Hjalmar Bergman Chefen Fru Ingeborg

 




1 VÅREN.

Hur börjar en händelse? Hur förlöper den? Var slutar den? 
Betyder den lidande eller löje? Och har den någon annan 
betydelse, en betydelse som faller utanför lidande och löje? 


Denna händelses personer är fyra. Därtill kommer några 
bipersoner, bland vilka märkas i främsta räckan fru Julia 
Koerner, en berömd skådespelerska. Hon är icke den viktigaste 
bipersonen, men hon är den mest talträngda. 






2 Hattarna.

Fru Koerner befann sig i huset Balzars spegelrum. Det var 
icke ett spegelrum, avsett för kunderna, utan ett sådant där 
kringresande agenter brukade förevisa sina varor. Chefskontoret 
låg näst intill. Och bredvid fru Koerner stod mode- och 
konfektionsfirman Jacques Balzars chef och innehavare fru 
Ingeborg Balzar. Dessutom kringsvävades skådespelerskan 
av tvenne unga vackra flickor, som insvepte henne i allehanda 
tyger, utsökta och rika. De betjänade henne som 
änglarna jungfru Maria med mjuka armrörelser, upprepade 
knäfall, böljande kroppsböjningar. Deras sköna och oskuldsfulla 
unga anleten strålade av from beundran. Man kunde ha 
trott, att skådespelerskan just nu gjorde de första inspirerade 
förberedelserna till någon av sina stora tragiska gestalter. Så 
allvarligt var det dock ej. Hon provade för sitt nöjes skull. 
Fru Julia provade rätt ofta för sitt nöjes skull och hennes 
väninna fru Ingeborg, hade ingenting emot dessa ofta långvariga 
seanser. De gav henne ideer, användbara i yrket. Fru 

Balzar hade flera präktiga, nyttiga, beundransvärda egenskaper, 
men hennes fantasi var icke särdeles rik. 


Nu inträdde förste kontorschefen, herr Andersson, och 
yttrade: 


Hattmannen är här. Va ska jag svara honom? 


Kära Andersson, suckade fru Balzar. Jag har sannerligen 
inte kunnat besluta mig. Bed honom komma igen i morgon. 


Det gör jag inte, genmälte herr Andersson. Hattmannen 
har redan behandlats på ett oanständigt sätt. Varför fattar 
inte chefen ett beslut? Jag är rädd, att chefen börjar bli 
gammal. Det har jag för resten sagt länge: chefen börjar bli 
gammal. 


Herr Andersson närmade sig sjuttiotalet, hans chef hade 
icke överskridit de fyrtiofem. Men han ville, att de skulle 
åldras samman. Varken som man eller yrkesman är det 
roligt att bli gammal. Likväl lindrar det att ha gott sällskap. 
Herr Andersson var en egoist och en slug karl. Han sökte 
inbilla sin beundrade chef att hon-i egenskap av kvinna-åldrades 
ungefär dubbelt så hastigt som han. 


Med blicken fästad vid sin spegelbild utbrast fru Koerner: 


Ingeborg är femton år äldre än jag. Och vem ärjag? Är jag 
inte en ros i sin knoppning? Skäms, herr Andersson, och vad 
är det fråga om? 


Fru Balzar öppnade en av de stora spegeldörrarna och tog 
ur väggskåpet fram en läderask. Den innehöll sju små halmhattar, 
alla sju olika till färgen men av samma modell och i 
samma flätning. Modellen påminde mest om en fransk 
hjälm. Flätningen var tunn och ojämn. 


Fru Balzar förklarade: 


Det är en massartikel. Tar jag ett stort parti, kan jag sälja 
hatten mycket billigt och har ändå hopp om rätt god förtjänst. 
Men då krävs det också, att modellen verkligen slår 
igenom. Jag kan inte variera monteringen särdeles mycket, 
det bleve för dyrbart. Alla stadens butikstöser och kontorsflickor 
måste trippa omkring i samma hatt. Jag tror inte på 
saken. 


Och därmed är den avgjord, bestämde herr Andersson 
skyndsamt. Men fru Koerner höjde ögonbrynen och yttrade:


Ingenting är avgjort, förrän jag har provat hatten. Flickor 
är apor. Jag unnar dem att gå i samma hatt. 


Hon tog en av modellerna och satte den med omsorg på 
sitt huvud. Under fem minuter rådde tystnad. Fru Balzar 
stod i begrundan, de båda flickorna i beundran. Gamle 
Andersson, vitskäggig och fet, smög omkring på tå med 
armarna utsträckta, fingrarna utspretade. Han tryckte den 
kullriga ryggen upp mot spegelväggarna, som fördubblade 
och mångdubblade bilden av en klumpigt men försiktigt 
framlinkande gorilla. An hukade han sig ned, grinade och 
kisade mot den sköna, än sträckte han sig upp mot henne och 
vidrörde hastigt och skyggt hennes lockar. Fru Koerner, van 
att beskådas, beskådade ostörd sig själv. Hon mumlade: 


Förvånande, förtjusande och förförisk. 


Omdömet måste dock endast ha gällt hennes egen person, 
ty hon tillade: 


Hatten är tarvlig och tråkig. Den klär mig inte. Mitt 
ansikte är för själfullt och har för mycket grace. Låt oss nu 
prova på dig, Ingeborg. Du är vacker men lättfattlig. Du ser 
ut som en lätt åldrad butiksflicka av ovanlig skönhet. 


Låt oss hellre försöka med en icke åldrad butiksflicka, 
mumlade fru Balzar. Hon valde bland flickorna den sötaste 
och satte hatten på hennes huvud. Provningen blev livligare. 
Flickan snurrades runt, drogs hit och dit, hatten trycktes och 
rycktes än ned på örat, än fram över näsan. Anderssons 
knotiga gubbhand grep kring flickhakan och vred det lilla 
huvudet så långt åt sidan att det knakade i knotorna. Åsynen 
av gubben och flickan väckte plötsligt fru Koerners stundom 
dystra fantasi. Hon pekade på gubben och yttrade: 


Gammal kock vridande huvudet av späd kyckling. 


Alltmer försjunkande i stilla undran forsatte hon: 


Hur är det möjligt att en man med herr Anderssons 
stränga åsikter och rena personliga moral har kunnat ägna 
ett helt liv åt modebranschen? Varför inte lika gärna bedriva 
vit slavhandel? Titta på ungen! Hon är läcker och lockande, 
därför att hatten klär henne. Den kommer att klä femtusen 
andra sötnosar, och den kommer att inverka ekonomiskt och 
moraliskt skadligt på cirka tiotusen män lågt beräknat. Alla 

era affärer och spekulationer syfta åt samma håll-att med 
ytliga och ofta förfalskade medel egga lidelserna. Hur kan en 
rättskaffens man förtjäna sitt bröd i ett sådant yrke utan att 
känna samvetskval. Trots sina sjuttio eller åttio år åstadkommer 
herr Andersson flera olyckor än ett helt kavalleriregemente. 


Julia, avbröt fru Balzar, det här är en allvarlig sak. Det är 
en affär. Skulle du vilja vara tyst i fem minuter? 


I stället för att efterkomma en rimlig begäran tog den stora 
skådespelerskan fram sina djupaste brösttoner och gick på: 


Jag klandrar herr Andersson, men jag avskyr dig. Själv går 
du klädd som en nucka. Du är fullständigt fri från alla ömma 
känslor, och du täckes förakta dem, som icke äro det. Men all 
din omsorg går ut på att draga männens glödande blickar till 
dina svagaste systrar. Kan man tänka sig någonting mera 
infamt? Varken moral eller vänskap har någon betydelse för 
en modehandlerska. Jag har sett Axeline i hennes nya hatt. 
Den kommer från dig, från min bästa väninna. Den klär 
henne. Nåväl, om en hatt klär Axeline och gör henne nästan 
vacker, så innebär det en förfalskning. Ty hon är av naturen 
ful, förfärligt. 


Axeline, en annan stor skådespelerska, brukade intrigera 
mot fru Koerner och lyckades någon gång beröva henne en 
roll. Hennes anmärkning var sålunda berättigad men åhördes 
varken av fru Balzar eller hennes kontorschef. De stredo 
alltjämt, ehuru tysta, om hatten. Och fru Koerner fortsatte: 


Modehandeln bör räknas bland de samhällsskadliga 
näringarna. Så länge dess kundkrets bestod av en handfull 
förnäma damer, kokotter, skådespelerskor, hade den ingen 
betydelse. Men i våra dagar, då alla töser uppifrån kungadottern 
till torparflickan ägnar fyra femtedelar av sina tankar 
åt modehandeln, har den betydelse. Den har renodlat och 
förfalskat den ursprungliga naiva pyntlusten. Den har upplöst 
och förvanskat kärleken. Förr i tiden var kärleken en 
känsla mellan tvenne människor. Nu är den en känsla mellan 
en människa och hennes utseende. Detta har modehandeln 
åstadkommit. Den och dess utövare bära på en mäktig skuldbörda. 
Du, Ingeborg Balzar, du nuckigt klädda, kyliga 

kvinna, just du har gjort kärleken flack och fånig, ljum, lam, 
lessam, ytlig och ytterst ointressant, kall, konstlad och kuslig. 


Fru Ingeborg sa: 


Andersson, jag-kan-icke-besluta mig. Det är ändå 
en stor affär, det gäller mycket pengar. 


Herr Andersson tuggade sitt vita skägg, han grinade ett 
löje av medlidande, förakt och kärlek. Så drog han sig sakta 
baklänges ut på kontoret, i det han med pekfingret vinkade 
åt sin chef att följa. Han tog henne med ett löst grepp om 
båda handlovarna: 


Chefen, viskade han, det är en stor affär. Men det är inte 
penningrisken, som skrämmer oss mest. Det är risken att 
misslyckas-

Naturligtvis, mumlade fru Ingeborg. 


Det är risken, att folk skall finna oss mindre omdömesgilla, 
den risken törs vi inte längre löpa, ty-vi börja bli gamla. 
Och-som Ibsen säger-ungdomen knackar på dörren. 


Med ibsensk punktlighet knackade det nu verkligen på dörren. 
Den öppnades omedelbart av en ung man med klirrande 
sporrar, kavalleriuniform, ridspö. Hans tämligen låga panna 
och alltför tjocka svarta ögonbryn rynkades i oro eller vrede. 
Han gick fram till fru Balzar och kysste henne på kinden. I 
detsamma upptäckte han skådespelerskan i spegelrummet. 
Och hon upptäckte honom. Hennes livliga ögon blevo ännu 
livligare. Hon lät de dyrbara tygschoken glida från skuldrorna. 
Med en utomordentligt behagfull rörelse vred hon 
kroppen ett halvt varv, sträckte inbjudande fram sina händer. 
Den unge mannen trädde in i spegelrummet. Han sa: 


Varför står du här och skräpar? Du har gott om tid, men 
det finns folk, som arbetar. Lämna dem i fred. 


Den stora skådespelerskan slog snabbt sina armar kring 
hans hals och utbristande: O mitt hjärtas egen älskling!-kysste 
hon honom på mun. Han gjorde sig lös, han tog upp 
sin näsduk, torkade sina läppar och yttrade lugnt men bestämt: 


Usch! Det är verkligen obehagligt att bli kysst, när man 
inte alls är i den sinnesstämningen. Du tror, att du är oemotståndlig. 


 I själva verket är du ett halvgammalt fruntimmer 
med sminkade läppar. Det är nakna sanningen om dig 
Usch! 


Du skulle inte ha kommit mig så nära, mumlade fru Julia 
urskuldande. Jag har ju mitt temperament. 


Och hon fortsatte att drapera sig. Löjtnant Kurt Balzar 
tog sin mor under armen och förde henne ut på kontoret, där 
herr Andersson satt på lur bakom pulpeten. Löjtnanten reglade 
dörren till spegelrummet. 


Usch! upprepade han. Nu är vi säkra på den kanten. Jag 
måste tala med mamma. Jag har någonting alldeles ytterligt 
obehagligt att meddela. Det rör Suzanne. 


De tjocka svarta ögonbrynen sköto snett upp över pannan 
och liknade ett par djävulshorn, de mörkblå ögonen glödde 
dystert. Men fru Ingeborg blev icke skrämd. Sällan händer 
någonting så obehagligt att det icke kan uthärdas. Om man 
tar det med förstånd och tålamod. Hon satte sig i en svällande 
läderstol. Låt höra-

Då dök herr Andersson upp bakom pulpeten. 


Chefen! Hattmannen! Här skall varken talas, tänkas eller 
handlas, förrän hattmannen fått besked. Monsieur Balzar 
avhandlade aldrig familjeärenden under kontorstid. Men det 
är det trevliga med att ha en kvinnlig chef-

Någon knackade på dörren till yttre kontoret. Det var 
hattmannen, som lät fråga-

Fru Ingeborg sa: 


Kära Andersson, gå ut och lugna honom. Han ska få 
besked. 


Herr Andersson gick. Lämnade allena i rummet började 
mor och son granska varandra med allvarligt forskande blickar. 
Denna tysta granskning var sedan urminnes tecken att 
ett avgörande förestod. Slutligen yttrade firmans chef: 


Saken är den, att jag har fått offert på ett större parti 
vårhattar. Det kunde möjligen bli en god affär. Men jag har 
svårt att bestämma mig. Jag är kanske trött. Jag skulle vilja 
ha ditt råd. 


Nu hände, vad hon med moderlig förslughet visste skulle 
hända. Först kom rodnaden, plötsligt, hastigt övergående 

och åtföljd av en serie nervösa blinkningar. Så försvann den 
militäriska stramheten ur kroppen och ersattes av en tämligen 
slyngelaktig vårdslöshet. Sålunda förvandlad satte sig 
herr löjtnanten på läderstolens armstöd, tog modern under 
hakan och betraktade henne med ett löje som han själv ansåg 
vara frätande satiriskt. Hon å sin sida fann det lika barnsligt 
och förtjusande som alla hans andra löjen. 


Jaså, sa han med stark satirisk betoning. Chefen vill ha 
mitt råd? Det är kanske första gången jag blir tillfrågad? 


Hon svarade: 


Det är inte första gången jag begär ditt råd, men det blir 
kanske första gången jag följer det. 


Han la handen över hennes mun och talade. Hon kysste 
handen, som låg över hennes mun, tog sedan bort den och 
talade. Han la åter handen över hennes mun och talade. Så 
fortgick det en stund. Det var deras sätt att avhandla allvarliga 
ämnen. Och ämnet var allvarligt. Frågan gällde icke 
hattaffären allena, det gällde sonens inträde som delägare 
och medbestämmande i firman. 


Saken var på förhand avgjord. Enligt Jaques Balzars yttersta 
vilja skulle sonen vid fyllda tjugofem år göra sitt inträde i 
firman. Herr Andersson avvaktade med otålighet den fastställda 
tidpunkten. Kurt likaså. Fru Ingeborg tänkte icke 
korsa en yttersta vilja, som i själva verket varit hennes mer 
än mannens. Herr Balzar hade aldrig haft någon vilja. I 
firman hade han representerat den fina smaken, fru Ingeborg 
viljan. 


Olyckligtvis hade sonen ärvt mer av viljan än av den goda 
smaken Det visste de, det sågo de fullständigt klart. Den 
goda smaken kunde ersättas utifrån. Men hur skulle det gå 
med de båda viljorna? Däri låg en risk för firmans trivsel och 
bestånd, för det dagliga brödet, den dagliga samlevnaden. 
Kurt målade framtiden kort och klart: 


Det kommer att bli ett litet helvete. 


För resten gjorde de varandra inga förebråelser. De voro 
sådana de voro, och saken var sådan den var. Du är ett 
tjurhuvud brukade fru Ingeborg säga, och det är din mors 
fel. Men jag får väl söka jämka mig så gott jag kan.


Vartill sonen genmälte: 


Vilket vill säga detsamma som intet. Men hör nu! Aldrig, 
aldrig kommer jag att inträda i firman. Aldrig så länge du 
lever 


Vartill modern suckade: 


Nå jag får väl raska på med att dö. 


Då blev han ond, ruskade henne och kysste henne. 


Så hade saken stått i långliga tider, så stod den ännu i 
februari ungefär ett år före den ödesdigra födelsedagen. Då 
inträdde så småningom en förändring. 


Den markerades redan vid herr Anderssons återkomst från 
yttre kontoret. Löjtnanten stod mitt på golvet nedhukad över 
läderasken med de sju hattarna. Fru Ingeborg letade bland 
pulpetens papper. Hon sa: 


Andersson, tag fram offerten och våra kalkyler. Eftersom 
jag av någon obegriplig anledning inte kan bestämma mig, 
överlämnar jag saken helt och hållet åt Kurt. Han får 
avgöra. Om ett år ska han i alla fall inträda i firman. Det 
skadar inte, att han så småningom får vänja sig vid ansvaret. 


Vändande sig till sonen tillade hon: 


Ajjö min herre. Jag lämnar dig ensam med dina plikter. 
Andersson står till tjänst med alla upplysningar. Jag tänker 
inte besvära. 


Andersson utstötte en viskning: 


Chefen abdikerar! Äntligen-

Hon svarade: 


Chefen abdikerar icke. 


Hon gick in i spegelrummet, låtsades stänga dörren men 
öppnade den åter på glänt, så pass att hon i spegeln kunde 
iakttaga sonen. Hon ville inte lyssna, hon ville bara titta på. 
Hon tyckte det var roligt att se, hur pojken såg ut, då han 
gjorde sin första affär. För resten skulle hennes samvete inte 
ha förbjudit henne att lyssna. Men det var en fysisk omöjlighet. 
De båda herrarna, som tagit plats vid chefens skrivbord, 
talade lågmält, under det att fru Julia Koerner i spegelrummet 
talade högljutt. 


Fru Koerner talade gärna. Elakt folk kallade henne skata.


Andra menade, att den samvetsgranna konstnärinnan tränade 
sin starka och vackra stämma. Ej sant. Fru Koerner var 
en sokratisk ande, hon tänkte ständigt och hade ständigt 
behov av att meddela sina tankar. Åt vem hon meddelade 
dem kunde vara likgiltigt, men hon föredrog dock unga 
flickor. Ty hon var viss om att hennes tankar skulle gagna 
dem vid ett eller annat kritiskt tillfälle. 


Ja, mina ungar, sa hon till de tjänande änglarna, utan 
arbete vore en människa med mitt temperament såld. Jag är 
vacker och tilldragande och har dessutom den egenskapen 
att framkalla hjärtklappning. Men hjärtklappning är en 
smittsam sjukdom. Mitt stackars hjärta skulle snart ha klappat 
slut, om jag inte i tid funnit botemedlet. Jag rabblar min 
läxa, den roll jag för tillfället instuderar. Man säger mig de 
mest bedårande saker, men jag rabblar och rabblar. Slutligen 
blir jag ursinnig, därför att jag inte får vara i fred med 
min läxa. Då är det färdigt, då upphör den ljuva hjärtklappningen. 
Naturligtvis rabblar jag invärtes, men ibland glömmer 
jag mig och rabblar utvärtes. Då upphör även den 
älskade mannens hjärta att slå. Vanligen helt och hållet för 
alltid. Ni, stackars barn, ha inga läxor, men ni ha era hattar 
och tyger och bandstumpar. Tänk på dem, sakligt och intensivt, 
ifall någonting skulle hända er. I arbetet finns räddning. 
Hinc robur et securitas. 


De tjänande änglarna knäböjde inför henne och beundrade 
henne och hon fortsatte att prova och prata. Fru Ingeborg 
åter var helt upptagen av spegelbilden. Kurt satt vid 
skrivbordet, bakom och lutad över honom stod herr Andersson. 
Det strida, vita gubbskägget bröts mot den unges 
mörka, välkammade hjässa. Det skrynkliga, rödbrusiga 
gubbansiktet grinade över den unges, brunhylt och allvarligt. 
Tavlan kunde ha anstått en familjejournals nyårsnummer. 
Två generationer! tänkte fru Ingeborg och glömde den 
mellanliggande, hennes egen. För ögonblicket glömde hon 
också, att det var någonting viktigt, som avhandlades därinne, 
en affär, en penningsak. Pojkens allvar kom henne att 
småle Hon kände igen den spända, ivriga, viktiga minen. 
Hon hade iakttagit den så ofta och just som nu i smyg 

smålett. Det var lekens vikt och allvar. Pojken lekte, modern 
log. 


De tjänande änglarna fortsatte att knäböja och fru Koerner 
fortsatte att prova och prata. Hon sa: 


En sak vill jag säga er, mina småttingar: man måste alltid 
vara beredd på överraskningar. Därför att en händelse aldrig 
hänt, ska man inte tro, att den aldrig kan hända. Vilken 
människa som helst kan begå vilken handling som helst i 
vilket ögonblick som helst. I dagliga livet ser man det ofta 
och även någon gång på scenen. En väninna till mig, en 
mycket stor skådespelerska, som vi kunde kalla Amalia, hade 
premiär på en fransk komedi. Emot henne spelade hennes 
frånskilde man, som vi kunna kalla Gustaf. De hade varit 
skilda länge och voro de bästa kamrater. Han skulle spela 
hennes man och hon skulle bedra honom och han skulle 
överraska henne i älskarens famn. Eftersom pjäsen var fransk 
skulle han stanna i dörren och med korslagda armar yttra: 
Min vän, vill ni bevilja mig ett enskilt samtal med min 
hustru?-eller något liknande som antyder en vulkan under 
snötäcket. Nå, mina ungar, vet ni vad han gjorde? Han gick 
rakt på mig, grep mig i skuldrorna och slungade mig tvärsöver 
hela scengolvet så att jag hamnade under en soffa. 
Publiken tyckte att det var stor konst, men den får sannerligen 
förlåta mig att jag inte kunde fortsätta att spela där jag 
låg ledbruten under soffan. Sådant hade aldrig förr hänt på 
scenen, ty där har man nog av författarens känslor och tackar 
Gud att man slipper sina egna. Men ett gammalt källsprång 
måtte plötsligt ha vällt upp i Adolfs själ och ersatt läxan. 
Hinc illa- lacrima-. Vilken människa som helst kan bli hur 
vansinnig som helst i vilket ögonblick som helst. Därför 
måste man vara beredd på överraskningar. 


Spegelbilden hade ändrats. Herr Andersson stod nu på 
andra sidan skrivbordet och dolde med sin breda rygg Kurt. 
Av sonen såg fru Ingeborg blott ena armbågen, vars rörelser 
antydde att han skrev. Alltså hade han gått igenom hennes 
kalkyler och gjorde nu sina egna beräkningar. För första 
gången på ett kvartsekel skulle firman Jacques Balzar göra 
eller icke göra en affär fullständigt oberoende av fru Ingeborgs

 vilja. Det kändes vemodigt. Stor affär eller liten, god 
eller dålig-det var i alla fall början till slutet. Hon tog i 
låsvredet, stängde dörren, öppnade den åter på glänt. Hon 
visste inte, varför hon gjorde så. I själva verket gjorde hon 
det för att påkalla sonens uppmärksamhet. Här har du mig! 
Det är kanske i alla fall bäst att jag-

Han skänkte henne ingen uppmärksamhet. Det stack 
henne. Men hon sa till sig själv: Jag är dum och oresonlig. 
Kan någon människa ha det bättre ställt än jag? Jag börjar 
bli gammal och jag har en son, som är den duktigaste, 
allvarligaste, ordentligaste pojke jag känner. Han är tjugufyra 
år och han har aldrig berett mig en sorg. Han är så öm 
och hänsynsfull och omtänksam emot mig som ingen annan 
son i världen. Men här står jag bakom en dörr och lurar på 
honom och är avundsjuk. Eller va jag ska kalla det för. Jag 
borde skämmas. Om han blir en god affärsman, det kan jag 
inte veta. Men att han är en god son, det vet jag. Och det 
borde räcka. Men jag är ett nöt. 


Den sig förnedrar skall varda upphöjd, citerade fru Julia 
Koerner. Och vad nu den här stackars människan beträffar 
så fick hon en i mitt tycke lika upphöjd som tragisk död. Hon 
blev förälskad i en ung man och han i henne. Det kunde hon 
icke hjälpa, det var oemotståndligt. En dag, när mannen farit 
till staden, smög den andre sig fram till gården och sökte 
förmå henne att rymma. Han kom så plötsligt över henne, att 
hon gav vika. Hon följde honom alltså till stationen, som låg 
rätt långt borta och på andra sidan en skog. Men under det 
att de väntade på tåget, fick hon samvetskval och ångrade 
sig. Hon återvände hem, sprang som en toka för att komma 
före mannen. Det lyckades inte. Fönsterna lyste, mannen var 
hemma Nu hade hon att välja. Hon kunde gå in till mannen 
och säga Jag tog mig en promenad och gick vilse i skogen, 
det är därför jag kommer så sent. Han skulle ha trott henne. 
Men ser ni, mina ungar, det finns verkligen människor, som 
aldrig ljuga. Jag högaktar dem och avundas dem, ty själv 
skarvar jag gärna en smula. Det hör samman med mitt 
dramatiska och katastrofala temperament. Den här lilla varelsen 
hade aldrig sagt sin man ett osant ord och det var 



hennes stolthet i livet. Skulle hon avstå ifrån den? Börja ljuga 
och fortsätta att ljuga. Ty den som börjar fortsätter. Eller 
skulle hon gå in och säga: så och så förhåller det sig-jag 
älskar en annan, men min plikt likmätigt stannar jag hos dig? 
Det hade varit att göra mannen djupt olycklig och hon ville 
inte göra honom olycklig. De båda vägarna hade hon emellertid 
att välja emellan-någon tredje fanns icke. Hon gick 
tillbaka in i skogen och grubblade och grubblade timme efter 
timme. Därinne gick mannen och väntade, för varje minut 
allt oroligare. Därute gick hon och vankade, för varje minut 
allt hopplösare. Slutligen satte hon sig på en stubbe. Jag 
tänker, att hon sa till sig själv: Jag stiger inte upp, förrän jag 
har bestämt mig. Så säger hopplösa människor. Då förbarmade 
sig den gode Guden över henne och löste med säker 
hand alla knutar på den livstråden. Det var en vinternatt. 
Han lät henne dö av köld. 


O! utbrusto på en gång de båda änglarna och böjde knä. 


Fru Ingeborg spratt till. 


Kurt hade rest sig, hastigt som ungdomen reser sig. Han 
gick med raska steg mot yttre kontoret, Andersson lunkade 
efter. Fru Ingeborg tvekade ett ögonblick, så ryckte hon upp 
dörren. Samtidigt stängdes dörren till yttre kontoret. Hon 
sprang in i rummet, tvärstannade mitt på golvet, stod där 
och vred sina fingrar. 


Nu. Just nu. Plötsligt; tydligt och klart. Såg hon. Att. 
Affären var dålig. Den var inte bara dålig, den var omöjlig. 
Den betydde bortkastade pengar. Och den betydde inte bara 
bortkastade pengar. Den kunde betyda minskat anseende. 
Den var smaklös. Den kunde skada firman. 


Hon kunde hindra den. Hon kunde springa efter Kurt och 
hålla honom tillbaka. Aven om han redan sagt hattmannen 
sitt ja, kunde hon ingripa och säg sitt nej. Hon var firmans 
chef. Men. 


Om nu Kurt hade sett saken med samma ögon som hon? 
Om han förstått, att affären var dålig, om han gått ut för att 
ge hattmannen avslag? Då skulle han säga: Mamma lilla, 
den saken begriper jag lika bra som du. Och jag behövde 

bara en kvart för att besluta mig. Men du! Kan du hålla ord 
och avtal? Hade du inte heligt lovat att låta mig sköta den 
här saken själv? Där ser du! 


Hon beslöt att icke ingripa, hon rörde sig ej ur fläcken. 
Därute avgjordes saken, hon rörde sig ej ur fläcken. 


Och Kurt steg in. Han gick fram mot henne leende och 
vacker som en salig ängel. I hennes tycke. Han sa: 


Mamma lilla, jag har bjudit hattmannen på middag i 
kväll. Du har väl ingenting däremot? 


Hon skakade långsamt på huvudet. Hon vågade inte fråga 
med munnen, men hon frågade med ögonen. Han svarade 
triumferande: 


Affären är uppgjord. Jag har köpt hattarna. 


Hon stönade. Men han lyfte med ungdomlig värdighet sin 
hand, avvärjande varje utbrott av misströstan. Och han 
tillfogade: 


Du kan vara lugn. Jag tänker också sälja dem. 






3 Överraskningen.

Varför blev hon så trött? Varför ingrep hon icke? Ännu var 
det tid att ingripa. Men hon gick bort till den svällande 
läderstolen, sjönk ned. Andersson hade kanske rätt-hon 
började bli gammal. Med åren mister man spänstigheten. 
Man mister kanske också omdömet. Vem vet-affären var 
kanske inte så dålig. Hon nöjde sig med att säga: 


Jag skulle ha sagt nej. Men det gör detsamma. Nu är det gjort. 


Hon tillade efter ett tomt ögonblick: 


Vad var det du skulle berätta om Suzanne? 


Usch! fnös han. Det hade jag glömt. Det var en trevlig 
påminnelse! 


Han steg fram till läderstolen, höjde handen och pekade 
på hennes ansikte med pekfingret. Hans röst var allvarlig och 
påkallade den största uppmärksamhet. Han sa:


Mamma, minns du, att jag för sju år sen några dar efter 
min studentexamen hade en bjudning på Sommarro för 
några kamrater och ett par töser? 


Det begärde han, att hon skulle minnas. Just nu! 


Du minns det alldeles säkert. För jag måste be dig länge 
och väl, innan jag fick ha bjudningen. Det var ju bara ett 
halvår efter pappas död och du tyckte inte att det var passande. 
Men så sa du: Egentligen är det ju bara en barnbjudning. 
Och så fick jag ha den. 


Det svävar för mig, mumlade fru Ingeborg. 


Gott. Då minns du också, att det blev en liten skandal 
fram på kvällen? En av pojkarna hade råkat få för mycket till 
bästa av vinkallskålen. Han blev oregerlig. 


Fru Ingeborg gjorde en ovillig grimas: 


Nej det minns jag inte. Det har jag gudskelov glömt. 


Omöjligt! Det kan du inte ha glömt. Jag har aldrig sett dig 
så upprörd som den gången. När han skulle resa sig från 
bordet föll han omkull och drog med sig bordduken. Sen 
vinglade han till skogs och vi anställde skallgång. Det var du, 
som fann honom, insomnad och i ett vidrigt tillstånd. 


Fru Ingeborg slog plötsligt ifrån sig med händerna. 


Usch, usch! Tala inte om det! Jo, jag minns! 


Ser du det! triumferade sonen. Minns du hans utseende? 


Fru Ingeborg stirrade framför sig och återsåg den obehagliga 
scenen i skogen. Pojken liggande på magen i mossan-nedfläckad, 
illaluktande. Hon grimaserade, sa: 


Var det inte en lång, blond en? 


Alldeles! Lång och blond. Hans namn har du antagligen 
glömt. Louis de Lorche. Nej, det kan du inte minnas. Vi voro 
kamrater på Karlberg och senare på Rosersberg-

Kurt, avbröt hon, vad angår mig den där stackars pojken? 


Hennes son strålade av dyster triumf och hon anade plötsligt, 
vad komma skulle. Han sa: 


Löjtnant Louis de Lorche är förlovad med din fröken 
dotter Suzanne. 


Bombens yttre, synliga verkan blev inte stor-vilket han 
inte heller hade väntat sig. Fru Balzar rätade upp sig en 
smula, det var allt.


Vad menar du med förlovade? 


Han svarade med militärisk korthet: 


Ringförlovade från och med i dag, tidningsförlovade från 
och med i morgon 


Men när nu modern nöjde sig med att säga: Nå det var ju 
en trevlig historia-gav han sitt upprörda sinne luft. Han for 
ut mot systern, gav henne fula namn, kallade henne slafsa 
och slyna. Fru Ingeborg rynkade pannan och avbröt svadan 
med ett kort: seså! 


Inga stora ord, om jag får be. Sussi är en barnunge och vet 
inte vad hon gör. Det är det värsta man kan säga om den 
saken. För resten-hur har du fatt reda på det här? 


Hur? Jag kom från ridhuset och mötte dem på bron. Jag 
har nog märkt att de bruka gå och dra, men jag har inte fäst 
mig vid saken. Nu stannade jag rent händelsevis i förbifarten 
och frågade vart de skulle gå. I stället för att svara drogo de 
av vänsterhandskarna. Ringar! Jag stod där och gapade och 
de gingo vidare. Men Sussi ropade: Vi ha lämnat in annonsen 
men säg ingenting åt mamma. Det ska bli en överraskning. 


Kunde just tro det, tänkte fru Ingeborg och trots sonens 
förebrående blickar tillät hon sig att småle. Hon sa: 


Summa summarum- en förlovning är inte någon katastrof. 
Vi få se tiden an. Sussi är naturligtvis för ung. Sjutton 
år! Nåja-jag var nitton, när jag gifte mig. Men i alla fall. 
Hurudan människa är han? Dricker han? 


Kurt tänkte efter. Han ville vara opartisk. Han trodde, att 
de Lorche festade en smula, men visste inte om han drack. 
Fruntimmer? Visste han inte. Spelare? Nej. Tog inte i kort. 
Affärerna? Säkert dåliga. Som officer? Rätt bra men ingenting 
över sig. Hälsa? Bra. Att döma av utseendet. 


Du förstår, mamma-som kamrat har jag ingenting särskilt 
emot honom. Men som svåger-nej tack! Sånt har man 
på känn. Det är i alla fall någonting obehagligt med honom. 
Någonting karaktärslöst, någonting slafsigt. Jag vet inte vad 
det är-

Från yttre kontoret förnams ljudet av skrapande stolar, 
springande fötter. Strax därpå inträdde herr Andersson, 

krumböjd, med händerna tryckta mot magen, grinande. 


Hi-hi-hi. Chefen! Fröken Suzanne Balzar går på gatan 
arm i arm med en ung herre. Säg sen att vi inte börja bli 
gamla! Våra barn förlova sig. Om två år är vi mormor. 


Kurt sprang bort till fönstret men kunde ingenting upptäcka. 
Paret hade antagligen stigit in och var på väg till 
kontoret. Man väntade med en viss spänning. Slutligen öppnades 
dörren. Suzanne. Men ensam. Hon hade en mycket 
käck hållning, en mycket spänstig gång. Hon bar sitt lilla 
huvud mycket högt. Vanligen var hon blek, men för tillfället 
hade vinterkylan givit henne en smula färg. Hon hade stora 
mörkblå ögon, alltför stora för den smala ansiktsovalen. 
Hennes blickar voro trotsiga, hennes mun trotsig, hennes 
Iynne förfärligt trotsigt. Det berodde kanske därpå att hon i 
själva verket var en liten vek stackare utan vilja och märg. 


Hon kom in spelande glad och käck. I handen höll hon en 
hög smal käpp med elfenbenskrycka-ett mod den vintern 
-och skötte den med behag. Hon såg ut att vara mycket 
Iycklig. Men när hon varsnade brodern, tvärstannade hon. 
De alltför stora ögonen mörknade och flammade. Kindernas 
färg flammade. Läpparna skälvde. Hon höjde käppen, 
pekade på brodern och utbrast: 


Usling! Du har skvallrat! 


Skvallrat? upprepade brodern. Jag! Skvallrat! 


Han rodnade högt upp över de tjocka brynen, han ville 
försvara sin heder men fick inte en syl i vädret. Suzanne 
skildrade och bedömde hans handlingssätt ur olika synpunkter 
betraktat. Hon slungade fram ett tjog satser utan skiljetecken 
och varje sats slutade med ett allt kraftigare: usling! 


Från spegelrummet kom fru Julia Koerner. Svept i en päls 
av blåantilop och med en mäktig esprit över hjässan liknade 
hon någon underbart praktfull och skön exotisk fågel. Hennes 
hållning var den stolta tranans och hon knäppte, oberörd, 
sina handskar. Men med sänkta huvuden, slokande 
vingar smögo sig de båda små änglarna genom rummet, 
försvunno. 


Suzanne avslöt sina anklagelser i en ton, som sakta dalade 
ned mot gråten. Hon sa:


När jag en enda gång i mitt liv går och förlovar mig, så ska 
jag inte ens få överraska min egen mamma! 


Fru Koerner framkastade en fråga, ställd till alla och 
ingen: 


Är ungen förlovad? 


Med sista återstoden av trots stötte Suzanne sin käpp i 
golvet och utslungade ett förbittrat: ja! 


Fru Koerner utförde tyst en hovnigning, fortsatte att 
knäppa sina handskar. 


Under det lilla uppträdet satt fru Ingeborg stilla i sin stol. 
Och hon överraskade sig själv med att tänka: Det är ändå 
bra skönt att sitta bekvämt. Tillfogande med en invärtes 
suck: Jag börjar bli gammal. 


Nu rätade hon upp sig, klarade stämman och sa: 


Kära Sussi, gråt inte. Jag försäkrar dig, att jag är överraskad. 
Kolossalt. Om överraskningen kom i dag eller i morgon 
kan ju göra detsamma. Men nu vill jag veta-har du din 
fästman här? 


Suzanne trodde, att han gått hem till sin mamma. Hon 
hade lämnat honom i herravdelningen, men han skulle gå 
strax. 


Nå, sa fru Ingeborg, vi få antaga att han gått hem för att 
överraska sin mamma. I min ungdom brukade en ung man, 
som inte personligen kände sin flickas familj, avlägga visit 
åtminstone en vecka före eklateringen. Det brukas kanske 
inte numera. Men jag hoppas jag får se den unge mannen 
någon gång före bröllopet? 


Suzanne sa: 


Vi kan bjuda honom på middag i kväll. Honom och hans 
mamma. 


Fru Ingeborg tänkte efter. 


Nej, sa hon, det går inte. I kväll ska jag ha hattmannen. 
Jag kan inte tala affärer med hattmannen, moral med fästmannen 
och älskvärdheter med hans mamma. Det blir för 
mycket. Vi kan uppskjuta ceremonien till i morgon. Nu bara 
en fråga: Hur länge har du känt honom? 


Suzanne spärrade upp ögonen. 


Känt? Känt! Mamma känner honom också. Minns inte 



mamma den där gången på Sommarro-? 


Jo, jo, jo! - hon mindes. Och hon kunde icke säga, att 
minnet var angenämt. Hon tillade: 


Jag vågar väl ändå hoppas, att det inte var den gången 
han vann ditt tolvåriga hjärta? 


Men det var det. Ty han var så söt. Och det var så synd 
om honom. Och alla gjorde narr av honom. Och han var olik 
de andra. 


Jag tackar dig Gud, mumlade fru Ingeborg, att inte alla de 
där pojkarna voro lika. Det var nog med en skogspromenad. 


Högt sa hon: 


Julia! Min dotter är förlovad med en herre, som heter de 
Lorche. Du, som känner alla, känner naturligtvis också 
honom? Vad har du att förtälja? 


Knäppande handskens sista knapp steg fru Koerner fram 
till flickan och gav henne under högdraget halvfällda ögonlock 
en blick från ovan. 


Mitt barn, är du förlovad med herr de Lorche?Jag gratulerar. 


Hon kysste i luften och tillade svärmiskt: 


Den! Den är tjusig! Den har jag länge haft i kikarn-

Då hände någonting obehagligt. Pyret, som stod hopkrupet, 
gråthuttrande, stött mot sin bräckliga lilla käpp, spratt 
plötsligt upp som ett vilt och smidigt litet djur. Färgen föll 
snabbt från kinderna, men ögonen flammade. Högra handen 
höjdes med krökta fingrar. 


Du skulle våga-du skulle våga-

Fru Koerner ryggade tillbaka, förskräckt. Hon stirrade på 
flickan, som åter skönk ihop. Så vände hon sig långsamt mot 
fru Ingeborg och yttrade allvarligt: 


Kära vän, det här är uppränningen till en tragedi. Barnet 
är redan svartsjukt. 


Hon gick mot dörren till yttre kontoret, vände sig om. 


Svartsjuk! Jag beklagar. Och svartsjuk på ett halvgammalt 
fruntimmer med sminkade läppar. Det är dystert. Dessutom 
ett fruntimmer, som först i dag hört herr de Lorche nämnas. 
Som aldrig sett honom. Och som följaktligen aldrig haft 
honom i kikarn.


Det var en sortiereplik och fru Julia Koerner gjorde sin 
sortie. 


Fru Ingeborg befallde: 


Sussi, kom hit! Sätt dig här! 


Hon drog ned flickan på stolens armstöd, hon tog fram sin 
näsduk, torkade hennes ögon, kinder och näsa. 


Alltså Sussi, sa hon, nu är du förlovad. Ingen kan hjälpa 
det. Jag menar-det blir nog bra. Du har kanske gjort ett 
gott val. Jag vet ju ingenting. Men om jag nu inte gör några 
invändningar utan låter saken ha sin gång, så gör jag det 
med ett bestämt förbehåll. Jag kommer att taga grundligt 
reda på, vad din fästman är för sorts karl. Och finner jag 
honom olämplig-så bryter jag förlovningen. 


Det kan du inte, mumlade flickan. 


Fru Ingeborg smålog. 


Kan jag inte? 


Sussi vände bort ansiktet. Fru Ingeborg befallde: 


Titta på mig! 


Hon tog henne under hakan och vände hennes ansikte mot 
sitt. Men flickan blundade. Fru Ingeborg befallde: 


Se mig in i ögonen. 


Långsamt gledo ögonlocken upp. Fru Ingeborg smålog 
och upprepade: Kan jag inte? 


Flickan slöt åter ögonen och tårarna började sila fram i 
ögonfransarna,; Hon torkade dem mot moderns hals. Så viskade 
hon: 


Du kan. Men du får inte. 








4 Tiggaren.

En herre från modeavdelningen anmälde, att en mycket hög 
dam anlänt för att göra några inköp. Herr Balzar i tiden 
hade haft för vana att i egen person betjäna den höga damen, 
och fru Ingeborg följde sin mans exempel. Hon lämnade 
alltså kontoret, sägande: Vänta här, barn, men gräla inte. 


Hon gick genom det yttre kontoret och log för sig själv, då 
det starka suset av viskningar plötsligt tystnade. Förlovningen 
diskuteras, tänkte hon, jag skulle antagligen få veta 

åtskilligt, om jag hade en osynlighetshätta. Hon gick ned i 
hissen och kom in i herravdelningen. Det led mot stängningstid, 
kunderna voro få, expediterna började redan ordna hyllor 
och fack. Vid disken med halsdukar stod en kund i valet 
och kvalet. Tydligen tog han saken grundligt. Han lade 
hatten på disken, knäppte upp ytterrocken och gick med ett 
knippe halsdukar i handen fram till en pelare, i vars spegelyta 
han prövade de olika kulörerna mot västen. Ingenting 
dög. Han räckte halsdukarna åt expediten och vände tillbaka 
för att söka andra. Samtidigt passerade fru Balzar disken. 
Hon tvärstannade. Hennes hjärta började våldsamt dunka. 
Varför? 


Det var han! Fästmannen. 


Mycket riktigt, det var han. Fru Ingeborg glömde den 
höga kunden, hon började plocka ihop kragar som lågo 
kringströdda. På andra sidan disken stod fästmannen. Han 
hade åter vänt sig mot spegeln, provade. Fru Ingeborg såg 
honom i profil. Han var lång och blond, civilklädd visserligen 
men i snitt och hållning oförtydbar officer. Han hade en 
kraftig haka, en rak näsa, ett ärr på kinden strax nedanför 
ögat. Fru Ingeborg kände igen honom. Naturligtvis hade han 
förändrats och utvecklats. De sju åren mellan 17-18 och 
24-25 äro mäktiga år. Men hon kände igen honom. För 
resten var förändringen uteslutande av godo. Hennes hjärta 
dunkade alltjämt hårt och oregerligt. Hon visste inte varför. 
Antagligen hade Suzannes överraskning tagit djupare, än 
hon själv velat kännas vid. Och plötsligt blev hon alldeles 
våldsamt glad. Ögonen tårades, hon knäppte sina händer, 
hon tänkte: 


Herregud vad jag är glad! Han ser ju hygglig ut. Han ser 
ut som en karl, en riktig karl! Herregud vad jag är glad! Det 
kan inte vara något fel med den där. Han ser ut som en fin, 
hygglig, duktig pojke. Ärret klär honom. För resten är han på 
något sätt lik min egen pojke. De är lika som två parhästar, 
den ena mörk och den andra ljus. Herregud vad jag är glad! 


Och hon tänkte: 


Om Jag skulle ge mig tillkänna? Varför inte? 


Då upptäckte hon, att den unge mannen smålog. Eller 

snarare småskrattade. Det förbryllade henne. Varför skrattade 
han? Hon vände på huvudet och såg i samma riktning 
som han. Deras blickar möttes i spegeln! Det var åt henne 
han skrattade! Blodet sköt upp i hennes huvud. Han kunde 
ha skäl att skratta. Där stod hon med knäppta händer, 
mumlande läppar och stirrade oavvänt på en främmande 
ung man. Främmande-ty han kände antagligen inte igen 
henne. Tog henne kanske för en åldrande butiksflicka, som i 
hemlighet tillber manlig skönhet. Hon blev ännu mer förvirrad, 
hjärtat dunkade ännu värre, kinderna brände. Hon 
visste inte, om hon skulle ta till flykten eller stanna och 
förklara. Men någon vidrörde hennes arm och viskade i 
hennes öra: Chefen, hennes kunglig höghet väntar-

Hon skyndade mot damavdelningen. Den ovanliga sinnesrörelsen 
stillnade för varje steg, men glädjen stannade kvar. I 
morgon skulle hon förklara saken för sin käre svärson in spe. 
Det var ett lustigt qui-pro-quo. Han såg trevlig ut, när han 
skrattade. Spjuvern! 


Hon hälsade sin höga kund och betjänade henne. Det blev 
inte mycket krus, ty ingendera av damerna var kruserlig. 
Men mitt under det att varor förevisades, granskades, 
avhandlades, sammansattes, förändrades, förkastades, 
avbröt plötsligt den höga damen förhandlingarna sägande: 
Fru Balzar, ni är trött. 


Trött, upprepade hon förvånad. Nej, inte särdeles. Man 
har ju rätt mycket att stå i. Men jag är inte särdeles trött. 


Den höga kunden betraktade henne än uppmärksammare, 
hon lyfte pekfingret och hötte åt henne. 


Jo, ni är trött. Om ni inte tar er ledigt snart, blir ni 
överansträngd Ni skulle fara upp till Dalarna på några 
veckor och sporta. Lyd mitt råd, fru Balzar. 


Fru Balzar tackade med ett tyst leende för det vänliga 
rådet och fortsatte att expediera. Efter några minuter blev 
hon störd. Från herravdelningen trängde ljudet av häftiga 
röster Det liknade ett gräl. Det stegrades, det stegrades, det 
stegrades Hon hörde en drucken, lallande stämma. Hon 
tänkte: Det är omöjligt, det kan inte vara han, jag såg honom 
nyss, han var inte drucken. Hon råkade i skälva, hon hade 

aldrig i sitt liv känt en sådan skräck, hon visste inte vad hon 
sa, hon urskuldade sig, hon skyndade tillbaka in i herravdelningen. 


Hon stannade vid första pelaren, pustade ut, var nära att 
sjunka samman. Hur kunde hon vara så dum! Sommarminnet 
hade spökat, det var förklaringen. Den unge herrn, fästmannen, 
stod vid kassapulpeten med sin plånbok och sitt 
kvitto i hand. Hans trygga och korrekta lugn tog inte ens 
något intryck av det växande grälet. Fru Ingeborg skämdes. 


Det var vid utgången uppträdet ägde rum. En skara biträden 
omringade en slusk. Avdelningschefen hade lagt sin 
hand på hans skuldra för att köra ut honom. Men slusken 
klamrade sig fast vid en hög, fristående glasmonter med 
herrhattar. Den vacklade betänkligt. Fru Ingeborg banade 
sig skyndsamt in i gruppen. Avdelningschefen sa: 


Det är en tiggare. 


Lögn! skrek slusken. Lögn! Jag är en kund, jag som andra. 
Jag är en kund. 


Avdelningschefen sa: 


Jag såg själv, att han tiggde av herrn där. 


Han pekade på den unge mannen, som besvärad ryckte på 
axlarna. Slusken började åter skrika. 


Tyst! befallde fru Ingeborg. Släpp montern. 


Han lydde ögonblickligen. Hon sa: 


Har ni kommit för att köpa något? Vad är det ni önskar? 


Hon granskade honom och fann en ohyggligt förfallen 
stackare, skälvande, söndersupen, varig i ögonen, skäggig 
över hela ansiktet, stinkande av sprit och smuts. Hon tyckte 
sig känna igen honom men hade ingen aning om var hon sett 
honom. Antagligen på gatan. 


Han sluddrade-sannolikt på måfå-

Ja-jag-skulle ha-ett par kängsnören-

Några bland biträdena fnissade till. Fru Ingeborg sa: 


Behagade herrarna återvända till sina sysslor. 


Och till tiggaren: 


Var god och följ mig. Den här vägen. 


Hon gick före och hörde honom följa på ostadiga ben. Hon 
var dödligt rädd att han skulle ramla omkull och kanske 

krossa en glasmonter. Den materiella risken bekymrade 
henne inte, men hon var rädd att göra sig löjlig. Inför sin 
käre herr svärson. Hon hade en känsla av, att hennes ära 
stod på spel. 


Det gick lyckligt, de kommo oskadda in i skoavdelningen. 
Fru Balzar sköt undan det tjänstvilliga biträdet och drog 
själv ut lådorna med skoband. Svarta eller bruna? Tiggaren 
sänkte sin tunga, ostadiga blick ned mot vraken av ett par 
skor. 


Bru-bru-bruna-låg-lågskor-om jag får be. 


Hon tog fram en handfull buntar. Plötsligt lutade han sig 
över disken, hans huvud kom tätt intill hennes. Dunsten av 
denaturerad sprit var så stark att hon hickade till. Tiggaren 
viskade i upphetsad ton: Frun! Jajag har inte ett öre att 
betala med. 


Hon svarade lågmält: 


Det ordnar sig nog. Var god och välj: breda eller smala? 


Hans skälvande hand fladdrade över buntarna, dök ned 
och högg en i högen. De anträdde återtåget till kassan. Aven 
det gick lyckligt. När tiggaren fatt sina skoband, väl 
inslagna, i handom, bugade han sig för fru Balzar och gick 
mot utgången. Men han ångrade sig. Han lufsade tillbaka 
mitt i salen, han tog av sig hattskrället och gjorde en åtbörd, 
som påkallade uppmärksamhet. Och han yttrade: 


Mina damer och herrar. Så. Ja just så. Så ska en affär 
skötas. Jag är en gammal man i branschen, jag vet vad jag 
talar om. Därinne står en prinsessa. Jag ser henne mycket 
väl. Där står hon. Och husets chef expedierar henne. Som sig 
bör. Då inträder en tiggare. Ty jag är numera en tiggare, 
mina herrar, jag är en tiggare. Och jag blir illa behandlad. 
Av en lymmel. Då lämnar husets chef prinsessan och skyndar 
till tiggaren. Så, mina herrar, skall en affär skötas. Kund 
som kund. Alla lika, alla lika, alla lika. Jag rekommenderar 
mig. 


Och han lufsade ut. Biträdena skrattade. Fästmannen 
skrattade. Fru Balzar själv drog på munnen. Men hon sa: 


Nåja, mina herrar, ni kan ju gärna skratta. Om ni bara 
lägger läxan på minnet.




Hon återvände till den höga kunden och urskuldade sig. 
Det var en stackars tiggare, sa hon. Man måste ju köra ut 
dem, men det bör ske på rätta sättet. 


Hon följde den höga damen till dörren. Så vände hon 
långsamt tillbaka till herravdelningen. Man hade redan börjat 
stänga, alla kunder hade gått, även fästmannen. Hon kom 
att tänka på en sak. Varför hade han inte gett sig tillkänna? 
Låt vara att han i förstone inte kände igen henne-ehuru 
redan det var märkvärdigt eftersom hon känt igen honom-men 
sedan? Uppträdet med tiggaren måste ju ha låtit honom 
förstå, att hon var chefen, fru Balzar. Likafullt hade han helt 
enkelt gått sin väg! 


Hon rynkade pannan och mumlade: 


Jag är rädd att unga herrn saknar vanligt folkvett. 


Hon stannade framför spegeln, i vilken hon och han en 
sekund bytt blickar. Plötsligt återfick hon den underbart 
behagliga känslan av en mycket djup tillfredsställelse. En 
tillfredsställelse som fyller hela kroppen med välbehag, 
spänstighet, kraft. 


Hon sa till sig själv. 


Jag är i alla fall mycket glad. Han har ett ovanligt sympatiskt 
utseende. Det kan inte vara något fel med den pojken. 
Jag är helt enkelt förtjust i honom. 






5 Besvikelsen.

Herr Balzar d.ä. hade aldrig tillåtit, att man talade affärer 
vid hans middagsbord. Även om gästen icke hade annat än 
kommersiella förbindelser med sin värd, måste man söka 
andra samtalsämnen. Fru Balzar hade ditintills upprätthållit 
traditionen. Sonen bröt den. Han och hattmannen talade 
affärer alla fyra rätterna igenom. Fru Balzar deltog icke i 
samtalet. Dels var hon förargad över att den goda, gamla 
traditionen bröts, dels möttes hennes små försök till deltagande 
med tankspriddhet och tystnad. Hon var utanför. När 
slutligen Kurt i sin iver tog upp papper och penna för att 

fortsätta sina kalkyler, blev hon så smått ond. Det kände han 
genast, rodnade och mumlade en ursäkt. Hattmannen, en 
välvillig liten människa, märkte bryderiet och sa leende: 


Sådan är ungdomen. Entusiastisk och livlig. Det är roligt 
att ha med ungdomen att göra. De gamla är slöa och dåsiga, 
de våga ingenting. Men sådan är ungdomen! 


Han klappade Kurt på skuldran. Fru Balzar sa: Tack för 
komplimangen! Den lille hattmannen blev förtvivlad, 
krängde på sin stol, gestikulerade med både armar och ben. 
Naturligtvis hade han icke syftat på fru Balzar, han hade haft 
helt andra människor i tankarna. Sussi insköt med spydigt 
putande läppar: Det är nog mig, ni tänker på. Eller varför 
sitter ni och sparkar mig på benen? 


Man skrattade. 


Man skrattar bort en oavsiktlig klumpighet, glömmer den 
fullständigt. Men svedan finns kvar. Ifall klumpigheten träffat 
en öm punkt. För resten tillät icke hattmannen, att hon 
glömde. Hans blickar bådo henne oavlåtligt om ursäkt. 
Ursäkter och förolämpningar ligga varann nära. Och när 
han gick samlade han allt sitt mod och allt sitt levnadsvett i 
ett utrop: 


Fru Balzar! Ni är yngre än er dotter. I utseendet. Det är 
sant. Jag säger det inte för att smickra. 


Hattmannen var icke någon fin kavaljer, han var en enkel, 
välvillig människa och gjorde så gott han kunde. Efter 
honom kom Andersson med bokslutet. 


Andersson med bokslutet var en fast nyårsinstitution, 
daterande sig från herr Balzars senare år, de sjukliga. Herr 
Balzar gjorde bokslutet i sitt hem, biträdd av tvenne kontorspojkar 
som hade att forsla de tunga böckerna fram och 
tillbaka. Barn, brukade fru Ingeborg säga, håll er nu tysta. 
Herr Andersson har kommit med böckerna. Lekar avbrötos, 
tvistiga frågor uppskötos, barnkammardörren hölls väl 
stängd. Måste man gå genom våningen skedde det på tå, och 
med en skygg snedblick in i herrummet försäkrade man sitt 
klappande hjärta om att herr Andersson ingenting märkt. 
Herr Andersson var betydande och farlig. Han kom med 
bokslutet. Vad var bokslutet? Herr Balzar sa: Mina barn!


Det är bokslutet, som avgör om ni ska få sylt och plättar eller 
bara plättar eller inga plättar alls! Undra sen på att man 
hyste vördnad för Andersson med bokslutet! 


Den satt i ännu. Knappt hade herr Andersson och hans 
chef lutat samman sina huvuden över böckerna, förrän Kurt 
drog sig tillbaka på sitt rum, försiktigt stängande dörren. 
Suzanne lämnade pianot. Firmans chef utförde ett viktigt 
arbete, ingen fick störa henne. Fru Ingeborg borde ha känt 
sig tillfredsställd. Efter sidovördnaden vid middagsbordet 
borde den tysta andakten nu ha känts som en upprättelse. 
Men fru Ingeborg var icke tillfredsställd. Hon skulle ha 
önskat att Kurt kommit in i herrummet för att hämta en 
cigarr och att Suzanne fortsatt att spela. Hon skulle ha ropat: 
Kära Sussi, skulle du inte kunna vänta med det där? Du ser 
ju, att Andersson och jag-

Och hon skulle ha sagt: Snälla Kurt, jag skulle nog bli dig 
mycket tacksam-

Hon kände ett behov av att manifestera sin överhöghet, sin 
ansvarsfulla ställning. Men hon fick icke något tillfälle. Förrän 
herr Andersson plötsligt yttrade: 


Chefen! Om chefen vill ha några upplysningar om fästmannens 
familj, så kan jag stå till tjänst. Jag känner en 
person, som kände hans far. Det var lite si och så med honom 


Andersson, avbröt hon snabbt, rädd att gå miste om tillfället. 
När började Andersson skvallra i stället för att arbeta? 
Hur är det egentligen med åldern? 


Betalt för många gamla ostar? Men efter en halvtimmes 
tyst arbete sa hon: Nå, vad skulle Andersson berätta? 


Först sedan frågan upprepats, lyfte herr Andersson sitt 
anlete, gav henne en kylig, oförstående blick, sänkte åter 
sakta sitt anlete mot boken och fortsatte att arbeta. 


Andersson med bokslutet försvann i sinom tid och ersattes 
av Tysta Marie. Så länge en främling fanns i våningen, 
lämnade hon icke köksavdelningen. Ett födelsemärke, som 
rödfärgade halva ansiktet, hade gjort henne folkskygg. Eljest 
var hon en duktig människa, en oöverträfflig hushållerska. 
Monsieur Balzar hade döpt henne till Tysta Marie, därför 

att hon aldrig var tyst. Hon resonerade i ett ständigt mummel 
med sig själv, avhandlade dagens frågor. Om man lyssnade 
uppmärksamt, kunde man fatta en och annan ofta 
upprepad fras och därav sluta sig till tankarnas tema. Hon 
läste flitigt tidningarna och intresserade sig för politiken. 
Ibland kunde man få höra, att hon önskade avsätta kungen, 
ibland upplösa riksdagen, ibland någonting annat. Men 
oftast rörde sig tankarna kring hem och hushåll. I kväll kring 
ungarna. Fru Ingeborg hörde henne muttra: Den där 
dumma pojken. Den där fåniga flickan. Tydligen hade barnen 
retat henne. Barnen hade också retat fru Ingeborg en 
smula. Hon sa: 


Ja, vet Marie! Det kan vara bekymmersamt med ungarna. 
Ibland . 


Med det röda märket flammande av hetsighet svarade 
Tysta Marie: Om frun själv hade mera vett! Att släppa in en 
främmande karl, som ska gå här för jämnan! Det blir trevligt! 


Tysta Marie gick vidare genom rummen, ordnande och 
städande, med flammande olycksmärke, muttrande olycksbådande 
profetior. 


Men Fru Ingeborg tänkte: 


Hon har alldeles rätt. Det är ändå en obehaglig sak att 
släppa in en vilt främmande människa i familjen. Aldrig mer 
for oss själva. I kväll är sista kvällen. O, hur många kvällar 
ha vi suttit ensamma kring salsbordet? Hur många sköna 
kvällar! Först vi fyra, så länge pappa levde. Sen vi tre. Hur 
många lugna, ljuvliga kvällar, då man kröp samman, tyade 
sig ihop. Nu - slut. Naturligtvis skulle främlingen inte 
komma varje kväll. Men i alla fall-man gick aldrig säker. 
Och hans ande skulle vara där. Man skulle aldrig mer känna 
sig riktigt fri från det främmande-

I kväll var sista kvällen. Hon beslöt att sitta uppe till 
midnatt. Vanligen gick hon till sängs en eller två timmar 
tidigare än barnen. Men i kväll skulle hon sitta uppe. Hon 
tänkte inte låtsas om att det var sista kvällen och att hennes 
sinne var känslosamt. Hon visste vad hennes frid tillhörde. 
Känslosamma mödrar är besvärliga tingestar, tycka barnen. 
Hon skulle inte låtsas om någonting. Ungarna ovetandes 

skulle hon sitta där och njuta den sista kvällens söta vemod. 
Hon började ordna i herrummet. Hon tände golvlampan 
bakom karmstolen, i vilken herr Balzar brukat tillbringa sina 
hemmakvällar. Där skulle Kurt sitta. Hon skulle locka 
honom dit helt finurligt. Hon skulle lägga aftontidningarna 
på bordet bredvid, säga: Kurt, se efter om det är något nytt 
och läs högt-

I dörren till salen stod Suzanne, aftonkappa, slöja kring 
huvudet. Hon sa: 


Mamma, jag ville inte störa, när Andersson var här. Men 
Louis och jag ska gå på teatern. Du har väl ingenting däremot? 


