Hjalmar Bergman Clownen Jac

till min vän GÖSTA EKMAN som födelsedagsgåva 
Hjalmar Bergman 

1 Vad kära släkten visste om clownen



Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak-nyckfullt, opålitligt, 
skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför 
allt-oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting 
sätter vi-och det med rätta-så högt som ett gott minne. Hon är vår 
dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, 
träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting 
på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.



Benjamin Borck hette en yngling, som vanligen kallades Ben eller Benbe. 
Hans far var köpman och tillhörde en god gammal borgerlig släkt. Han dog 
tidigt och efterlämnade änka och son i rätt små omständigheter. Änkan 
hette Längsäll i sig själv-av de norrländska Längsällarna, kända för 
rättframhet och en viss pietistisk sinnesriktning. Det har sagts om 
Borckarna att de trutar med munnarna som om de gick och sög på någonting 
riktigt gott. Langsällarna åter har breda, kraftiga gäddkäftar, beredda 
att bita från sig om så behövs.



Benbes mor, änkan Borck född Längsäll, gav sonen en allvarlig uppfostran 
som framför allt gick ut på att kväva högmod och stäcka lättsinne.



Vad hans begåvning beträffar, var den en smula fladdrande. Vid tjugutvå 
års ålder-samma år hans mor dog -hade han hunnit med en fil.kand . och 
dessutom en handelsskola Han hade på känn att hans anlag låg mest åt 
det merkantila och att göra upp projekter och prospekter hörde till hans 
käraste sysselsättningar. Olyckligtvis ställde man sig oförstående. De 
hade kanske sina förtjänster, dessa projekter, de var djupsinniga och 
vidunderliga nog men de passade inte våra förhållanden.



Sedan han jordat sin goda mor beslöt han fara till Amerika. Tyvärr hade 
han inga pengar. Vad skulle han göra? Han genomgick i kärligt och vänsällt 
sinne sina vänner och släktingar och beslöt hedra sin morbror, patron 
Längsäll på Sanna, med ett besök. Han skrev att han funderade skarpt på 
Amerika och att han före avresan ville taga farväl av sina anförvanter. 
Han fick ett vänligt svar: morbrodern bjöd honom välkommen, dock under 
förutsättning att han icke kollrade bort flickorna och inte försökte låna 
pengar. Han reste i förhoppning att lyckas med båda delarna.



Fru Längsäll, Benbes moster, var även hon en Borck fast av en annan 
släktgren. Hennes far hade på sin tid ägt Sanna samt dessutom en rikedom 
av projekter som gott kunde tävla med Benbes. Dessa projekter låg 
emellertid på det mekaniska området och än i dag ses vid Sannaforsens 
stränder några underliga och sinnrika vattenverk, nu tyvärr förrostade och 
obrukbara efter att en gång i tiden varit endast obrukbara. Sanna-Borck 
nödgades lämna sin vackra gård men några år senare inköptes den av mågen 
Längsäll, en man utan andra projekter än det att hålla på pungen och sakta 
och varligt fylla den.



Benbe mottogs vid stationen av sin kusin Sanna, uppkallad efter gården, 
där hon första gången sett dagens ljus. Folk, som ville retas, kallade 
henne naturligtvis Sanna-Sanna. Olyckligtvis var den stackars flickan 
blott alltför lättretlig och rentut sagt en smula "egen", skygg, 
lättskrämd, oberäknelig. Benbe hälsade henne belevat med en kusinkyss på 
kinden, han sa: Goddag, lilla SannaSanna, är du väldigt glad att se mig? 
Vartill flickan buttert genmälte: Ja, om jag kan hoppas slippa se 
dig mer i detta livet.-Nå ja, det lär ju finnas ett annat och bättre, sa 
Benbe vänligt, men du döljer mästerligt dina sannasanna känslor.-Han 
klappade henne milt på kinden och fick den första örfilen för säsongen.



Sannagården, ett tämligen litet grönt hus med brutet, svart dubbeltak, låg 
svept i röda höstlöv, vinrankors och lönnars. På den spruckna, räfflade 
stentrappan stod redan den goda mostern mysande med sin borckska mun, än 
vidare Caroline, Sannas syster, mild och kysstäck. Och inne i förstugan 
hördes fader Längsäll grymta: Tag in pojken och pussa honom till kaffet. 
Jag är hungrig, jag vill ha mat.



En halvtimme senare kom det spännande ögonblicket. Man satt vid soppan. 
Damerna hade ätit en tallrik, Benbe två och fader Längsäll tre, som hans 
sed var. Hans väldiga labbar, fräkniga och rödludna ända ut till knogarna, 
låg på bordet och han stirrade djupsinnigt i det tomma fatet som om han 
övervägde möjligheten av en fjärde tallrik. Den stora, feta kroppshyddan 
hävdes och sänktes i välbehagliga suckar. Plötsligen sa han:



Kackla ni, hönor, kackla av hjärtans lust. Ty si det haver kommit en 
ungtupp till gården. Men du, Sanna, ser folkilsken ut som vanligt? Har han 
redan hunnit reta dig med sitt kuckeliku? Ta det med ro, min flicka, för 
nu ska han resa till Amörrikat. Det är duktigt av dig, Benjamin, det visar 
att du är en pojke, som inte vill mögla bort ungdom och ambition i det här 
struntlandet. Res du, Benjamin, och frid vare med dig.



Han stönade åter av den varma soppans vällust och de tjocka fingrarna 
kröktes. Han sa förnumstigt:



Beträffande emigrationen uppdelar jag pojkarna i fyra klasser Den första 
är pojkar med ambition men utan pengar; dom får inte resa, för det vore 
skada på ambitionen Så finns det pojkar med pengar och utan ambition







-de får inte heller resa för det vore skada på pengarna. Tredje klassen 
är pojkar med både ambition och pengar Till dem kan man gärna säga res, 
ifall man har lust-för de lämnar i alla fall inte det här futtiga landet 
godvilligt. Och till syvende och sist finns det pojkar som saknar både 
guld och duglighet. Till dem må man också vänskapligen säga: Res, pojkar, 
res. För se tyvärr så kan de inte. Alltså, res du, lille Benjamin, men tro 
inte att jag betalar biljetten. Och får vi nu be om steken, sedan ämnet 
avhandlats.



Detta förfärliga utfall mot den stackars Benbe avbröts ej av damerna, som 
helt enkelt inte vågade avbryta kolossen.



När husets herre torkat steksåsen ur sina yviga röda mustascher hävde han 
sig tillbaka i stolen och utbrast:



Nej, tänk! När du kommer dit bort ska du väl hälsa på den där underbara 
clownen ni har i släkten. Vad är det nu han heter som clown-?



Båda flickorna inföll livligt och indignerat:



Han heter Jac Tracbac! Nej, vet du, pappa, att vara så obildad så att man 
inte vet det. Jac Trac-bac.



Joo, visst vet jag, om jag tänker efter. Jag ser ju hans namn lite då och 
då i tidningar och på biografaffischer. Men jag intresserar mig inte för 
såna där clowner och annat tingeltangel. Och inte är jag särdeles smickrad 
av släktskapen heller, det kan jag tala om.



Skulle du vara släkt med Jac! insköt Sanna högdraget. Nej, vet du vad. 
Släktskapen är på den Borckska sidan och inte på Längsällska. För resten 
är mamma knappt släkt med honom hon heller eftersom han tillhör andra 
linjen.



Det säger du, näspärka! genmälte fader Längsäll förargad. Men jag ska tala 
om för dig, att jag känner honom personligen. Jag har till och med ätit 
middag med honom och gu vet om vi inte blev dubröder. Där bet min räv din 
gås, nippertippa.

Att döma av den sköna skälvan i hans stämma, insköt Caroline, så 
tyckes likväl vår älskade far vara en smula stolt över bekantskapen med 
den där tingeltangelpersonen. För resten är pappa inte ensam om 
bekantskapen eftersom mamma också träffade Jac-



Benjamin! utbrast Längsäll med en komiskt tung suck, Benjamin, förlita dig 
aldrig på kvinnor! Åtminstone ej på deras minne eller deras förmåga att 
hålla reda på tid och rum och händelser. Jag har förklarat för min kära 
hustru att hon helt enkelt inte kan ha träffat den celebre clownen 
eftersom vi bodde på Johannisberg då han var i Wadköping två år före 
farmor Borcks död.



Det vet jag! fnös Sanna ilsksint. Mamma träffade honom inte två år före 
farmor Borcks död utan samma år och då var du, pappa, i London, så du kan 
inte veta mycket om den saken.



Det har din mamma helt enkelt drömt, betygade med myndighet hennes far. 
Och det har hon själv erkänt.



Nej, tyst nu allesammans, avbröt äntligen den arma, vars minne så 
kalfatrades. Och leende vände hon sig till Benbe sägande: Du, Benjamin, 
får väl den uppfattningen att vi här i huset inte intresserar oss för 
något annat än vår gemensamme berömde släkting. I själva verket talar vi 
mycket sällan om honom. Jag råkade en gång påstå att jag träffat honom men 
din morbror säger att det är omöjligt och att det är hans livliga 
skildring av mötet med Jac, som förvirrar mitt minne. Nå ja, sånt händer 
ofta och han kan mycket väl ha rätt. Vad nu töserna beträffar så är det ju 
inte underligt att de intresserar sig för en filmstjärna, men att den 
allvarlige patron Längsäll-



Den allvarlige patron Längsäll, inföll sagde person, önskar sig nu en kopp 
kaffe och ett bloss.



Man reste sig från bordet och steg in i förmaket som i sin pompösa, tunga, 
överlastade sjuttiotalsstil just var en passande ram åt den höstprunkande 
trädgården och parken utanför.



Vid kaffet återupptogs ämnet av patron Längsäll, dock först sedan hans 
hustru och döttrar gått var och en åt sitt håll. Den store patronen svalde 
sitt kaffe med samma välbehag som allt annat och började med en grymtning



Tja, tja, att jag råkar intressera mig för den där berömde clownen beror 
egentligen därpå att jag vet mer om hans historia och förhållanden än de 
flesta andra. Nu när töserna gått kan jag dra en bit. Farmor Borck har du 
nog hört talas om-din fars faster? Ja, det var ju en märklig gumma, det 
ska inte nekas. Född i ett knektatorp blev hon först piga och sen husfru 
hos en av stans mest ansedda borgare och sin ställning inom den fina 
släkten höll hon och befästade med en kraft och seghet, som just kunde 
anstå en äkta svensk knektatös. Nu ville det sig så, att hennes äldste 
son, Gabriel Borck, råkade komma en av husets tjänsteflickor för nära och 
följden därav blev-vår berömde Jac Tracbac, som emellertid under sina 
första tjugufem eller trettio år hette Jonathan efter sin farfar. 
Nåväl-Gabriel, som var en ung man med samvete, ville prompt gifta sig men 
härtill sa farmor nej. Hon sa att det kunde vara nog med ett piggifte i 
släkten och därmed menade hon sig själv. Ja, sådan gumma var hon. Flickan 
utackorderades någonstans på landet och Gabriel sändes till Schweiz under 
förevändning att han var bröstsjuk. Tyvärr besannade sig förevändningen 
och Gabriel dog i Davos efter ett år eller så.-Tag du dig en kopp till.



Nå ja, sonens död tör väl ha oroat farmors samvete. Hon tog sin sonson 
till sig och det dröjde inte länge förrän pysen blev farmors ögonsten och 
kelegris. Sådant händer farmödrar. Antagligen blev han rätt bortskämd och 
hade dessutom ett underligt ojämnt lynne på både gott och ont. För resten 
tror jag att det är ett Borckskt släktdrag det där. Vår egen lilla Sanna 
till exermpel hon gör oss rätt stora bekymmer med sina egenheter. Ibland 
kan hon vara riktigt elak och ibland är hon så naivt hjärtegod så 
att man blir nästan lika bekymrad för det. Men det är nu inte henne vi ska 
tala om.



Jo, pojken blev så småningom en riktig otering, som man säger på 
närkingska. För resten hade farmor svårt att tukta honom därför att han 
var så orimligt lättskrämd. Höjde hon handen på allvar så hände det att 
han fick någon sorts hysteriskt eller epileptiskt anfall-och för resten 
lär det ha varit något liknande med hans farfar, kommerserådet. Hur som 
helst så begick han till sist ett riktigt rackarstreck. Bredvid den stora 
Borckska gården, som du ju känner, låg på den tiden en guldsmedsaffär. En 
natt slingrar sig pojken in genom en glugg och när han slingrade ut igen, 
hade han åtskilliga nipper i fickorna. Ja, det var ju utan tvivel en 
ytterligt sorglig och obehaglig historia. Det enda, som något försonar, 
var hans otroliga naivitet. Vet du vad han gjorde med bytet? Redan 
följande dag delade han ut kråsnålar och slikt åt sina skolkamrater och 
sina flickbekanta gav han ringar och sånt. Det var inte särdeles svårt att 
finna tjuven. Men när de frågade honom hur han kunde göra något sådant 
svarade han bara: Jag tyckte jag borde ge kamraterna något, de har alltid 
varit så hyggliga mot mig-



Det var ett hyggligt och humant skäl att stjäla, inföll Benbe och drog på 
mun. Fader Längsäll drog däremot icke på mun. Han suckade rätt tungt i det 
han fortsatte:



Nej, det är rätt illa det där. Det finns verkligen folk som blir alldeles 
oansvariga av pur godhet så till sägandes. Ja, det är någonting liknande 
med vår lilla Sanna. Gubevare mig, inte att hon ger bort andras ägodelar. 
Men sina egna Och det är inte så trevligt för mamma att återse ett gammalt 
familjesmycke eller dylikt, som hon skänkt tösen, återfinna det på en av 
statarhustrurna eller andra. Det är inte roligt och dessutom gör flickan 
sig till ett rent åtlöje med den där obehärskade givmildheten. Det hets 
nog hjärtans tack i ansiktet på flickstackarn men bak ryggen grinas 
det.



Nå, som sagt, det är inte henne vi talar om. Den här stölden kunde ju ha 
blivit en förfärlig historia om inte guldsmeden Gavenstein helt enkelt 
vägrat erkänna att det förövats inbrott i hans affär-sedan han först 
naturligtvis anmält inbrottet för polisen. Det var en hygglig liten prick, 
den där juden, och det är just av honom jag har hela historien. Borckarna 
var naturligtvis inte vidare språksamma i ämnet. Ett par dar efteråt tog 
pojkstackarn-ja, jag kan inte ge honom fulare namn för han var nu inte 
riktigt normal, det är min övertygelse-tar han några hundralappar i 
farmors chiffonje och försvinner. Hur han kom till Amerika, vet jag inte. 
Han skrev ett par gånger till några av släkten och det var tydligt att han 
slet en hund. De sände honom lite pengar men efter ett par år hörde de 
inte mer av honom.



Nå ja, du förstår, för farmor var ju det hela ett klubbslag, och jag för 
min del tror att hon från den stunden aldrig var riktigt klar här uppe, 
hur förståndig och redig hon än kunde tyckas. Om Nathan, pojken, talade 
hon aldrig och han tycks inte ha skrivit till henne. Först en tolv, 
tretton år senare kom ett brev till någon av släkten undertecknat Jonathan 
Borck och med förfrågan om han vågade hälsa på farmor. Borckarna blev inte 
glada som du kan förstå. Nu hade de oteringen, som de nästan glömt, åter 
på halsen. Men vad skulle de göra? Till sist fick de efter mycken tvekan 
underrätta gumman om den förlorade sonens återkomst. Och det blev ju stora 
skrällen det.



Verkligen? insköt Benbe i spänning. Blev farmor så ond eller blev hon glad 
eller upprörd-?



Upprörd blev hon naturligtvis men det visade hon inte så mycket. Hon 
började surra omkring som en gammal humla och bedyrade att äntligen skulle 
hon fä säga pojken ett sanningens ord och så vidare. Men huvudsaken var 
dock att hon måste klä upp honom och se till att han fick ordentligt 
med mat och ge honom lite pengar och skaffa honom någon sysselsättning med 
mera. Korteligen - gumman trodde att han skulle komma utsvulten i paltor 
som det ägnar och anstår en förlorad son. Vad de övriga släktingarna 
beträffar så inbillar jag mig att de trodde ungefär detsamma fast deras 
uppfattning av den förlorade sonen kanske inte var fullt så bibliskt enkel 
som farmors. Nå, på utsatt dag och tid infann sig gunstig herrn men 
ingalunda i trasor utan i pälsar och andra agremanger som stackars gamla 
Wadköping aldrig tillförne skådat. Än mer-farmors affärer hade på sistone 
varit rätt trassliga och hon hade nödgats sälja sin kära gård. Köparen 
hade företrätts av herr Gavenstein och herr Gavensteins hemlige 
uppdragsgivare visade sig vara-den förlorade sonen, som nu bad kära 
farmor återinträda i hemmets hägn. Rollerna i det gamla dramat hade bytts.



Nå, det kan ju tyckas lyckligt nog det att den förlorade sonen återvänder 
så schangtilt. Men man får förlåta en gammal gumma att hon inte fattar 
galoppen. Och på vad sätt hade den där fine herrn, som lämnade henne som 
snattande yngling- på vad sätt hade han kommit sig upp i världen? Jo, som 
clown. Gumman hade kanske sett någon clown i ett ruskigt cirkustält: hon 
hade kanske bespisat kringvandrande gycklare i sitt eget fina kök-men att 
bli fin rik herre som clown? Ä, tokerier! Det stämde inte med hennes 
världsordning. Hon avstod att förstå.



Hur menar morbror?



Jag kunde också säga att hon miste förståndet. Men det är nästan riktigare 
säga-hon avstod från att förstå. Och sen hon väl avstått från att begripa 
det ena och det viktigaste, så fick resten så småningom försvinna i det 
stora virrvarret Den goda gumman hade varit alltför självklok i sin 
dar-till sist förstod hon ingenting. Det var hennes straff och det blev 
nog också pojkens. Hart när hade gum man-till hela släktens 
förfäran-kört sin rike och fine sonson på dörren. Någon samvaro med kära 
farmor blev det inte. Jonathan Borck alias Jac Tracbac vistades någon tid 
här på Sanna som gäst hos din fars kusin. Då träffade jag honom. Han var 
en liten hygglig karl, inte särdeles märkvärdig på något sätt, en smula 
skygg och tyst kanske men det berodde väl närmast på hans olyckliga möte 
med sin tillbedda farmor. Sen for han till sitt land igen och skar nya 
lagrar och guld med täljkniv. Två år senare efter farmors död var han här 
någon kortare tid men då träffade jag honom inte eftersom jag befann mig i 
London i affärer. Men fruntimmer har ena riktiga hönshjärnor och förblanda 
tider och orter som en snusmalare blandar sorter.



Så förhåller det sig med den saken, slöt fader Längsäll. Och träffar du 
den store clownen i Amörrikat så kan du hälsa honom från patron Längsäll 
fast han antagligen glömt både mig och mitt namn för många herrans år sen.



Hör nu morbror, sa Benbe, jag tänker inte alls söka upp den där värderade 
herrn för det första därför att fattiga släktingar inte brukar bli så 
värst väl mottagna-



Det kan man inte veta, avbröt Längsäll, jag tror att den där krabaten är 
ganska godhjärtad och släktkär. För resten, det är inte min mening att du 
ska tigga pengar av honom. Nej, för katten! Men genom sina vänner och 
bekanta kan han möjligen skaffa dig en anständig syssla-om inte annat så 
som skyltbärare he, he, he-



Gärna skyltbärare, medgav Benbe, men morbror glömmer att jag inte kommer 
att resa därför att en viss patron Längsäll absolut vägrat låna mig 
respengar.



Den store, lufsige, röde patronen steg upp ur sin gungstol och vandrade 
ett par slag av och an. Då och då tog han sig betänksamt om näsan och 
snörvlade. Slutligen sa han:



Det stämmer. Jag lånar inte ett korvöre åt en sån där emigrant. Det 
strider mot mina principer. Men det hände här förleden att jag kom 
att titta i bouppteckningen efter din mor och då fann jag att jag som 
utredningsman råkat realisera vissa aktier till rätt ofördelaktiga 
priser-



Vågar jag fråga-vilka aktier? insköt Benbe med len stämma. Mammas 
värdepapper kunde visst räknas på fingrarna .



Det angår dig inte, snäste Längsäll och rynkade pannan. Dumheten är gjord 
och gjord av mig. Jag anser mig ha tillfogat stärbhuset eller med andra 
ord dig en förlust på cirka tretusen kronor. Den summan kommer jag att 
ersätta.



Dumma utredningsmän är trevligare än vad jag trodde, insköt åter Benbes 
lena stämma. Längsäll sa:



Tig, pojke, när folk talar. För resten börjar här bli otrivsamt 
kvinnfolkstomt. Vi får göra något åt saken-



Han stod bredbent mitt i det skymmande rummet, stack två fingrar i sin 
breda mun och framstötte en fruktansvärd vissling.



Hänsynsfullt sätt att tillkalla husets damer, anmärkte Benbe. Patronen 
muttrade:



Nå, det mår de inte illa av. Den som har hand om förståndet ska också ha 
hand om visselpipan. Men nu får vi se, tillade han med en finurlig grimas, 
nu får vi se, vilken av de unga fröknarna som är angelägnast att träffa 
kusin Ben.



De väntade några ögonblick, Benbe i en viss spänning. Hans tyvärr flyktiga 
tycke hade under middagen flugit av och an mellan de båda systrarna. 
Emellertid hörsammade ingen av dem kallelsen, men väl deras goda mor, som 
trädde genom dörren lik en vacker, blid sensommarkväll. Hon sa: Hur långt 
har herrarna hunnit om man törs fråga?



Till och med aktierna, muttrade patronen. Fru Längsäll log förnöjd och sa: 
Nå, då kommer jag just lagom.



Benjamin, vände hon sig till den unge mannen, jag har 
gått igenom din garderob och den blir nog rätt 
bra, sen flickorna tagit ur de värsta fläckarna, och lagat de trasigaste 
fickorna-



Min bästa moster, svarade ynglingen med värdighet. Vad beträffar 
fläckarna, så måste varje sann fläck betraktas som en ren slump och kan ej 
läggas sin bärare till last. Hålen i fickfodret åter är ett av mig 
utarbetat sparsystem något i stil med det ärevördiga strumpsystemet. Vid 
tider av stark penningtillgång fyller man fickorna med sedlar, guld och 
silver. En rätt stor procent härav letar sig automatiskt ned genom hålen. 
Vid tider av penningbrist kan man genom en enkel uppsprättning av fickan 
övertyga sig om att man har ett sparat kapital på rockens botten. Denna 
metod ger stadga åt penningmarknaden och all världens banker kan gärna få 
stå på huvudet för den som använder B. B. F. F. -Ben Borcks Fick 
Foder-metod.



Han skall emigrera! utbrast patronen. Det är en prisvärd och patriotisk 
handling att föra en dylik yngling ur landet. Men nu går Sveriges störste 
kräftmetkännare ut att meta. Den något vill lära, han följe honom.



Stopp lite, Ben, viskade den store kräftmetarens maka och högg den lydige 
ynglingen i armen. Först ska du ta det här och gömma det väl. Men inte i 
rockfodret.



Hon räckte den rodnande Ben en röd liten portfölj med Stockholms vapen i 
guldtryck. Den visade sig innehålla ett kreditiv på tretusen kronor. Fru 
Längsäll sa: Det är inte lönt att tacka honom. Saken har varit före. Men 
förvalta slanten väl, min gosse, för jag måste säga dig att tretusen 
kronor är inte snutna ur näsan på en tupp här i gården. Kan du en gång i 
framtiden betala igen, så gör det. Kan du inte-så minns, att vi har 
glömt.



Benbe visste inte tacka på annat sätt än att han böjde sig fram och kysste 
den lilla frun på örat. Det var där han brukat kyssa sin mor, men det 
skämdes han att tala om. Hon smålog och nickade lite, men hennes blick var 
riktad ut mot aftonrodnaden i parken. Med korslagda armar vaggade 
hon lite av och an och gav Benbe intryck av en viss oro eller förlägenhet. 
Slutligen sa hon:



Vad var det nu jag skulle ha sagt? Jo-nu vet jag. Det där att du skulle 
uppsöka vår släkting Jonathan Borck, det tycker jag bara är dumt. Vi vet ju 
nästan ingenting om honom och då kan du ju tänka dig, hur mycket han ska 
veta om oss. Nej, tänk inte på det. Jag vet att din morbror ska ge dig 
rekommendationsbrev till några affärsvänner han har i New York och 
Chicago. Vi ska hoppas att de ger dig en handräckning om så behövs.



Hon tystnade men Benbe kände att hon icke var tyst. Och efter några 
sekunder fortfor hon med ögonen alltjämt vidöppna mot den röda luften:



Skulle nu så vara att slumpen förde er samman-det är ju föga troligt-nå 
ja-i så fall kan du ju påminna honom om oss-jag menar om din morbror och 
säga- att han och hans familj-vi allesammans har det mycket bra-här på 
Sanna-



Nej, fortsatte hon i samma andedrag, nu ska jag se över dina kläder. Men 
gå du med morbror och kusinerna. Hans största nöje vid fiske består i att 
meddela andra sina vidunderliga kunskaper. Flickstackarna har han 
instruerat sen de kunnat stå på benen och jag tror att han skulle bli 
mycket tacksam för en alldeles färsk elev-



Så sa hon och de skrattade och Benbe sprang ut just lagom för att hugga 
sina kusiner en under vardera armen. Så drog de åstad i skymningen ned mot 
vassarna, som stod stela, stilla och svarta mot det oljelikt glänsande 
violetta vattnet. De snattrade om ett och tänkte på ett annat. Benbe 
undrade, vem av flickorna han skulle förlova sig med. Hans känslor drog 
honom för tillfället mot Sanna men minnet av örfilen förde honom närmre 
den milda Caroline. Emellertid gjorde Sanna slag i saken sägande: Å, söta 
Caroline, kan jag inte få ha Ben i fred en liten stund.-Å, bevars 
väl, sa den stackars Caroline, slet sig lös och skyndade bort mot sin far, 
som rörde sig av och an vid vassen, en stor, mörk klump.



Sanna tryckte sig rätt smeksamt intill sin kusin och Benbe hade liksom på 
känn att hon var den utvalda. Hon viskade i hans öra: Lille Ben, jag vill 
så gärna ge dig något.-Hon tog fram ett litet paket och stoppade det 
hastigt i hans ficka. Hon sa: Men du får inte öppna paketet förrän du 
kommit till Amerika.-Det kan jag inte lova, sa Benbe, för det strider 
alldeles mot min natur att inte öppna paket.-Då tummar vi på att du inte 
gör det, sa flickan allvarligt.



De tummade, varpå saken fick anses avgjord. Plötsligt erinrade sig Benbe 
morbroderns ord om Sannas förfärliga givmildhet. Han sneglade misstänksamt 
på henne och sa: Hör du, lilla Sanna-Sanna-det är väl ingenting du har 
knyckt från din mamma?-Flickan sprang åt sidan och stirrade på honom med 
stora, ljusblå ögon glittrande som opaler i röda skiftningar.



Så fick Benbe dagens andra orre, tio gånger mäktigare än frukostorren. 
Tja, det hade jag på känn, muttrade ynglingen och skyndade att ånyo visa 
Caroline sin trohet.



Vid vassen, med de väl matade håvarna i prydlig rad, stod fader Längsäll 
och då han varsnade den alldeles färske lärjungen, blev han lätt om 
hjärtat, spände ut sin väldiga bröstkorg och yttrade:



Du Benjamin, som är okunnig i dessa stycken, till dig vill jag rikta några 
erfarenhetens råd som jag kan sammanfatta i tjugu punkter. För det första: 
vid allt fiske gäller det att öva TYSTNADENS svåra konst väl vetande att 
varje överflödigt ord eller buller kan fullständigt förstöra din 
fiskelycka-



Dunkande takten med de knutna nävarna lät han sin mäktiga bas mullra över 
de sovande vattnen. Ho vet om det sen fanns levande liv i vassen eller om 
inte fast mer de skygga kräken flytt till andra vattendrag? Å andra 
sidan _ vartill tjänar visdom, om den ej predikas? 

2 Benbe' i paradisets rännsten



Benjamin Borck for till Amerika och hamnade i rännsten. Naturligtvis inte 
genast. Så länge hans själs älskade- och därmed menade han vackra lilla 
plånboken med kreditivbrevet-så länge hon inte svek honom, gick det 
galant. Han trivdes en månad i New York och fick inte något jobb, han 
vantrivdes en månad i Chicago och fick inte något jobb, han började 
kallsvettas i det vackra Frisco och fick ändå inte något jobb.



Han saknade inte meriter: han var fil.kand., han hade genomgått ett 
tekniskt läroverk, en handelsskola, ett massageinstitut, en målarskola. 
Allt det där skulle inte ha skadat honom, om han bara hållit tyst med det. 
Tyvärr var han blott alltför stolt över sina meriter och rabblade troget 
upp dem vid varje kontorsbesök. Cheferna tänkte: Så mycket och ändå 
ingenting. Tack, min gosse. Good bye -Benbe svarade: Good bye själv, ni 
gamla Skinnstrumpa. Och så gick han till anfall mot nästa kontor alltjämt 
med samma resultat.



Från Frisco for han till Los Angeles och i denna fasornas stad svek honom 
hans själs älskade. Han steg in i Citizens Bank och slängde kreditivbrevet 
på disken med den frimodiga kläm, som utmärker storspelarens sista kast. 
Hundra dollars, if you please. En frodig man i bur, betånksamt tuggande 
som en gammal apa, gav brevet en hornbågad blick och summerade uttagen. 
Benbe själv hade inte summerat dem, han hade helt enkelt inte vågat. Den 
hornbågade öppnade långsamt och metodiskt sin gyllene mun till ett 
hest skratt, sa därpå: Unge man, gå själv till polisen och anmäl er för 
bedrägeriförsök så blir straffe lindrigare. Ert kreditiv är slut.



Benbe hade hamnat i rännstenen. Det betydde dock icke att han för 
tillfället saknade fast bostad. Redan vid sir ankomst till Syd-Kalifornien 
hade han hyrt rum i en liten kuststad några mil norr om Los Angeles. Hans 
värdinna var kanadensiska, en ståtlig, vacker, rödhårig, frånskild fru. 
Han hade betalat henne en månad i förskott, han ha de rätt till sitt rum. 
Kanadensiskan vägrade honom icke denna rätt-tvärtom, hon ville dessutom 
skänka honom sitt varma hjärta. Benbe vägrade-ingalunda därför att 
kusinerna Längsäll existerade, men den vackra kanadensiskan behagade honom 
i själva verket alldeles for mycket. Han hade inte lust att inlåta sig i 
kurtis med ett fruntimmer, som han verkligen tyckte om. Han var för 
fattig.



För att undvika sin förtjuserska höll han mest till på gatan, satt vid 
rännsten.



Frånsett den något obekväma ställningen hade han det bra nog. Bakom honom 
sträckte sig en oändlig rad av noaks-arkliknande hus som så att säga låg 
förtöjda med stävarna mot asfalten. Vägen liknade mera en palmlund än en 
gata. Brokiga fåglar åt vilkas skönhet naturen ägnat så mycken 
skicklighet, att man kunde tro dem konstgjorda, lyste under de mörkgröna 
palmbågarna. Kolibrier roade sig själva och Benbe genom att stå stilla i 
luften framför praktfulla blommor. Barn på rullskridskor och sparkhjul, 
jordiska änglar så till sägandes, körde över trottoarsittaren bakifrån och 
framifrån och från sidorna, beredande en stimulerande omväxling. Äldre 
herrar, vördnadsvärda patriarker, beväpnade med golfklubbor, gled förbi i 
sina bilar. Han vinkade åt dem: de stannade och frågade vänligt om han 
ville följa med. Vidare frågade de honom om inte vädret vore vackert och 
Kalifornien paradiset. Han tog på sin ed att Kalifornien är paradiset och 
att det är en njutning och en ära redan att få sitta i paradisets 
rännsten. De gamla herrarna drog nöjda vidare. Andra bilar kom lastade med 
unga flickor iförda vackra baddräkter. Benbe vinkade och flickorna 
stannade och frågade om han inte ville följa med till stranden. Nog ville 
han men vågade icke.



När de såg honom sitta där dag efter dag på samma ställe, blev de nyfikna, 
stannade självmant, steg ur och satte sig omkring honom med uppdragna knän 
just som han själv. De frågade orn det i hans religion funnes något, som 
bjuder en ung man att sitta så där dag efter dag. Han genmälte att hans 
religion var den urgamla kinesiska taoismen eller läran om vägen eller 
sjuhundrasjuttiosju sätt att göra flickor nyfikna. Enligt denna upphöjda 
lära skall en ung man, som i sju dar uthärdat vad han uthärdat, på den 
åttonde dagen rikligen lönas med besök av sju undersköna flickor i 
behagfulla dräkter och med betagande sätt. Flickorna utbrast i jubel-ty 
se! den urgamla kinesiska visdomen hade hållit streck även i våra dagar. 
Snabbt hämtade de ur bilarna frukter och sötsaker och rökelse samt vissa 
uppfriskande droger. Dessa blandade de i silverne kärl och välsignade dem 
genom kraftiga handskakningar, varefter de kredensade drycken med utsökt 
behag.



Namnet Benbe behagade flickorna och de gav honom också namnet Funnybunny, 
som betyder Tokroliga Kaninen. Flickornas namn hade alla någonting 
blomlikt och honungsdoftande över sig men då den ena flickan lika gärna 
kunde heta detsamma som den andra-ty de var alla lika fulländat sköna och 
väl målade-föredrog Benbe att döpa dem efter deras bilar, vilkas 
utseenden dock var lättare att hålla åtskilt. Han kallade dem sålunda miss 
Nash, miss Ford, miss Cadillac, miss Packard och så vidare .



Efter någon tid anlände ytterligare bilar med damer som visade sig vara de 
andras mödrar och mormödrar. Även de kom från badstranden iförda 
baddräkter, smakfulla liksom flickornas fast av 
ett luftigare snitt. De slog sig ned bland ungdomarna och då de hörde 
berättas om den urgamla kinesiska visdomens hållbarhet, brast även de i 
jubel och förnöjde sig med de övriga som om icke ett kvartsekel skilt dem 
åt-ty i paradiset existerar som bekant ingen tid; kvinnorna är där eviga 
av den enkla orsaken att de är änglar. Men Benbe, som var en oförstående 
nykomling, iakttog med bävan de sistkomnas relativt åldriga lemmar och 
fick liksom på känn att de vördnadsvärda kunde förkyla sig. Han hämtade 
allt vad kanadensiskan ägde av schalar och mantiljer samt pälsverk och 
insvepte med öm omsorg de kära gamla. Någon tack varken fick eller begärde 
han för denna ringa tjänst men hans eget samvete prisade hans belevenhet. 
Också sökte han draga nytta av deras mogna erfarenhet men de fruktade 
kanske att tråka ut den unge mannen genom sin visdom och pratade därför 
samma nojs som de muntra flickorna fast mera barnsligt.



Emellertid gav dessa paradisiska fester i rännstenen kanadensiskan 
någonting att tänka på. Hon trädde alltså ut till honom och yttrade:



Benbe, polisen här på gatan har lagt märke till er. Vore han inte rädd för 
de gamla damerna, som allesamman tillhör kvinnoklubben, så skulle ni för 
länge sen fått obehag. Och vad är det nu också för ett sätt att sitta här 
och vänta på flickor-



Benbe svarade sorgset och värdigt:



Mrs Canadian, jag väntar ingalunda på flickorna och deras ice-cream-soda 
och drinks som redan gett mig magsyra. Jag sitter här för mina synders 
skull. Jag väntar på mr Jac Tracbac.



Bevare mig väl! utbrast kanadensiskan hånfullt. Jag trodde ni väntade på 
president Coolidge eller mr Edison eller käre gamle John D. Rockefeller-



Nej, jag är inte släkt med dem, sa Benbe, men natur ligtvis är 
herrarna välkomna.



Kanadensiskan tog nålen ur sin bröstduk och petade omsorgsfullt sina 
vackra vita tänder. Därpå sa hon:



Menar ni verkligen att ni väntar den riktige Jac Tracbac?



Benbe svarade: En tradition i familjen berättar att han inte är riktig. 
Men det gör detsamma. Han är min fars kusin och jag har skyldigheter mot 
honom. Jag bleve förtvivlad om han ginge förbi min dörr i ren distraktion.



Kanadensiskan satte sig bredvid honom och funderade.



Tracbac, sa hon, bor i Beverly Hill. Ni borde göra honom ett besök. Det 
vore säkrare än att sitta här och vänta-



Jag har gjort honom ett besök, svarade Benbe dystert. Det vill säga-jag 
har besökt en neger som bor i hans grindstuga.



Å, bevare mig väl, utbrast kanadensiskan försmädligt, ni blev kanske inte 
insläppt?



Nej, men jag blev utsläppt, bekände Benbe rodnande. Jag sa den där negern 
att han möjligen kunde kallas svart lymmel. Tyvärr var han starkare än 
jag. För resten sa han, att Tracbacs släktingar är talrikare än håren på 
mitt huvud och att hans forna skolkamrater räknas i tiotusenden samt att 
deras ålder varierar mellan tjugufem och sjuttiofem. Ja, ni förstår, vad 
han menade, det svarta kräket.



Jaså, på det viset, log kanadensiskan förstående och medlidsamt. Det var 
alltså den dagen då ni påstod att ni fallit av spårvagnen-



Just den dagen, muttrade Benbe. Jag ljög. Ursäkta.



Genera er inte för mig, uppmuntrade kanadensiskan och klappade honom 
retsamt under hakan, genera er inte för mig. Jag är uppfostrad i 
flickpension.



Benbe sa: Jag skrev till den där store clownen, framförde rentav 
hälsningar från gemensamma släktingar och vänner. Min fars kusin 
behagade inte ens svara. Vad tycks?



Ack, ni dumma gröngöling, svarade kanadensiskan medlidsamt. Begriper ni 
inte att hans sekreterare öppnar posten och att han har order att inte 
lämna fram tiggarbrev.



Benbes bronsmörka hy mörknade ytterligare, han muttrade:



Hur kan ni gissa det? Att det var tiggarbrev?



Kanadensiskan ryckte på axlarna och slöt ögonen. Plötsligt sken Benbes 
ansikte upp i ett tjuvpojksleende:



Vet ni, vad jag gjorde sen då? Det kan ni aldrig gissa-



Berätta! berätta! ivrade kanadensiskan och spärrade upp ögonen. Och kom 
ihåg att jag har varit i flickpension -ni kan berätta allting för mig-



Det är bra, sa Benbe, för det här ni får höra, är rackartyg och 
förfalskning. Men lyssna och lär något. Jag har läst i bladen att min 
släktings hobby är apor. Han ska ha fullt med såna i sin bungalow. Nå, jag 
gick till den finaste djuraffären i stan. Inte hade jag råd att köpa någon 
apa, förstår sig, men jag köpte en reskorg för markatta med fönsterglugg. 
Vidare satte jag affärens reklamkort kors och tvärs över korgen för det är 
en mycket välkänd affär. Sen for jag till Beverly och där mötte jag en 
pojke. Jag viftade honom om nosen med en dollarsedel och bad honom strala 
en stor, vacker katt-



På några röda minuter var han tillbaka med en stor, livskraftig, argsint 
hankatt. Pojken och jag lyckades stoppa in den i korgen, men jag vill lova 
att vi blödde samman som ett par antika fosterbröder. Nu ska ska du få 
göra Tracbacs grindneger lagom nosig, sa jag och gav honom instruktioner.



Snyggt? fnös kanadensiskan.



Ja, det var inte så illa uttänkt, medgav Benbe blygsamt.

pojken satte åstad och sällan torde ni ha sett en ilsknare katt 
eller en sällare pojke. Här är en apa från vår affär, sa pojken åt 
grindnegern. Er husbonde har beställt den och vill ha den genast.-Negern 
stack ansiktet i gluggen och blev fasligt illa klöst. Det är en katt! 
skrek han.-Det är en av de nya kattaporna från Orangutangien, förklarade 
pojken enligt sin instruktion. Var rädd om honom och låt honom gärna klösa 
er en smula. Det ska pigga upp er båda två och mr Tracbac är angelägen att 
han ska trivas. Och sannerligen stack inte negern in ett finger och lät 
katten bitas-



Också gav jag honom de amplaste lovord, försäkrade Benbe okonstlat. Det är 
klart att negern inte skulle glömma den katten utan så snart som möjligt 
beskärma sig inför sin husbonde i hopp-i hopp om-i hopp om-



Benbe tystnade. Kanadensiskan skakade honom otåligt:



Nå, ni tokstolle, vad tror ni er vinna med det där? Tror ni att Tracbac 
kommer hit därför att ni behagat spela hans grindneger ett spratt-



Benbe viskade:



Ser ni mannen som kommer där borta i hörnet av Washington avenue. Ser ni 
honom? Det är han.



Det var lunchdags. Den breda vägen, solvit och het i mitten, palmskuggad 
på sidorna, låg fullständigt folktom så när som på de båda 
trottoarsittarna och den ensamme vandraren Kanadensiskan stammade andfådd 
av sinnesrörelse:



Tracbac? Hur-hur-vet ni det?



Benbe svarade stillsamt: Jag har det på känn.



Mannen närmade sig. Benbe tyckte att han gick långsamt; kanadensiskan 
tyckte att han gick fördömt långsamt. Benbe viskade:



Jag har i vårt familjealbum sett några porträtt av honom men bara som 
pojke. Jag minns dem inte. Men jag har det på känn-Kanadensiskan 
viskade:



Jag har bara sett honom på film och i journaler. Jag tror inte jag skulle 
känna igen honom med mindre han gjorde någon av sina grimaser. Han har ett 
sånt där utseende som inte är något utseende.



Nå, den här då? viskade Benbe alltmera upphetsad. Är det kanske något 
särskilt med honom? Ja, han saknar bil, golfklubba och tuggummi. Det hör 
till hans jobb att vara originell, inte sant. Han har antagligen gått till 
fots ända från Beverly eller tagit spårvagnen till Ocean Park. Jag trodde 
att han skulle ha skjutit en skottkärra framför sig eller kommit på 
sparkcykel. Det var dumt tänkt. Från hans upphöjda världsclownsynpunkt 
sett är det naturligtvis mycket originellare att inte vara originell. Men 
min fars kusin är det. Jag har det på känn-



Hans spänning grep också kanadensiskan som stirrade framför sig under 
kraftigt rynkade ögonbryn. Benbe med huvudet mellan knäna viskade åt 
henne: Mrs Canadian, låt bli att glo på honom. Visa att ni har fått 
uppfostran. Och kom ihåg-han har första ordet-vi säger ingenting-



Så satt de alltså båda i den största spänning, den ene med huvudet mellan 
knäna, den andra med ögonlocken hopknipna för att inte verka ouppfostrad. 
Den långsamme vandraren hade nått fram till dem och passerade bakom deras 
ryggar förbi utan att ens dröja. Det retade Benbe. Han hade ändå haft på 
känn att det var clownen. Plötsligt rätade han upp sig och ropade på 
svenska:



A, käre gamle vän, min fars kusin! Varför så brått?



Främlingen vände sig hastigt om och stirrade på den unge mannen med stora 
mycket ljust blå ögon, som i skuggljuset glittrade nästan som opaler. Han 
föreföll förargad och muttrade någonting på engelska. Kanadensiskan dolde 
ansiktet i händerna. Benbe lyfte lite på mossan och smålog med vinnande 
ödmjukhet.

Jag ber om förlåtelse, sa han nu på engelska. Jag tog fel. En 
obetydlig likhet eller ett tillfälligt värmeslag förvirrade mitt omdöme. 
Kan ni förlåta?



Naturligtvis, naturligtvis, mumlade främlingen och avlägsnade sig 
hastigare än han kommit.



Benbe var snopen. Det är otrevligt att ha på känn och känna galet. 
Förståndet kan få ta fel men har man känslan till rådgivare bör känslan 
vara ofelbar. Kanadensiskan å sin sida var förargad. Hon tyckte att Benbe 
var ett nöt och tyckte alldeles för mycket om honom för att tycka om, att 
han var ett nöt. Osjälviska kvinnor har lättare att överse med egna fel än 
med vännens. Hon yttrade med stränghet:



Benbe, ni har alltid någonting på känn och jag har märkt att ni alltid har 
galet på känn. Skulle ni inte i stället vilja bruka det lilla förnuft som 
Vår Herre kanske ändå givit er?



Till exempel, fortsatte kanadensiskan fundersamt, hur kan ni tro att 
Tracbac skulle uppsöka er, därför att ni sänt honom en katt?



Katten kom inte ensam. I ett snöre kring halsen hade han ett brev från mig 
och dessutom ett litet paket, förklarade Benbe.



An sen, sa kanadensiskan, ni har ju skrivit till honom förr utan att få 
svar.



Visserligen, medgav Benbe och hans tjuvpojksleende stack fram. Jag har 
skrivit förr men jag har aldrig skickat brevet med en arg katt. En katt 
som brevbärare väcker uppmärksamhet, förstår ni, och allting beror på 
reklam här i världen. Dessutom har jag ju sagt er att där fanns ett paket 
också-



Och vad innehöll det? sporde kanadensiskan. Inte för att jag är nyfiken på 
era dumheter men lätta ert hjärta i alla fall.



Benbe suckade och mumlade: En ring-



En ring? upprepade kanadensiskan nyfiket. En dyrbar 
ring?



Benbe svarade efter några ögonblick oändligen dystert:



Mig har den kostat samvetskval. Nu vet ni det.



Å, bevare mig väl, fnös kanadensiskan. Hon tillade: Kom in och ät lunch. 
Ägg och skinka, vad säger ni om det?



Jag är inte inackorderad i maten! röt Benbe. Tanken att få utbyta 
sötsakerna mot ägg och skinka var pinsamt förledande. Men han hade inte en 
cent och han ville inte ta någonting gratis av en flicka, som han höll av. 
Dessutom var han rädd att lämna sin plats. Tracbac kunde likvisst komma: 
det var inte alldeles orimligt.



Kanadensiskan steg in och smällde igen dörren så att husets papptjocka 
väggar bågnade utåt. Husen i paradiset är så beskaffade. Benjamin Borck 
omfamnade ånyo sina knän och lyssnade med hungerkväljningar till det 
behagliga fräset från kanadensiskans kök. Efter några minuter kom hon åter 
ut på trappan, vippade behagfullt med kjolen och nynnade förföriskt:



Ägg och skinka, ägg och skinka-passar det?



Utan att lyfta sitt huvud svarade han:



Söt och efterhängsen, söt och efterhängsen- passar det?



Hon funderade och sa:



Röd rostbiff med gurka och sallad, föredras det?



Han svarade tjurigt:



Rödhårigt fruntimmer, sturskt och inbilskt, föredras det?



Kanadensiskan återvände in till sig med en dörrskräll som kom väggarna att 
bågna rätt igen.



Bilarna återvände med sötsaker, flickor, mammor och mormödrar. När de 
varsnade hans dystra uppsyn fördubblade de sin älskvärdhet och sina 
gottransoner. Han bet ihop tänderna och stjälpte ut cocktailen. Han erfor 
ett obehag i denna kvinnoskock, ett obehag som bra nog liknade  
rädsla. Han satt uppkrupen mot en palmstam vars nedersta, avsågade grenar 
skar honom i ryggen. Stammen tycktes honom en tortyrpåle och han erinrade 
sig att han vistades i ett gammalt indianland. Barndomens ädla indianer 
hade varit tappra och grymma. De ädla damerna var också ädla och grymma. 
Ju bistrare hans panna blev, desto mer glänste flickornas vackra ögon av 
en olycksbådande glädje.



Du milde, ropade Benbe, vill ni låta mig vara i fred, ni tokor!-Men det 
ville de inte. Miss Cadillac, den vackraste, kastade sig om ynglingens 
hals. De andra slöt allt tätare ring kring honom och betraktade honom 
kannibaliskt eller kanske moderligt. Funnybunny var deras hobby, deras 
docka. Han tänkte: Ni ska få se att de börjar klä av och på mig och ge mig 
smäll i stjärten-det är ju nöjet med dockor. Vad var han egentligen för 
ett strunt och flarn? Om en bunt vackra flickor behagade roa sig med honom 
så borde han sannerligen känna sig tacksam och hedrad. Mången lärd man, 
stor konstnär, genial skådespelare delar denna tvivelaktiga ära.



Leken kvalde honom alltså och han behövde en syndabock. Kanske var det i 
längden lite svårt att ilsknas över sju vackra flickors smek. Plötsligt 
upptäckte han sin fiende, den långsamme mannen, stadd på återtåg mot 
Washington avenue. Försiktigtvis hade han nu valt den andra trottoaren 
Benbe drog den vackra miss Cadillac till sig, kysste henne och viskade 
något i hennes öra. I hennes ögon uppflammade genast utrops- och 
frågetecken. Hon viskade: Vet ni vad Funnybunny säger? Mannen som går där 
är Jac Tracbac.



Benbe tillade med utsökt list: Bra synd i alla fall att ingen av er ska ha 
en kodak till hands. Det vore ändå ett enastående tillfälle att knäppa 
honom.



Denna vädjan till en av de starkaste drifter, som den moderna kulturen 
alstrat, gjorde ögonblickligen verkan.

Medvetandet att möjligen ha ett storvilt inom skotthåll väckte deras 
otyglade jaktlust. Inom några sekunder satt var och en vid sin ratt med en 
kodak uppfälld bredvid sig. Benbe andades ut. En polis kom fram till honom 
och yttrade:



Ni är trött, unge man, och jag undrar inte på det. Tyvärr måste jag nog 
tala med er värdinna för det här levernet går inte på min gata. Men det är 
otrevligt att tala med henne: hon har ett häftigt humör.-Mycket häftigt, 
bekräftade Benbe medlidsamt.



Polisen sträckte upp sin lekamen, man kunde se hederliga gamla Lings 
system skälva i de kraftiga musklerna. Han spottade ut tugget och stegade 
in i mrs Canadians hus.



Samtidigt återvände med rasande fart bilarna. Benbe kröp ihop och dolde 
ansiktet i händerna. Miss Ford tvärstannade, och ropade: Funnybunny, ni är 
en skurk. Den beskedlige karln var inte någon artist alls. Han gav oss 
sitt visitkort. -



Hon kastade åt ynglingen ett visitkort och samtidigt bombarderade hon den 
olycklige med apelsiner, grapes, konfekt och gud vet allt. Damerna uppgav 
härskri. De körde flera varv runt, runt och bombarderade Benbe med 
allehanda. En halv ananas träffade hans huvud och det mjuka köttet rann 
ner över ansiktet. Därpå flydde den vilda horden.



Kanadensiskan följd av polisen kom ut och beskådade Benbe. Han såg löjlig 
ut där han satt nedsölad och omgiven av en vall med frukt och sötsaker. 
Mrs Canadian rynkade dock pannan, eftersom det inte var hon, som gjort 
honom löjlig, utan andra kvinnor. Hon sa till polisen: Jag är verkligen 
ledsen att jag nyss skällde ut er, sir. Ni hade alldeles rätt. Den där 
gentlemannen skräpar. -Jag är glad åt ert erkännande, svarade polisen 
tacksamt. Den här gatusittaren är inte lämplig för staterna, han bör fara 
hem till sitt land igen.-Bjuder ni på resan, Noak? sporde Benbe och 
sträckte fram handen som en tiggare.



Några människor samlades kring gruppen och gjorde ställningen obehaglig. 
Även den långsamme främlingen hade sällat sig till de andra. Polisen, som 
tagit sig en funderare, sken nu upp och sa: Är ni medellös? Benbe svarade 
lakoniskt: Det ser så ut.-Då är allting klart, förklarade Noak lättad. Är 
ni medellös blir ni deporterad. Här i landet får ingen lida nöd - det 
strider mot staternas grundsatser.



När människorna, som samlats av tom nyfikenhet, hörde att de hade en 
medellös inför sig vände de sig med avsky bort, skakade sorgset sina 
huvuden och avlägsnade sig. Blott polisen, kanadensiskan och främlingen 
stannade hos Benbe. Kanadensiskan som med allt mildare blickar sökt locka 
sin stackars skyddsling till avbön och underkastelse vände sig nu retad 
mot polisen och sa: Jag undanber mig att ni ställer till med bråk utanför 
mitt hus. Avlägsna er genast! -Jag ska gå, mumlade polisen men tillade 
med ett försök att visa yrkesmässig fasthet: Den här unge mannen ska i 
alla händelser följa med mig. Han är anhållen.-Nu ingrep i sin tur 
främlingen och erbjöd sig medlidsamt att ställa borgen. Och vem är ni? 
sporde polisen med mycken stränghet. Kan ni legitimera er?



Främlingen började leta i sina fickor och ju mer han letade, desto mer 
brydd syntes han, rodnade och grimaserade. Jag hade ett kort nyss, mumlade 
han. Plötsligt gjorde Benbe ett kråkhopp in bland sötsakerna och fumlade 
fram det begravna visitkortet. Polisen läste högt och avmätt: Mr Jonathan 
Borck, Beverly Hill. Är det ni!-Främlingen nickade. Benbe tog fram en 
fickspegel och började snygga upp sitt nedsölade ansikte. Plötsligt 
sträckte polisen upp sig, det lingska systemet i hans muskelspel kom åter 
till synes under kakin, han gjorde stramt honnör för främlingen och 
yttrade: Jag är mycket glad att se er, sir.

Vågar jag behålla det här kortet som ett minne?-Därmed hälsade han 
artigt kanadensiskan men tog ingen som helst notis om anhållne Benjamin 
Borck. Han avlägsnade sig med steg som verkade nästan piruetterande.



Borck, upprepade kanadensiskan. Ar ni släkt med den här gossen? - Benbe 
betraktade sig alltjämt i spegeln. Han sa: Om vi är släkt? Ser jag inte ut 
som en clown, kanske? Och den här herrn är min fars kusin, den store Jac 
Tracbac.





3 Knepet med katten, ringen och clownen



Jag har fångat honom, tänkte Benbe. Min förslagenhet har firat en första 
seger och nu gäller det att utnyttja den på ett finurligt sätt. Jag antar 
att jag måste fjäska, belevat men målmedvetet. Inte stoppa tummen i mun, 
Benbe, inte vara blyg! Din begåvning ligger åt det skojaraktiga hållet-



Och han sa:



Stig in, mr Tracbac, och känn er hemmastadd. För mig är det en stor ära, 
det försäkrar jag er vare sig ni tror mig eller ej.



Han tog sin fars kusin i högra armbågen och förde honom artigt men bestämt 
in i sitt rum. Här finns en bra gungstol, sa han och trugade ned gästen.



Den berömde artistens uppsyn var något förvirrad- än blickade han mot 
dörren, än mot fönstret som om han verkligen känt sig infångad. Benbe 
klappade honom vänligt på axeln.



Ni är hos en vän och frände, sa han lugnande, väl vetande att stora 
artisters nerver måste behandlas särskilt milt. Ingenting obehagligt kan 
hända er.

Jag är inte alldeles säker på det, mumlade Tracbac. Eljes skulle jag 
kommit tidigare. Ni har kanske väntat på mig?



Jag har väntat och längtat, medgav Benbe sanningsenligt. Jag har på känn 
att ni kommer att bli av allra största betydelse för mig. En pojke i min 
belägenhet får haka sig fast, var han kan. Jag skulle vara stolt att få 
kalla er onkel eller kusin eller bara du, rätt och slätt. Men å andra 
sidan, tillade han hastigt och med plötsligt äckel åt sitt föraktliga 
fjäsk, å andra sidan kan det vara mig totalt egalt. Jag står inte efter 
det. Hur mår vår katt? Tycker ni om den?



Ännu har jag inte hunnit fästa mig vid den, svarade Tracbac beskedligt. 
Men det är en särdeles vacker katt, skulle jag förmoda. Det förefaller 
vara en sån katt som jag önskat mig-



Benbe blev förargad. Naturligtvis hade inte clownen önskat sig någon katt. 
Kattposten var givetvis avsedd att verka skrattretande och 
uppseendeväckande. Man får lov att slå på trumma och gå på händerna! För 
sjutton hakar -en clown bör väl ha sinne för skämt-vem eljes?



Han kastade till honom en bunt cigarretter. Emellertid erinrade han sig 
fjäskandet och skyndade att skänka eld. Han tog sats och krumbuktade efter 
fattig förmåga:



Tänka sig bara en sån himla ära för mig. Jag tänder Jac Tracbacs 
cigarrett. Jag antar att åtskilligt gott folk skulle avundas mig. Tja, det 
är ett konstigt land. Folk tycker om fånigheter. Därhemma är ni vansinnigt 
populär. Tidningarna offrar spalter på er. En första klassens Nobelgubbe 
får inte tiondelen. Medge att det är rakt upp i natten? Folk höjer er till 
skyarna och några meter till. Sällan ser man något så triroligt som Jac 
Tracbac.



Triroligt, upprepade clownen och nickade förtjust. Ja, jag minns att vi 
som barn använde det ordet om dumma och löjliga personer.

Och han upprepade leende:-triroligt-triroligt- 
Benbe tänkte: Det är tråkigt att mitt humör ska vara grumligt just i dag. 
Jag fjäskar men jag fjäskar ojämnt. Mitt sätt är mindre vinnande. För 
resten måste jag snart gå rakt på sak. Fast finurligt, förstår sig.



Han sa: Låt oss nu tala om kära släkten. Jag antar att det är åtskilligt 
ni vill veta-?



Clownen svarade lakoniskt: Ingenting.



Ingenting? upprepade Benbe och hostade rök som om han fått ett kraftigt 
slag i maggroppen. I-hing-hingenting? Ar ni säker på det?



Alldeles säker, bekräftade clownen. Släkten intresserar mig inte ett spår.



Jo, det fattades bara det, utbrast Benbe mer naivt än belevat. Vad hade 
jag då här att göra? Så långt jag kan minnas tillbaka har vi Borckar sagt: 
Där går han långt borta i Amerika och tänker på oss. Han skäms att skriva 
därför att det var ju lite tråkigt med den där historien- ja, ni vet vad 
jag menar.



Tja, sa Tracbac urskuldande, vanligen är det så att man här ute får annat 
att tänka på. Man glömmer varför man kommit.



Naturligtvis, medgav Benbe men skakade ogillande på huvudet. Han hade 
mycket fasta moraliska föreställningar. En pojke som snattat och rymt 
borde titt och tätt sända ångerfulla och sorgsna tankar till hemmet. Han 
sa buttert:



Under den sista halvtimmen har ni inte tagit blicken för en sekund från 
mitt kära, jovialiska borckska anlete. Ni har frossat i gamla minnen. Så 
är det med den saken-



Clownens lugna, trötta ögon tycktes göra en värdering av Benbe. Så slöt 
han ögonen och skakade på huvudet. Benbe sa:



Den där huvudskakningen plus ert förnäma sätt tillplattar mig totalt. Det 
har jag för allt mitt fjäsk och mina geniala kattidéer



Reste ni hit ut för att träffa mig? frågade clownen hastigt och med ett 
visst intresse i rösten. Benbe slog föraktfullt ifrån sig.



Å nej då, nej då! Inbilla er ingenting! Uppriktigt sagt så hade jag nästan 
glömt er. Men i Frisco fick jag en uppenbarelse-kalla det vidskepelse 
eller vad ni vill. Det hände på en bank. Jag upptäckte att mitt kreditiv 
tagit slut-



Och det förde tanken till mig? För att vara vidskepelse är det lite 
underligt-



Nej, det var inte så! försäkrade Benbe ivrigt. Det var någonting som kom 
mig att tänka på farmor. Hon skred fram över molnen, kan jag säga, och vid 
gummans förklädsband hängde ni, Lill-Nathan Borck, gummans kelegris-



A, på det sättet, mumlade clownen och nickade.



Men ni vill kanske påstå, fortsatte Benbe med mycken spydighet i rösten, 
ni vill kanske påstå att ni glömt farmor också? Ar det så, har jag 
verkligen vänt mig till galen person och jag kunde ha besparat mig 
kattstölder och andra finurligheter-



Tracbac slöt åter ögonen och lät stolen sakta gunga. För första gången såg 
Benbe sin berömde frändes leende. Det började med trumpet putande läppar 
som långsamt smalnade och drogs ut på längden. A, du milde, tänkte Benbe, 
det är ju ett äkta, patenterat clownflin.



Tracbac sa: Glömt? Farmor? Den tanken förefaller mig mycket absurd. Henne 
glömmer jag nog inte. Jag var grymt rädd för farmor.



Rädd! upprepade Benbe häftigt. Tillåt att jag sätter mig! Jaså, ni var 
rädd för gumman. Hör nu ni, det där har ni fått alldeles om bakfoten. 
Minnet sviker er totalt. Varenda Borck kan tala om för er att ni var tokig 
i farmor. Ni älskade henne.

Visst det, medgav Tracbac. Jag höll av henne. Men det ena förskjuter 
inte det andra. Utan farmors mäktiga beskydd hade jag haft det svårt. Hon 
höll sin hand över mig. Gott och väl. Men det var också en fruktansvärd 
hand. Oj, oj, oj, vad den gumman kunde skrämma mig -oj, oj, oj-



Klangen i clownens stämma misshagade Benbe; där fanns en blandning av 
skrämsel och njutning, som verkade obehaglig. Han muttrade:



Det tycks ha smakat er; ni skiner som en salig vid blotta minnet.



Tracbac rynkade pannan. Han svarade torrt och snävt:



Det är inte ovanligt att barn fäster sig särskilt starkt vid en sträng far 
eller mor eller farmor. Idel godhet glöms. Det är min erfarenhet.



Benbe tänkte: Här sitter jag och lyssnar till dumheter i stället för att 
regelrätt tigga. Man borde lära sig tigga i skolan. Förr eller senare 
kommer lite var i behov av konsten på ett eller annat sätt. Kunna latin är 
ingenting mot att kunna tigga. Han sa:



Jag sitter här och grubblar över ett spörsmål som ni kanske kan besvara 
åtminstone till hälften: Vilket kan anses svårast-att vigga av en rik 
släkting, som inte vill förstå att man viggar, eller att bli viggad av en 
fattig släkting som förstår att man inte vill förstå? Har ni glömt katten 
och vad katten tillhörer?



Det är sant, det är sant, mumlade Tracbac ivrigt och grävde i sina vida, 
djupa fickor. Han tog fram en liten ask och ett brev.



Där har vi tiggarbrevet, anmärkte Benbe med tillfredsställelse. Ni undrar 
kanske över kattens uppgift? Kattens uppgift var att få er att undra. Hade 
jag haft råd, skulle jag sänt en elefant. Det gäller att slå på trumma.



O ja, o ja, mumlade clownen. När jag var i er ålder eller något yngre stod 
jag utanför tältet och slog på trumma. Jag kan traktera 
instrumentet-



Men vad det här brevet angår, fortsatte han allvarligt, kan man inte kalla 
det tiggarbrev. Ni skriver att ni sänder mig farmors ring-eller rättare 
sagt en ring med farmors hår. Ni skriver att ni gärna skulle vilja skänka 
mig den, men att era ekonomiska omständigheter tvingar er att sälja. Och 
ni ser helst att jag köper-



Vem håken skulle eljes göra det? undrade Benbe vresigt. Förstår ni inte 
ännu att jag ockrar på er släktkärlek?



Vidare, fortsatte Tracbac utan att låtsa om inpasset, vidare påpekar ni 
uttryckligen ringens obetydliga materiella värde-



Jag uppskattar det till åtta dollar femtio cent, tillkännagav säljaren 
fundersamt.



Materiella värdet har härvidlag ingen betydelse. Från min synpunkt sett är 
emellertid det hela en ren affär-



Från min synpunkt sett, genmälte hans unge frände lugnt, är det hela en 
smutsig affär. Ni kan tänka att jag blev ängslig, då ni antydde att ni 
inte älskade släkten. Vad vill ni väl? Nöden har ingen lag.



Tracbac reste sig och betraktade sin frände genom smala ögonspringor, han 
fingrade oroligt på brev och ask, som om han med fingertopparna velat 
pröva deras värde. Han sa:



När allt kommer omkring är det kanske ett skämt bara. Ni vill driva med 
mig. Inte något särdeles fint skämt- men ändå-bättre så-



Bättre så? upprepade Benbe kärvt. Bättre för er kanske. Jag har inte råd 
att hitta på såna här spratt och upptåg gratis.



Och Benbe tänkte: Nu är kanadensiskan välkommen med isvatten. Hon får sno 
sig om hon vill se skymten av den store Tracbac.



Clownen hade i själva verket tagit några långa steg mot dörren. Emellertid 
vände han, villrådig och underligt upphetsad. Han började kila av 
och an i rummet på detta snubblande, skrämda, råttliknande, "triroliga" 
sätt som otaliga stormande applåder belönat. Han talade lågmält:



Benjamin Borck, vi får göra ett slut på det här. Själva ringaffären kunde 
jag ha klarat per brev eller bud men jag hade kommit på den idén att 
anförtro er ett uppdrag av vikt. Nå-nu återstår i alla händelser endast 
ringaffären. Aven den har gjort mig en smula tveksam. Men ni är ju inte 
min son, jag har inte något ansvar för ert uppförande.



Åter funderade han några ögonblick och trevade på asken. Han sa: Benjamin, 
såg ni nånsin farmor?



Benbe skakade på huvudet. Gumman hade dött året innan han föddes. För 
honom var hon endast ett familjebegrepp och märklig kanske mest därför att 
hon var den enda som rymlingen Jac Tracbac hållit av.



Under sådana förhållanden, fortsatte clownen och stirrade i golvet, kan 
ringen inte ha särdeles stort värde för er. Jag bevarar i mitt hem några 
minnen av min familj. Det här blir ytterligare ett och på sätt och vis 
mycket representativt som sådant. Alltså köper jag ringen.



Benbe, den förhärdade slyngeln, drog häftigt in andan genom sammanknipna 
näsborrar. Det ljöd nästan som en snyftning och var kanske någonting ditåt 
fast han lyckades hålla ögonen anständigt torra. Han var en helt ung man, 
han hade haft en sträng och god mor och de krångliga, oregelbundna verben 
tigga, bluffa, skoja hade inte ingått i hans examen. Han sa med en viss 
grötighet i stämman:



Hör nu ni, mr Tracbac, om ni inte är ovanligt korkad borde ni förstå att 
jag sände er ring och katt och hela fallerallan för att på ett fint och 
säkert sätt komma till tals med er-



Plötsligt och blixtklart kom ett vredesutbrott från clownen som beskedligt 
svalt oförskämdheter.



Prat, bara prat! Ni har kommit till tals med mig, pojke!

Och vad har ni sagt mig? Dumheter, fräckheter! Ingenting annat.



På en halv sekund slog han så ned tonen och fortsatte helt beskedligt: Jag 
köper ringen. Men jag är alltjämt lite tveksam. Det är i alla fall kinkigt 
och obehagligt att sammanblanda pengar och känslosaker. Å andra sidan 
förstår jag ju att ni inte har mycket med farmor att skaffa-ur 
känslosynpunkt sett. Svårigheten blir blott att bestämma priset. Vad har 
ni tänkt er?



Benbe hade återfått gäddkäften. Gallan sjöd. Det är beskt att lida 
förödmjukelser om man själv bär skulden. Emellertid gäller det här i livet 
att hålla god min, vara fräck och kavat och något cynisk i sin manliga 
själ-hur barnslig den än må vara. Den unge mannen strök eftertänksamt 
symbolen för sin manlighet, skäggtofsen, och spelade framgångsrikt den 
fundersamme säljaren.



Låt mig se-det är inte lätt att värdera-ni har rätt i det- värdera en 
sån här sak- farmors hår- kära gamla farmor-är det för mycket med 
hundratusen?



Äntligen tycktes Tracbac övertygad att ynglingen drev med honom. Benbes 
uppträdande var inte särdeles lättförklarligt. Å ena sidan kunde han vänta 
sig någon hjälp av släktingen och hade vidtagit åtskilliga 
konstbesynnerliga anstalter för att åtminstone komma till tals med honom, 
å andra sidan gjorde han nu-när han lyckats i sitt syfte - allt för att 
gå vinsten förlustig. I själva verket stred inom honom ett högst naturligt 
hjälpbehov med åtskilliga fördomar eller rättskänsla, hur man nu vill se 
saken. Denna tvedräkt är i vår tid vanligare än förr. Gloriösa och 
glorifierade exempel manar ungdomen att slå rekord i fiffighet 
enkannerligen på det ekonomiska området. Rätt är rätt, naturligtvis, men 
är det alltid rätt att handla rätt? Hos Benbe kämpade den gamla 
Längsällska moralen med nyare riktningar, som det moderna livet självt 
tycktes prisa genom några sina heroer och matadorer.

Nu inträdde kanadensiskan bärande en bricka med 
isvatten och cocktails. Hennes humör var inte som Benbes grumligt men det 
var livligt.



Hon hade samvetsgrant lyssnat vid den papptunna väggen utan att förstå ett 
ord av de båda herrarnas språk. Ett misslyckat lyssnande är farligt för en 
kvinna med temperament, fantasi och ansvarskänsla. De talandes tonfall var 
stundom upprörda och hon tyckte sig ibland förstå att "hennes pojke" var 
mopsig mot den store clownen-då lyfte hon två fingrar och hytte häftigt i 
luften. Andra ögonblick tyckte hon sig i Tracbacs röst finna uttryck av 
högfärd, kitslighet och fräckhet-då satte hon de knutna händerna i 
sidorna så hårt att de tycktes pressa ett övermått av blod upp i kinderna. 
Slutligen uthärdade hon inte dessa växlande sinnesstämningar, ordnade 
hastigt sin bricka och steg in.



Hon hälsade den hövligt bugande clownen med en tämligen kort nick och bad 
honom ursäkta att han lämnats ensam med en ohyfsad pojke. Därefter vände 
hon sig tyst mot den upphetsade ynglingen, stack två fingrar innanför hans 
krage och övertygade sig om att han inte hade feber. Åter vände hon sig 
mot den store Tracbac och förklarade att hon betraktade denna dagen som 
den ärorikaste och intressantaste i hennes liv då hon under sitt tak 
mottog en av staternas största män. Hon tillade:



Men Jac Tracbac, hur storartat urkomisk ni än är- och jag brukar ligga 
sjuk av skratt två dygn sen jag sett er -hur urkomisk ni än är, måste ni 
dock betänka att detta livet inte bara är nojs och clownerier. Aven en 
pajas har plikter som människa och kristen och hur uppfyller ni era? Har 
ni visat er som en god släkting mot den här stackars gossen, som snart 
kommer att gå under därför att han är för stursk att äta av min goda mat, 
som han inte kan betala. Ni borde blygas, Jac Tracbac, och skulle den här 
gossen förfalla så kommer åtminstone inte jag att gå på bio, när ert 
namn står på affischen, det kan ni sätta er på. Och vidare vill jag säga 
er-



Nu ingriper brandkåren, yttrade Benbe lugnt och bjöd artigt men bestämt 
den stolta damen sin arm. Kanadensiskan log plötsligt helt älskvärt mot 
den förbryllade clownen och yttrade:



Glöm inte att detta är den stoltaste dagen i mitt liv, mr Tracbac.



Sedan följde hon med en graciös böjning på den guldfjuniga nacken sin 
riddare. Vad de båda sa varandra i köket, saknar betydelse. Efter några 
minuter återvände Benbe skyndsamt till sitt rum. Tracbac hade begagnat 
minuterna väl och avlägsnat sig. Benbe kände i förstone lättnad, snart 
blev han snopen. All hans fiffighet hade varit förgäves, den store, 
svårfångade släktingen hade glidit honom ur händerna. Han sa till sig 
själv: Jag duger inte till det finurliga. Jag är nog en samvetslös skälm 
men så snart det kommer till kritan blir jag blyg och blir jag blyg så 
blir jag arg och sen är det förkylt. En verklig skälm får aldrig bli arg.



Han tömde ett glas isvatten och funderade, han tömde en cocktail och 
funderade, därefter tog han ett litet papper, som låg på brickan och för 
några sekunder upphörde han att fundera. Papperet var en check på 
åttatusenfemhundraåtta dollar femtio cent.



