskopsgården. Hitrotorp föreföll mig outhärdligt nu då drivorna stängde oss innre i de skumma, kvava rummen. Jag avskydde den ingrodda fattiglukten, det svartgrå taket, de klumpiga, lömska trösklarna, smutsen i de breda golvspringorna, som inte ens Heddas borste fick bukt med. Och jag avskydde Hedda. Jag inbillade mig, att det varit hon som lockat oss bort från biskopsgården. Hon hade lurat oss hit och höll os, fångna. Emellertid levde jag i veckor på hoppet att få jula hos morfar. Biskopsgården tycktes mig ett paradis. Jag längtade efter den behagliga doften, som brukade möta mig redan i förstugan. Jag längtade efter mors svala, tysta rum, efter fönstret, efter trädgården, efter morfars mörka gång, efter allt. Jag längtade till och med efter min smeksamma skära kusin. Ibland drömde jag, att det var jul och att jag låg i mors rum. Jag vaknade, men ville icke vakna, kröp under täcket och grät. En morgon - och det var åtta dagar före julafton - stod far vid min säng, då jag vaknade. Han såg mycket hemlighetsfull ut och myste. Jan, sade han och lade fingret på näsan, vet du, vem som kommer hit idag? Morfar! skrek jag. Morfar kommer hit och hämtar mig. Jag flög upp ur sängen, kastade mig om halsen på far. Men han sade: Nej, Jan. Det var ledsamt, att jag skulle lura dig. Det är inte morfar Jag försökte upptäcka, om han skämtade. Han såg snopen ut: Det är din syster, som kommer, sade han. Anna. Hon ska stanna hos oss över jul. Jag mindes henne knappt; jag hade inte sett henne på två år. Hon hade gått igenom ett seminarium; den hösten hade hon blivit lärarinna. Ack, vad det lät tråkigt! Blev du ledsen? frågade far. Jag vred mig undan, gick bort till kommoden, doppade ansiktet i tvättfatet. Jag var ond och ledsen. Anna skulle komma vid middagstiden; Josef hade lovat att hämta henne från stationen. Men redan strax efter frukosten hörde vi hans bjällra. Han körde upp med sådan fart, att meden skar mot trappstenen. Han knackade med piskan på fönsterrutan och ropade: I Herr Arnberg! Ska genast komma till -dal. Det är telefon. Far rusade ut; Hedda måste springa efter honom med rock och mössa. Det bar åstad Han återvände till fots. Jag stod i fönstret och såg, när han kom ut ur småskogen. Han gick mycket långsamt. Vad är det nu då? mumlade Hedda, som stod bredvid mig. Hon gick ut på trappan, höll handen över ögonen. Så ropade hon: Vad är det, Arnberg? Vad är det? Far stannade; han tog av sig mössan och torkade svetten ur pannan. Så nickade han åt oss och fortsatte långsamt sin väg. Hedda gick honom till mötes. Hon stannade i backsluttningen och slog samman sina händer. Far kom upp till henne, hon tog honom under armen och ledde honom uppför backen. Jag vågade ingenting fråga. I mörkningen kom syster Anna. Hon var svartklädd och hade en liten krusflorsbit i hatten. Hon grät häftigt, då hon hälsade på far. Lugna dig, mumlade han och rynkade pannan. Hon tog mig i famn. Känner du igen mig, Jan? frågade hon. Jag svarade nej och drog mig undan. Jag tyckte inte om hennes uppsvällda, blöta ansikte. Det blir just en trevlig jul, tänkte jag, att ha henne här. När vi sutto vid kvällsbordet, lade far plötsligt ifrån sig skeden. Han stödde armbågen mot bordet, hakan i handen och hans blick sökte min. Jag böjde mig över tallriken. Jag visste, att far läste mina tankar, när han betraktade mig med den där blicken. Slutligen kände jag mig så besvärad, att jag gled ned från stolen och ställde mig på sidan om far. Han drog mig till sig. Jan, sade han, varför trodde du, att morfar skulle komma? Hade du drömt om honom i natt? Det mindes jag inte. Far tog min hand i sin, smekte den och sade: Kära Jan, morfar dog i natt klockan två. Och han rynkade pannan och tillade: Han var gammal, Jan. Över sjuttiosex år. Ja, det är klart, att du skall vara ledsen. Men det tjänar inte mycket till. Han reste sig och gick ut. Anna snyftade överljutt. Julaftonen var far hela dagen i fabriken. Hedda stökade som vanligt. Anna och jag sutto i hörnet vid bakugnsmuren, som var varm. Anna berättade om morfars begravning. Jag hade läst samma tidningar som hon och visste således lika mycket som hon om biskopens jordafärd. Men när hon berättade, blev alltsamman hundra gånger mera pompöst och storartat. Hon beskrev prästerna, officianterna, prestaverna, hur de voro klädda, hur de bugade sig. Jag lyssnade begärligt. Hon berättade om det långa, svarta likföljet, som böljade likt ett släp bakom vagnen, då morfar fördes till domkyrkan. Hon berättade om kyrkans valv, som skälvde av klockklang och orgelbrus över morfars kista. Hon talade om blommorna. Hon sade, att kungen och drottningen skickat krans, och hon beskrev - gud vet, var hon fick det ifrån! hur kungen mottagit dödsbudet. Överste kammarherren hade stigit in till honom, bugat sig och sagt med av rörelse darrande stämma: Jag bringar ers majestät ett sorgebud. En stor man har lagt samman sina ögon till den eviga vilan. Hans högvördighet filosofie och teologie doktor Julius Arnberg, biskop över W.-stift, har denna natt avlidit. Julius Arnberg! utbrast konungen och bleknade, en sådan biskop får jag och Svea rike aldrig mer. Och han sprang barhuvad över gården till drottningens våning (ty de bo inte i samma våning, upplyste hon mig) och ropade strax han kommit in i drottningens gemak: Ers majestät, gråt, men gläd Eder att Guds tjänare fått frid. Vår kära Arnberg, vår biskop är icke mer Varför säger Anna så? avbröt jag sårad, varför säger Anna att han inte är mer? Tårarna strömmade utför hennes runda, genomskinliga, vita kinder. Hon tog mina händer och sade: Jan, är det icke skönt, att människorna sörja varandra? Vad gör det att dö, om man blott blir saknad? Jag tror, att den döde stannar kvar en stund på jorden; några timmar eller kanske några dagar. Jag tror, att han stannar för att lyssna Ja, men om det inte finns någon som saknar honom, invände jag Då är det väl bäst han skyndar sig Hon hade med sig lite julgranssaker åt mig och vi klädde granen Just som den var färdig och tänd kom far tillbaka från fabriken. Han stod en stund betraktade granen. Så vände han sig till oss och sade: Ja, kära barn, ni får ursäkta mig. Jag är trött. Hedda bäddade soffan; han klädde av sig och kröp till kojs. Han gäspade Dång på gång, som om han velat sluka all luft i rummet. Nu blir du sjuk igen, suckade Hedda. Du skulle inte stanna så länge i fabriken. Far svarade: Det är slut med det, nu. Jag behöver inte vidare fara till fabriken. Han vände sig mot väggen och under hela kvällen yttrade han inte ett ord. Anna började sjunga en julpsalm, men Hedda bad henne vara tyst. Far blev liggande hela helgen. Han var inte sjuk, han var trött. Anna tog sin lilla korg och bar den ut i redskapsboden. Hon vinkade och blinkade åt mig, att jag skulle följa henne. Hon sköt igen dörren om oss och var mycket hemlighetsfull. Hon öppnade korgen och tog fram en burk Arnbergs Tuberculin. (Förresten var korgen full med dylika tomburkar, i vilka hon förvarade sina småsaker.) Hon visade mig etiketten och läste upp, vad som stod skrivet om Arnberg and his grandfather. Hon sade: Det här är fars uppfinning och det är den märkvärdigaste uppfinning, som någonsin gjorts. Den har räddat hundratusentals människor. Den har räddat mig. Men far vill inte längre veta av den; far har ett sånt besynnerligt lynne. Men nu ska du och jag, Jan Hon utvecklade sin plan. Hon och jag skulle bota far mot hans vilja. Vi skulle göra honom stark. Vi skulle blanda Arnbergs Tuberculin i hans mat och dryck. Vi måste vara mycket försiktiga; inte ens Hedda fick ana någonting - hon var nämligen mycket mån om fars mat och skulle inte ha tillåtit oss att fördärva smaken med det beska pulvret. Det hemlighetsfulla i saken tilltalade mig och dessutom försäkrade Anna, att far skulle bli bra på fjorton dagar. Jab gick in på hennes förslag. Det var vanligen jag, som bar maten från köket till far; det var således icke svårt att sätta planen i verket. Jag började med fruktsoppa, som var fars älsklingsrätt. Jag lade en hel matsked i tallriken och rörde om. Men när jag räckte far soppan, blev jag så förlägen, att jag slog ut hälften. Slarv! sade far och rynkade pannan. Jag drog mig hastigt tillbaka. Far tog en sked och svalde den med välbehag. Men knappt hade han svalt den, förrän han gjorde en hemsk grimas. Han luktade på soppan, tog en halv sked och smakade. Så suckade han, ställde tallriken ifrån sig och lade sig. Efter en stund kom Hedda in. Varför äter du inte upp? frågade hon oroligt. Var det något fel med soppan? Ånej, kära Hedda, svarade far och suckade. Det är jag, som har en bitter smak i mun. Jag skyndade fram, tog tallriken, sprang ut i köket och sköljde ur den. Jag kände mig som en giftblandare. Men syster Anna förmådde mig att upprepa försöket. Jag skulle inte ta så mycket åt gången, bara en knivsudd. Under fjorton dagar fick far en knivsudd Tuberculin i allt han åt och drack. Till och med i dricksvattnet. Han kände den beska smaken och grinade illa, men gjorde icke någon anmärkning. Det är slut med min aptit, sade han. Äntligen var det också slut med burken. I samma veva steg far upp. Syster Anna triumferade: Ser du, Jan! sade hon. Är det inte underbart? Nu har far räddat sig själv; det är fars snille, som har räddat honom utan att han själv förstår det. Ja, det finns mycket underbart och skönt i världen! Bara man vill förstå. Emellertid hade far magrat förskräckligt under de fjorton dagar han legat till sängs. Kläderna hängde som slaka säckar kring honom, halsen hade blivit lång och gul, stod som en stake upp ur kragen. Han såg sig i spegeln; jag stod bakom. Han vände sig om och när han fick se mig, brast han i skratt. Vet du vad, Jan? sade han. En vacker dag kan du se både sol och måne genom mig. Jag blir osynlig. Det blir förargligt för dig, Jan. Du kommer inte att veta, var du har mig. Rätt vad det är du håller på med någon odygd, får du plötsligt känna en hand, som griper dig i örat Om kvällen berättade jag för syster Anna, vad far hade sagt. Det var sista kvällen hon var hemma, och jag hade bett att få ligga en stund i hennes säng och höra sagor. Hon berättade en förfärligt lång historia om en, man, som hade en osynlighetsmössa. Så snart han hade mössan på sig, blev han osynlig. Jag funderade en stund och sade: En sån mössa skulle jag vilja ha. Vad skulle du då göra? frågade hon. Jag övervägde ännu en gång och sade: Jag skulle gå ned till -dal en kväll. Där skulle jag gömma mig. Och när Grundberg gått och lagt sig, skulle jag skära huvut av honom. Åh, herre gud, Jan, så du pratar! jämrade hon sig. Och hon började berätta, vad hon skulle göra, om hon ägde osynlighetsmössan. Idel goda gärningar. Men jag ville inte höra på utan bad henne berätta en annan saga. Hon berättade Andersens saga om den stackars Johannes, vars far dog. Och plötsligt blev jag rädd. Jag klängde mig intill henne och tryckte mitt ansikte mot hennes hals. Vad är det, Jan? frågade hon. Jag sade: Tänk om far dör! Hon svarade ingenting, och vi lågo tysta, tills jag somnade. På nyåret återtog vi våra lektioner, far och jag. Han hade gott om tid: fabriken tycktes inte längre bekymra honom. Han hade skrivit till A. O. Arnfelt och väntade på svar. I månader. För var gång Josef kom med posten, stack Hedda sitt långnästa huvud genom dörren. Nå, Arnberg? sade hon. Far bläddrade hastigt igenom den magra posten, ryckte på axlarna. Ibland svarade han: Du vet ju, att A. O. inte svarar på tiggarbrev. Det hör till hans heligaste principer. Och ibland sade han: Vem skulle skriva till mig? Jag existerar inte längre. Jag är död. Vi läste geografi, men nu måste jag ensam söka bland tapetens märkliga byggnader. Far rörde sig icke ur soffan. Han satt till bakalutad i hörnet, armarna utbredda. Han betraktade mig med sin klara, lysande, uppmärksamma blick. Jag tyckte, att hans ögon liknade ögonen på någon stor fågel, uggla eller örn. Jag försummade mina läxor, men han tycktes inte märka det. När jag frågade om något, svarade han vanligen med en nick eller med att skaka på huvudet. Hans tystnad och hans ihärdiga blick gjorde mig ibland så förlägen, att jag sökte smyga mig ut ur rummet. Då vaknade han. Det vårades långsamt, solen åt snön, marken blev bar, det gula, smutsiga mosstäcket, fläckat här och där med gråsvarta snöflak, kom till synes. Långa istappar hängde utmed takskägget. Jag bröt dem och gav åt far: han tyckte om att suga på dem. Nu är det vår, sade jag en dag. Får vi inte gå till dal? Jo, svarade han och reste på sig, som om han tänkt begiva sig åstad genast. Jag hoppade på ett ben av förtjusning. Men han gick endast fram till fönstret, och sedan han stått en stund och sett ned mot -dal, vände han tillbaka till soffan. Jan, sade han plötsligt, tänk om jag skulle bli tvungen att resa bort från dig? Mitt hjärta begynte dunka; jag rodnade, så att det kittlade och stack i kinderna. Jag förstod mycket väl, vad han menade. Och jag tyckte, att han kunde säga det rent ut. Jag tyckte, att jag var gammal nog för att han icke borde komma med omsvep och sagor. Det sårade mig. Jag sade: Om far ska resa bort, kan jag väl få följa med. Plötsligt sträckte han ut handen efter mig och drog mig till sig. Vill du det? frågade han. Men jag förstod ju, vilken resa han menade. Jag såg på honom, häpen. Jag tyckte, att hans blick blivit skarp och glittrande elak; jag tyckte att han såg på mig på samma sätt, som farbror Otto den där kvällen, då han berättade spökhistorier. Jag vred armen för att komma lös, jag vred hårdare och hårdare, jag krängde och ryckte. Slutligen blev jag ond. Jag stampade i golvet. Nej! sade jag. Han släppte mig, blinkade häftigt som om han varit yrvaken eller som om han blivit förlägen. Han nickade åt mig och slöt ögonen. Efter en stund sade han: Jag vet inte, varför vi hålla på med den här läsningen, Jan. Vi har inte lånt stund pi oss, och det är så mycket jag skulle vilja säga. Du är inte gammal nog att förstå det, men det kan inte hjälpas. Kanske minns du och förstår du längre fram. När jag reser bort, lär ingen makt på jorden skänka mig returbiljett för att komma och hälsa på dig, Jan. Därför ska du höra på. Nu. Och försöka att förstå. Eller åtminstone att minnas. Först och främst bör du veta, att jag förstört en massa pengar för din mor och dig. Jag har förstört allt, som din morfar skulle ha efterlämnat åt dig. Vidare har jag förstört allt, som jag själv förtjänat. Och det var inte heller så litet. Slutligen har jag förstört min hälsa. Alltsamman har jag offrat för att återköpa -dal. Det där? frågade jag och pekade genom fönstret. Han nickade. Folk säger, fortsatte han, att det blev en fix ide. Nåja, naturligtvis, det är en fix ide. Jag har själv hela tiden vetat - eller halvt om halvt förstått - att det var en fix ide. Och att den troligen skulle ruinera mig, ty jag har aldrig varit affärsman och uppgiften var över min förmåga. Likafullt ångrar jag - ingenting. Eller nästan ingenting. Jag ska säga dig varför. Du kommer inte att förstå detännu. Men det kan inte hjälpas. Han sade: Jan, om jag inte haft denna fixa ide, om jag inte klängt mig fast vid den med hjärna och hjärta, med kropp och själ, så hade jag varit förlorad. Jag hade inte haft makt över mig själv. Jag hade drivit omkring som ett flarn, följande varje strömdrag. Varje främmande vilja, som kommit i min väg, hade haft mera makt över mina handlingar än min egen vilja. Jag hade icke haft någon vilja. Jag hade haft mina nycker, mina begär, mina infall. Det är dåliga styrmän. Eller rättare sagt: det är dåligt bränsle under ångpannan. Det ger inte styrfart. Skeppet blir vrak. Nåja, sade han och smålog, man kan ju säga, att det blivit mitt öde ändå. Men det är en annan historia. Jan, du skall inte tro, att jag är ensam om detta. De flesta människor skaffa sig en fix ide. Den kallas mål, livsmål. Ja, hela mänskligheten eller den del därav, som kallas civiliserad, har under århundradenas lopp skaffat sig ett lämpligt förråd av dylika "mål". Om någon undersökte dem, skulle han finna att de, äro -allt annat än "mål". De finnas ombord. Man kan lika litet halla kurs på ett dylikt "mål" som din brigg kan hålla kurs på sin egen last. Never mind. Det finns ingen hamn för oss och vi behöva ingen hamn. Vad vi behöva är styrfart, att vi inte bliva flarn, som följa vart strömdrag. Och Jan! För oss, för dig och mig - ja, även för många andra -men nu tala vi om dig och mig - för oss är det av särskild vikt och betydelse. Jag är inte vidskeplig, min gosse, och jag hoppas, att du inte heller är det. Och lika visst som jag tror på min egen snara och fullständiga vila, lika visst tror jag på mina förfäders. Men det finns dock någonting omkring oss eller hos oss, någonting som ständigt står på lur och som ständigt gäckas med oss. Vad det är, vet jag inte. Det är inte någonting positivt, någonting påtagligt. Det är inte ett karaktärsdrag, det är inte ett själsligt lyte som går i arv. Det är snarare blott och bart en tomhet, en sugande lust att fyllas av en främmande personlighet. En lust att vara någonting annat än vad man är. Jag vet, vad jag är och vad min far var före mig och min farfar före honom. Beskedliga, välvilliga, ömsinta, smått narraktigt fåfänga människor. Som vill alla väl och oss själva bäst. Men i vår vilja finns ett tomrum, som suktar efter att fyllas. Vår vilja är ett fågelbo, rätt byggt för gökungar. Och Jan. Det är därför vi mer än andra äro i behov av ett mål, likgiltigt vilket. Men ett mål, som vi själva valt och bestämt. Skal och märg och must åt fantomer, vampyrer, främmande viljor ha vi icke lust att vara. Eller hur? Därför valde jag ett mål och höll fast vid det. Att jag valde just detta, var inte en slump, icke heller berodde det av något främmande inflytande. Nej, det var verkligen en vilja i släkten, i Arnbergska blodet att besitta och vårda den där fläcken jord. Det var fars vilja, det var farfars vilja. Det har varit min. Har varit, ty nu slocknar elden och skeppet blir vrak. Än sedan? Jag har levat, jag har förvärvat mig rätten att dö. Och nu, Jan! Låt oss vara glada och lugna den tid som återstår Jag borde väl ha följt dig ännu några år, men den saken bestämmer sig själv. Mitt fribrev kommer på posten. Och varken A. O. eller någon mänsklig eller övermänsklig makt kan ruska mig vaken, när jag lagt det under min huvudkudde. Far blev alltmera stillsam. Han beredde sig att dö. Timma efter timma låg han orörlig på soffan, händerna korsade över bröstet. Han sov icke; hans ögon voro vakna och klara. Men han svarade icke på mina frågor och tycktes knappt höra dem. Han bekymrade sig om ingenting. Hans lynne hade blivit så lugnt och jämnt, att Hedda en tid trodde honom vara på bättringsvägen. Hon undrade till och med, om han icke till sommaren skulle kunna läsa med några pojkar. Hon gjorde honom några förslag; han svarade varken ja eller nej. Men till mig fällde han då och då några ord, som läto mig förstå, varmed hans tankar sysslade. Han sade: Vet du vad, Jan? Det gäller bara att vara lugn. Det är, som när man skall till att somna. Får man för sig, att det är någonting svårt och märkvärdigt, sa spritter hela kroppen av skräck och motvilja. Nej, det gäller att vara fullkomligt lugn. En annan gång sade han: Jämt har jag haft brått. Jag har aldrig haft tid att sluta någonting ordentligt. Nu tar jag det med ro, Jan. Och åter en annan gång: Jag tror inte, att det är någonting märkvärdigt. Jag tror inte, att skillnaden blir så stor. Här ligger jag nu och en halvvaken tanke surrar i örat. Blir det stort annorlunda? En halwaken tanke, en somnande tanke, slutligen ingen tanke alls. Eller vem vet? En evig, stilla, envis, susande, sömnig tanke? Åh, det vet man inte sa noga. Vårvintern blev lång, och jag satt dag efter dag och timma efter timma i storstugan, läsande eller tyst lekande. Det var så tyst. Ingen kom till oss. Inte ens Josef ville längre kännas vid oss. Han hade upphört att hämta vår post. Varannan dag gick Hedda till stationen. Jag ville gå, men hon sade: Det är bättre, att du sitter hos far. Jag kan icke minnas, att jag kände mig betryckt eller rädd. Endast när han någon gång talade till mig, kunde det hända, att jag spratt till och att hjärtat började dunka hårt. Hans röst var förändrad, dovare. Men den hade en vacker, mild ton. Ibland fick jag en förnimmelse av att jag befann mig tätt invid ett stup, ett mörkt djup. Och att hans röst nådde mig ur djupet. Jag såg mig omkring. Någon vecka före påsk fick far svar från A. O. Amfelt. Hedda kom inrusande i rummet. Arnberg! flämtade hon. Här är det! Far rörde sig inte. Hon hajade till, sträckte sig på tå och såg än på far, än på mig. Så smög hon sig ut i förstugan, lade av den grå filten, som hon gick svept i, och återvände på tå, lade brevet i fars hand. Han nickade och slöt ögonen, halva dagen låg han orörlig med brevet i hand. Först då Hedda kom in med lampan, satte han sig upp och bröt brevet. A. O. skrev, att han gjort allt, som stod i hans makt, för att skydda fars intressen. Olyckligtvis hade han varit sjuk, Grundberg hade genomdrivit sin vilja i styrelsen, fars avsked hade blivit definitivt. Frågan om bolagets rekonstruktion eller trädande i likvidation skulle avgöras på bolagsstämma i juni. A. O. ville da göra ännu ett försök att komma far till hjälp. Emellertid ansåg han, att far med stöd av sitt kontrakt kunde stämma bolaget och begära skadeersättning. Han uppmanade far att oförtövat överlämna saken åt sin svåger, häradshövding Arnberg. Far läste brevet och lämnade det till Hedda. Hon stavade genom några rader. Vad tänker Arnberg göra? frågade hon. Far skakade på huvudet. Kära Hedda, om det är någonting att göra, så gör det du. Jag har varken lust eller tid. Och han log skälmaktigt och sade: Jag följer ditt exempel, Hedda. Jag reducerar. Försåvitt jag vet, blev ingenting åtgjort, varken av far eller av Hedda. I maj började far åter gå ut. Han ville se, hur träden knoppades i -dals park. Jag hade för länge sedan börjat segla i "Svarta havet", men Claire Aurore hade fått en läcka, som gjorde, att hon sjönk på ett alldeles särskilt hemskt och naturligt sätt. Jag utrustade en hjälpexpedition av gamla bräder och höll själv på att dränka mig. Den överståndna livsfaran höjde mig i min egen aktning och jag funderade på ännu vågsammare äventyr. Just då började far gå ut och Hedda befallde mig att följa honom. Vi gingo utför sluttningen, över ängen och uppför en liten ås, som höjde sig över småskogen. Här hade vi en förträfflig utsikt. Far satte sig på en stubbe - han var insvept i Heddas grå filt och hade en gammal nött pälsmössa på huvudet - och började peka ut alla de platser, där han lekt som barn. Jag suckade tungt och sade: Aja, det är bra roligt att leka. Han såg på mig, förvånad. Så brast han i skratt: Jaså, du vill leka för dig själv, sade han och gav mig en knuff. Nå, så ge dig iväg då Jag sprang. Vid middagstiden kom jag hem. Var har du far? frågade Hedda. Han sitter på åsen, sade jag, jag ska genast hämta honom. Men far satt inte kvar på åsen. Jag ropade och letade. Jag försökte att följa hans spår men tappade det snart. Slutligen måste jag återvända med det beskedet, att jag inte kunde finna honom. Hedda blev orolig. Vi gåvo oss båda två ut att leta. Hedda vek av åt storskogen. Hon trodde, att han möjligen gått till fabriken. Jag fortsatte mina efterforskningar nedåt -dal. Till sist kom jag till en låg mur; det var parkmuren, men just där jag stod, låg en köksträdgård. En karl gick och plöjde och jag igenkände min vän Josef. Josef! ropade jag och hävde mig upp på muren. Har Josef sett till far? Han stirrade förvånad på mig och riste sitt huvud som en häst. Men plötsligt flinade han till och sade: Ajo förresten, det har jag nog. Han sitter därborta vid grinden. Han pekade upp mot parken. Jag följde muren, kom ut på stora vägen och fram till en gallergrind. Där satt far på avvisaren, svept i sin grå filt och på avstånd knappt skönjbar mot muren. Jag blev förlägen och ond. Jag tyckte, det var en skam att han skulle sitta där, till på köpet svept i den eländiga filten. Vad gör far här? frågade jag. Han rodnade. Ah Jan, är det du? sade han och det illpariga löjet började glittra i ögonvrån. Vi hade ju kommit överens om att leka var och en för sig. Jag sitter och tittar. Med myndig min grep jag honom i armen och drog i honom. Han reste sig och vi gingo hand i hand hem. Men efter den stunden ansåg jag mig inte böra släppa ut honom ensam. Nästan var je dag följdes vi åt ut på åsen. Han tröttnade aldrig att i detalj beskriva varje plats i parken, varje rum i huset. Jag var inte särdeles road, men då jag såg att det gjorde honom ett stort nöje, låtsades jag höra på med överdriven iver. Vårsolen hade gjort honom gott. Men en dag i juni fick han ett häftigt anfall av andnöd. Han låg på soffan, flämtade och fäktade med armarna. Jag sprang ut i köket efter Hedda. Just som hon kom i salsdörren, hörde jag honom ropa: Hedda! Jag vill inte! Jag vill inte! Då mindes jag, vad som hänt vid farmors dödsbädd. Jag trodde, att fars stund var kommen. Jag blev alldeles ifrån mig. Jag sprang ned till vägen och ropade på hjälp. Men jag förstod genast, hur dumt det var att stå där på skogsvägen och ropa. Jag kröp ned i diket, hukade mig ned, gömde mig. Jag kom ihåg, hur stor och vördnadsvärd morfar varit, då han gick in till farmor, och hur hastigt han lugnat henne. Jag undrade, om icke Gud till äventyrs kunde sända honom, om också bara för ett ögonblick, att lugna far. Jag bad, att han skulle göra det, och ett ögonblick föreföll det mig ganska rimligt, att jag skulle bliva bönhörd. Det var ju dock ur Guds synpunkt en småsak men för mig och far av största vikt. Så småningom lugnade jag mig. Jag kröp upp ur diket och smög mig på tå fram till stugan. Ett fönster stod öppet. Jag tittade in. Far satt i soffan, Hedda stod bredvid honom och hällde upp någonting i en kopp, antagligen fruktsoppa. Det såg mycket lugnt och fredligt ut. I detsamma hörde jag hästtramp och hjul på vägen. Det var i och för sig mycket ovanligt, ty sedan Josef tagit sin hand ifrån oss, låg skogsvägen beständigt öde. Jag vände mig om. I småskogen såg jag någonting ljust blänka, det ljusgula innanredet av en landå. Sa urskilde jag de svarta hästarna med vita bläsar. Jag kippade efter andan. Det var morfars hästar! Det var morfars landå! Det var morfars kusk, den slätrakade, buttre kusken, som jag aldrig vågat tala med. Och den gamla herrn, som satt inkrupen i ena hörnet av landån Det var morfar! Ett ögonblick gick det alldeles runt för mig. Men jag blev genast lugn igen. Jag kände mig inte ens förvånad, endast allvarlig och mycket högtidlig. Jag gick på tå in i storstugan, sade halvhögt: Morfar kommer. De stirrade på mig. Jag upprepade litet högre: Morfar kommer. Och utan att fästa mig vid deras rätt naturliga häpnad - de visste ju ingenting om min bön i diket - gick jag alltjämt på tå i förstugan och öppnade de himmelsblå dörrhalvorna på vid gavel. Jag såg efter, att det var snyggt i förstugan, och röjde i hast undan några skräpande barkbåtar. Så ställde jag mig vid dörren. Jag undrade, om jag borde springa emot honom och taga honom i famn, men det föreföll mig riktigare att stanna vid dörren och buga djupt och under tystnad. Den gamle herrn hade stigit ur vagnen. Han gick långsamt uppför sluttningen, krokig, stödd mot en käpp. I vänstra handen höll han den höga, svarta hatten, som väckte ett första svagt men plågsamt tvivel. Morfar brukade hålla hatten bakpå ryggen. Jag böjde mig fram för att granska ekipaget. Jo, det var morfars vagn, hans hästar, hatts seldon, hans kusk. Men nu sag jag något, som med ens och obarmhärtigt förkrossade mig. På baksätet i landån satt en pojke; han vände sitt ansikte mot mig och gjorde en igenkännande, halvt vänlig, halvt spefull, grimas. Det var Mikael. Min fiende, Mikael Arnfelt. Och jag förstod plötsligt, att den gamle mannen icke var morfar och att min bön icke hade blivit hörd. I min bestörtning svängde jag mig upp för stegen och gömde mig på vinden. Efter en stund hörde jag Hedda ropa på mig; sedan ropade även far. Jag skulle leka med Mikael. Kanske hade jag likväl stannat, där jag var, om icke fruktan att Mikael skulle spåra upp Claire Aurore och sätta sig i besittning av henne drivit mig ned. Den första övernaturliga tilldragelsen i mitt liv fick en snöpligt enkel förklaring. A. O. Arnfelt hade på auktion inropat morfars ekipage, han hade vidare tagit morfars kusk i sin tjänst och överflyttat alltsammans till sin egendom Frönsafors. Se där, varför morfars ekipage kom rullande på vår skogsväg! Se där hur jag blev bönhörd! Likheten mellan de bada gamla männen har jag redan omnämnt. A. O. Arnfelts besök blev den sista händelsen av betydelse i fars liv. Arnfelt förmådde honom att ännu en gång försöka rädda, vad som räddas kunde. Motvilligt gick far till verket. Det plågade honom att återvända från den slutliga väg, han redan beträtt. Hans frid var störd, han blev häftig och otålig. Han satt dagen i ända vid sitt bord, skrev brev, rev sönder, skrev på nytt. Han måste resa in till staden för att närvara vid stämman, kom hem förstörd. Och allt detta till ingen nytta, förgäves. Det var blott en sista plåga. Meningslös, vill det synas. Även för mig fick besöket en sorglig betydelse. Mikael stannade hos oss. A. O. skulle efter stämman resa till en badort utrikes och vågade icke lämna sin sonson ensam på Frönsafors. Unga herrn hade redan gjort honom tillräckligt med bekymmer. A. O., som visste att Johan Arnberg haft ett gott namn som pedagog, bad honom att taga hand om pojken under några veckor. Far kunde icke neka. Till en början blev jag glad. Nästan ett helt år hade jag varit ensam med far och Hedda. Jag hade saknat mina kamrater i skolan, enkannerligen Karl Rygell, "Ängeln". Nu skulle jag få färska underrättelser om honom och om de andra, om skolan, om gubben, som brukat knuffa mig i magen; kanske också om biskopsgården. Dessutom beundrade jag Mikael. Hans överlägsenhet var obestridlig. Han var vacker. Han var fint klädd. Han hade en massa saker, som jag inte vågade drömma om, och han kände till saker, som jag inte kunde drömma om. Han var falsk, opålitlig och fräck, det är sant. Men han var en överdådig slagskämpe och inför hans benhårda nävar och snabba, förbittrade anfall måste jag giva honom rätt att vara falsk, opålitlig och fräck. Jag kunde på intet sätt motstå honom. Än så länge. De första dagarna levde vi i sämja. Mikael var utomordentligt hövlig och uppmärksam mot far. Redan det gjorde mig överlycklig. Men även mot mig visade han sig artig och förekommande. Ängslan att han skulle återfordra Claire Aurore, var det enda, som störde min lycka. Och mina farhågor besannades. Samma dag far reste till staden, kom det. Vi följde far till stationen; Mikael bar hans kappsäck, köpte biljett åt honom, hoppade upp på taget och skaffade honom plats, bredde filten kring hans knän. På återvägen gingo vi tysta en lång stund; jag försökte inleda ett samtal än över ett, än över ett annat ämne, utan att lyckas. Plötsligt stannade han, tog mig i armen och sade: Vet du, varför jag kommit hit? Jag ska hämta den där båten, du sålde åt mig. Var har du den? Jag fick en lycklig ingivelse. Den har sjunkit, sade jag. Den ligger i "Svarta havet". Vi gingo dit. Mikael tog en stake och lodade djupet. Det var en knapp famn. Han klädde genast av sig, sprang i vattnet och dök. Han dök en fyra, fem gånger. Till sist var hans ansikte alldeles uppsvällt av ansträngning. Jag såg på, road och belåten. Jag tyckte, att han gärna kunde leta. Claire Aurore låg på vinden. Slutligen kröp han upp på det svarta stenflaket och andades ut. Han såg på mig, rynkade pannan. Är du säker, att hon finns här? frågade han. Nej, svarade jag och skrattade, hon ligger på vind. Han drog ihop ögonbrynen på ett besynnerligt sätt (på samma sätt som farbror Otto - det ena stod något över det andra så att de bildade som en åskvigg). Jaså, sade han. Han vilade några minuter, men innan jag visste ordet av, låg jag baklänges bland stenarna och hade honom över mig. Han sade: Säg nu till, när båten är min. Det dröjde inte länge, förrän jag erkände att Claire Aurore var hans. Men han upphörde icke att bearbeta mig Och han sade: Det här får du, för att du skvallrat på mig. Jag skrek, att jag aldrig skvallrat på honom. Det hjälpte icke. Han tog med ena handen kring min strupe, med den andra i håret och dunkade min nacke mot en stenkant. Slutligen fann han, att jag fått nog. Han klädde flämtande på sig. Och sade: Du vet inte, att du har skvallrat på mig, men du har i alla fall gjort det. Minns du inte en gång, när ni bodde i stan, att farfar frågade, om jag brukade vara hos er? Du sa nej Men jag hade inbillat honom, att jag brukade vara hos er. Sa där ser du. Vi gingo hem; jag eländig, svullen, förgråten, blodig. Hedda frågade: Har ni slagits? Mikael smalog och svarade: Ja, han flög på mig. Jag tyckte, jag kunde få försvara mig. Vi klättrade upp på vinden och undersökte briggen. I två dagar höllo vi på med att laga henne. När hon till sist var färdig, sade Mikael: Nu har jag båten. Nu ska jag laga, att jag snart kommer härifrån. Här är för djävligt. Efter stadsresan låg far till sängs ett par dagar. Mikael gick då på tå och var mycket stillsam och blid. Han tystade på mig, när jag någon gång höjde rösten, han plockade blommor på ängen och ställde dem i ett glas på fars bord. Far blev glad. Vad du är för en artig gosse, sade han. Mikael log mot honom. Åh, sade han. Men jag ska be herr Arnberg att låta mig fara hem. Jag längtar efter farmor. Far blev rätt bekymrad; han kunde inte bryta sitt löfte till A. O. Mikael sade: Det förstås. Men om jag går ned till stationen och sätter mig på tåget, så kan ju inte herr Arnberg hjälpa det. Far rodnade och rynkade pannan. Så brast han i skratt. Åh nej, min gosse, sade han. Inga dumheter. Rymmer du, sa ska jag nog hämta dig tillbaka. Mikael bugade sig och gick ut. Följande dag lockade han mig med sig till spränghålet. Vi hade inga båtar. Vi lade oss på den svarta stenen och stirrade upp i himlen. Efter en stund sade Mikael: Vet du vad, Mört? Din mor är en tjuv. Jag blev alldeles häpen. Jag förstod inte, vad han menade. Han reste sig upp på armbågen och sade: Jo. Det hörde jag i staden. Hon har stulit en spegel. Farfar skulle ha köpt den, men da hade hon redan stulit den. Jag höll på att kvävas av skam; jag visste inte, vad jag borde svara. Slutligen muttrade jag buttert: Det är inte min mor. Det är min styvmor. Han blev en smula snopen, lade sig åter ned och stirrade upp i himlen. Efter en stund sade han: Det kan hända. Men din far är en kvacksalvare. Jag visste icke, vad ordet betydde; men det föreföll mig att vara det förskräckligaste och skamligaste ord, jag någonsin hört. Det lät halt och lismande och otäckt. Och utan att besinna mig rullade jag runt och grep med giriga händer i hans lena lin-hår. Inom ett ögonblick låg han över mig. Han flämtade: Du skall säga det själv. Far är en kvacksalvare. Jag bet ihop tänderna. Allt under det han slog mitt huvud mot stenen, vältrade han mig tum för tum ned till vattnet och plötsligt körde han ned mitt huvud under vattenytan. Jag kunde inte hålla andan, fick en stor kallsup och begynte rossla. Han drog upp mig och lät mig vila en stund. Vill du säga det? frågade han. Jag ville icke. Han tryckte ånyo ned mitt huvud i vattnet. Jag vet inte, hur länge vi höllo på. Jag var nästan medvetslös av skräck och plåga. Ibland lät han mig vila rätt länge - han var antagligen själv trött - men så snart jag gjorde ett försök att fly, kastade han sig över mig och begynte på nytt. Slutligen gjorde jag, som han begärde. Från den stunden var mitt motstånd fullständigt brutet. Jag lydde honom blint, utan att tänka och utan att knysta. När han det såg, behandlade han mig väl. Han köpte godsaker i handelsboden och gav mig hälften. Och han talade inte längre illa om vare sig far eller Hedda. Om far sade han: Vad gör det, att han är kvacksalvare? Det är väl bättre än att vara bankdirektör och stortjuv som min farfar. Jag tycker om din far. Han klär sig som en gentleman. Jag slukade ivrigt och tacksamt berömmet. Ibland satt han långa stunder och talade med far. Jag antar, att han begärde att bli hemskickad. Men jag vet icke, ty mig skickade han huvudstupa ut bara genom att sänka sina långfransade ögonlock. En dag sade han: Nu ska vi gå till -dal och hälsa på Grundberg. Törs du det? frågade jag. Han knyckte på nacken. Den bulvanen! sade han. Den kryper under bordet, bara farfar nyser. Vi gingo samma väg, som jag gatt, då jag letade efter far. Vi kommo fram till muren och till trädgårdslanden, och Josef, kusken, gick nu som då och arbetade i jorden. Mikael svingade sig över muren, jag följde, lydig som en hund. Mikael gick lugnt fram till Josef och befallde honom att visa oss stallet. Han skelade från den ene till den andre och flinade. Nu ser jag, att Jan kommit i gott sällskap, sade han, tog av sig mössan för Mikael. Han följde oss till stallet. Sedan Mikael besett alla hästarna, frågade han, om Grundberg vore hemma. Nej, svarade Josef och flinade ater. Grundberg är bortrest, så ungherrarna kan sköta sig, som de tycker. Kom, sade Mikael och tog mig under armen. Vi gingo över gårdsplanen fram till trappan med järnurnorna, som jag sett från vår ås. Dörrarna stodo på vid gavel. Vi stego in. Vi vandrade tysta ur rum i rum, mötte ingen levande varelse. Slutligen kommo vi in i en stor salong. Den var mycket vackert utstyrd (tyckte jag) och med gapande mun larvade jag omkring från bord till bord, som alla dignade under vackra och dyrbara saker. Jag stannade framför ett grönt marmorbord. Där lågo ett dussin eller flera gamla fickur av guld och silver. Mikael frågade, om jag hade någon klocka. Nej, jag hade icke. Tag den där då, sade han och pekade på en guldklocka. Jag tog den. Stoppa den i blusen, sade han. Jag stoppade den i blusen. Sedan vi sett oss noga omkring, gingo vi åter ut i parken. Josef kom fram till oss med mössan i hand. Mikael tog opp ett mynt och räckte honom. Där får du för du vindar så vackert, sade han. Led nu ut fuxen; jag vill rida. Han red en stund härs och tvärs genom parken (och jag såg på, full av beundran ) . När han tröttnat, hoppade han av, gav fuxen en klatsch så att hon rusade i karriär över gräsmattor och blomstersängar. Adjö med dig, vindöga, sade han, tog mig under armen och gick. När vi kommo hem i backsluttningen, fick jag se far sitta på bänken spejande efter oss. Var har ni varit? ropade han. Mikael tog av sig mössan och hälsade. Vi ha varit på -dal. Vad har ni gjort där? fortsatte far sitt förhör. Mikael vände sig mot mig och småskrattade. Fråga Jan, vad han har gjort, sade han. Och till mig: Visa herr Arnberg din klocka, Jan. Det klack till i mig. Jag hade glömt klockan. Jag ville icke visa den. Men Mikael såg på mig, och jag lydde. dansa för mina tårbländade ögon. Nå, er fräckhet känner jag igen, mister Arnberg! Jaså! Det är inte nog, att jag blir bestulen, jag skall till på köpet ha obehag. Jag har svagt hjärta, mister Arnberg, jag tål inte uppträden. Det är utmärkt! Ska jag behöva uppfostra era varnartiga barn? Nej, jag har haft alldeles nog av er själv, mr Arnberg. Alldeles nog. Och han gick med dånande steg ut ur rummet. Far stod en stund och stirrade framför sig. Så tog han min hand mellan sina, strök den sakta. Kom, Jan, viskade han. Vi återvände samma väg vi kommit. Och jag måste tänka: Ack, vad det är skönt, att det är över! Ack, gode, barmhärtige Gud, att jag slapp be om förlåtelse! Ack, vad det är skönt! Far stängde gallergrinden efter oss. Jag sprang ut på vägen. Far stod ett ögonblick och höll i två av gallerstängerna, han böjde sig fram som om han velat se upp mot byggningen. Plötsligt ropade han: Jan! Jan! Jag spratt till och såg mig förskräckt om. Far kom emot mig med utsträckt hand, han tog mig i skuldran. Hans ansikte var lugnt och han såg inte på mig. Men rösten hade en slapp, andfådd, flämtande klang. Jan, sade han, och ena mungipan drogs ned i ett snett leende, det här var kronan på det hela. Tycker du inte? Ändan kröner verket. Jaså, jag skulle verkligen komma till -dal. Och du också, Jan Han skrek till. Jan! Jag såg upp. Hans ögon stodo ut ur hålorna som på en kvävd. Det rann någonting liknande ett vitt skum ur näsborrarna. Tänderna skuro mot varandra. Han släppte min skuldra och hans näve blixtrade förbi mitt högra öga. Strax därpå fick jag ett slag över vänstra tinningen. Jag försökte hålla mig uppe, men mur och träd och den vita vägen snurrade runt med mig och försvann i ett grått töcken. När jag åter vaknade, möttes jag av Josefs vindande blick, som gjorde mig ännu mera huvudyr. Bredvid mig höll droskan, som far brukat åka i till fabriken. Far satt i ena hörnet, hopsjunken. Han höll näsduken för mun nen. Den var mörkröd och blod droppade ned från snibben. Josef lyfte upp mig till far, besteg själv kuskbocken och körde oss hem. Ännu med näsduken tryckt mot munnen trevade far fram sin tvåkrona och gav kusken. Men Hedda, Josef och jag måste hjälpas åt att bära honom in i stugan. Under två tysta veckor låg far i en beständig halvslummer, vaknade upp, ibland en eller två gånger om dagen, ibland flera gånger i timmen, men slumrade in igen efter några minuter. Hedda matade honom. Han yttrade icke ett ord varken till henne eller till mig. Endast en gång vinkade han mig till sig och sade: Jag hör dig aldrig springa Jan. Leker du inte? Var har du din Jag berättade, att Mikael tagit briggen. Far skakade medlidsamt på huvudet - så där som vuxna bruka, då de skola visa sitt deltagande i barns bekymmer. Var inte ledsen, Jan, viskade han (hans röst hade blivit alldeles hes). Snart behöver vi inte någon brigg, varken du eller jag. Snart reser vi omkring i en eldvagn. Som profeten Elias. Jag ligger just och tänker på konstruktionen. Det gav mig mycket att grubbla över, och slutligen berättade jag för Hedda, vad far hade sagt. Hon slog samman sina händer. Ja, kunde jag inte tro det, sade hon. Han ligger och yrar. Det förstod jag nog. För allt besynnerligt han ligger och viskar om hela långa natten. Hans slummer blev för varje dag djupare och lugnare. Ibland hostade han, men mindre än förr och icke så ihållande och häftigt. I början av juli kom syster Anna på besök. Jag kände knappt igen henne. Hon hade kammat sig på ett annat sätt, håret lag i vågor över tinningarna och icke som förut slätkammat. Även i dräkten var det någonting främmande. Det kom sig därav, att hon tillbragt tre veckor i utlandet. Hon hade fått ett stipendium på tvåhundra kronor; hon hade varit i Köpenhamn, i Berlin och i Hamburg. Vad hon allt sett, hade nästan förkrossat henne genom sin storhet och skönhet. Hon förmådde icke ens berätta som vanligt. Långa stunder satt hon alldeles tyst, händerna knäppta i knät, huvudet litet på sned. Hon sneglade upp mot molnen (eller mot taket) och log ett leende av svårmod, förundran och lycka. En dag, då hon satt så där och himlade sig vid fars huvudgärd (och vi trodde allesamman, att han sov), reste han sig plötsligt upp på armbågen och begynte skratta, tyst men så häftigt, att han måtte hålla sig för bröstet. Anna rodnade och såg en smula stött ut. Hon frågade, varför han skrattade. Han viskade: Jag trodde, att du skulle berätta om de olika slagen av städer och byar och hur väl de äro byggda och inrättade; och om de olika slagen av män och kvinnor och hur skönt de äro skapade och inrättade, och om de olika slagen av sjöar och floder och hav och järnvägar och automater och varuhus och kyrkor och museer och hur skönt och väl inrättat alltsamman är. Men så är det någonting helt annat du berättar. Kära Anna, kära Anna! Och han hytte åt henne med pekfingret. Men hon korsade armarna över bröstet och hukade sig ned, som om hon velat dölja någonting. Hon kved jämmerligt och pep som en råtta. Men far sade: För Guds skull, kära Anna, berätta! Det är fara på taket! Du