Nej. Hon hade ingenting däremot. Hon frågade, om de 
hade något förkläde och om de ämnade supera ute. Hon 
ångrade genast, att hon frågat om förkläde. Det var onekligen 
gammalmodigt. Hon ångrade också att hon frågat om 
supen. Den trotsiga lilla näsan höjdes, de trotsiga ögonen 
flammade. Och Sussi svarade: 


Jag kan inte gå på en automat i den här toaletten och 
Louis har inte råd att bjuda mig på ett dyrt ställe. Varför ska 
du göra narr av honom, därför att han är fattig? 


Fru Ingeborg gjorde icke narr av någon annan än sig själv. 
Hon var känslosam i kväll och hon var ingalunda van att 
vara känslosam. Hon skämdes. Hon ville ha tösen för sig 
själv. En kväll, den sista. Men tösen stod redan vid främlingens 
sida, ohjälpligen, beredd att försvara honom med näbbar 
och klor. Aven mot beskyllningar som aldrig framställts. 
Även mot modern! Som alltså redan börjat bli mera främling 
än främlingen. 


Fru Ingeborg sa: 


Varför, lilla etterbigga, är du så misstänksam? Har jag 
ännu sagt ett ont ord om den utkorade? Din misstänksamhet 
blir din olycka. Mycket nöje för resten. God natt. 


Där gick dottern, här kom sonen. 


Mamma, sa han, låna mig dina nycklar. Jag tänker gå upp 
på kontoret ett slag och se igenom kalkylerna. 


Hon såg på sonen och hon såg på den tomma stolen, som 
skulle förbli tom. Hon tänkte: Jag tackar dig Gud, att jag 

åtminstone inte förrått ett uns av mina känslosamma tankar. 
Dessa barn skulle inte ha sagt: Kära lilla mamma, vi stanna 
hos dig denna sista kväll, en stilla och vemodig högtid till 
minne av alla lugna och ljuvliga kvällar i hemmet. Nej. De 
skulle ha skrattat. Och herr Andersson skulle ha sagt: Chefen 
börjar bli gammal. Och han skulle haft rätt. 


Hon tog fram nyckelknippan ur skåpet, nycklarna till chefens 
rum, bord och skåp. Hon tog sonens framräckta hand i 
sin vänstra. Hennes min var allvarlig när hon nu höjde högra 
handen med nyckelknippan. Hon betraktade den ett ögonblick 
och hon betraktade sonen, som blinkade, en smula 
överraskad av ceremonien. Hon la nyckelknippan med en 
viss kläm i sonens hand, slöt hans fingrar om den. Hon vände 
honom helt om och gav honom en liten avskedsdunk i ryggen. 
Hon sa: 


Ajjö och god natt. 


Hon släckte lamporna i herrummet, dröjde en stund i 
mörkret, stödd mot karmstolens ryggstöd. Hon hörde tamburdörren 
öppnas och stängas. Tysta Marie svepte än en 
gång genom rummen, mumlande, försvann ut i köksavdelningen. 
Och fru Ingeborg sa till sig själv: 


Stackare, den ska sitta här ensam och nicka och nucka. 
Vad gör en klok gammal kvinna, övergiven av de sina? 
Kastar hon sig i nöjen? Söker vänner? Superar med älskvärd 
kavaljer? Ånej. Hon går och lägger sig. 


Fru Ingeborg klädde av sig. Spegeln i badrummet återgav 
snart bilden av en kropp, som tycktes vara ung, smidig och 
spänstig, spenslig och mjuk. Spegeln kunde ha tröstat henne 
för herr Anderssons gnat och hennes egen missmodiga känsla 
av annalkande ålderdom. Men hon skänkte den icke någon 
uppmärksamhet. Hon hyste och hade alltid hyst en märklig 
ringaktning för sin kropp. Huttrande drog hon på sig ett 
nattlinne, som skulle ha ruinerat huset Balzar, om det 
utställts i dess skyltfönster. Det var ytterligt gammalmodigt, 
ytterligt enkelt, dess väv var grov och dess enda prydnad en 
smal, trevlig, knypplad spets. Iförd detta linne och svept upp 
till hakan i sängens sidentäcke insomnade huset Balzars chef 
ögonblickligen.




Insomnade endast för att väckas efter en halvtimmes sömn 
av röster och nyckelrassel. Tysta Marie hade öppnat och 
släppt in Suzanne, spärrade därefter vägen för en tredje 
person, som tydligen icke var någon annan än fästmannen. 
Sovrummets dörr vette åt tamburen, och fru Ingeborg kunde 
rätt väl följa förhandlingarna. Hon tände ljus och tittade på 
klockan, som visade halv elva. De båda ungdomarna hade 
alltså gått raka vägen hem, antagligen i hopp om att få en 
pratstund i lugn och ro och ömhet. Häremot reste sig nu 
Tysta Maries sinne för det passande. Entonigt och envist 
upprepade hon samma ord: Här tas ingen emot, för frun 
ligger, här tas ingen emot-

Fru Ingeborg lyssnade och log. Hon kände sig elak och 
skadeglad och hon njöt av att vara elak och skadeglad. Hon 
kunde mycket väl föreställa sig den unge mannens häpnad 
över att bli portförbjuden av en tjänsteande. Hon förstod, att 
Sussi måste vara förbittrad ända till tårgränsen, och det 
gladde henne. Så elak hon blivit bara på en dag. Hon tänkte: 
Det är rätt, Marie. Håll dem stången. De där båda ha 
framtiden för sig. De behöver inte sitta uppe och kyssas just i 
natt. De kan gå och lägga sig, alldeles som jag gått och lagt 
mig. Unga herrn ska förstå, att det här är en familj med hög 
moral och stränga seder. Det är bra, Marie! 


Och fullständigt övertygad om att Tysta Marie nu som 
alltid skulle avgå med segern, släckte hon ljuset och försökte 
somna om. Tysta Marie avgick mycket riktigt med segern, 
men fru Ingeborg lyckades icke somna. Hon kände sig orolig, 
utan att veta varför. Hon rannsakade: Är det hattarna, som 
oroar mig? Nej, det är inte hattarna. Kurt har köpt dem, 
Kurt får sälja dem. Ar det Sussis förlovning? 


Plötsligt satte hon sig upp i sängen och yttrade högt och 
högtidligt samt med förvåning. 


Det är sannerligen inte Sussi, som oroar mig. Det är jag 
själv. Vad ska det bli av mig? 


Hon lade sig åter tillrätta i somn-in-ställning, men tankarna 
ville inte somna. 


Vad ska det bli av mig? Jag har aldrig haft ett ögonblick 
att tänka på mig själv. Och jag vill inte tänka på mig själv.


Det är odrägligt. Jag är ett medelålders fruntimmer, som har 
en affär och två barn. Det är ingenting att tänka på. Men 
snart har jag inte affären, åtminstone inte som förr. Och 
snart har jag inte barnen, inte som förr. Vad har jag då? 
Ingenting. Vad blir det av mig? Ingenting. Det är så enkelt. 
Men det är inte roligt. Det är odrägligt att tänka på sig själv. 


Hon var fast besluten att tänka på någonting annat. Eljest 
skulle hon inte kunna somna. Hon vankade i andanom 
genom affärens lokaler. Hon gick från disk till disk, från 
monter till monter, ordnade, ändrade, plockade. Hon fortsatte 
i tankarna förhandlingen med den mycket höga damen, 
föreslog ändringar i beställningen, arrangerade, kritiserade, 
komponerade. Hon gick till tiggaren. Hade hon behandlat 
honom rätt? Skulle han inte ha fatt en slant? Visserligen fick 
han kängsnörena, men dem kunde han inte äta. Han kunde 
inte ens hänga sig i dem. Han var lik någon. Vem kunde han 
vara lik? Hon grävde i minnet efter ett ansikte, som liknade 
tiggarens. Hon fann intet. Och det var gruvligt likgiltigt. 
Äntligen släppte hon tiggaren och tog fram den unge 
mannen. 


Hon gjorde det motvilligt. Den unge mannen betydde 
Sussis förlovning och Sussis förlovning betydde en stor och 
tråkig förändring i hennes eget liv. Där var hon alltså inne på 
förbjudet, sömnfientligt område. Men det kunde inte hjälpas, 
hon tog fram minnet av den unge herre, som provade halsdukar 
framför pelarens spegelglas. Först konstaterade hon med 
yrkesmässigt välbehag, att hans dräkt var oklanderlig, ej 
snobbig, men ytterligt korrekt. Så tog hon hans huvud, hon 
nästan tog det mellan sina händer. Samma behagliga glädje, 
som fyllt henne vid anblicken, fyllde henne åter vid minnet. 
Så ska en ung man se ut! Han var lik Kurt, men skarpare 
präglad, kraftigare. Hakan var starkare, och en stark haka 
betyder osvikligt energi. Han såg ut att äga alla en mans 
dygder: fasthet, klokhet, viljestyrka, kroppsstyrka, lugn, 
mildhet, ömhet, värme-För en vek och trotsig, spröd och 
livlig varelse som Sussi var han just den rätte. Han skulle 
leda henne som den gode herden leder ett nyckfullt litet 
lamm. Man kunde inte se honom utan att känna sig glad.


Och det gjorde inte ens ont att behöva ge honom företräde 
framför Kurt. Han skulle ju bli hennes svärson! Hon skulle få 
parhästar framför sin ålderdoms bekväma vagn. Parhästar, 
en mörk och en ljus! 


Liknelsen roade henne. Hon småskrattade där hon låg i 
mörker, tystnad och sömnlöshet. Men blev åter allvarlig. Ty 
allting var ju inte lika bra som utseendet. Pojken var fattig. 
Sannolikt hade han skulder. Sussi var bortskämd, och de 
skulle inte kunna leva på hans lön. Visserligen hade hon sitt 
fäderne, men om hans skulder voro stora, skulle överskottet 
kanske bli litet eller intet. Alltså bleve hon själv eller firman 
Balzar tvungen att hjälpa-

Åter satt hon sig upp i sängen, hastigt, med starkt klappande 
hjärta, uppspärrade ögon. Hans fattigdom? Hans fattigdom 
var ett plus! Hans fattigdom var en egenskap som 
gjorde alla de andra egenskaperna dubbelt värdefulla. För 
henne och för firman. Hans fattigdom gav honom i hennes 
våld. Hon kunde uppställa sina villkor. Du får gifta dig med 
Suzanne, om du tar avsked och inträder i firman. Naturligtvis 
som chef-souschef-lydande under mig och jämnställd 
med Kurt. Jämnställd med Kurt! Parhästarna. 


Hon sa åt sig själv, tillrättavisande. 


Det här är inte något skämt. Det är en allvarlig sak och jag 
måste tänka allvarligt på den. Men jag begriper inte-jag 
känner mig så uppspelt. 


Hon försökte tänka allvarligt på den allvarliga saken. Varför 
ville hon, att han skulle inträda i firman? Det var lätt 
funnet: Kurt krävde en motvikt. Han var för obetänksam, för 
het på gröten. Den andre var oändligt mycket mera besinningsfull. 
Det kunde man se bara på hans lugna och metodiska 
sätt att välja en halsduk. Han skulle inte göra upp en 
stor och tvivelaktig hattaffär på en knapp kvart! Han skulle 
bliva den bromsande kraften, Kurt den drivande. Och hon 
själv-den styrande, den avgörande! Hon förstod mycket 
väl att det var där hennes besynnerliga och behagliga glädje 
bottnade. Hon var glad och skadeglad. Hon var glad därför 
att firman skulle få ett lämpligt överbygge, en väl avvägd 
hierarki: de båda ungdomarna sida vid sida och över dem 

hon! Och hon var skadeglad därför att den anstormande, 
självsäkra ungdomen skulle möta en annan ungdom, icke 
mindre självsäker. Just den dag, då Kurt gjorde sitt första, 
Öppna försök att tränga henne från chefsstolen, hade försynen 
eller slumpen sänt henne en bundsförvant. Hon skulle 
spela ut den ene mot den andre. Och även om båda höllo 
samman emot henne, skulle hon ha lättare att reda sig mot 
två än mot en. Ty, sorgligt att säga, icke ens i affärer är en 
kvinna helt oberoende av sina känslor. En mor är alltid svag, 
ger efter-under det att en svärmor-

Hon småskrattade och kröp åter ned i det smeksamt 
mjuka sidenhöljet. Hon sa: 


Jaså, nu är man svärmor. Det låter rysligt. Han ska få 
kalla mig mamma. Det är åtminstone gammalt och vant. 


Hon somnade nöjd. Undersökningen hade givit klart 
besked. Hon visste vad hon önskade och varför hon önskade. 
Hon tänkte på svärsonen och kände sig glad, hon tänkte på 
sonen och kände sig skadeglad. Så elak hade hon blivit bara 
på en dag. 


Men dagen därpå kom besvikelsen. 


Den kom, oförberedd och hjärtekrossande. Nattens besynnerliga 
och behagliga glädje hade icke övergivit henne under 
dagen. Hon hade betett sig skälmskt och övermodigt mot 
herr Andersson, retade hans nyfikenhet med antydningar om 
stora förändringar i firman. Hon hade betett sig skälmskt och 
övermodigt och sårande mot sina barn. Hon hade avspisat 
Kurts allvarliga frågor rörande vissa affärer genom att torka 
honom bakom örat med sin näsduk. Hon hade tänt alla den 
trotsiga vredens flammor i sin dotters själ och ögon genom 
att antyda att en viss ung man, om än aldrig så käck, skulle 
komma att dansa efter svärmors pipa. 


Högmod går före fall. Nu var stunden inne. Festbordet 
stod dukat med blommor och ljus och kristaller. Tysta 
Marie, den dystra och fula, hade dragit sig tillbaka. Sussis 
kinder flammade i kärlek och oro. Kurt stod och tog sig bra 
ut, allvarlig men vacker. Själv var hon snyggt och anständigt 
klädd samt hade dessutom besökt sin hårfrisörska. Och förstuklockan 
ringde. Husan sprang genom salen, men hejdades.

 Fru Balzar ville själv öppna. Hon öppnade. In trädde 
fästmannens mamma, efter henne fästmannen. Och med 
honom den stora besvikelsen. 


Det var icke HAN. 


Han var icke ens lik honom. Undantagandes att båda voro 
långa och ljusa fanns ej ett spår av likhet. Den här var på allt 
sätt svagare, utan fasta linjer, utan prägel, suddig. Hakan 
liten. Ögonen stora och blå men sömniga. Händerna nervösa, 
minspelet oroligt. 


Hon hajade till. Där stod hon och glodde och märkte nu 
först att fästmannen bugade för andra gången, och yttrade: 


Fru Balzar, mitt namn är Louis de Lorche. Det här är min 
mor. 


Tack för upplysningen, tänkte fru Balzar, välkomnade 
gästerna efter förmåga och ropade på barnen. Och under det 
att barnen hälsade, smet hon in i sängkammaren. Bara för 
ett ögonblick. Hon måste sansa sig. 


Hur var det möjligt? Hur hade hon kunnat inbilla sig, att 
den andre var fästmannen? Inbillat sig så grundligt att hon 
icke ett ögonblick tvivlat! I går hade hon funnit en stor likhet 
mellan halsduksprovaren och den druckne pojken. I dag 
sökte hon åter erinra sig pojkens utseende. Det gick inte alls. 
Hon hade icke något minne av honom i dag och hon hade 
inte haft något minne av honom i går. Hon hade helt enkelt 
skapat ett minne och skapat det efter halsduksprovarens 
beläte. Därför att hon tyckte om honom. Därför att hon ville 
att allting skulle vara bra. 


Hon hade önskat, hoppats och trott. Så var det med den 
saken. 


Suzanne kom insmygande. Hennes ögon voro mycket 
stora, hennes kinder mycket heta, hennes ärende mycket 
viktigt: fästmannen önskade ett samtal med fru Balzar. Han 
väntade i herrummet. Fru Balzar begav sig till herrummet. 
Fästmannen tog emot henne med en ny bugning. Han sa: 


Fru Balzar, Suzanne och jag tycka om varandra. Har ni 
något emot, att vi förlova oss? 


Fru Balzar satte sig. Av allt att döma, tänkte hon, begär 
denne väluppfostrade herre min dotterns hand. Det är sött.


Hon sa: 


Suzanne har verkligen täckts underrätta mig om herrskapets 
förlovning. Dessutom har jag läst annonsen i tidningen. 
Frågan förefaller överflödig. 


Han rodnade livligt och urskuldade sig. Själv skulle han 
aldrig ha kommit på en sådan ide, han hade velat göra visit 
långt före detta, men Sussi hade förbjudit honom. 


Fru Balzar avbröt: 


Är det något mer ni har att säga? 


Ja, sa han, det är två saker, ni måste veta. Den ena rör min 
far. Han var en tid mycket förmögen, men ruinerade sig på 
spekulationer. Det var dock inte det värsta. Han förskingrade 
också en massa pengar för andra människor. Släkt och 
vänner trädde emellan. Han slapp fängelse, men saken är 
allmänt känd. Jag ville inte att ni skulle få veta den skvallervägen. 


Smaklöst! tänkte fru Balzar, sa: 


Vidare. 


Vidare, upprepade fästmannen och tog med nervöst fubblande 
händer fram ett papper. Vidare måste jag underrätta 
er om att jag har skulder. Jag har skrivit upp dem här-

Han räckte henne papperet. En sån handstil tänkte fru 
Balzar. Fordringsägarnas namn voro fullständigt oläsliga, 
siffrorna något tydligare och slutsumman tecknad i stora, 
rankiga streck. Det hela gick lös på 28,700. Av gammal vana 
räknade hon ned posterna och fick till resultat 29,700. Hon 
kunde inte låta bli att säga: 


Ni kan ju inte ens addera! 


Å så förargligt! utbrast han. Det ska vi genast ändra. 


Han satte sig vid skrivbordet och plitade med fubblig hand 
dit den rätta siffran. Han var tydligen mycket förlägen. Fru 
Ingeborg betraktade honom, suckade och tänkte: Det här 
skulle alltså vara min svärson, min parhäst? Vad jag är 
ledsen, gruvligt ledsen! Hon sörjde, men sorgen gick snart 
över i brinnande förargelse. Utan att taga blicken från det 
nedklottrade papperet yttrade fästmannen i låg, förlägen ton: 


Fru Balzar, ni skulle väl inte vilja betala mina skulder?Jag 
vet knappt, hur jag ska kunna göra det själv.




De jämmerligaste äro alltid de fräckaste, tänkte fru Balzar, 
sa: 


Det kan inte falla mig in. 


Några ögonblicks tystnad. Därpå fästmannen i fundersam, 
blid, oskuldsfull ton: 


Jag hade nästan hoppats att ni skulle betala mina skulder. 
Det hade varit en god hjälp för mig och mamma. Och det 
brukas ju, när den ena parten är rik och den andra fattig. Jag 
hade fått för mig, att ni var mycket förmögen. 


Han är ju helt enkelt en penningutpressare, tänkte fru 
Ingeborg. Besvikelsen förvandlad till vrede kom henne att 
kippa efter andan. Men hon lyckades åstadkomma en kylig, 
behärskad röst. 


Era skulder kommer jag inte att betala. Och när sålunda 
det verkliga syftet med förlovningen i alla fall icke uppnås-

Hon tvärtystnade. Hon kippade åter efter andan fast 
annorlunda än nyss. Det nästan otroliga hade hänt: chefen, 
fru Ingeborg Balzar, hade blivit skrämd, ihjälskrämd. Utan 
att yttra ett ord, utan att brusa upp, utan att röra vare sig 
hand eller fot hade han skrämt henne. Han hade lyft blicken 
från papperet till hennes ögon, åter sänkt den. Vad hade 
skrämt henne? Det visste hon inte. Kanske hade hon helt 
enkelt skrämt sig själv genom att säga någonting grymt 
sårande. Hon hade en utomordentligt stark känsla av att hon 
skulle få bittert ångra sina ord. Hon väntade i olidlig spänning 
på hans svar, som dröjde. Slutligen smålog han, en 
smula sömnigt, en smula vemodigt, en smula barnsligt. Han 
sa långsamt och släpande, men omsorgsfullt uttalande 
orden, stavelse för stavelse: 


Ånej, fru Balzar. Nu gör ni mig orätt. Fullt så tarvligt 
beräknande är jag inte. Min far förskingrade en massa 
pengar, men själv är jag rätt ärlig. Eljest hade jag nog inte 
avslöjat mina tankar och förhoppningar så, som jag nu gjort. 
Medgiv det. 


En böjning på huvudet och ett ganska ödmjukt uttryck i 
hennes ansikte medgav och bad om förlåtelse. Så återfick hon 
helt sinnets jämvikt. Besvikelse, förbittring, sorg tog rimliga 
proportioner. Hon blev lugn, klar, kall, bestämd som vanligt.


Hon reste sig, sägande: 


Ni är förlovade. Det har stått i tidningen. Det är ett 
faktum. Jag är inte vidare förtjust. Sussi är för ung, och er 
känner jag inte. Men jag vill förbereda er på en sak: jag 
kommer att skaffa mig så många och säkra upplysningar som 
möjligt rörande er person och era förhållanden. Och får jag 
veta någonting verkligt ofördelaktigt, bryter jag förlovningen. 
Om ni tror att det är tomt hot-så fråga Sussi. 


Han reste sig och bugade på det odrägligt väluppfostrade 
sätt, som redan retat henne ett par gånger. Han svarade: 


Det är klart att fru Balzar ska tänka och handla så. Det är 
det enda riktiga. För mig återstår att hoppas att ni inte får 
höra någonting verkligt ofördelaktigt. 


Så gingo de ut i salen. 


Fru Balzars blick möttes av fru de Lorches. De båda 
mödrarna betraktade varandra, den ena kyligt avvisande, 
den andra ängsligt forskande, oroligt bedjande. Den enas 
blick frågade: Hur tycker du om min pojke? Den andras 
svarade: Uppriktigt sagt-

Men plötsligt tog fru Ingeborgs goda hjärta ut sin rätt helt 
och fullt. Skulle hon kanske plåga den där ängsliga lilla 
mamman med kyla och trumpenhet? Usch och nej! Inte! 
Hon gick rakt på henne, tog henne i famn, kysste henne på 
kinderna. Hon kände den lilla kroppen vidgas och sjunka 
samman i en djup, suck. Hon tänkte: Det var lättnadens suck! 
Stackars människa-nu tror hon att jag är glad åt hennes 
pojke. Om hon visste! Om hon kunde läsa i mitt falska 
hjärta! 


Högt sa hon: 


Kära söta, vi känner ju inte varandra. Men jag tror att vi 
ska bli vänner, Tror ni inte? 


Utan vidare ceremonier tog hon det lilla huvudet mellan 
sina händer och granskade ansiktet närgånget men vänligt. 
Det var ett fint ansikte, fina regelbundna drag, vackra gråblå 
ögon, en mild blick-en liten smula vemodig, en liten smula 
ironisk Munnen, leendet-

Hennes eget leende slocknade. Ett sådant leende! Ett 
sådant ohjälpligt tröstlöst, utpinat, urskuldande, sorgdöljande,

 nådtiggande leende. Ett sådant leende, som det endast 
är en son förunnat att skänka sin mor. 


Fru Ingeborg släppte huvudet. Hennes tårdisiga ögon 
sågo inte längre klart. Hennes tankar voro desto klarare. 
Hon tänkte; Du lilla stackare är ohjälpligt fast. Men vad 
Sussi och förlovningen beträffar-så är det ändå i sista hand 
jag som bestämmer. 


De satte sig till bords. Måltiden blev angenäm. Soppan 
var god, Suzanne var förtjusande. Fisken var utsökt. Kurt 
var en smula butter, men korrekt och älskvärd mot fru de 
Lorche. Och vacker. Köttet var förträffligt. Fru de Lorche 
var söt, angenäm, fin, en liten smula förtegen. Hennes son 
var i alla händelser trevlig och väluppfostrad, till och med 
lite för väluppfostrad, nästan blyg. Alltså inte fräck, som hon 
först hade trott. Steken var härlig! Sparrisen dyr och dålig, 
men ovanlig för årstiden. Vinerna goda. Han drack inte 
mycket, och händernas nervösa ryckningar berodde alltså ej 
på dryckenskap. Visserligen kunde hans måttlighet vara förställning-men 
varför tro en människa om ont utan bevis? 
Varför ta sorg på förlag? Varför inte vara glad så länge 
glädjen räcker? Tids nog tar den slut, vår bön förutan. 


Champagnen var ljuvlig och sval och hon höll tal för de 
unga. Hon förstod, att Kurt tänkt tala. I egenskap av familjens 
huvudman! Han hade varit så allvarlig, därför att han 
suttit och funderat och svarvat sitt tal. Nu grep han snabbt 
sitt glas, men ännu snabbare grep fru Ingeborg sitt. Det fick 
herr huvudmannen för sina funderingar-

Talet blev kort och gott. Glasen klirrade. Suzanne snyftade 
lite. Kurt sa: 


Chefen är en utmärkt talare. Men när nu förlovningen är 
icke blott annonserad utan också på gammalt hederligt sätt 
eklaterad, borde chefen upphöra med att kalla sin dotters 
fästman för ni. Det låter så konstigt. 


Du ha rätt, medgav fru Ingeborg och rodnade. Till fästmannen 
sa hon: 


Kyss mig på kinden. Du får kalla mig mamma. 


Mamma? upprepade Suzanne förvånad och förargad. 


Du är väl inte hans mamma! Varför får han inte säga 

Ingeborg? 


Ingeborg? upprepade Kurt ännu mera förvånad och förargad. 
Ingeborg! Det låter väl ändå något vanvördigt! Varför 
får han inte säga tant? 


Fru Ingeborg åhörde lugnt leende dessa invändningar. 
Och hon sa: 


Denna riksviktiga sak kan endast chefen avgöra. Och chefens 
orubbliga beslut är: Han skall kalla mig mamma. 


Hon räckte honom kinden och kände en mycket lätt beröring 
av hans läppar. Hon hörde honom säga, lågmält, nästan 
blygt: 


Tack mamma. 


Det stack till i henne. Hon undrade, hur den andre skulle 
ha sagt det där- den rätte, som inte var den rätte. Den 
rätte, som skulle ha gått i par med Kurt! Den drömmen var 
krossad, den leken förbi. Hur kan en gammal människa ligga 
vaken en halv natt för att leka med tomma inbillningar? Det 
är inte mer än rätt och lagom att hon dagen därpå blir 
besviken. 






6 Firman Jaques Balzar.

Blev hattarna en framgång? Svårt att avgöra. Somliga sa ja, 
andra sa nej. Herr Andersson avgav följande förklaring: 


Om hattarna var en god eller dålig affär, det kan jag inte 
säga nu. Och jag kommer inte att kunna säga det vid bokslutet. 
Men om tre eller fyra år ska jag kunna säga chefen, 
huruvida vi gjort en dumhet eller ej. 


Försäljningen gick utmärkt. Så gott som hela partiet slutsåldes 
på några veckor. Men vad hade försäljningen kostat? 
De betydande reklamkostnaderna kunde man överblicka, 
likaså kostnaden för ökad personal. Men lokalen? 


I firman Balzars fastighet fanns tvenne rätt stora lokaler 
med fönster och ingång vettande åt en sidogata. Här var 
helig mark, ty i dessa lokaler hade den unge Jacques Balzar 
för jämnt femtio år sedan börjat en blygsam verksamhet som 
coiffeur i den ena lokalen och modehandlare i den andra.


Redan efter ett par år var den unga firman mogen för utvidgning 
och inflyttning i de vida större och förnämligare lokalerna 
vid stora gatan. Fastigheten ägdes vid den tiden av ett 
bolag, som - utnyttjande herr Balzars något hetsiga och 
oförvägna temperament - lyckades påtvinga firman rätt 
betungande villkor. Bland annat måste den hyra de gamla 
lokalerna för ytterligare fem år. Det var en fullständigt gagnlös 
börda, allra helst herr Balzar redan nedlagt sin coiffeurverksamhet. 
Han fick en ide. Varför skulle inte han, som 
prydde stockholmskans huvud med luftiga, läckra, franska 
hattar, varför skulle inte han kunna fylla samma huvud med 
luftig, läcker fransk poesi? Det skulle han göra! Nom de Dieu! 
Han skulle importera fransk litteratur och sälja den i de 
gamla lokalerna. 


Drivfjädrarna i det djärva beslutet voro flera. Först och 
främst en känslosak. Herr Balzar älskade böcker. Och han 
älskade boklådor. Lidelsefullt. Helt säkert skulle han ha 
blivit bokhandlare, om han blott icke älskat kvinnorna än 
mera lidelsefullt. Hans goda smak, hans fina sätt, hans 
vackra utseende, hans kvinnotycke och en gammal tant hade 
fört honom in i modebranschen, men hans hjärta var hos 
böckerna. Det blev honom en utsökt, ehuru kortvarig njutning 
att offra av dagens timmar i sin boklåda, bläddra i det 
sistkomna, samtala med de tyvärr lätträknade kunderna. 


Vidare: det är någonting visst distingerat med litteraturen. 
Åtminstone den franska. Att sammanföra två så subtila creations 
som vårhatten och vårboken, c'est distingue. Den lilla 
bokhandeln i de gamla lokalerna skulle göra modehuset Jacques 
Balzar än mera exclusivt de haut gout, parisiskt. I 
stockholmarnas ögon. Tidens smak gick åt det hållet. Vidare 
gav sammankopplingen av bok och hatt herr Balzar tusende 
tillfällen att göra ordlekar. Han älskade ordlekar dels för 
deras egen skull, dels därför att kunderna funno dem charmanta 
och spridde dem-en sorts gratisreklam-bland sina 
vänner, dels därför att de gåvo honom anseende av att vara 
en spritiuell karl. De gåvo honom den lilla distinktionen, som 
krävdes för att framhäva hans gestalt ur det jämnsläta handelsskrået. 
Till sist: bokhandeln var ett experiment. Och det 

finns människor, som dö av ledsnad, om de inte få experimentera 
. 


Merkantilt sett utföll experimentet illa. Herr Balzar förde 
en förbittrad kamp med sitt ekonomiska samvete, gav slutligen 
vika. Den franska litteraturen realiserades ej utan betydande 
förlust. I lokalerna inflyttade en vin- och spritfirma. 
Även nu kunde herr Balzar ha gjort ordlekar om saker som 
stiga åt huvudet och saker som sitta på huvudet. Han gjorde 
dem icke, han var en man med smak. Sedan vinfirman gjort 
konkurs och sedan firman Balzar inköpt fastigheten, upplevde 
de båda lokalerna skiftande men alltid ödmjuka öden. 
Än användes de som uppackningsrum eller tillfälliga lagerrum, 
än uthyrdes de åt mera sporadiska företag: bokrealisationer, 
smärre utställningar, blygsamma välgörenhetstillställningar. 
Och nu var det här, i firman Balzars enkla 
vagga, som Kurt sålde sina hattar. 


Naturligtvis hade den enkla vaggan förvandlats. De båda 
lokalerna hade sammanslagits och försetts med en ingång av 
stora mått och med svängdörr. Fönsterna hade betydligt 
vidgats. Golvet höjde sig amfiteatraliskt kring en halvcirkelformig 
plats, ifrån vilken en halvannan meter bred gång 
förde till éntren. På avsatserna, sju till antalet, stodo ståndare 
av olika höjd, var och en med sin hatt. Tvåhundra 
ståndare, tvåhundra hattar. Det biträde, som på en kunds 
begäran tog ned en hatt till förevisning, ersatte den samtidigt 
med en ny. Inte nog med det: tre gånger om dagen, kl 9, 
12,30, 6,30 öppnades en dörr i amfiteaterns bakgrund och in 
tågade i god ordning ett tjugutal unga flickor, var och en 
lastad med fem hattar. I spridd skyttelinje (enligt Kurts 
terminologi) angrepo de ståndarna och utbytte de gamla 
hattarna mot nya. Efter tio minuter var utställningen förvandlad, 
omkomponerad. Under dessa tio minuter, tre 
gånger dagligen, måste polisen ordna kö utanför firman Balzars 
fönster. Omdekorering inför öppen ridå intresserar. 
Färgspelet var praktfullt. Dessa enkla små halmkroppar, 
som tagit regnbågen och silkesmasken samt himlens fåglar 
till hjälp för att med ytte skönhet dölja sin ohjälpliga inre 
khet, tycktes själva vara fåglar med solig vårluft kring 
vingarna. 

 Eller de liknade fjärilar. Den gamla boklådan, mättad 
med fransk poesi, hade förvandlats till en f ärilsamling. 


Men dessa fjärilar voro sannerligen icke döda! En efter en, 
än oftare i par och stundom i flock, flögo de ut genom 
svängdörren. De spridde sig över staden, de hyste en viss 
förkärlek för Söders berg och backar, de älskade Djurgården, 
de syntes i vingat lopp kring det lugna Haga, de förekommo 
på Strandvägen, i skymningen singlade de fram genom 
Kungsträdgården, bländade av dess kaféers glans, och sent i 
vårnatten såg man dem långsamt försvinna bland Vasastadens 
och Kungsholmens stenar, sökande en vrå att vila. Det 
var vackert, det var vårligt. Det var alls inte enformigt, ty 
färgerna varierade i det oändliga. Och fjärilarna fladdrade i 
så olika takt, på så olika sätt. Somliga rörde sig tungt och 
sakta, andra hade så brått, somliga svävade makligt, förda 
av vindpustar än hit än dit, andra strävade i knyckig, beskäftig 
flykt fram emot ett mål. Det var lustigt. Det påminde om 
en flickas skratt. 


Men fru Balzar fann det olustigt. Hon kände sig ängslig. 
Tjugufem år i yrket hade givit henne den vanan att -omedvetet-fästa 
blicken vid varje mötande hatt. Var hatten 
av kvalitet, blev blicken medveten och hon sa till sig 
själv: Kan den vara från oss? Så skänkte hon den två eller tre 
sekunders tankar. Nu blev vanan pinsam, tack vare Kurts 
hattar. Överallt såg hon dem sväva omkring, dessa rysliga 
tingestar, med sina dåliga stommar, sina pråliga, tarvliga 
monteringar. Och alla voro de från "oss"! Var enda en hade 
"vi" på vårt samvete. De kvalde henne, de skrämde henne. 
Hon ville inte se dem. Hon sa till sonen: 


Vet du Kurt-jag skäms! 


Han skämdes inte! Han var stolt och lycklig. Han gick inte 
på gatan utan att med blicken jaga sina fjärilar. Hans kamrater 
fann honom odräglig. Deras konversation intresserade 
honom inte. Han gick på spej. Rätt vad det var, höjde han 
handen, pekade, ögonen blixtrade: 


Se där! Där går en av mina hattar. Och där en till! och där! 
Och där! Vi rycka framåt, vi ha vunnit bataljen! 


Vunnit? Var det så säkert? Kostnaderna för ombyggnad 

och inredning av den nya lokalen kunde approximativt 
beräknas och voro högst betydande. Rimligtvis kunde endast 
en bråkdel därav läggas på "Kurts affär". Lokalen fanns där 
ju och den var präktig. Ja. Men dess inredning var så speciell. 
En hattbatalj som denna kan vinnas en gång, knappast 
tlera. Man måste hitta någonting nytt. Den präktiga lokalen 
kunde inte stå och gapa, tom. Någonting nytt-men vad? I 
vilken riktning skulle firman utveckla sig? Och hade den just 
nu ekonomisk kraft till utveckling? Hade dess ledning tillräcklig 
kraft? Nu kunde han ha behövts, den där parhästen, 
som fru Ingeborg drömt om på lek. Han skulle inte ha blivit 
någon lyxhäst. Tyvärr kunde han icke sökas inom familjen. 


Vidare: "hattaffären" hade vidgat firmans kundkrets 
kolossalt. Men dessa nya kunder funnos inom helt andra 
samhällsskikt än de gamla. Skulle firman övergå från kvalitet 
till kvantitet? Skulle den söka erövra en ny kundkrets -kanske 
blott för att mista den gamla? Det är inte lätt att 
välja, ty valet måste bli ödesdigert. Dessutom, valet borde 
vara en förståndssak, ena och allena. Men det kunde inte 
hjälpas att det också var en känslosak. För fru Ingeborg. Det 
hände och hände inte så sällan att hon hejdades på gatan 
eller i affären av gamla damer, som ville tala om för henne att 
de mycket väl mindes herr Balzar. Vad han var charmant! 
Och en sådan utsökt smak! Och en sådan trevlig människa! 
Och så kvick och.rolig! Och så det, fru Balzar, att man kunde 
vara säker på att få kvalitet. Monsieur Balzar och billighetskram?-nej, 
min söta vän! 


Fru Ingeborg tyckte om dessa gamla damer, som mindes 
den charmante herr Balzar. Hon brukade niga för dem. Hon 
hade nigit för dem, då de voro unga, vackra fruar och hon en 
tös bakom disken. Ekonomiskt betydde dessa gamla damer 
inte stort. Aven om en ny publik skrämde bort dem, skulle 
det inte märkas i kassorna. Men i viss mån företrädde de hela 
den gamla kundkretsen, som firman under femtio år långsamt 
samlat och segt bevarat. Det var en kräsen, lättstött och 
förtegen kundkrets. De där människorna skulle inte komma 
till henne och säga: Fru Balzar, vi tycker inte längre om er 
affär Ni har svikit dess traditioner och vi trivs inte mer.


Nej, det skulle de inte göra. De skulle inte varna henne. De 
skulle helt enkelt försvinna. En kuslig möjlighet att grubbla 
över, med gubben Anderssons ansikte mitt emot och hans 
ständiga tjat i öronen. Chefen, vi börja bli gamla-

Och därhemma gick Tysta Marie och ramsade: 


Förr i tiden hade vi Rikets Fruar till kunder. Nu är det 
fabriksjäntor. Det är att komma sig upp i världen. Förr i 
tiden hade vi Rikets Fruar-

Jäkt och bekymmer och sugande, mattande vårluft och 
jäkt igen och ständiga tvister med Kurt. 


Kunde hon hjälpa, att hon inte formådde hålla sitt löfte? 
Hon hade lovat, att han skulle få sköta hattaffären själv. Men 
när han nu kom med det ena kravet på kassa och kredit mer 
svindlande än det andra - kunde hon låta honom hållas? 
Omöjligt. Alla löften till trots. Där måste bromsas och kraftigt. 
Tvister. Hon blev häftig. Inte han. Han blev ledsen. 
Inte nedslagen. Ingenting kunde nedslå hans mod och hans 
förtröstan på sig själv och sin förmåga att sälja hattar. Han 
blev ledsen på samma barnsligt hoppfulla sätt, som alltid 
präglat hans sorg under de tjugufyra år hon haft nöjet av 
hans bekantskap. Alltså-han blev ledsen. Och-så-gav 
hon vika. 


Långtifrån alltid, det måste hon säga till sin heder. Men 
alltför ofta. Det hände om kvällarna. Helt naturligt. Om 
kvällarna är man trött. När man stiger upp i arla morgonstund, 
kan man nog vara karsk och påstridig. Men sedan 
man varit rustande chef i 8 timmar och suttit 25 minuter i 
spårvagn och hälsats av Tysta Maries olycksbådande mummel 
och ätit en middag, som inte smakat, därför att en ledsen 
pojke suttit på andra sidan bordet-ja, sen är man trött. 
Och ger vika. Sviker traditioner och ruinerar firman. 


Kurt gick aldrig ut nuförtiden, om kvällarna. När de 
nyförlovade, gudskepris, dragit sig undan i någon skyddad 
vrå, kom han in herrummet. Kom i pyjamas och pappas 
nattrock, som en gång varit ett dyrbart parisiskt under, nu 
slutet. Han var inte ledsen längre. Han strålade. Och fru 
Ingeborg suckar, mycket tungt. Ty hon vet, att nu har han 
funnit en annan utväg. Det där förslaget, som mamma sa nej 

till i morse, det var dumt. Det har han själv ratat. Men han 
har funnit en annan utväg, som chefen själv skall gilla. Så 
kommer han med det nya förslaget. Det är kanske lika dyrbart 
som det förra eller ännu värre. Men - ska hon göra 
honom ledsen för andra gången? Är inte två gånger om dan 
väl mycket? Hon ger vika. Låt Jerusalem brinna. Fast det är 
min stad. 


För resten hade han en trollformel, som gjorde henne till 
vax. Lyckligtvis anade han inte, att det var en trollformel. 
Och hade han anat-så hade det kanske inte varit någon 
trollformel. Det var en hel liten ceremoni i all enkelhet. Så 
här gick det till. Han satt i pappas stol, knä över knä, 
armarna korsade, ansiktet allvarligt, ögonen grubblande 
under rynkade bryn. Det var första tempot. Andra tempot: 
han sprang upp och vandrade med tysta, smidiga steg fram 
och tillbaka, händerna på ryggen, ansiktet strålande av 
heligt allvar, ögonbrynen konvulsiviskt rynkade. Tredje tempot: 
vandringen sackade av, pannans rynkor utslätades, allvaret 
övergick i blitt lugn, han stannade framför henne, han 
satte sig på stolens armstöd, han böjde sig ned och stödde sin 
panna och näsa mot hennes kind och viskade: 


Mamma, vet du vad? Jag älskar mitt yrke. 


Lidelsefullt! Som den äldre Balzar älskat böcker och kvinnor. 
Hur kunde det gripa henne så djupt? Hur kunde den där 
lilla ceremonien röra henne så mäktigt? Hon visste att den 
kostade pengar. Det var under de där kvällsvandringarna 
han fick sina dyrbara ideer. Och ändå! Hon kunde ha böjt sig 
ned och kysst hans nakna fot. En fot, som hon kysst mycket 
ofta förr, då den var en helt liten fot. 






7 Fästmannens skulder.

Så småningom och likväl på ganska kort tid tog sonen från 
henne makten. Den gled från henne till honom utan att de 
ville det och nästan utan att de märkte det. Skulle kanske 
ingenting märkt om inte den kvickögde Andersson hållit 
vakt, obarmhärtigt markerande varje förändring. Nu vågar 

chefen inte göra det och det - utan att fråga Kurt - nu 
vågar chefen inte-börjar bli gammal-

Hon kunde ha svarat, att det var firman, som började bli 
gammal, och att gamla firmor riskera att förvandlas till 
ålderdomshem - ifall chefen är aldrig så lite hjärtnupen! 
Hon kunde ha sagt att hon ibland vid en viss herr Anderssons 
pulpet tyckte sig se en helt ung man med ovanligt 
kraftig haka, ett osvikligt tecken på energi. 


Hon sa varken det eller annat, hon hade inte tid. Vårarbetet 
hotade att stiga henne över huvudet. Firmans personal 
var för liten. I den nya lokalen sköttes arbetet av nyanställda, 
men de nyanställda måste uppblandas med beprövade krafter. 
På så sätt decimerades huvudaffärens personal. Nytt folk 
måste anskaffas och de voro i regel okunniga och odugliga. 
Fan var lös, som man plär säga. Allting gick på sned. Gamla 
goda kunder ringde upp chefen och frågade, om det var en ny 
affärsprincip att ha färgblinda flickor på ateljén? En annan 
sa: Kära fru Balzar, jag köpte en hatt och ni skickar mig en 
förtjusande fjäderboa. Kanske det är en present? 


Sådant ska man stå och skratta åt, låtsas vara road av det 
vänliga skämtet. Ty det var gamla goda kunder och det var 
snällt av dem att inte bli onda. Men hon var sannerligen inte 
road. Små förtretligheter ska man bära med jämnmod, stora 
likaså. Bara de inte upprepas dag för dag och varje timme på 
dagen. Då kan det bli för mycket. En dag kom tiggaren, 
densamme som hon en annan märklig dag på ett fint sätt 
visat dörren. Fru Ingeborg hade just telefonluren vid örat, 
och dess membran återgav Sussis lidelsefulla stämma. Hon 
fattade inte vad tösen sa, men hon fattade fullkomligt, att 
hennes dotter befann sig i det förfärligt trotsiga tillståndet, 
då ultimatum framställdes och en förändring av ett eller 
annat oavvisligen krävdes. Hon tyckte sig förstå, att det 
denna gång var Tysta Marie, som måste förändras. Hon sa: 
Vänta tills jag kommer hem. Tillade av gammal vana: Och 
försök att hålla sams, kära barn. 


Så la hon ner luren och tittade på tiggaren. Han stod vid 
dörren i vördsam väntan, men han tycktes henne drömlikt 
kuslig. Hur hade han kommit, oanmäld? Hur hade han 

kunnat tränga ända fram till chefskontoret utan att hejdas av 
någon? Obegripligt. För resten kände hon inte genast igen 
honom. Han hade riggat upp sig, han bar en visserligen 
blanksliten jacquette, grårandiga pantalonger, stärkkrage. 
Och när han gjorde en stor åtbörd med handen-som för att 
be sig själv taga plats - visade det sig att han också bar 
manschetter. I ett var han sig lik: han fyllde hela rummet 
med spritdoft. Talet var svarvat, fast lite suddigt. Han hade 
ryktesvis förnummit att firman Balzar behövde nya krafter. 
Han var villig att ställa sig till dess förfogande. 


Naturligtvis borde hon ha sett det sorglustiga i saken, 
naturligtvis borde hon ha uppträtt fint och finurligt som 
förra gången. Men hon var för trött, hon blev ond. Hon 
pekade på dörren: ut! Han blev lång i ansiktet, vände mot 
dörren men vände om igen. Han sa: 


Fru Balzar skulle inte förhasta sig. Man bör aldrig förhasta 
sig inför ett avgörande. Betänk att ni kan resa en fallen! 
Det är en stor lycka att kunna hjälpa en olycklig. Betänk det! 


För ögonblicket var hon inte hågad att betänka någonting. 
Han retade henne. Hon tyckte, att hans ömkliga, obehagliga 
person var inkarnationen av alla de faniga, meningslösa små 
olyckor, som förföljde henne. Hon ropade in ett par ungdomar 
från yttre kontoret och bad dem köra ut slusken. Tiggaren 
stirrade på henne. Han var förvånad och ledsen. Han sa 
helt stillsamt:  


Det hade jag inte väntat av fru Balzar. Någon utkastning 
behövs inte. Jag har levnadsvett. Jag går frivilligt. 


Han gick, men redan på yttre kontoret tycks levnadsvettet 
ha tagit slut. Han började gorma. Det blev ett väsen. Stolar 
och bord började dansa. Slutligen kom portvakten med en 
poliskonstapel. Då förändrades tonen, tiggaren blev jämmerlig, 
snyftade och bad. Fru Ingeborg, som stod vid dörren och 
Iyssnade, blev också jämmerlig,: hon brast i gråt. Hon satte 
sig vid skrivbordet och grät hejdlöst. Hon hade inte gråtit på 
många, många år. Nu gav hon källorna frihet. Och bakom 
henne stod den ohygglige och oundviklige gubben, knackade 
henne i ryggen med hårda, brungula fingrar, muttrade: Jo, 
jo, vi är inte längre densamma. Åldern tar ut sin rätt. 
Sådant hände på kontoret. Ständigt trassel, 
förtret, obehagliga scener. Hemma var det inte stort bättre. Tysta Marie 
hade tagit till uppgift att övervaka fästfolkets seder. Det gamla 
fruntimret med eldmärket hyste överdrivna föreställningar om 
förlovningstidens frestelser och faror. Hon följde de förlovade hack i 
häl. Det rum, där de sökte en fristad, inspekterades minst fyra gånger i 
timmen. Reglade de dörren, knackade hon envist som en hackspett. Och hon 
vägrade fästmannen det ljuva privilegiet att knäppa sin fästmös 
pampuscher. Hon muttrade: Besvära sig inte med påklädseln. Det är han för 
fin till som är löjtnant och adlig. Hon knäppte själv pampuscherna. 
Fästmannen skrattade, men Sussi flammade. Det var förnedrande, det var 
outhärdligt. Fru Ingeborg måste gå emellan. Varligt och inte utan bävan, 
ty mellan den flammande Sussi och den pyrande Marie var hettan stor.



Frun begriper! sa Tysta Marie. Att när frun är hemma, ska frun ha 
uppsikten. Men när frun är borta, ska väl jag ha uppsikten? Eller ska det 
kanske inte vara någon uppsikt?



En smula uppsikt skadar inte, medgav fru Ingeborg. Men vi kan ju vara lite 
diskreta. Vi behöver inte stå och stirra på dem som en kossa på en 
laduvägg. Vi kan kika genom nyckelhålet.



Hon skämtade, men egentligen hade hon inte rätt att skämta. Den alls inte 
önskvärda förlovningen var redan tre månader gammal och hon visste inte 
mer om sin svärson nu än på förlovningsdagen. Hon visste inte ens huruvida 
hon tyckte bra om honom eller illa. Hade han inte varit förlovad med 
Sussi, skulle han förefallit henne obetydlig och likgiltig. Som fästman i 
huset var han besvärlig med sin väluppfostrade stelhet, sitt nervösa 
ansikte, sitt konstlade sätt, sina dåliga affärer, sin ohjälpliga onåd i 
Kurts ögon. Det sista var nästan det värsta. Familjen skulle splittras, en 
ödesdiger kil skulle köras in i den lilla trehörningen mor, syster och 
bror.



Hon sa till sig själv:



Det är en syndig tanke, men jag nästan önskar att jag finge veta någonting 
ofördelaktigt om honom.



Det måste till och med vara någonting mycket ofördelaktigt. Hon 
måste ha synnerligen allvarliga skäl, om hon skulle kunna och våga bryta 
förlovningen. Ty tösen var obevekligt förälskad. Det undgick inte ens en 
utsläpad modehandlerskas ögon. Och hon sa till sig själv:



Det är en mycket syndig tanke, men jag nästan önskar att jag finge veta 
att han drack-ty då-stackars Sussi-



Hon hade sina misstankar åt det hållet. Det var kanske endast en 
inbillning, bottnande i det obehagliga minnet från Sommarro. Hon bad Kurt 
höra sig för bland fästmannens kamrater. Men Kurt vägrade. Han avskydde 
den där människan och just därför ville han inte spionera på honom. Det 
far mamma göra själv!



Spionera? Ungdomen tar stora ord i sin mun, fula eller vackra, men alltid 
stora. Den brännmärker och upphöjer, regerar och domderar, bränner hela 
skogen för att bana väg där gammalt folk vandrar varligt mellan snåren. 
Fru Ingeborg ämnade inte spionera. Hon tänkte helt öppet fråga fästmannens 
mor, huruvida sonen drack eller ej. Det var ingen dum tanke. Den var 
kanske en smula grym. Hon var övertygad om, att fru de Lorche skulle tala 
sanning, och för fru de Lorche kunde sanningen vara grym. Men man får inte 
vara överkänslig i ett fall som detta. En mor har rätt att plåga en mor.



För resten var hon skyldig fru de Lorche ett besök. Hon hade gjort sig 
skyldig till en otrolig försummelse. Ännu tre månader efter eklateringen 
hade hon inte gjort visit hos sin dotters svärmor in spe. Det var 
obegripligt taktlöst och tanklöst. Hon visste inte ens, var den lilla 
människan bodde. Hon frågade Suzanne och fick veta, att fästmannens mor 
var pensionär på Södra Ålderdomshemmet. Hon bodde fem trappor upp i en 
vindskupa. Suzanne tillade:



Jaha! Mamma behöver inte se dum ut. Så fattiga äro de, men det är 
ingenting att skämmas för.



Visserligen inte. Men det gjorde fru Ingeborgs ärende ännu obehagligare. 
Var den lilla människan verkligen så gammal och fattig och slut? Det 
skulle bli en sorts tvekamp dem emellan och för en gångs skull kände hon 
sig obehagligt ung, högmögen och präktig. Känslan stegrades då hon på 
anstaltens gård och i dess trappor mötte de gamla, gamla människorna 
med böjda kroppar, nötta kläder, slitna ansikten, slitna leenden, slitna 
röster, själva nyfikenheten i blicken sliten och slö.



Hon kom upp på vinden, läste gulnade visitkort på dörrarna och fann snart 
det rätta: Fru Elsa de Lorche, f von Battwhyl. Hon knackade och öppnade 
och sa med ens till sig själv:



Mitt ärende får vara. Jag kommer på en vanlig hövlighetsViSit.



Vindskupan var vacker. Väggarna blåvita utan mönster. Möblerna tillhörde 
pensionären, få och gamla, fina och små, ett vackert hem i stark 
förminskning. Värdinnan själv vid sybordet i fönstersmygen var vacker och 
en liten smula hemsk. Håret vitt, ansiktet blåvitt, nästan så blåvitt som 
väggen. Ögonen stora och blå men glanslösa som stundom blindas ögon. 
Vacker och hemsk, förunderligt nätt svarvad, lätt och gracil. Ingenting 
att trampa ned, men kanske någonting att blåsa bort med en pust från 
munnen.



Fru Ingeborg sa:



Kära söta, sitt stilla. Jag måste titta. Det är som en tavla av 
Hammershöj.



Hon tog en stol och satte sig vid fönstersmygen. Där sutto de och sågo på 
väggarna och möblerna och varandra. Och smålogo. Fru de Lorche sa:



Har jag det inte bra? Fönstret är inte stort, men jag ser lite stad och 
lite land, lite vatten och lite berg. Just så mycket som gammalt folk 
behöver se för att minnas, på vilken planet de fördröjt sig. Här är 
fridfullt och någon gång stör någon friden. Jag blir alltid lite rädd, när 
det knackar på dörren. Va ska nu komma? Hjärtat börjar klappa och hindras 
från att somna ohjälpligt. Och så har jag min stora och farliga hemlighet 
att fundera på. Den är en smula obehaglig, men den är spännande.



Hon böjde sig fram och viskade:



Jag lever på nåder!



Hon skrattade tyst åt gästens ofrivilligt höjda ögonbryn och fortfor:

På nåder leva vi ju alla i detta lyckliga hus. Men jag intar en 
särställning. Jag lever här på fusk och tack vare relationer och 
protektion. Man måste vara mycket fattig för att få leva här, och jag är 
mycket fattig. Men jag har inte åldern inne! Om en sträng revisor får 
sikte på mitt födelseår, kan han köra mig på dörren. Det känns kusligt. 
Jag visar mig inte gärna. Jag är rädd att de andra, de ärliga gummorna, 
ska se snett på mig för min ungdoms skull. Fast jag har ju mitt vita hår. 
Det är bra ibland att åldras i förtid. Jag skulle vilja leva så länge att 
jag inte längre behövde leva på nåder. Det skulle kännas stolt och 
förmöget och tryggt.



Hon log. Hon tog ur sybordet upp sitt handarbete, en pärlstickning. 
Alltunder det hon handskades med pärlorna, nålen och sidenet talade hon om 
sonen. Hon samtalade inte, hon talade. Hennes röst var spröd och lite 
entonig. Det var ingenting märkvärdigt, hon berättade. Små tilldragelser. 
Hon bläddrade på måfå i minnesboken, tog en sida här, en sida där. Alla 
sidor voro lika vackra. Bara dagrar, inga skuggor. Ibland såg hon upp från 
arbetet och betraktade gästen med tårade ögon. Tårarna berodde på det 
ansträngande arbetet, pärlstickningen. Som modist måste fru Ingeborg 
beundra pärlstickningen, ett välgjort arbete, ett vackert mönster. Som mor 
måste hon beundra sagan om sonen. Ett välgjort arbete, ett vackert 
mönster.



Fru Ingeborg tänkte:



Jag måste avbryta henne, annars blir jag nervös. Jag är en klumpig 
människa och jag kommer att förplumpa mig. Jag vill inte göra den där 
lilla människan ledsen. Jag går min vag.



Men hon kunde inte avbryta den spröda, entoniga rösten, som läste upp 
valda sidor om sonen. Hon satt, där hon satt, och hennes beklämning blev 
allt starkare. Hon kände, att hon måste göra någonting, att hon måste 
finna en rent yttre handling, som avbröt. Vad gör man när en tiggare söver 
en med sin långa, entoniga litania? Man ger en allmosa, sen är man honom 
kvitt. Fru Ingeborg tog plötsligt pärlstickningen ur berätterskans händer.



Får jag se? Vad du är skicklig! Så väl gjort!

Hon prisade arbetet och hon frågade, hur det betalade sig. Fru de 
Lorche nämnde priset per meter. Det var ungefär detsamma, som huset Balzar 
betalade för liknande arbete. Kanske några ören mer, kanske några ören 
mindre. Fru Ingeborg mindes inte så noga. Det betydde heller ingenting, ty 
huset Balzars chef hade beslutat att göra en dålig affär, mycket liten, 
guskepris, men verkligt dålig. Det var ett fint sätt att öva välgörenhet.



Hon spelade en komedi, hon himlade sig, hon stirrade ömsom på arbete, 
ömsom på arbeterskan, hon utbrast:



Det är oförsynt! Det är skamligt! Det är stöld! Jag är verkligen upprörd. 
Jag minns inte exakt, vad vi betala, men jag tror att det är det 
fyrdubbla. Minst! Jag ska genast höra efter och underrätta dig om vårt 
pris-



Hon reste sig hastigt som om hon inte velat spilla en minut innan hon 
förvissat sig om huset Balzars frikostiga priser.



Går du verkligen? frågade fru de Lorche. Fru Ingeborg hajade till. Den 
spröda stämman stack som en syl. Den hade en ironisk klang, som hon inte 
förstod. Fru de Lorche upprepade:



Går du verkligen? Utan att ha frågat mig om Louis dricker?



Det kom som ett slag i ansiktet. Det var obehagligare än om hon själv hade 
frågat. Hon satte sig, knäppte händerna över paraplyskaftet, sa ingenting. 
Fru de Lorche fortfor, nu åter milt och lugnt:



Kära barn, med mig behöver man inte vara så finkänslig. Hela tiden har du 
haft frågan på tungan. Du kom med den och nu ville du gå med den. För att 
spara mig ett obehag. Men jag är gammal och van. Det har hänt några gånger 
att släkt och vänner velat hjälpa oss genom att skaffa Louis ett eller 
annat lönande uppdrag bredvid tjänsten. Då kommo de till mig: Vi skulle 
vilja hjälpa Louis till det och det-men säg oss uppriktigt-vi har hört 
att han dricker-fast du är hans mor kan du väl säga uppriktigt-Ja, så är 
det att vara känd för sin uppriktighet!



Hon fortfor:



Så att jag nästan visste att du skulle komma du också. Och med 
större skäl och rätt än de andra. Ty ditt uppdrag kan man verkligen kalla 
ett förtroendeuppdrag. Och jag? Jag svarar dig som jag svarat de andra: 
han dricker.



Fru Ingeborg ryckte till. Den där lilla människan med det vita håret, det 
blåvita ansiktet, den där lilla som man kunde blåsa bort med en pust från 
sin mun - hur kunde hon plötsligt få en hård stämma, en rå stämma, en 
vidrig stämma? Hur länge, hur ihärdigt ska man skrapa och skala en sån där 
fin liten varelse, innan råheten kommer fram? Säkert vill det till en 
lång, långsam, aldrig vilande pina.



Fru de Lorche fortsatte, lugnt och kyligt som förut:



Nu har jag sagt det värsta som kan sägas om Louis. Och nu har jag kanske 
rätt att försvara honom så gott jag kan? Han har burit för tung börda på 
för unga axlar. Han var sjutton år när hans far gjorde sig skyldig till 
något, som rättvisligen straffas med fängelse. Fadern undgick fängelset, 
men sonen undgick inte skammen. Min man fick ackord, men när han dog, 
visade det sig att han gjort nya skulder. Louis var tjugutvå då och 
nybakad underlöjtnant. Naturligtvis borde han ha gjort sig urarva. Det 
gjorde han inte, han tog på sig faderns skulder. Det var dumt, men man kan 
inte säga att det var fult. Hur han sedan lyckats balansera dem, förstår 
jag inte. Antagligen ha de vuxit. I två år låg jag honom till last. Jag 
har aldrig kunnat spara. Men han kan. Han har varit flitig. Han har tagit 
vad arbete som helst. Ibland har jag måst slita honom från arbetet för att 
han inte skulle förstöra sig. Ja, han drack, det är sant. Men felet var 
mitt. Jag tappade huvudet. Jag försökte hindra honom, jag spionerade på 
honom. Med hans lynne och karaktär var det rätta stället att utbilda honom 
till drinkare. Ty han är trotsig. Det kan vara ett fel, men det kan också 
vara en förtjänst. Det kan det vara.



Hon tystnade. Den gracila gestalten satt rak i stolen, huvudet högburet, 
en svag, skär färg på kinderna och ögonen lysande. Fru Ingeborg tänkte: Om 
han verkligen har något trots eller någon styrka i sin slankiga varelse, 
så nog vet jag varifrån han fatt trotset och styrkan. Men ögonen blevo 
åter glanslösa, ansiktet blåvitt, gestalten en trött liten gummas.