Han förstod att Tracbac med den stora summan framför allt velat köpa sig 
fri från en nödställd anförvant men just detta eggade honom till nya 
ansträngningar i den specifikt finurliga riktning, som slingrar fram 
mellan tvenne moraler. Den ena moralen hindrade honom från att grovt 
bedraga eller stjäla - inte ens inför svältdöden skulle Benbe ha tagit ut 
checkens belopp. Den andra moralen förbjöd honom inte mindre strängt att 
försumma sin chans. Vår starkt opportunistiska tid har i sin katekes bland 
de allra första buden upptagit detta: försumma ej din chans. Benbe 
med det dyrbara papperet i sin hand smålog och sa för sig själv: En sån 
clown, en sån upptågsmakare i alla fall. Jag sa att ringen var värd åtta 
och femtio-



Han måste gå ut i köket och lätta sitt hjärta.



Mrs Canadian, sa han, jag har sålt den där ringen som jag talte om. Han 
betalade åttatusenfemhundraåtta dollars.



Han räckte henne checken. Hon tog och läste och läste om igen. Så kliade 
hon sig i håret med gaffeln-det var mycket opassande men i full 
överensstämmelse med hennes själstillstånd. Hon utbrast:



A bevare mig väl, en sån ring! Varför fick jag aldrig se den?



Därför att jag sände den till Tracbac samma dag jag köpt den i en lumpbod 
i Los Angeles. Jag gav åtta och femtio. Vacker vinst.



Han gick ut på gatan och strövade under palmerna upp och ned kors och 
tvärs genom labyrinten av snörräta asfaltvägar. En obetydlig liten sak 
förstärkte plötsligt den redan starka tankecirkeln kring clownen. Som han 
gick där med händerna djupt nedstuckna i fickorna, gled den vänstra handen 
ned genom fickans trasiga foder-han bar just samma kostym som på 
Sanna-och på fickans botten fann han ett litet paket i vitt papper. Han 
erinrade sig att det måste vara samma paket, som kusin SannaSanna smusslat 
dit med löfte att inte öppnas förrän i Amerika. Med ett tankspritt leende 
tog han bort det vackra röda band som flickan knutit kring papperet med 
hans namn. Vad var nu detta för en liten kärleksgåva? Emellertid fanns 
under första papperet ett andra och på det stod skrivet:



Till Jonathan Borck-



Ahå, tänkte Benbe och småskrattade. Presenten var inte till stackars Ben 
utan till Store Nathan.

Han vände det lilla paketet och fann på baksidan skrivet:



"att sändas honom efter min död".



Han tänkte: en sån överspänd flickunge-



En sak slog honom: utanskriften på det yttre papperet med hans eget namn 
var inte skrivet av samma hand som tecknat clownens.





3 Negern Longellow ger lektion i modern psykologi



Äntligen ses vi igen, sa Benbe till Tracbacs grindvakt och fruktansvärde 
utkastare. Jag har längtat efter er.



Negern flinade välvilligt:



Ni kan tryggt gå fram till grinden, master Borck. I dag vankas inga firska 
bullar, glömt att grädda dem, sir. För resten har jag fått nog med ovett 
för er skull. Tio gånger mer än ni är värd-



Det gläder mig av hjärtat, betygade Benbe. Jag hoppas er husbonde gav er 
en duktig överhalning-



Min husbonde? upprepade negern, blundade och skakade på huvudet. Å nej då! 
Mr Tracbac personligen ger aldrig ovett. Behövs något i den vägen, 
telefonerar han till sin sekreterare i Los Angeles. Strax kommer den 
hurringen som en Jehu. Han är inte större än en ordinär hundloppa. Men han 
sticks, sir, han sticks som en vägglus.



Negern öppnade grinden. Slå er ned på bänken i skuggan. Ni är varm och 
behöver vila, innan ni startar. - Benbe tog plats och torkade sitt 
svettiga ansikte.



Negern slog sig ned bredvid honom och bolmade makligt och smakligt på en 
stor svart cigarr. Han sa: Kanske kommer ni hit ofta, master Borck, 
kanske kommer ni aldrig mer. Vem vet? I alla händelser skadar det inte att 
ni får en smula hum om min salig far. Han var en märklig man och 
skolmästare i Florida. Han kunde mer vers utantill än någon annan jag 
träffat. Och bara fina saker, förstår ni, inga frälsningsvisor eller 
varietetrallar. Mor brukade säga att han levde for poesien och att han 
också mycket riktigt dog av den. Jag vet för resten inte, vad hon menade 
med det?



Inte jag heller, bedyrade Benbe. Men nu talar vi inte om er far utan om er 
husbonde.



Jag talade om min far, avbröt negern. Han var mycket frikostig mot oss 
barn, fast vi var elva stycken. Ingen mannamån, förstår ni, alla skulle ha 
lika. Särskilt var gubben frikostig på fina namn, de allra finaste på sitt 
område. Namn adlar, sir. Och de är billiga i inköp. Mig kristnade han till 
Edgar Allan Fennimore Longfellow Harriet Bret Hart Whitman Irving. Det är 
att välja på, master Borck. Och bara hundraprocentare, de största som 
finns. Bröderna fick nöja sig med Homer, Dante och annat mera dagoaktigt. 
Jag gillar mina namn undantagandes Harriet. Jag vet nog att fruntimret var 
gudaktigt och rättskaffens alldeles som jag men där stoppar likheten. I 
vardagslag kallar jag mig Longfellow. Det passar bättre till min figur.



Onekligen, medgav Benbe, men jag vill påpeka att vi talade om er husbonde.



Så att vi talade om husbond? sa negern Longfellow. Nå, det är inte så 
underligt eftersom vi befinner oss på hans mark. Huset som ni skymtar där 
bakom palmdungen är en bungalow i mexikanska stilen med femtioåtta rum och 
nio gårdar. Eller kanske det är hundrafemtioåtta -det får ni fråga 
pressen. Jag slår vad att ni skulle gå mer vilse i det huset än ni gjort i 
hela ert liv-



Topp! Låt oss pröva, sa Benbe och skvatt hastigt upp.

Lika snabbt högg honom negern i byxbaken och röck honom baklänges, 
varvid hans nacke törnade hårt mot väggen.



Håll er lugn, manade negern. Jag har sekreterarens befallning att 
underhålla er på angenämaste sätt den tid ni behagar stanna hos oss, och 
det hoppas jag att jag gör. Eller hur, master Borck? Men skulle ni ledsna 
på mig, så säg bara till. Tomten är stor och här finns mycket att beundra 
och roa sig med en dag eller två. Den där flocken japaner, som ni ser 
arbeta bland kullarna, är de skickligaste trädgårdsmästare i hela 
Kalifornien. De sköter Tracbacs botaniska trädgård; den har kostat över en 
kvarts million i anläggning.



Ar han så intresserad av växter? sporde Benbe.



Vet inte jag, sa negern Longfellow. Men om ni inte är road av växter, så 
finns det annat. Tag vägen där till höger och gå i sakta mak en tio 
minuter så kommer ni till en konstgjord bäck, och ett stycke längre upp 
till en konstgjord fors, som är smockfull med foreller. Utmed stränderna 
står de styvaste och finurligaste kvarnar och andra vattenverk, som går 
och slamrar till ingen världens gagn bara man släpper vatten på dem. Det 
är ett underverk alltsammans och har kostat över en kvarts million i 
anläggning.



Förvånar mig inte, anmärkte Benbe, som erinrade sig att en annan av hans 
fars kusiner ruinerat sig på allehanda konstigheter vid Sannafors. 
Förvånar mig inte alls- vi har mekaniskt snille i släkten.



Vet inte jag, om det är snillrikt, bekände Longfellow bolmande och 
spottande, men nog är det mekaniskt. Skulle ni inte ligga åt det hållet 
heller, kan ni i stället ta vägen till vänster och gå i sakta mak en tio 
minuter. Då kommer ni till apstaden. Det är en väldig grop full med alla 
slags markattor och trän, som de fulingarna kalgnagit. Vidare finns det 
burar som liknar kristnas boningar och andra som 
liknar hedningars hyddor och åter andra, som liknar äggkläckningsmaskiner. 
I dem bor de finaste aporna, schimpanser, gorillor och såna-



Jag har läst det där i bladen, insköt Benbe, han är tokig i apor-



Vet inte jag, sa Longfellow. Kanske är han tokig och kanske inte. Att han 
är rädd för dem, det vet jag. Ibland vågar han sig in till någon av de 
stora-med vaktaren bredvid sig förstås. Då väser och fräser apan åt honom 
alldeles som en människa. Men jag tror att vaktarn ger apan ett hemligt 
frästecken för åt mig fräser de aldrig. I alla fall och hur som helst 
skulle ni se min husbonde. Han rusar baklänges in i ett hörn och klämmer 
hop sig och hukar ner och väser och fräser ackurat som en apa. Vore inte 
den ene ett kreatur och den andre kristen kunde en tro sig se syskon eller 
halvsyskon eller åtminstone sammanbragta barn. Det säger jag er, sir-på 
det här klotet finns ingen som kan göra såna apkonster som min husbonde. 
Han överträffar aporna. Men så tjänar han också millioner-



Underligt, underligt, mumlade Benbe.



Negern Longfellow sa:



Underligt och inte underligt, vet inte jag. Men jag har fått befallning 
att underhålla er så länge ni bara önskar och jag ska berätta saker, som 
jag inte berättar för vilken lumpsamlare eller oljekung som helst. Jag ska 
till och med hålla mig till sanningen-



Å, lova att ni inte överanstränger er, bad belevat Benbe.



A nej, flinade negern, jag ska hejda min fars son i tid. I alla fall ska 
jag förklara, varför de här tre underverken- botaniska trädgården, 
mekaniska forsen och apstaden- blivit till, fast de kostat millionen och 
inte särdeles intresserar min husbonde. Det ska lära er ett och annat om 
den mänskliga naturen, master Borck, ifall den intresserar-



När jag kom hit för bortåt tio år sen, började Longfel low och tände 
sin andra två och en halvtums cigarr, när jag kom hit fanns förutom 
boningshuset bara ett stall och garage, gymnastikhuset, tennisbanorna och 
simhallen. Lite trädgård här och var men ingenting att skryta med. Mr 
Tracbac var nöjd med sin lott ändå, föreföll det. Men han var nöjd på ett 
okultiverat och omoraliskt sätt, så till sägandes. Folk i hans upphöjda 
ställning förstår sällan hur de bör ha det. Utan det måste bildas syndikat 
och tillsättas direktörer och sekreterare och andra såna för att utreda 
deras känslor och behov. Eljest vet de inte, att de har några.



Hit kom, förstår ni, så småningom massor av människor från alla unionens 
kanter för att skaka hand med Jac Tracbac och få hans namn och porträtt 
och så vidare. Inte ont i det så länge krafterna räcker till men min 
husbonde är ömtålig och hans konst ännu ömtåligare. Nå ja, struntfolk och 
skräp och särskilt stryktäcka personer med obildat sätt boxade jag ut 
alldeles som jag gjorde med er. Men det finns ju andra människor också, 
folk som man måste högakta för en halv dollar stycket eller mera. 
Utkastningsmetoden var för enkel, sir, det var felet med den. Populär blev 
den aldrig. Folk sa, att det här stället saknade civilisaschon och 
organisaschon och kulturisaschon och moral.



Allt det där på schon, fortsatte negern, fäste jag mig inte vid men 
moralen gjorde mig skraj. Moral är farlig, sir. Saknar man moral, så 
skadar man sig själv-har man moral så skadar man andra. Det visade sig 
snart-de utfösta fåren började bräka. Träffa Tracbac fick de inte med 
mindre sekreteraren synat dem och tagit temperaturen kroppsligen och 
andligen och utfärdat intyg att de var personer av hög betydelse väl värda 
att skaka hand med Jac Tracbac. Men hur många var det? Tio procent kanske. 
Resten fick friskjuts och bräkte. Sen spred de i pressen såna där 
prisgåtor, som eljes brukar sparas för presidentval, barnarov och högt 
stående mord.

Varför törs inte Jac Tracbac öppna sin grind för fria och 
rättskaffens medborgare? Vad försiggår egentligen i denna mystiska 
bungalow? Finns där orgier och av vilka slag? Master Borck, det blev 
mycket orgier i rik sortering; dryckenskap och liderlighet och raffel och 
för resten vad orgie som helst som er smutsiga fantasi kan uppleta.



Folk är dumma, fortsatte Longfellow och blinkade eftersinnande. Jo visst 
är de det. Undantagandes vi två och våra aktningsvärda släktingar är 
människor dumma. Jag såg en film med skådespelare, som skulle föreställa 
berömda cirkusartister. Hur de levde, arbetade och älskade. Bilder ur 
verkliga livet, sir. Vet ni hur bilden såg ut? Om kvällen gick de på lina 
som ena överdängare och resten av dygnet tillbragte de i svalg och 
liderlighet, så att ingen svavelpredikant i världen kunde spåra upp 
läckrare kost.



Tror ni att en cirkusartist eller annan sportsman av rang lever som ett 
svin, figurligt talat? Tror ni att en karl eller fruntimmer med 
kopparslagare, konjakssvullna ögon och viskyskälvande kropp-tror ni att 
en sån kan arbeta i trapets eller målskjuta eller sparka boll eller göra 
någonting annat, som det är bevänt med? Det tror ni inte och inte heller 
jag, ty vi är två upplysta undantag i populasen. En kung, förstår ni, ja 
till och med en president kan berusa sig med framgång. Jag säger inte att 
sådant förekommer-å bevare mig väl! Jag håller mig till egen erfarenhet, 
sir, och jag har aldrig skakat hand med en berusad kung. Jag säger bara 
att det är tänkbart. En kung lånar helt enkelt sin förste ministers skalle 
för högre ändamål- sen kan han gladeligen tömma en gallon visky utan att 
hans visa styrelse blir nämnvärt sämre. En lindansare däremot- kan han 
låna ben eller bål eller ens skalle? Nix. Han får vackert reda sig med vad 
han har och förvalta sin kropp som en girig sin dollar och ett helgon sin 
själ.



Ja, så resonerar vi, master Borck, därför att vi är upp lysta 
personer. Men det finns tjockskallar, och för att nu återvända till Jac 
Tracbac, så började folk viska och tissla och skriva i bladen: Varför 
håller han sig undan? Varför blir man utkastad? Den ene sa: Hans bungalow 
är smockfull med odalisker och annan synd. Den andre sa: Han far omkring 
på vägarna och rövar små oskyldiga barn. Den tredje sa: Han skulle göra 
det om han kunde, men han ligger mestadels stupfull i sin säng.



Ni förstår, master Borck, att de där ryktena hotade oss med död och 
fördärv och en fruktansvärd baisse i Tracbacsyndikatets papper. (I 
parentes sagt, sir, så är vi inte en människa, vi är ett syndikat. Vi har 
vår medelkurs på börsen, våra svarta dagar och våra ljusa, våra 
baissebjörnar och haussetjurar.) Nu ska jag säga er, sir, att vår 
sekreterare är en karl, som förtjänar att hedras här i livet allra helst 
man med visshet vet, var han kommer att tillbringa den långa semestern, 
stackars karl. Han heter Abel Rush fast jag brukar kalla honom Kain för 
att på fint sätt antyda hans karaktär- men det ska erkännas att han 
blickar djupare i den mänskliga naturen än vi båda. Han sa: Folk får inte 
se Jac Tracbac i privatlivet för det är ingenting att se och skulle 
dessutom skada hans konst. Men inte heller går det an att låta dem 
ingenting se för då kommer de att se, vad vi inte vill att de ska se. Jag 
ska visa dem, vad Jac Tracbac är för sorts människa till själ och moral.



Han fyllde åtta de största salarna i bungalowen med gamla tavlor och 
marmorgubbar och trägubbar och järnbråte och böcker och andra lämningar av 
en död och vördnadsvärd kultur, som man plär säga. Sen beställde han en 
konstprofessor från Boston, för att ordna och förevisa och hålla tal för 
de horder, jag släpper genom grindarna. Professorn sa, att det var den 
mest kompletta och konsekventa samling han sett i Staterna näst Mogens J. 
Piergans-inget gammal skräp utan prima kurant vara med de allra 
sista finesserna beträffande maskhål och mögel och tocket.



Men ändå, master Borck, var det en dumhet, fortsatte Longfellow och tände 
sin tredje cigarr. Kain hade tänkt för mycket på konsten och för litet på 
moralen. Jag hörde ärevördiga mormonpredikanter yttra att de knappt kunde 
undgå köttets anfäktelse vid anblicken av forntidens sedefördärv och 
renläriga prohibitionister kunde sannerligen inte känna sig uppbyggda av 
att se holländskt lantfolk ideligen tömma krus, slå krokben och bete sig 
som grisar. De sa, att en människa som dagligen vistades bland styggelsen 
till sist skulle falla offer därför. De sa att miljö och exempel skapar 
karaktären och att de nu hade någonting högklassigt att berätta för sina 
åhörare.



Så sjöng de lärde, förstår ni, och populasen stämde in i refrängen. Den 
ende, som levde i ljus okunnighet, var Tracbac själv, eftersom han varken 
läser tidningar eller vaktar grinden. Sekreteraren däremot satt illa i 
kläm och syndikatet hotade att avskeda honom. Men våran Kain har inte hyrt 
i de avskedades stadsdel, sir. Han begärde en rund million av syndikatet 
och slag i slag anlades Botaniska trädgården, Konstgjorda forsen och 
Apstaden.



Jag begriper inte meningen med det, erkände Benbe stukad.



Negern Longfellow log triumferande:



Hoppas väl det, master Borck, att ni inte begriper meningen. Om förste 
bäste dumbom förstode meningen med trädgården, aporna och forsen skulle 
alltsamman inte ha någon mening. Men jag, som vallar hjordarna, ser hur 
välgörande de kainitiska idéerna verkar. Hör på! När mina små lamm bräkt 
ah och oh i botanen och beundrat stort och smått, finns det alltid något 
fruntimmer av aktningsvärt utseende och permanentad poesi, som stiger fram 
inför menigheten-finns det någon sten i närheten, klättrar hon upp-och 
yttrar: Att odla blommor är att dyrka skaparen i naturen-eller 
också säger hon: Örtagården är en ädel människas poesi-eller någonting 
annat i den stilen. Och hela välsignelsen och äran faller över Jac Tracbac 
fast han sällan sätter sin fot i botanen. Om en stor person här i landet 
och i andra land med, tänker jag, om han också hade hundra eller tusen 
skickliga japaner i sin trädgård, skulle folk ändå tro att han själv gick 
omkring och petade ned lökarna, vattnade dem och pysslade om dem. På så 
sätt har kloke Kain gjort oss till en gudsdyrkare i naturen och en poet i 
paradisets lustgård. Vi har skenet för oss-



Och apstaden? sporde Benbe. Hur verkar den?



Longfellow svarade:



I samma riktning fast ännu mera solitt moraliskt. Poesien får maka åt sig 
en smula. Sen hela församlingen, män, kvinnor, gubbar, gummor och barn 
skrattat sig fördärvade åt aporna och retat dem efter bästa förmåga, 
träder även här någon besjälad kvinna fram och yttrar: Kärleken till 
djuren är den civiliserade människans adelsmärke



Och därmed, master Borck, är husbond civiliserad-



Har hon betalt för det där?



Kvinnfolket? Ingalunda. En karl kan man betala för sånt men inte en 
kvinna. Hon måste besjälas, sen kan hon inte tiga, även om hon ville. Vid 
Konstgjorda forsen är stämningen från början allvarlig och envar 
anstränger sin stackars hjärna för att lista ut meningen med alla dessa 
hjul och tillställningar. För resten har husbond själv intresserat sig för 
de där maskinerna och ordnat dem efter några papper, han tagit med sig 
från gamla landet. Vid forsen är det alltid någon gammal överste som 
fäller det förlösande ordet, sen alla grundligt förstått att de ingenting 
förstår. Han tar av sig hatten och säger: Edison. Ingenting mer.



Nå ja, sir, fortsatte Longfellow och tände fjärde cigarren, efter 
Konstgjorda forsen är det ingen risk längre att 
föra karavanen vidare till konstrummen. Ofta nog 
höjes effekten och pricken sättes över i. Men konsten får inte komma 
först. En konstnär är alltid lite misstänkt och en konstälskare knappt 
bättre än han ifall han inte har papper på att vara en solid person. Nu är 
det annorlunda Det händer ganska ofta, sir, att någon äldre, fin gentleman 
sen han strävat igenom vår unika samling, utstöter en pust av aktning och 
utbrister: Sannerligen-detta är någonting som kan tävla med Mogens J. 
Piergan, varken mer eller mindre.



Det var som sjutton, det, utbrast Benbe högaktningsfullt.



Jag menar det, instämde negern och blundade av pur stolthet. Slutsatsen är 
den, att omgivningen är betydligt viktigare än mannen. Döljer själv, om 
ni har en eller annan förarglig skavank, men skapa er en omgivning. Folk 
vill veta någonting om er, i all synnerhet ifall ni är en stor pajas. En 
ädel omgivning adlar. Han är adlad. Världshistorien känner många exempel 
på tocke där adelskap. Vi behöver bara erinra oss honom, Napoleon, som 
tillverkade så många grevar, hertigar och kungar att både han själv och 
närmaste släkten kom att räknas till den finare societeten.



Och när får jag träffa Tracbac? frågade Benbe, tilläggande allvarligt 
bedjande: Hör på, Longfellow, var resonlig-jag måste helt enkelt träffa 
honom personligen-



"Måste" är ett kraftigt skäl, medgav negern. Måste man så måste man, sa 
tjuven, tog ner månen. Men vet ni vad, master Borck, jag tror inte att 
tjuven tog ner månen. Jag tror att det stannade vid den goda föresatsen. 
Hans stege var för kort, se. Min tro är den, att var människa har sin 
stege honom given av begynnelsen. Somliga har korta, andra långa. Och den 
där födelsestegen bestämmer levnadsloppet så att de kortstegade håller sig 
nedanom ära och allt det där medan de långstegade stiger mot stjärnorna, 
som man säger. Det kan tyckas orättvist men jag ska såga att det 
jämnar liksom ut sig. Med en liten gesvint stege kilar man gladeligen 
omkring var som helst och finner lätt sitt mål. Men det tör vara 
besvärligt och tungt att släpa omkring med stjärnstege. Jag tänker ate 
innan man rest den på rätter plats och säkrat den och klivit upp för alla 
stegen, så har man liksom förtagit sig. Jag tänker att många av de där som 
sitter på sina högstegar och tar sig präktigt ut i stjärneglansen, jag 
tänker att många av dem sitter där med knäckta ryggar klamrande sig fast 
vid den sviktande stegtoppen.



Plötsligt böjde negern sig fram och la handen på Benbes knä, sneglande 
till höger och vänster viskade han:



Master Borck, er ärade släkting, min husbonde, han är just en sån där 
stjärnsittare med knäckt rygg. Ingen vet det och ingen får veta't. Men jag 
har ögon som ser-



Benbe strök sig med pekfingret under näsan och snörvlade. Folk i knipa 
lockas stundom till denna fula åtbörd, som kanske är ett rudiment av den 
tankeställande snusningen. Han tog fram sin check.



Hör på, sa Benbe beslutsam i rösten fast tung i bröstet. Det är en 
hemlighet med den här checken som jag inte ids berätta för er därför att 
den är mindre hedrande för mig. Så mycket kan jag säga att jag 
ovillkorligen i egen person måste återlämna papperet till er husbonde. 
Lyssna till mig, Longfellow. Jag talar sanning.



Negern funderade några ögonblick, därpå sa han vänligt:



Jag förstår, unge man, ni har gjort något hokus pokus och nu har samvetet 
börjat gnissla tänder. Ni har inte bedragit ännu men vill ändå lätta ert 
hjärta. Det hedrar er. Ni kommer att bli en George Washington med tiden- 
naturligtvis i billighetsupplaga. Vänta så får jag se, vad jag kan göra. 
Gå och titta på aporna och forsen. Saken tar sin tid. Man kan inte bjuda 
på förfalskning lika lätt som man bjuder barn på sviskontårta. Den 
där vägen-master Borck-tag forsen först, den är sevärd-



Benbe reste sig en smula ovilligt och larvade fram den utvisade vägen. En 
skock japanska småttingar dök upp bland kullarna, klängde sig fast vid de 
arbetande männen och drog dem med sig. Ett halvt dussin negerbarn stack 
fram sina svartkrulliga huvuden ur en dunge av vit jasmin. Från 
grindstugans trappa lockade mylady Longfellow: Elynor! Sinclair! Carra! 
O'Neal! Idel skönandar. Familjen Longfellow upprätthöll sina poetiska 
traditioner. Antagligen lästes det aldrig i den familjen. En tradition 
utan innehåll är outrotlig. De små svartingarna störtade ned mot 
grindstugan. Det var lunchdags.



Min affär får vila tills löksoppan makligt och smaklige förtärts, tänkte 
Benbe. Den enes nöd får inte förbittra den andres bröd. Det är en sund 
princip.



En smula missmodig vandrade han upp mot Konstgjorda forsen. Emellertid 
misskände han negerns nit. Longfellow höll visserligen soppsleven i ena 
handen men med den andra skötte han telefon.





5 Kung Clown och hans dansös



Tillfället gör tjuven-sägs det. Vill man snygga upp satsen en smula, kan 
man säga: Tillfället ger turen eller slumpen gör susen. I långa loppet 
betyder emellertid turen föga i jämförelse med människan. Tyvärr tillhörde 
Benjamin Borck det stora antal unga människor som helst går ginvägar-inte 
alltid av lättja men väl av otålighet. Han ville skapa sin chans, komma 
till tals med sin berömde släkting och fann slutligen på listen med katten 
och ringen.



Framgången var så oväntad att intrigmakaren tappade huvudet och betedde 
sig ohövligt mot en person, som han närmast önskade smickra. Emellertid 
måste chansen utnyttjas. Fördenskull spankulerade nu den unge mannen 
uppför jasminvägen. Han passerade på tvåhundra meters avstånd den mörkt 
köttfärgade, tämligen klumpiga och dystra byggnad, som var clownens 
residens. Ginvägsmetoden borde ha fört honom tvärs igenom palmdungen till 
husets stora svarta port. Men har man väl blivit så finurlig och 
världsklok som unge Benbe så säger man gärna till sig själv: Kortaste 
avståndet mellan två punkter är den krokiga linjen, ju krokigare, desto 
kortare. Logiken revideras baklänges så till sägandes.



Följaktligen började Benbe åter känna sig lätt om hjärtat, bollade muntert 
med sin sammanknycklade hatt. - Bäcken med de sprittande fiskarna vann 
hans fulla gillande, forsen hans beundran. När han på nära håll såg raden 
av små underliga vattenverk, jublade han som en skolpojke på sommarlov och 
ropade: O, Sanna, Sanna-För så vitt han kunde se, var de kopior av de 
tokiga verken vid Sanna. De kunde icke åstadkomma någonting annat i 
världen än att förbluffa världen genom sin vidunderliga sinnrikhet.



Nu kom en man hastigt gående nedför forsens strand. Han strök sig med 
handen om mun som om han plötsligt avbrutit sin måltid. Arbetsdräkten var 
den vanliga men ett revolverhölster i läderbältet angav att han troligen 
var uppsyningsman. Benbe väntade sig ett förhör. Emellertid log mannen det 
vanliga vänliga amerikanska leendet, som tillverkas en gros, och frågade 
om han ville se maskinerna i verksamhet. Han tillade: Ni kommer att bli 
förbluffad, master Borck.



Redan den omständigheten att han tilltalades vid namn, förbluffade master 
Borck. Hade negern sänt ut hans signalement över hela bungalowen? Hade 
bladet vänt sig? Blev han på ett förekommande sätt bemött av sin 
frändes tjänare eller stod han helt enkelt under uppsikt? Uppsyningsmannen 
försvann i en konstgjord droppstensgrotta och efter några ögonblick 
började hela raddan av maskiner arbeta så imponerande maskinmässigt som 
önskas kan. På gamla barnsliga Sanna hade hela detta lilleputtmaskineri 
blott varit en tämligen dyrbar leksak för ett vuxet barn-här hade 
leksaken fått en större betydelse: den övertygade en nyfiken och mäktig 
allmänhet om att den märklige Jac Tracbac höll sig med en fullt legitim 
och aktningsvärd hobby. Maskinerna tillverkar onekligen någonting av 
värde-bluff. Under det att uppsyningsmannen inläst och vant beskrev dessa 
bluffmaskinernas egenskaper, skisserade Benbe i tankarna sitt stundande 
möte med Tracbac. Falsariet med ringen skulle han utan vidare tillstå och 
samtidigt förklara att han icke vore en vanlig bedragare utan blott en 
låtsad. Skillnaden kan tyckas hårfin men orden "icke vanlig" är ofta ett 
adelsmärke beträffande tjuvar, skojare och åtskilliga andra kategorier 
människor. Till och med en pajas blir i viss mån adlad om man säger: "inte 
en vanlig pajas".



Trekvart eller en timme hade nu förflutit sedan Benbe skildes från negern 
och han blev otålig. Han började gå nedför forsen. Uppsyningsmannen hann 
upp honom med några hastiga steg och grep hans arm med en näve, som var en 
äkta amerikansk uppsyningsmans näve. Benbe gjorde några fruktlösa försök 
att slippa loss. Vad tänker ni egentligen ta er till? frågade han 
förbryllad.



Ingenting särskilt, svarade den andre. Alltid kan vi fördriva en angenäm 
stund i apstaden. Där kommer min kamrat från den kanten.



Mycket riktigt - över spetsarna på en tät agavhäck syntes ett huvud som 
var tvillinglikt uppsyningsmannens. Benbe fick plötsligt på känn, att man 
visade honom en överdriven uppmärksamhet. Han stramade upp sig och 
sa:



Vad går det åt er, människor? Mr Tracbac väntar på mig vid det här laget.



Tvillingen från apstaden kom över bron och uppsyningsmannen presenterade 
sin skyddsling eller fånge.



Å ja, jag vet, sa uppsyningsmannen nummer två och log precis lika vänligt 
som den förste. Jag vet fullkomligt. Vackert väder i dag, master Borck, är 
det inte?



De tre herrarna gick över bron och doldes snart fullständigt bakom en 
agavhäck för envar, som från boningshuset möjligen kunde ha spejat efter 
dem.



Emellertid hade Benbe rätt. Hans frände Jac väntade på honom och väntade 
med en viss spänning. Han hade sett en skymt av honom då han bollade med 
hatten på jasminvägen. Och han väntade vandrande av och an i bungalowens 
övre galleri.



På ena sidan hade han några dörrar av vilka en stod öppen, på andra sidan 
en stor kringbyggd gård eller trädgård. I trädgården fanns en fyrkantig 
bassäng och i dess mitt en svängande vattenspridare som lät ett duggregn 
falla över vattnet och bassängkantens klängväxter. Kinesiska ankor med 
glänsande stålblå kroppar och gulröda huvuden härjade bland granna små 
japanska dykänder, högg efter dem och fräste. Över balustraden hängde en 
säck eller påse på vilken i bleknade gula bokstäver stod broderat: Tiggarn 
i sin bittra nöd, tackar gud för gammalt bröd. Påsen var en relik från 
köket på Sanna. Den innehöll en massa gammalt bröd och tiggarna var de 
granna fåglarna. Med ett långt bamburör sökte Jac skipa rättvisa mellan 
kineser och japaner. Han ropade: Dåliga karaktärer, mina barn, vackra 
kläder och dåliga karaktärer. Unna gott din nästa, får du själv det bästa.



Tracbacs kläder var för tillfället något underliga. Han bar stora 
fadermördare, en vidlyftig, blommerant halsduk, svart långrock, trånga 
gula nankinsbyxor med hällor. Över magen gick en 
tjock, dubbel klockkedja från vars mitt dinglade en hel kvast gyllene 
berlocker. Han såg ut som ett kommerseråd eller annan bättre borgare från 
förra hälften av artonhundratalet.



Han la ifrån sig bamburöret och spankulerade åter av och an med händerna 
under rockskörten som guppade likt en tuppstjärt. Han mumlade: Nå, varför 
kommer inte pojken? Hur länge ska jag vänta? Kanske har han kommit bara av 
nyfikenhet. Det finns fler nyfikna människor än ärliga, mycket fler-



Plötsligt ställde han sig på tröskeln till den öppna dörren. Stödjande 
ryggen mot dörrposten intog han en besynnerligt förskruvad hållning: den 
vänstra armen sträckte han snett bakåt till hälften omvriden, högra handen 
med utspärrade fingrar höll han framför ansiktet som om han velat avvärja 
ett slag och samtidigt räcka lång näsa; munnen var krampaktigt uppspärrad 
i fyrkant likt munnen på en tragisk mask. Så förblev han stående fyra 
eller fem minuter nästan orörlig blott med några små skälvande ryckningar 
i överkroppen. Slutligen utbrast han otåligt: Är det inte nog nu? Det är 
nog, inte sant?



Det hela var inte så konstigt, som det såg ut, varken hans dräkt eller 
uppställningen. I rummet med den öppna dörren satt en ung kvinna framför 
ett staffli och porträtterade clownen i en av hans första roller-just 
den, som givit honom hans nom de guerre, Jac Tracbac. Clownen avskydde att 
stå modell men han hade två skäl att göra den unga damen till viljes: dels 
höll han verkligen av henne, dels hade hon under en kortare tid varit hans 
hustru. Hon var dansös och hette Siva Yala. Modern irländska, fadern 
zigenare.



Hon sa en smula skyggt som om hon bett om någonting extra dyrbart eller 
farligt:



Jag kan väl inte få be om uttrycket en gång till?



Tracbac gick fram mot henne och hytte med pekfingret.

Han tog hennes huvud mellan händerna och kysste henne på ögonlocken. 
Han blåste på hennes hår och sa:



Zigenarunge, du har druvblått hår och körsbärsbrun hy -det vittnar om din 
ringa härkomst. Men var stal du dina bärnstensögon? Det gör detsamma. Folk 
tycker att det är vackra ögon: mig påminner de om bärnstensmunstycken. När 
jag kysser dem tycker jag mig få cigarrettrök i mun, starkt parfymerad och 
en liten smula äcklig. Men vem kan hjälpa det?



Uttrycket om jag får be, envisades flickan. Han sa:



Inte för hundra dollars, min unge, inte för femtio, inte för tjugufem.



Tracbac återtog sin vandring i galleriet. Han muttrade:



Varför kommer inte den unge lymmeln? Vad gör jag om han inte kommer? 
Sänder jag bud efter honom? Det ingår inte i min plan. Kommer han inte av 
sig själv, är han fullkomligt värdelös för mig. Jag har satt honom på 
prov.



Han stack in huvudet i målarinnans rum och yttrade barskt:



Siv, som du vet, vill Abel Rush att jag skall uppträda om en månad. Han 
säger, att det är två år sen sist. Låt gå för det. Men jag uppträder icke 
med mindre än att en viss person infinner sig här och av mig mottager ett 
viktigt uppdrag samt utför det till min fulla belåtenhet. Eljes icke.



Och han traskade vidare, viftande med rockskörten. Han liknade i den 
gammaldags dräkten sin farfar, en liten spenslig och nervös person, som 
lidit av epilepsi om ock i lindrig grad. Just så hade farfadern trippat 
omkring och viftat med skörten, då han grubblade över någon viktig affär 
om fem- eller tiotusen kronor. Sonsonens affärer var, mätta med guld, 
betydligt viktigare.



Siv suckade på ett sätt, som lät invant. Dansösen hade vid sexton år redan 
gjort sig namn och stod nära gränsen till stjärnklassen. För att 
raskt komma på rätta sidan om denna fatala gräns hade hon gift sig med Jac 
Tracbac. Ett reklamparti från hennes sida, från clownens närmast ett 
utslag av hans vanliga tankspriddhet och liknöjdhet. Efter en sammankomst 
med dansösens impressario hade mr Rush inbjudit henne till ett gardenparty 
hos den store clownen. Efteråt sporde sekreteraren sin husbonde: Vad 
tyckte ni om Siva?-Utmärkt, sa Tracbac.-Hon tänker gifta sig med er. 
-Utmärkt, upprepade Tracbac, som funnit behag i kontrasten mellan 
druvblått hår och bärnstensbruna ögon. Ska jag arrangera saken? frågade 
sekreteraren och Tracbac svarade: Alldeles utmärkt.



Äktenskapet slöts och Tracbac fann det utmärkt. Sedermera fann han också 
skilsmässan utmärkt. Redan ett par månader efter bröllopet inträffade 
någonting oroande. De nygifta satt på en hotellbalkong någonstans i 
Florida och drack sitt te. Plötsligt spärrade Siv upp sina 
bärnstensfärgade ögon och stirrade bestört på sin man. Hon tryckte 
händerna mot hjärtat och utbrast jämrande: Oh-o-o-o- Upp flög clownen och 
gjorde ofrivilligt en av dessa hemska skräckgrimaser som eljes var arenan 
och filmen förbehållna.



Du får verkligen ursäkta, sa Siv, som visste, hur dyrbara dessa grimaser 
var, jag ber tusen gånger om ursäkt att jag pep till men just nu fick jag 
klart för mig att jag är kär.-Lite brutet, lätt förlåtet, svarade Tracbac 
älskvärd och sjönk tillbaka på stolen. I vem är du kär?-I dig, svarade 
mrs Tracbac oförbehållsamt. -Tracbac rev sig under hakan. Han försökte 
överblicka situationen men tog åter saken alltför lättsinnigt, smålog och 
sa:



Eftersom vi är på bröllopsresa, får det väl passera. Men ingen vana, Siv, 
ingen vana. Jag har själv varit kär en gång och det ångrar jag. Men tag 
det med ro, så går det över.



Sivs förälskelse gick inte över men väl hennes äktenskap.  
Reklamsyftet, som stiftat detta äkta förbund, slog alldeles slint. 
Sekreteraren och impressarion, hur förfarna de än var, hade begått ett 
räknefel i denna utomordentligt grannlaga reklam. Dansösen hade 
visserligen ett ganska stort namn men inte tillräckligt för att kopplas 
samman med Jac Tracbac. Hans namn slog ihjäl henne-Siva Yala, dansösen 
blev mrs Tracbac, ingenting annat.



Det betydde dock mindre. Avgörande blev först barnfrågan. Siv ville ha 
barn, Tracbac icke. Han sa: Det skulle förstöra din karriär. -Stackars 
clown, hans skäl var allvarligare och hans ståndaktighet mera 
aktningsvärd. Sjukdomen som plågat kraftgumman farmors bräcklige lille man 
skrämde sonsonen. Det var emellertid funderingar och farhågor som han 
behöll för sig själv. Till Siv sa han: Du måste tänka på din karriär. 
Eller låt oss skilJas-



Ett sånt kräk du är, sa Siv och begärde skilsmässa. Gift nu om dig, rådde 
henne Tracbac, så får du det utmärkt. Det gjorde hon inte. Hon förblev 
ogift och barnlös på trej och för att visa den store Jac Tracbac att även 
hon hade en fast vilja. Vidare slutade hon dansa och förstörde sålunda sin 
karriär för roskull, alltsammans för att Jac skulle stå där med lång näsa.



Hon slog sig på måleri, som hon förut haft till tidsfördriv. Hennes konst 
var ytlig men klatschig och rätt elegant. Hon tillskansade sig en sorts 
monopol på sin frånskilde man. För att yttermera reta honom signerade hon 
sina alster "frånskilda frun". Det retade honom inte alls. Han var lätt 
att skrämma men svår att reta. Allting förlät han och det är måhända 
oförlåtligt. Hon hade flera ateljéer men använde nästan uteslutande den, 
hon låtit inreda i Tracbacs bungalow. Hennes väninnor påstod, att hon inte 
släppte honom ur sikte därför att hon önskade hålla andra kvinnor på 
avstånd.



Tracbac fortsatte att ränna av och an i galleriet, såg titt och tätt 
på klockan som om den skulle kunnat säga honom något. Han muttrade gång 
efter annan: Vad vill det här säga? Varför kommer han inte? Vad ska jag nu 
göra?- Då och då höjde han ögonbrynen och slog ut med armarna i en stor 
gest. Han påminde mest om en noskig lanthandlare bakom sin disk, prisande 
varorna eller politiserande med kommunala meningsfränder. Plötsligt sa han 
i förbigående och utan att se upp:



Du undrar, vad jag går och tänker på. Jag planerar någonting. Jag ämnar 
inlåta mig i en fruntimmershistoria. Ar du nöjd?



Mycket, svarade Siv stillsamt. Ar det någonting i stil med den sista?



Sista? upprepade Tracbac förnärmad. Vad vet du om det? Brukar jag anförtro 
dig kärlekshistorier? Har jag några kärlekshistorier? Tyst med sånt där, 
jag ber dig! Den sista? Nå, hon var utmärkt.



Allting är ju utmärkt, insköt Siv.



Det stämmer, sa clownen och gnuggade förnöjd händerna. Men det här är 
någonting för sig. Jag väntar min släkting. Han är den ende, som kan 
hjälpa mig och han kommer inte. Vad är det för mening med det? Han finns 
här i parken. Jag har själv sett honom. Jag kan sträcka ut handen efter 
honom och han kommer inte. Är det inte klyftigt inrättat, va?



Sänd bud efter honom, föreslog Siv.



Tracbac stampade i de murknade plankorna så att träflisorna yrde; det var 
vördnadsvärda plankor tagna ur ett tvåhundraårigt spansk-mexikanskt hus.



Nej, nej, nej! Han måste komma av sig själv. Du ska få höra. Han är en 
avlägsen släkting, fattig pojke. Han skrev till mig, Rush konfiskerade 
brevet. Han försökte träffa mig, Longfellow kastade ut honom. Då sände han 
mig en katt, en ring och ett brev. Den gången hade han både tur och 
skicklighet. Jag tål inte se kattor med band om hal sen. Nå ja, när 
nu Longfellow kom med en katt, som hade band om halsen, tog jag genast av 
bandet och lät katten löpa. Så upptäckte jag vid bandet ett brev och en 
hårring med min farmors hår. Du känner ju till farmor?



Jag har målat hennes porträtt efter din beskrivning tre ganger-



Utmärkta porträtt, medgav Tracbac, för envar som inte sett gumman. 
Benjamin, min släkting, har inte heller sett henne och tror tydligen att 
gumman hade vitt hår. En åttioårig människa bör ju ha vitt hår enligt en 
sån där pojkes schematiska uppfattning. Emellertid dog farmor lika 
svarthårig som du. Men ringens hår var vitt.



Snygg pojke, din släkting, fnös flickan.



Inte sant? En smula skojare si så där. Emellertid, jag sökte upp honom, 
jag låtsades ingenting om falsariet, jag köpte ringen för en rätt stor 
summa. Jag gick. Hör på. Är nu pojken en vanlig och obotlig skojare, 
försvinner han med pengarna. Ar han det inte, kommer han till mig och 
förklarar det hela som ett dumt pojkstreck utfört i avsikt att väcka min 
uppmärksamhet, vari han också lyckats. I så fall vet jag två saker om 
honom: dels att han har anlag eller åtminstone smak för knipsluga metoder, 
dels att han är åtminstone relativt ärlig. Lägg därtill att han är min 
släkting och att han kan vänta hjälp av mig-och jag har precis den 
person, som jag behöver-



Behöver? upprepade Siv med harm. Behöver till vad? Till den där 
fruntimmershistorien du talade om-



Hon spärrade upp sina ögon på ett alldeles övernaturligt sätt. Tracbac 
skakade på huvudet och sa:



Du är utmärkt. Jag önskar att jag kunde hålla av dig. Men det kan jag 
inte; jag måste skaffa mig ett annat fruntimmer. Hör nu på. Jag har ingen, 
jag håller av, varken kvinna eller hund eller katt eller häst eller apa 
eller något vad mig tillhörer. Alltsamman är mig likgiltigt. Icke förty 
vill man att jag skall uppträda. Varför? Är jag road av 
applåder eller visslingar? Varken det ena eller 
det andra. Är jag road av att samla pengar? Åt vem? Åt Tracbacsyndikatet 
eller åt mig själv? Jag har ingen ambition, inga laster, ingen hobby, 
ingen lust att göra vare sig gott eller ont. Kan du överhuvudtaget säga 
mig något, som jag önskar eller vill?



Det kan jag, svarade flickan snabbt och frankt.



Med clownen ryckte på axlarna.



Nej, min docka, varken du eller någon annan. Varför skulle jag arbeta? Å 
ja, du står där och småler, din lilla ynkedom. Triumferande, va? Återgå 
till äktenskapet, Jac Tracbac och jag skall föda dig tolv välvuxna barn. 
Då har du någonting att arbeta för, clown! Ja, besitta och besinna! Tolv 
Tracbacar, sex manliga och sex kvinnliga-alla lika hejdlöst 
skrattretande. Å, nej, barn det vore en förfärlig orätt mot mina ärade 
kolleger. Enorma utbud på clownmarknaden, kolossal baisse. Pajaser till 
självkostnadspris.



Nå, du lilla guldögda best, fortsatte han i samma andedrag och sparkade 
bakut i riktning mot Siv. Du kunde ju tala om för mig, vad det är jag 
önskar och vill? Var det inte så? Nå? Nå? Blir det något va? Vad vill jag?



Hon svarade lugnt-och fast hennes hjärta redan började dunka av 
rädsla-fullkomligt likgiltigt:



Vad du vill, Jac? Du vill uppträda.



Han stod ett ögonblick, orörlig, så lyfte han bamburöret som en vilde sitt 
spjut och slungade det i dammen. De skränande änderna lyfte och singlade 
kors och tvärs över gården, skriande. Tracbac vände sig om, han gick fram 
mot flickan, som alltjämt tryckte sig upp mot väggen. Han tycktes röra sig 
nästan lika mycket med armarna som med benen, skuldrorna höjdes och 
sänktes växelvis ungefär som på en gående apa eller en höftsjuk. Han tog 
Siv kring handlederna och förde sitt ansikte nära hennes. Han sa:

Vet du vad det kostar mig att uppträda? Vet du vad det kostar? A 
nej, det kan du inte veta-det kan ingen veta -mer än den som betalar-



Hans röst var lugn, blott en smula besk och gnällig. Ungefär på samma sätt 
skulle gamle köpman Borck ha klagat över de dåliga tiderna och sökt 
avvärja någon lättsinnig utgift. Inte förty var flickan så skrämd att 
hennes näsvingar skälvde, då hon drog andan. Hans händer for sakta och 
smeksamt undersökande över hennes nakna armar ända upp till skuldrorna. 
Hon ansträngde sig att hålla sina muskler stilla och slappa. Han lyfte 
hennes hand och släppte den. Armen dinglade slappt som en döds eller 
sovandes. Det lugnade honom.



Han började hastigt klä av sig; men flickan skrattade så pass hon kunde 
och utbrast:



Nej, men fy, Jac, du är en chocking! Tänker du klä av dig mittför näsan på 
mig! -Å, du milde, vad jag är tankspridd, skrek clownen och med det ena 
byxbenet redan löst dinglande och hållande upp byxorna med händerna 
skumpade han bort som en pojke på en käpphäst, försvann genom den bortre 
dörren. Siv skrattade muntert och precis så länge att dörren hann stängas 
om honom. Då upphörde skrattet lika snabbt som maskinernas slammer vid 
Konstgjorda forsen.



Knappt hade Tracbac försvunnit, förrän Longfellows svartulliga huvud dök 
upp i gårdstrappan. Han rullade ögon och gjorde tysta frågor med sina 
tjocka läppar. Siv nickade. Negern smög sig fram till flickan och räckte 
henne en biljett. Från mr Abel Rush, viskade han. Siv läste biljetten. Den 
oroade och förbryllade henne men hon måste besluta sig snabbt. Hon viskade 
tillbaka: Hälsa mr Rush att jag delar hans åsikt. - Negern nickade och 
smög bort lika tyst som han kommit. Siv rev sönder biljetten men höll ännu 
bitarna i handen då Tracbac återvände.

Han var iförd en fotsid rock eller kaftan av svart siden fodrad med 
kinesiska broderier, på huvudet hade han en mandarinmössa med blå knapp. I 
handen höll han sin hederliga, tjocka guldkedja-passande en borgares mage 
i Wadköping-och lät uret dingla i det han med falsk röst sjöng: Ringen, 
Cornevilles klockor- ringen dagen lång -ringen alla klockor-ringen ding 
ding dång-



Han stannade framför Siv och sa: Den där släktingen jag talde om, har 
tydligen skuddat stoftet av fötterna. Det är över en timme sen jag såg 
honom bolla med sin hatt i jasmingången. Kanske var det inte han, kanske 
såg jag fel -Vad tror du?



Hur ska jag veta det? svarade flickan snåsigt.



Han nös: Tjohejsan. Jag har förkylt mig. Anderna måtte ha skvätt vatten på 
mig. Har du läst Tusen och en natt? Har du läst sagorna om Simbad 
Sjöfararen? Jo, han var en gentleman som hade till trumf att lida 
skeppsbrott och bli uppkastad på diverse öar. Hur han kunde leva på det, 
stackars karl, utan reklam och organisation som han var. En morgon vaknade 
han på en sån där ö och skulle just fundera ut nästa skeppsbrott, då han 
till sin fasa upptäckte att en ful trollgubbe slagit sig ned på hans axlar 
och klamrade sig fast med benen. Inte värt att försöka bli av med 
fulingen; Simbad måste bära honom och göra allt vad han befallde. Nå ja, 
min unge, det fanns en gång en yngling som hette Jonathan Borck, det var 
jag. Jag led också skeppsbrott och blev uppkastad på en strand och vaknade 
med en ful gubbe ridande på mina axlar. Han rider mig ännu och han heter 
Jac Tracbac.



Vad har du där? frågade han plötsligt och pekade på hennes knutna hand. 
Utan att blinka höll hon fram handen med pappersbitarna. Hon sa: Från mr 
Rush-



Det är utmärkt, myste clownen, alldeles utmärkt. Jaså, herrskapet sänder 
varann små billets doux? Har jag inte sagt dig, Siv, att du ska gifta dig 
med Abel Rush? Så slip per jag dig äntligen. Han är vacker, 
intelligent, ung. Tag honom! Om få år har vi tolv Rushar med alla moderna 
förbättringar. Sådana kan marknaden uppsuga i oändlighet-



Han såg åter på klockan.



Nå ja, han kommer inte, den där unge mannen, det är alldeles tydligt. 
Apropå, Siv, du kan säga din vän Abel Rush att jag verkligen ämnar 
uppträda ifall jag lever och har hälsan. Men inte om tre månader, som han 
inbillar sig, utan om tre år. Då skall jag uppträda under förutsättning 
att jag själv lyckats klara den där fruntimmershistorien du vet. Å du 
store, vad du ska bli svartsjuk! Hälsa alltså Abel Rush-



Det där får du säga honom själv, mumlade Siv buttert.



Hälsa honom vidare, att jag varken vill se honom eller höra hans älskliga 
stämma på ett halvår. Minns det! Jag skall ägna mig åt eremitliv och lärda 
studier. Jag ska lista ut, hur den där Simbad lyckades bli kvitt sin Jac 
Tracbac. Jag har burit på min länge nog.



Han såg än en gång på klockan, sa: Alltså, karln kommer inte, det är 
tydligt.-Visslande melodien ur operetten Cornevilles klockor gick han 
utför trappan till gården.



Siv tänkte: Rush får ta ansvaret. Mig angår inte hans 
fruntimmershistorier. Mig angår ingenting. Snart.



Hon gick in till sig och satte händerna för sina onaturliga stackars 
bärnstensögon.





6 Clownens jude

Under det att Tracbac otåligt väntade sin 
unge frände traskade Benbe i grumligaste lynne omkring med de båda 
uppsyningsmännen Han visste inte rätt, vad han liknade mest-en kung 
på utställning, vallad av två uppvaktande kavaljerer, eller en brottsling 
på dådplatsen, vallad av tvenne deckare.



Emellertid klappade nu den ene uppsyningsmannen Benbe vänligt på skuldran 
och sa: Nu har vi gjort vår skyldighet mot en ärad gäst, sir, och kan 
återvända till jobbet med fredade samveten. Och eftersom ni inte älskar 
ensamheten så kommer här Longfellow er till mötes.



Longfellow kom emot honom med mössan i hand, icke av vördnad dock, utan 
för att torka den ymniga svetten.



Benbe pöste upp sig och utfor: Vackert det här, Longfellow. Vänlig nigger 
röka fredspipa, vända ryggen till falsk nigger, ringa parkvakten.



Master Borck, suckade negern och tog sig med båda händer för bröstet, jag 
har gjort värre än så-jag har kallat hit honom själv. Mr Rush-och han 
sticks, sir, han sticks. -Får jag be er stiga in i mitt hus, master 
Borck. Mylady Longfellow tar emot.



Han höll artigt upp dörren för Benbe, som trädde genom förstugan in i ett 
tämligen stort rum, möblerat billigt och grant. Mitt på långväggen framför 
en byffe, som blixtrade av mässingsbeslag, satt Longfellows maka, 
praktfullt fet, blänkande som en nyskurad spis och med tycke av fridfull 
och mätt kannibal. Med sina stora händer omfattade hon på ett värdigt och 
fryntligt sätt den köksklädesklädda magen. Till höger och vänster om henne 
grupperade sig sju barn, det äldsta en tolvårig gosse, sin fars avbild. 
Det hela bildade en familjegrupp väl värd sin kamera. Mitt framför dem 
stod mr Rush och betraktade dem just som en fotograf sina klienter men 
tyvärr saknade han redskapet.



Mr Rush var en helt ung man, endast två eller tre år äldre än Benjamin 
Borck. Han var jude men hans utseende förde tanken snarare till Lyckliga 
Arabien än till Palestina; han var affärsman och ansågs knivig men påminde 
mer om poet eller andlig. Longfellow stegade nu in och med en stor 
gest och ilsket mullrande stämma föreställde han: Mr Kain Rush!



Egentligen Abel Rush, smålog sekreteraren och såg milt men en smula 
otåligt spörjande på negern. Mr Rush lät blicken glida till den feta 
negermamman och hennes trevliga barn för att åter fästa den vid 
grindstugans herre. Plötsligt uppgav Longfellow en tjutande suck och 
stegade fram mot makan skakande sina knutna händer.



Mylady, bullrade han, begriper ni ingenting, ni obildade kvinna? Begriper 
ni inte att ni är överflödig i ert eget hus? Begriper ni inte att vi och 
våra stackars barn körs på dörren? Ut med er! Ut i storm och oväder!



Det är väldigt vackert ute, insköt mr Rush beskedligt och sanningsenligt. 
Mylady log tyst och svepte ut ur rummet lik en svart komet med präktig 
svans av lika svarta meteoriter. Longfellow högg hastigt äldste pojken i 
axeln och tryckte ned honom på den stol, hans mor lämnat. Han sa:



Hiawatha, min son, du stannar. Inte sant, mr Rush, Hiawatha får stanna?



Det går ju för sig, svarade sekreteraren, fast jag inte förstår varför.



Varför frågar ni, Kain. Därför att det i detta rum finns en bedragare, en 
jude och ett skåp med bordsilver. Därför, mr Rush. Hiawatha, pass på! Och 
den fruktansvärde grindvakten stegade ut och smällde igen dörren. 
Sekreteraren skrattade ett lågt och behagligt skratt.



Nå ja, sa han, där fick vi båda vad vi tål.



Han fortsatte till Benbes förvåning på en svenska som visserligen hade 
yankeetonfall men som eljes var korrekt:



Ni ska inte tro, att den gode Longfellow var så rasande och hätsk som han 
föreföll. Negrer är goda skådespelare. Unge Hiawatha har inte placerats 
här för att vakta silverskedarna eller ens för att förarga oss-men han 
ska lyssna och avlägga rapport för kära far.



Sekreteraren hade antagligen rätt. Så snart den pigge ynglingen förstod 
att han ingenting förstod ägnade han sig åt angenämare sysselsättning. I 
det han med talande och bönfallande miner anhöll om förståelsefull 
diskretion från de båda herrarnas sida, tog han ur byffen fram en 
betydande syltburk och försjönk i en vällustig dåsighet.



Mr Rush bjöd Benbe en stol men förblev själv stående.



Som ni hör, är jag svensk. Mina föräldrar flyttade över då jag var åtta 
år. Innan dess hade jag emellertid nöjet att göra er bekantskap. Vi slogs 
en gång i min fars trädgård, som gränsade intill Borckska gården. Min far 
hette Gavenstein, juvelerare Gavenstein. Här tog han namnet Rush.



Det låter som ett bilmärke, inföll Benbe.



Någonting i den stilen. Gavenstein påminde om ett äpple. Som pojke har jag 
fått smörj för båda namnen, Gavenstein i Sverige och Rush här. Nå, det gör 
ju detsamma, varfor man får det härdande smörjet-



Han gick fram till negerpojken och viskade uppmuntrande:



Ät, Hiawatha, ät! Det finns många syltburkar i skåpet.



Det finns det, väste pojken förtjust och öppnade det röda gapet på vid 
gavel. Jag ska regla dörrn för säkerhets skull-



Sekreteraren sa;



Som ni ser är jag hämndgirig och långsinnad som alla judar. Jag straffar 
Longfellow och hela hans släkt, därför att han tar oss båda för tarvliga 
silverskedstjuvar. Jag hoppas vi är bättre upp än så.



Benbe skrattade därför att han började känna sig bättre till mods. Den där 
mäktige sekreteraren var alltså son till Gavenstein, en liten trind och 
trevlig juvelerare som brukat göra konkurs då och då. Till på köpet 
närmaste granne till farmor på den tiden! Vad kunde han bättre begära?

Alltså behandlade Benbe sekreteraren efter den ritual, som är 
bestämd för barndomsvänner-han räckte fryntligt fram handen.



Abel Gavenstein eller Kain Rush eller vad ni nu heter, slå till om ni 
behagar. Låt oss lägga bort titlarna. Det känns fånigt att inte säga du åt 
en pojke, som man klått



upp-



Nå ja, herr Borck, sa Abel Rush och smålog underfundigt och lite 
melankoliskt. Den av oss, som har några titlar, kan ju lägga bort dem. 
Eljes kanske det är bäst att vi väntar. Tänk om vi skulle ångra oss?



Envar som något känner etiketten mellan svenska ynglingar och män, vet 
fuller väl att ett avslag i dufrågan hör till de allra grövsta 
förolämpningarna. Följaktligen rodnade Benbe hejdlöst, hans humör blev 
grumligt och hans andhämtning fnysande och besvärad.



Som ni behagar, sa han. Vill ni då vara så fly förbannat vänlig och tala 
om vad ni önskar?



Personligen ingenting, svarade sekreteraren lugnt. Jag är blott ombud för 
de herrar, som handhar den ekonomiska sidan av Jac Tracbacs verksamhet. Er 
ankomst har väckt någon oro. För min del blir jag nöjd med ett samtal, som 
jag hoppas ska leda till en överenskommelse i godo.



Överenskommelse? upprepade Benbe ursinnigt. Välj era uttryck, Abel 
Gravenstein! Tror ni kanske att jag är någon utpressare?



Sekreteraren smålog som mot ett barn.



Utpressare bekymrar vi oss inte om. I ert första brev, som jag tog mig 
friheten konfiskera-



Jaså, ni tillstår det! skrek Benbe hjärtans nöjd att finna så giltig 
anledning till vrede. Ni tillstår att ni stjäl er husbondes brev?



Med Tracbacs tillstånd eller rättare sagt på hans befallning censurerar 
jag hans post. Vill ni sen kalla det stöld, så var så god. Mr Tracbac får 
ofta brev från så kallade släktingar och de bekymrar oss inte. I det 
här fallet visste jag ju, att brevskrivaren verkligen räknade släkt. Det 
gjorde saken betydligt mera invecklad. Om ni kommit ett år senare, skulle 
ni varit hjärtligt välkommen, det försäkrar jag er. Men tidpunkten är 
mycket olycklig vald. Tracbac har samtyckt att uppträda inom den närmaste 
framtiden-



Jag ämnar inte störa, sa Benbe högdraget. Sekreteraren suckade och 
halvslöt ögonen lik den, som ser att hans väg är lång och svår.



Herr Borck, har Tracbac väl fått fatt på er, så är det sannerligen inte 
ni, som avgör den saken. Den kommer att ligga helt och hållet utanför er 
kontroll och följaktligen måste ni tyvärr i viss mån stå under vår. (Och 
när jag säger vi och vår-inflickade han-menar jag naturligtvis mina 
principaler, det så kallade Tracbacsyndikatet.)



Jag ska säga er något, fortsatte han. Så snart Tracbac glatt oss med löfte 
att uppträda-det händer inte ofta och får inte hända ofta-så snart han 
givit sitt löfte, vet vi två saker med visshet: för det första kommer han 
att göra allt, som står i hans makt, för att uppfylla sitt löfte. Tracbac 
är den mest utpräglade pliktmänniska, jag känner, och ett brutet löfte 
skulle plåga honom orimligt. Vad vi för det andra vet, är tyvärr att han 
kommer att göra allt för att inte infria sitt löfte, allt utom att direkt 
bryta det-



Det där kallas kanske god logik på amerikanska, inföll Benbe. På 
europeiska kallar vi det paradoxer-



Vi kallar det ett fördömt besvär, svarade sekreteraren med en mild suck. 
Ni får emellertid inte tro, tillade han genast, att mr Tracbac gör det där 
på trej. Å nej, han är renhårig som man säger. Saken är helt enkelt den 
att varje uppträdande för honom betyder en andlig spänning, som kommer 
honom att rygga tillbaka och knipa ihop munnen.



Nå ja, avbröt Benbe snusförnuftigt, det bör inte vara någon 
svårighet att slippa undan. Sjukbetyg till exempel; han kan ju skaffa sig 
kikhosta.



Sekreteraren brast i skratt och hans svarta ögon glittrade av pojkaktig 
förtjusning.



Vet ni vad, sa han, där stötte ni på den märkvärdigaste paragrafen i 
Tracbacs eljes mycket rätlinjiga kontrakt. Han har själv avfattat den och 
den lyder ungefär så här: Sjukdom av vad slag den vara månde upphäver icke 
undertecknads kontraktsenliga förpliktelser, ej heller min död och 
begravning som-om syndikatet finner skäl föreligga-böra konstnärligt och 
ekonomiskt utnyttjas.



Det var baddarn, sa Benbe.



Uppriktigt sagt vägrade syndikatet godkänna den där paragrafen som 
onekligen kan förefalla cynisk och brutal. Tracbac å sin sida vägrade 
underskriva ett kontrakt utan paragrafen. Den finns där. Mina principaler, 
som själva är en smula - nå ja, affirscyniska - misstänker att Tracbac 
vill ha den som ett yttersta vapen för att i nödfall kunna skandalisera 
dem. A nej då, er släkting är kanske en smula barnslig men allt annat än 
cynisk eller knivig. Enligt min åsikt har han paragrafen som ett skydd mot 
sin egen feghet. Sjukbetyg eller liknande tricks ska inte kunna hindra 
honom från att uppträda.



Mr Tracbac har i själva verket en sträng moral. Ifall han nedläte sig till 
ett eller annat litet knep som så många andra stjärnartister, vore det 
inte så konstigt att sköta honom. Tyvärr har han en förkrossande mängd 
moraliska synpunkter. Vi måste ständigt vara på vakt och jakt för att om 
möjligt oskadliggöra dem. Hans moral är tvåkluven. Dels har han en 
hederlig gammal svensk borgarmoral, mer konventionell än djup. Det får 
knappt förekomma aningen om något oanständigt i hans komedier. Hans stora 
effekter ligger på ett helt annat plan. Den andra grenen av hans moral är 
ur vår synpunkt sedd hemsk i all sin oberäknelighet. Den är uteslutande 
baserad på medlidande och ett medlidande utan gränser. Kan han här 
finna ett eller annat stöd- och hans uppfinningsförmåga är otrolig-då 
står han inte att styra. Kunde han uppfylla en moralisk plikt med ett 
kontraktsbrott, skulle han riva sönder kontraktet utan att blinka. A du 
milde, utbrast sekreteraren plötsligt och strök upp håret till ett 
förtvivlans snår, å, du milde herr Borck på den punkten är han svår.



Just därför, tillade han, eftertänksamt, har vi alltid hyst en viss oro 
för hans släkt. Lyckligtvis är ni den ende representanten på den här sidan 
Atlanten.



Tror ni kanske att jag, utbrast Benbe uppbrusande men smällde plötsligt 
igen käkarna och sänkte huvudet. Den stackars ynglingen hade i sin 
fåfängliga stolthet velat framslunga: Tror ni, att jag ämnar vädja till 
hans medlidande! -Tyvärr hade fiffigheten solkat ned stoltheten. Han fick 
nöja sig med att muttra:



Tack för piken. Jag förstår att ni syftar på den där checken-



A, vad ni pratar, avbröt sekreteraren förargad. Jag hade för ögonblicket 
glömt den där historien. Tror ni att det angår oss; vad mr Tracbac gör med 
slantarna. Jo, om han ville slösa bort sina millioner till sista centen, 
skulle antagligen mina principaler gnugga händerna. De skulle kanske 
hoppas att få övertaget. Det tror nu knappast jag. Tracbac fattig skulle 
vara lika svårregerlig som Tracbac rik. Hur som helst-vill han ruinera 
sig så gärna för oss, mycket gärna-bara han inte ruinerar syndikatet 
genom att vägra uppträda.



Ni är inkonsekvent, anmärkte Benbe, ni sa nyss att Tracbac lovat uppträda 
och att han alltid håller sitt löfte.



Tyvärr är det inte jag, som är inkonsekvent, genmälte sekreteraren. 
Tracbac kommer att uppträda men var, när och hur? Nå, "hur" kan vi hoppa 
över: det är verkligen hans sak och den oroar oss aldrig, faktiskt aldrig. 
Men tiden! Han skulle bli förtvivlad, om han komme fem minuter för 
sent till en repetition, men att komma fem månader för sent till en 
premiär generar honom inte alls.



Det måste vara obehagligt for era känslor, herr syndikatsekreterare, 
medgav Benbe. Men skulle ni i förbigående vilja säga mig en sak: är ni i 
syndikatets tjänst eller i Tracbacs? Det borde göra en viss skillnad-



Å nej, inte ett spår, så som jag ser saken. Syndikatet kan naturligtvis 
inte existera utan Jac Tracbac, men inte heller han utan syndikatet. Våra 
turnéer måste planeras två år i förväg för att kunna disponera de lokaler 
vi behöver i femton eller tjugu av de större städerna. Vi har motståndare 
eller medtävlare att bekämpa. Det hela måste ske mycket diskret och är 
förenat med kolossala kostnader, arbete och risker. Framför allt den 
risken att Tracbac skjuter upp turnén på ett halvår. Naturligtvis har vi 
stora böter stipulerade i kontraktet men vi skulle aldrig indriva dem 
eller låtsas indriva dem eller ens knysta om att han berett oss väldiga 
förluster och obehag-



Det var generöst, utbrast Benbe, jag märker att jag måste revidera min 
lantliga uppfattning av syndikat och bolag och tocket.



Vore det generositet, så vore det oförlåtligt. Saken ligger annorlunda. 
Emellertid förstår ni att vi fasar för allt, som kan komma i vägen. Den 
stundande turnén är planerad sedan halvtannat år. Om tre månader träder 
kontrakten med de olika lokalerna i kraft-sen börjar våra böter, ifall 
Tracbac inte är firdig att gå in. Vi har redan avsatt en bötesfond på en 
halv million men det är naturligtvis en rent godtycklig summa eftersom vi 
måste förnya kontrakten undan för undan tills Tracbac en vacker dag säger: 
Nu går jag in.



Och om ni i stället sa: Nu går du in? Vad skulle då hända.



Sekreteraren log sorgmodigt och vaggade på huvudet:

Oj, oj, oj. Vad som skulle hända? Det värsta 
tänkbara. Tracbac skulle gå in och han skulle göra sitt allra bästa. 
Samvetsgrant som ingen annan. Och vi kunde hälsa hem, som man säger. Det 
skulle inte finnas någon Jac Tracbac längre-det skulle bli fiasko-



Hör nu ni, sa Benbe förundrad, vet han inte av det där själv?



Säg det, den som kan. Ibland tror jag att han inbillar sig uppträda i ett 
portativt tält som släpas från marknad till marknad av två spattiga 
hästar. Hans förstånd måste ju säga honom, att så inte är 
förhållandet-men hans känsla är nog en äkta tältkänsla om jag så må säga. 
Jag ska ge er ett exempel. Så snart vi fått visshet om att turnén 
verkligen kan starta, annonseras den i alla de tjugu städerna samtidigt. 
Det har nämligen hänt en gång, då vi blott annonserade premiärstaden, att 
ett dussin andra städer annonserade fortsättning av turnén antagligen 
envar i avsikt att tvinga oss dit. Det blev en del oreda. Alltså 
annonserar vi hela turnéplanen samtidigt och samma dag är biljetterna till 
samtliga föreställningar i de tjugu städerna slutsålda. Under sådana 
förhållanden, förstår ni, blir det ingen biljettförsäljning vid 
föreställningarna-de är redan överstökade och resultaten deponerade i 
respektive banker.



Kommer så premiären med dunder och brak, fortsatte sekreteraren. Vanligen 
har jag i uppdrag av Tracbac att räkna inropningarna. Ibland har det roat 
mig att uppge felaktig siffra, för stor eller för liten. Å nej, lurifax, 
säger han och skrattar fast han är som en trasa-å nej, det var så och så 
många. Han missar ta mig sjutton inte en applåd om de också närmar sig 
hundratalet. På turnén sover han och äter i sin klädloge-dels vill han 
inte visa sig ute, dels inbillar han sig-förmodar jag-att han bor i en 
sån där cirkusvagn. När lokalen äntligen är tömd säger han till mig 
hemlighetsfullt och en smula förläget: Gavenstein, om vi skulle 
höra efter hur stor kassan är?-Visst det, säger jag och så smyger vi oss 
genom korridorerna in på kontoret. Där sitter en karl eller kvinna och 
låtsas räkna. Högt ärade, säger Tracbac och bugar sig, jag är han Jac 
själv, skulle ni vilja säga mig kassan.-Fruntimret, som sitter där enkom 
för detta besök, låtsas addera ihop något på en papperslapp, så säger hon 
summan. Tracbac nickar och funderar, så säger han: Inte dåligt. Det kunde 
ha varit mer, men det kunde också ha varit mindre. Vi får vara nöjda. Kom 
med mig i min loge. Där drar han upp en flaska champagne och säger: 
Sannerligen- vi kan ha rätt att rumla ett tag. Han klär av sig, tömmer 
ett glas, sveper sig i filten och somnar på britsen ögonblickligen.



Komedi, fnös Benbe.



Jag skulle hellre kalla det lek-eller vila om ni så vill. Han leker sig 
tillbaka till tälttiden då unge Jonathan Borcks konster och krumbukter 
inte var värda så värst många dollars eller cents. För resten vet man 
ingenting om honom- det är egentligen det enda man vet. En gång- och jag 
var då alldeles ny som sekreterare - skulle vi börja turnén i Chicago. 
Underhandlingar var slutförda för många månader sen men ingen hade brytt 
sig om att fråga Tracbac, var han ville ha premiär. Vanligen är det honom 
alldeles likgiltigt, men enligt kontraktet har han rätt att själv bestämma 
var han ska börja-ja, han kan i själva verket starta i Australien eller 
Asien eller Afrika om han vill-blott icke i Europa-



Varför inte i Europa? frågade Benbe.



Sekreteraren ruskade på huvudet:



Å nej då! Amerikanerna skulle inte tåla en Tracbacpremiär i Europa. Det 
skulle skada oss kolossalt. Inom Staterna har han emellertid fritt val, 
fast vi vanligen kastar loss i New York eller Los Angeles eller Chicago. 
Nå-en manad eller så före starten säger han att premiären skall ske 
i Topeka, en världsförgäten håla om förti- eller femtitusen invånare. 
Varför i Topeka? frågade det förskräckta syndikatet. Fanns där kanske 
någon eller några personer, som han önskade se på premiären, så kunde de 
per extratåg om inte annat förflyttas till Chicago. Tracbac blev generad. 
Det är hans svåraste själsliga kongregationsform. Råkar han i den så får 
man varken tal eller svar. Emellertid höll han fast vid sitt kära Topeka. 
Ingen förstod eller förstår varför. Jag antar att han blundat och satt 
fingret på kartan. På så sätt måste han ha upptäckt Topeka.