spricker, om du inte får berätta. Hon berättade. I Köpenhamn hade hon bott på ett litet hospits. Där mötte hon en ung man. Han var svensk till börden men kom från Amerika, och sedan han nu besökt släktingar i Skåne, ämnade han sig till Hamburg. Men för syster Annas skull tog han vägen över Berlin. Han var mycket belevad, han var mäktig sju sprak (amerikanska, engelska, svenska, norska, danska, hög-tyska, platt-tyska samt något franska och dessutom ord på italienska, ryska och grekiska). Hans sätt var behagligt, förekommande, vördnadsfullt. Han var frikostig; vid gemensamma utgifter betalade han icke blott sin del utan även hälften av Annas. Men på det att hon icke skulle känna sig förödmjukad av hans frikostighet, tillät han, att hon dagligen gav honom någon timmas lektion i svensk rättstavning. Hans språkkunskap var henne till stor nytta, men ännu mer hans människokännedom. Han såg ögonblickligen på en kvinna, vad hon gick för. Han hade någon tid verkat som missionär bland fallna kvinnor i Chicago och han berättade förunderliga ting; dock alltid på ett sätt, som icke kunde såra ens den blygsammaste. Han sade, att de fallna kvinnornas liv i allmänhet gestaltar sig ljusare, än man kunde förmoda. Han påstod, att mången stackars sömmerska eller lärarinna kunde ha skäl att avundas dem - naturligtvis bortsett från den moraliska sidan av saken. Och även om man toge den med i beräkningen, skulle kanske en jämförelse utfalla mot förmodan. Vore dessa varelsers älskvärda lättsinne moraliskt mer förkastligt än de av slit och umbäranden utpinades dova förbittring och hat? Var icke Maria Magdalena en fallen kvinna? Se vi icke i åtskilliga odödliga verk, moderna såväl som klassiska, den fallna kvinnan skildras som en ädlare typ än den dygdiga? Nog av, saken har sina sidor och kan diskuteras. Han diskuterade den med syster Anna; på ett hänsynsfullt sätt. Och hennes stora, matta, ljusa, blå ögon tyckte sig skymta ännu någonting skönt och väl inrättat här i världen. Dock endast så länge han talade. När han för att demonstrera sina satser förde henne till de besynnerligaste ställen, kände hon en sådan avsmak, att hon hart när fått uppkastningar. Han måste skyndsamt föra henne därifrån. Han sade, att hon var den ädlaste kvinna han träffat; fast kanske något egenrättfärdig. Han gav henne en stor blombukett, vars sidenband fasthölls av en agatnål. Agaten hade en gång suttit i en sigillring och framvisade ett A under en krona. Just därför hade han valt den. Det är oskuldens krona, hade han sagt, det är glorian kring ert änne. Och vem vet - den kan kanske bliva en furstlig krona, eller grevlig eller friherrlig eller åtminstone adlig. Ty ni är skön. Har du kvar den där pjäsen? frågade far. Hon knäppte lydigt upp sin blus och sitt livstycke och tog fram den. Far granskade monogrammet. Det är en grevlig krona, sade han. Nå, kära Anna, kom nu till slutet. Sin vana trogen hade hon berättat mycket utförligt och jag har endast återgivit hundradedelen av hennes tirader. Nu blev hon med ens fåordig, stammade, vred sig, slingrade de långa, magra fingrarna om varandra så hårt, att jag hörde hur det knäckte i lederna. Vad du är för en liten gås, log far. Jag skall hjälpa dig på traven. Han gjorde dig ett förslag Nej, han hade icke gjort henne något förslag. Men en gång, då han skulle visa henne Elbe-tunneln Nåja, sade far, han blev närgången Nej, han blev inte närgången, men han kysste henne. Och om kvällen kom han in på hennes rum Det behöver du inte berätta, sade far. Tala bara om, vad du svarade. Hon gruvade sig. Kära far, sade hon slutligen, du får inte bli ond på mig. Han höll av mig, far; och jag höll av honom. Men jag visste ju, att vi inte kunde få tillhöra varandra. Jag sa honom det. Jag sa att jag hade klent bröst och att det låg lungsot i släkten. Hon såg mycket olycklig ut, hon var rädd, att hon sårat far. Men han nickade åt henne och sade: Vad du är för en förståndig flicka! Jag skulle ha rått dig att svara just så. Tala nu om, hur han tog saken. Min värderade vän, herr Hansen Hon rätade på sig, spärrade upp munnen. Far! andades hon, far Nåja, hette han inte Hansen? Han liknar en viss Hansen, som jag kände. Det gör förresten detsamma. Vad gjorde han? Hon betänkte sig. Så reste hon sig upp och bugade sig djupt för far, gick några steg baklänges och bugade på nytt, tog ytterligare några steg och bugade för tredje gången. Icke ett ord, far, sade hon, och hennes bleka, runda flickansikte lyste av hänförelse. Han endast bugade. Djupt, far, djupt. Tre gånger. För mig! Var det icke skönt! Far räckte henne handen. Nåja, sade han, kanske var det skönt. I alla händelser var det skönt, att du svarade så förståndigt. På det hela taget hade du mera nytta av herr Hansen än herr Hansen av dig. Det var så gott som en examen, och du fick ett högt betyg. Berömmet gjorde henne åter lätt om hjärtat och hon började babbla. Hon sade: Och tänk, far! Så billig min resa blev. Jag fick nära åttio kronor i överskott. Genast stack Hedda fram sin långa näsa. Var har du gjort av dem? frågade hon oroligt. Anna svarade med en hemlighetsfull grimas. Plötsligt kastade hon sig på knä vid fars soffa, tog hans hand. Vill du lova mig en sak? bad hon. Han nickade. Hon reste sig och sprang ut. Efter en stund kom hon tillbaka, famnen full fyra stora burkar Arnbergs Tuberculin. Far stirrade på dem och hakan sjönk av lutter förvåning. Anna sade: Kom nu ihåg, far, att du har lovat! Du måste ta in det mycket ordentligt Är det, vad du har köpt för dina åttio kronor? frågade far. Hon rodnade. Mina? sade hon. På sätt och vis har jag ju fått dem av honom. Ja, först tänkte jag köpa mig ett minne. Men jag har ju nålen. Och jag tyckte inte jag kunde använda dem bättre än så här Nåja, mumlade far, det var då också en hälsning från herr Hansen. Han nickade, slöt ögonen, sade: Tack, kära Anna. Och jag lovar dig. Mycket ordentligt. Syster Anna övertog vården av far. Hon vakade hos honom dag och natt; jag såg henne aldrig vila. När far inte ville ha henne inne i rummet, tog hon en stol och satte sig i förstugan eller utanför det öppna fönstret. Satt där med händerna knäppta i knät, huvudet lite på sned, blicken i himlen eller i taket. Och regelbundet som ett urverk steg hon på bestämda tider in till far och gav honom av tuberculinet. Han grinade illa och vred huvudet än åt ena, än åt andra sidan, men han gjorde inga invändningar. Ibland brast han i skratt. Efter tre dagar kunde han sitta upp i soffan, efter fem kunde han gå tvärs över golvet bort till det öppna fönstret. Det var tusan till pulver, sade han. Och Arnbergs Tuberculin heter det. Haben wir das alles gethan? Anna jublade. Men då jag frågade Hedda, om far snart skulle bli alldeles bra, svarade hon: Ja, så bra som man blir, då alla plågor äro överståndna. Och en annan gång sade hon: Jag skriver till svåger Arnberg. Kalla på en präst, det far jag inte. Han har aldrig kunnat tåla präster. Men ingen ska kunna säga, att han dött utan läkare. Hon dikterade brevet för Anna, jag bar det till posten. Far visste om ingenting. Min morbror svarade ofördröjligen. Han skrev, att han för tillfället icke kunde lämna sin praktik, men att han skulle taga sig ledigt nästkommande söndag. Han tillade: Jag tar Leonie med mig. Hon längtar efter Jan. Leonie var min kusin, den skära flickan. När jag det hörde, blev jag alldeles bestört. Jag såg mig omkring och tänkte: Är det inte nog, att Mikael sett, hur uselt vi ha det? Jag började i smyg vidtaga de förbättringar och försköningar, som voro möjliga; jag klistrade ihop trasiga tapeter, jag hyvlade tröskeln, jag strödde sand framför trappan i hopp om att kunna åstadkomma en sandplan liksom på -dal. Men det var ett Sisyfus-arbete! Och det bedrövligaste, mitt eget solkiga yttre, mina urvuxna, lappade, urblekta kläder- det var ohjälpligt. Emellertid måste Hedda gå in till far och berätta vad hon gjort. Han blev ond. Hans hesa röst blev så gäll, att jag förskräckt stack mitt huvud inom dörren. Han stod mitt framför Hedda och hytte åt henne med knytnäven; hon hade lagt händerna under förklädet och stod och stirrade i golvet. Plötsligt blev far mig varse, han tystnade. Och så småningom tändes den skälmska glimten i hans ögon. Han vinkade mig till sig. Jan, sade han, flämtande av ansträngning, förstår du, vad människan tänker på? Hon vill inte låta oss vara ifred. Och vi, som ha så mycket att fundera på! Men det säger jag dig, Hedda, fortsatte han och pekade mitt på hennes näsa. Jag skall spela dig ett spratt. Jo, det ska jag. Det ska stå dig dyrt, det här. Well, låt honom komma, låt kära släkten komma. Men jag tänker inte ta emot dem som en smulgråt. Jag tänker ta emot dem som en herreman, som en förmögen och välaktad herreman. Hör nu på. Jag skall diktera menu'n. Förlora inte en bokstav, min kära Hedda Och han började räkna upp den ena rätten dyrbarare och läckrare än den andra, han nämnde namnen på många sorters vin och likörer, han talade om silver, service, duktyg, blommor, allt möjligt. Han frossade i alla sorters behagligheter, och för var gång den stackars Hedda gjorde min av att vilja draga sig tillbaka, pekade han på hennes näsa och flämtade: Nej, stopp lite. Låt mig tänka efter. Det är mycket mera. Jag hade nästan glömt det där. Det ska bli roligt Slutligen kunde han inte hitta på något mer. Då fick han syn på mig, han tog mig i skuldran och vred mig runt. Och den här då, sade han. Begär du kanske, att han ska ta emot sin vackra kusin i den här kostymen? Han följer med dig till stan och du lagar, att han blir snygg. Inga invändningar. Inga reduktioner. Hedda suckade tungt. Var ska jag ta pengarna då? frågade hon. Far slog med båda händerna. Angår mig inte det bittersta. Det blir din sak. Du har pengar. Du måste ha pengar. Vad gör du av alla dina pengar? Hur mycket fick du för spegeln, till exempel? Bekänn! Jan, hur mycket tror du, att hon fick för spegeln? Jag rodnade och hängde med huvudet. Det vet ju far - stammade jag, det har jag ju sagt - det var ju jag, som tog spegeln Och där stod jag nu mellan Hedda, som gapade på mig, och far som såg på mig med heta ögon. Jag vred mig hit och dit, men slutligen vankade jag bort till Hedda och bad henne om förlåtelse. Det kom till slut, sade far och smålog. Så vände han sig åter med bister min mot Hedda: Jag har talat. Inga invändningar, inga reduktioner! För tusan, min kära Hedda, det är ju så gott som min sista vilja. Hon funderade en stund, sade: Arnberg ska få det, som han vill. Vi reste verkligen till staden, och hon gick i alla möjliga bodar och köpte korgar fulla av alla de varor far räknat upp, icke förglömmande en enda. Men min nya kostym var dock icke riktigt ny. Hon köpte den hos en klädståndsfru, densamma halvtokiga människan, som en gång omfamnade mig i morfars mörka gång. Även nu tog hon mig i famn och ropade: Gud signe guds ängel! Tidigt på söndagsmorgonen gick jag ned till stationen för att möta min morbror och min kusin. Morbror hade blivit ännu fetare än förr och andades tungt, när han tog mig i famn. Den skära flickan räckte mig endast handen. Hon var sig inte lik; hon hade fått några finnar i pannan som plågade mig. Kanske plågade de också henne, ty hon svarade knappt på mina frågor och gjorde icke något försök att kyssa mig. Far var strålande glad hela dagen och allt förlöpte på bästa sätt. Jag åt mig sjuk av den läckra maten. Leonie såg snett på mig och fräste: Usch, vad du är glupsk! Men jag tänkte: Jag får aldrig mer så god mat och dessutom har hon finnar i pannan. Varför skulle jag bry mig om henne? Och jag åt en gång till så mycket. Min morbror, som var alldeles röd av vin och mat, kisade mot oss och sade: Se, hur de sitta och tissla! Den där Leonie är alldeles tokig i Jan. Hon ger mig ingen ro. Hon vill gifta sig med honom. Men jag säger nej. Som läkare, förstår du, Johan. Jag vill inte veta av kusinäktenskap. Vi ha redan haft ett för mycket i släkten. Mitt? frågade far. Va - va -? stammade morbror och rullade med ögonen. Nej, för tusan, kära Johan, vad är det jag pratar? Det är ditt eget fel -du narrar mig att dricka Far skrattade och slog i hans glas. Tag det med ro, sade han. Jag är inte hälften så lättstött som förr i världen. Nej, inte tiondelen. Men vill Leonie gifta sig med Jan, så får hon skynda sig. Hur så? frågade morbror. Far såg på mig. Jo, sade han. Vi fundera på att resa bort, Jan och jag. Va - va - är det nu du säger? mumlade min morbror, som tydligen druckit för mycket. Så höjde han sitt glas och sade: Ja, kära Johan, det gläder mig, att finna dig - rätt kry - rätt kry, Johan - efter omständigheterna rätt kry. Men inte ska du tänka på att resa. Nej. Du är i alla fall rätt kry. Du är en Arnberg, ser du. Det är själva tågan, som är seg. Ja, ja, det är förunderligt, att du kan leva. Men du är rätt kry. Bara inte tappa modet, gamla gosse. Efter omständigheterna, rätt kry. Det är förunderligt, nästan spöklikt. Men du är i alla fall rätt kry. Det var bara det jag ville säga dig håll huvudet högt, gamle vän Far avbröt honom. Vet du vad? Kom igen nästa söndag. Inte sant, Hedda, vi ha vin för en middag till? Ska jag komma hit nästa söndag? mumlade min morbror. Plötsligt grep han fars hand, tryckte den hårt och behöll den länge i sin. Han sade: Jag förstår dig, Johan. Jag kommer. Jag kommer med middagståget. Kom hellre med morgontåget, sade far och smålog. Och låt Leonie följa med. Jan ska visa henne -dals park. Johan! utbrast min morbror och lade sin arm kring fars skuldror. Vi äro ändå Arnbergare båda. Jag är glad, att du skrev till mig. Men du kände, att du måste skriva till mig. Gjorde du inte? Du kände, att jag måste komma, att du måste se mig Kanske det, sade far och plirade illmarigt mot Hedda och mig. Efter middagen följde jag dem åter till tåget. Morbror gick före, stånkande och pustande. Leonie och jag följde efter. Leonie frågade, om jag visste, att morfar testamenterat mig tiotusen kronor. Det visste jag inte. Nej, sade hon i viktig ton, du får inte veta det, förrän du blir myndig. Han har skrivit ett brev till dig också, men det får du inte heller veta, förrän du blir myndig. Nu vet jag det ju, anmärkte jag. Hon snörpte med munnen och gav mig en ond blick: Åja, sade hon, jag tyckte, att du kunde känna dig lite tacksam mot morfar. Du brukar aldrig tänka på honom. Det sa han åt mig en gång innan han dog. Jan tänker aldrig på mig, sa han. Jag kände mig skamsen och svarade ingenting. När jag kom hem igen, hade far gått och lagt sig men var ännu vaken. Han var mycket belåten. Han sade till Hedda: Du kan trolla, du! Det var en utmärkt middag och allting var bra. Skönt att det är över. Släkten har fått sitt. Måndagen hände ingenting. Far låg till sängs hela dagen men sov icke. Hedda och Anna sutto hos honom. Allesamman voro vi tysta. Tisdagen hände ingenting. Hedda vädrade fars garderob och Anna hjälpte henne. Jag satt inne hos far. Han frågade om jag inte hellre ville vara ute och leka. Nej, svarade jag. Då sade han: Men vet du vad, Jan? Om söndag måste du roa din kusin rik tigt duktigt. Du kan visa henne -dal, men du får inte gå innanför muren. Förstår du? Det kan väl far tänka, sade jag och blev blodröd. Han strök mig över handen. Det där med klockan ska du inte bry dig om, sade han. Minns du, att jag talade med dig om din vilja? Nåja, jag hade rätt. Din vilja växer i skogen och bryts av förste bäste. Som de flesta viljor. Men jag ska nog hjälpa dig. Jag har själv skaffat mig en smula vilja på gamla dar. Och vet du, vad jag vill, Jan? Nåja, sade han efter en stund och släppte min hand, det är en hemlighet. Tillsvidare. Det är både ett och annat, som jag skulle säga dig. Men det är bättre jag koncentrerar mig. På det enda nödvändiga. Efter en stund frågade han, vad det var som fladdrade utanför fönstret. Jag sade, att det var hans kläder. Han satte sig upp. I detsamma började Hedda och Anna plocka ned kläderna från strecket och buro kostym efter kostym förbi, i det de höllo dem försiktigt framför sig. Far såg den ena efter den andra vandra förbi. När det var slut, vände han sig mot mig och hans ansikte lyste av ett skälmaktigt och förvånat löje. Det var som tusan, Jan! sade han och sjönk tillbaka i kuddarna Har jag varit en så fin herre i min dar? Det gläder mig, det gläder mig. Det där var nästan lika bra som ett eftermäle. Onsdagen ställde Hedda till med byk och Anna måste hjälpa henne. Jag satt hos far. Han sov eller låg åtminstone alldeles stilla och med slutna ögon hela dagen. Ibland tycktes han ha svårt att svälja. Jag satt och såg på hans strupe och märkte då, att han hade ett ärr tvärs över halsen ungefär en tum nedanför hakan. Jag visste, hur han fått det. Som småpojkar hade han och farbror Otto en gång lekt och klättrat på den där gallergrinden vid -dal. Av någon anledning blevo de osams, Otto knuffade till far och han tappade sitt tag men blev hängande med halsen mellan två stänger, som upptill äro försedda med spjutspetsar. Därav ett elakt sår tvärs över strupen. Torsdagen satt Anna hos far. Jag skulle hjälpa Hedda att hugga ved till byken. Men rätt vad det var, kom Anna ut och sade: Far undrar, om det är Jan, som hugger? Hedda menade, att jag var stor nog att hugga ved; sedan Josef upphört att hjälpa oss med dylika sysslor, hade hon och jag delat dem oss emellan. Men hon besinnade sig och sade: Det är bäst jag hugger själv. Gå in du, Jan, eljest blir han inte lugn. När jag kom in, reste far sig på armbågen. Jan, sade han, du ska gå ned t]ll Josef. Hälsa honom från mig och säg, att han genast skall komma upp och hugga ved till byken. Har du förstått? Du skall inte be honom. Du ska endast säga: Far hälsar, att Josef skall komma Jag sprang det fortaste jag kunde ned till -dal. Josef höll på i trädgarden. Jag hängde mig över muren och flämtade fram fars befallning. Han slog jorden av händerna, kom långsamt fram till mig, svängde sig över muren. Jaså, sade han, är det sveplakanen, som ska bykas? Jag förstod inte, vad han menade. Men jag blev ond och snäste honom. Det angår inte Josef. Gör bara, som far säger. Han flinade till. Ja, sade han, eftersom han är son till min gamle husbonde och eftersom han var min mästare i ungdomen, så ska jag väl inte förråda honom den natten, som skrivet står. Och han suckade mäktigt, så att flinet försvann ur hans ansikte. Ja, den stunden kommer, mumlade han. Gud hjälpe oss. Josef högg veden, och jag satt hos far. När huggningen var slut, slog far upp ögonen och sade: Bed honom komma in. Jag gjorde så; han blev stående vid dörren. Stig in, befallde far. Han sköt av sig träskorna och tassade fram till soffan. Josef, sade far, minns du de båda sista åren min far bodde på -dal? Han mindes. Far sade: Vet du, vem det var som höll bankdirektör Arnfelt underrättad om allt, som tilldrog sig på -dal? Han tog ett steg tillbaka, men blev stående. Plötsligt flinade han till: Åja, svarade han, det var väl gamla Grundberg och jag med. Det lilla jag visste. Se här, sade far och räckte honom två kronor. Grundberg har redan fått sitt. Och räknar du efter, skall du finna, att du fått dina trettio silverpenningar. Gå nu, Josef. Jag vill dig ingenting mera. Han bugade och tassade tillbaka till dörren. Stäng efter honom, befallde far. Fredagen låg far alldeles stilla. Vi turade om hos honom. Lördagen blåste det starkt. Det ven kring knutarna, vindsluckan slog. Jag skyndade mig uppför stegen och stängde den, men genast började någonting annat slå och bullra. Far sov hela förmiddagen, fast oroligt. Anna och jag turade om hos honom. Vid sextiden hörde jag hjuldon på vägen. Jag smög mig till fönstret. Vem är det, som kommer? frågade far. Det är en gumma i en kärra, svarade jag. Ska jag fråga, vem det är? Ånej, mumlade far, det gör detsamma. Kom och sätt dig här. Jag kunde emellertid inte låta bli att lyssna till hjulen, som kommo allt närmare och slutligen stannade alldeles utanför. Jag kunde se huvudet på den lilla grå hästen genom fönstret. Så hörde jag en röst ropa: Gu signe! Gu signe! Är det någon hemma? Jag spratt till och ville springa ut; men far höll min hand. Efter en stund öppnades dörren, och gumman steg in. Det var Gråbergskan, klädståndsmadamen. Hon sköt igen dörren bakom sig, neg djupt och viskade: Gud signe, gud signe! Så smög hon sig på tå fram till soffan, stannade på ett par stegs avstånd, lade händerna i kors över magen. Jaså, han ligger här, sade hon i söt, medlidsam ton. Far slog upp ögonen. Ja, han gör det, svarade han. Då begynte gumman göra de häftigaste åtbörder, bocka och niga, slå samman sina händer och lyfta dem över huvudet, men alltsamman alldeles ljudlöst. Varför gör hon så där? frågade far. Hon fick igen målföret: Det var då det tokigaste jag sett, sade hon. Jaså, han lever, Gud signe, Gud signe. Det var då det roligaste jag har varit med om. Nej, men tänk så roligt det var, att han lever. Vad vill hon egentligen? frågade far. Ja, svarade hon, rev sig i hårtestarna, det är just det. Gu signe, men jag begriper, att jag kommit för tidigt. Jag skulle ha kommit i nästa måne, se. Men så hade jag mina vägar förbi och då tyckte jag jag kunde se efter Vad skulle hon se efter? frågade far. Åh, kära, det var så, att Hedda talade med mig om lite kläder. Jag gav henne i förskott se, och så skulle jag hämta dem i nästa måne Mina kläder? frågade far. Ja, det är klart, det, smålog hon. Han är känd för sina kläder, se. Han är känd som fin karl alltigenom och särskilt i kläderna Bed Hedda komma hit! befallde far. Jag rusade ut, jag knöt mina händer och bet ihop tänderna för att inte skrika av raseri. Jag sprang ned till brunnen, där Hedda och Anna eldade under kitteln. Utan att säga ett ord började jag dunka på Hedda med knytnävarna. Slutligen skrek jag: Nu är hon här! Gumman, som ska hämta fars kläder. Hon är hos far. Hon förstod mig inte genast. Så började hon darra i hela kroppen. Åh, Herre Gud, mumlade hon, åh, Herre Jesus, varför skulle det hända mig. Åh, Herre Gud, vad ska han tro? Åh, Herre Gud, åh, Herre Gud, jag vågar inte gå in till honom. Anna, Anna, du får följa mig. Jag rördes till medlidande av hennes förskräckelse. Kom bara, sade jag, tog hennes hand och släpade henne uppför backen. Men vid tröskeln vägrade hon. Hedda, sade far, och hon hoppade in över tröskeln som om hon fått ett slag bakifrån. Har du sålt mina kläder åt den här gumman? frågade far. Hon nickade och slog med båda händerna. Vad i Herrans namn går det åt dig? sade far. Giv gumman kläderna. Jag vill inte ha flera välsignelser av henne. Hedda skuttade fram till gumman, högg henne i armen och släpade ut henne med sådan fart, att hon endast hann skrika ett par Gu' signe. Kvinnfolk, mumlade far och vände sig mot väggen. Jag grät och snyftade. Efter en stund kom Anna in, satte sig vid fars fötter, grät och snyftade. Slutligen kom Hedda. Hon ställde sig i kakelugnsvrån, höll båda händerna för ansiktet och grät. Far tycktes ingenting märka. Troligen sov han. Men efter en timme eller så -vi hade äntligen slutat att gråta - vände han sig om. Han skakade i hela kroppen, slutligen lyfte han lite på huvudet, och vi sågo, att han skrattade. Hedda, sade han, det var ett fullkomligt snilledrag, det där med kläderna. Jaså, din filur. Du tyckte att jag borde betala mitt avskedskalas. Själv. Ja, det hade du alldeles rätt i. Han strök med handen över täcket, lyfte pekfingret och hotade henne. Men nu, kära Hedda, sade han. Nu ligger jag här blott och bar. och nu undanber jag mig vidare reduktioner. Söndag morgon väcktes jag av Anna; hon hjälpte mig med påklädningen och såg till, att jag blev riktigt fin. Jag frågade, hur det var med far. Jag hade ett oredigt minne av, att jag i sömnen hört buller och spring. Åjo, svarade Anna och drog på det. Men det är inte värt, att du går in till honom. Han vill sova. Jag nöjde mig med svaret, men strax innan jag skulle gå till stationen för att möta morbror och Leonie kom Anna ut ur fars rum. Han ville tala med mig. Far satt upp med många kuddar bakom ryggen. Jag lade icke märke till någon skillnad i hans utseende från dagen förut mer än det, att vänstra ögonlocket hängde till hälften ned över ögat. Han hade också svårare att tala. Han gjorde flera ansatser, innan han kom i gång. Du Jan, sade han, jag har funderat på någonting. På -dal finns en springbrunn. Du vet. Om man står vid grinden och ser upp genom gången, ser man vattnet falla. Inte brunnen, bara vattnet. Och när solen står på en viss höjd, ser man i vattnet hela regnbågen. Jag har funderat, hur dags det kan vara. Jag tror mellan ett och två, men jag vet inte. Nu ska du gå dit och se efter. Tag Leonie med dig och gå dit direkt från tåget. I dag spelar nog brunnen. På söndagen. Vänta vid grinden och se efter när regnbågen visar sig. Och kom hem och berätta det för mig. Tag min klocka, så att du vet tiden Jag tog fars klocka och gick. Morbror och min kusin kommo med tåget. Vi skildes vid korsvägen och jag och Leonie fortsatte fram till -dal. Hon var mycket vänlig mot mig den där dagen och lika vacker som förr. Finnarna i pannan hade försvunnit. Vi slogo oss ned i ängen på andra sidan vägen mitt emot gallergrinden. Klockan var endast något över nio, vi hade alltså god tid. Vi lekte alla möjliga lekar, och det var jag, som bestämde dem. Hon gjorde allt vad jag ville. Dessutom gav hon mig karameller. Lite emellan tog jag fram klockan, dels för att se vad tiden led, dels för att skryta. Nej, titta! ropade hon, har du en klocka? Jag svarade just ingenting utan berättade i stället om regnbågen, som vi skulle vakta. Det fann hon så lustigt, att hon brast i skratt. Ja, morbror Johan har då alltid varit lustig! sade hon. Jag såg på henne och undrade, om hon inte skulle kyssa mig. Det kunde egentligen göra mig detsamma, men eftersom hon påstods vara så förtjust i mig, borde hon ju också kyssa mig. Det gjorde hon emellertid inte och jag blev så småningom rätt förargad. Jag kunde inte låta bli att tänka på det. För var gång hon i leken tog fatt på mig slöt jag ögonen. Ty i biskopsgården hade jag alltid blundat, då hon kysste mig. Jag blundade och blundade -nej. Slutligen lade jag mig ned och låtsades sova. Men inte heller det hjälpte. Det retade mig. Jag var visst inte angelägen, men jag kunde inte förstå orsaken, varför hon inte kysste mig. Jag blev orolig. Jag tänkte: kanske är det något fel med mig. Jag kunde näppeligen fråga henne. Men jag kunde göra någonting annat, jag kunde själv kyssa henne. På så sätt skulle jag utröna, om hon hade någon motvilja mot mig och om det var något fel med mig. Och jag började göra alla möjliga slingerbultar omkring henne och hitta på alla möjliga förevändningar att komma henne nära. Ty jag visste inte riktigt, hur jag skulle bära mig åt, och tyckte det var bäst att överraska henne. Vi lekte och lekte och långa stunder stodo vi vid gallergrinden och stirrade på springbrunnens vatten, som hängde som en slöja tvärs över lövvalvets öppning. Men hela tiden behöll jag mitt mal i sikte och släppte det icke ett ögonblick ur tankarna. Äntligen kom ett lägligt tillfälle. Vi stodo båda vid grinden; hon tryckte sin näsa platt mot en av stängerna och jag tryckte min mot stången bredvid. Jag behövde endast vända på huvudet för att nå hennes kind med läpparna. Jag gjorde det. Hon i sin tur vände på huvudet och log mot mig. Vi får inte, viskade hon, far har förbjudit. Men vi kysste varandra. Och när hon åter såg upp mot lövgången, kysste jag henne ånyo på kinden. Då ropade hon: Jan! Se regnbågen! Jag tog upp klockan och annoterade, att hon felades en kvart i två. Nu gå vi hem till far, sade jag. Vi gingo arm i arm. Anna kom emot oss i backsluttningen. Far hade nyss dött. Jag ville springa in till honom, men hon höll mig tillbaka. Och hur än jag tiggde och bad, släppte de inte in mig i rummet. Far hade själv förordnat, att jag icke skulle få se honom efter hans död. LEO N I E Ett mellanspel Hösten 1907 gjordes en insamling i W- stift; medlen skulle användas till resande av en minnesvård över framlidne biskop Julius Arnberg. Uppropet undertecknades av landshövdingen i W., av bankdirektören, greve A. 0. Arnfelt samt av ett tjugutal präster med prosten Rygelius i spetsen. Däremot återfanns icke den dåvarande biskopens namn under uppropet. Det väckte prat och förargelse. Några klandrade biskopen, andra påstodo, att prosten Rygelius med flit hållit Julius Arnbergs efterträdare utanför. Enligt min åsikt hade de senare rätt, men prosten själv trodde snart på den förra versionen och klagade vitt och brett över biskopens brist på takt och pietet. Prosten David Rygelius jun., min fars kusin och min förmyndare och välgörare, var en mycket hetlevrad herre. Efter Julius Arnbergs död blev han det äldre prästerskapets kandidat till biskopsstolen. En Lunda-professor med vida större lärdomsmeriter utsågs; det kunde Rygelius aldrig förlåta. Vid ett tillfälle, då den nye biskopen förmanade honom att icke genom sin häftighet väcka förargelse i församlingen, skall han ha utropat: Vi förkunnar du mina rätter och tar mitt förbund i din mund? Den man, som stal min biskopsstol, skall inte komma till mig och tala om förargelse! En stor skara präster var närvarande, då yttrandet fälldes. Men de vänliga svartrockar, som förr i tiden logo och bugade och klappade varandra i morfars trädgård, voro genast redo att vifta bort skandalen med sina näsdukar. Och Rygelius hade alltjämt sina anhängare. Julius Arnberg var på sin tid en av rikets mest högkyrkliga och konservativa präster. Han avskydde all sekterism och kallade en gång i ett herdabrev den frikyrkliga rörelsen "anarkismens halv syster" - ett ord som då väckte mycken uppståndelse. Efter hans död övertog systersonen, Rygelius, ledningen av det högkyrkliga och högkonservativa partiet inom stiftet - och därmed också ledningen av "Stifts-Bladet" - och i sju års tid hade han icke försummat något tillfälle att angripa och klandra sin lycklige medtävlare om kräckla och mitra. Följaktligen hade den nye biskopen korats till det kyrkligt-liberala partiets anförare och stod i förbund med frikyrkliga kretsar. Otaliga försök att försona biskopen och prosten hade gjorts, men strandat. Äntligen tycktes den, och det av en helt obetydlig anledning, skola komma till stånd. Den obetydliga anledningen var - ytligt betraktat - nära förknippad med Jan Arnberg, min ringa person. Då min förmyndare kom till staden - vilket inträffade två å tre gånger i manaden - tog han in hos sina kusiner, fröknarna Arnberg. Efter morfars död hade de köpt ett litet envåningshus längst bort på Västra Trädgårdsgatan. Dess gavel vette åt kyrkogården och den lilla trädgårdstäppan hade skydd av kyrkogårdsmuren. Ibland vimlade denna trädgård liksom förr morfars av svartrockar - då prosten samlade sina meningsfränder till någon viktig rådplägning. Och dagligdags fylldes den av moster Amelies kuttrande vänner, duvorna från biskopsgården. De kallades i staden "biskopsduvorna", och mina mostrar fingo alltjämt heta "biskopsfröknarna". Skämtare bytte om namnen, kallade duvorna biskopsfröknarna och fröknarna biskopsduvorna. Gården kallades Duvslaget. Jag var eljes mycket nöjd med den aktning, som överallt visades dem. Vid högtidliga tillfällen fanns det alltid någon, konstapel, dörrvaktare, klockare eller präst, som beskäftigt banade väg för "biskopsfröknarna" - och för mig! - och beredde oss en god och framträdande plats. De hade åldrats, mina mostrar. Amelie var redan gumma, lång, mager, gulblek, krokig, med insjunket bröst, rätt lomhörd och mycket misstänksam. Hon levde för sina duvor, sina fattiga, sina präster. Norahs hår var snövitt, alldeles som morfars, men stort och yvigt. Hon hade också ärvt morfars friska, rödlätta hy och hans muntra lynne. I sex år var jag hennes trogne kavaljer och passupp. Hon brukade skämta över sitt ungmö-stånd och bedyrade, att hon icke skulle släppa mig ifrån sig, förrän Leonie, min kusin, blivit giftasvuxen. Hon pikade mig för Leonie. Det tog jag till en början illa; men ju äldre jag blev, desto bättre behagade mig dessa antydningar. Ibland talade vi också om far, och jag förstod, att hon hållit av honom. Det var för hans skull hon bekymrade sig om mig och min framtid. Hon brukade säga åt prosten: Jan släpper vi inte, förrän han blivit biskop i W. Och han skrattade och sade: Alldeles min tanke! Jan måste återtaga den Arnbergska kräcklan. Det kan man kalla successio apostolica. I samråd med mostrarna hade han bestämt, att jag skulle bli präst. Själv hade jag mera håg för sjön, men Rygelius var min, välgörare och det föll sig naturligt att lyda honom. När mina kamrater, Mikael Arnfelt och Karl Rygell, "Ängeln" kallad, gjorde narr av mig för mitt val av yrke, brukade jag svara: Det är inte jag, som blir präst. Det är prostens plånbok. Allvarligare tog jag inte saken. Den omständigheten, att Leonie tidtals bodde hos biskopsfröknarna, var för mig mycket mera betydelsefull. Och att Rygelius var hennes liksom min förmyndare, gjorde mig spakare och lydigare än vad någon tacksamhetsskuld förmått. Om min välgörare givit mig Leonies strumpeband till halsband, kunde han ha lett mig, vart han behagade. Men han föredrog att möta min gensträvighet - ty han inbillade sig, att jag var gensträvig av naturen - med långa förmaningar. Han skrev till mig följande, som jag ännu har i förvar: "Den kristne prästens uppgift är nu som tillförne att vaksam och modig kämpa mot demonerna. Han är icke en lärare, än mindre en lärd - han är en kämpe. Och det är icke längre otrons andar, som angripa församlingen; det är vantrons. Det nya seklets människor söka sig gudar. Varhelst de finna något, som innebär makt, falla de ned och tillbedja. Så har Mammon i våra dagar funnit tillbedjare ej blott i gärning och känsla - det har Gud bättre alltid varit fallet - utan även i tanke och ord. Andra skapa av sin maktlystnad andra idoler; och åter andra hämta ur sina erotiska fantasier fetischer, än fagra och konstnärligt ansade, än vidriga och råa; och behålla de dem livet igenom som husgudar, offrande kropp och själ på deras altare. Så fram gent kunde jag uppräkna för dig demonernas skiftande gestalter, än skapade av lust och sinnlig längtan, än av olust och skräck. De äro legio. Men de kännas alla därpå, att de vilja ha försteget framför levande Gud. Vårt rättesnöre är det första budet, i vilket alla äro inneslutna: Du skall inga andra gudar hava för mig. Eho, som bryter mot detta bud, han bryter mot dem alla. Han giver demonerna insteg. Och hur 'upplyst' och 'rättfärdig' han än månde te sig, skall du snart se honom sjunka i den mörkaste vidskepelse. Han skall prisa sin träck helig och dyrka sin ruttnande kropp. Ty Gud allena är frälsning från döden, och vad ej är i Gud, det är förruttnelse. Det är av djävulen. Men den präst eller lekman (han menade biskopen!) som aldrig sluppit loss ur den moderna lärdomens taskspelarbod, han menar, att djävulen är en inbillning eller blott en symbol. Om dessa präster talar Esaja, då han säger: Alla deras väktare äro blinde, de veta allesamman intet. Tysta hundar äro de och kunna intet straffa; äro late, ligga och sova gärna. Till dem Hesekiels ord: Detta säger Herren, Herren: Si, jag vill till de herdar och skall kräva min hjord utur deras händer och skall göra en ända med dem, att de skola icke mer herdar vara -" Detta skrev han till mig och mer av samma sort. Om han åtminstone på lämpligt - eller olämpligt - ställe inflätat Leonies namn! I ett rött tvåvånings träruckel långt ut på norr hade min styvmor, Hedda, öppnat ett privathotell. Det var mycket tarvligt. Om jag undantar stora rummet på övre botten, där Hedda samlat fars gamla möbler från -dal, voro rummen kala och otrevliga. Rätt mycket lantfolk tog i alla fall in där. Bönder med blommiga kappsäckar, även en och annan lantpatron av den sparsamma sorten. Det var inte just någon heder för släkten, det där kråkslottet. Det hände någon gång, att personer med mycket tvivelaktigt rykte funno en tillflykt där. Felet var dock icke Heddas. Hon var hela stadens kokfru och hotellrörelsen sköttes huvudsakligen av syster Anna, som för sitt svaga brösts skull måst sluta i skolan. Men den beskedliga stackarn förstod inte att göra åtskillnad mellan folk och folk. Och jag måste oupphörligen läxa upp henne. Jag brukade äta mina söndagsmiddagar hos Hedda och åt då för halva veckan. Hon bjöd på vällagad, fet, god mat; fast doktor Rygell påstod, att hon köpte skämda varor. I Rygellska huset, där jag bodde, köptes nästan inga varor alls. Stackars Hedda gav således icke Ambergska namnet någon ökad glans tyvärr fanns det en person, som rent ut sagt vanhedrade namnet. Otto Arnberg, min fars äldre bror. I hörnet av Kyrkogårdsgatan och Lilla Bruksgränd finns en krog, som kallas "Skeppet". Själva krogen ligger inne på gården. Där höll han till; var han egentligen bodde, vet jag inte. Han var alldeles under isen Strax efter morfars död hade man börjat glunka ett och annat om hans sätt att sköta fattigvården. Kvastgubbarna läto sina kvastar ligga, söpo och spelade kort; gummorna sörplade kaffe och slogos. Där var kalas alla dagar och hela dagen. Icke förty skulle kanske biskopens namn och minne ha beskyddat Otto Amberg, om han blott lovat bot och bättring. Men ansatt av vederbörande att antingen sköta sin syssla eller lämna den, svarade han: Jag sköter min syssla efter mitt samvete och inte efter herrarnas. För tusan, mina gubbar och gummor ha aldrig fått roa sig förr, varför skulle de inte få roa sig på gamla dar? Snart nog bli de så stillsamma, som herrarna bara kan önska Han avskedades. Räkenskaperna voro verkligen i mönstergill ordning; men anstaltens utgifter hade så skamlöst överskridit anslagen, att fröknarna Arnberg måste släppa till en betydande summa för att tysta ned saken. Och det var endast en början. Varje år, varje halvår, nästan var månad måste de köpa sig fria från någon ny skandal. Rygelius rådde dem slutligen att lämna staden och nejden. Men det var dem en olidlig tanke, att det Arnbergska namnet skulle smutsas i W., i biskopens stad. Och gemensamma vänner, som försökte övertala farbror Otto att draga till annan marknad, fingo till svar: Nej, så dum är jag inte. Här är jag känd, och här tycker man om mig. För tusan, biskopens brorson! Det lever jag på till dödagar. Han påstod förresten, att släkten var skyldig honom pengar. Än var det biskopen, som undanhållit honom en del av hans fars arv, än var det hans egen bror, min far, som lurat honom på pengar. Och då han ansåg, att jag borde stå för fars skuld, stämde han min förmyndare och fordrade att utfå de pengar, som morfar testamenterat mig. Processen varade i flera år och utslag föll först på nyåret 1908. Förresten mådde han förträffligt. Det fullständiga förfallet hade befriat honom från grämelse och grubbel. Han var tjock som en tunna, rödmosig, glad och godmodig. Och han var verkligen omtyckt. Krogpubliken lyssnade med andakt till hans prat och kannstöperier. För tusan! Det var ändå biskopens brorson! Kusin till biskopsduvorna! Dessutom saknade han inte gifttänder och kunde bita ifrån sig. Mot Arnfelt var han oblidkeligt hätsk. Han förolämpade den vitlockige, vördnadsvärde gamle mannen på öppen gata och kommenderade gatpojkar och sjåare att kasta smuts på det Arnfeltska ekipaget (som förr i tiden varit morfars). Så när hade han en sommarafton bragt gubben om livet genom att skrämma hans hästar i sken. Den gången ingrep polisen, men A. O. trädde emellan och han släpptes utan den ringaste näpst. Det var i själva verket A. O., som underhöll honom, fast i hemlighet. Varje kvartal skickade han honom en summa pengar, som dock icke anförtroddes varken åt posten eller åt någon tjänare. Utan åt Mikael. Kanske hade Mikael utbett sig uppdraget. Han var road av fyllbultens prat och följde honom ibland till de värsta buskrogar. Jag skydde honom som pesten. Möttes vi, låtsades jag icke se honom. Och märkvärdigt nog gjorde han på samma sätt och besvärade mig aldrig med en hälsning. Blott en gång, då Leonie och jag lustvandrade på Storgatan bland andra flickor och pojkar, kom han raglande efter oss och ropade: Jan! Leonie! Mina kära små barn! Vi gömde oss i en portgång. Då vi efter några minuter vågade oss ut igen, stod han bredbent mitt framför porten och funderade. Han såg på oss under lugg, gjorde helt om och lomade i väg. Men mot biskopsfröknarna visade han sig desto mera efterhängsen. Han förföljde dem. Och såg jag dem med bleka ansikten, stelt stirrande ögon, hopknipna läppar skynda gatan framåt, så visste jag, att farbror Otto fanns i farvattnet. Det visste förresten hela staden och folk stannade och vände sig om för att se, hur kapplöpningen lyktade. Men så stor var vördnaden för biskopsfröknarna, att jag sällan såg någon ens draga på mun åt deras flykt. Mina kamrater gjorde sig ofta lustiga över gubben i min närvaro, men antydde aldrig vår släktskap. Jag hörde till den andra grenen av släkten Arnberg, den bättre, den förnämliga, biskopsgrenen, vars anseende alltjämt var stort i W. Under hela min skoltid eller i sex år bodde jag hos doktor Rygell, delade med Ängeln en vindskupa, ett långt, smalt, skumt rum med sluttande tak. Möblemanget bestod av en pinnsoffa, en fältsäng, två trästolar, ett bord, ett tvättställ. En spegel i svart ram och med spräckt glas, samma glas som suttit i farbror Ottos omtalade dyrgrip, var min egendom och begagnades flitigt, ty jag var ganska mån om mitt yttre, särskilt de tider, då Leonie fanns i staden. Pa båda sidor om vindskupan lågo garderober. I den ena förvarade vi våra kläder, den andra var Ängelns magasin. Han bedrev ständigt handel, sista aret huvudsakligast med skolböcker, som han köpte av kamrater i förlägenhet - icke minst av Mikael - och sålde med god förtjänst. Vinden var kolmörk, dess golv bestod av lösa plankor, som kommo oss att snubbla. Vindstrappan knakade erbarmligt, vilket gav doktor Rygell en fast hållpunkt för framställandet av vissa beskyllningar. Det var hans fixa ide, att vi levde utomhus om nätterna Hans skäggiga, mullrande mun flödade över av maximer och paradoxer. Och för varje visdomsord krafsade han i golvet med sin klumpfot alldeles som en bock. Han förde noggranna räkenskaper över de utgifter, hans söner vållade. Ängelns konto hade kommit upp på trettiotusen - han räknade rundligt till sin egen favör - och han brukade säga: Du skall veta, vad som är nedlagt i dig. Och kom ihåg! Innan du förräntar och amorterar kapitalet är varje matbit stulen! Mig föraktade han djupt, dels emedan jag i uppväxtåren var en smula klen, dels emedan jag var fattig. Och han sade: Sjukdom är snarare ett rättvist straff än en oförskyld olycka. Hälsovård borde vara läkarens sak, sjukvård bödelns. Fattigdom är obestridligen en olycka, men den är lika obestridligt en skam. En släkt som förtjänar och bevarar, är en släkt som förtjänar att bevaras. Då A. O. Arnfelt fyllde åttio år, gav Rygell ut en broschyr, "Vad är hälsa?" i vilken han förhärligade gubbens kraft och rikedom. (I gengäld skulle han, enligt Ängeln, ha fått ett banklån förmånligt ordnat. Själv var han nämligen ganska fattig.) Prosten Rygelius anmälde broschyren i Stifts-Bladet med orden: "åter en av Antikrists otaliga bekännelseskrifter, en mammonsdyrkans apoteos, en ny bok i Biblia Diabolorum!" Personligen kommo emellertid de båda herrarna mycket väl överens och prosten drack ofta sin toddy hos doktorn. Då kunde det hända, att de kallade mig inför sig och togo mig i skärskådande. Båda hade stora, rödbrusiga, skäggiga ansikten och stirrande glaskulsögon, som brillorna förstorade. Jag kände mig som en liten mört mellan två havsvidunder. Doktorn spottade: Pti! Dålig race. Kommer ingen vart. Men prosten sade: Åhå, åhå, jag tycker, att vi ha fått honom ganska långt. Ängeln hatade all överhet. Kanske var det hans förtidiga affärsverksamhet, som låtit honom bittert känna lagars och förordningars tryck. Men över allt annat hatade han sin far. Och orsaken var denna: Doktor Rygell hade haft fem