Fru de Lorche hostade. Försvarstalet hade gjort 
henne hes, och hon fortsatte nästan viskande:



Jag har varit uppriktig och jag ber Ingeborg att också vara uppriktig. 
Louis har sagt mig, att du hotat bryta deras förlovning. Ifall du finge 
höra någonting verkligt ofördelaktigt. Anser du, att du har hört det? NU.



Fru Ingeborg nickade, mumlande:



Jag antar det. Jag antar att det är min-min-



Plikt, ifyllde fru de Lorche. Ja visst. Var och en har sin plikt att tänka 
på. Jag ber bara, att du inte förhastar dig. Man ska aldrig förhasta sig 
inför ett avgörande. Och det är en stor lycka att kunna hjälpa en 
olycklig.



Hjälpa? mumlade fru Ingeborg. Fru de Lorche log.



Just hjälpa. Jag måste tala om en sak. Sedan den dagen då Louis och 
Sussi-



Hon avbröt sig och började leta i sybordet, hon tog fram en liten dagbok, 
bläddrade.



Jag kan säga vilken dag det var-den tjuguförsta oktober. Det var den 
riktiga förlovningsdagen. På kvällen kom de upp till mig och talade om, 
hur det stod till. Sedan den kvällen har jag aldrig sett Louis drucken.



Åter ryckte fru Ingeborg till vid ordet. Fru de Lorche sa:



Det är ett otäckt ord, men jag har vant mig vid det.



Från den dagen räknat har han inte varit drucken. Andra människor ser inte 
när han är drucken. Det är en lycka i olyckan. Men jag ser det genast. Jag 
är van.



Hon satt en stund och funderade, log en smula ironiskt, som om hon tänkt 
på en sak, den där varken var odelat angenäm eller odelat oangenäm. En sak 
som kunde ha sina olika sidor-



Från den dagen. Betänk det, Ingeborg! Från den dagen. Man kan kanske göra 
för sin fästmö, vad man inte förmår göra för sin mor? Sig omvända och 
bättra- -



Åter sutto de tysta. Åter hade fru Ingeborg en känsla av att hon måste 
rädda sig ut ur det blåvita rummets beklämning, köpa sig fri på ett eller 
annat sätt. Och hon sa:



Om det är skulderna som plågar honom och gör att han dricker, så kunde väl 
den saken ordnas. Så mycket kan jag väl göra för honom-



Innan hon riktigt visste, vad som hänt och hände, hade den lilla gestalten 
bredvid henne böjt sig fram, fattat hennes hand mellan sina och kysst den. 
Det var obehagligt. Alltjämt nedböjd i sin ödmjuka ställning, men med det 
vithåriga huvudet lyftat, viskade fru Lorche ivrigt och andlöst: Får jag 
säga honom det? Eller vill Ingeborg själv-?



Nej, kära, låt mig göra det! Jag har inte fatt säga honom någonting roligt 
på så många herrans år-Låt mig!



Ja visst, mumlade fru Ingeborg. Ja visst. Gärna.



Då täckte hon handen med kyssar. Fru Ingeborg kände läpparnas hetta genom 
handskens skinn. Det var ohyggligt obehagligt. Det kändes som om den 
gamla, vita, skrumpna försökte suga hennes blod. Hon fick en oredig 
föreställning om bakhåll, svek, överlistning, plundring. Den fattiga 
plundrande den rika! Hon stacks av misstänksamhet, de rikes skötesynd och 
plåga. Hon ryckte till sig sin hand, bryskt.



Fru de Lorche lutade sig tillbaka i sin stol. Hon betraktade den andra med 
Iysande ögon, forskande, nyfikna, ironiska, leende ögon. Och plötsligt 
brast hon i skratt, ett lågt, lugnt men mycket glättigt, ljust skratt. Hon 
utropade:



Vad ni är skamligt lyckliga, ni förmögna!



Förmögen och förmögen! muttrade fru Ingeborg. Jag är inte särdeles 
förmögen-



Och hon blev ond och tillade högdraget:



För resten, kära du-förmögenhet? Vad är förmögenhet? En förmögenhet 
består lika mycket av en bra och fast karaktär som av pengar. En fast 
karaktär utan pengar är visserligen inte någon förmögenhet. Men pengar 
utan fast karaktär är sannerligen ännu mindre någon förmögenhet. Jag 
börjar misstänka, att jag inte har någon särdeles fast karaktär.



Hennes avsked blev snävt. Fru de Lorche följde henne till dörren. I handen 
höll hon pärlstickningen. För att avrunda sitt kantiga farväl sa fru 
Ingeborg:



Glöm nu inte att komma till oss med dina arbeten. Vi kan ge dig full 
sysselsättning. Det är ju ingen mening med att arbeta för en så skamlig 
underbetalning, som du har gjort.



Fru de Lorche svarade:

Tack, kära, för välmeningen. Men det är till er, jag brukar sälja. 
Jag har så att säga varit i firman Balzars sold de sista fem åren.





8 Fästmannens försvarstal.



Nu hade hon alltså lovat att betala skulderna. På förlovningsdagen hade 
hon sagt: Får jag höra någonting ofördelaktigt, bryter jag genast 
förlovningen. Nåväl-hon hade fått höra någonting mycket ofördelaktigt, 
och fem minuter efteråt hade hon lovat att undanröja det värsta hindret 
för bröllopet. En människa, som handlar så, bör fråga sig själv, huruvida 
hon verkligen är lämpad att mästra sina barn och leda en stor affär. Vad 
skulle Kurt säga?



Det är tungt att bära sina föräldrars ogillande, det är tyngre att bära 
sina barns. Det dröjer så länge, innan barnen få något beaktansvärt 
omdöme. Kycklingen, nyss krupen ur skalet, söker sin föda, väljer och 
ratar. Några månader gammal går kattungen på jakt. Barnen däremot leva av 
föräldrarnas gåvor minst ett decennium, ofta två. Under minst ett 
decennium måste man dagligen lära dem vad som är gott eller ont, lämpligt 
eller olämpligt. En femtonårings missnöje tar man med ro. Hans omdöme är 
oändligt underlägset den vuxnes. Man ler, man säger: Vänta tills du blir 
torr bak örat; då kommer du att förstå-Två, tre år senare ha 
förhållandena något ändrats. Alltjämt står man konungsligt, gudomligt högt 
över invändningar och klander, men man ler inte längre åt dem, man blir 
förargad. Man säger allvarligt: Jag skulle ändå förmoda att jag är din 
mor. Eller spotskt: Nej, hör på ägget, som vill lära hönan värpa! Eller 
känslofullt: Det kommer en dag, då du skall tacka mig-



Jo, jag tackar, jag! Det kommer en dag då det gudomliga föräldramajestätet 
ramlar ohjälpligt. Det kommer en dag, då man blir sedd över axeln och får 
hör vissa fraser: Mamma lilla, låt oss inte tvista-vi ha så olika syn på 
saken-det där kunde vara bra förr i världen-Fraser som betyda: jag kan 
inte ens resonera med dig, ty du saknar omdöme. Man stretar emot, man 
muttrar mellan tänderna: Gammal är ändå äldst. Tröst för ett 
tigerhjärta. Och det kommer en dag, då man säger till sig själv: Kanske 
har han rätt, kanske är det jag, som inte förstår - Det bär utför. Det 
höga modet är förbi. Ett hopp har man kvar! Man hoppas, i tysthet, på 
upprättelsens dag. Och den kommer den också, osvikligt. Med de orden: 
Tänk! Mamma hade ändå rätt- Men när den dagen kommer, har hela världen 
blivit ett litet, blåvitt rum med några få och små och gamla saker och en 
liten skröplig gammal kropp. Man torkar dammet av de gamla sakerna och 
pysslar med den gamla kroppen och undrar hur länge den skall hålla samman. 
Det är allt. Segern är vunnen, segraren övervunnen.



Om Kurt ogillade hennes löfte till fru de Lorche, skulle hon bryta löftet. 
Lova en mor att hjälpa hennes son och sedan bryta löftet - det är 
sannerligen tarvligt. Men hon skulle göra det. Efter den fördömda 
hattaffärens segslitna tvister orkade hon inte taga upp lika segslitna 
tvister om fästmannens affärer. Hon måste genast tala med Kurt, ty skulle 
hon bryta löftet, så måste fru de Lorche underrättas så fort som möjligt. 
Att låta den lilla gumman bringa sin son ett falskt glädjebud vore en 
onödig grymhet. Hon gick in i en bod och ringde upp mässen. Löjtnant 
Balzar hade varit där men nyss gått. Hon ringde till ridhuset. Löjtnanten 
hade varit där men nyss gått. Hon ringde upp kontoret. Det var som 
förhäxat. Kanske det var meningen att den lilla människan skulle hinna 
framföra det falska löftet. Hon blev het om öronen. Halvannan timme hade 
hon strövat omkring i Söders backar, vägande skäl och motskäl. Hon var 
trött. Hon gick in på ett konditori och drack ett glas vin. Äntligen fick 
hon den kloka tanken att ringa hem. Tysta Marie svarade: Löjtnanten sitter 
här och väntar på frun. Det kändes som en lättnad. Nu skulle hon få tala 
med honom. Hon tog en bil. Först då hon kommit till kroppslig vila och i 
behaglig fart gled utför Slussbacken började hon undra över en sak: Varför 
satt Kurt hemma mitt på förmiddagen? Varför väntade han på henne?



Men det var inte Kurt som väntade, det var Louis. Överraskningen var 
obehaglig. Hon hade frågat efter löjtnanten, glömmande att 
löjtnanten för Tysta Marie alltid betydde fästmannen, under det att sonen 
i huset, alltefter sinnesstämningen, kallades än herr Kurt, än dumma 
pojken. I första häpenheten förmådde hon inte dölja sin missräkning, och 
det var skada. Fästmannen hälsade henne okonstlat hjärtligt och med ett 
gott, ljust, pojkaktigt leende som hon såg för första gången. Hon hann 
tänka: Så här måtte han se ut, när han är ensam med Sussi. Däremot hann 
hon inte hejda ett förargat utrop: Vad gör du här? Vad vill du mig? Genast 
bytte han leende. Växlingen föreföll så mekanisk att den förde i tankarna 
de skiftande ljussignalerna på en nattlig järnvägsstation. Emellertid 
svarade fästmannen:



Först var jag på kontoret och gick sen hit för att invänta mamma. Jag 
ville inte dröja ett ögonblick med att framföra min utomordentliga 
tacksamhet-



För andra gången blev fru Ingeborg knäsvag av sinnesrörelse. Hon sjönk ned 
på en stol, mumlade: Herregud, hur har hon hunnit-?



Åter hade hon en känsla av att vara överlistad, offer för en komplott. 
Kanske hade Sussi underrättat fästmannen om hennes beslut att besöka fru 
de Lorche, och kanske hade han i sin tur underrättat och instruerat sin 
mor? Kanske hade han rentav stått vid vindskupans dörr och lyssnat i 
största spänning? Hon förstod, att antagandet var orimligt och hon sköt 
skulden på vinet. Jag skulle inte ha druckit vin, jag tänker inte klart.



Under tiden sa fästmannen:



Mamma skulle ha sett min stackars mors fröjd! Och min glada överraskning 
kan mamma säkert tänka sig. Efter vårt samtal på förlovningsdagen hade jag 
nästan förlorat allt hopp.



Fru Ingeborg passade på att inskjuta:



Gör dig inte heller nu för stora förhoppningar. Mitt löfte är villkorligt. 
Jag kommer inte att göra någonting utan Kurts samtycke och jag har ännu 
inte talat med honom.



Fästmannen rodnade långsamt och grundligt. Men hans röst var alljämt lika 
vänlig, lika lugn, lika okonstlad som förut.

Det är helt naturligt att mamma vill rådgöra med Kurt och det kan ju 
hända att han säger nej. Men min tacksamhet för mammas godhet och välvilja 
förblir densamma. Min glädje också, ty löftet måste ju betyda, att mamma 
inte fatt några ogynnsamma upplysningar om mig utöver dem, som min 
stackars mor nödgades ge.



Han log sitt mest förvridna leende. Det retade henne. Hon sa:



De upplysningar, din mor gav mig, voro alldeles tillräckligt ogynnsamma-



Alltjämt med det fula grinet kring munnen avbröt han henne.



Tillräckligt och lite därtill, inte sant? Just därför måste jag säga, att 
de nog också voro en smula överdrivna. Jag vill inte förneka att jag under 
en särskilt svår period av mitt liv drack oförsvarligt mycket, och att jag 
därigenom plågade min stackars mor på ett avskyvärt sätt. Men så band jag 
också ris åt min egen rygg. Mors föreställning om min dryckenskap var 
verkligen betydligt överdriven. Och den blev en fix ide. Så till exempel 
har det hänt att hon gått till folk, som önskat ge mig ett eller annat 
avlönat uppdrag, och sagt dem: Tack för att ni vill hjälpa honom, men 
tyvärr kan han inte sköta en syssla ordentligt-han dricker!



Det är inte sant! utbrast fru Ingeborg upprörd. Du sitter och ljuger på 
din egen mor!



Han höjde handen på ett ganska befallande sätt men grinade samtidigt 
urskuldande.



Jag vet mycket väl att mor har en annan version, men min är nog den 
riktiga. Jag har den från mina välgörare själva, som för resten, 
betecknande nog, inte fäste något avseende vid varningen. Mors 
handlingssätt kan ju tyckas mycket besynnerligt, men i själva verket är 
det inte så besynnerligt. Hon har väntat sig orimligt mycket av mig och 
var, förr i tiden, ohyggligt stolt över sin pojke. Sådant hämnar sig 
alltid. När de onda dagarna kommo och jag började anlita glaset något för 
mycket, fick mor genast klart för sig, att jag var en ohjälplig drinkare. 
Någonting mittemellan en förfallen stackare och en hjälte kunde jag inte 
vara. Antingen-eller.

Det var en skam. Olyckligtvis kunde hon inte 
förstå, att skammen var min. Nej, den var hennes. Jag var bara ett barn, 
jag hade intet ansvar. Men hon! Hon hade genom dålig uppfostran förstört 
den präktigaste pojke i världen. Det måste hon tala om för våra vänner. 
Louis är inte längre densamme, jag har förstört honom. Att förtiga skulle 
ha varit att bedraga. Enligt hennes åsikt. Somliga människor finna det 
ohederligt att dölja ett lyte. Har mamma märkt det? Lytet skall tvärtom 
framhävas, helt förstoras. Om en sådan människa begår ett brott, måtte hon 
ha svårt att hålla tyst med saken. Ibland undrar man, varför brottslingar 
bekänna, även då det inte finns bindande bevis mot dem. Man säger: polisen 
har nog använt någon sorts tortyr för att klämma fram sanningen. Men jag 
tror, att den värsta tortyren för en brottsling består i att hålla tyst. 
Har mamma märkt det?



Fru Ingeborg hade inte märkt det. Hon var inte själv någon brottsling och 
brukade inte umgås med brottslingar. Vad åter drickandet beträffade, så 
fann hon det möjligt, att fru de Lorche överdrivit. Saken var allvarlig 
nog ändå. Fästmannen böjde artigt på huvudet, som om han medgivit, att hon 
naturligtvis hade rätt. Fru Ingeborg tänkte resa sig för att lägga av 
ytterkläderna, men knäsvagheten och mattigheten höllo i sig, hon förblev 
sittande, dåsig. Hon kände, att fästmannen granskade henne uppmärksamt, 
och det var en obehaglig känsla. Hon rynkade pannan. Genast hörde hon hans 
röst urskuldande:



Jag försöker bara fundera ut, om mamma kan ha hört någonting annat 
ofördelaktigt.



Fru Ingeborg mumlade sömnigt:



Det förefaller som om du skulle ha dåligt samvete-



Ånej, men det skvallras så mycket. Och folk i allmänhet tycker inte om 
mig. Det finns en väldigt dum historia, som jag kanske gör klokast i att 
själv berätta. Eljest får mamma kanske en vacker dag höra att jag är 
mördare, och det vore oförtjänt melodramatiskt. På Karlberg hade jag en 
kamrat, som var min bäste vän. Efteråt gick han in i reserven och blev 
fondmäklare, men vi höllo ihop ändå. En kväll hade vi festat en smula, och 
sen tog han mig med sig hem. Där anförtrodde han mig, att han sålt 
några stora aktieposter, för vilka han inte kunde redovisa. Han hade 
absolut ingen möjlighet att klara upp saken. Vi resonerade i timmar fram 
och tillbaka men kunde inte finna någon utväg. Slutligen sa han, att han 
måste skjuta sig. Jag blev väldigt upprörd och försökte på alla sätt och 
vis avråda honom. Men ju mer jag avrådde, desto ivrigare blev han. Han 
kallade mig en feg stackare, som ville hindra honom att göra det enda en 
karl i hans belägenhet borde göra. Då kom jag att tänka på att det kanske 
kunde vara lika bra att han sköt sig.



Vad? sa fru Ingeborg, vaknande ur sin dåsighet. Fästmannen upprepade:



Jag kom att tänka på, att det kanske kunde vara lika bra att han sköt sig. 
Å ena sidan olyckan att leva vanhedrad, å andra sidan olyckan att inte 
leva alls. Man kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Så att 
jag avrådde honom inte längre. Och jag vill bara tala om, att då tryckte 
han båda mina händer och förklarade, att jag var hans verklige vän. Sen 
bad han mig gå, för han hade några brev att skriva. Nu frågar jag: skulle 
jag ha gått? Skulle jag kanske ha gått hem och lagt mig? Var det kanske 
inte bättre eller åtminstone lika bra att jag stannade? Kunde han inte ha 
behövt min hjälp för ett eller annat? Jag stannade. Han gick in i 
sängkammaren och jag satte mig i salen.



Satte dig i salen? upprepade fru Ingeborg och satt nu själv kapprak i 
stolen. Menar du, att du lät din vän gå in i sängkammaren-



Han ville vara ensam! insköt fästmannen snabbt och urskuldande. Han ville 
vara ensam, när han skrev breven.



Och du satt i salen? Och väntade på att han skulle skjuta sig?



Fästmannens nervösa händer slingrade sig om varandra, han såg ned i golvet 
och mumlade:



Jag hör att mamma resonerar som alla andra.



Fru Ingeborg upprepade för tredje gången:



Och du satt i salen? Helt lugnt! Vad gjorde du? Läste du tidningen?



Fästmannen gav henne en pojkaktigt förbittrad och före brående 
blick. Han svarade buttert:



Mamma kan vara övertygad om, att jag inte var lugn. Jag var tvärtom 
väldigt upprörd. Jag höll av honom. Men jag kan inte hjälpa att jag tyckte 
att det kunde vara lika bra-



Han tystnade. Fru Ingeborg höll andan; så suckade hon djupt.



Och sen då? Du vill väl ändå inte säga att han verkligen-



Fästmannen svarade:



Kanske kan det trösta mamma att höra, att han inte dog. Men det var ett 
otäckt sår, och hade han inte genast blivit omhändertagen och förd till 
sjukhuset, så hade han sannolikt dött. Där ser mamma! Att det kanske var 
lika bra att jag stannade. Men nu ska mamma få höra! När jag kom till 
sjukhuset för att hälsa på honom, vägrade han att ta emot mig. Varför? 
Därför att jag inte hindrat honom! Och mer än så! Inför kamraterna påstod 
han, att jag tvingat honom att skjuta sig. Jag skulle ha sagt, att jag 
inte tänkte lämna honom förrän det var gjort. Och det är sant. Det sa jag 
verkligen. Men inte i den betydelsen, inte alls för att tvinga. Tvinga, 
sedan jag i timmar avrått honom! Det kan man kalla att förvränga fakta. 
Tvinga! Jag hade inte ens rått honom till det. Jag hade bara sagt, att det 
kanske kunde vara lika bra. Vad säger mamma om det?



Jag säger, svarade fru Ingeborg lugnt, att du är ett odjur. Du är 
avskyvärd. Om det är sant, vad du berättat, så är du avskyvärd. Och är det 
inte sant, så är du lika avskyvärd ändå.



Varför sa hon så? Trodde hon att historien var uppdiktad? Både trodde och 
inte trodde. Men hon hade under berättelsens gång fått ett allt starkare 
intryck av, att han försökte skrämma henne. I vad syfte kunde hon inte 
begripa. Och inte heller hade det lyckats honom. Hon var fullständigt 
lugn. Likväl ryckte hon till, när han plötsligt reste sig och flyttade sin 
stol tätt intill hennes. Han la sin hand på hennes knä. Det kändes 
obehagligt, men hon lät den ligga. Det skulle ha verkat nervöst och 
obehärskat att skjuta undan den.



Fästmannen började sitt försvarstal.

Jag vet inte, vad mamma menar med odjur. Tror mamma att jag är 
hjärtlös? Känslolös. Fråga Sussi. Det är jag inte. Men jag medger att jag 
har en svaghet. Och den består just däri, att jag ibland tycker att 
allting kan vara lika bra.



Med andra ord, insköt fru Ingeborg, du kan inte skilja mellan rätt och 
orätt.



Handen på knät skälvde, tryckte.



Jo, mellan rätt och orätt kan jag skilja. Det vållar mig ingen svårighet. 
Jag visste mer än väl, att jag rätteligen borde med alla medel hindra min 
vän från att begå självmord. Det hade varit rätt! Men nu frågar jag: kan 
inte rätt och orätt vara lika bra? Till exempel: på den tiden då jag drack 
omåttligt förstod jag naturligtvis att jag skadade min hälsa, min ekonomi, 
mitt anseende. Det forstod jag. Men jag sa till mig själv: Varför kan det 
inte vara lika bra att skada som att inte skada? Vem avgör det? Folk i 
allmänhet resonerar så här: Nu mår jag bra, mitt huvud mår bra, mitt 
hjärta mår bra, min mage mår bra, hela min varelse mår bra-nu måste jag 
handla så att detta goda och angenäma tillstånd varar så länge som 
möjligt. Men jag frågar varför det? Är det inte lika bra, att det tar slut 
så fort som möjligt?



Hon gjorde en otålig rörelse och hans hand tryckte hårdare.



Mamma tycker, att det låter vansinnigt. Men är det vansinnigt, så är 
mänskligheten vansinnig. Ty visserligen resonerar man så som jag nyss sa, 
men man handlar annorlunda. Om man verkligen hade som rättesnöre att 
endast eftersträva det allmänna bästa, eller om man blott hade som 
rättesnöre att endast eftersträva sitt eget bästa, så skulle man ha nått 
betydligt längre i den riktningen, än vad som är fallet. Men människorna 
tycka lika mycket om att skada varandra som att hjälpa varandra. Och inte 
nog med det: de tycka lika mycket om att skada sig själva som att gagna 
sig själva. Eller rättare sagt-de tycka alldeles som jag: det ena kan 
vara lika bra som det andra. Jag tycker och tänker så, men människor i 
allmänhet bara tycka så. Och när de få lust att skada sig själva eller 
andra, hitta de på svepskäl, varför de nödgas skada. Ty att skada är 
orätt, och mellan rätt och orätt kunna de, liksom jag, skilja. På 
den punkten ha vi mänsklig lag och gudomlig lag och samvetets lag som 
upplyser oss. Men varför det rätta skulle vara bättre än det orätta, därom 
upplyser oss ingen. Därför strunta vi, även de bästa bland oss, 
alltsomoftast i det rätta och vederkvicka oss med det orätta. Då talar man 
om köttets svaghet och andens förvillelse. Men varken är köttet svagt, ej 
heller anden förvillad. Utan orsaken är helt enkelt den, att vågskålarna 
väga fullständigt jämnt. Det rätta kan vara lika bra som det orätta, det 
orätta lika bra som det rätta.



Nu låg handen inte längre så tung på hennes knä. Fästmannen, som hållit 
ansiktet till hälften bortvänt, såg henne i ögonen, när han fortfor.



Mamma undrar, varför jag säger allt det här. Det är ett slags försvarstal. 
Inte för de felsteg jag kan ha begått eller kommer att begå. Dem får jag 
väl försöka att släta över så gott jag kan med det vanliga pratet om 
köttets svaghet och andens förvillelse. Nej, det är ett försvarstal för 
mitt förhållande till Sussi. Hon är nödvändig för mig. Jag kan skilja 
mellan rätt och orätt, och lastens nästen och annan styggelse har inte 
större lockelse för mig än för flertalet. Men jag saknar nästan 
fullständigt förmågan att fatta ett beslut. Ty uppriktigt och än en gång 
sagt: jag tycker att allting kan vara lika bra. Sussi däremot-



Nu börjar hans hand svagt smeka hennes knä. Han log otvunget, utan 
grinmin:



Sussi har den underbara egenskapen att ständigt och på pricken veta vad 
som är bra. Inte ett spår av tvivel. Hon vet! Och Gud nåde den, som vet 
någonting annat än hon. Undra sen på att hon för mig är så ljuvlig som en 
Guds ängel. Vi passa utomordentligt väl för varann, ty hon vet absolut vad 
hon vill, och jag vet vanligen absolut inte vad jag vill. Mamma hör att 
det blir ett idealiskt äktenskap! Den ena vill, den andra lyder. Och ett 
äktenskap blir det. Mamma fick kanske på förlovningsdagen det intrycket, 
att jag även beträffande Sussi tyckte att det ena kunde vara lika bra som 
det andra. Giftermål eller uppslagning. Så var det kanske då, men så är 
det inte nu. Ty Sussi vill att vi ska gifta oss, och då kommer vi 
att gifta oss. Trots allt vad min mor eller andra kan ha att säga om mig. 
Alltså, kära mamma, det här har varit ett slags försvarstal eller om mamma 
så vill: en krigsförklaring. Sussi sa mig i morse, att mamma tänkte göra 
min mor en visit, och då visste jag vad klockan var slagen. Men nu hör jag 
Kurt i tamburen. Och det kommer mig att tänka på att det kanske kan vara 
lika bra att gå som att stanna.



Han log och kysste båda hennes händer. Gick. Från tamburen hördes tvenne 
korthuggna: goddag, ajjö. Kurt kom i dörren, stannade på tröskeln, pekade 
med tummen över axeln och rynkade pannan. Fru Ingeborg tänkte. Den där, 
han tycker inte att allting kan vara lika bra: Låt oss nu höra vad dom jag 
får, guhjälpe mig stackare-



Hon vinkade honom till sig, drog ned honom på stolen, där nyss fästmannen 
suttit, lade hans hand på sitt knä. Hon sa:



Jag måste bekänna någonting. Men avbryt mig inte, Efteråt får du säga din 
mening och jag kommer att göra som du vill.



Hon skildrade sitt besök hos fru de Lorche och vad där hänt och sagts. 
Vidare omtalade hon fästmannens rättelse av moderns överdrifter, men 
uteslöt hans försvarstal. Kurt lyssnade under obrottslig tystnad och teg 
ännu länge efter berättelsens slut. Fru Ingeborg smekte hans hand. Hon 
tänkte: Du får gärna gräla på mig, min gosse, gärna! Det är obeskrivligt 
tryggt att ha dig, och det gör ingenting att du grälar på din gamla mamma.



Kurt sa:



Du har alltså givit gumman ditt löfte?



Det hade hon onekligen. Men hon var villig att bryta sitt löfte, om så 
fordrades. Det kunde kanske vara lika bra, tillade hon, och Kurt upprepade 
tankspridd: lika bra? Plötsligt rynkade han pannan rent otroligt och 
utbrast förtrytsamt: Bryta ditt löfte! Du pratar! Men lika hastigt som 
åskvädret kom, försvann det. Pannan klarnade hastigt och helt, och herr 
Kurt, ibland kallad den dumme pojken, gjorde följande myndiga uttalande:



Louis är husets dotters fästman. Det kommer vi inte ifrån, 
åtminstone inte för närvarande. Bli de gifta, 
måste vi förr eller senare ordna hans affärer. Vi kan lika gärna göra det 
nu. Slås förlovningen upp, så ha vi visserligen iklätt oss en alldeles 
onödig förbindelse. Men jag tänker att den uppslagna förlovningen skulle 
trösta oss för större förluster än så. Chefen har som vanligt handlat 
rätt.



Tack, sa chefen. 

9 Giv en fest för Julia.



Vårkampanjen sackade av, stillnade. Halva extrapersonalen kunde avskedas. 
Felexpedieringarna upphörde, flickorna på ateljén återfingo färgsinnet. 
Chefens talträngda, argsinta och forsmädliga telefon förvandlades till en 
trivsam varelse, nyttig och beskedlig. Herr Andersson tog redan sin 
semester, fiskade lax i Norrland. Med honom försvann ålderns tryckande 
börda. Chefen överraskade sig själv med att gäspa under kontorstid. 
Lyckligtvis var hon ensam. Hon reste sig, öppnade fönstret för vårluften, 
gjorde höfterfäst, bålrullning, påtåhäv, knänaböj. Det knakade i 
knäskålarna, ett riktigt skott. Alldeles som vid islossning. Hon beslöt 
att ägna nästa söndag åt Sommarro.



Kurt ville, att han och hon skulle fara allena till Sommarro. Men det 
stämde inte med traditionen. Första besöket var en familjehandling, ett 
rådslag av betydelse. Sussi och Tysta Marie måste vara med. Följaktligen 
även fästmannen. Dessutom gårdskarlen med mångfaldiga verktyg och husan 
med matsäckskorgen. Ett helt följe, två bilar fulla. En ledig plats 
erbjöds åt fru de Lorche. Kurt sa: Varför gumman? Fru Ingeborg svarade: 
Därför att det är söndag och därför att man ska vara vänlig mot gammalt 
folk. Alltså tog man en omväg och hämtade fru de Lorche som väntade vid 
Hemmets port, svept i en mycket sliten bisamkappa. När man åkt en bit 
hände någonting obehagligt: fru de Lorche tog ur sin handväska upp 
pärlstickningen och började arbeta. Fru Ingeborg hade fullständigt glömt 
sitt enfaldiga försök att öva en tyst och fin välgörenhet. Nu mindes 
hon sitt ömkliga fiasko, skämdes och rodnade. Genast sa Kurt: Varför är 
mamma så röd? Mår mamma illa? Fru de Lorche, som arbetat i ungefär fem 
minuter, stoppade pärlstickningen tillbaka i väskan, stängde den. Hon 
klappade fru Ingeborg på handen och sa: Vad det klär Ingeborg med lite 
färg på kinderna! Jag blir kanske rödblommig jag med i vårluften. Fru 
Ingeborg sa: Det ska bli roligt att se, hur långt våren har kommit därute.



Som alltid vid första besöket hade våren ingenstans kommit. Det kunde man 
veta på förhand, men det blev alltid en besvikelse. Det var tråkigt att se 
de smutsiga snöschoken i skogen, den smutsgrå, luckra, men obrutna isen på 
fjärden. Av fåglar såg man bara kråkor, av blommor några fattiga sippor, 
böjda på huk i visset brunt löv och fruset gult gräs. Det var olustigt. 
Sommaren kommer visst aldrig i år! Men på den runda rabatten framför 
villan blommade en skog av vita narcisser.



De gingo huttrande i rummens vinterunkna luft, drogo upp gardiner, öppnade 
fönster, upptäckte nya råtthål, funno mögel i skafferiet, konstaterade att 
spisen rök in. Plötsligt sa Sussi: Nu vill jag bara fråga-var ska Louis 
bo? Bo! utbrast Kurt, bet sig i läppen. Suzanne vände sig långsamt mot 
honom och yttrade: Min fästman ämnar begära ditt tillstånd att någon gång 
få besöka mig. Alltså måste han ha ett rum. Eller vill du att han skall 
ligga hos mig?



Nej men Sussi! utbrast fru de Lorche. Fästmannen grinade förläget, Kurt 
rodnade, fru Ingeborg skyndade att föra fästmannen upp på vinden. Där 
fanns tvenne gästrum: det ena stort, präktigt möblerat och med utsikt över 
fjärden, det andra betydligt mindre och enklare. Fästmannen valde det 
enkla. Han sa: Det duger utmärkt åt mig, och mamma kan behöva det andra 
för att hysa förnämligare gäster. Det var ju blygsamt, men också tråkigt. 
Det lilla rummet var beläget ovanför hennes sängkammare. Och eftersom hon 
gick tidigt till sängs och barnen sent, skulle det bli otrevligt att ha 
honom där. Han skulle störa hennes sömn. Men sådant är småsaker och hon 
gjorde inga invändningar. Hon lovade att göra rummet så trevligt som 
möjligt. Han tackade och kysste på hand, vilket hon egentligen fann 
obehagligt. Men sådant är också bara småsaker.



De åto upp matsäcken på förstukvisten. De förlovade kysstes. Kurt sa till 
fru de Lorche:



Är det inte otroligt snaskigt att pussas, när man äter? Bör man inte kunna 
behärska sig så pass, att man håller sig hygglig under måltiderna? Och är 
det inte ouppfostrat och oblygt att plåga andra människor med erotisk 
läppakrobatik? Be Louis att han skonar våra känslor.



Suzanne pekade på sin fästman, sa: Han är oskyldig. Det är jag, som kysser 
honom. Och hon upprepade manövern.



Fru de Lorche skrattade:



Ja, sa hon, jag måste ge Suzanne rätt. Min pojke är verkligen alldeles för 
blyg för att frivilligt kyssas offentligen



Usch! utbrast Kurt. Jag mår illa. Tag bort dem. Jag vägrar att äta. Det är 
oanständigt!



Blunda! tillrådde fru Ingeborg, mumsande med frisk aptit. Blunda och 
försök att behålla ditt ädla tänkesätt, när du själv blir förlovad.



Jag vet inte, fortfor fru de Lorche och log, halvt vemodigt, halvt 
ironiskt, om det är med alla mödrar som det var med mig. Jag inbillade mig 
i det längsta, att Louis aldrig skulle bli kär. På nytt menar jag. Ty han 
var kär. Han var blint förälskad i ett medelålders fruntimmer med vitt hår 
och härjade drag. Inte sant, Louis?



Fästmannen nickade ivrigt och log-den gången utan att vrida munnen på 
sned. Kurt sa allvarligt och bestämt:



Så är det med mig. Jag är kär i min mamma. Jag kommer aldrig att bli kär i 
någon annan. Jag kommer aldrig att gifta mig. Åtminstone inte så länge jag 
har mamma.



Stillsam och sorgsen kom fru Ingeborgs betraktelse:



Det besynnerliga är, att han vill uppskjuta allt roligt och angenämt till 
efter min död. Så är det att vara älskad av ett troget hjärta. Lita på 
mig-åtminstone så länge du lever-



Fästmannen inföll:



Vet ni vad? Vi se ut som ett begravningsfölje!

Det gjorde de verkligen. Alla voro de svartklädda, och fru de Lorche 
bar till på köpet änkehatt. Men vad som gav dem prägeln av 
begravningsfölje, var narcisserna. De hade skalat hela rabatten. Alla hade 
fånget fullt med vita blommor.



En del av skörden gick till kyrkogården. Efter middagen begåvo sig fru 
Ingeborg och Kurt till herr Balzars grav. De stirrade i två minuter på 
gravskriften, som var dem välkänd och så kort, att den kunde läsas på två 
sekunder. Den meddelade att R.V.O. HerrJacques Balzar fötts i Paris anno 
46 och dött i Stockholm anno 15. Vidare att hans dotter Ingeborg kommit 
till världen den 3/12 1898 för att redan den 4/2 1899 lämna det jordiska. 
Första barnet. Fru Ingeborg sa:



Tänk Kurt, att inte ens jag minns riktigt hur det lilla pyret såg ut. Inte 
ens jag! Varför skulle den lilla kraken komma till världen? Bara för att 
dö. Det är så länge sen, men jag blir alltid sorgsen när jag tänker på de 
fattiga nio veckor hon levde. Det var så meningslöst. Tycker du inte?



Kurt tyckte just ingenting; han skämtade, han sa:



Hon fick i alla fall vara med om en julafton, pyret. Det var därför hon 
kom. Hon ville se julgran tändas.



Fru Ingeborg ordnade blommorna i vasen, men nio blommor skilde hon från de 
andra och lade dem lösa på graven. Hon tänkte: Du ska ha dina blommor 
särskilt för sig, annars tror du kanske, att du inte har fått några. Du 
får nio blommor, därför att du levde nio veckor.



Kurt tog henne om livet, och de gingo i sakta mak därifrån, vandrade 
långsamt mellan gravarna. Vårskymningen gjorde henne vemodig. Hon frös. 
Sonen kände att hon frös och drog henne ännu tätare intill sig. Det var 
skönt. Två små gummor kommo emot dem. De stretade segt framåt, som om de 
gått i motvind, fast kvällen var stilla. De voro lika stora, lika gamla, 
lika klädda-i grönt-och liknade varann som den ena gräshoppan liknar den 
andra. Mor och son hade fångat deras uppmärksamhet: den ena smålog, den 
andra sköt samman ögonbrynen. Kurt, som talade om affären, ivrigt 
förfäktande vissa åsikter, avbröt sig och viskade: Titta på gräshopporna! 
De tror att vi är ett förlovat par. Hans ansikte fick ett fånigt förälskat 
uttryck, och mötande de båda gummorna utbrast han: O, mitt älskade 
sockerhjärta! och kysste modern smackande. Usch! sa fru Ingeborg, men 
kunde inte låta bli att vända sig om, för att se verkan. Den var lustig. 
Gummorna hade vänt sig om, och ett ögonblick såg hon deras ansikten tätt 
intill varandra, lika som två teatermasker av samma karaktär, men med 
olika uttryck, den ena mysande mild, den andra bistert fördömande. Kurt 
sa: Den ena tror att vi är förlovade, den andra misstänker en brottslig 
kärlek. De komma att tvista om oss hela kvällen.



Säkert, bekräftade fru Ingeborg. Och när de släckt ljuset kommer den milda 
att tänka någonting vackert om kärlek och kyrkogård. Livet triumferande 
över döden. Hon kommer att säga till sina kära döda: Vi ses igen, den som 
älskar kan icke dö. Hon kommer att somna i en vision av Uppståndelsen, hon 
kommer att se sig själv hand i hand med de kära döda vandra genom 
Paradisets port. Den bistra däremot kommer att tänka någonting fult om 
människorna, som inte ens på dödens mark förmå styra sina skamliga 
lidelser. Hon kommer att tänka på ett dött barn, ett litet pyre som min 
Ingeborg. Lycklig du, som slapp det skändliga. Aven hon kommer att somna i 
en vision av den Yttersta Dagen, men hon får djävlar och fördömda i 
sällskap. Så olika världar bygga två tvillingar på samma lilla händelse, 
som inte ens var en händelse utan bara ett narri. Vad tjänar det da till 
att grubbla?



Du milde! utbrast Kurt, när började du grubbla?



Fru Ingeborg svarade allvarligt.



Jag tänker börja. Jag har aldrig grubblat över någonting annat än affären 
och ungarna. Rätt vad det är kommer döden och då har jag inte tänkt mig om 
det allra ringaste. Har jag haft mera nytta av mina fyrtiofem år än pyret 
av sina nio veckor? Har jag kommit till världen för att se en modehandel 
växa och förkovras? Finns det modeaffärer i himlen, dit jag hoppas komma? 
Eller varför eljest detta allt uppslukande intresse för modebranschen?



Nu går vi hem, avgjorde Kurt. Körrgårdsluft är inte nyttig för svaga 
hjärnor. Inte i skymningen, inte!



De gingo. Men vid grindarna stannade fru Ingeborg och sa:



Titta! Kan man se någonting vackrare och löjligare?



Hon pekade på en gubbe, som lekte med en helt liten pojke. De sprungo emot 
varann, fäktade med armarna, skrikande och pipande, de framställde rädsla 
och vrede, låtsades skrämma varann, låtsades slå riktigt hårt. Dessemellan 
stånkade de av trötthet och framstötte ansträngda skratt.



Det är ju alldeles tydligt, sa fru Ingeborg, att båda två ha lika tråkigt. 
Gubben längtar efter nattrock och tofflor, pysen efter sina leksaker. Men 
det är vårsöndag och de måste ha alldeles särskilt roligt hela dagen. Se 
hur de anstränger sig! Se hur gubben vandas! Se hur nära pysen är att ta 
till lipen, fast han skrattar! Jag måste roa den stackars pojken, tänker 
gubben. Jag måste roa den stackars gubben, tänker pojken. År det inte 
pinsamt att se dem? Jag önskar, att de kunde tänka: Kanske är det lika bra 
att inte roa sig som att roa sig? Egentligen är det ett ganska förnuftigt 
tänkesätt: kanske är allting lika bra-



Sannerligen! utbrast Kurt, nu går vi hem.



Han forde henne med fast hand till spårvagnen. När de tagit plats och åkt 
en bit smålog fru Balzar urskuldande och sa:



Jag ber om ursäkt. Det var tanken att pyret kommit till världen blott för 
att se julgran tändas, som gjorde mig lite grubblande. Pyrets ankomst var 
nämligen på sin tid en mycket stor händelse. Jag försökte grubbla, men min 
begåvning ligger tydligen inte åt det hållet. Nu är jag åter mogen för 
affären. Fortsätt ditt lärorika föredrag-



En dag gick fru Koerner in på kontoret och gick med utsträckta händer fram 
mot chefen. Hon var strålande, älskvärd, leende, inställsam, blid, falsk 
och förtjusande. Hon fattade chefens motsträviga händer och tryckte dem 
varmt, sägande:



Ingeborg! Giv en fest för Julia!



Det var en ganska egendomlig begäran, i all synnerhet som fru Koerner 
någon vecka tidigare betett sig underligt och ohövligt mot fru Balzar. De 
båda damerna hade mötts på Hamngatan. Fru Koerner i bil, själv vid ratten, 
fru Balzar till fots. Fru Balzar hade gått tvärsöver gatan, tecknande åt 
väninnan att stanna. Fru Koerner hade mycket 
riktigt stannat, men i stället för att hälsa på fru Balzar hade hon med 
sin djupa, klangfulla stämma ropat till en närstående trafikkonstapel. 
Konstapeln! Var god och tag hand om det här fruntimret. Hon raglar kors 
och tvärs över gatan och omöjliggör en ordnad trafik. Naturligtvis hade 
folk stannat och spärrat upp ögon och öron. Den förbluffade konstapeln, 
som ingenting anmärkningsvärt sett, fann sig dock föranlåten uppmana 
fruntimret att hålla sig på gångbanan. Vad skulle fru Balzar ta sig till i 
häpenheten? Rodnande av blygsel och berättigad vrede gick hon hastigt 
därifrån, allt under det att fru Koerner uttryckte sin triumferande 
skadeglädje i livliga hornstötar. En femtonårig vänskap hade lärt fru 
Balzar att ha fordrag med skådespelerskans elaka nycker, men den dumma 
lilla episoden hade i alla fall plågat henne. Och nu kom människan, som 
varken förklarat sig eller bett om ursäkt, nu kom hon leende och 
inställsam och sa:



Ingeborg! Giv en fest för Julia!



Fru Balzar svarade:



Kan inte falla mig in! Varför skulle jag göra det?



Därför att jag är ledsen. Under månader har det inte hänt mig någonting 
gloriöst eller skandalöst eller amoröst. Det har varit förbaskat 
jämnstruket. Ledsnadens gräs växer i min själ och där ligga lastbara 
nycker och brottsliga instinkter på lur liksom i djungeln tigrarna. 
Ledsnad är ett farligt tillstånd. Själen upplöses i sina beståndsdelar, 
och vad som en gång var ett harmoniskt helt, blir en osmaklig röra. Men du 
kan rädda din väninna. Giv en fest!



Kan inte falla mig in! upprepade fru Balzar.



Dessutom finns det tusen andra skäl, fortfor skådespelerskan. Du har inte 
haft någon bjudning på hela vintern. Men väl har du låtit dina ungar 
springa omkring i gårdarna, slicka andras tallrikar, dricka andras vin och 
dansa på andras golv. Det kallar jag att snylta.



Visserligen kan det vara sant, medgav fru Ingeborg, att jag är skyldig 
vårt umgänge en bjudning. Jag får väl ge en middag eller två. Men jag vet 
en, som inte blir bjuden. Ty hur bar du dig åt häromdagen på gatan?

Jag vet, vad du åsyftar, svarade fru Koerner allvarligt, och jag är 
beredd att ge dig en tillfredsställande förklaring. Den morgonen hade jag 
råkat öppna min handväska. Det skedde i misshugg, ty jag har under de 
sista månaderna aktat mig att öppna väskan. Jag hade fatt för mig, att det 
låg någonting obehagligt på bottnen, fast jag inte visste vad. Mina 
farhågor besannades. På bottnen låg en räkning från Jaques Balzar, tre 
månader gammal, fullständigt okvitterad och gående lös på 
tretusentrehundrasjuttiofem kronor. Man tänke sig min sinnesrörelse! Ett 
par timmar senare möter jag på Hamngatan en nuckligt klädd varelse som med 
miner och åtbörder ger sig sken av att vara min väninna. Vad hade denna 
människa gjort? Hon hade avsiktligt och för resten med stor skicklighet 
och slughet lockat mig att köpa hennes bjäfs och glitter. Hon hade 
plundrat mig-mig, en fattig skådespelerska. Jag, som lever blott för min 
konst, mina ideal, den heliga anden, jag måste årligen betala denna 
krämerska en blodig tribut. Nåväl, jag protesterade genom att förneka 
bekantskapen. Det var inte en personlig förolämpning, det var en symbolisk 
handling. Andens förakt för materien. Det var en fullt berättigad protest, 
och sen blåste jag: Alles tot och for vidare. Där har du förklaringen, och 
inte ett ord vidare om den saken!



Men, fortfor hon, det finns ännu ett skäl som talar för festen. Kurts 
hattar har givit affären en knäck. Vart jag kommer, hör jag folk säga: Vad 
Balzars har blivit tarvligt? Där kan man inte köpa längre. Skadan är 
kanske ohjälplig, men jag vill dock påpeka nyttan av en lysande, fast 
diskret fest, lämpligen omtalad i pressen, och framfor allt man och man 
emellan. Nu inser du också varför festen måste ges just för Julia Om mina 
söta, snälla presspojkar ska kunna göra någonting av saken i reklamväg, så 
måste den ha en sorts officiell karaktär. Den måste beröra ett 
samhällsintresse: konsten Man ska kunna skriva någonting sådant som: 
Chefen för vår mest exklusiva modefirma, fru Ingeborg Balzar, ar inte 
blott den framstående konnässösen av en förfinad lyx



Stopp! avbröt fru Ingeborg. Du äcklar mig! Det är förfär ligt att du 
skall vara så reklamsjuk. Dina presspojkar skulle skriva: Julia Koerner 
hyllad av entusiastiska beundrare eller något i den stilen. Lilla fru 
Balzar, som betalade fiolerna, skulle inte ens omnämnas. Och hon skulle 
vara tacksam för att inte bli omtalad. Ty hon råkar vara lite blygsam-hon 
är inte någon teaterapa-hon är en beskedlig borgarfru-



Den stora skådespelerskan rodnade av harm och fnös av förakt, hon sa:



Nobla varelse, jag beundrar ditt skarpsinne, din takt och ditt fina sätt. 
Men det finns också andra talande skäl. Kurt har sagt mig att du på sista 
tiden blivit grubblande och virrig. Det förvånar mig inte. När man till 
manligt umgänge blott har den ålderssvage Andersson, den drumlige Kurt och 
den vidrige fästmannen, sjunker så småningom levnadsmodet, och man börjar 
fråga sig själv. Vad är meningen. Ledsnaden lurar på dig, liksom på mig. 
Jag varnar dig. Vid din ålder är ledsnaden farlig. Om inte livet och 
händelsernas gång sopar bort den, måste man protestera. Protesten kallar 
man fest. Lyckliga människor festa inte. Men de ledsna samla sitt torra 
gräs till ett festligt bål. När Den Allvisa Försynen börjar bli 
meningslöst ledsam, måste man ge den en lektion. Man festar och säger: 
Lite mera i den här stilen, om vi får be! Lite mera ljus och klang och 
jubel. Giv en fest för Julia! Hon är konsten, hon är livets blomma! Hon ger 
på lek, vad man får på allvar. Hon är livets protest mot livets fattigdom. 
Bedöva din småsnålhet. Den pinar dig lika mycket som mig. Offra en stor 
summa utan att fråga varför. Kasta bort några tusenlappar därför att en 
väninna fällt ett ord om en fest. Känn dig som en rik och bekymmerslös 
gudom. Varför giva en fest för Julia, den nyckfulla markattan, den 
egenkära komedianten? Det vore vansinne! Just därför säger jag dig: Giv en 
fest för Julia!



Så sägande lämnade fru Koerner hastigt rummet, hållande händerna för 
öronen för att inte behöva höra ett nytt: kan inte falla mig in.



10 Julias första fest.



Hur kom det sig att hon verkligen gav festen för Julia? Några klara skäl 
fanns där: barnen måste "bjuda igen"; fästmannen borde presenteras för 
familjens vänner; Kurt som snart skulle taga avsked, var skyldig sina 
jämnåriga kamrater en fest; själv kunde hon ha gott av att se lite ungdom, 
behagliga flickor i vackra toaletter. Det livar sinnet, skärper blicken, 
ger ideer nyttiga i yrket. Men varför skulle fru Koerner vara 
hedersgästen? Säg det!



Därför att hon var fräck, självsäker, egenkär, lättsinnig, bekymmerslös, 
oanständig, oförskämd och förtjusande. Därför att hon var fru Balzars raka 
motsats, gav fru Balzar festen till hennes ära. För resten hade frågan 
ingen verklig betydelse. Fru Koerner var inte alltid hedersgäst, men hon 
uppträdde alltid som om hon varit det.



Alltså sa fru Balzar till sin son: Jag funderar på att ge en fest för 
Julia på Hasselbacken. Sonen svarade: Den ska jag ordna. Fru Balzar 
skyndade säga: Gärna, men jag vill ha ett ord med i laget. Det fick hon 
inte. Barnen togo saken om hand med glättig iver och skrämmande energi. 
För första gången fick fästmannen ett visst inflytande, sedan Kurt 
motvilligt övertygat sig om hans goda smak. Men den verklige ledaren av 
förberedelserna blev festföremålet, Julia. Det retade fru Balzar. Hon satt 
i salen vid sin enkla och uppvärmda middag och hörde fru Koerner i 
herrummet framkasta projekt, som prasslade av tusenlappar. Kurt! ropade 
hon. Kom ihåg, att det inte får bli för dyrt! Kurt ropade tillbaka: 
Teaterapan vill ruinera oss, men var du bara lugn! En annan gång burrade 
fru Balzar upp sig, steg in till den arbetande kommitten och framlade sitt 
ultimatum: Gör som ni vill i övrigt, men kom ihåg att den och den och den 
ska bjudas! Några gamla vänner, som på sistone råkat i skymundan. 
Kommitten mumlade tankspritt: Naturligtvis - som mamma vill-Hon förstod, 
att de inte ens hörde på när hon burrade upp sig och framlade ett 
ultimatum. En morgon ställde sig Kurt framför henne, bredbent och med 
händerna i sidan, granskade henne några sekunder under impertinent 
tystnad och yttrade: Nå? Vad tänker du ha på dig?



Skulle hon möjligen få bestämma det själv? Nej. Ty man riskerade att få se 
henne komma i sin kontorsklänning, uppfiffad med en bunt tarvliga spetsar, 
två meter sidensars och ett violett band med rosett vid halslinningen. 
Kommitten tog genast upp frågan. Fyra par ögon granskade och värderade 
hennes kroppsliga företräden. Obehagligast var fästmannen, som stirrade 
sakkunnigt än på hennes ben, grubblande kanske över strumpornas färg, än 
på hennes byst, mätande ut urringningen. Fru Ingeborg anhöll ödmjukligen 
att få ha svart. Fru Koerner sa: Omöjligt. Jag ska ha svart. En älvlik och 
lätt demonisk typ som min är rafflande i svart. Du skulle se ut som en 
vacker nämndemansmor i silverbröllopsstass. Du ska ha rosa. Rosa! Hon 
skrek som en örn. Jag gamla kärring i rosa! Men de skreko värst och värst 
den flammande Sussi. Kärring? Å skäms! Fästmannen kom bakom fru Ingeborg, 
la sina händer på hennes skuldror och sa: Mamma, var förnuftig! Det kommer 
att klä. Efteråt granskade hon sin spegelbild, och seende sig själv med 
djupsinnig min in i ögonen, mumlade hon: Nåja, det kommer kanske att klä. 
Jag minns att jag engång hade en sommarklänning i rosa-



Därmed var det inte slut. Kommitten fortsatte att avhandla hennes 
utstyrsel. Andra kunde hon klä, men inte sig själv. Provningar i 
spegelrummet. Under en vecka ägnade huset Balzar all sin smak, sitt vett, 
sin energi, sin ambition åt chefens toalett. Kassörskor och springpojkar, 
avdelningschefer och inslagningsflickor voro lika varmt intresserade. 
Töserna togos om rätten att bära in rekvirerade varor i spegelrummet. 
Ungherrarna i yttre kontoret fångade dem i förbifarten. Nå, hur blir det? 
Var dag hade sin brännande fråga. Ar det något bestämt om decolletaget? 
Blir skorna i rosa? Äntligen var det färdigt. Firman Balzar rensade ett 
skyltfönster och ställde ut en förtjusande creation i rosa. Så lustigt, sa 
fästmannen, att mamma ställer ut sin egen klänning! Fru Ingeborg svarade: 
Den är verkligen lyckad och man ska väl ha någon nytta av den. Tysta Marie 
fann dräkten nyttig ur en annan synpunkt sedd. Hon sa: Frun ska gå med den 
där i sommar när körsbären mogna. Så behöver vi inte sätta upp 
fågelskrämman. Och hon fyllde våningen med sitt mummel, gamla människan- 
spöka ut sig-gamla människan-



Så var det med dräkten: lyckad. Festen likaså. Men värdinnan själv, fru 
Balzar, höll på att komma för sent. Barnen hade farit i god tid för att 
övervaka de sista anordningarna. Fru Ingeborg blev aldrig färdig. Husan 
var klumpig och valhänt. Tysta Marie hade skurit sig, antagligen med flit 
i tummen och vägrade sitt bistånd. Fru Ingeborg fick reda sig själv, och 
allting gick motigt. Hon blev het, ivrig, fubblig. Ansiktet svällde av 
värme. Hon blev nervös, hon blev upprörd. Dumma tillställning! Välsignade 
ungar! Förbaskade Julia! Slutligen sa hon: Ta mig tusan om jag gör om det 
här, jag fåniga gamla människa! När hon äntligen körde upp till 
festvåningens ingång hade bilarna redan börjat defilera. Det gjorde henne 
ännu mera ivrig och förargad. Då trädde ur bilen, som stannat närmast 
framför hennes egen, en ung man med kraftig haka, ett ärr under högra 
ögat. Hon kände genast igen honom, halsduksknytaren, qui-pro-quo-mannen, 
den falske Louis de Lorche. Hastigt blev hon lugn, trygg, bekymmerslös, 
lätt om hjärtat. Hon sa till sig själv: Så lustigt! Vi skulle träffas i 
alla fall. Det hade jag nästan på känn. Antagligen är det någon av Louis' 
kamrater. Nu får jag åtminstone veta vad han heter-



Festen blev Julias fest. Från den stora skådespelerskans entre till hennes 
sortie behärskade hon ensam scenen-en stående, sliten men sann fras ur 
sommarturnéernas landsortspress Hon hade fordrat att Kurt skulle hålla ett 
tal för henne, ty hon tyckte om att höra sig prisas. Men när nu Kurt 
vägrade att vara med om någonting så fånigt som ett tal, höll hon tal 
själv. Vem kunde göra det bättre än hon? Vem hade maken till stämma? För 
resten är det roligare att tala än att lyssna. Och visserligen nödgades 
hon formellt ställa talet till Konsten Men vem visste inte att Konstens 
borgerliga namn var Julia Koerner? I alla händelser var det Julia som 
applåderades, Julia som av starka unga händer bars över mängdens huvuden, 
Julia som från sin upphöjda plats ej kunde undgå att framvisa ett par 
hänförande ben. Då hon hälsade på värdinnan, fru 
Balzar, kysste hon hennes kind och yttrade med ömhet: Kom nu ihåg att du 
roar dig tappert. Kom ihåg att vi ställt till med allt det här uteslutande 
för att pigga upp dig, stackars våp. Minns allt besvär vi haft för din 
skull, och gör oss heder. Så blygsam var hon då. Men när de några timmar 
senare händelsevis stötte samman i vimlet, spärrade hon upp ögonen och 
utbrast: Vad ser jag? Fru Balzar! Är du också här! Ty hon var lite glömsk. 
Vid tretiden glömmer man värdfolket.



Fru Balzar åter var en dam, som man hyllade med fem eller tio minuters 
älskvärd konversation. Hon var mycket nöjd med den hyllningen. Den var 
just lagom. Hon var nöjd med hela festen. Hon njöt av alla dessa ungdomar, 
men saknade sina jämnåriga. Hon sa till Kurt: Det här är ju en 
barnbjudning! Har ni verkligen strukit alla mina gamla? Hon önskade sig en 
medelålders fru eller kanske hellre en riktig gumma eller allra helst-av 
gammal vana-Andersson att byta åsikter med. Till gammalt folk kan man 
säga: Titta på den där söta flickan! Såna charmanta axlar, en sån smidig 
liten kropp! Och titta på benen om jag får be! Säger man sådant till en 
annan ung flicka, blir hon svartsjuk och stött. Säger man det till en ung 
man så tänker han: Det ser jag nog, din gamla höna, men här ska jag sitta 
och prata med dig i stället för att sluta hela härligheten i famn.



Hon saknade de gamla men var ändå mycket nöjd. Kanske huvudsakligast 
därför att Sussi obestridligen tog priset. Åtminstone i mina ögon, tillade 
hon för att inte forhäva sig. Som hon nu stod där och jämförde Suzanne med 
var och en av de andra flickorna, kom hon att kasta en blick i väggens 
spegel. Där såg hon en underbar rosafärgad creation, uppburen av en dam 
till synes i trettioårsåldern. Sannerligen, hon såg inte äldre ut än 
själva den strålande Julia. Men denna dam höll händerna korsade över den 
något framskjutna magen, armbågarna tryckta intill sidorna, huvudet högt 
och stelt buret, hennes panna låg i eftertankens rynkor och hennes mun 
putade myndigt. Hon var inte mjuk, hon var inte tillgänglig, hon var inte 
förförisk. Hon var en mamma, som stod och spejade och undrade om hon 
skulle upptäcka en unge, sötare än hennes egen unge. Hon skrattade. 
Och hon fortsatte att speja.



De unga herrarna intresserade henne mindre än flickorna. De voro varann så 
lika. Deras kläder voro så lika. Hon var inte expert på herrkläder. 
Andersson skulle kanske ha varit mera intresserad än hon. Mittemot henne, 
men på andra sidan de dansande paren, stod en herre med ovanligt stort 
svart hår. Vid den hastiga presentationen hade hon hunnit uppfatta att han 
var italienare och officer. Han var vacker, men hon tyckte inte om honom 
därför att han lett mot henne på ett överlägset sätt. Man ler inte 
överlägset, när man hälsar festens värdinna. Nu såg hon att han ensam, 
icke i samtal med någon, alltjämt log på samma sätt. Det var ej ett 
stillastående leende, det kom och försvann som vindkrusningen på ett 
vatten. Och hon tänkte: Det där leendet har en särskild orsak. Så där ler 
folk, som upphört att vara rädda för döden. De få någonting överlägset och 
liknöjt i uttrycket. Livet är dem kanske inte likgiltigt, men döden. De 
äro inte blaserade, de äro helt enkelt tappra. Jag tycker om den där 
pojken. Trots sin ungdom har han naturligtvis varit med om krig och 
oroligheter. Han har sett döden nära. Det är en tapper pojke.



Som hon det tänkte, satte sig den tappre pojken med det överlägsna leendet 
plötsligt i rörelse, gick rakt på henne och bjöd upp. Hon kände inte 
dagens danser, hade inte dansat på tio år. Den tappre pojken sa: Det gör 
ingenting, vad skulle det göra? Och innan hon visste ordet av, var hon 
mitt upp i eländet. Hon tänkte: Det bär åt skogen. Jag kommer att knuffa 
omkull någon, jag är så klumpig. Men hon hann inte knuffa ikull någon, ty 
plötsligt ropade Kurt. Nej, titta, titta! Mamma dansar! Strax upphörde de 
andra att dansa. Det blev tomt kring fru Balzar och hennes kavaljer. Man 
stod utmed väggarna och beundrade dem. Det var precis som när gamla 
farbror stiger upp på skälvande ben för att visa hur pas de basque 
dansades för sjutti år sen. Det var inte smickrande för ett fyrtiofemårigt 
fruntimmer, som kan ha rätt att dansa utan att bli betraktad som ett 
fenomen. För dessa ungdomar var hon tydligen en vördnadsvärd relik från 
det förflutna, och de inbillade sig att de voro artiga när de efter 
slutad dans klappade i händerna.