Syndikatstyrelsen visste sig ingen levande råd. Då fick jag en idé, var 
jag nu tog den ifrån. Jag begav mig hit. Tracbac var då alldeles ny i sin 
bungalow och mycket intresserad av alltsamman. Han tog vänligt mot mig och 
skämtade och kallade mig äpplet Gravenstein i stället för Abel Gavenstein. 
Det var både första och sista gången han behagade skämta med mig, tyvärr. 
Nå, rätt vad det var, tog jag mod till mig, bröt tvärt av det muntra 
pratet och sa: Vad är det för dumheter det här med Topeka? Hur kan man 
komma på en så vanvettig idé?-Jac blev kopparröd i sitt vita ansikte men 
han svarade mycket saktmodigt och allvarligt: Det är inte vanvett, min 
gosse, det är rättvisa. Varför ska jag alltid ha mina utskrikna premiärer 
inför fläskpackarna i Chicago eller Wall-streetjobbarna i New York? I 
storstäderna finns tusentals förströelser och sevärdheter, i småstäderna 
få eller obetydliga. Det är bara rättvisa att jag startar i Topeka eller 
någon annan håla. Man måste tänka även på dessa människor.



När er onkel sa det där, fortsatte sekreteraren, såg han så innerligen 
barnslig, snusförnuftig och god ut som en flicka, den där skickats ut om 
julafton av sina rika föräldrar för att utdela julklappar på rättvisaste 
sätt bland fattiga småttingar. Hade jag fått följa mitt hjärtas mening, 
skulle jag tagit den store-lille clownen i famn eller jag skulle ha 
bugat mig till jorden för honom. Men jag var bara en yngling som skulle 
visa framfötterna och till vad pris som helst haka mig fast vid 
Iyckohjulet. Alltså begick jag ett nidingsdåd i miniatyr-



Jag sa till mr Tracbac med lämplig blandning av naivitet och illslughet: 
Tror ni verkligen, mr Tracbac, att era konster skulle ha så stor betydelse 
eller andligt värde för de goda Topekaborna, att man behöver tala om 
rättvisa eller orättvisa? Är det inte bra stora ord i detta sammanhang? Er 
konst är naturligtvis en alldeles enastående konst och dessutom värd 
väldiga pengar-men tror ni inte att den kommer mera till sin rätt i 
Chicago eller någon annan storstad?



När jag sa det där, fortsatte sekreteraren och hans vackra bruna 
poetansikte var rödflammigt under ögonen, när jag sa det där skämdes jag 
mer än jag gjort vare sig förr eller senare. Jag hade fullkomligt klart 
för mig, att det var ett nidingsdåd och det enda som höll mig något vid 
kurage, var den risk jag själv löpte-



Jag minns det tydligt, återtog han. Vi befann oss i ett litet rum högst 
upp under taket. Det är möblerat med några tarvliga gamla pojkmöbler som 
Tracbac låtit hämta från sitt barndomshem-en utdragssoffa, ett par 
pinnstolar, en liten bokhylla, ett skrivbord av furu, fullt med inristade 
initialer och gubbar. Tracbac satt vid bordet och lät fingrarna kila av 
och an över skivan och bokstäverna -han liknade nästan en blind som 
försöker att läsa med fingertopparna. Jag hade hjärtat i halsgropen, det 
kan jag säga er och jag vet inte, hur länge jag fick vänta på svar. Till 
sist sa han lugnt och lågmält: Ni har alldeles rätt. Min konst passar bäst 
för svinslaktarna i Chicago. Den är utspekulerad för dem och deras 
gelikar. Min konst är av det slaget att den måste betalas mycket, mycket 
bra, om det överhuvudtaget ska vara någon mening med den.



Så sa han och jag dröp ut som en mus droppar ner i sitt hål. Från 
den stunden var jag säker om två ting: syndikatets välvilliga förtroende 
och Jac Tracbacs kyliga motvilja eller kanske förakt. Min ställning hade 
blivit säkrare men inte angenämare.



Abel Rush smålog med nedslagen och fundersam min som om han i sitt stilla 
sinne vägt vinsten och förlusten. Emellertid sticker det egna kära jaget 
snart fram ansiktet i en ungdoms tankar och Benbe började åter fundera 
över sin egen ställning. Sekreteraren måste naturligtvis ha någon avsikt 
med att locka honom till grindstugan. Rush föreföll en smula nervös och 
obehaglig till mods; hans läppar rörde sig, som om han talat invärtes, 
kanske överläsande en läxa. Pojken Hiawatha syntes stilla och djupt 
försjunken i synd och sylt; skedens vandring från kruka till mun blev allt 
dåsigare och en och annan dov och liksom betänksam rapning antydde 
begynnande mättnad.



Plötsligt yttrade Abel Rush otåligt:



Jag är sannerligen missnöjd med den här knivige syndikatssekreteraren och 
vad ska då inte ni vara. Alltså blir jag väl nödd och tvungen att komma 
till kärnpunkten.



Tyvärr, tillade han och rynkade pannan i missmodets vågiga veck, tyvärr 
kommer ni snart att förstå, hur finkänslig jag i själva verket var, då jag 
avböjde ert vänliga du-brorförslag.



Å, verkligen? sa Benbe obehagligt nyfiken.



Ö-ö-ö-ö-ö-öh, rapade negerynglingen Hiawatha tryggt, ty hans sak var 
avgjord.





7 Labyrinten

Den unge juden stack knytnäven ner i fickorna 
och höjde skuldrorna som om han genom denna gest velat öka sin 
energi eller kanske övertyga Benbe om, att någonting allvarligt nu 
skulle avhandlas. Han sa:



Alltså, herr Borck, ni önskar veta, vad vi egentligen vill er. Jag ska 
säga det kort och gott. Vi önskar att ni omedelbart-helst redan i 
afton-lämnar Kalifornien och vidare att ni i New York tar första lägenhet 
till Europa. Jag har redan tagit mig friheten beställa en första klass på 
Gripsholm, som avgår om sex dagar. Jag har också beställt två biljetter på 
Santa Fe-linjen till New York. Om ni inte har alltför mycket däremot ämnar 
jag nämligen följa er till båten. Det är i få ord, vad jag har att säga 
er-



Ganska mycket i få ord, anmärkte Benbe lugnt. Och ganska älskvärt av er 
att göra den långa resan för att hålla mig sällskap. I trots därav ger ni 
mig kanske en kvarts betänketid.



För all del-ni kan tänka hela dagen. Även om vi inte kommer i väg förrän 
i morron kväll, hinner vi galant till Gripsholm. Att tänka står er fritt 
och tyvärr kan jag inte hindra er från att tänka ganska fula tankar om mig 
och mina principaler. Men att tänka över själva saken-uppriktigt sagt, 
herr Borck-jag är rädd att den redan är avgjord-



Utan mitt hörande, anmärkte Benbe fullständigt lugnt fast hans humör 
började bli tämligen grumligt. Ur flera synpunkter var förslaget eller 
befallningen fördelaktig. Efter sitt misslyckande i staterna måste han 
helt enkelt ta sig hem och att få åka gratis som schangtil herre på första 
klass var onekligen mycket lockande. Å andra sidan var det ogement 
förödmjukande att bli knuffad över diket av några rika knösar, som inte 
ens behagade klargöra orsaken. Han sa till sig själv: Klart besked ska jag 
ha om jag så ska tända eld på huset och leta bland ruinerna.



Under denna tankepaus hade sekreteraren slagit sig till ro i en bekväm 
schaggstol av yppiga former. Hans ögon, som var så mörkblå att de tycktes 
svarta som slipad stenkol, glittrade av 
otålighet. Benbe mindes negerns utrop: Han sticks som en vägglus. Och han 
tänkte: Antagligen kommer karln att bli obehaglig men jag ska nog knäppa 
honom med tumnageln. Plötsligt sa Rush med ett bittert och vemodigt 
leende.



Er värderade onkel, mr Tracbac, brukar säga att han är syndikatets slav. 
Nå ja, i så fall måtte det inte vara särdeles sorg- eller riskfritt att 
vara slavägare. För resten är det nu för tiden svårt att veta, vem som är 
herre och vem som är slav. När allt kommer omkring är de flesta av oss 
sina herrars herre och sina slavars slav. Det är kanske det, som kallas 
demokrati.



För att inte uppskjuta min avresa allför länge, avbröt Benbe beskt, så 
behagade ni kanske först förklara, varför ni inte önskar att jag träffar 
mr Tracbac.



Helt enkelt därför, svarade den unge juden hänsynslöst, helt enkelt därför 
att vi hyser en tämligen låg tanke om er karaktär.



Ka-karaktär, stammade Benbe, vad har den med saken att göra?



Frågan är fullt europeisk, klatschade denne icke särdeles hundraprocentige 
amerikan. Har man i Europa ett visst mått av kunskaper eller skicklighet, 
så anses karaktären eller moralen vara någonting tämligen likgiltigt. Det 
är inte så hos oss. Vi amerikaner anser karaktären vara det viktigaste hos 
en människa. Ni europeer påstår att vår mest framträdande egenskap är 
hänsynslöshet. Misstag! Det är sant att vi ibland använder metoder, som ni 
är för fega att använda. Eller för lata och stundom för dumma. Men därmed 
är sannerligen inte sagt att vi skulle vara mer hänsynslösa än ni. För 
resten är hänsynslöshet en egenskap på gott och ont. Att inte ta hänsyn 
till gamla fördomar eller till ultramodernt nolt är i sanning värdefullt. 
Finns det något nytt och gott hos oss-och det vet himlen att det 
finns!-så är det just vår uppskattning av en god karaktär. Ni kan 
här i landet låna mer pengar på en välbyggd karaktär än på ett välbyggt 
hus. Om ni andra finner krediten skral just på den kanten, så torde det 
bero på att edra karaktärer inte är särdeles välbyggda. Vi vill basera 
våra affärer och hela vårt samliv på ömsesidigt berättigat förtroende-det 
är det nya med oss, ifall det eljes finns något nytt under solen. Ni 
invänder kanske: Det där inbillar ni er, det är barnslig amerikansk 
högfärd. Även om så vore, min bäste herr europe, så skulle den 
inbillningen vara mer hedrande och gagnande än er senila och äckliga 
cynism.



Vafalls? Ar kanske jag cynisk! utbrast Benbe. Hans förtrytelse syntes så 
uppriktig att sekreteraren brast i ett pojkaktigt och förolämpande muntert 
skratt:



Jag måste kanske ta tillbaka för ert vidkommande. Ni är nog mera barnslig 
än cynisk. Tack vare mina förbindelser med släktingar i Sverige, visste vi 
att ni skulle komma hit och vi har hållit ögonen på er. Varför reste ni 
till Kalifornien sen ni misslyckats i östern? Jag ska säga er det. Ni hade 
kommit på den i och för sig inte tokiga idén att tränga er in i 
journalistiken tack vare er förbindelse med en stor celebritet. Har jag 
rätt?



An sen? fnös Benbe. Ligger det kanske något orätt i det? Jag skulle ha 
skrivit några artiklar om Tracbac intim. Syndikatet kunde ha gnuggat 
händerna av fröjd över reklamen. Jag skriver minsann inte så illa ska jag 
säga er-



Oj, oj, unge man, suckade sekreteraren. Syndikater fröjdas uteslutande åt 
den reklam vi lyckas undgå. När en konstnär nått Tracbacs ryktbarhet är 
varje reklam av ondo. Mellan slagen bör han ligga lindad i tystnad 
alldeles som en dyrbar insekt i bomull. I trots därav kunde ni nog ha fått 
skriva några artiklar, som vi censurerat- men märk väl-om vi haft 
förtroende för er karaktär. En del av pressen har intresse av att motverka 
lagrar. Den skulle mycket snart ha lagt beslag på er. I själva verket 
har de redan gjort en god början-



Va falls? skrek Benbe. Jag bedyrar att jag inte sett röken av en 
journalist.



I alla händelser cigarrettröken, genmälte sekreteraren och klippte 
skämtsamt med ögonlocken. Vackra unga flickor, mr Borck. Jag har själv 
bilat förbi er ett par gånger och konstaterat att åtminstone två av dem är 
yrkesjournalister, de övriga deras väninnor och kanske pressvolontärer. 
Det hela skulle tas som ett skämt. Mogen till journalistisk behandling 
blev ni naturligtvis inte förrän ni trätt i närmare förbindelse med er 
onkel. Redan vid er landstigning i New York släpptes ut en notis: Mr Borck 
en släkting till Jac Tracbac, har anlänt. Utan att veta det har ni varit 
en berömd person men först er kontakt med onkeln gjorde er journalistiskt 
värdefull.



Hör på! ropade Benbe. Nu ska jag då äntligen slå er på fingrarna. Jag 
visade de där jäntorna min onkel och sa dem vem han var. De trodde mig 
inte ens och de gjorde inte ett försök att få tala med honom-



-Nej, de trodde inte, smålog sekreteraren, helt enkelt därför att de 
visste att det var han långt innan ni anade något. Att de inte försökte få 
en intervju med honom själv är verkligen min förtjänst. Ännu för några år 
sedan fick Tracbac inte intervjuas eller fotograferas utan syndikatets 
tillstånd. Det förskaffade oss en massa besvär och vi måste hålla en 
betydlig övervakningsapparat. På mitt förslag gjordes han fullständigt 
"fri". Vilken liten journalist som helst får intervjua honom-naturligtvis 
om han själv har lust. Och han är ju så fördömt beskedlig att vilken 
gammal käring eller osnuten glop som kommer och tigger om intervju får den 
ögonblickligen. Lyckligtvis vet han ingenting om sig själv, åtminstone 
ingenting av större vikt för pressen. Dessutom utsänder vi under olika 
former en intervju som vi nästan måste truga bort. Den offentliggöres 
nämligen samtidigt i ett par dussin blad. På så sätt har vi Lyckats 
få honom journalistiskt värdelös. Tyvärr blir därigenom hans närmaste 
omgivning desto mer journalistiskt värdefull. Och om han skulle få i sin 
närhet en tämligen naiv-ursäkta-ung släkting som ni, skulle ni helt 
enkelt bli en dyrgrip. De där flickorna hade öst åmvis Tracbac ur er. Och 
det vore fullständigt ruinerande för oss. Ni kan ju till exempel tänka er 
vad det skulle betyda om dessa unga flickor pumpade er på alla detaljer 
rörande nästa Jac Tracbacturné.-Det skulle minsann inte vara någon konst 
för ett halvt dussin vackra och durkdrivna jäntor att kollra bort huvudet 
på en sån där pojkvask som ni.



A nej, det är nog sant, medgav Benbe spak och förödmjukad. Men att tänka 
sig att de där söta jäntorna är en sorts lurendrejare-



Juden smålog beskt och sa:



Jag har talat så mycket gott om oss andra yankees att jag kan säga en 
obehaglig sanning: Några oskulder är vi inte-på sin höjd kan man hos oss 
finna halv oskuld-



Nu förstår ni kanske, återtog han affärsmässigt, varför ni måste bort. Om 
ni i Europa behagar skriva något om oss, betyder ingenting. Vi här i 
Amerika vet att allt vad som skrives om oss i Europa är lögn. Era 
tidningar och böcker angår oss överhuvudtaget icke. Frågan är emellertid 
om ni vill fara på vår bekostnad, dessutom försedd med ett skäligt 
skadestånd-eller på statens-



På statens, upprepade Benbe storögd.



Rush fortsatte i kylig ton:



Det vållar oss föga svårighet att få er utvisad. Ni är en icke önskvärd 
immigrant. Det behövs bara att några hedervärda och inflytelserika 
medborgare fäster polisens uppmärksamhet på er så- adjö Amerika. Adjö på 
ett mycket otrevligt sätt. För syndikatet vore naturligtvis 
utvisningsvägen både bekvämare och billigare men vi vill helst inte gå 
alltför bryskt till väga-Han tvärtystnade. A, så ädelmodigt det där 
syndikatet måtte vara, utbrast Benbe sårad och förödmjukad. Sekreteraren 
svarade icke. Från parken hördes trampet av en galopperande häst. 
Sekreteraren mumlade: Det är han. Antagligen rider han ut genom 
grinden.-Han gick hastigt fram och stängde fönstret som vette åt parken. 
Hans ansikte fick ett hätskt drag, som antagligen framkallades av oro. 
Benbe erfor en ljuvlig känsla av halvt om halvt tillfredsställd hämnd. Jo, 
jo, bäste herr syndikatssekreterare, för ögonblicket är ni kanske inte så 
tvärsäker att kunna sparka mig ut ur det här paradiset. Jag behöver bara 
öppna fönstret och ropa på min fars kusin-



Tracbac hördes skrika:



Hallå! Longfellow! Sover ni? Varför öppnar ni inte grinden? Ser ni inte 
att jag ämnar rida ut? Öppna för mig, ni svarta psalmbok.



Från grindstugans trappa svarade Longfellow med sävlig röst:



Till er tjänst, sir. Alltid färdig att öppna grinden, eljes blir jag 
avskedad av den där Rushen, som är en sann skam för mänskligheten.



Är mr Rush här? frågade Tracbac.



Den efterfrågade trängde sig ofrivilligt upp mot rumsväggen. Benbe njöt. 
Emellertid svarade Longfellow sin husbonde lika långsamt fast med höjd 
röst:



Begagna era ögon, sir. Kan inte ni se honom så kan inte jag se honom. 
Varför skulle jag vara mera skarpögd än ni?



Plötsligt spratt Benbe till. Han stirrade på sin fiende Abel Rush, han 
gick på tå fram till honom. Han hade upptäckt en frans av svettpärlor på 
hans panna. Den unge judens förskräckelse gjorde honom häpen. Rush märkte 
hans förvåning och smålog generad, han viskade: Jag är en smula 
nervös-det behövs bara att han upptäcker er -jag har ju fått i uppdrag 
av syndikatet att hålla er borta -jag blir avskedad både av honom 
och av syndikatet- det går förbannat snabbt att bli avskedad-ni 
förstår-



Han stod med nävarna hårt nedtryckta i fickorna så att rocken stramade och 
knakade över de smala skuldrorna. Benbe ryckte upp hans högra knutna hand 
ur fickan, skakade den och sa:



Vad som än sker, Abel Rush, så reser jag i kväll. Ni ska inte mista er 
plats för min skull, inte.



De lyssnade vid dörren. Negern hade börjat öppna grinden, i det han 
mångordigt bedyrade att det var något fel med mekanismen. Tracbac smackade 
otåligt åt sin häst, ett varmblodigt, svart, spensligt, lågväxt sto. 
Plötsligt ropade clownen: Hallå, Longfellow, vad är det där? Ar det inte 
mr Rushs bil?



Abel Rush sjönk plötsligt samman i en suck, han mumlade: Så där ja-nu är 
det gjort-nu är det färdigt-



Longfellow svarade: Lägg er inte i mitt trassel. Så länge jag inte lägger 
mig i ert så kan ni tryggt hålla er norr om tröskeln till de svartas 
världsdel, sir-



Utmärkt! skrek clownen. Men var är min käre vän Rush?



Gå genast ut till honom, viskade Benbe upphetsad. Jag har gett er mitt 
hedersord att inte visa mig. Ljug så bra ni kan.



I hans oförbätterliga pojksjäl flammade den ädlaste entusiasm för lögn och 
list. Abel Rush torkade svetten ur pannan och steg hastigt rakt fram mot 
det dansande stoet. Utmärkt! ropade clownen, fortsatte därpå hövligt och 
torrt: Söker ni mig, mr Rush?-Sekreteraren skakade på huvudet. Redan 
hunnen utanför grinden vände sig Tracbac i sadeln och sa:



Vet ni av att min nevö varit här? Det vet ni naturligtvis eftersom ni vet 
allt. Jag såg honom bolla med sin hatt på jasminvägen. Han var vid gott 
humör. Jag bad honom inte stiga in. Han behövde mig inte. Nå ja, nu rider 
jag till hans bostad. Ödet får avgöra. Är han 
hemma-utmärkt. Träffar jag honom inte-också utmärkt. Ödet har talat och 
då är allting utmärkt. Farväl.



Farväl. Farväl, mumlade Benbe som stod och lyssnade vid fönsterspringan. 
Det är en katten så fin chans som rider från mig på det där svarta stoet. 
Farväl.



Han suckade rätt tungt men i detsamma förnam han bakom sig en ännu tyngre 
suck. Den kom från negerynglingen Hiawatha. Hans röda gap stod vidöppet 
och ögonen flackade upp och ned. Benbe lade tystande handen över den 
gastande gossens gap. Vissa orsaker förmådde honom dock att hastigt dra 
tillbaka handen. Gossens jämmer och en stark doft av ananas, kanel och 
ingefära fyllde rummet. Dörren slogs upp och mylady Longfellow rullade in 
skrikande och med stora åtbördor. På trappan skrek Longfellow, tjöt i kapp 
med sin stackars telning. Benbe sa till sig själv: Här kan jag inte 
stanna. Jag lovade att inte visa mig, men då levde jag i okunnighet om 
ananassyltens verkningar på ett negerbarn.



Vad har hänt? skrek i detsamma clownen och tog ett skutt från hästryggen 
tvärs genom grinden rakt i famn på negern. Benbe steg ut och stängde 
dörren bakom sig. Utan att hälsa på Tracbac ställde han sig vid sidan av 
Rush. Från grindstugan trängde alltjämt Hiawathas klagan, som dock för 
varje minut dämpades och så att säga kultiverades. Man vågar antaga att de 
omedelbara och naturliga följderna av en olämpligt använd kruka ananassylt 
så småningom efterträddes av moraliska. Hur som helst så befann sig den 
olycklige lille svartingen i sin mors händer och det övriga världsalltet 
saknade anledning att inskrida. Icke förty blev Tracbac stående på 
trappan, tyst och orörlig. Longfellow kvarhöll eller låtsades kvarhålla 
hästen som dock efter husbondens cirkushopp förhöll sig alldeles stilla. 
Hur länge ska vi stå så här? viskade Benbe till Abel Rush. Sekreteraren 
avbröt en stillsam vissling och viskade tillbaka: Vi måste låta 
honom tala först. Han är ursinnig, det ser jag på hållningen. -De båda 
unga männen, ungefär jämnåriga, hade genast slutit ett visserligen 
obestämt förbund mot Tracbac, som i det närmaste innehade deras 
sammanlagda ålder. Många gränser suddas ut i vår tid-gränsen mellan 
gammal och ung: aldrig.



Tracbac hade till hälften vänt sig mot de båda unga männen och stod nu med 
ögonen slutna, näsvingarna skälvande som på en vädrande hund. Rush torkade 
åter pannan och viskade halvkvävt: Måtte det bara inte ske en olycka. Jag 
visste inte att han skulle bli så upprörd-



I detsamma sa clownen utan att öppna ögonen:



Besynnerligt. Folk brukar fråga vad jag tänker på. Jag kan inte svara ty 
vanligen tänker jag inte alls. Men just nu då jag står och tänker, finns 
ingen till hands att fråga.



Nå, vad tänker herrn på? utbrast negern förbittrad. Stå inte där och se 
otrevlig ut. Tänker herrn på mr Rush så sjung ut och mät honom skäppan 
full. Snåla inte på hundsnuset. Den karln tål vad han får och dubbelt upp. 
Sticks som en vägglus, gör han.



Tracbac slöt ögonen och kommenterade sin grindnegers tal med små 
bugningar, han harsklade sig och sa:



Utmärkt, Longfellow. För hästen till stallet och torka henne väl. Eftersom 
du inte kan sköta grinden, får du bli stalldräng. Ger du min vän Hiawatha 
stryk, blir du avskedad. Ar du ohövlig mot mr Rush, blir du avskedad. Är 
du ohövlig mot master Borck, blir du avskedad. Är du ohövlig mot mig, får 
du fet fårstek som är din livrätt. Sticker du kniven i mun, får du stå i 
skamvrån. Försvinn, du svarta rimlexikon!



Jag tänker på min turné, fortsatte clownen och mr Rush sänkte med en tung 
suck sitt huvud. Jag tänker på turnén och jag skulle vilja veta om det här 
uppträdet kanske är sketchen till min nya komedi.



A, vad är det ni säger, utbrast mr Rush förtvivlad. Av 
barmhärtighet, sir, blanda inte ihop de här tråkigheterna med 
turnén.



Varför inte? genmälte clownen och ryckte på axlarna. Iden är inte dum. En 
man hålles fången av sjuttio svältande millionärer-det så kallade 
Tracbacsyndikatet-som ämnar slakta honom till julen. En frände spårar upp 
fången för att befria honom. En skurkaktig tjänare, nämligen ni, mr Rush, 
stänger in den unge fränden jämte ett till synes ofarligt barn, som 
emellertid laddats med ananas. Barnet exploderar men i stället för att 
spränga fången i luften rämnar fängelsets murar och de båda fränderna 
återförenas. Det är en urkomisk idé och slutet är lyckligt.



Som ni vet, mr Tracbac, genmälte sekreteraren lugnt, brukar ni aldrig 
spela i komedier med enbart lyckligt slut. I den här komedien kommer 
alltså den skurkaktige sekreteraren att hängas av de sjuttio svältande 
millionärerna. Blir det inte bra?



Utmärkt, alldeles utmärkt, svarade clownen och klappade sakta i händerna. 
Därefter vände han sig mot Benbe sägande:



Ni flyttar till mig. Jag behöver en ny sekreterare.



Nå, på det viset, utbrast den förut villrådige Benbe med lättat hjärta. 
Clownen ämnade ersätta hans nyförvärvade vän Abel Rush med honom själv. 
Det bröt hans tveksamhet och han fortsatte:



Tackar förbindligast men jag måste avböja. Er sekreterare väljer 
visserligen inte jag men en kandidat till platsen kan jag i alla fall 
utesluta-mig själv. Jag har gett mitt hedersord att resa.-Han försa sig 
och tvärtystnade, bet sig i läppen.



Till vem har ni gett ert hedersord? insköt Tracbac snabbt. Abel Rush sa:



Till mig naturligtvis. Gör inga onödiga frågor och stå inte där och 
smacka. Ni är obehaglig nog ändå. Vad ert hedersord beträffar, Benjamin- 
så får ni det tillbaka.

För resten vill jag å egna och mina principalers vägnar be er antaga 
platsen. Vem vet i vilka rövarhänder han eljes skulle råka. Ni har i alla 
händelser visat er vara en person som fäster någon vikt vid hedersord och 
det är redan mycket, det.



Hör! Hör! hojtade clownen och viftade med händerna över sitt grinande 
ansikte. I avskedets bittra stund ger han sin efterträdare de amplaste 
lovord. Ack, vad dessa ädelsinnade unga judar ändå är förtjusande.



Han tog några höga språng ut genom grinden och fram till sekreterarens 
bil. Han öppnade dörren och bugade fjäskande:



Glad åt ert besök, mr Rush. Tyvärr förrinner er dyrbara tid under ett 
alldeles penningfritt samtal. Välkommen, välkommen igen när det blir sju 
torsdagar i veckan. Inte en dag senare, sir.



Abel Rush ryckte på axlarna; i det han gick förbi sin nyvunne vän Benbe, 
viskade han hastigt: Ni kan bara göra mig en tjänst-stanna hos honom.



Utan att låtsas om den bugande clownen sprang han upp i bilen och 
startade. Tracbac dröjde några sekunder, handen lyftad till vänlig 
viftning. Därefter återvände han hastigt till Benbe och tog honom under 
armen men släppte ögonblickligen sitt tag då han förnam en viss ovillig 
tröghet i ynglingens kropp. Han gick raskt mot bungalowen i det han sa: 
Kom med. Jag vill visa er huset, vi ska se ut en bostad åt er.



Benbe följde förbryllad, tveksam, olustig. Ehuruväl han på ett eller annat 
sätt gripits av en viss rädsla för sin frände-samma rädsla som man lätt 
får inför allt, man icke lyckas förstå-vågade han likväl säga: Inte sant, 
ni överilade er? Mr Rush får behålla sin plats? Ni ångrar er?



Clownen svarade lugnt:



Jag ångrar mig aldrig. Ånger är inte min genre. Som bekant är min genre 
rädsla och medlidande. Jag lyckas inte bra i andra branscher.



I den mörka porten till bungalowen satt en nyckel stor som en kyrknyckel. 
Tracbac vred om den och en liten klocka som hängde under portbjälken 
började ringa. Tracbac rynkade pannan och muttrade:



Nej, jag ångrar ingenting men här inne i huset finns ett litet fruntimmer 
som är förälskad i Abel Rush. Tro, vad hon kommer att säga mig för 
obehagligheter. För resten kan hon ju lika gärna förälska sig i er. Kär 
som kär-inte annat än jag sett är föremålet tämligen likgiltigt.



Klockan tvärtystnade. Tracbac steg in, skjutande Benbe framför sig. Han 
sa: Gud bevare din ingång och din utgång, gosse.-Spridda takljus flammade 
upp, en gammal vit tjänare och två svarta kom skyndsamt in i det stora 
förrummet som alldeles saknade fönster. Utmed väggarna stod stora brokigt 
målade kistor, mexikanska brudkistor. Tracbac sa: Se er omkring. Jag måste 
ha fatt i det där fruntimret innan jag gör någonting annat. Det är en 
gammal vana, hon har varit min hustru-



Benbe började ströva omkring i sällskap med den gamle tjänaren, som var så 
åldrig att knän och händer skakade oavbrutet. Gubben sa på svenska:



Välkommen, herr Borck. Husbond har väntat på er. Laga nu bara att han inte 
stänger in er i något bås och glömmer bort er. Ni får vad ni vill och ni 
har er fullständiga frihet, men bortglömd blir ni i alla fall. Jag heter 
Axelsson och var gårdskarl i Borckska gården i Wadköping. Jag fick 
befallning att fara hit över med möblerna, pojkmöbeln och salsmöbeln och 
salongsmöbeln och möbeln från gamla fruns rum. De finns här allesamman och 
jag finns här också men vem bryr sig om oss? När inte han själv gör det, 
så vem ska bry sig om oss? Jag högg ved förr i världen och snickrade och 
hade uppsikt över gården därhemma. Nu går jag omkring med den här.



Han höll upp en sån där nätt liten fjädervippa som franska farsens 
små kammarsnärtor floretterade med i kurtisdueller. Skälvande i gubbens 
torkade, grova vedhuggarnäve tedde den sig hemskt löjlig eller löjligt 
hemsk. Gubben böjde sig fram, stötte ut andedräkten, viskade: Jag super, 
det är vad jag gör. Låtsas inte om det, herr Borck. Dammar och super. 
Ingen fäster sig vid oss, varken vid mig eller möblerna. Man inbillar sig 
att man har någon betydelse för honom. Pyttsan, herrn. Damma och sup, slut 
sen.



Gubbstrutten försvann på skälvande ben genom en av hallens otaliga dörrar. 
Benbe valde på måfå en annan av dem och började ströva omkring i huset. 
Han erinrade sig Longfellows spådom att han skulle gå vilse och han fann 
den snart besannad. Rum av alla storlekar och former klungade ihop sig som 
cellerna i en bikaka. Samtliga var sparsamt försedda med små förgallrade 
fönster och dagern var skymning men mellan rumsgrupperna låg större eller 
mindre gårdar som strålade i desto intensivare solljus. Ett par av 
gårdarna var voljärer; väldiga fågelburar med starkt färgade invånare. 
Andra var vinterträdgårdar, överflödiga kan tyckas i detta subtropiska 
klimat.



Benbe hörde ett par gånger Tracbacs röst ropa: Siv, Siv! En gång såg han 
honom genom en rad av dörrar men när han sökte upphinna honom var han 
försvunnen. Han kände sig sannerligen som ett vilsegånget barn och 
föreföll sig själv rätt löjlig i sin rädsla att aldrig hitta ut ur denna 
labyrint. Plötsligt dök en herre i riddräkt upp i en av de skumma 
dörröppningarna. Hans hår var mörkfärgat fast färgen gått ur här och var. 
Mustaschen var bättre lyckad, oklanderligt helsvart och vaxad. Han frågade 
efter mr Tracbac. Benbe svarade att han var främling på stället och att 
han gärna skulle vilja säga farväl åt husets herre. Den färglagde 
presenterade sig på ett formellt men älskvärt sätt-hans namn var Ilois de 
Grazy, före detta major i österrikiska armen. Han sa:

Jag är också främling fast jag bott här i sex år. 
Jag tillstår att jag fortfarande har en smula svårt att hitta. Ändå var 
jag betrodd rekognosceringsofficer vid Götz-armen 1916. Nå ja, kanske var 
det därför det gick som det gick. Nu hittar jag skapligt i huset men 
husets herre hittar jag aldrig. Jag förmodar att han låtit bygga den här 
labyrinten för nöjet att få gå vilse. Den naturliga följden har blivit, 
att han själv är den ende som hittar här med förbundna ögon. Farväl, min 
herre, och hälsa vår värd, ifall ödet skulle före er samman.



Österrikaren gjorde en fulländad bugning å la Schönbrunn och försvann i 
andra ändan av rummet. Benbe larvade vidare och råkade in i en fil av rum 
där möbleringen var äkt-amerikansk, det vill säga otroligt veklig och 
fantastiskt ful. Han steg uppför en trappa och kom in i ett stort, 
behagligt sovrum av engelsk tycke. Han var trött och kastade sig raklång 
på den bekväma sängen. Han sa till sig själv: Nu sover lille Benjamin ett 
slag, så är han vid bättre humör när han vaknar.



Emellertid hade han inte ens hunnit sluta ögonen förrän clownen slank inom 
dörren, smågrinande. Tracbac satte sig på sängkanten och tryckte ned 
Benbe, som ville resa sig. Han sa:



Ligg ni, unge man, och ta igen er efter själsskakningen. För resten har vi 
ju åtskilligt att prata om-





8 Brist på hjärta



Tracbac såg sig om i rummet och vänligt grinande sa han: Alltså, min herr 
nevö, det här rummet har du valt. Nå ja, det är inte något tokigt rum; jag 
hade nästan glömt det. Jag brukar låta mina gäster själv välja sina rum 
genom att gå vilse och slutligen utmattade sjunka ner någonstans. Det 
roar mig-litet roar barn och clowner. För resten hyser jag den största 
respekt för slumpen så i stort som smått. Det lär finnas människor som 
lever uteslutande efter förnuft och beräkning. Jag undrar just, hur de ser 
ut invärtes. Endera är de sinnessjuka eller också blir de det. Slumpen är 
den store förnyaren-utan den torkar vi till halm.



Nå ja, fortsatte clownen alltjämt med sitt lugna, vänliga grin, jag borde 
kanske ha låtit dig sova i fred men jag var rädd att du skulle få onda 
drömmar, beträffande Abel Rush och hans avsked. Du kan vara lugn. Jag 
behöver honom bättre än han behöver mig. Kanske får jag lov att be den 
slyngeln om ursäkt. Han är snarstucken. Det är inte precis efter min smak 
att be om ursäkt men lyssna till en vis mans ord, Benjamin Borck: det är 
mycket hälsosamt att då och då tvinga sig mot sin smak. Sylt och tårta är 
gommens smak, sill och potäter är magens sak. Jag kan en massa såna där 
förnuftiga sentenser. Jag lär dem av Axelsson när vi träffas. Jag lär dem 
vare sig jag vill eller ej. Axelsson är en sträng tuktomästare. Han är 
utmärkt.



Han såg på klockan och sa fundersamt: Vid det här laget antar jag att Rush 
underrättat herrarna i syndikatet om sitt så kallade avsked. Jag får 
antagligen en mycket obehaglig dag. Nå, det skadar inte. Jag har haft 
alldeles för många behagliga. Allt skall betalas, allt, min gosse. Lägg 
det på minnet. När helst du såg din lycka svinna skall du hos mig din 
Iycka finna, sa plikten-när helst du lät ditt vinfat rinna skall du hos 
mig din sällhet finna, sa gikten. Det är också Axelsson. Han är utmärkt. 
Nu kommer Siv. Jag hör henne i trappan. Upp med dig, pojke, och skaka fram 
manschetterna, karda ditt hår och buga dig till jorden-



Upp flög mycket riktigt Benbe men hade knappt hunnit släta sitt rufsiga 
hår förrän Siv trädde in. Hon hade bytt ut sin ateljéoverall mot en 
mörkblå sidencape som kom henne att likna en blåduva med krämfärgat dun 
under vingarna. Hon låtsades inte se den bugande Benbe varför ynglingen 
snopen makade sig mot dörren. Emellertid hejdade hon hans flykt med en 
vredgad blick. Hon sa till Tracbac:



Det bör knappt förvåna dig att du fått besök av syndikatherrarna. De 
väntar i hallen. De vill veta varför du avskedat Abel.



Tracbac rodnade hastigt och lika hastigt svann rodnaden. Han utbrast i 
gäll ton: Så! Redan! Verkligen! Det är utmärkt, alldeles utmärkt! Vilka är 
det?



Siv räknade upp namnen på fyra framstående bankmän, syndikatets ledare. 
Hon tillade tveksamt och med rynkad panna: Henny är också med.-Clownen 
gjorde ett jämfotaskutt och skrek:



O-o-o-o-o! Henny-Denny, Henny-Denny!-Han vände sig till Benbe och 
förklarade: Den ryktbare nervspecialisten Denny O'Henny är min eller 
snarare syndikatets läkare. Han medföres vid alla viktigare expeditioner. 
De övriga herrarna ska först reta slag på stackars Jac och sen blir det 
hans sak att väcka mig till liv med ett eller annat stimulerande nervsalt. 
Det är utmärkt. -Han gäspade stort.



Är du trött? frågade Siv hastigt och spärrade förskräckt upp ögonen. 
Clownen gäspade än en gång och svarade surmulet:



Jac icke vara trött men Jac kunna bliva trött.



Siv rynkade oroligt pannan och funderade; slutligen sa hon i en moderligt 
bestämd ton:



Det vore bra, om du ville ta emot dem. Jag tror att de är mycket ängsliga. 
Om inte annat så förstår jag det av deras klädsel. Det ska se ut som om de 
tittat in helt apropå. Ett par av dem kommer i svalrockar, ett par i byxor 
och skjorta. Denny den slyngeln kommer i badkappa. Du förstår-de 
vill bara skaka hand med dig-dunka dig vänskapligt i ryggen-



Hennes vackra ögon glittrade och hennes tänder knistrade mot varandra; hon 
liknade ett praktfullt ilsket djur. Clownen tog hennes huvud mellan 
händerna och gav henne en luftkyss. Han ropade upphetsad:



Utmärkt, utmärkt! En dör för han är tok, en dör för han är klok. Det är 
också Axelsson. Utmärkt! Nu vet jag hur jag ska vara klädd. Siv, gå ned 
till herrarna, jag kommer strax. Du Benjamin stannar här tills jag skickar 
efter dig,



Tracbac skyndade ut på tåspetsarna. Den vackra Siv vände sig långsamt om 
utan att besvara belevade Benbes upprepade bugningar. I dörren vände hon 
sig emot honom och frågade onådigt: Är det ni, som ska efterträda mr 
Rush?-Benbe kom sig inte för med att svara, skakade blott förtvivlad på 
huvudet. Siv yttrade släpigt och med grymt förakt i tonen: Jag vill av pur 
barmhärtighet säga er att platsen inte är lätt. Jag unnar sannerligen den 
stackars Abel en grundlig semester. Ett råd vill jag ge er: säg aldrig 
emot mr Tracbac. Ber han er kasta honom ut genom fönstret, så kasta honom 
ut genom fönstret. Det tjänar absolut ingenting till att spjärna emot.



Hon gick och Benbe satte sig på sängkanten. Han sa till sig själv: Sug på 
din tumme, lille Benjamin. Det gjorde du i unga dar och det var en mycket 
lugn sysselsättning-



De fem herrarna, Tracbacs objudna gäster, hade slagit sig ned i den 
väldiga hallen som blott upplystes av några stjärnliknande lampor i taket. 
Den förnämste av herrarna var en lång, mager, något framåtböjd man, mr 
Adams, juris och teologie doktor, direktör i Farmers and Merchants Bank, 
"äldste" i ett mycket ansett religiöst samfund, senator samt vice 
president i Jac Tracbacsyndikatet. Av de båda skjortärmsherrarna var den 
ene, Judah, en klotrund liten herre som tjänat en förmögehhet på 
japanska pärlor och som i syndikatet företrädde en stor filmkoncerns 
intressen. Han var till sitt humör mildare än vad som egentligen är 
tänkbart. Den andre skjortmannen, mr Cow, var även han liten men bred, 
fyrkantig och argsint; han var en bland cheferna för en stor juridisk 
firma med huvudsäte i New York samt Tracbacsyndikatets förste advokat, 
vidare var han en av hederspresidenterna i National Steeplechase and 
Hunting. Den andre svalrocken åter var en rödhårig, gänglig, smal 
kontorsherre-hans namn var Pech och den som inte visste vem Pech var, 
visste ingenting om Pech.



Doktor Denny O'Henny slutligen, den unge mannen i badkappa, var yngre bror 
till en oljemagnat, nervspecialist och icke minst specialist på fallet Jac 
Tracbac. Hans förmögenhet räknades i tiotal millioner och han var också 
den ende bland herrarna som inte hade något ekonomiskt intresse av Jac 
Tracbac. För sina konsultationer, regelbundet två i månaden, erhöll han 
ett honorar av tre dollar gången, ett belopp och kanske det enda som han 
rumlade upp tillsammans med någon vacker tös ur den allra lägsta 
filmvärlden. Hans namn som nerv- och sinnesspecialist var tillräckligt 
stort för att ge honom en betydande makt. Socialt sett stod de övriga 
herrarna på grund av sina allmänt kända religiösa, moraliska och 
filantropiska intressen betydligt högre än den unge mannen, som de 
behandlade med en viss farbroderlig överlägsenhet. Deras tonfall fick dock 
stundom en viss dallring av ängslan. Doktorn hyste nämligen ett alldeles 
obegränsat förakt för de fyra herrarna men roade sig med att dölja det 
under överdrivna vördnadsbetygelser, som stundom kom hans offer att känna 
sig ställda under läkarobservation och hotade av internering. Siv älskade 
den unge mannen på ett enligt hans egen terminologi "kvalificerat men 
modifierat lättsinnigt sätt". En av hans ytterst få personliga vänner var 
Abel Rush och just därför skulle han kanske funnit det pikant att 
ruinera Abel Rush. I likhet med många sina kolleger hade denne 
sinnessjukspecialist själv en tämligen nyckfull själslig jämvikt.



Dessa representanter för Jac Tracbacsyndikatet hade alltså tältat i den 
halvskumma hallen. Bungalowen i övrigt strålade av ljus och gav intryck av 
stor mottagning. Och då nu skymningen hastigt tätnade upplystes även 
parken ända uppifrån konstgjorda forsen till grindstugan, där Longfellows 
svarthyade små mästerverk, ledda av den tillfrisknade Hiawatha, trådde en 
silhuettdans i båglampornas månblå sken. Denna festliga belysning föreföll 
de fem herrarna misstänkt, den stämde inte överens med deras enkla dräkter 
och visitens okonstlade karaktär och kunde kanske betyda något stundande 
obehag. Denny O'Henny red grensle över en mexikansk kista och skakade ett 
inkasspjut som han ryckt från väggen. Med sitt strida, småvågiga, rödgula 
hår och sina muskulösa, nakna armar liknade han mer en gotisk krigare än 
en docent i neuropatologi. De övriga herrarna hade lägrat sig mitt i 
hallen på hopsläpade mattor, djurhudar och kuddar. De liknade just vad de 
ville likna-harmlösa amerikanska medborgare som tillbragte en timmes 
aftonrast hos en god vän, ledigt och otvunget, ingenting märkvärdigt alls.



I denna beundransvärt otvungna stämning bröts en aning när nu mrs Siva 
Yala inträdde. Likväl måste man tillstå att om ett ohövligt sätt är 
liktydigt med ett otvunget, så lade den vackra damen inga band på 
gästerna. Hon stannade innanför dörren och såg sig omkring med rynkade 
ögonbryn som en sträng husmor den där finner sina rum tillstökade av 
ohyfsade personer. Doktor O'Henny tog ett skutt från kistan, slungade 
spjutet. Han lyfte hennes hand till kyss men upptäckte, att zigenarflickan 
hade ett hål på ärmen. Han föredrog att kyssa den punkten. De äldre 
herrarna fann den unge mannens tilltag pikant 
och otvunget, varför de kravlade sig upp ur sina hudar och kuddar för att 
följa hans exempel. Under proceduren förblev Siv orörlig med armen lyftad 
ungefär som en patient den där förevisas för en skara studenter. Då 
kyssceremonien genomgåtts, tog hon fram en liten näsduk, spottade på den 
och gned kraftigt det kyssta stället. Hon slog sig ned på en stor, 
fyrkantig kudde, så mjuk att den genast sjönk platt till golvet under sin 
lätta börda. Hon sa:



Törs jag fråga-vad skaffar oss obehaget av ert besök? Har Abel Rush 
ställt till med det här så kan ni hälsa honom att han ska få en rungande 
örfil-inte av mig men av min neger. Och ni där, halvgalna slyngel på 
kistan, ni som gudbevars ska vara Jacs läkare-begriper ni inte att Jac kan 
bli upprörd över ert älskvärda besök?



O'Henny skrattade och återtog sin plats på kistan. Ynglingen Pech stack 
fram sitt röda huvud ur gapet på en väldig isbjörn som tycktes omfamna 
honom.



Å-söta-lilla-Siv, stammade han. Inte menar hon lilla att Jac - vår 
store, snälle Jac - kunde bli ond-



Pech, en bondpojke från Kansas, var syndikatets mest betrodde pressagent. 
Hans otroligt enfaldiga utseende, hans fnoskigt vänliga och tjänstvilliga 
sätt, den uppenbara redbarheten i hans karaktär och icke alltför uppenbara 
förstånd hade gjort honom populär bland journalisterna, enkannerligen 
gröngölingarna, som med oförfärad energi söker slå sig fram på banan, och 
som i en rödhårig, grinande bondynglings naivitet finner någonting 
besläktat med sitt eget ännu ej förgiftade väsen. Pech gjorde sina 
principaler stora tjänster genom att ständigt låta sig luras, kullpratas, 
pumpas in i märgen av finurliga unga journalistämnen, som gladde sig grymt 
över den enfaldige pojkens indiskretioner. Emellertid visade sig dessa 
indiskretioner liksom sagans guld vid dagsljus blott vara visset 
löv.



Doktor O'Henny sa:



Varför skulle Jac bli upprörd? Över vad? Över vårt oskyldiga besök. Det 
ska för mig som läkare bli ytterst intressant att iakttaga detta anfall av 
upprördhet, ifall det kommer. Jag blir kanske i tillfälle att bilda mig 
ett omdöme om hans nuvarande hälsotillstånd-



Ni-ni-degenererade pojklymmel, utbrast Siv, ni vet mycket väl att Jac är 
hundra gånger mer själssund än ni, apachetyp. För resten är ni dagos och 
halvblod allesammans, fnös den uppretade lilla zigenerskan och kliade sig 
kraftigt i knävecket. Och om ni bara understår er att reta Jac-



I själva verket var hon vansinnigt rädd för den unge man, som hon växelvis 
kallade "degenererade slyngel" och "läkarlymmel". Hon saknade icke orsak. 
Den alltjämt växande makt som anförtros läkarkåren och allmänhetens ringa 
förmåga att kontrollera dess verksamhet, kommer utan tvivel att göra denna 
bana begärlig för brottslingar av degenererad typ och med tillräckliga 
ekonomiska och intellektuella förutsättningar. Siv förstod att bland dessa 
herrar som samtliga var henne mer eller mindre osympatiska, kunde endast 
O'Henny bli farlig för hennes clown-hennes "favoritbaby" som hon i 
flydda, ömma stunder kallat en man, mer än tjugu år äldre än hon själv.



Tracbac lät fortfarande vänta på sig. I hans ställe inträdde nu major de 
Grazy iförd sin uniform. Sannolikt hade han aldrig förr burit uniformen på 
denna sidan Atlanten och troligen var det någon nyck hos clownen, som nu 
tvingat honom. Han log ett leende uppträtt på ståltråd, en mekanism att 
visa tänderna. Han slog samman de behandskade händerna, böjde sig lätt 
bakåt och utbrast:



Å, madame och ni mina herrar amerikaner! Mr Tracbac och jag har 
väntat er i spegelsalen och här finner jag er liggande på golvet i hallen. 
Är ni inte bra oberäkneliga i er behagliga rättframhet. Vad ni ändå är för 
ett lyckligt folk, som så resolut gjort slut på konvenans och alla dessa 
enfaldiga fördomar, som gör oss europeer så avskyvärt väluppfostrade. Mr 
Cow, skulle inte den härliga lilla scenen vara någonting för filmen: 
Avdankad europeisk officer stannar häpen och betagen inför kaliforniskt 
guldgrävarläger?



Utan att lyfta sitt fyrkantiga huvud, nedsjunket i de bottenlöst mjuka 
kuddarna, svarade mr Cow med nasal grammofonstämma:



Visserligen vore det något för filmen. Men jag vill föreslå en sannare 
titel. Till exempel: Narren och hans förrädare. Jag hoppas nämligen att 
Tracbac kommer snart-



Österrikarens ansikte blev ännu mera gulblekt. Han böjde sig ned för att 
kyssa Sivs hand och viskade hastigt: Jac kommer strax. Var inte orolig. 
Men han och nevön har varit inne i er ateljé. Jag vet inte vad de har 
gjort där. -Siv stirrade framför sig med stora ögon, som undran och 
ängslan gjorde än mera glänsande.



Äntligen kom clownen. Hans dräkt var inte alltför uppseendeväckande i och 
för sig. Han bar helt enkelt frack, med knäbyxor, sidenstrumpor och skor 
med juvelspännen. Hans farfarsfar skulle ha funnit honom ganska korrekt 
för en fest i finare societet. Inte ens de långa spetsmanschetterna skulle 
ha väckt hans ogillande. För resten var de berömda, dessa 
Tracbacmanschetter av dyrbara spetsar som hängde ned ända till andra 
fingerleden. De var inte något utslag av snobberi utan snarare av blyghet. 
Tracbac hade en nervös vana eller ovana att vid livligt samtal plötsligt 
lyfta händerna rakt upp och skaka dem. De långa manschetterna som hängde 
ned över fingrarna gav en naturlig förevändning för denna tvångsrörelse.



Från det ögonblick Tracbac gled in i den väldiga hallen, upphörde 
varje försök att spela likgiltighet. Spänningen, oron beträffande clownens 
sinnesstämning var alltför stor. De på golvet lägrade herrarna började 
svettas bland sina kuddar. De ropade varken hej eller hallå, de rörde 
varken hand eller fot. Tracbac gick med tysta, snabba steg från den ene 
till den andre och skakade flyktigt de händer som lojt och nästan 
motvilligt räcktes honom. Endast den unge läkaren O'Henny fann skäligt att 
hoppa ned från kistan och hälsa Tracbac med en kraftig, kantig bugning 
ungefär som en väluppfostrad europeisk skolpojke hälsar sin lärare. 
Tracbac smålog och klappade honom på axeln. Läkaren, som Siv fruktade och 
kallade "lymmelaktig apache", var i själva verket clownens favorit.



Sedan han sålunda ordlöst hälsat sina gäster, tog han en kudde och slog 
sig ned bredvid Siv. Därpå nickade han åt samtliga och yttrade: God dag, 
gentlemän. Roligt att se er.



Mr Adam, den äldste, satte sig sävligt upp, grinade vänligt och sa: Vad du 
är fin, Jac? Tänker du gå på någon fest?-Jag har ju gäster, svarade 
Tracbac med en artig liten bugning.-Å, håll nu i mig! utbrast mr Cow och 
reste sig med så att säga fyrkantiga rörelser. Vill ni påstå att ni klär 
er i frack för att ta emot några vänner i ert hem? - Tracbac svarade: 
Inbjudna gäster tar jag vanligen emot i vardagsdräkt. Oinbjudna däremot är 
lyckligtvis inte vardagslag for mig. Det stämmer mig högtidlig.



För resten, tillade han plötsligt i falsett och med rynkad panna, för 
resten klär jag mig så här för att slippa höra era joviala skrän: hallå, 
Jac, hej, gamle gosse! Hör på, gentlemän! Jag har ingenting emot att min 
grindneger dunkar mig i ryggen och kallar mig kamrat. Jag är fördöme mig 
hans kamrat åtminstone så länge han behagar vakta min grind. Men herrar 
bankdirektörer och gelikar behagade icke taga sig några friheter i mitt 
hus. Jag är inte så förbaskat svag att jag inte kan hålla 
affärsslöddret på mattan.



Han andades tungt och böjde huvudet gång på gång bakut. Siv strök honom 
oavbrutet och stillsamt över hjässa och nacke, hon viskade med en skrämd 
mors överjordiska lugn: Baby-min baby-stilla. Plötsligt stelnade hennes 
hand i smekningen; hon stirrade skrämd på O'Henny, som hastigt tagit fram 
ett litet skrivblock ur badrocken och gjorde några snabba anteckningar 
under det att hans blick vilade än på papperet, än på Tracbac. Nu 
upptäckte också clownen hans tilltag, han vinkade åt O'Henny. Läkaren 
fortsatte ostörd sina anteckningar. Tracbac rynkade pannan och pekade på 
platsen bredvid sin sida. O'Henny skakade på huvudet. Clownen rodnade av 
vrede, han skrek i falsett: Pojke! Den unge mannen ryckte på axlarna, 
stack in boken och ställde sig bredvid Tracbac med korslagda armar. Själv 
vig som en mästerclown gjorde han ett höjdsprång och hamnade med korslagda 
ben på kudden bredvid Tracbac. Han gjorde en liten applådgest och sa:



Vad befaller kung pajas?



Tracbac svarade faderligt undervisande:



Denny-Henny, jag befaller dig att uppföra dig hyggligt. Du är skamlöst 
rik, min gosse, och kan köpa oss allesamman billigt-naturligtvis 
undantagandes vår vackra väninna-men det övriga rasket. Därför fordrar 
jag av dig, att du uppträder särskilt försynt och hänsynsfullt. Har du 
förstått?



O'Henny bugade sig tyst. De lägrade herrarna bolmade häftigt på sina 
cigarrer. Deras plan att på ett stillsamt och fridfullt sätt förmå clownen 
till medgivande beträffande turnén och filmen, tycktes nära att stranda. 
Röken bildade en jättekägla i den skumt upplysta hallens mitt, ett 
rökelsekar inför avgudabelätet. Jac Tracbac. Den magre lille mannen satt 
hopsjunken och framåtböjd med hakan omklamrad av den utmärglade 
handens fingrar. Vänstra handen hängde slappt ned, täckt av den långa 
spetsmanschetten. På var sin sida om honom satt orörliga flickan med 
bärnstensögonen och den unga mannen med det stridvågiga guldröda håret, 
krusat och benat som en efebs. Bakom avgudabilden stod som en tempelvakt 
de Grazy i sin uniform, en slagen krigare, fånge i kung Midas land, själv 
likgiltig för allt.



Tracbac yttrade lågmält: Ni, mina herrar, och jag har naturligtvis något 
att säga varandra. Alltså-ärendet om jag får be?



Den vördnadsvärde mr Adam reste sig och de övriga satte sig upp. Mr Adam 
sa:



Vårt ärende är enkelt men bekymmersamt. Du har avskedat Abel Rush. 
Tidpunkten är oläglig. Han skulle under närmaste dagarna tillsamman med mr 
Cow slutföra underhandlingarna med de tjugu turnéstäderna och samtidigt 
skulle han och Judah träffa de sista bestämmelserna med filmkoncernen. 
Alltså en mycket oläglig tidpunkt att avskeda honom. Men vi böjer oss för 
din önskan. Abel Rush har misshagat dig, Abel Rush får gå-



Tracbac funderade några ögonblick och svarade därpå lågmält och med ett 
nästan ödmjukt tonfall:



Abel Rush får inte gå. Möjligen har han misshagat mig men om ni, 
gentlemän, tror att ett dylikt misshag har det ringaste att skaffa med 
mitt beslut-



Han tvärtystnade, slöt ögonen och strök sig med en trött, nästan 
förtvivlad åtbörd över pannan. Åter började Sivs milda hand stillsamt 
stryka hans nacke och hjässa. O'Henny yttrade halvhögt:



Ert beslut, Tracbac? Vilket beslut?



Tyst, Denny-Henny, mumlade Tracbac, hostade och fortsatte:



Mitt beslut att avstå från att uppträda. Det har vida djupare och 
mäktigare orsaker än ett tillfälligt missnöje med 
Abel Rush.



Hör! Hör! viskade O'Henny halvhögt. Tracbac rynkade pannan, likaså 
herrarna. Mr Adam sa:



Innan vi diskuterar ditt beslut får jag be de Grazy kalla in Abel Rush.



Tracbac sken plötsligt upp och viftade med händerna. Å, å, utbrast han, 
verkligen. Är Abel Rush här. Han är alltså inte ilsken på mig? Utmärkt, 
alldeles utmärkt.



Rush hämtad av majoren steg hastigt in och tog plats utan att ha hälsat 
ens på den vackra damen. Han yttrade torrt och affärsmässigt:



Jag anser det vara min plikt att innan jag avgår-



Avgår! tjöt Tracbac och hans stora mattblå ögon trängde ilsket fram som 
ögonen på en retad tjur. Dumheter! Dumheter!



O'Henny halade åter försiktigt fram sin anteckningsbok och började skriva 
i det han från sidan iakttog Tracbac. Den ursinnige clownen ryckte boken 
från honom och kastade den långt ut på golvet samtidigt som han gav den 
unge läkaren en örfil. Tack, tack, mumlade O'Henny, krabblade snabbt efter 
boken och återvände till sin plats baklänges som en kräfta. Efter några 
ögonblicks paus fortsatte Rush:



Det är min plikt att göra mr Tracbac uppmärksam på den ekonomiska sidan av 
hans verksamhet. Jag tror att den är honom lika obegriplig som hans konst 
är obegriplig för mig och det vill inte säga lite. Jag inbillar mig att 
Tracbac tror sig ha en årlig inkomst på hundratusen dollars eller så-



Tracbac flaxade med spetsvingarna och såg ut att vara djupt förnärmad. Han 
muttrade: A-å-mycket, mycket mer!



Emellertid vill jag underrätta honom om, fortsatte Rush, att bara 
underhållet av denna bungalow och dess tjänstestab uppgår till tre gånger 
det beloppet-Utmärkt, alldeles utmärkt, mumlade Tracbac förvirrad.



Rush fortsatte:



Det där är emellertid privatsiffror och av mindre betydelse. Låt oss tala 
om turnén. Den berör tjugu av staternas största städer. Antalet 
föreställningar har av doktor O'Henny begränsats till hundra, det betyder 
cirka fyrahundratusen sålda biljetter till ett medelpris av tjugu dollars 
eller i runt brutto åtta millioner.



Utmärkt, avbröt clownen förtvivlad. Men-men det är stora omkostnader 
också, förfärliga omkostnader. Järnväg, skjutsar, hotell, lokaler, 
uppvärmning, personal. Å, det är förfärliga utgifter, jag känner till det 
där, jag har större erfarenhet än ni, min gosse, slöt han med viktig min.



Jo visst har ni det, medgav Abel Rush och knep ihop läpparna kring ett 
ostyrigt och vemodigt leende. Omkostnaderna är i sanning förfärliga men nu 
ska vi hålla oss till bruttot. Mr Judahs och mina underhandlingar med 
filmkoncernen är inte slutförda men vi kommer att fordra minst samma 
garantisumma, det vill säga hela turnén jämte filmen kommer att röra sig 
om ett brutto på minst sexton millioner.



Clownen nickade högtidligt och sa:



Det är stora siffror ni kommer med, Abel Rush, mycket stora siffror-



Rush ryckte på axlarna och fortsatte i nästan förtvivlad ton:



Jag vågar inte hoppas, att ni behagar besvära er med att inse, hur stora 
siffrorna är. Men ni bör i alla fall betänka att ett företag av detta 
ekonomiska omfång inte bara berör er utan också tusentals och åter 
tusentals människor i jämförelsevis blygsamma omständigheter.



Clownens huvud sjönk mycket sakta framåt-Siv skakade bakom hans rygg 
hotfullt och varnande sina knutna händer mot Abel Rush, men 
sekreteraren fortsatte inför ett auditorium som lyssnade i andlös 
spänning-inte av särskilt intresse för vad han yttrade utan för den 
inverkan det skulle ha på clownen.



Medan ni roar er med att ställa till allsköns krångel, sir, går de där 
människorna och undrar om kung Clown i nåder behagar skänka dem deras 
dagliga bröd-



Bä, bä, mumlade Tracbac missbelåten. Fårskalle-jag är väl inte den ende 
clown i världen. Det finns tjockt av dem, tjockt-



Det finns det, medgav Abel Rush, och jag vill visst inte påstå att ni är 
den bäste av dem, kanske inte ens en av de bättre. Men jag påstår att ni 
är den bäst betalte, den ojämförligt, svindlande bäst betalte. Inser ni, 
sir, att det innebär vissa förpliktelser? Mot dem som väntar sitt dagliga 
bröd av er hand. För min personliga del, slöt sekreteraren, finner jag det 
rentut sagt äckligt att en förvuxen barnunges nycker kan ha så stor 
betydelse för en massa människor. Nu vet ni min tanke, sir.



Förvuxen barnunge, upprepade Tracbac och glodde ilsket på Siv. Hör du att 
din älskade Abel skäller mig förvuxen barnunge?



Jag hör det, svarade Siv lugnt. Utan hälsning avlägsnade sig den unge 
juden lika snabbt som han kommit. Utanför dörren blev han likväl stående, 
lyssnande. Herrarna av syndikatet förhöll sig tills vidare tysta, i 
spänning avvaktande clownens nästa rörelse. Sannolikt beundrade de i hög 
grad Abel Rush som vetat angripa clownen i hans ömmaste punkter-hans 
medlidande och hans urborgerliga begär att uppfylla sina förpliktelser.



Tracbac satt lugn och tyst, funderade, skakade då och då på huvudet med 
förnumstig min. Så böjde han sig bakut och viskade till de Grazy, som 
återtagit sin plats: Min vän-underrätta master Borck och Longfellow.



Majoren avlägsnade sig. Tracbac suckade och sa:

Ja, gentlemän, det var stora siffror pojken kom med. Ovett fick jag 
desslikes-



Jag hoppas du förstår, avbröt mr Adam värdigt, att den obehärskade unge 
mannens utfall mot dig personligen härrörde från hans vrede över att vara 
avskedad-



Nej, det begriper jag absolut inte, genmälte clownen lugnt. Abel Rush hör 
inte till dem som kommer med känslosvammel. Han är alldeles för saklig 
till det. Men det finns något som han inte vet men som ni snart ska få 
veta. Han har naturligtvis rätt i det att jag har vissa skyldigheter. Jag 
förstår mycket väl. Det finns ingenting dummare än att vara dum, säger 
Axelsson. När jag var pojke, var jag girig-det rörde sig om tior-nu rör 
det sig om tusenlappar. Varför skulle jag vara girig. Jag har 
skyldigheter, ja, det har jag. Men det finns också något som heter force 
majeure-över förmåga-tomhet-tomhet -ingenting i bröstet mer.



Hans röst blev alltmer sentimental, tårdränkt. Siv strök honom över kinden 
och han lutade ett ögonblick huvudet mot hennes skuldra. Denny O'Henny 
gjorde en grimas av äckel. De övriga herrarna stod eller satt med sänkta 
huvuden som i en kyrka. De fann clownen djupt rörande. Den unge doktorn 
fann honom äcklig vilket kanske berodde därpå att han i denna församlingen 
var den ende-undantagandes Siv-som höll av honom en smula. Härmande 
clownens tårdränkta röst gnolade han: Clownens force majeure-fatalite du 
coeur-



Fatalite du coeur, upprepade Tracbac och skrattade lågmält. Jaså, det 
säger du, Henny-Denny. Fatalite du coeur. Han skrattade och grep Siv i 
armen, stönande och vacklande reste han sig. Alltjämt växte hans skratt, 
högg som skärande knivar, blixtrande skri, blänkande tjut genom det 
halvmörka rummet-Siv hade sprungit upp och höll honom med båda händerna 
under armhålorna. Ett ögonblick tvärtystnade han, bredde ut armarna med 
handflatorna uppåt och tycktes vädja till den högste, men i nästa 
ögonblick sprang skriet fram än skarpare. O'Henny hade rusat upp och 
stirrade på honom under starkt uppdragna ögonbryn. De övriga herrarna 
vände sig bort eller blundade och höll för öronen. Blott den fräknige Pech 
hade så mycken sinnesnärvaro att han sånär ställt till en olycka. Han 
skyndade fram med ett glas vatten men O'Henny gav honom snabbt ett slag på 
käken så att han tumlade bort med sitt farliga glas. Själv började han att 
med fingertopparna massera Tracbacs halsmuskler. Skrattet hade upphört men 
den sjuke högg med tänderna i luften som en rabiespatient. Plötsligt drog 
han en djup hickande suck. Spänningen slappnade. Han lade armen kring 
O'Hennys hals och hängde några minuter tungt och slappt på den unge 
mannen.



Genom dörren mittemot honom kom nu de Grazy, Benbe, Longfellow och 
Axelsson. De båda senare bar mellan sig en tavla, en meter hög, två meter 
bred, täckt med en duk. Vid åsynen av gruppen i hallens mitt tvärstannade 
de Grazy men Tracbac vinkade honom till sig. I nästa ögonblick var han 
åter sig själv, livlig och småleende.



Mina herrar, utbrast han i det han skakade sina spetsmanschetter, jag 
måste förbereda er på ett litet uppträde i den sentimentalt makabra 
genren. Det hörer mitt yrke till, inte sant? Utmärkt. Den här tavlan som 
utförts av vår stora konstnärinna Siva Yala är visserligen avsedd för mig 
personligen, men genom att visa er den lyckas jag kanske förklara utan 
ord, vad jag skäms att förklara med ord. Just det där som nämnts i 
omskrivningar-force majeure -tomhet-intet-fatalite du coeur, som den 
där slyngeln sa-nå, alltså-några steg tillbaka, man ser bättre på 
avstånd-och inte bli onda-bara söka fatta-inte ond du heller, Siv-o, 
så ond du är-å hör, så du fräser! (Han vätte på fingerspetsen, petade på 
henne och fräste som vattendroppen på en het plåt.) Dålig karaktär, 
Siv - unna gott din nästa - får du själv det bästa. Axelsson, låt 
täckelset falla!



Den buttre gubben drog med skälvande vedhuggarnävar bort duken. 
Longfellows svarta ansikte med röd, grinande mun stack fram över tavlan. 
Han blundade.



Tavlan var en kolteckning föreställande en modern charkuteri- eller 
slaktarbod med marmorväggar, marmordiskar, marmorgolv bestrött med 
sågspån. Fem expediter stod vid disken iförda vita förkläden och mössor. 
Tre av dessa herrar var ganska lyckade porträtt av Adam, Cow och Judah. 
Den femte, doktor O'Henny, stod lutad fram över en modern skärmaskin. 
Under sågen på maskinen låg ett till hälften avsågat hjärta. Detta hjärta 
var tydligen butikens sista tillgång att döma av expediternas bekymrade 
miner och åtbörder: Judah på bilden höjde axlarna och visade handflatorna, 
mr Judah i hallen gjorde detsamma. Mr Adam och hans avbild höjde båda 
blicken mot himlen, mr Cow knöt nävarna. O'Henny slutligen sågade lugnt i 
det han intresserat iakttog hjärtat, den enda röda fläcken på denna 
teckning i svart och vitt.



Upphängd på en krok som trängde in i nackhålan hängde ett skelett. Ur dess 
grinande mun hängde tvenne snirklade band, sådana som på epitafier bär 
släktdevisen. På det ena bandet stod präntat:



Jag var Jac Tracbac.



På det andra bandet:



Jag föddes människa-jag levde clown-jag sålde mitt hjärta-jag dog 
fattig-



Åskådarna stod tysta, illa berörda. Tracbac viskade:



Förstår ni meningen? Nej, det gör ni inte. Men nu ska ni få se-



Han gav Benbe, som dröjt bakom de andra, en vink och den unge mannen steg 
motvilligt fram till tavlan, som föreställde en slaktares fönster. 
Tvärsöver tavlan, tvärs över fönstret strök han 
snabbt upp en klistrad lapp på vilken han själv nyss präntat:



Lagret utsålt- affären upphör. Jac Tracbac Syndic Lmtd.



Samtliga herrarna kände sig som sagt illa berörda. Abel Rush, som inte 
sett tavlan men hört de skri han framkallat, låg framstupa i ett av de 
många små rummen och skakade av gråtfrossa. Inget ont om honom. Man kan få 
en nervchock utan att vara en stor clown och man kan nödgas gråta alldeles 
gratis.





9 Hobby och handske



När Benbe vistats åtta dar i Tracbacs bungalow, skrev han ett brev till 
sina vänner på Sanna. Han skrev det egentligen för att kunna säga sig 
själv att han på åtta dar utfört åtminstone ett arbetsliknande företag. 
Eljes hade han ätit, sovit, spatserat i parken, tittat på aporna och 
botanen, växlat några ord med Longfellow, de Grazy, Axelsson. Tracbac hade 
han inte sett till.



Brevet till Längsälls var för resten inte så lätt att skriva. Han måste 
erkänna alla sina misslyckade jobbförsök alltfrån New York till 
Frisco-och vad som var värre: han måste berätta att han slutligen hamnat 
som en sorts snyltgäst hos rika onkel-fast naturligtvis endast tills 
vidare. Slutligen hade han, ehuru efter mycken tvekan, skrivit att 
familjen Längsälls hälsning till fränden framförts och att Tracbac bett 
honom hjärtligt besvara den. Båda delarna var ren lögn. Han hade visst 
inte framfört hälsningen men han ansåg sig inte skada någon genom att 
påstå det.



Alltså skrev han: Vår gemensamme vän och frände är glad att ni minns honom 
och hälsar så hjärtligt tillbaka.

Tänka sig! Jac Tracbac skulle minnas dem. Gud vet om han ens längre 
erinrade sig den släkting han hade i huset? En dag mötte Benbe Axelsson 
med fjädervippan. Gubben stannade, grinade tandlöst med ålderslappa 
läppar, som hängde som skrynkliga skinnsjok. Han sa: Såså, såså, unga 
herrn. Nu är man ställd i bås, kan jag förstå. Ingenting att göra men 
mycket att få. Mat och husrum och kläder. Fickpengar också-säg bara ett 
ord till sekreteraren så fås så mycket som behagas. Men inbilla sig inte 
att man betyder något. Inte ett dyft. För honom betyder ingen människa 
någonting. Saknar hjärta, si, det är knuten. Den pojken har aldrig haft 
hjärta, det vet väl jag som såg honom växa upp. Snäll kan han vara, 
gubevars, frikostig så det dryper av det. Men hjärta-nej då. Tro inte att 
man betyder något. Damma och sup, damma och sup. Det är det hela.



Och gubben singlade bort på krökande knän, sakta svängande sin vippa. Han 
var så dimmig i huvut att hela människan blev en dimfigur glidande omkring 
i det mångcelliga husets halvmörker.



Benbe var fullständigt ensam: måltiderna serverades i en liten sal, som 
stötte till hans sovrum. En dag bad de Grazy i en sirlig biljett om äran 
att få deltaga i hans kvällsvard. Erinrande sig österrikarens formella 
sätt sträckte Benbe upp sig i smoking för att värdigt mottaga gästen. de 
Grazy kom emellertid i nattrock och tämligen orakad. Han hade tydligen 
sovit hela dagen och föreföll omornad. Sedan han tömt en cocktail eller 
två gäspade han stort bak handen och tycktes tvärvakna. Han stirrade på 
Benbe med uppspärrade, allvarliga ögon.