söner; den näst yngste hette Rutger och var fyra år äldre än Ängeln. Samma vår han skulle ha tagit studentexamen, åsamkade han sig en hemlig sjukdom. Skräcken att fadern skulle upptäcka hemligheten pinade ut honom. Han tog livet av sig. Jag minns kvällen, då de buro hem honom. Han hade ett skottsår under högra tinningen. En blodig klump hängde ned på kinden, det var ögat. Jag mötte dem just i prånget nedanför vårt fönster. Jag stannade och hörde dem gå uppför baktrappan. Jag hörde doktorns mullrande röst och det skrapande ljudet, då han släpade klumpfoten över golvet i mottagningsrummet Då hörde jag honom ryta någonting, så hörde jag ett vrål, ett långt ylande tjut. Så hördes ingenting vidare. Men när jag flera timmar senare vågade mig in, satt han på trappan i hallen, benen i kors, händerna på knäna, ögonen slutna, munnen halvöppen, tungan hängande ned över underläppen som på en sinnesslö. Det var doktor Rygell, den morske författaren till Vad är hälsa? Men han repade sig ju snart och kvar blev endast ett oblidkeligt hat till lösa kvinnor, och den där fixa iden, att Ängeln och jag smögo oss ut om nätterna. Vad Ängeln beträffar, hade det sin riktighet. Han och Mikael tillbragte åtskilliga nätter på "Skeppet" och andra nästen. Där fanns okså flickor. En flicka, som hette Sonja, Rygells väninna, och hemles svster, Mikaels. Mikael ville förmå mig att göra deras bekantskap. Men jag hade annat att tänka på. Jag hade Leonie att tänka på och vår framtid. Den tedde sig icke alltför ljus. Jag hade räknat ut, att jag, ifall jag ginge prästvägen, skulle kunna gifta mig om sex år. En löjligt, en orimligt lång tid! Jag hade redan fyllt aderton! Valde jag åter ett annat yrke, skulle jag få prosten, Leonies och min förmyndare, emot mig. Naturligtvis kunde vi trotsa honom, men jag måste i så fall vara en man i oberoende ställning och med någon förmögenhet. Jag hade inte lust att gifta bort Leonie med en fattiglapp. Många projekter föresvävade mig och en del av dem började jag sätta i verkställighet. Så till exempel ägnade jag den hösten alla fristunder åt att skjuta ekorrar. Min avsikt var att för inkomsten av skinnen köpa mig en ordentlig jaktbössa, varefter jag borde ägna mig åt rävjakt. Men jag hade naturligtvis inte en tanke på att stanna i jägarens yrke. Rävskinnen skulle endast förse mig med nödigt driftkapital till en pälsvaruaffär i stor skala. I mina skolstudier ägnade jag mig med särskild iver åt engelskan och franskan för att sa snart som möjligt kunna öppna direkt förbindelse med Nordamerika och Sibirien. Att jag valde just denna bransch, berodde på att stadens körsnär, en rätt ung man, på kort tid kommit till välstånd. Och likväl kunde jag bevisa, att mannen köpte opraktiskt och med alltför många mellanhänder. Jag skulle ha föreslagit honom kompanjonskap, om inte mannen varit mig personligen osympatisk. Han vägrade köpa mina ekorrskinn, som han påstod vara flådda på ett oriktigt sätt. Jag måste slumpa bort dem till Ängeln för en spottstyver. Jag hade också andra planer. Ängeln, som dels var orolig för sin examen, dels önskade spela sin far ett spratt, var fast besluten att rymma någon vecka före skrivningarna. Han ämnade begiva sig till Hamburg, där han hade en bror bosatt. Han ansåg, att vi i en stad som Hamburg skulle ha alla möjligheter att slå oss fram. Mikael, som också hade försänkningar därborta, lovade att hjälpa oss. Vi behövde emellertid respengar och något litet kapital att börja med. Mikael föreslog, att jag på ett eller annat sätt skulle tillägna mig de pengar jag ärvt efter morfar - arvet skulle utfalla först på min myndighetsdag - men jag vägrade. Och därpå strandade vår plan. Tillsvidare. Dessutom blevo vi snart ovänner. Så här gick det till: Jag har nämnt, att Mikael och Ängeln hade var sin väninna, två systrar. En dag fick doktorn nys om saken, han satte polisen i rörelse och det blev nödvändigt att skaffa flickorna ett tillfälligt gömställe. Ängeln föreslog, att vi för ett par dygn skulle avstå vår vindskupa åt Sonja, den ena systern. Iden att gömma henne i doktor Rygells hus var djärv och tilltalade mig. Flickan kom, hon var liten och söt, blek och rädd. Vi behandlade henne som en prinsessa, vi köpte henne mat och kläder, vi sovo själva på vindsgolvet och vakade turvis i trappan, som vi förresten gillrat så pass, att doktorn näppeligen med livet i behåll kunnat intränga i vår håla. Efter ett par dagar lämnade hon oss; Mikael hade funnit en ny och trygg bostad åt flickorna. Och jag tänkte icke vidare på saken. Det var kort före jul, och Leonie väntades till staden. Jag gjorde mig så ofta som möjligt ärende till Duvslaget. Moster Norah, som i skvallerspegeln såg mig komma, gläntade på rutan och ropade: Nej, gör dig inte besvär, kära Jan. Inte ännu. Moster Amelie gjorde sura miner. Då gick jag till syster Anna för att åtminstone få tala om Leonie När jag nu en afton satt i Annas lilla rum - ett slags portvaktsrum - och bläddrade i resandeboken, får jag se två namn: Sonja och Klara Arnberg. Vem i herrans namn är det? frågade jag. I stället för att svara blev Anna blossande röd och brast i gråt. Jag såg i boken, att damerna ifråga bebodde bästa rummet, "fars rum". Jag sprang uppför trappan, öppnade dörren utan att knacka. På fars soffa låg, halvklädd och lugnt slumrande, Sonja, i sängen hennes syster, Mikaels väninna. Då sprang jag åter ned till Anna och började förhör. Vem hade fört dit dem? Mikael Arnfelt. Hur länge hade de bott där? En vecka. Visste Hedda av det? Nej. Visste Anna, vad det var för sorts flickor, som bodde i fars rum? Ja, men Kristus själv har sagt Tig! skrek jag och var så ursinnig, att jag stötte henne för bröstet. Varför kallade de sig Arnberg? Därför att de inte kunde uppgiva sitt rätta namn; då elaka människor ville skada dem. (Polisen nämligen!) Namnet Arnberg hade just valts för att riktigt föra de elaka människorna bakom ljuset. Vem hade hittat på det? Mikael. Jag visste inte, vad jag skulle göra. Jag sprang hem och hämtade min bössa, laddade den. Och begav mig till Arnfeltska huset vid Västra Trädgårdsgatan. Mikael såg mig i fönstret och kom själv och öppnade. Så snart vi stigit in i hans rum och stängt dörren, sade jag: Om du inte lagar, att de komma bort innan kvällen, skjuter jag dig. Han förstod genast, vad jag menade, och försökte urskulda sig; men jag upprepade mina ord. Då log han emot mig och bad att få se på min bössa. Och han sade: Jag är verkligen ledsen, Mört. Det var tanklöst, men jag visste ju inte, att du var så nogräknad. Före kvällen skall de vara borta, det lovar jag dig. Och han strök sig om hakan, en gest, som han ärvt efter sin farfar. Så räckte han mig handen: Nå, förlåter du mig? Jag vände honom ryggen och gick min väg, fortfarande ursinnig. För att se om han ämnade hålla sitt löfte, återvände jag till kråkslottet och stannade hos syster Anna hela kvällen. Hon grät men ville inte erkänna, att hon gjort något orätt. Slutligen måste jag kyssa henne och trösta henne. Över våra huvuden sjöngo flickorna hela kvällen som näktergalar. Vid tiotiden kom äntligen Mikael och Ängeln åtföljda av ett stadsbud Jag visade mig icke. Efter en timma eller så drog hela sällskapet sina färde. Först gick Ängeln, spejande åt höger och vänster, dröjande vid varje gathörn, så kommo flickorna sirligt trippande, arm i arm, så Mikael, också han försiktigt spejande, och till sist stadsbudet. Jag måste skratta, en så löjlig procession var det. Och det var icke mitt fel - som Ängeln sedermera påstod att saken tog en olycklig vändning. Den löjliga processionen hade hunnit fram till Slottsbron. Man var på väg till farbror Otto, som lovat att skaffa rum. Men vid slottsbron stannar Sonja och förklarar, att hon icke vågar gå genom den mörka parken. Hon har i W. varit utsatt för spökerier; en drunknad sjöman har förföljt henne och hon är mycket mörkrädd. Då vänder Rygell och bjuder henne artigt armen. I detsamma framträder en förskräcklig gestalt ur slottsskuggans mörker. Det är icke något spöke, det är doktor Rygell. Ursinnig över att finna sin son i sådant sällskap, höjer han sin käpp och börjar genomprygla paret. Ängeln blev alldeles förbluffad; flickan höll sig till en början tyst. Men när hon i brolyktans sken varsnade en skymt av det fula, skäggiga ansiktet och till på köpet klumpfoten, blev hon skrämd och skrek: Det är ju fan själv! Och ropande på hjälp rusar hon upp på Storgatan, rakt i famn på polisen. Mikael och Ängeln följde henne. Gatan var folktom; Ängeln kastade sig över konstapeln, Mikael hjälpte honom. Och de lyckades verkligen befria sin väninna men släpades själva av den förbittrade konstapeln till vaktkontoret, där de måste uppgiva sina namn. Vi får fästning! förklarade Ängeln. Och det är ditt fel. Jag sade: Det är alltsammans ert eget fel. Och jag säger dig än en gång, Mikael: om du inte skaffat undan dem, så hade jag skjutit dig. Som en hund. Nu vet du, var du har mig. Jag gick och lade mig och lät dem tänka och tala vad de gitte. Å. O. ingrep och nedtystade polisbråket. Men doktor Rygell anmälde sin son och Mikael Arnfelt för rektor och kollegieförhör måste hållas. Kanske hade det avlupit tillfredsställande - viljan var god - om icke rektor fallit på den olyckliga iden att pro forma fråga, vilka Arnfelts avsikter med bemälta kvinnspersoner varit. Frågan roade Mikael till den grad, att han brast i skratt (han var trots sin fräckhet mycket nervös). Och innan kollegiet hunnit hämta sig efter denna förolämpning, svarade han: Tycker inte herrarna, att vi i anständighetens namn bör draga en slöja över mina avsikter? Inför en så ohöljd cynism kunde kollegiet icke längre taga någon hänsyn till skolans frikostige beskyddare, A. O. Arnfelt. Mikael och Ängeln relegerades. Det var första gången på tio år någon lärjunge i studentklassen relegerats. Man började vädra, viska och misstänka. Någonting sjukt. Biskopinnan, ordförande i Föreningen för Fattiga Barns Beklädnad, gjorde ett offentligt uttalande. Hon sade, att fattigdom och lidande ofta liksom dopet kan vara ett bad till ny födelse; under det att lasten växer i rikedomens drivhusluft. Ehuru yttrandet kanske endast varit avsett till tröst för de fattiga, uppfattades det allmänt som ett angrepp på huset Arnfelt. A. O. blev förargad och F. F. B. B. kunde den julen endast bekläda fyrtio barn mot fjolårets hundra. På biskopinnans föreställning skall A. O. ha svarat: Nej, nej. Jag vill inte hindra dem från att bada. Ytterligare en cynism! Man började förstå. Man förutspådde Mikael en dyster framtid. Miljonerna äro mäktiga men icke allsmäktiga. Man förargade sig över Mikaels fräckhet att trots allt stanna i staden, som om ingenting hänt. Doktor Rygell hade givetvis icke råd att skicka bort sin stackars son, men A. O. hade! Det låg någonting utmanande i det där. Biskopen själv antydde, att det låg någonting obotfärdigt i Mikaels uppträdande. Och Rygell, A. O:s beundrare, utropade: Pti! Det är ruttet! Det stinker! Förresten var han ursinnig över att sonen blivit relegerad. Det betydde en penningförlust. Och ännu mer retade det honom, att slinkorna icke råkat fast. Han skrev en skarp artikel i W.-tidningen, anbefallde en razzia och stängandet av vissa småhotell och krogar. Heddas hotell nämndes icke men utpekades. I Duvslaget rådde skräck; Norah sade: Nu är det färdigt igen! (ett äkta Arnbergskt uttryck!) och Amelie gick till sängs, lade sig mellan lakan. Prosten kom rusande från stationen svängande sin svarta väska som ett kastvapen. Han slungade den i famnen på mig och skrek: Dumbom! Du gjorde alldeles rätt, men du är ett pundhuvud. Och han vräkte av sig pälsen, satte sig med mössan på huvudet vid Norahs chiffonier och skrev en uppsats för Stifts Bladet. Han sade: Vänta bara! Nu ska jag krossa honom. Och med honom menade han biskopen, ty han hade fått för sig, att det var hans högvördighet, som på ett eller annat sätt stod bakom det hela. Biskopen ville smutsa det Arnbergska namnet genom att draga den olycksaliga Hedda inför skranket. Norah sökte lugna honom; förgäves. Han läste upp sin artikel: "Grandet och bjälken, en betraktelse över den moderna fariseismen inom kyrka och samhälle". Som han höll på därmed, kom gamla Hulda, morfars trotjänarinna, intassande och anmälde, att biskopens kusk väntade i köket. Han förde bud från hans högvördighet, som önskade tala med Jan Arnberg. Vi sågo på varandra, tysta. Slutligen tog prosten av sig mössan, torkade svetten ur pannan, nickade och sade: Ja, gå då, Jan. Hans högvördighet tog emot mig i morfars gamla rum. Han satt vid skrivbordet, och som han anvisade mig plats på andra sidan bordet, uppfattade jag knappt hälften av hans mummel. Han talade mycket lågmält och med långa pauser. Jag förstod bara, att det var fråga om ett präststipendium. Vidare sade han, efter en ny paus: Ni har uppträtt på ett mycket allvarligt och värdigt sätt, kära Arnberg. Efter vad jag hört, hade ni först strängt förmanat edra olyckliga kamrater. Det visar, att ni har de rätta betingelserna för det maktpåliggande kall, ni valt. Ni gör det Arnbergska namnet heder. Jag skulle gärna vilja rådgöra med er förmyndare angående er framtid. Hälsa honom det. Och han suckade, som om han inte orkat säga mer och räckte mig en liten gul, skrynklig, bomullsmjuk hand. Dagen därpå begav sig prosten till biskopsgården. Och dagen därpå infördes i Stifts-Bladet för första gången en artikel undertecknad med biskopens initialer. Lustigt nog hade den också rubriken: "Grandet och bjälken"; den var mild och allvarlig och varnade det fromma nitet för att gå för långt. Man kunde komma att straffa den oskyldige med den skyldige. Artikeln väckte uppseende; att biskopen skrev i Stifts-Bladet betecknade ett närmande mellan de båda lägren. Efter en månad var försoningen fullständig. Under den månaden växte mig berömmelsen över huvudet. Jag vet icke, vem som spridde ryktet om mitt ingripande i affären. Själv talade jag så litet som möjligt om saken, ty jag skämdes. Det hette, att jag först långmodigt varnat och förmanat mina kamrater, att jag sedermera använt hotelser och att jag till sist i min förtvivlan med revolver i hand inträngt till de snygga paren och kört ut dem på gatan. Samt att jag tillkallat polis. Det sista påståendet förargade mig alldeles särskilt. Men jag kunde inte göra någonting åt saken. Man gjorde mig till en hjälte, och just till en sådan hjälte, som man önskade sig. Rektor lyckönskade mig till mitt behjärtade uppträdande. De yngre lärarna bemötte mig förtroligt och önskade höra detaljer. Men jag var sparsam på detaljer. Rygell sade: Pti, Jan! Det kunde jag inte tro. Jasa, du har en smula ryggrad ändå? Det kunde jag inte tro om din fars son. Och min gamle lärare, det murkna trästycket från första klassen, som i sex års tid inte känt igen mig, stannade nu mitt på torget, stötte mig med paraplykryckan i magen och muttrade: Jaså. Du. Verkligen. Rygelius sade: Jan, du bar dig åt som en dumbom, men det var bra i alla fall. Man ska inte hymla med lymlar. Ska man röra i dynga, så ska det ske med grepe och inte med silvergaffel. Nu vet jag, att jag kan lita på dig. Hm. I dylika fall Och de bada gamla biskopsduvornas kutter hade ingen ända. De sågo i mig en dygdens riddare och lastens vedersakare. Norah sade: Ja, just sådan var din far. Och Amelie sade: Du brås gudskelov på din mor och din morfar. Men båda voro ense om, att jag räddat släktens heder, som den bedrövliga sidolinjen HeddaAnna hotat att draga i smutsen. Biskopsduvorna visste att belöna. En dag, då jag steg in i den lilla mörka salen - där Norahs chiffonier står - såg jag ett flickhuvud i fönsternischen bakom trådgardinen. Och en hand, som hastigt drog åt sig gardinen. Leonie ! Jag sade: Ah, jag ser dig nog. Jaså, du är här. Jag blev hedrad och jag började känna mig på ett besynnerligt sätt hemma i staden. Jag kände, att jag fått del i gator och torg, i parker, rådhus, slott och domkyrka. Jag hade uträttat någonting samhällsnyttigt, svårt att klargöra precis vad - men någonting. Jag förde Leonie omkring i min stad, man betraktade oss, log mot oss Tyvärr fingo vi aldrig vara för oss själva. Vanligen hade vi Norah med oss eller Amelie, någon gång gamla Hulda. En dag, då vi gingo av och an på Storgatan - Norah var för tillfället inne i en butik - kom Mikael Arnfelt tvärs över gatan för att hälsa på Leonie. Han hade redan tagit av sig hatten. Men Leonie rodnade, vände honom ryggen och gick in i butiken. Jag såg, att han blev ond. Han försökte skratta, men det blev endast en grimas med invikta läppar, som blottade tänderna. Hur sorgligt, sade han och suckade patetiskt, att se dygden fly, då lasten nalkas. Det borde vara tvärtom. Han räckte mig handen, och vi stodo en stund tysta. Så sade han: Nå, Mört, tänker du följa mig och Ängeln till Hamburg? Jag skrattade och kunde inte låta bli att säga: Nej, vet du vad! Aldrig har jag haft mindre lust att rymma Han blinkade förstående: Jag kan tänka mig det. Förresten är det ingen brådska. Och han nickade och gick. Om kvällen, då vi sutto vid lilla bordet i fönsternischen, frågade Leonie, hur jag kunde vilja tala med Mikael Arnfelt Och hon sade: Han borde skämmas att visa sig. Varför reser han inte sin väg? Jag svarade mycket allvarsamt: Han väntar på mig. Vi ha gjort upp ressällskap. Hon blev alldeles stel och andlös och stirrade på mig. Men så förstod hon, att jag skämtade. Och hon tog mig i håret och drog mitt huvud intill sitt, så att våra pannor möttes och våra näsor. Vad gör ni? frågade Norah, som satt vid chiffonierklaffen och skrev. Och åter började vi flytta schackpjäserna och Leonie svarade förtrytsamt: Den där dumma Jan gör mig matt Norah vände sig om och betraktade oss. Ni ser inte därborta, sade hon. Kom och sätt er här vid chiffoniern. Suckande reste vi oss Efter en stund gick Norah ut; strax kom Amelie, talade om sina duvor. Leonie frågade: Har faster stängt om dem? Jag tyckte jag såg luckan öppen. Och jag föreslog, att vi skulle gå och stänga. Men hon sade: "Nej, nej, kära barn, jag går själv -" Knappt hade hon stängt dörren, förrän Hulda kom inhasande. Hon gick bort till chiffoniern, sneglade på oss, mumlade: Hm, hm, jag undras vad det var jag sökte Leonie sade: Inte vet väl Hedda, var Jans brev ligger? Jans brev, muttrade gumman. Hon menar väl biskopens brev till Jan. Jo, det ska ligga här Och hon vände oss ryggen och började treva på lådorna. Jan, viskade Leonie, kan du se regnbågen? Våra pannor möttes och våra näsor och, sedan vi sett varandra in i ögonen, våra läppar. Det kallade vi "att leka regnbåge". Det var ett barndomsminne, ett minne från fars dödsdag, som fått en ny betydelse. Nå, finner du brevet? frågade Leonie. Och gumman svarade: Ja, här ska det ligga, i tredje lådan uppifrån till vänster. I ett grått kuvert med salig biskopens egen påskrift Nej, tänk! Vad du har reda på! smickrade Leonie. Men det var korta stunder, ögonblick som endast gjorde mig än mera orolig. En dag, då jag hjälpte Norah och Leonie att ordna blommor på morfars grav, föreslog jag, att vi från kyrkogården skulle begiva oss till kråkslottet för att göra Hedda ett julbesök. Min uträkning var den, att Norah, som inte kunde fördraga min styvmor, skulle lämna oss allena. Men planen misslyckades; Norah samtyckte att göra Hedda ett besök och vi gingo således alla tre Kyrkogatan uppför; jag något bakom de andra, ty jag hade svårt att dölja min missräkning. När vi nu kommo till hörnet av Lilla Bruksgränd, där krogen "Skeppet" ligger, hörde vi skrik och svordomar. Någon ropade på hjälp. Norah vände sig om, blek, med uppspärrad mun. Hon hade känt igen Otto Arnbergs röst. Hon tog Leonie under armen och började halvspringa gatan utför. Jag stannade, tveksam. Norah och Leonie veko av nedåt torget. Jag steg in i portgången. Gården var full med folk, mest kvinnor. De sprungo omkring i snömodden med uppkavlade kjolar, skreko och stampade. Jag närmade mig. Mitt på gården strax framför krogdörren stod en gammal fallfärdig höskrinda. Under skrindan, framstupa med ansiktet begravet i snön, låg farbror Otto. Han var klädd i en sliten bonjour och grågula vadmalsbyxor med en stor, grön lapp i studsen. Tvärs över hans breda skuldror red Mikael Arnfelt, höll gubben i öronen och gned hans huvud med snö. Och runt kring slagskämparna dansade krögarkäringen, en gumma med nakna, skrumpna armar, rött livstycke och en liten fläta, som hängde och slängde som en pisksnärt Hon slog samman sina händer och skrek: Nu ska du ha smörj, Arnberg! Nu ska du ha smörj! Alla på gården ropade: Slå honom! Slå honom! Men jag ville hjälpa honom. Jag tog Mikael i skuldran för att vräka bort honom. Utan att släppa sitt tag i öronen, vände han sig mot mig, skrattade så att han kiknade. Och han ropade: Det är bra, Jan! Kom och hjälp mig! Han ska ha smörj! Jag håller honom i öronen. Tag av dig svångremmen. Jag förde handen till midjan. Alla på gården ropade: Slå honom! Slå honom! Och Mikael skrek: Det är bra, Jan! Skynda dig! Skynda dig! Jag lossade svångremmen, höll den i handen. Jag visste inte, vad jag skulle göra. En pojke nappade till sig remmen och svängde den över sitt huvud. Jag kastade honom åt sidan. Någon knuffade mig i ryggen, så att jag till hälften föll, till hälften kastade mig över den liggande kroppen. Jag satte mig gränsle över honom. Alla på gården ropade: Slå honom! Han ska ha smörj! Jag gav honom ett slag och började dunka på honom. Egentligen hatade jag honom, för allt ont han gjort mig och min släkt. Han var ett fä och en skam för oss. Och ju mer jag slog honom, desto mer hatade jag honom. Jag kände mig riktigt väl tillfreds, då de allesammans skreko: Det är bra! Nu får han, vad han behöver. Hårdare bara. Kläm i! Och jag slog. Men alldeles tyst och stilla i den hoppande, flängande, skrikande, flämtande, dansande hopen stod en man, som jag icke förut lagt märke till. Han var dock huvudet högre än någon annan i församlingen och svept i en fotsid, svart oljerock, en sådan som skeppare bruka använda. Kragen var uppslagen. Som naturligt var, hade han sina ögon fästade på mig och våra blickar möttes. I detsamma kände jag, att Leonie väntade mig. Kanske hos Hedda, kanske hemma. Kanske hade hon gjort sig något ärende till en viss sockerbagare, det fanns också andra möjligheter Och här red jag gränsle över min farbror Otto Arnberg, allt under det käringar och busar hojtade: Det är rätt! Ge honom! Kläm i! Emellertid hade pojken, som snappat åt sig min svångrem, börjat bearbeta Ottos ben, nakna ända upp till knäna. Remmen var av läder. Och som om vi varit ett par kattungar på hans rygg, reste sig Otto Arnberg, vältrande mig i smutsen, Mikael i skrindan. Kvinnor och pojkar togo skrikande till flykten. Krögarkäringen smet in i sitt hal Mikael ropade: Spring, Jan! Han slår ihjäl dig. Han är tokig. Otto rusade bölande omkring väggarna, stjälpande tomlårar, krossande tomtunnor. Han ryckte till sig pumpstången. Jag reste mig upp. Lyckligtvis hade pojken släppt svångremmen, jag torkade av den och fäste upp mina byxor. Är du galen! skrek Mikael, som lagt sig flat på skrindans botten. Spring! Spring! Men jag försökte räkna ut, var jag skulle kunna träffa Leonie och tänkte icke på annat. Jag tog näsduken och torkade av mina nedsölade kläder, ty som jag såg ut, kunde jag näppeligen visa mig i anständigt sällskap. På gården fanns nu endast vi tre, Mikael, Otto och jag. Mannen i oljerocken hade också försvunnit. Från gatan hördes ett rop: Det blir mord! Polis! Och nu kom han rusande emot mig, hållande pumpstången framför sig som soldaten sitt gevär vid ett bajonettanfall. Bon jouren hade spruckit över den kullriga ryggen i två flaxande hälfter. Ansiktet var nedsölat och blodigt. Jag tog ett steg åt sidan. Han föll med hela sin tyngd och fart mot skrindan, den vältrades med ett brak och krossades. Där låg han, där låg Mikael, där låg pumpstången, stockar, pinnar spillror. Jag måste hjälpa dem upp, först Mikael, som knapp kunde stå för skratt och skråmor. Så gubben. Då jag räckte honom handen, kände han igen mig och hans smutsiga, violblå ansikte sken upp: Nå, det är Johans pojke, sade han. Ja, vem fan skulle hjälpe mig om inte Johans pojke Vi ledde honom in på krogen och krögargumman fjäskade omkring honom, svepte in honom i en gul och röd filt och förband hans huvud med en nattmössa. Han beställde cognac för egen och punsch för vår räkning. Vidare drack han öl och whisky, och vi drucko mera punsch. Jag var alldeles ovan vid sprit. Vi skrattade och pratade: Mikael berättade hur slagsmålet börjat. En främmande sjöman - densamme jag lagt märke till - hade stigit in på krogen och slagit sig ned i "bakfickan", där farbror Otto icke tillät främlingar att intränga. Likväl hade han genast fattat ett sådant tycke för främlingen att han gått fram till hans bord och hövligt presenterat sig, sägande: Jag är löjtnant Arnberg. Främlingen vände honom ryggen. Gubben blev stött: men alltjämt hövlig hade han uppmanat främlingen att säga sitt namn. Vartill denne försmädligt genmält: Är ni löjtnant, Arnberg, så är jag kapten. Nu var det just gubbens Achilleshäl och ständigt gnagande harm, att hans militära bana blivit snöpligen avbruten. Han tog humör, skyllde främlingen för skrävel, kallade honom en fördömd skutskeppare, förföljde honom ända ut på gården och måttade ett knytnävslag. I sista stund satte Mikael krokben för honom Husch ja, husch ja, muttrade gubben. Det var en otäck karl, en gemen karl. Men det gör detsamma. Nu är Johans pojke här, och nu ska vi dricka. Bara lite, men så att vi bli nöjda. Såg ni, att han var tatuerad kring halsen? Han hade som ett rep kring halsen. Ah fy tusan! Nej, nu dricker vi för Leonie. Du, Johans pojke, gör mig besked! Jag har sett er. Ungdomen. Det är släktens uppståndelse. Men du ska inte låta huttla med dig. Du, Johans pojke. Jan heter du. Du ska inte låta hycklarna huttla med dig. Du har pengar! Vet du av det? De ligger i Norahs chiffonier i ett grått konvolut med biskopens sigill. Jag har själv sett det. Du ska ta pengarna, Jan, och flickan Mikael halvlåg över bordet; hans ansikte var tätt intill mitt. Han log mot mig, och hans vackra ögon glittrade. Han sade: Javisst, Jan! Och så följer du mig till Hamburg - eller vart du behagar. Vill du inte? Jag sköt honom ifrån mig. Låt bli att håna mig! bad jag. Om du visste, hur jag har det! Inte en minut få vi vara för oss själva Drick, pojkar! manade farbror Otto. Och han sade: Nej, här ska du inte stanna. Här bli vi Arnbergar syndare eller spöken. Syndaren, det är jag, det. Hi! Det erkännes - något har jag syndat på nåden. Hi, hi! Men resten är spöken. Alldeles som han, den gemena karlen. Kapten, menar jag. Upphängda i snören. Nu dra vi i pliktens snöre; armar framåt sträck! Nu dra vi i glädjens; knäna böj, hoppa och skutta. Nu dra vi i sorgens; huvut bakut, ögonen slut, öppna din trut - bääää - så klaga vi. Ja, det är spöken - vete fan, vem som kommer dem att dansa. Men du, Jan, och Leonie Mikael sade: Varför har du inte sagt någonting åt mig? Jag ska hjälpa er. Jag vet ett sätt, ett mycket bra sätt Drick, pojkar, manade farbror Otto. Si, jag gör, vad jag vill. Jag är glad och munter. Jag gör ingen illa. Ingen är min dräng och ingens dräng är jag. Överheten är min spottkopp och kyrkan min nattstol. Mina skatter erlägger jag in natura och för lagboken har jag ett visst bruk. Om en gubbe kan vara anständig, det må flickorna avgöra, men att jag förstår, vad som passar mellan lakan, det har jag på känn. Stal gjorde jag aldrig, och att jag blev bestulen, var inte mitt fel. Ingen har jag stått efter livhanken, och om Gud vill ska jag dö som jag levat - med största nöje. Tig och drick! befallde Mikael. Vi båda rådgjorde. Och jag, redan till hälften drucken, anförtrodde åt Mikael allt, vad jag önskade och hoppades och åtrådde. Han frågade: Är du så kär? Och jag svarade: Vad är det för ett dumt ord? Och varför frågar du? Och varför gör du narr av mig? Är du inte själv kär? Jag? sade han. Det är väl i alla händelser en annan sak. Föreställer jag mig. Jag sade: Föreställ dig vad du vill. Men hjälp mig! Och jag var drucken. Gubben, som lyssnat än med det ena örat, än med det andra, sade: Du, Mikael! A. O:s son eller sonson eller vad du är för ett satans yngel. Tänker du kanske ta flickan ifrån honom? Men jag säger dig i mitt eget och min broder Johans och i hela släktens namn: Kom icke din hand vid denna pilten Tig och drick! befallde Mikael. Vi drucko. Och Mikael sade: Det är icke jag, som kommer min hand vid pilten. Utan han skall komma sin hand vid mig. Som skrivet står, gamla fylltratt. Då är jag nöjd, förklarade Otto och manade oss att dricka. Två dagar före julafton reste Leonie och prosten. Det hade bestämts, att hon i april skulle skickas till en pension i Schweiz. Men i medio av mars skulle en vård med morfars porträtt avtäckas på graven. Då borde också Leonie komma till staden, dock endast för att stanna där en vecka. Vi hade döpt den där veckan till Arnbergsveckan. Grawården skulle avtäckas under stora högtidligheter. Alla stiftets präster, åtminstone de förnämligare, väntades till staden. Man påstod, att vår hertig skulle infinna sig. Biskopen hade åtagit sig att hålla talet. Och jag fick i uppdrag att läsa några verser, som prosten skrivit. De voro så långa och tunglästa, att jag storknade; och jag pluggade mer på de där verserna än på hela mitt pensum. Ängeln förhörde mig en gång i veckan, och för var gång glömde jag någonting. Dessutom tillfogade prosten då och då nya verser och skickade mig. Till sist blev det en väldig drapa till Julius Arnbergs ära. Släkten blev icke heller utan rökelse; biskopens far, doktor Johan Ludvig på -dal, fick del av berömmelsen. Biskopsfröknarna, som skulle giva middag i Duvslaget, levde under månader i den största ängslan. Jag rådde dem att taga Hedda till hjälp och efter mycken tvekan beslöto de sig för att kalla henne. Hon grät av tacksamhet. Det var alltid ett sätt att få vara med på ett hörn av den postuma Arnbergska högtiden. Men biskopsfröknarna hade även ett annat bekymmer, och ett vida större. Skulle farbror Otto infinna sig vid graven? Och hur skulle man kunna hindra honom? För att lugna dem, sade jag: Ah, jag ska nog laga, att han inte kommer De gjorde stora ögon och frågade: Träffar du honom? Jag rodnade och svarade nej Men det var en grov osanning. Jag träffade honom nästan dagligen. Jag hade ingen annan än Mikael. Han var min förtrogne. Han hade lovat att stå oss bi på ett eller annat sätt under "Arnbergsveckan". Dessutom hjälpte han oss att brevväxla. Leonie adresserade sina brev till gamla grevinnan, Mikaels farmor, och han snappade upp dem i brevlådan. Och han ställde till mitt förfogande ett antal kuvert med gummans krönta namnchiffer. Oftast stämde vi möte på "Skeppet", i vars bakficka vi kunde vara ostörda; farbror Ottos joller besvärade oss inte. Dessutom tyckte jag om att ta ett glas. Jag var nedstämd. Hemma i det rygellska huset rasade doktorn både dag och natt, lämnade oss aldrig i fred. Han hade fått nys om, att Ängeln alltjämt sökte den där flickan, Sonja. Ibland ställde han sig framför mig, stirrade på mig genom brillorna, och plötsligt tog han mig i axlarna och skakade mig. Du vet något! skrek han. Om du också inte är med om snusket, så vet du något ! Och jag kunde inte låta bli att retas med honom, utan svarade: Den sin mun bevarar, han bevarar sitt liv; men den sin mun brådligen upplåter, han kommer i förskräckelse. Då rusade han åstad för att följa Ängeln i spåren. Eller också kret5ade han omkring Kråkslottet. En gång störtade han in till Anna och skrek: Min son är här med en slinka! Och utan att bry sig om Annas förskräckelse, haltade han genom alla rummen, upptagna och oupptagna och kom slutligen ramlande nedför trappan, utkastad av någon hetlevrad gäst. Dessutom började han ånyo skriva i tidningarna, beklagade sig över myndigheternas slapphet och talade dunkelt om ett stort och vördat namn, som drogs i smutsen. - Men folk började finna honom löjlig, och det var endast de stackars biskopsfröknarna" som togo illa vid sig. Jag försökte lugna dem, men Amelie sade: Jag vet precis, hur det kommer att gå. I samma tidning, som beskriver festen, kommer namnet Arnberg att skylta under Polisoch Rättegångsärenden. Det är följden av att din far gifte sig med den där människan. Jag förlåter honom aldrig. Och hon gnatade på far. Till sist blev jag ond och sade: Ni gör ett sådant väsen av Sankt Julius Biskop. Det är inte för mycket, om den andra släktgrenen också gör en smula väsen av Sig De trodde jag blivit galen. Ju längre det led mot Arnbergs-veckan, desto oroligare blev jag. Det var icke festen, som oroade mig, eller den odrägliga drapan. Jag tänkte endast på Leonie och hur jag skulle kunna få träffa henne ensam. Varje ledig stund - och jag tog mig ofta ledigt sökte jag upp Mikael och rådgjorde med honom. Han skrattade och plirade med ögonen. Du, Jan! sade han smeksamt, sköt ut läpparna. Nu har jag dig på spettet. Vill du följa mig, då jag skuddar denna stadens stoft av mina fötter? Hans dumheter retade mig; men jag måste ju vara hövlig. Och jag sade: Försök att vara litet slug! Vad har det med saken att göra? Han smålog, nickade förnumstigt: Allting har med saken att göra. Du ska få se I detsamma öppnades dörren - vi sutto i bakfickan på "Skeppet" - och mannen i den svarta oljerocken steg in. Utan att se sig omkring och utan att lätta varken på mössa eller rock tog han plats vid bortre ändan av bordet. Han knackade i bordskivan med en silverslant och begärde någonting att dricka. Mikael knuffade mig i sidan och viskade: Det är Ottos spöke. Spöket med repet. Jag såg på honom; han såg ut som en skeppare; ett väderbitet, bistert, muntert ansikte. Dragen voro förresten så vanliga och intetsägande, att man snart glömde dem. Gumman i röda livstycket satte ett glas öl framför honom; han stjälpte det långsamt över munnen Han har rätt! utbrast Mikael halvhögt. Karln är verkligen tatuerad - här på halsen. Titta! Jag såg också, att främlingen hade en tatuering, men jag kunde icke se, vad den föreställde. Det såg ut som ett långt, brett, blåsvart plåster tvärs över halsen strax ovan struphuvudet. Vi vände honom åter ryggen för att ostörda få tala om Leonie. Efter en stund kom farbror Otto. Han skrek och domderade i stora krogrummet; vi hörde, att han var vid dåligt lynne. Och han trädde in, frustande och fnysande, skuldrorna kullrigare än vanligt, huvudet sänkt och färdigt att stångas. Jaså, här sitter ni! skrek han. Nu ska ni få höra! Vad prostdjävulen tillåter sig. Rygelius! Att skriva. Till mig, löjtnant Arnberg. Att jag icke skall drista - drista infinna mig vid graven. Vid min onkel biskopens grav. Ty det vore en skam för släkten. Hör du det, Jan! En skam för släkten Han tystnade, lade huvudet på sned och stirrade på främlingen. Och han blev stående så, orörlig och tyst men grimaserade, tills främlingen efter en stund med hög röst beställde mera öl. Då ryckte han till, skakade på huvudet, lyfte skuldrorna. Husch! fnös han. Husch! Husch! Han kom bort till oss och begynte på nytt, frustande och fräsande: Mig! Mig förbjuder han. Mig som de lurat på hundratusentals kronor. Ty det har biskopsföljet gjort. Det vet du, Jan. Eller vet du det inte. Men det vet jag. Det har skett en stor oförrätt i den här släkten. Och sådant hämnar sig. Prata inte strunt! avbröt Mikael. Du blandar ju bort det där. Det är A. O., som lurat dig på hundratusental A. O. - ja! brummade gubben. Det är självklart. Men de andra är inte bättre. Nej, ingen är bättre. Nej, nu ska jag tala om, hur det hänger ihop med den här släkten. Nu ska jag förklara alltsamman. Nu ska jag först och främst tala om, hur de buro sig åt mot min bror. Mot din far, Jan. Mot Johan. Mot deras egen köttsliga anförvant. Nu ska ni få höra, gossar Men vi fingo ingenting höra. Främlingen reste sig och steg fram till oss. Vi tystnade alla tre och stirrade en smula förvånade på honom. Han satte sig på bordskanten, en armslängd från Otto Arnberg. Han böjde sig en liten smula ned mot honom och sade halvhögt, vänligt men bestämt: Löjtnant Arnberg ska inte tala om familjeangelägenheter på krogama. De flesta människor bli lurade, men de bästa bära det med en viss värdighet. Mikael grep mig kring handloven, blinkade och antydde, att nu skulle jag få vara med om någonting roligt. Men den koleriske gubben sköt endast upp skuldrorna, riste som en våt hund och fnös: Husch! Husch! Efter en stund sade Mikael: Nå, Otto, tänker du hålla tal vid graven? Gubben mätte sin fiende med blicken, så vände han sig mot oss. Pojkar, sade han, betrakta mig! Jag är en gammal krigare. Jag är glad och munter och gör ingen förnär. Har jag i hela mitt liv dräpt så mycket som en fluga eller stulit en knappnål? Men huttlar man med mig, hotar man mig, hanar man mig, så skall jag tala, ty Ty, avbröt främlingen i det han förde pekfingret mot gubbens mage, sakta och skämtsamt; ty jag är full med ord, så att min ande ängslas i min buk. Si, den är som must, den tilltäppt är, vilken nya fat sönderslår. Jag måste tala, att jag må få andas. Jag vill på ingens person se, och ingen människa till viljes tala. Ty jag vet icke, om jag så gjorde, om min Skapare innan kort tid mig borttagande vore. Och han stack fingret mot gubbens buk och skrattade, varvid han kastade huvudet bakut. Mikael stötte mig i sidan och viskade: Han retas med honom. Du ska få se, att det blir roligt Farbror Otto reste sig verkligen, men långsamt, tveksamt, fubbligt. Hans ögon stodo klotrunda i hålorna. Han lyfte handen och vidrörde med pekfingret främlingens hals, så drog han hastigt åt sig handen, strök den mot rocken Husch! fnös han och frös. Husch! Är det en tatuering? frågade Mikael. Vad föreställer den? Ett - ett - rep, stammade farbror Otto. Husch! Han har ett rep kring halsen. Mikael frågade: Vad betyder det? Eller har det inte någon betydelse? Främlingen vände sig mot honom och smålog. Åjo, svarade han, allting har en betydelse - om man blott tillmäter det någon betydelse. Eller hur, löjtnant Arnberg? Oxen är fri, så länge han icke känner tjugan. Och då har tjugan inte någon betydelse. Eller hur, löjtnant Arnberg? Men då repet dras åt, får repet en ny och alldeles särskild betydelse. Eller hur, löjtnant Arnberg? Vad mitt rep beträffar, fortsatte han, i det han vände sig mot mig, betyder det helt enkelt: Jag är min Herre underdånig. Förstår ni det, löjtnant Arnberg? Och han vidrörde Ottos axel med fingerspetsarna. Men gubben hävde sig baklänges, så att magen reste sig som en vall mellan honom och främlingen. Husch! fnös han och frös. Husch! Främlingen slog upp kragen på sin rock, nickade åt oss och gick mot dörren, i det han kastade en silverslant på disken. I början av mars stod följande annons införd i Stifts-Bladet och några andra tidningar: Vänner av kyrkligt och kristligt-socialt arbete, som vilja hedra framlidne biskopen över W. stift, teol. och fil. doktor JULIUS ARNBERGS minne, kallas härmed att möta å Stadshotellet i W. (festvåningen) lördagen den 12 mars kl. I e. m. Inbjudarnas avsikt är att, om så befinnes lämpligt, till hugfästande av Julius Arnbergs liv och gärning bilda en förening för tillvaratagande och främjande av kristligt-sociala intressen inom stiftet. X. X. Y. Y. A. O. Arnfelt. Biskop. Landshövding Greve, Bankdirektör. Z. Z. C. O. Rygell. David Rygelius jun. Rektor. Stadsläkare, stadsfms ordf. Kontraktsprost. Dagen därpå lästes i W-tidningen: Vänner av kyrklig och kristlig-social frid och fördragsamhet, som vilja hedra framlidne människovännen JULIUS ARNBERGS minne, kallas här med att möta å utskänkningsstället n:o 19 "Skeppet" (Bakfickan lördagen den 12 mars, när det passar. Inbjudarens avsikt är att i all enkelhet och utan löjliga och skenheliga fasoner tömma en bägare till den gode gubbens minne. Otto Arnberg f.d. ljjtnant, f.d. syssloman vid fattigvården. Biskopens Brorson. Den senare annonsen åstadkom stor förvirring i Duvslaget, biskopsgården, i staden, i hela stiftet. Arnbergsveckan hade fått en allt större betydelse. Man betraktade den som en försoning, ett fredsslut mellan biskopens parti och prostens. I Julius Arnberg namn hade man äntligen räckt varandra handen. Den högkyrklige och högkonservative Julius Arnberg hade, som Stifts-Blade anmärkte, dock varit en sant evangelisk personlighet, en försonare, en medlare, arbiter concordiae pacisque civium. Det var sannerligen ej en slump, att man i hans namn och åminnelse nått fram till en länge efterlängtad försoning. Och nu hotades den vackra festen av en skandal, som svårligen kunde undvikas. Ty att Otto Arnberg ämnade ställa till med en eller annan ohygglig skandal var efter annonsens införande otvivelaktigt. Och omöjligt att komma ifrån honom. Hur obetydlig han än i och för sig var, bar han dock namnet, det försonande (Att i en hastig vändning finna ett nytt lika bärkraftigt var naturligtvis omöjligt.) Otto Arnberg åtnjöt dessutom en viss, skamIig och löjlig men ej obetydlig popularitet hos de lägsta lagren. Stadens två eller tre skandalskrivare skulle icke försumma att slå mynt av hans ord och gärningar. Skandalen - man talade redan om den utan att veta, vari den skulle komma att bestå - skulle leta sig fram till vissa tidningar i Stockholm och därifrån spridas över hela riket. Man stod alldeles handfallen. Doktor Rygell sade: Ja! Därför att dumheten regerar världen, låter man ohyran kräla i ansiktet på anständigt folk! Pti! Insektspulver! Jag skulle sköta den där saken på fem minuter. Smärtfritt och till allmän belåtenhet. Och hans son Ängeln föreslog: Man kunde supa honom full och hålla honom innestängd Han närde kanske ett hemligt hopp, att fadern skulle anförtro honom uppdraget och nödiga medel. Men doktorn skrek: Ja du, ja! Du är av samma skrot och korn! Supa! Och annat! Det kan du! Men vänta! Jag tar dig en dag på bar gärning Och i harmen över den privata Rygellska skandalen glömde han de allmänna och började åter slå sina lovar kring vissa kvarter och enkannerligen kring Heddas kråkslott, som han alltjämt misstänkte. Han hade redan förlorat en son i de där kvarteren, han ville icke förlora sin Benjamin. För min del brydde jag mig föga om skandal, högtid, Arnbergsvecka. Dock lärde jag mig med mycken möda prostens ständigt växande drapa. (Då han hörde, att hertigen skulle komma, omarbetade han den - den blev som ny!) Ty dels var jag rädd för honom, dels ansåg jag, att mitt offentliga uppträdande borde höja mig i Leonies aktning. Och på någon eller någonting annat än Leonie tänkte jag icke. Den tionde mars vid sextiden begav jag mig till "Skeppet", mötte på vägen prosten Rygelius. Jag blev tvungen att följa honom ett stycke. Prosten tog väldiga steg; den tunga vargskinnspälsen, öppen spändes ut av vinden till en snöig, grå rotunda, en molnstod. Hans skägg var yvigt och isgrått som Gud Faders skägg. Jag dristade fråga vilken dag Leonie skulle komma till staden, men det hörde han icke. Plötsligt tvärstannade han, grep i mitt rockuppslag och ryckte som om han ryckt i en klocksträng. Jan, började han, jag skulle vilja fråga dig om en sak i förtroende. Vet du egentligen, hur det står till därborta - hos din styvmor Hedda? Jag svarade, att det stod illa till. Anna hade legat till sängs ett par dagar; och Hedda påstod att det var allvarligt. Jaså, säger hon det, mumlade prosten. Så ryckte han ännu otåligare i mitt rockuppslag och sade: Ja, det är tråkigt, men det är den Allsmäktiges sak och inte vår. Förstår du, Jan. Jag syftade på någonting annat. Du vet ju, vad Rygell går och pratar. Han påstår att sådana där historier alltjämt upprepas - hos Hedda Han är galen, avbröt jag. Det är lögn alltsamman. Prosten såg på mig; så återtog han hastigt: Det tror jag också. Det vore alldeles för gement. Vi ha nog av det kräket Otto. Ja, du förstår mig Du är en klok pojke och jag litar på dig. Han lade sina tunga nävar på mina skuldror och lät mig vagga som ett rö för vinden. Gud ske