För resten gick dansen bra. Hon trampade inte kavaljeren på tårna, han 
inte henne-vad kunde man mer begära? De togo plats, de pratade. Fru 
Ingeborg tänkte: Nu min gosse har du gjort din skyldighet mot balens 
värdinna, sök nu dina nöjen. Men han satt där och pratade tämligen 
fåordigt. Slutligen sa hon: Ska ni inte dansa?Jo, han skulle dansa med 
hennes dotter. Han bjöd upp Suzanne. Strax kom fästmannen. Jag har 
permission, sa han, och nu måste mamma dansa med mig. De dansade, och det 
gick också utmärkt, till och med bättre än förra gången. Inte heller skrek 
Kurt; man hade försonat sig med det faktum, att gamla fru Balzar var 
dansant. De dansade ända till dess att fru Ingeborg blev varse sin dotter, 
ensam och tydligen missnöjd. Hon klappade fästmannen med solfjädern och sa: 
Tack, min gosse, gå nu till Sussi. Han släppte henne, men hans arm 
ersattes genast av en annan. Det var italienaren. Fru Ingeborg förklarade 
att hon var trött. Då bjöd han henne en stol och satte sig bredvid henne. 
I detsamma dansade Kurt och Julia förbi. Julia ropade: Ar han inte söt, 
din kavaljer? Släpp honom inte förrän jag kommer! Fru Ingeborg rynkade 
pannan. Hon såg Kurt nypa sin dam i örat, så spetsade de munnarna, dock 
utan att kyssas, så gnedo de kind emot kind. Usch, tänkte fru Ingeborg, 
såna fasoner! Då kände hon, att den tappre pojken gned sin kind mot hennes 
nakna arm och slutligen kysste den. Hon kippade efter andan, tänkte: Vad 
ska jag göra? Jag ämnar inte tåla oförskämdheter, men jag är värdinna och 
måste vara artig. Vad ska jag göra? Innan frågan besvarats kom fru Julia 
och satte sig på andra sidan om italienaren. Vänd till denne och pekande 
på sin i skräck stelnande väninna sa hon: N'est-ce pas, monsieur? Vous 
etes eperdument epris de cette jolie femme? Eh bien, je la connais. Elle 
est charmante. Elle a un esprit tres eleve, un corps ravissant et un caeur 
bien tendre.



Hon reste sig, fångad av en kavaljer, log mot fru Ingeborg och sa: Det 
kallar jag att hjälpa folk på traven-



Aven fru Ingeborg reste sig. Strax kände hon den tappre pojkens arm 
fängsla hennes egen i ett fast grepp. Hon tänkte: Jag kan inte näpsa honom 
här bland alla människor, det blir skandal. Vad ska jag göra? Hon behövde 
inte fatta något beslut. Italienaren förde henne genom vimlet in i ett 
sidorum. Här voro de allena. Han slog armarna kring hennes liv och började 
kyssa de nakna skuldrorna. En knuff för bröstet jorde slut på omfamningen 
och övertygade fru Ingeborg om att hon åtminstone fysiskt var situationen 
vuxen. Men hon kunde inte hindra den tappre pojken från att göra sin 
kärleksförklaring på blandad italienska och franska, kryddad med ett enda 
svenskt ord: älska! Hon gjorde inte ens något försök att hejda svadan, ty 
hon var rädd att han skulle höja rösten. Till sist tröt den ändå. Han bad 
att få göra henne ett besök följande dag, och hon svarade: Kom, kom! Jag 
har verkligen något att säga er-



Han försvann och hon ramlade ned i en soffa. Svetten bröt fram och rann 
kittlande över rygg och skuldror. Hur var det möjligt? Såg hon verkligen 
ut som en människa den där man ogenerat kan karessera vid första bästa 
tillfälle? Eller var han drucken? Eller hade han märkt att hon betraktat 
honom och trott henne betagen? Får nutidens ungdom ingen tuktan? Gör den 
precis vad som faller den in? Har den ingen självbehärskning, ingen 
stolthet, intet levnadsvett? Hon var matt, hon mådde illa, hon ville smyga 
sin väg, men förmådde inte resa sig. Hon såg en skymt av Kurt i 
dörröppningen, och ropade. Han kom, brådskande, upphetsad, strålande och 
otålig. Hon grep honom i armen för att han inte skulle springa sin kos 
ögonblickligen, och hon sa: Den där italienaren, är han drucken? Kurt 
stirrade häpen på henne, brast så i skratt.



Har han gjort dig sin kärleksförklaring? Fäst dig inte vid det, stackars 
mamma, den är värdelös. Han har varit gasförgiftad och är lite krack 
alltjämt. Inte mycket, just lagom för att göra kärleksförklaringar till 
höger och vänster. Ingen fäster sig vid det, allra minst han själv-



Kurt bort. Och fru Ingeborg utbrast. Jaså, han är konstig. Nå, guskepris 
för det! Synd om pojken - men det höjer honom i min aktning att han är 
konstig. Han kan ju inte rå för att han varit gasförgiftad.



Klockan var redan ett och hon fann det vara tid att smita. Ingen skulle 
sakna henne. Ibland är det bra att inte bli saknad. Hon längtade våldsamt 
efter sängen. Men just som hon skulle resa sig ur soffan, kom ett par 
indansande. De dansade fram och tillbaka i det lilla rummet, och allt 
under det att de dansade, kysstes de. Hennes obetydliga närvaro varsnade 
de ej, och när de kyssts tillräckligt, dansade de åter ut. Fru Ingeborg 
sa: Åter ett fall av gasförgiftning! Och hon skrattade.



Hon kände sig plötsligt helt tolerant. Gamla människor bli lätt gnatiga. 
Kanske var ungdomen lika lättsinnig på hennes tid, fast hon inte mindes så 
noga. I alla händelser tänkte hon inte förarga sig eller komma förargelse 
åstad. Hon skulle roa sig! Det var hon, som skulle betala räkningen, och 
hon hade varit bra dum om hon inte sökt valuta för pengarna. Men hur 
skulle hon roa sig? Hon ville inte dansa, det roade henne ej. Hon ville 
inte bli kysst, det roade henne ännu mindre. Hon ville se på. Hon ville 
njuta andras dans och andras kyssar. Hon ville njuta andras kroppar utan 
att vidröra dem med annat än blicken. Hon trodde att hon var tolerant. Hon 
trodde att hon förskaffade sig ett oförargligt nöje genom att betrakta 
ungdomens lek. I själva verket var hon-utan att ha en aning därom-så 
djupt omoralisk som en människa kan bli. Under det att hon strövade 
omkring bland den lekande ungdomen glömsk av sitt beslut att lämna festen, 
alltmera behaglig till sinnes, road, tolerant, förtjust av vackra syner, 
värmd, rörd av sin dotters skönhet, stolt över sin son, stolt till och med 
över fästmannen, som förde sig väl, värmd av ungdomens värme, smekt av 
dessa intima och eggande smekningar, som kallas dans, upphetsad av de unga 
ansiktenas upphetsning, kittlad av svartglittrande feberblickar, som 
visserligen inte sökte hennes, uppjagad till ett erotiskt sinnesrus, som 
hon själv tog för en ovanlig men oskyldig munterhet, gled hon in i den 
impotenta omoral, som skulle medföra döden, egendomligt nog ej själens 
död, men väl kroppens. Och varför ej själens? Därför att denna engång 
kloka och besinningsfulla och alltjämt stolta och starka människa  
vid en viss tidpunkt klart såg att hon kunde undgå själens förruttnelse 
blott genom att offra sin kropp.



Utan att längre känna någon längtan efter säng och sömn, tvärtom för varje 
timme alltmera stimulerad, vandrade hon omkring bland den erotiskt 
upphetsade ungdomen njutande denna upphetsning mångfaldigad i andras 
kroppar. Hon mumlade för sig själv: Ja, gå på ni barn, roa er mens ni är 
unga! sen har man minsann ingen fröjd. Hon gick fram mot italienaren och 
såg honom in i ögonen med en blick, som hon trodde vara moderligt spefull, 
men som var könsligt utmanande. Han undvek blicken, och hon skrattade och 
tänkte: Endera vill han diskret dölja vår ljuva hemlighet eller också har 
han redan glömt den, min vackre gasförgiftade! Det sörjde hon inte över, 
ty hon ville honom sannerligen ingenting. Varken honom eller någon annan. 
Men alldeles som en drinkares längtan efter glaset växer med antalet redan 
tömda, så växte hennes begär efter att se andra smekas. Och då hon inte 
såg nog därav i danssalen, sa hon till sig själv: Jag gamla människa har 
mina plikter, jag måste se efter så att inga odygdspåsat stuckit sig undan 
i det fatala lilla rummet. Smög sig dit och fann alltid ett par i smek. 
Skrattade och vojjade sig och sa: Är de inte rysliga? Vad ska man göra med 
dem?-Smög bort.



Men vid ett dylikt besök i den kvava och av heta människokroppar 
upphettade lilla salongen fick hon en stöt för bröstet och ett slag för 
pannan, som äntligen gjorde slut på hennes upphetsning. Paret, som den 
gången kysstes, var hennes son Kurt och festforemålet, fru Julia. De stodo 
med kropparna tätt hoptryckta och munnarna inbitna i varandra. Fru 
Ingeborg blev kall av vrede. Allt det behagliga var borta. Modern förnam, 
vad som nyss kändes oskadligt och angenämt, nu som någonting skadligt, 
något som hotade hennes unge.



Hon gick fram till dem, utan att de varsnade henne. Hon sa:



Vad gör ni? Är ni förlovade? Tänker ni gifta er?



Trots överraskningen öppnades deras famntag helt långsamt. De vände sig 
emot henne med sömninga ögon,



släpande ögonlock, läpparna ännu skälvande. Fru Julia 
mumlade:



Gifta oss-oroa dig inte-så dumma är vi inte-



Hon gick mot dörren. Fru Ingeborg betraktade sin vällustdåsige son med 
vrede och vämjelse, hon sa:



Gjorde jag rätt, skulle jag ge dig en rungande örfil!



Han gjorde en ofrivillig liten handrörelse som för att skydda sina öron. 
Skamsen, men ännu mer förvånad, muttrade han:



Varför tar mamma så illa vid sig? Det är väl inte första gången-Julia 
brukar ju alltid kyssas-



Inte på det där vidriga sättet! avhögg fru Ingeborg.



Julia i dörren vände sig om och yttrade högdraget och försmädligt. När 
blev du expert på kyssar? Har din vackre kavaljer redan lärt dig så pass 
mycket? Och jag som trodde att du saknade anlag-



Det var festens verkligt obehagliga händelse. Men då hon äntligen låg i 
sin säng, hade hon redan glömt den eller åtminstone urskuldat sin son och 
fru Julia. Allt hade varit lyckat. Ungdomen hade varit vacker och glad. 
Lite lättsinnig kanske, men inte värre än att hon, gamla människan härdat 
ut. Först nu kom hon att tänka på, att hennes okände gunstling, som stigit 
ur bilen närmast före hennes, inte synts till på festen. Etablissemanget 
var stort och hennes fest ej den enda. Men det var ju skada! Ty han var i 
alla fall hennes gunstling, fast hon just inte visste om han var fågel 
eller fisk. Hon muttrade leende:



Den där, han ska då alltid lura mig- 



11 SOMMAREN 
Jorden Lazarus kommer till den rika kvinnan.











Man ska vara bra rik för att nödgas välja ett slott till sommarställe. 
Stugan är bättre, man bor närmre jorden. Sommaren är en tid då folk ogärna 
sitter på stolar: man föredrar förstutrappan eller bara backen. Det gäller 
att vara enkel. Urgamla kläder tagas fram och rustas upp nödtorftligen. 
Hur väl trivs man inte i dem! Byxan får en kådfläck, rockärmen en rispa 
och man trivs ännu bättre. Det är hederliga gamla kläder, säger man, jag 
bryr mig inte om att de är lite sjaskiga. Man tycker om att bli sedd i 
dem. Det kommer främmande! Vad bryr jag mig om det? Jag tänker inte byta. 
Tål de inte se en enkel bonne (eller fiskare), så får de vända om. Man går 
emot dem med händerna nedstuckna i rockfickorna så att plagget förlorar 
det lilla av fason, det ännu äger. Man är enkel och rättfram. Ibland gör 
man kanske som kontorschefen herr Andersson: lagar egenhändigt ett par 
kasserade smokingpantalonger med det klargröna bakstycket på en likaledes 
kasserad soffkudde. Varför skulle det präktiga tygstycket inte komma till 
användning? Fyllde det inte sin uppgift? Var står det skrivet att man inte 
kan bära en klargrön lapp i stussen? Så resonerar den sunde, sparsamme, 
över flärd och fåfänglighet upphöjde bonde, som vi alla äga inom oss. 
Innerst inne. Aga eller önska äga.



Man smakar på fiskarns kokta strömming och säger: Det är just sån mat, som 
jag tycker om. Tysta Marie får befallning att koka strömmingen i stället 
för att steka den. En gång, två gånger-sen upptäcker man att det finns 
annan mat, som är absolut lika enkel men som smakar bättre. Då 
upphör man att äta kokt strömming, ty att fortsätta skulle vara rena 
vidskepelsen, ett överskattande av strömmingens tarvlighet. Och man är 
inte någon fantast. Bor inte i lövhydda, livnär sig inte uteslutande av 
markens örter, spankulerar inte omkring naken. Men man frukosterar i 
kamkofta (inte morgonrock!) utan att säga: herrarna får ursäkta. Intet 
fnosk, intet pjosk. Själva den heliga renligheten får maka på sig. Man 
säger: Nu behålla vi knivar och gafflar, så blir disken mindre. Eller: Det 
där glaset är inte oklanderligt, men sa här på bondvischan -! Ordet 
bondvischan fyller sinnet med stilla fröjd. Man uttalar ordet så grovt som 
möjligt, med grötig, tarvlig röst.



Och man umgås helst med enkelt, okonstlat folk. Man säger inte längre: 
Prinsessan var så vänlig och frågade hur jag mådde - Utan: Vännen Öhman 
och jag ha resonerat politik. Jordbruk, fiske och politik äro de stående 
samtalsämnena då man samspråkar förtroligt med sin granne fiskaren och sin 
granne bonden. Därvid använder man enkla, ibland grova ord och vändningar, 
som förefalla riktiga, tyvärr grinar bonden öppet åt dessa ord, som han 
visserligen finner riktiga, men uttalade av oriktig person. Han erkänner 
icke någon jämställdhet med stadsbon. Han kan hysa vänskap för honom, men 
han erkänner honom icke som sin nästa. Står man lutad mot hans ko utan att 
fästa det ringaste avseende vid att hon är fruktansvärt smutsig, avbryter 
han snart samtalet och säger: Frun ska väl akta sig så att den fina 
klänningen inte blir lortig. Man inbillar sig att man går klädd ungefär 
som hans egen gumma-vilken han sannerligen inte skulle varna! Men bonden 
inbillar sig ingenting i den vägen. Han vet, att stadsbor och bönder inte 
gå likadant klädda. När han är i stan, skäms han en liten smula för sina 
kläder, på landet förargar honom stadsbornas. De passa inte, de är dumma. 
Det är därför han vid alla möjliga tillfällen säger: Akta den fina 
klänningen! Det är hans sätt att skilja getterna från fåren. Fast man bor 
ett stenkast från hans gård, fast man så gott som dagligen besöker honom 
och troget delar alla hans åsikter rörande politik, jordbruk och fiske, 
blir man aldrig hans granne. När man talar om sin "gamle vän Öhman" 
innebär det ungefär samma tomma skryt som när en titulär kammarherre talar 
om "sin gamle vän Oscar".



Lättare är det att bli förtrolig med kringvandrande försäljare av bär, 
svamp, vispar, träskedar. Man köper, bjuder på kaffe och samtalar länge 
och med verkligt nöje. Ty man har plötsligt funnit den rätta tonen. Tror 
man. I själva verket är det den kringvandrande, som funnit rätta tonen. 
Yrket har lärt honom att tala till herrskapsfolk, lantligt okonstlat och 
likväl avpassat efter deras fattningsförmåga. Kommer en sådan gubbe eller 
gumma igen år efter år, vilket ofta är fallet, betraktar man henne som en 
vän och nästan som en tillhörighet. Man säger: vår Lotta. Hör man sen ett 
dussin andra familjer säga "vår Lotta" blir man en smula överraskad och 
stött. Emellertid uppfattas hon som ett värdefullt samband med de 
människor som leva ett okonstlat liv i naturen.



En annan väg att komma det okonstlade jordelivet nära är förtrolighet med 
djuren. När man stryker kossan över mulen och gnuggar henne mellan hornen, 
har man en behaglig känsla av att förstå sig på djur. Man är inte 
främmande för detta stora rike. Grannhundens smekningar smickra. När 
katten stryker sig emot en, känner man sig älskad. Man säger: Jag vet inte 
hur det kommer sig, men alla djur tycka om mig. Det låter inte särdeles 
egenkärt, men det skulle i själva verket vara mindre egenkärt att säga: 
alla människor tycka om mig. Ty man litar mer på djurets instinkt än på 
människans. Man resonerar så här: om dessa oskyldiga, ursprungliga, 
ofördärvade varelser tya sig till mig, så betyder det, att det finns något 
gott hos mig. En förfallen människa skaffar sig gärna en hund och 
misshandlar honom för att visa att det ännu finns något gott hos 
husbonden. Ty varför skulle hunden eljest stanna, slicka hans hand? 
Hunden, som slickar uslingens hand, påminner om prinsessan, som kysser 
paddan. Du är ryslig, men jag anar att du är en förtrollad prins! Man 
sätter stort värde på djurens omdöme. Om en kejsare stiger ur sin vagn för 
att trycka din hand, så känner du dig oändligen smickrad, mer. om en tiger 
bryter sig ur sin bur för att slicka din fot blir du högfärdsgalen. Ty 
kejsaren ser vad som för ögonen är och begår många misstag, under det att 
djurets instinkt är ofelbar. Ingen ler mer självbelåtet än mannen, 
ur vars hand sparvarna äta. Djuren betyda mycket för vår fantasi och våra 
känslor. Att på sin morgonpromenad möta en räv är mer minnesvärt, mer 
uppiggande än att möta en berömd statsman. Hela ens dåsiga lekamen blir 
plötsligt spänstig, man stannar som en katt mitt i steget, hjärtat blir 
livligt och man behärskar fullständigt sina muskler, en mustig lust att 
handla snabbt, träffsäkert, rovgirigt sjuder i bröstet. För några 
ögonblick är man naturbarn, vilde. Eller tror sig vara. En liten räv gör 
starkare intryck än en stor statsman .



Luffaren gör också ett starkt intryck. Han är hälften människa, hälften 
djur, ett naturväsende, en nordisk faun. Hans tillvaro är hemlighetsfull, 
hans själ ogripbar. Det är lättare att studera en ekorres själsliv än en 
luffares. Man vet blott att han ständigt vandrar. Han äger en människas 
förstånd, men saknar eljest ett flertal av hennes högre egenskaper: 
arbetslust, smak för ordnat liv, kärlek till hem och familj, förmågan att 
samarbeta med andra, lusten att lyda, begäret efter likars aktning. Hans 
drifter äro otyglade, han inger fruktan. Frun, det är en luffare i köket! 
Var är herrarna? Man tillkallar dem icke, men man vill veta, var de 
finnas. Luffaren får mat och ett par gamla stövlar. Utan att tacka 
avlägsnar han sig. Man följer honom med blicken. Se efter så att han inte 
går upp på höskullen! Timmar efteråt beger man sig plötsligt till 
vagnslidret eller hönshuset för att se om han gömt sig där. Han har de 
vilda djurens förmåga att sticka sig undan. Han är otyglad och väcker en 
stark känsla av otrygghet. Man tyr sig till de sina, räknar över dem, 
stänger i smyg dörrarna. Ett åskväder har samma verkan.



Ljuvt jordisk känner man sig, då man ligger på magen i skogsmossan och 
betraktar ett kryp, vars svenska namn är lika okänt som dess latinska. 
Trots fyrtio somrar på landet har man aldrig sett det förr. Kanske är det 
en tillfällig komposition, en creation för säsongen. Det har stora horn, 
sex par ben, två par vingar, onyxögon - en ovanligt ful herre, men 
sympatisk på grund av sin arbetsiver. Han gräver i den hårda gråmossan för 
att få fram en stor död fluga, som han antagligen vill äta upp. Det 
är ett sånt tillfälle, då man känner sig skyldig att hjälpa. Man tar en 
pinne och börjar försiktigt lossa det matnyttiga bytet ur mossan. Strax 
reser sig den fule herrn på två ben och fäktar protesterande med 
återstående fyra. Han har missförstått, han är upprörd, han faller på 
rygg. Dumma kräk, säger man, förstår du inte att jag vill hjälpa-Med 
pinnen reser man honom, men som en trilsk barnunge kastar han sig ånyo på 
rygg. Det upprepas gång på gång. Man blir ivrig, man känner förtrytelse 
och tillgivenhet; ty det är en ohjälplig dumbom man vill hjälpa. Äntligen 
får man honom på benen. Han står sen stilla, hans energi tyckes krossad. 
Man ger honom en liten knuffdärbak. Friskt mod! Nya tag! Maten väntar! Då 
spänner han plötsligt ut vingarna, flyger. Man följer honom med blicken, 
fastnar i molnen. Ett helt litet rosafärgat moln har glidit loss från 
allting annat, glider allena, lätt och sorglöst.



Gruvligt och ljuvligt jordisk känner man sig, då man lägger dynga på sin 
ägandes jord, själv jordig högt upp över knäna, ja, ända upp i pannan. I 
stället för ordet dynga kan man använda ordet gödsel eller gödning. Men 
Ohman säger dynga. För väluppfostrade barn ha fula ord en stor betydelse. 
De avsky dem och längta efter dem, och de avsky och längta efter tingen 
bakom orden. De veta, att allt det där är de elaka barnens egendom. Och de 
undra om det kanske kan vara lika bra att vara ett elakt barn som ett 
snällt. De äro långtifrån att tro så, men de misstänka. De misstänka att 
det kan finnas en viss sorts styrka och glädje i fula ord och fula 
handlingar. En liten flicka som strängeligen tillhålles att aldrig yttra 
ordet sk-t, går hela dagen omkring och mumlar; jag ska aldrig säga sk-t, 
det är fult att säga sk-t. Genom att samtidigt förbjuda synden och begå 
den söker hon i dubbel måtto stärka sin lilla själ. Hon vill vara på den 
säkra sidan, ifall det skulle visa sig att allting är lika bra.



Ur jorden, som man själv arbetat, gödslat, besått, kommer i sinom tid det, 
som fullbordar återföreningen med jorden: blommorna, grönsakerna, 
rötterna, potatisen. Blommorna äro till för att barn ska få känna sig som 
vuxna och de vuxna som barn. Skyddslösa ställa de sig under barnens 
beskydd och väcka hos dessa själviska och grymma 
små vilddjur den första ömheten, den första osjälviska varsamheten, den 
första lusten att vårda och skydda. De glada färgerna, den söta doften 
spela samma roll för barnen som för bi och humla: de locka dem till 
blommorna, som i sin maktlöshet ha makt att skänka åt bi och humla honung, 
åt barnen glädje och godhet. Och om barnet förstör blomman är hon 
ädelmodig och ödmjuk nog att icke förstöra sitt glädjevärv. Den förfärliga 
dockan med avslagen näsa hämnas genom grymma samvetskval. Blomman hämnas 
icke. Det här lilla missödet får vi väl glömma, säger hon, vissnar hastigt 
och ger rum för sina vackra systrar. Så förhåller det sig med barnen. Men 
för den vuxna människan äro blommorna de enda leksaker som hon ej blott 
kan leka med utan även älska. De äro hennes glada, ljusa, lätta, sorglösa 
tankars barn. En kvinna framför sitt blomsterfönster är nästan lika 
Iycklig som en liten flicka framför sitt dockskåp. Så förhåller det sig 
med de blommor, vi själva så, vattna och vårda. Vad den självsatta 
potatisen beträffar, rötterna, grönsakerna, så föra de oss rakt ned i 
jorden. De förmäla vår kropp och vår själ med myllan-vår själ genom 
arbetet, vår kropp genom arbetets frukter. Vi äta vårt arbete. Vi leva av 
oss själva genom jorden.



Man är inte en konstprodukt av okänd och kanske oduglig sammansättning; 
man är virke med rot i jorden. Någon gång om året bör man känna efter att 
så verkligen är förhållandet. Övertyga sig om att man i själva verket icke 
är något annat än en människa på en jordlapp.



Sittande på Sommarros förstutrappa hade fru Ingeborg till höger om sig på 
några hundra meters avstånd tennisbanan, nästan dold bakom träd och 
buskar. Vita byxor och vita ben under en vit kjortel blixtrade då och då 
fram ur den mörka grönskan, och hon förnam än Kurts, än Suzannes, än 
fästmannens röst ropande en spelterm. Dämpande det intryck av mondänitet, 
som vitklädd ungdom på en tennisbana möjligen kan giva, larvade Tysta 
Marie fram och tillbaka mellan träden, hängde upp tvätt.



Till vänster lågo uthusen och bakom dem granskogen, starkt 
kåddoftande efter några heta, regnlösa veckor. Ur skogsdunklet 
framskymtade en klargrön fläck, det omtalade bakstycket på en soffkudde, 
numera bakstycket på herr Andersson Att det syntes så tydligt berodde 
därpå att han stod framåtböjd över en myrstack. Redan som skolpojke hade 
herr Andersson börjat studera myrornas liv och troget fortsatt under 
sextio år, fyllande anteckningsbok efter anteckningsbok med iakttagelser. 
Ungdomar utan marskalksstav i ränseln skaffar sig ofta en onyttig 
sysselsättning, i vilken de lägga sina bästa krafter: samla frimärken, 
spela schack, studera myrornas liv-Man har jämfört dessa sysselsättningar 
med hemliga laster och funnit dem lika kraftödande. Det är svårt att klart 
och tillfredsställande avgränsa begreppet last. Herr Anderssons last tog 
sig oskyldiga uttryck. Varje sommarlördagskväll kom han till Sommarro 
rustad med en färglåda, fångade några individer ur olika stackar, färgade 
dem, släppte dem långt bort från stackarna och återvände följande lördag, 
ivrig att se om de hittat dem. Ingenting kunde vara oskyldigare, ingenting 
mindre skadligt för herr Andersson. Men för fru Ingeborg, som varken hade 
mod eller hjärta att hindra en så vetenskaplig sysselsättning, betydde det 
fördärvad helg.



Mitt framför henne låg, rak och kantad av björkar, vägen till viken. Hon 
kunde se bryggan, inbäddad i vassen, och nu på bryggan en gestalt 
kravlande upp som det tycktes ur vattnet, men antagligen ur en ökstock. 
Gestalten reste sig synbarligen med möda och började vandra fram mot 
huset. Fru Ingeborg antog att det var en luffare. Dräkten och sättet att 
lafsa framåt, brådskande, med kraftiga steg och likväl hållningslöst gav 
henne rätt. Men vid ett visst ögonblick blev henne synen av luffaren 
drömlikt overklig-när han kommit så nära att hon tydligt urskilde 
ansiktet. Luffaren var samme tiggare, som två gånger oroat henne på 
kontoret. Hur hade han hittat hit och varför förföljde han henne? Hon blev 
inte orolig, hon hade ju folk runtomkring sig, men det beredde henne ett 
verkligt obehag att plötsligt varsna den där figuren mitt i den fridsamma, 
kära Sommarrotavlan. Emellertid blev hon en smula orolig-troende honom 
drucken eller tokig-då han tätt framför henne svängde sin hatt och 
hälsade henne med de något besynnerliga orden:



Fru Balzar, jag ber att få presentera herr Lazar.



Han skrattade med vidöppen, nästan tandlös mun, men drog därvid in luften 
i stället för att framstöta den. Skrattet ljöd därför som ett kippande Ah! 
Ah! Ah! Det lät kusligt dårhusaktigt, fast det blott berodde därpå att han 
led av astma. Med händerna tryckta mot bröstet, sjönk han ned på trappan, 
i halvliggande ställning. Fru Balzar, som inte rätt visste, vad hon borde 
göra, förblev sittande. Anfallet gick över, tiggaren satte sig upp. Han 
bad om ursäkt. Och han sa:



Jag hoppas, fru Balzar uppskattade min lilla calembourg? Det var en 
sammanslagning av mitt namn, Larzon, och min fattigdom. Frun begriper? 
Lazarus! För resten har jag gjort bättre ordlekar i min dar. Jag har haft 
den äran att gå i monsieur Jacques Balzars skola.



Där har vi det! tänkte fru Ingeborg. Det är någon gammal bekant. Jag 
visste, att jag sett honom förr.



Upptäckten lugnade henne fullständigt. Det fanns inte längre någonting 
egendomligt vare sig i hans efterhängsenhet eller i det särskilt 
beklämmande intryck han gjorde på henne. Båda delarna hade sin naturliga 
förklaring i en gammal bekantskap, som hos henne väckte orediga hågkomster 
och hos honom hopp om riklig allmosa. När en händelse, som verkat 
besynnerlig och oförklarlig, plötsligt får sin allt annat än övernaturliga 
förklaring, drar man en lättnadens suck och slår sig till ro i det 
vardagliga. Händelsen placeras bland de likgiltiga. Den anses 
betydelselös. Kanske tar man därutinnan miste.





12 Pastor Primarius dotter.



Tiggaren sa:



Jag var förste man hos Balzars. Frun minns mig nog, för det var jag, som 
stavade mitt namn med z.



Han kunde ha anfört bättre grund för rätten att vara ihågkommen Det 
var han, som skaffat henne plats hos Balzars. Men han föredrog att påminna 
om namnet, ty på den tiden hade det varit någonting nytt och påhittigt att 
så där med ett penndrag nobilisera sitt enkla son-namn. Det var ett 
lyckligt fynd, och eftersom det var det enda lyckliga fyndet i hans liv, 
kunde han inte tro att annat folk lättsinnigt glömt det. Han misstog sig 
inte. Fru Balzar mindes, att det funnits en Larsson med z, men hon mindes 
inte att han skaffat henne platsen. Så här hade det gått till:



Hon hade kommit in i butiken, sorgklädd. Alla kände henne, eftersom hon 
var kund, om också inte någon stor kund. Dessutom var hon dotter till en 
på sin tid mycket välkänd man, pastor primarius Höök. Det var efter fadern 
hon bar sorgdräkten, förfärdigad hos Balzars, och hennes förödmjukande 
ärende var att begära uppskov med betalningen. Så snart hon lyckats skaffa 
sig en plats, skulle hon göra rätt för sig. Herr Balzar, älskvärd mot alla 
kvinnor, i synnerhet de vackra, bedyrade med faderlig hjärtlighet att inte 
ens ett tioårigt uppskov skulle oroa honom, när det gällde en sådan kund. 
Kanske var denna hjärtlighet i en pinsam stund första upphovet till hennes 
tillgivenhet för herr Balzar. Hon tackade och gick mot dörren, följd av 
den artige chefen. Här stannade hon och sa plötsligt-som om det just 
fallit henne in-: Inte har väl herr Balzar något arbete åt mig? Tanken 
att en dotter till pastor primarius ville bli modist både roade och 
chockerade modehandlaren. Han log vänligt, men skakade samtidigt kraftigt 
på huvudet. Ödmjuk som en hjälpsökande fortsatte flickan: Jag tar vad 
arbete som helst, jag ska gärna städa lokalerna-



Herr Balzar kände sig upprörd över denna ogrannlagenhet. Man befann sig 
bland kunder och expediter och här stod en flicka av bästa familj och 
formligen tiggde. Det är det värsta med fattigdomen, att den även hos 
väluppfostrade personer avtrubbar känslan för det passande. Man kan 
beundra och hålla av en fattig vän, men man skall aldrig lita på hans 
takt. Herr Balzar rynkade pannan och förklarade med bestämdhet att han 
inte hade något arbete för henne. Då ingrep Larzon. Man hade just 
annonserat efter extra hjälp. Varför inte ta fröken Höök på prov? 
Överrumplad av sin förste man, klämd mellan sköldarna, gav herr Balzar 
sitt samtycke. Den blivande chefen gjorde sitt inträde i firman tack vare 
herr Larzons ingripande. Och tiggaren sa: Tretti år efteråt var det Larzon 
som tiggde arbete. Sånt händer. Dygden belönas. Sånt händer ofta!



Men han hade inte kommit för att vara obehaglig. Då han såg henne 
förlägen, klappade han henne på foten-hon satt ett par trappsteg högre än 
han-och fortsatte:



Bry sig inte om det, frun. Jag hade inte stannat en vecka. Jag går, jag 
går. Jag har vandrarblod. För mig finns det ingenting annat än att luffa.



Han gav henne några upplysningar om sitt eget liv. Det var magra och 
likgiltiga upplysningar, ty han mindes inte stort av sitt liv. Förfallna 
stackare, och i all synnerhet alkoholister, äga sällan ett omfattande och 
klart minne. Det finns stora luckor i deras serie minnesbilder. I gengäld 
kunna enstaka bilder vara förbluffande klara och friska. Kraftiga och 
verksamma människor ha en viss motvilja att minnas flydda tider. Minnet är 
en onödig börda i nuets verksamhet. Så är inte förhållandet med den 
stackare, som redan kastat alla levande tankar bakom sig. Hans sinne är 
tomt och kan plötsligt bliva ramen för en sällsynt frisk minnesbild. 
Tiggaren Larzon kunde inte rätt erinra sig hur och när och varför han 
blivit skild från sin hustru, men hans hågkomster från en viss period av 
fru Ingeborgs liv voro vida rikare än hennes egna. Han avbröt den knappa 
berättelsen om sig själv och utbrast:



Pastor primarius! Pastor primarius! Det var som tusan! Pastor primarius' 
dotter en vanlig butiksflicka!



Fru Ingeborg blev het i ansiktet. Hon hade för länge sedan glömt-och 
tvingats att glömma-hur stor och hur pinsam den kvartssekelgamla 
skandalen varit. Här satt nu en människa, som visste mer om den saken än 
hon själv. Vad hon själv visste var följande:



Efter moderns död hade hon lämnat flickpensionen för att under de båda 
sista tonåren sköta faderns hushåll. Hon hade nyss fyllt tjugo, då fadern 
dog, lämnande henne så gott som medellös. Hon hade inga syskon, inte 
ens kusiner. Men längre bort i släkten fanns det folk, som kunde hjälpa 
henne. Vidare hade fadern ägt många inflytelserika och förmögna vänner. 
Hon trodde, att de på ett eller annat sätt skulle bistå henne. Det visade 
sig sedermera att ett tjugutal varit lika villiga som mäktiga att hjälpa. 
Men var och en hade tänkt: Det finns andra, som stå henne närmre än jag. 
Fadern hade under de sista åren av sjuklighet tvingats att leva som en 
enstöring. Hans vänner voro alltjämt hans vänner, men en vänskap, som inte 
näres av dagligt umgänge, vissnar.



Vissnar och finns likväl kvar i form av förpliktelser. När pastor 
primarius' dotter tog plats som butiksflicka i en modeaffär, skyndade 
vännerna fram. Någonting sådant fick inte ske! Det skulle ställa släkt, 
vänner, ämbetsbröder i ofördelaktig dager. Varför hade hon inte vänt sig 
till dem-sagt ett ord-? Hon kunde ha svarat: Varför vände ni er inte 
till mig? Den hjälpstarke är skyldig att söka upp den nödställde. Den 
nödställde har ingen annan skyldighet än att varje morgon väckas av 
växande förtvivlan, förgäves vittja brevlådan, smyga sig in till vissa 
mäktiga chefer för att i deras väntrum tävla i ödmjukhet med andra 
ödmjuka, fylla grå kvällstimmar med maktlösa fantasier, i sömnen söka 
kraft att vakna till växande förtvivlan. Allt det där hade hon gjort, 
sorgfälligt undvikande vännerna, som själva voro mycket undvikande. Och 
hon hade stigit in till främlingen Balzar och i ett anfall av tillfällig 
sinnesförvirring-den blygsamme nödställdes enda räddning-tiggt om hjälp. 
Hon hade stött mot en kylig vägran, men i sista stund räddats av Larzon, 
en herre med vandrarblod i ådrorna och ringa vördnad för det 
konventionella. Nu kommo vännerna och bjödo henne frikostigt en vida 
bättre ställning. Men hon sa nej. Hon hade själv skaffat sig en plats och 
tänkte behålla den. Följden blev brytning. Gamla bekanta hälsade henne 
alltjämt på gatan, men stannade ej för att hälsa. Unga vänner vägrade 
henne till och med hälsningen. Några enstaka kommo till henne i smyg för 
att trösta och uppmuntra. Det var dem, hon längre fram i tiden brukade 
kalla "mina gamla"-desamma som "kommitten" uteslutit från Julias fest. 
Vissa andra sökte förmå herr Balzar att avskeda 
henne. Det plågade dem att bli betjänade av pastor primarius' dotter. Den 
försiktige chefen flyttade henne efter några månader från butiken till 
kontoret, vilket i varje fall inte var någon degradering.



Ungefär så mycket mindes fru Balzar av skandalen, en serie hågkomster, 
schematiskt ordnade, detaljlösa. I tiggarens skalle däremot trängdes en 
massa livliga, färgstarka minnen, sprattlade och snodde omkring varann som 
guldfiskar i en glaskupa. Minns frun det? Minns frun det? Och hon lyssnade 
till små berättelser om glömda lidanden, lyssnade rörd och ibland upprörd, 
fast på ett alldeles osjälviskt sätt. När en liten pys blir orättvist 
agad, uppröres han inte så mycket av orättvisa som därav att olyckan just 
drabbar honom. Men när farmor tjugufem år senare skildrar denna för 
längesen glömda aga, vredgas han över orättvisan, inte därför att den 
drabbat honom, utan därför att den existerat. Ett lidande är övergående, 
men dess moraliska innebörd förblir ett värde eller ovärde. Handlingens 
moral överlever handlingen i årtionden, stundom i årtusenden. Skildringen 
av ett justitiemord, begånget i Aten två och ett halvt årtusende tillbaka 
i tiden, kan komma oss att glömma den felaktiga slaktarräkning, man nyss 
ville tvinga oss att betala och som dock innebär ett hot mot vårt 
välstånd.



Bland tiggarens minnen fanns det likvisst några-en hel serie - som 
upprörde henne inte därför "att någonting sådant får förekomma" utan än 
mer därför att de förekommit i hennes liv. Beträffande dessa episoder hade 
hennes motvilja att minnas varit tillräckligt stark för att hålla dem 
alldeles nere. Nu sköto de plötsligt upp i ljuset. Tiggaren, som ibland 
satt tyst för att låta minnena självmant tillströmma (han var alltför slö 
för att ha någon makt över dem), inledde denna serie med att utropa:



En liten modist, frun, hon är alltid lätt på foten! Folk är tvärsäkra på 
det!



Varje yrke anses äga sin särskilda moraliska atmosfär. Läkaren omges av 
ett kyligt, lätt cyniskt allvar, prästen av ett hjärtevarmt. Lärarens 
allvar är torrt och dammigt. Officern och köpmannen äro båda hederliga, 
men på så skilda sätt, att officern skulle anse sig vanhedrad om 
hans heder vore som köpmannens, och köpmannen skulle anse sig ruinerad om 
hans heder vore som officerns. Av konstnärens arbete väntar man sig 
njutning och identifierar därför konstnären med njutningsmänniskan: han är 
en glad ture, en bohemien. Diplomaten, som dels sysslar med 
hemlighetsfulla statsärenden, dels representerar vid diverse fester, omges 
också av en njutningsatmosfär, men en hemlighetsfull, raffinerad, syndig. 
Samma luft insveper hovkretsar, någon gång tillsatt med en smula 
religiositet. Den luft, en sadelmakare inandas, har en betydligt starkare 
politisk och social halt än luften kring en dramaturg - även fastän 
dramaturgen råkat skriva "Vävarna". När Paderevski blev president talade 
man om operett och fars ehuru man då näppeligen visste något om hans 
statsmannaegenskaper. En officersfru har inte lika sträng moral som en 
prästfru. Bonden och skådespelaren leva i rättframhet, men bondens är tung 
och allvarlig, skådespelarens lättsinnig och lustig. Bankcheferna slå upp 
sina tält vid floder med grumligt vatten, under det att stora 
industrigrundare älska luften kring kristallklara forsar. Kring kyparen 
och varietéartisten är det någonting unket, kring jägmästaren någonting 
friskt, kring tidningsmannen någonting skarpt och giftigt, kring klockaren 
någonting fjantigt och lustigt, kring biskopen någonting högtidligt, kring 
tryckerifaktorn någonting pålitligt, kring bokförläggaren någonting 
opålitligt, kring domaren någonting strängt och värdigt, kring polisen 
någonting brutalt och klumpigt. Likväl möter man ofta värdiga poliser, 
klumpiga domare, pålitliga bokförläggare och opålitliga typografer, 
lustiga biskopar och högtidliga klockare, milda tidningsmän, unkna 
jägmästare och hurtiga kypare. Just därför att de skilda yrkenas 
sammansättning av individer skiftar i det oändliga, är det besynnerligt 
att dylika antaganden och föreställningar kunnat uppstå. Men de finnas, 
dessa sociala fördomar, som lika ofta riktas nerifrån och uppåt som 
uppifrån och neråt. De spela kanske ej så stor roll, ty i de flesta fall 
spränger individen yrkesskalet och gäller för vad den är. Officerare, som 
smutskastas emedan de antagas vara högfärdiga, skådespelerskor, som 
behandlas lättsinnigt därför att de antagas vara lättsinniga, 
polisen, som misshandlas av en folkhop blott därför att han är polis, 
journalisten, som åthutas därför att journalisten eoipso är framfusig - 
se där några offer för ett urgammalt socialt missförhållande, som ibland 
har än allvarligare följder.



En flicka, som får gå i fred i skymningen, om hon bär en matkorg, blir 
antastad om hon bär en hattask. Modistyrket hör till dem, som omges av 
erotisk luft. Vandringen från det högvärdiga prästhemmet till modebutiken 
föreföll vissa unga herrar misstänkt. Ungdomen tänker erotiskt, handlar 
efter erotiska motiv, ibland även på de mest oerotiska områden och 
misstänker för andras handlingar liknande motiv. En oväntad befordran: han 
kan tacka sin vackra hustru! En kritiker slår på trumma för en sångerska: 
det har kostat ungen många kyssar! En butiksägare anställer ett vackert 
biträde (skönhet kan äga en oskyldig merkantil betydelse): nu har han 
funnit sig en läckerbit, den gamle flickjägaren! De unga herrarna hade 
träffat pastor primarius' dotter och bemött henne som man bemöter en 
prästdotter. Att nu plötsligt se henne förvandlad till en liten modist var 
alltför eggande för deras erotiska fantasi. Nöden hade varit trollkarlen, 
men det ville de inte erkänna, eftersom flickan haft hjälpvilliga vänner 
och eftersom det smakade dem bättre att inte erkänna nöden. De anställde 
klappjakt, de bildade ett jaktsällskap och ingingo vad om vem som skulle 
få första skottet. Alla dessa kvällsliga förföljelser, oförskämda, vidriga 
närmanden, skrämmande angrepp från bakhåll i portgångar och trappor, 
förolämpande förtrolighet inför kamraterna hade hon lyckats glömma 
fullständigt. Men luffaren hade lunkat omkring på vägarna bärande dessa 
minnen i sin skalle, alldeles som vissa kringstrykare vandra omkring med 
fåglar i en bur. Minnena hetsade upp honom, inte därför att de voro 
pikanta eller upprörande utan därför att han, förfallna vrak, mindes mer 
än hon. Han utropade:



Och så var det herr Balzar! Han var svår på vackra flickor. Frun kan veta 
att vi kamrater undrade hur det skulle sluta-



Det äckel, som hans berättelser så småningom fyllt henne med, rann 
plötsligt över. Hon blev ond. Hur kunde hon tillåta detta vrak att sitta 
på trappan till Sommarro och fördärva en vacker kväll med obehagliga 
minnen? Om hon stulit i sin ungdom och fått besök av en gammal 
medbrottsling, kunde förödmjukelsen inte ha varit större. Skulle han 
kanske sitta där ännu när barnen kom från tennisbanan, sitta där och 
rabbla sina minnen?



Hans hågkomster beträffande herr Balzar voro emellertid för fru Ingeborg 
de minst plågsamma, ty härvidlag var hennes minne hans överlägset. Det 
fanns ingenting obehagligt att minnas rörande herr Balzar och följaktligen 
skötte sig hennes minne tämligen oklanderligt. Närmare bestämt lika 
oklanderligt som hennes förhållande till herr Balzar. Så här hade det 
varit: från hans sida aktning för en flicka av god familj-från hennes 
sida tacksamhet mot en man som hjälpt henne i nödläge-från hans sida 
börjande beundran för en vacker och duktig flicka, blandad med svag 
sentimental beundran för sig själv (han hade hjälpt ett stackars barn i 
nödläge-Larzons ingripande hade de båda glömt)-från hennes sida börjande 
beundran för en man, som var älskvärd, god, finkänslig, vacker, 
synnerligen framstående i sitt yrke-från hans sida tankar på att "göra 
slag i saken", "att bli rangerad karl", att gå under det oundvikliga oket 
(och varför inte med henne, som jag tycker om?), tankar, mot vilka reste 
sig en svag och omedveten affärsmansmotvilja att gifta sig med en fattig 
flicka - från hennes sida ett par månader i formlöst svärmeri, som inte 
rörde sig kring herr Balzar utan fastmer kring en ung man, som hon träffat 
en enda gång (trots detta erfor hon en angenäm känsla vid varje kroppslig 
beröring med herr Balzar, även om den endast bestod däri att hans armbåge 
knuffade den tjocka kassaboken, som i sin tur knuffade hennes armbåge) - 
på båda sidorna en kort period, kännetecknad av varma handslag, huvudena 
sammanlutade över boken etc. -från hans sida ett fast och "väl överlagt" 
beslut (väl överlagt endast om man vill tillerkänna det erotiska tänkandet 
förmågan att väl överlägga) att "taga denna kvinna etc. i nöd och 
lust"-från hennes sida en kortvarig rådvillhet (tycker jag verkligen om 
honom? är det inte rysligt att gifta sig? vad ska folk säga?)- 
därefter förlovning- eklaterad förlovning med behag och 
obehag-giftermål. Man kan inte tänka sig ett mera regelrätt förlopp. I 
tiggarens framställning blev det annorlunda, men denna framställning 
rubbade på intet sätt hennes minnen, som härvidlag voro fasta. Hans minnen 
bottnade i en feluppfattning av vissa små händelser, vilka inträffat 
mellan förlovningen och den eklaterade förlovningen.



Samhällets tyranniska fordran att in i detalj bestämma individens liv tar 
sig under skilda tider skilda uttryck, men individens protest mot detta 
förtryck har som oftast tagit gestalt inom den erotiska sfären. Om man 
hade en pålitlig statistik (contradictio in adjecto) beträffande antalet 
hor och antalet inbrott, begångna under ett år (för att inte tala om det 
socialt mera betydelsefulla brottet: vägran att göra militärtjänst), 
skulle man kanske upphöra med pratet om erotikens samhälleliga 
betydelselöshet. Det är ingalunda betydelselöst att individen protesterar 
mot samhället, som, hållande honom i sitt järngrepp, stundom hjälper 
honom, stundom stjälper, stundom förbättrar, stundom försämrar, men som 
alltid handlar "på en slump" (ty i vida högre grad än individen lever 
samhället ett "driftliv", föga påverkat av förnuft, än mindre av ideal). 
Individen, som inte kan erkänna att ett riksdagsbeslut eller "härmed 
nedkallar jag Guds välsignelse över detta äkta förbund" eller andra 
formula äro lika bindande som hans eget bondförnufts slutsatser, 
protesterar in Veneris. Det är inte köttet som är svagt, det är anden, 
viljan, modet: han väljer den lättaste, vanligaste, minst riskfyllda 
formen för protest. Ett påtagligt och ganska roande uttryck tar sig denna 
"protestantism" i äkta makars plötsliga lust att hemligt, förstulet 
smekas. Den regelrätta godnattkyssen, den ofta upprepade omfamningen blir 
dem med ens förhatlig. Man ersätter dessa legitimerade handlingar med en 
hemlighetsfull promenad i Hagaparken eller en resa till Venedig. Och vare 
sig penningpungen väljer Haga eller Venedig, ger man sig sken av att vara 
ytterst nygifta eller ännu hellre bara förlovade eller allra helst 
förenade i en "brottslig" kärlek. Sålunda kan det hända att ett grånande 
silverbröllopspar smyger sig in i en veneziansk eller hagalundsk 
portgång för at. med skygghet och ängslan pussas. Det är brudrovets 
spänning man vill känna. Samhället ordnar och stämplar ("trikinfritt") 
allt. Vi anse detta ordnande och stämplande nödvändigt, men i våra bästa 
ögonblick-d.v.s. de fåtaliga då vi leva-finna vi det odrägligt. Om man 
nu överraskar ett dylikt silver- eller järnbröllopspar i veneziansk eller 
hagalundsk omgivning frestas man kanske att säga: De där söka krydda en 
falnad och fadd kärlek! Man har fullständigt orätt. Den äktenskapliga 
kärleken falnar inte. Över de flesta skilsmässor skulle man kunna rista 
orden: Du är inte död, du sover. Ynglingen, som naken, på spänstigt höjda 
fötter smyger sig in i brudkammaren är inte mer älskad än gubben, som 
blottas för sista tvagningen. Kärleken är en förklädd prins. Det tycks roa 
honom att taga tjänst hos Kroppen, springa ärenden, förrätta drängsysslor. 
Han vet att han en dag skall återfinna och återvinna sin värdighet. 
Kärleken är kroppslig och suveränt oberoende av kroppen. Credo quia 
absurdum. Jag älskar en flicka. Om nu Moses stiger ned från Sinai och 
förbjuder mig att äga henne kroppsligen, så kan jag mycket väl lyda honom. 
Jag kan draga mig tillbaka till Sinai och leva som eremit, eller jag kan 
fara till Babylon och roa mig på tusende sätt. Men om Moses förbjuder mig 
att älska flickan, så kan jag inte lyda denne urtyp för alla dåraktiga 
samhällsgrundare. Jag skall vandra genom mitt liv och hans samhälle med 
flickan i mitt hjärta, och då jag ligger på mitt dödsläger skola alla 
samhällen störta samman och flickan skall komma och kyssa mig. Emellertid 
har Moses inte förbjudit mig vare sig att äga eller att älska flickan: Då 
låtsas vi att han lagt denna dumhet till alla de andra, och gömmande oss i 
ett veck av jättens mantel protestera vi genom en oförbjuden kyss mot 
samtliga Tio Guds Bud-dessa stentavlor, på vilka människan byggt en 
religion, samhället ett polisreglemente.



Sedan köpman Balzar och pastor primarius dotter förlovat sig, bestämt 
dagen för eklateringen och-approximativt- dagen för bröllopet började de 
leka den gamla leken: "förbjuden frukt smakar bäst". Förstulna och 
krampaktiga hand tryckningar, kyssar-bak-dörren, 
finurligt planlagda möten i lagerrummet, en middag på Pelikan, ett möte i 
Humlegården, ett möte hos Balzar, en supe på Djurgårdsbrunn - alltsammans 
verkställt efter många och långa viskande samtal över kassaboken, och i 
upphetsad rädsla att "någon skulle få nys om något". Detta "något" som de 
redan bestämt sig för att annonsera i tidningarna om ett par månader! Det 
hade varit en lustig tid och det var lustigt att på gamla dar höra dess 
små händelser skildras av en, som bevittnat dem och missförstått dem. Herr 
Larzon och hans kamrater hade med utomordentligt intresse avlyssnat en 
komedi, som de trodde vara en tragedi: den värnlösa flickans kamp med 
förföraren. Och de hade inte nöjt sig med att avlyssna, de hade efter 
förmåga ingripit. Upprepade gånger hade de stört herr Balzar i hans 
"skamliga" kärlekshandel, hindrat honom, i förtäckta ordalag uppmanat 
honom att hålla sig på mattan. De tyckte om henne, de beundrade henne 
personligen och voro stolta över att äga en kamrat, som var dotter till 
pastor primarius. Hon spred glans över firman, över yrket, och de ämnade 
inte tillåta att denna glans fläckades. När de slutligen misstänkte att 
det hade hänt som i själva verket hände först tolv timmar efter det att 
prästen sagt: Vill du Jean Jacques Emile Balzar taga denna kvinna-blev 
deras förbittring så stor, att de beslöto taga sin förment otuktige chef i 
upptuktelse. En kväll begåvo de sig alltså i samlad trupp till herr Balzar 
och fordrade att han skulle gifta sig-



Vad är det Larzon säger! utbrast fru Ingeborg, kippande efter andan. Vad 
är det för dumt prat! Det är inte möjligt-



Tiggaren sa:



Jo jo mensan, frun! Vi gick till honom och han blev mjuk i knäna-



Mjuk i knäna! upprepade fru Ingeborg.



Visst! sa tiggaren. Det var jag, som talade med honom. På skarpen, förstår 
frun. Och sen blev det förlovning.



Hans version av det Balzarska äktenskapets tillkomst var påtagligt falsk. 
Dess enda sanning var, att Larzon under tiden mellan förlovningen och 
förlovningens eklatering blivit vittne till några förstulna smekningar, 
anat "det värsta", vredgats över att en fin flicka, som han till på 
köpet betraktade som sin skyddsling, råkat ut för någonting dylikt samt 
sagt till sig själv: jag ska minsann lära chefen att veta hut. Längre hade 
han inte gått då, men tio eller tjugu år senare hade han förverkligat sin 
tappra och ädelmodiga föresats-i fantasin, förfalskande sina minnen. 
Sådant är just vad man kan vänta sig av en man, som stavar sitt hederliga 
Larsson med z. Ty vad innebär en dylik felstavning? Den säger oss, att 
mannen i fråga velat "göra sig gällande", skilja sig från hopen, stiga 
uppåt. Vidare säger den oss att hans förmåga att göra sig gällande är lika 
slö som hans önskan är livlig. Eljest skulle han inte tillgripa ett så 
futtigt medel som att felstava sitt namn. Det säger oss än vidare att han 
är en obeslutsam människa. Han tror att namnet Larsson är ofördelaktigt, 
men kan inte förmå sig att slunga det helt och hållet och kalla sig Björk 
eller Borg eller Habsburg. Han nöjer sig med att förfalska det gamla 
namnet.



Föreställningen att hennes tappre, ridderlige och ytterligt förälskade 
Jean-Jacques skulle ha tvingats till äktenskap av sina biträden var i all 
sin löjliga absurditet pinsamt osmaklig. Fru Balzar blev ond, hon kände 
sig förolämpad. Nu är det olyckligtvis så, att en medelklassfru inte kan 
bli förolämpad av en luffare. Hon står för högt över honom. För resten 
inte bara över honom. Mången liten borgarfru säger till sin väninna: Nej, 
kära du, jag kan verkligen inte bli förolämpad av min piga-Fru Balzar var 
allt annat än struntförnäm, men kunde likväl inte erkänna sig förolämpad 
av en luffare. Hon kunde inte säga: Min herre, jag ber er gå, ty ni har 
sårat mina känslor. Hon kunde inte ens säga: Det där har Larzon drömt! 
Redan det hade varit att tilldela honom för stor betydelse. Emellertid 
ville hon komma snabbt ifrån samtalsämnet och började därför utfråga honom 
rörande hans egna förhållanden.



För slö att snabbt byta ämne dröjde tiggaren några ögonblick vid det gamla 
och mumlade: Han blev mjuk i knäna; det var mig, som talade med honom- 
Uttrycket "mjuk i knäna"-kanske en luffarterm i stil med skalliga 
bankmäns uttryck "diskontera håret" - bibehöll han, men utbytte i 
andra satsen ordet jag mot ordet mig (mej). Det tydde på att hans 
tankar börjat glida åt annat håll. Småbarn använda ofta ackusativ i 
stället för nominativ: mej vill ha mat. Tiggaren hade ur sitt fattiga 
förråd av tankeämnen tagit fram det tredje. Det första var Larsson med z, 
det andra pastor primarius' dotter, det tredje barnen. Efter den i dunkel 
höljda skilsmässan hade makarnas barn, tvillingsystrar, upptagits som 
"egna" av ett barnlöst äkta par. Ett villkor ställdes av 
fosterföräldrarna: de verkliga föräldrarna skulle inte få återse barnen. 
Larzon respekterade villkoret de forsta tre eller fyra åren, men när han 
under sina många irrfärder en gång råkade komma i närheten av deras nya 
hem-en bondgård i Skåne-frestades han för starkt att "titta på dem ett 
tag". Han gick inte ända fram till gården utan satte sig vid ett dike 
under en pil ett bra stycke från mangårdsbyggnaden. Det var inte särdeles 
troligt att barnen skulle komma dit, men han tänkte: Kommer de, så är det 
bra, och kommer de inte, så är det väl meningen att jag inte ska se dem. 
Emellertid somnade han där han satt stödd mot pilen, och när han efter en 
stund vaknade stod två tultor, fem- eller sexåringar, och tittade på 
honom.



Och tänka sig frun! utbrast tiggaren förtjust, tänka sig, de var inte 
rädda för mig. De hade på känn att jag ville dem väl.



De stannade en stund hos honom, lekande och småpratande sinsemellan. Några 
månader efter satt han åter i diket vid pilen. Samma sak upprepades, med 
den skillnaden att de nu kände igen honom och hälsade honom som en gammal 
vän. Sen dess hade han under tio års tid besökt dem två eller tre gånger 
om året: en gång på högsommaren, en gång i november (då de gåvo honom 
hemmalagad korv) och en gång i april. Vid de tiderna höllo de utkik på 
pilen och han behövde sällan vänta förgäves eller länge. Han berättade 
inte sagor för dem, eftersom han inte kunde några sagor, och han gav dem 
inte leksaker. Han var själv en leksak, som de fått, när de voro riktigt 
små och som det alltjämt roade dem att titta på, fast de redan voro vuxna 
jäntor. Han försökte beskriva dem för fru Ingeborg, men blev därvid så 
ivrig, att han stammade och slutligen tappade talet i ett nytt anfall av 
astma. Han bad om en cigarett, ty ett par rökbloss lättar det 
astmatiska trycket över bröstet. Hon gick in och hämtade en ask, 
oupptagen, och tog samtidigt ur hushållsskrinet en hundralapp. Hon skulle 
ha velat ge honom både mer och mindre - mer om hon därmed verkligen 
hjälpt honom - mindre därför att det dock är meningslöst att sticka en så 
stor slant i handen på en fullständigt förfallen stackare. Tiggaren tog 
emot hundralappen som om den varit en femöring, och i stället för att 
tacka utbrast han: Frun skulle se töserna! Frun skulle! Han tryckte på 
ordet skulle som om han velat säga, att lite var kunde ha gott av att 
kosta på sig en Skåneresa för att få titta på töserna. Han berättade, att 
de kallade honom guffar. Det hade de hittat på själva och det fann han 
betydelsefullt, eftersom de ju inte visste att han var deras far. Tro om 
de hade något på känn? Blod är tjockare än vatten. För resten fann han det 
också mycket löjligt att bli kallad guffar av sina egna barn. Han frågade 
om det inte var skämtsamt? Och han skrattade och slog sig på knäna. Ar man 
bara tillräckligt ödmjuk, finner man till sist i Försynens stränga 
regemente det skämtsamma. En eländig luffare har två döttrar, välklädda, 
välfödda, vackra, lyckliga-han besöker dem när det faller honom in, ser 
efter hur mycket de vuxit, hör dem kvittra och babbla, han blir väl 
emottagen, omhuldad, nästan hedrad, kallas guffar, får bröd och 
korv-alltsammans utan att behöva betala ett öre. Det är skämtsamt, ty 
vore han en arbetsam och ordentlig fader skulle han ha en massa besvär och 
kostnader och inte roligare för det.



Plötsligt suckade han och sa:



Men brännvin har de inte, töserna. Skulle frun vilja bjuda mig på något 
starkt?



Hon hörde inte alls på det örat, utan frågade om det inte kändes hårt att 
se dem så sällan och kort. Han muttrade:



Varför det? Man träffas och så går man sin väg. Det kan vara lika bra som 
något annat. Men jag blir sittandes här tills frun ger mig något starkt.



Hotelsen att stanna kom henne att tänka på att han helst borde ge sig i 
väg så fort som möjligt. Ty om nu Andersson komme från myrstacken och om 
han och luffaren kände igen varandra-vilket var troligt-så skulle 
den sentimentale Andersson börja tala om gamla minnen med sin förolyckade 
kamrat. Hela historien skulle dras omigen, vilket var odrägligt i och för 
sig. Men inte nog med det. Barnen skulle komma, bli nyfikna, lyssna. Hon 
kunde riskera att de fingo till livs den osmakliga historien om 
förlovningen. Eller någonting liknande. Alltså var det obehagligt att han 
satt där och nödvändigt att han gick. Hon beslöt att ge honom en sup. 
Visserligen är det orätt att ge en drinkare sprit, men å andra sidan 
betyder väl ett glas mer eller mindre inte mycket för en redan fördärvad 
kropp? Och om hon nu kunde befria sig själv från ett obehag genom att 
bereda stackaren ett behag, så kunde det inte ligga någonting så värst ont 
i det. Emellertid sa hon någonting om att hon inte borde ge honom sprit, 
eftersom spriten tydligen varit hans fördärv. Han gav henne en förargad, 
föraktfull blick och svarade: Frun ska inte vara dum! Det är själen som 
tar kol på kroppen och om den använder rep eller sprit, det kan vara lika 
bra. Man super därför att man vill bli av med livhanken.