Vet ni vad, mr Borck, ni borde lämna det här stället så snart som möjligt. 
Det är ingenting för en så ung man som ni. Med mig är det en annan sak. 
Jag närmar mig sextiotalet och efter allt vad jag genomgått kan jag gott 
säga att jag är en uomo finito, en man utan framtid. Min plats 
lämpar sig för en åldring. Jag är en sorts major domus, en överhovmästare 
som tjänstgör vid några högtidligare tillfällen. Det är inte ansträngande. 
Dessutom tycker Tracbac om mig, därför att jag är en gammal knekt, som 
insupit åtskilligt med krutrök. En av hans många skräckideer är den, att 
han en vacker dag ska bli stucken i ryggen av någon illasinnad person. 
Därför känner han det tryggt att ha en pålitlig gammal krigsbuss till 
gårdvar. För mig är det en passande reträttplats men för er, unge man, är 
det här stället olämpligt. Laga att ni kommer härifrån, ju förr desto 
bättre.



Lättare sagt än gjort, tänkte Benbe och suckade invärtes. Han led av den 
deprimerande sjukdom, som så ofta hemsöker personer av hans obetänksamma 
läggning- penningbrist. Denna sjukdom, som uppvisar betydande likheter 
med blodbrist, nedsätter krafterna och kan understundom verka omtöcknande 
såväl på intelligens som moral. I en stund av ärlighetens och hederns 
triumf hade unge Benbe, som återfått den famösa checken av Longfellow, 
rivit densamma i tu stycken och överlämnat dem åt sekreteraren mr Rush. Nu 
skulle han alltså se sig tvingad att åter vända sig till denne av hans 
stolta gest imponerade sekreterare och tigga om nya dollars. Han sa 
buttert:



Innan jag sluppit in i den här labyrinten visade det sig jämförelsevis 
lätt att träffa Tracbac. Han till och med sökte upp mig. Nu bor vi under 
samma tak och jag ser inte skymten av honom.



Tja, svarade österrikaren, för närvarande är det svårt att träffa honom. 
Jag känner inte mycket till saken, men jag vet att vågorna går höga inom 
syndikatet. Man har riktat ett ultimatum till mr Tracbac. Emellertid har 
doktor O'Henny tills vidare förbjudit alla underhandlingar. Och doktorn är 
allsmäktig. Ingen vågar säga ett knyst emot honom. Undantagandes Jac 
själv, naturligtvis. Han gör exakt vad han själv vill och ingenting annat. 
Olyckan är bara den-att han ingenting vill.



Benbe önskade sig bort. Han beslöt framtvinga en ändring, av vad slag den 
än månde bli. Han visste att Jac var förmiddag stod eller snarare gick 
modell för Siv. Alltså fattade han posto i gården med ankdammen. Han hade 
inte ringaste lust att stöta samman med målarinnan, vars högmodiga, kyliga 
bärnstensögon inte alls tilltalade en så rättfram och okonstlad ung man. 
Han dolde sig alltså under palmerna i avsikt att vänta ut clownen. Då Siv 
plötsligt steg fram till galleriets räck och böjande sig över räcket 
ropade:



Hör på ni där nere, master Borck. Hur länge ska ni sitta där och lura som 
katten på en fågel? Söker ni Jac, så ska jag skicka honom till er.



Skicka honom till mig, upprepade Benbe hart när förolämpad å sin store 
frändes vägnar. Jag förmodar att jag bör i all ödmjukhet anhålla om 
audiens.



Prat, prat! fnös Siv och gjorde en rätt ful grimas. Vad ni krumbuktar och 
konstrar kring denne beskedlige Jac. Det är väl för att till sist få honom 
på dårhus. Hur dags vill ni träffa honom?



Benbe svarade på måfå: Klockan fem. Flickan funderade ett ögonblick, sa 
därpå: Gott. Klockan fem kommer han. Men var god och håll er inne. Han får 
inte vänta-



Och hon återvände till sin ateljé.



Fast klockan blott var tre begav sig Benbe genast till sitt rum i det han 
gnolade: Kjortelvägen den bästa är av alla jordiska vägar! Hon har för 
resten rätt i det, tösen. Ju 
enklare ju simplare. Krumbukter är för kräk, hyggligt folk behandlar man 
som hyggligt folk. Basta.



Han slog sig således ned i sitt rum och väntade tåligt. Som han visste att 
Tracbac avskydde rökiga rum undvek han sina kära cigarretter. Han väntade 
tåligt, övertygad om att clownen skulle komma inslinkande utan ceremonier 
och punktligt. Fullt så enkelt förlöpte inte saken. Klockan halv 
fem infann sig en av de svarta tjänarna och började omsorgsfullt damma och 
vädra rummet, utan att fästa ringaste avseende vid Benbes bekvämlighet. 
Några minuter senare kom Denny O'Henny. Han nickade åt Benbe, slog sig ned 
och tände en stor cigarr, negern stirrade förskräckt på honom. Benbe 
protesterade. Den unge läkaren skrattade.



Ä, prata inte smörja! Siv och de Grazy tävlar om att skämma bort honom. 
Jämt ska han passas som ett lindebarn. Å nej, vi ska pigga upp honom med 
lite extra stark havanna. Han får stanna här en halvtimme eller tre kvart. 
Dröjer han längre, kommer jag och hämtar. Prata om ditt och datt. Jag är 
egentligen mycket nöjd med det här besöket. Klockan sex skall han 
underteckna det slutgiltiga kontraktet. Han blir alltid nervös och 
oregerlig när stunden nalkas. Ni ska prata, så att han glömmer alltsamman 
-sen lägger Rush plötsligt kontraktet framför honom och han undertecknar 
utan att tänka på saken. Ja, ni ska inte tro, att ni är med om något 
rackartyg. Å, bevare mig väl! Rush och jag har kalfatrat det där 
kontraktet i en månads tid och där finns ingenting som kan skada hans 
välbefinnande. Alltså är vi på det klara.



Läkaren gick. Strax därpå infann sig de Grazy. Då han såg rummet uppfyllt 
av rök slog han samman händerna, böjde huvudet bakåt och ropade: Vad har 
ni gjort, olycksfågel! Kan ni inte styra era passioner så pass att ni har 
frisk luft i ert rum, när ni väntar Tracbac?-Jag har inte dragit ett 
bloss, skrek Benbe förargad. Det är doktorn.- Majoren, som redan skyndat 
fram till fönstret, ryckte undergivet på axlarna och lät saken bero. Han 
såg på sitt ur. Han sa:



Ni kan vänta mr Tracbac om cirka tio minuter. Hans humör är ganska gott 
fast lite ostadigt. Jag mötte honom nyss vid ankdammen och han titulerade 
mig Belsebubs fältmarskalk. Han skämtar alltså men är antagligen i 
grund och botten en smula retlig. Nå, det är ju en stor dag. 
Kontraktet, ni vet kanske. Vi håller telegraflinjen klar. Om en timme 
sprids nyheten över staterna. Det här mötet är arrangerat i himlen. Han 
kommer att underteckna utan att ägna det en tanke-



Majoren gjorde plötsligt en tystande gest och smög sig på tå ur rummet. 
Benbe väntade åter några minuter. Nu som tillförne kände han sig 
fullständigt oviss om den roll han spelade. Det gjorde honom olustig. Så 
mycket visste han emellertid att han själv var ett fullständigt viljelöst 
och ovetande redskap i andras händer.



Luften i rummet var blågrå av rök och nu dök clownen fram ur dörrens 
mörker, grå också han, klädd i någon sorts vadmal. Röken kom honom att 
haja tillbaka och rynka näsan, men strax därpå ropade han muntert:



Här är jag, var är du, sa höken, slök göken. Piff och paff i röken och så 
sköt de höken. Det är inte Axelssons ord utan min salig ammas. Hon dog för 
förti år sen. Nå ja, människan dör men ordet lever. Och hur mår ni, min 
gosse? Jag har visst inte sett er på länge. Har ni tråkigt? Det har jag. 
Mycket tråkigt. Jag går här och driver, har inte något jobb. Det är 
vidrigt. Den som icke arbetar skall heller icke äta. Jag har lust att 
följa det ordet till punkt och pricka.



Han slog upp ett fönster och började flaxa med armarna för att bli kvitt 
röken. Han frustade, nös och sa:



Jag har känt många arbetslösa, artister och andra. Det är hopplöst, 
hopplöst. Jag tror att de är olyckligare än galärslavar. Själv är jag 
arbetslös-nå ja-inte på samma sätt. Jag har min rikliga utkomst och mer 
till. Men i alla fall. Det är hopplöst. De säger åt mig: det är ert eget 
fel. Nej, mina herrar. Det är det inte. Men det begriper inte ni, hur 
sluga ni än är.



Han satte sig grensle över en stol, nickade och smålog förnumstigt och 
vänlig som en beskedlig tomte.

Siv skickade mig till dig? Ar det något särskilt 
du önskar? Eller vill du bara ha en pratstund i största allmänhet? Sjung 
ut.



Benbe suckade av förlägenhet och ovisshet allt under det clownen gav honom 
finurliga och uppmuntrande grimaser-sjung ut bara, var inte blyg. 
Slutligen yttrade Benbe:



Ja, mitt kasus är ungefär detsamma som ert. Saknar jobb. Mat och husrum 
har jag men inte arbete. Det drögar ihop sig i lederna och i hjärnan. Jag 
börjar bli tung.



Just det ja, mumlade clownen. Det drögar ihop sig. Säger man så eller är 
det din uppfinning? Det drögar ihop sig-



Vet du vad? fortsatte han plötsligt livligt som om han med våld brutit sin 
egen tankegång. Det finns två stora olyckor här i livet. Att behöva en 
leksak, en hobby och att icke ha någon. Otaliga gånger har jag försökt 
skaffa mig en men aldrig lyckats. En gång trodde jag nästan att jag 
lyckats. Du har kanske märkt att många av rummen här är fyllda med gamla 
mexikanska möbler: kyrkmålningar, husgeråd och sånt. De inköptes utan min 
vetskap men en dag slog det mig att det där mexikanska bråtet påminde om 
dalamålningar och gamla kistor och möbler, som jag mindes från landsbygden 
därhemma. Då fick jag en förstklassig hobby av allra förnämligaste art-en 
vetenskaplig. Jo, jag tackar. Jag ställde upp en teori. Den löd: alla är 
vi smålänningar inför Vår Herre. Den mexikanska konsten härstammar från 
den spanska, den spanska från den västgotiska alldeles som den sicilianska 
från den normandiska och båda delarna från de sydskandinaviska stammarna. 
Åjemine vad jag var glad åt min småländska teori. Den kunde med varsam 
skötsel bli en verklig livshobby, förstår du. Det var någonting att sömma 
på om nätterna och en anständig vardagsdräkt tillika. Du förstår -man kan 
inte ständigt gå klädd som clown-man härdar sinte ut-man måste ha 
ett civilt byte för att tala beväringsspråk.



Nå ja, fortsatte han och grinade listigt, du tror kanske att folk 
skrattade åt mina dumheter. Ingalunda. Jag var ju clownen Jac Tracbac och 
när en så trirolig prisse för en gång skull tar någonting på allvar, så 
måste det vara rent oroväckande allvarligt. Jag kan visa dig svart på vitt 
att jag är hedersdoktor vid tvenne ansedda universitet allt för mina 
kistors skull. Jag inköpte nämligen från universiteten en vetenskaplig 
gumma, premierad vid otaliga utställningar, och försedde henne med sex 
vetenskapliga pojkar och lika många flickor av prima kvalitet. Flickorna 
utbytte hon mot lika många pojkar och la väl något lite emellan. Hon 
påstod att det manliga arbetet verkar mera befruktande än det kvinnliga 
därför att den manliga själen är mera okultiverad och ursprunglig. Dem 
sände jag ut att inköpa de här vetenskapliga möblerna och dubbelt mer, som 
jag sen skänkte till universiteten. Det hade varit en strålande hobby om 
jag inte plötsligt kommit att tänka på, hur gruvligt likgiltigt det är, om 
den mexikanska kulturen härstammar från den småländska eller från någon 
annan kultur i vida världen. Den där likgiltigheten är ett grundläggande 
karaktärsfel hos mig och därför blir jag aldrig någon god hobbyman.



Det är alldeles nödvändigt att ha någonting sånt där, fortsatte han 
allvarligt och ruskade på huvudet. Förr eller senare måste man tvinga sig 
att bli barn på nytt. Få människor är så starka att de orkar vara 
fullvuxna hela livet. Österrikaren, du vet, han stiger upp ibland mitt i 
natten och tassar in i ett rum, som han använder till bibliotek. Jag 
trodde mig förstå att han hade en hobby och av pur avundsjuka började jag 
spionera på honom. Jag smög mig en natt efter honom och försökte kika 
genom nyckelhålet. Jag såg ingenting men jag hörde honom i en sorts dyster 
extas rabbla siffror: tvåhundra, sexhundra, tusen, tiotu sen och så 
vidare. Då slog mig en hemsk tanke-jag tänkte: Den arma människan har 
fört befäl i kriget, han har kanske lett någon blodig fäktning och genom 
en eller annan försumlighet blivit orsak till stor manspillan bland de 
sina. Nu sitter han där och räknar och räknar och söker föreställa sig hur 
det skulle varit om han i stället gjort så eller så. Arma människa, arma 
människa. Vilket tragiskt öde, inte sant?-Nå ja, så tänkte jag. Vid ett 
senare tillfälle lyckades jag lura ur honom att hans nattliga promenader 
gällde hans frimärkssamling. Det är inte ens någon fin samling, han har 
inte råd att köpa dyra märken, han köper de vanligaste men i massa. Och 
när oron sätter åt honom och tomheten, då stiger han upp mitt i natten och 
räknar sina tusenden och exercerar dem och gläder sig för varje nytt 
tillskott i sina truppers styrka. Nå ja, den stackars de Grazy-helt visst 
var hans öde i kriget tragiskt. Men han känner det inte längre. Det 
ohyggliga är den gränsen, där det tragiska upphör att vara tragiskt, 
gränsen där smärtan vissnar ner. Då är det tid att fylla bröstkorgen som 
en gammal papperskorg med frimärken och annat skrot.



Den allvarlige clownen brast ett tu tre i skratt och utropade: Nej, låt 
oss tala om någonting annat, käre Benjamin. Jag känner mig så munter i 
kväll. Det är roligt att sitta samman med en person som man kan anförtro 
sina djupsinniga spekulationer utan vidare spisning. Aha, avbröt han sig 
plötsligt men i ännu vänligare ton: Vem kommer här? Minsann är det inte 
vår gemensamme vän, Abel Rush-



Sekreteraren steg in och Tracbac reste sig. Benbe, som visste, vad saken 
gällde, greps av en barnslig spänning. Sekreterarens spänning var 
säkerligen inte mindre; Benbe kunde se hans adamsäpple glida upp och ner, 
upp och ner som om han med all makt sökte svälja sin oro med saliven. 
Antagligen berodde hans ställning och karriär av de närmaste 
minuterna.



Ursäkta om jag kommer olägligt, men jag bleve tacksam för er underskrift. 
Våra kontrahenter väntar.



Tracbac bugade och svarade omedelbart:



Det gör mig ont, Abel, men jag undertecknar ej kontraktet. Jag har använt 
de sista dagarna till att inventera mina inälvor alldeles som mina 
förfäder inventerade sina lager. Tomt, min käre Abel. Jag har ingenting 
att sälja.



Sekreterarens magra kinder sögs in till gropar; han genmälte fortfarande 
dämpat, hövligt, affärsmässigt:



Skall jag förstå ert svar så, att ni önskar turnén uppskjuten eller så att 
ni helt avstår från den?



På det senare sättet, Abel, svarade clownen med en ny bugning. 
Sekreteraren stod några ögonblick tyst; därpå yttrade han i en skamsen ton 
som om han själv skämts över sina upprepningar:



Och ni har också betänkt att ert beslut kommer att vålla många människor 
förluster och missräkningar?



Tracbac svarade med en ansats till häftighet:



Det har jag betänkt, mr Rush, mycket grundligare än ni anar, mr Rush. Och 
var så vänlig och beskyll mig inte för att vara en samvetslös människa, mr 
Rush, ty jag är icke någon samvetslös människa. Skriv upp det och sätt ett 
obs. i kanten.



I så fall, fortsatte Rush grönblek i ansiktet, men fullkomligt lugn, i så 
fall är mitt uppdrag avslutat.



Han nickade åt Benbe och avlägsnade sig. Tracbac sjönk ned på stolen, han 
pustade tungt, slog med handen framför ansiktet som om han viftat bort en 
näsvis fluga. Han muttrade trumpet:



Det gör mig ont om pojken, men jag rår inte för de obehag och bekymmer han 
får. De försöker pressa mig med det där-all oreda och förlust jag vållar. 
Som om jag inte visste det ändå? Aha, mina herrar, jag har erfarenhet, 
stor erfarenhet. Jag har själv haft ett sällskap i många år. Inte så 
allra värst stort, men inte heller så litet. Vi räknade tjugufyra man med 
hästskötarna. Inte så lite, skulle jag tro, upprepade han med stolthet. 
Och vilka bekymmer, vilket ansvar, vilken omsorg om stort som smått. Jag 
hade en liten ballerina-å, hon var för söt. Jag brukar reta Siv med 
henne. Men en sån rackarunge, när lynnet föll på. Jag har aldrig sett 
maken till begåvning i fråga om sensträckningar och ledvrickningar och 
muskelbristningar. Tårna och fingrarna kunde hon spreta med åt alla håll. 
O, du gode! Hon var vår stjärna och jag fick inställa gång på gång, betala 
igen kassor, gu vet allt. Jag kallsvettades ibland om nätterna så att mina 
lakan var blöta som under den allra oskyldigaste barnaåldern. Och så ska 
de komma till mig och säga, att jag inte vet vad jag gör, när jag 
inställer en turné. Jag skulle gå in om jag så hade sju dödliga sjukdomar 
men jag kan inte gå in tomhänt-det är vad jag inte kan. Och så kommer de 
och gör sig viktiga inför mig-en gammal, erfaren cirkusdirektör. De borde 
blygas. Å, såna apor, såna löss rentut sagt. Men jag säger bä!



Han räckte förtretad ut tungan åt Benbe, som om han tillhört denna skara 
av apor och löss. Benbe måste knipa ihop munnen för att inte skratta eller 
le. Den stackars clownen var onekligen komisk där han satt och vaggade av 
och an, själv icke olik en orolig apa. Men han var också en smula rörande 
i sin barnsliga, buttra bedrövelse. Tracbac slog åter bort den där envisa 
flugan som tycktes surra framför hans ansikte och efter några minuter 
återtog han samtalet:



Jo. En hobby, det vore naturligtvis någonting utmärkt for mig liksom för 
alla som så småningom upphört att leva. Men det går inte. Jag har också 
prövat känslohobby så till sägandes. Jag lät föra hit farmors möbler och 
gubben Axelsson som också var farmors möbel. Nå? Vad glädje gör de mig? 
Säg det? När man är helt ung som du, hyser man vördnad, kärlek, 
intresse för minnen. Å, käre vän, den där aktningen och kärleken 
förbleknar med åren. Man märker att man själv börjar glida in i det grå 
och bli ett minne. Därmed är också vördnaden bruten. Du ska kanske ännu i 
våra dar se en yngling visa gubben sin vördnad men aldrig ska du se gubben 
visa en annan åldring någon särdeles vördnad. A nej då! Å nej då! 
Framtiden är det bästa om man så ligger på sotsängen. Därnäst kommer den 
stund som är. Men dött är dött. Må man glömma sin barndom så snart som 
möjligt och i tur och ordning sin ungdom och sin mannaålder. Var den 
olycklig, må den glömmas. Var den lycklig, må den tiofalt glömmas. Att 
leva i minnen, är att leva bland lik. Ska vi balsamera våra kära och sitta 
till bords med dem och tända elektriska lågor i deras ögon och sätta 
grammofon i deras bröstkorgar. Å hu. Ren den dag i går bör glömmas.



Nå ja, Benjamin, avbröt han sig ånyo i nykter, vänlig ton, vi skulle ju 
egentligen tala om dig. Hur kom du hit? Vad hade du för planer? Du har 
själv låtit mig förstå att du är fattig? Ar du skyldig någon där borta? 
Var fick du respengar?



Benbe sken upp. Äntligen skulle han få tillfälle att framföra den 
försummade hälsningen, som förut tyckts honom meningslös. Han sa:



Reskassan fick jag av en hygglig släkting, patron Längsäll på Sanna. Ni 
har visst träffats någon gång. Minns ni honom?



Tracbac satt orörlig en rätt lång stund och stirrade framför sig, som om 
han letat i ett trögt, kanske dött minne. Benbe granskade ivrigt hans 
ansikte för att spåra någon glimt av igenkännande. Han kunde icke upptäcka 
den ringaste skiftning men efter någon minuts tystnad nickade clownen och 
yttrade:



Längsäll. På Sanna. Å jo, jag minns honom. Visst minns jag honom.

Benbe fann denna minnesgodhet utomordentligt 
tillfredsställande fast han inte rätt visste varför. Han erinrade sig 
också att han någonstans hade en gåva från SannaSanna till hennes berömde 
frände. Det gjorde den gode ynglingen en ogemen fröjd att få framföra 
flickans gåva och kanske i gengäld sända henne ett porträtt och några 
rader från Jac Tracbac i egen hög person. Alltså ropade han i den 
pojkaktiga upphetsning, som tyvärr var ett mycket starkt drag i hans 
karaktär:



Håll, Tracbac! Människa! Jag har ju en present till er! En present från en 
söt flicka. Det är minsann inte alla dar man får det, inte. Ett ögonblick, 
ett ögonblick-



Han började sno omkring som en tosing i rummet, drog ut alla lådor, letade 
över högt och lågt; ett ögonblick stod han sten stilla och rev sig 
förtvivlad i håret, därpå ljusnade hans drag sakta men säkert som en 
morgongrymtning och han yttrade självbelåtet:



Säg sen att inte Ben Borcks bankfack är de bästa i världen. Presenten 
ligger förstås i fodret.



Han gick med värdighet bort till klädskåpet, grävde i den trasiga fickan 
och fann sitt lilla paket. Han vände sig åter mot Tracbac. Clownen satt i 
samma ställning som nyss, stirrande tomning. Men det föreföll Benbe som om 
hans vita ansikte blivit ännu mera blodlöst och genomskinligt och som om 
han icke utan skäl kunde jämföras med den bild han nyss själv använt - en 
död med konstgjort sken i ögonhålorna. En smula tafatt och tveksam räckte 
han fram det lilla paketet. Clownen spratt till, han smålog och tog 
paketet. Han läste med halvhög röst sitt namn. Så vecklade han långsamt 
upp papperet. Benbe sträckte sig fram, till synes betydligt mera nyfiken 
än mottagaren.



Paketet innehöll en liten damhandske av brunt mockaskinn, varken mer eller 
mindre. En underlig present. Också undersökte clownen denna gåva, vände 
den mellan fingrarna, strök den mot kinden som om han velat uppdaga 
dess hemliga egenskaper. Benbe utbrast skämtsamt:



Vad nu då? Jag tror hon kastar er sin handske. Sicken en djärv jänta-!



Ansiktet med de utstående, starkt kupiga, ljusblå ögonen med stänk av 
opalfärg vände sig långsamt mot honom. Tracbac sa:



Vem? Vem är det, som sänder mig handsken?



Benbe svarade: Å, det är en av töserna på Sanna.



Clownen la handen över ögonen och skakade långsamt sitt huvud. Han yttrade 
lugnt men undrande: Säg mig en sak, Benjamin-här står överlämnas efter 
min död. Är fru Längsäll på Sanna död?



Å nej då, å nej då, utbrast Benbe ivrigt. Jag säger er ju att det är 
flickungen som hittat på det här tokeriet. Men ni känner henne inte, ni. 
Hon är trirolig minsann-



Åter satt clownen några dryga minuter tyst, därpå reste han sig och sa: 
Vänta ett ögonblick, Benjamin, dröj här. Jag ska visa er något. Han gick. 
Benbe tänkte: Vad i all sin dar kommer han att visa mig och vad ska det 
här betyda? Fullständigt glömt de goda Längsällarna har han tydligen icke.



Efter några minuter återvände Tracbac. Bredvid den lilla handsken som han 
lämnat på bordet, la han nu en andra, en högerhandske, en vänsterhandske, 
ett par. Han strök över dem med fingertopparna, han sa lågmält:



Jag vet just inte om jag handlar rätt. Å andra sidan måste jag ha en 
förklaring. Det är nödvändigt. Som han sa härom afton, O'Henny: Clownens 
force majeure-fatalite du coeur.



Benbe utbrast, stirrande storögd på handskarna:



Men Jac-det är ju ett par! De hör ihop.



Clownen nickade och svarade lågmält:



Jo. Visst. De hör ihop.



10 Konsten att säga känslor



Syndikatet befann sig i knipa.



Efter Tracbacs vägran att uppträda beslöt styrelsen på sekreterarens 
förslag att genast avbryta alla underhandlingar med clownen. Abel Rush sa: 
För närvarande betyder underhandlingar endast ytterligare uppskov. Om vi 
lämnar Jac fullständigt i fred är det möjligt att han snart nog kommer på 
bättre tankar. Då får han vackert komma till oss.-Komma till oss, 
upprepade mr Judah och smålog ängsligt-han hade ett månrunt, gulbrunt, 
milt skinande anlete och han smålog beständigt ängsligt. Komma till oss, 
Abel-han kan också gå till andra. Till andra, käre Abel.-Rush gav sin 
stamfrände en sträv blick och genmälte: Mr Judah, ni tycks aldrig kunna 
lära er att Jac är en hederlig person. Andrar han beslut, så vänder han 
sig till oss. Men däri ligger det. Han skall komma till oss och inte vi 
till honom om vi så ska vänta i tio år eller upplösa syndikatet. -Den 
blide mr Adam gned sakta sina händer och yttrade: Abel Rush har nu som 
alltid rätt. Jac själv och inte vi bör återupptaga underhandlingarna. De 
kommer att bereda oss vissa fördelar-



Jag förbereder er på, avbröt Rush fränt, att jag för min del kommer att 
göra allt för att ert övertag över Jac ska bli fullständigt värdelöst ur en 
synpunkt sett.



De fyra herrarna: Adam, Cow, Judah, Pech smällde med läpparna som ugglor 
knäpper med näbbet. Den femte, O'Henny, satt avsides vid fönstret och 
lekte med en barnskallra, obekymrad om sammanträdets förlopp. Det ägde nu 
som oftast rum i samma barbariskt möblerade sal, där en gång ananasbomben 
Hiawatha exploderat.



Mr Judah smålog åter ängsligt och yttrade med len röst: Vår käre Abel 
måste betänka att Jac genom sitt egensinne tillfogar oss svåra 
förluster. Någon del därav måste han väl ändå själv vidkännas? Rush 
svarade: Först och främst kallar jag det inte egensinne, att en människa 
blivit trött och ledsen vid sitt jobb. Det kan hända vem som helst, det 
kan hända herrarnas ödmjuke sekreterare. För det andra har vi alltid tagit 
dylika missräkningar med i våra kalkyler. De enda, som jag måste beklaga, 
är de av herrarna som gjort hemliga spekulationer i förköp av biljetter. 
De kommer sannolikt att göra betydande förluster men min medömkan är 
mycket tempererad.



Efter detta lätta snuddande vid en särdeles ömtålig punkt övergick 
herrarna skyndsamt till dagens andra fråga: Borde pressen underrättas om 
Jac Tracbacturnéns inställande? Den argsinte mr Cow bölade som en sårad 
tjur. Pressen borde genom en kommunike underrättas om att Jac Tracbac för 
all framtid lämnat arena och film. På så sätt skulle man om något år kunna 
draga fördel av en lysande "come back". Rödhårige Pech, syndikatets 
pressdirector, påpekade att "come backs" i allmänhet är synnerligen 
tvivelaktiga för att inte säga farliga affärer. Man får inte underskatta 
allmänhetens sinne för det löjliga och förargelseväckande i en för tidig 
"come back". Dessutom- i och med det en artist tillkännager sin avsikt 
att lämna arenan, avkopplas allmänhetens intresse för hans person 
automatiskt och riktas mot andra föremål. Abel Rush understödde hans 
mening: Pressen hade icke ens halvofficiellt underrättats om turnén-man 
kunde alltså låtsas om ingenting. Mr Adam skakade sitt vitlockiga huvud 
och yttrade med ett faderligt leende: Gentlemän, gentlemän, jag må säga 
att ni underskattar pressen. Trots vår försiktighet torde det inte finnas 
någon större redaktion, som inte känner den här saken bättre än vi. 
Pressen kommer inte att låta sig avspisas med tomma ord. Dessutom kan man 
i de tjugu städerna inhämta åtskilligt rörande våra underhandlingar. Vi 
måste helt enkelt tillgripa sjukbetyg -Jac tar inte sjukbetyg, 
avbröt sekreteraren. Mr Adam sa: Han behöver inte ha en aning om den 
saken. O'Henny utfärdar en kommuniké att turnén visserligen planerats men 
uppskjutits på grund av Tracbacs hälsotillstånd. - Skriv att han är 
sinnessjuk, bölade den vredgade mr Cow, just det, sinnessjuk!-Mina 
herrar! skrek röde Pech med sin pojkfalsett, mina herrar, jag måste påpeka 
att ingenting kan vara farligare. Allmänheten hyser intet intresse för 
sinnessjuka artister. Allmänheten ryggar tillbaka. En konstnär som förts 
över den gränsen är att förlikna vid en spetälsk-man hyser medlidande men 
man håller sig på avstånd.



Abel Rush satt tyst, huvudet tillbakalutat, ansiktet gråblekt: han svalde 
och svalde som om han haft kväljningar. Hans blick mötte O'Henny: läkaren 
höjde frågande på ögonbrynen, Rush nickade knappt märkbart. Plötsligt 
började O'Henny ringa ursinnigt med barnskallran liksom en mötesordförande 
med sin klocka. Man tystnade. Läkaren reste sig och yttrade-i sin lugna 
stämma inläggande den vördnad han alltid visade syndikatets styrelse-:



Gentlemän, det tråkiga i den här saken är att Jac Tracbacs officielle hus- 
och livläkare, doktor O'Henny, icke kommer att utfärda något sjukbetyg. 
Det hindrar naturligtvis inte att ni kan köpa ett dussin av mina berömda 
kolleger.-Denny! avbröt Adam milt förebrående, det är fult att förtala 
sina kolleger.-Jag förtalar dem ingalunda, genmälte O'Henny. Men mina 
hedervärda kolleger är i allmänhet beroende av sina sportler, det är inte 
jag. Där har ni hela skillnaden mellan dem och mig.-Nåja, fortsatte mr 
Adam medlande, det här talet om sinnessjukdom är ju också fullständigt 
absurt. Men jag anser att man kan tala om nervöst sammanbrott, deprimerad 
sinnesstämning eller någonting i den stilen. Inte sant, Denny? - Till er 
tjänst, Adam, svarade den unge läkaren artigt, jag lovar att utfärda en 
fullständig och samvetsgrann rapport rörande Jac Tracbacs nerv- och 
sinnestillstånd. Men först sedan han vistats på min privatklinik i låt oss 
säga tre år. -Han satte sig.



Där har vi det! röt mr Cow och flög upp. Där har vi hela din lömska 
strävan och traktan. Du vill spärra in Tracbac på din privatklinik. Men 
jag ska säga dig, min gosse, det lyckas inte! Det finns flera berömda 
läkare i Staterna än du! Vi kan tussa på dig en hel kommission om så 
behövs! Kom det ihåg. -Jag vet det, svarade O'Henny lugnt småleende. Jag 
vet att ni kan. Eljes hade jag för länge sedan införlivat den käre Jac med 
mitt vaxkabinett.



Abel Rush reste sig hastigt och yttrade: Ja, mina herrar, jag anser att vi 
har fattat tvenne beslut. För det första kommer vi inte att underhandla 
med mr Tracbac förrän han vänt sig till oss. För det andra meddelar vi 
pressen ingenting utöver den vaga förklaring, jag föreslagit. Och även den 
blott vid anfordran. Pech får sköta den saken. Ar vi överens så behöver vi 
inte längre hålla stackars mylady Longfellow utestängd från hennes egen 
salong-?



Kanske för att dölja sina verkliga känslor grinade de goda herrarna guld 
åt det enkla skämtet om myladys salong, några av dem tände cigarrer, andra 
tog nytt gummi, alla reste sig. Knappt hade de öppnat dörren till parken, 
förrän det visade sig att pressbeslutet tillkommit i sista stund. Utanför 
grinden, som noga bevakades av den artigt och kärvänligt pladdrande 
Longfellow, stod sju vackra flickor i en rad, arm i arm som 
balettdansöserna i en revy. Så snart de siktat sekreteraren ropade de 
taktfast:



Vi vill ha Benbe! Funnybunny! Han är vår. Vi vill ha Benbe-



Miss Cadillac, miss Nash och de andra bilarna!



Deras Funnybunny, deras leksak hade de sista förtioåtta timmarna stigit i 
värde flera dollar per timme. Redan hade allehanda rykten om clownen 
hunnit spridas och hans nevö kunde ha sålt sig för sin vikt i guld. 
Herrarna av syndikatet ryggade förskräckt 
tillbaka och syntes färdiga att åter taga skydd i grindstugan. Men den 
flinande negern styrkte deras mod, sägande:



Var inte buskablyga, gentlemän. Blir flickorna för närgångna ska jag 
skicka ut mylady med kvasten. Det är inte mycket som biter på jäntor, men 
för ett äldre allvarligt fruntimmer med kvast står de inte rycken.



Han öppnade försiktigt grinden på glänt och släppte ut syndikatets 
styrelse en efter en. De stackars männen fäktade sig genom den skriande 
lilla horden och kastade sig envar i sin bil, släppte på gasen. Blott 
Pech, den olycklige Pech råkade snava på fotsteget och blev tillfångatagen 
och bortförd av miss Cadillac et consortes. Longfellow, lyssnande vid 
grinden, hörde det stackars offret för deras grymhet ropa: Släpp mig, 
flickor, släpp mig-ni får i alla fall ingenting veta-aj, aj, aj, nyps 
inte guss änglar- inte ett ord-inte en stavelse-får ni ur Pech-aaauuu 
-kittlas inte!-aaaauuuuu-



Longfellow låste grinden och sa:



Mylady, det ska bli intressant att läsa morrontidningarna.



Ett par av dem innehöll en notis, kort men i fetstil:



Jac Tracbac till Europa? Den berömde clownen blir kanske tvungen att 
uppskjuta sin länge förberedda turné. Hans farmor som sedan någon tid 
vistas vid baden i Aixles-Bains har plötsligt insjuknat. Som den gode 
sonson han är, skyndar vår käre Jac till sjukbädden. Huruvida turnén 
kommer att uppskjutas blir beroende av den vördnadsvärda gamla damens 
tillstånd.



Aftontidningarna innehöll också en notis: Några alltför snabba 
morgonkolleger har publicerat vissa nyheter rörande Jac Tracbac. Vi har ur 
säkrare källa erfarit att Tracbac icke reser till Europa, att han för 
närvarande icke planerar någon turné, att hans farmor icke kan ha 
insjuknat vid baden i Aix-les-Bains eftersom den vördnadsvärda gamla 
avlidit för cirka trettio år sedan.



Longfellow sa: Pech är Pech och den som inte känner Pech känner honom 
inte. Det är sanningen om den pojken.



Sanningen om Tracbac åter var helt enkelt den att han mådde utmärkt, 
alldeles utmärkt. Visserligen hade han de två första dagarna efter 
brytningen med syndikatet förefallit orolig och ensam strövat omkring i 
sin labyrint. I betraktande av det allvarliga beslut han fattat, låg häri 
ingenting förvånande. Snarare fann Siv det märkligt att han på tredje 
dagen började visa en förstulen glättighet, som han tydligen sökte dölja. 
Då han trodde sig obemärkt kunde han plötsligt slå samman händerna som en 
förtjust barnunge och göra några pojkaktiga skutt för att strax därpå med 
allvarlig min strutta omkring i rummen. O'Henny, som också iakttog dessa 
tecken till hemlig glädje, kände sig nästan sårad i sin yrkesfåfänga.-Han 
hade nämligen förutsett och förutsagt att Tracbacs sinnesstämning under 
närmaste tiden skulle bli än mera nedtryckt. Han yttrade vresigt:



Vad har ni blivit för en muntergök, sir? Det strider mot prognosen. Vad 
går åt er? Har ni fått ärva? Törs jag be om ett passande uppförande så 
länge ni är min patient.



Clownen drog honom i örat och svarade med ett mycket överlägset löje:



Aha, sir, ni har väntat ett anfall av tungsinne mellan lakan. Det lyckas 
inte alls, det. Läkaren spår men gud rår, se. Sätt inte näsan i vädret han 
lille Henny-Denny.



För resten gick han dessa dagar klädd och maskerad som Fredrik den store. 
Kanske att masken påverkade denna skådespelarsjäl men själva tilltaget var 
ingenting märkvärdigt. Siv hade föresatt sig att så småningom fylla ett 
helt galleri med clownen i hans märkligare roller. Till dem hörde också 
Fredrik den store i en liten komedi eller sketch, som anno sexton 
gjort en oerhörd lycka. Icke ens komediens otroliga enkelhet för att inte 
säga smaklöshet skulle ha rättfärdigat dess enorma publiksuccé om den icke 
utgjort ett av de otaliga elementen i dessa års propaganda mot Tyskland. 
Handlingen var helt enkelt denna: kung Fredrik, "den store preussaren", 
exercerade ett regemente av utvalda jättekarlar, den lille mannen domderar 
och går på, smäller örfilar och kilar som en apa omkring bland dessa dumma 
bjässar som med kadaverlydnad låter sig misshandlas. Madame la France 
kommer in-nätt och käck naturligtvis-med en liten korg på armen. Aven 
mot henne riktar "preussaren" sin fräckhet. Av pur häpnad tappar madame la 
France korgen och ur densamma hoppar en liten gracil men utomordentligt 
ilsken och modig hund som genast ursinnigt angriper preussaren. Kungen 
grips av panik, klättrar åter upp och ned bland sina jättekarlar som en en 
liten skrämd apa i en urskog, hunden hack i häl.



Valet av Fredrik den store som typ för preussaren kan tyckas egendomligt 
men berodde närmast därpå att clownen med sina stora, kupiga, blå ögon, 
sitt smala ansikte, sin gängliga gestalt med lätthet kunde anlägga en 
förträfflig mask. Dessutom verkade det löjligt att se de jättelika 
gardisterna värnlöst underkastade den lille mannens elakheter. Varken 
författaren eller den förrymde skolynglingen Jonathan Borck tycks ha haft 
en aning om kungens förkärlek för hundar och publiken var naturligtvis än 
okunnigare. Tracbac som visste om världskriget ungefär lika mycket som en 
blind och dövstum om ett vulkanutbrott -en allmän, obegriplig skakning 
och bävan-hade inte den ringaste hum att syndikatet sålt honom till 
krigspropaganda. Då han i publikens jubelvrål gång på gång förnam ordet 
boche, frågade han slutligen Rush, vad det ordet månde betyda. 
Sekreteraren svarade: Boche är franska benämningen på en stackare som 
hetsas av ett koppel arga hundar. I sketchen har kopplet ersatts av 
en enda liten knäracka och det är det, som gör det hela så löjligt.-Aha, 
sa clownen förnumstigt belåten, då förstår jag fullkomligt. Man har på 
pricken träffat min karaktär.



Med karaktär menade han då sin karaktär som artist. Trots sketchens 
tarvlighet - förklarlig blott av tidens masspsykos-var den till sin 
själsliga stomme en typisk Tracbackomedi, ja, man kan måhända säga en 
typisk clownsketch överhuvudtaget. Fara, misshandel, rädsla, feghet, 
parade med en ur rädslan framsprungen energi och putslustig fyndighet tör 
vara det grundläggande elementet hos clownkomedin vare sig den utspelas på 
arenan, på teaterscenen, på vita duken eller på den politiska tribunen och 
i det dagliga livet. I Tracbackomedin har handlingens plötsliga omvändning 
samma betydelse som katastrofen i det klassiska dramat. Den är i själva 
verket fullständigt tragisk till sin upprinnelse och betydelse men 
förmedlar en komisk effekt.



Hos Tracbac, till skillnad från andra samtida clowner och komedianter av 
en mera mekaniserad typ, betyder också katastrofen att den skrivna och 
noga inövade komedien helt plötsligt övergår till ren improvisation. Från 
det att skräcken insläpptes på scenen just som en trollgubbe hoppar upp ur 
sin ask, var clownens spel icke längre spel utan en skräckfylld handling 
som sekund efter sekund formades inifrån. En dylik verklig skräck-vilken 
orsak den än må ha-är oerhört smittsam, och denna skräcks upplösning som 
bristande bubbla, ett intet, medförde den starka komiska effekten, djupare 
gripande än de noggrant kalkylerade. Hans ofantliga styrka som artist var 
alltså ett förutbestämt men in i sista sekunden fullständigt oberäkneligt 
äventyr som helt enkelt utspelades i hans hjärta och nerver. Se där varför 
han yttrade om denna futtiga sketch: Man har träffat min karaktär.



Vill man söka den verkliga, så att säga historiska orsaken till 
skräckmomentet i detta fall så är det lika lätt funnet som det är 
lättfattligt. Före detta gårdskarlen Axelsson, som nu med en dammvippa i 
sin skrumpna näve spökade i en kalifornisk bungalow, hade i forna tider 
ägt en hund, en racka av ganska elakt kynne. Kräket överföll vid något 
tillfälle den fem- eller sexårige Jonathan, som lekte ensam på gården. 
Visserligen tillfogades han ingen särdeles yttre skada men lämnad hjälplös 
några minuter i den vrålande bestens våld, greps han av en vanvettig 
hundskräck, som blev bestående. Ännu förtio år senare kunde en gracil men 
ilsken liten knähund försätta honom i en nästan besinningslös fasa. Härpå 
hade man alltså byggt sketchen: Preussaren och madames knähund.



Det märkligaste i dessa spel var kanske den utomordentliga precision 
varmed clownen själv släppte lös skräcken. Såtillvida var improvisationen 
ingalunda äkta-eller snarare: den var rena motsatsen. Man ser hur en 
trapetskonstnär någon eller några timmar före saltomortalen, 
mästersprånget, genom små rörelser liksom inventerar sitt muskellager för 
att mäta dess ögonblickliga styrka, rörlighet, slagkraft. En uppmärksam 
iakttagare av en Jac Tracbacföreställning skulle också lägga märke till 
stilla minuter av försöksmobilisering innan stormen av nervskräck, 
hjärtpina, hjärnbrand bröt ut. Men inte blott den mer eller mindre 
noggranne och vetenskaplige iakttagaren varsnade denna tysta sekund, hela 
den stora tanklösa publiken hade den på känn och satt där andlös som den 
andlös sitter sekunderna före trapetskonstnärens dödssprång. Först senare 
då de-ack, så komiska-ångestropen bröt fram ur clownens strupe, kunde 
den lättad från egen skräck utbrista i jublande skrattsalvor vid åsynen av 
en pinad människa. O'Henny har påpekat att denna publikens munterhet är 
fullt analog med stämningen vid en lynchning. Åsyna vittnen vid dylika 
tilldragelser har också skildrat munterheten och bifallsropen från 
publiken, enkannerligen dess kvinnliga del.



Tracbackomedin upplöses vanligen slentrianmässigt komiskt. Den på ett 
eller annat sätt misshandlade clownen endera triumferar över sina fiender 
eller slinker ut slokörad men med någon putslustig liten hämnd i 
bakfickan. Denna del, som clownen själv icke kallade slutet utan svansen, 
"den lyckliga svansen", intresserade honom inte ett spår men utfördes med 
en virtuositet, som åtskilliga kritici kallade det högsta i hans konst. Då 
Siv en gång frågade honom, hur han så snabbt och skickligt kunde övergå 
från verklig ångest till en gamängartad lustighet ryckte han på axlarna 
och svarade buttert: Ack, din toka, den lyckliga svansen bekymrar mig 
aldrig. Jag är av naturen komisk, en riktig lustigkurre och rogdocka. Det 
är blott omständigheterna som givit mig ett stänk av tragik.



För resten talade han ogärna om sina uppträden. Han skämdes-fast 
ingalunda över sitt stånd eller sin konst. Tvärtom var han i allmänhet 
mycket stolt över de figurer, han skapat, och när han någon gång bläddrade 
genom sina scenfotografier fick hans ansikte ett uttryck av högst naiv 
belåtenhet. Han sa: Ja, det var allt en hjärtans lustig gubbe det där-jag 
undrar om folk förstod, hur fin den gubben var?-Det tålamod, varmed han 
uthärdade Sivs "sittningar", visade också hans intresse för dessa 
komedifigurer. Han gav henne en massa råd och anvisningar och kunde gräla 
förskräckligt och pedantiskt om han tyckte att hon missat en karaktär.



Till Benbe, som ganska trulig gick omkring och väntade att Fredrik den 
store-sittningen skulle få ett slut, sa Tracbac:



Gå inte där och sura. Jag har något att säga dig men du får ge mig tid. 
Sen släpps du ut ur ditt fängelse. Lärkan utan tvång och bur prisar skönt 
sin lott i dur. Det är inte Axelsson, det är tante Amelie som hade en 
småbarnsskola i Wadköping. Hon gick ner sig på isen och drunknade, 
stackars gumma. O himmel, vad du har släpat hit 
för ett lass med minnen, Benjamin, det är hög tid att jag kör bort dig. 
Kom med mig upp till mig. Nu strax.



Och trots Sivs förtrytsamma protester sprang Fredrik den store uppför 
trappan till vindsvåningen dragande Benbe efter sig. Han upprepade:



Kom upp till mig. Det är oegentligt uttryckt eftersom jag sätter min fot i 
de här rummen en eller två gånger om året. Men det är kanske inte oftare 
än så man verkligen är "hemma hos sig" här i livet. Stig på.



De steg in i de så kallade Borckska rummen. Benbe som aldrig sett dessa 
möbler i deras ursprungliga omgivning-de hade tagits därifrån innan han 
satt sin fot i Borckska gården-visade inte något synnerligt intresse. 
Slutligen kom de in i ett litet rum, möblerat som en skolpojkskammare. De 
förnämsta föremålen var ett enkelt furubord och en lika enkel pinnsoffa. 
Clownen visade honom en inskrift i bordet tydligen utförd med en grov 
täljkniv och osäker hand; där stod:



FARMOR ER HJORDENS SÖTASSTE ENKEFRU.



Tracbac fnissade finurligt, han sa:



Det där ristade jag in en gång för att försona gumman som var lite fnurrig 
på mig. Men när jag så väl släpat in henne i mitt rum upptäckte jag 
plötsligt att jag gjort några rysliga stavfel. Änka hade jag stavat med e, 
sötaste med två s och jorden med hj ungefär som om jag menat den Borckska 
fårahjorden. Jag tänkte: här blir örfil och inte pepparkaka, som avsett 
var. Men si att det blev pepparkaka ändå. Och vet du varför?



Farmor blev rörd, föreslog Benbe.



Katten heller blev gumman rörd. Åjo, något lite kanske och det förskaffade 
mig pepparkakan. Men att jag slapp örfilen berodde helt enkelt därpå att 
gumman var lika skral i rättstavning som jag. Å, jag har alltid 
tyckt om folk, som är skrala i rättstavning. De sitter inte och pinar sina 
stackars huvuden med strunt-



Han kastade sig baklänges på pinnsoffan, hatten och peruken föll av.



Seså, sa han, nu befinner vi oss alltså i minnenas tempel. Du vet, att jag 
inte tycker om minnen men det ges undantag. Om minnet kan förknippas med 
framtiden, till exempel. Om man känner sig tom och eländig som jag för 
närvarande gör och om man tror att man ur minnena, ur det förflutna kan ta 
fram något av värde. A ja, det där begriper du inte, pojkvask. Varför 
säger du ingenting?



Bland annat därför, svarade Benbe värdigt, att ni pratar oavbrutet. Jag 
får inte en syl i vädret.



Clownen skrattade; han sa:



Utmärkt, det är ett skäl. Men nu skall jag tiga som muren. Berätta något. 
Hur var det på Sanna till exempel? Hur mådde Längsäll? Han förefaller att 
vara en präktig människa, inte sant? Jo visst är han det. Jag har bara 
träffat honom en gång. Men han ingav mig-vad ska jag säga-vördnad? Nej, 
det är inte rätta ordet. Hur ska jag kunna känna vördnad för en person som 
jag bara sett en gång. Låt mig se-jag kände-jo, nu vet jag precis, vad 
jag kände inför honom. Jag skämdes helt enkelt. Han föreföll mig att vara 
så ofantligt mycket bättre karl än jag. A, kolossalt mycket bättre. Nu 
minns jag det. Men varför i herransnamn berättar du ingenting, pojke?



Ber att få referera till mitt föregående ärade uttalande, sa Benbe. Jag 
kan inte tala, när ni pratar.



Tracbac rynkade pannan och utbrast:



Nåja, så ge mig då tid, pojke! Varför skall allting avgöras på minuten? 
Jag har en chans att bli lycklig-nå- nå-vad pratar jag för stora 
ord?-lycklig-låt oss säga glad, belåten, förhoppningsfull med mera 
sådant. Men jag har bara en chans, en på tusen. Så låt mig då vara lite 
glad, låt mig tumma på min lottsedel en stund innan jag jämför den 
med dragningslistan. Men nu ska jag hålla mun. Absolut tvärsäkert. Alltså, 
du var på Sanna och din moster, fru Längsäll, gav dig ett paket till mig. 
Den lilla handsken-



Jonathan Borck, avbröt Benbe med ökad värdighet- han hade nämligen på 
känn att hans ord betydde något- om ni verkligen vill att jag ska berätta 
de där bagatellerna från Sanna, så får ni vara snäll och hålla en smula 
reda på dem. Jag har redan en gång sagt er att paketet stoppades i min 
ficka av yngsta dottern Sanna, också kallad SannaSanna-



Tracbac låg en stund tyst med slutna ögon: efter ett drygt grubbel sa han 
i en ton som alldeles förlorat sin forcerade glättighet:



Nej, Benjamin, det är alldeles omöjligt. Du måste missminna dig. Det 
förutsätter nämligen att hennes mor skulle ha givit flickan handsken och 
bett henne lämna den till dig. Men det är ju omöjligt. Varför skulle 
hon-om hon verkligen velat-varför skulle hon inte själv ha gett dig 
paketet?



Benbe funderade ett slag och plötsligt kom han ihåg sina misstankar från 
Sanna; han sa:



Jag vet inte, jag. Kanske att hon knyckt paketet från mamman. Hon är så 
underlig, den flickan. Jag minns att jag nästan misstänkte något dylikt 
och sa henne det. Då gav hon mig en örfil-



Åter slöt Tracbac ögonen och Benbe kunde fritt granska hans ansikte. Han 
såg att musklerna i de magra kinderna och kring den tunna munnen arbetade 
häftigt och skälvande: dessa rörelser avtog sakta och ansiktet blev åter 
lugnt, en smula slappt. Utan att öppna ögonen yttrade clownen i trött ton:



Jaså-är hon så underlig-flickan-



Å ja-mumlade Benbe oviss och förlägen-visst måste sman säga det-



Gott, inföll Tracbac häftigt som om han just fattat ett beslut. Gott, 
gott-nog talat om henne. Låt mig nu höra någonting om hennes mor. Var det 
kanske hon, som rådde dig att uppsöka mig-?



Alldeles tvärtom, svarade Benbe livligt och leende. Där högg ni verkligen 
i sten. Morbror Längsäll ansåg att jag borde uppsöka vår store frände men 
moster avrådde mig ganska bestämt-hon sa: vad kan han bry sig om oss-



Han tvärtystnade ty till hans häpnad och nära nog förskräckelse hade 
clownen i ett skutt sprungit upp från soffan och stod framför honom med 
ursinnigt gnistrande ögon och med det skälvande pekfingret hotfullt 
hyttande-



Se där-hur du ljuger-du ljuger-hur skulle hon då kunnat sända handsken 
med dig?-om hon avrådde dig att resa hit?-du ser ju själv att du 
ljuger-alla människor ljuger-det är inte bara i det här förbannade 
landet som lögnen strilar ur dem - lögn - lögn - lögn-



Han blev stående några sekunder med båda armarna stelt utsträckta och 
pekfingrarna riktade mot den unge mannen. Benbe var skrämd, inte för sin 
egen del men väl för Tracbacs. Han dröjde en stund och svarade därpå 
mycket lugnt:



Onkel, jag säger er än en gång: det är inte jag, som påstår att hon sänt 
er handsken. Det är ni själv. Hur ni har kunnat få den uppfattningen och 
varför ni fasthåller vid den, det vet ju inte jag.



Varför jag fasthåller, högg Tracbac in kort och strävt. Jo, därför att det 
andra är omöjligt. Det skulle förutsätta att hennes mor sagt någonting-



Han tystnade och tog åter stillsamt plats i soffan, stillsamt sa han:



Alltså, hon trodde att jag hade glömt dem. Nåja, den tanken var ju 
inte så orimlig. Det är längesen vi sågs och vi har inte brevväxlat. För 
resten har jag ju genomgått många öden och äventyr sen dess. Nå, vad har 
du eljes att förtälja från Sanna-



Tja, jag vet just inte om det var något mer, sa Benbe fundersamt. Jag var 
där bara en dag. Vi metade kräftor, talade om min resa och om er-



Jo, avbröt han sig plötsligt och log spjuveraktigt åt minnet, jo, det 
inträffade verkligen någonting kuriöst i sammanhang med er-någonting 
högst kuriöst-



Å, verkligen, verkligen? sa Tracbac och log även han spjuveraktigt, 
smittad av ynglingen. Berätta! Berätta!



Jo, fortsatte Benbe ivrigt, det goda paret Längsäll råkade i en kuriös 
tvist. Moster-och för resten också flickorna-påstod med bestämdhet att 
också hon träffat er vid något tillfälle. Pappa Längsäll åter påstod att 
det var rena struntpratet och beroende på något minnesfel. Han bevisade 
klart och tydligt att det var ett misstag-



Tracbac insköt plötsligt:



Hur kan han påstå det? Han var ju i London den gången.



Utan att förstå varför eller på vad sätt förnam Benbe de plötsligt 
framslungade orden som ett slag för bröstet. Han lutade huvudet bakåt och 
stirrade upp på tapetens fris som i klumpigt färgtryck framställde grupper 
av brottande pojkar, den ene den andre lik.



Clownen själv hade icke funnit något märkligt i de ord, som sprungit fram 
direkt ur minnet. Han reste sig och gick stillsamt några slag av och an. 
Han stannade framför Benbe och sa lågmält:



Du säger alltså-du säger-att hon erkände-?



Erkände? upprepade Benbe slappt.



Jag menar-jag menar-stammade Tracbac-att hon bekände-?



Bekände? upprepade Benbe lika slätt. Bekände?

Märk inte ord! röt clownen plötsligt blodröd av vrede, stampande i 
golvet.



Han satte sig vid skrivbordet, stödde huvudet mellan händerna. Tystnaden 
blev lång. Slutligen sa clownen:



Benjamin, jag kommer att sända dig hem med ett uppdrag. Jag har antytt det 
förut men jag har minsann behövt tänketid. Kanske handlar jag överilat 
ändå. Det är ett ofantligt svårt uppdrag och visst är det väl samvetslöst 
av mig att anförtro det åt dig-bara en pojke. Men jag kan inte annat-har 
inte annat val-jag känner mig-



Det smala huvudet sjönk djupare ned mellan de stödjande händerna.



Jag är-jag är så-jag är så hjälplös-





11 "Fästeman och fästemö gå i stan att sopa snö. Fästemö och 
fästeman gå i stan att sopa sann. "



Följande morgon tog clownens goda humör och sprudlande livskraft hart när 
oroväckande former. Han steg upp klockan fem, badade i simhallen, red 
halvnaken och barbacka i karriär kors och tvärs genom parken, frukosterade 
ensam och lät därpå åter kläda och maskera sig till Fredrik den store. 
Allt detta må betecknas som hans ensak men redan klockan sju lät han den 
omornade de Grazy blåsa revelj och väcka hela bungalowen. Denna ceremoni, 
som sällan förekom och därför städse träffade sina offer oförberedda, var 
i all sin enkelhet förfärlig. de Grazy som någon gång lett kejserliga 
jakter hade av Frans Josef fått som minnesgåva 
ett jakthorn med formidabel ljudstyrka. Helt säkert hade detta horn 
klingat skönt bland de österrikiska alperna men här i den inbyggda 
mexikanska gården åstadkom det ett bröl som kunde få väggar att bågna och 
trumhinnor att spricka. Också satte majoren en ära i att blåsa med sina 
lungors fulla styrka-med tonens renhet var det däremot inte så kinkigt.



Som då man rör med en pinne i en myrstack myllrade nu fram ur gångar och 
dörrar tjänare och gäster huller om buller, yrvakna, skrattande några, 
förargade andra, sökande sig alla till gården med den stora ankdammen, ty 
just där stod den tutande majoren och där spatserade ock Fredrik lugnt av 
och an med sin trekantiga hatt på örat, den guldknoppade staven i handen. 
Yrvaken kom Axelsson med sin salig hustrus åbäkigt förstorade fotografi i 
famnen, yrvaken kom Benbe i pyjamas och rasande kom vackra Siv i en 
bärnstensfärgad morgonrock som räckte henne från fotknölarna till 
nästippen. I detta besvärliga plagg utförde hon verkliga akrobatkonster 
elektriserade av ett ursinnigt morgonhumör. I sanning-det krävdes en 
Fredrik den stores mod och sinnesstyrka för att inte ta till flykten vid 
denna attack av skymford, förebråelser, panterilsket glittrande ögon och 
hotfullt skälvande klor. Fredrik den store visade sig situationen vuxen; 
han sa:



Gå upp på er ateljé, zigenerska, och laga att någonting blir gjort. Före 
kvällen skall er tavla vara firdig. Jag är trött på den här kostymen.



Ske pris att ni lägger den av er, skrek zigenerskan. Den där masken gör er 
storhetsvansinnig, ni enfaldige komediant. Men jag behöver minst fyra 
dagar till och dessutom inbillar ni er väl inte att jag går till ateljén 
förrän jag badat och frukosterat?



Ni går genast dit, befallde clownen strängt, det vill säga -om ni vill ha 
er teckning färdig. Bada och frukostera! Jag har aldrig hört på maken. 
Inte annat än jag vet går såna där målarjäntor omkring i nedkippade 
tofflor, nattsärk och målarförkläde, med en ostkant i ena mungipan och en 
cigarrett i den andra, smutsig och nerkletad. Och ni ska bada och 
frukostera! Min fru, jag börjar misstänka att ni saknar talang. Marsch upp 
med er bara. Ni ska få en kopp kaffe, smör och bröd och en korv.



Denna fräckhet imponerade en smula på den morgonilskna pantern och innan 
hon hunnit samla sig till ett nytt anfall, fortsatte Tracbac 
utomordentligt överlägset och uppnosigt:



För resten-som madame behagar. Blott vill jag fästa er uppmärksamhet på 
att detta är min sista lediga dag innan jag avslutat min om några månader 
startande turné -alltså min sista lediga dag på ett år ungefär.



Clownen tog sirligt av sig hatten och bugade för hela samlingen, folk som 
fä, inbegripet ankorna i dammen. Förklaringen mottogs med djupaste tystnad 
och orörliga ansikten. Endast Axelsson brummade och knäade med sin kära 
hustru bort genom någon av de mörka gångarna. Benbe hade försiktigt 
nalkats Siv, för vars vackra person han hyste en otroligt obesvarad 
böjelse. Han sa halvhögt:



Bra angenämt att ha med mr Tracbac att skaffa. Om honom kan man verkligen 
säga: en man ett ord. Vad han vill i dag, det vill han ock i morgon.



Angår det er? fräste zigenerskan.



Tracbac hytte med fingret:



Var vänlig mot Benjamin, Siv. Han lämnar oss i morgon.



Benbe korsade armarna över bröstet, bugade djupt och sa: I så fall ska jag 
använda dagen till att packa och taga farväl-



Tracbac blev plötsligt blossande röd, han viftade ivrigt med händerna och 
ropade: Nej, nej, för guds skull! Någon annan får packa åt dig. Den här 
konstmålarinnan kommer att plåga mig hela dagen, jag måste ha någon att 
prata med och jag har mycket att säga dig, innan du far. A ja 
då-mycket. Gå och kläd på dig, ät, kom. Jag är hos Siv.



Jag antar att mr Rush måste underrättas om förändrade generalorder? sporde 
de Grazy i givakt. Tracbac svarade: Bed Abel Rush infinna sig klockan sex. 
Men var snäll och lägg munkavle på honom. Han ska inte anstränga sin 
stackars röst i onödan. Det är alldeles nog att han lyssnar.



Den muntre clownen kastade sin trekantiga hatt högt upp i luften, fångade 
den på käppspetsen och tågade med den snurrande hatten över sitt huvud 
uppför trappan till ateljén. Siv följde, lika lydig som trumpen.



Då Benbe vid pass en timme senare, klädd och mätt, infann sig i ateljén, 
var rollerna i viss mån ombytta. Målarinnan var i full färd med sitt 
arbete och de vackra bärnstensögonen hade fått en livlig lyster. Tracbac 
åter var redan en smula trött av modellsittande och började göra fula 
grimaser. Benbes ankomst återkallade strax det livliga humöret och för 
andra gången denna morgon inträffade det ovanliga att clownens bleka 
ansikte blossade upp i en häftig rodnad.



Siv, sa han, för att inte på minsta sätt störa dig i ditt viktiga värv 
kommer Benjamin och jag att tala svenska. Jag hoppas att du inte 
misstycker?



Tala vad rotvälska ni behagar, svarade den vackra damen men rynkade 
samtidigt pannan, hon tillade buttert: För resten är det alldeles 
onödigt-ert pladder lär inte intressera mig. Tracbac smålog halvt 
skälmskt, halvt vemodigt och sa på svenska:



Nå, lilla Siv, jag är nu inte så alldeles säker på den saken.



Hur som helst, fortsatte han alltjämt på svenska och vändande sig till 
Benbe, som tagit plats utanför den öppna dörren för att ha ett skydd mot 
målarinnans missbelåtna blickar, hur som helst har det stort 
intresse för mig och kanske också för dig. Vårt samtal i går gav mig ånyo 
åtskilligt att tänka på och jag har försökt klara mina tankar i natt. Vad 
jag särskilt grubblat över är den där kuriösa tvisten mellan herr och fru 
Längsäll-huruvida hon skulle ha träffat mig eller ej. I alla händelser 
hade han orätt.



Så här kom det sig att vi möttes, fortsatte Tracbac efter några minuters 
fundering. När farmor insjuknade i sin sista sjukdom telegraferade man 
till mig. Jag for samma dag jag fått telegrammet. Det låter ju ganska 
rörande men uppriktigt sagt var det mycket litet för farmors skull jag 
for. Jag hade just då en liknande period av håglöshet och leda som den jag 
nyligen haft och farmors sjukdom blev mig blott en anledning att resa från 
alltsamman. Jag är i själva verket en människa med mycket svag vilja och 
dylikt folk behöver en eller annan knuff av ödet för att kunna fatta ett 
beslut. På den tiden kunde jag dock röra mig mera obehindrat än nu, jag 
var inte så infamt påpassad, jag kunde få nysa efter morgonbadet utan att 
man tillkallade läkare.



Alltså-jag for och kom jämnt ett dygn för sent till dödsbädden. Så gott 
var det. Farmor hade säkerligen inte känt igen mig, och varför skulle jag 
då pina mig med att se henne dö? Men naturligtvis stannade jag över 
begravningen eftersom jag nu en gång var där. Huset blev fullt av Borckar 
och andra släktingar från alla håll och kanter. Jag kände just ingen av 
dem. Nå, där gick de nu omkring och grät och sibbade och suckade i vrårna 
och tryckte varandras händer och torkade varann om de blöta nosarna och 
pussade varann. Varför gjorde de det? Var det så sorgligt att en 
åttiosexårig gumma, som till på köpet de sista åren varit en smula 
svagsint, var det sorgligt att hon lämnat detta jordiska? Jag tyckte att 
det var alldeles utmärkt, jag. Nu visste man åtminstone var man hade den 
stackars gumman och att ingen människa kunde göra henne något för 
när. Själv gick jag omkring och såg ut som en självmordskandidat-men det 
berodde på att jag i min nervösa depression så gott som var en 
självmordskandidat fast ingalunda för farmors skull. Min djupa sorg gjorde 
starkt intryck på släktingarna, de betraktade mig i smyg, och strök mig 
lent över armarna och spädde upp sina tårar med kaffe och vin så att de 
skulle räcka lite längre. Jag stod och hängde med huvudet.



Då hände det något, fortsatte clownen plötsligt i ett annat tempo och han 
sprang upp och stod kapprak på tåspetsarna och höll båda pekfingrarna 
uppsträckta som två utropstecken på var sida om det smala ansiktet. Då 
hände det något. Ett litet flickaktigt fruntimmer om några och tjugu år 
kom och ställde sig framför mig och betraktade mig med smått föraktfull 
min. Så ryckte hon på axlarna och vände mig tvärt ryggen som om hon velat 
säga: Det äcklar mig att se er spela otröstlig, ni clown där. Jag blev 
perplex, det blev jag.



Nå, jag vill inte säga något ont om tårögda släkten. De hade haft gumman 
hos sig in i det sista och kände väl tomheten annorlunda än jag. Det har 
sin fördel att bo på mycket långt avstånd från den man håller av. Döden 
förmår ingenting. Om farmor bor i Wadköping eller hos Vår Herre det kan 
göra mig just detsamma. Jag resonerar med gumman ändå, när det passar sig. 
Men på mig verkade i alla fall deras sorg som det rena clowneriet. Clown 
är jag men jag har en god ursäkt-jag får rejält betalt och jag roar folk 
efter vad som påstås.



Men den där lilla människan, förstår du, hon clownade inte. Hennes 
efternamn hade jag inte uppfattat men förnamnet hörde jag titt och tätt: 
hon hette Lillemor. Det var rätt lämpligt eftersom hon tycktes ha åtagit 
sig värdinneplikterna vid begravningen och styrde och ställde med allt, 
flinkt och nätt. Inte grät hon och inte suckade hon. Jag påstår inte att 
hon trallade utvärtes, men jag tror att hon nynnade invärtes-så 
där-en arbetstrall. Gud give att den, som en gång begraver mig, måtte ha 
vett att göra detsamma.



Så tog då den sorgehögtiden slut, fortsatte clownen, och väl var det. Jag 
stannade emellertid några dar-jag hade ju kommit på den sentimentala idén 
att släpa en del av farmors möbler plus Axelsson över till Kalifornien. 
Vad det nu skulle vara bra för? Nåja, ingen skada skedd. De står lika bra 
här som annorstädes och kanske kommer någon forskare i framtiden att skapa 
sitt vetenskapliga rykte genom att förklara hur de icke kommit hit.



Så snart möbelhistorien klarats beslöt jag att köra bil till Göteborg och 
ta Englandsbåten. I sista stund fick jag en ny sentimental idé. Jag hade 
redan kört ut genom södertull då det föll mig in att jag borde titta på 
gamla borckska Sanna. Som barn hade jag vistats där åtskilliga somrar och 
det kunde vara roligt att återse vissa platser. Alltså vände jag-



Han avbröt sig, smålog, skakade på huvudet.



Ja, Benjamin, vet du vad det betyder att vända om, när man börjat en resa?



Olycka! förkunnade Benbe trosvisst.



Just det ja, smålog Tracbac. Tyvärr har man bra sällan reda på, vad som är 
olycka och vad som är lycka. Jag vände om, körde norr ut i det gruvligaste 
snöslask. Det var en smula äventyrligt, det hela. Jag visste att Anton 
Borck, din farbror, nyligen måste gå från gården, men jag visste inte vem 
som övertagit den. Jag tänkte: Ar det hyggligt folk så kan jag kanske få 
bo hos dem en dag eller två, varom icke så finns där en gästgivargård på 
en halvmils avstånd. Nu ville det sig så att den dagen var den trettonde 
mars-



Å jemine, utbrast Benbe förfirad, trettonde mars - åter olycka.



Jo visst, medgav clownen. Visst betyder det olycka, 
men det betyder också att dagen därpå är den 
fjortonde och fortonde mars är, som du vet, fardag på landet. Mycket 
riktigt-när jag vid middagstid äntligen plaskat mig fram genom 
Sannaallén, fann jag gårdsplanen ockuperad av flyttlass. Alltså kunde jag 
inte tänka på att få logi men jag ville i alla fall ta reda på vem den nya 
ägaren var och jag frågade karlarna. Längsäll, sa de, patron Längsäll från 
Johannisberg. Själv är han utrikes men frun sköter flyttningen. Och 
kvinnfolk som hon är ska hon naturligtvis flytta den trettonde i stället 
för den fjortonde. För galet ska ju vara galet, förstår sig. Så sa 
karlarna och jag satt där med hand vid ratten och foten på gasen och 
undrade om det skulle vara alltför oblygt att be den där frun om tillstånd 
att kasta en enda hastig blick på de välkända rummen. Och då-och då-som 
jag sitter där-då kommer hon ut på trappan-



Han sträckte ut armarna och stirrade storögd på Benbe. Men Siv fnös och 
sa:



Är vi nu där igen med fåniga ansiktsuttryck. Se inte så häpen ut, Jac!



Än sen? fnös clownen förargad. Som om inte Fredrik den store kunde bli 
häpen någon gång under sin långa och växlingsrika levnad? Sköt du ditt, 
har jag sagt.



Han fortsatte:



Där stod hon alltså på trappan, Lillemor Längsäll, född Borck. Ja, 
släktskapsförhållandena känner du nästan bättre än jag. Naturligtvis steg 
jag genast ur bilen och hälsade på henne. Tal om logi kunde det som sagt 
inte bli. Men vet du vad? Hon tog emot mig på det allra onådigaste sätt, 
knappt att hon räckte mig handen. Nå, det förvånade mig ju inte. Där hon 
stod mitt upp i flyttningen; de stora, blöta flingor dråsade ner över 
hennes flyttlass och plötsligt dyker jag upp, på en gång frände och 
främling. Helt naturligt alltså fast mindre behagligt för mig att hon såg 
mig med oblida ögon. Sen fick jag emellertid veta att hon haft 
ytterligare ett skäl till onåd och rentav ett kraftigare: vid 
begravningsmiddagen lär jag ha blängt så kärligt på henne som en katt på 
en kanariefågel. Nåja, det kan ju vara möjligt. Och nu trodde hon att jag 
i min blinda passion haft fräckheten att följa efter henne.



Han småskrattade och riste på huvudet, han sa:



Ack, lillaste Lillemor, inte var jag så fräck, inte - slumpen kanske var 
fräck men inte jag-å nej då-



Nåja, där stod vi då och var inte vänliga alls utan truliga, jag av 
blyghet och hon av förargelse. Och vet du vad hon sa, den där lilla 
argbiggan? Hon sa: Vill ni vara vänlig att vänta i bilen tills vi hunnit 
bära in alla fem lassen och packat upp möblerna och fått det lite 
hemtrevligt så ska jag be er stiga in och dricka en kopp gott kaffe. Ja, 
det sa hon minsann.



Åter överväldigades clownen av sin sentima förvåning och vände sig bort 
för att inte få en ny anmärkning av Siv. Benbe sa med en viss stolthet:



Jo jo mänsan, moster Längsäll kan nog vara spydig om hon vill.



Clownen rynkade pannan och rev sig bak örat; tydligen var det något i 
Benbes ord som misshagade honom. Plötsligt gjorde han en liten bedjande 
åtbörd, sa:



Kära Benjamin, gör mig en tjänst. Kalla henne inte moster Längsäll. Det 
låter så gammalt. Hon var så ung den gangen-



Benbe ryckte till: han kände sig på en gång skamsen och främmande för 
clownen. Åter stötte han blott i ett litet ord mot den mur som obönhörligt 
skiljer tvenne åldrar, tvenne generationer-gammal och ung. Hur många 
söker icke överskrida denna gräns och hur ohjälpligt detsamma blir icke 
städse resultatet. Den unge som vill spela mogen, i ålder och visdom 
fullkomnad, väcker ett muntert löje: den åldrade som söker framvisa 
ungdomens naiva och frodiga livslust åstadkommer en pinsam för 
stämning. Tracbac hörde sannerligen ej till dem, som önskar 
föryngras-snarare tvärtom. Men han hävdade sin rätt att bevara sina 
minnen unga.