lov, Jan, att jag fått dig så långt! Det fanns förr något visst ostadigt hos dig som jag inte tyckte om. En människa ska inte fladdra hit och dit som ett irrbloss, utan hon skall sin väg redligen gå. Nu litar jag pa dig. Apropos, kan du verserna? Jag har lagt till ett par strofer - Men det var nu inte det jag skulle säga. Utan Gud ske pris, att jag fått dig så långt! Det har suttit hårt åt ibland. Ty jag är icke någon Krösus. Men strunt i det! Jag har fått ränta på mina slantar och ränta på ränta. Tack, Jan. Och han lät mig vagga som ett rö för vinden. I det vi skildes, frågade jag än en gång: När kommer Leonie? Han stirrade på mig över axeln, tankspridd. Så sken han plötsligt upp i ett godmodigt löje: Jaså, den där Leonie! Hon kommer söndag morgon. Med åttatåget. Härmed befullmäktigar jag dig att möta vid stationen, att taga väl vård om flickebarnet och att oskadd föra henne till Duvslaget. Han nickade och blinkade. Vi skildes. På "Skeppet" träffade jag först Ängeln. Han halvlåg över bordet, ansiktet begravet mellan armarna. Jag slog honom på skuldran. Nej, låt mig vara, mumlade han, jag vill sova. Mikael kom in. Ja, låt honom vara. Han har äntligen fattat ett oryggligt beslut. I morgon eller övermorgon eller någon annan morgon lämnar han det faderliga tjället och rymmer med Sonja. Det är bara pengar, som fattas honom och henne. Och mig. Nu har farfar sänt mig i utomordentlig beskickning till löjtnant Arnberg, kristenhetens gissel, för att med två tusen riksdaler friköpa kristenheten. Och i en hemlig instruktion har jag bemyndigats att gå till femtusen - men då måste han lämna staden. Mänskligt att döma borde ingenting kunna hindra mig från att lägga beslag på överskjutande tretusen för allas vår gemensamma reskassa. Men mänsklig visdom är fåfänglighet. Det finns ett otroligt hinder. Den hederlige gubben vägrar att mottaga mutor. Han förmenar, att det vore en låghet. Må nu du, som är av samma stam, men av en yngre och förädlad årgång, omvända honom till en sundare åskådning. Jag frågade: Har du hört någonting från Leonie? Men han knuffade mig otåligt åt sidan. Och nu inträdde farbror Otto, redan stor och het av dryckjom, men icke drucken. På huvudet bar han en grön rökmössa, hans vita väst var gul av äggfläckar, och bonjouren, hoptråcklad i ryggen, dekorerades som en gammal mur av fukt och mögel. Armarna vilade tryggt korslagda över magen, men de små tjocka, gulvita fingrarna knäppte föraktligt åt höger och vänster. Han stannade framför mig. Och sade: Mig, alltså mig. Otto Arnberg. Bjuder han pengar. Du, Jan, minns hur jag gjorde med den där spegeln, som Hedda stal ifrån mig. Det minns du? Tala då om för den lilla underdjävulen där, vad jag i överdjävulens höga presence behagade göra med den där spegeln. Som var värd hundratusen kronor. Beskriv det för honom! Jo, så här gjorde jag Och han tog med beundransvärd vighet ett högt skutt, sparkade som en dansös i luften och slog ihop klackarna med en smäll. Så gjorde jag. I närvaro av den skenhelige skrymtaren och stortjuven A. O. Arnfelt. Densamme, som nu bjuder två tusen. Till mig! Som sparkade sönder spegeln som en vanlig potta. Och den var ändå ett bevis för vår släkts förnäma ursprung. Två tusen för att begå en låghet. För att rymma fältet och överlämna biskopens heliga minne åt hycklarna. Aldrig! Säg honom - aldrig! Säg honom, att Otto Arnberg skall tala vid graven, högt, tydligt och väl. Säg honom, att jag struntar i hans pengar. Jag är en gammal krigare; jag kan dö men icke vanära mig. Förr stjäl jag mitt bröd än jag tar emot hans blodspengar. Min egen broders blod klibbar vid dem. Bland andras. Hälsa honom det. Säg honom, att han skall skicka pengarna till sin fader djävulen, därifrån de komna äro Dina kvartalspengar också? frågade Mikael. Gubben vandrade med värdighet några slag av och an. Så stannade han på nytt framför mig och sade: Du, Johans pojke, säg honom - kvartalspengarna också! Om han vågar! Men jag skall krama hans fina namn, tills det icke finns vasslan kvar. Men må han göra det! Jag har resurser. Jag tar inte längre några falska hänsyn. Jag har varit ett lamm, jag blir en tiger. Ty jag måste leva. Inte sant, Jan, även ett lamm måste leva. Mina nådiga damer, säger jag, där i chiffoniern ligger en förmögenhet. Jag tar den, ty den tillhör släkten och jag är dess huvudman. Jag kan bryta upp ett lås, men jag kan inte begå en låghet. Det är skillnaden! Jag skall tala vid graven. Jag skall bjuda täckelset falla! Jag skall säga: Hic jacet - en Arnberg, ett helgon, den bäste av oss alla, den ende, över vilken Herren täcktes förbarma sig Han började snyfta; ett säkert tecken att ruset var moget. Jag sade: Det blir således skandal? Mikael ryckte på axlarna. Gubben sjönk ned vid bordet. Du lille Rygell, sade han, du lilla ÄngeL Varför gråter du? Varför gråter jag? Och vi alla. Jo, barn. Vi ha repet kring halsen. Ett tu tre, hiss! Husch! Men jag tror inte på nonsens. En gammal knekt som jag dör med värjan i hand. Förresten är jag bara barnet och hotar man min existens, så blir jag hänsynslös. Kom det ihåg. Men det är en otäck karl, en gemen karl. Han tassar omkring mig. Aaau, skriker Sonja, då hon hör honom. Som om man kittlade henne under sålorna. Nu är han här, nu tar han i låset. Kvinnor veta mer än vi män. Ja, men hon är söt! Kom an bara. Flickor tycker jag om! På fattighuset fanns det en flicka, som var lite så där - ni vet - Men tvinga mig till en låghet - aldrig! Förr må släkten Arnbergs huvudman nederstiga i graven. Nej, husch Rygells pojke. Tala inte med mig om rep i hängd mans hus! I går gick han på Trädgårdsgatan. En lömsk karl! En sådan djävla ide att tatuera sig med ett rep! Det är förresten ett riktigt rep. Nej, en laghet, aldrig! Skulle Johans pojke se mig begå en låghet? Nej, broder Johan, vile du lugn i din grav. Jag vakar. A. O. det är a och o - hi, hi, hi! Pengarna, nämligen. En mycket lömsk karl! Han stannade framför Duvslaget. Tittar in genom fönstret. Förbannade skutskeppare - så oförskämt. Varför tittar herrn på chiffoniern? frågar jag. Skulle min herre vara mindre honnett? Ärlighet har alltid varit ett grunddrag i den arnbergska karaktären, mina herrar. Vi ha våra fel, våra stora fel, men vi äro inga hycklare. Varken inför vara medmänniskor, inför Gud eller inför oss själva. Därför dristar jag mig, biskop Arnbergs brorson och för närvarande släktens huvudman, att i det jag bjuder täckelset falla yttra dessa ord: Hic jacet - jacet Alldeles det, sade Mikael och tryckte hans snarkande näsa mot bordet. Hic j acet Och han sade: Kom, Ängel, så går vi hem till Sonja och Klara Jag ville följa dem, men han sade: Nej, nej, vi ska hem och packa. Då han såg, att jag blev förargad, lade han armen kring min hals och viskade: Jag har en överraskning åt dig. Och vilken överraskning! Det sades i staden, att A. O. Arnfelt betalt Otto Arnberg en betydlig summa för att han skulle hålla sig borta från festen. Det lugnade sinnena och själva biskopsfröknarna började hoppas minnesfesten över deras far skulle bli ostörd och vacker. Men på kvällen den tionde fingo de följande brev: Fröknarna Amelie & Norah Arnberg. Högt ärade Kusiner! Jag får härmed meddela 1) att jag kommer att närvara vid det högtidliga avtäckandet av gravvården samt att jag som varande släktens huvudman kommer att yttra några ord till den avlidnes ära, 2 ) att om fröknarna Arnberg, prosten Rygelius, bankdirektör Arnfelt m. fl. framhärda i att vilja beröva mig mina existensmedel, j ag kommer att begagna min rätt som knekt och människa (ty jag måste leva!) samt 3) att om en viss lömsk person, som står i ovannämnda ligas sold, icke lämnar mig i fred, jag är beredd att med vapen i hand försvara mitt liv. Otto Arnberg. Lördag morgon vid halv åtta-tiden, just då jag skulle gå ut, ringde det på telefon. Det var Mikael; han sade: Hör du mig? Du skall gå ned till stationen. I dag. Förstår du -i dag. Till två-tåget. Ringde av. Rygell kom halvklädd rusande ut ur sin sängkammare, frågade vem som ringt. Jag lade ifrån mig luren och gick mot dörren. Jaså! skrek han och slängde någonting efter mig. Du är således med i komplotten. Men jag vet nog! Det var Karl! Han har varit ute hela natten. Jag har ögonen på er! Akta er! Snart gör jag rent hus, det är vad jag gör. Jag fäste mig icke vid hans ord. Klockan var åtta. Sex timmar hade jag att vänta. Jag vandrade, vankade, väntade. Bodarna öppnades, småpojkarna strömmade i långa, svarta linjer till skolan. Borgmästaren tog sin morgonpromenad, händerna på ryggen. I biskopens trädgård stod kusken och blankade ett par stövlar. Två pigor tvättade fönstren. Det var den första dagen i Arnbergsveckan och hans högvördighet väntade många gäster. Jag väntade också en gäst. Och jag tänkte: Hur är det möjligt? Vad har hon sagt i prostgården? Vad har hon hittat på? Och hur vågar hon? Över Slottsbron kom en skock lärare; de talade ivrigt med varandra. Jag hälsade. Jag hörde en av dem säga: I alla händelser var han en sann kristen. Det kan man inte påstå om alla prelater Strax bakom dem kom Ängeln, blå under ögonen, utvakad. Han frågade: Har far letat efter mig? Och jag tänkte: Hur ska vi kunna gömma oss? Var ska vi vara? Var ska hon ligga i natt? Hur ska hon kunna låtsas, att hon kommer med åtta-tåget i morgon? Jag mötte Hedda. Åh, vad det är tråkigt, sade hon. Jag stannade och frågade om Anna var sämre. Ånej, inte just. Men idag, då det kommer så mycket folk till stan, då måste vi hålla stängt. Anna ligger ju; och jag har lovat bort mig till fröknarna. Där? tänkte jag. Hos Anna? Ja, varför skulle hon inte kunna ligga i fars rum? Det är ändå snyggt. Halvtio-tåget kom och medförde redan några svartrockar. De flesta kände jag och hälsade. En av dem, en gammal kyrkoherde, tog mig i famn och sade: Ja, kära Jan, det är en glädje för oss alla. Som stodo honom nära i livet. Och jag tänkte: Om det nu är lika många präster med 2-tåget! Alltid finns det då någon, som känner igen henne. Och som säger till prosten: jag såg din myndling - Att hon vågat, att hon vågat, att hon vågar Över Duvslagets svarta, brutna tak gick flaggan i topp. Och duvorna, skrämda av den fladdrande duken, lyfte, kretsade några varv i allt mindre och mindre ringar, sänkte sig. Och jag tänkte: För mig! För mig ensam, för mig! Jag gick upp på kyrkogården. Där stod redan stenen, höljd i ett grått skynke. Ett par karlar arbetade med en stenlist, grävde i jorden. Den ene påminde om Josef, drängen från -dal. Jag sade: Ni har väl inte behövt rubba kistan? Och den falske Josef flinade och sade: Ånej, inte ska vi störa biskopens nattro. Och jag tänkte: För mig! Klockan elva sökte jag Mikael. Han var inte hemma. Jag gick ned till 11.15; 11.40; 11.56. Flera präster, flera svartrockar. Annu återstod två dryga timmar. Och jag blev orolig. Om han narrat mig? Jag gick till "Skeppet". Nej. Jag sprang hem, rusade uppför trapporna, över vinden, ryckte upp dörren. Mikael - nej. Endast Ängeln, till hälften begraven i bokhögar som han sorterade och stoppade i en klädkorg. Hjälp mig att bära, bad han, till antikvariatet. Jag får två hundra - hälften av vad jag skulle Jag rusade ned, jag sprang Slottsgatan, Storgatan; Torget, Trädgårdsgatan, jag ringde, ringde, ringde. Har inte Mikael kommit hem? Nej. Det är ju löjligt, tänkte jag och skrattade åt mig själv. Så gemen kan han inte vara. Nej, han törs inte Jag gick ned till stationen, lämnade icke vidare perrongen. 1.5 kom ännu med svartrockar, men 1.20 redan utan. Jag mindes, att mötet skulle öppnas kl. 1. Den oron var alltså förhastad Och tåget kom. Jag gick från vagn till vagn, från fönster till fönster. Nej. Det var lögn. Han hade ljugit. Vagnarna tömdes. Konduktören började stänga dörrar och grindar. Men det fanns ju andra tåg. Hon hade kommit för sent. Eller också hade han ljugit. Helt enkelt. Någon rörde vid min axel. Det var han, den där, sjögasten, mannen i oljerocken. Han höll en liten väska i handen. Han frågade efter ett hotell. Jag svarade: Vad i Herrans namn angår det mig? Eller något annat. Ty han sade: Nej, det är för dyrt. Vi växlade ännu några ord. Då kom hon. Hon hittade en halv hästsko; den stoppade hon i min ficka. Och då vi kommit upp på Prästberget hittade hon under stora tallen en grann skatfjäder, som hon fäste i min hatt. Men jag visste icke, vad jag skulle hitta åt henne. Dock, till slut hittade jag det allra bästa. Jag klättrade upp i tallen och rev ned skatboet. Och när vi nu letade i riset, fann jag en liten ring eller skolla av silver. Den satte jag på hennes finger, och nu voro vi trolovade. Från berget kunde vi se biskopshuset och dess trädgård. Jag kunde peka ut den där jasminbusken, där vi tillsammans letat efter min sko. Hon påstod, att jag hade kysst henne, men jag påstod, att jag icke hade kysst henne förrän den gången, då vi sågo regnbågen i -dals park. Därom tvistade vi och blevo heta och hade så när råkat i gräl. Men vi började skratta. Vi gingo in i skogen. Där låg snö. Fram emot kvällen, då det började skymma, kom jag att tänka på natten. Jag sade: Var ska du ligga? Hon blev stött och svarade: Åh, varför ska vi tala om det? Jag behöver inte ligga. I morgon bitti hämtar jag min väska vid stationen och så går jag till fastrarna och ligger hela dagen. Jag föreslog, att hon skulle ligga hos Anna. Till en början ville hon icke; jag försökte inte heller övertala henne. Men efter en stund sade hon: Hos Anna kunde jag kanske få lite mat? Då kom jag att tänka på, att hon inte ätit middag. Och vi gingo ned till värdshuset; jag först för att recognoscera. Jag beställde fram så mycket mat, som bara fanns. Och vi åto. Men när jag skulle betala, hade jag inte ett öre. Jag ville sätta fars klocka i pant, det tillät hon icke utan betalade. I morgon måste du betala igen, sade hon, för nu har jag inte heller ett öre. Och vi skrattade. När vi skulle hämta hennes väska vid stationen, var det redan för sent. Hon sade: Se så där! Mina toalettsaker! Och mitt nattlinne. Nu har jag inte något nattlinne! Trött som hon var, började hon snyfta. Jag visste inte heller, hur vi skulle bära oss åt. Vi sutto båda länge och väl i väntsalen och funderade, mycket nedslagna. Men det var också, den dagen, vårt enda bekymmer. Och rätt vad det var brusto vi på en gång i skratt. Anna öppnade för oss; vi trodde, att hon skulle bli överraskad, men Mikael hade varit där och beställt rum åt Leonie. Och nu kan jag bädda, sade hon, men var så trött, att hon knappt orkade släpa sig uppför trappan. Vi skickade henne i säng, och jag hjälpte Leonie att bädda fars säng. Det gjorde jag illa. Och jag sade: Jag måste veta, hur du ligger, innan jag går hem. Jag väntar nere hos Anna, tills du har lagt dig. Hon svarade: Om en kvart. Jag väntade i Annas rum en kvart, klockan i hand. Jag gav henne ytterligare fem minuter, och ytterligare fem. Och jag gick uppför trappan men smög mig åter ned. Då ropade Anna på mig. Hon hade knappt sagt ett ord på hela kvällen. Nu tog hon min hand mellan sina och hon började plocka och dra i min rockärm. Hennes fingrar voro icke stilla en sekund. Vet du, Jan, jag tror inte, att jag har långt kvar. Jag känner mig sa besynnerlig. Jag sade: Vill du, att jag skall sitta hos dig? Jag kommer tillbaka om en liten stund och stannar hos dig. Men hon smålog och svarade: Varför skulle du göra det? Jag har det bra, som jag har det. Och jag är i alla fall glad, att jag fick se dig. Hon tog nålen, som herr Hansen skänkt henne, och gav mig den. Det var nästan allt, vad hon ägde. Jag blev glad och frågade: Får jag ge den åt Leonie? Och nu tyckte jag, att jag hade ett ärende, och jag tog trappan i några språng. Som jag lade handen på dörrlåset ringde tamburklockan. Jag dröjde. Den ringde på nytt. Jag ropade ned till Anna, frågade om jag skulle öppna. Hon svarade icke. Det ringde för tredje gången. Då tänkte jag: Det är bäst, att jag öppnar. Och jag gick ned och öppnade. Det var mannen i oljerocken, han steg in och frågade om hans rum var i ordning. Jag gick in till Anna; hon hade somnat och jag måste väcka henne. Det är riktigt, sade hon, han har beställt. Lilla rummet åt gården är i ordning. Visa honom dit, är du snäll. Och för all del laga, att han skriver sitt namn i resandeboken. Polisen är så kinkig. Jag gjorde, som hon bad mig. Jag visade honom in i gårdsrummet, tände ljuset, lade resandeboken öppen på bordet och bad honom skriva. Långsamt och omständligt tog han av sig rock och mössa, hängde upp dem, satte sig vid bordet, flyttade ljuset, slätade ut bokens sidor, läste rubrikerna. Jag stod på glödande kol. Han frågade: Behöver jag verkligen skriva allt det här? Yrke, titel, hemort. Det är ju bara dumheter. Är det inte nog, att jag skriver mitt namn? Man känner mig ju i alla fall icke. Jag kan ju också skriva briggens namn. Det är ju min hemort så att säga Skriv vad ni vill! sade jag. Men var snäll och skynda er. Han sade: Nåja, man bör ju ta seden, dit man kommer. Jag har märkt, att polisen är mycket vaksam i den här staden. Jag har varit med om att bli väckt mitt i natten av några konstaplar, som letade efter lösa kvinnor. Han tog pennskaftet, synade pennan. Har ni inte en bättre penna? frågade han. Jag sprang in i Annas rum, ryckte ut hennes byrålådor och fick slutligen tag i en ask med pennor. Han satte nu en penna i skaftet, prövade den mot nageln, vätte spetsen mellan läpparna. Så lade han den ifrån sig och frågade, vad klockan var. Jag svarade - utan att se på den - elva. Och i detsamma slog en klocka elva. Då började han berätta, att man väckt honom vid tvåtiden på natten, tvingat honom att öppna sin dörr Jag sade: Det angår mig icke. Var så god och skriv och ge mig boken. Han frågade åter, om han verkligen måste fylla alla kolumnerna eller om det var tillfyllest Skriv vad ni vill! skrek jag. Han sade: Ni har mycket brått. Vet ni vad, unga herre? När man har så brått, gör man klokast i att ta sig en timmes betänketid, eller ännu hellre ett dygns och allra helst en månads - man vinner tid. När jag nu såg, att han ville driva med mig, gjorde jag helt om för att lämna rummet. Men han höll mig kvar och sade: Se så. Förivra er icke. Det vinner ni ingenting med. Jag ska ju skriva Han tog åter till pennan, doppade den, glättade papperet, lade huvudet på sned, plirade med ögonen. Och skrev med stora, ojämna, haltande bokstäver: Johan Arnberg, briggen Claire Aurore. Han räckte mig boken; jag lade en bit läskpapper över skriften, slog igen boken. Jag väcktes av ett buller, jag väcktes av att någon gick i trappan. Mitt hjärta bultade och jag trodde ett ögonblick, att det var mitt hjärta jag hörde. Jag kunde icke röra mig, jag förmådde icke slå upp ögonen; men jag kunde lyssna. Och jag hörde, att det var steg i trappan, att det icke var en person utan flera. Och jag hörde röster. Äntligen förmådde jag sätta mig upp. Jag tog Leonies hand och lade den tillbaka på täcket. Da tystnade rösterna och stegen i trappan. Jag gled ur sängen och smög mig bort till dörren. Efter en stund började de åter tala, först viskande, så högre. Jag kände igen Heddas röst och doktor Rygells. Jag hörde två främmande mansröster. Jag tänkte: Vem kan hjälpa mig? Jag sprang på tå bort till sängen och begynte leta efter mina kläder. Jag vågade icke tända ljus. Alltjämt gingo de i trappan, och den måste ha varit en himlastege, så lång. Jag hörde åter Rygells röst. Jag tänkte: Vem kan hjälpa mig? Kläderna rev jag åt mig, strök dem på mig. Och jag tänkte: Nej, jag vill inte. Det får inte ske. Vi har inte gjort något ont. Vi har inte gjort någon människa något ont. Då hörde jag från andra sidan rummet sjömannens röst. Han sade: Vad har du då att frukta? Åh, tänkte jag, vilken enfaldig mänska. Det är hela staden som kommer över oss båda. Det är hela skammen Och jag tänkte: Vem kan nu hjälpa mig? Han svarade: Du har ingenting att frukta. Och jag tänkte, det är en dödsdom, det är slut. Det är allt som dör. I skammen. Det är Leonie. Det är allt. Han svarade: Du har endast din fruktan att frukta. Jag sprang upp och försökte samla mina tankar. Om jag väckte Leonie, kunde vi kanske ännu hinna gömma oss, fly genom fönstret Men de öppnade dörren. Ljuset föll mig i ögonen. Jag hörde Rygells triumferande tjut. De kommo fram mot oss en och en. En och en som om de velat pina mig i det oändliga. Slutligen lyfte prosten, min välgörare in i det sista, sin väldiga näve och gav mig ett slag över pannan. Och slutligen: Dagen därpå, söndagen den trettonde mars, dagen före Arnbergsfesten, lämnade jag Rygellska huset just då domkyrkoklockorna ringde till vesper. Jag hade omsorgsfullt valt tiden. Amelie hade gått till kyrkan, Norah var, efter vad Mikael sagt mig, hos gamla grevinnan Arnfelt. Leonie låg sjuk i det lilla gårdsrummet och Hulda, som vakade över henne, skulle inte besvära mig. Döv och halvblind visste hon inte stort om vad som skedde. Dessutom hade jag dörrnycklarna. Jag kunde icke göra annorlunda än jag gjorde. Jag kunde icke vilja annorlunda än jag ville. Jag hade intet val. Jag måste leva, och jag kunde inte leva bland de människor, vilkas förtroende jag svikit. Jag ämnade rymma, följa Mikael och Ängeln till Hamburg. Där skulle jag taga hyra som jungman på något fartyg. För att komma till duvslaget måste jag gå tvärs genom hela staden. Jag valde bakgatorna. Jag gick förbi biskopsgårdens trädgårdsport och det lilla låga hus, där far och jag bott. Jag stannade ett ögonblick vid salsfönstret. Jag kunde ingenting urskilja; huset stod öde. Alltså, för att skaffa mig reskassa och någonting att börja med hade jag beslutat att lägga beslag på de pengar, morfar testa menterat mig och som skulle utfalla på min myndighetsdag. Beloppet var placerat i en sparbanksbok på mellan fyra och femtusen kronor samt i fyra lotter i A. O:s bank. Boken var mig till ingen nytta; lotterna däremot trodde sig Mikael kunna förvandla till kontanter. Deras börsvärde, som vid morfars död var cirka 1 600, hade stigit till 2 350. Således bortåt tiotusen kronor. Detta belopp tillhörde Jan Arnberg och ingen annan än Jan Arnberg. Var det en stöld, så var det från mig själv jag stal. Och slutligen: Då jag söndagen den trettonde mars, dagen före den Arnbergska festen, hunnit till domkyrkan, kom sjömannen mig till mötes. Klockorna ringde, korfönstren lyste som tre höga, blå fosforlågor ur murens mörker, över takryttaren hängde månskäran. Och många stjärnor voro där. Han lade sin hand på min skuldra, så att han med fingertopparna vidrörde min hals. Jag sade: Jag måste bort härifrån. Jag har ingen annan utväg, om jag vill leva. Jag måste bort härifrån. Ni kan inte första, vad det betyder att ha gjort, vad jag har gjort. Jag förstår det knappt själv. Jag vet bara, att jag bedragit dem, som litade på mig. Och det är mig olidligt. Jag maste bort, till vad pris som helst. Ty jag måste. Han svarade: Tänk dig för, Jan. Måste är en dålig radgivare. Jag kunde ha sagt honom, att om måste än ofta är en dålig rådgivare, så är det dock oftast en övertygande. Men jag kände icke längre hans fingrar mot min hals. Och nu var jag framme. Duvslaget låg helt i mörker. Farstudörren stod öppen. Det förvånade mig. Jag gick in i salen och skruvade upp ljuset. Chiffonierklaffen låg nedfälld, alla lådorna utdragna, innehållet huller om buller. På bordet fann jag det grå kuvertet med mitt namn och morfars sigill. Men det största kuvertet med boken och lotterna fanns icke; i stället en brevlapp, fästad med ett häftstift på chiffoniern. Jag läste: Fröknarna Amelie & Norah Arnberg. Högt ärade kusiner! Då min skrivelse av i går ej haft önskad verkan och då man icke vill lämna en oförarglig man som mig i ro, måste jag vidtaga mina mått och steg. Ty jag måste leva. I egenskap av släktens huvudman tar jag vissa värdepapper härmed i förvar. Man har velat tvinga mig att begå en laghet. Det skall icke lyckas. Jag skall veta att försvara mig. Ty jag måste leva. Åtminstone över den stora dagen, mina damer! Ni förstår mig! Au revoir! Mitt liv och min heder försvarar jag, om så behövs, med värjan i hand. Eder förbundne och tillgivne kusin Otto Arnberg. Sjömannen läste brevet över min axel och jag hörde honom skratta - det där skälmaktiga och övermodiga skrattet, som jag så väl kände igen. Han sade: Ser du, Jan! Ännu en, som måste leva! Jag svarade: Ja, just måste! Han måste leva! Och för att kunna leva, måste han ha pengar. Och då han icke kunde taga dem någon annanstans, måste han försöka sin lycka här. Alltså tre måste. Dåliga rådgivare kanske, men övertygande. Åter skrattade han och sade: Du tror således, kära Jan, att han tog de där pengarna, därför att han måste leva? Jag gitte icke svara utan gick min väg. Jag begav mig, halvspringande, till "Skeppet". Ty, tänkte jag, gubben måste i alla händelser dela med sig. (Och jag gladde mig nu åt, att det var han och icke jag, som begått stölden.) När jag kom till krogen, var gården full med folk. Krögaren stod i dörren och motade; men da jag sade mitt namn, släppte han in mig. I krogsalen satt gumman, den bararmade, med flätan hängande som en pisksnärt över det röda livstycket. Hon grät. Jag frågade, vad som hänt. Hon sade: Se själv! Och pekade på bordet. Där låg under ett lakan Ottos väldiga kroppshydda. Jag lyfte en flik av lakanet, men lade genast åter ned den. Jag såg mig omkring. De mörka fönsterrutorna blänkte av uppspärrade ögon, vitorna glimrade som fiskbukar i ett akvarium. När har det skett? frågade jag. Hon svarade: Känn på honom! Han är knappt kall. Polisen skar ned honom för en kvart sedan. De sitta därinne och snoka i hans papper. Jag betänkte mig en stund. Och då alla dessa fönster voro tapetserade med ögon, höll jag mig alldeles lugn och förrådde icke med en min, att jag var skrämd. Han viskade mig i örat: Nå, Jan? Hur var det? Han måste ju leva? Kan du tyda det tecknet, Jan, eller behöver du flera? Och han log och sade: Ack ja, flera! Jag skyndade nu till Mikael och berättade, vad som hänt. Han och Ängeln lade just sista handen vid packningen. Det var en knapp timme före nattågets avgång. Utan att låta störa sig sade Mikael: Det var sorgligt, kära Mört. Du måste alltså stanna. Men när jag nu tänkte på, att jag endast hade en timma kvar till mitt förfogande, och att jag på denna timme måste finna min räddning eller gå under, förlorade jag all besinning. Och jag tiggde och bad honom, till sist på mina knän, att han skulle taga mig med sig. Han lät sig bevekas. Han tog mig slutligen i famn och bedyrade, att han skulle ha tagit mig med, vare sig jag velat eller ej Vi foro med nattåget till Köpenhamn och fortsatte till Hamburg, där vi efter några dagar skildes. Jag gick till sjöss. Vad Arnbergsfesten beträffar, avlöpte den i det närmaste så värdigt och vackert, som man hade önskat. Av släkten Arnberg voro visserligen endast prosten och juristen närvarande, och varken han eller någon annan läste upp den långa drapan. Men i tidningen, som refererade festen - jag läste den mer än ett år senare -stod icke ett ord om Otto Arnbergs självmord. Möjligen spamde man nyheten, av finkänslighet, till dagen därpå. Biskop Julius var den dagen den ende, som förde namnet och bar det med den äran. Nej, verkligen icke den ende - ty i en liten treraders notis föruläldes, att f.d. folkskollärarinnan Anna Arnberg stilla avlidit natten mellan den tolvte och trettonde. Inga personalia, som naturligt var. Biskopens åminnestal över Julius Arnberg trycktes in extenso. Ävcn det var vackert och värdigt. Och jag ar säker om att det tröstade Biskopsduvorna i deras mångfaldiga bedrövelse och ångest Min morfars brev, det enda farbror Otto lämnat kvar åt mig, innehöll endast några rader. Dessa: Till min käre dotterson Jan, som jag icke sett på så länge och som jag aldrig mer skall återse! Det vore väl en gammal prästs och morfars plikt att i denna stund samla och sovra all sin erfarenhet och visdom för att finna ett guldkorn åt dottersonen. Men Jan, min visdom, om den har funnits, är borta och i mitt minne finns endast agnar, intet korn. Jag önskar blott, att jag finge hålla din hand i min. Och att jag finge glömma det jag levat snart åttio år bland människor, som hatat mig och som jag icke kunnat, icke förmått älska. Ja, jag skulle vilja hålla dig vid handen och föra dig med mig dit, där allt är trygghet, vila och tystnad. Där människostämma ej mer förnimmes och där intet mänskligt ord talas eller tänkes. Men detta är en trött gubbes fantasier, min kära Jan. För dig skall livet och människorna vara någonting helt annat. Och jag ber - dock sker det min bön förutan- att du snart måtte glömma din gamle morfar Julius Arnberg. Jag behöll hans brev en lång tid i rockfickan. Men vid något till fälle måtte det ha blivit genomdränkt med vatten; skriften var oläslig. Då rev jag sönder och kastade bort det. ARVET OCH LÖFTET "När nu pilten fick veta, att han icke var av denna världen -" (Ur familjearkivet på Frönsafors.) 1 Arnbergs Transatlantic I. F. F. Ingenting Får Förfaras, det är en fri men ganska god översättning av herr Hansens valspråk N. r. s. Nothing Too Small. Vidare ha vi M. M. L., som betyder Man Måste Leva. Oder Man Muss Lieben. Efter två års seglats tröttnade jag på sjön och stannade en höst i Hamburg. Man kan kalla det en rymning, om så behagas. På mitt samvete tyngde den icke. Hamburg är en god plats, språngbräde från världsdel till världsdel. Jag träffade Karl Rygell, som skaffade mig anställning på ett kontor med svenska förbindelser. (Bl. a. firman Arnfelt & Grundberg.) Arbetet var enformigt; jag tröttnade snart. Ett helt år och fyra månader arbetade jag hos en liten tyskamerikansk redare. Där lärde jag känna J. P. Fält, som då ännu icke var anställd hos HAPAG Jag föreslog honom en liten affär i skrot; den gick om intet, och Fält förlorade några hundra mark, men det var början till vår vänskap. Han tog mig med till Rossbacher Keller och förde mig samman med sina vänner Kugel, Steintheel, Rygell, hela raddan. Och med Eline. (Jag vill milmas, att Fält och Eline voro förlovade.) Vid kritiska tillfällen försträckte han mig mindre penningsummor mot revers. Om söndagarna foro vi ut till Cuxhaven, besågo hamnanläggningarna och kritiserade dem. Stort och likväl för smått. Vi voro båda utlänningar men talade om Hamburg som om vår stad. Våra drömmar beforo haven, och när vi återvände till kanalerna, kände vi trevnaden i ett litet, gammalt, arbetsamt hem. Där Eline var husmodern. Jag tyckte bra om Fält, en allvarlig, beräknande man i fyrtioårsåldern. Han talade ofta om min far. Han hade träffat honom i Amerika, och han beundrade honom. Han sade: Det var den märkvärdigaste människa jag någonsin träffat. En viljemänniska, ser ni. Bara vilja. Jag skall tala om någonting för er. Jag hade en utmärkt anställning därborta. Då skrev er far och bad mig komma över till Sverige. Han ämnade starta en ammunitionsfabrik och behövde mig. Nej, tänkte jag och skrev och svarade nej. Efter några veckor skrev jag ännu ett brev och förklarade orsaken, varför jag inte kunde komma. Jag fick icke något svar och hörde över huvud taget aldrig vidare av honom. Men efter ytterligare några veckor skrev jag åter och förklarade mig och sade nej. På ett halvår skrev jag inalles fem nejbrev. Och som jag postat det sista, gick jag direkt bort, sade upp min plats, sålde mina tillhörigheter och köpte biljett till Sverige. Sådan var er far. Men när jag kom fram, så hade han verkligen - nåja, han hade dött. Han beundrade min far, men det där, att han dog, kunde han aldrig förlåta honom. Jag invände, att det näppeligen var fars fel. Men han sade: Ja, det beror på, hur man tar det. Jag inbillar mig, att om Johan Arnberg verkligen velat leva, så hade han levat än i dag. Men jag beklagar mig inte. Jag startade själv en ammunitionsfabrik i Remscheid. Och den skulle ha gått utmärkt, om jag inte fått en skurk till kompanjon. Men jag ska i alla fall visa er någonting, som kan glädja er. Han halade fram en avlång, svartlackerad plåtask. På locket stod med vita bokstäver skrivet: Arnbelgs explosivz Hahn, Huhn & comp. Remscheid Hamburg Jag öppnade locket; asken innehöll femtio revolverpatroner. Fält fnissade; hans långa, magra, gulbruna ansikte lade sig i djupa glädjeveck. Han sade: När ni var en baby, master Arnberg, gav jag er en leksaksbat. Nu är ni en ung herre. Vänta ska ni få se. Ur innerrockcns bröstficka drog han upp ett svart fodral, öppnade det och tog fram en revolver. Han hade förfärdigat den själv, och det var ett gott arbete. På kolven stod mitt namn in ristat: Jan Arnberg. Tag den! sade han. Den är er. Ni ska lära er att skjuta. En karl utan vapen är som ett bi utan gadd. Man måste försvara sig. (M. M. F!) Den gode Guden själv måste försvara sig. Mot Satan nämligen. Han var en mångsidig man, Fält, liksom de flesta amerikaner. Kemist, mekaniker, affärsman. Dessutom predikant - baptist eller mormon eller något dylikt. Vidare hade han livnärt sig som typograf, kypare, guide och barberare. I sistnämnda yrke hade han uppnått en sådan skicklighet, att jag, då jag ville vara riktigt fin, anförtrodde min haka åt hans kniv. Vad revolvern beträffar, tackade jag och tog emot och bar den ständigt på mig i en särskild, skinnskodd ficka, som jag lät Eline förfärdiga. Emellertid blev jag kär i Eline Eikmeier. Det kom hastigt. En kväll sutto vi vid vårt stambord; Kugel hade den dagen vunnit någon befordran och avfestades. Vi sejdlade duktigt, rökte ännu värre och pratade oerhört mycket och kanske något högljutt. Pappa Eikmeier stegade fram till vårt bord, högtidlig och icke olik en pingvin med kullrig, svart rygg, stor, vit buk och viftande labbar på var sin sida om buken. Han bugade så gott han förmådde och bad oss vara tystare. Jag blev förnärmad, ty det var ju egentligen jag, som pratade. I häftigheten råkade jag stöta omkull några sejdlar. Eline! ropade pappa Eikmeier ur djupet av sin mage och myndighet, Eline! Här behöver putsas. Och Eline, som jag förut icke skänkt någon uppmärksamhet -jag visste icke ens, att hon var förlovad med Fält - stod framför mig med ödmjukt sänkt huvud och med de flitiga, röda, sprittande, livliga händerna skötande trasan. Hon sag på mig från sidan med en allvarlig, begrundande blick. Då tog det mig, som vågen tar den oförberedde simmaren, lyfte mig våldsamt för att åter kasta mig med hissnande hast, piskade min panna, fyllde ögon och öron med svidande, fräsande, sjungande skum. Jag reste mig hastigt, tog min hatt och gick. Men efter en stund återvände jag, dyblöt av Hamburgerdimma. Jag tog Elines lekande händer i mina och drog henne bort från de andra. Jag sade henne, att hon var så liten, liten, liten, att jag mycket väl kunde stoppa henne i min ficka. Jag sade, att jag var en varg och hon ett lamm, weiss und weich. Jag minns icke om hon svarade eller vad; därpå kom det heller icke an. Jag återvände till mina förvånade kamrater, i förbifarten hälsande pappa Eikmeier med en djup bugning. Mina kamrater pojkarna gäckades med mig och Fält varnade mig för starka drycker, sägande: Din far hade den ovanan. Han drack alldeles för mycket. Det ligger i släkten. Din grandonkel, Leonard, söp ihjäl sig. Han dog i mina armar; och det var hemskt. Vi räknade förresten släkt. Rent ut sagt så var han min far. Fast jag är, som man säger, oäkta. Slutligen, då jag förblev stum och då jag med blicken oavlåtligt följde Eline, blev han förargad och sade: Vet du vad profeten Osea säger i fjärde kapitlet, elvte vers? Boleri, vin och must göra människorna galna. Säger han. Och han citerade ännu flera profeter, ty han var, som jag nämnt, även predikant. Men den kvällen yttrade jag icke vidare ett ord, varken högljutt eller lågmält. Vid samma tid började jag bygga mitt stora Transatlanticprojekt; en måttligt snabb Amerika-linje, uteslutande avsedd för emigranter, med ett demokratiskt standardpris för personbefordran och med nuvarande lyx-tonnage utnyttjat merkantilt. Min Transatlantic skulle bliva ett Bon-Marche, där emigranten av sakkunniga säljare skulle förses med den för hans framtida verksamhet nödvändiga utrustningen. Mitt projekt var omfattande; det krävde sin man. Jag slutade på kontoret. Arbetet där hade länge förefallit mig enformigt. Det var ju endast ett litet Elbe-rederi, i avsaknad av alla utvecklingsmöjligheter. Att slösa tid och krafter på ett dylikt företag var löjligt. Fält delade min åsikt; även han tog avsked och trädde i HAPAGS tjänst. Jag meddelade honom, Kugel, Steintheel och några fler ett och annat om mitt projekt. Mitt företag skulle framförallt arbeta med levande material. Platsanskaffnings- och jordförmedlingsbyråer skulle upprättas i Kanada, i Staterna, i Sydamerika. Våra kontor i Europas större städer skulle icke atnöja sig med att sälja biljetter. Deras verksamhet skulle gå ut på att med försiktigt avvägd kredit köpa emigranten. Den duglige, skicklige, hederlige emigranten - se där vårt material. Vårt råämne! Emigranten skulle bokföras, hans fysiska, psykiska och sociala kvalitet prövas, hans yrkesskicklighet värdesättas och hans framtidsplaner i lämplig riktning påverkas. Slavhandel! skrek Rygell. Det fanns även de, som skrattade. Men Fält uttryckte sitt gillande. Och kunde jag för ögonblicket fira en större triumf än den att Fält lyssnade, trodde? Den nyktre Fält! Fält, smulgråten, som bokför sina tankar och kräver revers för ett ficklån på tio mark! Jag kände, att jag rörde mig på fast mark. Jag talade genast om för Eline, att jag numera rörde mig på fast mark Och vidare - i samma stund emigranten undertecknade sitt biljettkontrakt i Europa, skulle vårt väldiga maskineri hinsides havet sättas i rörelse för att åt just den mannen finna den jordbit eller den maskin eller det andliga eller kroppsliga arbete, som just för honom vore gott och givande. I samma stund han satte sin fot på vårt däck, skulle han vara vår man och hans framtid skulle ligga utstakad och stålhårt bestämd som ett järnvägsspår. Sedan han vägts och befunnits fullviktig, ämnade vi icke släppa honom. Vi skulle binda honom med en elastisk kredit, som stod i direkt proportion till hans egen expansionskraft. Binda genom hjälp. (B. G. H.) Farmare eller fabriksarbetare eller krämare eller journalist skulle han stå som man i ledet i vår arme av agenter. Och vilken reklambroschyr, vilken massartikel, vilken social eller politisk sanning vi än funne för gott att slunga ut över Nya Världen, skulle av denna hemliga och oemotståndliga arme föras från hem till hem alltfrån Atlanten till Oceanen, från Nordpolen till Sydpolen. Slavhandel! skrek Rygell. Detta var grundvalen för mitt projekt. Som man ser - tre hörnstenar. I ) Ett flytande Bon-Marche, som skulle insuga och förvalta emigrantens kapital, 2 ) Platsanskaffningen, som skulle insuga och leda hans arbetskraft, 3) Mass-agenturen, som skulle organisera en del av denna arbetskraft för våra speciella syften. Fjärde hörnstenen eller kapitalet saknades tillsvidare. Men det var icke något skäl att soska med utarbetandet av projektets detaljer. En vacker dag kunde jag finna fjärde hörnstenen på min väg - skulle jag då stå där som en lat padda med ett ofärdigt projekt? Jag arbetade som en slav, dagar och nätter, mest om natten. Jag köpte en prydlig och stark läderportfölj med patentlås, i vilken jag förvarade mina kalkyler. Jag lämnade aldrig min kammare utan att ha den där portföljen under armen. Varhelst jag slog mig ned, öppnade jag den och började arbeta med blåpenna och rödpenna. En gång råkade Kugel spilla en skvätt öl på mina papper. Han kunde icke ha förolämpat mig djupare. Jag återgick till pojkårens primitiva vanor och klådde upp honom. Pappa Eikmeier måste stifta fred Jag arbetade, så att min hälsa led. Jag blev mager och kutryggig och blek och började hosta. Mina kläder sjöngo på sista versen. Fält förebrådde mig min osnygghet och påminde mig om, att min far alltid uppträtt i oklanderlig dräkt. Men det bekymrade mig icke. Adiafora! Förresten tog Eline varje lördagskväll bort de värsta fläckarna med bensin och terpentin. Adiafora! När jag någon gång promenerade på Jungfernstieg eller kring Alstern, generade det mig inte alls att slå upp rocken som en annan sprätt och framvisa väst och byxor, som voro bedrövliga. Adiafora! Vid ett sådant tillfälle mötte jag en högeligen elegant bil. Det var en vacker söndag och stark trängsel. Bilen körde långsamt, stannade. På baksätet satt en mycket skön dam, vid ratten en snobb. Och vem var det? Mikael Arnfelt, min vän och olyckskamrat, Sonjas svåger, om jag får uttrycka mig så lättsinnigt. Aha, tänkte jag, den där sprätten känner nog inte igen mig. Men jag tog fel; han drog upp ögonbrynen, log, nickade, sträckte till och med ut handen. Jag viftade, lyfte av artighet på hatten för den sköna och drog vidare. Men min älsklingsplats var vid Elines sybord i skänkrummet. Där hade jag fred, där gick det bäst att arbeta. Helst hon ofta stod bakom mig med sin varma lilla tass vilande på min axel rätt nära kinden. Ibland blåste hon mig i örat för att få mig att se upp. Då måste jag göra ett avbrott i mitt arbete. En dag fick jag från min välgörare, prosten Rygelius, ett brev innehållande 200 mark. Hade summan varit större, kunde jag ha betalat min skuld till Fält. Som det nu var, kom den dock väl till pass. Eline fyllde nitton år! Jag beslöt att giva en fest på värdshuset Två Harar nedåt Elbestranden. Pojkarna inbjödos och pappa Eikmeier. Rygell ansåg, att gubben borde uteslutas som varande alltför tjock och besvärlig. Men jag sade: Jo! Han skall med! Och den som inte vill göra honom sällskap, må stanna hemma. Ty jag blev förargad. Skulle jag föra Eline till en ungkarlsfest utan förkläde? Det kan anstå sämre herrar, som hålla sig med älskarinnor. Jag för min del ämnade gifta mig med Eline högst ordentligt. Jag hade redan sett ut villan vid Alstern, där vi skulle bo. Och jag hade tänkt på de båda sibiriska hundar, som skulle följa henne. Och jag hade döpt vår son och upphöjt honom i adligt stånd, och vår sonson i grevligt. Längre kunde jag icke gå, om jag ville räkna med verkligheter. Den sjätte maj på morgonen gåvo vi oss åstad. Det gick inte fort, ty pappa Eikmeier var tung och sävlig, pojkarna plockade ideligen blommor åt Eline, och Eline och jag hoppade ideligen över ett dike, tills vi slutligen föllo i varandras armar. Och pappa Eikmeier grymtade med jämna mellanrum: Kinder, aber Kinder! Här behöver putsas. Ty väglaget var jämmerligt; det hade regnat en månad. Men icke den dagen! Nu minns jag - Mikael var också med. Han var den ende av oss herrar, som inte vikt upp byxbenen till knäna. Vad betydde för honom ett par byxor? Han var hövlig och älskvärd, men Eline tyckte inte om honom. Pojkarna däremot voro förtjusta; och då de hörde, att han var verklig greve, blev det ett grevande och högvälbornande utan all ända. Värst från Fält naturligtvis, amerikanen. När vi druckit några flaskor vin, pekade pappa Eikmeier på mig och på Eline och sade: De båda, herr greve, äro förlovade! Mikael lade huvudet på sned, log och sade: Jag gratulerar min gamle vän till en förtjusande fästmö. Jag svarade: Tack. Men det är en sak, som inte angår dig. Ty jag såg, att allt detta plågade den stackars Fält. Men i övrigt var festen lyckad. Pappa Eikmeier tog heder och ära av värden på Två Harar, så skoningslöst och sakligt som endast en kollega kan göra. Pojkarna och Mikael slogo käglor. Eline och jag skötte oss själva. I tidens fullbordan körde vi hem i char-å-banc. Pappa Eikmeier var så stor, att endast Mikael fick plats vid hans sida. Eline måste sitta i mitt knä på kuskbocken. Lite emellan vände hon sig om för att betrakta sina dagars upphov. Han halvlåg med magen i vädret, praktfullt rundad av mat och rhenskt. Då och då sprang en stor gyllne knapp ur hans väst, beskrivande en båge lik den en fallande stjärna beskriver. Och gatpojkarna, som följde oss, plockade upp knapparna och hurrade. Ett riktigt festtåg! Till slut blev dock Eline sömnig och frusen, kröp in i min kappa och somnade. Det var den sjätte maj I912, ungefär en månad