Svaret gav henne inte något moraliskt stöd, men betydde heller ingenting, 
eftersom hennes beslut redan var fattat. Hon gick in i salen och öppnade 
hörnskåpet. Där stod en akvavitbutelj med ungefär tre eller fyra vanliga 
supar på bottnen. Hon tänkte: Slår jag upp en sup så dricker han den där 
han sitter och blir kanske sittande, men får han buteljen, så ger han sig 
nog i väg för att njuta i fred. Det var finurligt tänkt och rätt uträknat. 
Tiggaren, som stoppat på sig hundralappen utan att bevärdiga den med en 
blick, överväldigades av glada känslor vid åsynen av buteljen. 
Hundralappen kunde skaffa honom massor med sprit, men för den rätt 
förfallne betyder en närliggande njutning oändligt mycket mer än den 
avlägsna. Låt en drinkare välja mellan en sup i dag och tio i morgon och 
han skall välja det förra. Att vara nykter i morgon skrämmer honom inte 
alls, bara han får vara onykter i dag. Denna omständighet ger honom själv 
en illusion av att vara herre över sin last. Han känner att det är just i 
dag han behöver brännvin, i morgon kan han reda sig utan. Alltså är det 
inte så farligt med honom. Tyvärr har han ingen morgondag.



Tiggaren reste sig hastigt på något ostadiga ben, ryckte med skälvande 
händer till sig buteljen och stoppade den i fickan. Därpå gjorde han en 
lustig rörelse med armarna som om han i inbillningen omfamnat en kär 
person-kanske den ädla givarinnan, pastor primarius' dotter-tog så åt 
hatten och sa: Ja, tack nu för mig, frun. Nu går jag till töserna. Det lät 
så lätt och ledigt som om töserna bott hos grannens i stället för långt 
nere i Skåne. Lyckan, som kluckade muntert och vänligt i fickan, 
förkortade alla vägar, jämnade alla backar. Betydligt käckare än han 
kommit gick han. Utkommen på bryggan tog han första klunken. Så försvann 
han i vassen.



Fru Ingeborg återtog sin plats i trappan. Hon tänkte på tiggaren och hans 
töser, försökte sätta sig in i hur det skulle vara att ha sina barn på de 
villkoren. Se dem några gånger om året, konstatera att de ha det bra, att 
de växa och frodas, att de är snälla och glada. Leka och prata med dem 
några timmar och gå sin väg. Naturligtvis för att återvända snart nog. Ja, 
varför inte? Den kroppsliga närheten betyder väl inte så mycket. Man har 
dem i tankarna och i ögonen ändå. När man vill kan man se dem lika tydligt 
som om de stode inför en. Man kan till och med resonera med dem, eftersom 
man rätt väl vet, hur de resonera. Och man slipper att bli småförargad 
över en massa struntsaker. Det dagliga samlivet sliter på känslorna. 
Ibland kan man bli rasande på dem, man kan avsky dem en timme och vara 
förargad på dem en hel dag. Det slipper tiggaren. Han får bara vackra och 
glada intryck av sina barn. Det kan också vara värt något. Hon borde 
kanske fara bort en sommar, vara alldeles ensam några månader. Varför 
inte? Man bör vänja sig i tid att leva ensam, ty förr eller senare blir 
man ensam. Hon skulle vara borta hela nästa sommar. Inte denna-eftersom 
den redan var påbörjad. Men nästa sommar. Varför inte?



Svaret kom nästan omedelbart när nu ungdomen i sommarmaklig takt återvände 
från tennisbanan. Hon såg på Kurt, hon såg på Suzanne. Hon smålog och sa 
till sig själv: Tänk att jag tror att jag ändrar mig! Det där att titta på 
dem är bestämt detsamma för mig som brännvinet 
för tiggaren- det piggar upp och gör mig lite karskare.



Och hon skakade på huvudet. Kurt sa:



Vad är det med mamma? Varför sitter mamma på trappan och skakar på 
huvudet? Här har mamma suttit och dåsat i timmar. Varför rör inte mamma på 
sig? Mamma kommer att bli fet och gammal i förtid. Och varför skakar mamma 
på huvudet? Just som jag kommer.



Hon svarade:



Jag skakar på huvudet åt mig själv. Jag tycker för mycket om mina ungar.



Hon började till och med tycka om fästmannen. Eftersom hon aldrig såg 
honom annat än i en synbarligen oupplöslig förening med Sussi smälte de 
småningom samman till ett dubbelväsende. Det är svårt att ägna siamesiska 
tvillingar motsatta känslor: älska den ena och hata den andra.





13 En vanlig butiksflicka.



Luffarens besök orsakade följande:



Vid frukostbordet sa herr Andersson: Chefen, gissa vem jag mötte i skogen!



Det var inte svårt att gissa. Han hade mött Larzon, och luffaren, som 
befunnit sig i soligt brännvinslynne, hade slagit sin f.d. kamrat på den 
gröna byxlappen och uttalat en förmodan, att den, som gick så klädd, också 
måste vara en luffare eller en luffares jämlike. Vidare hade han berättat 
att han lyckats "klå" chefen på en hundralapp och en skvätta brännvin. Det 
roade herr Andersson att skildra allt detta utförligt, och från mötet med 
luffaren övergick han till den gamla historien om pastor primarius' 
dotter. Därmed underhöll han sällskapet så länge frukosten varade.



Herr Andersson var en man som sökte visa sin kraftiga säregenhet genom att 
sätta grön lapp på svarta byxor och sin intelligens genom att låtsas odla 
en vetenskap som var honom fullkomligt främmande. En dylik människa känner 
sin underlägsenhet men erkänner den inte. Råkar han hålla av en 
överlägsen människa blir han odräglig, söker med all makt spela jämlike, 
antyder en förtrolighet, som inte finns, retar sin älskade med stickord 
och dumma kvickheter för att genom sin frimodighet dölja en grym fruktan 
att vara föraktad. Strykande en åldersskillnad på tjugufem år talade herr 
Andersson om "våra ungdomsminnen" och skildrade dem så retsamt som 
möjligt. Han lyckades försätta fru Ingeborg i en sinnesstämning, som bäst 
karakteriseras med orden: hon gitte inte bli ond.



Barnen lyssnade livligt intresserade till berättelsen om pastor primarius' 
dotter. De hade hört den förr och kunde ingripa med rättelser och 
förmodanden. Fästmannen var ännu mer intresserad. Hans vördnad för den 
blivande svärmodern var så stor, att den gränsade till rädsla och 
motvilja. Nu försökte han tänka sig fru Ingeborg som en liten snärta, 
kanske med hattask på armen, trippande framåt, följd i hälarna av en eller 
annan flickjägare. Tanken behagade honom helt enkelt därför att den något 
lättade trycket av en alltför stor vördnad. Han log spjuveraktigt och 
utbrast:



Nej, tänk så lustigt! Att mamma varit en vanlig butiksnicka!



Klumpigheten bekom honom inte själv det allra ringaste, inte heller Kurt, 
inte heller Andersson, inte heller Sussi, som dock anmärkte: Vanlig!-jag 
skulle tro att hon var en högst ovanlig butiksflicka! Men de båda fruarna 
de Lorche och Balzar rodnade, den förra svagt, den senare ganska djupt. 
Olyckligtvis iakttogo de varandra och den ofrivilliga klumpigheten, som 
eljest kunnat halka obemärkt förbi, blev genom den ömsesidiga rodnaden 
erkänd som en förolämpning. Vidare betydde rodnaden för fru Ingeborg ett 
erkännande av att hon skämdes över att ha varit en vanlig butiksflicka. 
Erkännandet var fullständigt falskt och hon kunde gott ha sagt: Jag 
rodnar, men jag skäms inte. Emellertid sa hon ingenting.



Fru de Lorche hade kommit med första morgontåget för att fira en söndag på 
landet. Så snart frukosten var över, slog hon sig ned i trädgården och tog 
fram sin pärlstickning. Ungdomarna försvunno åt sjösidan, herr Andersson i 
skogen. Fru Ingeborg stannade hos sin gäst. Hon betraktade de 
smala, flitiga fingrarna och hon tänkte: Stackars lilla människa, det där 
gör du bara för att plåga mig. Hon hade rätt. För folk, som sett bättre 
dagar, blir fattigdomen inte blott en plåga - den blir också en last. Den 
fattige skaffar sig en sadistisk njutning genom att plåga den rike 
släktingen med sin fattigdom. Å din skojare, tänker han (i tankarna kallar 
han honom alltid skojare), du ska åtminstone veta, hur jag har det! Min 
svett skall blandas med ditt vin! Den fattige tror alltid att hans 
fattigdom plågar den rike. I de flesta fall tar han fel. Endera erfar den 
rike ett lätt obehag och köper sig då genom en allmosa dels fri från 
plågan, dels ökad självaktning, eller ock blir den rike helt enkelt 
uppiggad och eggad av kontrasten mellan sin egen lycka och den andres 
olycka. Vad fru de Lorche beträffar så lyckades hon dock grundligt plåga 
sin värdinna. Ännu för tio år sedan hade fru de Lorche varit en glad, 
blid, vekhjärtad liten varelse. Men olyckan skapar fanatici. Det finns en 
mycket utbredd sekt som man skulle kunna kalla olycksdyrkare. De gör sitt 
eget vidriga öde till det enda väsentliga, upphöja det till ett Högsta 
Väsende, vars tillvaro städse bör predikas. Pärlstickningen på 
söndagsmorgonen var en dylik predikan. Se min fattigdom! Hur kan man ha 
samvete att vara lycklig i den värld, där jag lever? Kom ihåg hur klumpigt 
du bar dig åt då du ljög för att kunna ge mig en allmosa! Visa mig 
åtminstone vördnad, ty jag är Olycklig! Att ha det så bra som du är 
skamligt!



Under denna stumma predikan, maskerad med ett lamt samtal, förflöto tre 
morgontimmar. Ungdomarna återvände från sjön med badlakan kastade över 
axlarna. Fru de Lorche synade sitt arbete, smålog, sa: Vet Ingeborg hur 
mycket jag har förtjänt på de här tre timmarna? Jämnt tjugufem öre! 
Ungefär samtidigt ropade Kurt från verandan: Vem har tagit mina 
cigaretter? Det var dyra cigaretter! tjugufem öre stycket! Fru de Lorche 
betraktade sin värdinna och arbetsgivarinna. Slumpen eller den heliga 
Olyckan hade givit hennes tysta predikan en triumfal avslutning. Hon kände 
medlidande med den rika och sänkte sakta blicken till pärlstickningen.

Emellertid fortsatte Kurt högröstad och påstridig:



Eftersom ingen annan röker, så har endera Louis eller Sussi tagit dem. Jag 
vill ha mina cigaretter. På detta bord låg i går kväll en oupptagen ask 
Sarony. Det är faktum, och jag fordrar förklaring.



Fru Ingeborg visste, att han hellre skulle dö än avstå från en nöjaktig 
förklaring. Hon steg upp på verandan och berättade att hon givit Larzon 
cigaretterna. Kurt sa: Gott! Bara jag får veta! Men fästmannen utbrast: 
Var det så särdeles försiktigt, mamma? Luffare är eldfarliga redan utan 
cigaretter! Fru Ingeborg svarade snävt: Han behövde dem, han hade astma. 
Hon gick in i salen för att hjälpa Tysta Marie duka till lunch. Då 
blandade sig herr Anderssons röst med de ungas ute på verandan. Han 
berättade att han åter stött på Larzon. Han hade legat i skogen, inte 
långt från landsvägen, sovande, antagligen dödfull, med en halvtömd 
literbutelj kärligt tryckt mot sitt bröst. Sannolikt hade han varit i stan 
och skaffat sig langarsprit. Men varför hade han återvänt? Fästmannen 
brast i skratt.



Återvänt! Skulle man inte återvända till ett ställe, där man får hundra 
kronor, snaps och cigaretter? Fråga hellre hur vi ska få honom härifrån! 
Det går nog inte med mindre än länsman-



Nu uppstod en tvist mellan Andersson och fästmannen rörande luffaren. Kurt 
och Sussi blandade sig inte i samtalet. Fru Ingeborg i salen hörde nästan 
endast vad fästmannen sa, ty under tvistens gång hetsade han för 
ovanlighetens skull upp sig och blev högröstad. Herr Andersson förde 
lågmält och godmodigt frihetens talan. Varför ska en sån där stackars 
luffare ovillkorligen spärras in? Jo! Därför att han är ett skadedjur! Han 
skrämmer barn, han överfaller kvinnor, han är ytterst eldfarlig, i 
synnerhet en torrsommar, då tallskogen är en enda stor bit fnöske. Därpå 
följde en lågmäld replik från herr Andersson, därpå ett hetsigt och 
hånfullt utrop från fästmannen:



Ett sånt där kräk! Jag har inte något medlidande-



Först förvånade det henne att höra fästmannen föra lagens och klokhetens 
talan. Därpå beredde det henne en besvikelse. När någon av ens 
närmaste plötsligt framvisar ett nytt karaktärsdrag, blir man orolig. 
Kände jag dig inte bättre, känner jag dig kanske inte alls. Enligt fru 
Ingeborgs förmenande var fästmannen en godhjärtad, vek, försynt slarver, 
en snäll gosse-kanske lite väl barnslig. Att höra honom med upphetsad 
kraftig stämma domdera om länsman och häkte var ungefär lika obehagligt 
som att höra ett barn svära. Men hon sa till sig själv: Han har rätt. Det 
vore rysligt om Larzon i fyllan och villan ställde till med någon olycka. 
Skulden bleve min.



Under intryck av fästmannens röst och ord ändrade hon emellertid snart 
åsikt. Skicka efter länsman? Ena kvällen sitta och prata helt förtroligt 
med en stackare, andra kvällen tussa länsman på honom? Ska det vara bra? 
Till på köpet en gammal bekant, en före detta kamrat-



Nu sa fästmannen - besvarande en sentimental replik från herr Andersson 
- Asch, ett sånt där kräk har inga känslor!



Hur överlägset sagt! Ungefär lika överlägset som: Så lustigt, en vanlig 
butiksflicka! Kanske kan ett osnyggt kräk, som super sig full i skogen, 
vara lika bra som guldkrogarnas välklädda kräk? Inga känslor! Töserna då? 
Hyste han inga känslor för töserna, som under pilen vid diket väntade på 
sin lustiga beskedliga pappa-docka, sin levande leksak? Bilden av dessa 
töser, som hon för säkerhets skull och trots Larzons uppgift gjorde till 
riktigt små tultor, blev avgörande. Hon såg den egendomliga gruppen 
framför sig: den vilande luffaren med ryggen stödd mot pilens stam, de 
lekande barnen, de guldgula blommorna på dikesrenen, det glittrande 
vattnet. I all dess underlighet var tavlan rörande och för kvinnohjärtat 
innebär det rörande en suverän dispens från klokhetshänsyn. Vem avgjorde 
om flickorna skulle vänta förgäves på sin pappa-docka? Kanske herr Louis 
de Lorche? Hur äckligt! Hon fattade sitt beslut: Länsman skulle ej 
tillkallas, luffaren skulle lämnas i fred.



Sådant var det beslut, hon trodde sig fatta. I själva verket beslöt hon 
sig för att bli ond. Hos kvinnan ligger beslutsamheten nära vreden. Hon 
behöver en nypa vrede för att där med sälta och stärka sin 
beslutsamhet. Hon säger inte: jag bestämmer! Utan: Nej, nu är det då 
äntligen min tur att bestämma! Aven om hon städse får sin vilja fram säger 
hon för varje gång: Äntligen, det var då inte för tidigt! Och när nu 
fästmannen yttrade: Jag tänker inte tillåta-mumlade fru Ingeborg 
förbittrad: En sån ton han tar sig! Men den här saken är det då äntligen 
jag som avgör-



Tyvärr misstog hon sig beträffande själva saken. Hon trodde att frågan 
rörde sig om en för henne nästan okänd och fullständigt likgiltig man. 
Emellertid var hon starkt upprörd, och främmande människors vidriga öden 
röra oss endast i den mån de kunna bli objekt för redan befintliga, kanske 
under åratal upplagrade känslor. Saken var helt enkelt den, att pastor 
primarius' dotter, som av nöden deklasserats och av människorna 
förolämpats, ett kvartsekel senare plötsligt beslöt att återbörda något av 
den väl skrinlagda bitterheten. Louis de Lorche blev ingalunda slumpvis 
föremål för utbrottet. Om en vidskeplig människa hittar en hästsko, 
tillskrives alla lyckliga händelser dess makt. En katts språng över gatan 
far skuld för olyckorna. Den ovidskeplige hånler åt hästskon, men förblir 
trogen den gamla övertron på olycksfåglar. Sen den där kom in i firman, 
går allting bakvänt! Väl att märka: ej blott ärenden, som olycksfågeln 
handlagt, utan allt. Från och med den dag, då Louis de Lorche kommit in i 
familjen, hade obehag länkats vid obehag. Den alltjämt omstridda och 
oroande hattaffären sammanföll med den första bekantskapen. 
Stridigheterna med sonen hade gått jämsides med svartsjukan på dottern. 
Man betyder nästan allt för en människa och ingen annan betyder särdeles 
mycket för henne- en vacker dag betyder en annan nästan allt för den där 
människan och en själv ej särdeles mycket. Nog känns det snopet. Men man 
får tugga det i sig och hålla god min, ty det är naturens ordning, livets 
gång. Om man åtminstone hade den tillfredsställelsen att i intränglingen 
se en karlakarl, en typ sådan som mannen med halsdukarna. Men ingalunda! 
Snarare är han ett kräk, en person med mystiska skulder, som man luras att 
betala. Hans mor är en pretentiös fattiglapp som stickar pärlor på 
söndagarna för att visa hur otillständigt  
lyckliga vissa andra äro. Slutligen-sedan Larzon och Andersson luckrat 
upp minnet och dragit fram i ljuset en mycket plågsam tid, hoppar 
olycksfågeln rakt in i denna återuppståndna värld och genom att säga: Så 
lustigt-bara en vanlig butiksflicka! gör han sig till representant för 
alla de människor, som sett pastor primarius' deklasserade dotter över 
axeln. Lägger dessutom i dagen sitt bottenlösa förakt för en varelse, som 
dock förr i tiden var hennes jämlike och kamrat.



Men jag ska lära honom att inte vara högfärdig. Gunstig herrn. Någon gång 
måste man taga bladet från mun-



Under den rätt långvariga tvisten mellan fästmannen och herr Andersson 
stod fru Ingeborg i salen, orörlig, med högra handen stödd mot bordet. 
Till en början var hennes hållning slapp, vilande, huvudet lutat i 
Iyssnande ställning. Så småningom rätade hon upp sig, musklerna spändes; 
handen stödde inte längre med flatan utan, knuten, med knogarna mot 
bordet, huvudet tillbakadraget så att ansatsen till en isterhaka putade 
fram. Den kringtassande Tysta Marie började mumla: Vad är det med henne? 
Hur ser hon ut? Nu inträdde fru de Lorche följd av Sussi och fästmannen, 
Kurt och herr Andersson. Alla fem pratade, men de fyra tystnade genast. 
Blott den olyckliga fästmannen fortsatte att prata och gick obekymrad fram 
till fru Ingeborg, sägande:



Nog tycker mamma som jag? Är det inte oförsvarligt att låta den där 
druckenbolten rumstera i skogen?



Hon svarade:



Du bör känna drinkares vanor och ovanor bättre än jag. Men jag finner det 
oförsvarligt att kasta sig över ett stackars kräk bara därför att han inte 
är lika välklädd som du. För resten hör jag att du riktigt sätter dig på 
dina höga hästar. Han har inga känslor! För min del tror jag att hans 
känslor för sina töser är minst lika äkta som till exempel dina känslor 
för Sussi. I varje fall slår han inte mynt av sina känslor.



När det var utsagt erfor hon samma förnimmelse som en människa, vilken 
faller från en höjd: först en hjärtkramande skräck, sedan en sorts slapp 
tillfredsställelse- låt gå, kan inte längre hjälpas! Emellertid makade 
hon sig ett par steg bort till Kurt. Med vänstra handen grep hon ett 
fast tag i hans arm och släppte den inte; med den högra gestikulerade hon 
patetiskt- sannolikt för första gången i sitt liv. Fästmannen, som inte 
uppfattat eller inte velat uppfatta förolämpningen, yttrade förläget: Ja, 
de där besynnerliga töserna! Vad har de för glädje av en sådan far? Kanske 
vore det lika bra-



Hon avbröt honom tvärt, ty nu hade hon funnit den nödvändiga tråden. 
Kanske är allting lika bra! Denna slappa, vidriga sats var-åtminstone i 
hennes tankar-fästmannens devis. Hon hade avfärdat den som en ren 
barnslighet, men nu hade etiketten "kanske väl barnslig" plötsligt sköljts 
bort. Kan man skänka förtroende åt en fullvuxen karl, som finner det lika 
bra att vara skurk och hederlig, drinkare och nykter, duglig och oduglig? 
Det är troligt att luffaren hyllade just sådana åsikter eller åtminstone 
tillämpade dem i praktiken. Men i detta försvarstal för den stackars 
Larzon framförde hon den borgerliga moral, som hon själv älskade och ägde: 
flit, ärlighet, omtanke, sparsamhet. Det händer att försvarsadvokaten 
prisar sina egna dygder som om de kunde utgöra en borgen för klientens, en 
satisfactio vicaria. När åklagaren talar om stöd, rynkar han pannan och 
blixtrar med ögonen som inför en personlig förolämpning. Den försvarade 
och försvararen bli identiska. Sålunda höll nu fru Ingeborg sin egen fasta 
och pålitliga moral som en sköld över syndaren Larzons huvud och förbjöd 
patetiskt "en sån där lättsinnig goddagspilt som du" att ingripa i den 
fattige men redlige mannens öde. Hon tillade tämligen sammanhangslöst:



Kom för resten ihåg, att därför att jag betalt dina skulder -av pur 
barmhärtighet och dessutom trugad av din mor- så har jag därmed inte sagt 
ja och amen beträffande Sussi!



Förolämpningen mot husets gäst, fru de Lorche, sårade Kurt i allra högsta 
grad. Han saknade alla förutsättningar att förstå moderns utbrott och 
hennes plötsliga förlöpning utanför det riktigas gränser förödmjukade 
honom. Han gjorde en ofrivillig liten rörelse för att lösgöra sin arm. 
Genast blev moderns grepp krampaktigt hårt. Detta muskelspel mellan 
mor och son, som till sin innebörd var ganska symboliskt och även ganska 
tragiskt, upprepades under det följande, alltjämt omedvetet. Emellertid sa 
Kurt:



Mamma, det är ju inte fråga om Louis, det är fråga om hamnbusen!



Men fru Ingeborg talade för tillfället varken om eller till någon annan än 
Louis de Lorche. När hon hörde sin klient nämnas vid ett nytt öknamn, tog 
hon för givet, att det var Louis som utslungat speordet. Därmed kom hon 
rakt in i cyklonens kärna: den gamla, väl lagrade förödmjukelsen. Framför 
henne stod representanten för dessa fräcka, slyngelaktiga snobbar, som 
engång hållit det för artig lek att anställa klappjakt på "en vanlig 
butiksflicka". Som hon i detta sammanhang näppeligen kunde tala om sig 
själv, framförde hon än engång Larzon och förundrade sig över att 
personer, som varit och kanske ännu vore så pass under isen som 
fästmannen, vågade slå sig för sitt bröst och se ned på en förolyckad. 
Åter förblandade hon sig själv med klienten och bedyrade, att den ringaste 
samhällsställning, det tarvligaste arbete vore vida förnämligare än vissa 
herrars vinglerier och hemgiftsspekulationer. Hon glömde, att Larzon 
antagligen sjunkit ännu ett stycke under dessa herrars ståndpunkt, och 
utbrast: Jag! Jag tog emot honom som en gammal kamrat. (Vilket inte var 
riktigt sant.) Men jag är ju också bara en vanlig butiksflicka. Jag 
begriper inte att en herre som du gitter umgås i mitt hus. Och det vill 
jag säga dig -jag känner mig inte smickrad!



Fästmannen, som mottagit alla dessa skopor än med ett fånigt, förvridet 
leende, än med allvarlig, förundrad uppsyn, och hela tiden nervöst 
vridande sina händer, gav nu till ett riktigt nödrop, som för resten 
klingade ganska barnsligt:



Men mamma, vad har jag då gjort?



Vad han hade gjort? Nu visste hon det. Hon hade inte tänkt på saken förut, 
men fick nu plötsligt klart för sig, vari hans brott bestod. Och det 
visade sig, att den innersta kärnan i cyklonen inte var det - omedvetna 
- begäret att hämnas en gammal förolämpning, överflytta ett mått av sin 
egen bitterhet i en annans själ. Den innersta kärnan var rädsla. 
Visserligen inte rädsla för herr de Lorche eller för någon skada, han 
kunde tillfoga henne, men väl en kvinnlig rädsla för en viss art av 
grymhet. En kvinna kan vara lika grym som en man, hon kan obarmhärtigt 
plåga en älskare, en vän, en fiende och njuta därav. Men vad som för henne 
är alldeles främmande och utomordentligt skrämmande, det är den 
lidelsefria grymheten. Den grymhet, som kan förmå en man att sitta vid sin 
väns dörr lugnt avvaktande hans självmord, och sägande till sig själv, 
kanske är det lika bra att han tar livet av sig. Aven bland män är denna 
art sällsynt-och uppfattas för resten inte som grymhet utan som 
karaktärsstyrka-för kvinnor ter den sig som någonting ofattbart och 
demoniskt helt enkelt därför att den inte är förknippad med lidelse, blott 
med resonemang.



Fästmannens beteende mot vännen-självmordskandidaten var alltså kärnan i 
cyklonens sista och våldsammaste fas. Det var inte längre förargelse, 
förakt och sårad stolthet som brusade fram, det var rädsla och avsky. Han 
var en omänniska, ett vidunder. Han var en fullständigt känslolös, en 
degenererad, en ofullgången. Den som gjort, vad han gjort, är i stånd till 
allt, som är fegt och hjärtlöst. Hon utbrast: Och till dig skulle jag 
anförtro Sussi! Tack. Du kan anse den frågan avgjord.



Under cyklonens sista fas blev hennes sinnesrörelse så stark, att det 
svartnade för hennes ögon. Fästmannen, som stod på ett par stegs avstånd, 
försvann i ett töcknigt mörker. Hennes sista ord, som inneburo att det 
hela dock medfört ett beslut, återgåvo henne ett visst lugn. Det klarnade 
för hennes ögon och vad hon först urskilde och envist betraktade var 
fästmannens panna. Den var helt betäckt av svettdroppar. Dropparna föllo 
och nya sipprade fram. Plötsligt blev hon medveten om den hemska 
kontrasten mellan hennes eget stormande, lidelsegalna, obarmhärtiga 
ordsvall och denna tysta, ödmjuka bön om förskoning. Hon tänkte: Finns det 
någonting ohyggligare än att tappa förnuft och besinning! Vad allt har jag 
sagt?



Samtidigt hörde hon Sussis röst tätt intill sig:



Mamma spratt till. Får? Vad vågade hon säga? Vågade hon förbjuda sin 
mor? Sannerligen var hon inte färdig att släppa lös en ny storm! Hävda sin 
auktoritet, upprätthålla sin myndighet, inte låta sig kujoneras - allt 
det där. Men när hon nu varsnade ett litet uppåtvänt, bedjande vitt 
ansikte med skälvande läppar, föll hon ihop. Inte kroppsligen 
visserligen-stod alltjämt lika rak och stel med spända lemmar. Men denna 
våldsamma och plågsamma scen, som herr Andersson bevittnat hopkrupen 
nästan till ett klot, fru de Lorche orörlig, blind och döv, fullständigt 
omedveten, Kurt alltmera plågad och alltmera stram, Sussi alltmera plågad 
och alltmera nedbruten, denna scen slutade därmed, att fru Ingeborg kysste 
bort tårarna ur dotterns ögonfransar.



De satte sig till bords. Tysta Marie tassade omkring dem mumlande: vad har 
hänt?-begrip det!-vad har hänt?- begrip det!



Plötsligt böjde sig fru de Lorche fram över bordet, log, sa:



Kära Ingeborg, ett sånt här litet oväder rensar luften. Inte sant? Någon 
gång måste man verkligen taga bladet från munnen-



Fru Ingeborg böjde sig i sin tur fram och strök fru de Lorches kind. En 
tacksägelse. Så småningom började de tala om ditt och datt.





14 Julias andra fest.



Trots den hastiga försoningen förblev stämningen tryckt. Det finns 
utbrott, som rensa luften; det finns utbrott, som ladda den med än mera 
kvalm. Under ett par timmar såg det ut som om den vackra sommarsöndagen 
måste räknas bland de förspillda. Sen kom Julia.



Hennes ankomst väckte mer bestörtning än glädje. I köket hotade man med 
strejk. Fru Koerner kom nämligen inte allena. I tre väl fyllda bilar 
rullade hon och hennes följe upp på gårdsplanen, signalerande livligt med 
lurarna. Efter ett kort, förstulet familjeråd bakom förstudörren trädde 
fru Balzar, förtvivlad men leende, ut på planen och hälsades av sin 
väninna med en omfamning. Fru Ingeborg viskade i hennes öra: För all 
del, laga att ni kommer i väg! Jag har inte mat åt er. Varpå fru Koerner, 
vänd mot sitt följe, utropade:



Här bor snälla och vänliga människor! Här ska vi ha trevligt! Fru Balzar 
bjuder oss alla på middag.



Fru Balzar störtade tillbaka till köket, och fru Koerner började 
organisera och exercera sitt följe. Det var mer än vanligt ungdomligt: tre 
nybakade underlöjtnanter, en fänrik, två rika köpmanssöner och en 
vetenskapare i studentmössor, en adertonårig skald, vars produktion 
inskränkte sig till svärmiska blickar ur vackra ljusblå ögon, samt 
slutligen och för ovanlighetens skull tre flickor i åldern 16-19. 
Flickorna voro släktingar till fru Koerner, döttrar av en gammal lågadlig 
godsägarsläkt i Småland. De tillhörde den sällsynta ungflickstyp, som kan 
vara på engång blyg och glad, vördsam och vänlig, starkt erotisk och 
följaktligen kysk, stursk mot närgångna pojkar och svärmisk med den 
försynte. Fru Julia hade 'fått dem på halsen' och behandlade dem med 
fullständigt exemplarisk moderlig stränghet.



Ryktet visste förmäla att den stora skådespelerskan efter en stark 
själskamp åtagit sig en roll, som beträffande åldersläget låg ett 
decennium över hennes eget. För skådespelerskan är det en allvarlig sak 
att "spela gammal". Man skildrar inte den gamle utan att själv bliva 
gammal. Inte ens en dålig skådespelare utför konststycket, långt mindre en 
god. Visserligen är åldrandet blott tillfälligt, men vem vet om inte någon 
liten rynka kan gömma sig kvar i den mjälla huden! Eller i själen. Fru 
Koerner, som aldrig gjorde medvetna förstudier, hade dock redan tagits i 
besittning av sin roll. Sålunda omgav hon sig med en ljusgrön ungdom för 
vilken hon knappt kunde hysa annat än moderliga känslor. Då hon varsnade 
sin favorit, tjugufemåringen Kurt, ropade hon: Kurt, min älskling, kom och 
giv din tant en kyss på kinden! Sussi hälsade hon med en snäv nick och 
anmärkningen: Ar inte den där kjolen väl kort? (Den var ovanligt lång.) 
Fästmannen, som hon såg för andra eller tredje gången, klappade hon med 
två fingrar på kinden, sägande: Du ser ju duktig ut, min gosse! Hennes 
livlighet var dock inte mindre än vanligt -även 
gammalt folk kan vara livligt-och truppen sattes i stark verksamhet. 
Möbler, som brukade stå inne, flyttades ut, och möbler, som brukade stå 
ute, flyttades in. Bersåer och rabatter fingo ett delvis ändrat utseende; 
smärre träd fälldes och placerades på lämpligare ställen. Sedan scenen 
sålunda omdekorerats, tog hon sina flickor med sig till sjön för att "löga 
sin gamla kropp" - dock först sedan hon strängt tillsagt sina gossar att 
ej nalkas stranden. (Hennes ideal i fråga om badliv var eljest Deauville.) 
Från badet begav hon sig till köket, där fru Balzar förde fruktlösa 
underhandlingar med en uppretad köksa och en gråtmild husa. Förvånad 
utbrast fru Koerner: Ingeborg! Du tvistar med ditt tjänstefolk? I mitt hus 
skulle dylikt sluta med ett par duktiga örfilar! Pjäsen var nämligen en 
gammaldags pjäs och hon ämnade inte göra några eftergifter åt de lägre 
klassernas arrogans. Flickorna tappade dragen, då de hörde slika ord 
utslungas mitt i ett demokratiskt tidevarv. Men eftersom den stora 
skådespelerskan i ett halv dussin upplagor beklädde deras sovkammarvägg 
och eftersom de på hennes baksida brukade sända "kära hälsningar" till 
släkt och vänner i landsorten, kände de bergfasta principer vackla och 
störtade huvudstupa till fiskar Öhman och andra matkällor. Fru Koerner 
hade åstadkommit en visserligen mycket tillfällig återgång i släktets 
demokratisering. Nöjd härmed slog hon sig till ro bredvid fru de Lorche, 
som hon såg för första gången, fattade hennes hand mellan sina och mumlade 
rörd: Ack vi båda gamla-



Strax därpå upptäckte hennes kvicka ögon den vitskäggige herr Andersson, 
som förskräckt gömt sig i en berså. Van att förknippa vissa typer med viss 
rekvisita, tog skådespelerskan för givet att en vitskäggig gubbe måste äga 
och traktera en fiol. Hon gissade rätt! Herr Andersson ägde en fiol, men 
med fullt berättigad blygsamhet brukade han fila sina strängar blott i 
skogens ensligaste enslighet. Nu tvangs han att uppträda. Ungdomen skulle 
dansa, ty all gammaldags ungdom dansar så snart den kommit ut på landet. 
De unga herrarna, som tillbragt hela natten vid glaset och som 
följaktligen älskade fredlig vila, förklarade enstämmigt, att man inte 
skulle jazza på planen. Jazza? upprepade fru Koerner förvånad, som 
om hon aldrig förr hört det besynnerliga ordet. I hennes ungdom dansade 
man vals, polka, hambo, mazurka. Om dessa danser visste ynglingarna 
ingenting annat än att man bör akta sig för dem när man har kopparslagare. 
De suckade tungt, och Kurt sa: Det är synd om dem; låt oss ge dem lite 
whisky. Men den obarmhärtiga gammaldags ande, som flugit i 
skådespelerskan, svarade: Whisky! Inte för mina pojkar. De är tacksamma 
för saft och vatten, och vill de inte dansa, så ska vi leka springlekar. 
Då överlämnade ynglingarna sina själar åt en slö lydnad och sina kroppar 
åt de tre smålandstöserna, som verkligen kunde de gamla danserna och som 
skötte sina kavaljerer flinkt och behändigt. En av löjtnanterna bjöd upp 
fru Koerner. Kanske var inte heller hon alldeles fri från kopparslagare; i 
alla händelser smålog hon vemodigt och svarade: Tack, min gosse-om jag 
varit tio år yngre! Men bjud upp tante Ingeborg-



"Tante" Ingeborg kom just från köket ut på verandan. Hon var i 
misstämning, men åsynen av den dansande ungdomen stämde plötsligt om 
henne. Så trevligt! Vad de ha roligt! När nu kavaljeren bugade för henne 
och fru Koerner från sin bänk uppmanade henne att dansa, blev hon 
visserligen en smula bestört och utropade: Nej, men Julia! Ska jag dansa 
nu igen? Minnet av Julias fest och den gasförgiftade italienaren var alltså 
så livligt, att hon tyckte sig ha dansat helt nyligen. Emellertid fattade 
hon kavaljerens arm, och då hon upptäckte att smålandstöserna voro i färd 
med att lära sina kavaljerer hambo, blev hon pigg på saken. Gäller det att 
lära ungdomen en god, men glömd gammal dans, får farmor själv kvicksilver 
i benen.



Människan, som glidit in i medelåldern, råkar så småningom i ett 
egendomligt förhållande till sin kropp. Den unge identifierar sig helt med 
kroppen. Skriver (eller tänker) han reflexionspoesi brukar han apostrofera 
sin själ som en främling. Själen är för honom en varelse som han själv, 
alias kroppen, har att bära, vårda, odla, rentav dyrka och lyda som ett 
högre väsende. Den åldrades förhållande till kroppen liknar den unges 
förhållande till själen. Förnimmer han obe stämda kroppsliga 
smärtor, tar han sig gärna med båda händerna om bålen och säger: Hur är 
det med dig, gamle gosse? Det är inte sig själv han tilltalar i andra 
person, det är sin kropp han duar. Han betraktar honom som en gammal 
bekant, vilken han då och då träffar: ibland framför spegeln, ibland i 
badet, ibland vid bordet. Med bekymrat, men svalt intresse följer han 
vännens långsamma, ofrånkomliga förfall, iakttar hur glansen över hår och 
hud mattas, hur de smidiga lemmarna stelna, styrkan avtar. Han suckar och 
återvänder till sig själv och sina tankar, sitt arbete. Å andra sidan 
gläder han sig på ett ganska barnsligt och lustigt sätt, när vännenkroppen 
visar sig äga i behåll vissa ungdomliga färdigheter. Över ynglingens 
idrottstävlan glänser ofta ett starkt patos. Han för fram sig själv, han 
är sin kropp, och frågan om seger eller nederlag avgöres under andlös 
spänning. Old boys tåga in på arenan med avsiktligt komisk värdighet och 
förlägna leenden i mungiporna. Nåja, mitt herrskap, ni ska inte få se 
någonting särdeles märkvärdigt. Vi komma här med våra gamla hundar. Vi 
fick dem när vi föddes. Nu är de gamla. Man kan inte begära, att de ska 
hoppa särdeles bra, men man ska kanske få se, att de hoppa bra för sin 
ålder. Så säger man och låter den gamla hunden hoppa. Här glänser intet 
patos. Det är inte vi, som tävla, det är våra gamla hundar. Ett skämt 
blott! Men innerst inne gömmer man dock en viss spänning. Ty hoppar hunden 
for sin ålder bra, så tör det betyda att han har än en tid att leva. Och 
hur överlägsna vännen-kroppen vi än må bli, hur främmande-skilsmässans 
dag frukta vi dock. Därför händer det att en gammal excellens blir mindre 
stolt och glad över en diplomatisk seger än över upptäckten att han 
alltjämt kan hoppa kråka. Att en biskop och en domprost efter slutat 
kapitel draga en kroppslig fingerkrok med större energi än nyss den 
andliga. Och att en gammal kvinna, mor till vuxna barn, plötsligt kan 
finna ett oemotståndligt nöje i att övertyga sig själv och andra om sina 
vadors spänstighet, sina knäns böjlighet, sin båls smidighet och sina 
armars styrka.



Alla dessa lyckliga egenskaper framvisade fru Ingeborg under det hon lärde 
de unga kavaljererna dansa hambo. Till en början osäker på sin kropp 
och smått skamsen över att hon, gamla människan, flängde omkring, greps 
hon snart av kroppsrörelsens eggande feber. Kinderna blomstrade, ögonen 
tändes, skrattet kvällde oemotståndligt fram, då unga händer grepo henne 
om midjan. Fru Koerner råkade i extas. Du är underbar! skrek hon. Du är 
femton år! Pojkar, titta då på hennes ben! Se såna vador! Smidig som en 
flicka! Krama henne från mig! Kyss henne! Å, ni sömniga tummelunsar, jag 
önskar jag vore pojke! Med dylika utrop skärrade hon i sin tur upp 
ungdomen. De fingo klart för sig, att denna medelålders, ståtliga dam i 
själva verket var ett under av kroppslig fägring och färdighet. Den grå 
bakrusdimman lättade plötsligt, pojkaktigheten tog ut sin rätt och de 
slogs som valpar om en dans och nöjet att få krama henne. Allt under det 
att den vitskäggige gubben, darrande av rädsla att spela falskt, filade 
fram den ena tonen falskare än den andra, flög fru Ingeborg ur famn i 
famn, den ena ungdomligare än den andra. Den blåögde skalden, som gång på 
gång knuffats undan av starkare kamrater, lyckades äntligen fånga henne, 
men knuffades åter undan av fästmannen. Hans leende lyste av beundran. 
Nej, nu måste min vackra mamma dansa med mig! Han tog henne om livet. Hon 
pustade ut och sa: Låt mig vila ett ögonblick! Det var skönt att stå 
stilla ett slag. Från skogskanten kom en ganska stark bris, kryddad med 
doften av heta barr och kåda. Mellan vassarna vid bryggan skummade sig 
vattnet vitt. Hon tänkte. Han är i alla fall bra snäll, som inte är ond på 
mig. Hon klappade honom på kinden och sa: Du är en snäll pojke. Jag ska 
aldrig gräla på dig mer!



Under det att hon dansade med fästmannen, upptäckte hon Kurt sittande på 
bänken bredvid fruarna Koerner och de Lorche. Hon log mot honom och 
nickade, men han nickade inte tillbaka. Hans panna var rynkad, munnen 
smal. Han tänkte: Varför ska mamma flänga omkring med de där pojkvalparna? 
Det är ju bara obehagligt. Först lever hon rövare med de Lorche som om hon 
vore tokig. Sen gör hon så här. De där lymlarna skratta åt henne.



Barn vilja i sina föräldrar se den utkristalliserade makten, 
klokheten, värdigheten. Varje far är en världsskapare, en jätte, som 
på sina skuldror bär alltet. Vacklar han, vacklar världen. Denna 
pyramidala övertro avtar dagligen-man kan nästan säga från minut till 
minut-med barnets tillväxt, men betydligt långsammare som känsla än som 
tanke. Femtonåringen hyser i regel inga överdrivna föreställningar om sina 
föräldrar. Likväl känner ännu tjugufemåringen ett smärtsamt stygn i 
hjärtat, när mamma "bär sig dumt åt". All högspänd kärlek är förenad med 
alltför stora fordringar på den älskade. Ingen annan än den i sin mor 
fanatiskt förälskade Kurt kunde finna någonting klandervärt i hennes 
uppträdande. Den alltför fordringsfulla kärleken är den drivande kraften i 
mänsklighetens utveckling. Säkert var den man förälskad som först kom på 
den besynnerliga och orimliga tanken, att människan bör vara god. Detta 
den alltför fordringsfulla kärlekens påfund har betytt mer för 
mänskligheten än alla vetenskapliga upptäckter sammantagna. Den store och 
i sanning alltför fordringsfulle älskaren Kristus skapade det moderna 
samhället, som i en mycket långsam, trevande och osäker takt söker 
förverkliga en del av hans ideal. Å andra sidan alstrar den alltför 
fordringsfulla kärleken fanatism, intolerans. Det milda överseendet är den 
lågspända kärlekens makliga och föga mäktiga dygd. "Förståelse" för fel 
och brister är vanligen tecken på degeneration, nedåtgång, vandring hän 
mot den stora vilan eller mot det kaos, som kan betecknas med den de 
Lorcheska satsen: kanske att allting är lika bra.



Kurts surmulenhet hade dessutom en annan orsak! Trots sina tjugufem år och 
tack vare sin starka förälskelse, stod han alltjämt i ett barns beroende 
till modern. Säkerligen hade han själv god lust att leka med sin 
ungdomliga omgivning, enkannerligen den kvinnliga - smålandstöserna, 
Julia - jaga, fånga, famna, symbolisera lustans handlingar i en förstulen 
kyss. Dylika naturliga drifter åtföljas endera av den vuxnes besinning 
(det är orätt, opassande, kan få tråkiga följder) eller av barnets 
omedvetna begär att övervakas, skyddas mot sin egen dumdristighet och 
oerfarenhet. Enligt Kurts visserligen outtänkta åsikt borde han själv ha 
lekt som en tok och under leken känt moderns kloka, övervakande 
blick. I stället var det hon som lekte! Ungdomen pinas i regel av att se 
en åldrad nalkas eller överskrida gränsen för dess eget lättsinne, 
självsvåld, lek. En genialisk och fanatiskt beundrad historielärare samlar 
sina lärjungar till ett aftonsamkväm. För att roa sällskapet söker en 
spjuver bevisa att Napoleon aldrig existerat. Det befängda tilltaget 
väcker alla pojkaktiga förstörelseinstinkter, all barnslig pajasambition. 
Kvickheter och dumheter hagla om varandra. Läraren sitter där med sitt 
tunga gamla huvud stött i handen, först överlägset tankspridd, så 
småningom road, intresserad, gripes själv av ett goliardiskt lättsinne, en 
pojkaktig äregirighet att vara "urfånig", får lysande ögon, skälvningar i 
hakan, börjar under stamningar och återtagningar (ty hans hjärna är 
inställd på arbete, ej på lek) framföra ett bevis för Napoleons 
icke-vara). Av artighetsskäl mottages beviset med starkt jubel, och en del 
av pojkarna känna sig smickrade, men resten och just de, som hålla mest av 
honom, tänka: Att han gitter-så obehagligt att höra honom prata 
strunt-usch! Bakom denna ungdomens stränghet gentemot den åldrades 
"återfall i barnslighet" ligger dess hemliga förhoppning, att åldrandet 
skall medföra en utveckling som gör livet meningsfullt, allvarligt, "värt 
att leva". En bland ungdomens farligaste fiender är som bekant 
föreställningen att livet är "meningslöst" .



Då fästmannen slutat sin dans, anfölls fru Ingeborg åter av den 
efterhängsne blåögde. Men hon gjorde sig lös och sprang tvärsöver planen 
fram mot Kurt, som satt där surögd, då och då lyftande ögonen till en 
snabb, trumpen, förbittrad blick på modern. Han såg henne komma springande 
glittrande glad och soligt vänlig, och han greps av en på samma gång 
ilsken och räddhågad lust att såra och bestraffa henne. Ur bröstfickan tog 
han upp en anteckningsbok och började klottra siffror på måfå. Då fru 
Ingeborg på avstånd ropade: Kom Kurt, låt oss dansa ett tag! muttrade han: 
Tack, men jag håller på med en kalkyl. Och då hon tydligen inte uppfattat 
orden skrek han vresigt som en barnunge: Kan jag inte få vara i fred, när 
du ser att jag räknar! Fru Ingeborg hann knappt 
bli förbluffad, förrän den efterhängsne blåögde slagit armarna omkring 
henne och börjat dansen. Fru Koerner däremot begärde en förklaring. Varför 
ville han inte dansa med sin mamma? Kurt adderade, multiplicerade, 
dividerade meningslösa tal och muttrade, en smula förlägen: Man kan ha 
allvarligare att tänka på än sånt där förbaskat fläng! Fru Koerner 
utbrast: Kyss mig! men återtog genast sitt värdiga sätt och yttrade till 
den något förundrade fru de Lorche:



Kära vän, är det med er som med mig att ni älskar ungdomen? Jag tycker om 
den placerad som staffage här och var i landskapet. Den är till för att vi 
gamla ska ha någonting behagligt att titta på de stunder vi inte arbeta 
eller grubbla. Se på gossen bredvid mig, där han sitter och leker så 
stillsam och med viktig min? År han inte söt, rörande och roande? Men 
nutidens fjäsk för ungdomen kan jag inte tåla. Den skall statistera, den 
bör aldrig få verkliga roller, än mindre huvudroller. Nutidens människor 
missförstår ungdomen. Den tänkes kunna tänka, vilket är ett alldeles 
förbannat misstag. Först vid trettio-trettiofem år börjar den tänka, vid 
fyrtiofyrtiofem utveckla sig, omkring femtio blir den människa ifall den 
är avsedd att bli människa. Ungdomen skall äta, sova, leka, läsa läxor, 
passa upp och utföra en del grovsysslor. Nu uppträda tjuguåringar som 
medelåldersmän. Det blir teater, min söta, dålig teater! Man ska inte 
sammanblanda åldrarna. Att göra en pojke till kamrat med en vuxen är 
säkert värre än att plöja med en åsna och en oxe, vilket dock Skriften 
strängt förbjuder. Jag klandrar mindre att gammalt folk ibland försöker 
vara så där lite barnsliga, ty barnslighet bevarar hyn fräsch och 
motverkar besvärande fetma. Men fy för de unga, som vilja spela gamla! Dem 
ha vi att tacka för många jäkla fiasko, som vårt klot på sistone måst 
uppleva. Dem skola vi näpsa, håna och tillhuta. I riksdagen skola vi 
invälja män mellan femtio och sjuttio år. Barnets Århundrade skall 
avskaffas och Ellen Key brännas. Med våra barn ska vi leka den goda gamla 
leken "pappa, mamma och barn" tills vi själva blivit så urgamla att vi 
åter kunna uppträda i ingenue- och barnroller. Och nu, min söta vän, 
kommer äntligen maten, som jag hoppas skall vara riktig och god.

Eljest skulle det reta mig att jag stannat på detta tråkiga ställe, 
där en ouppfostrad och tölpig pojke fördärvat mitt briljanta humör. Och 
här ska du ha för att du inte dansade med din förtjusande mamma och sa nej 
till en dam som täcktes bjuda upp!



Så sägande ryckte hon anteckningsboken ur Kurts hand slog honom på örat 
med tingesten och kastade den så långt bort hon förmådde. Den förbittrade 
Kurt sa till fru de Lorche: Bliv inte rädd! Hospitalsdoktorn försäkrar att 
hon är alldeles ofarlig.-Emellertid dukades maten fram på verandan. 
Brisen hade friskat i, verandagardinerna spändes och smällde som segel, 
fruntimmersbenen skulpterades fram ur de vita kjolarna, bordduken hotade 
att flyga bort med hela härligheten. De heta unga kropparna avsvalkades, 
men munterheten svalnade inte. Lek och mat är oemotståndliga makter, och 
de unga herrarna buro med glatt jämnmod att den stränga fru Julia förbjöd 
dem snapsen. I sin moderliga godhet bredde och sovlade hon elva utsökta 
smörgåsar åt "sina småttingar", men när hon skulle dela ut dem, ångrade 
hon sig och åt upp flertalet själv. Kurts surmulenhet tinade bort och han 
bad sin mor om förlåtelse genom att ge henne en knuff i sidan, mystiska 
blinkningar och förfärliga grimaser, vilket allt betydde och uppfattades 
som: vi är buss, inte sant? Men plötsligt fick hans ansikte ett 
utomordentligt barskt och förbittrat uttryck. En främmande roddbåt hade 
landat vid Sommarros brygga och de ombordvarande, två karlar och fyra 
flickor, stego långsamt och tveksamt i land. Antingen hade den växande 
sjögången drivit dem i nödhamn eller tänkte de taga en ginväg någon vart 
över Sommarros ägor. Egentligen hade Kurt ingenting emot dylika 
förbipasserare, tyckte tvärtom i själ och hjärta, att de utgjorde en 
trevlig omväxling i den lantliga enformigheten. Men i en olycklig stund 
hade en kringvandrande försäljare lockat honom att köpa en liten vit 
emaljplåt med inskriften: Landning förbjuden. Tingens makt över sina ägare 
är avsevärd. En herre, som får en dyrbar snusdosa, blir lätt snusare. Vill 
man förföra en liten oskuld bör man ge henne en praktfull solfäder - 
snart ska hon vara bra kokett, det lilla våpet!

Sedan Kurt köpt plåten måste han sätta upp den, och sedan han satt 
upp den måste han hävda dess och sin auktoritet. Alldeles som då 
parlament, ständigt utsatta för fatala distraktioner, votera besynnerliga 
lagar, som sedan under årtionden med möda och kostnad upprätthållas utan 
att någon vet varför! Eftersom Sommarrobryggan låg väl till för många 
förbipasserande och eftersom plåten var mycket liten och oansenlig, måste 
Kurt så gott som dagligen föra en eller annan brottsling tillbaka till 
bryggan och i förolämpad ton fråga- vad har ni era ögon till?



Aven nu klev han med en polismans tunga beslutsamma gång och hållning 
fridstörarna till mötes men hejdade sig på halva vägen och fick i detsamma 
en mera inspirerat martialisk hållning. Han lyfte högra handen och pekade 
på de annalkande flickorna med en gest å la Molins Karl XII, hans ansikte 
strålade av nöje och stolthet och han ropade över axeln upp mot verandan: 
Mamma! Titta! Det är mina hattar. Nu har de kommit ut i skärgårn! De fyra 
flickorna blevo ännu mera tveksamma i sin gång, trodde sig kanske 
beskyllda för stöld. Sanningen att säga skulle ingen människa falla på den 
iden att stjäla de förfärliga skrållor, som klädde deras stackars huvuden. 
Den eländigaste produkt har, så länge den är alldeles ny, ett visst värde: 
nyhetsvärdet. Fräschören mutar ögat, färgsammansättningens odämpade 
bjärthet gör smaklösheten så förbluffande att man tar den för pikanteri. 
På samma sätt kan en människa, som för en oriktig saks talan, till en tid 
bluffa sina åhörare genom att utskrika i stället för uttala sina argument. 
Så länge de stodo i skyltfönstret hade de Kurtska "färgglada" hattarna så 
att säga utskrikit sina falska behag: nu viskade de snart urblekta 
färgerna, de slankiga stommarna om skam och nesa. Emellertid åsåg Kurt med 
stort välbehag hattarnas förbimarsch och följde dem med blicken tills de 
försvunno vid husknuten. Givetvis ville han inte neka dessa hattars bärare 
och eskort fri väg, och när han åter steg upp på verandan upprepade han 
självbelåtet: Jaha, det var mina hattar. Alla fyra! Jag kände igen 
dem.-Känner igen! utbrast fru Koerner. Vem känner inte igen firman 
Balzars välgjorda arbete, förfinade smak och redbara varor? Hade du 
ett uns heder i kroppen skulle du gå land och rike runt och köpa igen 
dessa rysligheter, som du lurat på hundratals fattiga flickor och som 
fördärvat deras sommar och satt en fläck på Stockholms fägring.-Ja, de 
välsignade hattarna! suckade fru Ingeborg, plötsligt tyngd av tråkiga 
minnen. Men Kurt stramade upp sig till en merkantil upphöjdhet över etiska 
och estetiska hänsyn. Han sa: Affären var god; såna ska vi göra många! Fru 
Ingeborg drog upp ögonbrynen högt i pannan och mumlade: Såå? Tro det-



Nu tog fru Koerner avsked, sägande: Tante Ingeborg kan vara trött på er 
bråkstakar, och sen vi nu fått mat i magarna ska vi tacka och gå. Kära 
Ingeborg, det här har varit en av de angenämaste dagarna i mitt liv! Vad 
det ändå är roligt att vara på landet! Och dina barn är riktigt söta: 
särskilt äldste pojken med sitt fina sätt och sin goda smak. Han blir en 
hjärtekrossare då han blir stor. Och nu mina ungar-bocka och nig för 
tante Ingeborg!



Pösande av modersstolthet tågade hon, följd av sin tropp, ned till 
bilarna, stuvade in sällskapet under ideliga formaningar, blev bestört då 
hon upptäckte att ena smålandstösen tappat klacken, grälade på äldste 
löjtnanten därför att han fått en blåbärsfläck på sina nytvättade vita 
byxor, och satte sig äntligen vid ratten i främsta bilen. Så långt kommen 
vinkade hon till sig fru Ingeborg, lade armen kring hennes hals och 
viskade i örat: Ingeborg, du var gräsligt söt, då du skumpade omkring som 
en ung kviga! Klumpig och dum och förtjusande! Jag-älskar-dig! Farväl! 
Smällde en kyss på kinden, höjde handen och ropade: Barn! Kasten ännu en 
blick omkring eder! Så här ser den så kallade bondvischan ut! Jag tror 
inte att vi återvänder i brådrappet, nej inte så länge det finns baler, 
barer och bio i gamla Ekis! Rullade därpå bort med sitt följe.



Familjen Balzar sjönk ned på verandatrappan och domnade sakta bort i den 
angenäma dåsighet, som vanligen infann sig efter ett längre eller kortare 
möte med den stora skådespelerskan. Tystnad rådde, undantagandes några 
matta frågor från fru Ingeborg. Kunde inte Kurt och Louis ställa 
lite i ordning? Det såg så skräpigt ut. Kunde de inte flytta in möblerna? 
Fästmannen mumlade: Jo visst, mamma, strax- men rörde sig inte ur 
fläcken. Han satt överst på trappan med Sussi bredvid sig och hennes hand 
i sin. Nedanför dem sutto fruarna Balzar och de Lorche, den senare med 
pärlstickning. Nederst sutto Kurt och herr Andersson, benen högt 
uppdragna, huvudena hängande mellan knäna. Timman runt solnedgången 
dåsades bort i slöhet. Så kom Tysta Marie ut på verandan, tassade ett par 
slag av och an och muttrade: Jag begriper inte-var kan det komma ifrån 
-jag förstår inte jag-Ingen fäste sig vid hennes mutter. Hon gick men 
återvände efter en kvart och muttrade detsamma: jag begriper inte 
jag-Försvann åter.



Plötsligt började Sussi dra några korta, hastiga andedrag, satt ett 
ögonblick tyst med återhållen andedräkt, viskade något till fästmannen. 
Han reste sig hastigt men ljudlöst, stod uppsträckt, lång och smal, med 
ögonen spelande till höger och vänster i det långa, smala ansiktet, tog 
trappan utför i ett vigt sprang, rusade ut på gårdsplanen, tvärstannade 
och stirrade upp mot himlen. Herr Andersson reste sig långsamt, lade 
händerna på ryggen och vankade bort till husknuten. Han vinkade åt 
fästmannen och båda försvunno på andra sidan gaveln. Nu lyfte Kurt sitt 
djupt nedböjda huvud och vädrade som nyss Sussi. Så vände han ansiktet upp 
mot modern, därpå upp mot himlen. Ett stort av vinden nästan sönderrivet 
och snart i små gråsvarta tussar upplöst moln gled, bakifrån kommande, 
fram över husets tak. Kurt vände sig åter mot modern och gav henne en 
egendomlig blick, som uttryckte en blandning av medlidande och förargelse. 
I nästa sekund hade han försvunnit, lika tyst som de andra. Strax därpå 
hördes Sussi ringa i telefon.



Detta tysta försvinnande visade, vilket starkt intryck morgonens våldsamma 
uppträde g jort. Om fru Ingeborg nöjt sig med att förbjuda länsmans 
tillkallande, skulle ungdomarna nu med en mun ha ropat: Det brinner i 
skogen! Och kanske tillagt: Där ser mamma! Varför fick vi inte hämta 
länsman! Deras tystnad var en starkare, mera hotfull förebråelse, en 
efterverkan av hennes måttlösa utbrott. Fru Ingeborg rodnade  
långsamt: när blodvågen stigit upp till hjässan, sjönk den åter sakta, 
lämnande ansiktet nästan vitt. Fru de Lorche stoppade pärlstickningen i 
väskan och sa i det hon betraktade fru Ingeborg bekymrat leende: Ja, kära 
vän, Louis hade kanske ändå rätt? Det går inte an att vara för ömhjärtad 
mot sådana där ansvarslösa varelser. För resten - tillade hon 
tröstande-vet vi ju inte ännu, att det är hans fel. Kanske är det inte 
ens skogsbrand, fast det luktar så. Men nu måste jag gå om jag ska hinna 
med niotåget. Och senare vill jag inte fara. Portvakten ser så förargad 
ut, ifall man kommer mycket sent.



Portvaktens missnöje betydde för henne mer än den fara som hotade 
vännerna. Det var inte själviskhet, det var fattigdom.





15 Skilsmässan börjar.

Snart fick man klart för sig att branden 
uppstått ungefär samtidigt-eller med endast korta mellantider-på minst 
sex olika ställen. Det var således inte fråga om vådeld. Visserligen kunde 
slumpen ha spelat in, så att t.ex. luffarens vårdslöshet skapat den första 
eldhärden, ett söndagssällskaps slarv den andra. Men slumpen kunde 
näppeligen ha placerat en försupen luffare och fem slarviga sällskap 
söndagsfirare på en och samma timme och kvadratkilometer. Den starka 
brisen smälte snart samman de sex småeldarna till en mäktig brasa i den 
täta, fnösktorra ungskogen, vars nedhängande grenar bildade en brygga från 
markens brinnande ljung och ris till trädtopparna. Brisen mojnade strax 
efter solnedgången, men branden var redan omfångsrik nog att mata sig 
själv med starka luftdrag. Till en början bredde den sig med ungefär lika 
hastighet i alla riktningar, nådde i norr en äng, där den antände en lada 
och en ladugård, tog efter ett par timmar starkare fart i västlig 
riktning, hotande ett sommarhem för tuberkulösa barn, vände efter 
ytterligare ett par timmar mot söder, mot Sommarro och dess grannar.