Clownen fortsatte med ett urskuldande leende:



Den där lilla scenen på trappan var verkligen så komisk att jag vill ha 
den orörd. Där stod hon och jag och visste egentligen inte hur vi skulle 
klara situationen utan att verka alltför oartiga mot varandra. De stora 
mjuka tö-snöflingorna flagrade ned över oss och jag tycker att vi liknade 
en leksak som man förr i tiden köpte på Wadköpings marknad-en glaskula 
fylld med vatten och sågspån och på kulans botten gick ett ungt fästefolk 
hand i hand och beväpnade med kvastar. Vände man på kulan så uppstod ett 
starkt yrväder av de vita sågspånen och på sockeln stod skrivet: Fästeman 
och fästemö gå i stan att sopa snö, fästemö och fästeman gå i stan att 
sopa sann.



Benbe skrattade. Siv rynkade pannan och frågade misstroget: Vad skrattar 
han åt?-Clownen svarade: Ack kära, jag försäkrar dig-åt någonting mycket 
barnsligt.



Ja, där stod vi alltså i leksakskulan och utanför glodde karlarna och 
undrade, vad vi skulle ta oss till. Nå, jag betedde mig ju så rådigt jag 
förmådde. Jag sa att jag tänkte bo en dag eller två på 
gästgivargården-att jag ingalunda ämnade besvära henne men att jag gärna 
ville titta på parken och på gamle Anton Borcks märkliga maskiner vid 
forsen-alltsammans barndomsminnen. Därtill gav hon något mindre onådigt 
sitt tillstånd och jag bilade bort till gästgivargården. Jag stannade där 
jämnt tre veckor- från den trettonde mars till och med den tredje april.



Tre veckor, ja. Än i dag kan jag känna den hemtrevligt unkna luften i 
gästgivargården. Den doftade lavendel, rent linne och ost. Clown som jag 
är och dessutom listig som en orm skulle jag naturligtvis spela en smula 
komedi. Jag skaffade från stan några lantmätargrejor, avvägningsinstrument 
och dylikt. Dem släpade jag med mig var gång jag for till Sanna- en 
komedi för populasen, inte för henne: hon förstod sig inte på sånt och jag 
vågade inte ens visa henne min rekvisita. Ibland gjorde vi åkturer, inte i 
bilen-i släde. Det blev bister vinter, nämligen. Snön låg fotstjock på 
grangrenarna, vit och fint glaserad. Tjugunionde mars blåste det bort 
alltsamman, storstädning med storm och störtskurar. När vi vaknade första 
april var snön så gott som borta och vid middagstid hade vi sexton grader 
i skuggan. Det var nästan som ett aprilnarri. Men det stod sig. Sipporna 
slog ut, träden vecklade upp hela det fina första ljusgröna nätet av blad. 
O, det var mycket vackert, mycket milt och lent och ljust och vackert. Den 
fjärde for jag.



For ni? upprepade Benbe nästan besviken.



Clownen nickade:



Jag for och det är egentligen ingenting mer att berätta. Varför berättar 
jag då? Vet du, min gosse, det är tjugu år sen den där snön smälte, de där 
bladen sprack ut, och jag har inte sagt ett ord. I tjugu år har den våren 
varit levande begraven.



Nå ja, fortsatte han betänksamt, en sak till bör jag i alla fall berätta 
så att du ska förstå varför jag just nu givit vika för lusten att tala. 
Dagen innan jag for, bad hon mig att ge henne en gåva, ett minne. Jag 
nekade. Jag kunde inte, jag ville inte, jag vågade inte lämna någonting 
kvar. Hon sa: då ska jag ge dig något. Och hon tog ett par handskar, som 
hon använt före farmors död och gav mig den ena. Hon sa: Tro om de båda 
ska träffas igen? Finns det någonting mera meningslöst än en ensam 
handske? En ensam människa kanske-



Benbe insköt lågmält:



Men hon är ju inte ensam-



Clownen nickade och log:



Nej, gud vare tack, hon är inte ensam. Men du förstå att jag grubblat och 
fortfarande grubblar över detta att flickan gav dig handsken. Varför 
inte hon själv, ifall hon därmed vill ge mig något tecken eller 
meddelande? Nå, det får jag kanske aldrig veta. Vi har aldrig brevväxlat 
och vi kommer inte att brevväxla. Jag är helt enkelt för feg. I det här 
fallet dock inte för egen del utan för hennes. Och ändå-nu tänker jag 
göra något som kommer all försiktighet, tjugu års feghet på skam.



Han satt med händerna stödda mot knäna, ansiktet lyftat och stirrade stint 
och tankfullt framför sig. Siv sa:



Det där är ett bra uttryck, Jac. Behåll det så länge du kan. Du ser just 
ut som om du vore fardig att ta språnget-



Tracbac sa:



Vad jag ber dig om, Benjamin, är helt enkelt det att du reser hem, reser 
till Sanna, reser till Lillemor och att du -att du-om det kan ske utan 
skada-utan för stor skada-att du för flickan till mig, jag menar Sanna- 
som du kallar Sanna-Sanna-den flickan som jag inte sett-jag har bara 
några fotografier i olika åldrar-men inte senare än från hennes fortonde 
år-sen dess har Lillemor inte sänt mig något porträtt av henne. Jag vet 
inte varför. Hon vill kanske att jag ska glömma eller tror att jag har 
glömt. Det vore kanske också det bästa för alla parter. Åtminstone för dem 
båda, Lillemor och flickan. Men jag kan inte längre. Det har blivit en fix 
ide hos mig. Hon är min och jag vill ha henne, jag måste ha henne. Hon är 
min dotter och kanske att det är en fix idé men jag vill inte längre vara 
utan henne-



Minut efter minut satt de alla tre tysta, Tracbac orörlig som om han 
tålmodigt lytt målarinnans maning att behålla sitt uttryck; Siv ivrigt 
arbetande; Benbe rullande tummarna och med en överjordiskt obesvärad min 
som skulle dölja hans häpnad och förvirring. I själva verket var han så 
häpen, att han inte förmådde tänka någonting alls. Han tänkte för 
ögonblicket blott i bilder och bilderna var rena minnesfotografier 
av Sannagården och dess folk. Plötsligt såg han sig själv tränga sig in i 
denna lilla förtroliga krets och spränga den. Det föreföll honom 
fullständigt orimligt.



Clownen sa:



Jag ser, vad du tänker. Det är omöjligt. Nå, jag har själv sagt dig att 
jag tror mig ha en chans på tusen. I varje fall är den chansen förknippad 
med dig. Jag kan själv inte resa dit över. Aven om jag försökte och 
lyckades slinka dit utan uppståndelse så skulle jag i alla fall dyka upp 
som ett stort frågetecken på Sanna gård. För resten skulle jag inte lyckas 
slinka över i tysthet. Syndikatet och pressen skulle slå på stortrumman om 
inte för annat så för att skrämma och förarga mig. Inte heller kan jag 
skriva. Vi har inte träffats på över tjugu år-hur skulle jag då kunna 
skriva till dessa människor-jag menar till honom och säga: jag har hört 
att ni har en dotter, skulle inte hon kunna komma till mig? Du förstår-då 
kan jag ju lika gärna skriva: hon är min dotter, jag vill ha henne. Den 
brutaliteten tilllåter sig inte ens en amerikansk rikeman.



Å nej, fortsatte han än mera eftertänksam, det är nog så att du är den 
ende, som kan hjälpa. Tänk, det föll mig genast in redan då du kom med din 
dumma katthistoria. Här finns en möjlighet. Men riktig klarhet fick jag 
först med handsken-



Och hur vill ni då egentligen att det ska gå till? undrade Benbe och slog 
sig med handflatorna för pannan. Siv rynkade ögonbrynen och mumlade: Låt 
bli att trötta Jac.



Clownen sa:



Egentligen är det ganska enkelt. Du reser hem, du besöker dina släktingar, 
du berättar om din resa och om mig. Mycket om mig naturligtvis-hur jag 
har det och så vidare. Dessutom säger du att jag känner mig mycket 
ensam-och när du det säger, säger du ingen lögn. Du säger att du skall 
resa tillbaka och du framkastar att Sanna kunde 
följa dig och att hon säkert skulle vara välkommen. Alldeles säkert. Nå 
ja, då får du se, om flickan lystrar, om hon har lust. Det är ju ändå inte 
otänkbart? Inte sant? Inte alldeles otänkbart? En ung flicka vill gärna ut 
i världen och se sig omkring. Inte sant? Nog är det så? Det kan åtminstone 
vara en möjlighet. Du säger: onkel Jonathan skulle helt säkert bli 
förtjust-



Han böjde sig fram och smålog trött, han skakade på huvudet och upprepade:



Onkel Jonathan skulle helt säkert bli förtjust. - Det finns ju en del 
lögn i ditt uppdrag, Benjamin, men i gengäld får du också säga många 
sanningar.



Ser ni inte att ni tröttar Jac, inföll Siv missnöjd. Varför låter ni honom 
tala i ett sträck? Berätta någonting själv?



Ack du, han är mållös, genmälte clownen och klippte finurligt med ögonen. 
Jag sitter och berättar mina etthundraen kärleksäventyr för honom och 
ynglingen är imponerad. Han tänker: Måtte jag ock kunna bli en sådan don 
Juan och prydnad för mitt kön!



Naturligtvis, fortsatte Tracbac vänd till Benbe, naturligtvis och åter 
naturligtvis förfaller alltsamman om Lillemor inte vill. Men varför skulle 
hon inte vilja? Hon bör väl förstå att jag skulle göra allt för flickan? 
Allt! Och säg henne-ja, du har ju själv sett att här inte föres något 
lättsinnigt liv. Glöm inte det! Du har själv sett. Och varför skulle hon 
då inte vilja? Dessutom-varför sände hon mig handsken, om hon inte ville 
något? Säg det?



Besynnerligt, tänkte Benbe, fast jag nu två gånger sagt honom motsatsen, 
tror han alltjämt att det är modern, som sänt honom handsken. Är det ren 
slöhet eller vill han helt enkelt inte fatta, vad jag säger? Och varför 
vill han inte det?



Plötsligt lade Siv bort sitt stift och reste sig. Hon sa lågmält men 
bestämt:



Nej, det här går inte. Jag vet inte vad ni talar om men Jac är 
trött.-Å, se, å, se, utbrast hon plötsligt skrämd och störtade fram till 
Tracbac. Hans huvud vacklade som en sömnig barnunges och ögonlocken 
glappade. Hon grep hans huvud mellan sina båda händer och höll det 
upprätt. Så småningom drog sig clownens slappa mun till ett illfundigt 
grin. Han sa:



Släpp huvut, flicka, det sitter fast ändå. Jag var uppe lite för tidigt i 
dag. Jag red som en tosing i parken för att visa gott folk att Jac Tracbac 
inte lider av ålderdomssvaghet eller andra krämpor. Longfellow säger åt 
pressgossarna: Å, kom får ni se hur han rider! Skulle den vara sjuk? Inte. 
A nej, mig pressar man inte med sjukbetyg. Klara papper. Här finns friska 
tag. Känn bara, känn!



Han grep Siv med båda händerna kring den smidiga midjan och skakade henne 
tills hon brast i skratt och sjönk ned på hans knän med armarna kring hans 
hals. Benbe föreföll sig överflödig och gick utan att bli återkallad.



Han la sig på sängen i sitt rum, tände en cigarrett och började granska 
saken. Från sina funderingar uteslöt han emellertid-frivilligt eller 
ofrivilligt-själva berättelsen, clownens förhållande till fru Lillemor. 
Sanningen att säga hade den givit hans ungdomliga och tämligen naiva sinne 
ett duktigt klubbslag, som pinade och verkade förvirrande. Den saken angår 
mig inte, tänkte han, jag stryker helt enkelt ut den.



Förslaget att resa över och inbjuda Sanna-Sanna till ONKEL Jonathan, den 
berömde artisten, föreföll honom däremot inte oävet ur någon synpunkt 
sett. Flickan borde mänskligt att döma bli stormförtjust över att få göra 
en dylik resa och hur länge hon sen komme att stanna hos sin ONKEL finge 
bli en senare fråga, som för resten inte angick Benbe. Vad slutligen honom 
själv, Benbe, beträffade så var han själaglad åt båda resorna-hemresan, 
därför att han på sista tiden plågats av hemlängtan-utresan, därför att 
han nu var säker att med Tracbacs eller Rushs hjälp att få ett jobb 
och kanske även därför att han på denna utresa skulle få uppträda som 
flickans beskyddare eller med andra ord komma i åtnjutande av en ung mans 
kanske allra käraste privilegium: att malla sig och vikta sig inför en ung 
kvinna! Ur dessa synpunkter sett var alltså Tracbacs uppdrag i hög grad 
angenämt och de allra behagligaste tankar och bilder vaggade i rökmolnen, 
som kraftigt utslungades ur de energiskt tillspetsade läpparna.



Så småningom började emellertid energien dämpas, rökmolnen kom alltmera 
sällan och slappt, han slängde slutligen från sig cigarretten och började 
vanka av och an i rummet med händerna på ryggen och huvudet modlöst sänkt.



Klockan sex kallades han till middag i Sivs matsal. När han steg in satt 
redan Tracbac, Siv och Rush till bords. De båda herrarna pratade så ivrigt 
att de knappt märkte honom. Abel Rush ryckte spasmodiskt på axlarna och 
gestikulerade ovanligt livligt. Han sa:



Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I går skulle alla kontrakt 
sägas upp. I dag ska de förnyas. Törs jag fråga: hur blir det i morgon, 
hur blir det i övermorgon, om en vecka, om en månad? Ah, det är ju 
omöjligt att ha någonting att göra med en människa som ni. Vad ska pressen 
säga, när ni kommer med nästa uppskov? Ni gör er löjlig.



Och den unge juden åmade sig mot vanan, skrek och gestikulerade. I själva 
verket gjorde han det för att något så när maskera sin glädje. Clownen 
hade nämligen hälsat honom med orden: Herr sekreterare, jag går in den 
första november. Nu vet ni det.



Ett bestämt datum alltså-och ett bestämt datum var just den fasta påle 
varvid clownen brukade oåterkalleligen tjudra sin nyckfullhet. Icke förty 
skrek clownen, överröstande sin sekreterare:

Tusan hakar-första november-andra-tredje- fjärde vad vet jag? 
Ska ni låtsas vara cirkusdirektör, ni? Å, du store-vet ni inte att en 
världsberömd person har sina nycker? Vad vore han utan dem? En medelmåtta 
med ömkligt gage. Ju flera nycker desto högre gager. Vet ni inte det, ni 
krabbsaltare? Svimmar jag en dag eller vecka eller månad så kasta in ett 
extranummer för tusan! Gift er på arenan med henne där, frånskilda frun! 
Bröllop, kanoner, fyrverkeri, allt vad ni behagar bara publiken hålls varm 
tills jag hunnit sminka mig-



Plötsligt tystnade hans svada. Hans blick hade fallit på Benbe, som satt 
mittemot honom missmodig och hängsen. Tracbac stirrade på honom, först 
häpen, så förskräckt. Han reste sig från bordet och vinkade åt den unge 
mannen att följa honom in i rummet bredvid. Han frågade: Vad är det, 
Benjamin? Har du ångrat dig?



Benbe svarade lågmält: Jag är rädd att jag har det. Jag har kommit att 
tänka på något, som gör det nästan omöjligt för mig. Ser ni, jag har ju 
varit så gott som barn i huset hos Längsälls.



Han pressade hårt samman käkarna och teg några sekunder, därpå fortsatte 
han: Ser ni, jag tror inte jag skulle stå ut med att veta att hon-fru 
Lillemor-att hon visste eller bara trodde-att ni berättat-



Clownen ackompanjerade hans ord med små nickningar. Han funderade mycket 
allvarsamt. Ett litet löje gled fram i ena mungipan.



Han sa: Hör på, min gosse. Du skall ingenting säga till fru Lillemor, 
naturligtvis inte. Du ska bara berätta om mig så som jag sagt dig och tala 
om hur ensam jag känner mig. Om då Lillemor ej självmant kommer till dig 
och förtäljer vad hon vill förtälja i denna sak-nå Ja-



Han lyfte högra handen vågrätt till munnen och blåste sakta-nå ja-då, 
min gosse, var allt detta blott ett fjun, ett tankefjun-ett fjun 
från en utblommad, vissen tistel. Glöm då allt.





12 En karl och två oxar

På Sanna hade vårbruket börjat, 
något försenat tack vare en hård vinter och en storblöt mars. Först i 
slutet av månaden kunde vårplöjningen ta vid. Patron Längsäll gick själv 
bak ena plogen av de fyra och det hade sin förklaring. På gården fanns en 
ung dräng, en tjuguåring av gammalt indelt husarblod: hans namn var Per 
Lans och han kallades för korthets skull Pellans. Vidare fanns där en 
tvåårig hingst vid namn Fingal och beträffande denne Fingal hade husbond 
Längsäll tills vidare ej fattat annat beslut, än att den ej fick inridas 
då djurets lynne gjorde risken för stor för envar som inte var ryttmästare 
eller mästerryttare. På gården fanns slutligen en flicka som vi redan 
känner, Sanna-Sanna, och kvinnan är, enligt vad bibliskan lär oss, 
upphovet till många av mannens dumdristigheter. Alltså gick denna 
Sanna-Sanna till Pellans och viskade i hans öra: Tänk att Pelle inte vågar 
rida Fingal. Det är väl ynkligt ändå?-Varpå Pellans funderade ett dygn 
och la sitt smörgula anlete i tankens djupa veck. Dagen därpå viskade han 
i sin tur till fröken Sanna, då hon gjorde sin stallrond: Visst kunde jag 
rida in Fingal, men patron har förbjudit.-Varpå Sanna svarade ungefär som 
Eva i paradiset: Får han bara se att du lyckats bukta Fingal, så blir han 
storbelåten.-Därmed var gärdet uppgivet: pojken slängde sig upp på 
hingsten och en halvtimme efteråt hade han tre revben knäckta och var 
stukad och blånad och sträckt här och var. Ynglingen las in på lasarettet 
och till flickan sas ingenting. Blott det att Längsäll i förbigående 
yttrade till Lillemor: Jag undrar om vi inte borde se till att Sanna finge 
komma ut en smula i världen. Jag är rädd att hon går här hemma och rotar 
sig till ett konstigt lynne. Det vore stor skada på tös. - Visst vore det 
så, medgav fru Lillemor och knäppte händerna i stilla undran.



Den enes smärta, den andres hjärta. Drängpojkens olyckshändelse beredde 
husbond hans lyckligaste vår på årtionden. Han ville inte skaffa sig ny 
dräng, då pojkens tillfrisknande blott var en fråga om några veckor, och 
därför beslöt han att själv ta fjärde plogen. Sen den tiden för snart 
trettio år sedan då han tjänstgjorde som inspektor på Ultuna hade han 
knappt en enda gång haft den fröjden att känna plogbillen skälva och 
arbeta under sina händer. Den skicklige plöjaren är en stor musiker och 
myllan hans mångstämmiga, tysta och likväl tonmättade instrument. Längsäll 
var gammalmodig nog att plöja med stutar. Hästens vekliga, ryckiga drag, 
som visserligen går raskare men som också kräver en vanlig körslas 
övervakning, drar plöjarens uppmärksamhet från myllan till dragaren. Oxen, 
framförd i en saktare men ock jämnare lunk, och utan behov av annan 
eggelse eller styrsel än de jämna tillropen låter plogbillen tala. I 
plöjarens händer känns svartmyllans lena smekning, märgelns fastare, 
sandens hårdare handtag och slutligen de retsamma hållfasttagen i blåleran 
eller åkerlerans stadiga sugning kring plogen. När den vidriga traktorn 
till sist kört över stuten, hästen och plöjaren, hur skall då jordbrukaren 
veta något om sin jord? Kemiska analyser ska förgäves söka ersätta de 
tysta rådplägningarna mellan plog och hand.



Fader Längsäll njöt en lycklig vår, hans präktiga bröstvidd tycktes hart 
när fördubblad, han gick över jorden med steg som skulle varit dansande om 
de inte ägt arbetets trygga tyngd. Om kvällarna då de raka fårorna glänste 
fett leverröda i aftondiset, vände han åter från åkern, 
där plogen stillnad bidade nästa soluppgång. En 
liten omständighet kunde kanske för iakttagaren berätta att nöjet i detta 
arbete hade nästan lika stor del som nyttan- återvändande från fältet 
gick plöjaren icke bakom sina kära dragare utan mellan dem med de långa, 
kraftiga armarna hängande över deras nackar som ett vänskapligt ok. Så 
lunkade de alla tre efter väl förrättat dagsvärv långsamt ned mot bås och 
kvällsvard.



Under det att husfadern sålunda njöt arbetets sötma i dess renaste form, 
skötte fruntimren sina sysslor med icke mindre tillfredsställelse. Allt 
gick sin jämna lunk på fredligaste och bästa sätt och dessutom hade man 
Benbes öden och äventyr till extra prat- och funderingsämne på lediga 
stunder. En viss oro ingav dock Sanna-Sannas hälsa, som under 
vintermånaderna dag för dag försämrades, så långsamt och lömskt att hennes 
närmaste omgivning knappt gjorde sig reda därför. Blott när några mera 
avlägsna grannar eller de många gamla bekanta bland gårdfarihandlare, 
vispgummor eller ulluppköpare infann sig, spreds en viss oro tack vare 
deras välmenande utrop: Nej, men vad fröken Sanna har magrat! Vad hon har 
tacklat av! Hon måste äta järn och arsenik-hon måste söka den och den 
underdoktorn - hon måste göra det och det-



Vid dessa tillfällen blev Sanna-Sanna föremål för den övriga familjens 
oroliga, förstulna granskning. Magrat hade hon och dessutom hade hennes 
hud fått ett sjukligt tycke: den satt smetad på knotorna, glänste som om 
den varit sliten och företedde åtskilliga kvisslor och blemmor som tydde 
på ohälsa av ett eller annat slag. Den ungdomliga lyster som ännu ett 
halvår tidigare-vid Benbes besök-omgivit henne, hade slocknat eller 
tycktes nära att slockna. Även lynnet gav anledning till oro, nyckfullt, 
ibland tårdränkt dystert, ibland retligt, ibland överdrivet glättigt. 
Emellertid hade hennes lynne ända från de tidigaste tonåren varit 
så pass ojämnt och besynnerligt att man inte fäste stort avseende vid 
dessa växlingar.



Kusin Benbe var den lilla familjens nästan dagliga samtalsämne, deras 
korsordsgåta så till sägandes. Hur hade han det, hur gick det för honom, 
hur bar han sig åt? Med ledning av hans kända eller fritt uppfunna 
karaktärsdrag sökte man ställa hans amerikanska horoskop. Trots sitt 
lättsinne ganska samvetsgrann ansåg sig ynglingen skyldig att då och då 
sända sin långivare eller snarare välgörare, morbror Längsäll, en rapport. 
Det hade inte varit något särdeles nöje för ynglingen att avfatta dessa 
rapporter, som ständigt förtalde nederlag. Så småningom hade också 
familjen på Sanna fått den nedslående uppfattningen att det "barkade åt 
skogen med Benbe". Det bekymrade dem allesamman och de sände honom 
varnande, uppmuntrande och återkallande brev än under den ena, än den 
andra adressen, men alltid till ställen som den stackars jobbjagande 
ynglingen för länge sen lämnat. Under veckorna i Kalifornien, då hopp och 
misströstan skiftade tätare och tidigare än nånsin, hade han helt upphört 
rapportera och följaktligen kom som en sannskyldig bomb följande telegram, 
night-letter, avsänt från New York i medio av mars:



Reser till Sverige för kortare uppehåll, önskar träffa mina kära på Sanna 
för viktiga avgöranden, återvänder därefter till Staterna.



Hur skulle nu detta märkliga telegram tolkas? Man förstår att sannaiterna 
kände sig djupt gripna av detta på en gång dunkla och betydelsefulla 
språk. Först och främst konstaterade fader Längsäll, att Benbe som sist 
skrivit från Chicago och nu telegraferade från New York alltså icke 
begivit sig till Kalifornien och följaktligen inte heller träffat den 
berömde släktingen. Han fastslog denna slutledning med en viss halvdold 
tillfredsställelse, som tycktes delad av fru Lillemor, under det att 
Sanna-Sanna medelst kraftiga och ryckiga omröringar i kaffekoppen - 
man drack sitt eftermiddagskaffe-visade att hon var missbelåten.



Vidare påpekade fader Längsäll-som i egenskap av man ansåg sig böra sköta 
det logiska tänkandet - att Benjamin Borck med all sannolikhet och tack 
vare sin mångsidiga utbildning äntligen lyckats skaffa sig en förmånlig 
plats. Varför skulle han eljes efter ett kort besök i hemmet återvända? 
Han måste ha en plats och den måste vara synnerligen förmånlig eftersom 
ynglingen ansåg sig ha råd att före dess tillträdande ta Atlanten i tur 
och retur blott för att göra avskedsvisit hos kära släkten.



I det korta telegrammet fanns en punkt som föreföll så mystisk-romantisk 
att man tills vidare låtsades förbise den: orden "för viktiga avgöranden". 
Vad kunde nu det betyda? Frågan diskuterades icke vid eftermiddagskaffet, 
men när fader Längsäll om aftonen dragit av sig sin stutdoftande dräkt och 
sina leriga stövlar och dolt sin grovbyggda, håriga lekamen i den 
rödbroderade nattskjortan, sa han till sin hustru: Det är ju alldeles 
klart. Pojken har fått ett bra jobb och nu kommer han hem för att hämta 
flickan.



Hämta flickan? upprepade Lillemor och spärrade häpen upp sina vackra, 
livliga, körsbärsbruna ögon. Vad menar du med det? Vilken flicka?



Längsäll suckade ofrivilligt, djupt och grundligt, som hans oxar plägade 
flåsa. Han sa:



Vilken flicka? Caroline naturligtvis. Man skulle vara bra nog blindstyre i 
höstas, när Benjamin var här, för att inte se, hur det stod till på den 
kanten.



Jaså, Caroline, upprepade fru Lillemor. Nej, men tror du verkligen det?



Ock, ock, ock, skrockade fader Längsäll högmodigt. Den ögon haver att se; 
det har sällan fruntimmer. Enkannerligen ej mödrar. Men fäder som rätt kan 
vara eftersom de bär ansvaret. Nå ja, jag behöver bara erinra mig 
kräftmetet, då jag försökte inpränta i dessa unga fårskallar kräftfiskets 
grundläggande principer. Vad gjorde då de där båda? Lyssnade? Åt 
helskotta. De skar pipor i vassen, som man säger. Trodde jag var blind och 
pussades bakom vassvipporna. Så är det på den kanten, mor lilla. Nu har 
pojken fått eller tror sig ha fått en bra plats och nu ska det giftas 
innan arbetet börjar på allvar. Vad ska vi göra åt den saken, mor lilla? 
Jag antar att det blir det minsta möjliga undantagandes 
bröllopsbesvärligheter och föräldravälsignelser.



Åter stutstånkade fader Längsäll, redde sitt läger med ett par kraftiga 
vältringar, drog täcket upp till näsan och mumlade, sömnfärdig efter 
arbetsdagen på åkern: Natt, Lillemor.



Utsikten att mista Caroline var honom i själva verket en påle i köttet. 
Den flickan förenade i sig faderns robusta glättighet och jämnmod med 
moderns mjukhet. Hälsan strittade fram ur henne och hon sken som en sol 
eller ett ungt nöt. Hon kunde berömma sig av en beaktansvärd aptit och 
visade aldrig någon tvehågsenhet inför rågade fat, hur tunga och 
svårsmälta ting de än månde innehålla. Fader Längsäll, som en gång i 
stilla och maskerad beundran sett henne förtära en halv terrin kålsoppa 
med motsvarande kvantitet fläsklägg och därpå en vidunderlig portion 
smörtårta och likväl levande och lätt springa upp från bordet, hade vid 
sagda tillfälle yttrat: Ett fat dynamit stuvad i blåsyra skulle knappt 
bereda henne magplågor, jag tror inte ens att hon skulle rapa-



Denna bondsunda natur stod fader Längsälls mycket nära: han hyste en 
obeskrivligt djuprotad tillgivenhet för den stöddiga jäntan, vars tjocka, 
gulröda fläta ej tillåtits falla för sax och mod. Följden av denna 
faderliga beundran-eller en av följderna-var emellertid den att den 
petiga, retliga Sanna-Sanna beständigt framhölls på systerns  
bekostnad utan att detta vållade Caroline ringaste bekymmer eller avund. 
Varhelst det kunde bli fråga om ett företräde flickorna emellan skulle 
Sanna-Sanna alltid gå först. Lillemor själv var ingalunda med på de 
noterna: hon brukade då och då förtretad muttra någonting om rättvisa och 
orättvisa. Då kunde den gode patronen utbrista med en faderlig högfärd, 
som han antagligen själv inte ville vidkännas: Rättvisa! Äsch, Caroline 
behöver min sju och själ ingen rättvisa. Hon reder sig ändå. - 
Beträffande Sanna däremot var "full rättvisa" en sak av allra högsta vikt 
och helgd även om rättvisan stundom kunde tyckas tvivelaktig. Flickan var 
visserligen godhjärtad men hennes sjukliga lynnighet gjorde henne 
esomoftast outhärdlig för omgivningen och inte minst för den godmodiga 
systern. Bragtes klagomål fram till fader Längsäll, vilket dock sällan 
hände, påtog han sin vördigaste patriarkmin och yttrade:



Nå ja, nå ja, må så vara men vi måste i alla fall göra Sanna den rättvisan 
att erkänna att hon-etcetera, etcetera i de mest finurliga utläggningar 
av den stackars flickans verkliga eller förmenta dygder. För en genomsund 
människa faller det sig helt naturligt att skydda den svage och sjuke. 
Detta kanske enda väsentliga moraliska drag som skiljer människa från 
djur, har många gånger klandrats och utmålats som ett farligt tecken av 
svaghet. Ingenting kan vara oriktigare än detta påstående vare sig det 
gäller teori eller praktik. Då den sunde och starke tjänar den sjuke och 
svage, tjänar han i själva verket sin egen sundhet, ärar den, stärker den. 
Det finns många sorters mod, de flesta helt säkert prisvärda, men 
ädelmodet är dock och förblir en av mänsklighetens vackraste klenoder, en 
hälsobevarande och lyckobringande ädelsten.



Fader Längsälls teori beträffande orsaken till Benjamins återkomst och 
hans ärende på Sanna behölls far och mor emellan och diskuterades icke ens 
på tu man hand. Inte heller de båda systrarna avhandlade den 
mystiska punkten om ett "avgörande" förrän Sanna på morgonen samma dag 
Benbe väntades, gjorde en häpnadsväckande bekännelse. Hon satt framför 
spegeln och krusade sitt korta, askgrå hår, betraktande sitt blekiga, 
finniga ansikte med en viss naiv tillfredsställelse. Hon tyckte att hon 
var vacker. Plötsligt sa hon:



Jag vet precis, varför Benjamin kommer. Han vill träffa mamma. Ingenting 
annat än det-



Caroline rodnade. Det är möjligt att hon i sitt stilla sinne hyste andra 
fantasier beträffande kusinens besök och "avgörandet". Emellertid sa hon 
en smula trumpet:



Ja, det är väl klart att han vill träffa mamma och pappa, oss med för den 
delen-



Sanna tryckte samman näsvingarna och vädrade på ett sätt som betydde 
överlägsenhet och medlidande:



Vad du är dum, lilla du. Tror du kanske att han kommer för din skull? Nå 
ja, det kan ju också hända. Lycka till. Men jag vet att han kommer med en 
hälsning från Jonathan Borck till mamma. Det vet jag.



Hur i all sin dar-vad är det du pratar för tok? utbrast systern och 
släppte svampen plask i handfatet. Hennes friskt röda, nygnuggade ansikte 
dröp av vatten, som hon glömde torka bort i sin häpnad. Sanna svarade som 
om det varit den enklaste sak i världen:



Hur jag vet det? Helt enkelt därför att jag skött om alltsamman. Jag gav 
Ben ett litet paket och bad honom lämna det till den där Jonathan. Det har 
han tydligen gjort och nu kommer han tillbaka med något svar eller gåva 
eller vad det kan vara. Till mamma nämligen, eftersom paketet egentligen 
var ifrån henne. Jag hittade det i mammas chiffonje.



Ar du rent tokig? mumlade Caroline tillintetgjord. Tog du ett paket ur 
mammas chiffonje? Och hur visste du att det var till honom?

Det stod skrivet: att lämnas till Jonathan Borck 
efter min död. Såna dumheter, vad? Vill hon verkligen att Jonathan ska ha 
det där paketet så varför vänta till efter hennes död? Han dör kanske före 
henne. A, såna där schåperier kan jag inte tåla. Folk ska vara uppriktiga 
om de vill något annars kan de låta bli att vilja. Och jag känner att det 
kommer att bli en omvälvning av något slag. Kanske bjuder Jonathan oss 
allesamman dit ut och låter oss leva som prinsessor. Han har ju råd med 
det. Jag är bara rädd att pappa skulle säga nej och stanna hemma. I så 
fall stannar jag hos min fattige far. Mig skulle det aldrig falla in ett 
ögonblick att lämna honom ensam. I alla händelser ska du inte tro att 
Benbe kommer uteslutande för din skull-            ,



Därmed hade hon gett systern den lilla snärten, som var henne unnad, och 
var därmed nöjd. Men plötsligt överväldigades hon av en stark rörelse och 
medlidande som hon själv trollat fram. Tänk om pappa skulle bli lämnad 
ensam på Sanna. Hon störtade upp som en fjolla och med halva håret krusat, 
andra halvan slak började hon rusa omkring i huset och på gården ropande: 
Pappa, pappa -som om det stått för livet. Äntligen fann hon honom i 
snickar- och målarverkstan. Hon kastade sig i famn på honom utan fruktan 
för hans målarfärg och halvsnyftade: Jag kommer aldrig att lämna 
pappa-aldrig-aldrig- aldrig-



Nå, men i all sin dar! utbrast fader Längsäll godmodigt och sköt henne 
ifrån sig, vem har bett dig lämna oss? Du har väl inte hemsökts av någon 
yngling på friarstråten och vem skulle det vara?



Ack, vad du är dum, sa flickan högdraget. Men jag känner att något ska 
hända. Och om nu Benbe skulle fria till Caroline och ta henne med till 
Amerika, så vill kanske den idioten att vi allesamman ska följa med dem 
och inte reser du?

Nej, det kan du sätta dig på, svarade fader Längsäll med en vresig 
styrka, som om det tokiga infallet inte blott varit en nyck hos den 
överspända flickan.



Plötsligt yttrade Sanna i det hennes kropp genomfors av några nervösa 
ryckningar:



Tänk du, pappa, nu har jag varit och snattat hos mamma igen. Jag tog något 
som låg i hennes innersta låda. Och gav bort. Det är for resten längesen 
men jag kom att tänka på det i dag. Om hon märker, vad jag gjort så blir 
det tråkigheter förstås. Vad ska jag göra, om hon blir ond? Ska jag säga 
att det inte är jag, som tagit det?



Men Sanna, Sanna, utbrast den stackars fader Längsäll med en suck vars 
bedrövelse var både luggsliten och kantstött. Vad menar du? Kommer du 
verkligen till mig och frågar på fullt allvar om du ska ljuga för din mor? 
Och vad är det egentligen du har tagit?



Ah, sa flickan och ryckte på axlarna. Pappa kan väl begripa att det var en 
struntsak. Pappa tror väl ändå inte att jag går och tar någonting av 
värde? Fattas bara det.



Asses då, fräste Längsäll, prata inte flera dumheter nu -jag vill ha mitt 
eftermiddagskaffe.



Han tänkte: Mor får väl ta reda på det här tokiga infallet. Hon är i alla 
fall noggrannare än jag beträffande flickans nycker. Behöver hon en 
tillrättavisning, så får hon den nog. Och tröstande sitt samvete med detta 
bekväma argument, slängde han av sig snickarförklädet, tvättade händerna 
och stegade med flickan under armen upp mot byggnaden.



Eftermiddagskaffet var patronens käraste måltid och försvarliga bullar, 
ansenliga skorpor avverkades långsamt och metodiskt. Nu när han plöjde 
från arla morron dröjde han gärna en stund vid bordet för att som han sa 
"ge latmasken i ryggbastet tid till hedersamt återtåg". Så satt han även 
denna dag en stund stilla vid bordet, lekte tankspridd med teskeden. De 
båda flickorna hade lämnat salen, han var ensam med hustrun och han 
funderade huruvida han borde nämna vad Sanna sagt. Men han lät det 
vara-skam till sägandes iddes han inte.



Fru Lillemor satt mittemot honom på andra sidan bordet och tittade gång 
efter annan upp från sömnaden, funderande över vad han månde fundera över. 
Så såg hon honom småle lite, och då smålog också hon och sa nyfiket:



Vad är det du tänker på, där du sitter och myser?



Han log ännu ljusare och svarade:



Ja, gissa det du! Jag tänker på något som jag gärna skulle vilja bli innan 
jag dör en gång i tiden (han dröjde några sekunder som om han haft lite 
svårt att få fram sin önskan, så fortsatte han)



-jag skulle vilja bli en riktigt, from människa.



Lillemor lät sitt arbete sjunka och såg på honom lite häpen, lite vemodig 
och lite spydig, hon sa:



Ja, se det vore väl ändå väl! Du som har varit så illa ogudaktig i all din 
dar.



Han skakade på sitt stora huvud och svarade:



Nej, det lyckas inte, Lillemor. Särdeles ogudaktig har jag aldrig varit. 
Mina föräldrar, farföräldrar, morföräldrar, hela min släkt kan jag säga, 
har ju varit läsare, pietister. Då jag var ung, reste jag nog borst mot 
det där fromleriet, jag tyckte. Men jag vet inte riktigt hur det har gått 
-borsten måtte ha lagt sig. Nu tycker jag att jag skulle vilja vara 
ackurat som dom. Det fanns en målarkunnig gubbe i släkten-min fars 
farbror-han var liksom lite mer spelevinkig av sig och han tog sig för 
att rita av alla gubbar och gummor i släkten, både dem han själv sett och 
dem han bara kände efter hörsägen. Jag vet inte var de där porträtten 
hamnade om inte möjligen hos syster min. Nå, alla de där gubbarna och 
gummorna var ju inte varann så värst olika. Varierade bara lite på 
tjocklek och längd och kläder. Men torskögon hade de allesamman, stirrade 
stort rakt fram som om intet funnits på jordenom att iakttaga. Och 
alla höll de i famn en stor bibel eller postilla eller psalmbok. Nej, 
särdeles ogudaktig har jag inte varit och för resten just inte "särdeles" 
i någon annan riktning heller. Men jag skulle vilja bli som en av de där 
gubbarna-med intet annat än himmelens härlighet inför mina enfaldiga ögon 
och med Herrens heliga ord och löften i min famn. Och ingenting annat, 
ingenting.



Han såg ned på teskeden, alltjämt lekande med den och alltjämt smålog han. 
Fru Lillemors ansikte hade vitnat ett uns och hon var för ögonblicket inte 
så alldeles olik sin kusin, den store clownen, i hans trötta stunder. 
Efter ett par tysta minuter reste hon sig och gick långsamt och med ena 
handen stödd mot bordsskivan bort till mannen. Hon for med händerna över 
hjässans mäktiga välvning, hon sa skämtsamt och lite, lite tårsjukt:



Jaså, ingenting annat i famnen, ingenting annat. -Var ska jag vara då?



Han svarade skämtsamt även han men icke tårsjukt:



Å, kanske finns det en smula plats för dig också. Jag nästan tror det. Jag 
är ju en stöddig karl- med bred bringa.



Likafullt, fortsatte han, skulle jag vilja bli som en av de där gubbarna, 
mina förfäder. Jag har varit lite trött på sistone och de föreföll att ha 
det så stillsamt.



Nej, avbröt han sina tankar och tömde i ett drag påtåren som fru Lillemor 
skänkt, nej, upp nu, latmåns, och laga att någonting blir gjort innan 
mörkningen. Kritterna har bättre förstånd än jag-de bölar ren vid 
grinden. Muuuh, jag kommer.



Han reste sig och stegade ut, kavat och tung. Knappt hade han lämnat salen 
förrän Sannas smala ansikte stack fram ur förstugans mörker. Hon viskade:



Mamma, har pappa sagt någonting?



Sagt någonting? upprepade fru Längsäll. Vad skulle han ha sagt?

Någonting om mig, förstås, viskade flickan ivrigt.



Modern rynkade pannan, hon sa rätt barskt och beskt:



Min kära lilla Sanna, du tror bestämt att pappa och jag när vi är på tu 
man hand aldrig talar om någonting annat an dig.



Gör ni inte det då? avbröt flickan nästan häpen.



Fru Lillemor högg i ännu barskare:



Nej, det försäkrar jag dig att vi inte gör. En så utomordentligt viktig 
person är du verkligen inte, min docka. Din far och jag har åtskilligt 
annat att tala om och stundom kanske angenämare ting än din lilla person. 
Du är tjugu år, min unge, och då får man inte längre vara så barnslig att 
du tror att hela världen rör sig kring SannaSanna. A nej, tro dig inte så 
märkvärdig, upprepade hon strängt, det stiger bara åt huvut.



Märkvärdig, upprepade flickan i en ton som var så modlös och skamsen att 
den kramade modershjärtat bittert. Den ena människan kan ju vara av 
betydelse därför att hon är god och duktig som pappa och du, och den andra 
därför att hon är söt och snäll som Caroline och den tredje därför att hon 
är obehaglig och besvärlig som jag. Kan jag hjälpa att jag tror ni 
beklagar er så fort jag vänder ryggen till-



Sanna! utbrast modern förtvivlad. Men flickan svängde tvärt och försvann 
springande.



Fru Lillemor skakade på huvudet, gned sina händer, suckade. Hon gick 
långsamt bort till fönstret. Mannen kom från lagårn, gående mitt mellan 
sina kära oxar. Han såg upp mot fönstret och vinkade åt henne. Hon 
svarade. Med armarna över djurens nackar vankade han i sakta mak genom 
grinden ut mot den fettglänsande, nästan köttfärgade trädan. Solen stod 
mittemot dem från Lillemor sett och gjorde trion svart och skarptecknad 
som en silhuettklippning.



I ett par veckor hade hon sett mannen vanka åstad så där, kamrat med 
sina djur. Denna afton föreföll det henne som om han hängt tyngre och 
tröttare än vanligt mellan de trygga, tröga, stadiga bestarna.





13 Lyckostölden på Sanna



"Rika nevön från Amerika"-som Längsäll skämtsamt benämnde sin unge 
frände-hade alltså ren på förhand försatt de goda sannaiterna i en viss 
både glad och orolig spänning. Den växte under de sista dagarna hastigt 
och oberäkneligt som en lavin-låt vara en lavin i miniatyr. De hetsade 
upp varandra med tokroliga förslag: hos några var munterheten äkta, hos 
andra var den kanske snarare ett medel att komma ifrån eller dölja oro och 
bekymmer. Mest uppsluppen var för ovanligheten den tunge patron själv som 
kom med alla möjliga triroliga påhitt, som vann åtminstone flickornas 
livliga gillande. Men alla putslustiga förslag motades milt men bestämt av 
fru Lillemor, som hyste en viss rädsla för muntra upptåg. I alla fall 
växte den glada upphetsningen med varje timme, som närmade sig 
kulmen-Benbes högtidliga mottagande. Tyvärr- kulmen uteblev.



Benjamin Borck sände från Göteborg ett kort meddelande att hans Sannabesök 
måste uppskjutas minst en vecka, kanske längre. Han måste först träffa 
vissa avgöranden, betydelsefulla för hans framtid. Alltså blott ett 
uppskjutande men ingenting är mer ömtåligt än en feststämning, som ställes 
på framtiden. Den glada, friska otåligheten surnar hastigt till trumpen, 
nedstämd väntan. Säg ett barn att julafton visserligen borde infalla i 
morgon men att den av viktiga orsaker uppskjutits en vecka, fjorton 
dar-det blir pannkaka av den julafton och de viktiga 
orsakerna kommer i ful dager. Så skedde här 
bland de vuxna barnen på Sanna. Naturligtvis låtsades man om ingenting 
eller försökte låtsas. En vecka eller två, vad betyder det? I själva 
verket betydde uppskovet ej blott förflyktigad feststämning, det sårade 
ock de beskedliga människorna i deras högst oskyldiga egenkärlek. De hade 
betraktat sig som enda eller åtminstone förnämsta målet för den unge 
frändens hemlängtan. Bort det, bort det! Fader Längsäll sökte lätta 
misstämningen med ett litet skämt, sägande: Där ser ni, kära barn, vi är 
inte alldeles så oemotståndliga, som vi inbillat oss: folk springer inte 
benen av sig för att få titta på Längsälls.-Skämtet var välment men 
Caroline, som stod inklämd i salens fönstersmyg, lämnade hastigt rummet 
högröd i ansiktet, tårögd och med misstänkta ryckningar i kinder och 
läppar. Benbe sprang inte benen av sig för att möta Caroline. Det var 
mycket sorgligt. Så sorgligt att ingen mer än hon förstod hur sorgligt!



Hon smög i vrårna och vankade allena i den nyss lövsprungna björkhagen; 
Sanna knyckte på den magra prinsesshalsen och fnös: Jag finner det mycket 
besynnerligt; jag undrar just, vad onkel Jonathan kommer att säga om 
Benbes uppträdande?



Väl kunde hon undra - onkel Jonathan, clownen, skulle själv komma att 
undra och grubbla mer oroad, otålig, pinad än hon.



Orsaken till Benbes uppförande var emellertid alls icke besynnerlig men 
väl av en ganska allvarlig och aktningsvärd art. Ombord på atlantångaren, 
där han gubevars färdades första klass och rörde sig "i de bästa kretsar", 
gjorde han bekantskap med en merkantil pamp från vår västra huvudstad. Det 
var en man i första medelåldern, ansedd, klok, kraftig, till yrket 
industriidkare och affärsman samt-vilket här fick 
betydelse-huvuddelägare i ett av Västkustens största tidningsföretag. De 
båda herrarna spelade däcksgolf samman och det dröjde icke många 
spel förrän den naive och självupptagne grannen hade meddelat sin 
splitternye vän det allra mesta av sina amerikanska erfarenheter plus 
åtskilligt annat rörande sina studier, sina kunskaper, sin hedervärda och 
förhoppningsfulla person. Vidare yppade han naturligtvis sina 
framtidsplaner: efter återkomsten till Staterna ämnade han på allvar ägna 
sig åt pressen och hans goda förbindelser skulle helt visst göra det 
möjligt för honom att vinna det första svåra insteget. Industrimagnaten, 
delägaren i ett stort tidningsföretag fattade genast intresse för den unge 
mannen, som föreföll tämligen kunskapsrik på åtskilliga både praktiska och 
teoretiska områden och som dessutom visade prov på livligt och påpassligt 
sinnelag. Helt visst kunde han i denne unge herr Borck finna en högst 
förträfflig Amerikakorrespondent för sin tidning.



Förslaget dryftades snart fram till ganska fasta former och Benbe inbjöds 
till någon tids vistelse på affärsmannens gods några mil utanför Göteborg. 
Här vidgades ytterligare det amerikanska perspektivet. Vänner till Benbes 
värd, en handfull framstående affärsmän i olika branscher, gästade vid 
några tillfällen godset och den unge mannens framtidsplaner fördes på tal. 
En viss ungdomlig optimism och gåpåaraktighet väcker, om den hålles inom 
förnuftiga gränser, som oftast mognare mäns intresse och välvilja. Man 
diskuterade både farbroderligt och sakligt möjligheten av att anförtro 
Benbe, till en början på försök, vissa ej så obetydliga merkantila 
uppdrag. Benbe befann sig helt enkelt i sjunde himlen och hade all möda 
att rensa sitt värdiga uppträdande från alltför pojkaktiga uttryck av pur 
fröjd. Om någon skall kunna tävla med Venus i en ung mans tillgivenhet så 
är det lustigt nog den hedervärde Vulcanus själv om han notabene betraktar 
och behandlar ynglingen som en pålitlig like, väl värd en erfaren mans 
förtroende.

Ämnade ynglingen försumma sin berömda Kaliforniaonkel? Ingalunda! 
Den chansen skulle noga bevaras och bevakas. Men ett ord i själva den 
Heliga Skrift varnar oss uttryckligen att sätta vår lit till furstar, en 
varning som även världsligt sedd torde äga fog för sig. Visserligen var 
Kung Clown blott en arenans furste men vem kan väl fullgiltigt bevisa att 
en dylik är stort mer pålitlig än sina krönta kolleger? Benbe skulle i 
sinom tid återvända till clownen men han skulle kunna trygga sig till sin 
egen om än jämförelsevis blygsamma ställning men han skulle inte behöva 
böja sig för stormiga nycker och nyckfulla stormar. Man kan inte förneka 
att den unge mannens tänkesätt härvidlag var sunt och förnuftigt.



Likväl var det här som så ofta ingalunda det sunda förnuftet som ensamt 
fällde utslaget. En känslosak var vida viktigare. Benbe hade av clownen så 
gott som överrumplats med ett uppdrag av stor betydelse. För varje 
dagsresa han avlägsnade sig från Labyrinten och nalkades det enkla Sanna 
växte hans motvilja, hans rädsla, hans avsky för detta uppdrag. Han hade 
givit ett löfte, det kunde återtagas, men själva tanken på löftet och 
uppdraget pinade honom till den grad att han höll den i skymundan. Han 
kände på sig att han skulle komma som en olycksfågel till de beskedliga 
människorna på Sanna, kanske rentav stövla fram över känslor och öden som 
en niding i en örtagård.



Alltså gjorde han uppskovet så långvarigt som möjligt. Detta blev orsaken 
till en katastrof på en stillsam gård i svenska Bergslagen och förberedde 
långt ut i fjärran västern en världsberömd clowns fall.



Händelsen på Sanna föregicks av en liten tragikomisk episod. Just under 
dessa trumpna missräkningens dagar fick Sanna-Sanna helt oväntat en 
friare. Den oförsiktige var en ung, vikarierande adjunkt i Ekersta 
kontrakt. Han var, som man säger, upp över öronen förälskad. Visserligen 
inte så alldeles i Sanna men i Caroline. Den vackra, vänliga, lugna 
flickan hade förtrollat honom och ville man figurligt talat söka efter 
hans borttappade hjärta, gjorde man klokt i att rikta sin uppmärksamhet 
mot den unga damens praktfulla hårkorg. Denna ovanliga prydnad hade dårat 
den lille adjunkten. Besynnerligt att våra dagars kvinnor, så angelägna om 
att behaga, envist fasthåller vid ett hårmod som kan vara klädsamt blott 
för en gossaktig flickslänga i de tidigare tonåren och dessutom passande 
för kvinnliga ungkarlar av mycket mogen ålder. Den stackars adjunkten 
hyste emellertid mycket blygsamma tankar om sitt eget värde och han avstod 
ödmjukt från att rikta sina tankar mot den hårfagra flickan-kanske hade 
han också hört något glunkas om en hemlig förlovning. Alltså riktade han 
sin håg mot systern, som han ansåg vara en godhjärtad och rättskaffens 
flicka, inte snarvacker precis och en smula nyckfull men just en lagom 
ledsagarinna och huskors för hans blygsamma person. Alltså friade han.



Sanna-Sanna blev utom sig. Den överspända flickan rusade omkring i huset, 
trappa upp och trappa ned, grät och gestikulerade, ropade: Mamma, mamma, 
jag måste gifta mig-å, så förskräckligt-jag måste gifta mig-



Vad är det du säger, utbrast fru Lillemor förfärad. Håll då inne med 
sådana dumheter! Varför måste du gifta dig?



Folke har friat, förklarade Sanna, den gräslige Folke. Han kan inte leva 
utan mig-



Fader Längsäll, som nu tillkom, yttrade barskt:



Han får väl fresta på i alla fall. Vad är nu det här för sätt att tjuta, 
därför att en pojke friar till dig. Tycker du inte om honom så ger du 
honom korgen rätt och slätt-



Visst tycker jag om honom, snyftade flickan. Han är så snäll med sitt 
fula, platta ansikte. Vem skulle bli kär i honom? Å, visst tycker jag om 
honom men jag hade ju andra planer-                     ..



Inga dumheter nu, genmälte Längsäll. Ar du för blödig att ge den 
beskedlige pojken ord och avsked så ska jag göra det-



Plötsligt antog Sanna en stel, förnäm hållning, hennes tårar torkade, hon 
betraktade sin far med höghet och yttrade:



Anser pappa således att jag har rätt att för mina tyckens skull göra en 
annan människa olycklig för hela livet?



I sin barnsliga självuppskattning och sitt grymma medlidande påminde hon 
ej obetydligt om en viss person på andra sidan Atlanten. Fader Längsäll 
sänkte sorgmodigt sitt stora huvud och ströp ett litet vemodigt leende i 
det han tänkte: Vore jag den kloke och stränge man jag borde vara, skulle 
jag naturligtvis säga henne: du har, min stackars flicka, bara en 
möjlighet att bidraga till dina friares lycka-och det är att giva dem 
korgen.



Men ingalunda var han den kloke och stränge man, han borde ha varit-han 
överlämnade saken åt sin lilla hustru, som också skötte den på sitt 
vanliga förståndiga och mjuka sätt. Att trösta den försmådde friaren tör 
väl inte heller ha varit så svårt, åtminstone ej att trösta honom över 
förlusten av Sanna-Sanna. I själva verket hade den blyge ynglingen drivits 
till frieri mest därför att han som Sannas fästman och man skulle ha 
kommit i ett nära, förtroligt, innerligt och likväl ända in i hjärteroten 
ärbart förhållande till den dyrkade Caroline. Emellertid skulle det 
överilade frieriet i alla fall kosta den stackars gossen något. Han måste 
pantsätta sin examensfrack för att på Sannas uttryckliga begäran skänka 
henne en förlovningsring. En likadan fick han av henne, de skulle tills 
vidare ej och kanske aldrig bäras offentligt utan blott i band om halsen 
under dräkten. Pojken fann utgiften betungande och överflödig men lydde. 
Då han gav henne ringen, kysste hon den och sa: Ser du, det är i alla fall 
så skönt att ha någon att hålla sig till i tankarna ifall alla andra 
skulle vända en ryggen till sist.-Denna naivt egoistiska hjärtesuck rörde 
den beskedlige pojken. För första och sista gången kysste han sin 
"hemliga fästmös" tunna, sammanpressade läppar.



Snabbt hade alltså den lilla känslostormen bedarrat men Sanna-Sanna 
förblev dock i ett visst exalterat tillstånd som oroade föräldrarna. 
Längsäll sa: Nå, hon blir väl lugnare, vad det lider, sen nu den här dumma 
historien är ur världen. Jag må säga att jag är den gode Benjamin tacksam 
att han nonchalerar oss. Vem vet, om inte hans besök skulle skärra upp 
flickan ånyo på ett eller annat sätt. Nu får hon tid att lugna sina 
upprörda känslor. -Ja, gudskelov, att han inte kom! utbrast fru Lillemor 
med en uppriktig tacksamhet, som kunde ha förkrossat personen i fråga.



Ungefär samtidigt sa Benbe till sig själv: Nej, stopp lite, det här går i 
alla fall inte an. Man har väl ändå fått en smula uppfostran av sin goda 
och stränga mor. Nu har jag varit efterhängsen gäst här i huset i hela 
fjorton dar och redan det är ytterst obelevat. Men vad värre är-jag måste 
helt enkelt göra ett besök på Sanna-må sen slumpen foga och ödet befalla, 
hur som behagas.



Han tog tåget till Wadköping och telefonerade därifrån med Sanna för att 
tillkännagiva sin ankomst dagen därpå. Längsäll själv svarade i telefon. 
Benbe sa, moloken och kylig: Jaha, nu är jag här, kära morbror, och om ni 
kan ta emot mig på en dag eller två, kommer jag ut i morgon. -Patron 
Längsäll svarade lika kyligt och torrt: Naturligtvis är du välkommen, kära 
Benjamin. Det gläder mig, att du vill göra oss ett besök. -Vartill Benbe 
i sin tur genmälte: Fattas bara att jag inte skulle vilja. Dessutom har 
jag ju en skuld att reglera och jag ser mig i stånd till det nu.



Så torra, hövliga och maskerat ovänliga föll orden mellan dessa 
släktingar, som sänt varandra så många vänliga och tacksamma tankar under 
vinterns lopp. Vad skulden på tretusen kronor beträffar, så var det helt 
naturligt att Benbe ville återgälda den, allra 
helst Kung Clown försett sin ambassadör med ett mäktigt kreditiv. Icke 
förty fann fader Längsäll den punkten i det korta samtalet "alldeles 
särskilt läcker".



Härligt! ropade han till sin hustru och gned frustande sina stora, 
plogvalkade nävar. Tänk att pojken verkligen har så mycket vett att han 
betalar igen, vad han är skyldig. Knappt att jag trodde honom om det. Det 
hade varit lite obehagligt att behöva påminna min systers son om den 
saken.



Och han spankulerade omkring och frustade av en mycket välgjord 
förtjusning och upprepade gång efter annan det redan välkända och av ingen 
bestridda faktum att tretusen kronor inte är snutna ur näsan på en tupp. 
Plötsligt stannade han framför fru Lillemor, knep hoppfullt samman ögonen 
och brummade:



Tro om han tänker betala halvårsräntan?



Nå, men käre då, vojade sig milt fru Lillemor, du kan väl nöja dig med 
kapitalet. Inte ska det vara så noga släktingar emellan-



Noga, upprepade Längsäll, och grinade kannibaliskt. Jo, just noga. Jag 
hoppas, jag hoppas verkligen och innerligen att han kommer med räntan. Då 
ska här vina en orre, vars make inte spelat förr i de här skogarna.



Så yttrade sig med mordiskt välbehag den något inkonsekvente mannen och 
klumpade ut ur salen. Fru Lillemor suckade och mumlade: Ack, att han varit 
och farit, Benjamin. Här ligger så mycket oro och obehag i luften.



Det gjorde så och om det festliga mottagandet hördes ingen längre tala. 
Sådant var lynnet på Sanna. Gästens lynne var inte bättre. Han satt i en 
gammal Ford, hyrd i Wadköping, och skraltade fram över de just vårgrusade 
vägarna. Vädret var visserligen vackert men väglaget var uselt, bilen 
uslare och uslast Benbe, ängslig och förargad över det stundande mötet. 
När den skraltiga Forden äntligen stannade utanför Sannatrappan 
fanns det för resten ingen Benbe i vagnen, blott chauffören och 
packningen.



Därmed förhöll det sig sålunda. Caroline, som var en flicka med gott huvud 
och klar tankeförmåga, hade denna morgon resonerat med sig själv och 
kommit till följande fullt logiska resultat:



Ben bryr sig inte ett dyft om mig men det är mig absolut likgiltigt 
eftersom jag älskar honom, vare sig han vill eller ej. Tänker nu ingen ta 
emot honom på ett vänligt sätt, så tänker jag ta emot honom. Det nöjet 
ämnar jag kosta på mig. Därför gick hon i björkhagen och plockade samman 
ett helt litet hjul av blåsippor och hästhovsört, en imponerande bukett i 
de svenska färgerna och med den i hand väntade hon tåligt på landsvägen 
vid nedgången till den långa Sannaallén. När alltså bilen äntligen hunnit 
så långt stod den unga kvinnan där med sin praktfulla hårkorg, i vilken 
adjunkten tappat sitt hjärta, och med den praktfulla buketten i vilken hon 
gömt sitt eget hjärta. Benbe steg naturligtvis belevat ur bilen, som 
sändes i förväg utför allen, varpå de båda unga fortsatte till fots. De 
anlände cirka två timmar senare än bilen, ty allen var som sagt ganska 
lång, därtill vårgrusad och svårframkomlig inte minst för parhästar.



De båda ungas senfärdighet hade på den retlige fader Längsäll en inverkan, 
så sällsam att vi avstår från varje psykologisk förklaring. Sedan han 
undersam och otålig väntat en stund, började han sjunga och beslöt 
plötsligt att äreporten strax skulle resas. Det hela fick gå i fart och 
fläng allra helst man på förhand icke kunde veta hur slösaktiga med tid de 
båda vägvandrarna skulle bliva. Även fru Lillemor for med förnyad iver 
till sina sysslor, som närmast rörde festmåltiden. Lite emellan sprang hon 
dock ut på trappan och undrade varför i all sin dar de inte kom och om de 
möjligen fastnat i diket. De kommer när de kommer, snäste fader Längsäll, 
håll dig i styr, gamla människa, det är ju ändå inte din fästman som 
väntas.



Som sagt-vi avstår från att förklara dessa egendomliga omkastningar i 
Sannalynnet. Vi hänvisar blott till att det var vår och vackert och att 
kanske Carolines logiska och heroiska tankeverksamhet smittat av sig. Hur 
som helst-Benbe fick ett storslaget mottagande, vida bättre än han 
förtjänat.



Frågorna haglade och han berättade vid middagsbordet sina öden och äventyr 
i det han icke minst uppehöll sig vid sin vistelse i Göteborg. Som alla 
sunda ungdomar levde han helst i framtiden och han skildrade med mycket 
pondus de betydelsefulla planer som avhandlats. Längsäll kände personligen 
eller genom hörsägen sin systersons nya vänner och prisade bullersamt hans 
tur.



Det må jag säga, utbrast han förrnöjd, det här blir någonting annat än när 
du i höstas gav dig ut på vinst och förlust utan något egentligt stöd 
eller mål.



Han gnuggade ivrigt händerna, men plötsligt blev han alldeles stilla, lade 
händerna på bordet och sa fundersamt:



Men hör du-alltså-vår släkting-vår berömde clown-du sökte aldrig upp 
honom?



Vid bordet fanns det blott en som ej i spänning avvaktade svaret- 
Caroline som just då förstulet lekte med Benbes fingrar under bordduken. 
Den unge mannen var själv så upptagen av leken att han knappt 
uppmärksammade frågans betydelse. Han svarade halvt förvånad:



Visst har jag träffat honom, jag har ju bott tre veckor i hans ståtliga 
bungalow. Nog har jag väl skrivit något om det-?



Jo, jo, det har du, skyndade fru Lillemor att bekräfta. Men du skrev helt 
flyktigt några ord och det undgick kanske din morbrors uppmärksamhet.



Uppdraget med alla de farhågor och obehag, som låg lik en dunst omkring 
det, dök åter upp i hans medvetande. Han betraktade i smyg Sanna och blev 
ännu mera obehaglig till mods då han såg hennes glänsande, nästan 
extatiskt uppspärrade ögon riktade mot sig. Men den lilla handen som lekte 
med hans under duken hade en förunderligt lugnande och styrkande inverkan. 
Han sa sig trotsigt att ingenting i världen skulle förmå honom att utföra 
detta uppdrag och i denna fullständigt falska förvissning började han 
livligt och utförligt beskriva Tracbac och hans omgivning. Alla lyssnade 
med största intresse - inte minst fader Längsäll som hade hjärtans roligt 
åt Benbes första fruktlösa finter och försök att komma i kontakt med den 
store mannen. Vidare berättade han, hur han till sist blivit mottagen som 
en kär slakting, omhuldats som en sådan och mått som en prins i en 
bagarbod. Munterheten steg och blev alltmer otvungen. Gubben Axelssons 
uppträdande som en annan gammal Wadköpingsvålnad där borta i fjärran land 
både rorde och roade-han var ju en gammal bekant liksom farmorsmöbeln och 
mycket annat. Korteligen-clownen, denna orosfågel, verkade åtminstone 
någon timme som det behagligaste, oskyldigaste samtalsämne vid denna glada 
familjemiddag.



Och när du vänt tillbaka, sporde Längsäll, kommer du då att åter uppsöka 
honom?



Naturligtvis! Självfallet! utbrast Benbe ivrigt. Det förstår väl morbror 
att jag som blivande journalist kommer att odla den remarkabla 
bekantskapen så intensivt den bara odlas kan. Dessutom är det ju Tracbac 
som på ett för resten mycket frikostigt sätt bekostar hela den här resan 
både fram och tillbaka.



Plötsligt hickade han till av skrämsel och släppte den lilla handen under 
bordet. Om nu Längsäll frågade: Varför bekostade han resan. I vad syfte? 
Har du kanske något uppdrag i Sverige för hans räkning? -Vad skulle han 
svara?



Skrämseln visade sig sakna grund. Längsäll gjorde inga frågor, han 
skrattade blott helt fryntligt och sa:

Det kan jag väl tänka mig, att han var frikostig. En sån där 
mångmillionär sticker väl inte till sina släktingar ett par tre 
tusenlappar som jag och de andra bondkaninerna hemma i Sweden-



Och han klippte finurligt med ögonen och gjorde allehanda lustiga 
grimaser. Så steg man upp från bordet. Den glada, hemtrevliga stämningen 
höll i sig. Benbe och Caroline placerades i salongens lilla hörnsoffa just 
som fästfolk brukar placeras. Fru Lillemor satt vid bordet bredvid dem, 
som vanligt med en sömnad i händerna. Fader Längsäll vandrade av och an 
med tummarna i västens armhålor, han gnolade helt sakta för sig själv som 
om han den dagen rakt inte kunde komma ur de musikaliska tagen. Benbe höll 
alltjämt målron vid makt och lät sina mångahanda upplevelser flöda, ej. 
utan att krydda dem med någon liten matsked fantasi.



Lyckligast i den lilla församlingen av lyckliga var dock Sanna-Sanna. 
Tyvärr är lycklig icke rätta ordet-hon var salig. Den långa och modlösa 
väntan på Benbe hade pinat ut henne. Hon trodde sig ha sett sina töckniga 
men ack så kära fantasier skingrade och se sina förhoppningar om att något 
stort och underbart skulle inträffa krossade. Den blyge adjunktens 
oväntade frieri hade tyckts henne som en himmelens bekräftan att alla de 
luftslott hon byggt i guldlandet väster ut var de tommaste bland 
inbillningar. Faderns misshumör, moderns och Carolines nedslagenhet, 
alltsamman hade pressat henne tungt. Nu åter började hennes drömmar 
besannas. Benbe hade kommit och kommit från Tracbac för att till honom 
återvända. Sammanhanget började klarna.



Hon vankade som fadern av och an men i den nu mörka salen, där hon i fred 
kunde lyssna till kusinens berättelser. Om någon av familjemedlemmarna 
sett henne, skulle hon helt visst väckt dess oro. Hon smålog saligt, hon 
höll de knäppta händerna tryckta mot kinden och tårarna flöt ymnigt. 
Plötsligt trädde hon in i salongen, händerna utsträckta med uppåtvända 
handflator, huvudet tillbakakastat, ögonen halvslutna i extas. Det 
ömkliga, magra, sjukliga ansiktet strålade av fröjd. Det gick en ryckning 
genom dem alla och Längsäll tvärstannade.



Hon sa: Å-jag är så lycklig-jag är så lycklig-jag är så lycklig därför 
att ni allesamman är lyckliga-



Nå-det hedrar dig, det hedrar dig, brummade Längsäll buttert. Hon vände 
sig mot honom och fortsatte:



Och vet du vad, pappa, jag tror att jag har stor del i detta. Inte sant, 
Benjamin, onkel Jonathan tog väl emot dig, när han fått det lilla paketet? 
Jo, så var det, jag vet det. Och det var paketet som gjorde att han sände 
dig hit till oss kanske för att hämta oss alla till sig. Ar det inte så?



Vad är det hon säger? mumlade Längsäll.



Sanna fortsatte, vänd till modern: Nu vågar jag bekänna för dig, lilla 
mamma. Det var jag som tog det lilla paketet i din chiffonje och sände det 
till onkel Jonathan. Jag förstod att du ville säga honom att du inte glömt 
honom och varför skulle han inte få veta det förrän efter din död. Inte 
sant, pappa-det hade varit meningslöst?



Svaret dröjde kanske en minut; den föreföll lång. Därpå hytte Längsäll 
lite med pekfingret och sa:



Min kära flicka, du har en otrevlig vana att jämt vilja tränga dig fram 
och göra dig viktig. Det är inte klädsamt. I dag är din kusin Ben 
huvudpersonen och därnäst kanske Caroline, eftersom det är något liksom 
förlovningsaktigt mellan de båda. Men du, min flicka, får vackert stanna i 
andra ledet. Det blir kanske din tur en annan gång.



Benbe riktade en nästan skrämd blick mot fru Lillemor. Hon åter tog inte 
blicken från sömnaden och hennes hand arbetade lugnt och jämnt. Men han 
märkte att munnen var halvöppen, och att hakan hängde som den plär göra på 
mycket gamla och sjuka människor.



14 Lillernor och far



Det kan vara svårt med hårdagade barn men det är i alla fall ett intet mot 
de alltför lättuktade. Sanna-Sanna, nittonåringen, var till exempel i 
jämförelse med sin två år äldre syster en fullkomlig barnunge, därtill en 
sjuklig barnunge med ständigt överspänd fantasi och konstiga nycker. Hon 
var kusligt lättuktad trots all sin nyckfullhet. Fader Längsäll, som 
ständigt bemödade sig att tillrättavisa flickan med så lätta ord, som hans 
rättframma men beskedliga sinne kunde hitta, måste hart när för jämnan 
ångra minsta upptuktelse. Fru Lillemor var i det hänseendet vida mindre 
ömskinnad än sin store, grove man.



Den beskedliga och i godmodig ton framförda banna, som den uppskärrade 
flickan fick samma dag Benbe anlände, fick en, som det kan tyckas, 
synnerligen god verkan. Sanna-Sanna blev efter den betan blidare, mindre 
nyckfull, mer tjänstvillig och lättregerlig än förut, ljus till lynnet, 
sansad och foglig. Bättre resultat av sin tuktan borde en klok far ej 
kunna begära men fader Längsäll var kanske på något sätt överklok-i alla 
händelser var han ingalunda belåten. Han skämtade med sin "änglalika 
flicka" (och hon gick verkligen omkring som en guds ängel, leende och 
vänlig), han brydde henne för pastorsadjunkten, som lämnat Ekersta och en 
gång i veckan skrev ett brev till sin hemliga lika punktligt och 
samvetsgrant som han skrev söndagens predikan. Han försökte reta den 
lättretliga genom att kalla henne "vår sanna lilla Sanna-Sanna som 
sannerligen är sann"-och andra svåra begabbelser, men förgäves: flickan 
log road eller milt överseende. Fader Längsäll var icke nöjd och hade 
kanske skäl. Då en så obetydlig orsak har en så pass genomgripande verkan, 
kan man vara viss om att någonting annat, okänt och kanske skadligt 
medverkat. Längsäll muttrade: Ja, det ser nog bra ut, det där lugna 
lynnet, men det är frostbitet, det är vad det är.



Om sålunda den ena flickan oroade honom genom sin undfallenhet, så retade 
honom den andra genom sin fräckhet. Han sa verkligen fräckhet, fast han 
möjligen vid närmare betänkande skulle visat sig villig att välja ett 
något mildare ord. Fröken Caroline och herr Benbe hade råkat in i det 
stadium av halvhemlig förlovning, som är så påfrestande för omgivningens 
nerver. Längsäll sa: När man i alla fall faktiskt vet att de där båda 
ungnöten inte gör annat än går omkring och nosar varann på mularna, så 
behöver de sannerligen inte sticka i väg som bromsbitna, därför att en 
hygglig människa råkat komma i närheten. Han påstod sig aldrig i livet ha 
förstått kärlekens ljuva hemlighetsmakeri men det är ju tänkbart att han 
missminde sig. För resten led han antagligen av den faderliga svartsjuka, 
som bland svartsjukans många former kanske är den på en gång oskyldigaste 
och mest ofrånkomliga- en sorts medelålderns själsliga mässling, så till 
sägandes. Hur som helst så kände han att han snart skulle "vidtaga någon 
åtgärd"-beträffande vem eller vad fick tills vidare bero. Han nöjde sig 
med att visa sin gryende beslutsamhet genom extra god aptit, kraftiga 
rörelser och ett mer än vanligt brummande målföre. Sanna-Sanna sa: Lilla 
pappa är i humör! Och därmed menade hon varken gott humör eller dåligt 
humör utan helt enkelt och simpelt -i humör!