före mitt första möte med herr Hansen. En dag, då jag som bäst höll på med mitt Transatlanticprojekt, kom jag plötsligt ihåg, att jag så gott som fullständigt saknade medel till mitt uppehälle. Från Sverige hade jag ingenting att vänta och min börs innehöll fyra mark i silver, en sedel på fem och litet nickel. Saken blev ännu brydsammare därigenom att jag redan i ganska stor utsträckning anlitat mina vänners hjälpsamhet. Fält var jag skyldig över åttahundra mark, vilken fordran han kunde styrka med nödiga papper. Vidare hade pappa Eikmeier under två eller tre månader kritsat mig maten. Även till min värdinna stod jag i skuld. Det fanns således orsak att skänka mindre men närliggande problem sin uppmärksamhet. Jag beslöt att för min sista sedel köpa en annons i H. N. N. Den skulle införas två gånger med två dagars mellanskov och löd: Ung svensk önskar tillfällig väl avlönad sysselsättning. En lyckad stilisering, kortfattad och rak på sak. Ordet tillfällig spärrades, då jag givetvis icke för någon längre tid ville binda mig vid en eller annan futtig syssla. Fält påstod emellertid, att annonsen var dålig. Hans odrägliga översitteri retade upp mig. Jag hade förut icke fäst synnerlig vikt vid försöket, men tvangs nu att göra det. Det blev en hederssak att lyckas. Jag stannade på mitt rum hela dagarna för att möjliga besök ej skulle undgå mig. Men ingen kom; vindstrappan knarrade ej en enda gång. I trots härav hade jag visst inte tråkigt, kände inte heller hunger. Jag låg i sängen och kommenderade min transatlantiska arme. På femte dagen begav jag mig till Rossbacherkeller, där jag träffade Fält ensam med Eline. Jag bad honom om ett lån, jag ville införa annonsen på nytt. Han skrev genast ut en revers på tjugu mark men fordrade att själv få redigera annonsen. Han påstod, att jag befann mig i nödläge, och att denna omständighet borde i annonsen antydas. Vilken tölp! Men jag behärskade mig och yttrade endast, att jag från och med den stunden ansåg varje förbindelse oss emellan avbruten på grund av hans otroliga futtighet. Det bedrövade honom. Jag gick in till Eline; men när hon fick se mig mager, blek och ovårdad, brast hon i gråt. Det förtröt mig. Jag gick åter ut till Fält och fordrade, att han skulle lämna mig femtio mark. Mot revers naturligtvis. I det samma slog det mig, att min annons verkligen saknade någonting avgörande. Den hade icke varit tillräckligt imperativ. Jag sade till Fält: Vad som fattades i annonsen var ordet ofördröjligen. Tag nu hit pengarna, Shylock, tio procent och mitt huvud i pant. Klockan felades en kvart i fem, sista kvarten för annonsinlämning. Jag tog en bil och stod i expeditionen två minuter före fem. Ett grådaskigt fruntimmer, som redan satt på sig hatt och kappa, vägrade att taga mot annonsen. Hennes klocka hade slagit fem. Men jag visade henne min klocka och jag sade henne, att min far skänkt mig den på sin dödsbädd och att man i en sådan stund icke skänker sin son ett slarvigt ur. Det förstod hon verkligen och gav med sig. Annonsen fick alltså följande lydelse: Ung svensk önskar of ofördröjligen väl avlönad tillfällig sysselsättning. Jag fann den förträfflig, kraftig men hövlig utan att vara krypande. Följande morgon mottog jag besök av herr Hansen. Han tumlade omkull i min trappa, som saknar ett par steg, varför jag skyndade mig upp ur sängen för att räcka honom en hjälpande hand. Han släppte den ej, förrän jag hissat honom upp ur mörkret. Han sade: En ofantligt dålig trappa, nästan oanvändbar. Jag är Hansen i Hahn, Huhn & comp. Ja, jag är herr Hansen själv. Det måste glädja er, ty jag är äkta skandinav. Hahn, Huhn & comp. känner ni - den stora platsanskaffningsbyrån. Det ligger en witz i det namnet, som jag icke skulle vilja sälja för hundratusen mark. Det är inte många, som tänka på den, men de flesta känna den. Inte sant? Det är inte en sådan witz, som man skrattar åt. Nej då. Men man känner den, man anar, att det ligger någonting bakom, en ödets vink sa att säga. Eder högtärade annons av den 6/6 antecknades, men i dagens tidning se vi, att ni ofördröjligen önskar sysselsättning. Ett mycket gott ord, ofördröjligen, mycket. Låt oss nu se åt Han flyttade undan mina kläder och satte sig på stolen. Redan då han kom in, höll han i vänstra handen en leporello-lista med hektograferade adresser. Och under det att jag i sakta mak fullbordade min klädsel, rabblade han halvhögt en massa namn. Slutligen sade han: Jag snubblade i er mycket dåliga trappa. Man kunde taga det för en tillfällig olyckshändelse, men kanske var det någonting annat. Ty se nu här - jag rev ett hål i papperet. Kan det inte vara en så att säga ödets vink? Låt oss se. Madame de Montsousonge, S:t George, hotel de Montsousonge, en lakej, en husa, en sekreterare, en lektör. Det skulle väl i så fall vara det senare -? Han gav mig en prövande, värdesättande blick. Jag skall giva er några upplysningar, som måste glädja er. Vår firma är i sitt slag den bäst renommerade i Hamburg. Vår metod är och måste vara synnerligen finkänslig, ty vi arbeta ju så att säga i levande material. Vår strävan går ut på att skaffa envar just det arbete, som passar just honom. Vi undersöka och tillvarataga våra klienters alla möjligheter. Vår taxa är 10 % av första månadslönen. Ofantligt billigt, inte sant? Men vår ledande tanke uttryckes bäst i vårt kända och välkända valspråk: Nothing Too Small. Hans ord stötte mig en smula, och jag sade: Om ni vill tiga en sekund så tillåter jag mig fråga - har ni redan prövat och värdesatt mina möjligheter? Varpå han med otrolig fräckhet svarade: Det har jag. Två sådana dokument som edra ärade annonser av den 6/6 & 12/6 avslöja åtskilligt. Nota bene - för den rutinerade yrkesmannen. Det är möjligt, att jag behöver komplettera min kännedom om edra resurser. Men det blir en senare fråga. Vi släppa aldrig våra klienter ur sikte. Det är en av våra ledande affärsprinciper- F. F. F., Finna, Fånga, Fasthålla. Ja, ni förstår, det är ett slagord. Vad nu madame de Montsousonge, S:t George, beträffar, så känner jag henne ofantligt väl. Jag har skaffat henne ofantligt många tjänare, däribland åtskilliga svenskar. Jag hyser den största aktning för svenskarna. De - eller rättare sagt - vi tänka stort, min herre, ibland alltför stort. Men det inger aktning och välvilja. Jag antydde, att herr Hansens aktning eller missaktning icke rörde mig det bittersta. Men han sade: Alla mina klienter ha förr eller senare lärt sig att sätta pris på mig. Så madame de Montsousonge. Hon är en dam av prima kvalitet, ung, skön, bildad, talangfull. Hon är änka efter en man, som är död. Ja, ni förstår! Redan det. Det finns många, ofantligt många änkor, men jag skulle vilja säga, att en första klassens änka är just en sådan, vars man är autentiskt död. Monsieur Montsousonge var, oss emellan sagt, en skojare. Skar gummi och negerhudar i Kongo. Ofantligt ledsen att behöva säga det, men sa var det. Och nu är han alltså autentiskt död. Däremot lever hennes gamla mor. Och det är någonting ofantligt rörande att se den ömhet och omsorg hon ägnar sin mor, mrs Feurfield. Herr Hansens ansikte uttryckte icke någon rörelse och hans rostiga, hesa röst förblev densamma. Jag lät honom förstå, att familjen Montsousonges egenskaper intresserade mig vida mindre än den lön, jag där skulle uppbära. Herr Hansen rådfrågade sin lista. Er lön blir hundra mark i månaden, vilket ej kan sägas vara mycket Men jag ber er betänka ett par saker. Madame de MontSousonge för stort hus. Ni kan utan särskild invit intaga alla edra måltider vid hennes bord. Vidare kan ni utan betänkligheter slå upp edra bopålar i hotellet. Där finns gott om rum. På så sätt inbesparar ni minst hundrafemtio mark i månaden, som kunna användas till - ja, till vad ni behagar. Han kastade en hastig blick på min klädsel, som nu var full bordad. Och det må erkännas, att jag icke räknades bland Hamburgs eleganter. Gott, sade jag, och mina åligganden? Vi sutto mitt emot varandra; jag på fönsterbordet och han på stolen. Herr Hansen saknar alldeles hals, huvudet sitter nedsänkt och fastskruvat mellan skuldrorna. För att undvika min blick måste han vrida hela sin runda, uppsvällda bål ett kvarts varv. Jag iakttog honom ganska noga. Ty jag tyckte mig spåra viss tecken till oro och förlägenhet i hans uppträdande. Och nu såg jag ett svagt rött skimmer under den likblå ansiktshuden. Edra åligganden, skyndade han sig att säga, bliva sannolikt ej betungande. Men jag kan inte för ögonblicket närmre precisera dem. Madame de Montsousonge är en dam, som umgås flitigt i stora världen. Jag menar då icke den speciellt hamburgska utan snarare en internationell grand monde. Ni förstår. Hennes hus är medelpunkt för en skara distingerade utlänningar. Av olika kvaliteter, naturligtvis, men alla av värde. Det gäller bara, att varken över- eller underskatta detta värde. Kanske - jag säger kanske blir det er uppgift att i någon mån vara henne behjälplig häl vidlag. I alla händelser torde ni få noggranna instruktioner. Och nu Han reste sig, krafsade i västfickorna och tog fram ett kort. Här har jag äran att till er överlämna madame de Montsousonges adress. Jag sade: Gott, men jag har inte bestämt mig Herr Hansen reste sig, stoppade leporello-listan i fickan, knäppte rocken, drog på ett par smutsgula handskar, allt med prövande långsamhet. Jag vände och tummade kortet: av någon besynnerlig anledning kände jag mig helt försagd. Herr Hansen bugade avmätt. Jag bugade. Jag tänkte säga, att jag skulle låta höra av mig eller något dylikt; men jag fick inte fram ett ljud. Herr Hansen hypnotiserade mig: Herr Hansens likblå, runda, uppsvällda, otäcka ansikte hypnotiserade mig Jag kunde ha gått fram och kysst honom eller spottat på honom, likgiltigt vilket, ty jag visste om ingenting. - Lyckligtvis höll jag mig stilla, endast bugade då och då. Och han å sin sida bugade Äntligen upptäckte jag, att herr Hansens högra, behandskade hand låg på stolskarmen med innersidan uppåt. Fingrarna i vädret som tordyvel på rygg. Och fingrarna markerade en nästan omärklig, gripande rörelse. Jag förstod och blev alldeles förvirrad och förlägen. Jag halade fram börsen och letade i alla dess fack. Slutligen lyckades jag i silver och nickel skrapa ihop tio mark, vilket var lo % av första månadslönen. Jag räckte honom dem. Herr Hansen smålog och sade: Tro för all del inte, att jag vägrar er kredit på lumpna tio mark. Tvärtom är det mig alltid ett nöje att stå till tjänst. Men detta är en underpant på, att ni verkligen antagit platsen. Och nu Hans ansikte fick plötsligt ett uttryck av sliskig förtrolighet, som kom mig att lägga händerna på ryggen. När dessa formaliteter äro ordnade, måste ni tillåta mig en fråga. Hur mår er högtärade fröken syster? Jag tror, att Anna var namnet Aha, tänkte jag. Och först nu fick jag klart för mig, att det var den Hansen, Annas Hansen. Jag svarade helt kort, att hon var död. Han pekade med hatten på sitt bröst. Jag nickade. Men jag förstår inte, hur jag kunde stå och tala med den människan om min syster. Skedde det också endast på teckenspråk Han suckade djupt; så räckte han mig handen och jag tog den. Han sade: Om ni vill besöka mig på mitt kontor, herr Arnberg, så skulle det glädja mig ofantligt. Jag höll av er far och jag älskade er syster. Vare det nog sagt. Ni kan hysa ett oinskränkt förtroende for mig. Han förde åter hatten till bröstet och bugade sig. Jag gick till I HAPAG, men redan i hörnet av Dammthorstrasse och Gänsemarkt stötte jag samman med Fält och Rygell. Ängeln låtsades inte se mig utan trädde tungt på mina fötter och hycklande harmsen förvåning utropade han: Åh, är det verkligen ni? Varpå han med kraftig polisgest grep mig i rockkragen och släpade mig inför allt folket in i Botaniska Trädgården, skrikande: Inga krumbukter, herre! Det är just er vi söka. Följ med till polisen. Jag skrattade och stretade emot. Folk skockades omkring oss Steintheel kom springande med notisboken i högsta hugg. Ett par konstaplar blandade sig i leken Äntligen kommo vi till ro på en bänk. Och Ängeln sade: Nå, sir, är det fortfarande er avsikt att bryta varje förbindelse med J. P. Fält esquire? Jag sade: Vad i herrans namn står på? Då tog Ängeln mig i famn och ropade: Din lycka är gjord, min gosse. Hurra! Sådana tokar! Och Fält började på sitt omständliga sätt: Det är klart, Jan Arnberg, att vänskap förpliktar. Det är lika nödvändigt att hjälpa sin kamrat, som att hjälpa sig själv. Vi ha redan förstått, att vi måste göra någonting för dig. Well, sir. J. P. Fält har gjort en blygsam ansats. Han har skaffat er tillfälligt arbete som kopist hos HAPAG. Tel bruit Jag sade ingenting. Han fortsatte: Lönen är inte stor, åtta daler i veckan. Men det är en början. Inte sant, Rygell, det är vad det är? En början Jag sade ingenting. Han upprepade: Det är en början. Dessutom sorterar du under mig. Jag bestämmer din arbetstid. Och jag garanterar dig sex timmar om dagen till drömmar och spekulationer. Ho, ho? Lät det på det viset? Nu! Drömmar och spekulationer? Men jag sade ingenting. Och han upprepade otåligt: Du förstår ju, Arnberg? Det är litet, men det är en början. Du behöver förresten inte tacka mig. Jag gör det lika mycket för Elines skull som för din Jag sade - mycket lugnt -: Du anser således, att jag för framtiden bör binda mig hos HAPAG. De stirrade på mig alla tre. Häpna. Ängeln rodnade som en flicka. Steintheel vände sig bort, stoppade notisboken i fickan och gick sin väg. Fält böjde sig ned så djupt, att hans smala nacke kom i jämnhöjd med de spetsiga knäna. Det är sant, sade han, du tänker konkurrera med HAPAG. Jag hade nästan glömt det. Men ännu dröjer det väl något kvartsekel, innan du får din linje klar. Och ingenting kan vara fördelaktigare än att först kämpa i fiendens led -- Hycklare. Fix och färdig. Jag beslöt att gå till botten med saken. Jag anhöll hövligt men bestämt, att de oförbehållsamt skulle uttala sina åsikter om Transatlantic. Ängeln ryckte på axlarna, reste sig och gick. Fält sade: Oförbehållsamt? Så reste sig även han och gick, skakande på huvudet. Men efter några steg vände han och kom tillbaka. Jan Arnberg, sade han, och slog sig ned bredvid mig. En sak vill jag i alla fall säga dig. Det där om ett flytande Bon Marche är inte alldeles renons på sunt förnuft. Om iden har något värde i och för sig, vet jag inte. Men jag tror, att det kan vara någonting att bluffa med. Till exempel. Du arbetar bland två eller tre hundra pojkar och ni äro varandra lika som kålhuvuden. En dag går du till avdelningschefen och utvecklar ditt projekt. Han skrattar eller ber dig dra åt helvete. Well, sir. Men en annan dag blir det fråga om befordran. Ett av de två hundra kålhuvudena skall skiljas från de andra och läggas på en högre hylla. Men vilket? Alla äro de lika. Då rinner ett dunkelt minne upp i chefens trötta hjärna. Den där Fält, tänker han. Han är vaken, han tänker, han har ideer. Varför inte ta honom? Och på så sätt kan projektet möjligen omsättas i trehundra marks månatlig vinst Sålunda avslöjade han sig. Det var som nöje betraktat obetalbart att höra honom omedvetet bekänna. Där avslöjade han sin uselhet, i det han satte sitt eget namn i stället för mitt. Bevisade klart och tydligt, att han ämnade stjäla eller kanske redan hade stulit mitt projekt för att skaffa sig själv en fördel. Och vilken futtig fördel! Trehundra mark. Så förvandlas sagans guld till visset löv Emellertid behärskade jag mig fullständigt och sade endast artigt men bestämt, att jag för framtiden undanbad mig hans välvilja. Sina kopistplatser borde han spara för sina vänner, bland vilka jag icke räknade mig. Behövde jag en syssla, skaffade jag mig den själv. Och det var just, vad jag hade gjort. Då svalde han sin förargelse och började utfråga mig. Och när han fick höra, att herr Hansen i Hahn, Huhn & comp. skaffat mig platsen, varnade han mig, ty just samme Hansen hade varit hans kompanjon. Jag inföll: Därför att han en gång varit din kompanjon, behöver han icke vara någon skurk. I varje fall har han skaffat mig en fin och väl avlönad anställning. Han kvitterade, sägande: Då är kanske tiden kommen för dig att ordna vårt mellanhavande. Och han slog sig på bröstfickan. Jag sade: Din bön förutan. Det finns personer, till vilka man helst icke står i skuld. Jag strövade omkring på måfå. Jag åkte till Haupt-Bahnhof och vandrade en stund av och an på perrongen. Jag läste skyltarna, som slogos upp, angivande tågens destination. Jag funderade på att köpa biljett till Malmö eller Stockholm. Eller till W. Men jag hade inte pengar. Jag blev hungrig, men hade inte ens pengar till ett mål mat. En sejdel mörkt öl var allt, vad jag kunde bestå mig. Jag råkade stiga in i katolska kyrkan. Jag satte mig på en bänk och somnade. Efter en stund väcktes jag av två unga präster. De togo mig under armarna och ledde mig varligt men handfast mot utgången. Jag bad om ursäkt och de smålogo; dock inte mot mig utan sinsemellan. Jag var i själva verket alldeles rådvill. Å ena sidan: att vinna ett om än aldrig så litet insteg hos HAPAG - å den andra: att binda sig Men det var ju inte att binda sig. Och varför hade jag förolämpat Fält? Meningslöst. Vidare: Hansen och hans änka? Tvivelaktigt. Slutligen: mitt projekt. Således, vad jag anförtrott mina vänner hade de dels i mjugg skrattat åt, dels använt sig av för att vinna de futtigaste syften. En sådan trolöshet är varken meningslös eller tvivelaktig. Den är gemen. Jag läste adressen på herr Hansens kort och begav mig åstad. Jag ville till en början taga huset i betraktande. Funne jag det behagligt, kunde det vara ett tecken så gott som något. Att jag borde stiga in. Men jag fann det icke behagligt. Jag hade väntat mig en Alster-villa, och jag fann någonting som liknade ett magasin. Hade huset icke legat i en välordnad trädgård, gärdad av ett stängsel av konstsmide, så hade jag tagit det för ett magasin eller ett lagerhus för korta varor. Den tjocka, kalla, blågrå rappningen påminde mig om herr Hansens obehagliga ansikte. Under en timmes tid eller mer - det började skymma - vandrade jag runt fru de Montsousonges egendom, som utgör hälften av ett litet kvarter. Om huset icke liknade ett magasin, så liknade det ett fängelse eller ett sjukhus eller en skola för vanartiga barn. Fönstren voro försedda med galler. Stalldörren stod öppen, en häst gnäggade, en karl gick snett över gården, lykta i hand. Eljest såg jag inte ett liv. En anställning hos HAPAG var någonting påtagligt, någonting som skulle glädja Eline och blända pappa Eikmeier. En anställning hos madame de Montsousonge däremot Jag stannade i grinden. Det var nästan mörkt. Jag tog ett par steg in på gården. Då var det någon, som grep mig hårt kring högra handloven, och en lång, mörk gestalt trädde tätt intill mig. Det var portvakten. Antagligen. Jag tänkte: Nu blir du tagen för tjuv Han frågade: Vad vill ni? I min förvirring svarade jag: Det är just det jag inte vet. Och jag ryckte mig lös. HAPAG eller Montsousonge? Frågan angick egentligen mera Eline än mig. Ty frågan gällde endast stundens fördel, det lämpliga för ögonblicket. Adiafora! Det gällde icke min framtid. Över den bestämde jag själv och hade redan bestämt. Min vilja var att realisera mitt projekt. Och den var lika orubblig som en gång fars vilja att realisera sitt projekt. Om jag misslyckades betydde ingenting. Viljan är huvudsaken, en fast vilja, som icke låter rubba sig av tillfälliga hugskott, tillfälliga behov, tillfälliga begär. HAPAG eller Montsousonge - det fick bli Elines sak att avgöra. Det var ett förtroende och det skulle göra henne glad. Det skulle visa, hur mycket jag höll av henne. Jag begav mig till Rossbacherkeller. Klockan var halv tio, men pojkarna hade ännu icke infunnit sig; salen var nästan tom. Pappa Eikmeier sov lutad mot disken. Eline satt i skänkrummet och stavade igenom en svensk tidning. Hon vinkade åt mig. Här ska du få se! ropade hon. Här ska du få se! Jag lutade mig över henne; hon letade i spalterna, men då hon kände min andedräkt mot sin kind, upphörde hon att leta. Jag tog hennes pekfinger och förde det upp och ned för spalterna. Och bäst som vi lekte, fastnade min blick vid en annons. Vigde. Mikael Arnfelt och Leonie Arnberg, Hamburg, W. Jag ville icke låtsas om den; men det var just den annonsen, som hon velat visa. Hon frågade: Är det inte din vän? Jag svarade: Det är min kusin. Och jag började berätta om Leonie. Men jag avbröt mig och sade: Och vi båda? När ska vi gifta oss? Hon slog armarna kring min hals och drog mig ned till sig. Men det var ju inte därför jag hade kommit, utan för att avgöra en allvarlig och tämligen trivial sak. Vi rådgjorde. Pappa Eikmeier kom in till oss, och vi rådgjorde alla tre. Han sade: HAPAG - det är en framtidsplats. För Guds skull, herr Amberg! Tänk på Eline! HAPAG - det är en framtidsplats. Då tar vi HAPAG då, sade jag. Och saken tycktes avgjord. Vid tiotiden kommo pojkarna. Det hade blåst upp och dörrar och fönsterluckor smällde. Jag gick ut i salen och berättade, att jag bestämt mig för HAPAG. De började hurra (det gjorde de alltid i tid och otid), buro mig i gullstol och fordrade, att jag skulle spendera över lag. Jag gjorde så. Steintheel, journalisten, berättade vad han visste om fru de Montsousonge. Hon förekom någon gång under fashionable news. Hon mottog besök av remarkabla turister. En dollarkung hade en gång varit hennes gäst. Men - men - slöt han och rynkade sin långa näsa, det osar katt. Jag sade: Ni förstår, pojkar, att om jag funderade på den där platsen, så hade det sina orsaker. Jag har, som ni vet, mina framtidsplaner. Ni skrattar åt dem, men jag tänker realisera dem. Förr eller senare. Vad som fattas mig är kontakt med kapitalet. Inte alla vä gar bära till Rom, men somliga. Och det här kunde ha varit en sådan. Men HAPAG är naturligtvis säkrare. För ögonblicket. Och man måste leva. Helst man tänker gifta sig De hurrade på nytt för mig och Eline, drucko och skrattade. Det blev en bråkig afton. Mest därför att det blåste så starkt ute. Så snart en dörr öppnades röko dukarna av borden, glas krossades, luckor smällde. Allt det där oroade och eggade mig. Eline sade: Lugna dig nu - lugna dig nu Jag kom att tänka på en sak: antagligen hade Mikael berättat för Leonie, att jag var förlovad. Lugna dig, bad Eline. För att åtminstone tysta på pojkarna tog jag fram kortleken. Vi spelade och jag vann. Rygell satt mitt emot mig. Jag frågade: Har du hört, att Mikael är gift. Han var mitt uppe i spelet. Det angår mig inte, sade han. Efter en stund frågade han: Vad var det du sa? Med vem är han Men jag låtsades inte höra. Jag hade redan fått den upplysning, jag behövde. Rygell, som brewäxlade med vänner i W., borde ha hört talas om förlovningen eller giftermålsplanerna, om de varit av äldre datum. Mikael hade lämnat Hamburg den sjunde maj, dagen efter festen på Två Harar. Och nu var det den tolvte juni. Emellertid vann jag en betydande summa, över tvåhundra mark. Vi voro alla upphetsade och jag blev en smula häftig. Eline ropade tvärs över salen. Men Jan! Var då lugn! Det retade mig. Jag sade: Jag har inte någon orsak att inte vara lugn, och jag är absolut och fullkomligt lugn. Den som påstår motsatsen, ljuger. Vad går det åt dig? frågade Rygell. Varför säger du så? Hon gråter Och han reste sig från bordet; men jag sade: Det kan jag inte hjälpa. Jag gav, vi spelade, jag vann. Just som jag strök in vinsten, blev det ånyo ett skrällande och dundrande. (Det hade varit tyst en stund och jag hade börjat lugna mig.) Korten fladdrade ut över golvet, en sejdel stjälptes, ett glas krossades. Det var Fält, som öppnat dörren för blåsten. Han såg ut, som om han kommi från ett slagsmål. Rocken satt snett och hatten var stukad - an tagligen hade den blåst av. Pojkarna bjödo honom sitta, mer han ställde sig framför mig och frågade med hög röst: Arnberg, säg mig uppriktigt - varför har du antagit den där platsen? Jag svarade: Därför att det roar mig. Men i detsamma fick jag en tanke, som gjorde mig alldeles rasande. Vem var det, som tvingade mig att antaga den ena eller den andra platsen? Vem var det, som tvang mig att binda mig vid den ena eller den andra futtiga sysslan? Var det inte han själv, J. P. Fält? Med sina åttahundra mark, sina eländiga ficklånsreverser! Jag sade: Jag tar den platsen och vilken helvetes plats som helst för att bli kvitt dina utpressningar. Hycklare! Först stjäl du mitt projekt för att skaffa dig en futtig fördel Jag kände någon nappa i mitt rockskört, rycka och knycka som en liten fisk på reven Det var Eline. Pappa Eikmeier kom tassande. Steintheel hävde sig baklänges och stirrade på oss med stora ögon. Lille Kugel kröp ihop som en råtta Rygell sade: Men det är ju ett misstag alltsamman. Saken är ju redan avklarad. Han har bestämt sig för HAPAG. Men jag avbröt honom. Jag sade: Hur vet du, om en sak är avgjord? Jag skulle kanske vara tvungen att binda mig vid en drängsyssla, därför att herr J. P. Fält lånat mig åttahundra mark? Fält steg fram till bordet; han knäppte upp rocken och tog fram några papper, som jag mycket väl kände igen. Det var mina lappar. Se här, sade han, vad du är skyldig mig. Åttahundrafyrtio mark. Jag har aldrig tänkt använda mig av dina reverser, men jag råkade fälla ett yttrande i morse, som kunde tydas därhän. Alltså gör jag nu så här Han rev sönder bunten, kastade bitarna på bordet. Han sade: Nu tar jag er alla till vittne på, att det inte är jag, som driver honom i armarna på herr Hansen. Hansen? Hansen? ropade Steintheel och började andfådd berätta någonting om herr Hansen. Men jag sköt honom åt sidan och steg fram till Fält. Varför gör du så där? frågade jag och pekade på lapparna. Han svarade: Om jag inte gör det för din skull, så gör jag det kanske för Elines. Då genomskådade jag mannen, som om han varit av klaraste kristall. Ja, jag såg hans hjärta. Och jag sade: Det är också ett sätt att vinna Eline tillbaka. Men gör dig inte besvär, kära vän. Det hade varit ärligare att skära strupen av mig. Jag förstår dig fullkomligt. Jag har tagit Eline ifrån dig. Man måste hämnas, inte sant? Det är nästan det enda man verkligen måste. Om du visste, kära vän, hur väl jag förstår dig Och jag slog mig ned vid bordet och började räkna min spelvinst. Så småningom lämnade de salen, den ene efter den andre. Jag hörde dörren smälla, och vindpusten slog mig varje gång i ansiktet. Slutligen var jag ensam med Eline. Hon frågade, hur det nu skulle bli. Jag svarade: Kära barn, det är ju likgiltigt. Hon satte sig på bordet tätt bredvid mig. Hon strök mig över pannan och håret. Slutligen frågade hon: Är jag dig också likgiltig? Jag var trött och lade huvudet i hennes knä. Jag berättade om Leonie. Halva natten förgick. Stormen lade sig och jag kände mig lugnare. Halva natten förgick, men jag tröttnade icke att berätta Eline lyssnade; eller kanske lyssnade hon icke. Hon smekte mig, och tröttnade icke att smeka mig. 2 Hotel de Montsousonge Fader Johannes, portvakten i hotell de Montsousonge, har ett valspråk, som jag lagt beslag på. Bättre en levande hund än ett dött lejon. Och är det icke jag, som anammat valspråket, så är det valspråket, som anammat mig. Jag är i hatel de Montsousonge en hund eller en hunds vederlike. Jag har alla hundens skyldigheter och en del av hans rättigheter. Det är min uppgift att vaka och vakta. Jag måste särkänna husets vänner och ovänner på lukten eller på vad mig lyster, dock icke på ord och handlingar. Ty i ord och handlingar äro de alla lika. Uniformerade. Jag kan vara tillstädes i timmar utan att någon lägger märke till mig. Och plötsligt blir jag medelpunkten för allas blickar, man talar till mig, berömmer mig, låter mig göra konster. Jag har förlorat mitt namn, min släkts namn. Jag heter endast Jan. Ett kort och bra hundnamn. När man talar till mig, måste jag som hunden snarare gissa än förstå. Det faller sig icke svårt. Orden äro många, tankarna få. En ung kvinna talar till mig, och jag förstår genast att det är fråga om den enklaste av mina konster: att rapportera. Jag skall t. ex. bära ett litet brev från en plats till en annan, från en person till en annan. En nätt konst, som dock hör till hunddressyrens abc. Ibland försvåras den av något tricks, som kräver en smula list att lista ut. Man lönar mig icke med en sockerbit utan med en guldbit, och man lägger den icke på min nos utan låter den oförmärkt glida ned i min ficka. Ty man har fått för sig, att jag är en finkänslig hund. Jag trodde en tid, att detta brevmångleri var husets specialitet och egentliga uppgift. Men nej. Det är icke i hatel de Montsousonge Cupido firar sina triumfer. De män, som söka sina älskarinnor i grå husets entresol, och de kvinnor, som där låta sig sökas, ha för länge sedan upphört att betrakta kärleken som en triumf. Den är blott en vana, som man har rimlig orsak att lägga bort. Den är en övning, ett system, ett arcanum att fasthålla ungdom och lycka. Tror man på det? Nej. Men man tror inte heller på någonting annat. Mrs Feurfield härskar i entresolen. Det är i hennes stränga närvaro blickar växlas, ord smusslas, viskningar andas, brev glida ur hand i hand. Vore icke hon, så vore icke leken. Hon har en gams huvud, en gams ögon, en gams näbb. Jag antar, att hon också har en gams klor, fast hon sällan visar dem. De duvor, som kretsa kring hatel de Montsousonge, har valt gamen till sedernas väktare. Hon lever i sin roll som sträng gammal dame av puritanskt, anglosachsiskt blod. Det finns icke en liten paragraf i anständighetens strängaste codex, som hon icke känner. Den duva, som låter sig ertappas, griper hon, river hon, märker hon, sliter av oskuldens fjäderdräkt och blottar det blödande köttet. En gång om året eller två blir det stor skandal i entresolen. Oftare behövs ej. Det ger tillräcklig spänning. Och det är leken, som ger kärleken sin sälta. I hotel de Montsousonge. Men när en man viskar: Jan, kära Jan -, och då han tar mig avsides och småleende - eller om han icke längre kan le - med uppvikta läppar talar till mig i korta, andfådda satser eller i långa, hopslingrade meningar, då vet jag, att han kräver av mig en svårare konst. Det är icke längre knärackan, som skall förmedla karesser; det är spårhunden, som skall driva upp byte. Det spelas i hotel de Montsousonge. I dubbel bemärkelse. Varje torsdag klockan tio e. m. görs musik i vita salongen. Samtidigt tändas ljusen i runda salen två trappor upp. Det är ett stort, kalt rum utan fönster. Där stå spelborden. Varför strängaspel och guldspel sammankopplas, vet jag icke. Antagligen skall det förra förklara, varför hela S:t Georges den kvällen genljuder av billurars tjut och hästhovars smatter. Kanske också att strängaspelet eggar. Min uppgift är icke lätt, och den är betydelsefull. Hotel de Montsousonges väl och ve beror därpå, att endast spelare finna vägen från den ena spelsalen till den andra. Jag måste läsa i blickarna Och när jag tycker mig ha läst, måste jag framkasta några ord. Och när jag tycker mig förstå, att orden fallit i god jordmån, måste jag tåligt bida, att de gro och spira, växa och mogna till skörd. Så är jag då en såningsman. Men jag är också en spårhund. Ty våra klienter, de fasta, komma icke till oss varken för att vinna eller förlora. De kom ma för att jaga. Och varje man i lackskor är icke alltid ett lämpligt byte. Det är varken hans dräkts egenskaper eller ens han plånboks, som göra honom till ett lämpligt byte. Det är han kropp och hans själ, hans blod och galla, hans hjärta och huvud, hans viljas uthållighet, hans tankes snabbhet och hans känsla mod. Han måste vara en värdig motståndare. Det är det, som gör leken till ett nöje. För att tillfredsställa våra klienter, de fasta, och skaffa dem sådant byte, måste jag uppbjuda all min förmåga att gissa, treva, vädra, lägga snaror. Konsten blev så småningom min, och jag fann behag i den. Samtidigt måste jag fylla min uppgift som gårdvar. När jag stiger uppför spiraltrappan, som förenar vita salongen med spelsalen, hack i häl följd av kvällens okände, måste jag noga överväga och eftersinna. Jag måste i tankarna granska mina ord och hans ord, jag måste för blicken återställa hans gestalt, hans ansikte, miner, blickar. När förstod han och hur förstod han? Är han en spelare eller kan han bli en spelare? De ljumma äro farliga. Dessutom - det finns en större fara. Han kan vara spion, en polisagent. Trappan ligger i kolmörker; den räknar fyrtioåtta steg, och jag dröjer vid varje. Ibland blir han otålig, han som följer mig Skynda på! viskar han. Ack, kära herre, om ni visste, hur mycket jag har att tänka på! Och vad jag tänker på. Skulle jag verkligen komma till den slutsatsen, att han är en spion, har jag Maurettes befallning att göra processen kort. För den skull har hon givit mig en liten kniv, icke större än en pennkniv, men med utomordentliga egenskaper. Jag har sagt henne: Nej, det gör jag icke. Ditintills men icke vidare. Hon skrattar och säger: Vet du inte, min stackars Jan, att endast två ting äro värda att upplevas? Att döda och att dö. Varför skulle du försumma de ena? Hon säger alltid stackars Jan. Nåja, det är just smekord för er hund. Men jag kunde svara henne med Skriftens ord - och fader Johannes' -: Du har namn att leva och är död. Min vackra härskarinna, Maurette de Montsousonge. En tid - och den räckte två år - levde jag i den tron, att rund2 salen var hotel de Montsousonges kärnhus, spelborden den fagra fruktens kärnor. För mig var spelsalen i alla händelser mest givande. I entresolen föllo guldslantarna sparsamt som himlens stjärnor falla. I runda rummet kunde min inkomst på en enda natt stiga till tusen mark och mera. Men det förvånade mig, att av allt det guld, som omsattes vid borden, ingenting tycktes gå till husets härskarinna. Det var alltid någon av gästerna, som höll banken, och varken fru de Montsousonge eller hennes mor visade sig i spelsalen. Men vem håller väl spelhus utan tanke på vinst? Och varifrån tog hon sina pengar? Att monsieur de Montsousonge icke efterlämnat några rikedomer var säkert nog, ty monsieur de Montsousonge hade, efter vad Maurette själv tillstod, aldrig existerat. Varifrån alltså och hur? Jag gjorde en iakttagelse. Den aktningsvärda mrs Feurfield deltog i alla offentliga fester -välgörenhetstillställningar och dylikt - till vilka främlingskoloniens medlemmar och tillfälliga turister hade tillträde. Madame de Montsousonge däremot icke; hon lämnade över huvud taget sällan sitt hatel. Mrs Feurfield besökte varje sommar någon eller några större badorter, om vintern tillbragte hon två månader vid Rivieran, i Schweiz eller Italien. Det var bekantskaper från dessa resor, som hon tog emot i sin entresol. Vidare: Gästerna i entresolen blevo nästan alla förr eller senare gäster i madame de Montsousonges konsertsalong. Därifrån jag förde de lämpliga, damer såväl som herrar, genom spiraltrappan. Några blevo våra fasta klienter och försummade sällan en spelkväll; andra försvunno, sedan de besökt oss en eller två gånger Åter andra- och denna tredje kategori bestod uteslutande av män - upphörde snart att spela, men icke att besöka oss. Tvärtom infunno de sig nästan dagligen. Och madame, som knappt hade en hälsning och sällan ett ord för de andra, bemötte dem som förtroliga vänner. Försåvitt jag kunde finna, utgjorde dessa män ett urval av våra rikaste gäster. (På ett par undantag när.) Jag drog den slutsatsen, att det var dessa utvalda, som underhöllo madame de Montsousonge, betalade hennes extravaganser och vidmakthöllo detta hus, som säkerligen slukade stora summor. Och jag kunde icke undgå att draga ännu en slutsats. Hon sålde sig, hon var deras älskarinna. En eller allas, samtidigt eller i tur och ordning- det kunde kvitta mig lika. I min vrede - och jag hade orsak att vara vred! - lät jag henne en dag veta, vad jag tänkte om henne. Hon blev icke ond, icke ens stött. Hon svarade endast: Nej, min stackars Jan, där tar du fel. Och småleende sade hon: Min dygd är min enda lyx. Därmed lugnade hon mig icke utan retade mig endast ytterligare. Varför jag svarade: Jag trodde, madame, att er lyx var er enda dygd. Då brast hon i skratt och sade: Samma ord har jag sagt till hundra män, och de nittionio ha förstått att turnera dem på samma spirituella sätt. Det är inte omväxling man får begära. Och den hundrade? frågade jag. Den hundrade teg, kära Jan. Men det hade sina orsaker. Han var döv. Med dylika gäckerier kunde hon icke avspisa mig. Jag hade mer fritid, än vad som var mig behagligt och jag skulle gärna ha velat uppsöka mina vänner från Rossbacherkällaren. Till en början ville de icke kännas vid mig. De besvarade icke min hälsning, tycktes inte veta av, att jag alltjämt fanns till. Men det blev snart en ändring. Steintheel återknöt bekantskapen, Eline vänskapen. Det begav sig nämligen, att ett ungt par - jag minns icke av vilken nationalitet - som förts samman i mrs Feurfields salonger, begick dubbelt självmord. Saken skulle redas upp vid domstol och den ärevördiga gamla kallades att vittna. Emellertid skaffade hon sig läkareintyg på att hon till följd av en svår hjärtåkomma ej kunde lämna bädden. Den offentliga skandalen undveks, den tysta skandalen frodades. Och det hörde till husets reklamsystem att låta tysta skandaler frodas. Nu kunde Steintheel, journalisten, icke längre motstå lockelsen. Han kände igen mig på gatan, tog mig i famn och bedyrade, att vår vänskap alltjämt var densamma. Det gladde mig och i gengäld ljög jag honom så proppfull med skandaler, att han måste ta mig med till pappa Eikmeier för att i ro och lugn ordna sitt material. Eline tog emot mig som om ingenting hade hänt; ja, hon drog mig i öronen och förebrådde mig min långa frånvaro. Fält, som nyss slutat sin middag, gjorde visserligen min av att vilja lämna sällskapet. Men då jag tog honom i kragen och tryckte ned honom på bänken, lät han udda vara jämt och snart voro vi inne i de gamla hjulspåren. Nästan I alla händelser hade jag någon att tala vid på mina fritider. Jag hade Eline. Det fanns icke spår av bryderi oss emellan. Jag hjälpte henne att inreda hennes nya hem och det kostade mig betydligt mer än de åttahundra, jag var skyldig hennes man. Jag var också en av deras bröllopsvittnen och deras förstfödde uppkallades efter mig - Jan Leonard. När Fält sag så många prov på en oegennyttig vänskap, sade han: Din vän och din faders vän övergiv icke, ty en vän älskar mer och står fastare än en broder. Och han citerade ännu flera bibelspråk, tills slutligen Eline blev ond och tystade honom Men jag gjorde även de andra tjänster. Jag lånade Kugel pengar; jag skaffade Rygell, som förlorat sin plats, anställning hos herr Hansen; jag sprang otaliga ärenden åt dem och gav dem allehanda presenter. Korteligen: jag fjäskade för dem och utbad mig deras vänskap så ödmjukt, som endast en hund kan göra Likväl voro de mig allesammans i grund och botten rätt likgiltiga. Den enda, som jag alltjämt sökte av fri vilja och med gott behag, var Eline. Alla fredagar - fredagen hade jag orlov hela dagen - tillbragte jag hos henne, först på Rossbacherkeller, sedan i hennes hem. Vi talade om mitt land. Hon frågade om det var mörkt och tyst, om det var kallt och ensligt att leva där, om man sällan såg någon levande varelse, om snön låg djup och vit i ett enda obrutet, mjukt täcke, mörknande in under polnatten. Ju barnsligare hon frågade, desto starkare kände jag längtan hem. Jag skulle velat föra henne dit. Eller någon annan. Och leva stilla. En gång sade hon: Din vän har kommit tillbaka till Hamburg. Vem? frågade jag. Mikael Arnfelt. Och jag frågade efter en stund: Ensam? Hon svarade: Hur ska jag veta det? Rodnade och vände sig bort. Da var hon vacker, Eline, och Fält tog henne i famn och sade: Hon är ljuvlig som en hind och täck som en rå. Hon gör mig ljuvt och icke lett i alla sina livsdagar. Över huvud taget citerade han alldeles för många bibelställen; en vana från predikanttiden. Det förargade Eline. Fallande honom i ämbetet, skrev jag på hotel de Montsousonges port: Låt ditt hjärta icke vika in uppå hennes väg och låt icke föra dig in uppå hennes stigar. Ty hon har många sargat och fällt; och allehanda mäktige äro dräpne av henne. Hennes hus äro helvetets vägar, där man nederfar i dödens kammare. Men fader Johannes, portvakten, strök ut skriften. Jag ville veta vem eller vilka, som besökte Maurette de tider, då jag var borta. Därför ansatte jag gubben med försåtliga frågor. Han levde som en eremit i grindstugan, vars enda rum inte mätte stort mer än ett par meter i fyrkant. Om dagen såg man honom aldrig; endast handen, som sträcktes ut för att draga i grindlåsets hävstång. Men då han gjorde sin nattliga rond runt trädgården, följde jag honom och låtsades under samtalets gång alldeles tillfälligtvis fråga, för vilka han den dagen öppnat. Det påstod han sig icke veta Jag sade: Vad gör ni hela dagen, eftersom ni ingenting vet? Han svarade: Jag åkallar Herren. Och jag skämtade med honom och påstod, att han måste vara muhammedan, eftersom han åkallade Herren på en fredag. Ja, sade han, fredagen är jag muhammedan, lördagen jude och söndagen kristen. Och även för de andra veckodagarna finns det utvägar. Utvägar? upprepade jag. Att ingenting behöva se och ingenting veta? Vad han svarade, minns jag icke. Jag var den dagen mer upphetsad än vanligt. Jag beslöt att göra slut på min ovisshet. Om Maurette hade en älskare eller flera, var en sak, som icke angick mig. Men att hon drev gäck med mig, det angick mig. Därpå skulle jag göra ett slut. Bland våra gäster var en ung polsk adelsman. Han hörde en tid till de ivrigaste spelarna, förlorade och vann stora summor. Så upphörde han att spela; jag såg honom aldrig mer i runda salen. Desto oftare mötte jag honom i den lilla trappan, som leder till Maurettes rum En gång hejdade jag honom, grep honom i skuldrorna och vände honom helt om, i det jag sade: Här har ni ingenting att göra. Hans ansikte blev vitt som krita, och jag kände, att han skälvde i mina händer. Min grovhet besvarade han icke med ett ord, smög sig utför trappan. Jag iakttog honom en lång tid och fann honom så skygg, att jag med lätthet skulle ha kunnat skrämma honom till vad som helst. Att locka honom in i mitt rum och avtvinga honom en bekännelse, skulle icke ha varit svårt. Jag beslöt också att göra det, men hann aldrig utföra mitt beslut. En dag -och den dagen var jag hos Eline - råkade han ut för en olyckshändelse. På väg uppför stora trappan snubblade han, föll baklänges och krossade nacken. Åter blev det stor uppståndelse och Steintheel hängde mig i hälarna en vecka. Polisen konstaterade emellertid, att en ren olyckshändelse förelåg. En amerikan blev polackens efterträdare, en stor, grov, tvärhuggen karl, rödblond, sömniga, urvattnade blå ögon. Han hade kommit till Hamburg ombord på egen lustjakt och påstods vara ofantligt rik. Han var icke spelare, sökte icke heller galanta äventyr i mrs Feurfields salonger. Maurette ville till en början icke veta av honom. Hon befallde fader Johannes att icke släppa honom genom grinden. Då vände han sig till mig. Han sökte upp mig på Rossbacherkeller och erbjöd mig en summa, om jag kunde förmå Maurette att taga emot honom. Jag blev ond och snäste honom. Men efteråt kom jag att tänka på, att jag här hade ett till fälle att intressera en storkapitalit för mitt projekt. Jag haddde vidtagit åtskilliga förändringar och inskränkningar i min ursprungliga plan; den föreföll icke längre så orimlig. Dessuton skulle jag vid den tidpunkten gärna ha tagit emot vilket arbete, vilken syssla som helst, blott jag kunnat riva mig loss från hotel de Montsousonge. Nu blev det således min tur att uppsöka amerikanen. Han tog artigt emot mig och lyssnade så tåligt, att jag började hoppas. Vi åto middag ombord på jakten och jag drack mycket vin. Slutligen förnyade han sitt anbud. Jag svarade efter något betänkande, att om han icke erbjöde mig pengar, skulle jag göra