Kurt och Louis mötte fienden med svaga krafter: 
ett halvtjog unga och medelålders fiskare, ungefär lika många skröpliga 
gubbar, några stadsherrar, som blott teoretiskt kände sågens och yxans 
rätta bruk. Först vid midnatt kom en första, för resten alltför obetydlig 
undsättning från staden, en andra, mera tillräcklig, sex timmar senare. 
Under den första timmen kom Kurt tvenne gånger tillbakarusande för att 
telefonera med sin kasärn. Fru Ingeborg satt hopkrupen i en av verandans 
korgstolar. Han såg henne inte. Första gången vågade hon inte tilltala 
honom, men andra gången fattade hon mod och ropade, då han sprang förbi: 
Kurt, kan jag inte göra någon nytta? Han gav henne en hastig, sneglande 
blick, svarade: Du? Jo, du kan hålla dig hemma! När han efter 
telefoneringen åter passerade verandan, mildrade han snäsan genom att 
tillägga: Jag menar att du kan samla ihop silver och värdesaker. Ifall vi 
skulle bli tvungna att utrymma huset.



Emellertid kunde hon inte stanna hemma. Hon var ensam med Tysta Marie, som 
brummande irrade omkring i huset, lyftande på möblerna, utdragande 
byrålådor, öppnande skåpsdörrar, snokande i alla vrår, antagligen i en 
förvirrad avsikt att börja räddningsarbetet. De båda tjänstflickorna hade 
sänts ut i bygden för att om möjligt uppbåda mera manskap och gingo som 
bäst från kaffekopp till kaffekopp, själaglada och stolta över en uppgift 
och ett förtroende, som de sveko, i det de ersatte en budkavles snabba 
färd med en serie kafferep. Sussi hade försvunnit utan att säga ett ord 
till modern. Vad hade hon för sig. Naturligtvis deltog hon på något sätt i 
arbetet. Skulle alltså fru Ingeborg, upphovet till olyckan, ensam sitta 
med armarna i kors? Branden, den tysta beskyllningen, att hon hade 
förorsakat den-en beskyllning, som hon godkände - klubbade i förstone 
fullständigt ned henne. Hon kände sig maktlös, brottslig, rädd. Men ur en 
dylik djup depression springer självkänslan upp plötsligt och till stor 
höjd. Svaghetskänslan är fysiskt plågsam. Man vet att det står illa till, 
men man känner på sig, att det inte är så farligt som man tror. Det är 
snarare kroppen än själen, som fattar mod. Därför kan man få se mycket 
skarpsynta och besinningsfulla personer i en förtvivlad situation 
plötsligt gripas av en glad tillförsikt, som snart visar sig vara 
fullständigt oberättigad. Fru Ingeborg sa till sig själv: Naturligtvis kan 
jag göra nytta! Bara jag aktar mig att gå i vägen för de andra. - 
Visserligen ägde hon ingen erfarenhet av skogsbrand, men hon hade hela 
sitt liv visat rådighet och beslutsamhet, värdefulla egenskaper i alla 
situationer. Hon visade dem även nu, i det hon hastigt tog av sig kjolarna 
och iförde sig herr Anderssons overall. På fötterna satte hon ett par 
tjockbottnade kängor, Kurts, betydligt för stora men förträffliga för den, 
som skall beträda brännande mark. Slutligen beväpnade hon sig med en stor 
kvast på skaft, som hon fuktade i vattenhinken. Hon hade nämligen hört att 
man "slår ut" elden i gräs och ljung. Så praktiskt utrustad drog hon 
åstad, manhaftig, modig och nästan glad samt lika väl ägnad att bekämpa 
elden som vilken barnunge som helst.



Hon hörde yxorna gå i ungskogen och höll själv kurs till höger därom för 
att undvika manskapskedjan som arbetade mellan branden och Sommarro. Hon 
trodde, att hon gick jämsides branden, men i själva verket avlägsnade hon 
sig från eldhärden. Det susande, fräsande, ibland smattrande dånet avtog i 
styrka. Hon tänkte: Kanske ha de redan fått bukt med elden: det var nog 
inte så farligt, som de sa. Hon började se sig omkring och märkte en 
ovanlig rörelse i det nattysta halvmörkret, som glimtvis rödfärgades av 
den flammande toppelden i ungskogen. Råttor i skockar kilade fram över 
gråmosan, ekorrar kastades som bollar från den ena sviktande grenen till 
den nästa, hejdade sig ett ögonblick upprätta, med tassarna tryckta mot 
vita bröst, smackade, fortsatte. Hon skrek till då en hare plötsligt 
spratt upp mitt emellan hennes ben och i ett flygande skutt försvann. Hon 
tänkte: Det här är intressant. Så mötte hon en räv. Han stod framför henne 
på ett par, tre meters avstånd; han tittade på henne och hon på honom. Hon 
nickade åt honom. Han vände nosen i riktning mot branden, vädrade, gled 
utan brådska vidare. Hon tänkte: Men det här är ju riktigt lustigt, det är 
som en saga. Fåglar flaxade med ostadiga vingslag mellan träden, stötte 
mot stammarna. En tjäder eller orre flög med brakande vingslag tätt 
förbi henne. En kropp kom nedsinglande i sicksack genom luften, föll tätt 
framför henne. Den starka brandlukten bemängdes med en vidrig stank av 
brändfjäder. Kroppen på marken, en halvbränd kråka, studsade upp och ned, 
krängde, slängde av och an. Hon måste sätta sin grovklackade häl på 
kräkets huvud. Det var inte lustigt längre.



Hon ökade farten, hon måste komma fram till brandgränsen, göra nytta. Hon 
gick genom en del av skogen, som var äldre och betydligt glesare än den 
brinnande ungskogen, dessutom här och var avbruten av kala berghällar. Hon 
halvsprang uppför en berghäll, stod plötsligt inför ett litet stup. I 
dalen nedanför sig upptäckte hon en man. Ehuru hon inte kunde känna igen 
honom i halvmörkret, forstod hon att det måste vara luffaren. På den 
pösande mossbädden hade han travat upp ett hövolmsstort bål av torra 
grenar, ljung, bärris. Nu sökte han i fickorna efter tändsticksasken. 
Synen var fantastiskt skrämmande. Under det att ett tjog män uppbjödo sina 
yttersta krafter för att hejda branden, gick denne ensamme dåre omkring 
och anlade nya eldar. I sanning, dåren är de klokas arbetsgivare!



Fru Ingeborg visade sin rådighet. Hon tänkte: Det viktigaste är, att jag 
oskadliggör honom. Kanske rår jag inte i en brottning, men om jag smyger 
mig på honom bakifrån och slår honom så hårt jag kan i nacken, får jag 
övertaget. Hon satte sig försiktigt på hällkanten och lät sig glida utför. 
Olyckligtvis var stupet för brant för en glidning. Hon föll framstupa, och 
innan hon hunnit resa sig, hade luffaren tagit till flykten. Likväl 
stannade han redan efter några meters språng, vände sig om och ropade med 
en röst som porlade av en druckens ymniga gråt:



Frun! Är det frun? Kära frun! Jag skulle bara gå till töserna! Jag vet 
inte, hur det här kom sig!



Troligen ljög han inte, troligen visste han inte alls, hur "det här" hade 
kommit sig. Han hade sannolikt vaknat ur sin rusiga sömn, omgiven av 
frampyrande rök, knastrande ris. Skräcken hade i hans överalkoholiserade 
hjärna frammanat en pyromans instinkter, en vansinnig önskan att hjälpa 
elden, öka den, stegra den, förvandla den till en gigantisk 
förstörare av "hela världen", eller med andra ord: en bedövare av 
pyromanens nervsmärtor. Inte heller nu tappade fru Ingeborg besinningen. 
Mannen var sinnessjuk och måste som sådan behandlas. Hon förblev sittande 
i mossan, talade milt och lockande: Larzon vet att jag är hans vän. Jag 
vill hans bästa. Men luffaren ropade snyftande: Kvasten då! Varför har 
frun tagit med sig kvasten? Kanske hade kvasten jagat tiggaren ur månget 
kök, kanske förknippade han den med barndomsminnet riset. Hon lyckades 
inte lugna honom. Då tog hon sitt parti, reste sig hastigt och började 
förfölja den flyende. Han sprang inte särdeles fort, men hon sprang inte 
heller särdeles fort, hindrad av de tunga och alltför stora kängorna. 
Luffaren sprang i sicksack med sidokast som en hare. De närmade sig 
ungskogen. Utan att veta det oskadliggjorde hon skadedjuret. Hon drev 
honom rakt in i elden. Trots fru Ingeborgs ömsinthet skulle töserna under 
pilen vid diket förgäves vänta sin pappa-docka.



Plötsligt tvärstannade fru Ingeborg, kippade rosslande efter andan. Ögonen 
svedo ohyggligt. Luften omkring henne hade på en sekund blivit brännande 
het. Hon torkade ögonen med blusärmen. Luffaren hade forsvunnit. Hon såg 
sin omgivning genom en tjock, lätt blåfärgad simmig glasvägg. Ett stycke 
framför henne stod en något mer än manshög gran med täta, nedhängande 
grenar. Vid dess fot låg en ekorre på rygg. Hon skakades av en våldsam 
hosta och ögonen tårades ånyo. Hon torkade dem än engång för att speja 
efter luffaren. Här är ju varken eld eller rök, tänkte hon, vad är det då 
som kväver mig? I detsamma stego ur den risiga mossmarken omkring henne 
sirligt svajande gulgrå strålar, alldeles som strålarna ur en 
vattenkonstbassäng eller som röken i sista akten av Don Juan. Trots det nu 
starka dånet från brandkärnan gåvo dessa sakta uppstigande små rökpelare 
ett intryck av lugn och tystnad. Hon tog ett steg framåt i den halvt 
omedvetna avsikten att lyfta upp ekorren, undersöka om han ännu var vid 
liv. Så övergår man ibland på grund av en plötslig viljemattning från en 
viktig och betydelsefull handling till en alldeles oviktig. Hon hade 
förföljt luffaren som man förföljer ett förfluget yttrande, fällt i 
obetänksamhet, och som man vill hejda, infånga, oskadliggöra. Mitt i denna 
betydelsefulla handling klippte hon av tråden, ägnade sig åt att rädda en 
sannolikt död ekorre. Därav blev dock intet. Hon ryggade tillbaka för ett 
smattrande ljud, ej olikt en ojämnt avfyrad gevärssalva, och från granens 
ettrigt fräsande barrdräkt slog en meterbred eldslåga ut, en gulröd, 
flikig, fladdrande fana, skogsbrandens standar.



Hon flydde samma väg hon kommit, andades ut i svalare luft, tappade rätta 
riktningen, råkade åter in i den överhettade zonen, vandrade sicksack, 
driven inte längre av någon ambition att medverka vid eldsläckningen, utan 
blott av begär att få andas sval och frisk luft. Hon visste inte, var hon 
befann sig eller vart hon gick. Branddunsterna rusade henne. Hon smålog 
som en drucken och sa till sig själv: Jag är bestämt gasförgiftad alldeles 
som italienaren. Tänk om jag dör här i skogen! Varför inte? Det är kanske 
lika bra-Hon började känna sig trött, lat, sömnig, funderade så smått på 
att lägga sig i den mjuka mossan. Men hennes slöhetstillstånd bröts 
hastigt av en uppjagande syn.



Hon tvärstannade, torkade sina rinnande ögon. Genom den här svagt 
rökbemängda, dimgrå luften upptäckte hon mellan fyra tätt stående granar 
en man. På mossbädden mellan granarna hade han travat upp ett hövålmsstort 
bås av torra grenar, ljung, bärris. Nu började han treva i fickorna efter 
tändstickor. Fru Ingeborg förstod, att det måste vara luffaren. På en 
sekund hade hon återvunnit sin rådighet, sin spänstighet. Med långa, tysta 
steg gled hon fram, besluten att utan vidare parlamentering kasta sig över 
honom. Dånet från branden var betydligt starkare än i dalen och hon skulle 
säkert ha lyckats överraska honom om hon själv ej blivit än grundligare 
överraskad. Mannen trevade i sina fickor, vände sig till hälften emot 
henne och hon såg ett långt, vitt skägg, ett spasmodiskt grinande 
gubbansikte. Herr Andersson! Hon stannade för att besinna sig. Hon sa till 
sig själv: Han har blivit tokig; jag tror att vi bli tokiga allesammans. 
Emellertid förlorade hon inte sin rådighet. Hon ropade gubbens namn i 
kort, lugn, befallande kontorston - så som man ropar på kontoren i 
bråda tider: Andersson! Titta hit ett tag! Han vände sig om. Utan brådska 
gick hon fram till honom. Där stod han med en tändsticksask i ena handen, 
en hopknövlad tidning i den andra. Hon tog dem ifrån honom, befallde: Nu 
går Andersson genast hem. Följ mig! Men han följde henne inte. Han började 
ett stammande, sluddrande tal: Kurt, order, moteld, för lite folk, 
befallning att samla bränsle, just här mellan granarna, tända genast, 
order, order! Talets mening var denna: Kurt ansåg det omöjligt att med 
sitt fåtaliga manskap i tid åstadkomma en tillräckligt bred och lång gata. 
Följaktligen hade han beslutat att tillgripa vapnet moteld, och herr 
Andersson jämte ett antal andra hade fatt befallning att på utpekade 
ställen samla bränsle och anlägga eld.



Olyckligtvis hade fru Balzar aldrig hört talas om moteld. Själva ordet 
klingade vansinnigt. Tanken att med eld bekämpa eld måste vara alstret av 
en förvirrad fantasi. Hon, som nyss sett en dåre i färd med samma handling 
som nu herr Andersson, jämställde dem. Därtill kom att gubben betedde sig 
som en förvirrad, stammade, grimaserade, trampade, vaggade, fäktade med 
armarna. Trots sina sommarsöndagar på landet och sina vetenskapliga 
expeditioner i skogens villande djup var herr Andersson en ohjälplig 
stugsittare, och då nu den gamle kammarsvennen kallats att bekämpa det 
fruktansvärda elementet, visserligen i truppens bakersta led, hade hans 
förstånd börjat betänkligt smälta. Fru Ingeborg greps av en nervkittlande 
ångest. Tanken att ha två pyromaner springande omkring i skogen med 
tändstickor och hopknövlade tidningar i händerna, blev henne för stark. 
Hon kände sig omgiven av en dold galenskap, som oväntat pyrde fram och 
slog ut som nyss röken och elden ur mossan. Ett ögonblick skrämde henne 
den gamle kamraten till den grad att hon hart när tagit till flykten.



I nästa ögonblick andades hon ut. Två män kommo springande fram mot bålet 
mellan granarna. Den främste var Kurt Med ens blev hon trygg och myndig. 
Hon tog den förmente galningen i armen och började dra honom med sig. Hon 
gjorde nytta, hon höll god vakt, hon upptäckte faror 
som andra förbisågo! Men Kurt ropade redan på 
avstånd: Har Andersson tänt? Varför djävulen har han inte tänt! Fru 
Ingeborg släppte sitt tag. Under det följande blev hon stående orörlig med 
slappt hängande armar. När Kurt kommit fram, pekade herr Anderson på henne 
och mumlade: Chefen förbjöd mig. Kurt stirrade under starkt rynkade 
ögonbryn på modern. I hetsigheten och på grund av hennes ovanliga dräkt 
hade han inte känt igen henne. Så tog han ur västfickan upp ett 
cigarettpapper, antände och lät det flyga. Luftdraget bar hastigt det 
brinnande papperet i riktning mot brandhärden. Sedan han sålunda övertygat 
sig om, att branden sög luft med tillräcklig kraft för att möjliggöra en 
moteld, ryckte han tidningen ur moderns hand, stack in den i rishögen och 
tände. Ett ögonblick dröjde han med blicken vid den uppflammande elden, 
vände sig därpå mot modern.



Det är möjligt att herr Anderssons overall hade någon skuld i det som nu 
hände. Som man går klädd, så blir man hädd! En kvinna i karlkläder bör 
aldrig räkna med att bli behandlad helt och hållet som kvinna. Den grova 
mansdräkten gav sonen-löjtnanten en omedveten förnimmelse av att han 
framför sig hade en av "sina karlar". Härigenom förgrovades tonfallet, 
kanske också ordvalet. De verkliga orsakerna till utbrottet voro flera: 
minnet av de många små striderna kring "hattaffären", den unges begär att 
"äntligen göra sig gällande", skammen över moderns obehärskade utbrott mot 
de Lorche (sonens utbrott var ett eko), skammen över hennes "smaklösa" lek 
med pojkvalparna, kanske ännu flera, ännu mer förborgade 
orsaker-alltsammans hopkokat och överhettat vid jättebrasan i skogen.



Vändande sitt ansikte, som för resten var nedsotat och nedblodat, mot 
modern, sa han:



Va gör du här? Befallde jag dig inte att stanna hemma? Är det inte nog att 
du med din fördömda fjolliga sentimentalitet har vållat det här eländet? 
Det är du som tänt eld på skogen! Ska du nu hindra oss andra att släcka? 
Hur dristar du lägga dig i en så allvarlig sak? Du är ju tokig, du borde 
spärras in! Men det är din satans egenkärlek. Du tror, att du begriper 
allt. Du tror att du begriper, hur man ska sköta en affär, men 
minsta springpojke begriper den saken bättre än du. Du vet hur man 
släcker en skogsbrand! Du tillåter dig att läxa upp gamla karlar på det 
grövsta sätt! Som i morse. Men själv tål du inte en motsägelse. Därför att 
du begriper allt! Duger till allt! Men jag ska säga dig vad du egentligen 
tycks duga till. Du duger till att låta dig kurtiseras av ett dussin 
stryktäcka lymlar. Det tycks du duga till. Ingenting annat! Jag tycker att 
du borde skämmas!



Knappt hade han framslungat den sista satsen, förrän han störtade åstad, 
försvann. Den yttre orsaken till flykten var nödvändigheten att snabbt 
återvända till släckningsarbetet, den inre orsaken var en redan begynnande 
ånger och ångest. Fru Ingeborg stod kvar vid bålet. Plötsligt kastade sig 
elden fräsande upp i de fyra granarna. Det varsnade hon inte. Framför 
henne stod herr Andersson med sänkt huvud och stirrade på henne under 
lugg. Hela hennes själ koncentrerade sig för ögonblicket på en enda 
uppgift: att tvinga ansiktet till ett leende som-i brist på ord-borde 
säga: Stackars pojke! Han var så uppjagad. Han visste inte vad han sa. Jag 
är lite, lite förargad, men inte mycket. Emellertid lyckades hon inte 
åstadkomma detta leende. Då hörde hon tätt intill sig en hjärtlig, lugn, 
behaglig röst, som yttrade:



Lilla mamma är väl inte så dum att bry sig om det här? Kurt hade själv 
inte en aning om, vad han sa! Vid såna här tillfällen bli alla människor 
lite virriga och prata i vädret. Kom så ska jag följa mamma hem.



Rösten-fästmannens-hade framfört den förklaring av det hemskt 
oförklarliga och den ögonblickliga förlåtelse som hon själv önskat men 
inte mäktat framföra. Under vissa omständigheter uppträder en mor gentemot 
sina barn på samma sätt som en regering gentemot sina undersåtar: 
undersåtarna göra uppror och regeringen utfärdar genast en proklamation, 
som bagatelliserar saken och förklarar att den beror på ett missförstånd. 
Värre är och får det inte vara! Nu lade fästmannen sin arm kring hennes 
midja och förde henne med ett mjukt och fast grepp bort från elden, faran, 
smärtan. För några minuter hängav hon sig helt och slappt åt den 
utomordentljgt behagliga känslan av att vara beskyddad, omhuldad, 
älskad. Hon mumlade: Käre vän-käre, älskade gosse - Så småningom fann 
hon dock hans fasta grepp plågsamt. Hon vaknade upp ur sin slöhet, 
tankarna klarnade. Var det inte meningslöst att han, en av ledarna, skulle 
övergiva släckningsarbetet för att följa henne hem? Hon avskedade honom 
med en kort tacksägelse, vankade ensam vidare genom skogen, som hon trodde 
i riktning hemåt. Emellertid kom hon fram till stora landsvägen ett bra 
stycke ovanför Sommarro. Hon dröjde kvar i skogen, ty på vägen 
frammarscherade en avdelning soldater, den äntligen anlända undsättningen. 
Då de tågat förbi framkom ur dammoln från motsatt håll en trupp av helt 
annat slag. I spetsen gick en ung kvinna med ett litet barn på armen och 
hack i häl följde en kull pladdrande småttingar. Det var barnhemmets små 
gäster, som nu, då branden hotade hemmet, fordes till säkrare ställe. 
Kvinnan var Sussi. Fru Ingeborg smålog, njöt. Vad hon var söt! Vad hon var 
duktig! Hur beskäftigt hon spelade ung mor i kullen, pratade, övervakade, 
ledde!



Sommarnatten övergick i sommarmorgon. Fru Ingeborg följde den lilla sakta 
framåtgående truppen-men inte på vägen. Hon föredrog att vanka jämsides i 
skogen, osedd. Ett par ord ur Kurts utbrott hade här sin första obetydliga 
och av henne själv oförstådda verkan. Orden: "oss andra". Hon sa inte till 
sig själv: jag ska inte blanda mig med "oss andra". Men hon kände redan 
olust att göra det. Under vissa omständigheter kan "oss andra" vara ett 
obarmhärtigt, avgörande, avfärdande uttryck.



Dagen medförde en fullständig begränsning av branden. Vid middagstid 
återvände fästmannen. Han berättade, att man funnit luffarens lik. 
Ansiktet var förbränt till oigenkännlighet, men i de förkolnade kläderna 
hade man funnit den cigarettask, fru Ingeborg givit honom. Först fram mot 
kvällen kom Kurt. Fru Ingeborg satt på verandan. Denne gick forbi utan att 
se henne. Hon hörde honom gå uppför trappan till övre våningen och in i 
hennes rum. Efter en stund kom han åter nedfor trappan. Så steg han ut på 
verandan, ställde sig framför henne. Han var uttröttad, kunde knappt hålla 
upp ögonen, som för resten voro till hälften igensvullna. Han sa:

Mamma kan väl aldrig förlåta mig?



Frasens utformning var inte tillfällig. Varje familj har sina rituella 
satser, varmed makterna dyrkas, tillbedes, ombedes, besvärjes. Hos den ena 
familjen heter det: Snälla mamma, förlåt! - hos den andra: Jag ska aldrig 
göra så mer! Hos familjen Balzar hade otaliga stormar, framkallade av 
sönderslagna leksaker, rivna kläder, slagsmål, snattade sötsaker, olovliga 
utflykter, dåliga betyg - besvurits med formeln: Mamma kan väl aldrig 
förlåta? Fru Ingeborg svarade ritualenligt: Jag får väl försöka. För den 
här gången. Egentligen hette det: Men kom ihåg, bara för den här gången. 
De orden fingo bortfalla, kanske såsom varande överflödiga.



Hon tog honom i armen och förde honom in på hans rum. Tysta Marie kom med 
varmt vatten. Fru Ingeborg tvättade hans sotiga, blodiga, svedda ansikte 
och händer, beströk dem med salva. Han klädde av sig, ramlade ned i sängen 
och somnade ögonblickligen. Men just i insomningsögonblicket såg fru 
Ingeborg att hans högra hand trevade på täcket, öppnades, slöts. Det 
påminde henne om ett för tjugu år sedan avskaffat bruk eller missbruk: han 
kunde inte somna om han inte fick hålla modern i handen. För tjugu år 
sedan hade hon skämt ut "stora pojken". Nu satte hon sig på sängkanten och 
tog hans hand i sin. När blir man vuxen, gammal nog att inte rädas 
ensamheten?





16 Den fordringslösa kärleken.

En väluppfostrad son har nästan 
blott ett sätt att visa sin mor ömhet: - vara en smula ohövlig. När den 
vanartige sonen i ett av sina bättre ögonblick kysser sin stackars mor på 
kinden, fröjdas som bekant änglarna i himlen och än mer modershjärtat. Han 
håller dock av mig! Mycket skall varda honom förlåtet! Den välartade sonen 
har det sämre ställt. Hans smekningar, artighet, påpasslighet och ömma 
omsorger falla helt inom det väntades vardagliga sfär, väcka ingen 
uppmärksamhet och öka inte hjärtats takt. Den väluppfostrade 
tillgriper raljerier, uppträder då och då lekfullt bryskt, retas, läxar 
upp sin "dumma mamma", framslungar barskt ett fullständigt oväntat och 
förbryllande: "faller mig inte in" eller "det kan mamma göra själv, det är 
lagom åt mamma". Ett par förälskade, som slitit väl mycket på ömma ord och 
smekningar, gripa i samma syfte första bästa orsak till tvist och övertyga 
sig genom ett kraftigt gräl och våldsamma scener om kärlekens styrka. 
Kvinnor inom primitiva folk och folkskikt övertygas först genom ett 
duktigt kok stryk om uppriktigheten i mannens känslor. Gnabbet mellan mor 
och son är mera lidelesefritt. Det är i själva verket en lekfull 
repetition av de otaliga tragedier i kolt, som utspelats under barnets 
uppfostringstid. Man söker starkare kontakt genom att leka sig tillbaka 
till tider, då kontakten var så oändligt mycket starkare än nuets.



Uppträdet i skogen avklippte denna lekfulla förbindelse mellan Kurt och 
hans mor. Snäsan hade inte varit värre än att fru Ingeborg några timmar 
senare strukit förlåtelsens streck däröver. Åtminstone trodde hon sig ha 
gjort det. Kurt däremot kunde inte förlåta sig själv. Han hade sårat sin 
egen sonliga ömhet, men i än högre grad hade han förödmjukat sin manliga 
stolthet. Att vara ett sådant ärans fä! Att förgå sig så plumpt! När 
karaktärsfasta pojkar "med bättre hjärta än huvud" pålägga sig själva en 
strängare regim som straff för någon förseelse, går straffet som oftast ut 
över deras omgivning. Bränd av skam och helig iver beslöt Kurt att hans 
förhållande till modern hädanefter skulle präglas av den djupaste vördnad. 
Tyvärr var han mera fanatiskt konsekvent än finkänslig. Det lekfulla 
gnabbet stämplades som vanvördigt och förkastligt. Han kunde knappt 
tilltala modern utan att först ha väl valt sina ord. Väcktes hans 
kritiklust, började han ett hackigt tal, som snart sinade ut i surmulen 
tystnad. Försökte fru Ingeborg sätta i gång ett lekfullt gnabb, drog han 
sig förskräckt tillbaka. Själva de vardagliga smekningarna, den artiga 
uppmärksamheten, som förut präglats av en behaglig nonchalans, fingo nu 
tycke av en sträng och tvungen pliktuppfyllelse. Denna korrekthet 
tillfredsställde Kurt. Han trodde sig sona uppträdet i skogen. Fru 
Ingeborg trodde, att han i en mera behärskad form fortsatte att snäsa 
henne.



Samtidigt utvecklades förhållandet mellan fru Ingeborg och fästmannen i 
alldeles motsatt riktning. Scenen vid frukostbordet hade verkligen utlöst 
spänningen dem emellan. En pojke, som agats grundligt och delvis 
orättvist, känner sig kunna fordra vissa fri- och rättigheter. Louis de 
Lorche började behandla sin "kära mamma" mera familjärt. En liten händelse 
ökade förtroligheten.



Efter branden begav sig fru Balzar till staden. Allt under det hon på 
kontoret än engång genomgick och nagelfor "hattaffärens" siffror, arbetade 
hennes tankar jämsides och med större iver på ett självförsvar, ett 
förringande av hennes delaktighet i brandolyckan. Naturligtvis lyckades 
hon bygga upp en liten mur av ursäkter. En dag ringde emellertid Kurt upp 
henne och meddelade, bekymrad och förlägen, att länsman stämt henne till 
sig. Hon skulle höras rörande orsakerna till brandens uppkomst. Med ens 
störtade den bräckliga muren av ursäkter! Hon tyckte sig se Rättvisan 
själv sträcka sitt mäktiga pekfinger mot den skyldiga. Hon skyndade hem 
för att hämta sina nattsaker. Där hon nu med skälvande knän irrade omkring 
i den halvmörka och fientligt tysta våningen, upptäckte hon i spegeln, att 
hon bar en mycket ljus och lätt sommardräkt. En obestämd känsla sa henne, 
att en allvarligare klädnad vore mera passande i hennes dystra belägenhet. 
Hon sökte i garderoben. Sommarkläderna voro på landet, vinterkläderna 
nedlagda, men där hängde en gammal svart klädesklänning. Hon hade burit 
den några månader efter en avlägsen släktings död, och de sparsamma 
garneringarna voro av krusflor. Hon tog den på sig. Utkommen på gatan, 
halvt bländad av solskenet, fann hon sig plötsligt ansikte mot ansikte med 
fästmannen och en av de tre smålandstöserna, fru Koerners skyddslingar. 
Utan att akta på flickan tog hon fästmannen i armen och sa brådskande och 
bedjande: Louis, du måste följa mig ut till landet!



På den lantliga järnvägsstationen möttes de av Kurt. Förvånad över 
fästmannens oväntade ankomst och än mer häpen 
över att se modern i sorgdräkt, drog han samman ögonbrynen och satte upp 
en trumpen min. Den för ögonblicket överkänsliga fru Ingeborg hälsade 
snävt och yttrade: Det är onödigt att du följer mig: jag har ju Louis. Så 
skildes de, båda sårade av en förment ovänlighet.



I själva verket skulle sorgdräkten bespara fru Balzar ett ganska stort 
obehag. Hennes kallelse till extra länsmansförhör - det egentliga 
brandförhöret hade redan hållits - berodde på en angivelse av grannen 
Öhman. Gubben hade fått nys om brännvinet och cigaretterna och detta 
obegripligt lättsinniga sätt att behandla skadedjuret-luffaren hade 
upprört hans bondesjäl. Sa vansinnigt beter sig endast en fjollig 
stadsfru! Vad rör det henne, att stugor och ladugårdar, människor och 
kreatur utsättas för den största fara-blott hon får tillfredsställa sina 
dåraktiga nycker! Öhman, brinnande i anden, skulle säkert ha givit henne 
en allvarlig läxa, om hon inte varit en så god köpare av hans fisk och 
mjölk. Inte ens den heliga vreden får löpa bort med förståndet! Däremot 
kan man i hemlighet själv löpa till länsman, grannar och vänner. Länsman, 
en f.d. furir, som nyligen avlagt länsmansexamen, hade visat alltför ringa 
nit under branden, för att inte uppträda ytterst nitiskt efteråt. Han 
antydde i allmänna, men lovande ordalag, att lagens arm är mäktig. Ohman 
och hans vänner litade dock inte obetingat på lagens arm, då det gällde en 
rik stadsfru. De beslöto, att hon skulle höra sanningen, kosta vad det 
kosta ville, och till den ändan samlades de i en klunga på femton-tjugu 
stycken utanför länsmansgården. De skulle säga henne ett allvarsens ord.



Från denna offentliga bestraffning, som skulle ha plågat henne över hövan, 
räddades fru Balzar av sorgdräkten. Då gubbarna varsnade den svartklädda 
gestalten, till på köpet sirad med en smula krusflor, grepos de i 
förstone, alldeles som Kurt, av häpnad. Förvåningen undanträngdes snart av 
vaga aningar om "sattyg", vilka i sin tur ersattes av en motvillig vördnad 
och tillfredsställelse. De funno, att stadsfrun i denna djupt allvarliga 
sak uppträdde värdigt och riktigt. Hon underskattade inte den ofärd, hon 
vållat. Sorgfloret erkände en skuld, bad en avbön. Dessutom framkal 
lade kontrasten mellan den svarta dräkten och den soliga, ljusa 
sommardagen, en högtidlig begravningsstämning. Om fru Balzar vid sin sida 
haft en präst i ornat i stället för en löjtnant i uniform, skulle gubbarna 
ha lommat hem, druckit kaffegask och gläntat på bibeln. Som det nu var, 
stannade de, vresiga men tysta.



På länsman gjorde sorgdräkten intet intryck, snarare då 
löjtnantsuniformen, och detta till en början så, att han framför allt 
sökte hålla på sin värdighet. Hans ton blev grov och försmädlig, och då 
fru Balzar tillstått, att hon givit luffaren cigaretter och brännvin, 
utbrast han: Hur fan kan man göra en sån dumhet? Genast reste sig de 
Lorche, gick fram till skrivbordet, fattade en linjal och yttrade i det 
han sakta men eftertryckligt knackade länsman i huvudet: Hör nu min lille 
länsman, om jag en gång till får höra en dylik oförskämdhet, skall jag 
laga att han hastigt och lustigt blir av med sin vackra länsmansmössa samt 
dessutom straffad för fel i tjänsten. Vidare skall jag personligen och 
kroppsligen avbasa honom på ett utomordentligt effektivt sätt.- -Vänd 
mot fru Ingeborg tillfogade han: Mamma får ursäkta mitt vulgära språk: 
sådant läder skall sådan smörja ha. Den ursinnige, men än mer förbluffade 
länsman stammade: Löjtnanten är inte kallad, löjtnanten kan gå! Som svar 
återtog de Lorche sin plats bredvid fru Balzar och yttrade: Tillåter mamma 
att jag drar ett bloss? Den här stugan vädras tydligen inte var dag. " Den 
nya förolämpningen förvandlade länsmans rodnad till blånad. Han var en 
bjässe till karl och skulle med lätthet ha kunnat kasta den spenslige de 
Lorche på dörren, men vissa ingrodda furirföreställningar om faran av att 
förgripa sig på överbefäl höll honom inom skrankorna. Han fortsatte 
förhöret med en röst som gurglade av ilska. Åter avbröt honom de Lorche, 
men denna gång vänligt leende och skälmaktigt hotande honom med 
pekfingret. Han sa: Herr kommissarie, jag vill ge honom en vink, som, om 
han följer den, kommer att fora honom långt på ämbetsmannabanan. En god 
ämbetsman beflitar sig ej blott om ett hyfsat ordval utan även om en 
hyfsad ton. Nu kan ju ingen begära att kommissarien skall känna skillnad 
mellan hyfsad och ohyfsad ton: men om han fäster blicken vid mig, så 
lovar jag att höja pekfingret var gång den blir ohyfsad. Och låt oss nu 
fortsätta! Kommissarien fortsatte, men den sista vänliga reprimanden 
tycktes i någon mån ha fördunklat hans förstånd. Efter några få och 
alldeles meningslösa frågor muttrade han med en liten bugning ett "tack 
för tillmötesgående". Fullständigt strålande av vänlighet klappade de 
Lorche honom på axeln och yttrade: Ser man på, det gick ju riktigt bra. 
Jag önskar kommissarien lycka och framgång i hans ämbete! Då gled furiren 
in i länsmansrocken och karlen stod där i giv akt, förnöjd och stolt över 
det epåletterade berömmet. Han följde sina gäster ut på trappan och 
avskedade dem med bugningar. De väntande gubbarna funno visserligen sin 
misstro mot "lagens arm" bekräftad, men hade redan kommit alltför långt 
bort från den förr upphetsade sinnesstämningen för att idas återvända. Det 
fruktade förhöret, Rättvisans upptagande av skuldfrågan, hade genom 
fästmannens finurlighet och pojkaktiga fräckhet förvandlats till en fars. 
Inte förty råkade fru Ingeborg på hemvägen i en nervös skälva och ett lika 
nervöst skratt. Fästmannen, som endast uppmärksammade skrattet, utbrast 
helt förtjust:



Där ser mamma själv! Inte ska man ta såna här saker högtidligt! För 
resten-vad i denna värld ska man ta högtidligt? Inte vet jag!



Man klandrar en människas lättsinne, men om detta lättsinne plötsligt 
kommer klandraren till godo och räddar honom ur en pinsam belägenhet, råka 
de stränga åsikterna i glid. Fästmannens pojkaktiga och ovederhäftiga 
uppträdande på länsmanskontoret gjorde fru Ingeborg benägen att betrakta 
honom som en ganska vederhäftig, nästan överlägsen person. Sedan denna 
föreställning om hans värde i smyg slagit rot, var hon tillräckligt 
kvinnlig för att i viss mån tillägna sig hans tänkesätt och syn. Hon 
Iyssnade helt andäktigt och allt annat än skeptisk då han på tal om 
luffaren sa:



Honom gjorde mamma den största tjänst, som någon människa gjort honom. Jag 
har varit drinkare, jag kan tala med sakkunskap, vilket mamma för resten i 
ett mindre älskvärt ögonblick behagat påpeka. Jag vet hur han kände 
sig då brännvinet och hundralappens oändliga spritmöjligheter ramlade ned 
från himlen. Och jag har en klar föreställning om den gudomliga dag, han 
måste ha tillbragt i skogen. Mamma anar inte, hur gruvligt lycklig man är 
när man är gruvligt full och till på köpet ensam i en skog. Man bär 
världsalltet i sin ena hand, en myra i den andra, och är vän och bror med 
dem båda. Man är idiot, det är sant, men på samma gång halvgud, oändligt 
mäktig, god, vis, stor. Sen krymper man och det är alldeles förbaskat 
plågsamt. Men luffaren slapp krympa! Ur sin milda slummer vaknade han upp 
till en världsbrand. Ty mindre än som så tedde den sig inte för han ögon. 
Nu dör jag, men det gör detsamma, för nu dör hela världen. Brassa på. 
Luffaren fick dö som en halvgud, under det att andra drinkare få nöja sig 
med en långsam död som idioter. Dylikt anammade hennes sjuka samvete med 
rörande och löjlig andakt. Vid andra tillfällen gjorde hon ännu front mot 
den de Lorcheska slappheten. Engång, då de sutto mittemot varandra i 
järnvägskupén på väg till staden, började han betrakta henne med blickar, 
som blevo allt varmare och alltmera leende. Han utbrast: Jag tänker på en 
sak! Mamma har aldrig varit i min ungkarlskula. Av hela familjen är det 
endast Sussi, som gjort mig den äran. - Sussi, upprepade fru Ingeborg, 
rynkade pannan. Ensam? Han vaggade beklagande på huvudet, sa: Aj, aj, aj, 
vad vi är gammalmodiga! Är det så farligt att fästemö besöker fästeman?Ja, 
tänk om de gjorde någonting värre än att pussas!- Men när nu hennes 
uttryck blev på engång plågat och förbittrat, ändrade han med ens ton och 
min. Nåja, sa han allvarligt, fast jag tror att mamma känner om inte mig 
så åtminstone Sussi tillräckligt för att inte hysa några farhågor, så 
medger jag, att det var olämpligt. Men att en svärmor besöker sin svärson 
kan inte strida mot hög sedlig kultur. Titta här! Jag har två nycklar till 
min tambur. Den ena ska mamma ha. Och någon gång i höst då jag kommer från 
kasern, ska jag överraskas av mamma, sittande i min soffa med ett väl 
dukat kaffebord framför sig. Ska det inte bli trevligt? - Han stack den 
lilla patentlåsnyckeln i hennes hand. Hon stoppade den i sin väska, 
där den blev liggande, obegagnad och glömd, ett halvår. Hon smålog blidkad 
och sa: Om dessutom Sussi står gömd bak en dörr, blir överraskningen 
kanske ännu trevligare? - Han tog sig om hakan, låtsades ett djupt 
grubbel, sa: Tänk mamma! Jag skulle nästan tro det-



Hans sätt att snabbt retirera så snart han märkt, att ett yttrande 
allvarligt sårat fru Ingeborg, gav ett obehagligt intryck av feghet eller 
falskhet. Ofrivilligt, och fast hon skämdes för tanken, förknippade hon 
denna "smidighet" med de famösa skulderna och hans ekonomiska ofrihet. När 
han avslutade en liten tvist med orden: Naturligtvis har mamma rätt: det 
är jag, som är dum!-tillfogade hon i tysthet: Ja- jag har rätt, därför 
att du är skyldig mig pengar! Och skämdes å hans vägnar, men ännu mer å 
egna.



Blott vid ett tillfälle forfäktade han sina åsikter med en viss fasthet, 
och avlade en sorts trosbekännelse. Det skedde i en balsal och vid en 
tidpunkt, början av december, då de båda ungas bröllopsdag redan var halvt 
bestämd. Svärmor och svärson sutto sida vid sida, tittade på dansen, 
kallpratade, men hade båda hela sin uppmärksamhet fästad vid Sussi. 
Flickan, omgiven av en liten skara beundrare, sysselsatte sig med 
någonting, som i hög grad förbluffade hennes mor: Hon koketterade och 
koketterade våldsamt. Denna lek för själar utan stolthet och kroppar utan 
finkänslighet var ytterst främmande för den stackars Sussi, och särdeles 
påfrestande. Hennes vackra ögon, retsamma näsa, lockande mun, behagliga 
gestalt satte henne i stånd att samla och elda hur många kavaljerer som 
helst, men hennes stolthet, finkänslighet och utomordentliga trotsighet 
fyllde den glada lekens atmosfär med dystra moln, som spådde blixtrande 
örfilar och en åskskur av bittra tårar. Fru Ingeborg förstod, att 
alltsammans var en gärd åt kärleken, en utmaning till fästmannen, en hämnd 
för någon liden oförrätt. Fru Ingeborg vände sin uppmärksamhet mot 
föremålet för så stora och vidriga ansträngningar. Fästmannens intresse 
var djupt och livligt: att det dessutom var leende kunde bero på 
förställning. Men nu upptäckte fru Ingeborg något, som gjorde ett 
egendomligt och obehagligt intryck. Musklerna i fästmannens ansikte, 
delvis även i hans kropp - framför allt händerna, utförde små, snabbt 
skiftande rörelser, liknande dem som hos epileptikern föregår ett anfall. 
Bäst fru Ingeborg grubblade över denna underliga mimik, i vilken hon 
trodde sig se ett utslag av upphetsning, svartsjuka, lade fästmannen 
huvudet på sned, spetsade munnen, klatschade med ögonen. Och plötsligt 
gick det upp för henne, att han satt där och-tydligen omedvetet- härmade 
den koketterande flickan. Fru Ingeborg, som vid den tidpunkten var 
särskilt angelägen att utröna fästmannens verkliga känslor för Sussi, grep 
tillfället och överraskade honom med en brysk fråga: Jag tror att du är 
svartsjuk?-Jag? mumlade fästmannen. Och utan att helt avbryta sin mimiska 
imitation-vilket bevisar att den var omedveten-fortsatte han i 
samtalston: Tyvärr kan jag inte stå till tjänst. Jag säger tyvärr, därför 
att min svartsjuka skulle bereda Sussi ett nöje. Men lusten att behaga 
Sussi har aldrig lyckats övervinna lusten att behaga mig själv. Och det 
behagar mig obeskrivligt att se Sussi omfjäsad.-Verkligen? sa fru 
Ingeborg kort och torrt. Fästmannen fortsatte: Det beror kanske på att jag 
känner min egen obetydlighet. Har mamma inte märkt att jag är en älskare, 
klippt ur någon hederlig gammal roman? D.v.s. jag är inte den demoniske 
älskaren: jag är den beskedlige, godhjärtade unge mannen, som till sist 
får flickan. Minns inte mamma, att han brukade känna sig ovärdig den 
dyrkade sköna och att han med ett lamms fromma fröjd såg den demoniske 
strö ungdomsglädjens fagraste blomster framför flickans fötter? De där 
blomsterna, som sen satt frö och spirade upp till telningar med annan 
hårfärg än kära pappas. Jag är kanske inte lika skönt osjälvisk som denne 
hedervärde älskare, men jag är i alla fall en modern representant för den 
fordringslösa kärleken.



Obehagligt berörd, sökte fru Ingeborg åstadkomma en av de vanliga snabba 
reträtterna genom att säga: Sånt där prat tycker jag inte om. Fordringslös 
kärlek kan låta vackert, men är allt annat än nyttig för föremålet. Inte 
heller vidare smickrande.-Men mamma, invände fästmannen med låtsad eller 
verklig förvåning, jag är en helt liten man på klotet. Jag tar, 
vad man ger mig och tackar till. Vad ska jag 
Din kälkborgerlighet är din olycka. Du inbillar dig vara kär och förargar 
eljest göra? Jag kan tigga, om man sätter mig på svältkost. Men jag är inte 
någon oförskämd tiggare. Jag sneglar inte snålt på andras 
portioner.-Uttrycket portion stötte henne, och just därför använde hon 
det i sitt svar: För såvitt jag vet, skulle Sussi just vara din "portion".



-Ja visst, mumlade fästmannen, åter tankspridd. Naturligtvis, men det 
hindrar ju inte att andra kan få smaka på den.- Pösande av indignation 
och fast besluten att driva honom till återtåg, sa fru Ingeborg: Det där 
pratet om fordringslös kärlek finner jag vedervärdigt. Det påminner om din 
äckliga sats att allting kan vara lika bra. För min del anser jag att man 
bör ställa höga fordringar på den man älskar. Det är bara nyttigt-



Men fästmannen slog inte till reträtt. Han tog blicken från Sussi, hans 
ansikte blev lugnt liksom ock rösten. Utan de vanliga obestämda, än 
försmädliga, än skygga, än vänliga grinen, yttrade han: För att uppställa 
höga fordringar måste man besitta en smula moralisk fantasi. Men världens 
moraliska fantasi har sinat. Klotet är omgivet med ett nät av urgamla 
moraliska fordringar, sammanvävt av Tio Guds Bud och otaliga andra bud. 
Hur många av dem äga kraft och betydelse? Ytterligt få. Bör man då riva 
sönder skräpet? Inte det jag tror. Skall man riva ned en moral bör man ha 
fantasi nog att bygga en ny. Men fantasin saknas fullständigt. Ny moral 
salubjudes dagligdags - humbug, uppkok på det gamla. Vad vi har att göra 
är att söka upprätthålla status quo, vilket visserligen inte ska lyckas 
oss särdeles länge. Vi återsjunka i det mjuka kaos, mogna för sömn. Vår 
dag är slut och vi ängslas som barn för sängen. Den är kanske inte så 
farlig. Vi ropa på framåtskridande och utveckling, alldeles som barnen för 
att få vara vakna lite längre i sista stund ropa att de glömt läsa sina 
läxor. Ha vi glömt att läsa vår läxa, så är försummelsen ohjälplig. Vi är 
redan för trötta att lära något nytt. Låt oss tillbringa den sista timmen 
i frid, roande oss med våra mekaniska leksaker, våra flygmaskiner, vår 
radio, vår tilltagande livslängd (som om vi inte hade nog med gubbar), 
våra snabba kommunikationer (som om vi inte lika gärna kunde hålla 
oss stilla), vår materiella kultur, vår folkökning (som om vi inte redan 
vore alltför många), vår psykologiska forskning (helst i spiritistisk 
riktning, som skänker nästan ännu större möjligheter att bluffa), våra 
upptäckter och vår beundran för vilda folkslag (vi är nämligen lite för 
lite råbarkade). Låt oss inte heller glömma den skimrande, förbryllande 
och nyckfulla leksak, som roat oss så tappert under årtusenden: kärleken. 
Men låt det vara en fordringslös kärlek. Ty vår moraliska fantasi har 
slocknat. Vi ha inga nya prydnader att hänga på vår julgran. De gamla 
betlehemsstjärnorna ha slocknat, de gamla vaxänglarna ha tappat sina 
vingar. Lämna dem i lådan, pryd granen med vanliga färska ljus och tänd 
dem. Det är min åsikt.



Du har inga åsikter! muttrade fru Ingeborg förbittrad. Vartill fästmannen 
genmälte: Jo många. Jag anser att en karl inte bör förskingra honom 
anförtrodda medel. Jag anser att en löjtnant bör gå snyggt och anständigt 
klädd samt utföra det arbete, för vilket han har betalt. Jag har tjogtals 
lika förståndiga åsikter. Men jag har inte en enda, som jag anser värd att 
framkalla en rynka i mammas panna eller denna avskyvärda neddragning av 
mungiporna. Och därför säger jag: Det ska tusan vara fordringslös! Vad nu 
min söta Sussi, min änglarena flicka? Vad betyder detta? Du flirtar och du 
flirtar mitt för näsan på din mor och din ringbeprydde fästman! Nej, nu 
ska fan ta bofinken!



Med dessa kraftigt framslungade ord lämnade han fru Ingeborg. Samtidigt 
övergav Sussi helt plötsligt sin förbluffade kavaljer. Fästman och fästmö 
möttes mitt i salen och började omedelbart dansa.





17 De nakna fötterna.

Brandplatsen fyllde luften med en 
stickande frän stank som skämde sommaren. Den var svår solheta dagar, 
värre i regn, värst då dimman sög den i sig och mättad därav gled ned mot 
Sommarro. Fru Balzar tillbragte större delen av sensom maren i 
staden och uppgav som skäl härför, att brandlukten pinade henne. I själva 
verket var det en annan plåga, som höll henne borta från Sommarro: hon 
fick inte sova.



Några år tidigare hade Kurt bott i vindskammaren ovanför moderns sovrum. 
Fru Ingeborg, som vinter och sommar gick till sängs klockan halv tio, 
väcktes klockan elva eller tolv av ett taktfast klampande över sitt 
sömndruckna huvud. Därefter en minuts tystnad. Därefter taktfast klampande 
i två minuter åtföljt av ett starkt vattenplask. Därefter en minuts 
tystnad. Därefter under två minuter det dova ljudet av oskodda fötters 
vandring. Därefter ett fruktansvärt brak mitt över hennes huvud, då Kurt, 
trogen en pojkvana, hoppade jämfota upp i bädden, varvid resårerna skriade 
av smärta och hela huset skalv. Efter denna dagens sista kroppsövning 
inträdde omedelbart sömn och åtta timmars obruten pålitlig tystnad. Då fru 
Ingeborg påpekat att en öm son ej bör väcka sin nyss inslumrade mor, hade 
Kurt lovat bättring men klampat på lika oförskräckt, helt enkelt därför 
att han inte begrep, vad det var frågan om. En neurasteniker som tvingas 
att vara i rum med den för honom infernaliska sammansättningen: ett barn 
och en leksakstrumpet, utbrister: Kan du inte höra upp med detta rysliga 
oljud! Jo då, svarar barnet och fortsätter med ökad frimodighet i tro att 
det fått höra en komplimang. Ty orden "rysliga oljud" ha förlorat sin 
ursprungliga betydelse i och med det att de tillämpas på någonting så 
piggt, stiligt och trevligt som tonerna från en leksakstrumpet. Den 
stackars neurastenikern kan lika gärna uttrycka sin bisarra åsikt och 
besynnerliga uppmaning på latin.



När fru Ingeborg nödgades upplåta vindskammaren åt fästmannen, befarade 
hon att han skulle vålla henne samma obehag som förut Kurt. Nu blir det 
att vakna klockan tolv igen! Om hon betänkt skillnaden mellan de båda 
herrarnas karaktärer, skulle hon ha sovit ostörd. Nu väckte henne vid 
tolvtiden inte klampande fotsteg utan frånvaron av klampande fotsteg. Hon 
hade i sömnen väntat det väckande bullret, längtat efter det för att 
äntligen bli kvitt. Hon satte sig upp, lyssnade och förnam slutligen ett 
svagt tassande ljud, som inte ens skulle ha väckt en vaksam hund. 
Kurts klampande hade varat nio minuter, uppdelats i bestämda, aldrig 
varierande tempo och avslutats med det resoluta jämfotahoppet, som 
betydde: punkt, godnatt, nu rör jag inte en fena de närmaste åtta 
timmarna. I fästmannens tassande kvällsvandringar fanns ingenting 
regelbundet. Fem minuters tassande, en kvarts tystnad (varunder hon spände 
hörseln till det yttersta), åter några minuters tassande, en halvtimmes 
tystnad. Har han äntligen lagt sig? Sover han? Nej! Nu börjar han igen-



Ljudet plågade henne dels därför att det var så svagt att hon måste 
anstränga hörseln, dels därför att det var smeksamt. Fästmannen, som 
antagligen varnats av Sussi, utförde sina sena vandringar på smygande och 
nakna fötter. Beröringen med en naken människokropp-vare sig den 
förmedlas genom känseln, synen eller hörseln - verkar som en smekning 
eller som ett slag. Den är aldrig helt fri från en viss sensuell verkan. 
Den stundom helvakna, stundom halvsovande fru Ingeborg hade fästmannen 
kroppsligen närvarande i sitt rum. Hans nakna fötter smekte henne på ett 
mycket oangenämt sätt. Ibland blev hon ond, mumlade: Förbaskade karl, 
varför kan du inte hålla dig stilla! Ibland erfor hon en viss oro och 
suckade: Vad jag måtte vara nervös, som inte kan sova! Han går ju så tyst! 
Naturligtvis kunde hon ha bett honom att upphöra med sitt nattliga 
tassande. Men då en människa tydligen gör sitt bästa för att inte störa, 
är det obehagligt att säga honom att han gör sitt värsta. Det blir ingen 
annan råd, sa hon till sig själv, än att jag får hålla mig i stan de dagar 
och nätter, han är här. Vi få turas om att bo på Sommarro. Jag hoppas att 
han inte märker något och tar det som en ovänlighet. Det vore tråkigt. Han 
är snäll. Jag tycker om honom. I detta lugna: "jag tycker om 
honom"-brukade hon äntligen somna.



Ett annat mera löjligt obehag beredde henne den besynnerliga 
omständigheten, att hon inte fick vara i fred för fästmannens 
tillhörigheter. Under sommarens lopp satte han ej en enda gång sin fot i 
hennes sovrum, men i hennes sovrum återfanns regelbundet den kniv, den 
pipa, den mössa, den bok, som han förlorat och letade efter. 
Antagligen bar Sussi skulden, ty driven av ett omedvetet begär att 
ständigt vara i kroppslig kontakt med fästmannen, brukade hon under hans 
frånvaro gå omkrig och fingra på en eller annan av hans tillhörigheter. 
Emellertid förargade det fru Ingeborg att gång på gång behöva säga: Var 
såg jag den sist? I mitt rum! Så snart hon såg fästmannen leta efter 
något, gick hon därifrån in i sitt rum, sökte, fann som oftast det sökta 
och placerade det i smyg på annat ställe. Men fästmannen hade också lagt 
märke till den besynnerliga omständigheten. En dag sa han: Hur förklara 
detta: själv är jag aldrig i mammas rum, men mina tillhörigheter är alltid 
där? Skulle mamma lida av kleptomani eller är min efterhängsna kärlek så 
stark att den smittat mina ägodelar? Fru Ingeborg rodnade och svarade 
snäsigt: Man hittar dem överallt: du är odräglig med ditt slarv! En annan 
gång, då Kurt kom från tennisbanan drypande av svett, tog hon en ren 
näsduk ur sin förklädesficka och räckte honom. Nu var Kurt en man, som om 
man velat begrava hans döda kropp i en annan mans kista, skulle ha rest 
sig ur svepningen för att i ordningens intresse konstatera detta faktum. 
Följaktligen granskade han näsdukens monogram och yttrade triumferande: 
Denna näsduk tillhör inte dig utan Louis!-Än sen? utbrast fru Ingeborg. 
Va skulle det göra?-Häpen och förlägen över hennes häftighet torkade Kurt 
svetten, mumlade: Vem har sagt, att det skulle göra något? Det plågade 
henne, att fästmannen så småningom lyckades förvandla hennes och barnens 
hem till sitt eget. Han blev familjens huvud. Tjänarna begärde order av 
honom. Ohman underhandlade med honom och de avgjorde på tu man hand vissa 
tvistiga frågor, som kunna uppstå grannar emellan. Till och med Tysta 
Marie, som alltjämt avskydde honom, försummade inte att inhämta hans åsikt 
rörande viktigare ting. Louis styrde och ställde i den lyckliga tron att 
han gjorde fru Ingeborg en tjänst. I stället retade det henne att se honom 
"göra sig viktig". Orsaken var i själva verket en rädsla att barnen och 
framför allt Kurt skulle tro henne villig att ge främlingen ett 
husbondevälde, som hon tidigare krävt för egen räkning. För att övertyga 
dem om motsatsen tog hon sig för med att motsäga alla fästmannens 
order, ändra hans anordningar, vare sig de voro goda eller dåliga, 
avbeställa hans beställningar. Fiskar Ohman hade en pojke, som nyligen 
kommit hem från Amerika och gick och slog dank. På gubbens förbön gjorde 
de Lorche honom till bas för ett litet arbetarlag, som skulle röja upp 
efter branden. Fru Ingeborg avskedade honom och anförtrodde åt Kurt att 
skaffa en annan bas. All världen- d.v.s. de sju, åtta liven på 
Sommarro-skulle se att fästmannen inte hade någon bestämmanderätt! När 
husan bjöd mat, skulle Kurt bjudas före fästmannen. Kurt skulle ha största 
kräftan på fatet. När ölskjutsen uteblivit, skulle de sista flaskorna 
pilsner ställas undan för Kurts räkning. När fästmannen och Sussi kysstes, 
utbrast hon: Men kära, ni vet ju att ni plågar Kurt! Genom alla dessa 
småaktigheter sökte hon framhäva, att Kurt betydde oändligt mycket mer än 
fästmannen. Vad hon lyckades åstadkomma var att göra fästmannen en smula 
snopen, Kurt djupt generad och sig själv skamsen. Hon vantrivdes och gav 
fästmannen skulden för vantrevnaden. Det var de nakna fötternas tassande 
som plågade henne. Man kan under åratal leva i dagligt samarbete med en 
människa utan att få något som helst intryck av hennes kropp, tills 
plötsligt någon liten omständighet kommer denna "astrala" varelse att 
"materialiseras". Svettdropparna, som under det stora utbrottet sipprat 
fram på Louis' panna, hade materialiserat det vaga begreppet "min dotters 
fästman". När han vid skogsbranden smög armen kring hennes liv fullföljdes 
samma process. Och då hon de sömnlösa nätterna förnam ljudet av hans nakna 
fötters vandring, sa hon till sig själv: Det är besynnerligt-jag kan inte 
hjälpa det - men jag hyser en rent fysisk motvilja mot honom 




18 HÖSTEN 
I det blåvita rummet.



En morgon läste hon i tidningen, att fru Koerner slagit sig ned på 
Saltsjöbaden för att i lugn och ro instudera en ny roll (den äldre damen i 
det gammalmodiga stycket hade hon efter förnyad själskamp avsagt sig). Fru 
Ingeborg sken upp, tänkte: I kväll ska jag roa mig; jag ska bjuda Julia på 
champagne! Men när hon leende och med en stor kvast rosor i handen trädde 
in till väninnan, blev hon illa mottagen. Den stora skådespelerskan 
utbrast: Det här var det obehagligaste som kunde hända mig! Vad du är 
förändrad! Gammal i ansiktet och rultig i kroppen! Hur länge tänker du 
stanna? Det går tåg var halvtimme. - Och då denna störtskur ej förmådde 
släcka fru Ingeborgs bedjande leende, tillfogade hon: Min vink var för fin 
för att fattas. Jag väntar min älskare och anhåller om en smula 
grannlagenhet!-Snopen drog sig fru Ingeborg tillbaka och hennes snopenhet 
blev inte mindre, då hon strax därpå upptäckte, att den förmente älskaren 
inte var någon annan än Kurt. De möttes på stationen och Kurt meddelade 
trumpet, att han kommit för att "äta en bit med teaterapan". Någon 
förfrågan om modern ville dela den där biten mat hördes inte av. Sonens 
trumpna och förlägna uppsyn hade sin goda grund. Fru Julia hade med sin 
vanliga, självsvåldiga uppriktighet talat sanning: Kurt var hennes 
älskare. Ett mångårigt syskonlikt kärleksgnabb hade plötsligt övergått i 
en allvarligare lek. Därom visste fru Ingeborg intet och kände sig 
förödmjukad. Väninnan och sonen funno henne så tråkig och obehaglig, att 
hon inte kunde få vara med på ett hörn! När man blir vägrad en liten gunst 
måste ogunsten vara stor.



En ny väninna ersatte den förment förlorade. Fru de Lor che. 
Vänskapen mellan skådespelerskan och fru Balzar hade varit slitstark och 
uppriktig, men hade-vad fru Ingeborgs känslor beträffar-förblivit sval 
och lugn som varje verklig vänskap är. Hennes nya känslor för "den 
obehagliga stackars människan" flammade upp ett, tu, tre som en 
forälskelse. Hon dyrkade henne, tillbragte var ledig stund i den blåvita 
kammaren, medförde ständigt gåvor som för varje gång blevo allt dyrbarare, 
tog den lilla damen med sig på teatrar, fester, utflykter, planerade 
slutligen en längre resa, som de skulle göra tillsammans "så att vi få 
vara alldeles för oss själva". Om sonen ingav henne en fysisk motvilja, så 
fyllde henne modern med fysiskt och psykiskt välbehag. Luften i den 
blåvita kammaren på ålderdomshemmets vind var mängd med en svag 
doft-kanske av torkade rosenblad- som nästan berusade henne. Den hade 
samma verkan som minnet av en doft, vi insupit i vårt tidigaste 
barndomshem. Hon längtade efter den på kontoret, hon längtade efter den om 
nätterna. Hon längtade efter pastellen i blått och vitt, där en tunn fin 
liten gumma i en mycket gammaldags klänning ses långsamt vandra bland få 
och gamla möbler eller sitta vid fönstret, stickande sina pärlor och 
leende åt ett minne.