Den första att vidtaga en åtgärd mot de förlovades "fräcka 
tjockskallighet" blev emellertid fru Lillemor. En morgOn vid frukostbordet 
då de båda unga som vanligt med vaga fraser sökte förbereda dagens samvaro 
och frånvaron yttrade hon tämligen barskt: Inte för att jag vill köra vår 
käre Ben från gården-å, bevare mig väl-men vi måste dock sätta oss in i 
att han inte kan stanna här i evighet amen. Därför tycker jag att 
han och Caroline bör företaga en liten, liten övning i att bära 
skilsmässans bitterhet. Och eftersom pappa tänker fara till stan i dag så 
är tillfället synnerligen lämpligt.-Jag vill bara tala om för moster, 
genmälte Benbe blossande och stött i kanten, att det kommer att bli mig 
ett stort nöje att följa morbror till stan.-Tror nog det, svarade fru 
Lillemor torrt, men nu blir det inte gunstig herrn utan Caroline som 
följer pappa till stan. Hon ska nämligen välja garner åt mig och det torde 
överstiga herrarnas sammanslagna förstånd. -Ja, se det gör det! medgav 
Längsäll beredvilligt; tilläggande: Vår ärade gäst får vara så älskvärd 
och nöja sig med Sanna-Sanna.-Fru Lillemor fnös och sa: Nåja, det finns 
ju också en annan dam på gården, fast alla ska veta att hon inte blir 
fjäsad av herrarna. -Nu vet du din plikt och ditt öde för i dag, Ben, 
mullrade Längsäll och retade sin kära hustru genom en medlidsam min.



Hans skämt träffade pricken närmare än han trodde, Benbe visste verkligen 
eller fick just nu på känn sin plikt och dagens öde och han fann, att 
morbroderns falska medlidande rätteligen borde ha varit äkta. Detta 
påtumanhand med fru Lillemor, som han både medvetet och omedvetet lyckats 
undvika, var således nu ofrånkomligt. Efter det att Sanna-Sanna förrått 
det lilla paketets översändande till adressaten fanns det naturligtvis 
ingen möjlighet att slippa från en förklaring. När därför far och dotter 
rest till stationen och Sanna-Sanna gått till sitt, stannade han kvar i 
salen, nedstämd, orolig men fast besluten att inte göra de minsta 
krumbukter eller undanflykter. Lyckligtvis hade fru Lillemor alldeles 
samma avsikt. Hon sa:



Sätt dig här vid bordet mittemot mig. Jag kommer att hålla ett litet 
förhör med dig och ber dig bara att inte ta någon hänsyn till mina känslor 
och dylikt strunt. Jag vill ha klart besked och jag vill också ha ett gott 
råd, om du skulle ha något att ge mig.



Hon satt vid det stora runda, nu avdukade, salsbordet och hade framför sig 
ett berg av olikfärgade tyglappar, som skulle repas till trasmattor. 
Leende sköt hon över en försvarlig hög åt Benbe och blinkade åt honom att 
han ock borde göra någon nytta. Benbe tänkte: Säga vad man vill, men nog 
är det virke i henne. Sker här en olycka, det Herren förbjude, så inte 
blir det hon som går under. Och plötsligt erinrade han sig clownens 
berättelse, att hon varit den enda i släkten som hållit ögonen klara och 
kalla på kära farmors begravning.



Jo, du Ben, högg hon in i tystnaden, för att gå rakt på sak och börja med 
det viktigaste så säg mig: har Jonathan Borck sänt mig någon hälsning - 
någonting, som du kanske funnit svårt att framföra?



Benbe hade tagit sitt parti och svarade mekaniskt samvetsgrant som ett 
vittne vid domstol:



Han anförtrodde mig ett väldigt kinkigt uppdrag. Han vill att Sanna ska 
komma till honom, som jag antar för alltid eller åtminstone för längre 
tid.



Fru Lillemor nickade lugnt, att hon begrep, men Benbe såg att hennes mun 
plötsligt fick samma ålderslappa uttryck som den gången då den exalterade 
flickan bekände stölden av paketet.



Hon sa:



Nå ja, det var ungefär det svåraste uppdrag han kunde hitta på att 
anförtro dig. För att nu inte tala om mig. Så jag märker att han inte 
blivit sig olik. För resten anade jag nog det värsta, när jag hörde dig 
tala om hans bedrövliga liv och ensamhet och när flickan berättade om 
handsken. Jag kan säga dig, att det där paketet hade jag visserligen inte 
glömt men jag hade inte heller öppnat den där lilla lådan på åratal. 
Sannas bekännelse kom som en fullständig överraskning. Jag visste inte att 
paketet var borta och än mindre kunde jag ana att det burits fram.

Hon teg några ögonblick, fortsatte lika lugnt och smått nyfiket:



Vad sa han, när han fick det?



Benbe rodnade och bestod sig några ögonblicks eftertanke innan han 
svarade:



Först sa han just ingenting, men när han sen kommit på den här idén 
beträffande Sanna, blev han naturligtvis tvungen att berätta så pass att 
jag-nå ja, att jag skulle fatta sammanhanget-



Naturligtvis, mumlade fru Lillemor, och i det hon tog en ny trasa och 
började repa den, fortsatte hon:



Sammanhanget är för resten inte så lätt att fatta. Jag vet det kanske bäst 
själv. Dragningskraften mellan två människor kan vara konstig ibland. Nå 
ja- inflickade hon med ett muntert leende som nästan skrämde Benbe -jag 
menar ju inte den sorten, som tycks existera mellan dig och Caroline-den 
är gud ske pris lättfattlig. Men det finns andra sorter. Jag har ju haft 
anledning att fundera över saken. Jag tror till exempel inte att beundran 
för en man, en hjälte, är särdeles farlig för oss kvinnor eller många av 
oss-i det här hänseendet. A nej, en man, som vi verkligen beundrar, kan 
vi nog hålla på vederbörligt avstånd-om vi nu eljes har skäl till det. Vi 
har kanske på känn att vår beundran skulle svalna skamligt. Nej, det finns 
annat som är betänkligt värre: två delar medlidande och en del purt 
förakt, till exempel. Det är en farlig blandning. Och det är kanske 
orsaken till att det sätts så många sjukliga och undermåliga barn till 
världen.



Benbes tanke gick ofrivilligt till flickan Sanna och åter hart när 
skrämdes han av röstens kyliga lugn.



Fru Lillemor fortsatte:



Ja, min käre Ben, så var det i alla händelser den gången. Två delar 
medlidande och en del förakt. Du får inte missförstå, vad jag menar med 
förakt. Jonathan var och är väl ännu trots alla konstigheter en präktig 
och god människa. Det är inte förståndsförakt jag menar utan snarare 
känsloförakt. En fräckt frisk människa, som jag alltid har varit, hyser en 
sorts förakt för sjuklingar-det kan inte hjälpas, det, hur okristligt det 
än må låta. Och jag- tillfogade hon åter med sitt lugna leende-jag är 
inte ens kristen, jag är ateist rätt och slätt och det har jag varit så 
långt jag minns. Jag kan inte som Längsäll brottas med min gud. Jag har 
bara mig själv att kämpa med och det är kanske stundom värre.



Så förhåller det sig med mitt förakt för Jonathan. Kanske bidrog också 
hans yrke. Jag i min småborgerlighet har inte sinne för det fina i 
kråksången. När Längsäll drar åstad med sina oxar, då tycker jag mig se en 
karl. Artister och många andra sorter-nå ja, visst kan jag finna dem 
intressanta och märkvärdiga och underhållande, men därvid stannar det 
också. Desto konstigare kan tyckas, hur jag betedde mig den gången, men 
jag tror att det är som jag säger: vi kvinnor har svårt att inte ta oss an 
en man, som vi föraktar och samtidigt ömkar. Kanske är det vårt erbarmliga 
kvinnliga högmod som spelar oss ett fult spratt. En karl, som behöver 
oss- oj, oj, oj, vad det smakar högfärden. För resten, även sunda, starka 
män tycks inte riktigt lita på sina goda egenskapers tjusningskraft-ser 
man inte hur de gör sig små, när de ska fria, de är ingenting värda: de 
kan inte leva utan oss, räcker vi dem inte lilla, vackra handen så kommer 
de att stappla gruvliga på livets vådliga stig. Äsch! Boss alltsamman! Då 
tycker jag bättre om Längsälls frieri, han sa, den buffeln: Ja, förhasta 
dig nu inte, Lillemor, för nog kan jag reda mig utan dig, det kan du lita 
på-



Hon kastade huvudet bakåt och brast i ett klingande skratt, som till och 
med smittade den nedstämde Benbe.



Å ja, fortsatte hon och torkade skrattårarna med en sidentrasa, jag vet ju 
inte hur det förhåller sig med de där ödmjuka friarna-kanske ler de bak 
ryggen på oss och det må i så fall vara oss väl 
unnat. Men de verkligt ödmjuka, de som har skäl att vara det, just de är 
farliga för obevakade hjärtan och bevakade med för resten. Jag vet det. 
Nå, du är ju inte någon liten oerfaren flicka, Ben, och det kan tyckas 
överflödigt att jag sitter här och trakterar dig med en mogen kvinnas 
tankar och erfarenheter. Men det är kanske strängt taget inte heller det 
jag gör. Förr eller senare börjar man söka förklara sina handlingar och 
grunna ut verkliga orsaken till den och till den. Det faller sig inte så 
lätt men det ska ske, om man eljes sätter något värde på livet. Folk 
säger: en handling-nå, den kan strykas över och glömmas ifall den 
generar. Oj, oj, oj, en handling släpper aldrig sitt tag. Jag skulle ha 
lust att sätta upp en småbarnsskola och säga ungarna: Gör vad er lyster, 
men kom ihåg att gjort är gjort. Det givs ingen förlåtelse. Tänk er för. 
Det blir kanske eftertankens kranka blekhet. Nå, så gå omkring och var 
blek då- men inte feg. Det finns inte något avskrivningskonto varken i 
himmelen eller på jorden. Inte ens Vår Herre, som är Längsälls förtrogne, 
kan preskribera skulder. Långt mindre vi själva. Den där utvägen som en 
skald rekommenderat att förlåta oss själva och varda marterna loss- det 
är fegt och meningslöst sludder. Jag vet det själv.



Detta "jag vet det själv" kom som en snärt, ett lätt men energiskt 
klubbslag ungefär som då en mötesordförande konstaterar ett faktum och 
fastklubbar ett beslut.



Hon fortsatte i sin vanliga ton som för resten blott obetydligt skiftat 
klang eller styrka:



För att nu återvända till själva saken, så måste jag erkänna att jag har 
mycket svårt att se klart i den. Vad ska vara rätt och vad ska vara orätt? 
Och med rätt menar jag då bara: hur ska man bära sig åt för att göra 
minsta möjliga skada-jag vågar knappt säga: största möjliga gagn? En sida 
av saken, som inte får förbises vare sig man finner det cyniskt eller ej, 
är den ekonomiska. Längsäll och jag kommer inte att lämna mycket 
efter oss och stackars Sanna med sin sjuklighet och sitt konstiga humör 
har inte stora utsikter att vare sig försörja sig själv eller bli forsörjd 
av någon annan. Rik blir hon ju där borta. Och naturligtvis kommer 
Jonathan att bli vad man kallar snäll mot henne -det tvivlar jag inte 
på-så pass känner jag honom. Faran är väl snarare att han skämmer bort 
henne. Eller att hennes nya omgivning kommer att göra narr av henne.



Hon funderade ett slag, så småskrattade hon och sa:



Du får medge, Ben, att det finns bra lite rättvisa och förnuft här i 
världen. Lite konstiga är de ju båda två och inte annat än jag kan förstå 
av dina berättelser varandra bra nog lika. Nå ja-hans konstighet har 
gjort honom till ett snille, visserligen bara ett cirkussnille - men i 
alla fall. Den har inbragt honom ära och guld i massa. Och hon lilla 
stackare-vad ska det egentligen bli av henne, när vi en gång är borta? 
Folk är inte snälla mot henne och förmår kanske inte vara det. Så är det 
ju-sjuka kycklingar ska hackas ihjäl. Det är rätt svårt ibland, ska jag 
säga dig, att hindra tanklösa eller elaka människor från att behandla 
henne som rogdocka. Och svårare blir det för vart år som går. Så länge hon 
var barn kunde det ju finnas någonting skämtsamt i upptågen och narrit-nu 
blir det uteslutande pinsamt. Nej, rättvisa och förnuft är det skralt med. 
Längsäll, som hoppas på himlen, han tycker att allt är tämligen gott på 
jordenom, men jag stackare som inte tror på himlen, jag finner mig inte 
heller till rätta på jorden. Det är då sannerligen att vara vanlottad.



Så är det ju en annan sak, fortsatte hon efter en tankepaus, en annan sak 
som talar för att låta henne resa. Man säger ju: blod är tjockare än 
vatten, blodets röst med mera sådant. Uppriktigt sagt tror jag inte så 
värst mycket på det där talet men jag är ju inte allvetande och kanske 
ligger det någonting i det. Jag tror i alla fall mer på någonting  
annat-tror eller hoppas: två människor som hon och han-två människor som 
av naturen dömts att vara mycket ensamma, skulle de inte kunna fatta 
tillgivenhet för varandra och bli varandra till glädje och gagn? Se där, 
vad jag tycker är den viktigaste punkten. Vem här om jag undantar de allra 
närmaste bryr sig om stackars SannaSanna? Ingen. Och vem-den store Jac 
Tracbac får ursäkta mig det-vem bryr sig i grund och botten om honom? Nå 
ja, det vet jag ju inte men jag har mina tvivelsmål. Ur den synpunkten 
sett skulle jag vilja instämma med ordet: Vad Gud har förenat skola 
människor icke skilja.



Hon vaggade sakta av och an och mumlade, nu med djupt bekymrad min: Ja, 
den som bara visste-vem vet, vem vet-vad som ska vara rätt och bra, rätt 
och bra- och hur det ska gå till-?



De sista orden väckte hos Benbe en slumrande undran och en förvåning över 
att hon ännu ej med ett ord berört den i hans tycke svåraste punkten i 
problemet. Han kvävde sin blyghet och sa:



Säg-det som bleve svårast-det vore väl ändå att förklara Sannas resa för 
morbror? Tracbac tänkte så själv, han sa: det är kanske alldeles omöjligt 
och då förfaller alltsamman. Lillemor får avgöra.



Hon smålog och sa: Ja, det är allt bra bekvämt att säga: Lillemor får 
avgöra-



Jo, jo, fortsatte hon efter ett ögonblick med en egendomlig, tung och 
trött trygghet i rösten, jo, jo, min gosse, nog blir det en svår sak, svår 
för honom och svår för mig. Men ser du-det blir i alla händelser vår 
sak-och den får inte ha något inflytande på hennes.



Nå ja, min käre Ben, fortsatte hon i vanlig ton, nu har vi fått tala ut 
och det är huvudsaken. Jag vet åtminstone på ett ungefär hur landet 
ligger. Jag behöver nog åtskilliga dar till att fundera och dem får du väl 
kosta på mig och kostar du dem inte på mig så vill du kanske 
godhetsfullt offra dem på Caroline. För resten-mens jag nu har förmånen 
att vara ensam om gunstig herrn, så kan du gärna berätta lite mera om 
Jonathan eller snarare om förhållandena och hans närmaste omgivning. Vad 
är det egentligen för människor? Är det något så när hyggligt folk?



Benbe berättade och han glömde inte att enligt Tracbacs uttryckliga 
uppmaning förklara att han levde ett mycket sedesamt och ordnat liv. Fru 
Lillemor lyssnade men så småningom alltmera förströdd som om hon haft 
någonting annat i tankarna. Plötsligt sa hon småleende och lite grand 
förläget:



Nå, sa han eljes något om mig, han, Jonathan?



Benbe berättade det lilla han kom ihåg om begravningen, och flyttlassen 
med mera.



Jo, det var en sak till, sa han slutligen och småskrattade. Jo, han tyckte 
gubevars inte om att jag kallade moster moster. Nej, det passade honom 
inte. Det lät för gammalt. Han sa: Hon var så ung-



Å, sa han det? utbrast fru Lillemor och log även hon. Hon stirrade framför 
sig med en strålande och likväl eftertänksam blick. Tårarna började kvälla 
och rinna, strida. Vad är det? frågade Benbe ängslig och meningslöst, har 
jag sagt något som-?-Hon skakade litet på huvudet och slöt ögonen. 
Huvudet sjönk i små knyckar ned mot bordet och ansiktet doldes i högen av 
brokiga trasor.



I kvällningen återvände Längsäll och dottern från staden Caroline 
redogjorde för sina uppköp inför modern och far Längsäll spankulerade av 
och an, tydligen otålig och uttråkad av detta resonemang om garner och 
tyger. Han var alltjämt i humör men tyvärr tycktes det luta åt den dåliga 
kanten. Rätt vad det var ställde han sig framför den häpna, oskyldiga 
dottern, satte händerna i sidan, räckte ut tungan åt henne och brummade:

Vill du bara packa dig ut härifrån! Du har faktiskt inte gjort annat 
än sladdrat om garner och elände hela dan. Jag är trött på den där 
smörjan. Ajöss, mamsell!



Caroline gick med spanska steg och näbbet i vädret som en förolämpad höna.



Men vad går det åt er? utbrast fru Lillemor, minsann tror jag inte att ni 
blivit stolliga allesamman-



Ja, det kan du säga, brummade Längsäll buttert, du som sitter här hela dan 
och repar trasor och dricker kaffe och inte har någonting att grubbla på 
utöver middagsmaten. Men jag! Jag ska hålla mig munter och glad i alla 
mina bekymmer. Vet du varför jag for till stan? Det var egentligen för att 
något så när i fred för fruntimmer få tänka ut och därtill skaffa mig en 
del underrättelser om saker och ting av vikt. Tänksamt har jag haft det, 
ska jag säga dig, över hövan tänksamt, tröttsamt och ledsamt.



Nå ja, fortsatte han efter några minuters tyst vandring, nu tror jag i 
alla fall att det är sluttänkt åtminstone för mitt vidkommande. Och hör nu 
på utan att dåna eller andra fula fasoner: När Benjamin i sinom tid far 
tillbaka till Amerika får han ta din dotter med sig. Vad säger du om det?



Hon sa ingenting. Hon noppade alltjämt på sina trasor som om hon ingenting 
märkligt hört, men hennes ansikte, som redan hade det första, 
spindelvävsfina nätet av åldersrynkor, blev alldeles gult. Längsäll 
betraktade henne orolig men ännu mer förvånad. Varför säger hon då 
ingenting? undrade han. Hon såg inte upp och det dröjde en god stund innan 
hon återvann ett om än lätt stammande målföre.



Ja-Längsäll-du menar-jag antar-du menar Caroline?



Vem håken skulle jag eljes mena? utbrast Längsäll förargad över denna 
ovanliga trögtänkthet hos hans hustru. Allvarlig, lugnare men likvisst med 
en smula retlighet på röstbotten, fortsatte han:



Som sagt, jag har tänkt på saken. Jag har också genom vänner och väns 
vänner lyckats få bekräftat att Benjamins framtidsplaner inte är rena 
pojkfantasier om de också tills vidare är lite lösliga. Men en viss risk 
får man ju alltid ta här i livet. Nå-då uppställer sig frågan: när ska 
det bli bröllop? Förlovade är de så det knastrar om det så åt den saken är 
ingenting att göra. För resten-i grund och botten har ju varken du eller 
jag någonting emot pojken. Alltså-icke om utan när, är frågan. 
Naturligtvis kunde de vänta både ett år och två. Men vad skulle det vara 
bra för? Ha flickan vankandes härhemma med längtansfullt hjärta-nej tack, 
buuuh, tack så hjärtligt, inte för min räkning, inte.



Han stannade, rätade upp sin tunga lekamen och sa med allvar och 
värdighet:



Jaha, min vän, nu har jag såsom varande flickans far uttalat min åsikt. Nu 
blir det alltså din tur. Var så god och kom med dina invändningar.



Fru Lillemor hade släppt sina lappar; hon höll huvudet lite på sned och 
kisade mot fönstrets kvällssol. Slutligen sa hon lågmält:



Å-jag har inte så många invändningar att komma med. Du tör väl ha rätt-



Visst katten har jag rätt, avbröt Längsäll med en något forcerad triumf i 
rösten. På det här sättet får de bröllopsresan och andra tokigheter gratis 
så till sägandes. Benjamin kan stanna här ett par månader. Antagligen bör 
han också resa ner till Göteborg för ytterligare rådslag med sina 
principaler och du får tid på dig för lite utstyrsel och husrengöring-jo, 
här måtte bli trevligt!-och allt sånt där Så kan bröllopet stå någon gång 
mellan pingst och midsommar före slåttern. Det är som om det vore uttänkt 
på förhand. Min vän, kom och säg om patron Längsäll vad elakheter din 
hönshjärna än månde utkläcka-men si kom inte och 
säg att han är opraktisk, för då hugger du i sten!



Och han bröstade sig väldiga där han gick och hittade på alla möjliga 
fördelar och förträffligheter beträffande detta bröllop, som i själva 
verket låg som en tung sten på bröstkorgen. Lillemor satt med de 
sysslolösa fingrarna sammanknäppta, huvudet lite tillbakaböjt. Hon såg ut 
som en äldre kvinna, den där sitter i kyrkbänken och lyssnar halvt 
tankspridd till en predikan. Så ruskade hon plötsligt på huvudet som om 
hon vaknat upp ur en lätt slummer, hon kastade några hastiga, skygga 
blickar omkring sig, rätade ryggen, återtog sitt plockarbete. Hon sa:



Det är också en annan sak, Längsäll, en sak som gör att vi kanske bli ännu 
mer ensamma. Det är inte otänkbart att också Sanna skulle vilja följa 
Benjamin dit över.



Längsäll stannade.



Otänkbart? upprepade han förundrad. Vad menar du med otänkbart? Det kan 
naturligtvis både vara tänkbart och otänkbart. Frågan är ju först och 
främst om hon vill?



Ja, det är ju det jag menar, när jag uttrycker mig så, förklarade fru 
Lillemor otåligt. Jag kan inte säga någonting bestämt eftersom jag ännu 
icke talat med henne själv.



Är det då bara en gissning? sporde Längsäll ännu mera förundrad. Eller har 
någon annan talat med henne? Benjamin kanske?



Nej, nej, Längsäll, svarade fru Lillemor hastigt, ingen människa har talat 
med henne. Och det lovar jag dig, tilllade hon med tyngd i orden, att 
ingen människa skall tala med henne utan ditt samtycke.



Mitt samtycke? mumlade Längsäll. Mitt samtycke?



Fru Lillemors goda ansikte fick ett sällsamt hårt uttryck -och 
sannerligen, i den stunden var hon hård-hård mot sig själv och hård mot 
den hon höll av. Hon sa:



Saken är den att Jonathan Borck har bett Benjamin framföra en 
hälsning. Han ber honom fråga dig och mig och naturligtvis Sanna huruvida 
inte hon kunde få komma över till honom och möjligen stanna. Han känner 
sig så ensam.



Av och an vandrade fader Längsäll, av och an som hans vana var men denna 
gång med ovanligt tysta steg. Och tysta var de båda tills han saktade 
farten och långsamt stannade, han stirrade ned i golvet, mumlade: Han 
känner sig så ensam-han känner sig så ensam-



Han lyfte huvudet och yttrade torrt:



Ja, du-det är ju en sak, som egentligen blott Sanna själv kan avgöra. Jag 
åtminstone kommer varken att säga från eller till-



Han stod så länge tyst och orörlig att hon, som sänkt blicken mot arbetet 
under det hon talade, till sist tvingades att se upp på honom. Och nu fick 
hon i sin tur se ett uttryck hos fader Längsäll som hon väl sällan sett i 
det ansiktet: ett leende, hårt, trotsigt, elakt.



Hon mumlade: Vad ler du åt?



Han svarade med stark stämma men fullständigt lugnt:



Ler jag verkligen? Det var mer än jag visste. Jag står just och tänker på 
att jag nog hade rätt då jag önskade bli en riktigt, riktigt from man. Jag 
tror att det är för mig mycket-mycket-mycket.



Han drog på orden, avslutade: mycket nödvändigt.



Åter var de tysta, en lång stund tysta tills hon började stamma 
hjälplöst-



Jag förstår-det är ju så det kommer för oss-för dig det kommer-kommer 
för oss-



Han såg på henne med en djup blick: hennes lugna, kloka ögon snurrade, 
vacklade i hålorna och blicken var nästan fånig, hakan hade sjunkit djupt 
som om hon haft svårt att andas-



Han gick hastigt fram till henne, han strök henne över kinden med handens 
baksida. Han sa brådskande, nästan rädd att orden skulle kväva 
henne:



Du menar att det kommer som en överraskning?



Hon nickade och slöt munnen. Han gick bort till fönstersmygen och stod där 
tyst en stund med pannan stödd mot posten. Med sitt grova pekfinger ritade 
han ett ord: Lillemor.



Utan att vända sig om yttrade han till sist lugnt:



Uppriktigt sagt-Lillemor- så kom det-det som du innerst syftar på-å 
nej-det kom icke som en överraskning.



Han tillade: Där har du- i din tur-min bekännelse.



Han gick åter bort till henne. Hennes ögon var dimmiga och slöa. Han satte 
sig vid bordet; de stora grova händerna dök långsamt in i högen av mjuka 
sidentrasor; han lät dem glida mellan fingrarna.



Han sa:



Ja, Lillemor-så skulle vi ändå till sist-bli riktigt- riktigt fattiga-





15 Clownen störtar



I några av Staternas större städer började nu utsippra ett och annat rykte 
om den store konstnären och enastående publikfavoriten, Jac Tracbac.



Man började i tidningarna insätta små notiser enligt vilka den store 
clownen snart ämnade-efter tvenne års frånvaro-åter beträda arenan. 
Dessa notiser dementerades omedelbart. Jac Tracbac förklarades ej ha den 
allra lilla minsta tanke på att uppträda. Sedan tidningarna sålunda helt 
officiellt tillkännagivit att Jac icke ämnade uppträda, började de genast 
diskutera var han ämnade starta turnén och vem som skrivit eller 
möjligen skulle skriva den sketch i vilken han hade för avsikt att 
uppträda. Ett halvt dussin författare nämndes, och New York angavs som 
startplats. Varpå alltsamman dementerades och tidningarna tillkännagav att 
Tracbac insjuknat i en svår hjärtsjukdom som krävde flera månaders vård 
vid Bad Nauheim.



Sålunda skvallrades en smula tills plötsligen den första april en del 
tidningar bragte följande annons: Jac Tracbac uppträder på Capitolium i 
(stadens namn) onsdagen den 1 november, biljetter säljes först den 31 
oktober och förutbeställningar mottagas ej.



Under denna högst anmärkningsvärda annons hade ett livförsäkringsbolag 
smusslat in följande annons: Försäkra edert liv, innan ni ställer er i JAC 
TRACBACs biljettkö -ni riskerar att dö av trötthet i kön och av skratt 
under föreställningen. Tänk på familjen-den vill kanske titta på Jac 
flera gånger.



Livbolagets annons retade hela syndikatet, som fann den "oanständig" 
-särskilt sårades mr Adam, herden för ett stort religiöst samfund, av 
detta dåliga skämt. Värre än deras sårbarhet var emellertid deras rädsla. 
Mr Cow sa: Om Jac får se det här, så tror han att det är på vår 
tillskyndan och då säger han nej till alltsamman. Då står vi där igen. - 
Bekymret delades av de övriga, men Abel Rush gjorde slag i saken. Han la 
tidningsnumret framför Jac och yttrade: Titta här, Jac, nu gör de både 
narr och reklam av er.-Tracbac läste uppmärksamt igenom annonsen och 
brast i ett riktigt hjärteskratt. Nej, såna filurer då! skrek han. Det må 
jag säga, det är att hålla sig framme. Minsann är det inte en annons, som 
jag kunde ha skrivit själv på den tiden jag var min egen direktör. Rush, 
livförsäkra också mig så att de faderlösa små måtte få en slant efter 
mig-



Abel! avbröt han plötsligt sin skämtsamma tirad på ett sätt som 
gjorde sekreteraren kuslig till mods. Abel, jag tror att syndikatet skulle 
göra klokare i att försäkra mitt liv än mina åskådares. Det är möjligt att 
den försäkringen utfaller tidigare. Med vinst, min gosse, med vinst för er 
alla. Utmärkt.



Denna anspelning skulle helt visst gått spårlöst förbi ifall ej Tracbacs 
hälsa de sista månaderna förefallit tvivelaktig. Han låg ofta till sängs 
ett par dygn i sträck och grälade då nästan oavbrutet på Longfellow, som 
knappast fick lämna hans rum annat än då han, Tracbac, skulle äta. 
Longfellow bar visserligen denna prövning med en sann kristens tålamod och 
besvarade de heta skurarna skällsord helt lugnt: Ja, ja, ja, herrn känner 
mig väl bäst eftersom herrn är min husbonde. För resten är det kanske 
nyttigt för en svag hjärna att ligga till sängs och illfänas. Det kan 
behövas det med. Så håll på, herrn, håll på! Genera sig inte för mig. Han 
har min förlåtelse.-Ut., morian! skrek Tracbac; varpå Longfellow stack in 
sitt grinande tryne och viskade: Utmärkt, sir, alldeles utmärkt.



Orsaken till Tracbacs dåliga lynne eller ohälsa eller vad man vill kalla 
det-Rush nämnde det självsvåld, läkaren O'Henny sa: Lite galna är vi väl 
alla- varför skulle clownen vara den ende kloke på klotet? -hans dåliga 
lynne alltså berodde helt enkelt därpå att datum för hans uppträdande 
redan annonserats i de tjugu städerna utan att han ännu bestämt sig för 
någon sketch eller komedi. I denna viktiga fråga hade hans och syndikatets 
intressen ohjälpligt glidit isär. Själv ville han spela en beskedlig, 
tankspridd lärd, som befinner sig på en expedition i Nordafrika. Denne 
gode professor ligger i sitt tält och sover samt drömmer om en älskad 
maka, kvarlämnad i hemmet. Bäst upptäcktsresanden ligger där och drömmer, 
insmyger i hans tält ett lejon-dessa av naturen så vilda djur vilka dock 
i händelse av behov kan dresseras-ett lejon insmyger och placerar sig på 
den sovandes bröst.

Den grymma besten, som borde vara i tvåårsåldern och naturligtvis 
utmärkt dresserad, slickar clownen i ansiktet och han, halvsovande, smeker 
manen i tro att det är hans shinglade hustru. I rätter stund vaknar han, 
upptäcker sitt misstag varpå den verkliga Jacsketchen börjar, spelande på 
clownens speciella instrument, skräcken.



Clownen själv fann detta förslag så roligt, att "man kunde förgås av 
skratt vid blotta tanken". Syndikatherrarna däremot förklarade att det var 
något av det barnsligaste och dummaste de någonsin hört.-Barnsligt! skrek 
clownen ursinnig. Det är barnen jag vill roa, inga andra. Tänk er bara, 
tillade han plötsligt mild, tänk er då bara vad ungarna ska skratta när de 
får se mig pussa lejonet på nosen i den tro att det är hustru min. A, 
ungarna kommer att skratta på sig så ni får hämta brandkåren, var säkra på 
det!-O'Henny sa: Låt gå för barnen men det finns ju också vuxna. Du 
begriper att i en komedi med ett lejon kan inte inläggas något som helst 
snaskigt eller otuktigt element. Och hur skulle den stora publiken kunna 
vara road av något, som saknade varje spår av snaskighet?-



Men clownen blev åter ursinnig. Han ville inte höra talas om något 
snaskigt. Han utbrast: Jag är väl inte någon skojare heller?-Så? Vad är 
du då? sa O'Henny med sin vanliga fräcka och slyngelaktiga nonchalans. Jac 
röck honom i örat och skrek:



Vad jag är? Tänk om jag verkligen skulle visa er vad jag är? Då bleve ni 
kanske ängsliga?



Och han gick ut på galleriet, hytte åt sina ankor och mässade högtidligt: 
Må du själv ditt väl besinna, korn skall ältas, agnet brinna, vart går du 
din lott att finna? Allt förtärs. Vad vill du vinna? Vartill änderna 
svarade med höga skrin och flaxande, skrämda kanske mera av det hotfulla 
bamburöret än av den hemlighetsfulla hotelsen. Emellertid hade O'Henny ett 
samtal med Siv. Han sa:

Det är nog gott och väl, det här, men fortsätter 
han ohejdat att jaga upp sig, så blir jag helt enkelt tvungen att ingripa. 
Är det någonting annat än turnén, som oroar honom?-Vackra Siv rynkade 
onådigt pannan och svarade buttert: Han väntar ju sin dotter!-Sin dotter? 
upprepade O'Henny förvånad. Har han en dotter? Och vad är det i så fall 
för märkvärdigt med henne? Är hon konstig på något sätt?



Siv sa: Jag vet ingenting. Jag har inte hört talas om henne förrän 
häromdagen, då han plötsligt sa: Jo, det var så rätt-jag har en dotter, 
som snart kommer hit. Jag borde kanske talat om det, innan vi gifte oss, 
men nu kan det ju göra detsamma, eftersom vi är skilda. Nå ja, fortsatte 
Siv, illa berörd av doktorns leende, får jag troJac, så ska den där 
dottern vara ett under av skönhet och klokhet. Han går bara och räknar 
dagarna tills hon ska komma, men jag tror inte ens att det är säkert att 
hon kommer. Hon kanske betackar sig.



O'Henny hade i alla händelser rätt, då han oroade sig över clownens 
besynnerlighet. Turnén och alla dess svårigheter betydde nästan ingenting 
i jämförelse med dotterns ankomst. Medvetandet att helt plötsligt få så 
att säga "till skänks" en människa, mot vilken han hade stora och 
allvarliga plikter, gjorde den stackars clownen en smula högfärdsgalen. 
Känslor som slumrat blott alltför länge att vara rätt sunda och väl 
avvägda kom hans jämvikt på skam och gjorde honom i själva verket rätt 
löjlig. Så kunde han i spotsk ton säga till vackra Siv: Det ska verkligen 
bli bra angenämt att ha en sån där söt och behaglig flicka i huset. Nu ska 
du verkligen få se något, du blacka bärnstensöga.-Nu var ju Sivs skönhet 
av den art att varje dåraktig beskyllning för fulhet studsade tillbaka, 
men clownens orimliga på-förhandsbeundran för sin osedda dotter gjorde 
henne bekymmer och hon sa: Vad vet du egentligen om henne och hennes 
utseende. Du har ju bara sett några barnporträtt. -Jag har väl ändå 
sett hennes mor, genmälte clownen förargad. Siv smålog och sa: Du bör 
onekligen ha gjort det, men även om modern vore vacker som en dag, så kan 
man sannerligen inte skryta med ditt utseende, stackars Jac.-Mitt 
utseende? upprepade clownen häpen, gick genast in i Sivs budoar och 
granskade sig i spegeln. Anblicken tycktes lugna honom, han muttrade: Det 
är minsann inte något fel på det ansiktet. Det är kanske en smula magert 
och litet men det är ganska nobelt modellerat, skulle jag vilja påstå.-Nå 
ja, då är det ju bra då, medgav Siv och skrattade.



Lyckligtvis träffade han under denna tid få främlingar. Hans nypåkomna 
högfärd gjorde honom talträngd. Longfellow, till exempel, måste invigas i 
hemligheten. Tracbac gjorde sig ärende till grindstugan där negern makligt 
skötte sina sysslor. Tracbac låtsades vara på utväg men stannade 
tillfälligtvis vid grinden och sa: Longfellow, har ni hört att vi får 
besök-en ung, vacker dam.-Å, verkligen? sa negern fullständigt 
likgiltig. Ja, bara hon inte är så grann så att hon väcker tråkiga känslor 
i myladys bröst, så kan hon gärna komma. Jag tänker varken pussa henne 
eller bita henne. Jag är ofarlig.-Tracbac förtörnades av denna tröga 
liknöjdhet och yttrade buttert: Longfellow, kan ni månne gissa, vem denna 
unga dam är?-Har inga anlag åt gåthållet, svarade negern ännu mer 
likgiltigt. Tracbac gick ut på vägen, missnöjd, men vände plötsligt och 
ropade: Du kan väl ändå fråga mig, fårskalle! -Jo visst, jo visst, 
skyndade sig Longfellow, vad i all sin dar kan det vara för en dam, som 
kommer på besök si så där utan vidare?-Tracbac sträckte på sig, rodnade, 
pekade på sitt bröst och sa: Det är min dotter. -Va? sa negern. -Min 
dotter, upprepade Tracbac. Negern gapade fånigt, sa: Herrns dotter? Hur 
kommer det sig?



Å ditt nöt, skrek clownen till hälften ond, till hälften road. Jag 
säger att jag har en dotter och du frågar: hur kommer det sig? Stå inte 
där och grina, du tandpastannons. Det var så tokigt så det måste jag 
berätta för Siv. Hur kommer det sig att folk får barn? Ja, det är 
snillrikt, det är utmärkt!-Han störtade uppför allen i avsikt att 
skvallra för Siv men snart ångrade han sig, rodnade på nytt och höll tys~ 
med Longfellows dumhet.



Den glada och högfärdiga perioden blev för resten icke långvarig. Glädjen 
slocknade-icke hastigt men säkert, ungefär som då en lampa långsamt 
slocknar till följd av brist på olja. Siv märkte hans växande förstämning 
men var skamlig nog att föredraga den framför den tidigare uppspelta 
glädjen. Sannaborna lät inte höra av sig. Till sist sa Siv själv: Men när 
kommer hon då, den där flickan?-Tracbac gjorde en sur och uttråkad min: 
Hur ska jag veta det?-Du måste skriva eller telegrafera och fråga, rådde 
Siv, som till sist började oroas även av hans nedslagenhet. Men han ville 
inte. Å nej, sa han, hon kommer när hon får lust. Jag vill inte skynda 
på. Kanske skulle det blott bereda svårigheter. Först ett stycke in i juni 
lät han förmå sig att telegrafera.



Benbe svarade skämtsamt: Tålamod. Bröllop går före allt annat.-Svaret 
förbryllade Tracbac och gjorde inte hans lynne ljusare. Bröllop? De skulle 
alltså gifta sig? I och för sig var det ju varken bra eller illa. 
Naturligtvis kunde de få gifta sig men det föreföll honom meningslöst att 
det skulle ske just nu. Knappt hade han givit sig in på det vanskliga 
företaget att erövra den enda, som egentligen hörde honom till, förrän en 
annan var redo att lägga beslag på henne. Gång på gång sa han till sig 
själv: Utmärkt, naturligtvis ska de gifta sig om de har lust-men inte är 
det mycket mening för mig med det hela.



Hans tankar föll aldrig på den andra flickan. Han kände knappt till hennes 
existens och dessutom rörde sig alla tankar uteslutande kring dottern, 
Sanna-Sanna. För Ben be åter hade det blivit något otroligt barockt 
att man skulle kunna tänka på någon annan än Caroline i detta sammanhang. 
Möjligheten av en förväxling föll honom icke



Missräkningen beträffande dottern hade likvisst det goda med sig att Jac 
Tracbac ägnade sig helt åt sina planer. Syndikatsherrarna fann honom 
ständigt redo att rådgöra; han hade visserligen alltjämt svårt att 
bestämma sig för programmet men hans invändningar mot det eller det 
förslaget var inte längre nyckfulla eller orimliga. Abel Rush sa till sin 
vän O'Henny: Vår käre apekatt är minsann klokare och mera omtänksam än vi 
andra tillhopa.-Kanske det, medgav O'Henny men skakade samtidigt på 
huvudet och tillade: Jag tycker i alla fall bättre om när han är så där 
lite konstig-tokig i småportioner om jag så må säga. Det är inte alla, 
som tål vid att vara normalt normala. Jag tror att han kommer att 
överraska oss med någonting obehagligt.



Det gjorde han också fast inte i den riktning doktorn förmodat. Det var 
inte längre fråga om nycker, utan om olycksfall. Tracbac brukade varje 
morgon arbeta i sin gymnastikhall, som oftast även några minuter i 
taktrapetsen. Det hände inte sällan att en större eller mindre skock 
bytingar, svarta, gula och vita, insläpptes och bildade en tacksam publik. 
Denna morgon hade clownen emellertid föst ut barnen, försäkrande dem, att 
han inte ämnade göra några märkvärdiga konster. Alla lät sig lugnt 
avspisas med den förklaringen, undantagandes hans favorit, negergossen 
Hiawatha. Den lille svartingen klättrade upp i ett träd som gav möjlighet 
att se in genom de högt sittande fönstren. Rätt vad det var såg han 
Tracbac efter några inledande rörelser hissa trapetsen så högt som 
möjligt. Plötsligt fick pojken för sig att en olycka skulle inträffa. Han 
skuttade ur trädet och rusade ned mot grindstugan, ropade: Far, far, han 
är allra högst upp utan säkerhetslina. Ingen är hos honom.



An sen, röt negern. Det har väl hänt förr?-Han gav pojken en hurring men 
störtade, själv gripen av rädsla, upp till gymnastikhallen. På golvets 
tjocka sågspånslager låg Tracbac, sanslös och blödande ur näsa och mun. 
Negern bar honom upp till Sivs sängkammare. Sen han lagt sin alltjämt 
sanslöse herre på sängen brast den store negern i gråt; till sist viskade 
han: Det gjorde han med flit; var säker på det.



Så när som på ett underbensbrott visade sig skadorna obetydliga. Siv satt 
hos honom, när han vaknade. Han låg en god stund tyst och tycktes fundera 
på saken; därpå sade han:



Du sitter och funderar över att jag inte hade linan. Jo, jag ser att du 
gör det och likaså funderar Rush. Kanske ni tror att jag gjorde det med 
flit? Jag ville bereda er ett litet obehag genom att bryta nacken? Nej, 
tänk så roligt är det ändå inte att förarga folk. Det var ren 
olyckshändelse.



Siv genmälte en smula kärvt och misstänksamt:



Var det också en olyckshändelse att du skickade bort barnen och att du 
glömde kalla på Longfellow.



Barnen! Barnen? utbrast clownen otåligt. Skulle jag kanske riskera att 
dimpa ned i skallen på någon av ungarna? Och Longfellow tål jag inte-en 
karl som frågar hur det kommer sig att jag har en dotter? Och 
säkerhetslina tål jag inte heller. Jag gjorde min lysande debut som clown 
genom att hänga en man i en säkerhetslina. Ska jag göra min sortie genom 
att hänga mig själv? Vacker början, vackert slut, härlig bana. Nej, men 
jag medger att jag gjorde orätt i att gå upp. Jag var trött, jag var 
nervös, jag hade sovit mycket dåligt. För resten råkade jag verkligen 
tänka på den där stackars hängde då jag stod där uppe i trapetsen. Kanske 
var det just minnet som gav mig svindel. Jag tyckte att det var han, som 
föll. Jag rusade fram-och plaff, där låg jag. Sådana fantasier kan drabba  
den bäste. Var därför så innerligt snäll och jaga bort alla fula 
misstankar. Jag skall uppträda. Det står i mitt kontrakt - 
olyckshändelser hindrar inte lagfarten. Blir benet inte bra till dess, ska 
jag uppträda sittande i en länstol och vara lika ypperlig och storartad 
ändå. Jag är gammal praktikus, jag kan konsterna och knepen.



Kan du också säga varför du var nervös och varför du sovit illa? fortfor 
Siv i samma stränga ton just som en mor den där utfrågar sin son om något 
ofog. Tracbac låg en stund tyst och stirrade upp mot taket. Och han sa 
till sist lågmält:



Om jag kan säga varför jag var trött? Jo, Siv lilla, det kan jag. Men jag 
vill inte.



Han slöt åter ögonen och antydde med en åtbörd att han ville vara i fred. 
Senare på dagen fick Siv en mycket obestämd och oviss förklaring av hans 
ord. Hon berättade yttrandet för Abel Rush, som snart svarade 
eftertänksamt och misslynt:



Så där ja, när allt kommer omkring har jag skulden till kullerbyttan. Med 
eftermiddagsposten i går kom ett brev med avsändarens namn på baksidan. 
Händelsevis visste jag att avsändaren stått honom nära. Jag fann det 
därför ogrannlaga att behandla brevet i likhet med den övriga posten utan 
reste hit personligen och framlämnade brevet oöppnat. Jag frågade senare 
på kvällen om han hade någon order att ge beträffande skrivelsen. Men han 
svarade: A nej då, det är ett brev att vara ensam om.



Var brevet från fru Längsäll? frågade Siv hastigt. Rush ryckte på axlarna 
men svarade icke.



Tracbacs skada läktes normalt; likvisst blev tiden honom lång och anfallen 
av otålighet och ångest allt tätare. Siv sa: Läs något, ligg inte och 
stirra i taket hela dagen. -Men han ville inte läsa. Däremot började han 
efter en veckas förlopp göra vissa anteckningar, som tycktes intressera 
och förströ honom. Siv blev nyfiken: Vad är det 
du skriver?-Om du det finge veta, du skata, 
grinade clownen finurligt. För resten är det en katkes fast den får föga 
likhet med fader Luthers. -En clownkatkes? föreslog Siv. Tracbac svarade 
värdigt: Du säger det- en clownkatkes, någonting för ärade kolleger och 
andra samtida. -Kan jag inte få läsa lite? bad Siv men clownen svarade 
med än större värdighet: Ingalunda. Jag skall själv läsa när min stund 
kommer. Jag läser utmärkt, alldeles utmärkt. - Därmed fick den nyfikna 
Siv låta sig nöjas.



Under det att den tämligen obetydliga olyckshändelsen tvingade Tracbac 
till stillhet och små skriverier, tillbragte hans fullmäktige i Europa, 
herr Benjamin Borck, tiden på onyttigaste och angenämaste sätt. Han 
sysslade och pysslade helst med Caroline-vilket gav flickans förtörnade 
fader anledning döpa henne till "sysselsättningen Caroline", strängt och 
skymfligt. Själv var denne far ingalunda sysslolös. Sen vårarbetet 
lyckligt undanstökats satte han sig vid lästen och ägnade sig åt det icke 
mindre gagneliga arbetet att "sko både människor och fruntimmer".



Vänder vi blicken från husfadern till husmodern så finner vi även henne i 
trägnaste arbete. Naturligtvis rörde det sig huvudsakligast kring 
Carolines utstyrsel - som hotade att aldrig bli firdig. "Denna eviga 
utstyrsel och bröllopets ständiga uppskov" orsakades i-icke ringa grad av 
fru Lillemors egoistiska och hart när förtvivlade begär att in i det 
längsta få behålla sina döttrar i hemmet. Ett dylikt svekligt förfarande 
varken kan eller bör eller behöver försvaras. Hur som helst-bröllopet och 
skilsmässan uppsköts gång efter annan.



Vad Sanna-Sanna, den ena av de blivande resenärerna, egentligen tänkte och 
tyckte om dessa ideliga uppskov, visste man ej. Hennes lynne bibehöll 
under hela sommaren sitt blida lugn. Men hon var ovanligt tystlåten. 
Liksom Benbe brukade "ha på känn" en massa saker och ej sällan galet 
på känn, så anade Sanna-Sanna i stället för att veta eller tro. "När tror 
du vår resa blir av, Sanna?- Jag vet ingenting, Benbe, men jag anar.-Och 
hur tror du att du ska trivas där borta?-Jag tror ingenting, Benbe, men 
jag anar. -Nå, vad anar du då?-Inte ska man säga vad man anar? Sen gör 
folk narr av en."



Bröllopet som först bestämts till veckan före midsommar, uppsköts så 
småningom till medio av augusti. Fader Längsäll lämnade lästen och dess 
vackra resultat för att åter se till markens gröda. I slutet av juli, då 
äntligen bröllopsprogrammet trots fru Lillemors många påhitt började ta 
fast form, inträffade en pinsam liten händelse, som under några timmar 
tycktes omintetgöra resplanen. Den unge prästkandidaten Folke, vars 
beundran för Caroline tagit sig uttryck i frieri till Sanna-Sanna, hade 
återvänt till Ekersta och eftersom han likvisst alltjämt bar flickans ring 
och hon hans fann han lämpligt förnya sitt frieri.



Åter blev Sanna upprörd men på ett annat sätt. Kanske hade ynglingen 
vunnit av att betraktas på avstånd, kanske hade flickan smittats av sin 
systers bröllopsfeber, hur som helst-hon mottog anbudet med ett varmare 
intresse. Hon bjöd ynglingen taga plats i en berså, varefter hon uppsökte 
modern i vävkammaren. För tjänsteflickornas skull förflyttade de sig in i 
salen. På andra sidan förstugan med båda dörrarna mellan salen och 
kontoret öppna satt Längsäll vid sina räkenskaper.



Flickan berättade raskt vad som ånyo inträffat och att hon denna gång 
kände sig mera benägen att giva jaord. Fru Lillemor blev närmast förargad. 
Vad var nu det här för ett sätt? I våras hade hon själv på Sannas begäran 
givit korgen och nu, när de vidlyftiga resplanerna stadgats, ville hon 
förlova sig? Var det hennes avsikt att blott göra en kort visit hos 
Jonathan Borck? Nå, låt gå för det. Men det var i alla fall ett 
oförlåtligt lättsinne att så ändra sig i en så viktig sak. Sanna-Sanna 
betraktade modern; och hur milda flickans ögon än plägade vara, hade 
de nu fått något bakslugt och elakt i blicken. Hon sa:



Kallar mamma det lättsinnigt att följa hjärtats röst? Det trodde jag 
verkligen inte.



Längsäll hörde de båda rösternas skärpa och reste sig långsamt, med 
tankarna alltjämt fasthängande vid räkenskaperna. Vad kan det nu vara? 
mumlade han för sig själv. Fru Lillemor hörde honom nalkas och skyndade 
säga:



Hjärtats röst och hjärtats nyck är inte samma sak. Men nu låter vi det där 
svamlet vara. Vill du inte resa så stanna. Jag är bara förvånad och skrämd 
av din ständiga nyckfullhet. Hela sommaren har du ju gått och glatt dig åt 
färden-



Är det nu ändringar igen? muttrade Längsäll och stannade suckande vid 
salens tröskel. Sanna-Sanna låtsades inte märka honom utan vände sig 
alltjämt till modern sägande eftertänksamt:



Jo. Visst har mamma rätt i det. Jag har glatt mig mycket åt resan. Men ju 
mer jag tänker på saken, desto tveksammare blir jag. Naturligtvis kommer 
jag att vara femte hjulet under vagnen- eller tredje rättare sagt. De där 
båda nygifta turturduvorna kommer inte att få mycket tid över för mig och 
det kan man inte heller begära. Men då blir jag alldeles ensam med den där 
onkeln som just ingen känner, åtminstone inte jag. Vem vet, hur han blir 
emot mig?



A, snäll-snäll-snäll, mumlade Längsäll milt lugnande.



Men Sanna låtsades alltjämt inte om hans närvaro. Hon fortsatte:



Och vad kan jag egentligen ställa för krav på hans godhet? Eller-om vi 
ser saken från motsatta sidan-vad har han för rättigheter över mig? Här 
låter han helt enkelt hälsa att han vill ha mig till sig. Med vad rätt?

Fru Lillemor hade nu liksom vid det allvarliga samtalet med mannen 
fått en gulbrun ansiktsfärg-ett symtom av den svåra sjukdom som redan 
stämplat henne. Hon talade lugnt men med ganska stark stämma:



Kära barn, varken han eller jag eller Längsäll har någon rätt över dig. 
Jo, Längsäll har verkligen mycket stora anspråk på din tacksamhet eftersom 
det är han, som klätt och fött dig i all sin dar.



Nå, det är väl ändå en skyldighet-mumlade flickan.



Tig, formligen röt fru Lillemor och stampade i golvet. Han har inga 
skyldigheter mot dig. Vad du fått har varit rena nåden-



Plötsligt började hon rusa av och an i salen, med ögonen uppspärrade, 
pannan rynkad, händerna lyftade som till slag. Hon slog också, hårt och 
skoningslöst, sig själv i ansiktet. Men lika hastigt som det flammat upp 
svann under trycket av hennes viljestyrka detta delvis rent patologiska 
raseri och hon sa ännu flämtande men lugnt:



Jag vet inte, vad vi pratar för mycket strunt om rätt och rättigheter? Den 
ende som har rätt över dig är du själv och Längsäll och jag hoppas bara 
att du måtte använda den dig själv till gagn och oss till glädje.



Oberörd av vredesutbrottet funderade Sanna-Sanna några ögonblick, varpå 
hon yttrade minst lika lugn som modern:



Tja. Jag får väl gå ut och tala med människan en gång till så får jag 
höra, hur landet ligger.



Hon lämnade rummet för att uppsöka "människan", friaren som väntade tåligt 
i bersån. Under hela det lilla uppträdet hade fader Längsäll stått med 
sänkt huvud, skuldran lutad mot dörrposten. Liksom de båda kvinnorna icke 
ägnade honom någon uppmärksamhet, så ägnade han ej dem. Då Sanna gått, 
återvände han till kontoret, stillsam utan ord.



Efter en stund kom Sanna tillbaka; hon slängde lite vårdslöst med 
armar och ben just som en jänta den där vill gälla för ung och 
bekymmerslös. Hon sa till modern:



Ja, nu har jag givit honom korgen nummer två. Han blev lite snopen fast 
inte så svårt. Nej, det är nog bäst att jag följer vår plan och reser. Vem 
vet-jag blir kanske rik där borta. Då blir bums mina påhitt behagliga 
infall i stället för här vidriga nycker. Jag kanske gifter mig med rike 
onkel Jonathan-jag ser ingenting som kan hindra oss från det, ifall 
lusten faller på. Eller hur, mamma?



Modern, som stått med blicken sänkt, lyfte den nu och granskade betänksamt 
flickans spotska ansikte. Hon sa:



Nå ja, om ingenting annat hindrar, så hindrar väl hans ålder. Han är ju 
gammal nog att vara din far.



Ja tänk, det anade jag, inföll Sanna-Sanna. Jag menar att han är gammal 
nog att vara min far.



Den pinsamma ordväxlingen var över. Samma afton skrev fru Lillemor det 
brev som Abel Rush oöppnat lämnat Jac Tracbac.





16 Människan dör, hennes handling lever



Lillemors brev till Jac Tracbac, i sin ungdom kallad Jonathan Borck, 
överlämnades som vi redan vet, till Jac dagen före olyckshändelsen i 
gymnastikhallen. Brevet löd som följer:



Jonathan!



Enligt din önskan sänder jag till ditt hem Sanna, när tidpunkten blir 
lämplig, troligen om någon månad men kanske först senare-det kommer att 
bestämmas av tiden för bröllopet.



Att jag sänder henne har ingenting att skaffa med din ömkliga klagan 
över ensamhet. Den lämnar mig likgiltig. För resten antar jag att en så 
stor man som du har tillräckligt med beundrare och beundrarinnor att hålla 
dig sällskap. Jag sänder henne uteslutande därför att du med din rikedom 
har betydligt större möjlighet att sörja för hennes framtid än vad jag 
har. Dessutom vet jag, att du blir snäll mot henne. Det är det enda lovord 
jag kan ge dig, men i detta hänseende är det ju till fyllest.



Jag ville ge dig några upplysningar rörande hennes karaktär. Du måste 
först och främst lära dig inse att hon är mycket impulsiv och att hon 
knappast kan behandlas som en så kallad vardagsmänniska. Hennes lynne är i 
allmänhet livligt och vänligt, men hon har ock tider av djup nedslagenhet. 
Då kan hon även vara rentut sagt elak särdeles i småsaker. Det gäller då 
att behandla henne med både fasthet och mildhet-men jag tror att 
mildheten i varje fall bör vara övervägande. Så anser ock Längsäll, som i 
det stora hela torde förstå henne bättre än jag. Hans åsikt är, att 
flickans kantigheter är beroende av hennes ringa tilltro till sig själv. 
Jag vill säga dig att hon stundom- likväl sällan - uppträder så, som 
vore hon, icke högfärdsgalen men näst intill. Emellertid säger Längsäll 
att detta just kommer sig av hennes låga tankar om sig själv, hennes 
överdrivna ödmjukhet så till sägandes, och denna ödmjukhet måste hon då 
motarbeta genom ett trotsigt och ibland egenkärt uppträdande. Så säger 
åtminstone Längsäll och jag tror han har rätt ty jag har själv mångfaldiga 
gånger märkt att man vid dylika tillfällen kommer längst med mildhet. 
Strax blir hon då blid som en riktig guds ängel. Detta är för dig en 
mycket viktig sak att tänka på, eftersom det ofta kräver en viss 
självövervinnelse, tålamod och eftertanke. Man måste ju behandla envar 
efter dess inre funtning-så säger Längsäll och han har nog rätt.



Jag vill säga dig att hon är rätt misstänksam, vilket ofta vållar 
bekymmer. Hon tror att hon blir sedd över axeln 
och utsatt för drift. Du måste vara mycket 
försiktig när du skämtar med henne och i övrigt i ditt sätt att uppträda 
mot henne så att du inte väcker denna misstänksamhet. Hon har ett uttryck 
som hon ofta använder: Det anade jag. Då kan man nästan alltid vara säker 
att hennes misstänksamhet är med i spelet och då bör man helst säga: nå, 
vad är det nu för dumheter du funderar på?-eller liknande fast 
naturligtvis en smula raljerande. Längsäll brukar som oftast det sättet 
och faktum är att han alltid lyckas. Då talar hon om sin misstanke och man 
raljerar bort den, ifall den råkar vara alltför tokig eller ock framför 
man saktmodigt förnuftiga och allvarliga tankar. Då skall du märka att det 
är alldeles som om man löste upp en hårdknut. Hon blir genast så mjuk och 
god.



Ja, nu är det redan sent och postväskan går tidigt i morgon. Jag har gett 
dig några antydningar om hennes karaktär. Mycket kunde och borde 
naturligtvis tilläggas, men du får ju själv se till att du lär dig förstå 
flickan så gott du kan. Någon elak människa i vanlig bemärkelse är du väl 
knappast och i det här hänseendet skall du väl ock mäkta visa prov på en 
smula pliktkänsla.



Alltså har jag nu skrivit om Sanna-Sanna. Beträffande hennes hälsa som 
tidvis inte är god, har jag givit Benbe utförliga föreskrifter, jag har 
författat en hel katkes, hälsokatkes så till sägandes. Den kan ni för 
resten ha gott av att läsa hela bunten- en gammal lantpatronessa som jag 
samlar en del erfarenhet under årens lopp.



Slutligen vill jag skriva några rader om oss själva.



När Benjamin framförde din hälsning beträffande flickan, var min första 
tanke eller rättare känsla en häpnad över din egoism, din fräckhet, din 
låghet. Alltså-nådig herrn började känna sig ensam-då fick alla hänsyn 
vika. Så stor lumpenhet hade jag inte tilltrott dig. Men saken fick vara 
som den var-jag måste överväga, vad som kunde vara bäst för flickan och 
därvid fick det och får det bero. Jag har under alla dessa år ägnat 
dig få tankar och det bör du finna rätt naturligt. Dessa sista händelser 
har ju likvisst tvingat mig att tänka på vad du betytt och betyder för 
mig. Oppnar man en gång på gömsel- och glömsellådan så finner man 
åtskilligt. Jag känner dig som en böld på min kropp, ett äckel i mitt 
hjärta, en avsky i min själ, en skam, en smuts för min heder i livet och 
min hågkomst i döden. Håll till godo, vi halverar.



Du sa mig en gång, då jag kände förebråelser, du sa att jag borde tro på 
Gud. Det borde jag inte då, men jag har lärt mig tro.



Jag tror på hämndens gud, ty jag har sett honom, hört honom och tagit i 
honom. Och jag vill säga dig en sak- med dödens sveda redan i min sjuka 
kropp bekänner jag: på himlen tror jag ej, på barmhärtighet ej, men jag 
tror på de eviga straffen. Ty nu när jag ej har särdeles lång tid kvar att 
leva, vet jag att jag skall leva evinnerligen.



Undertecknat.                  Lillemor Borck.



Jac Tracbac läste detta brev åtskilliga gånger, den aftonen. Först 
skumläste han i hast, fiken efter underrättelser om de ungas resa. Därom 
stod inte mycket och det lilla som sades styrkte honom blott i misstaget 
beträffande bröllopet-om Caroline nämndes ej ett ord, alltså var Sanna 
bruden. Vid en andra och mera grundlig genomläsning av den långa episteln 
gladde han sig åt alla de goda råd och vinkar, som gavs beträffande 
flickans karaktär och behandling. Han fylldes av en öm glädje och stolthet 
över det ansvar som pålades honom och han utbrast, gång efter annan-där 
han vandrade ensam i "farmorsrummen": Å, min käraste lilla Lillemor, lita 
på mig-å, jag förstår nog lika bra som Längsäll-å, jag är inte dum- 
lita på mig min käraste lilla Lillemor.



Det kan tyckas underligt att han efter att ha genomläst de bittra rader, 
som rörde honom personligen, kallade brevskriverskan min käraste 
lilla Lillemor. I själva verket hade han ännu efter andra genomläsningen 
knappast någon uppfattning av dessa raders innebörd. Han slog dövörat 
till, kan man säga, eller blev blind på båda ögonen. Det första som väckte 
hans särskilda uppmärksamhet och undran var själva underskriften: Lillemor 
Borck. Den gången han kände henne hette hon redan Lillemor Längsäll och 
hon hette så ännu-varför då teckna sig Borck? Han skulle grubbla över 
denna lilla omständighet så länge han levde utan att komma till 
förklaring. Den var dock mycket enkel; den samvetssjuka kvinnan skämdes 
att underteckna sitt brev med mannens namn. Det fick icke missbrukas. Hon 
nämnde det desto oftare då det gällde att på ett eller annat sätt betyga 
hans orubbliga auktoritet. Men hon undertecknade sig Borck. Borckar var de 
båda, skribenten och adressaten-var så god!-låt oss halvera äran.



Grubblet över denna omständighet drev honom att verkligen fatta och fastna 
i de förfärliga ord, och anklagelser som var riktade mot honom själv eller 
rättare mot dem båda. Han sökte likväl slå dem ifrån sig i det han mumlade 
(strykande sig över den svettiga pannan med brevet): Det verkligt sorgliga 
i den här saken är, att hon tycks vara sjuk. Hon skriver om döden, plågor 
och sin korta livstid. Men vad fattas henne då? Hur ska jag kunna veta det 
och även om jag visste-vad skulle jag kunna göra för henne? Egentligen är 
det mindre vackert av henne att oroa mig, då jag ändå står maktlös.



Han tillade hastigt: Jag menar inte mindre vackert, jag menar mindre 
välbetänkt. Av Lillemor.



Som han sagt de orden trängde pilen helt genom det bräckliga pansar av på 
måfå gripna tankar varmed han sökt skydda sig. Skyddet hade fördröjt men 
icke lindrat plågan. Han tog nästan ett språng, tryckte hårt samman 
armarna över bröstet och hukade sig ned. Den rent kroppsliga 
reaktionen gick över lika hastigt som den kommit. Han tittade åter på 
brevet och sa i det han betänksam skakade på huvudet: Det är en farlig 
sak, helt enkelt. Ett sånt här brev skrivet så här-det är helt enkelt 
utmärkt farligt.



Han slängde brevet på sitt pojkskrivbord, samma bord som pryddes av 
farmors lov i grov felstavning. Åter stökade han orolig omkring i rummen, 
som om han inte kunde lämna dem förrän han vidtagit någon åtgärd 
beträffande brevet. Han stannade ibland och tittade på det, kände på det, 
mumlade: Sånt här är faktiskt utmärkt farligt, ska jag säga. Och särskilt 
farligt för såna som gör konster-



Därmed åsyftade han sig själv i egenskap av clown. De, som sedermera 
skulle tillvita den berömda Jac Tracbac sinnessjukdom, borde emellertid ha 
lyssnat till hans soliloquium rörande det skrämmande beklämmande brevet. 
Han sa: Hur ska jag göra? Jag tror att jag för bättre minnes skull åter 
läser igenom det, som angår flickan. Därefter bränner jag brevet. Ty-nu 
hoppas jag visserligen att jag någorlunda kommit över den chock, som det 
berett mig-men antag att jag lägger brevet i någon låda, att jag så 
småningom glömmer det och att jag så plötsligt en vacker dag återfinner 
det med all dess grymhet-vem vet hur det då går? Kanske finner jag det en 
dag då jag är särskilt nedstämd eller upprörd? Då kan det rentav bli 
farligt för mitt nervsystem. Eller tänk om jag finner det en dag, då jag 
skall uppträda? Med mitt labila lynne blir det helt enkelt stora kraschen. 
Nej, låt oss bränna! Det är säkrast, det är utmärkt.



Visserligen kan man ur detta resonemang utläsa just verkan av ett labilt 
lynne, ett ostadigt själsliv men på samma gång så stor och klar 
sjukdomsinsikt att det ena kan ta ut det andra. Dessutom stannade han icke 
vid brännbeslutet och det resonemang som några minuter senare- han hade 
just förberett bränningen-kom honom att av stå därifrån var ej 
mindre klart och rådigt. Han sa till sig själv:



Nej. Jag har trots allt redan tagit mig för djupt av det här. Det tjänar 
ingenting till att möta faran som strutsen -med slutna ögon. Möjligen 
kommer jag att glömma brevets ordalydelse, men jag glömmer ej stunden, då 
jag fick det, ej heller min smärta och skam. Då desto värre om jag ej har 
brevet. Jag kommer att grubbla, jag kommer att fråga mig i oändlighet: Hur 
skrev hon? Hur uttryckte hon sig? Kanske menade hon inte så illa, som jag 
trodde? Med mera sådant. Nej, brevet skall gömmas. Hur pinsamt det än är, 
råkar det likvisst vara ett av mina livsdokument. Därmed nog.



Han överlade var han borde gömma det. Det närmaste gömslet var också det 
bästa-lådan i hans gamla skrivbord. Den var försedd med ett enkelt lås 
och begagnades icke. Tracbac stoppade ned brevet, stängde lådan och stack 
nyckeln i västfickan. När han det gjort erfor han det något bedrägliga 
sinneslugn som brukar inträda efter en begravning. Nu är det över. 
Emellertid märkte både han själv och hans omgivning att hans nerver var i 
olag. Som redan nämnts frågade honom Abel Rush samma afton om brevet 
krävde svar. Jac svarade rätt lugnt: Det är ett brev som jag vill vara 
ensam om.-Rush, som uppmärksamt betraktade honom, sa då likgiltigt: Ni 
har fått ett märke i pannan, Jac. - Ett märke i pannan? upprepade Jac 
tankspritt, tog fram sin fickspegel och granskade. Där fanns mycket 
riktigt ett märke men det dröjde några sekunder innan han förstod, vad det 
var. Det var helt enkelt ett par små bläckfläckar som han fått då han 
förde brevet till sin svettiga panna. Hans ångest och Lillemors hade 
blandats. Plötsligt uppträdde han på ett sätt som Abel Rush inte förstod 
och omöjligt kunde förstå: clownen gick emot honom komiskt grimaserande 
och viskade: Akta sig han, lille Abel, akta sig noga för storebror. Ser 
han inte vad jag har i pannan? Det är ju det beryktade Kainsmärket.



För Rush måste ju uttrycket tyckas sinneslöst. För Jac som nyss fått 
brevet-figurligt talat-slungat mot sin panna var det en makaber men 
fullt redig tankelek. Episoden skulle emellertid anföras som ett bevis för 
Tracbacs sjukliga sinnestillstånd. Människan vet mycket lite om sin granne 
och gör klokast i att döma honom så sällan och så ödmjukt som möjligt. 
Konsten är svår men bör läras.



Vidare hyste Tracbacs närmaste omgivning en viss misstro mot hans 
upprepade försäkran att fallet från trapetsen skulle ha varit en ren 
olyckshändelse. Man kan med skäl fråga: vad är egentligen "en ren 
olyckshändelse"? Aven om den ter sig som resultatet av en "olycklig slump" 
torde man även i dessa fall mången gång kunna framleta psykiska orsaker. 
Beträffande orsaken till Tracbacs störtande är kedjan av ödesdigra 
omständigheter lätt funnen. Fru Lillemors brev hade trängt honom djupare i 
sinnet än han själv trodde. Natten tillbragte han i grubbel, huruvida hon 
hade rätt till sitt fullständiga och grymma fördömande. Han stiger upp med 
sömnlöshetens förrädiska, dolskt dolda skälva i kroppen. Han går som 
vanligt till sin morgongymnastik men hans sinnesstämning är ingalunda den 
vanliga. Han är på en gång trotsig och nedslagen som en pojke, den där 
harmas över en orättvis eller åtminstone onödigt hård aga. Som en pojke 
reagerar han också mot denna hårdhet, han vill riktigt "visa sig på styva 
linan" (åtminstone inför sig själv) och skulle en olycka naturligtvis "mot 
förmodan" hända, nå ja, då kunde det vara en viss person väl unnat att hon 
aldrig skulle få tillfälle gottgöra sin orättvisa. På trots alltså sätter 
han trapetsen i högsta läge, vilket givetvis var onödigt för en vanlig 
gymnastisk övning, samt underlåter vidtaga några säkerhetsåtgärder. Hans 
naiva förklaring att han mot vanan stängt barnen ute för att inte till 
äventyrs krossa skallen på någon av dem visar 
tydligt att möjligheten av en svår olyckshändelse ingalunda var honom 
främmande.



Den "rena slumpen" visar sig vara ett direkt resultat av brevet och bakom 
brevet kan vi utan svårighet följa orsakskedjan tillbaka till dagen då den 
unge Jonathan Borck och Lillemor Längsäll möttes på Sanna. En handling av 
betydelse dör aldrig, den följer oss livet igenom och den överlever oss.



En annan punkt i Tracbacs förklaring av olyckshändelsen förtjänar 
uppmärksamhet. Han sade sig ha haft en vision av "den där mannen, som jag 
hängde" och denna skrämmande vision hade givit honom svindel. Den åsyftade 
händelsen var följande:



För cirka tjugufem år sedan hade Jac Tracbac redan så gott anseende som 
akrobatclown att han kunde räknas som prima kraft. Likväl hade namnet 
ingalunda den guldvikt och triumfklang det sedermera skulle få. Vid den 
tiden arbetade han i ett ambulerande sällskap samman med en partner, även 
han akrobatclown. Hans förnamn var Mac och då de båda herrarna 
naturligtvis uppträdde som "bröder" för att inte säga tvillingbröder 
sammandrogs de båda namnen Mac Tracbac och Jac Tracbac till den lustiga 
ljudhackelsen-Mactracjacbac. Emellertid motsvarades denna enighet i 
namnet icke av någon särdeles enighet i sinnelaget. De båda unga 
kumpanerna hyste tvärtom en rätt stor motvilja för varandra, vilket 
naturligtvis ej hindrade att de i bådas välförstådda intresse drog jämnt i 
arbetet.



Av dessa båda parhästar var Mac den skickligaste akrobaten. Jac åter den 
fyndigaste och tokigaste clownen- följaktligen föll den svåraste 
akrobatiken på Macs lott under det att Jac huvudsakligast fick hålla 
målron och skrattsalvorna vid makt. Misstämningen mellan de båda 
kamraterna växte emellertid och de beslöt upplösa "brödraskapet"  
nästa säsong. Orsaken var den att Jac blandade sig i kamratens 
arbete-visserligen av puraste välvilja. Den ovanligt djärve, smidige och 
styvsinte Mac ville även på dödshöjd arbeta utan lina. Jac åter, nervös, 
sjukligt lättskrämd, tålde icke se sin kamrat så oförväget leka med 
döden-han fordrade att kamraten i de farligaste numren skulle vara 
försedd med säkerhetslina och gjorde själv upp konstruktionen med en 
kraftig stålfjäder som svikt. Mac vägrade att använda den. De tvistade 
sinsemellan, de tvistade med direktionen, som ställde sig än på den enes, 
än på den andres sida. Slutligen framkastade Mac föraktligt en förmodan 
att denna säkerhetsåtgärd blott skulle minska hans egen popularitet och 
därför öka kamratens.