honom till viljes. Han påstod, att han på långt håll räknade släkt med mrs Feurfield och hennes dotter, och att det sårat honom djupt att icke bliva mottagen i deras salonger. Jag låtsades tro honom och vi skakade hand. Följande dag bad jag Maurette, att hon måtte upphäva portförbudet. Hon svarade, tankspridd: Som du vill, Jan Efter en vecka var amerikanen daglig gäst i hotel de Montsousonge, efter ytterligare en vecka var det honom jag mötte i Maurettes trappa. Jag gjorde icke något försök att hejda honom, ty dels var han en jätte, dels räknade jag alltjämt på hans hjälp. Men jag ville vinna visshet. Och då fader Johannes vägrade att giva mig några upplysningar, använde jag mig av Steintheel. Jag lät honom förstå, att någonting var i görningen, och rådde honom att skugga amerikanen. På så sätt fick jag veta, vilka dagar och på vilka tider han besökte Maurette. Jag kunde själv ha skuggat honom. Men Maurette hade förbjudit mig att spionera. Jag stannade i trädgården till klockan tolv. Vid tolvslaget försvann fader Johannes i sitt eremitage och jag öppnade den lilla porten, Maurettes. Jag gick utan brådska uppför trappan och försökte icke dämpa ljudet av mina steg. Jag ville överraska men kunde icke ens förmå mig att gå på tå. Vid tredje trappavsatsen finns en glugg, genom vilken man kan se ned i spelsalen. Jag dröjde där en stund. Det var "liten afton", cercle des amis, ett tjugutal herrar. Bland dem Mikael Arnfelt. Han höll banken och vann Jag visste, att han spelat flera nätter i sträck. Han var mycket blek och såg sjuk ut. I trots av att han tidvis hörde till våra trägnaste gäster, träffade jag honom aldrig. Rättare sagt, jag undvek honom. Jag visste också, att Leonie fanns i Hamburg, jag visste till och med i vilken villa de bodde och i vilket fönster hon brukade sitta. Men det var en sak, som icke angick mig. Vid Maurettes dörr stannade jag icke för att lyssna - det hade hon förbjudit mig - utan slog genast några hårda slag på dörrspegeln. Så tryckte jag hastigt ned låsvredet. Dörren gick upp. I detsamma tände hon ljuset. Jag sköt igen dörren bakom mig men blev stående vid tröskeln. Det var första gången jag beträdde Maurettes rum. Dess form var oval, taket välvt och mycket lågt. Någon annan dörr än den, genom vilken jag kommit, kunde jag icke upptäcka. Väggarna voro beklädda med en ljusgrå väv; två stolar voro klädda med samma väv. Vidare fanns där ett tvättställ med marmorskiva, ett spegelglas infällt i väggen, ett litet rokokobord, vars skiva var förstörd av vattenfläckar. Samt sängen. När jag såg hennes säng, kunde jag inte annat än dra på munnen. Den var mörkbrun, antagligen av laserad furu, den bestod av fyra stolpar och mellan dem en tämligen smal låda. Just i en sådan säng, fast kortare, hade jag som barn vilat. Hedda hade köpt den på höstmarknaden i W., de voro den tiden på modet (i W.), kallades "jungfrusängar" och ersatte tjänarinnornas gamla dragsoffor. I en dylik tingest vilade Maurette; täcket var en mörkgrå filt, lakan och örngott saknade spetsar och broderier. Där fanns verkligen ej spår av lyx, och i hela rummet lyste endast Maurettes blodröda, guldröda, solröda hår och hennes hud. Hon sträckte på sig under filten, gnuggade sömnen ur ögonen, gäspade; så lyfte hon huvudet och stirrade på mig med stora ögon. Varför står du där? frågade hon. Du står och skrattar. Mitt i natten kommer du in till mig och skrattar. Det är inte sunt förnuft man får vänta sig av dig. Vad vill du egentligen? Jag brydde mig icke om att svara; jag ville först och främst förvissa mig om, att rummet endast hade en utgång För den skull undersökte jag väggarna; fann ingenting och återvände till min plats vid dörren. Hon följde mig hela tiden med blicken; hon sade: Jaså, du fann ingenting, stackars Jan. Var det en hemlig dörr du sökte? Men vad tror du då om mig? Jag svarade: Att du säljer dig. Hon nickade och gjorde en min, som om hon velat säga: Du är duktig, du Jan. Dig lurar man inte. Hon lade huvudkudden till rätta, drog filten upp under hakan Ja, sade hon, vad vill du jag skall göra? Man måste ju leva. Och för att kunna leva måste man sälja. Någonting. Jag har bara mig själv; det är all min egendom. Och icke ens den helt och hållet min. Herr Hansen har vissa inteckningar; och det är också han, som sköter försäljningen. Jag sade: Det är således amerikanen? Hon svarade: Amerikanen är spekulant, men affären är långt ifrån uppgjord. Han finner priset för högt; och det är högt. Visserligen är jag världens vackraste kvinna, men sådana finnas i tusental. Den omständigheten motiverar således icke det unika priset. Men jag har också andra egenskaper, som han anar och som han så småningom skall lära känna. Ehuru varken i dag eller i morgon. I dag har jag kört bort honom; i morgon lämnar han Hamburg. Om en vecka kommer han tillbaka eller om en månad eller om två. Då gäller det - vem som är uthålligast, han eller jag. Blir affären uppgjord, har herr Hansen gjort en lyckad spekulation. Går den i stöpet, ramlar det här korthuset som så många andra. Men varför står du vid dörren, Jan? Jag svarade: Därför att det är min plats. Hon smålog och sade: Än så länge. Ramlar korthuset, blir jag så billig, att kanske också du kan uppträda som spekulant. Ty jag antar, att du har skott dig i min tjänst. Mitt värde består ju egentligen endast däri, att jag ännu är osåld, att herr Hansen har satt ett fantasipris på mig, och att det finns en spekulant, som är ursinnig över att priset är så högt. Är det något mer du vill veta? Jag skakade på huvudet; hon nickade åt mig och sträckte sin nakna arm upp mot ljuset. Strömbrytaren tickade svagt; det blev mörkt. Jag hörde henne rista huvudkudden, vända sig i sängen Och det blev tyst, jag hörde icke ens hennes andedräkt. Men efter en stund sade hon: Jan! När jag rätt betänker, hur högt pris en kännare som herr Hansen satt på mig och vilket ännu högre pris jag skall tvinga amerikanen att betala - och när jag känner min kropp mellan mina händer- och när jag tänker på, att jag dessutom äger en odödlig själ, som påstås vara det kostligaste av allt kostligt - så får jag en befängd lust att skänka det alltsamman åt någon fattig stackare. Jag skulle gå ut på gatan och skänka det åt en tiggare. Se här en allmosa. Det är inte mycket, men det är, vad jag äger Jan, när jag tänker på att jag med ett ord kan skänka bort det, som jag måste sälja till högsta pris, därför att jag måste leva, så får jag en befängd lust att spela alla världens "måste" ett spratt. Jag skulle skänka mig åt en tiggare och tok, som så litet förstod mitt värde, att han tog mig, kastade mig och glömde mig Då tror jag, att "måste" för ett ögonblick skulle släppa sitt tag, sin töm och sin piska och för ett ögonblick skulle jag vara fri. Eller vad tror du, Jan? Och hon sade: Jan, du har icke ens förstånd nog att prisa mitt ädelmod. Ett framstammat tack eller en suck, som kunde spränga bröstet, eller ännu hellre ett jubelrop kunde jag ha gjort anspråk på. Jag har kallat dig vid namn, tiggare och tok, hur länge skall jag vänta? Snart domna mina armar. Behöver du ljus för att se, att jag sträcker dem emot dig? Jag somnade och drömde, att någon ryckte henne ifrån mig. Och jag spratt upp ur sömnen och ropade: Nej! Nej! Nej! Då gjorde hon narr av mig, sägande: Han tror på trolleri. Nej, nej, nej! Hockus, pockus, och så är världen förvandlad. Men vad hjälper ditt nej, stackars Jan? Hör nu på. Jag säger dig än en gång - om en vecka eller en månad eller två har vi honom här igen. Då måste affären göras upp. Förr eller senare måste vi; måste du och måste jag. Vi lågo länge tysta. Slutligen sade jag: Måste? Vem tvingar oss? Hon svarade: Din stackare! Om ingen annan tvingade oss, så skulle vi tvinga oss själva. Nöden tvingar oss, priset tvingar oss. Jag har honom och jag kan icke släppa honom. Det är ett spel, och vi måste vinna. Låter det icke som ett axiom? Det är ingenting att grubbla över. Låt oss endast söka det bästa sättet, medlet Jag avbröt henne: Om så är, Maurette - finns det icke något medel och icke något sätt, som icke sliter mig i stycken. Befall nu, och jag skall lyda dig. Hon sade: Om du lede så, som jag lider, skulle du snart finna en utväg. Då förstod jag, hur falsk hon var, och att hon ville använda mitt lidande för att vinna något. Men jag låtsades om ingenting utan drog henne intill mig och pressade min panna och mina ögon mot hennes hud. Och för att pröva henne viskade jag: Maurette, du vill att jag skall Jag lade örat till hennes bröst och lyssnade. Hjärtat slog hastigt och hårt och ojämnt, som då man är skrämd eller befinner sig i stark spänning. Jag tvingade henne att tala. Hon sade: När han var här i dag, ville han skänka mig ett pärlband. Det var vackert och kanske värt sina tjugutusen. Jag tog det som förevändning att visa honom dörren. Jag förstår min sak Men om jag nu varit till salu för det priset eller funnit det gott nog som handpenning, skulle jag ha svarat: i morgon. Och han skulle ha lämnat halsbandet här och återvänt till sin pleasureyacht. Du vet ju, Jan, var den ligger? Ja. Och var hans jolle landar? Ja. Och han skulle vara nöjd med handeln, antagligen mycket belåten och mycket omisstänksam Jag sade: Nej - vad skulle han misstänka? Nej, Jan, vad skulle han misstänka? Du skulle följa honom ned till hamnen, du skulle kanske ha en ficklampa till hands och lysa honom ned i jullen. Och hans karlar skulle ro honom ut till yachten. Eller också skulle du göra det. Och han skulle stiga ombord och sova lugn och drömma om morgondagen. Men, Jan, jag skulle kunna berätta dig en gammal historia om en man, som just i en liknande belägenhet var alltför godtrogen och föll i ett försåt. Även han hade lämnat en skatt i land och skulle återkomma för att fordra den tillbaka. Men det var icke en kvinna han lämnat den åt, och det var icke kvinnans älskare, som bragte honom om livet. Eljes finns det mycket i den historien, som påminner om vår. Jag hörde den som barn av min far och han hade hört den av sin. Skall jag berätta den? Nej. Ty du känner den lika väl som jag. Och din far har hört den berättas av sin far. Och du vet, att du är min tillhörighet icke blott därför att jag köpt dig med mina kyssar och med min kropp och mitt hjärta. Jag svepte filten kring hennes nakna kropp, som skälvde av köld. Men hon gjorde sig lös och skrattade åt mig och sade: Nej, hellre vill jag frysa, Jan, om det är den värme du kan ge mig. Men då jag pressade henne intill mig, viskade hon: Jag vill, att den som åtrår mig, skall dö. Den som åtrår mig, skall dö. Mig passar just en bröllopsmarsch med förstämda trummor och tungt smygande takt. Och de tungsinta känna mig och treva efter min kropp och söka den som blinda maskar treva efter sitt bo. Men jag vill, att den som åtrår mig, skall dö. Och därför är jag kysk som en österländsk drottning, bevakad av svarta eunucker, att döden håller vakt vid mitt hjärta och vilar vid mitt läger. Än en gång spratt jag upp ur sömnen och ropade: Nej ! Nej ! Nej ! Hon skrattade åt mig och sade: Stackars Jan! Låt oss tro på drömmar, på spöken och andar. Låt oss tro, att världen styres av ett öde eller av en Gud eller, det ännu orimligare, att den styr sig själv. Men låt oss icke inbilla oss, att vårt ja eller vårt nej kan förändra det oföränderliga. Efter några dagar eller veckor eller kanske månader började Maurette åter behandla mig som en hund. Jag fick vakta hennes dörr, men den var stängd för mig. Om jag brast i lydnad, hotade hon att köra bort mig. Det var dock endast småsaker det gällde, småting i tjänsten. Den stora saken och den stora tjänsten berörde hon icke vidare med ett ord. Och behövde icke göra det. Jag hade trott, att jag endast behövde vinna visshet, visshet om vem hon var, för att bliva fri. Det var ett misstag. Jag hade trott, att jag endast behövde äga henne för att bliva henne kvitt Det var också ett misstag. Jag visste nu, vem jag tjänade - det gjorde mig endast eländigare, svagare, mera viljelös. Jag kunde icke längre göra mig några illusioner om mitt eget värde. Och då jag saknade henne och längtade efter henne, kunde jag icke ens göra mig några illusioner om min längtan. Allting började förefalla mig betydelselöst, värdelöst, overkligt. Ingenting i vida världen tycktes mig i fråga om verklighet kunna tävla ens med mitt stora Transatlanticprojekt. Och jag förstod nu, varför jag så barnafromt dumt hakat mig fast vid min chimär. I all sin orimlighet hade den dock varit ett mål; och ett mål, avlägset eller nära, möjligt att nå eller omöjligt, är dock alltid ett stycke verklighet. Nu hade det vissnat, nu hade jag ingenting. Hos mig själv fanns ingen hjälp, ej heller hos andra. Jag sökte mina vänner från Rossbacherkeller. Men det var inte längre samma människor och vi hade ingenting gemensamt. Envar av dem hade förverkligat någonting, små planer, små drömmar, små förhoppningar. Men någonting. Jag ensam icke. Kugel till exempel, liten, rund och maklig med en hustru, liten, rund och maklig. Han visade mig sitt hem, där allt var inrättat efter måttstocken: litet, runt och makligt. Ser du här, ser du här, ser du här! Ja visst - ett hem. Det varar en tid och är icke mer. Men det finns dock i tiden. Mitt liv är tidlöst. Fars klocka har tappat sina visare. Siffrorna finnas där och urverket surrar, men jag vet icke om det är morgon eller afton, dag eller natt. Rygell, grönblek av galla, ögonen mörkbrända av ursinne över alla denna världens orättvisor och missförhållanden. Ständigt sliten alltfrån den kalnande hjässan till de trasiga skosulorna men ständigt på jakt, ständigt färdig till anfall eller försvar. Vad angår mig denna världens orättvisor eller missförhållanden? Om det ändå vore fråga om en annan värld. Som jag kunde drömma mig. Eller Steintheel! Som nått sitt mål och blivit en uppslagsbok över Hamburg. I pergamentsband. Men en bok, i vilken det ständigt bläddras. När jag står och håller honom i rockknappen, tänker jag på att jag kanske ännu existerar för honom, nyhets jägaren, eller att jag en gång kommer att existera för honom. Och jag släpper honom icke förrän han säger: Min kära Jan, en vacker dag kommer du att draga loss den där knappen! Vi skratta och jag känner mig ett ögonblick som förr. Pappa Eikmeier har skattat åt förgängelsen. I en stor ekkista med kupigt lock buro vi honom till graven. Allt var väl lyckat, väl ordnat, väl putsat. Så lyktade hans liv. Och han hade levat. Det var sista gången jag såg Eline. Men i Thorgasse mötte jag långt senare J. P. Fält. Han var densamme och hade åldrats lika litet som jag. Men i pojken, min gudson, som han ledde vid handen, hade han en tidmätare. Han stramade upp sig, svalde, och jag tyckte mig se, hur bibelspråken lade sig till rätta inför hans ögon. Så begynte han långt och omständligt. Innehållet var korteligen detta: Eline hade övergivit honom. Hon hade följt Mikael Arnfelt. Någonstans, jag minns inte vart. Mikael hade återvänt till Hamburg, men icke Eline. Jag tänkte ett ögonblick på Leonie. Allt var overkligt utom det enda, att hon givit mig en befallning. Och ju värdelösare mitt liv blev, desto färre blevo mina skrupler. Om hon ville det, varför skulle jag vägra? Hon hade en vilja, jag icke. Borde jag icke vara tacksam, att det ännu fanns ett uns verklighet? Skruplerna upplöstes i ett intet. Det blev till sist blott en lämplighetsfråga, en fråga om medel och sätt. De tider amerikanaren vistades i staden, gjorde jag allt för att närma mig honom och vinna hans förtroende. Jag kröp, smickrade, spelade gäck. Det roade honom ibland, ty han var enfaldig som ett barn i många stycken och det var inte svårt att få honom att skratta omåttligt. Dessemellan måste jag anslå andra strängar, likväl icke de rörande - för dem fanns ingen resonans. Snarare måste jag försöka skrämma honom, spela hemlighetsfull, antyda någon mystisk fara, som hotade honom från Maurette. Då slöt han sig till mig och släppte mig icke. Och fast han ibland blev grov och slungade mig i ansiktet sin misstro, förstod jag dock, att han så småningom skulle komma att anförtro sitt dyrbara liv i mina händer. Likväl gjorde jag försök och försök och försök att slita mig loss. Men nej. Det fanns ingenting hos mig, det fanns ingenting hos andra. Till sist hakade jag mig fast vid fader Johannes. Vi hade åtminstone en beröringspunkt; våra nätter voro vaknare än vara dagar. Och hans liv vid grinden kunde icke vara stort verkligare än mitt. En gång, då jag gick förbi grindstugan och i dess fönster som vanligt såg gubbens arm och hand, kom jag plötsligt att tänka på mors fönster, och att jag ibland, då någon skrämt mig, brukade springa bort till fönstret för att få hålla henne i hand. Det väckte ett besynnerligt begär inom mig. Och jag ropade: Hollah, fader Johannes! Här är en gammal vän, som vill skaka hand med er. Han räckte mig handen och jag behöll den en stund i min. Det upprepades några gånger, än under en, än under en annan förevändning. Men det var ju endast barnsligheter, och någon hjälp var det i alla händelser icke. Förresten talade vi om saken, han och jag. I antydningar och omskrivningar. Hur mycket han anade, vet jag icke. Jag sade: När man älskar, fader Johannes, har man icke någon egen vilja. ~r det inte så? Han svarade: Tror du, att du älskar? En annan gång sade jag: Det är åtskilligt man tvingas till. Och inte just vackra saker. Men man måste ju leva. Han svarade: Är du säker på, att du lever? Jag sade: Om ni frågat mig för ett år sedan, skulle jag ha svarat ja. Nu är jag mindre viss. Men om jag varken lever eller älskar, betyder det inte stort, vad jag gör. Han svarade: Vi få väl se. Du kommer kanske på andra tankar. Dylika svar tyckte jag om. Det fanns, tycktes mig, i dem en gnista hopp. Kanske därför att de voro så svävande Men vid andra tillfällen kunde han förstöra allt genom att giva mig sentenser och bibelställen. Alldeles som Fält. Älska din nästa, älska Gud, o. s .v. Ja visst, men den som icke älskar och icke ens hatar, honom vidkommer ingenting av allt detta. Det må vara sant för de levande. För mig varken sant eller osant, varken gott eller ont. Och någon hjälp. Nej. Likväl en tillfällig hjälp och en hjälp i elvte timmen. Jag hade slutligen förberett saken så väl, att ingenting fattades. Jag hade skaffat mig en lämplig roddbåt, tunn som ett skal, lätt att få att kantra. Jag hade lagt den just på den plats vid kajen, där hans julle brukade landa. Jag hade gjort mig förtrogen med hans folk och kunde vilken dag som helst laga så, att jullen icke mötte honom vid kajen. Han skulle bli tvungen att anförtro sig åt mig. Det var den ena sidan av saken. Den andra var lika väl förberedd. Affären kunde avslutas vilken dag som helst: Maurette väntade endast på ett tecken från mig Och det skulle jag alltså ha givit henne den kvällen. Den tredje sidan av saken - följderna för mig själv, bekymrade mig minst. Maurette hade lovat mig guld och gröna skogar. Eller kärlek och ständig lycka. Likgiltigt vilket. Men saken i och för sig var icke likgiltig utan tvärtom det enda betydelsefulla. Det silregnade, regnade dimma så tätt, att gatlyktorna tycktes inlindade i bomull. Och först då jag kommit innanför grinden skönjde jag de upplysta fönstren i hatel de Montsousonge. Bilarna tjöto som mistlurar. Det var stor spelafton; dessutom tog mrs Feurfield emot i entresolen. Ett par hästar stegrade sig och ryggade; kupen klämde mig upp mot grindstugan. Jag blev stående där en stund. Fader Johannes' fönster var upplyst, en lykta stod i karmen. Jag frågade, om jag hade några brev. Han räckte mig ett Kuvertet bar herr Hansens firmastämpel. Jag trodde, att det möjligen kunde innehålla någonting rörande saken och tänkte bryta det. Men nu började det ösregna på allvar och jag stoppade brevet i fickan. Jag sade till fader Johannes: Vad tror ni? Är det äntligen syndafloden? Han svarade: Vet du sa litet, Jan, och har du glömt sa mycket? Vet du icke att Herren har satt sin båge i skyn, oss till ett tecken. Jag sade: Javisst, till en tröst för de räddhågade. Han upprepade: Till en tröst för de räddhågade. Jag sade: Rätt, min gubbe. Men i kväll finns det inga regnbågar, om icke kring gatlyktorna. Han svarade: Kunde det icke vara dig nog, Jan? Förr var det tillfylles att visa dig Guds båge i en springbrunns vatten. I detsamma rörde sig raden av bilar och vagnar, och kupen som trängt mig mot grindstolpens vägg begynte sakta rulla framåt. Jag begagnade mig av tillfället och följde den gående mellan bakhjulen. Då han stannade vid trappan, och då jag såg, att en ensam dam satt i vagnen, öppnade jag dess dörr och räckte henne handen till stöd. Hon reste sig och steg ned på fotsteget i det hon med ena han den samlade kappan och med den andra stödde sig mot min skuldra. Plötsligt skrek hon till: Jan! Och ännu en gång, lägre: Jan Jag stirrade på henne, jag sade: Vad vill du här? Vagnen rullade bort, en ny trängde oss uppför trappan Jag sade: Här har du ingenting att göra. Och jag ville ropa tillbaka hennes vagn. Men hon steg in i vestibulen och en lakej tog av henne kappan. Jag hörde henne fråga, om mrs Feurfield tog emot. Och hon vände sig mot mig och sade leende: Vet du, Jan, varför jag kommer hit? För att om möjligt träffa min man. Jag sade: Leonie, Leonie, Leonie. Och jag sade: Leonie, jag förbjuder dig Hon svarade: Då glömmer du alldeles din ställning, Jan. Den ende, som kan förbjuda mig att besöka mrs Feurfield, är Mikael. Och han gör det alldeles säkert icke. Jag kunde icke hindra henne att stiga uppför trappan till entresolen. Men att Leonie skulle bliva en av gästerna i hotel de Montsousonge föreföll mig så orimligt, att jag beslöt tillsvidare uppskjuta allting annat för att om möjligt finna någon tillfredsställande lösning på fallet Leonie. Så viktig och så föga likgiltig tycktes mig den saken. Och enbart detta, att någonting föreföll mig viktigt och ej likgiltigt, var en hjälp och ett under. Ty de som umgås med skökor, de varda ville och få mott och makt till lön, och de torkas bort androm till ett märkligt exempel. Jag följde henne, hållande mig på tre stegs avstånd. Det låtsades hon icke märka, men jag såg på hennes gång och sätt att röra sig, att hon var medveten om min närvaro. I försalen, lutad över bordet, som var översållat med visitkort, stod en ung katolsk präst, kanske en av de där, som lett mig ut ur kyrkan. När han hörde kjolfraset, vände han sig hastigt om; han drog åt sig kaftanen, tryckte armarna hårt till sidorna, pressade ihop läpparna, sänkte sorgmodigt blicken. Han såg ut som en martyr i en helgonnisch. Rummet var halvskumt. Leonie gav mig en skälmaktig blick över axeln; hon sade på svenska: Nej, titta, Jan, en präst! Det måste ju vara ett anständigt hus. Och hon tillade: Nåja, Mikael har alltid varit svag för präster. Hon räckte sitt kort åt betjänten. Han steg fram i dörren och hans magra, bleka ansikte med mörkblå skäggbotten fick ett rött skimmer över sig, som om han vänt det mot en eldhärd. Madame la comtesse Arnfelt Nu föll över Leonies hår och över hennes kind och hals och skuldror ljuset från mrs Feurfields rosafärgade lampor. Jag hörde den sega, slippriga, andfådda gumrösten: Mitt kära barn, det är alltför älskvärt - jag vågade knappt hoppas Och Leonies flickaktiga röst, ännu en smula blyg, ännu med underton av en flickas förlägna löje: Åh, madame, det är jag, som hoppas Viskningar, kjolfras, fraset av steg i mjuka mattor; en herre och en dam börja tala om Hamburgerdimman och om en olyckshändelse, en påsegling i hamnen. De tala lugnt, flytande, med väl avpassade röststyrkor och med så naturliga tonfall, som man endast får höra från scenen. Förvåning, beklagande, medlidande, djup smärta över att en sådan olycka drabbat en medmänniska, fasa, harm över dåliga anordningar, resignation, hopp om förbättringar, ljusare toner, ett apropos, en anekdot, ett diskret skratt. Alltsamman fullt naturligt och med så väl avvägd röststyrka, att ljudet av viskningar förtages och ljudet av flyktiga steg i mjuka mattor Det var först min avsikt att uppsöka Mikael, som sannolikt befann sig i spelsalen. Men det kändes alltför motbjudande. Och jag beslöt att i stället vända mig till Maurette. Helst jag hade ännu ett ärende. I vita salongen uppträdde den kvällen en ung violinist med växande rykte. Gästerna voro till antalet över hundra och av en högre kvalitet än vanligt. Övervägande damer. Maurette satt själv vid flygeln, klädd i ett säckgrovt, pärlgrått tyg med oregelbundna, mörka inslag, som liknade fläckar av vin eller mörkröd lera. Bredvid henne stod en enögd herre, talade, berättade, beskrev. Det var den unge artistens far. Själv hölls han för tillfället fången i en fönsternisch, kastade långa, otåliga blickar över nakna kvinnoskuldror bort mot flygeln eller Maurette. Maurette frågade mig med blicken och en liten rynka mellan ögonen: Vad vill du? Jag svarade ingenting utan ställde mig artigt lyssnande mitt emot den enögde. Han beskrev just sin olycka, hur han under en bilfärd i södra Frankrike kört mot en vägbom, slungats ur vagnen, krossat ögat. Och Maurettes ögon befallde mig: Gå. Men jag var icke lydig den kvällen utan stannade. Och då den enögde med ett n'est-ce pas, monsieur, drog mig in i samtalet, jakade jag och nekade en stund. Varpå jag vände mig till Maurette och sade: Madame, vad som skulle ske i morgon afton, måste uppskjutas. Hennes hud blev så genomskinlig, att jag tydligt kunde urskilja det fina ådernätet kring ögonen. Men hon frågade genast och lugnt: Huruså, Jan? Har vår store amerikan anat oråd? Jag svarade: Nej, men jag har fått annat att tänka på. Den enögde riktade sin blick mot taket och mot fönsternischen, där hans son hölls fängslad; och han hade redan lämnat oss med ett halvt steg, då Maurette höll honom tillbaka. Ett ögonblick, mr Spaulding! Ni måste döma mellan mig och den här stackars gossen Hör på. Vi ha båda en gemensam ovän, och jag har befallt gossen här att bringa honom om livet. Jag har redan besoldat och belönat honom furstligt, och nu kommer han och vill draga sig undan. Är det rätt? Ah, madame, vilken fråga! stönade den enögde; och till mig: Vad tänker ni på unge man? Skynda er genast att vässa kniven! Ty jag antar, att det är Johannes' huvud på ett fat prinsessan Salome begär? Hon ryckte på axlarna: Jag lämnar min bravo fria händer i fråga om detaljerna. Blott han lyder. Den enögde skrattade och pladdrade. Men jag sade: Din fräckhet, Maurette, gör icke längre något intryck på mig. Då tystnade plötsligt den enögda apan, svängde några ögonblick som en väderflöjel och försvann. Jag böjde mig ned och viskade; hon sade: Jag förbjuder dig att viska; tala högt! Vad har hänt? Men om jag också inför alla dessa lyssnande människor kunnat säga henne, att hon var en sköka, vars legohjon tröttnat i tjänsten, hade jag likväl alls ingen lust att nämna Leonies namn. Och jag kunde således icke förklara vad som hänt, och varför jag plötsligt fått lust att riva hotel de Montsousonge, sten från sten. Det återstod mig således ingenting annat än att uppsöka Mikael och, om han befann sig i spelsalen tvinga honom att genast föra Leonie bort från mrs Feurfields rosafärgade salonger. Jag klättrade långsamt uppför spiraltrappans branta fyrtioåtta steg; och för varje trappsteg svalnade min iver alltmer. Jag tänkte: Om han vägrar? Om han rycker på axlarna? Om han ler som han brukar le, med överläppen föraktfullt krökt Om han säger: Hur så? Varför hindra henne? Det är Leonies en sak Jag blev rädd; jag hörde steg bakom mig. Jag hade så ofta gått i den där trappan, följd av någon okänd, till vars steg jag lyssnat. Nu hörde jag dem åter och jag tänkte: Du är löjlig, som tror att Leonies väl eller ve angår dig. Vad har du för rätt att bekymra dig om Leonie? Skulle du vara en hederlig karl eller ens en halvhederlig? Eller åtminstone en karl med gott hjärta? Nej. Och nu skulle du bryta med Maurette och avstå från Maurette och överlämna Maurette åt någon annan blott för att rädda Leonie? Om du rannsakar hjärta och njure, så finner du, att du icke längre älskar Leonie, som övergivit dig. Sedan du övergivit henne. Men Mikael, som tagit henne ifrån dig, sedan du kastat henne ifrån dig, hatar du. Och nu smyger du som en hund i mörkret för att få ett tillfälle att kasta dig över honom och bita honom i strupen. Ty det är den goda viljan, som driver dig. Densamme förblir du, vare sig du lyder Maurettes vilja eller din egen. Låt därför bli att hyckla! Det är dock ännu en droppe friskt vatten, en vederkvickelse i skärselden, att vara uppriktig. Håll således fast vid och glöm icke, att Leonie är dig likgiltig. Allra helst som Maurette ännu kan bliva din. Och om Leonie icke är dig alldeles likgiltig, så beror det endast därpå, att du hatar Mikael Och plötsligt stegrades min rädsla till skräck. Jag kände mig som en bortsprungen, vanartig, förvildad hund, den där varje rättskaffens och förnuftig människa bör oskadliggöra. Jag kände skräck för mig själv, för Maurette, för Mikael och för alla de människor, jag skadat eller velat skada. Jag kkkände icke vedervilja eller ånger. Men skräck. De rosafärgade lamporna i mrs Feurfields salonger hade slocknat, likaså det bländande ljuset i vita salen. Trädgården låg tyst och gårdsplanen tom; grindlåset knäppte för sista gången och fader Johannes' lykta gled undan i mörkret. Jag hade icke längre någonting att fästa blicken vid. Jag vände mig om för att tända ljuset. Då hörde jag en viskning inifrån rummet: Herr Arnberg - för Guds skull - det är bara jag - bliv inte rädd - ropa inte Jag vred om strömbrytaren; framför mig satt på sängkanten herr Hansen, hopkrupen, skuldrorna uppdragna över öronen, händerna knäppta och hårt pressade mellan de skälvande knäna; munnen uppfläkt till ett ödmjukt leende eller en gråtgrimas. Och blicken riktad mot höjden. Som en padda. Han sade: Det gläder mig ofantligt, att ni inte skrek till. Jag är själv mycket nervös. Jag skrev till er i morse och skickade det express. Men eftersom ni inte kom, måste jag själv Han tystnade och en så väldig suck hävde hans bröst, att jag trodde paddan skulle spricka inför mina ögon. Men han sjönk endast ännu mer ihop, det blåbleka ansiktet blev ännu blekare, och det fanns icke längre något tvivel om, att det var gråt och icke skratt han höll i mun. Jag frågade, vad han ville. Han mumlade någonting om, att han vore den olyckligaste människa på jorden. Och jag började klä av mig. Jag lade börs, plånbok, klocka och revolver på nattduksbordet. Jag tog av mig rocken och skulle just hänga upp den i klädskåpet, då jag i dess spegel såg herr Hansen hastigt snappa åt sig min revolver. Jag tänkte: Maurette har skickat honom! Hon vill göra sig av med mig, hämnas Jag skrek till. Han kastade revolvern ifrån sig, förde handen till munnen som om han bränt sig. Jag stoppade revolvern i byxfickan. Jag skämdes en smula för min rädsla, jag slog herr Hansen på skuldran och sade: Inte för att jag misstror er; men oss gentlemän emellan kan man aldrig vara nog försiktig. Det medgav han. - Och förklarade sig: Jag tog er revolver, därför att jag kände igen den. Det är J. P. Fälts arbete, inte sant? Stackars man! Har ni hört, att han alldeles råkat under isen? Jo; började dricka och måste lämna HAPAG, Jag har honom här på min lista. Platssökande. I fyra fack: ingeniör, kypare, predikant och barberare. Kammartjänare kan också duga, en mångsidig man. Det var hans hustru, naturligtvis, en dålig kvinna Och han fortsatte i samma andedrag, men med förändrad ton, flämtande och flåsande av förtrytelse, låtsad eller verklig. 3 Herr Hansen förklarar och återknyter Hör på, unge man! Vad är det ni går och inbillar er? Vad tror ni om Maurette? Tror ni verkligen, att hon är en simpel förbryterska? Ah, skäms! Att hon vill tubba er till att begå ett avskyvärt brott? Ah, ni borde blygas! Förklara er! Vad tror ni? Jag svarade: Lugna er. Ni tror kanske, att jag fått några skrupler, att jag ämnar varna amerikanen eller rent av angiva madame hos polisen? Det är inte så. Skrupler stå för närvarande inte att köpa för guld. Jag vet inte varifrån jag skulle ta dem. Hans förtrytelse övergick i en lugn, hög värdighet och han återtog på det sakliga sätt, som bäst anstod honom: Vad ni där säger, bevisar just, att ni missförstår och misskänner madame de Montsousonge. Sa får det icke vara. Hon är en gåta för de flesta människor; men ni bör se klart i den här saken. Folk tror, att hotel de Montsousonge är ett spelhus. Falskt. Andra hålla före, att det är ett maison de gaite. Också falskt. Här spelas, det är sant; och naturligtvis kan den bevingade guden icke helt utestängas från ett ställe, där unga män och kvinnor mötas. Men ni torde ha observerat de ytterligt stränga umgängesformer, som råda i miss Feurfields salonger? Huset har i själva verket en alldeles ofantligt speciell specialite. För att rätt förstå den, måste man rätt förstå madame de Montsousonge. Eller låt oss hellre säga - miss Feurfield. Det andra är, som ni redan vet, endast ett nom de guerre. Maurette tillhör en ursprungligen ofantligt aktningsvärd släkt. Hennes förfäder ha under tre sekler rotfast tjänat den brittiska kronan såsom sjöofficerare. De remarkabla intäkter, som voro förenade med forna tiders kaperier, hade tillförsäkrat släkten en ganska solid ekonomisk ställning. Allt var förträffligt. Man hade ett gods, man hade goda släktförbindelser, man hade en familjetradition - den sjömilitära - kort sagt: man hade sin trygga plats i samhället. Men någon gång i början av förra seklet inträffade en katastrof. Släktens huvudman, kapten Mogens Feurfield, föll offer för ett rånmord. Ni torde ha hört händelsen beskrivas. Emellertid finns det två versioner. Släkten håller på, att det var ett rånmord. Enligt den andra versionen skulle däremot kapten Feurfield själv ha berövat sig livet, sedan han förskingrat krigskassan. Myndigheterna bestämde sig för den senare versionen och lade beslag på kaptenens kvarlåtenskap. Därmed var släktens solida ekonomiska grundval tillintetgjord. Och vad som betydde mera, herr Arnberg, ofantligt mycket mera - den goda, sunda släkt-traditionen bröts. I raden av käcka, ärliga, trofasta sjömän insmugglades en tjuv och självspilling. Hade saken varit fullt klar, skulle den kanske betytt mindre. Släktens sociala anseende hade förlorats men kunde ha återvunnits. Nu var saken emellertid allt annat än klar. Sir Mogens' efterlevande betraktade sig som offer för en himmelsskriande orättvisa. Hans son blev en typisk querulant, som uttömde sina sista tillgångar på allehanda omöjliga processer. Sonsonen försökte verkligen taga nya tag, flyttade över till Amerika och prövade sin lycka i åtskilliga yrken. Likväl utan framgång. Han var alldeles för ivrig, hämtade aldrig andan, rusade bara på. Ilan levde också i den olyckliga föreställning, att alla människor misstrodde honom. Det gick raskt utför med honom och med hans familj. Vad Maurettes far beträffar så slutade han just så, som sir Mogens påstods ha slutat - som tjuv och självspilling. Ja, så kan det gå till. Jag har känt Maurette från det hon var barn, ja, jag har till och med burit henne till dopet. Och när den tiden kom, var det åt mig mrs Feurfield anförtrodde uppdraget att skaffa flickebarnet en ställning i livet. Jag vågar påstå, att jag ägnade mitt uppdrag den allra största omsorg och eftertanke. Hon saknade icke begåvning i olika riktningar, men framför allt var hon i besitt ning av en pikant och eggande apparition. Hon tycktes skapad att behaga och lyckliggöra. I stor skala. Och därmed, herr Arnberg, menar jag ingenting oanständigt, ty en kvinna kan naturligtvis behaga och lyckliggöra i stor skala på ett fullt lojalt sätt. Till exempel som scenisk artist. Det var också, vad jag bestämde mig för. Jag förde henne till en gammal yrkesman av det allra bästa renomme. Efter noggrann prövning förklarade han, att där fanns ämne till en stor tragedienne. Det var inte precis vad jag hade tänkt mig, men jag böjde mig, då som alltid, inför sakkunskapen. Efter ett halvår eller så omkring kom den gamle mannen till mig och sade: Hansen, om din protege blir en stor tragedienne, vet jag icke; men att hon kommer att uppföra en tragedi i min stackars elevskola, det är tydligt. Var så god och tag henne genast tillbaka. Ögonblickligen. Jag är gammal, men jag är inte alls trött på livet. Alldeles förskräckt frågade jag, vad hon hade gjort eller sagt. Han svarade: Gjort? Sagt? Det vet jag inte. Hade hon gjort eller sagt någonting, som inte passade mig, så skulle jag lagt henne över knät. Ty det generar mig inte. Nej, hon har ingenting gjort och ingenting sagt. Men fråga henne, vad hon tänker göra. Hypnotisera henne, prygla henne, tvinga henne att bekänna, så ska du få höra. Tänker! Hon tänker skära halsen av mig, det är vad hon tänker. Men hellre vill jag bli hängd i laga ordning Och fast jag försökte tala förnuft med gubben, kunde jag inte förmå honom att behålla flickan. Det bedrövade mig ofantligt. Mrs Feurfield, hennes mor, tog saken vida lättare, ty hon ansåg, att en flicka med Maurettes utseende alltid skulle slå sig fram. Men för mig, yrkesmannen, kändes det hårt att se ett material av alldeles säregen beskaffenhet slumpas bort som vanligt gods. Jag grubblade länge över det där; men jag kunde icke få klart för mig vari den bestod, den säregna dragningskraft Maurette besitter. Och ännu mindre naturligtvis vartill den kunde användas. Det dröjde mer än ett decennium - och både Maurette och jag hade genomgått många öden och vidrigheter - innan jag vann klarhet. Så här gick det till. För några år sedan gjorde jag en studieresa på kontinenten. I Paris gjorde jag bekantskap med mon sieur Lebossu, som just då öppnat sitt s. k. maison des morts. Jag fann etablissemanget tämligen naivt och banalt. Man drack rött vin ur dödskallar, vilade i likkistor, lekte med benknotor o.s.v. Husets personal uppträdde som stråtrövare, gästerna behandlades brutalt och hotfullt och några alltför lätt genomskådade tricks skulle antyda hemliga faror. Som sagt, alltsamman i mitt tycke rätt naivt. Publiken tycktes mig också vara mer oförargligt road än imponerad. Men J. P. Fält, som var mig följaktig på resan, kände sig djupt påverkad. Och han sade: Vem lever och tänker icke på döden? Då slog det mig, att det verkligen i det nya företagets ide torde firmas något värdefullt. Vad är, herr Arnberg, ett nöjesetablissemangs raison d'etre? Månne icke att publiken där finner eggelse och tillfredsställelse för vissa drifter? Gommens begär är ju en mäktig faktor i nöjeslivet. Och vilken roll vissa andra drifter spela, behöver jag endast antyda. Nåväl, skulle man icke kunna tala om en dödsdrift? Man talar om att trotsa döden. Nåja, man trotsar även kärleken. Hur mången sport suger icke sin must och honung ur dödsdriften? Gott. Vore det icke någonting att odla? I drivhus så att säga Denna tanke ligger till grund för hatel de Montsousonges verksamhet. Vi locka icke våra gäster med några endast alltför genomskinliga dödens emblem. Tvärtom undvika vi dem. Det är inte i dödskallar man kredensar förgiftat vin. De medel vi använda, är det mångtydiga, det misstänkta, det oroande, det hetsande. Vår metod är ytterligt individuell, man måste vara född att behärska den. Maurette behärskar den. Och jag skall säga er varför. Hon är avlad av en död man och buren av en död kvinna. Hon tillhör en släkt, för vilken en dödsgärning - om jag så må uttrycka mig - haft avgörande betydelse under generationer. Hennes tankar äro hos döden, hennes känslor och vilja äro hos döden och icke hos livet. Hon är i den lyckliga belägenheten att icke behöva spela en roll för att fylla sin uppgift. Hennes fantasi arbetar ständigt i samma riktning och envar, som kommer i hennes närhet, omspinner hon med ett spindelnät av dyster oro. Hon är helt enkelt ett fynd. Ja, herr Arnberg, ur etablissemangets synpunkt ett ovärderligt fynd. Den lockelse hon utövar på vissa personer, som för länge sedan tröttnat på en banal Venusdyrkan och som inte ens vid spelbordet förmå förnimma sina pulsar, är ofantlig. Och märk väl, herr Arnberg, denna passion, som jag skulle vilja kalla dödsdriften, och som är den starkaste och sista - ehuruväl den ofta uppträder hos mycket unga individer - denna passion är ofantligt lukrativ. Ack, man vill så gärna bli förd tätt intill dödens portar Men naturligtvis inte innanför! Nej, nej, nej, herr Arnberg. Där har ni misstagit er och under trycket av Maurettes lugubra fantasi kommit på tankar, som jag måste livligt beklaga. Vår metod är fullständigt lojal. Vad vi bjuda våra kunder är en eggelse. Ingenting annat. Och vi skulle anse oss vanhedrade den stund en verklig olycka inträffade. Jag sade: Då är ni bra nära att bli vanhedrad, herr Hansen. Maurette har så länge lekt med sin råtta, att hon inte längre förmår släppa taget. Han riktade åter blicken mot taket, och då jag betraktade honom närmare, såg jag, att tårar, stora som ärtor, rullade utför hans kinder och det i sådan myckenhet, att de blötte ned mitt lakan. Efter en stund sade han: Herr Arnberg, tror ni, att jag har ett samvete? Nej, det tror ni inte. Men om jag nu säger er, att jag på fyra nätter icke sovit en blund, så måste ni ändå förstå, att jag lider. Till sist beslöt jag mig för att be er om hjälp. Herr Arnberg, det är jag, Anton Hansen, som använt mig av Maurettes säregna begåvning - om jag så må säga - hennes livliga och lugubra fantasi. Jag förstår, känner mitt ansvar. Jag har hela tiden förstatt, vilken risk jag och hon och tredje man löpte. Jag har alltid varit på min vakt och alltid i rätta stund ingripit. Detta är första gången jag i viss man försummat mig. Beroende därpå, herr Arnberg, att jag icke rätt uppskattat det inflytande, Maurette vunnit över er. Jag trodde icke, att tiden var mogen. Men nu ber och besvär jag er! Jag vädjar till minnet av er ädle far Jag sade: Tyst, och låt mig tänka efter. Och vi voro en stund tysta. Därpå sade jag: Nåväl, herr Hansen, jag vet inte, varför jag inte skulle göra Maurette till viljes. Men jag vet inte heller, varför jag inte skulle göra er till viljes. Det väger ganska jämnt. En fjäder på den ena eller den andra vågskålen skulle få den att sjunka. Han lystrade till. Och vad skulle det vara för en fjäder? Jag sade: Mrs Feurfield har i dag tagit emot en ny gäst i sin salong. En ung dame Och jag tvingade mig att säga: Leonie Arnberg. Leonie Arnberg? upprepade han. Är det inte grevinnan Arnfelt? Jag nickade. Och efter en stund sade jag: Nåväl, herr Hansen, där har ni fjädern. Jag har fått för mig, att den unga damen inte passar i entresolen. Om ni lagar, att besöket icke upprepas, känner jag mig hugad att göra er till viljes. Han slöt ögonen och suckade. Tyvärr, herr Arnberg, det kan jag inte. Jag kan inte förbjuda mrs Feurfield att taga emot vem hon behagar. Och över nådig grevinnan har jag naturligtvis ännu mindre att säga. Varför vänder ni er inte till hennes man? Jag antar, att han är daglig gäst i spelsalen. För att komma ifrån saken svarade jag: Nej, Mikael Arnfelt har upphört att spela. Han öppnade ögonen och såg på mig. Han sade: Så? Verkligen? Har han slutat att spela? Och vi tego. Var och en grubblande över sitt, antar jag. Men herr Hansen var snabbare än jag: Jan Arnberg, började han och sträckte fram sina händer, som om han velat trycka mina, ni vore inte er fars son och er ädla systers bror, om ni inte hade ett gott hjärta. Ni har inte några skrupler, säger ni, inte något samvete. Nej, det kan hända. Ty uppriktigt sagt är samvete någonting, som de flesta människor ställa ifrån sig på en eller annan station. Men hjärtat! Ack, det får man dras med livet igenom. Jag vet det, jag. Och nu är det alltså ert hjärta, som spelar er ett spratt. Ni tycker allt bra mycket om er lilla kusin Leonie? Jag sade: Tag icke hennes namn i er mun, ty ni är oren. Han fläkte upp sin otäcka mun och ett tyst skratt steg ur honom, som bubblor ur ett grumligt vatten. Det där kunde J. P. Fält