Hennes nya känslor för fru de Lorche kan delvis förklaras därmed, att den 
lilla damen verkligen var en mycket angenäm människa så snart hon upphörde 
att vara Olyckans prästinna, en patetiskt siande Kassandra. Hennes sätt 
var så mjukt att man fick intrycket av en själ med utomordentligt lätt, 
glidande flykt. Hon var klok och i sin klokhet-som det tycktes-utan 
beräkning, osjälvisk. Denna kyliga, men mot allt och alla välvilliga, 
förstående klokhet finner man ofta hos folk av gammal, kultiverad stam. 
För människor med tyngre och hetare blod skvallrar den om en förståndets 
och känslans jämvikt som är dem själva förment. Därav följer beundran och 
avund-oftast i oträngt mål. Under deras samtal undvek fru Ingeborg såvitt 
möjligt att nämna fästmannen, väl vetande att hon därmed endast skulle 
väcka den slumrande Kassandraandan. Och vad hon mest älskade i det blåvita 
rummet och bäst behövde var dess lidelsefria, svala atmosfär. Engång 
lockades hon dock att vidröra ett ämne, som aldrig lämnade hennes 
fantasi helt i fred: förhållandet mellan Louis och 
vännen-självmordskandidaten. Genast täcktes himlen av stormmoln och fru de 
Lorche utbrast: Nämn honom inte! Jag har glömt honom, jag vill inte ens 
minnas hans namn. Jag brukade kalla honom Nattdjuret. En vidrig varelse, 
en äcklig vampyr. Han förstörde min pojke under mina ögon och jag kunde 
ingenting göra. Folk påstår att Louis försökte tvinga honom till 
självmord. Det tror jag inte på: men vore det sant, så hade han handlat 
alldeles rätt.



Som om detta frikännande av sonen varit för mycket för Kassandra, tillade 
hon med en suck: Min stackars pojke har tyngre saker på sitt samvete. Han 
tog livet av sin egen far.



När en Kassandra framslungar ett ohyggligt och osant påstående, använder 
hon en mindre patetisk ton än vanligt och bifogar ett småleende, som 
betyder: Det är inte fullt så ohyggligt som det låter, men-Därmed 
förhindrar hon att påståendet just genom sin orimliga hemskhet förfelar 
sin verkan. Ager däremot påståendet en sanningskärna, använder Kassandra 
sina djupaste brösttoner, sitt mörkaste patos. Hon säger till exempel: 
Tänk, det var självmord. Han tog livet av sig.-En undersökning ger vid 
handen, att "han" dött i blindtarmsinflammation. Vari bestod 
sanningskärnan? Då mannen ansattes av de första häftiga smärtorna, trodde 
han sig vara offer för ett kolikanfall. I stället för att gå till sängs 
och tillkalla läkare sökte han bota sig genom våldsamma kroppsrörelser. 
Efteråt konstaterade läkaren att sjukdomens olyckliga förlopp haft till 
orsak denna första okloka åtgärd. Alltså hade mannen tagit livet av sig. 
Med en dylik sanning som grundval ser sig Kassandra i stånd att genom 
mörkt tonfall och dyster min förvandla en olyckshändelse till ett hemskt 
drama. Fru de Lorche kombinerade de båda metoderna: hennes röst var 
patetisk, hennes min vardaglig. Därmed vann hon, att fru Ingeborg inte 
genast slöt öronen för den orimliga skräcksagan om ett fadermord och 
likväl fick ett första förberedande intryck av någonting onaturligt och 
hemskt. Författare, som arbeta i Hoffmannsk eller Poesk riktning, använda 
ofta samma metod.



Sanningskärnan var här den, att sonen de Lorche pinat sin far 
obarmhärtigt. Sonen hade under uppväxtåren hållits i en faderlig tuktan, 
vars stränghet varit överdriven. Så länge fadern tedde sig som en 
utomordentligt upphöjd, vis och mäktig varelse, fann sonen ingenting 
förödmjukande i att titt och tätt bli snäst som en hundvalp. Att en man 
som hans far kärvt ställde stora fordringar på andra var helt naturligt 
och ökade endast hans beundran. Men när fadern avslöjade sig som 
svindlare, skojare och därtill en feg och ömklig stackare, fylldes 
pojkhjärtat av en het förbittring, som inte lämnade plats för någon 
barmhärtighet. Allt under det att han spelade den vördnadsfulle sonens 
roll, gav han med oblidkelig påpasslighet hugg på hugg. Fru de Lorche sa: 
Det var hemskt bara att se honom! Han tassade omkring fadern som katten 
kring råttan och så snart stackarn rörde sig, fick han en klösning!-Bland 
annat brukade han ur de dagliga tidningarnas rika samling av bedrägerier 
söka ut de lämpligaste och läsa upp dem för fadern, avslutande läsningen 
med en oskyldig fråga: Pappa, den karln är väl ändå en skojare? eller: 
Pappa, hur skulle du döma i en sån här sak, om du vore domare? eller: 
Pappa, tror du att han klarar sig från fängelse lika fint som du? Ibland 
sökte fadern komma undan med ett stammande svar, ibland tog han till 
flykten. Då skyndade sonen efter honom, ställde sig i hans väg med den 
strama och vördnadsfulla givakthållning, som fadern själv trumfat i honom, 
och han sa: Pappa, har jag sårat dig? Jag trodde nästan att du redan glömt 
den där lilla tråkigheten! - En annan gång kunde han säga: Vad folk ändå 
är snälla! Jag mötte den och den (en fordringsägare) och han hälsade på 
mig som om vi inte skojat honom på ett öre! Eller: Den och den frågade om 
pappa hade någon sysselsättning, men jag sa att pappa njuter sitt otium 
cum dignitate.-Fadern: Kära du, jag vet nog, att jag inte längre har 
någon dignitas. - Sonen: Det vet jag också. Men likväl som man säger 
fattig men stolt, kan man kanske säga ohederlig men vördnadsvärd. Jag 
håller på pappas värdighet! - På detta och liknande sätt förföljde han 
fadern med oblidkelig ihärdighet. Den äldre de Lorche sökte skydd hos 
hustrun. Han kunde komma in i hennes rum skälvande och med svetten ymnigt 
rinnande över panna och kinder. Kära du, jag har så ont i 
huvut-skulle du inte vilja be Louis att lämna mig i fred?



Om jag bad! utbrast fru de Lorche, och en glimt av smärtans vällust 
flammade i hennes ögon. Där stod jag dagligdags mellan dem. Min ömklige 
man hopkrupen bakom min rygg, min son framför mig med ögon som skeno av 
grymhet. Min man höll jag inte längre av, min son älskade jag över 
allting. Och dagligdags skulle jag för den enes skull kämpa mot den andre, 
uppretas, förbittras, finna honom omänsklig, avskyvärd. A fy, fy! Jag var 
en vek och beskedlig liten människa- undra på att jag blev den gamla 
markatta jag är!



Med den äldre de Lorches död hade dessa förföljelser ingenting annat att 
skaffa än att den vidriga tvekampen därmed tog slut. Fru de Lorche andades 
ut. Sonen förvandlades, blev åter hennes pojke, som älskade henne och som 
hon kunde linda om fingrarna. Han visade arbetslust, arbetskraft, 
hemkärlek. Några månader såg det ut som om mor och son skulle gå mot 
ljusare och lugnare förhållanden. Plötsligt kom omslaget. Den falske 
vännens inflytande, nöjen, försumlighet, vinglerier, drinkarperioden. Fru 
de Lorche sa:



Nattdjuret tog honom. Jag slogs om min pojke, till sist nästan 
kroppsligen. Engång gav jag den andre en örfil. Då gav han mig blommor och 
bad att få kalla mig mor. Jag kunde ta löfte av Louis: Gå inte ut i kväll! 
Han lovade. Så kom Nattdjuret, satte sig bredvid mig och började 
konversera. Såg inte åt Louis. Jag försökte vara älskvärd, glad, 
underhållande, kvick. Jag vämjs, när jag minns. En mor, som vill hålla 
kvar sin son med gråt är ömkansvärd, men när den gamla stackarn försöker 
skratta kvar honom, blir hon ömklig. Där satt jag och konverserade med 
Nattdjuret och sneglade varannan minut bort mot Louis. Först var han lugn 
och beslutsam, nickade åt mig. Så blev han orolig och undvek att se på 
mig. Så blev han slapp i ansiktet och började småle. Så brast han i skratt 
och då var det färdigt, de båda herrarna gingo till sina nöjen på krogar 
och bordeller. Allt det där är över nu; Sussi har gjort Louis till en 
annan människa. Men för mig är det inte över och går aldrig över. Hur 
kunde han så blint låta leda sig av det där kräket? Tron på 
demoniska makter måtte ha uppstått hos någon stackars mor, som såg sin son 
förförd och som inte ville erkänna det enkla faktum att det ena kräket 
sällar sig till det andra. Ibland är han mig vidrig.



Vem? skrek fru Ingeborg, och hela hennes kropp restes och spändes till 
försvar. Samtidigt slappnade den andras kassandriska spänning och hon 
sjönk ihop till en liten gumma, som mumlade: Louis-Louis-Louis-min 
pojke-



Fru Ingeborg viskade-som om någon obehörig varit i rummet-: Du borde 
skämmas! Du menar inte vad du säger! Du kommer att ångra dig! - -Vid ett 
senare tillfälle, då hon inte längre visste vilka gåvor hon kunde bjuda 
väninnan, begärde hon i sin ömma iver besked om hon verkligen inte kunde 
göra någonting för henne. Fru de Lorche klappade henne på handen och 
svarade: Vad du gör för Louis, det gör du mig!-Genast lyste fru Ingeborg 
upp och yttrade triumferande: I dag är det kanske annat ljud i skällan! I 
dag är han kanske inte så förtappad?-Vartill fru de Lorche genmälte: Är 
han förtappad, så är jag förtappad. Vi hänga samman. Men med dig är det ju 
en annan sak.



Yttrandet var en smula gåtfullt, men fru Ingeborg begärde inte någon 
förklaring, erkände inte ens för sig själv att fru de Lorches yttrande var 
egendomligt. Under de följande kvällarna undvek hon sorgfälligt alla 
ämnen, som kunde föra fästmannen på tal. Den blida harmonin i blåvita 
kammaren förblev några veckor ostörd. Men en kväll sa fru de Lorche: 
Numera tala vi aldrig om Louis. Ar det inte besynnerligt, att hans mor och 
svärmor sitta samman kväll efter kväll utan att tala om honom? Varför 
undvika vi det? - Fru Ingeborg svarade tanskpritt: Det finns ju annat att 
tala om.-Visserligen, medgav den andra, tillade långsamt och lågmält: Men 
jag skulle vilja veta, varför du undviker att tala om Louis?- Fru 
Ingeborg leende och alltjämt tankspridd: Jag vet inte! Jag ska kanske 
tänka efter! - Fru de Lorche ännu mera lågmält: Ja, du bör kanske tänka 
efter. I tid.



19 Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare.



Uppmaningen att tänka efter i tid tog fru Ingeborg som en förebråelse 
därför att hon ännu inte planerat något för fästmannens framtid. Redan 
diskuterade Louis och Suzanne dagen för bröllopet och roade sig med att 
titta på våningar, men den ekonomiska grundvalen för det blivande hemmet 
tycktes inte bekymra dem stort. Det är jag, som ska tänka på allt, suckade 
fru Ingeborg och låtsades en förargelse, som i själva verket var en 
förklädd tillfredsställelse. Hon började undersöka möjligheten och 
lämpligheten av fästmannens inträde i firman. Därvid råkade hon i strid 
dels med Kurt, dels med sina egna åsikter om firmans framtid.



Dagarna efter branden, då stämningen på Sommarro var som mest kvav och 
tryckt, hade mor och son, var och en på sitt håll, med ny iver "gått i 
selen". Kurt förberedde ett fältslag i stil med hattaffären, en framstöt i 
samma riktning. En lätt halsschal, som under senvåren fladdrat över 
kontinenten och som sparsamt och huvudsakligast i kvalitetsarbete nått 
norden, skulle bli den stora Balzarska utställningslokalens förhöstprakt. 
Affären borde inte få någon särdeles stor omfattning: den avsåg blott att 
bevara kontinuiteten, understryka lokalens karaktär av nedslagspunkt för 
snabbt kreverande massmoder. Den egentliga bataljen (en pälsartikel) borde 
levereras ett par månader senare. För att nu inte firmans chef skulle få 
tillfälle att uppställa lika många om och men som vid hattaffären, bedrev 
Kurt sina förarbeten ytterst hemlighetsfullt, mottog agenter i smyg och 
hyrde särskilt postfack för sin schalkorrespondens. Och var alltjämt 
tillräckligt pojke för att i detta hemlighetsmakeri finna ett synnerligen 
eggande behag. För den överraskade modern skulle framläggas fullständiga, 
noggranna kalkyler och preliminära avtal med leverantörerna.



Den som vill överraska har stora utsikter att själv bli överraskad. Kort 
innan han skulle lägga sista handen vid sina förarbeten upptäckte 
Kurt i tidningens uthyrningsspalter sin kära lokal, de vårliga hattarnas 
valplats! Att hyra! Före branden skulle han ställt till med ett uppträde, 
lugnat sig, bett om ursäkt, smekt mamma mjuk och med seg envishet pressat 
sin vilja fram. Nu sa han visserligen: Detta måste förhindras. Men 
tillade: Framför allt får jag inte förivra mig! Han red ett par timmar, 
tog en kalldusch, gick upp på kontoret, lade tidningen framför chefen och 
pekade på annonsen. Fru Ingeborg nickade. Hon hade spekulanter och en 
byggnadsfirma hade redan fått i uppdrag att avstänga lokalen från 
huvudaffären.



Under det att Kurt lagt sina planer, hade fru Ingeborg än engång granskat 
hattaffärens siffror. Förstämningen efter branden, modlösheten, tröttheten 
gav dem ett nytt utseende, helt och hållet avskräckande. Och mer än av 
siffrorna skrämdes hon av tanken på affärens omläggning. I det svenska 
borgardömets själ kvarsitter en svårutrotlig vördnad för hantverket. 
Maskinen och maskinskötaren ha näppeligen blivit erkända som verktygets 
och den konstskickliga handens legitima efterträdare. Det gamla hantverket 
omges med en nimbus av hederlighet, trygghet, förfining. 
Massfabrikationens, stordriftens större vinstmöjligheter motvägas av 
större risker, större kapitalbehov och större svårigheter att avväga 
kapitalbehovet, större beroende av själva arbetet ovidkommande politiska 
och sociala element. Vinsten förändrar i viss mån karaktär och förblir 
inte blott och bart det livförande blodet och den nödiga uppslagsnäringen 
utan dessutom en utväxt, en sorts tentakel, som trevar efter nya företag. 
Den förstorade volymen motsvaras av minskad inre spänstighet. Nutidens 
stora förmögenheter sammanhållas snarare av sin tyngd än av sin fasta 
konstruktur. De gamla hantverkar- och småköpmansläkterna, som med 
sparpenningen uppbyggde och underhöllo verkstad och hem, tillfogade en 
lott jord, insatte ett litet överskott i något lika blygsamt och riskfritt 
företag som det egna, kunde under århundraden bevara sitt yrke, sin 
förmögenhet, sin sociala ställning, sina vanor, seder, åsikter. De byggde 
på hälleberget. Nutidens människor ha knappast något hälleberg att 
bygga på. Det har sjunkit i ett hav av politiska, ekonomiska, 
sociala teorier, i vilket nya vågriktningar dagligen uppstå och korsa 
varandra och där individer och släkter i en ständig växelvis rörelse stiga 
uppåt och nedåt. Det stabila läget var länge mänsklighetens ideal, men 
mänskligheten i sin helhet tycks ha förändrat smak. De individer, som 
alltjämt behålla den gamla smaken, skrämmas av allt, som kan fora dem 
själva in i en ny åsiktsaffär och för deras verksamhet utstaka nya vägar. 
Fru Balzar hade betjänat en jämförelsevis liten kundkrets, vars smak 
krävde för henne välkänt kvalitetsarbete. Omläggningen skulle betyda ej 
blott en obestämbar risk utan ock att hennes egna insikter och erfarenhet 
skulle bli tämligen betydelselösa för firman. Det var orsaken till hennes 
beslut att helt och hållet slopa den nya avdelningen.



Kurt trodde emellertid att hon hade en annan orsak. Sedan han grubblat 
några dar och övat sig i självbehärskning- ibland med gråten i halsen - 
sökte han åter upp modern på kontoret, sa: Hör här! Mamma och jag ha 
alldeles olika åsikter beträffande affären. Vi skulle inte dra jämnt. 
Därför tänker jag stanna vid regementet och tillsvidare avstå från att 
ingå i firman. Det är visserligen emot pappas sista vilja, men det kan 
inte hjälpas. Han kunde ju inte ana att du och jag inte skulle-



Han tvärtystnade, befarande en mycket omanlig och olämplig snyftning. Den 
uppoffring han gjorde var stor, och framkallandet av faderns minne och 
minnet av den lilla familjens trygga enighet och sämja upprörde honom. På 
fru Ingeborg hade hans ord en annan verkan. Hon hade blivit misstänksam, 
hon vädrade överallt förebråelser. Sonen beskyllde henne för att bryta mot 
mannens sista vilja. Hon sa: Det finns också en annan utväg. Jag kan draga 
mig tillbaka.-Han hade tagit förslaget med i beräkningen och svarade 
rappt: Det är en utväg, men den är idiotisk. Du har skött den här affären 
så länge och så utmärkt-Verkligen? inföll fru Ingeborg. Jag trodde, att 
den minste springpojke kunde sköta den bättre än jag!



Efter ett ögonblicks tystnad vände sig Kurt om och gick mot dörren. Fru 
Ingeborg greps av en plötslig ångest, hon ropade: Kära barn, 
missförstå mig inte! Låt oss resonera om saken! - Han svarade: Vi behöver 
inte resonera. Saken är avgjord.-Gick.



Vare sig saken avgjorts eller ej, fördes den inte vidare på tal. Fru 
Ingeborg hade fått ett nytt intresse, som under de första regniga 
höstveckorna helt tog tid och tankar: Sussis utstyrsel. Som om det gällt 
någonting alldeles utomordentligt viktigt och brådskande sprang hon 
omkring i hällregnet, klafsade fram genom vattenpussarna, fyllde 
butiksdisk efter butiksdisk med sina mångahanda beställningar: duktyg, 
lakan, linne, broderier, husgeråd, prydnadssaker. Om kvällarna förevisades 
dagens inköp för Sussi, som regelbundet och med få variationer yttrade: 
Vad du är snäll! Louis kommer att bli alldeles förtjust.-Till en början 
märkte inte fru Ingeborg den egendomliga form, tacksägelsen fick. Men i 
kväll slog det henne och hon utbrast med rynkad panna: Varför säger du 
alltid att Louis ska bli förtjust? Tycker du inte om det själv?-Sussi 
svarade: Jo visst. Men du vet, att jag inte har mycket sinne för sånt 
där.-Inte mycket sinne! upprepade fru Ingeborg förargad. Tänker du gifta 
dig eller tänker du inte gifta dig? - Sussi svarade: Jo. Det är väl 
meningen, kan jag tro-Fru Ingeborg tänkte: det måste ha kommit en fnurra 
på tråden. Hon började ge akt på fästmannens kommande och gående och 
märkte dels att han kom rätt sällan, dels att han gick rätt snart. Och hon 
såg dem nästan aldrig smekas. Plötsligt erinrade hon sig att hon vid två 
eller tre tillfällen mött fästmannen tillsammans med en av Julias 
smålandstöser. Kunde det vara någonting på den kanten? Misstanken var 
svag, allra helst hon inte visste om det vid de tre tillfällena varit 
samma flicka-hon kunde inte skilja mellan de tre systrarna. Hon forsökte 
sondera Sussi. Vad jag tycker, att ni har blivit kyliga mot varandra, du 
och Louis? Svaret dröjde, men kom äntligen med ett muntert skratt: Det är 
Kurt som drillat oss efter anständigt fästfolks exercisreglemente! Här i 
huset törs man inte kyssas!-Skrattet och svaret lugnade henne. Hon 
fortsatte att göra inköp och beställningar, tog ibland Sussi med sig, men 
gick helst ensam, eftersom dottern visade en upprörande likgiltighet.

Klädd nästan som en torgmadam klafsade hon omkring i regnet med 
kutig rygg och framskjutande mage. Till mötande vänner och bekanta sa hon: 
Här rultar jag omkring och sätter bo åt min dotter: det är ett riktigt 
höstgöra! - Vännerna tänkte: Vad hon har blivit gammal! Hade de uttalat 
tanken, skulle de ha berett henne en stor tillfredsställelse, men det 
kunde de näppeligen ana. Den nya håruppsättningen - slätt uppkammat 
hårkrön med en liten svart spetsmössa-hade gjort henne tio år äldre. 
Dessutom började hon kisa med ögonen, som om hon varit närsynt, vilket 
dock inte var fallet.



Den 21 oktober uppträdde hon hemlighetsfullt och mysande som en mormor på 
julafton. Hon skulle ge middag. Inbjudna voro fästmannen med mor, fru 
Koerner och herr Andersson. Värdinnan tog emot i höghalsad, långärmad 
svart sidenklänning med beigefärgat krås kring hals och handlovar, på 
huvudet en vit spetsmössa med beigefärgade band. Fru Julia sa: Är det fråga 
om maskerad, så gårjag hem och sätter något på mig. - Bordet var dukat 
med husets gedignaste silverpjäser, rikt blomsterstrött samt med 
blomgirlander kring två av kuverten. Mitt på bordet en krokan med 
datumsköld krönt av en marsipanamorin. Kurt utbrast: Herregud, är det 
pappas och mammas bröllopsdag?-Men det var det inte. Den mysande fru 
Ingeborg spejade förgäves efter någon förståelse hos Sussi och fästmannen. 
Snopen vände sig fru Balzar mot fru de Lorche, frågade: Var det inte i dag 
ett år sen de förlovade sig? Du sa engång i våras att det var den 21 
oktober?-Jag vill minnas det, mumlade fru de Lorche, smålog förläget och 
rynkade pannan. Förvåningen övergick i förstämning. Vad var det för en 
besynnerlig ide att fira en hemlig förlovningsdags ettårsjubileum! 
Fästmannen utropade: Mamma är storartad! Tänk så vänligt! Och kysste på 
hand. De övriga tego, togo plats. Tysta Marie vankade runt bordet, bjöd 
och mumlade: Konstigheter och besynnerligheter, konstigheter och 
besynnerligheter. Plötsligt lade Sussi armen över ögonen, reste sig 
hastigt från bordet och försvann. Tystnaden fortfor. Fru Ingeborg stirrade 
oavbrutet på fästmannen och såg nu för andra gången svettpärlorna 
sippra fram på hans panna. Hon sa befallande men med grumlig röst: 
Gå genast efter henne! Fästmannen reste sig försiktigt som om han varit 
rädd att störa en festtalare, smög sig ut ur rummet. Och tystnaden fortfor 
att tala. Det blev fru Ingeborg omöjligt att sitta kvar. Hon följde efter 
de båda andra och fann dem i dotterns rum. Hon såg dem genom den halvöppna 
dörren. Fästmannen höll flickans huvud mellan sina händer och kysste 
henne. Åsynen av denna ömma scen fyllde fru Ingeborg med ett varmt 
välbehag. Hennes spänning brast i en djup, lättnadens suck: hennes heta 
ögon tårades. Hon greps av en frestelse, som hon inte förmådde motstå. Hon 
steg in i rummet, tog dottern ur fästmannens famn och kysste den nyss 
kyssta munnen. Själv strålande av lycka utbrast hon: Vad ni unga är 
lyckliga, vad ni ändå är lyckliga! Åter kysste hon dottern, som förblev 
orörlig med huvudet bakåtböjt, de fuktiga ögonen slutna.



Ett par veckor senare kom det till en ny brytning mellan fru Balzar och 
hennes son, skilsmässan fullbordades.



Ungefär samtidigt med Kurts uppoffring, tronavsägelsen ad interim, 
överkorsandet av hans framtidsplaner, hade den stora skådespelerskan 
utsatts för något, som hon själv kallade en skamlös intrig, under det att 
andra nämnde olyckan fiasko. Den vemodiga höststämningen och det ömma 
förhållandet till Kurt gjorde fru Julia benägen att taga olyckan snarare 
romantiskt än tragiskt. Det ödsliga men komfortabla Saltsjöbaden bildade 
ett lämpligt sceneri för en idyll i grått. Skådespelerskan blev för någon 
tid vemodig och romantisk. Kurts förmåga inom det romantiska facket var 
visserligen begränsad, men han hade ingenting att invända emot långa, 
ensliga skogsvandringar med den vackra damen eller ömma tete-å-teter på 
det dystra och "verkligen ganska stiliga" havet. Var och en klemade med 
sin sorg och deltog varmt i den andres. Att trösta och tröstas är en av 
älskogens vackraste och mest sinnrika lekar. Den ljuva plikten att trösta 
lockar fram de finaste känslor, de mjukaste tankar och renar njutningen 
från dess fräna bismak av krass egoism. Fru Julias ettriga förargelse över 
fiaskot blev till en smäktande romans och Kurt kände sin förbittring mot 
modern förvandlas till en vemodig men upphöjd 
känsla av förlåtelse. Desto mer oförberett träffade honom slaget.



Han hade ett ärende till kontoret och tog vägen genom affären. Till sin 
häpnad såg han, att den skiljovägg, som redan rests mellan 
utställningslokalen och affärens herravdelning, åter nedrivits. Han kunde 
inte begripa det. En springpojke gick förbi och Kurt sa: Va ska det här 
betyda?- Stursk över att veta mer om "affären" än själve chefens son, 
utbrast pojken triumferande: Vet inte löjtnanten det! Herravdelningen 
skall utvidgas kolossalt och löjtnant de Lorche ska bli chef för den!



Den gången sökte han inte lugna sig med en ritt, svalka sig i en 
kalldusch. Han gick raka vägen till modern och frågade om uppgiften var 
riktig. Hon stammade: Vad vill du, jag ska göra? Jag måste ju tänka på 
deras framtid-Han bibehöll sitt lugn, sa: Mamma inser väl att de Lorche 
är fullständigt inkompetent, fullständigt ovederhäftig? - Hon mumlade: 
Han kunde ju alltid få försöka-Och Kurts röst sjönk till en viskning, hes 
av ansträngningen att behärska stämman: Alltså, han skall få försöka, men 
inte jag?-Fru Ingeborgs huvud dalade och Kurt tog denna slappa 
huvudböjning som ett jakande. Han teg ett ögonblick, yttrade därpå med en 
värdighet och en helig vrede, som kunnat anstå en kronprins, vars 
tronföljd hotas:



Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare, skall alltså drivas bort för 
att lämna plats åt en främling, en utböling? I all anständighetens namn 
förbjuder jag mamma att handla så hänsynslöst. Sker det kommer jag inte 
vidare att sätta min fot i mammas hem. Som för resten inte längre är mitt 
hem.



Sade och gick. Chefen, fru Balzar, satt där blek och glåmig, trumpen och 
trött, mumlade: Kära, vad har jag gjort? Jag har ju ingenting gjort. Ännu. 
Jag får naturligtvis hitta på någonting annat-





20 Gammal kärlek rostar.



Herr Andersson kom till henne och sa:



Chefen! Gamle Andersson är trött på det här jobbet. Han har fått 
flugan. Han vill till Paris. I femtio år har han sett Paris på brev, 
fakturor, kartonger och annat skräp. Så att namnet känner han och nu vill 
han känna gagnet. Han ska bli en stor syndare på gamla dar, dricka 
smällkork och älska sköna hetärer. Från och med nästkommande forsta 
januari blir firman nödd att pensionera honom. Men oss emellan sagt 
behöver pensionen inte vara stor. Andersson har skott sig och är förmögen 
karl. Kontrollen har aldrig varit över sig i den här firman och Andersson 
har nog prasslat till sig en hundralapp då och då. Tittat i lådan som man 
sa då jag var springpojke. Så att pensionen behöver inte vara stor, men 
vad som ges med gott hjärta, det tas emot!



Detta skämtsamma, under många och långa kvällar avfattade tal var herr 
Anderssons avskedsansökan. Att han skulle ha "prasslat till sig" 
hundralappar var en ren och skär lögn. Enkla och hederliga själar skylla 
sig ofta på skämt för ohederlighet-därmed måhända förhånande minnet av 
Iyckligt övervunna frestelser. Besynnerligare var att herr Anderson gav 
sin avskedsansökan en så narraktig form. Av denne sentimentale gubbe, som 
hyste stora tankar om sin egen och sin sysslas vikt och betydelse, kunde 
man ha väntat någonting högtidligt. I själva verket överskattade herr 
Andersson stundens tragik. Folk blir aldrig riktigt så ledsna över vår 
bortgång, som vi själva inbilla oss. Den dödsdömde mannen, som efter 
mycket tvekan och vånda anförtror sin hustru läkarens trista ord, skall 
aldrig känna sig fullt tillfredsställd med bestörtningen i hennes ögon, 
skälvningen kring hennes mun. Och den stackars hustrun anstränger sig 
förgäves att i några högtidliga patetiska stunder sammanpressa den smärta, 
som hon är dömd att tära till sitt bröd under dagar och år. Herr 
Anderssons avsked var ett avsked från livet. Han hade hyst dunkla 
föreställningar om en våldsam scen, ett tårbestänkt famntag, varma böner 
att han måtte stanna. Emellertid var hans beslut att avgå orubbligt och 
beslutets motiv av den art, att det inte borde undersökas eller ens 
omnämnas. För att skydda sina känslor och bevara en pinsam hemlighet 
uppträdde han som cyniker. Hans cynism överträffades av chefens.

Ännu för ett år sedan skulle fru Balzar ha använt sin för resten 
obetydliga förställningskonst till att övertyga herr Andersson om hans 
värde för henne och firman. Hon skulle inte ha tillfredsställt hans krav 
på bestörtning och sorg, men hon skulle ha gjort ett försök. Nu sökte hon 
inte ens dämpa det glada och högst belåtna utseende, som vissa tankar 
bredde över hennes ansikte. Hon nickade och sa: Vi blir nog sams om 
pensionen, kära Andersson, var inte orolig för den saken!-Skämtet om 
hundralapparna tog hon för en blygsam vink, att den redlige bör belönas. 
Hon trodde att det hela var en penningsak och att hon gjorde nog, då hon 
utlovade en tillfredsställande pension. Utan att ha en aning om den 
stackars gubbens själstillstånd tillfogade hon helt muntert: Nej, tänk att 
Andersson ska fara till Paris! Ja, varför inte? Någon gång i livet ska man 
väl roa sig. Det är min åsikt - Herr Andersson svarade efter ett 
ögonblicks tystnad: Jag börjar förstå det!-Men varken det egendomliga 
svaret eller det ännu egendomligare tonfallet bekymrade fru Ingeborg, som 
spann vidare på sina angenäma tankar. Anderssons avsked hade försatt henne 
i en synnerligen optimistisk sinnesstämning, och då optimism liksom 
alkohol betänkligt försvagar hjärnans hämmande och kontrollerande 
verksamhet, råkade hon strax därpå yttra någonting förfärligt. Hon sa: 
Andersson, jag sitter och tänker på att han inte kunde ha valt en 
lämpligare tidpunkt att begära pension. Jag vill gärna på ett eller annat 
sätt binda Louis vid firman, men Kurt har inte stort förtroende för hans 
affärsduglighet. Han motsätter sig absolut att Louis får någon mera 
krävande och ansvarsfull post. Hur skulle det vara att låta honom 
efterträda Andersson?



Hon kunde ha slagit honom i ansiktet och han skulle ha kysst hennes hand. 
Hon kunde ha kallat honom en gammal idiot och han skulle ha funnit skämtet 
ypperligt. Men när man säger en gubbe att hans livsverk varit foga 
krävande och ansvarsfullt, begår man en dödssynd. Emellertid svarade herr 
Andersson ganska lugnt fast med grötig röst: Det vore kanske inte så 
tokigt. Lönen är ju god och så finge chefen angenämt sällskap även under 
kontorstiden-Så värst ange nämt bleve det kanske inte, mumlade fru 
Ingeborg tankspridd.



Vi är inte alltid benägna att följa budet: Handla mot din nästa så, som du 
vill att hon skall handla mot dig. Däremot tänka vi gärna om nästan 
detsamma, som hon förmodas tänka om oss. Folk, som sätta värde på oss, är 
värdefullt folk. Folk, som anse oss odugliga, är själva oduglingar. Få äro 
de människor som sakna medlemskort i en eller annan Förening för inbördes 
beundran. Och ingenting förändrar så snabbt vårt omdöme om en människa som 
upptäckten att vi misstagit oss på hennes omdöme om oss. Hos barnet och 
gubben, båda lika känsliga för andras omdöme, ske dessa förändringar 
blixtsnabbt. På få minuter ryckte herr Andersson upp en örtagård av dygder 
och besådde den med ogräs. God blev hjärtlös (eftersom hon hade "hjärta" 
att säga dylikt), uppriktig blev hycklande (hur många gånger hade hon inte 
berömt hans arbete!), hennes beundrade chefsegenskaper blev till 
löjeväckande inkompetens, eftersom hon kunde påstå, att en 
kontorschefspost är föga krävande! Herr Andersson hade grundligt misstagit 
sig! Frågan var blott om han misstagit sig hela tiden. Så fick det inte 
vara. Herr Andersson kunde inte ha ägnat tjugufem års from dyrkan åt en 
ovärdig. Hon hade plötsligt förändrats. Hon var förhäxad. Hans hjärta 
bräddades med en bitterhet, som måste få utlopp. Men han var feg, vilket 
smädeord helt enkelt betyder att hans uppfostran varit starkare än hans 
självkänsla. En sådan människa ger inte luft åt sina heligaste och hetaste 
känslor utan att först fråga sig: Törs jag? Tio minuter tidigare hade den 
sentimentale pensionssökaren brytt sig föga om Mammon: den djupt kränkte 
och uppbragte mannen däremot tänkte: blir hon ond, kan hon vägra mig 
pension! En dylik eftertänksamhet mitt upp i högsta känslosvall bevisar 
ingalunda att känslobarn är oäkta, konstlade. Men deras uttryck blir 
konstlat. Särskilt för den andligen fattige är intervallen mellan känsla 
och utbrott ödesdiger. Han får tid att förneka sig själv, gripa efter en 
förebild, intaga pose, härma någon beundrad person, en romanfigur, en 
skådespelare. Det var sålunda en vredgad och dödligt bedrövad pere noble 
som mot fru Ingeborg fram slungade tiraden:



Hur är det möjligt? Hur är det möjligt! ! Hur kan en människa förändras så 
på några månader, några veckor, några dagar? Och var skall detta sluta? Vi 
gå på randen av en avgrund!



Fru Ingeborg blev i högsta grad förbluffad. Var det ett av hans vanliga 
dåliga skämt? Herr Anderssons strömmande tårar svarade nej. Inför det 
obegripliga begagnade sig fru Balzar av ett universalmedel, använt flitigt 
av chefer-hon rätade upp sig, rynkade pannan och skärpte rösten, i det 
hon sa: Vad går åt Andersson? Vad menar han? Vem är förändrad?-Medlet 
förfelade inte sin verkan. Herr Andersson föll genast ur posen; hans tårar 
sinade, han yttrade halvviskande och med ett förvridet leende: Förlåt en 
gammal narr, som ska lämna sin post i livet! Den må ha varit krävande 
eller ej. Man blir sentimental. Här har jag suttit år efter år på samma 
gamla stol och kladdat ned samma gamla siffror och hållit av samma gamla 
flicka. Nu är det slut. Förlåt!



En kärleksförklaring och ingalunda den första. Under årens lopp hade herr 
Andersson forklarat chefen sin kärlek på ungefär samma sätt och ungefär en 
gång i kvartalet. Det hade inte varit någon särdeles stor plåga för 
föremålet, som oftast hade hon inte ens märkt den, ibland hade hon blivit 
otålig och snäst av. Nu lugnade det henne att höra de välkända 
sentimentala tonerna. Än mer - hon fann behag i dem. Hon tyckte att 
gubbens dyrkan bestyrkte hennes ålder bättre än något prästbevis. Hon grep 
hans hand, tryckte den varmt, hon gav honom ett leende, en blick, hon sa: 
Vad hör jag? Vad är det för en gammal flicka? Det skulle väl aldrig vara 
jag?



Herr Andersson lösgjorde varligt sin hand ur det varma greppet. Han 
stirrade på hennes hårfäste: han vågade inte längre se på hennes ögon 
eller mun. Han mumlade invärtes: Å hu! Å fy! Å hemskt. Hon är ju en gammal 
kokett-



På sätt och vis hade han rätt. För ögonblicket var hon en gammal kokett 
eller snarare-trodde sig vara. Handtryckningen, leendet, ögonkastet, det 
skälmska tonfallet var ingenting annat än en fulländning av gumbilden. 
Först då man alldeles tappat bort sig själv, börjar man undra vem 
man är -vad man är. Finner man då, att man är en person som börjat glida 
in i den höga ålderns dödvatten, där ett stort och tryggt lugn råder, 
måste man rätta sig därefter och framför allt fastslå och framvisa faktum 
för andra och främst för sig själv. Fru Ingeborg hade funnit att hon var 
gammal och tung, ljum och trög-början till en gumma. Enligt hennes kanske 
gammalmodiga föreställning bär en gumma spetsmössa på hjässan, krås kring 
halsen, hennes rygg är kutig och magen putig, hennes gång är ful och när 
hon möter bekanta, kisar hon med ögonen och säger "här rultar jag 
omkring"-eller någonting annat som godmodigt skämtar med ålderns osköna 
skick. Vidare smakar henne en gammal kavaljers hyllning rätt väl, hon blir 
brydd och förtjust, koketterar. Fru Ingeborg trodde, att hon koketterade. 
Hon hade sett, hur det går till på teatern, i romanerna, bland bekanta. 
Hon hytte skälmskt med pekfingret och sa: Ja, ja, kära Andersson, vem vet 
hur det hade gått, om han hållit sig framme i tid. Nu är det för sent.



Rollerna tycktes ombytta. Den otillgängliga sköna syntes le och locka och 
hennes koketteri skrämde den enträgne beundraren till den grad, att det 
svartnade för hans ögon. Han visste inte ens, hur han skulle ta sig ut ur 
rummet. I själva verket var det blott ett taskspeleri, en ommaskering, ett 
qui pro quo. Karaktärerna förblevo desamma.





21 Officiella meddelanden.

Dörren till yttre kontoret öppnades 
och Kurt steg in. Herr Andersson försvann genom dörrgläntan. Vid åsynen av 
sonen, som hon inte sett på de senaste veckorna, utbrast fru Ingeborg: O 
nej så roligt! I tonen fanns så mycket kvar av den forna moderliga 
hänförelsen och avgudningen, att sonen rodnade. Han gjorde emellertid inte 
något försök att besvara hennes känsla. Han hälsade, satte sig, sa: Jag 
har kommit för att meddela mamma något, som jag ser an att mamma bör få 
veta före alla andra. Julia och jag tänker gifta oss.-Julia?

Julia? upprepade fru Ingeborg oförstående: fick 
plötsligt klarhet och ropade: Vår Julia! Gamla Julia? Det menar du 
inte!-Ett par ögonblicks tystnad, varpå Kurt svarade: Hon är ungefär 
femton år yngre än mamma. Ser jag nyktert på saken, så måste jag ju medge 
att hon är höggradigt giftasvuxen. Men det kan inte hjälpas. Jag är kär i 
henne. Jag får dras med henne sådan som hon är.



En mor uppfattar i förstone sonens förälskelse som ett trohetsbrott mot 
henne själv. Ar föremålet hennes bästa väninna, fördubblas brottet. Fru 
Ingeborg satt där och trulade, mumlade misslynt med neddragna mungipor: 
Äsch vad det var tråkigt. Det tycker jag inte om.-Vartill Kurt lugnt men 
snävt genmälte: Jag kom inte heller för att fråga vad mamma tycker. Jag 
ville bara inte göra mig skyldig till samma taktlöshet som Suzanne vid 
hennes förlovning. Vi eklatera någon av de närmaste dagarna.-Hemma hos 
mig? frågade fru Ingeborg och märkte själv att hon inte längre sa hemma 
hos oss. Kurt svarade: Ingenstans. Bara i tidningarna. Bröllop i tysthet 
så snart säsongen är över och teaterapan upphört att hoppa. Nu vet mamma 
lika mycket som jag.



Tystnad, varunder fru Ingeborg tog en linjal, omfattande dess ändar med 
båda händer, lyfte den långsamt över sitt huvud som en atlet lyfter sin 
stång, krökte armbågarna och vilade huvudet tungt mot linjalen. Hon såg 
några sekunder sonen stint i ögonen: därpå sa hon lugnt och likgiltigt men 
med en viss stålklang i rösten:



Andersson har begärt pension från och med första januari. Det ska han 
naturligtvis få. Jag tänker att Louis kan ta hans plats. Saken är avgjord, 
men jag ville i alla händelser underrätta dig.



Kurt, med armbågen stödd mot knät, hakan i handen, såg hastigt upp på 
henne och lika hastigt åter ned i golvet. Modern betraktade honom oavvänt 
och för varje tyst sekund steg hettan i hennes ögon. Slutligen yttrade 
Kurt sävligt:



Jag antar, att gubben Andersson inte gjort särdeles stor nytta på de tio 
sista tio åren. I gengäld får vi väl hoppas att den andre inte kommer att 
göra särdeles stor skada.

Tystnad. Fru Ingeborgs vänstra hand släppte plötsligt sitt tag i 
linjalen. Båda armarna föllo slappt ned och huvudet sjönk mot bröstet. 
Kurt spratt till. Han rätade upp sig och sa i korrekt och uttryckslös ton: 
Ja, kära mamma, sedan jag nu meddelat dig, att Julia och jag ska gifta oss 
och sedan du meddelat mig att du tänker låta de Lorche ingå i firman, 
antar jag att vi inte har någonting vidare att meddela varandra. Eller 
hur?- Fru Ingeborg förblev orörlig i samma slappa ställning, hon stirrade 
framför sig under halvsänkta ögonlock och mumlade:



Gå du, kära barn. Inte behöver du sitta här. Jag är lika gärna ensam.





22 Dixi et Salvavi.



Knappt hade Kurt lämnat henne, förrän herr Andersson åter inträdde. Liksom 
en förvandlingskonstnär avträder från scenen för att på några minuter 
anlägga en helt ny mask, så hade herr Andersson använt sig av Kurts besök 
för att förvandla den snopne, förbittrade, "avdankade" tjänaren till en 
högtidlig, om sin tunga plikt medveten vän. Han hade fattat ett heroiskt 
beslut, som inte blev mindre heroiskt, därför att mannen i själ och hjärta 
var feg. Även den yttre masken var forändrad i heroisk riktning. Under 
kampen med feghet och mildare känslor hade han burrat upp sitt yviga skägg 
och hårkransen kring hjässan; musklerna i det eljest pussiga ansiktet 
stramade, ögonen glödde av en grym lust att se den hänsynslösa sanningens 
verkningar. Grymhet är den feges heroism. Med händerna stödda mot fru 
Ingeborgs skrivbord, huvudet lagt på sned, ögonen spasmodiskt blinkande, 
började han:



Chefen! Att jag nu lämnar firman beror inte på överansträngning. Ännu 
några år skulle jag kunna sköta min föga krävande syssla. Men jag orkar 
inte se firman förfalla. På den punkten brister mina krafter. Chefen har 
funnit skäligt att avlägsna herr Kurt Balzar till förmån för herr de 
Lorche.

Men sannerligen ej till förmån för firman! Upplysningsvis kan jag 
meddela, att jag inte är ensam om min häpnad och min harm. Dessa känslor 
delas av firmans övriga personal.



Han klubbade av sitt anförande med högra handens knogar. Genom att bruka 
vändningar som "funnit skäligt" och "upplysningsvis meddela" sökte han 
uppnå en sorts kurialstil som skulle antyda att det var den sakkunnige 
affärsvännen som talade. Nu kom familjevännen.



Fru Balzar! Jag talar i en död mans stad och ställe. En gång i tiden fann 
herr Balzar mig värdig att stå fadder vid Suzannes vagga. Jag är hennes 
gudfar, jag har rätt och plikt att tala.



Herr Andersson tillhörde den talrika människoart vars själsliga utveckling 
ofrånkomligt kulminerar i utropet: Dixi et salvavi animam meam! Någon 
profetisk anda äga de inte -till skillnad från Kassandra-men återspegla 
som kören i ett grekiskt drama handlingen. Aven då de gripas av dunkla 
aningar om ett tragiskt slut, hålla de sig tysta som möss. Först när det 
tragiska slutet synes dem oundvikligt, störta de fram, riva skägget rulla 
ögon och ropa: Ett ögonblick! Sänk dolken! Jag måste rädda min själ! Den 
ogudaktige, som inte låter varna sig, måste dö (säger Hesekiel), men 
varnaren frälsar sin själ! Denna billiga frälsning tilltalar den politiske 
eller religiöse Pelle-Jönsen likaväl som familjelivets parasit, 
"farbrodern", "tanten". Dixi et salvavi! Att han talar, det hör man nog 
men betvivlar frälsningen. Hans själ har inte varit utsatt för någon fara. 
Den talande koristen gripes mindre av dramat än den stumme åskådaren.



Det är tre saker, som jag måste påpeka, innan det blir för sent, fortsatte 
herr Andersson, väl vetande att det redan var "för sent". Först och 
främst, fru Balzar-Suzanne är inte någon nutidsflicka. Hon har varken 
dansat, flirtat eller festat bort sina känslor. Hon är en återuppstånden 
Guds ängel från mormors dagar, mjuk och spröd, stolt och ömsint. Märk det! 
För det andra; det kan se ut, som om hennes känslor för fästmannen 
svalnat. Till och med jag har ibland låtit lura mig. Och jag har sagt: Gud 
ske pris! Jag har på sistone sett, att hon inte längre bär 
förlovningsringen. Varfor? Är fäst mannen henne likgiltig? Har hon 
ingenting emot att låta honom gå? Misstag, fru Balzar! Jag är en enfaldig 
människa, men jag har tränat min iakttagelseförmåga. (Han tänkte på 
myrorna.) Och jag vet, jag kan med visshet säga er att det lilla hjärta är 
ohjälpligt fånget. Man kan riva sönder nätet, men varje maska ska 
efterlämna ett blödande sår!



Kära då! avbröt fru Balzar milt och med trötthetens trista tålamod. Kära 
då, varför talar inte Andersson hebreiska?Jag skulle visst förstå honom 
bättre.



Herr Andersson krökte sina fingrar till klor, rev och burrade upp sitt 
skägg och sitt hår, höll sina krökta fingrar över bordet som en 
pianovirtuos över tangenterna. Han utbrast triumferande:



Chefen! Jag talar hebreiska. Om jag talade svenska, skulle jag inte våga 
fatta mina egna ord. Nej, låt oss tala hebreiska och förstå på hebreiska. 
Amnar ni tillåta att Suzanne gifter sig med herr de Lorche? Eller tror ni 
er utan vidare kunna bryta förlovningen? Och i så fall-vad tänker ni göra 
med Suzanne? Har ni planerat något? Ska hon resa utomlands? Får hon följa 
mig till Paris?Jag ska bli en förträfflig ciceron: jag kan Badeker 
utantill. Jag ska bära henne på mina händer



När vi lyssna till ett pladder, som tyckes oss mer eller mindre 
förnuftslöst, händer det ibland att vi bli starkare påverkade av det 
svassande ordsvallet än vad vi skulle blivit av en redig och klar 
framställning. Ur dimman framskymta fantomer. Det händer till och med att 
vi i likhet med primitiva människor söka djupare betydelse i en idiots 
framramsade obegripligheter än i den förnuftiges ord. Han har finare 
känselspröt, han anar, har på känn: det är bara uttrycksförmågan som 
fattas honom. Ungefär så verkade herr Anderssons dunkla hänsyftningar på 
fru Ingeborg. Hon blev skrämd och försökte växla rädslan i vrede. Hon 
avbröt hans svada med ett kraftigt linjalslag i bordet.



Nu kan det vara nog, min käre Andersson. Av allt det här käringsladdret 
har jag bara förstått en sak: Andersson vet, eller tror sig veta någonting 
ofördelaktigt om herr de Lorche. Men han sjunger inte ut sin 
skvallerhistoria på begripligt språk. Ty han är feg. Utomordentligt 
tarvlig och feg. Nu vet han min åsikt om saken och om honom själv. Och 
inte ett ord vidare! Adjö.



Sålunda bugade herr Andersson och drog sig mot dörren. Emellertid var han 
alltjämt besjälad av den obetydliges okuvliga dixi-et-salvavi-patos och 
yttrade i det han punkterade varje sats med steg mot dörren och en 
bugning:



Chefen, nu går en vän från den gamla goda tiden, den siste.-Han har 
älskat och beundrat sin chef.-Han skall fortfara därmed till sitt sista 
andedrag. -Han vet att det finns makter inom oss, vilka inte ens den 
starkaste natur förmår kuva.-Han har tillåtit sig att tala därom. På 
hebreiska.-Han har inte blivit förstådd.



Slutligen, med handen på låsvredet, ödmjukt böjd som en präst inför 
monstransen, patetiskt viskande:



Dixi et salvavi animam meam.



Åter ensam sa fru Ingeborg högt till sig själv:



Någonting har hänt. Det är klart. Och nu begär de att jag ska ta reda på 
det och reda upp. Det är alltid så. Jag ska ta reda på det obehagliga och 
reda upp det krångliga. Annars blir de onda på mig.





23 Svartsjukans logik.



Till sin väninna, fru de Lorche, sa hon:



Det var besynnerligt att Larzon skulle komma till mig efter så många år. 
Det varslar olycka, när gengångare dyka upp. Man ser sig tillbaka och blir 
vilsen. Man känner inte igen sig. Barn och vänner gå sin väg. Gamla 
trotjänare bli uppstudsiga och oförskämda. Därhemma går Tysta Marie 
omkring och muttrar att frun är vriden, men jag är husvill. Jag trivs inte 
hemma. Jag vankar omkring på gatorna så länge jag orkar. Ibland väcks jag 
mitt i natten av huvudvärk. Jag kan inte ligga stilla: jag måste ut och 
hämta frisk luft. Då luffar jag gata upp och gata ned. Det ser väl 
besynnerligt ut? Lyckligtvis är jag en gammal käring och får luffa i fred.



Alltsammans var sant, undantagandes huvudvärken. Och alltsammans 
blev sagt för att dölja sanningen. Hon var husvill, därför att hon gripits 
av en erotisk feber, vars främsta symtom är ett planlöst kringirrande. 
Denna brännande kringdrivarlust, åt vilken djur, vildar, ungdom hänger sig 
tanklöst som åt en feberfri lek, finner den civiliserade stadgade 
människan ovärdig och oroande. Vad är det med mig? Libertinen kommer 
lättast från frågan, i det han svarar: jag söker en njutning, jag ämnar gå 
"på jakt". Han liknar dessa allt annat än skottsnåla jägare, som driva 
omkring i skogen dagen lång bland fågel och harpaltar utan att avfyra ett 
skott. Den erotiska njutningen är för libertinen någonting "förnuftigt", 
varmed han tror sig kunna förklara den oförnuftiga driften att irra 
omkring utan mål. Den moraliskt eller hygieniskt samvetsömme tror sig 
också i blodets oro finna en frestelse, ett begär efter famntag. Genom en 
lång, ansträngande vandring söker han bekämpa sin lusta. I själva verket 
tillfredsställer han lustan och skulle inte göra sig så stora skrupler, om 
han kände dess väsende. Andra åter, som inte kunna eller vilja se ett 
erotiskt inslag i vandringslusten, söka alldeles ovidkommande 
förevändningar, huvudvärk, sömnlöshet, bristande matlust, förstoppning, 
kärlek till naturen, vetenskapliga intressen av samma art som herr 
Anderssons myrstudier. Huvudsaken är att den rena oförnuftiga driften 
förvandlas eller förklädes till den treenighet av drift, tanke och vilja 
som bör vara motor i varje civiliserad människas handlingar.



Fru Balzars förevändning var av ett annat slag. Herr Anderssons 
orakelmässiga uttalanden hade övertygat henne om att förhållandet mellan 
Suzanne och fästmannen hotades av en olycka, som sannolikt inte kunde vara 
någonting annat än en förment eller verklig otrohet från fästmannens sida. 
Hon beslöt att taga reda på saken och om möjligt reda upp den. Samma dag 
mötte hon på hemväg från kontoret ånyo Louis och en av Julias flickor. Ni 
ska få se att det är hon! tänkte fru Ingeborg. Den omständigheten, att hon 
själv umgicks med endast ett fåtal personer, gjorde henne benägen att 
underskatta antalet av fästmannens frestelser. Man hälsade i förbigående. 
Fästmannen log sitt mest förvridna leende, 
flickan rodnade! Se där! Att fästmannens leende i nio fall på tio var 
förvridet och att smålandstösen rodnade vid varje hälsning ströks ut som 
oväsentligheter. Det onda samvetet hade röjt sig. Fru Balzar gick några 
steg, vände, följde, förföljde. Gatan upplystes av starkt strålande 
butiksfönster. De båda ungdomarna gingo tätt intill varandra och då 
flickan var rätt liten, fästmannen lång, böjde han sig gång efter annan 
ned över henne och hon riktade sitt ansikte upp mot hans. Hur förtroliga! 
tänkte fru Ingeborg. Tacka Gud att de inte kysser varann mittpå gatan! Nu 
stannade de plötsligt i ett gathörn, vände sig om och sågo nedåt gatan. 
Som fru Ingeborg befann sig på blott några meters avstånd och mitt i 
ljusfloden från ett fönster, måste de ha upptäckt henne. Hon tappade 
huvudet, tvärstannade mittpå gångbanan och hade inte ens nog besinning att 
vända sig mot butiksfönstret utan stod där orörlig och stirrade på dem. 
Paret fortsatte emellertid sin vandring, vikande in på sidogatan. Så snart 
de försvunnit återfick fru Ingeborg förståndets och lemmarnas bruk. Hon 
vände och skyndade flämtande åt sitt håll, men tvärstannade på nytt. Det 
blänkte till för hennes ögon - upptäckten, Sanningen kom med en rent 
fysisk förnimmelse av blixtrande ljus. Just vid den gata, på vilken de 
båda unga slagit in, var fästmannens bostad belägen! Behövdes starkare 
bevis? Vare sig de behövdes eller ej, gjorde hon helt om och sträckande ut 
stegen på ett löjligt, okvinnligt sätt skyndade hon fram till hörnet. 
Paret fanns inte på gatan, alltså hade de stigit upp i de Lorches bostad. 
Vissheten verkade i förstone befriande. Hon andades ut. Strax kom nästa 
skede. "Vissheten" måste styrkas. Den misstänksammes visshet måste 
ständigt styrkas, ständigt bekräftas på nytt-kanske därför att det i 
grund och botten är en helt annan visshet man eftersträvar. Fru Ingeborg 
gick in i huset, upp för dess trappor, stannade vid en dörr med 
fästmannens visitkort. Plötsligt slappnade hon som om hon i sin blinda 
iver stött huvudet mot dörren och domnat bort. Hon mumlade: Jag kan ju 
inte ställa till med skandal. Det är bäst att jag går. Nu vet jag i alla 
fall- -Hon gick nedför trappan, dröjande vid varje steg och stannade vid 
första avsats, kom inte längre. En pojke sprang visslande uppför 
trappan, dröjde en halv sekund vid avsatsen, stirrade på henne, fortsatte. 
Hon upprepade: det är bäst att jag går. Men kom inte ur fläcken. En gumma 
hasade sig tungt och långsamt uppför, stannade vid avsatsen, flåsade: Det 
är tungt med trapporna, frun - hasade vidare. Fru Balzar böjde sig ned, 
löste upp ett kängband, tänkte: När jag snört ihop det, ska jag gå. Men 
när hon snört ihop det, löste hon upp det andra kängbandet utan att tänka 
någonting alls, rent mekaniskt sökande en förevändning att stanna på denna 
"visshetens" ort. Nu hördes en dörr hastigt öppnas och stängas, flygande 
steg utför trappan. Det var fästmannen. Mamma! skrek han, ljusnade. Mamma, 
du kommer som efterskickad! Jag måste tala med dig. Ska vi gå ut eller ska 
vi gå upp till mig? Men det är inte värt: där skuras. - Han tog henne 
under armen och de gingo utför trapporna. Först på gatan gjorde hon sig 
lös, varligt och utan att han märkte det. Louis sa:



Det här går inte. Mamma får lov att tala med Sussi. Vad har jag gjort? Jag 
gissar, jag frågar, jag tigger och ber. Nej! Jag får inte veta vad jag 
gjort henne. Har hon sagt något till dig? För resten kan det mycket väl 
hända att jag inte gjort henne någonting alls.



Fru Ingeborg avbröt med sträv, mörk, nästan hes röst:



Du bör väl själv veta, vad du har gjort. Jag vet inte av att man behöver 
fråga andra, vad man själv har gjort.



Louis utbrister hetsigt:



Men det vet vid Gud jag! Det har hänt mig otaliga gånger -från det jag 
liten var-att jag måst fråga andra, vad jag har gjort. Och när de sagt 
mig det, har jag vanligen inte varit stort klokare för det; men i alla 
händelser tillräckligt klok för att säga: Förlåt! Och då ha de endera 
förlåtit mig eller också inte förlåtit mig. Och sen har den saken varit 
klar. Nu vill jag ha besked. Har jag gjort någonting galet eller har Sussi 
helt enkelt tröttnat på mig? I senare fallet är det hela meningslöst och 
hopplöst. Då får vi göra slut. Jag kan inte se henne gå och trula. Jag kan 
inte trula själv. Man ska ha en rent förbannat stark karaktär för att 
kunna gå omkring och trula. Saknas!

Hemkommen började fru Ingeborg en timslång vandring genom rummen. 
(En vandring som längre fram skulle förläggas till gatorna.) Kurt var 
borta, Sussi var borta. Tysta Marie dök som vanligt fram ur någon vrå, 
tassade omkring, försvann, återvände, ständigt med sysslor för händerna 
och ständigt mumlande en ramsa, som denna gång löd: stackars unge-bara 
barnet-tro det känns-stackars unge-Utan att medvetet lyssna till hennes 
mummel började fru Ingeborg snart upprepa samma ramsa: stackars unge-bara 
barnet- tro det känns - - Hennes tankar sysslade oavlåtligt med 
"vissheten", som förblev lika viss och i lika starkt behov av att styrkas. 
Hon byggde den på fyra fasta punkter. Den första var de båda ungdomarnas 
"tydliga förvirring" vid mötet, den andra deras "otroliga kallblodighet" 
då de vid gathörnet upptäckte den förföljande och inte låtsades märka 
henne. Man kunde tycka att dessa båda argument bort slå ihjäl varandra- 
kallblodigheten betaga förvirringen dess betydelse eller vice versa. Men 
ingalunda! Ty då vissheten om deras brottslighet redan baserats på 
förvirringen, blev kallblodigheten ytterligare en stöttepinne. De äro till 
den grad brottsliga att de äro förhärdade - alltså behöver man åtminstone 
inte betvivla att de är brottsliga. Den tredje fasta punkten var det 
"löjligt dumma påhittet"-skurningen! För en husmor är skurning en 
alldaglig sak, någonting som så att säga ligger nära till hands. Fru 
Ingeborg satte sig i den "brottsliges" ställe och tänkte: han måste ha 
varit bra illa däran, bra förvirrad, eftersom han inte ens kunde hitta på 
ett bättre svepskäl för att hålla mig borta. Där skuras! -det låter 
endast alltför troligt, alltför lättköpt! Det kan vinna tilltro i farser, 
ej i verkligheten. Ty visst skuras det i verkligheten-men varför skulle 
det skuras just då? Detta "just då" är en magisk formel, varmed den 
misstänksamme trollar bort de vardagligheter, som hindrar honom från att 
bygga upp sin verklighet. Naturligtvis kan du ha varit utgången, men bra 
egendomligt att du skulle ha gått ut just då! Jag vet, att du brukar vara 
där, men det är dock ett egendomligt sammanträffande att du skulle vara 
där just då! Grunden till detta resonemang är den, att den misstänksamme 
ständigt väntar sig ett orimligt motskäl. Mötes han i stället av ett 
högst rimligt och vardagligt, föraktar han motståndaren och finner det 
särskilt graverande att han "inte kunnat hitta på någonting bättre". Det 
låter så troligt det där, det är så lätt att säga, det kunde minsta barn 
kläcka ur sig! Den fjärde fasta punkten var fästmannens angrepp på Sussi 
och hans fråga: vad har jag gjort? Qui s'excuse, s'accuse! Denna idiotiska 
generalisering av enstaka fall-i sin dumhet endast jämförlig med 
ordstävet: Ingen rök utan eld!-är för den misstänksamme en orubblig 
trossats. Dessutom eggar varje motbevis hans fantasi till ökad verksamhet. 
Han liknar katten, som slagit klorna i råttan. Så länge råttan förhåller 
sig stilla, är katten stilla, men minsta sprittning i offrets muskler 
utlöser rent automatiskt en motsvarande sprittning i kattens muskler och 
klor.