Denna infama och orättvisa beskyllning gjorde Jac ursinnig. Han gick till 
polismästaren i den stad, där man för tillfället uppträdde, och påpekade 
att vissa av Macs nummer var absolut livsfarliga utan lina. Polismästaren 
gjorde genast slag i saken: akrobaten Mac ålades att i det och det numret 
använda lina. Jac hade segrat, naturligtvis till stor förargelse för Mac. 
Utan att bry sig därom övervakade Jac själv linans tillverkning och 
fordrade främst att stålsvikten skulle vara så kraftig som möjligt.



Olyckan inträffade ett par dar efteråt och linan hade icke ens på allvar 
prövats. Mac skulle göra ett språng mellan tvenne fasta trapetser och i 
språnget göra två eller tre volter I första volten drogs linan för långt 
ut, i den andra öglade den sig kring akrobatens hals och den tredje 
fullbordades i nästan rakt fall nedåt. Några ögonblick dinglade akrobaten 
i luften med knäckt hals. Nästan omedelbart brast linan vid takvalsen och 
den döde föll till golvet. Om stålsvikten varit väsentligt vekare och 
smidigare är det möjligt att händelsen fått oskyldigare följder.



De påpassliga cirkusbetjänterna bar snabbt ut den döde. Från publiken gick 
ett samfällt skri, ett mäktigt sorl.

Redan sprang man upp från sina platser. Men plötsligt stillnade de 
skrämda. Vad gjorde han där nere på arenan, den andre clownen? Först stod 
han några ögonblick stilla med huvudet tillbakalutat, munnen öppen, 
händerna sakta krafsande över sitt huvud, famlande som om han velat 
uppfånga sin partner ur luften. Därpå gick han framåtböjd långsamt till 
den plats, där den nu bortburna kroppen slagit en grop i sågspånen. Han 
stirrade på gropen och gjorde även nu några famlande handrörelser som om 
han sökt den bortburne. Vad skulle nu det betyda? Var numret inte slut? 
Hade ingen olycka skett? Var det hela blott ett av dessa farliga tricks 
varmed cirkuskonsten söker sätta nerverna i dallring?



Direktören, som ängsligt iakttagit publikens hållning, väl vetande att en 
starkt upprörd folkmassas handlingar är fullständigt oberäkneliga, 
uppfattade snabbt orsaken till den plötsliga stiltjen och förstod att 
kallblodigt utnyttja den. Han sprang fram till clownen som i golvets 
sågspån tycktes söka sin förolyckade kamrat, slog honom på skuldran och 
ropade godmodigt: Hallå Jac, vad står du här och drumlar för? Nu är det 
din tur att visa vad du kan! - Tillade i en hetsig viskning: Slå volt! 
Gör vad du vill! Skratta! Skrik!



Clownen stirrade på honom, några ögonblick stum. Han kunde efteråt aldrig 
klargöra för sig, hur mycket han i den stunden uppfattat av tilldragelsen. 
Hans uppfattning var dock säkerligen ytterst oklar och då nu direktören 
uppmanade honom att spela vidare, tog han det som ett tecken att blott ett 
mindre missöde inträffat. Han uppgav därför ett väldigt och verkligt 
clownskrän, en blandning av den halvt omedvetna skräck, han erfor, och det 
skratt som måste vridas fram. Han gjorde kullerbyttor, hjulade sicksack 
kors och tvärs över arenan, klättrade snabbt upp i trapetsen och gjorde 
med ett dödsskrän ett hopp, vida farligare än det, som kostat kamraten 
livet. Hans upphet sade hjärna gav hela hans kropp en sprittande 
smidighet, som han aldrig förr uppnått.



Plötsligt stod det alldeles klart för honom, vad som hänt. Han gick med 
nedböjt huvud mot utgången, men direktören kastade sig över honom, 
örfilade honom, ropade, mera, mera, late Jac. Publiken röt fram sitt 
bifall. Den trodde sig nu helt och hållet på den säkra sidan. Det hela 
måste vara en hemsk men pirrande och sällsport skickligt utförd sketch. 
Helt visst skulle man inom några ögonblick se de båda kamraterna i nytt 
samarbete. Och Jac gjorde nya konster, publikens skrän jagade upp honom 
till yttersta grad. Han formligen studsade fram med krökta knän över 
arenan och utmed barriären. Han bet och rev i luften som en ursinnig apa. 
Han röt: Tig, fördömda släkte! Tig, ni onda andar! En människa är död, hör 
ni inte-död! Men publiken hörde ingenting annat än sitt eget svallande 
skratt och jubel. Plötsligt gjorde clownen ett skutt och föll raklång på 
ryggen. Och nu först förstod publiken helt, hur rätt den uppfattat saken. 
Det var ett praktfullt spännande och roande nummer.



På en vink av direktören bar betjänterna ut den nu fallne lika snabbt som 
nyss hans kamrat. Emellertid började publiken bli häpen, orolig, missnöjd 
att inte de båda konstnärerna besvarade den alltjämt stormande hyllningen. 
Visslingar, hyssningar, ett ursinnigt stampande bröts med applåderna. Åter 
inträdde den kallblodige direktören, det blev strax tyst och sirligt 
bugande yttrade denne fulländade eller fullfjädrade direktör: Mina damer 
och herrar, vi är djupt rörda av edert bifall. Tyvärr har den ene brodern 
drabbats av överansträngning och kan icke personligen mottaga den vackra 
hyllningen. Under sådana omständigheter anser den andre det riktigast mot 
sin partner att icke heller han personligen framträder.



Den där överansträngningen föreföll visserligen publiken något mystisk men 
den visste ju inte ens vem av bröderna, som drabbats av 
"överansträngning". Emellertid fann de detta utslag av takt och 
broderskärlek tilltalande. Bravorop och en stark men sansad applåd 
kvitterade direktörens meddelande och nästa nummer utropades.



För resten var det fullkomligt riktigt att ingen av bröderna kunde infinna 
sig. Den ene låg på en gammal schaggsoffa, den andre satt bredvid honom 
och strök sin kamrat och trätobroder då och då över kinden. Ibland slog 
han ut med händerna och vred huvudet åt höger och vänster som om han velat 
säga: Ja, mina damer och herrar, så här kan det verkligen hända, när det 
vill sig illa. Vem rår för det?-En läkare som i all hast tillkallats för 
att konstatera dödsfallet, vände nu sin uppmärksamhet mot den andre 
clownen. Han tyckte inte om hans min och nästan utan att Jac märkte 
åtgärden gav han honom en kraftig spruta morfin. Redan halvsovande fördes 
han till sitt logi.



Tracbacs nervhälsa tycktes till en början fullständigt undergrävd. Efter 
några månaders vistelse på en klinik blev han likväl så pass återställd 
att han kunde resa till en kurort i Florida för att fortsätta vilan. Här 
uppsöktes han av direktören, som föreslog nytt kontrakt. Han sa: Ni var så 
storartad den där sorgliga kvällen, att jag själv knappt kunde hålla 
händerna stilla.-Nå ja, svarade Jac trumpet, det är ju möjligt. Men sånt 
presterar jag inte med mindre jag är skrämd och förtvivlad.-Nå, då får vi 
väl se till att skrämma er då, skämtade direktören. Ur skämtet uppväxte 
emellertid Jac Tracbacrepertoaren med dess i olika former återkommande 
skrämselinslag.



Första uppträdandet skedde i samma stad där olyckan inträffat. Frågan var, 
om publiken nu skulle uppfatta Tracbacs uppträdande vid olyckstillfället 
som "beundransvärd själsnärvaro" eller "avskyvärd råhet". Som vi vet var 
det varken det ena eller det andra men så lite vet vi i allmänhet om ting, 
dem vi beundrar eller klandrar att utslaget kan bli ungefär vad som 
helst.



Utslaget blev gynnsamt och den ödesdigra staden kan kallas den Tracbacska 
storhetens vagga. Denna omständighet och minnet, visionen av kamratens död 
plågade clownen där han nu-tjugu år senare-låg på sin soffa med spjälat 
ben och klottrade ned något, som Siv trodde vara hans memoarer. Kamraten 
och trätobrodern från fordom hade genom sin död betalt Jacs storhet i 
förskott, han var i själva verket upphovet till den berömda 
Tracbackomedin. Några år efter hans triumfala come back på arenan hade 
publiken döpt honom till Clown Skräck. Själv betraktade han sig alltjämt 
som partner till den döde. Han sa: Stackars Mac fick aldrig tillfälle att 
upplösa kompanjonskapet. Jag hindrade honom.-Han lät efterforska 
kamratens släkt men lyckades blott uppspåra en gammal moster eller faster. 
Gumman fick en vacker pension men det visade sig snart att hon var en 
bedragerska och ingalunda i släkt med den döde. Tracbac ryckte på axlarna, 
sa: Kan jag hjälpa att stackars Mac blott efterlämnar en bedragerska. 
Betala ut pensionen. Det är minsann långtifrån roligt att vara oärlig-hon 
kan behöva en liten uppmuntran, stackare. Hedern är sin egen belöning.



Det stackars av ödet förföljda syndikatet fortsatte att oroa sig. En dag 
infann sig herrarna i samlad trupp och framlade några jämrande frågor: Jac 
vinkade med sitt lilla skrivhäfte och sa med viktig min: Se här-min 
sketch är i det närmaste färdig.-Man jublade men en viss oro låg på 
jublets botten. Slutligen yttrade mr Adam förläget: Jag vill inte besvära 
dig-men hur många medspelare behöver du?-Clownen såg helt finurlig ut, 
när han svarade: Jämnt så många som lokalen rymmer. - Å verkligen, 
mumlade mr Judah och suckade över kostnaden. Jämnt så mycket arenan 
rymmer?-Mer än så, grinade clownen, jämnt så mycket raderna rymmer. Jag 
tänker spela med publiken som partner, på arenan 
blir jag ensam.



Herrarna applåderade livligt och begrep ingenting. Mr Adam tog slutligen 
mod till sig och sa: Men Jac, i dina sketcher brukar det vanligen ingå ett 
moment av rädsla, den Tracbacska skräcken. Hur har du egentligen tänkt 
dig-



Du menar: vem ska skrämma clownen. Enfaldig fråga -min partner 
naturligtvis - publiken ska skrämma mig. Tror du inte att den kan?



Han skrattade åt herrarnas dumma miner och ropade: Billigt och bra, inte 
sant? En partner som betalar för sig. Leve publiken som clown!





17 Saltomortal



Dess värre var det de stackars syndikatsherrarnas lott att ständigt 
besvikas. Glädjen över att Tracbac äntligen bestämt sig för en sketch 
grumlades genast av oro över dess obekanta innehåll. Oron växte snabbt 
till full förtvivlan. Efter åtskilliga försiktiga påstötningar lät Tracbac 
sin sekreterare meddela att hans uppträdande helt enkelt skulle bestå i 
ett ovanligt samtal med publiken. Han ämnade yttra några allmänneliga ord 
om sitt yrke och därvid söka pigga upp gott folk och få dem att ilskna 
till. Kort och gott: han ämnade säga publiken sanningen rörande vissa 
saker.



Säga publiken sanningen? Efter ett kort men intensivt grubbel yttrade mr 
Adam: Detta måste i Tracbacs eget intresse förhindras. Säga publiken 
sanningen? Detta är givetvis ett fall just för vår vän Denny. Hans ord som 
framstående sinnesspecialist blir avgörande. - Ett sammanträde utlystes 
och O'Henny ombads närvara. Traditionen att sammanträda i 
grindstugan några steg från clownen bröts denna gång. Man samlades i ett 
av hotell Ambassadors slutna sällskapsrum.



Doktor O'Henny infann sig fullständigt oveten om det förfärliga, som 
upprörde dem. Hans vanliga kyla avstack därför mer än vanligt mot deras 
upphetsning. Själve Abel Rush föreföll orolig och tvehågsen. Mr Adam läste 
upp Tracbacs meddelande och både stämma och hand skalv. O'Henny smålog.



Nå ja, det där att säga publiken sanningen förefaller ju en smula 
svagsint. -Just det, just det! skrek herrarna. Doktorn fortfor: Men å 
andra sidan blir det kanske intressant. Hur som helst blandar jag mig inte 
i saken. Kanske gör turnén fiasko och både herrarna och Tracbac förlorar 
en massa pengar. Men jag förlorar ingenting, ty jag personligen är inte så 
stor idiot att jag satsar stora pengar i en clown. Så att mig rör det inte 
i ryggen.-Min vän, min vän, kved Judah och knäppte sina tjocka fingrar, 
ni kan väl hjälpa oss. Han får inte uppträda förrän han kommit på bättre 
tankar.-Ja, vad ska jag göra åt det? frågade doktorn otåligt.-Ni kan 
avråda honom, ni kan rädda oss!-Nå ja, sa O'Henny, naturligtvis kan jag 
göra det. Jag ska ringa upp honom genast.



O'Henny ringde: Tracbac kom till telefon. O'Henny sa: Jac, det är fråga om 
turnén. Jag är tillsammans med dina herrar och de ber dig uppskjuta den, 
tills du fått ett annat program. Bliv nu inte rasande, ers nåd. - Men 
Tracbac blev rasande, han kippade efter andan och skrek: Det vågar de-sen 
de ett halvt år plågat mig, pinat- Skrik inte, ers höghet, bad doktorn 
inställsamt, ni spränger telefon.-Denny-Henny, sa nu clownen behärskat, 
du skall framföra en hälsning till dessa gentlemän: du ska be dem kyssa 
mig.-Ska ske, ers majestät, svarade doktorn, ringde av och framförde 
hälsningen.



Den mottogs med tystnad. Herrarna vandrade av och an i dystra 
funderingar. O'Henny satte sig på skrivbordet, tände en cigarrett och bjöd 
sin vän Abel en annan. Efter en tämligen lång stund stannade den 
vördnadsvärde senatorn mr Adam framför doktorn och yttrade:



Denny, min gosse, jag har alltid satt det största värde på dig. Nu vill 
jag be dig göra oss en tjänst. Det är under nuvarande förhållanden 
nödvändigt att turnén inhiberas inte blott för oss utan ännu mer för 
Tracbac. Du har vid några tillfällen yttrat en önskan att under någon tid 
ha vår gemensamme vän på din privatklinik. -Det stämmer, medgav doktorn 
livligt. Gott, fortsatte senatorn med pondus, nu tror jag att rätta 
stunden är inne för en dylik åtgärd. Vår väns egenheter har på senare 
tider tagit oroande former. Till exempel-



Han anförde ett halvt dussin exempel av olika art och de andra herrarna 
anförde pratande i munnen på varandra ytterligare ett halvt dussin. Till 
sist frågade doktorn: Vad vill ni egentligen? Att jag skulle spärra in Jac 
på min klinik och behålla honom där tills han blir lite förnuftigare. 
-Just det, just det, ropade de enfaldiga stackarna i extatisk ton.



Nå ja, det vore ju inte så svårt, återtog O'Henny, men jag gör mig bara 
den frågan: Vem kommer sen att styra kliniken? Blir det jag eller blir det 
patienten Tracbac. Jag misstänker nästan att det bleve Jac. Och det vore 
förbaskat dumt. Ty jag kan styra min klinik men jag kan inte styra Tracbac 
och han åter kan inte styra min klinik men han kan styra Tracbac 
åtminstone bättre än någon annan. Där ser ni vad ni kommer med för 
nonsens. Förskona mig!



Men i sin blinda iver skonade de honom icke. Mr Adam lade sin onekligen 
välljudande senatorsstämma någonstans i mellangärdet och yttrade:



Denny, jag måste be dig tänka på din plikt som läkare. Tracbac är faktiskt 
i behov av vård.

Den unge mannen stannade bredbent, hans huvud sänktes och skuldrorna 
höjdes i några tunga andedrag, hans vackra, elaka ögon glittrade 
rovlystet, han yttrade i det han andades genom sammanknipna näsborrar:



Min plikt? Om jag gjorde min plikt som människa, skulle jag spärra in er, 
mina herrar, eftersom ni retat mig nog. Men jag skulle inte sända er till 
sjukhus-å nej, ni behöver ingen vård. Jag skulle spärra in er på 
Sing-Sing och det är möjligt att jag gör.



Va-va-va-skrek mr Adam, bölade mr Cow, pep mr Pech, alla tre ursinniga. 
Blott den ängslige lille Judah stack bönfallande ut sina tjocka händer och 
sa: På Sing-Sing? Ja, men vad har jag gjort?



Vad ni och de andra herrarna har gjort, svarade O'Henny med vinande förakt 
i rösten. Vad ni har gjort det angår mig inte. Men ni är väl inte så dum, 
lille Judah, att ni tror det skulle vålla mig någon svårighet att få er 
hela bunten till det där stället. Det skulle bli en kanske kostsam men 
mycket kort process.



Han vände dem ryggen. Alla tre herrarna tuggade luft och saliv men svarade 
icke. De hade plötsligt erinrat sig att den där unge mannen, som nu så 
grovt förolämpat dem, var yngste bror och allsmäktig favorit till en 
magnat vars rikedom uppskattades till mer än två milliarder och att han 
själv ägde en fond av hänsynslöshet, som översteg all uppskattning. Några 
minuter stod de stilla som små skrämda lamm. Så började de sakta kvida och 
bräka. Vad var nu detta för något? Hur hade man blivit så upphetsad? Hur 
kunde Denny missförstå dem till den grad?



O'Henny ringde på bordsklockan. En hovmästare kom, O'Henny yttrade lugnt: 
Hovmästare, var god och led ut de där gentlemännen. Som hovmästaren själv 
ser har de en äcklig uppsyn. Inte sant, de äcklar er?



Tysta som strykrädda hundar slank de tre herrarna ut ur rummet, följda av 
hovmästaren, som kände doktor O' Henny alltför väl för att erfara 
någon våldsammare själsskakning. Deras sortie var ömklig och likväl anade 
de goda herrarna ännu ej att deras saga som starkt guldkantat 
Tracbacsyndikat redan var dödsdömd.



Vordna ensamma yttrade Abel Rush rätt bittert till sin vän Denny: Du gav 
kräken ett kok stryk och det är ju inte svårt när man har piska i hand. 
Men jag skulle också önska att du som läkare kunde göra något för Tracbacs 
hälsa. Jag börjar tvivla-



Han pekade på pannan och berättade en del händelser som på sistone 
inträffat, bland annat episoden då clownen pekat på en bläckfläck och 
kallat den sitt Kainsmärke. Läkaren blev fundersam. Han beställde in lunch 
åt dem båda och ingen av dem yttrade under måltiden ett ord. När den var 
slut sa O'Henny:



Låt oss fara ut till honom. Det där med Kainsmärket betyder naturligtvis 
bara att han går och grubblar över något. Nå ja, även den klokaste kan 
grubbla över någonting fast jag inte vill kalla det särdeles~klokt. Nu har 
naturligtvis herrarnas påhitt ånyo kastat honom ur jämviktssadeln. Vi får 
lov att pigga upp honom.



De bilade alltså ut till clownens bungalow. I grinden mötte de-mr Cow, 
syndikatets högtbetrodde jurist. Mr Cow, som nyss av O'Henny hotats med 
Sing-Sing, gick nu emot sin skymfare med utsträckt hand och ett brett 
koleende på de rynkiga läpparna, han sa: Käre O'Henny, jag hoppas att det 
hädanefter aldrig skall uppstå något missförstånd mellan er och mig.-Utan 
att låtsas om den framräckta handen, svarade doktorn trumpet: Tron är en 
god sak så länge den varar. -Vänd till Longfellow sa han barskt i det han 
med tummen pekade på mr Cows breda rygg: Jag förbjuder er att släppa in 
den där gynnaren utan mitt eller er husbondes tillstånd.-Negern rullade 
med ögonen och utbrast: Husbonds tillstånd? Husbond har ju själv skickat 
efter honom-De båda unga männen, som ansåg sig vara riktiga ljus i 
fråga om människokännedom, betraktade nu varandra med ganska enfaldig 
uppsyn. Mr Cow kallad till Tracbac och återvändande med detta fett 
strålande anlete-vad kunde det betyda? De begav sig upp till bungalowen 
och fann husets herre redan i hallen.



Han vände sig till Rush och sa med hycklat medlidande: Min stackars gosse, 
jag måste meddela dig att du mistat din plats. Men du kan få stanna hos 
mig personligen. Lönen blir densamma, plus gratifikationer vid fall av 
gott uppförande.



Nyckfullheten blir väl också densamma? svarade otacksamt Abel Rush. Vem 
har avskedat mig? Mr Cow kanske?



Ingalunda, svarade clownen milt. Men syndikatet behöver inte längre dina 
tjänster av den enkla anledning att jag spränger syndikatet. Syndikatet 
begär sig själv i likvidation vartill det blott behövs en medlems 
medverkan. Därpå övergår dess enda verkliga aktiva nämligen kontraktet med 
mig med filmen och med de tjugu städerna automatiskt på mig personligen. 
Saken kommer att avvecklas mycket hastigt.



Sir, genmälte Rush med skälvande mun, jag har sannerligen inte skäl att 
prisa syndikatet men jag har varit i dess tjänst och jag ämnar inte låna 
mig till den manövern. Jag säger er rentut att jag finner den mindre 
honnett.



Tracbac grinade gott och gnuggade händerna:



Mindre honnett, säger du. Det uttrycket är svagt och gör inte alls full 
rättvisa åt min fiffighet. Inte heller skulle det falla mig in att använda 
ett spenabarn som du i den här affärn. Kom ihåg, min gosse, att vill du 
utföra en dålig handling måste du använda en dålig människa, eljes hugger 
du dig i tummen. Jag använder mr Cow, som är en verkligt dålig människa. 
En förrädare rätt och slätt. Dessutom är han syndikatets juridiska själ. 
Han är den ende som verkligen känner dess 
invecklade juridiska ställning. Han är mannen att spränga syndikatet. Det 
kommer att kosta mig några dollars men vad gör det? Jag förtjänar oerhört 
tvärtom. Kom ihåg, mina unga vänner, att fienden skall alltid angripas 
inifrån. Krigskostnaden blir minst femtio procent lägre.



Och den lille mannen gick, linkande på sina kryckor visserligen men 
stoltserande, mellan de båda herrarna, gav dem var sin välvilligt 
nedlåtande klapp på skuldran och satte näsan i vädret.



O'Henny sa fundersamt:



Planen är inte dum, eftersom den kommer att lyckas. Ni kunde ha blivit en 
stor monark, Tracbac, eller en stor skurk, vilket kanske kommer på ett ut.



Ingalunda kommer det på ett ut, fnös Tracbac förnärmad å kunglighetens 
vägnar. Hur som helst så valde jag den gyllene medelvägen mellan kung och 
skurk -jag blev en stor pajas.



Och han linkade upp till Siv, muntert grinande och gnuggande sina händer, 
i det han ropade: Åsnan skriar dumt på magra betet, stillsamt mejar 
husbond feta vetet. -Rush som kände sig smått stukad, ruskade på huvudet 
och muttrade: Ja, inte vet jag om han är klok, men nog är han slug.-Jag 
skulle nästan vilja säga motsatsen, skrattade Denny: Inte är han slug men 
nog är han klok.



Framför dörren till Sivs våning tvärstannade clownen och rodnade starkt. 
Han bet sig i underläppen, han drog i örsnibbarna, han stirrade framför 
sig nästan skelande av idel grubbel. I det ögonblicket tedde han sig 
varken klok eller slug. Hans ärende till Siv var också utomordentligt 
kinkigt och vi måste tillstå att det helt och hållet övergick den stackars 
Jacs förstånd.



I själva verket grubblade Siv på samma problem fastän betraktat från 
motsatt håll. Det gällde Sanna. Hon kunde inte förneka inför sig själv att 
denna plötsligt uppdykande dotter vållade henne obehag, nästan 
smärta. Hon kände sig överflödig. Helt naturligt skulle Jac ägna en mycket 
stor del av det ömma intresse, han var mäktig, åt sin dotter. Den 
främmande flickan-i sina tankar kallade Siv henne alltid "den främmande 
flickan"-skulle åtminstone i mångt och mycket ersätta och uttränga Siv, 
och den melankoliska lilla zigenerskan undgick inte att känna en viss 
svartsjuka. Att vara skild från Jac, det var en sak och av flera skäl 
högst förträffligt, men att helt och hållet tappa bort honom-det var 
något annat. Värre än så- hon trodde inte att Jac i längden kunde undvara 
henne, och denna tro var egentligen hennes enda rikedom. Under hennes 
vistelser i New York fick hon städse efter någon tid mottaga brev som med 
vissa variationer hade ungefär denna lydelse: Min kära Siv, det är 
förvånande längesedan man såg något av ditt ritstift i tidskrifterna eller 
hörde någon utställning av din konst omtalas. Du vet att jag aldrig 
smickrar, men jag anser det verkligen brottsligt att försumma en begåvning 
sådan som din. Naturligtvis är det societetslivet i New York som stjäl all 
din tid. Jag ber dig verkligen att uppsöka åtminstone för någon tid en 
stilla plats, där du kan få arbeta i fred.-Siv svarade: Jag antar att den 
där "stilla platsen" bör sökas vid Stilla havet. Ack, din egoist, Siv snör 
redan sin ränsel-



Denna "eftergivenhet för Jacs egoism" hade varit särdeles regelbunden men 
nu hade ju saken kommit i ett annat läge. Siv kände sig nu "mera fri" och 
denna känsla gjorde henne så munter att hon stundom snyftade med huvudet 
under huvudkudden. Emellertid ville hon visa sig själv att hon lugnt och 
klart övervägde sitt och Jacs bästa. Hon sa till honom: Om nu Benbe och 
hans hustru (att säga Benbes hustru föll lättare på tungan än att säga din 
dotter) om de i alla fall ska komma hit i höst, så borde de väl vara med 
om din festliga premiär. Benbe är ju verkligen kolossalt intresserad av 
allt, som rör dig. Telegrafera, Jac, telegrafera! - Clownen som var 
purken över de "ungas likgiltighet" lät slutligen förmå sig att 
telegrafera. Han upplyste kort och gott om ort och tid för premiären. 
Benbe svarade omgående att de kunde och skulle infinna sig troligen ett 
par dagar före den utsatta. Ett senare radiogram från båten mälde, att de 
skulle komma själva premiärdagen.



Det första av dessa båda telegram höll Jac i handen då han nu inträdde i 
Sivs rum. Siv läste och sa, just som Jac brukade säga: Utmärkt, alldeles 
utmärkt. - Samtidigt tänkte hon mycket snabbt: Egentligen blir det 
obehagligt att träffa den där främmande flickan, men jag kan inte lämna 
Jac genast. Jag måste se att de trivs samman och framför allt måste jag ge 
flickan några vinkar och råd beträffande Jacs lynne och vanor. Den 
uppoffringen är jag skyldig honom. Sedan hon det tänkt, sa hon-lugnt 
fortsättande sitt arbete:



Det ska bli roligt att träffa flickan. Efter premiären kan ju hon och jag 
resa tillbaka hit, så att jag får sätta henne in i förhållandena här. 
Efteråt blir jag naturligtvis inte din gäst så ofta och intensivt som 
hitintills.



Hon tillade leende: Vi är ju i alla fall lagligen skilda, Jac. Noga sett 
är det ganska opassande att jag bor hos dig -det är visst till och med 
lagstridigt-



Clownen rodnade ännu häftigare men hans ögon glänste av en glädje som 
bottnade i lättat hjärta. Han stammade och visste inte, stackare, hur 
ohjälpligt enfaldig och drumlig han i den stunden var.



Nej, verkligen, Siv? Du har också tänkt på den saken? Det gläder mig! Ty 
du har nog rätt-och jag måste dela din åsikt-det är inte riktigt 
passande. För oss-för våra vänner-å-det har ju varit en helt annan sak. 
De känner vårt förhållande, där finns inte möjlighet till missförstånd. 
Beträffande Sanna åter förhåller det sig annorlunda. Vilken uppfattning 
kan hon få? Kanske en skev.

Det är givetvis min plikt som far (den stackaren uttalade ordet 
plikt som om han varit överdomare i staterna eller ärkebiskop i 
anglikanska kyrkan) det är min plikt att tänka på dylikt. Och jag skall 
säga dig en sak: vi Borckar är egentligen småborgerliga, gammalmodiga 
-ja, rentut sagt trångbröstade. Du småler, min flicka-jo visst det 
-visst är jag ett undantag i släkten. Man kan svårligen kalla mig 
trångsinnad. Men så är jag ju också en sån där tjohittlahaartist. Sanna 
däremot - hennes mor är en Borck, hon är sträng-



Han tystnade och stirrade framför sig, han upprepade slött: hon är 
sträng-mycket sträng-mot sig själv och andra-



Siv skötte stillsamt penseln; han vaknade upp och fortsatte livligt:



Hennes-hennes styvfar är en utomordentligt präktig människa men jag har 
hört sägas att de där Längsällarna är pietister, en sorts kväkare-du 
förstår. Alltså, flickan har vuxit upp i ett lantligt hem, där stränga 
åsikter råder. Jag har grubblat mycket över det där, må du tro. Du kan 
gärna beklaga mig, ty jag har pinats. Jag har tänkt: Ska jag tala med Siv 
eller ska jag inte? Kanske hon skulle missförstå mig? Och då har du själv 
tänkt på samma sak, kanske grubblat över den som jag. Och kommit till 
samma resultat. Säg sen att det inte är sant som sägs-två hjärtan och en 
själ! Du är gudomlig, bärnstensöga, du är tmärkt, alldeles utmärkt!



Siv sa:



Rör mig-icke-jag-målar-



För resten, fortsatte clownen förtjust över att upptäcka nya fördelar, för 
resten trivs du ju mycket bättre i New York. Din eleganta, raffinerade 
konst hör samman med det glittrande storstadslivet. Här i denna mörka, 
trista, ensliga bungalow tynar den. Jag har alltid sagt dig, att du främst 
måste tänka på din konst. Den får ej försummas.

Rätt betänkt, tycker jag inte att du bör följa Sanna hit efter 
premiären. Hon måste ju finna det underligt att se dig uppträda här som 
värdinna. Hon måste säga sig: Siv och min far har ju varit skilda i många 
år-detta är ett bra konstigt förhållande.



Du missförstår mig väl ej, avbröt han sin förnumstiga svada med en naivt 
högtidlig röst, som kunde anstått Sanna-Sannas pastorsadjunkt, du förstår 
väl att jag-jag aldrig uppfattat eller känt vårt förhållande som 
någonting skevt. Tvärtom. Å, du vet så väl vad du har betytt för mig. 
Sådana ting behöver man inte tala om, bör inte. Det är för fint, för 
sprött att vidröras med klumpiga ord. Men först och främst måste vi tänka 
på min dotter-där har vi vårt ansvar-



Men käre Jac, avbröt Siv lugnt och småleende, varför spiller du så många 
ord på detta? Vi är ju alldeles ense om att min närvaro här är olämplig 
under nuvarande förhållanden-



Under instundande förhållanden, rättade henne clownen med skolmästarmin. 
Hitintills har den ingalunda varit olämplig-tvärtom-alldeles tvärtom.



Tack för det, smålog Siv. Men lämna mig nu i fred. Jag måste ovillkorligen 
sluta ditt porträtt innan jag far till New York. Jag tänker sannerligen 
inte släpa det med mig-



Du borde utställa det på min premiär i foajen, rådde henne clownen med 
viktig min. Du är opraktisk, mitt barn. Vem ska tänka för dig när jag inte 
gör det?



Det blir väl alltid råd med det, Jac, genmälte hon lugnt och vinkade adjö. 
Han gav henne en slängkyss, han lämnade rummet med lättat hjärta. 
Problemet var löst. Han skulle icke införa sin dotter i en miljö, ett 
förhållande som den stränga fru Lillemor kunde ha betraktat som olämpligt 
för sin dotter. Tanken att mista Siv värkte redan dovt i hjärteroten men 
dövades tills vidare av den stolta tanken -jag är en god far och 
uppoffrar mig för mitt barn. Och Siv den gudomliga, med vilken änglalik 
godhet hade hon icke genast gått honom till mötes, anat hans grubbel, 
lättat hans hjärta!



Han kastade bröd åt änderna som flaxande och skriande nappades om bitarna. 
Och han sjöng i diskant:



Änglarna som himlen akta, mana oss att träda sakta inom himlens port. 
Fröjdas väl, de säga, bör ni: men ej klumpigt klampa tör ni, på en helig 
ort.-Och då änderna fortsatte att kivas, skrek han: Unna gott din nästa, 
tag först själva det bästa. Dåliga ankor, dåliga karaktärer.



Siv satt orörlig med penseln hängande i den slappa handen. Hon lyssnade 
slött och trött till Jacs skrovliga och gälla röst. Orden förstod hon inte 
men klangen. På staffliet framför henne grinade Clown Skräck med stor mun 
och spasmodiskt rynkade läppar. Hon tyckte att det var han som sjöng.



Några dagar senare reste Tracbac till den stad, där han skulle starta sin 
turné. Han ville skärskåda lokalen, tala med direktionen etc. etc. - 
alltsammans fullständigt överflödigt visserligen ifall han inte själv 
ansett det högst nödvändigt. Man får nämligen inte försumma sina plikter 
även om andra redan för länge sedan fyllt dem. Han gick runt den kolossala 
cirkusbyggnaden, Capitolium, nöp sig i båda örspetsarna och anlade en 
mycket viktig min. Då han inte kunde finna på något särskilt att göra 
stack han in huvut i portierlogen och frågade hur många platser denna 
cirkus rymde. Svaret tillfredsställde honom, han sa: Å katten, det blir 
pengar!-Därpå begav han sig till stadens bästa hotell, Auditorium Annex, 
beläget i närheten av cirkus. Här utsåg han med omsorg rum åt sig själv, 
sin dotter och sin förmente måg, Benbe. Sen han det gjort kunde han 
absolut inte finna på några flera viktiga ärenden och reste hem.

Då Tracbacs bil nådde bungalowen öppnades grinden 
av Hiawatha. Pojken hoppade upp på fotsteget, ögonvitorna rullade hemskt 
som på en tragisk skådespelare av gammal, god årgång och han utbrast dovt:



Herrn, herrns fru har rymt!



Vad säger du, pojke? sporde Tracbac häpen.



Pojken visade sina vita tänder. Som alla unga budbärare av viktiga och 
sorgliga nyheter njöt han hemligen i sitt syndiga barnahjärta och hade 
svårt att hålla sig för grin. Han upprepade:



Herrns fru har rymt!



Nu kom Longfellow utrusande, slängde unnan pojken och förklarade saken. 
Han sa:



Det är bara ett skämt, sir. När mrs Siv reste gav hon den där hundvalpen 
en tiodollarssedel och sa: Nu rymmer jag, kommer aldrig mer igen. Pojken 
tog både orden och pengarna för kontant, sir, flinade Longfellow stolt 
över sin ordlek.



Nå, på det sättet, mumlade Tracbac och fortsatte upp till den svarta 
porten. Hallen med sina barbariskt färgade kistor och sin samling av 
indianutrustningar föreföll honom kusligt tom och grym som ett övergivet 
hednatempel. de Grazy mötte honom och bjöd välkommen. Tracbac kände sig 
skamsen och pinad som en man den där nödgas tala om sin hustrus otro med 
en utomstående. Han sa buttert:



Siv har rest, hör jag. Sände hon någon hälsning?



de Grazy svarade:



Naturligtvis, hon bad mig hälsa er hjärtligt. Eljes ingenting särskilt. 
Hon sa att ni redan kände till hennes resa.



Jo visst. Det är klart att jag gjorde, mumlade Tracbac. Jag trodde att hon 
möjligen hälsat någonting särskilt. Men det är utmärkt, det är utmärkt.



Han började linka omkring i labyrinten, tändande ljus var han gick fram. 
Han tycktes ha gripits av en passion att tända ljus. Var helst han 
fann en låga i någon vrå eller korridor, tryckte han på knappen. Han 
varsnade en av negerbetjänterna släcka ljuset i ett rum, som han redan 
passerat. Han röt åt honom: Tänd, lymmel! Släcker du en enda lampa i 
huset, stänger jag in dig bland soporna. -Negern tände och skyndade ut i 
tjänsteavdelningen för att varna sina medbröder och systrar. De höll av 
husbonden och betraktade honom som en godhjärtad man men när vreden någon 
gång föll över honom var han fruktansvärd, bakslug och elak som en apa. En 
utklädd apa liknade han också där han linkade omkring, stödd på en krycka, 
grimaserande och muttrande för sig själv: Naturligtvis. Bara jag vände 
ryggen till. Det är ändå hela tre veckor innan Sanna kommer. Varför kunde 
hon inte ha stannat till dess. Men hon tänker inte mycket på mig just, 
ingen kan påstå det. New York lockar. Här finns inga nöjen. Hon vill 
dansa-tralala-



Han gjorde några piruetter i sin lysande ensamhet och grimaserade ännu 
värre, då det sjuka benet smärtade. Slutligen kom han under sin 
ljusbringande vandring till ' farmors" rum. Aven de upplystes. Han 
stannade framför sitt skrivbord. Där i lådan låg Lillemors brev. Han hade 
inte sett det sedan den dag det kom: han hade till och med tappat eller 
förlagt skrivbordsnyckeln. Men där låg det i alla fall, instängt men fullt 
livskraftigt och verksamt så till sägandes. Han knackade med hård knoge 
tre gånger på bordsskivan, han sa beskt:



Du är hård, Lillemor, det är vad du är. Hård och tre gånger hård. Nu har 
jag offrat Siv för din skull. Gott, gott. Du ger mig Sanna i stället. 
Utmärkt. Vi halverar, vi halverar. Men hård är du. Utmärkt, alldeles 
utmärkt.



Som för att protestera mot denna hårdhet och skämma ut den släckte han 
ljusen i farmorsrummen. Överallt skulle det brinna, men inte där. Brevet 
kunde få ligga i mörker.

Han mötte Axelsson som på rangliga ben kom emot honom, hotande med 
fjädervippan. Axelsson lallade: Nathan, du är ett fä. Juden bestal du, din 
egen farmor bestal du, ljög gjorde du för jämnan och min hund fick dö för 
din skull. Säg själv, Nathan, är du ett fä? Si att du inte kan neka din 
fäaktighet-



Usch, fnös Tracbac och gjorde en vid lov kring gubben som stank visky 
långa vägar.



Ännu sämre till mods tack vare den druckne gubbens vidriga lallande tog 
han slutligen med en viss bävan sin tillflykt i Sivs rum. Han smög sig in 
helt modstulen och ändå med en skygg förhoppning att finna någonting 
tröstande, kanske en brevlapp på skrivbordet eller dylikt. Hur 
noga-nästan som en detektiv-han än genomletade den lilla våningen, fann 
han intet. Slutligen stannade han framför det sista porträttet av Clown 
Skräck. Han betraktade det med obehag och likväl bragte det honom 
plötsligt en ljusning i lynnet. Han trodde sig förstå att målningen var 
långtifrån avslutad. Han skrattade, klappade i händerna, utropade: Å nej, 
min lilla Siv, mig lurar du inte. Skulle du kanske lämna ett sådant verk 
ofullbordat? Inte. Du kommer tillbaka, va?



Ett par veckor senare stod Tracbac och Abel Rush på en järnvägsperrong i 
den stad, där turnén skulle starta. Tracbac andades tungt och stötvis helt 
enkelt därför att han i sin iver stundtals glömde andas. Han väntade sin 
dotter. Rush var knappt mindre ivrig. Tåget var fem timmar försenat och om 
en halvtimme skulle föreställningen börja. Han drog gång efter annan 
clownen i armen men Jac fräste och slog honom om benen med käppen. Det var 
ett helt cirkusnummer. Rush sa: Kom i alla händelser ihåg att ni bara 
hälsar. Ni får ju träffas efteråt.-Tracbac lovade.



Äntligen kom expressen. Tracbac upptäckte nästan genast Benbes 
runda, glada ansikte i ett fönster. Clownen skrek och viftade med hatten, 
Benbe skrek tillbaka. Tåget stannade. Tracbac sprang fram till vagnen. En 
flicka hoppade ner från trappsteget och kom emot honom med framsträckta 
händer. Hon sa leende: Ja, här är vi nu-



Tracbac bara stirrade. Den flickan, den rödkindade, vackra, sunda, 
hälsostrålande, leende flickan var alltså hans dotter? Plötsligt brast han 
i snyftningar. Med darrande händer fattade han flickans, han stammade: 
Barn, kära barn.-Han vågade inte kyssa henne.-Han nästan kastade sig i 
famnen på Rush och mumlade: Jag har sett henne. Låt oss skynda. Säg henne 
att vi träffas efter föreställningen. - Rush var blott alltför angelägen 
att komma åstad. Han ropade över axeln Jacs hälsning, tillläggande: Vi har 
förfärligt brått-



Strax efteråt steg ur vagnen en gänglig, mager flicka med finnigt, 
sjukligt ansikte. Hon såg sig förvånad och besviken omkring, hon sa: Min 
far? Har inte min far kommit för att möta mig?-Jo, fräste Benbe men du 
kan väl begripa att han har brått. Varför var du så senfärdig? -Flickan 
svarade spakt: Å, jag skulle bara sätta lite färg på mina kinder. Det 
brukas ju här i landet och jag ville så gärna vara riktigt vacker så att 
han fick ett gott intryck av sin Sanna.



Plötsligt ljusnade hennes bedrövade ansikte, hon trädde några steg fram på 
perrongen, och i det hon bredde ut armarna mumlade hon med ett saligt 
leende:



Min far, jag har kommit. Om några minuter skall jag se min store far och 
du skall se din Sanna.



Trots stationsbrådskan vände folk på huvudet och stirrade på den 
egendomliga varelsen. Caroline rodnade och tog hastigt systern under 
armen. Hon skämdes och skämdes att hon skämdes.



18 Ur en clowns katkes 1 Hallåmannen.

Hallå! Hallå! Om cirka 
sju minuter utsänder vi första Jac Tracbacföreställningen från Capitolium. 
Jag befinner mig i mitt glasskåp uppe på terrassen, och borde alltså ha en 
förträfflig utsikt. Tyvärr vältrar novemberdimman från sjön in över 
parken. Under mig ser jag en mångfärgad, jättelång lysmask - bilarna. 
Poliskapten står eller rättare rider för ordningen och den tycks vara 
mönstergill. Jac själv lär redan ha anlänt fast han glömt att skaka hand 
med mig. Kungars artighet lär bestå i punktlighet och i det fallet är vår 
Jac en kung. Det gör också publiken punktlig ty Jac låter ingen vänta och 
väntar inte heller själv. Jag dristade nyss fråga kassören huruvida huset 
var utsålt. Han sa: Inte alldeles utsålt, av våra fyratusenåttahundra 
platser har vi blott sålt niotusen. En stor skämtare, den mannen. 
Fyratusenåttahundra å tjugu dollars gör nittisextusen dollars per afton. 
Inte så illa. Emellertid har Jac bestämt att fyrtio procent av bruttot 
skall gå till hjälpbehövande. Jac säger: Det är inte välgörenhet i vanlig 
bemärkelse-jag har alltid fått mina idéer till skänks av de fattiga, jag 
betraktar dem som medarbetare. Som bekant har Jacs advokat stämt 
Tracbacsyndikatet med anledning av tidigare manipulationer i den vägen. 
Dom har ännu icke fallit men syndikatet lär redan vara upplöst. Nu tycker 
jag mig se slutet av bilfilen långt upp på Lake avenue men sikten är 
dålig. Hela parken är smockfull med människor, som ville se en skymt av 
Jac. Pressen mottogs i dag av vännen Pech-ni vet. Pech är Pech och 
ingenting annat än Pech. Han tillfrågades huruvida det vore sant att Jac 
återfunnit en länge saknad dotter. Nej, sa Pech, inte en dotter men väl 
sin svärmor som han i tjugu år med öm omsorg undvikit. Nu börjar 
bilkortegen glesna och poliskaptenen gör honnör vid stora trappan. Det är 
antagligen guvernören som anländer. Jag måste krypa ur det ena glasskalet 
i det andra. Ladies and gentlemen-vi träffas om två minuter.



Jac. Nej, men Abel, varför står du och glor på klockan? Det ser så 
otrevligt ut-



Abel. Hon felar två minuter-



Jac. Ä-det tror du bara-vi körde ju direkt från stationen och jag klädde 
mig på-på ingenting. För resten -är jag snygg? - är det bra alltsamman? 
Utmärkt. Abel-såg du vad hon var vacker? För resten, det gör mig 
detsamma. Men så frisk hon såg ut? Efter den långa resan? Äppelkindad och 
glad och sund. Varför skriver då modern att hon är sjuklig? Det grubblar 
jag över-



Abel. Jac, förlåt-ni brukar vara punktlig-



Jac. Alldeles-det brukar jag. Och därför kan jag kosta på mig att vara 
lite opunktlig i dag. Varför ska man alltid vara detsamma. Alltid 
punktlig. Tänk så tråkigt? Va? -Nej du-den flickan är det inte något fel 
med. Och pris och lov för det. Så har man åtminstone på den punkten 
inga-nå ja-ingenting att fundera över. Gud ske pris-Va?-Är det nu 
klockan igen. Nå ja, så ro hit med katkesen. Och skallran. Så där ja, nu 
kan vi starta. Byxorna är väl knäppta? Ja, skratta inte åt det, du. Det är 
ta mig katten det viktigaste för en karl, som ska uppträda offentligt. Ge 
mig ett aspirin, är du snäll, jag har huvudvärk-



Hallåmannen. Ja, nu sitter jag alltså i min nya glasburk ungefär som en 
dykare på havets botten. Ett hav av människor! Mitt skåp är slutet med 
dubbla glasväggar så att jag kan tala då Jac tystas av applådsalvorna. Min 
enda chans är alltså att han kniper applåder. Bredvid mig står ett bord 
och en stol-det är Jacs enda attiralj i afton.

Utanför mitt skåp står min generaladjutant, 
springpojken Johnny. Jag talar med honom genom en liten lucka i 
glasväggen. Han ska hålla mig å jour med skvallret i salongen, det är hans 
jobb. Högt uppe under taket skymtar jag all möjlig akrobatattiralj. Låt 
oss nu titta på publiken. Enligt mitt svaga förstånd kommer höstens färg 
att bli mullvad. För jag kan väl aldrig tro att det är en fin komplimang 
åt Jac-det lär vara hans färg. I mittellogen sitter guvernörskan med sin 
man, lika bländande som alltid- ja, jag menar guvernörskan. Övriga 
notabiliteter hinner jag inte presentera. Jo! Där ser jag vår store 
senator Adams och bredvid honom filmmagnaten Judah, båda ledare av det 
upplösta syndikatet. De vill sannolikt visa att de inte är sårade ända in 
i hjärteroten. Aha!-här kommer något remarkabelt. I logen här näst intill 
kommer Amerikas vackraste zigenerska, Siva Yala, dansös och konstnärinna, 
Tracbacs hustru-före detta, menar jag. Hon är klädd-hon är klädd 
i-någon sorts brun mocka. Va ska det vara bra för? Det är kanske 
zigenaraktigt. Hennes sällskap är inte mindre notabel. Det är den berömde 
nervspecialisten doktor O'Henny-bror till oljeHenny. Ett mycket vackert 
par. Men va tänker gamle Jac på-klockan är två minuter över. Och vi 
fyratusenåttahundra som varit så punktliga. På hans bord står alltjämt 
sockerbiten i ensamt majestät. Den är förenad med mikrofoner inbyggda i 
logeväggarna. Aha! Aha! nu blir det något. Oj, oj. Nu är det skönt att 
sitta i ljudfritt glasskåp -oj, så de arbetar med händerna. Munnarna med 
för resten. Nu reser sig hela publiken. Där har vi honom i ryttargången. 
Men varför-varför i all sin dar öppnar de inte lämmarna. Aha, han ska 
hoppa över barriären på äkta clownmaner. Hur går det då med benet. 
Jo-aj-jo, det gick lyckligt men så när hade han stupat på näsan. 
Publiken blev förskräckt. En ung dam några loger härifrån fäktade med 
armarna och skrek-hennes sällskap måste lugna henne. Jac tycks ha 
märkt det-han vinkar lugnande mot logen. Nu kommer han rakt hit-han 
haltar lite-han-öh, öh-(undertryckt ivrigt) Glad att se er Jac.



Jac (likaledes). Tack, tack, hur mår ni?



Hallåmannen. Hm, hm-Jac själv öppnade glasdörren för att skaka tass med 
mig-den tassen-ska inte tvättas på en vecka. Han bar frack av någon sorts 
brun mocka- aha, alldeles som Siv-scharlakansröd väst med guldbroderier, 
vita byxor med stora rubinspännen, halvhöga stövlar av vitt skinn med 
rubinknappar. I högra handen håller han en fotshög skallra av silver med 
guldkläppar och en stor röd spinell i toppen. Det är en hedersgåva av 
staten Missouri som han fick då han personligen deltog i räddningsarbetet 
vid översvämningen för några år sedan. I andra handen håller han en tunn 
bok i vanligt brokigt pappband-det är antagligen clownkatkesen. Nu tar 
han upp något och lägger på bordet-men vad är det?-jo, det år ett par 
bruna mockahandskar. Det var besynnerligt -det är små damhandskar. Själv 
har han stora, smala händer. Antagligen en suvenir, en mascot. Ännu har 
han inte hälsat fast publiken blir alltmera arbetsam-han går tillbaka 
till barriären-aha-han ska gå runt arenan för att hälsa riktigt som 
clown. Där marscherar han och skallrar och skallrar och nickar och nickar 
som en riktig nickegubbe. Det haglar blommor. Och slängkyssar sen-ack, 
den som finge bara tredjedelen. Nu var det en djärv dam som slog armarna 
kring halsen på honom. Stackars Jac, gumman var minst sjuttio. Han makar 
sig försiktigt längre från barriären. Nu stannar han och bugar framför 
guvernörslogen-fru guvernörskan kastar ner en ros som han fäster i 
knapphålet. Nu fortsätter han och skallrar. Han skakar hastigt hand med 
herrar Adam och Judah- ja visst, ja, för att visa att intet groll-nu 
stannar han igen-aha-det är framför Siva Yalas loge-å, du 
milde-en sån bugning han gör-med handen på hjärtat-ända till 
golvet nästan-och nu än en gång-nå? -nå?-ska hon inte ge honom en 
blomma?-nej- nej-nej, minsann-hon ser helt enkelt blyg ut-fullkomligt 
blyg - tänk, och jag som trodde att det inte fanns blyga damer kvar på 
jorden-blygsamma naturligtvis men blyga-nu marscherar han rakt på sitt 
bord -skallrar allt vildare och vildare- antagligen för att tysta 
publiken-som nu intar sina platser-nu tystnar Jag-



.



Jac (i sjungande ton). Skallra, clown, skallra. Dallra, hjärta, dallra.



Mina damer och herrar, jag är glad att se er, mycket glad, så glad som 
endast en clown kan vara då han samlat fullt hus av älskvärda, goda, 
intelligenta varelser. Jag har annonserat den här föreställningen som 
barnförbjuden. Likväl ber jag er att vara allesamman såsom barn, det vill 
säga: naiva, impulsiva, bortskämda, självsvåldiga som ju våra dagars ungar 
i allmänhet är. Så gå på bara, följ er natur.



Jag ska läsa för er några valda bitar ur en katkes. Iden till den fick jag 
så här: Det var en gång en mor som skrev en hälsokatkes för sin dotter. 
Det var alldeles överflödigt. Jag såg flickan för en stund sen och aldrig 
har jag sett en hälsosammare och friskare flickunge än hon. Så att den 
lilla mamman-hennes handskar ligger här-hon var nog lite fjäskig men 
mödrar är såna och man får ha fördrag med dem. Emellertid fick jag då idén 
att skriva en katkes för clowner. Jag har ju känt många bland dem och mig 
själv på köpet. Vi är inte alltid så hälsosamma, vi kan behöva ett piller 
då och då-ett ord med på vägen.



För att nu ni, mina kära åhörare, ska få något gagn av dessa-dessa 
piller ber jag er att under den tid jag talar söka känna er som clowner, 
allesamman, damer och herrar. Först då får ni någon behållning för edra 
goda dollars. Kanske finner ni mig fordringsfull? Nyss bad jag er vara som 
barn, nu som clowner. Men det är inte så svårt som ni kanske tror. Det är 
bara att vara sig själv, ingenting annat.



Ja, vad är egentligen en clown? Till en början kan man ju säga att han är 
en person, som går något konstigt klädd. Tittar jag på mig själv så finner 
jag mig mest likna en bättre lakej. Och det stämmer. En clown är en lakej. 
Ständigt färdig att vara sin herre publiken till lags. Han ska smickra 
genom att säga osanningar och ännu mer genom att säga sanningar men på ett 
sätt som kommer publiken att tänka: vad den gossen skojar, vad han 
överdriver, ty sådan är åtminstone inte jag-(halvsjungandefalskt) nej 
inte nej inte inte inte aaalls va? är det inte så? Nej? Nej? Jo jooooooooo 
JO.



Alltså, mitt herrskap, om det faller sig lättare för er att känna er som 
lakejer så finns det absolut ingenting som hindrar. Ni följer blott er 
natur och det är huvudsaken. I Leoncavallos Pajazzo bedyrar clownen att 
han är en människa bara med hjärta och så vidare. Nå, det har ju ingen 
bestritt. Den allra värsta skurk är en människa bara. Men vad är en 
människa? Den som kan ge svar på det ska få min clownskallra.



Hallåmannen. Publiken som några ögonblick tett sig en smula konsternerad 
tycks nu bättre fatta galoppen och svaren tycks hagla över clownen som 
håller för öronen. Hur pass snillrika svaren är, torde vara omöjligt att 
utreda då alla skriker på en gång. Nu bjuder han tystnad med skallran.



Jac. Fikon fick ni och jag fick behålla skallran. Ty jag var den ende som 
teg. Och att tiga, det är rätta svaret på en dum fråga. Och att fråga vad 
en människa är, det är mycket, mycket dumt. Kära systrar och bröder, 
kära lakejsjälar, gör er aldrig den frågan-då skulle jag bli så ledsen, 
så ledsen å era vägnar. Utan gå på bara. Följ er natur. Var människor 
eftersom ni inte lyckats hitta på något bättre.



Clownen är alltså en lustigt klädd person. Men inte ska man döma folk 
efter kläderna. Om jag ser en ärbart klädd kvinna, inte kan jag därför 
vara viss om hennes ärbarhet. Eller om jag ser en kvinna till överflöd 
blotta sina behag inför beundrande blickar-inte får jag därför tro henne 
vara en slinka. Å fy, det vore mycket orätt av mig. Visserligen kan jag ju 
säga mig att en man i frack med chapeauclaque inte kan vara en hederlig 
arbetare utan snarare då en diplomat eller bankdirektör eller annat i den 
stilen. Men å andra sidan-en man i arbetsblus, han kan naturligtvis vara 
en hederlig arbetare men det är inte tvärsäkert. Han kan också vara en 
förklädd politiker. Det är alltså rätt svårt att bedöma er, kära clowner, 
kära lakejsjälar. Kanske är det lättare att få någon förklaring på de 
modenycker, de tankeschabloner, de känslovampyrer i vilkas tjänst ni 
förnöter era dagar, ert liv och era mer eller mindre granna livreer. Men 
ni själva, mina vänner som jag nu ser här samlade till ett antal av 
fyratusenåttahundra-en droppe i ett hav-hur skall jag finna något av 
värde eller ovärde hos er? Hur skall jag söka? Och vad värre är-lönar det 
sig att söka? Är icke den ene clownen den andre lik åtminstone i det 
hänseendet att han eller hon är fullständigt tomma-just som min skallra 
här: lite klang och glitter utantill, innantill ingenting. Är det inte så? 
Säg? Va? Jo? Nej? Jo, jo visst joooooo-JO.



Hallåmannen. Jag sa nyss att jag inte kommer till ordet med mindre Jac 
tystas av applåderna. Tyvärr tycks det ock bli andra tillfällen. Publiken 
har tagit illa upp. Man skriker med stora munnar, man hytter med både små 
och stora händer. Jag ser visselpipor blänka lite varstans. Det 
måste vara ett infernaliskt oväsen ungefär som dånet i passagen 
under Niagara. Möjligen vill man skrämma Jac till att göra konster. Det 
egendomliga med honom är ju, att han roar mest då han är rädd. Men det här 
oväsendet tycks inte skrämma. Egendomligt i alla fall att ett så stort 
antal av åskådarna på förhand lagt sig till med kraftiga visselpipor. För 
min del går jag aldrig beväpnad med visselpipa. Gör ni? Nu ropar 
direktören något genom högtalaren? Tyvärr kan jag inte höra. Vänta! Nu 
skrivs det på vita duken. Hallå, damer och herrar! Förbjudet att röka. 
Förbjudet att vissla. Förbjudet att kasta ruttna ägg på clownen. Ja, det 
är nog lätt att förbjuda men att få en hop rasande människor att lyda-Vad 
nu då? Nu applåderar de, skrattar, viftar med näsdukarna. Det var ett 
obegripligt omslag. (Viskande) Johnny, Johnny, har Tracbac sagt någonting? 
Aha. Där ser man hur snabbt en folkstämning kan slå om. Så snart förbudet 
mot rökning och vissling skrevs på vita duken, tog Jac lugnt fram sitt 
cigarrettfodral, stoppade sex cigarretter i mun och sitter där nu med 
armarna korsade över bröstet och storbolmar på sina sex cigarretter. Det 
är fräckt, det tycker publiken om. Nu kommer en brandlöjtnant skyndsamt 
fram och gör Jac allvarliga föreställningar. Han tar till och med fram 
någon polisförordning eller vad det kan vara och visar Jac paragrafen. Jac 
ger vika, tar cigarretterna ur mun. Vad gör han nu? A, han stoppar de 
brinnande cigarretterna helt trankilt i löjtnantens ficka. Den häpne unge 
mannen avlägsnar sig springande och rykande. Publiken jublar. Jac slår 
häftigt med skallran. Jag tystnar.



Jac. Mina damer och herrar, om ni nyss betraktat er själva och varandra 
skulle ni ha sett en vacker samling kräk. Törs jag fråga-var det 
verkligen så skrattretande att se den där stackars pojken få sin uniform 
förstörd och själv göra en slät figur? Ni har sannerligen inte stora 
pretentioner. Allra minsta lilla missöde som drabbar en 
varelse anammar ni med tacksamhet. Visserligen får 
jag i sinom tid betala rocken och kanske också den släta figuren men om 
jag gjorde det här på fläcken, betalade pojken skadeersättning och både 
honom om ursäkt, da skulle ni inte skratta eller ens gillande le-nej, ni 
skulle gäspa. Men nog om det.



Innan jag går vidare i katkesen ber jag att för publiken få presentera två 
hedervärda gentlemän, den kände senatorn, filantropen och religionsläraren 
mr Adams och den likaså kände filmmagnaten mr Judah, båda är medlemmar av 
det genom rättvisans försorg upplösta Tracbacsyndikatet. Behagade herrarna 
stiga upp och hälsa den ärade publiken. Jaså, inte. Det var ju oartigt. Mr 
Adams är den högreste, vithårige gentlemannen där och den lille fete 
svartingen som rodnar så vackert är mr Judah. Dessa båda herrar vill jag 
fråga: hur har ni råd att köpa så kraftiga och dyrbara visselpipor åt så 
många lymlar och ladies? Ar det inte att slösa med statens medel? Vad för 
slag? Går ni redan? Föreställningen har knappt börjat. Nå ja, er del av 
programmet är ju slut. Farväl, kära vänner, farväl, fagra dröm om förtio 
procent. Mina damer och herrar, resen eder alla vid detta avtåg. Resen 
eder för att hylla snikenheten och skamsenheten i dessa båda herrars 
gestalt. En kvarts minut tystnad, ty det är en sorgehögtid.



Hallåmannen (viskande). Johnny, hör hit ett tag. Försök att ta reda på, 
varför polispresidenten kommit in i guvernörens loge. Sno dig.



Jac. Så där ja. De båda gentlemännen har lämnat oss åt vårt öde. Två löss 
mindre i pälsen, sa apan, spiste frukost. De personer som försetts med 
visselpipor behagade fritt använda dem. Vissa lagar och förordningar är 
till för att medborgaren utan skam eller möda ska kunna bli brottsling. De 
är säkerhetsventiler ifall trycket av komprimerad hederlighet blir för 
högt. Man köper av staten för några dollars ohederlighet och känner sig 
strax som en bättre människa. Ledsnaden och modlösheten försvinner 
och man känner att lagarna är till för de svaga men ingalunda för dem, som 
har mod att vissla åt en clown eller sveda hål på en polisuniform. Alltså, 
gå på bara, följ er natur! Så länge ni är mina ärade gäster, betalar jag 
böterna.



Och var befann vi oss i Katkesen? Då ni försökte skrämma mig nyss, tog jag 
boken för att schappa. Tyvärr lyckades ni inte. Men låt mig nu se, var jag 
stack in fingret i boken. Möjligen kan det vara en ödets vink. Låt se. 
Kapitel fyra: Hur behandlar man en ovanligt dum publik? Jaså-nej, vet ni 
vad, go vänner, det kapitlet hoppar vi över. Det passar inte för mina 
charmanta vänner i afton. Jag försäkrar att jag betraktar er icke precis 
som en elitpublik-inga överdrifter-men jag anser er en samling älskvärda 
varelser som står på en hög kulturell och moralisk nivå. Räcker det? Då 
hoppar vi över kapitlet. Jag kan visserligen läsa första raderna så att ni 
utan möda fattar meningen. Så här skriver jag: Finner clownen sin publik 
genom sitt uppträdande extra dum bör han säga ungefär så här: Mina 
charmanta vänner av i afton. Jag försäkrar att jag betraktar er-icke 
precis som en elitpublik- inga överdrifter-men jag anser er vara en 
samling älskvärda varelser som står på en hög kulturell och moralisk nivå. 
Det räcker och vi hoppar över kapitlet -sedan jag övertygat er om att ni 
står på en hög kulturell och moralisk nivå.



Hallåmannen. Nu tycks Jac åter ha fått skrattarna på sin sida. Jag ser 
röda gap och guldplomber gnistra från golv till tak. (Viskande.) Hallå, 
Johnny-har du fått veta något-att föreställningen skulle 
avbrytas-aha-därför att han utpekade de båda herrarna - ska presidenten 
först tala med O'Henny?-bah, nu törs de inte avbryta, han har publiken 
med sig-för närvarande bläddrar han i boken men nu börjar han skallra-



Jac. Här sitter jag och bläddrar och bläddrar men det var fasligt så 
lite förnuft jag har skrivit ned. Och ändå fick jag bläck på alla 
fingrarna, ja, ända upp i pannan. Här finner jag i tolfte kapitlet frågan: 
Bör clownen vara så enfaldig som han ser ut eller ännu enfaldigare? Säg 
själv, mina vänner. Har ni lyckats bäst med en enfaldig uppsyn eller med 
en vettig och listig? Ansiktet betyder mycket oss clowner emellan. Jag 
trodde förr att ett fårs utseende och en rävs hjärna vore bästa 
sammansättningen. Men jag börjar ändra åsikt. Jag tror att en rävaktig 
uppsyn på ett får är att föredraga. Man fruktar den rävaktige och låter 
sig spisas utan att ens veta att man fallit offer för ett vanligt stackars 
får. Så går de rytande lejon och furstar omkring på jorden och man behöver 
egentligen bara slå till dem med piskan för att den fega hundnaturen ska 
ta ut sin rätt.



Anlägg en listig mask, o bröder och systrar av det mänskliga clowneriet, 
anlägg en listig mask och låt era kära grodor massvis hoppa ur mun. Det 
blir förgyllda grodor. Och då publiken äntligen upptäcker att den låtit 
lura sig blir jublet dubbelt-den har avslöjat en klyftig och är 
följaktligen själv ännu klyftigare. Vi tror oss roa publiken med våra 
clownkonster-det är inte riktigt så: vi ger blott publiken anledning att 
roa sig med sina egna clownerier. Envar sin egen clown, det må vi önska 
oss och det lustiga med den önskan är att den alltid går i uppfyllelse, 
ja, att den uppfyllts ren innan den tänkts.



Jag bläddrar vidare i min katkes och finner i trettonde kapitlet denna 
fråga: Bör en clown vara feg eller modig, bör han vara man eller mes.-



Hallåmannen. Nu bröt jublet lös på allvar. Jac Tracbac har frågat om en 
man bör vara mes. De skriar så att jag hör det i min cell. Clown Skräck, 
Clown Skräck. Man kan säga att det inte är katkesen utan snarare hela Jac 
Tracbacs konstnärskap som hyllas. Hans vidunderligt skickliga 
framställning av skräck, rädsla, löjlig feghet har ju gjort honom 
till en av världens populäraste clowner. Det torde vara bekant att vår 
gode Jac i själva verket är en mycket modig man. Jag erinrade nyss om hans 
behjärtade uppträdande vid översvämningarna, ett mod som skänkte honom 
hans dyrbara clownspira. Men jag viil även påstå att han i afton ger prov 
på ett visst mod. Hitintills har han faktiskt gång på gång sökt reta 
publiken och ibland också lyckats. Det gör ett ganska egendomligt intryck 
att i detta enorma rum från golv till tak fyllt av tusentals människor se 
denne lille spenslige man ensam trotsa dem alla. Låt vara att det sker på 
lek och att ingen verklig fara hotar men uttrycken för denna tusenhövdade 
massas misshag bör dock kännas som ett fruktansvärt moraliskt tryck. Nå, 
för närvarande råder ju idel jubel. Man börjar kasta massvis med blommor 
som väl eljes borde ha sparats till finalen. Jac själv ser i högsta grad 
vresig ut- om det är spel eller han misstycker det långvariga avbrottet 
törs jag inte säga. Han skallrar gång på gång utan att ens kunna dämpa 
jublet, som tvärtom blott stegras. Jag skulle inte vilja råda herr 
polispresidenten att avbryta den här föreställningen. Nå, nu äntligen 
stiger Jac upp för att buga- nej -nej -vänta lite-han haltar bort till 
vänstra logeraden-nu står han med armarna korslagda och pannan stödd mot 
barriären-det är alldeles under Siva Yalas loge-hon böjer sig ned och 
stryker honom över hjässan-han-han-man kunde tro att han gråter-det 
ser så ut pa skuldrorna-men-det hör kanske till pjäsen när allt kommer 
omkring-Jac är ju så oberäknelig-Jo visst gråter han-Siv talar ivrigt 
med doktor O'Henny men han bara rycker på axlarna och sitter där lugnt med 
armarna i kors-publiken är tydligen konsternerad-somliga 
förskräckta-guvernörskan har lämnat sin loge-den unga flickan som var så 
exalterad förra gången reser sig upp-nu-nu vänder han sig om -åhå-spel 
eller ej så tycks det inte ha varit så farligt.

Men-upprörd ser han ut-han kommer till bordet- han sätter sig 
inte men han böjer sig fram mot sockerbiten -ja-något-något galet är 
det-han står med armarna bakåtsträckta-händerna knutna-



Jac. Fördömda pack-en man är död och ni jublar- han hänger där-han 
ligger där i sågspånen-och ni jublar-i tjugufem år har ni jublat åt den 
mannens död -för ert nöjes skull dog han-fördömda pack-



Hallåmannen. Jag hör inte vad han säger-men-han ser-ser ganska upprörd 
ut-publiken är stilla-men tydligen osäker-å, det var skönt-nu sätter 
han sig- det var- det var väl något intermezzo- nu skallrar han, nu 
skallrar han-det var bra-



Jac. Mina damer och herrar-jag är mycket-mycket tacksam för den applåd 
jag fick mottaga-då jag-då jag framställde frågan, huruvida en clown bör 
vara man eller mes. Det är ju också en rätt underlig fråga ägnad att väcka 
löje-särskilt om vi går ut ifrån-vad vi förut kommit överens om-att vi 
allesamman är lite pajasaktiga.



Visserligen fruktar jag att ni snart kommer att fånga er applåd i 
luften-hur ni nu ska bära er åt-ty jag tror att här föreligger ett 
misstag. Antagligen tror ni-med kännedom om min lysande bana som clown 
och de medel som gjort mig framgångsrik-tror ni att jag i min katkes 
prisar clownens feghet. Det är emellertid inte fallet. En tjugufemårig 
verksamhet som clown och feg har till sist bibragt mig en helt annan 
åsikt. En clown måste vara modig, om inte annat så därför att han står 
ensam mot eller med-det är uppriktigt sagt just detsamma-mot eller med 
tusenden. Se på mig nu i afton-jag är ensam som en loppa på publikens 
blåstora kropp. Hur lätt kan ni inte knäppa mig. Och ni själva? Ack, mina 
barn, ni förstår kanske inte hur ensamma ni är men jag säger er att man 
måste vara modig. Den fege söker sig ett gömställe men för det 
första har han inte vidare roligt där och för det andra snokar de nog upp 
honom och drar fram honom och slår ihjäl honom.



Den fege är alltid begärligt byte för den, som vill slå ihjäl eller pina. 
Hans rädsla verkar så upplivande på jägaren. Vilken karl är icke jag, 
tänker jägaren, som kan injaga en sådan skräck. Den tappre segrar alltid 
även om han träffas av sin fiendes vapen och faller till hans fot.



Och för oss clowner gäller det att vara särskilt modiga i livet och på 
arenan ifall vi måste spela fega. Ack, hur många tusen gånger har jag inte 
sett mordlustan glittra i tapeter av ögon när jag irrat över arenan från 
barriär till barriär i skrämsel, som för resten inte varit låtsad. Grymhet 
och feghet är tvillingbröder liksom ock mod och mildhet. Den modige är 
alltid hälsosam, vare sig han är dum som ett spån eller villfarande som 
ett fån ty det finns liv i honom. Den fege är död och förpestar luften.



Feghet dödar.



Vet ni vad-jag hade i min gröna ungdom en kamrat -en präktig fyr-stark, 
smidig, modig, djärv-övermåttan djärv-och han störtade-



Hallåmannen. En karl där uppe på högsta hyllan böjer sig fram och fäktar 
med armarna som om han också tänkte störta. Vad är det han skriker för 
slag? Jag måste öppna lite på dörren. Jo, han skriker: Där ser du, fege 
Jac, han stöp på sin djärvhet. Nu skriker det på flera håll. Bravo-visst 
katten-det är rätt, han var för djärv. Nu skallrar Jac. Han vill tala.



Jac. Misstag, mina barn-han stupade därför att jag var övermåttan feg. 
Jag var rädd att han skulle falla ner och slå ihjäl sig. Och därför dog 
han. Och därför blev jag en mäkta stor man som mår gott och har det bra 
och säljer sin feghet i doser, i strutar, som snushandlarn sitt snus. Ty 
det piggar upp er förunderligt, neka inte till det.



Vilddjuret i människan har ingen större fröjd än att se en 
varelse skälva av ångest. Var så god och säg inte 
emot mig ty jag har tjugufemårig erfarenhet i feghetsbranschen. Jag vet 
vad jag talar om.



Men det ska bli ett slut. Evinnerlig kan ingen skam vara. Jag vill 
återvinna mitt ansikte, som kineser säger. Jag skall roa er, mina 
sockerduvor, men på ett annat maner -genom att vara modig. Det finns ett 
sätt att bli fegheten kvitt. Man sammankallar några tiotal eller hundratal 
eller tusental-alltefter råd och lägenhet-clowner och lakejer och säger: 
Jag är feg, kanske den fegaste i den här församlingen. Men därför spottar 
jag er i ansiktet på det att ni må njuta av en människas ångest. Visst är 
ni fega eftersom ni är grymma. Men kom an, I älskelige. Kom an, stena, 
sparka, slå. Jag betalar böterna. Kom, kom. Följ er natur. Vill ni inte, 
sockerduvor? Å visst vill ni? Nej? Verkligen inte? Jo. Jag säger jo, 
lakejsjälar små, joooooooooo. JO.