ha sagt; det liknade honom. Men om ni inte tillåter mig att tala om er kusin Leonie, så kommer ni kanske att ångra er. Jag känner hennes nuvarande förhållanden bättre än ni gör. Om hon lämnar sin vackra villa för att tillbringa några timmar hos mrs Feurfield, så försäkrar jag er, att hon icke förlorar på bytet. Ur moralens synvinkel sett. Tvärtom. Det är icke mrs Feurfield, som kommer att fördärva henne - ifall det nu inte redan är undanstökat När jag nu såg honom, paddan, och hörde honom ur sin ohyggliga mun tala om Leonie, tog jag, alldeles omedvetet förresten, fram min revolver. Ögonblickligen föll hans replik: Alldeles riktigt! Revolvern! Men det är inte mot mig ni bör rikta den. Om ni vill rädda Leonie. Då kände jag, varthän han drog mig eller ville draga mig. Och jag förstod, att han genomskådat mig, och att hans blick trängt ända in i den stenhårda lilla kapsel, som låg som ett frö och en evig plåga och ett ständigt hot i min hjärna. Jag sade: Nej! Låt vara! Genast förvandlades han och blev åter godmodig och trovärdig och saklig. Han sade: Ja, ja, ni tycker nog, att jag är en ful fisk. Men vet ni egentligen vem jag är? Om jag blottade mig inför er, skulle ni kanske finna, att vi ha åtskilligt gemensamt. Och det har jag lust att göra. Jag är kommen av alldeles okända föräldrar. Och det är dåligt så det förslår. Ingenting har man att stå på, ingenting att hålla sig vid, utan måste klänga sig fast än vid det ena och än vid det andra. När jag var liten, tog mrs Feurfield hand om mig, blev en sorts fostermor. Men då hon såg, att jag växte från mig och inte till mig och så småningom artade mig till att bliva det vidunder av fulhet, jag nu är, tog hon sin hand ifrån mig. Jag levde gatpojksliv några år, tills jag av en ödets skickelse fick en fosterfar i stället för en fostermor. Förresten en godhjärtad gammal herre och ingen annan än er grandonkel, Leonard Arnberg eller Leonard Fält, som han kallade sig. Men han var galen. Alldeles autentiskt galen, det hade han läkareintyg på. Han hade en besynnerlig blick på Guds sköna värld; han trodde, att han var död och vistades i helvetet. Det var ändå inte hans största galenskap. Han trodde, att han själv var oskyldig, led för sina fäders missgärningar och att hans och hans släkts straff bestod däruti, att samma brott måste upprepas generation efter generation. Och vad mig och mrs Feurfield och åtskilliga andra beträffar, så samlade han oss ikring sig i den tron, att vi voro offer för hans släkts ogärningar. Min far eller farfar - jag minns inte vilketdera - skulle ha varit den dräng, som mördade mr Feurfield och som sedan själv blev mördad. Nå, när jag nu insåg, att han var galen, kunde jag i min dåvarande belägenhet icke göra annat än försöka draga största möjliga nytta av hans galenskap. Det gjorde jag. Men om ni tror, att det är angenämt eller nyttigt eller ens uthärdligt för en yngling att leva som parasit på en gammal mans sjuka hjärna, så misstar ni er. Jag gjorde det, emellertid. Och på det hela taget kände jag mig rätt böjd att dela min välgörares åsikter beträffande helvetet. Om jag likväl något så när lyckades skydda mig för hans galna ideer, så berodde det säkerligen därpå, att jag av naturen var praktisk, arbetsam och förståndig. Jag hade mitt valspråk: nothing too small, och på det simmade jag som en korkdyna, kravlande mig fram från den ena lilla affären till den andra. När er onkel dog, hade jag tämligen säker mark under fötterna, och fast jag måste försörja både mrs Feurfield och Maurette, redde jag mig ganska bra. Maurette var redan då min trolovade. Och är så än i dag. Er trolovade! skrek jag. Och fast jag inte hade den allra ringaste lust att skratta, brast jag i skratt. Ty om herr Hansen hade sagt: Maurette är min hustru, så skulle det icke ens ha förvånat mig. Men att hon var hans trolovade Han sade: Ja, ni skrattar, och ni finner det orimligt. Men om ni kände Maurette, skulle ni förstå mig. Jag har inte haft orsak att lita på folks tro och loven, allra minst på kvinnors. Men på Maurette litar jag. Jag sade: Förlåt, herr Hansen, det var inte min avsikt att avbryta. Och han fortsatte: Vi skulle ha gift oss; men innan jag band henne vid min fula person, ville jag tillförsäkra henne ett värdigt hem, ett komfortabelt liv. Jag måste bli rik. Måste - förstår ni. Jag hade någon tid arbetat som agent för Grundbergs Kemiska Laboratorium, samma firma som sedan omdöptes till er fars namn. Och det var just i de dagarna Arnbergs vittberömda Tuberculin gick ut över världen. Jag beundrade er far, jag trodde på hans tuberculin. Ni får inte glömma, att jag var en fullkomligt obildad person. Vad allt som stod i den braskande reklamen, tog jag för kontant. Jag tänkte: Detta är storartat! Och här har du ditt tillfälle. Er far lämnade Amerika och Grundberg ville också draga sig tillbaka, sedan han höstat millioner. Han föreslog mig att köpa Tuberculinet. Han visade mig sina böcker, han visade mig inneliggande order. Det var kolossalt! Hela världen var kund, Amerika, Europa, Japan. Jag slet som en hund, jag var alldeles ifrån mig. Han hotade mig med andra spekulanter. Under sådana förhållanden gjorde jag, vad jag måste göra. Jag inlät mig på en liten affär, som jag inte har lust att närmare beskriva. Nog av, den stod en smula utanför lagens råmärken. Men den lyckades, och jag förvärvade Tuberculinet. Jag sade till Maurette: Om ett år! Tack vackert! Månad för månad, vecka för vecka, dag för dag mattades försäljningen, sinade, stoppades. Jag begrep ingenting. Jag trodde det var reklamen och kastade ut mina sista tusenlappar. Omöjligt. Men för djävulen - jag hade ju sett böckerna, jag hade sett orderboken, jag hade sett skriftliga, autentiska order från Amerika, Europa, Japan. Order kontramanderades, sänd ningar returnerades. Jag begrep ingenting, jag trodde, att jag råkat bus bas i helvetet. Och ett helvete var det, Jan Arnberg, ett helvete, ett helvete! Den tiden glömmer jag aldrig. Nå, till sist förstod jag sakens enkla grund och mening, förstod att Arnbergs Tuberculin var den skäraste humbug. Och förstod. att om än släktet humbug är evigt, så är dock varje individ rätt kortlivad. Ajö, herr Hansen, tänkte jag. Ajö. Och herr Hansen skulle gärna ha fått sagt ajö. Men Maurette? Nej. Maurette? Nej, nej, nej. Alltså började vi om igen - hundra pinnar längre ner, det är sant. Små affärer, som jag inte vill närmare beröra. Men jag grubblade. Jag tänkte: Skulle vi inte kunna lära oss någonting av det här? Tuberculinet var humbug, men en humbug, som inbragte två millioner dollars netto på tre år. Och två millioner börja inte dansa, om icke en levande kraft sätter dem i rörelse. Hos tuberculinet fanns det icke; hos reklamen? Pah! Reklam är hjul att rulla på, icke levande kraft Och jag tänkte: Vilka köpte och varför? Och plötsligt såg jag dem framför mig - de tusende och hundratusende, millionerna! Den oändliga, myllrande skaran av böjda, hopsjunkna, tunna, stapplande, hostande, hasande, trevande sjuklingar, som måste, måste, måste. Som måste tillfriskna, som maste gripa efter varje medel att tillfriskna, som måste stappla efter varje minsta skymt av hopp, som måste tro på det otroligaste i vilken absurd form det än bjöds dem. Och som måste köpa Arnbergs Tuberculin. Herr Arnberg! Jag är icke filosof, jag är affärsman. Jag tänkte: Den levande kraften i den här affären var ett måste. Ett mycket kraftigt måste och för närvarande för stort för dig. Men kanske finns det flera och kanske finns det smärre. Nothing too small. Jag iakttog, samlade mina iakttagelser, undersökte dem. Och jag fann, att en högsommarkvälls myggsvärm strax före ett åskregn icke är sa talrik och ettrig och ofrånkomlig som den svärm av måste, som dagligen och stundligen svärma kring oss. Alltifrån det största: maste leva, ned genom oräkneliga storlekar: måste älska, måste hata, måste hämnas, måste vara hederlig, måste vara snygg, måste roa mig, måste vara artig, måste följa med sin tid, ned till de löjligaste och minsta men icke minst ettriga: måste ha en drink, måste höra musik, måste ta kalla översköljningar, måste ha gula skor, måste ha en viss tapet, måste stiga med rätt fot ur sängen - I oändlighet, herr Amberg, ty som jag säger, det finns snarare tal för himlens stjärnor än för de måste, som regera människorna. Och när jag nu undersökte dessa insekter ännu närmre, fann jag, att om man bortser från de allra största - måste leva t. ex. -är skillnaden i kraft och makt högst obetydlig. Ofta nog är det de minsta som regera oss mest oinskränkt. Och jag fann vidare, att då man skall beräkna deras makt, kan man icke använda sig av logikens formler eller av några formler alls. Ty om man till exempel skulle söka en logisk grundval för det största av dem alla: måste leva - skulle man bli alldeles bet. Och även de mindre och de minsta ha ingenting med logiken eller med sunt förnuft att göra. Ibland tyckas de oss eviga och som sådana borde de ha lärt oss tänka, så att icke ens skymten av ett tvivel om deras berättigande kunde uppstå. Men i själva verket är det icke så. Icke ens det stora: måste leva - har alltid varit höjt över tvivel och betvivlas än i dag på sina håll. Och andra - som till exempel: måste fortplanta sig - ett måste som jag lagt till grund för min välrenommerade äktenskapsbyrå -har tidvis varit så försvagat, att dess raka motsats betraktas som det enda saliggörande. Nåväl, herr Arnberg, jag är icke filosof, jag är affärsman. Jag grubblar icke längre över alla dessa måste (fast de ibland tyckas mig som det enda levande på jorden och vi människor deras döda leksaker), men jag använder mig av dem. På dem har jag baserat min verksamhet. Icke på de stora, det lämnar jag åt större män och större kapital. Utan på de små. Hahn, Huhn & comp. har just tagit till sin uppgift att hos varje individ, som med förtroende vänder sig till oss, så att säga taga fram det "måste", som dominerar just honom. Ty det är detta maste, som är hans levande kraft, och genom att renodla det och befria honom från andra mindre betydande måste kunna vi av en även rätt obetydlig person åstadkomma ett tjänligt verktyg för det ena eller det andra ändamålet. Vår verksamhet är - i trots av att den endast berör smärre ting, eller kanske just därför - mycket omfattande. Likväl ha vi tagit oss tid att ägna er ett alldeles speciellt intresse. Och jag vill säga er varför. Han reste sig upp och bugade, i det han lade handen på hjärtat. Först och främst vet ni ju, vilken orsak jag personligen har att hysa tillgivenhet för er. Er far! Er syster! Jag skulle också kunna tillägga - er grandonkel! Men det är ett kapitel för sig. Er syster var en märklig människa just ur den synpunkt betraktad, som jag nyss berört. Hon stod ovanligt fri gentemot alla måste. Hon måste icke ens leva. Och hur hon levde, var henne fullkomligt likgiltigt. Hon hade, om jag så må säga, ett rent teoretiskt intresse blott. Man skulle kunna kalla det omoraliskt men frid över hennes minne. Er far däremot Han sjönk åter ned på bädden. Ja, er far. Jag blev aldrig riktigt klok på honom. Jag säger det till min skam som yrkesman. Jag förstod aldrig, varthän han syftade. Han hade sitt måste, det är obestridligt. Ja, ni känner hans fixa ide. Men det fanns ett sken av frivillighet i hans tvång, som ofta förbryllade mig Emellertid - han är död; och det kan tyckas, att han borde få vila i frid i sin grav. Herr Hansen slöt sina ögon, eftersinnande. Men jag skalv i hela min kropp, ty jag visste, vad som skulle komma och vad jag icke kunde undgå. Äntligen sade han: Jan Arnberg, ni vet mycket väl, vad ni måste göra. Ni vet, att det tillstånd av viljelöshet, i vilket ni befinner er, beror därpå, att ni fegt dragit er undan. Ni vet, att er far dog icke av sin sjukdom, utan strypt av tvenne uslingar. Ja, mördad på det obarmhärtigaste sätt, ty det finns icke en grymmare gärning än den att stjäla frukten av en mans livslånga arbete och möda. Ni såg er far gå under i ett skamligt elände. Och ni har ännu icke rört ett finger för att hämnas honom. Och han sade: Se så, lugna er. Gråt och tandagnisslan är musik i demonernas öron. Men det är inte den musiken ni skall bjuda dem. Låt oss vara lugna och överväga. Ni är alldeles för upprörd för att kunna tänka klart. Men ni kan lyssna. Jag sade: Varför ser ni på mig? Låt bli. Han svarade: Om jag släpper er med blicken, släpper ni mig med örat. Men ni vet, att ni måste höra. Ni vet, att J. W. Grundberg och A. O. Arnfelt stulo er fars uppfinning, Arnbergs Explosiv. Ni vet att er far dog i den yttersta fattigdom och förödmjukelse, under det att dessa båda herrar njöto frukterna av hans arbete. Ni vet också, att den nuvarande innehavaren av firman Arnfelt & Grundberg, Mikael Arnfelt, alltjämt inhöstar vad er far sått, under det armodet fört Johan Arnbergs son till brottets gräns Eller är det icke där ni står? Nu vill jag säga er en sak. Och hör på - ty den är av betydelse, Er far hade två uppriktiga vänner. Den ene var J. P. Fält. Innan er far dog, anropade han Fält om hjälp. Fält kom - men för sent. Johan Arnberg stod icke längre att hjälpa. Men han hade efterlämnat en son. Fanns det någon möjlighet att skipa rättvisa? Att åt sonen rädda åtminstone något av vad man stulit från fadern? Ja. Fält, kemist och under många år er fars högra hand, kände väl till den uppfinning, man stulit från honom. Han beslöt att sätta i gång en tillverkning utan patentskydd och i trots därav. Han vände sig till mig. Jag var redo. Icke blott därför att jag högaktade er far utan - jag säger det öppet - utan även därför att jag hoppades på vinst. Vi startade "Arnbergs Explosiv" i Remscheid. Vi ha haft stora hinder att kämpa emot och Fält tröttnade. Men icke jag. Och vi förbundo oss att till er, som er fars arvinge, utbetala det tantiem, som skulle ha tillkommit er far. Jag säger detta icke för att vinna er tacksamhet, utan för att ni skall inse, att saken även har en praktisk sida. Vi ha haft stora hinder att kämpa mot och Fält tröttnade. Icke så jag. Jag har burit bördorna ensam, och nu, just nu hade jag kommit så långt, att jag - och således även ni kunde börja inhösta en diskret vinst. Nåväl, innehaval en av Arnfelt & Grundberg, Mikael Arnfelt, hotar oss med process. Han vill göra mot mig och mot er, vad hans farfar gjorde mot er far. Jag har lagt ned stora kapital, jag står för andra gången inför ruin När han nu kom med alla dessa detaljer, alla dessa beräkningar, alla dessa affärer, kändes det, som om mitt bröst skulle vidgas, som om tyngden i mina ögonlock och trycket över min panna skulle lätta. Det kändes, som om jag skulle till att vakna ur en tung sömn och bliva kvitt en ohygglig mardröm. Och jag smålog för mig själv och tänkte: Nej, det finns ingenting, som tvingar dig Men knappt hade han sett mitt leende förrän han kom tätt intill mig. Och jag hörde hans röst, som om det varit jag själv som talat. Han sade: Du vet, att du måste. Eller tror du, att din vilja försvunnit utan att lämna rum åt någonting annat? Eller tror du, att du sålt din heder och ditt samvete för att tjäna en okänd kvinna? Tror du, att du har öppnat dödens portar och själv blivit en skugga och en gengångare blott för att bringa en främmande man om livet? Vore det icke meningslöst, Jan Arnberg? Har du icke ditt byte, för vilket du är bestämd? Du behöver icke grubbla, stackare, ty du måste. Eller vet du icke, att vad han gjort din far - och det är icke värt varken hat eller hämnd - och vad han har gjort dig och det är icke värt varken hat eller hämnd - det gör han nu henne Han har bestulit henne och gjort henne till en tiggerska. Höll du av henne? Han har gjort henne till en tiggerska och så vämjeligt fabbig, att hon tigger smulorna vid en skökas bord. Och jag stod åter i mörkret vid mitt fönster, som var försett med ett starkt järngaller. Vreden, som är av glödande järn, höll mig fången. Hatet, som är en mardröm, ur vilken man svårligen vaknar, höll mig fången. Jag såg fader Johannes' lykta glida genom mörkret. Tyst som en nattfågel. Jag hoppades, att han skulle komma fram till mitt fönster. Och hur likgiltigt det än kunde tyckas, var det dock ett hopp. Och mitt enda. Så skedde. Han kom fram till mitt fönster, och i det han höll lyktan över sitt huvud, så att jag endast otydligt skönjde en hög, mörk gestalt och ansiktets bleka oval, sade han: Minns du, Jan, hur rädd du var som liten att bli lämnad ensam Och hur ivrig du var att få hålla mor eller någon annan i handen. Det mindes jag. Han skrattade och sade: Trodde du kanske, att någon hemsk mandråpare lurade på dig i morfars jasminhäck? Eller att en tjuv undanstuckit sig i plommonsnåret? Eller någon annan grym och ond människa bakom duvslaget? Och han sade, i det han sänkte lyktan och återtog sin vandring: Ack, kära Jan, det fanns i morfars trädgård endast en ond och grym människa, tjuv och mandråpare, och det finns i hela världen endast en ond och grym människa, tjuv och mandråpare. Du själv. 4 Den fyrfaldiga reduktionen Följande dag skulle jag sammanträffa med amerikanen på Rossbacherkeller; vi skulle äta och framför allt dricka, varefter jag skulle föra honom till Maurette och från Maurette till Paulibryggan, där min roddbåt låg. Det var Maurettes plan; herr Hansen hade framkastat eller åtminstone antytt en annan. Men om jag äntligen skulle göra upp min räkning med Mikael Arnfelt och släkten Arnbergs räkning med släkten Arnfelt, så borde det i alla händelser icke ske på herr Hansens befallning. Jag hade råkat in i en härva av olika viljor och kunde svårligen skilja den ena från den andra. För att kunna överskåda problemet måste jag reducera dess skilda faktorer till rätta proportioner. Reducera - det ordet fick jag till skänks. Fader Johannes räckte mig ett brev genom luckan; det var från Hedda. Och löd: Kära Jan! Jag hoppas, att du inte förkylt dig, fast det regnar väl lika mycket hos er som hos oss. Det har varit en tråkig höst. Eljest är allt sig likt här. Men jag träffar aldrig någon av släkten, så jag kan inte säga hur de mår. Men fröken Amelie ska ha varit sjuk, och det ser hon ut för. Fast mig hälsar hon inte på och jag går helst undan. Och Leonie vet du kanske mer om än jag. Ja, nog förstod man, vad han var för sorts människa, så jag förstår inte, att prosten gav sitt samtycke. Men det hade väl inte hjälpt att neka, kan jag tro Kära Jan, jag har kommit att häfta i skuld för kvartalet, och nu har jag fått uppskov till den I nov. Men jag ser mig ingen råd. Därför tänkte jag, att jag skulle fråga, om du kunde låna mig 200 kr. på ett halvår? Men det är bara, att jag frågar, gudsvälsignade pojke, så tänk inte på det, ifall det skulle vara svårt. Utan då reducerar vi det. En gammal käring reder sig alltid, det vet Jan, som känner sin med hjärtliga hälsningar tillgivna Hedda. Jan får inte göra sig omak, för då reducerar vi hellre. Just det, kära Hedda - reducera! Förvandla genom en enkel reduktion ditt praktfulla kråkslott till fattighuset. Det är sant för den som förstår att reducera finns det alltid utvägar. I mitt problem fanns det fyra faktorer, som borde reduceras till rimligare och mera lätthanterliga proportioner: Amerikanen, Maurette, herr Hansen, Leonie. Dessutom en femte - jag själv. Men den reduktionen skulle giva sig själv som en följd av de andra. Jag började med n:o I ) Amerikanen. En lätt operation. Sedan vi ätit och druckit sade jag: Monsieur, vad är det egentligen hos Maurette, som ni inte kan motstå? Vad är det, som är så unikt och lockande, att ni måste betala det med en förmögenhet? Han brummade och blinkade, sköt rygg och vände sig bort. Men jag sade: Ni tror, att lilla Maurette är en skallerorm med gifttanden i behåll. Misstag, kära herre! Endast skallran finns kvar, tanden är borta. Maurette är just så ofarlig som le favori du dompteur brukar vara. Om ni tror, att ni leker med döden, så gör ni er själv till en narr. Och priset är alldeles orimligt. Har ni besökt monsieur Lebossus etablissemang? La maison des morts? Samma sensationer, försäkrar jag er - men för fem louisdorer, inklusive champagnen, Maurette är Lebossus elev - den skickligaste kanske - ingenting annat. När han nu hörde, vilken banal lycka som väntade honom Maurettes armar, blev han först ursinnig och det såg ett ögonblick ut, som om han till varje pris velat uppleva en tragedi. Men så småningom lugnade han sig, och endast en tagg av misstro oroade honom. Varför hade jag förrått hotel de Montsousonges hemlighet? Jag svarade: Därför, monsieur, att jag är skändligt illa avlönad. Tänk själv - hundra mark i månaden! Jag måste ju leva. Och förvandlande Heddas kvartal i tyskt mynt, frågade jag om icke upplysningen kunde vara värd 230 mark. Summans futtighet stötte honom i förstone; men jag är övertygad om, att han sedermera funnit den för hög. En präktig gosse om hundra kilo netto, själen och millionerna ovägda. Vi skildes, icke som vänner, ty jag hade ju hastigt reducerats från kamrat i ett äventyr till lakej på en bordell. Men icke heller som fiender. 2) Maurette. Blev något svårare. Ty då jag trädde in till henne mötte hon mig med ett vänligt, beklagande leende. Stackars Jan, sade hon, jag är otröstlig, men jag måste ge dig ditt avsked. Du kan inte få stanna i hotel de Montsousonge. Jag frågade, om det var min olydnad, som förargat henne. Men hon svarade med rynkad panna: Barnsligheter! Och åter leende sade hon: Nej, Jan, det är ditt eget fel. Du lär ha burit dig illa åt mot någon, en av mrs Feurfields vackra protegeer. Grevinnan Arnfelt. Hur kan du vara så påflugen, stackars Jan? Jag blev alldeles förbluffad och rodnade och mitt hjärta började plötsligt dunka som förr i världen. Av harm och förskräckelse. Jag stammade: Är det grevinnan som -? Nej, svarade Maurette och njöt av min förvirrade uppsyn, de är greven, som beklagat sig. Och du vet ju, hur strängt mrs Feurfield håller på det passande. Jag kan verkligen inte hjälpa dig stackars Jan. Du får gå. Hon vände mig ryggen; och i det hon från bordet - vi befunno oss i lilla salongen - tog ett fotografi föreställande den unge musikern, stämmande sin fiol, sade hon: Man påstår att grevinnan skall vara mycket road av musik. Det förklarar, varför mrs Feurfield i dag igen fått mottaga ett besök. Av båda parterna. Ack ja, man pratar! Hon lade ifrån sig fotografiet, nickade och sade: Alltså, kära Jan - farväl. Jag svarade - kort och kärvt som en orättvist avskedad tjänare eller som en förbittrad älskare -: Som ni befaller, madame. Men ni får förlåta, att jag först påminner er om, vad ni är mig skyldig. Det hade hon väntat på. Och hon vände sig mot mig så smidig och snabb, som endast ett djur kan vara. Då det jagar. Ack, stackars Maurette, vilken vacker prestation och hur överflödig. Skyldig? upprepade hon. Skyldig? Jag svarade: Alldeles, madame. Ni är skyldig mig två månaders lön och dessutom för diverse utlägg trettio mark. Summa tvåhundratrettio. Det åter hade hon icke väntat. Och i sin förvirring tänkte hon -till all lycka - icke på att verifiera min räkning. Utan hon betalade mig, vad jag begärde, och jag räknade genom sedlarna två gånger, skrev ett kvitto, tackade och gick. En väl utförd reduktion, synes det mig. 2) Leonie. Det föll mig in, att jag borde ömsa dräkt. Jag letade i klädskåpet och tog fram en kostym från Transatlantic-tiden, en dräkt som ännu behöll en svag doft av Elines terpentin och bensin. Jag tog den på mig och såg tämligen luggsliten ut. Sålunda styrde jag stegen över Lombardbron och vandrade i sakta mak av och an på Alsterstranden. Och först sedan jag sett Mikaels bil köra över bron åt S: t George till, steg jag in genom grinden och ringde på. Tjänsteflickan lät mig stanna i tamburen. Det dröjde rätt länge, innan Leonie kom. Jag stod och hängde, stödd mot ett paraplyställ. Jag strök av handen mot rocken, steg fram, tog henne i hand, bockade mig. Hon bad mig stiga in. Därinne upptäckte jag, att hon var svartklädd, blek och för gråten. Jag gissade och sade: Så sorgligt med moster Amelie. Hon nickade. Jag frågade, varför hon inte farit till begravningen. Hon såg upp och svarade mycket lugnt: Jag kan inte lämna Mikael. Då gjorde jag en sådan rörelse, som jag antar att Hedda skull, ha gjort; skakade på mig, riste på huvudet, suckade, klämde ihop knäna, vaggade lite på stolskanten, stirrade i golvet. Och sade: Ja, nog är det sorgligt. Efter en stund: Kära Leonie, jag är rädd, att jag sårade dig häromdagen. Det var inte min mening. Jag har inte rätt att förbjuda dig eller ens avråda dig från någonting. Det var bara så besynnerligt att se dig i hotel de Montsousonge. Hon sade: Jan, jag kan ju inte gå här som en blindbock. Jag kan inte se honom förvandlas dag för dag, stycke för stycke - och sitta här med armarna i kors. Jag måste åtminstone veta! Och plötsligt stod hon tätt intill mig med sina händer på mina skuldror och med sin mun tätt intill min kind. Alldeles som den gången för länge sedan, då regnbågen visade sig i -dals park. Hon ville ha upplysningar om Maurette. Det dröjde en stund, innan jag kunde svara. Men det föll sig ju helt naturligt - att jag eftersinnade. Maurette - sade jag. Ja, vad ska jag kunna säga dig om Maurette? Utan att vara varken för sträng eller för beskedlig. Naturligtvis är hon inte, vad man menar med ett fint fruntimmer. Men å andra sidan är hon ju ganska chic. Jag tror nog, att hon skulle chockera dig en smula. Hon är ju inte alls så nogräknad som mrs Feurfield. Nej, jag skulle vilja säga, att hon är en liten smula för fri i sitt sätt Jag satt där ensam och rabblade mina ord. Leonie hade återtagit sin plats vid fönstret. Dagsljuset låg mig i ögonen; rummet var grått och töcknigt och kunde ha varit vilket rum som helst. Jag såg endast den mörka silhuetten. Leonie sade: Maurette - ja, jag vet, att hon heter Maurette. Jag fortsatte: Men vad jag skulle tycka vara tråkigt, det vore, ifall det bleve prat om dig. Du kan inte föreställa dig, vad Hamburg är för en skvallerhåla. Det betyder naturligtvis inte så mycket, vad man säger här. Men tänk om någon skulle föra det vidare till W. Tänk om prosten skulle få höra någonting. Eller moster Norah! Jag skulle bli bra glad, Leonie, om du ville vara lite försiktig. Du tycker kanske, att jag är påflugen - men vi är ju ändå kusiner och till på köpet barndomsvänner Så där kunde jag ha hållit på i timmar, ty tungan är en lem, som man tryggt kan överlämna åt sig själv. Och under tiden ligger jag som en drunknad på botten av min ordström och endast ögonen leva. Men bäst jag satt där i min trygga livlöshet, överraskades jag av, att mitt hjärta begynte slå som ett levande hjärta. Och mina ögon förvandlades, som om en vind strukit över dem, och jag tyckte mig åter se henne för första gången. I detsamma sade hon: Det lyckas dig inte, kära Jan. Du kan inte förställa dig. Och låt nu vara! Du vill plåga mig, men du måste hjälpa mig. Varför skulle du annars ha kommit hit? Och hon upprepade gång på gång och för var gång alltmera trosvisst och triumferande: Du har kommit hit för att hjälpa mig. Varför skulle du annars ha kommit hit. Du kan hjälpa mig, Jan, och det är därför du har kommit hit. Då ställdes min reduktionskonst på ett prov, som jag likväl bestod. I det jag sade: Kära Leonie, det är tyvärr jag, som måste be om hjälp. Mikael har lagat så, att jag förlorat platsen hos madame de Montsousonge. Om du inte kan låna mig tvåhundratrettio mark på några dar, står jag utan tak över huvudet. Jag är alldeles utblottad. Hon lämnade rummet, och sedan jag stått en stund och stirrat mot fönstret, gjorde jag hastigt helt om och smög mig ut i förstugan, ty modet svek mig. Men mina ögon voro bländade av fönsterljuset och jag fann icke genast dörren. Så hörde jag henne ropa mitt namn, och jag stannade. Hon kom ut till mig och räckte mig en tusenmarkssedel. Jag sade: Nej, inte mer än tvåhundra trettio. Det är vad jag behöver. Och i min dumma förvirring tog jag fram min plånbok och min börs och räknade upp i sedlar och guld sjuhundratrettio mark, som jag gav henne tillbaka på hennes allmosa. Vilket naturligtvis var att falla ur rollen av utblottad tiggare. Hur hon uppfattade saken, vet jag inte. Jag såg inte vidare på henne utan gick min väg. 4) Herr Hansen. Vållade mig föga bekymmer. Jag beslöt att befria mig från honom på samma sätt, som jag befriat mig från Maurette. Mutatis mutandis. Jag sökte honom på hans kontor i ett rött gammalt gavelhus, tämligen snyggt förresten, fastän doftande av lump. Hans bil - en löjlig tillställning med alltför litet karosseri och så stort och högt underrede, att det hela liknade en harkrank med utspretande ben - höll framför porten. Herr Hansen var således hemma, men jag måste vänta dryga två timmar bland skrivarna i förrummet. Och skulle kanske ha fått vänta ännu längre, om icke dörren till herr Hansens rum plötsligt ryckts upp och Rygell kommit utfarande. Han skrattade gällt och förbittrat och rusade tvärs genom rummet utan att se mig. Jag frågade en av skrivarna: Vad var det med honom? Han skakade på huvudet, drog lite på mun och viskade: Han har kanske danssjukan Gott, tänkte jag, då skall till omväxling herr Hansen själv få dansa. Och jag steg utan vidare ceremonier in på kontoret, stängde dörren bakom mig och lade på haken. Herr Hansen, som satt och skrev vid sin pulpet, sneglade på mig och brummade: Vad är ni för en? Vad vill ni? Jag sköt fram en stol och satte mig. Vidare tog jag upp min revolver och lade den inom räckhåll. Slutligen sade jag: Herr Hansen, ni har säkert icke glömt vårt ärade samtal av den trettonde dennes och den överenskommelse, som då avträffades Överenskommelse? mumlade han, stirrande på revolvern. Jag fortsatte: Ja, ni minns, att er trolovade miss Feurfield hade ett förhållande med en viss amerikan Ursäkta! skrek han och hans hudfärg förvandlades från blå till violett. Ett förhållande! Jag måste undanbe mig! Att ni inte skäms! Jag sade: Det är inte min avsikt att såra edra känslor. Förhållande var för mycket sagt. Men en sjuklig böjelse. I varje fall uttryckte ni en önskan, att jag måtte förmå amerikanen att lämna Hamburg. Jag har gjort er till viljes och väntar nu, att ni lojalt skall uppfylla ert löfte Han pekade på revolvern och sade: Tag bort den där. Och då jag icke gjorde det, såg han mot dörren, som var reglad. Så försjönk han i stilla betraktelser och det var endast den flåsande andedräkten och lätta skälvningar i ögonlocken, som visade, att det fanns liv i herr Hansen. Jag störde honom icke och slutligen kvicknade han till: Herr Arnberg, började han och gjorde en rörelse med handen, som om han bjudit mig att taga plats. Ni torde erinra er, att jag var mycket nervös den där natten. Miss Feurfield har ett temperament, som kan göra den lugnaste människa nervös. Jag såg allting i svart och torde ha överdrivit icke så litet. Jag har ett dunkelt minne av att vi talade om Arnbergs Explosiv. I Remscheid. Var det inte så? Och att jag i detta sammanhang antydde vissa möjligheter. Men, herr Arnberg, något bestärnt löfte kan jag omöjligt ha givit er. Ty hela affären var då ännu ytterst obestämd. Sedan dess har den gud ske pris tagit fastare former. Jag nämnde för er, att vi hotades av en process. Den faran är lyckligtvis överstånden. Mellan Arnfelt & Grundberg å ena sidan och Arnbergs Explosiv i Remscheid å den andra har träffats ett ofantligt betryggande avtal. Vi se för närvarande framtiden i de ljusaste färger. Vi tro oss gå en högkonjunktur till mötes och våra risker äro jämförelsevis små, då vi ha en kapitalstark och ansedd firma som Arnfelt & Grundberg bakom oss. Det är alltsammans ofantligt glädjande. Och jag smickrar icke miss Feurfield, om jag säger, att hon tagit en lycklig och betydelsefull del i våra underhandlingar. Greve Arnfelt är en estetiskt högt bildad person, som har de allra största förutsättningar att förstå och uppskatta miss Feurfields säregna personlighet. Maurette å sin sida inser till fullo fördelen av att greve Arnfelt är vår vän. Om ni således vill undvika en bryt ning med miss Feurfield, gör ni klokast i att betrakta honom som en mycket aktningsvärd person. Vilket han naturligtvis också är. Jag sade: Vet ni inte av, att Maurette kört mig ur tjänsten? Han lade handen på bröstet och hävde sig fram i en bugning. Jo, jag vet. Och jag beklagar. Men det var nödvändigt. Greven uttryckte en önskan, som vi under nuvarande förhållanden svårligen kunde motsätta oss. Greven hör nu en gång inte till edra vänner, herr Arnberg. Och det var just dit jag ville komma. Jag vill minnas, att jag den där natten i mitt upprörda tillstånd nämnde någonting om ett tantiem? Det var icke en utfästelse, det var en förhoppning. Tyvärr har den grusats. Ni förstår, greve Arnfelt kan omöjligt tillerkänna er en dylik rätt eller fördel. Han är moraliskt förhindrad att göra det. Ty det vore detsamma som att erkänna, att hans vördade farfar begått en oförrätt mot er högaktade far. Ni måste således resignera Nu ansåg jag min stund vara kommen; jag sprang upp, ryckte till mig revolvern och dunkade kolven hårt i pulpeten. Så begynte jag, alltjämt med revolvern i hand, marschera av och an i rummet, svängande med armarna och allt mera höjande rösten. Jaså! sade jag, det är således meningen att lura mig nu igen. Först berövar man mig en plats, där jag trivdes och där jag kunde göra mig en liten inkomst. Och så nu detta! Förstår ni inte, herr Hansen, att det kan bli för mycket för mig? Tror ni inte, att en man som jag kan bli förtvivlad? Tror ni inte, att jag kan hämnas? Betrakta den här revolvern, herr Hansen! Den är laddad med Arnbergs Explosiv! Skulle man icke kunna kalla det en ödets vink? Och jag vandrade av och an och här liksom hos Leonie lät jag min tunga sköta sig själv, allt under det att mina tankar vilade. Herr Hansen ställde sig med utbredda armar framför dörren, som om han velat mota min röst och hindra mina ord från att tränga ut till de lyssnande skrivarna. Slutligen kastade jag mig i herr Hansens stol - jag var verkligen trött - och lade mitt huvud och mina armar till vila på pulpeten. Jag hörde herr Hansen oroligt tassa omkring mig som katten kring het gröt; så strök han mig över ryggen, skuldran, armen. Hans hand kom ned till min hand och hans fingrar begynte varligt lossa mina fingrars grepp kring revolvern. Jag lät honom hållas. Han tog den och låste in den i pulpetens sidolåda. Jag mumlade: Vad gör ni? Tar ni från mig mitt vapen? Slutligen satte jag mig upp, gned mina tinningar och suckade. Jag sade: Vad tänker ni göra med mig, herr Hansen? Har ni ingenting att föreslå mig? Han stödde armbågarna mot pulpeten och betraktade mig länge och forskande, kanske en liten smula misstroget. Hans röst var åter lugn, fast och saklig: Jo, herr Arnberg, jag har någonting att föreslå er. Ni måste resignera, det är mitt råd. Jag är rädd, att ni haft alltför höga tankar om er själv. Ni har trott er vara en ovanlig människa, och ni har hoppats på ett ovanligt öde. Ert s. k. Transatlantic-projekt bevisar bäst, hur vansinnigt ni överskattat er själv. Och när den bubblan brast, tog er storhetsmani andra former och ni trodde er vara mannen att begå vilket djärvt brott som helst. Men även därvidlag har ni överskattat er själv. Tro mig; jag är yrkesman. Jag medger, att jag till en början i viss man överskattade er. Men den sista halvtimmens iakttagelser ha varit avgörande. Ni måste resignera, herr Arnberg, och det blir för er ur alla synpunkter sett det lyckligaste. Ni har förlorat en plats, där ni verkligen - som ni sade - kunnat göra er en liten vacker inkomst. Men ni ska därför inte behöva sakna ert dagliga bröd. Vår firma överger inte sina klienter. Den kan någongång begå ett misstag, men i så fall reparerar den alltid sitt misstag. Vi ska omedelbart gå i författning om att skaffa er en lämplig och anständig syssla. Ni skall bli nöjd med oss och jag hoppas, att vi skola bli nöjda med er. Och nu får jag be er att icke längre uppehålla mig. Jag reste mig med otympliga rörelser som en sömndrucken. Jag strök tillbaka håret, knäppte min fläckiga rock, suckade. Så sade jag i det jag gav herr Hansen en blick, bönfallande och förtvivlad: Och tantiemet, herr Hansen? Är det verkligen meningen, att jag inte ska få en pfennig? Han skakade på huvudet. Jag sträckte mina händer emot honom och sade: Tusen mark, herr Hansen, fattiga tusen mark! Tusen mark och jag ger en skriftlig förbindelse att avstå från alla anspråk Han slöt ögonen, skakade på huvudet. Jag gav mig god tid, granskade honom, mätte honom, vägde honom. Slutligen sade jag -och min ton angav att det var sista budet -: Herr Hansen, jag är i knipa. Jag behöver tvåhundratrettio mark. Ni som var min fars vän och min systers, vill ni vägra mig tvåhundratrettio mark? En halv minut - och han öppnade det ena ögat. Mot förbindelse? frågade han. Jag suckade och gjorde en slapp, förtvivlad rörelse med händerna. Låt gå. Jag måste Han satte sig och började skriva. Ett tag såg han upp och våra blickar möttes för en sekund, men jag slog genast ned ögonen. Han räckte mig kvittot och jag skrev under utan att ha läst det. Därpå tog han fram sin plånbok och räknade upp tvåhundratrettio mark i småsedlar. Jag räknade i min tur pengarna och stoppade dem på mig. Herr Hansen yttrade: Och nu, herr Arnberg, undanber jag mig en gång för alla, att det dras några växlar på min tillgivenhet för er far och er syster. Det är i själva verket föga hedrande att så där ockra på ett heligt minne. Man måste med eget arbete, om än aldrig så anspråkslöst Jag lyssnade tyst och tåligt, varefter jag gjorde en djup bugning för herr Hansen och gick. Med mina 4 X 230 mark på fickan begav jag mig till närmaste postkontor, skrev ut en postanvisning på 800 kr. och antecknade i marginalen: Utan omak åstadkommet genom fyra reduktioner. Jan. Jag kände mig lugn och lätt om hjärtat. Den amerikanske dollarmannen hade lämnat min värld och med honom oåterkalleligen hoppet att kunna förverkliga mitt projekt. Min ungdoms heder och rätt hade jag salt till Maurette för 230 mark och för samma summa hade jag slumpat bort mitt hjärtas heder och rätt. Slutligen hade jag sålt Den Stora Oförrätten, arvet efter min far, släktklenoden, till huset Hahn, Huhn & comp. för 230 mark eller en kvartalshyra i Kråkslottet. Fyra faktorer i mitt problem hade utstrukits eller reducerats till det minsta möjliga. Den femte, jag själv, hade fått lätthanterliga proportioner Den sjätte, Mikael Arnfelt, kvarstod - med oförminskad dragningskraft. Jag dröjde vid grindstugans fönster och berättade alltsammans för fader Johannes. (Och han var numera min förtrogne i alla stycken, men råd gav han mig icke, utan jag handlade som mig bäst syntes.) Han räckte mig handen, och jag hörde honom skratta - det skälmaktiga skratt, jag aldrig kunnat glömma. Han sade: Vad har du inte blivit för en tiggarmunk, Jan! Du ödmjukar dig vid dörren för Kristi skull, men hoppas väl ändå, att någonting skall falla i din påse. Nå, vad har du fått? Jag tänkte efter och svarade: Nej, jag har ingenting fått. Jag har gett eller kastat bort mitt sista uns av stolthet, mitt sista grand självaktning. Jag har kastat bort mig själv, så när som på det enda nödvändiga. Viljan, far. Har jag förstått dig rätt? Och jag kände mig fri och lugn och lätt om hjärtat. Ingenting oroade mig. Jag kände, att jag icke behövde söka mitt tillfälle. Tvärtom roade det mig att undvika allt, som stod i förbindelse med Mikael Arnfelt. Det var ett slags galghumoristiskt koketteri. Jag kunde säga som den dödsdömde: Galgen får vara snäll och vänta, tills jag kommer. - Jag gjorde mig icke någon brådska. Herr Hansen erbjöd mig en plats på sitt kontor. Jag antog platsen och skötte den med iver. Det blev min uppgift att igångsätta en mångsidig reklam för Hahn & Huhns giftermålsbyrå. Jag tog Fält till hjälp och vände mig till de troende med en broschyr, i vilken vi citerade 84 bibelställen, begynnande med Genesis 1: 27. Fosterlandsvännens plikt framhölls i en serie skrämselartiklar av Steintheel. Den hygieniska sidan av saken belystes i broschyren: Varför måste du?, i häftesromanen: Släktets undergång samt i ett tjog ströskrifter för den mognare ungdomen. En berömd tendensroman: Sara eller Hagar? utgavs på vårt förlag. Vi försummade icke heller de ockulta sällskapen; till vissa föreningar utdelades ett handskrivet (och av en spiritistisk expert utfört) "Budskap från en mormonpredikant till hans efterlämnade älsklingshustru". Här talade den "genom en olyckshändelse avlidne, fram stående mormonpredikanten J. P. Fält" till sin älskade otröstliga vän Eline - betygande att läran om de ofödda andarnas längtan efter livet var den sanningskärna, som förmådde Gud att tillstädja Smiths och hans apostlars uppträdande. Det var Fält själv, som författade skriften; den var späckad med intima upplysningar om hans samliv med Eline och beredde honom en sådan tillfredsställelse, att han ständigt citerade den och med samma andakt som förr Skriften. Vidare erbjödo vi i en jätteannons under rubriken: "Bygg ditt hem! Gratis! 