Hallåmannen. Aj, aj, aj, nu går det galet igen. Han formligen tycks vilja 
suggerera dem till ursinne. Det har ju alltid varit hans storhet just 
detta att han suggererat publiken så att den hart när tagit spelet för 
verklighet. Mer än en gång har det också hänt att det varit fara på färde. 
Men den här gången går han för långt då han direkt utmanar publiken. Det 
börjar se hotfullt ut. Själv är han onekligen modig. Han sitter och 
bläddrar i boken. Nu vänder han sig mot Siv, småler och vinkar lugnande. 
Hon är kritvit i ansiktet. Nu kommer direktören med megafonen-antagligen 
skall föreställningen avbrytas. Om det inte är för sent, ja-Aj, aj, 
aj-nu kommer den där flickan- nej, se- hennes sällskap försöker hålla 
fast henne men hon sliter sig lös-aha-vänta, ska ni få se -hon hör till 
pjäsen-det är klart-det tycks också publiken fatta-den har 
stillnat-men vad ska den tokiga flickan föreställa-och se och se Jac 
själv-plötsligt är han förvandlad-han som var så lugn nyss-nu vrider 
han sig som om han såge ett spöke-hon går fram mot honom med 
utsträckta armar, hon ser alldeles fånig ut, mindre vetande-och han-hans 
ansikte förvrider sig-det är den äkta Clown Skräck-det är tydligt vi har 
kommit till vändpunkten-skräckmomentet är inne -han har helt enkelt 
lurat oss, den gode Jac-komedin är och förblir komedi. Nu talar flickan!



Flickan (extatiskt). Min far, min store älskade far, var inte rädd. Din 
dotter skall skydda dig, din dotter skall be om nåd-för dig-



Hallåmannen. Hon hör till pjäsen som jag trodde. Med ett hemskt leende 
breder hon ut armarna som om hon vädjade till publiken. Men jag förstår 
inte-nu hoppar doktor O'Henny ner ur sin loge och springer fram till Jac 
-han tar honom i skuldrorna, böjer honom bakåt och masserar lätt hans 
strupe-nu kommer direktören och talar med honom-nu får vi se på vita 
duken-där står: Föreställningen avbrytes-vänta, Jac har kvicknat till 
och ruskar på huvudet-direktören ropar i megafonen-nu får vi se på duken 
igen-Föreställningen avbrytes ej men det blir en paus. Vi träffas alltså 
igen om ett par minuter.





19 Ur en clowns katkes 2 Hallåmannen.

Hallå, hallå, nu 
fortsätter föreställningen. Stämningen i de stora foajéerna har varit 
synnerligen livlig och övervägande sympatisk gentemot Jac. Den unga 
kvinnan som på ett egendomligt sätt störde föreställningen och bragte 
själve Jac ur koncepterna lär nämligen vara en dotter ur ett tidigare 
äktenskap, en dotter som Jac på grund av omständigheternas makt icke 
träffat på åratal och som honom ovetande befann sig bland åskådarna. 
Jag tog alltså fel, hon hörde inte till pjäsen. Publikens några ögonblick 
fientliga hållning gentemot Jac förmådde den impulsiva och behjärtade unga 
damen att ställa sig vid sin fars sida. Hon bär en mauvefärgad tailor made 
resdräkt, enkel men chic. Hennes ansikte är snarare distingerat än i 
vulgär mening vackert. Likväl återfinner man mycket av faderns strålande 
intelligens och livliga konstnärstemperament i mimik och gester. Miss 
Tracbac åtföljes av en kvinnlig släkting, mrs Benjamin Borck, en alldeles 
bedårande ung varelse, även hon i mauve tailor made. Mrs Benjamin Borcks 
man visade sig vara en fryntlig ung man, utomordentligt framstående 
journalist, och amerikansk representant för en stor nordeuropeisk 
presskoncern.



Min slyngel till springpojke, omöjlige Johnny, har mot sin vana gjort ett 
förträffligt reportagearbete. När Jac jämte sina släktingar, sin läkare, 
sin sekreterare samt mrs Siva Yala dragit sig tillbaka till Jacs,klädloge 
Iyckades Johnny slinka med. Till allas förvåning, inte minst Jacs, var 
logen starkt upplyst och praktfullt dekorerad med blommor. Ur denna 
blomsterprakt framträdde mr Judah försedd med en jättestor förgylld 
lagerkrans vilken han hängde över Jacs huvud. Med stora tårar i ögonen bad 
mr Judah Jac förlåta att han, Judah, blivit på ett tämligen skymfligt sätt 
utvisad från föreställningen. Tracbac genmälte att han aldrig förlät 
oförrätter som han själv tillfogat andra människor. Då mr Judah med allt 
större tårar och halvkvävd röst insisterade på en försoning, föreslog 
Tracbac en medelväg-han, Jac, skulle be Judah om ursäkt. Knappt var ordet 
utsagt förrän Judah kastade sig om Jacs hals och kysste honom på båda 
kinderna. Därpå uppmanade han miss Tracbac att omfamna sin far varjämte 
han själv skakade hand med mr och mrs Borck. Alltsamman var mycket 
rörande men min Johnny, som den gången



hade både ögon och öron med sig, hörde ett besynnerligt knastrande ljud 
bakom blomdekorationen och då han trängde djupare i saken fann han 
inmonterad i själva logeväggen en kinoapparat. Om Johnny inte ljugit får 
vi i morgon och övermorgon på Judahkoncernens tusentals biografer se 
rörande bilder av Judah och familjen Tracbac. Får han också 
press-och-korträtten för dessa unika bilder torde han ta igen något av det 
han förlorat på syndikatets upplösning. Publiken har nu mangrant återtagit 
sina platser, även fru guvernörskan, som begagnat pausen till att avlägga 
sin charmanta päls av etiopisk dvärgantilop. Hennes dräkt är av någonting 
som kännare betecknar med namnet pingvinmullvad-vad det nu kan vara för 
ett underligt djur. Kanske Johnny vet. Då guvernörskans toalett under 
pausen varit föremål för minst lika mycket gissningar som Jacs återfunna 
dotter, torde nu läget vara lämpligt för ett fortsättande av clownens 
katkes. Det är väl när myndigheterna förstår att tillfredsställa folkets 
verkliga behov.



Jac låter åter vänta på sig, men nu har vackra Siv och hennes kavaljer 
intagit sina platser. Likaså mr Borck och hans förtjusande, verkligen 
förtjusande unga hustru. Seså, nu är handklappningsmaskineriet åter i 
gång. Undras hur många hästkrafter som förbrukas. Där har vi Jac, hans 
dotter och hans sekreterare. Jac leder sin dotter vid handen. På duken 
skrivs Jac och hans dotter. Nå, det här är inte riktigt i Jacs stil, 
tycker jag, men det kan ju vara bra ändå. Det är i varje fall publikens 
tanke. Vad är det nu då? Johnny, vad är det där för spektakel? Å, det må 
jag säga var raskt marscherat. Det är ett trettiotal unga damer ur 
kvinnoklubben som i samlad trupp träder in på arenan för att hälsa Jacs 
dotter. En charmant rosenbukett överlämnas. Miss Tracbac synes förtjust 
men ingalunda överraskad. Nu intager de unga damerna graciösa attityder 
och stämmer upp en sång. Johnny, vad sjunger töser na? Så. De 
sjunger under utförande av vissa plastiska rörelser Home, sweet home. Nå 
ja, den här jättecirkusen liknar ju inte särdeles ett hem men välmeningen 
är densamma och publiken synes djupt gripen. Det hela är rörande. Jac har 
krupit bakom sekreteraren och förefaller inte särdeles tacksam. Kanske 
hade han önskat fira återseendets glädje på ett mindre publikt sätt. Men 
det hörer ju yrket till, käre clown. Hans dotter tycks däremot vara i sitt 
ässe. Hon mottager hyllningen på ett mycket värdigt sätt. Man skulle 
nästan vilja säga att hon visar större scenvana än sin stora pappa. Nu 
sätter sig Jac vid bordet. Hå hå ja ja, nu ska vi väl tro att den där 
stämningsfulla episoden är över och jag lämnar ordet åt Jac.



Jac (viskande). Kära lilla Sanna, följ nu herr Rush upp till din syster 
och svåger-



Sanna. Kan jag inte få taga plats vid bordet, far? Jag kunde vända bladen 
i din bok-



Jac. Tack, lilla barn, det gör jag bäst själv-



Sanna. Jag ville så gärna dela din glädje liksom jag nyss delade din oro. 
Publiken ser så vänligt på oss båda-



Jac. Vi ska dela glädjen, Sanna, men sen, sen, efter föreställningen. Följ 
nu herr Rush-jag ber dig-



Sanna. Kan jag därmed göra er en tjänst, min far-så naturligtvis. Herr 
Rush, vill ni bjuda mig armen-



Jac (suckar, dårefter muntert). Publicum! Jag ber er ursäkta, att jag nyss 
gick, och än mer ber jag er förlåta, att jag åter kommer tillbaka. Orsaken 
till mitt försvinnande var en lycklig händelse-jag har fått tillökning i 
familjen: en dotter. Om jag sa er barnets vikt, skulle ni inte tro mig. 
Sällan får en så liten far en så stor dotter. Jag tackar- jag tackar för 
edert deltagande i mina känslor.



Här har jag ett kapitel som kan vara passande för stunden och mig. Det 
heter: Livets växlingar-nej-livets clownspratt och deras betydelse för 
clownens spratt. Det är ett mycket djupt kapitel, fyllt med visdom och 
erfarenhet och all den bottenlösa lögn som bildar en behagfullt 
gungande grund för all mänsklig visdom och erfarenhet. Clownen måste ta 
vara på lögnvågorna under visdomen. Jag antar att en något så när välskapt 
kung hela sitt liv kan spela på idel rutin utan att man märker bristen på 
hjärta och förstånd ens vid den historiska obduktionen. Sånt går inte för 
en clown, inte i längden, aldrig lönt försöka. Med förståndet är det 
kanske inte så kinkigt-skulle det tryta, köper man en portion färdiglagat 
snille med sås och garnering, det smakar publiken lika bra, den är van vid 
standardartiklar och förfalskade matvaror. Värre är det med känslan. Nog 
tar publiken tåligt emot förfalskad känsla och njuter den stundom utan 
nämnvärd hälsovåda men konstnären dör av kosten. Självförbränning som är 
en stark och strid lycka övergår till självförruttnelse, som är vidrig.



Det var en härlig tid den, då man kuskade omkring med sitt lilla tält och 
reste det, varhelst polisen såg godmodig ut, och slog på sin trumma och 
bjöd en blind gumma och döv gubbe att stiga till luckan att bilda kö och 
trädde in och fann tältet tomt men nedan kantat av barnahuvuden med 
tillhörande kroppar utanför, tjuvtittarnas glada släkte. Och då man om 
mornarna stod i radda för att köpa veckogammalt bröd-denna hälsosamma 
kost -och då mannen baktill satte ett alltid lika skarpt och starkt knä i 
ens stuss och mannen framtill trampade en på tårna med alltid lika 
energiska och järnskodda hälar och båda kallade en drulle eller 
cirkusbuse. Hur lärorikt är icke ordet drulle! Ibland säger det något om 
en själv, ibland om andra, ibland gör det en ödmjuk och religiös, ibland 
befordras man till världsmästare i boxning-nästan aldrig lämnar det en 
fullständigt likgiltig.



Tältlivet är konstnärens liv, säg mig icke annat ty jag har tältat. Det är 
rikt på obehagligheter och behagligt rikt. Man gör aldrig så överdådiga 
och härliga grimaser som då man kommer direkt 
från ett slagsmål. Näsblod är en förträfflig och billig ersättning för 
karmosin, verkar också mera naturligt. Guld må vara livets salt för många: 
för clownen är det icke något lämpligt konserveringsmedel. Ack, konstens 
stora konservfabriker distribuerar åt millioner prima vara i elegant 
förpackning. Det är utmärkt. Men vi clowner är krypskyttar. Vi smyger 
kring i skogarna och knäpper vad vi finner. Sen smyger vi oss in i 
städerna med färskt vilt i väskan och ser oskyldiga ut och skriar och 
bjuder ut vår vara och skriar på nytt tills polisen tar oss för tjuvskytte 
och spärrar in oss och släpper ut oss eftersom vi i alla fall inte kan 
betala de lagliga mutorna.



Hallåmannen. Här uppstod en munterhet som tycks göra själve Jac perplex. 
Det är den bråkige mannen på hyllan, som skriker något. Vad är det han 
skriker: Det är rätt, Jac, det är rörande att se dig dela dina fattiga 
kamraters nöd. Vågar jag fråga vad du har i inkomst, arme clown! Jac tycks 
ingå i svaromål.



Jac. Min sekreterare lovar att uppenbara min högsta inkomst om du först 
vill säga oss den högsta inkomst du inte har. Han tror att siffrorna blir 
ungefär desamma. Det är sant att fattigdomen länge var konstens 
skyddshelgon och kanske är det än. Men hur givmild hon än är mot de 
flesta, kommer hon dock ej på befallning. Rikedomen låter sig kommenderas 
av det fåtal som beskärts kommandostaven. Fattigdomen är givmild men fri. 
Du säger till mig: Sälj dina moriska palatser, din gamla Ford och din 
tiotusenton lustjakt, din vackra hustru och underbara bar, sälj rubb och 
stubb och giv åt de fattiga. Så blir du åter en god clown. Det stämmer 
inte. Livet måste sköta om sånt där, mina fiender måste göra mig den 
tjänsten att ruinera mig, mina vänner bedra mig. Eljes är det inte äkta. 
Giv bort vad du haver-det gör ett helgon eller en vansinnig. Men clownen 
får inte vara vansinnig och kan inte vara helgon. Visst vore det 
fint att gå på lina i himlen men där saknas intresserad publik. Och utan 
publik har clownen ingen himmel. Vad vill du mig? Varför kommer du med 
alla beskyllningar på en gång? Spä ut dem, spä ut dem. Det finns en dag i 
morgon också. Du får följa med på hela turnén, jag engagerar dig. Du ska 
få stå bakpå triumfvagnen och viska! Minns att du är ett kräk, som lär ett 
och lever annorlunda! För resten talar jag inte om mig utan om mina 
bröder. Jag talar om människor. Jag är ingen människa. Jag har varit ett 
syndikat och nu är jag upplöst. Håll mun och tig dessutom.



Hallåmannen. Det dumma inpasset från ovan har tydligen i anmärkningsvärd 
grad upprört Jac. Jag ser hur svetten pärlar över kinderna. Antagligen är 
det väl blott en svallvåg efter den förra starkare sinnesrörelsen och har 
ingenting att betyda. Men- men- doktor O'Henny har lämnat sin loge och 
kommit ned på arenan. Han tycks alltså inte dela min uppfattning. Han 
talar med sekreteraren- nu stiger sekreteraren upp och doktorn tar hans 
plats. Jac tycks inte märka ombytet, han sitter och bläddrar i sin bok. Nu 
skallrar han.



Jac (Ijust, mörkt, komiskt). Skallra, clown, skallra. (Häpet, hetsigt.) 
Vad vill du? Var är Rush?



Doktorn. Hos Siv. Jag tänkte jag kunde ta hans plats under tiden.



Jac. Såå? Är det meningen att jag ska tala under läkaruppsikt? Säg ut! Säg 
ut! Genera dig inte!



Doktorn. Ä, var inte dum nu, Jac-



Jac. Dum? Jag är så dum jag vill. Och lite till. Men för resten var så god 
och sitt. Sitt, sitt, sitt. Vill du ha en cigarrett-jaså det får man 
inte. Låt bli att glo på mig.



Som sagt, mina damer och herrar: till fattigdom äro många kallade men få 
äro de utvalda-som förstår fattigdomens välsignelse. Jag gör det inte. 
Ändå var jag mycket fattig då jag var en sån här liten cirkusprisse. Då 
var jag förfärligt fattig. Jag och en jämnårig kamrat-ja, inte den 
jag hängde, inte, utan en annan-vi spisade en gång med välbehag råttor. 
Vi visste inte att det var råttor. Vår stackars cirkusmamma hade ingenting 
annat att ge oss. Hon stuvade dem som kaniner och vi åt och mådde bra. Hur 
de smakade, har jag glömt. Jag vet inte om jag bör klandra henne, stackars 
lea gumma. Hon hade ändå tre stora hundar, som hon kunde ha slaktat. Men 
se de var dresserade, de gjorde konster, de var ett nummer, de fick leva. 
Det är alldeles som jag-jag gör konster, jag är ett nummer, jag får leva. 
Tills vidare! Här har jag ett annat kapitel, nummer tre-där frågas om 
clownen bör vara mycket ödmjuk. Härpå svaras obetingat ja. Motiveringen är 
den att man förlorar så mycket genom att vara stursk. Man kan till exempel 
aldrig förstå en människa som man ser ned på. Och vad ska en stackars 
clown leva av ifall han inte förstår andra människor och framför allt de 
ringaste? Det vore rena rama andliga svältdöden, det. Det händer oss 
cirkusartister inte så sällan att vi blir sedda över axeln. Nå ja, 
nuförtiden har jag inte mycket att klaga över i den vägen-men förr. O, 
vad det var många bättre människor som såg ned på mig. Sicken en lus, 
sicken en lump. Då tänkte jag: du kaxe, vet du väl vilken förlust du nu 
gör? Du förlorar tillfället att förstå och fatta Jac Tracbac-ja, på den 
tiden hette jag Stall-Nathan för jag skötte stallet åt en cirkus i Topeka 
och min fästmö hette Mary-Ann fast vi aldrig blev gifta därför att hon 
hade högre intressen som jag saknade så att hon blev småskollärarinna i 
samma stad och är så ännu-alltså tänkte jag till kaxen: du stackare, 
aldrig lär du fatta och förstå StallNathan. Det är synd om dig, mycket 
synd. Jag har medlidande-



Och mitt herrskap-lyssna till mig: Bär alltid i västfickan en ask 
medlidande och känner ni er smittade av ilska så stoppa bums ett par 
pastiller medlidande i mun. Ni får en angenäm, kylande, frisk smak i 
mun, huvudvärken går över och blicken klarnar. Den som blir ond, blir dum.



Se här en ny fråga i katkesen: Skall en clown vara stolt? -Obetingat. 
Stolt som clown, stolt som människa. Han skall vara stolt över sitt 
yrke-eljes skall han lämna det. Ingen människa är så beklagansvärd som 
den, vilken ej är stolt över sitt yrke. Tyngre, tröstlösare straffarbete 
än hans kan ingen ådömas. Livet har många njutningar men högst står det 
stränga arbetets njutning om det med glädje täres. Bör clownen vara stolt 
över sitt yrke? Jooooo. Jo. Det bör han-Va-Va är det, Denny? Ar det nu 
han där uppe igen? Vad säger han?



Denny. A, han frågar om man kan vara stolt över att vara narr.



Jac. Jo, du kerub och seraf i cirkushimlen-det kan man om man i narrens 
hand sätter en skallra av löje och på hans hjässa en krona av visdom.



Hallåmannen. Replikskiftet roar publiken. Man undrar om det hör till 
pjäsen men Johnny påstår att det är helt och hållet improviserat.



Jac. Och icke annorlunda förhåller det sig med stoltheten över att vara 
människa. Vad är nu det för en pärla att yvas över? Hur mången svart och 
slemmig mussla kan icke framvisa ett skönare innehåll? Två människor 
mötas, en tredje uppstår. Och över denna händelse skall-kan tänka-den 
tredje yvas. Bosch! Ingen ställe sig på torget och rope: Se, jag är dock 
en människa. Först den som gör ordet människa till mods och mildhets 
märke, han bäre det med ära. Ett adelsmärke är det men blir först adligt 
då det av bärarn adlats.



Men ni-ni misantroper, som kallar människa en ynkedom-ja visst, 
visst!-ni har så rent förbaskat rätt- visst är ni ynkedomar-det behöver 
ni inte tala om- det syns på utanskriften-det hörs av ert ömkliga mäle. 
Och som ert mäle är så skall ock ert eftermäle varda. Må misantropen 
dra nattmössan väl, väl ned över öron och ögon och slumra sött. Vi tänker 
inte väcka honom. Han hör till de fege. Hans själ skall aldrig avteckna 
hans kropp ty hans själ ruttnar före kroppen.



Jaha, nu vet ni det men nu faller mitt finger på ett kapitel som heter: 
Clownens förhållande till publiken. Det blir allt en smula brännande, 
efter det mindre hyfsade uppförande som ni, högtärade, redan låtit er 
komma till last. Jag hoppas att ni har kvar era visselpipor, gossar och 
flickor? Ja? Gott, då är jag trygg för fortsättningen. Ibland ser ni 
allesamman så uppnosiga och stryktäcka ut, att jag vill gå min väg.-Ja, 
ja, jag hör vad du ropar, du herre där uppe. Du säger att jag inte ska 
genera mig utan gå. Men jag har betalt för det här. Och ingen inbille sig 
att han får tillbaks en cent vid luckan ifall föreställningen avbrytes.



Otrevligt är ofta ditt utseende, publik. Men kanske är ditt anlete blott 
en spegling av mitt? Eller mitt en spegling av ditt? Sak samma-är vi 
otrevliga så kan vi tryggt halvera äran. Det sägs ibland av 
konstförnumstigt folk att konstnären ej ska spela med publiken. För katten 
~ vem ska han då spela med? Med kamraterna? Jo visst-men blott med dem? 
Lika gärna då i sluten kammare eller inför tom salong. Ren vid 
repetitionen spelar han med regissören, fjäskar ej men har honom i varm 
åtanke, hoppar gärna över barriären och ger honom en smocka. Repetition 
utan slagsmål intresserar ingen verklig clown. Han måste känna att han 
lever. Pulsen får inte slakna tämjd av tama ord. Spela med publiken? Jag 
har aldrig gjort annat hela mitt liv. Jag är en clown, icke munk som 
spelar mol allena med Vår Herre. Blott spela med kamrater. Ja visst. Men 
högtärade clowner och clownessor i loger och på rader, jag gör er 
verkligen den äran att räkna er alla som kamrater. För i afton, för denna 
timme. Då min skallra tystnat, gå då hem eller till festliga lokaler och 
spela nya komedier med andra clowner.



Då Pajazzo beträtt arenan är publiken hans egendom likaväl som han 
publikens. De är barn i samma vagga, gungar du så gungar jag. Samma öde, 
samma äventyr sluter oss för en timme i sitt famntag. Det har sagts om 
scenen till exempel att den är ett rum, vars fjärde vägg tagits bort-se 
ej dit, o sanne konstnär, vakta väl din själ, låt dig icke influeras av 
publiken, rikta blicken mot teatervinden, där bor guden, där står han, som 
håller tråden.



Ack ja, store konstnär, gör du bara så-låt dig inte influeras av publiken 
så kan du åtminstone vara viss om att publiken inte låter sig influeras av 
dig. En brandmur av tomhet skiljer er åt och du kan gärna prata vad smörja 
som helst-ingen hör dig. Nej, min käre konstnär, är din roll och hjärta 
kurtisant, kurtisera då-publiken, är det tragiskt, vredgat, gissla 
då-publiken, vill du skratta -skratta i dess armar, vill du gråta-gråt 
i samma näsduk- som publiken. Men min kurtisante konstnär- vill du, som 
jag tillrått, spela med publiken skall det ske just som vid en fin och 
skarp kurtis-ingenting får märkas av den som ingenting får märka-



Arenans konst och scenens är stundens samliv mellan människorna på båda 
sidor barriären. Därför är filmens fält begränsat. Vem vill älska eller 
hata en bild i stället för en människa? Tänk bara hur tomt och tråkigt att 
se och höra dessa komedianter som visserligen kan vara hur skickliga som 
helst men som dock totalt saknar förmågan att komma av sig eller bryta 
nacken? Bilden är dock blott ett surrogat. Nå ja-jag tror nog att det 
finns folk som hellre hör sin svärmors röst i grammofon än i levande 
livet-men hur är det med fästmöns? Ack-låt konsten förbli fästmö så 
länge som möjligt. Svärmor blir hon tids nog.



Låt oss nu för ro skull titta på elfte kapitlet. Det lyder: Vad är 
clowneriets mål och mening? Frågetecken och slut. 
Sidan är blank så när som på en stor plump. Katkesförfattaren har kommit 
av sig, pennan har fallit ur hans skälvande hand. Det påminner om vad man 
ibland får läsa i rättegångsreferat: Brottslingens tystnad vid domarens 
fråga torde få betraktas som en fullständig bekännelse. Mina damer och 
herrar, i min knipa vänder jag mig till er allesamman med frågan: Varför 
clownar ni? Varför ränner ni omkring i cirkussamhälle~ och utför era 
diverse konster? Sker det för roskull eller har ni några bestämda 
avsikter? Clownar ni uteslutande därför att ni råkat ta anställning vid 
en cirkus? Nå ja, var och en svare för sig och jag för mig. Jag för min 
del har en fråga, en blank sida och en plump. Ska vi våga oss på en ordlek 
och kalla den sidan en plump bekännelse?



Vänta - nu faller anden över mig från cirkustaket. Hör på. Den sanne 
clownens mål är att låta människor känna att de lever. Ska det vara så 
nödvändigt då? Visst inte, mina barn och vänner, men skulle blott det 
nödvändiga existera, så existerade ingenting. För min del har jag i jobbet 
använt det instrument som direktören gett mig och jag har behandlat det 
som den grymme vilden sin krigstrumma- med knytnävarna. Mitt instrument 
har varit skräck.



Hallåmannen. För forsta gången denna något ojämna och oroliga afton kan 
jag säga att en verklig Tracbacapplåd utbrutit. Det förefaller som om den 
skulle gälla mindre clownkatkesens författare och kommentator som fastmer 
vår gamle vän Galne Jac, Clown Skräck. För första gången tar också Jac mot 
applåd som han förut tämligen nonchalant låtit gå obemärkt över sitt 
huvud. Han har rest sig och bugar clownaktigt djupt åt alla håll. Nu 
skallrar han.



Jac. Clown Skräck alias Jac Tracbac framför genom mig sin vördsamma och 
djupt kända tacksamhet. Men kära barn, varför använder ni inte era vackra 
visselpipor?

Tro nu inte att clowner i allmänhet avskyr applåder. Tvärtom. 
Applåder är dem hart när kärare än livet. Men när man har skött skallran 
länge, skallrat, skallrat, då ljuder visselpipan just som ett löfte att 
mästerclownen är förbrukad och kan gå ut i ryttargången, den mörka bakom 
mig, och dölja sig och torka svetten.



Skallra, clown, skallra. Dallra, hjärta, dallra.



Jo-jag har ju inte valt den fula gubbens roll för att skrämma barn och 
dårar, tvärtom har jag skrämt mig själv för att barn och dårar skulle få 
tillfälle att skratta åt skräcken. Det var min uppgift. Lär folk skratta 
åt skräcken, bröder clowner-envar efter sin metod. Där har ni er uppgift!



Och åter kommer jag till ett kapitel som gör mig betänksam. Titeln lyder: 
clownen och kärleken.-Nå, vad sägs? Vad kan en clown skriva om kärlek? 
Det är väl allt så där lite tjohittlaha! Va? Nå, herrarna tål vad de får 
men jag pauserar en minut för att låta alla sederena och blygsamma damer 
avlägsna sig.-Herr direktör, törs jag fråga, har många gått-?



Direktören. Inga, Jac, inga.



Jac. Tack för det, lilla Inga! Tyvärr, mina damer, kommer jag inte att 
motsvara era högt spända förväntningar. I denna text finner jag knappt ett 
vågat ord, långt mindre en gemen slipprighet. Jag beklagar. Ni måste ta i 
betraktande att det knappt finns en så anständig och pryd varelse som den 
inbitne gamle ungkarlen-jag för min del- Vad är det nu, Denny? Tog 
damerna illa upp?



Denny. Å, det är den där lymmeln nu igen. Han frågar, varför du först 
presenterar din dotter och sedan kallar dig ungkarl. Det skär sig en smula 
med de oskyldiga flickornas ljuva sång-home, sweet home-Jac. Å, det 
hade jag glömt-å, det är förfärligt-kan jag då inte tänka på vad jag 
säger?- tänk så dumt av mig-så rått-så tarvligt-



Denny (strängt). Seså, Jac, inga dumheter! Jaga inte upp er! Här är ingen 
skada skedd. Fortsätt!



Jac. Clownens kärlek är liksom allt hos clownen funtat av övning, 
beräkning, gymnastik. Hjärtat måste hållas i form. Precisionsarbete 
kräves. Liksom vid vissa skjutövningar instruktörens oregelbundet och tätt 
upprepade "nu"-på en tiondels sekund måste följas av skottet, så skall 
ock clownens hjärta vara väl disciplinerat och snabbt. Nu älska! Nu hata! 
Nu jubla! Nu lid! Ni förstår -det gäller inte bara grimasen, nej, själva 
varan kärlek måste prompt levereras. Clownens hjärta är ett lydigt hjärta, 
väl dresserat som en cirkushund. För den enfaldiga människan, oslipad och 
illa tränad, är kärleken ofta lik ett oförnuftigt barn som muntert eller 
sorgset villar sig i skogen, finner en täckelig plats, slår sig ned och 
leker sig hemma. Å, sådan är ej vår kärlek, o clowner och clownessor. Vi 
har adlat den till konst och dårför kan vi också med gott samvete sälja 
den. Varje ny upplaga av vårt hjärta, varje ny inropning på kärleksscenen 
är ett bevis för vår artistiska fulländning. Bland enkla själar hets det: 
Min älskade gosse eller min älskade flicka. Hos oss ej så. Vi säger: Min 
oförliknelige partner! Min högst konstnärlige kamrat på känslans slaka 
lina-



Och skulle så vara-vilket dess värre händer om än sällan-att någon ur 
våra konstnärliga kretsar, clowner och clownessor i logerna, att någon av 
oss försummar nödig träning eller kanske rentav tror att det rör sig om 
verklig kärlek-nå ja, då är det klart att kvinnan faller -slår 
sig-kanske bryter nacken. Det är ej partnerns fel, hans ära som konstnär 
blive obeskuren om ej han av pur häpnad uppträder lika fumligt. Ingen, 
ingen spille blommor på den graven. Känslans slaka lina kräver kallt 
huvud och ett trimmat hjärta. Det är en konstnärs plikt att veta 
detta-efteråt har hon-ingen rätt att säga till sin 
partner-sin-säga-du- du äcklar mig-du är en böld-i min själ-ett 
äckel-hon får ej säga, du borde vetat-jag inte var en så-SÅ-stor 
konstnärsclown-narr-slak narr-som du-



Hallåmannen. Jac talar långsamt och förefaller mycket frånvarande i sina 
tankar-han fingrar på de små handskarna, i sin distraktion försöker han 
dra den ena på sig -den är naturligtvis för liten och han slänger den 
ifrån sig-hans ansikte är trött och slappt-doktorn förefaller orolig, 
han tar fram ett pulver-



Denny. Jac, hur är det fatt? Ar du trött-



Jac. Tack. Jag vet inte-det faller mig ur minnet- vad är det jag talar 
om-?



Denny. Tag det här pillret och gör en kort paus. Du kan skallra lite under 
tiden - sluta sen så snart som möjligt-



Jac. Ja-ja men vad är det jag talar om-?



Denny. Du talar om kärlek. Se så, tag nu pillret-



Jac (slött). Talar jag om kärlek? En clown tala om kärlek? Å, fy för den 
lede så osmakligt-



Hallåmannen. Saken har tagit en tråkig vändning. Jac är illamående. 
Doktorn ger honom ett piller. Aj-vattnet rinner ut-han kan inte svälja. 
Hans dotter skyndar ned till honom. Nu leder de ut honom. De små 
kontroverserna med publiken, som han för resten själv utmanade, tycks ha 
varit för mycket för hans nerver. Personen som talade uppifrån raden lär 
ha varit en sinnessvag före detta cirkusartist som tydligen inbillade sig 
att han borde uppträda med sin berömde kollega. Kvar är nu blott katkesen, 
skallran och de små damhandskarna. Den ena ligger i golvets sågspån och 
verkar onekligen ofantligt övergiven. Jacs mascot har tydligen ej bragt 
honom lycka-åtminstone ej denna afton. Må vi hoppas att Jac snart kryar 
på sig. Vår utsändning från Capitoliums första Jac 
Tracbacföreställning är slut.



Sanna. Min far-känner du dig bättre nu?



Jac. Jo, jo-mycket bättre-utmärkt-



Sanna. Så synd att vi måste avbryta-publiken skulle ha hyllat dig-den 
såg så vänligt på dig-(smäktande)- och även mot mig var man så 
vänlig-vilket mottagande -rosorna-sången-home, sweet home-hem, ljuva 
hem-



Jac (trött). Ja ja, min flicka, låt oss gå hem-hem-till hotellet-





20 När fyrverkeriet slocknar



Efter föreställningen åt Tracbac kvällsvard på Auditorium Annex i sällskap 
med sina närmaste, Siv, Sanna, Caroline, Benbe, Denny och Abel Rush. 
Clownen hade hastigt repat sig efter den nervösa krisen men förblev till 
en början butter, nedslagen och mycket skamsen, just som en skolpojke 
efter misslyckad examen. Men bäst han satt och stirrade ned i sitt 
isvatten - hans gäster drack champagne-lyste han med ens upp, som om han 
funnit ett förlösande svar på en svår fråga. Han vände sig till Abel Rush 
och yttrade med spjuveraktig min:



Abel, min gosse, jag trodde mig vara en bekännare. En lilleputtbekännare 
visserligen. Bara högfärd, bara högfärd. Jag är clown. Ordna saken till i 
morgon bitti-



Det var tydligen en befallning men det krävdes onekligen Abels skarpsinne 
och kännedom om Tracbac för att tyda den. Emellertid litade Jac blint och 
med full rätt på sin sekreterare.

Pech, den rävröde bondpojken från Kansas, hade denna afton ett 
synnerligen lätt arbete. Trots syndikatets upplösning red han alltjämt för 
det journalistiska rusthållet och informerade pressen. För en gångs skull 
höll han sig nära nog till sanningen, blott en smula tillrättalagd. 
Tracbac hade någon tid lidit av neurokataleptisk feber, hans läkare hade 
avrått honom från att uppträda men den övermåttan plikttrogne Jac hade 
trotsat förbudet och måst lida därför. Som man sett hade läkaren övervakat 
föreställningen. Den unga damen var mycket riktigt Jacs dotter och allt 
det rörande och vackra som redan sagts om henne och möjligen kunde komma 
att sägas var rena rama sanningen. Tracbac beräknades tillfriskna så snart 
han övervunnit sin opasslighet och turnén skulle fortsättas med exakt 
samma program undantagandes de ändringar, som den växlande årstiden alltid 
kan tänkas medföra.



Kansaspojken klarade alltså lätt sitt åliggande-ingen besväre sig med att 
söka neurokataleptisk feber i någon uppslagsbok, den tillhör uteslutande 
Pechs rika medicinska kabinett-han klarade alltså jobbet och ämnade ägna 
natten efter eget påstående åt de smutsigaste orgier av oskyldigaste slag, 
då plötsligt sekreteraren figurligt talat högg honom i hampan. Rush sa: 
Hör på, yngling, Tracbac har lyckligtvis insett att katkesidén var 
misslyckad. Det blir nu din uppgift att til]s i morgon bitti ha skrivit en 
sketch som kan inövas på en vecka. Du har fria händer så när som på 
titeln-sketchen måste också heta: Clownens katkes.



Farväl, smutsiga orgier, suckade ynglingen, ni får ligga till er. 
-Sketchen, som Pech utarbetade i sällskap med en kaffekanna och tre 
vackra flickor, engagerade uteslutande för att sticka honom med 
knappnålar, ifall han skulle dusa till, ägde något av grymheten hos sin 
tillkomst. Innehållet var i korthet följande: En clown kommer efter 
föreställningens slut till sitt ytterst fattiga hem, där en liten 
beskedlig, trofast men mycket sliten hustrukrake 
väntar honom. Just denna afton har han emellertid gjort en succe vars 
storlek han ännu knappt fattar. Så småningom går det dock upp för honom 
att den måste ha varit enorm och hans högmod börjar svälla som en ballong. 
Nu vill han föra ett annat liv än det tarvliga han blygsamt nöjt sig med. 
Den förskräckta hustrun söker dämpa hans högmod -men se: redan anländer 
beundrarinnor och beundrare med blommor, dyrbarheter, möbler, rika gåvor 
av alla slag. För varje nytt föremål som kommer tar clownen något 
motsvarande ur det fattiga hemmet och kastar det över barriären där ett 
berg av tarvliga föremål uppstaplas. Hustrun kvider över det kära gamla 
bohagets nesa, men clownen pöser som en ballong. Några herrar av 
direktionen överlämnar en bankbok lydande på ett betydande belopp. 
Clownens högfärd krönes av guldet. Nu inträder en underbart skön flicka 
som dock icke medför annan gåva än just denna underbara skönhet. Clownen 
ser på flickan, han ser på sin utsläpade gamla hustru, i hans hjärta 
uppflammar en våldsam strid, han springer fram och tillbaka mellan de båda 
kvinnorna i valet och kvalet mellan trofasthet och kättja. Slutligen med 
bortvänt ansikte fattar han hustruns hand och leder henne utom barriären, 
makar henne försiktigt upp på högen av kasserade möbler. En sista gång 
kysser han hennes mun, hennes hand, hennes trasiga sko-så tar han ett 
skutt över barriären och står glädjestrålande inför den sköna.



Han faller på knä och kysser hennes sidenskodda fot, han kysser hetsigt 
hennes läppar. Och nu kommer det! Nyfiken betraktar den sköna alla de 
föremål, skrin och kistor som är placerade kors och tvärs över arenan. 
Clownen visar stolt sina skatter, han för henne från det ena dyrbara 
föremålet till det andra, han öppnar kistor, han öppnar skrin. 
Då-plötsligt, i det han öppnar en kista eller en möbel, förnimmes ett 
fruktansvärt brak, en väldig eldslåga slår upp ur kistan. Clownen 
raglar baklänges och stöter mot ett nytt föremål, som genast exploderar. 
Så tumlar han från det ena till det andra och alltsamman är ett maskerat 
fyrverkeri som förstärkt med projektioner snart förvandlar arenan till ett 
eldhav. Flickan flyr. Clownen irrar skräckslagen omkring bland dessa 
explosioner, hans förvridna, grimaserande ansikte sticker fram än här, än 
där ur lågor och rök. Flickan flyr men han vill ännu rädda något. Han 
hoppar dock upp på barriären men plötsligt erinrar han sig bankboken och 
skrikande: Pengarna, pengarna!-störtar han åter in i eldhavet.



Strax slocknar fyrverkeriet och arenan ligger under några minuter i 
fullständigt mörker för att sedan småningom upplysas av ett växande milt 
sken. På en välordnad hög av aska och förkolnade föremål sitter clownen, 
oskadd men ömklig att skåda, låter vemodigt askan rinna mellan fingrarna. 
Den slitna lilla hustrun sitter kvar på sina möbler. Nu glider hon sakta 
och varligt ned och börjar stillsamt plocka några möbler, en efter en in 
på arenan. Så går hon fram och synar sin man, de säger ingenting, hon tar 
upp sin näsduk, gnider sot ur hans ansikte, ansar honom så gott hon kan. 
Han börjar plötsligt gräva i askan, gräver allt ivrigare, hon följer hans 
exempel, hon finner en liten bok med förkolnade pärmar. Bankboken! skriker 
clownen, rycker den häftigt ifrån henne. Han öppnar försiktigt boken, hans 
ögon vidgas av häpnad, förtvivlan som sakta övergår till en resignerad 
humor-han har funnit sin barndoms gissel katkesen. Han säger allvarligt 
som en lärare: Hustru, hur lyder första budet-hon svarar, och mellan 
clownen och hans hustru på askhögen växlas några vemodiga repliker om 
fåfänglighet och barnarisets bestående värde.



Som man ser, behövde denna sketch icke barnförbjudas. (Den ursprungliga, 
allvarligt tänkta clownkatkesen var den enda Tracbacföreställning, som 
barnförbjudits.) Sketchens symbolik var enkel och acceptabel ur 
moralisk synpunkt-han fasade för eld, till och med för fyrverkeri. 
Visserligen var elden här helt och hållet illusion och fullständigt 
oskadlig, men den för Tracbac nödvändiga spänningen, som han på ett 
briljant sätt förmådde suggerera publiken, förstärktes här därigenom att 
han icke visste vilket av de "dyrbara" föremålen som skulle ge signal till 
"eldsvådan". Detta föremål skulle varje afton utbytas mot ett annat. 
Clownen kunde alltså vänta sig träffa det fatala föremålet var och när som 
helst. Starkare sensation behövdes icke och skulle ej heller av O'Henny 
tilllåtits.



Tracbac godtog förslaget utan att ens diskutera det. Rush jämte en stab av 
medarbetare-däribland Benbe -skyndade att göra nödvändiga förberedelser. 
Dessutom gjorde Rush sin principal och vän en kanske ännu större tjänst: 
understödd av Caroline lyckades han förmå Sanna att begiva sig till 
Kalifornien. Till en början vägrade hon sägande: Jag vill dela min fars 
öde; det har visat sig att han behöver mig.-Inte ens den livliga 
beskrivningen av alla den stora bungalowns härligheter och den 
utomordentliga aktning, man där skulle visa henne, förmådde luckra hennes 
envishet. Först då Rush sagt henne att hennes närvaro skulle betänkligt 
hindra Tracbacs arbete, gav hon undergivet vika.



Man väntade att sketchen skulle väcka anklang i västern men mottagas 
kyligare i den mer kräsna östern. Emellertid möttes turnén av samma 
entusiasm i alla de tjugu städerna. Bortskämda barn blir stundom 
stormförtjusta just över enkla leksaker. Själva motivet: den trofasta 
hustrun som förlåter sin djupt ångerfulle man samt gudsordet som framgrävs 
ur flärdens aska-vann dessutom kvinnoklubbens starka gillande och man kan 
säga att Jac Tracbacturnén seglade under denna allsmäktiga förenings 
beskydd. Det obehagliga intrycket av den ur sprungliga clownkatkesen 
hade utplånats.



Först då turnén nått en av de sydligare städerna, fick de båda systrarna, 
Caroline och Sanna, bevista föreställningen. Den friska, flickaktiga 
Caroline föll i extas över de praktfulla ljuseffekterna och den lilla 
intrigens spänning. Sanna var inte lika belåten. Omöjligheten att här 
själv framträda och "dela sin store fars öde" gjorde henne lite surmulen. 
Hon förklarade att hon fann denna föreställning något mattare än den 
föregående. Emellertid minskade det ej hennes än blida, än skälmska ömhet 
gentemot fadern. Då de åter skulle skiljas, sa hon hemlighetsfullt: Min 
far, vill du inte skriva en fullmakt åt mig, en fullmakt som bjuder alla 
dina tjänare i bungalown att lyda mig som vore jag du själv.-Va för slag? 
utbrast Tracbac förvånad och förargad. Är de inte hövliga mot dig?- De är 
utsökt hövliga, intygade Sanna, och det är egentligen inte jag som begär 
fullmakten utan min vän greve de Grazy. (Den gode majoren var i själva 
verket hertig de Grazy men fann denna pompösa titel så föga passande för 
sin ställning att han samvetsgrant hemlighöll den. Sanna hade emellertid 
"anat" att han var greve-och det var ingenting att göra åt den saken.)



Tracbac undertecknade fullmakten i det han muttrade för sig själv: Ja, vad 
ska nu den här papperslappen åstadkomma för olycka? -Den åstadkom inte 
precis någon olycka men väl ett så att säga lysande obehag. Då far och 
dotter för andra gången tog avsked, viskade Sanna hemlighetsfullt och 
skälmskt: Då turnén är slut ska din stackars Sanna visa att hon kan 
värdigt mottaga sin store far. -A, herregud då, suckade clownen.



Kanske var det just detta hemlighetsfulla löfte som förmådde Tracbac att 
- obeskrivligt trött efter den ansträngande turnén-slå sig ned i 
Florida. Som sällskap hade han Siv, Rush och tidvis Denny O'Henny. Den 
unge läkaren kurtiserade zigenerskan med så förbittrad ihärdighet 
att clownen flämtade av överansträngning. O himmel, kved han, varför kan 
icke dessa båda unga idioter gifta sig? är det kanske nödvändigt att jag 
dör och försätter dig i det hedervärda änkeståndet? Säg ett ord, säg ett 
ord! - Gifta mig, fnös zigenerskan, ånej, min lille Jac, den som varit 
gift med dig, gifter inte om sig. Hon har fått nog både för detta livet 
och det tillkommande.- Nå, då kan jag inte hjälpa dig, Denny, smålog 
clownen. Utmärkt, alldeles utmärkt.



Dessa skiftande tilldragelser i Amerika skildrades givetvis för pappa och 
mamma Längsäll. Båda flickorna skrev flitigt. Den hurtiga och kvickögda 
Caroline hade oändligt mycket att berätta och häpnadsväckande ting och 
händelser-minst förtalde hon om Tracbac. Sanna desto mer. Med den 
avtrubbning av känslan för det passande, det lämpliga och anständiga, som 
utmärker vissa nervsjuka, lyckades den stackars flickan mot vett och vilja 
grundligt pina sin mor. I breven som var riktade till "allra käraste pappa 
och mamma" kunde man på varannan rad bland extatiska utgjutelser läsa 
orden "min älskade far", "min store far" och så vidare. Kanske trodde hon 
sig utreda en outredlig härva eller rättvist ge var och en sitt då hon 
konsekvent kallade Längsäll "min älskade pappa" och Tracbac "min store 
far"? Lillemor log sitt leende, vars bitterhet nästan gränsade till 
cynism; hon tänkte: Rätt så, rätt så-låt oss tömma bägaren till botten. I 
små klunkar. Så känner vi bättre smaken.



Under det att Längsällarna fick rikliga underrättelser om de båda 
flickornas öden och äventyr, var deras egna rapporter från Sanna föga 
innehållsrika. Stort var inte att berätta och det största fick inte 
berättas. Redan några veckor före ungdomarnas avfärd hade läkaren meddelat 
de båda makarna att Lillemor led av leverkräfta och att snar operation 
vore oundgänglig. Längsäll lyssnade storögd, liksom häpen. Han höll munnen 
hårt sluten av rädsla att brista i gråt. Den modiga lilla frun 
klappade honom på bröstet och sa: Där har vi förklaringen till mitt 
retliga humör. Nu får du vackert tåla vad som helst av mig.- Längsäll 
ville underrätta barnen och uppskjuta deras resa men Lillemor förbjöd 
honom. Endera går operationen bra, och då är det tids nog att underrätta 
dem, eller också dör jag på operationsbordet och varför ska de vara med om 
det?-Operationen gick visserligen lyckligt men den sjuka återvann inte 
sina krafter, tvärtom sinade de mycket sakta men stadigt.



Fader Längsäll fick lämna höstplöjningen och de kära oxarna helt åt 
drängarna. Själv satt han i sängkammaren, sysslade med någon liten slöjd 
eller läste högt för Lillemor. Ibland gnabbades han med henne. Då han såg 
hennes lilla hand ligga knuten på täcket sa han: Se, så liten och ändå 
kavat! Ska det där vara en hand, det?-Han la sin egen väldiga näve brevid 
hennes.-Se, det kallar jag en hand. Sån ska den se ut. Vår Herre var allt 
lite småsnål mot er kvinnfolk. Tocke knåpgöra han tog på sig när han 
slöjdade er. Han måtte haft starka brillor på näsan, gubben-



Så skämtade han och sökte hålla modet uppe. Han vågade knappt kasta en 
blick genom fönstret för att inte Lillemor skulle ana att hans stora, 
kraftmättade kropp längtade ut till fälten. Hon märkte det ändå men hon 
tänkte: Stanna du inne, vän min. Snart är du ensam med dina fält och dina 
kära oxar.



Även Sanna var ensam. Benbe och Caroline vistades i Frisco där den unge 
mannen hade vissa uppdrag för sina principalers räkning. För resten hade 
de nygifta ännu ej bestämt var de borde slå upp sitt huvudkvarter, om i 
södern eller norden, östern eller västern.



Till en början hade Sanna så mycket att bestyra att hon inte märkte sin 
ensamhet. Hon förberedde åt sin store far ett 
utomordentligt festligt mottagande på bungalown, då han äntligen behagade 
infinna sig. Det var just för dessa festligheters skull som hon så 
hemlighetsfullt av Tracbac begärt en fullmakt in blanco. Naturligtvis var 
de Grazy den verkställande i dessa förberedelser. Han gav sig motvilligt i 
leken, ty flickans många projekter var som oftast rent upp i natten 
tokiga. Emellertid hade han Tracbacs "generalorder" och såg sin uppgift i 
att göra det tokiga så litet tokigt som möjligt. Sedan de enats om att ett 
av huvudnumren i festen skulle vara ett extra praktfullt fyrverkeri blev 
före detta knekten rentav intresserad. Det var ett sätt att få lukta 
krutrök! Han funderade på saken och beslöt åstadkomma ett fyrverkeri som 
aldrig skådats förr på något garden party. Han anlade här och var i den 
väldiga parken något hundratal av honom konstruerade minor som med 
elektrisk tändning skulle samtidigt uppflamma. Då den första delen av 
fyrverkeriet-utomordentligt rikt men likväl mera banalt-när det slocknat 
skulle mörkret plötsligt skingras av brakande eldpelare uppslungade ur 
jorden-en idé värdig en krigare. Tyvärr glömde han eller kände inte till 
festföremålets eldskräck.



Den vänlige majoren var Sanna ett angenämt sällskap och skulle så 
förblivit om han inte en dag råkat visa henne sin frimärkssamling och 
skrattande sagt att denna lilla vurm egentligen var hans enda intresse och 
glädje i livet. Denna bekännelse gjorde Sanna tankfull och några dagar 
senare sa hon milt och blygt: Greve, ni måste känna er bra ensam då några 
buntar frimärken kan vara er enda glädje. -Den oförsiktige majoren, som 
alls inte älskade de sina, svarade av pur konvenans: Ack ja, man saknar ju 
sina kära anhöriga.-Flickan smög sig ljuvt intill honom och viskade: Aven 
jag är mycket, mycket ensam.-Den stackars majoren var nära att kvävas av 
skräck och- än värre-nära att förneka den ridderlighet, som var hans 
käraste dygd. Emellertid lyckades han något så när hövligt parera 
attacken sägande: För en man med mitt stormiga förflutna är ensamheten en 
ren njutning. -Nå då så, smålog Sanna lättad; hon var nämligen inte alls 
förälskad i den man, till vilken hon halvt om halvt friat. Hon tyckte bara 
synd om honom. Emellertid lämnade majoren -för första gången feg-hals 
över huvud bungalown och telegraferade till Tracbac att viktiga 
angelägenheter kallade honom bort för någon tid.



Den stackars flickan blev nu verkligen ensam. Folket på bungalown visade 
"herrns fosterdotter" skyldig men kylig respekt. Trots sin frikostighet på 
sötsaker lyckades hon inte ens få barnen på sin sida, varken de svarta 
eller de vita, de gula eller de röda. Visserligen lät hon sy Hiawatha ett 
glänsande livre och hade honom ständigt hos sig som sin page-men den 
svarte lille slyngeln gjorde hemligen så mycket narr av henne att hon 
slutligen märkte det själv och rodnande av blygsel bad honom hålla sig 
borta. Ensam strövade hon alltså omkring i den väldiga parken eller i 
labyrinten. Axelsson med fjädervippan, ständigt drucken, mumlade var gång 
de möttes: Stackars fjolla, vad ska det bli av henne?-Det skulle inte 
höras, men det hördes.



Ibland drog hon fram pastorsadjunktens ring, som hon förvarade vid barmen, 
kysste den och viskade: Folke, min Folke, minns du mig än?-På den frågan 
fick hon emellertid intet svar och hon beslöt att uppsöka sin far. Hon 
smålog blitt och tänkte: Han kommer att bli bra överraskad.



Det blev han också. Siv och Rush satt en förmiddag på plagen, då den 
skarpögda Siv upptäckte en dam vars hypereleganta och något extravaganta 
dräkt väckte en viss uppmärksamhet även bland dessa mondäna och blaserade 
människor. Det var Sanna. Hon hade själv varken sinne eller intresse för 
kläder; likväl hade hon låtit ett ultramodernt modehus rigga upp henne 
utan hänsyn vare sig till kostnad eller smak. Ämnade hon inte 
uppsöka sin store far på en mondän badort? Skulle han kanske få skämmas 
för sin lantliga dotter? Ånej.



Siv kände lyckligtvis igen henne på långt håll och sedan hon viskat några 
ord till Rush skyndade hon emot Sanna och uppehöll henne så länge, att 
Rush hann varsko Tracbac. Clownen betraktade sin unge vän med trött 
blick, nickade och sänkte huvudet. Då han hörde Sannas ömma och glada rop: 
Min far, äntligen-såg han åter upp, log vänligt och yttrade: Välkommen, 
lilla Sanna, det är utmärkt.-Han frågade inte varför hon kommit, han 
frågads ingenting. Emellertid lyckades hon spränga trion först och främst 
genom sin ohövlighet mot Siv. Här fanns ingen fader Längsäll att visa 
henne till rätta. Hon kände svartsjuka mot vackra Siv och man må icke döma 
henne för hårt. Trots sin naiva egenkärlek kände hon innerst blott alltför 
väl att folk skydde henne. Vem hade hon att klänga sig fast vid om icke 
vid sin "store far"? Och hon klängde sig fast med sin jämmerliga svaghets 
ohyggliga styrka. Till sist brast icke Sivs tålamod men väl hennes styrka. 
En dag yttrade Sanna i det hon med ettriga blickar fixerade zigenerskan: 
Tänk, jag anar att vi är för många kring min stackars far, vi tröttar 
honom.-Tracbac var i själva verket så trött att han inte ens hörde hennes 
ord och fräna ton. Dagen därpå for Siv. Hon var inte sårad- men hon 
tänkte: Kanske blir det bättre för Jac om jag reser; värre kan det 
knappast bli.-Likväl var hon i sista stund nära att hoppa av tåget. 
Tracbac ensam hade följt henne och några sekunder innan tåget gick, lyfte 
han ansiktet och gav henne ur sina stora, mattblå ögon en förskräckt och 
häpen blick. Han sa: Siv, lilla Siv, vad man ändå vet lite-



Siv fick orätt. Det blev värre. Den uttröttade och nedslagne clownen 
skydde givetvis att väcka uppmärksamhet och denna skygghet tycktes folk 
för ovanlighetens skull känna och respektera. Sanna gjorde allt för 
att draga blickarna till honom. Med ystra skratt, excentriska gester, 
skälmskt babbel liksom inbjöd hon publiken att visa hennes far sitt 
intresse, ägna honom sin hyllning. Den stackars flickan, som ständigt känt 
sig förbisedd, kunde inte tänka sig en bittrare lott för en stor man än 
den att icke ständigt hyllas.



Abel Rush offrade sig för att lindra Tracbacs lott. Dag för dag fann han 
upp nya utflykter, som han och hon borde göra tillsamman. Tracbac lämnad 
ensam på plagen njöt-men han liknade nästan en idiot där han satt timme 
efter timme i soltältet med nedböjt huvud, grävde i sanden. Tyvärr tog 
Abels barmhärtighetsverk en bråd ända. Han drabbades av de Grazys öde. 
Denne unge man, som "inte ett ögonblick släppte henne ur sikte och som 
gjorde allt för att få vara allena med henne", denne unge man som hon till 
på köpet fann mycket tilldragande- han blev för mycket för hennes 
känslor. Hon lutade sig tätt intill honom och viskade på ett sätt, som hon 
själv fann mycket blygt och kvinnligt: Abel, du låter mig på många sätt 
förstå, att du håller av mig. Men du är för finkänslig att uttrycka dina 
känslor. Är det då jag som bör säga första ordet?-Den unge mannen blev 
mera skrämd än de Grazy. Hans enträgna uppvaktning i syfte att skona 
Tracbac kunde onekligen tas som en dold kärleksförklaring. Han nästan 
skrek: Men jag är ju förlovad, Sanna, jag är förlovad! -Flickan rätade på 
sig, hennes bleka, finniga ansikte rodnade starkt och hon svarade efter 
några minuter med mycken höghet: Då har ni handlat illa mot en kvinna som 
visat er förtroende. Jag beklagar min far, som har er i sin tjänst. För 
resten, tillade hon stolt och med gnistrande ögon, för resten ska ni inte 
inbilla er att jag lider av olycklig kärlek. Jag är också förlovad!-Hon 
halade upp förlovningsringen ur barmen, kysste den passionerat och 
stoppade åter ner den.

Ingenting ont som inte har något gott med sig. Skrämd av den hotande 
faran reste Abel Rush bus bas till Frisco och gifte sig. I ett par år hade 
han varit halvt om halvt förlovad med en söt och präktig liten judeflicka, 
Ester, men en plötslig uppflammande ehuru obesvarad förälskelse i vackra 
Siv hade gjort hans känslor för Ester vacklande. Sannas frieri gjorde slag 
i saken och gav den unge mannen en hälsosam maning att hålla sig till den 
snälla flicka, försynen beskärt honom. Bröllopet stod inom några veckor, 
Benbe och Caroline representerade Tracbac.



Därmed var Jac helt överlämnad åt sin dotter. Sanna önskade återvända med 
sin far till Kalifornien, hon längtade efter att få bränna av sitt 
storartade fyrverkeri och göra les honneurs vid en strålande fest. Jac 
vägrade i vändningen. Tanken att stänga in sig i sin dystra bungalow 
tillsamman med sin dotter gjorde honom alldeles utom sig. Han sa till 
Sanna: Tids nog kommer vi dit. Du bör se dig om på den här väldiga 
kontinenten, som du inte känner.



Under månader reste de omkring, kors och tvärs. De stannade aldrig många 
dar på någon plats, ty Sannas outrotliga begär att draga uppmärksamheten 
till sin store far och se honom hyllad gjorde en längre vistelse 
outhärdlig. För resten väckte de även vid ett flyktigt besök nyfikenhet, 
ehuruväl Tracbac reste under sitt ursprungliga namn Jonathan Borck, 
privatman. Den spenslige lille clownen gick klädd i en konfektionssydd, 
lång reskappa av ett grovt, mörkgrått tyg: en likaledes mörkgrå slokhatt 
med breda brätter bar han så djupt nedtryckt att det bleka, magra ansiktet 
nästan doldes. Sanna åter blev desto mer elegant och extravagant i sin 
mundering och påminde onekligen om en prålande cirkushäst-allt till sin 
fars ära. Detta underliga, osaligt kringirrande par måste väcka nyfikenhet 
och löje.



En dag kom clownen på den lyckliga idén att i Topeka uppsöka sin 
första flamma, den Mary-Ann som på sin tid givit stackars "Stall-Nathan" 
korgen. Gumman- hon var ett par år äldre än Jac-tog hjärtligt emot sin 
försmådde friare och detta fryntliga möte gav clownen en andra god 
ide-han föreslog den pensionerade lärarinnan att sluta sig till 
sällskapet och bli en medlem av hans familj. Den goda kvinnan samtyckte 
genast. Men vad skulle Sanna säga? Med bävan i hjärtat förklarade Tracbac 
för sin dotter fördelarna av att äga en äldre, erfaren väninna vid sin 
sida. Den misstänksamma flickan gav fadern en mörk blick men plötsligt 
sken hon upp och utbrast: Min far-skulle vi inte kunna göra henne till 
min lektris? - Utmärkt! nästan gallskrek clownen i förtjusning. Det bör 
passa en gammal lärarinna alldeles utmärkt! -Så blev det. Gumman, som var 
van att sköta kvinnliga varelser av olika åldrar och kynnen, behandlade 
smidigt och förståndigt flickans nycker. Den åldrade Mary-Ann fick 
tillfälle att göra sin försmådde StallNathan ovärderliga tjänster.



Emellertid hade före detta lyckliga möte en ny olycka spirat och vuxit. 
Far och dotter Tracbac ägde en egenskap gemensamt-de var otroligt 
givmilda och tyvärr båda på det mest kritiklösa och virriga sätt. Det 
gällde bara att giva, likgiltigt till vem, blott personen i fråga förstod 
att väcka deras medlidande och ingenting var lättare än det. I dylika fall 
är det givetvis de fräckaste och sämsta elementen som tränger sig längst 
fram. Paret Tracbac verkade på dessa yrkestiggare och bedragare som en 
ostkant på råttor. De strömmade till från alla håll och kanter, gnagde och 
knaprade efter förmåga. Då åtskilliga av dessa obskyra manliga och 
kvinnliga figurer hade allt annat än klara papper, råkade den till slöhet 
utpinade clownen snart i allvarliga bryderier. Men Herren är de dårars 
förmyndare och denna gång sände han till Tracbacs hjälp ingen mindre än mr 
Judah, som städse var beredd att förlåta eller 
förlåtas alltefter omständigheterna. Vid ett 
tillfälligt sammanträffande upptäckte han snart clownens svårigheter, 
undanröjde snabbt de mest trängande, skingrade slöddret och underrättade 
dessutom Abel Rush om saken.



Den trofaste sekreteraren bröt genast sin smekmånad och anlände till 
Topeka i sällskap med sin unga hustru samt paret Benbe. Ett familjeråd 
hölls under det att unga mrs Rush lyckades hålla Sanna på avstånd. Det 
beslöts att Sanna skulle återvända till sin fars bungalow, där hon var 
mera skyddad för utomståendes inflytande. Tracbac åter skulle följa Benbes 
till deras nya hem i Frisco och vistas där någon tid. Emellertid vägrade 
Sanna att resa utan sin far och då de gjorde henne föreställningar, vred 
hon sina händer och utbrast snyftande: Min far, jag anar att jag plågar 
dig. Men sänd mig då tillbaka till mina föräldrar. Dem beredde jag 
åtminstone glädje.



Denna gång var det Benbes tur att finna råd. Då han såg, hur stolt flickan 
var att äga en lektris, yttrade den sluge ynglingen: Sanna skulle nog 
trivas där nere om hon hade en behaglig sällskapsdam. Jag känner en person 
av synnerligen fin familj, som måhända skulle vilja antaga platsen. - Den 
åsyftade personen var ingen annan än Benbes förträffliga värdinna, mrs 
Canadian. Han hade två orsaker till sitt förslag-för det första visste 
han att kanadensiskan befann sig i ganska trånga ekonomiska omständigheter 
och att han alltså gjorde henne en tjänst, för det andra var han övertygad 
om att denna praktiska, hurtiga och alltid gladlynta dam skulle göra livet 
på bungalown betydligt drägligare för hans onkel. Sanna nappade genast på 
betet. Denna nya förnämitet tilltalade henne. Med en lektris på ena sidan, 
en sällskapsdam på den andra och en negerbetjänt bakom sig var hon så gott 
som en furstlig person. Hon kastade en öm blick på Abel Rush (som 
lyckligtvis stod under sin lilla hustrus beskydd) och tänkte: Kanske får 
jag också en sekreterare-Familjerådet skingrades. Åtminstone en del 
av clownens sorger och bekymmer hade avlyfts i detta Topeka, där han för 
en del år sen till syndikatets förtvivlan velat börja en stor turné. 
Orsaken till hans bisarra infall då hade helt enkelt varit en önskan att 
återse sin forna flamma, som nu skulle bli hans dotters lektris. Trots sin 
trötthet småskrattade han för sig själv, då de följde Sanna till tåget, 
och viskade i Abels öra: Vad sa jag för flera år sen, Abel? Topeka är inte 
dumt, sa jag. Utmärkt.



Alla dessa märkliga reseäventyr och händelser duggade i brev över makarna 
på Sanna. Likväl var det endast fader Längsäll som tog del av dem; 
Lillemor orkade inte längre. När inte morfinet gav henne sömn låg hon och 
stirrade oavvänt i taket. Någon gång vände hon på huvudet, nickade åt 
mannen, såg så åter i taket. Över den lilla munnen dallrade ständigt ett 
leende, än plågat då smärtorna ansatte, än bittert ända till cynism. Detta 
leende plågade fader Längsäll nästan mer än medvetandet om hennes smärtor. 
Inte förgäves hade han många släktled starkt religiösa förfäders blod i 
ådrorna. Om och om igen sa han sig att hans plikt bjöd honom tala om de 
heliga tingen. Han kunde inte, han kände sig så oändligt mycket svagare än 
denna hårda lilla varelse som långsamt upplöstes i plågor. Han vågade 
icke. En gång då han satt och dovt och slött grubblade över dessa saker, 
vände hon plötsligt ansiktet mot honom, hennes vackra ögon gnistrade av 
förbittring och hon utbrast i sträv ton:



Ja, du har det bra, du-du med din himmel och din gud.



Blicken, rösten, orden, den plötsliga stöten för bröstet knäckte honom. 
Han nästan föll framstupa mot sängkanten och brast i gråt. Hon satte sig 
mödosamt upp och tog hans huvud mellan sina händer. Hon strök sitt ansikte 
mot hans, hon kysste hans panna och hjässa. Det var den sista 
smekning fru Lillemor gav sin starke, muntre, tålige man.



Sannas liv i sin fars bungalow förflöt nu angenämare än förut. Hon var 
stolt över sina "damer" och bemötte dem också med utsökt artighet och 
vänlighet som på intet sätt verkade nedlåtande utan hjärtlig och naturlig. 
Därmed ville hon hedra sig själv och sin store far. Då man väntade något 
turistsällskap, som under Longfellows ledning skulle göra den sedvanliga 
ronden, tog hon gärna plats ett litet stycke från vägen i en bekväm 
vilstol med lektrisen vid sin sida och den guldsmidde Hiawatha bakom 
stolen fläktande med en solfjäder. Det var som en saga ur Tusen och en 
natt. Tyvärr lät varken mrs Canadian eller de Grazy förmå sig till att 
deltaga i dessa tablåer. Den tappre majoren hade återvänt till bungalown 
och något längre fram i tiden skulle han komma att ställa sig under mrs 
Canadians beskydd alldeles som Abel Rush under Esters.



Sent omsider återvände Tracbac till sitt hem tämligen utvilad tack vare 
vistelsen hos Benbes. Ett par dagar senare gick den länge förberedda 
festen av stapeln. Gästerna, som hälsade den store clownen efter hans 
"triumftåg genom Staterna", uppgick till ett halvt tusental, nästan idel 
notabiliteter på olika områden, enligt Sannas befallning valda av de 
Grazy. Första delen av denna fete champetre avlöpte fritt och otvunget men 
utan större sensationer eller enligt de Grazy i europeisk stil. På Sannas 
begäran bar clownen samma dräkt som vid det "oförgätliga" uppträdandet på 
Capitolium. Han linkade kring bland sina gäster, skakade hand och grinade 
till synes högst belåten.



Sedan mörkret fallit på avbrändes det första fyrverkeriet, därefter följde 
något som de Grazy kallade "det grövre inslaget i festen-gout americain". 
En del av detta inslag torde ha kläckts i Hiawathas hjärna och försiggick 
under hans ledning. Ur otaliga gömslen rusade plötsligt hundratals 
halvvuxna ungdomar fram, skränande och hojtande, de flesta klädda som 
indianer med kopparfärgade halvnakna kroppar, svängande facklor som 
visserligen påstods ofarliga men som tyvärr svedde åtskilliga toaletter. 
Samtidigt spelade från sju olika gömslen i parken sju fruktansvärda 
jazzkapell. Och ur jorden började nu den ena eldpelaren efter den andra 
uppstiga-de Grazys nedgrävda minor. Larmet var bedövande, elden hotfull 
och skrämmande. Tracbac gav till ett dovt böl, tog sig för bröstet och 
rusade i långa skutt upp mot huset. Elden hade skrämt honom. Gästerna 
uppfattade hans skrämsel som ett artigt upptåg och applåderade vilt. 
Hunnen fram till svarta porten lyckades Tracbac med yttersta ansträngning 
bekämpa sin rädsla. Med den vänstra handen hårt tryckt mot sitt dunkande 
hjärta besvarade han hyllningen. Han blev stående orörlig med ryggen stödd 
mot porten. Siv som anlänt till festen tog plats bredvid honom. Han slog 
ut med handen, log beskt och viskade i hennes öra: Home, sweet home-



Plötsligt kom en ny sensation. De halvvilda ungarna hade avsiktligt eller 
oavsiktligt släppt lös de helvilda aporna. Rasande och skrämda rusade 
djuren fram mellan de skrikande människorna, kastade sig från träd till 
träd, radade upp sig och bildade en grotesk fris på husets tak. En 
schimpanshona, clownens favorit, störtade fram till honom, tuggade och 
gestikulerade vilt. Hon kastade sig om hans hals men lugnade sig, hasade 
ned och blev stående upprätt bredvid honom med clownens hand i sin, kliade 
sig betänksamt på låret och betraktade de fräsande eldpelarna.



På vägen utanför gallret trängdes en folkhop, tillbakahållen av en stark 
poliskordong. Oväsendet växte stadigt. Gästernas första upphetsning hade 
slagit om från förskräckelse till jubel. Amerikanarens kraftiga aptit på 
starka sensationer tog ut sin rätt. Särskilt de äldre damerna fann 
leken pikant och ungdomarna sökte snart tillfälle att själva leka i denna 
väldiga, underligt och nyckfullt upplysta park där faran att plötsligt bli 
avslöjade av någon ny eldpelare endast ökade den erotiska lekens njutning.



Bland dessa av festens larm uppjagade gäster rörde sig Sanna-Sanna som 
fisk i vatten. Saligt leende gled hon fram mellan dem, vissa ålande 
rytmiska rörelser kom hennes slinkiga gestalt att slingra. De vackra unga 
männen tilltalade henne och hon ansträngde sig inte att dölja sina 
känslor. De å sin sida fann henne obeskrivligt löjlig och drog sig inte 
för att skämta med fjollan. Bland de äldre damerna vann hon mera anklang. 
De fann henne originell och det omedvetna lättsinnet i hennes uppträdande 
eggade deras vissnande sinnlighet. Siv, i hjärtat bedrövad men på tungan 
glad, viskade till Tracbac: Tänk, så ledigt Sanna uppträder! - Clownen 
svarade med torr, skrovlig rost: Jag tycker hon uppträder som en schana.



Plötsligt upptäckte Sanna en "underbart vacker" ung man som till hälften 
dold i jasminhäckens skugga oavlåtligt betraktade henne. Med ett än 
saligare leende, huvudet bakåtlutat, händerna framräckta gick hon emot 
honom. Då hon kommit på ett par stegs avstånd upptäckte hon att detta 
grekiskt fulländade ansikte var skönare än hon först trott och att hans 
ögon ägde ädelstenars lyster- men de ägde också en blick, så kall, hård, 
grym att hon plötsligt skrek till och med armarna lyftade över huvudet tog 
till flykten. Den vackre unge mannen ryckte på axlarna och mumlade: 
Stackars Jac.-Det var doktor Denny O'Hennys berömd neurolog och 
specialist på sinnessjukdomar.



Och festen forlöpte, glänsande och tragiskt. Vid grinden stod den väldige 
Longfellow, rullade vilt med ögonen och skakade sina knutna nävar lik en 
vredgad svart trollkarl, som nedkallar förbannelser. Botanen var skövlad, 
aporna utsläppta, maskinerna vid Konstgjorda forsen förstörda. Vad 
skulle han nu visa nyfikna turister, varmed övertyga dem om hans husbondes 
storhet och moraliska renhet?



Vid svarta porten åter stod clownen i den granna dräkten. Vid ena sidan 
stod apan, höll honom troget i hand och på sin andra sida hade han 
världsdelens vackraste halvblod. Siv, oroad av hans ord om Sanna och 
röstens strävhet, viskade till honom: Och hur blir det nu, Jac? Tror du 
verkligen att du kan-



Härda ut, tänkte hon säga men avbröt sig. Clownen funderade några 
ögonblick, mumlade buttert:



Jag är ju karl, eller försöker vara. Vad jag tagit på mig, får jag bära.



Efter några ögonblick sa Siv tveksamt: Och om du blir trött, uppretad, 
utledsen, tror du inte att flickan kommer att märka-



Åter tystnade hon mitt i meningen. Clownen sa: Du menar att jag inte ska 
kunna dölja min misstämning?- Siv nickade. Clownen tog sig en lång 
funderare. Så släppte han apan som hastigt försvann. Han la båda händerna 
på Sivs skuldror, men såg henne inte i ögonen; han drog munnen till ett 
litet grin och svarade:



Var inte orolig, flicka-jag är ju clown.



Siv böjde sig fram och kysste honom.



De stod i eldpelarens starka sken. Tavlan liknade en välgjord films 
lyckliga slut-eller som den hädiske clownen brukade säga: lyckliga 
svansen. Publiken applåderade ursinnigt.



Några dagar senare ingick till Jac Tracbac alias Jonathan Borck 
underrättelsen om fru Lillemor Längsälls frånfälle.