2000 kolererade och absolut tillförlitliga egnahemsritningar. Gratis! Den rike kan vara hemlös, men hemmet gör fattigman rik! Gratis hos Hahn, Huhn & comp. - råd och bistånd åt envar som hos oss ville söka sin lycka." Vidare hade jag utsläppt en brevkortstriptyk: Fars grav, Mors grav, Enslingens grav; och skulle just låta det följas av en serie sentimentala och skämtsamma kort: Från ungkarlskolan och barnkammaren, då herr Hansen kom in till mig och frågade, om jag sysslat något med befolkningsstatistik. Jag svarade, att jag i broschyren: Jordens skatter - vem skall taga dem i arv? - använt mig av en hel del siffror. Det fann han mycket tillfredsställande och sade: Arnberg, ni får sluta med det här. Jag behöver er på annat håll. Men jag hade så förälskat mig i barnkammarprojektet, att jag alls inte ville sluta. Först sedan han antytt en löneförhöjning av 25 mark i månaden, gav jag med mig och frågade, vartill jag skulle användas. Herr Hansen trampade av och an och föreföll att vara mycket tankspridd. Slutligen sade han: Arnberg, det är en ofantligt stor sak. Den ligger egentligen alldeles utanför vår verksamhetskrets. Vi ha hitintills endast sysslat med småartiklar, som vi med en eller annan kort och klar sentens kunnat inregistrera i det allmänna medvetandet. Men detta -detta, min kära Arnberg, måste så att säga införas på omvägar, bakvägar. Det är egentligen en affär för de stora firmorna. Och om Hahn, Huhn & comp. nu sluter sig till dem, så sker det i ödmjuk men förhoppningsfull insikt om, att även de minsta strån - hm - ha sin betydelse. Det gäller, min kära Arnberg, att papeka och i det allmänna medvetandet inpränta de faror, som hota genom Europas över befolkning. Problemet är - har man sagt mig - både verkligt och aktuellt. I alla händelser bör det ju kunna bli aktuellt, om det på ett lämpligt sätt införes på dagordningen. Bland dagens "måste", om jag så må säga. För ögonblicket kan jag inte ge er närmare instruktioner, ty jag avvaktar själv vissa råd och anvisningar. Men ni bör hålla er beredd, ni bör förkovra edra kunskaper i nämnda hänseende och ni bör framför allt knyta förbindelse med Steintheel och andra personer i hans ställning. Och från och med i dag slutar ni på avdelning IV Jag sade: Som ni befaller. Och vilken avdelning skall jag nu tillhöra Han trippade av och an, gned sina blåfrusna kinder, småfnissade förläget, oroligt, nästan skälmaktigt Kära Arnberg, sade han slutligen, jag ska säga er det i förtroende. Ty det kommer att glädja er. Av rena pietetsskäl kommer det att glädja er ofantligt. Ni kommer att arbeta på avdelning XIX Och han böjde sig ned till mitt öra och viskade mysande och fnysande: Arnbergs Explosiv - ni förstår Men jag blev inte gammal på avdelning XIX. Då jag i medio av oktober lämnade hotel de Montsousonge, flyttade jag till Kugel. Den maklige lille mannen hade så troget följt avd. IV:s råd och anvisningar, att hans familj börjat växa honom över huvudet. Han behövde endast alltför väl mina hundratjugofem mark i månaden. Jag å min sida behövde honom, hans hustru, hans barn, hans hem och hans liv. Det skulle ha varit omöjligt för mig att vänta och avvakta, om jag icke haft hans tillvaro att leva i. Jag var en parasit. Och jag tog så fullständigt färg och form av min värd, att vi liknade ett par tvillingbröder. Jag vaggade hans barn, jag lämnade hans hustru handräckningar i hushållet, jag var honom följaktig på källare och kägelbanor, ja, till och med på politiska möten. Ty den maklige lille var stor politikus - jag minns nu icke av vilken kulör, men jag minns, att han avskydde Rygell, som var socialist eller kanske anarkist. Vi levde ett mycket lyckligt liv; och då den yngste Kugel vid jultiden dog, fäste jag icke blott ett sorgband kring min arm, utan grät också så bittert, som om det varit mitt eget liv jag begråtit. Och fru Kugel tog mig i famn och sade: Jan - du har likväl ett gott hjärta. Redan på själva nyårsdagen fick jag emellertid en första påminnelse. Steintheel kom till mig med sin anteckningsbok och sade, i det han formerade pennan: Jan. Kan du ge mig några personalia; grevinnan Arnfelts. Jag frågade, om hon hade dött. Men det var helt enkelt den sista Montsousonge-skandalen, ännu i sin linda, som satt honom i rörelse. Han måste vara förberedd. Det gick vissa rykten. Hade jag ingenting hört? Jag gav honom, vad han begärde, men undvek att fråga Likväl blev jag inte kvitt min nyfikenhet. Jag vände mig till J. P. Fält, men jag kunde icke göra några direkta frågor och fick inte heller något svar. Då sökte jag upp Rygell, som tillhörde Hahn & Huhns avd. VIII - privatdetektiva uppdrag. Han sade: Det är mrs Feurfields säsongskandal. Den är för resten ännu icke mogen och kan väntas först om några veckor. Troligen skall den göra reklam för karnevalen, som i år påstås ska bli lysande. Madame förbereder bland annat en stor maskerad. Jag antar i hennes vanliga genre - med tragiska masker. Vad skandalen beträffar rör den sig om grevinnan och en präst. Man har förut gjort försök med en musiker, men grevinnan gick inte i fällan. Fält påstår, att det är greven själv, som arrangerar det hela. Han vill bli henne kvitt. Fråga Fält! Jag återvände alltså till Fält. Han hade tagit anställning hos madame; likväl icke min förnämliga syssla som privilegierad hund -han är simpel lakej. Jag frågade honom rent ut, men han visste ingenting. Han tänker endast på Eline och talar endast om Eline. Han har sökt upp henne och återknutit äktenskapet. Han bedyrar, i att allt är som förr. Men när han druckit blir han mera öppen hjärtig och säger: Hon är densamma, Jan. Men jag är icke densamme. Det är jag, som behöver ett bad till ny födelse. Den andra påminnelsen kom från Rygell. Vi träffades en afton på Rossbacherkeller, drucko och sjöngo som förr. Till sist spelade vi kort och det blev sent. När klockan slog två, spratt Rygell till och reste sig. Men han kastade sig åter på stolen och sade skrattande: Nej, varför skulle jag slita en hund för herr Hansen? Sov lugnt, herr Hansen, Rygell vakar. Jag frågade, vad han nu hade för ett uppdrag. Han svarade: Jag vakar över Maurette. Över Maurette och Mikael. Maurette höll Mikael kär, och Mikael Maurette. Det låter som omkväde på en gammal visa. Men Hansen tycker inte om gamla visor. Greven har begärt skilsmässa från sin grevinna, och greven har flyttat till hotel de Montsousonge. Det är för mycket, tycker herr Hansen. Det är alldeles överflödig realism i komedien. Därför skall jag vaka. Men jag känner en ung mans vägar och kan mycket väl skriva frihandsrapporter om Maurette och Mikael. Och vi fortsatte att spela, men efter en halvtimme reste han sig, kastade korten och gick utan avsked. Jag följde och såg, att han styrde kosan till hotel de Montsousonge. Den tredje påminnelsen kom åter från Steintheel. Han bad mig om en tjänst. Jag skall resa till Spanien och Marocko i slutet av februari. Men dessförinnan måste jag skriva några rader om mars-maskeraden i hotel de Montsousonge. Vill du vara vänlig och skriva dem åt mig? Jag svarade, att jag inte tänkte besöka maskeraden. Han lade papper och penna framför mig och sade: Det gör detsamma. Jag vet redan allt, som behövs. Hotel de Montsousonge är inte längre så oberäkneligt, sedan herr Hansen lämnat det ifrån sig Lämnat det ifrån sig! ropade jag. Nå, det har du inte hört? Herr Hansen har överlatit etablissemanget inklusive Maurette till monsieur Lebossu i Paris. Du vet -maison des morts. Man kan således inte längre hoppas på några överraskningar. Det blir benrangel, lakan och pistolskott. Den nya regimen inledes med en historisk maskerad: Mordet på Gustav den tredje. Slå upp din historia, om du har någon, och tag reda på de förnämsta maskerna. Greve Arnfelt blir kungen, Maurette en spåkvinna. Övriga masker kan du identifiera efter godtycke, det betyder ingenting. Gör mig den tjänsten Jag lovade. Jag tänkte: Är det Maurettes ide, den där maskeraden, eller monsieur Lebossus? Är det Maurettes har jag kanske ingen tid att förlora. Men jag kände mig säker på min sak och lika övermodig som han, som bad galgen vänta. Jag kände mig så säker på min sak och på mig själv, att jag kunde tillåta mig en god gärning. Jag skaffade mig genom Rygell Leonies nya adress, ett pensionat fem minuters väg från hotel de Montsousonge. Dit begav jag mig, skickade in mitt kort, fick till svar, att grevinnan ej tog emot. Då sköt jag undan flickan, öppnade dörren och steg in. Leonie satt vid ett fönsterbord och skrev brev. Nu som förra gången såg jag henne endast som en mörk silhuett mot det disgrå glaset. Jag brydde mig icke ens om någon inledning, jag bad henne resa hem, eller vart som helst, blott hon lämnade Hamburg. Jag sade: Varför stannar du här? Det är ju bara för att plåga dig själv Vad tjänar det till? Men på alla mina frågor, goda skäl och böner svarade hon oföränderligt: Jag kan inte lämna Mikael. Och hon sade: Jag vet, att det kommer att hända honom någonting. Och jag kan inte lämna honom. Jag frågade, vad hon skulle kunna göra för att hjälpa honom Hade han icke själv berövat henne varje möjlighet att komma honom till hjälp? Visste hon något medel att befria honom från Maurette? Hade hon ens någon möjlighet att söka upp honom i hotel de Montsousonge? Men för allt, vad jag sade, förklarade och bad, hade hon endast samma svar: Jag kan inte lämna Mikael. Då måste jag gå längre än jag hade tänkt, ja, så mycket längre att jag riskerade att själv falla i min grop. Jag sade: Leonie, det där är en fix ide. Men jag skall bringa dig till förnuft. Du känner själv, att du inte kan göra någonting för Mikael? Nåväl. Om du lovar att i morgon lämna Hamburg, så lovar jag å min sida att vaka över Mikael. Jag känner Maurette, jag känner hotel de Montsousonge. Vem, tror du, kan gagna honom bäst - du eller jag? Och för att övertyga henne - ty hon misstrodde mig - sade jag Om du tror, Leonie, att jag hållit av dig Hon trodde. Och på så sätt avlägsnade jag Leonie från skådeplatsen. Endast några dagar efteråt började man redan tala om maskeraden. Själve Kugel hade hört någonting. Och Rygell sade: Få se, om inte Hansen spelar herr greven ett spratt. Han älskar Arnbergs Explosiv och följaktligen också greven. Men ännu högre älskar han Maurette. Steintheel uppsköt sin resa. Men jag var säker på min sak. Jag beslöt att icke ens infinna mig på maskeraden. Jag höll tio mot ett, att den skulle avlöpa i äkta Lebossu-stil, kuslig och oförarglig. Kvällen före maskeraden satte jag mig ned och skrev ett brev till Leonie. Jag antedaterade det två dagar, låtsades att maskeraden var över och beskrev den. Jag gjorde det på trots och för att fördriva tiden. Jag visste icke ens, om jag skulle avsända brevet Som jag nu höll på att skriva, knackade det på dörren. Det var J. P. Fält. Men jag kände icke genast igen honom. Han var klädd i ett svart livre med knäbyxor och sidenstrumpor. Stackars Fält! han hade ben som strumpstickor och gjorde en löjlig figur. Jag frågade, vem som styrt ut honom på det sättet. Han muttrade trumpet: Åh, det är monsieur Lebossus befallning. Jag måste gå klädd så här. Han räckte mig en biljett. Jag kände genast igen Mikaels stil och ville icke öppna kuvertet. Men Fält, tyst och butter, väntade på svar. Slutligen och då Fält vägrade att avlägsna sig utan svar, bröt jag och läste: Kära Jan. Jag har nyss fått ett brev från Leonie. Hon är orolig för min skull och skriver, att jag bör vända mig till dig, om jag skulle behöva någon hjälp. Du lär ha lovat att ställa dig till mitt förfogande. Om hon icke missförstått dig, ber jag dig göra mig ett besök senast i morgon Jag rev sönder biljetten, kastade bitarna i ugnen. Jag svarade, att jag skulle komma. Och brevet till Leonie - rev jag sönder. 5 Le Maschere da capo Måndagen den 31 mars var bestämd för maskeraden i hotel de Montsousonge, numera Lebossus etablissemang. Jag steg upp klockan halv elva, klädde mig, fick frukost på en bricka, skrev två brev, det ena till Hedda, det andra till prosten. Sedan visste jag inte, vad jag skulle göra. Jag drack en whisky, lade mig på soffan och somnade. Men efter en halvtimma kom fru Kugel in till mig med äldste Kugel. Hon visade mig hans högra fot; under hälen fanns en svullnad, stor som en tumända. Antagligen hade pojken fått en sticka i foten, den hade bulnat, en varsamling hade uppstått. Pojken skrek förskräckligt, bara jag snuddade vid kulan. Jag avgjorde saken; den måste ofördröjligen öppnas. Lille Kugel kilade gallskrikande ut ur mitt rum, och hans mor bad mig för all del betänka, vad jag gjorde. Jag sade: Det är obehagligt, men det kan inte hjälpas. Bölden måste skäras. Det ska vara gjort på ett ögonblick. Tvätta gossen om foten och stoppa någonting i mun på honom. Jag sprang ned till apoteket, köpte gasbinda, bomull, desinfektionsmedel samt pumpade apotekaren angående bästa sättet att göra ett sådant snitt. Han rådde mig att använda min rakkniv. Jag återvände tämligen säker på min sak; jag sade till fru Kugel: Låt oss överraska honom; han ska ingenting märka, om ni bara själv är lugn. Lägg honom framstupa på salsbordet och lek med honom. Det ska vara gjort på ett ögonblick. Hon gjorde, som jag befallt. Jag gick ut i köket och steriliserade kniven över gaslågan. Därefter gick jag smågnolande rakt fram till salsbordet, grep pojken med ett stadigt tag kring smalbenet, lyfte foten mot dagsljuset, och innan barnet hann hämta andan, hade jag skurit bölden, tvättat såret och förbundit. Naturligtvis skrek han, men det hela var gjort på tre minuter. Jag var verk ligen ganska belåten med mig själv, och fru Kugel visste inte, hur hon skulle kunna tacka mig. Emellertid hade klockan inte blivit mer än två. Jag kom på den iden att äta min middag på Rossbacherkeller. Men det var ett misstag; jag vände i dörren. Strövade ända ned till Två Harar; men även det visade sig ha varit ett misstag. Jag kom hem kl. 6; jag var alldeles utsvulten, och fru Kugel måste bulla upp åt mig. Jag hämtade en butelj starkt vin, men drack endast ett par glas. Kugel räckte mig ett paket, som kommit med expressbud vid fyratiden. Jag öppnade det och fann min revolver, som jag för några månader sedan glömt på herr Hansens kontor. Kugel gjorde stora ögon och började av någon oförklarlig anledning tala om maskeraden. Jag gick in till mig. Jag tänkte: Är det en slump eller en avsiktlig slump? Jag kände nu rätt väl till herr Hansens metoder. Och jag beslöt att under inga omständigheter använda mig av revolvern. Ty jag kunde icke fördraga den sortens påtryckningar. Jag tänkte: Jag kan ta med mig min rakkniv eller vad som helst. Kommer tid, kommer råd. Klockan var halv åtta. Kugel knackade hårt på min dörr. Jag hade så när glömt, sade han, Fält har varit här och sökt dig. Greve Arnfelt vill tala med dig. Och han glodde stort på mig; varför jag ryckte på axlarna och svarade: Greven får vänta. Åja visst, sade Kugel. Han började göra sig lustig över stackars Fält, som sprang omkring på gatorna i lakejlivre. Jag sade: Vad vill du väl, kära Kugel? Världen är sådan, att man understundom måste bära sina insignier. Han skrattade. Sade: Du har rätt. Fält har alltid varit en lakejsjäl. Jag minns den där gången på Två Harar! Där satt du med hans fästmö i knä -vi hade något till roligt åt stackars Fält! Men jag för min del nästan skämdes. Det var alltför fegt. Jag medgav, att han hade rätt och att hans känslor hedrade honom. Och jag lotsade honom ut ur rummet. Klockan var endast halv åtta. Jag tog en duktig whisky, synade som hastigast min kostym, lade mig på soffan och somnade. Vaknade. - Klockan var fem minuter över elva. Sprang upp, bytte om från topp till tå, striglade min kniv, rakade mig, tvättade mig, klädde mig. Jag tog en bil på gatan och körde till hotel de Montsousonge. Det slog mig genast, att hotellet fått en starkare prägel av offentlig lokal. Gårdsplanen var grällt belyst. På trappan stodo några lakejer i svart och silver. Över porten grinade en dödskalle, blå lågor i ögonhålorna. Gästerna började anlända. Då jag tog upp börsen för att betala chauffören, kände jag, att revolvern låg i sin ficka. I brådskan och av gammal vana hade jag stoppat den på mig; men det betydde ingenting. Jag hade också kniven med mig, och dessutom hade jag ju inte bestämt mig för någonting särskilt. Jag överlämnade tryggt detaljerna åt slumpen. Vid grindstugan, tätt intill dess fönster stod Steintheel, bok och penna i högsta hugg, antecknande mera remarkabla gäster. Det förargade mig, ty jag hade velat tala några ord med fader Johannes. Jag skakade hand med Steintheel och frågade på skämt: Nå, har du listat ut, vem som ska göra't? Han ryckte på axlarna: Vet du vad? sade han. Jag maste skämmas å min snabels vägnar. Jag har låtit lura mig. Titta bara på dödskallen! Det blir en regelrätt bal macabre å la Lebossu. Varför for jag inte till Marocko! Jag tröstade honom, sägande: Marocko består, men Montsousonge förgår. Då jag skulle stiga in, fann jag, hur kolossalt ställets karaktär förvandlats. Lakejen avfordrade mig inträdeskort! Inträdeskort till hotel de Montsousonge. Härnäst kommer Satan att sälja biljetter! Jag bad honom dra åt helvete. I hallen upptäckte jag Rygell; han stod och talade med en herre, som mest av allt liknade en hovmästare på en bättre restaurang. Visserligen måste jag medgiva, att det huvudsakligast var dräkten, som gav honom det tycket; men han var nästan endast dräkt. Jag lagade, att jag kom i tal med Rygell, och fick av honom veta, att Mikaels rum voro belägna i andra vaningen, innanför spelsalen. Vi talade om gäster och masker, och slutligen frågade jag: Nå, Rygell, har du upptäckt någonting? Han såg på mig med sina heta, trotsiga skolpojksögon. Vet du själv någonting? Jag skrattade. Jag sade: Nu vet jag åtminstone, var jag har hans högvälborenhet. -Rygell eftersinnade. Ja, sade han, man kan ju alltid dra sina slutsatser. Eller gissa. Jag hatar herr Hansens order att bevaka Maurette, som han påstår vara svårt ansatt av sin lugubra melankoli. Men jag har också Maurettes order att bevaka herr Hansen, som hon påstår vara svårt ansatt av svartsjuka. Därav sluter jag, att varken Maurette eller Hansen är rätter person. Men skulle jag gissa Han gjorde en rörelse med huvudet. -nåja, då gissar jag på honom där. Han själv. Vem då? frågade jag, spärrade upp ögonen. Den där. Han själv. Monsieur Lebossu. Jag betraktade mannen; men det var inte mycket att betrakta. Nästan endast kläder och under en kolsvart peruk ett gult, snipigt, visset ansikte, prytt med några klara sminkfläckar. Jag sade: Ja, du har dina funderingar, min kära Rygell. Jag gick uppför spiraltrappan och genom spelsalen, som låg i mörker. Jag brydde mig inte om att tända ljus och vet således icke, om det fanns någon i rummet. Bredvid spelsalen låg en mindre sal, som vid högtidliga tillfällen användes av husets intimaste vänner. En tapetdörr förenade de bada rummen; jag fann den mot förmodan reglad. Jag måste således treva mig fram genom korridoren, som även den låg i mörker. Just som jag fick låsvredet i hand, hörde jag Mikaels röst, skarp och torr: Vem där? Jag öppnade och steg in. Lilla spelsalen var en pendang till Maurettes ovala rum fastän något större, ty den var försedd med en alkov - och just i den alkoven befann sig dörren till stora spelsalen. Väggarna voro klädda med infällda speglar och med gammalt genuesiskt siden. I alkoven hade det förut funnits ett spelbord, nu såg jag i dunklet skymten av en stor säng. Även de andra spelborden hade tagits bort. I dess ställe stod i ovalens bortre rundning, från dörren räknat, ett skrivbord. Vidare stod mitt på langväggen ett toalettbord, dignande under servisen, och över bordet hängde, de många väggspeglarna till trots, släktklenoden, spegeln med de sju dygderna och det Arnfeltska vapnet i silverramen. Mikael stod mitt på golvet; han var klädd i en ljusblå sidenrock, som räckte ända ned till tofflorna. På huvudet hade han en likaledes blå kalott och över ögonen en skärm, som kom mig att tänka på hans blinda farmor. Vid skrivbordet satt en ung herre, skrev. Mikael sade: Ett ögonblick, Jan. Och han dikterade några avslutande fraser, som läto mig förstå, att det var fråga om ett affärsbrev. Den unge mannen reste sig, sedan han slutat skriva, och när jag nu såg honom stå där med armarna hårt tryckta intill sidorna, huvudet ödmjukt och gudsnådligt på sned, kände jag plötsligt igen honom. Det var prästen, densamme som Leonie och jag mött i mrs Feurfields förrum, fast nu klädd som lekman. Det föreföll mig sannolikt, att det varsamma präst som Mikael använt sig av för att kompromettera Leonie. Och när nu den unge mannen bugat sig för greven och med en kort bugning för mig lämnat rummet, sade Mikael: Den där, du! Det är en ful fisk. Sacrebleu, han gör mig ledsen! Men han har en charmant handstil. Plötsligt kom han emot mig med lyftade armar, som om han velat ta mig i famn. Men han nöjde sig med att trycka min hand. Kära Jan, det är länge sedan! Men inte sant, vi hoppar över komplimangerna? Vad är klockan? Klockan hade nyss slagit tolv. Nå, återtog han, vi ha ett par timmar på oss. Slå dig ned. Jag är redan en smula trött. Han satte sig vid toalettbordet och började tankspridd ordna askar och fat. Han drog av sig kalotten. Hans hår hade glesnat, han var nästan skallig; nacken var smal och hudfärgen stötte något i gult; öronen voro kritvita, möjligen pudrade, ty jag såg puderfläckar på skuldrorna. Hållningen var slapp, axlarna hängde, den högra något lägre än den vänstra. Jag lade märke till en svag men konstant skälvning i händerna. Hela kroppen tycktes vackla en smula i stolen, som om den sökt stöd och vila. Jag hade just hunnit konstatera allt det där, då jag plötsligt blev varse, att han betraktade mig i spegeln. Jag ryckte till och kunde inte hjälpa, att jag rodnade. Han höjde på ögonbrynen. Så strök han av sig skärmen och sade småleende: Du ser på mig, kära Jan? Nåja, jag har åldrats. Och väl är det, höll jag på att säga. Men nu är det alltså fråga om den här puerila maskeraden. Det är Maurettes ide, som du kan förstå. Och eftersom jag behöver Maurette, gör jag Maurette till viljes. Du känner henne, inte sant? Nåja, men du vet näppeligen vad hon är för ett - som herr Hansen skulle säga - för ett fynd. Hon är ett arcanum, värdigt doktor Faust eller hans vän Satan. Som älskarinna kan jag tänka mig hennes like, men icke som fiende. Hon är alldeles utsökt lömsk, bedräglig och hänsynslös. Den man, som håller henne i sina armar, måste känna sig som en hjälte. Och Jan- det är en värdefull sensation. Ett ungdomselixir. Hon är ett spel - ett spel på liv och död. Nåja - inbillar man sig. Och det är ju nog. Alltså, för att hålla oss till ämnet: Maurette är road av gamla historier i låt oss säga Bulwers anda. För att tillfredsställa en så oskyldig passion har jag bläddrat igenom några gamla papper de här - vår familjekrönika, som bjuder på ett och annat i den vägen. Framför allt en gloriös episod - min salig farfarsfarfars deltagande i den allerhögsta tragedi, som kallas Opera-maskeraden. För att imponera på min lilla väninna gav jag min anförvant en långt betydligare roll än den rätt obskyra, han verkligen spelade. Jag satte honom i själva Anckarströms ställe och stal åt vår ätt en viss gloria - i Maurettes ögon. Nåväl, hon fann historien charmant - framför allt som uppslag till ett karnevals-nöje. Det är just något i hennes smak att arrangera fingerat mord av så högtragisk karaktär. Där ser du således, varför hatel de Montsousonges härskarinna arrangerar levande bilder med ämne ur vår hederliga vän Odhner. Så tillkommer detta: hon vill tilldela mig högst salig hans majestäts roll. Alltför smickrande. Men jag skulle dock ha avböjt, om inte den lilla skälmen uttryckt sig så här: Mikael - vågar du spela kungen? Se där hade jag den lilla intrigantens kattklor; och den gamla leken var genast i gång. Det är ett besynnerligt ord, det där "vågar". Som pojke betraktar man det snart sagt som den manliga moralens och det manliga värdets prövosten. Och Gud vet, om man blir förnuftigare med åren. I alla händelser har ordet alltjämt sin makt över ett arnfeltskt hjärta. Quia leo -är var devis. Det är möjligt, att jag aldrig lyckats översätta ett så heroiskt och heraldiskt latin. Men jag har bemödat mig. Och nu har vi således kommit till den punkten, då kvinnan frågar: Vågar du? Varpå mannen naturligtvis svarar: Om jag vagar! Och den punkten kan tyckas en slutpunkt i ett fall som detta, där vågstycket är en maskerad anno 19I3 i den goda staden Hamburg. Men Jan! Någonting har tillstött. Någonting högst fatalt. Någonting som säkert kommer mig att rodna - alldeles som du rodnade nyss Jan. Jag har blivit skrämd. Jag är rädd. Ja, jag är verkligen rädd. Det är naturligtvis en äkta Montsousonge-skräck, en dallring i överretade nerver. En hjärtats svaghet. Men- jag kan inte hjälpa det - min hjärna har också sin del i blamagen. Det finns förnuftiga skäl till oro. Först och främst: min bortgång skulle vara till fördel för husets och Maurettes förre protektor, herr Hansen. Titulus Hansen har förbindelse med min firma, men herr Hansen är en lika sangvinisk som opålitlig person. Han har levat i den lyckliga tron, att katten skulle krafsa kastanjer åt apan. Men katten - om jag nu ska degradera vårt stolta familjevapen - är apan för slug. Och det börjar herr Hansen inse. Dessutom påstår Maurette, att han är svartsjuk intill döden. Nå, det tror jag mindre på. Vad är nu det för nonsens? Herr Hansens impulser äro säkert solidare än så. Men Maurettes? Är hon blott och bart en liten komediantska, som prålar med lånta fjädrar? Minns du, Jan, en ung polack, som någon tid var hennes älskare eller åtminstone beundrare? Den där unge mannen anförtrodde mig, att han skulle dö för Maurettes vackra hand. Det gjorde han visserligen icke. Men han dog i Maurettes hus. Olyckshändelse. Javisst. Men det är just en olyckshändelse jag befarar. Ty jag är verkligen rädd, Jan. Ja, riktigt rädd. Och nu skall jag säga dig, vad som satt pricken över i. En osynlig hand ur det förflutna har Jag avbröt honom, sägande: Du behöver inte göra något försök att skämta, kära Mikael. Jag finner dig varken feg eller löjlig. Han gjorde en grimas, som jag kände igen, vek in läpparna så att tänderna syntes. Tack, sade han. Men du måste ändå tillåta mig att skämta en smula. Ty just det här är löjligt. Det kommer sig av att läsa gamla familjekrönikor. Det är en slump, ett sammanträffande, men det har skrämt mig så, att jag är torr i mun För någon vecka sedan överlät herr Hansen - utan min vetskap - hatel de Montsousonge på en viss monsieur Lebossu från Paris. Nåväl. Fjorton dagar efter operamaskeraden mördades min farfars farfar, general Arnfelt. Anstiftaren av mordet lär ha varit en hans son utom äktenskapet, en viss Fält. Men den som utförde gärningen var generalens kammartjänare, en fransman, Lebossu. Jag slog i ett glas vatten åt honom, men han sköt det ifrån sig. Ånej, det behövs inte. Emellertid, det där sammanträffandet gjorde ett visst intryck på mig. Men jag håller mig likväl helst till fakta; en olyckshändelse, som kostade min ringa person livet, skulle vara kärkommen för vissa mycket lite nogräknade personer; vidare: minst en rätt egendomlig olyckshändelse har förut inträffat i hotel de Montsousonge. Slutligen: det här karnevalsupptåget bjuder på ett utmärkt tillfälle. Ett skott skall avlossas - det hör till pjäsen - och hur lätt kan man icke av misstag -? Nej, ingenting är enklare. Under sådana förhållanden har jag vidtagit åtminstone ett försiktighetsmått. Jag har förbehållit mig, att själv få utse Anckarströms framställare. Jag har inte så många, jag kan lita på. Jag har valt dig, broder Jan. Tycker du jag är mycket löjlig? Jag svarade: Nej. Allra helst, som jag verkligen tror, att du är utsatt för ett försåt. Ja, kära Mikael, jag är till och med övertygad om, att du kommer att dö i natt. Jag mötte hans blick i spegeln; men varken han eller jag förändrade en min. Och efter några ögonblick återtog jag: Men vill du inte först säga mig, varför du litar sa blint på mig? För så vitt jag vet, har jag icke någon orsak, mänskligt sett, att vara din vän. Han svarade - och fast ansiktsuttrycket var fullkomligt behärskat och lugnt, kunde jag höra tändernas klapprande mellan orden Jag litar på dig, Jan, därför att Leonie litar på dig. Som jag skrev till dig, är det just på Leonies uppmaning jag vänt mig till dig. Jag böjde mig fram, stödjande armarna mot stolens ryggstöd -och på så sätt kunde jag bättre iakttaga hans ansikte i spegeln. Jag sade: Och har du någon orsak att lita på Leonie? Han slog ned ögonen och smålog, händerna rörde sig av och an bland bordets ting. Leonie, upprepade han, och krökte läpparna kring namnet. Ja, Jan, där har du åter en irrationell faktor insmusslad i mitt mycket sunda förnuft. Om det finns en människa på jorden, som jag obetingat litar på, så är det Leonie. Men jag kan inte säga varför. Om jag vore mycket inbilsk, skulle jag kanske säga, att jag trots allt älskar henne och därför litar på henne. Men jag hyser inga illusioner i den vägen. Älska är mig någonting rätt främmande, själva ordet för stort för min mun. Jag älskar inte ens mig själv. Har jag någonsin älskat någon, så var det säkert min farmor. Minns du den blinda gamla damen, som jag lät dig beskåda? Mot entre, vill jag minnas. Han skrattade. Nej, det är verkligen inte min starka sida. Om jag säger, att jag håller av Leonie, så har jag sagt mycket. Jo, jag håller av henne, men hennes svartsjuka blev till sist alltför tryckande. Jag var infamt påpassad. Ack ja, det var ju också ett utslag av hennes goda hjärta. Och hur du än anstränger dig, min kära Jan, skall du aldrig förmå rubba min tilltro Jag rätade upp mig, nickade åt honom i spegeln och sade: Gott. Nu vet jag alltså, varför du hedrar mig med ditt förtroende. Vill du nu ge mig nödiga instruktioner? Han gjorde så och tillade: Om du väntar några minuter, skall jag säga åt betjänten att lägga fram kostymen. Du kan under tiden gå in i nästa rum och välja bland mina vapen Jag sade: Behövs inte; jag har min revolver med mig. Han bad att få se på den, och då han såg mitt namn inristat på kolven, skämtade han, sägande: Det där är alldeles för oförsiktigt, herr lönnmördare. Dessutom passar revolvern näppeligen till dräkten. Jag svarade, att en sådan detalj ingenting betydde; och han gjorde inga flera invändningar. Han såg på klockan och sade: Vi har god tid på oss. Hon är ett, men hans majestät tänker inte visa sig förrän efter klockan två. Jag vill göra processen kort. Dessutom tänker jag offra hela natten åt vidskepelsens demon -ifall en sådan finnes. Och tuslaget på natten lär vara ominöst för oss Arnfeltar. Alltjämt enligt den här trovärdiga krönikan Han bläddrade bland papperna, och vi voro en stund tysta. Han såg bort mot alkoven. Jag förstår i alla fall inte, varför han dröjer. Betjänten. Jag ska ju rakas och sminkas och pudras och allt det där. Det tar väl sin timme. Den här spegeln - minns du den? Den hängde just i farmors rum. Hon påstod, att löjtnant Arnberg skulle äga en pendang, men jag vet inte, hur det förhöll sig med den saken. Det är förresten mycket möjligt, ty det har verkligen funnits en make till broken. Visserligen endast en efterapning, men så skickligt gjord, att den omöjligt kunde skiljas från originalet. Det är en rätt egendomlig historia Den trovärdige krönikören berättar nämligen, att den ursprungliga spegeln, som kom i släktens ägo på sextonhundratalet, skall ha haft en så besynnerlig och värdefull egenskap, att släktens dåvarande huvudman gjorde den till fideikommiss och dessutom förordnade, att släktens huvudman skulle föra den med sig, vart han än ställde kosan. Som du ser, är jag en lydig ättling. Den värdefulla egenskapen var emellertid den, att man vid troget och ihärdigt tittande i spegeln skulle upptäcka sin dödsfiende. En dylik egenskap lär förresten tillskrivas flera speglar. Men för oss kom legenden att spela en viss roll. Jag nämnde för dig, att gustavianen general Arnfelt hade en oäkta son. Generalen, som kanske läst Jean Jacques, lät uppfostra den oäkta telningen jämsides med den äkta, utan någon åtskillnad dem emellan. Han ville nämligen genom ett experiment i tidens smak utröna, huruvida den äkta börden hade någon betydelse. Ja, för själslivet, antar jag. Vad han kom till för resultat, förmäler icke krönikören, men väl berättar han, att den unge oäktingen, då han vid sjutton års ålder - tror jag det var - fick veta sanningen, undergick en hemsk förvandling. Nåja, det undrar jag inte på. Krönikören säger: när nu pilten fick veta, att han icke var av denna världen Ett lustigt uttryck, inte sant? Pilten beslöt att hämnas och lär ha ruvat på hämnden från sitt sjuttonde till sitt trettiofjärde år. Det var att taga saken grundligt. Och vad som lär ha hållit honom tillbaka, skall just ha varit en hälsosam respekt för spegeln, där den onaturlige fadern skulle kunna upptäcka sin dödsfiende. Slutligen kom han på den lyckliga iden att skaffa en efterapning för att sålunda insöva sitt offer i lugn. Nå, därmed må vara hur som helst. Men vet du, vad jag har kommit att tänka på? Jo, jag tror, att min ärade anherre, han som hängde oss spegeln om halsen, snarare var en filosof än en obscurant. Jag har haft många ensamma timmar med min spegel. Och så småningom har jag kommit till den övertygelsen, att min anherre hade rätt. Man får till slut se sin dödsfiende. Så länge man är barn, broder Jan, ser man honom icke och kanske inte heller under de första ungdomsåren. Men sedan börjar det. För var gång grinar han oss alltmera oförtäckt i ansiktet. Jag kan sitta i timmar och betrakta honom. De sju stränga damerna betrakta mig och jag betraktar honom. Och det tycks mig som om vi båda vore allena, ej blott i rummet utan i hela världen. Då händer det mig någon gång, att jag blir rädd. Quia leo. Det skäms jag icke för. Ty att betrakta honom är sannerligen ett mandomsprov så gott som något. Och mig tyckes nästan, att andra mandomsprov kunde besparas mig. Men - Mikael Arnfelt. Quia leo! Försök att översätta. Kan du inte ens översätta dina fäders valsprak, brukade gubben Sundblad säga. Minns du honom? nedre sjätte. Han reste sig, och i det han lade händerna på mina axlar, sade han: Du, Jan! Om du träffar Leonie - och det är ju inte omöjligt -så skall du säga henne, att jag såg mig i spegeln in i det sista. Ty en sådan påfågel var jag. Och dessutom kan du, som var Sundblads gullgosse, säkert säga något vackert på latin. Till exempel: Quia leo, ultimus sic mortuus est comes Arnfelt. Han stampade i golvet och ropade: Nå! Äntligen! Hur länge ska jag behöva vänta? Har ni åtminstone min kostym i ordning? Jag vände mig om. I alkovens öppning stod Fält, en sidendräkt över armen. Och herr Arnbergs kostym? fortsatte Mikael. Var har ni den? Vet ni egentligen vad klockan är? Ni tror visst, att ni kan få sköta er hur som helst, därför att ni har en vacker hustru! Fält svarade: Jag har lagt fram herr Arnbergs kostym i hans gamla rum. Mikael tryckte min hand. Gott, sade han i det han förde mig mot dörren, vi träffas om en timme. Spela lönnmördare med bravur, men glöm inte att taga ut kulorna. Ty det står skrivet: Bättre en levande hund än ett dött lejon. Korridoren och trappan fylldes nu av sorlet från vita salen, där maskeraden var i full gång. Jag skyndade till mitt rum, men plötsligt slog mig en tanke: revolvern! Då jag lämnade den hos herr Hansen, var den oladdad. Jag drog upp den, sköt undan skyddsstycket, vred hjulet ett varv. Min oro visade sig obefogad. Herr Hansen hade skickat tillbaka revolvern laddad med sex skott. Jag tog stöd mot väggen och vilade några minuter. Jag var andfådd och hjärtat dunkade hårt. Just som jag skulle fortsätta min väg, öppnades dörren till Maurettes rum, och ett ljussken föll mig rakt i ögonen. Jag slöt ögonen en sekund; när jag åter såg upp, stod fader Johannes bredvid mig. Han var som alltid svept i sin sida, svarta kappa, men huvudet var obetäckt. Han tog mig i hand och förde mig in i Maurettes rum. Vi stannade vid dörren. På sängen satt Maurette; hon hade ännu icke anlagt kostym. Vid det lilla bordet satt herr Hansen, likaledes utan mask. Och mellan dem, vid sänggaveln, med ryggen stödd mot väggen, stod monsieur Lebossu, snodde sin haktofs mellan fingrarna och stirrade i golvet. Jag hälsade icke; och ingen tycktes lägga märke till mig. Jag vände mig till fader Johannes för att få en förklaring, men även han stirrade envist i golvet. Och sålunda förblevo vi tysta, jag vet icke rätt huru länge. Men slutligen sade herr Hansen: Jag för min del har ingenting att välja emellan. Jag står inför min ruin. Jag vet nu, att han med vett och vilja, planmässigt och utan ett ögonblicks tvekan lockat mig till branten. Det finns endast ett medel att rädda min firma, mig själv, jag kan säga mitt liv. Det bär mig emot, men jag måste. Ty jag anser, att min existens har fullt ut lika stort berättigande som hans. Alltså måste jag. Vad säger ni, monsieur Lebossu. Kråkskrämman vid sänggaveln sjönk plötsligt ihop. Men det var endast en bugning, som upprepades några gånger, allt under det att han kraxade: Jag böjer mig, jag böjer mig, monsieur. Da sträckte Maurette på sin mjuka kropp, gudomligt lättjefull och smidig. Och hon gäspade och sade: Din ruin, lilla Hansen, är en sak, som möjligen intresserar dig själv men ingen annan. Förresten vet du, att det är lögn, det där pratet om din ruin. Du blir sparkad utför trappan en gång till här i livet, det är hela saken. Men när har du inte krupit upp igen? Och högre. Nej, lilla Hansen, du är svartsjuk. Och det förstår jag Och jag skulle kunna viska dig någonting i örat, lilla Hansen, saker, som skulle göra dig till en riktig hjälte. Nej, jag har ingenting att invända, mot själva saken, men jag vill, att vi ska vara ärliga. Har jag inte rätt, Lebossu? Kråkskrämman bugade som förut och kraxade: Jag böjer mig, jag böjer mig, madame. Då frågade jag fader Johannes, vad de talade om. Och han vände sig till kråkskrämman och sade: Hör ni, Lebossu? Min son frågar, vad det är ni tala om. Kråkskrämman höjde sin högra arm och ärmen var så lång, att endast den gula pekfingerstoppen syntes. Han pekade på mig och sade: Vad vi tala om, monsieur? Vi tala inte alls, vi tänka. Men frågar ni, varpå vi tänka, så får jag en smula svårt att förklara mig. Ty att förklara sig själv är mycket svårt, monsieur, och vi äro snart sagt ingenting annat än tankar. Mycket gamla tankar, monsieur. Enfin, man har kommit till världen, och man måste således leva. Det har människan och hennes tanke gemensamt. Men jag för min del, jag böjer mig, jag böjer mig, monsieur. Men nu sade Maurette och visade mig tänderna: Du dumma Jan, som frågar, vad vi tänka. Vi tänka på hämnd och på ingenting annat. Han må sedan säga vad han vill, tjocka herrn Herr Hansen inföll: Du är mycket ologisk, min stackars Maurette. Varför skulle du hämnas på en person, som inte gjort dig något ont? Kan hämnden segla så där i luften och slå ned på första bästa duva, som kommer inom räckhåll? Nej, det där är barnsligt, det är godtyckligt. En affär däremot är aldrig godtycklig. Den måste skötas på just det och det sättet. Just det och det medlet måste användas. Det kallar jag klara papper Jag sade: Vad ni är löjliga alla tre. Ni vill således samma sak men försitta tiden med att tvista om skälet. Nå, så se då på mig. Jag vill också. Men jag har haft nog förstånd att lämna alla skäl och orsaker hemma. Jag vet, att min revolver är laddad, det är nog. Jag vet, att jag vill, det är nog. Jag handlar, därför att det är min plikt. Det är ett åliggande, som någon lagt på mig. Vem? Det angår mig icke. Varför? Det angår mig icke. Har jag inte rätt, Lebossu? Han svarade: Förvisso, monsieur. Ty det är skillnaden mellan människan och hennes tanke. Hon har åligganden, som hon måste utföra. Tanken däremot icke. Nej, tanken är fri, som man säger - he, he, he människan icke. Men jag böjer mig, monsieur. Jag sade: Ja, skratta ni, monsieur. Men skillnaden oss emellan är den, att ni är en Metusalem till kråkskrämma och ni tycks alltjämt ha seklerna för er. Jag däremot har en kvart eller en halvtimme. Och därför farväl, madame et messieurs. Och jag vände mig om för att skynda mig därifrån. Men Maurette hejdade mig. Hör på, Jan, sade hon. Ett allvarets ord. Vad tänker du egentligen göra? Du är alldeles skild från den här saken. Hur så? frågade jag. När skulle jag ha blivit skild från den här saken? Jag skulle tvärtom tro, att jag skilt mig från alla andra saker utom just denna. Herr Hansen ryckte föraktfullt på axlarna, monsieur Lebossu smålog så att ett par gula betar stucko fram under mustaschen, och han snodde sin haktofs. Maurette sade: Stackars lilla Jan! Du minns således icke ett löfte, som du givit en viss ung dam, kallad Leonie. Jag rodnade och kände mig förlägen. Men jag sade: Jag minns mycket väl det där löftet. Men för att nu riktigt visa dig, vilken satans karl jag är, så skall jag säga dig, att när jag avlade löftet, så lovade jag mig själv att bryta det. Nu ser du, hur mycket det löftet binder mig. Och låt mig nu gå. Men hon skrattade. Och hon sträckte armarna emot mig och sade: Stackars min Jan. Du är en barnunge och alltså är du bedårande för mitt gamla hjärta. Jaså, det förhöll sig så med ditt löfte? Ja, du är duktig, du! Men en sak måste du ändå förklara. Vad var det, som drev dig att avlägga det där löftet? Jag vet inte, att någon tvingade dig, eller ens bad dig. Och frivilliga löften, stackars Jan - o, de äro mycket farliga. Och hon skrattade mig mitt upp i ansiktet; men vände sig snart åter till de andra. Jag sade: Varför jag avlade löftet? Det var ju en helt naturlig sak. Jag ville inte, att Leonie - det var för Leonies skull - man måste ju ändå betänka - det tycks mig alldeles självklart, att när jag på ett enkelt sätt kunde bespara henne - jag inser inte, varför jag skulle ha låtit bli - mig veterligt har Leonie aldrig gjort mig något ont - om jag nu kunde - Herre min Gud, min s. k. heder var ju redan offrad - vad skulle ett löftesbrott betyda för mig-- om jag därigenom kunde bespara Leonie Och jag sökte förklara mig, så gott jag kunde. Men plötsligt märkte jag, att de tre alls icke lyssnade till mina ord. De hade åter vänt sig mot varandra och samtalade halvhögt. Först talade herr Hansen; så sjönk kråkskrämman samman, gnällande: Jag böjer mig, jag böjer mig. Sa talade Maurette och blev på samma sätt svarad. Men jag lyssnade med allt större undran och förskräckelse, ty de upprepade samma ord varje gång och talade icke längre som människor utan som maskiner. Och jag drog fader Johannes i rockärmen och viskade: Far, jag vill inte Han frågade: Vad är det du inte vill? Jag vill inte att de där - det är ju masker, det är ju spöken, det är ju mannekänger - jag vill inte - det är min sak - vi äro ju båda lika - jag menar Mikael och jag - jag kan göra det men jag vill inte, att de där - och om jag är bunden av mitt löfte- till Leonie - så vill jag inte Och jag ryckte honom i rockärmen. Han sade: Na men, Jan - vad är det du inte vill? Men jag kunde endast säga: Jag vill inte - jag vill inte Då kände jag, att far spratt till. Och jag såg de tre vid väggen spritta till och lyssna. Men jag hörde endast en klocka, som slog två slag. Och några minuter förflöto. Fader Johannes sade, viskande: Min lärde vän, Lebossu, som känner skillnaden mellan människans vilja och tanke - kan du också säga oss skillnaden mellan människan och Gud? Men kråkskrämman böjde sig tyst och svarade intet. Fader Johannes förde handen till örat och lyssnade. Så sade han i det han något höjde rösten: Jag ser skillnaden däri, att människan varken med tanke eller vilja kan ändra det oföränderliga. Så har ni med edra tankar och min son med sin vilja icke förmått draga en sekund ifrån eller lägga en sekund till den uppmätta tiden. Låt oss därför ödmjukt bekänna, att våra tankar och vår vilja fladdra som fjärilar kring eldslågan. Och däri består vår makt och vår trygghet, att vi äro maktlösa. Klockan har slagit två. Nu drar vår gemensamma fiende Mikael Arnfelt sitt sista andedrag. Och det var icke vi eller någon av Guds skapade varelser, som förbrände honom. Utan han föll elden till och förbrändes. I det han sade detta öppnade han dörren och jag såg ett ögonblick en gestalt, stadd på flykt, med ena armen uppsträckt och det ena benet, som om han hängt i trådar. Och i det han ilade förbi dörren kastade han in i rummet den kniv, han hade använt. Men när jag kom in i spegelsalen, var den till trängsel fylld med brokiga masker. Jag banade mig dock fram till stolen och såg Mikael sitta där med huvudet bakåtlutat, högra kinden löddrig av tvål, ögonlocken halvsänkta, så att jag i spegeln endast såg vitan och nedre kanten av regnbågshinnan. På ena sidan om honom stod Rygell, lade handen på hans bröst. På andra sidan om stolen stod Steintheel, skrev ivrigt i sin bok. Och nu hörde jag någon ropa: Stäng alla dörrar! Ingen får slippa ut! Då blev jag rädd. Och jag tydde mig till fader Johannes. Jag hörde Maurette skrika till; och jag såg, hur tvenne män grepo herr Hansen i skuldrorna, tryckte honom upp mot väggen och satte handklovar på hans händer. Och slutligen såg jag i alkoven Lebossus skråpukansikte. Han skrek och åkallade djävulen med så vidöppen mun, som om inälvorna bränt honom och kvalt honom. Och han skrek: Jag är oskyldig! Jag är oskyldig! Man har lockat mig. Det är Fält, som har gjort det. Och masker och människor började ropa och skrika och bedyra. Och i hela rummet var Mikael ensam tyst. Men jag förstod, att jag rakat in i ett förbrytarnäste. Och jag tydde mig till fader Johannes. Han sade: Vad är det nu du vill, Jan, som gör dig rädd? Jag tecknade, att det var människorna, som skrämde mig. Men han log mot mig och viskade tätt vid mitt öra: Av människorna har du ingenting att frukta. Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen? Och vi lämnade rummet och huset. Vi voro åter under bar himmel. Och han sade: Alla äro icke levande, som leva; ej heller är döden en port, som öppnas endast åt ett håll. Den Oföränderlige formar livet efter sitt behag och av döden gör han en leksak. Våra tankar äro irrbloss som förnöja honom med sin fladdrande lek. Men våra viljor vila i hans hand. Och då du känner dig dömd under din vilja, skall du veta, att den är i hans hand, som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens, som leder dig. Så sägande, lämnade han mig. INNEHÅLL ARVET OCH LAGEN 5 I Fält-Fältman-Arnberg och hans arvingar 7 Il Arnbergs Tuberculin 29 III Biskopsgården 66 IV Arnbergs Explosiv 79 v Spegeln 94 Vl Hitrotorp 122 LEONIE. ETT MELLANSPEL 169 ARVET OCH LÖFTET 215 I Arnbergs Transatlantic 217 II Hotel de Montsousonge 238 III Herr Hansen förklarar och återknyter 262 IV Den fyrfaldiga reduktionen 276 v Le Maschere da capo 294