Smålandstösen sysselsatte under någon tid fru Ingeborgs fantasi. Hennes 
"visshet" var så fast grundad, att hon mycket väl kunde ha ställt 
fästmannen till rätta, begärt klart besked, framkallat ett avgörande. Men 
den moderliga önskan att taga reda på, vad som hade hänt, gled snart in i 
en brännande förvetenhet rörande vad som alltjämt hände. Var möttes de 
båda älskande, när, hur? Tyckte de verkligen om varandra eller var det en 
nyck? Vad talade de om? Talade de om henne själv? Gjorde de narr av hennes 
misstankar, hennes fruktlösa spioneri? Hade de stått på andra sidan dörren 
och skrattat åt henne, smekts, hånlett mun mot mun? Dagar och nätter 
matade de hennes hjärna med bilder av smekningar, ljud av kyssar, suckar, 
skratt. Ibland försökte hon bli dem kvitt. Hon sa till sig själv: Det där 
angår mig inte. Jag vet, vad jag vet och jag ska naturligtvis snart göra 
slag i saken, processen kort. Det blir pinsamt. Men vad de där båda ha för 
sig sinsemellan-det angår mig inte. Tack vare sin viljestyrka lyckades 
hon skaffa sig lugn-för en dag eller två. Tills plötsligt mitt i arbetet 
eller mitt i sömnen den mystiska "vissheten" infann sig, sprängde i hennes 
hjärta, bemängde hennes blod, brann i hennes hjärna. Då släppte hon, vad 
hon hade för händer eller satte sig upp i sängen, stirrade, höll 
andedräkten som om hon sett och lyssnat.

Stundom blev svedan olidlig: hon vankade kring i rummet eller 
strövade på gatorna, ibland fram och tillbaka utanför fästmannens bostad, 
ibland långt ute på malmarna. Andra dagar gjorde hon inte ens något försök 
att vara lugn. Tvärtom! "Vissheten" måste ånyo styrkas. Jag måste gå till 
botten med det här! Då gjorde hon mer eller mindre tafatta försök att 
"konfrontera brottslingarna". Men hon var en dålig intrigmakerska och blev 
själv så förlägen att hon helst tog till flykten. Icke förty fann hon 
ständigt nya belägg för deras brottslighet- "de kunde inte styra sig" - 
eller för deras förställningsförmåga-"man kunde ingenting märka".



Emellertid förlorade smålandstösen snart sin betydelse. De tre systrarna 
drogo till sitt land igen. I och med detsamma började "vissheten" blekna 
och försvann efter kort tid fullständigt ur hennes medvetande. Om tösen 
fördes på tal, väckte hennes namn inte ens ett svagt minne av de brännande 
fantasibilder, i vilka hon varit den ena gestalten, fästmannen den andra. 
Det hela hade varit ett lappri, ett löjligt misstag, vars orimlighet hon 
själv kunde bevisa, om hon bara gittat. Men svartsjukan i och för sig var 
inte något misstag-eftersom den alltjämt existerade. Här verkade åter den 
misstänksammes egendomliga logik. Att hon kunnat misstänka en fullständigt 
oskyldig flicka, som själv inte givit minsta anledning till misstankar, 
bevisade bäst att den andra parten, fästmannen, var desto mera värd att 
misstänkas. På samma sätt resonerar ofta de yrkesmässigt misstänksamma. 
Två personer misstänkas för ett brott som även kan ha begåtts av en okänd 
tredje. Lyckas nu den ene bevisa sin oskuld, ökas rent automatiskt 
misstankarna mot den andre, ehuru möjligheten att en tredje okänd begått 
brottet borde ha förblivit lika stor.



Redan ett par veckor efter herr Anderssons avskedstagande kunde fru 
Ingeborg själv indela sitt liv i tvenne perioder, med 
dixi-et-salvavi-dagen som gräns. Från och med den dagen-sa hon sig-är 
jag inte längre densamma. Förut var jag lugn och nöjd och obeskrivligt 
godtrogen. Jag trodde alla människor om gott. Men den dagen blev jag 
klarvaken. Jag upptäckte Louis' verkliga karaktär. Riktigt så förhöll det 
sig ej. Fästmannens karaktär hade hon känt i månader och redan från 
förlovningsdagen betraktat honom som en mer eller mindre lättsinnig 
krabat. Men hon gjorde verkligen en upptäckt den dagen och de 
följande-hon upptäckte nya, d.v.s. hittills dolda drag i sin egen 
karaktär. Hon upptäckte en överdriven stolthet, en överdriven känslighet 
och sårbarhet, en överdriven härsklystnad-allt främmande drag för den 
bild av beskedlig, förståndig, lugn matrona, som hon dittills sett i sin 
självbespegling. Att hon ägnade just fästmannen och hans förhållande ett 
så ihärdigt och överhettat intresse förklarade hon alltjämt på samma sätt: 
Det är min skyldighet som mor att gå till botten. Kanske var det en aning, 
en förkänsla, som kom henne att förkorta det vanliga uttrycket "att gå 
till botten med saken". De sista båda orden uteslöt hon.



Sedan svartsjukan i och med smålandstösens försvinnande mistat sitt 
föremål, blev det fantasiens uppgift att skapa ett eller flera andra. Men 
hennes fantasi var inte särdeles stark, än mindre var den tränad. Hon 
måste kasta hela sin varelse, alla sina sinnen in i kampen. Upptäcka! 
Upptäcka med ögon, öron, känsel, lukt, att varsna ett långt kvinnohår på 
hans rock, att lukta sig till en parfym, att plötsligt framkasta en 
förrädisk fråga för att med hörseln på spänn särskilja ett falskt tonfall, 
en ofrivillig bekännelse. En människa med starkare fantasi skulle haft 
mindre kroppslig möda. Hon skulle ha nöjt sig med några få "fakta" och 
låtit fantasien sköta resten. Fru Ingeborgs kombinationsförmåga var svag. 
Visserligen blev även för henne varje kvinna eller kvinnlig sak, som kom i 
hans närhet, utgångspunkt för en svartsjukans tes, men hon förmådde inte 
finna de nödiga hypoteserna för att "bevisa" sin sats. När hon en tidig 
morgontimme såg en ung flicka lämna fästmannens hus, kände hon sig 
övertygad om, att det var just från honom hon kom. Men hon kunde inte 
bevisa saken, vilket eljest för den tränade misstänksamme hade varit 
enkelt nog- nämligen så här: Att döma av dräkten är hon (antagligen) 
butiksflicka, en butiksflicka bor (antagligen) inte i ett så pass 
förnämligt hus, de övriga hyresgästerna äro (antagligen) hedervärda 
borgerliga familjer, och flickan kan inte ha varit där 
i ett tillfälligt ärende, eftersom porten (antagligen) just hade 
öppnats, följaktligen måste hon ha tillbragt natten hos honom. Den tränade 
misstänksamme sparar ej på hypoteser. Hos fru Ingeborg hade 
misstänksamheten helt underlagt sig känslan, men ej förnuftet. Hon måste 
se! I en blick omfatta det hela. Hon liknade på intet sätt de 
konstförståndiga, vilka med en marmorfot som utgångspunkt rekonstruera 
Afrodite. Av alla de hundratals brottstycken, hennes svartsjuka samlade 
och granskade, lyckades den inte åstadkomma en enda fulländad bild. Och 
hon fortsatte att samla.



Nu börjar vandringarna. Först i bestämt, genomtänkt syfte. Hon uppehöll 
sig t.ex. vid middagstid i närheten av fästmannens kasern, följde honom på 
avstånd då han lämnade kasernen, iakttog att han gick in i den och den 
butiken, följde honom till ett okänt hus, återvände till butiken för att 
titta på dess biträden, återvände till huset för att på dörrplåtarna 
avläsa hyresgästernas namn, skyndade i förväg till hans bostad och stack i 
brevlådan ett visitkort på vilket hon skrivit, att hon önskade tala med 
honom, så snart han lämnat kasernen, gömde sig i porten mittemot och såg 
honom hemkomma och efter några minuter åter lämna sin bostad, dröjde en 
kvart, for hem och hälsade honom med ett otåligt: Jag gick ut för jag 
trodde inte att du skulle komma. Brukar du inte lämna kasärnen klockan 
fyra?-Fästmannen: Nej, mamma, jag gick från kasern klockan tre 
(riktigt!), men sen gick jag i den och den butiken för att prova ut det 
och det, och det tog nog en halvtimme (riktigt), sen gjorde jag visit hos 
den och den (riktigt), men sen gick jag hem och fann din biljett och 
snodde i väg (riktigt!). Det är sant-jag var inne i en cigarrbod också, 
ifall det kan roa mamma att veta.-Med upptäckten av cigarraffären ramlade 
hela det vackra dagsarbetet. Ty hon kunde varken frigöra sig från tanken 
att cigarraffären betydde en vacker och kurtisant flicka, ej heller kunde 
hon som den tränade misstänksamme uppbygga ett bevis i denna stil: Han 
lämnade (antagligen) kasernen så tidigt för att hinna besöka flickan, han 
gick in i butiken därför att han (antagligen) upptäckt mig och dröjde så 
länge för att jag skulle tröttna. Då det inte lyckades att komma 
undan gjorde han visiten, och först när han (antagligen) märkt att jag 
avlägsnat mig, besökte han flickan. Emellertid tror han att jag möjligen 
kan ha följt honom dit och därför talar han om besöket som om en oskyldig 
sak, men jag som vet att han förberett mötet (genom att lämna kasernen 
tidigare) och ansträngt sig att inte bli upptäckt (butiken, visiten), jag 
begriper!



Om fru Balzar handlat som den kloka och omtänksamma mor, hon trodde sig 
vara, skulle hon ha överlämnat bevakningen åt en privatdetektiv. Själv 
saknade hon alla förutsättningar för yrket: djärvhet och försiktighet, 
slughet och hänsynslöshet, förmågan att skilja mellan betydelsefulla och 
betydelselösa fakta och att foga de betydelsefulla samman. Hon ställde ut 
klumpiga fällor och vågade ofta nog inte vittja dem. Än hölls hon tillbaka 
av en hemlig avsky för sig själv och sin gärning, än drevs hon framåt av 
en ursinnig förbittring mot honom, som "tvingade" henne att spionera. Så 
småningom blevo vandringarna, dagens och ännu mer nattens, fullständigt 
planlösa. Hon brydde sig inte längre om sannolikheten av ett möte, 
möjligheten av en "upptäckt". Sagans prins drar ut i världen för att finna 
den älskade och har inte annan grundval för sitt hopp än den 
omständigheten att de vistas på samma planet. Fru Ingeborg sökte som han 
på måfå, eggande sin trötta varelse, själ och kropp med ett fatalistiskt 
hopp: Ar det meningen att jag skall finna något, så finner jag. Satsen 
ändrades snart till: Ar det meningen att jag skall möta honom, se en skymt 
av honom, så sker det lika bra här som där. Om någon sagt henne: Gå dit 
och dit, där finner du honom - hade hon kanske inte ens följt vinken. 
Medlet hade blivit angelägnare än ändamålet. Den febrila vandringslusten, 
begäret att känna kroppen lika hemlös och rotlös som själen, drev henne. 
Dessa ändlösa vandringar från Sabbatsbergsparken till Tantolunden, bland 
Östermalms och Kungsholmens stenmassor, i Stadens gränder, fram genom 
Österlånggatan, som doftar brottslighet, och Västerlånggatan, som doftar 
borgerlighet, förbi Södermalms fyrtiotalsidyller och sekelskiftets bank- 
och industripalats, förbi teatrars och kaféers skimrande lustighet 
in i fattigkvarters tunga, mörka, råa trumpenhet, hela denna klafsande, av 
trötthet vacklande, än slappa, än uppjagade vandring var ingenting annat 
än en tyst klagan, en anklagelse mot dem, som övergivit henne, mot sonen, 
mot dottern och framför allt mot hennes forna jag, den rådiga, sansade, 
myndiga fru Ingeborg Balzar. Vart hade hon tagit vägen? Hon fanns inte. 
Hon låg kanske i familjegraven mellan den fine, kloke herr Jacques Balzar 
och ett litet kryp, som kommit till världen för att titta på julgran? 
Likheten mellan herr Balzars hustru och den på engång slöa och uppjagade 
kvinna, som envist strövade gatan framåt, ständigt med nästa lyktstolpe 
som mål, var inte särdeles stor. Ännu så länge svartsjukan var stark och 
verklig, fanns likheten. Men inte ens vid svartsjukan förmådde hon i 
längden hålla fast. Hon gav sig andra förevändningar för de meningslösa 
vandringarna, sökte övertyga fru de Lorche och sig själv att hon led av en 
pinsam huvudvärk. Vid andra tillfällen spökade Larzon: hon hade astma, 
kunde inte andas i rum. Ut, gå, gå, gå. Nattvandringen var ett opiat och 
på samma gång en hjärtskrämd varelses förnuftslösa försök att treva sig in 
i en ny värld. Hon hade varit en utpräglad dagsmänniska. Nu sökte hon 
natten, dess luft, dess arom, stämningar, människor. Hon såg typer, som 
hon aldrig sett, eller aldrig lagt märke till. De väckte hennes intresse 
och hennes sympati. Hon kunde stanna i en gränds klärobskyr framför en 
grupp karlar och kvinnor, stirra på dem, nyfiken och skygg som en 
barnunge, granska dem bit för bit, drag för drag. Hon skulle velat tya sig 
till dem, men vid första ord eller rörelse från dem till henne tog hon 
till flykten med hjärtat i halsgropen.



Samtidigt med att hon sålunda sökte ersätta känslan av att vara en viss 
bestämd person, Ingeborg Balzar, med känslan av att vara ett kringirrande 
obestämt något, en människa, ett djur, vad som helst, domnade hennes 
tankeverksamhet bort. Eller rättare: För att undvika en enda tanke, som ej 
fick tänkas, lät hon sin hjärna massfabricera alltmera betydelselösa och 
meningslösa tankar. Till en början ägde de åtminstone formellt en viss 
mening och voro av följande typ: "Var för har Sussi förälskat sig i 
de Lorche, när det finns så många präktiga pojkar?" eller: "Varför var 
Kurt så envis med hattarna, när det ändå blev en dålig affär?" eller: 
"Varför ska Julia alltid få vara glad och jag ledsen?" I nästa stadium var 
meningslösheten större och typen blev: "Varför går Sussi inåt med tårna, 
när det kan vara lika bra att gå utåt? eller: "Om det blir vackert i 
morgon, behöver ingen människa spänna upp sitt paraply." Eller: "få vi 
sälja hela lagret, kan det vara lika bra att sätta pengarna på banken i 
morron bitti klockan halv fyra." Slutligen framvevades ramsor sådana som: 
"Nu dricka vi ett glas gul svavelsyra på denna röda tårta." Eller: "Om den 
snälle kungen ville stiga upp, skulle jag plocka vita narcisser." Eller: 
"Allt fönsterglas är rött, därför att folk inbillar sig så mycket." Denna 
sista typ, i vilken frågeformen ersatts med ett meningslöst påstående, 
tillfredsställde henne fullständigt som bedövningsmedel.



Bedövningen var avsedd att hindra en viss bestämd tanke från att födas. 
Emellertid fick hon tanken utifrån en tidig morgon i det blåvita rummet. 
Efter nattvandringen hade hon gått upp till fru de Lorche, därför att hon 
i daggryningen, d.v.s. vid åttatiden, befann sig i närheten av 
ålderdomshemmet. Hon satt med ansiktet riktat mot fönstret och mot solen, 
som vinterröd höjde sig över Djurgården, färgande vattnen, de lätta 
dimmorna och trädens vita dräkt av frostkristall. Hon kom ur natten och 
blinkade mot ljuset just som resenären då tåget störta ut ur tunneln. 
Vandringens takt fanns kvar i blodet och hon hade alltjämt en förnimmelse 
av att hon rörde sig framåt. Likaså arbetade tankekvarnen alltjämt med 
meningslösa satser. I samtal måste hon dock giva dem en sådan form, att de 
kunde tagas för gångbart mynt, förnuftiga om än tämligen intetsägande 
tankar. Och hon sa:



Det är det tråkiga med Louis att han slarvar med sina kläder. Hade han 
inte i går en ny kostym-mycket klädsam för resten. Ja, den klädde honom 
verkligen. Jag skulle vilja påstå att brunt klär honom bättre än blått. 
Men vad var det jag nu skulle säga? Jo, nu vet jag! Men du vet att jag är 
en gammal modehandlerska! Jag tänker bara på kläder. Och det är det 
tråkiga med Louis att han slarvar med sina kläder.

Hade han inte i går en ny kostym-mycket brun för resten. Jag menar 
en alldeles särskilt brun färg. (Nu märkte hon kretsgången och fortsatte 
med en tvär omkastning av tonen, förargad:) Men vad jag ville säga var 
det, att han redan hade en fläck på rocken. Här under bröstfickan. Hur kan 
man vara så slarvig med sina kläder? Det är det tråkiga med Louis -(Hon 
avbröt sig, fortsatte hastigt och ännu mera förargad:) Sådant irriterar 
mig. Jag är kanske småaktig. Ja, jag är verkligen småaktig. Jag skulle 
vilja påstå att småaktig är jag särskilt -jag menar att jag är särskilt 
småaktig, när det gäller Louis. Det är det tråkiga eller rättare sagt-det 
är det olyckliga att jag inte riktigt kan tåla honom-



Fru de Lorche, i sin soffa, med sin pärlstickning, lyssnade uppmärksamt 
som om hon hört något av vikt, väl värt att ord för ord begrundas. Med 
samma min lyssnar man till en sinnessjuks ramsor, men också i vardagslivet 
till en vän, då han eller hon med iver tar upp ett ämne, som fyller hans 
själ, men som man för länge sedan avfärdat såsom likgiltigt. Nu rider han 
sin käpphäst igen! tänker man med förnämt överseende och tålamod. Då 
händer det stundom att ett ord eller en vändning i vännens tal befinnes 
vara en stigbygel, angjord vid lyssnarens egen käpphäst. Raskt svingar han 
sig i sadeln. Så skedde här. Den till synes uppmärksamt lyssnande 
Kassandra halvsov, men väcktes plötsligt av ordet olyckliga. Nästan 
yrvaken lyfte hon handen, avbrytande, och yttrade:



Olyckan, min kära vän! Olyckan är ju den, att du håller för mycket av 
honom.



Varken ord eller ton voro högtidliga. Just så säger en mor till sin 
väninna: Du skämmer bort min pojke. Likväl gjorde fru Ingeborg inte något 
försök att tolka yttrandet som en menlös beskyllning. Lika gärna kunde 
Kassandra ha använt sina djupaste brösttoner och framslungat ett anatema: 
Du är blint förälskad. Din kropp begär honom och din själ begär honom. Du 
är dömd.



Tanken som inte fick tänkas, hade fått gestalt. Fru Ingeborg gjorde 
verkligen ett försök att förneka den, men blott till det yttre. Hon smålog 
och skakade på huvudet, blev åter slött allvarsam, strök med handen över 
de sömnhungriga,



brännande ögonen, smålog på nytt och riste huvudet, sjönk sakta samman i 
stolen. Leendet hängde kvar i de slappa mungiporna. Fru de Lorche 
besvarade det så som spegeln besvarar ett leende. Några minuter sutto de 
tysta. Det föreföll som om de hade lyssnat, väntat återupprepandet av ett 
nyss hört egendomligt ljud. Alltjämt med det slappa leendet förnekande 
tanken frågade fru Ingeborg sömnigt och långsamt:



Hur kan du veta det?





24 Kroppens uppriktighet.



En ostrogotisk konung, förföljd av grekerna, sammankallade sina yppersta 
krigare och sporde: Vem av er är min trognaste tjänare? Krigarna 
betraktade varandra, än grannen till höger, än grannen till vänster, och 
var och en fann det förmätet att framhäva sin egen trohet som den 
yppersta. Blott en av dem vände sig varken till höger eller vänster utan 
betraktade oavvänt sin egen bild i den blanka skölden. På hans skuldra 
lade kungen sin hand och upprepade frågan. Krigaren svarade: Herre, jag. 
När kungen avlägsnat sig utbrusto de andra i harmsna rop, men krigaren 
tystade dem, sägande: Varför avundas? När en konung frågar efter sin 
trognaste tjänare, har han redan dömt honom till döden. Den trognaste 
bland de trogna fick rätt. Sedan han åt konungen utfört ett 
hemlighetsfullt uppdrag, prisade kungen hans trohet och tillade: Hur vill 
du bevara min hemlighet? Kan inte smärtor avtvinga dig den, skall varken 
vinrus eller kärleksrus avlocka dig den, skall du inte förråda den i sömn 
eller yrsel, med din tunga eller tecken? Krigaren svarade: Konung, jag 
känner det säkra sättet att bevara din hemlighet. Och han reste sitt svärd 
i marken och lyftande händerna över sitt huvud kastade han sig mot 
svärdsspetsen.



I vardagslivets vänskapsförhållanden utspelas då och då liknande 
tragedier, fast i smått. Ar du min bäste vän, så måste du säga mig 
sanningen utan förbehåll! Av dig kan jag höra 
den och av ingen annan. Och vännen avslöjar den gorgoniska sanningen, ler 
vemodigt och vet att han fäller vänskapens dödsdom. Ty en sann vänskap 
består många svåra prov, blott ej det hänsynslösa sanningsprovet. Fru de 
Lorche förstod, att väninnans täta besök i blåvita rummet härmed skulle 
upphöra, att deras vänskap skulle bli kylig och spröd och vid minsta yttre 
påfrestning brista. Icke förty gav hon vika för den hetsande ångesten i 
fru Ingeborgs frågor. Hur hade hon för andra förrått, vad hon inte förrått 
for sig själv?



Kroppen är uppriktig. Människan ljuger med sin tunga, med miner, blickar, 
åtbörder, hållning, handlingar, kläder. Men kroppen som helhet står endast 
stundtals under själens kommando och även i dessa disciplinens stunder 
finner den medel att förneka sin påtvungna falskhet. Vid dansen på 
Sommarro dagen före branden hade fru Ingeborg avsiktligt undvikit de 
Lorche. Avsiktligt, men blott med den svala, nyktra, halvt omedvetna 
motiveringen: Han bör väl dansa med sin fästmö och inte med mig. Hennes 
kropp varken kände eller erkände att ett så svalt motiv kunde vara äkta. 
Alltså insatte den all sin livlighet, smidighet, styrka, i de ständigt 
upprepade försöken att undvika de Lorche, som- ej mer, ej heller mindre 
angelägen än de andra ungdomarna -fikade efter en dans med den vackra 
frun. Motståndslöst, behagfullt, och på lek gick fru Ingeborg ur famn i 
famn för att plötsligt, då och då, med bryska vändningar, livliga språng, 
snabbt ökad hastighet undvika en ende. I åskådarnas ögon, fru de Lorches, 
Kurts, Julias, herr Anderssons, blev dansen en av dessa pantominer, där 
tvenne älskande gäckas med varandra-en grotesk Amor och Psyche-balett, i 
vilken en förvuxen Amor söker famna sin skälmskt kringirrande, blott 
alltför robusta Psyche. Detta halvt löjliga, halvt patetiska uppträde, som 
plågat Kurt, roat fru Julia, förvånat herr Andersson, hade av Kassandra 
uppfattats som ett järtecken, bådande nya olyckor.



Hennes dystert fikna sinne matades nu med järtecken efter järtecken i 
växande mängd. Fru Ingeborg hade förargat sig över att hon inte "fick vara 
i fred" för fästmannens ägodelar.

De "kom henne i händerna". Vad han var slarvig! Fru de Lorche sa: 
Men kära barn-jag fann ingenting mystiskt i det, eftersom jag tydligt 
såg, att du gick på jakt efter dem. Först trodde jag, att det verkligen 
var ett utslag av ditt ordningssinne, men när jag märkte, att samlarmanin 
uteslutande riktade sig på Louis' tillhörigheter, började jag begripa.



Kärlek går väl aldrig fri från ett inslag av fetischism, men för den 
förkvävda eller försmådda kärleken är fetischismen älskogens enda 
kroppslighet, ett surrogat vars ytterliga fattigdom kommer fantasin att 
svälla. I min ficka bär jag ett hårband och min hand glider in i fickan 
smygande och het som älskaren, då han glider in i det mörka sovrummet. Nu 
är det stilla omkring mig och jag tar fram bandet, sluter ögonen och låter 
bandet glida fram och tillbaka över ögonlocken. Det känns som en smekning 
och ur smekningen framträder de smekande fingrarna, händerna, munnen, 
ögonen, lockarna, halsen, skuldrorna, brösten, midjan, gestalten. En bild, 
som min fantasi kan skapa när helst den vill, men som fetischen ensam kan 
skänka några ögonblicks kroppslighet. I sitt förhållande till hädangångna 
släkten är hela mänskligheten fetischdyrkare. Farfarsfars länstol, som 
inte får rubbas från sin plats, mormorsmors spinnrock, "som gumman själv 
spann på", Gustav Adolfs kyller, Napoleons hatt, Gahleis instrumenter, 
Kyrkans reliker, gravfynd, de historiska och de arkeologiska museernas 
samlingar sätta oss i förbindelse med de hädangångna ej blott genom 
kunskapen utan lika mycket genom känslan. Ur den primitiva driften att 
genom en fetisch komma i kroppslig beröring med en fantasibild, ett minne, 
"för fädrens andar", har framvuxit vårt begär efter kunskap om förgångna 
släkten, historia, arkeologi, vår kulturs palladion. Den vuxna människa, 
som inte bränner "skräpet i lådan", hårbandet, vissnade blommor, gulnade 
brev, är förebilden för den vuxna mänsklighet, som inte nedsmälter 
guldfynden från Mykene för att därav prägla gångbart mynt.



Men fru de Lorche sa:



Stackars du! Jag kan inte hjälpa, att jag ibland fann dig löjlig. Där 
kunde du sitta med Louis' tobakspung i händerna, fingra på den och 
kela med den som en kattunge. Och än såg du ut, som om du ville kasta den 
i huvut på någon, och än som om du skulle brista i gråt, och än kunde du 
helt plötsligt bli glad och uppspelt, tralla och sjunga. Men kom Louis i 
närheten blev du ond och fräste. Hur han än bar sig åt, gick han i vägen 
för dig. Och råkade han bara snudda vid dig i förbigående tog du eld och 
blev ond. Då hette det: Vad du är otymplig, låt bli att knuffas! Men det 
var sannerligen inte hans fel att ni stötte samman. Dina tankar kunde du 
kanske styra, men din kropp gick i sömnen och brydde sig inte om tankarna. 
Så tog du till flykten, kunde inte längre vara under samma tak. Då kom du 
till mig. På fem månader hade du gjort mig ett besök, nu kom du var dag. 
Klappa barnet för ammans skull, brukar man säga, men det här var tydligen 
att klappa mamman för sonens skull. Du sa: Jag får inte sova, jag står 
inte ut med att höra honom tassa omkring. Det känns som om han trampade på 
mig med sina nakna fötter. Kors i all sin dar! Hur kan en stark och sund 
människa plötsligt bli så känslig? För resten gick han säkerligen i 
tofflor så att jag inte vet var du tog de nakna fötterna. Redan då tänkte 
jag tala med dig. Men var skulle jag börja, hur skulle jag komma in på ett 
så ömtåligt ämne? I dag slapp det ur mig oförhappandes därför att jag 
sannerligen grubblat mig trött. Ett tag föll jag på den dumma iden att 
söka väcka någon sorts avsky för Louis. Jag berättade det värsta jag 
visste om honom-hans förhållande till sin far. Aj, aj, aj! Aldrig såg jag 
en människa lyssna med så förälskad min, skrämd visserligen, men ännu mera 
imponerad och betagen. Då förstod jag att olyckan var fullkomnad. God 
eller ond, grym eller barmhärtig-det var lika bra. Vad hade jag sen att 
komma med? Ingenting. Jag satt som på teater. Hur ohygglig pjäsen än var, 
kunde jag ingenting göra för att ändra den. Jag såg dig maskerad som 
vördig matrona anordna tete-a-tete mellan Louis och den där stackars 
smålandstösen, som för resten var så rädd för dig att hon skalv! Minns du, 
hur du lockade mig ut i köket för att själv stå på lur och i rätta 
ögonblicket "ta dem på bar gärning". Jag kallsvettades, fast jag mycket 
väl visste, att det inte fanns det ringaste klandervärt mellan Louis 
och tösen. Och du frågar, hur jag kan veta! Hur kan du själv undgå att 
veta? Kan en människa förvandlas så fullständigt utan att hon själv märker 
det?



Ditintills hade fru de Lorche talat i en nykter och tämligen kärv ton i 
den riktiga föreställningen att kärvhet skulle verka mindre sårande än 
känslosamhet. Den hopsjunkna dödströtta varelsen framför henne, med domnad 
blick, ett ömkligt leende i mungiporna, kom hennes medlidande att svalla 
över bräddarna. Hon sprang upp, bredde ut sina armar ropade: Min kära, 
stackars, älskade vän!-I samma ögonblick förvandlades fru Ingeborg. 
Gestalten återfick en spänstighet, som den inte vidare skulle förlora. 
Ansiktsmusklerna spändes och de slappa gumvecken, grubblets och ångestens 
rynkor utplånades. Varken utan skäl, ej heller förgäves hade hennes 
fädernesläkt valt och burit en rovfågels namn. Hon var tillräckligt ödmjuk 
för att utan motsägelse höra sanningen, men hon var icke ödmjuk nog att 
bära medlidandet. Snabbt lyfte hon handen, avvärjande, och pekade med en 
befallande åtbörd på soffan, i vilken förvirrade och snopna fru de Lorche 
åter nedsjönk. Efter några minuters tystnad yttrade fru Ingeborg: Du har 
sagt mig åtskilligt, som jag måste tänka över. Säg mig nu bara en sak: Har 
de andra sett och uppfattat på samma sätt som du?-Undvikande hennes 
frågande och uppmärksamt granskande blick svarade fru de Lorche långsamt: 
Vad vet jag? Hur skulle man kunna tala om dylikt?Jag har sagt dig, vad jag 
såg. Det var inte svårt att se. Det var svårare att inte se.





25 VINTERN 
Översikt av ställningen.



Fru de Lorches vemodiga förmodan, att deras vänskap ej skulle bestå 
sanningsprovet, visade sig riktig. Då vi med stark fart glida fram mot ett 
avgörande, kasta vi skrymmande och överflödigt gods över bord. Vänner och 
vurmar, nöjen och njutningar, vördnaden för konventionalismens budtavlor, 
vetenskapliga och litterära intressen vrakas. Se, allt skall bliva nytt! 
Det är varje omvändelses paroll-blott i enstaka fall förvandlas 
stridsropet till ett triumferande: Se, allt har blivit nytt!



Efter fulländat värv insåg den ostrogotiske krigaren att han kunde göra 
ännu något för sin konung-befria honom från en farlig tjänare. Fru de 
Lorche, som gjort en bitter väntjänst, insåg att hon borde befria fru 
Ingeborg från en pinsam vän. Hon drog sig sakta och varligt tillbaka ur 
den lilla kretsen, blev åter en gammal liten dam i en Terborchsk tavla. 
Fru Ingeborg måste ensam reda ut minnena från sommaren och hösten. Det 
Iyckades henne inte. Förgäves söker opiumrökaren skapa sig en klar bild av 
de i rökskyar svepta dygnen. Vad hände? Vad gjorde jag? Var befann jag 
mig? Vem såg mig? Hur betedde jag mig? Vem skrattade åt mig? Var bland 
dessa än tätnande än lättande dimmor funnos de granskande ögonen och hur 
sågo de mig? Situationer dyka upp i minnet plötsligt som då ridån lyftes 
för en tableau vivant. Belysningen är stark, allt är väl ordnat, minsta 
detalj träder tydligt fram. Men var är devisen? Vad föreställer tavlan? 
Den står där isolerad. Jag vet inte hur jag kom in i situationen. Jag vet 
inte, hur den blev till, vad den betydde, hur den upplöstes. Varför står 
Kurt där och ser på mig med onda ögon? Vad har jag gjort?Jag måtte inte 
vara ond själv eftersom jag suckar och småler: men han besvarar inte 
mitt leende. Eller varför sitter Sussi på kökstrappan och gråter? Bakom 
henne står Tysta Marie, torkar sina händer på en kökshandduk, stirrar 
framför sig, mumlar. Varför gömmer jag mig nere vid stranden? Jag vill 
vara i fred. Plötsligt kommer Louis springande: han ropar mamma, mamma! 
men jag gömmer mig i vassen. Han springer fram och tillbaka, ropar. Jag 
faller på knä, hukar ned mig mot dyjorden. Vem såg mig, när jag smög mig 
upp med klänningen dränkt i dy? Vad tänkte de? Louis säger: Mamma ropade 
på mig från sjön. Men jag har inte ropat. Eller har jag ropat?



Minnesbildernas bristande continuitas och oändligt skiftande skärpa 
omöjliggör en exakt tolkning av bildens innebörd. I vardagslivet orsakar 
denna oklarhet små obehag; vid utomordentliga tillfällen stora. Det 
samvetsgranna vittnet vid en betydelsefull rättegång måste-åtminstone 
inför sig själv - erkänna sitt vittnesbörds opålitlighet. Han minns 
tydligt att han befann sig på gärningsplatsen klockan tio. Hur vet han 
det? En klocka slog-slagen ringa ännu i hans öra. Var befann han sig 
strax förut? Det minns han inte. Varför begav han sig till 
gärningsplatsen? Det minns han inte. När lämnade vittnet sitt hem? Kl. 
9.45, som vanligt. Då måste vittnet ha gått mycket fort, nästan sprungit; 
han måste alltså haft ett viktigt ärende? Säkert, men han har glömt det. 
Är det inte lika troligt att vittnet missminner sig beträffande platsen? 
Nej: däremot talar den utomordentligt klara bilden av den anklagade just 
på den och den platsen. Bilden är klar men stödes inte av andra bilder, 
står där isolerad. När vi söka rekonstruera flydda skeden av vårt liv 
stöta vi otaliga gånger på samma svårighet. Jag vet att jag var där, jag 
ser ju stället framför mig! Men hur kom jag dit? Vad hade jag där att 
göra? Det begriper jag inte. Kanske jag missminner mig.



När fru Ingeborg rannsakade sitt minne kunde hon ställa framför sig ett 
tjogtal skarpa bilder av situationer, vars uppkomst och betydelse hon ej 
förmådde förklara. Särskilt en av bilderna övertygade henne om, att hon 
röjt sina känslor ohjälpligt. Hon gick i skogen, sent en afton med Louis 
vid sin sida och tätt tryckt intill honom. Han höll henne om livet och 
hon kunde ännu känna handens fasta grepp strax 
under hennes vänstra bröst. Hon var starkt upprörd, kunde knappast andas, 
erfor samtidigt en ljuvlig känsla av självuppgivelse, låt gå, jag kämpar 
inte längre emot! Nu smekte hon honom, nu viskade hon ömma ord: Min kära, 
älskade vän! Mörker. Före bilden och efter bilden mörker. Den hade en 
ytterlig skärpa, men stod isolerad. Hon satte den inte i samband med 
skogsbranden, som i hennes minne slutade med Kurts utbrott och att hon 
"blev skymfligen hemmotad". Däremot förknippade hon den med ett dunkelt 
minne av att Sussi gått förbi henne, vänt sig bort, inte velat se eller 
låtsas om henne.



Självrannsakan utan praktiskt syfte är en farlig sysselsättning, 
upplösande och förslappande, som oftast ett sjukdomstecken. Lyckligtvis 
hade fru Ingeborg ett praktiskt syfte. Hon kände inte något behov av att 
rota i sina känslor, att bli på det klara med sig själv. Hon var 
fullständigt på det klara med sig själv. Men hon ville överblicka 
ställningen, övertyga sig om vad hon röjt och vad "de andra" visste. 
Hennes sentimentalitet hade plötsligt smält bort. Hon önskade klart besked 
för att kunna fatta ett beslut. Hon lyckades aldrig skingra det töcken, 
som insvepte tiden mellan branden och sista besöket i blåvita rummet, hon 
kunde varken tolka eller sammanfoga minnen som den bekämpade lidelsens 
hetta gav en övermättad glans, en överdriven betydelse. Likväl blev 
resultatet av hennes självrannsakan just det, som fru de Lorche antytt med 
orden: Det var inte svårt att se, det var mycket svårare att inte se.



Resultatet var riktigt. Ingen i den lilla kretsen hade undgått att "se". 
Kurt omtolkade det sedda på sitt sätt. När fru Julia obetänksamt antydde, 
att hans mor kunde vara förälskad i fästmannen, utbrast han med sjudande 
förbittring: Man ska verkligen vara en fördömd gammal kokett för att komma 
på en så infam och dum ide! - Vartill fru Julia ödmjukt genmälte, att 
hennes förstånd var klent, hennes uppfostran försummad och att hon 
dessutom hade den fula ovanan att döma andra efter sitt eget lättsinniga 
jag. För resten var hon djupt bedrövad över Kurts brytning med 
modern och likväl var det just denna brytning som skänkt henne 
rollen av beundrad och åtrådd herdinna i en romantisk idyll, där den 
mycket smäktande fast något burduse herden spelades med bravur av en 
pojke, som brukat säga: Jag blir inte kär i någon annan, så länge mamma 
lever! Förbittringen mot modern motiverade han helt och hållet med hennes 
förslag att intaga de Lorche i firman. Men han sa inte: Hon ruinerar 
firman bara för att hjälpa de Lorche! Han sa: Hon ruinerar firman bara för 
att Sussi ska få gifta sig. Men vänta! Min tid kommer!



Om brodern alltså höll sig uppe på förbittringens vågkam, sjönk däremot 
systern ned i en skygg, tyst tröstlöshet. Hennes trotsiga, känsliga själ 
hade ett klent kroppsligt underlag. Hon kunde flamma upp, men orkade inte 
brinna, slocknade i modlöshet. Bredvid modern kände hon sig fysiskt 
underlägsen. Alla de små pinsamma scenerna, styngen av en dubbel 
svartsjuka tröttade ut henne. Hon ville bara vara i fred. Hon försvann. 
Var är Sussi? I sitt rum? Nej. Utgången? Nej, här hänger hennes kappa. 
Äntligen säger Tysta Marie: Va frågar ni efter? Hon sitter inne hos 
mig.-Då lämnas hon i fred. Tysta Maries rum är en asyl för obotligt 
trista. Där får de icke störas. Rummet är litet, luften unken, bemängd med 
köksos, billig parfym, gammaljungfru-doft. De trista, kantiga möblerna, de 
trista broderade kuddarna, det trista gråspegelglaset, de trista 
porträtten av trista släktingar i landsorten, den trista bilden av den 
trista och enda ungdomskärleken inramad i mattgrå snäckor-allt detta 
slipper man se, ty det är mörkt i rummet. Tysta Marie lever i 
hopplöshetens kyliga klarhet och behöver intet ljus för att se. Se mer än 
tillräckligt. Därinne sitter Sussi timme efter timme, händerna knäppta 
kring knäna, huvudet tillbakalutat. Hennes tankar spinna sakta och spinna 
omigen en liten saga om en stor försakelse.



Och fästmannen? Vet ingenting. Vad skulle han veta? Ingen har sagt honom 
att det är så och så; alltså behöver han inte veta att det är så och så. 
Särskilt ifall "så och så" är krångligt. Även om någon- Kassandra t.ex. 
- formligen underrättat honom-än sen? Förälskad? Veme Mamma? I 
mig? Tänk så bra! Och jag som trodde, att hon inte kunde tåla mig! 
Där ser man hur dumt det är att ta sorg på förlag! Om nu bara Sussi tycker 
om mig så tycker vi ju om varann allesammans. Tänk så bra! Men jag är inte 
säker på det. Jag börjar tro, att hon tröttnat. Då får hon ge mig respass. 
Det är kanske lika bra för henne eller bättre. Och för mig? Bah, vad 
betyder jag! Jag har varit glad och jag har varit ledsen och det var 
ungefär likadant. Jag svär, att ingen såg någon skillnad. Man ska vara 
hederlig och anständig och inte krångla. Återstoden kan vara lika bra det 
ena som det andra. Hederlig är man, när man inte förskingrar andras 
pengar, och anständig, när man inte väcker pinsam uppmärksamhet. Men 
krånglar gör man, när man säger att mamma är förälskad. Att tycka om eller 
att vara förälskad-var går gränsen? Gränsen är bara en gammal gärdesgård 
av murkna ord: den flyttar man efter behag. Man ska inte fästa sig så 
mycket vid benämningarna-de träffa inte samma sak två gånger i rad.



Till Louis.de Lorches tankar och känslor behövde fru Ingeborg inte taga 
någon hänsyn, då hon skulle fatta sitt beslut. Och gjorde inte heller. 
Fästmannens känslor för henne själv hade överhuvudtaget aldrig sysselsatt 
hennes tankar, inte ens i svartsjukans stunder. Sannolikt skulle han inte 
ha kunnat såra henne djupare än genom att göra henne en kärleksförklaring. 
En härskare sårar sin trotjänares känslor, om han behandlar honom som 
jämlike.





26 Örfilen.

En sjuk lem är ett ständigt hot mot kroppen i dess 
helhet. Chefens svaghet spred sig inom firman och hotade dess välstånd. 
Under höstens lopp försummade fru Balzar för varje dag alltmera sitt 
kontor, skötte inte ens de löpande ärendena och satte knappt sin fot i 
försäljningslokalerna. Sistnämnda försumlighet betydde kanske minst. En 
välfuntad organisation fungerar tämligen länge efter det att den drivande 
kraften slappnat. Men husbondens slöhet smittar till sist hans 
duktigaste dräng. Han blir olustig, missmodig, likgiltig. Rykten smedos, 
spredos och alstrade nya rykten. Agenter, som i timmar och dagar tålmodigt 
väntat besked från chefen, avlägsnade sig slutligen, i det de sa till 
herrarna på yttre kontoret eller till någon avdelningschef: Det här går 
inte! Tänker ni inte göra några inköp? Ämnar ni avveckla och lägga er? De 
skickligaste och mest betrodda medlemmarna av firmans personal började 
redan i smyg se sig om efter andra platser. Deras intresse för Jacques 
Balzar svalnade. Alltjämt gjorde de sin plikt, men tyvärr kan man göra sin 
plikt på så skilda sätt. En och annan blev till och med förrädare och 
sålde affärshemligheter till konkurrenter mot löfte om anställning. 
Största skadan gjorde de gång efter annan ändrade besluten rörande den nya 
expeditionslokalen. Firmans trognaste tjänare tappade modet. Det här går 
inte! Man har ju ingenting att rätta sig efter! I dag ett, i morgon ett 
annat! Villrådighet är lika farlig på det ekonomiska slagfältet som på det 
militära. Ryktet att Kurt Balzar skulle avlägsnas från firman och ersättas 
av löjtnant de Lorche vände missmodet i harm. Kurts högtidliga och 
indignerade utrop: Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare-fann ett 
lika högtidligt och indignerat eko i firmans lokaler. Gubben Jacques' ende 
son! Och den andre? En löjtnant-kan man tänka sig något galnare? Kurt var 
visserligen också löjtnant, men hans epåletter betydde i personalens ögon 
ej mer än reservofficersepåletterna på en bankchefs skuldror. När Kurt 
någon enstaka gång visade sig i lokalerna, anlade man sorg, Alla flaggor 
på halv stång! Sänkta huvuden, förstulna blickar, djupt och vördsamt 
beklagande miner, de Lorche åter mottogs med kylig överlägsenhet och 
motvilja. Den där! Chef? Pah!



Harm, misströstan, förakt nådde sin toppunkt vid herr Anderssons avsked. I 
tio års tid hade detta avsked varit stående samtalsämne vid personalens 
lunchbord eller eljest varhelst ett pålitligt och slitstarkt samtalsämne 
behövdes. Vad tänker gubbstuten på? Begriper han inte, att han är för 
gammal? På den platsen skulle vi ha en rivande kraft! Varför får han inte 
sparken, fint och smärtfritt?-Nu lät det: Gamle Andersson går! Han 
som varit med nästan från början! Han som vet allt! Han, som har 
förbindelser och kunder på sina fem fingrar! Han, som känner branschen in 
i minsta detalj! Han, som skött firman alla dessa år! Han går!-Om 
borgmästaren i en småstad hela livet varit ett "vita plåster", blir hans 
begravning ståtlig. Orsaken är ingalunda glädje över att äntligen vara 
honom kvitt. Tvärtom! Man har dagligdags klankat på hans oduglighet, men 
upptäcker i avskedets timme en gyllene dygd: han har aldrig ofredat någon 
människa! Ar inte strävan efter lugn och trygghet, frid och ro en av de 
kraftigaste motorerna i mänsklighetens farkost? Besynnerligt nog räknas 
oförarglighet bland de mindre dygderna, men får dock till sist en lysande 
upprättelse. Kontorschefens begravning blev pompös. Ståtliga fester 
anordnades av firmans personal, kolleger, vänner, föreningar. Hedersgåvor 
överlämnades. Varhelst herr Andersson framskred genom "sina kära gamla 
lokaler", högtidlig, resignerad, stundom med fuktig blick, vek man med en 
vördsam bugning åt sidan. Flickorna logo mot honom som mot en filmhjälte, 
springpojkarna viskade till varandra: Det är en skarp gubbe, mårru 
tro!-Chefen för en konkurrentfirma sa till fru Balzar: Att ni verkligen 
låter Andersson gå! Han är dock en av pionjärerna inom branschen. Jag 
skulle inte släppa honom, om jag så måste fördubbla hans lön!-Fru Balzar 
sa: Kanske ni vill ge honom en reträttplats?-Ett ofrivilligt och fånigt 
leende och en livlig huvudskakning blev svaret.



Konkurrenterna voro inte de minst intresserade iakttagarna av firman 
Balzars sjunkande livskraft. Var och en i sin stad gjorde mer eller mindre 
kraftiga framstötar mot Jacques Balzars kundkrets. När en ledande firma av 
en eller annan orsak plötsligt visar tecken till avmattning, blir 
resultatet stundom att branschen i dess helhet rycker framåt i snabbare 
tempo än förut. Nu är rätta stunden inne, nu gäller det att undantränga 
den avtynande och intaga dess plats i främsta ledet. Aldrig förr hade 
Jacques Balzars konkurrenter visat maken till livaktighet! I tidningarna 
skriade deras utropare, i skyltfönstren blommade stundom smakfulla, 
stundom sällsamma, stundom plumpa fantasier. För människoforskaren 
är skyltfönstret ett utomordentligt givande studieobjekt. En 
utställare framlägger i skyltfönstret sin personlighet med en mera 
oförbehållsam och naiv uppriktighet än t.ex. Goethe i Dichtung und 
Warheit. Kurt Balzars intresse för konkurrenternas skyltfönster var av 
annan art, men synnerligen varmt. Mars och Venus voro hans officiella 
skyddspatroner, men i smyg dyrkade han alltjämt Merkurius med brinnande 
nit. Han gick från skyltfönster till skyltfönster, återvände, jämförde, 
begav sig till Balzars, jämförde, återvände till konkurrenterna-och 
rasade! Sanningen att säga, gjorde raseriet honom plump. Han knöt nävarna, 
han rullade med ögonen, spottade som en bonddräng, muttrade fram kötteder, 
som han inte skulle ha tagit i sin mun på exercisfältet. Ty om också 
konkurrenternas brådskande ansträngningar inte alltid slogo väl ut, så 
funnos de dock där, dessa ansträngningar, vittnande om livaktighet och 
framåtvilja under det att en fullständig slapphet och tröghet präglade de 
Balzarska fönstren. Kurt flydde från Merkurius till Venus, från 
skyltfönstren till Julia, kysste den täcka damen med romantisk glöd och 
utbrast: Hon ruinerar firman!



Kanske var hon på god väg. Men omslaget kom och om dess goda verkningar 
inte framträdde lika hastigt som slapphetens dåliga, så blev det dock ett 
slut på förfallet. Några dagar efter samtalet i blåvita rummet gjorde fru 
Balzar för första gången på två månader en inspektionsrond genom 
försäljningslokalerna. An här än där saknade hon varor, som borde ha 
funnits där: och de varor, som funnos, voro slarvigt ordnade eller illa 
exponerade. Hennes anmärkningar besvarades av biträdena tämligen snäsigt: 
Hur kan jag hjälpa det? Här finns ingen ordning! Ingen vet, hur det ska 
vara! Fru Balzar låtsades inte märka den snäsiga tonen. Dagen därpå gjorde 
hon åter en rond utan att chefens närvaro tycktes vare sig egga eller 
besvära de liknöjda biträdena. På tredje dagen kom hon in i ett av 
lagerrummen, där några flickor voro sysselsatta med att packa upp för 
länge sedan anlända varor. Bland flickorna rörde sig en ung 
lagerbokhållare, som synbarligen tagit till sin uppgift att fördröja 
arbetet och förnöja arbeterskorna medelst en skämtsam och påträngande 
kurtis.

Chefens inträde dämpade för ett ögonblick den 
glada stämningen, men bokhållaren, ensam tupp bland ett halvt dussin 
unghöns, började snart åter flaxa frimodigt med vingarna, skrapa med 
foten. Och unghönsen kacklade på nytt, skälmskt kilande kors och tvärs för 
att undgå den lekfulle hanen. Fru Balzar iakttog några minuter denna 
naturens seger över en konstlad disciplin. I firmans ruiner spirade redan 
älskogens vildvin! Så poetisk tedde sig inte synen för chefen fru Balzar. 
Hon gick fram till den unge mannen och gav honom en rungande örfil.



Örfilen som medel att upprätthålla tukt och ordning inom köpmannavärlden 
har på goda grunder överlämnats till Handelshistoriskt Museum. Så länge 
"affären" höll sig inom familjelivets gränser och sköttes patriarkaliskt 
hade den nyttiga lilla handlingen sin betydelse-fostrade ungdomen och 
eggade den åldrandes energi. Sannolikt har ingen sentima handelsteknisk 
uppfinning tillfullo ersatt detta enkla, billiga och verkningsfulla medel, 
och det sporadiska återupptagandet av primitiva metoder ger stundom gott 
resultat. Orfilen väckte uppståndelse. Firmans personal kände sig kränkt, 
dess chef upplivad. Vi ha ett behov av att giva vår själsliga energi ett 
kroppsligt uttryck. Den, som slår sig ned vid skrivbordet för att avfatta 
en politisk ledare, spänner ofta nog sina muskler som om det gällde att 
gräva upp ett potatisland. Här ska tas friska tag! Väckt av sin egen 
kraftyttring började fru Balzar en storstädning, som varade ett par 
veckor. Personalen hann aldrig fatta, hur djupt dess värdighet kränkts 
genom bokhållarens örfil. I förstone var man mer förvånad än förtörnad och 
blev snart mer förskräckt än förvånad, ty chefens vreda nit urladdade sig 
i oväder på oväder. Arbetet mångdubblades, månaders försummelser skulle 
gottgöras på några dar. Samtidigt som hennes fordringar på personalen 
ökades minskades hennes välvilja. Hon blev barsk och butter: kommenderade 
fåordigt och kärvt som en gammal militär. Trotjänare, som vant sig vid en 
viss fortrolighet, avsnoppades vid första försök att komma henne nära. Hon 
arbetade själv som en slav, men hennes arbetsiver var sannerligen, inte 
parad med någon arbetsglädje. Helst skulle hon ha vänt alltsammans 
ryggen. Firman Jacques Balzar intresserade henne inte längre: dess 
affärer, biträden, varor, möbler, lokaler plågade henne: hon avskydde 
firman Jacques Balzar. Men hon sa till sig själv: Man måste städa efter 
sig! Den kraftiga, karlavulna, buttra, beslutsamma, rastlöst arbetande 
chefen var i själva verket åter en förklädnad, ett skal. När 
personlighetens kärna upplösts blir skalet den sammanhållande kraften.



Genom att utdela örfilen lyckades fru Balzar övertyga sig själv om att hon 
var en sträng, krävande och hänsynslös chef. Den svagt grundade 
övertygelsen skulle inte stå sig, men verkade gott så länge den varade. 
Godmodighet är en dygd, som blott den starke kan kosta på sig; för den 
svage gäller det att visa tänderna. Örfilen fick lyckliga följder. 
Bokhållaren hävdade visserligen sitt kränkta människovärde genom att lämna 
sin plats och uttaga stämning för misshandel, men då det för en käck ung 
man är obehagligt att erkänna sig misshandlad av en kvinna, återtog han 
snart både plats och stämning. Disciplinen inom firman blev med ens 
mönstergill. Kurt kunde snart konstatera att huset Balzar tagit upp 
striden med konkurrenterna. Han sa till fru Julia: Våra fönster är bäst! 
Obetingat! Härmed erkänner jag att mamma är duktig. Hälsa henne det från 
mig!



Hälsningen framfördes vid nästa provning i spegelrummet. Fru Balzar brast 
i skratt, sa:



Vad han är lustig med sina hälsningar! Snart börjar vi nog brevväxla, fast 
vi bo i samma våning. Men jag ska följa hans exempel och skicka 
hälsningar. Hälsa honom alltså från en viss fru Balzar att hon har fått 
nog av affärer. Hon stannar tills bokslutet är gjort, sen överlämnar hon 
firman i sin herr sons händer. Så står det till! Människan är visserligen 
varken gammal eller sjuklig, men hon är lat och nöjeslysten.





27 Chefen abdikerar.

Om hon genom hälsningen sökte försoning med 
Kurt slog syftet slint. Han betraktade förslaget som en nyck. Ena 
dagen är det de Lorche-andra dagen jag. Hon vet inte, vad hon vill! 
Emellertid höllo de en konferens rörande firmans närmaste framtidsplaner. 
Den gick på tok. Chefen visade sig myndigare och envisare än någonsin. Hon 
tycktes vilja binda sin efterträdare, tvinga honom att hålla den gamla 
kursen. Rätt vad det var kom den olycksaliga hattaffären åter på tapeten, 
nagelfors grundligt från början och allt till den dag, då de förfärliga 
fågelskrämmorna döko upp vid Sommarro. Kurt smålog och sa: Det där har ju 
blivit en fix ide hos mamma.-Hon svarade barskt. Det har alltid varit min 
fixa ide att Jacques Balzar bör vara hederlig och anständig- 
Sammanställningen "hederlig och anständig" återkom ofta, men det hela 
slutade med att fru Ingeborg otåligt utbrast: Jag vet nog, att du kommer 
att göra som du vill, tjurhuvud! Och för resten-det kanske kan vara lika 
bra! Vad vet jag?



Kurt fäste sig så litet vid förslaget att han just i samma veva tog en 
kommendering i Norrland för stundande vår. Under konferensen hörde han 
knappast på, vad modern hade att andraga, roade sig i stället med att 
granska hennes ansikte drag för drag. Han konstaterade att hon alltmer 
började likna sin far, pastor primarius, och för resten alla de gamla 
Höökar, som han sett i daguerreotyp och teckningar. Han sa till Julia: Hon 
kommer att likna en örn, då hon blir gammal: hon kommer att bli vackrare 
och ståtligare än någonsin! - När en kär människa plötsligt framvisar 
drag och egenskaper, som man inte anat, som man inte kan gilla, och som 
man varken kan eller vill förklara som en karaktärsutveckling, skjuter man 
gärna skulden på tillfälliga eller åtminstone övergående orsaker: en 
själsskakning, en allvarlig sjukdom, en betydelsefull åldersgräns. 
Samtidigt söker man teckna och i minnet inprägla bilden av den "riktiga" 
människan. Under morgonritterna med fru Julia ägnade Kurt sina tankar åt 
denna pietetsfulla gärning. Resultatet framlades i några korta satser 
uttalade i varm och bestämd ton: Mamma har i alla fall varit ett satans 
duktigt fruntimmer. Eller: Du skulle ha sett! Mamma kunde sköta ett hem 
hon! Eller: Kors i all sin dar, vad hon var snäll mot oss ungar!-De äro 
inte ovanliga dessa nekrologer över ännu levande, sparas dock ofta 
till de sista stunderna, en dödsmässa med agoniens suckar till 
ackompanjemang. Från Kurts sida var det också ett avskedstagande. Då 
fartyget glidit så långt från kajen att man inte längre kan urskilja 
resenärens ansikte, vänder man sig till de omkringstående och säger: Vad 
hon ändå var rar! Nu är hon borta- (Vilket betyder: Hon kommer alltid att 
förbli densamma.)



Under den korta tid, då fru Balzar som rivande och rustande chef sökte 
återvinna, vad som förlorats under försumlighetsperioden, inträffade 
följande: hon blev, den myndiga och barska frun, ett hjälplöst, förvirrat, 
huvudlöst offer för en penningutpressare. En dag stod han inför henne på 
kontoret, insmusslad eller framtrollad på samma hemlighetsfulla sätt som 
en gång Larzon. Han sa: Jag är den enda människa i kristenheten, som kan 
rädda er. Lägg märke till det. Visar ni mig dörren så går jag och kommer 
inte igen. Visa mig dörren, om ni vågar! Jag vet allt!-Ett ögonblick 
tänkte hon följa det kloka rådet och visa honom dörren, men för en 
människa, som dag och natt frågar sig: Vad har jag gjort- hur mycket vet 
"de andra" - ligger det en oemotståndlig lockelse i orden: jag vet allt. 
Vad visste han? Egentligen ingenting, vilket kanske är den matnyttigaste 
kunskapen för en bluffmakare. Han var son till Sommarros granne, fiskare 
Ohman, och till läggning och yrke blodsugare-en odåga, som under några 
Amerikaår utbildat vissa metoder att utnyttja andras svaghet. Dylika typer 
ha alltid funnits, men med kulturens tilltagande amerikanisering är det 
fara värt, att de skall tränga allt längre in i de "hedervärda" yrkena och 
allt högre upp på den sociala trappan. Så snart vinstbegäret helt 
överskuggar yrkesstoltheten och yrkesglädjen är bluffmakaren färdig, en 
man, som ej litar på egen skicklighet utan på andras dumhet eller svaghet. 
Gynnaren Öhman hade utövat ett dussin yrken utan att känna dem. Från de 
hårdarbetade yrkena hade han övergått till ögondiagnostik, chiropraktik, 
sektmakteri och liknande. Äntligen hade han som deporterad skickats till 
sitt land igen och återvänt till faderstället i rättan tid för att 
övervara skogsbranden och deltaga i tömmandet av de otaliga kaffekaskar, 
som blev dess naturliga följd. För att upprätthålla god grannsämja 
med fiskaren hade Louis satt honom till bas över det arbetarlag, som 
skulle röja upp efter branden. Fru Ingeborg, som vid den tiden gjorde så 
många desperata och dumma försök att förödmjuka fästmannen och visa "att 
han inte hade något att bestämma", avskedade basen. Gynnaren Ohman blev i 
förstone mäkta vred, men vreden övergick snart i grubbel, grubblet i glad 
beslutsamhet. Branden var värd pengar. Ty branden hade ingalunda slocknat, 
den lågade över milsvida sträckor, över öar och kobbar, den lyste och 
värmde i novembers dis, decembers dusk, den glittrade i sura gubbögon och 
sprakade fram ur tandlösa gumgap, den upphettade kaffepannor och hjärnor, 
den insvepte hela nejden i en bolmande rök av rykten, gissningar, 
påståenden. Och mitt på detta jättebål, fastkedjad vid skampålen, avklädd 
av skvallret, stod som en annan häxa fru Ingeborg Balzar. Det var 
sannerligen inte bara bluffmakaren som visste "allt".



Han yttrade i början av sin svavelsefulla harang: Hur skulle det vara till 
exempel om tidningarna fick fatt på det där med löjtnanten? "Det där med 
löjtnanten" var en av de mest dunkla, omstridda och fantasieggande 
punkterna. Hur hade det lyckats löjtnanten att fria fru Balzar från 
länsman? Hade inte gubbarna med egna ögon sett, hur hon ödmjuk och 
ångerfull (sorgdräkten!) infunnit sig hos länsman för att en kvart senare 
avlägsna sig, följd av den mjukt bugande potentaten? Mutor? Hotelser? 
Befäl är befäl, finner utvägar, där menige man ohjälpligt stöter näsan mot 
muren. Överhetens olika representanter hänga ihop som ler och långhalm, 
när det gäller att rädda fint folk från följderna av deras brott och 
laster. För fru Ingeborg fingo emellertid bluffmakarens ord en helt annan 
betydelse. Skrik åt den döve att han är snäll och hövlig och han skall 
svara: jo visst är jag väl lite döv. Tysta Marie med eldmärket blir 
ursinnig, om man råkar be henne om lite eld. Fru Ingeborg kunde inte fatta 
att man hyste ett livligt intresse för branden, för hennes skuld däri, för 
den mystiske luffaren och för det ännu mera mystiska förhållandet mellan 
den rika frun och luffaren. Allt detta var endast ytterverk-prat för att 
förhala tiden-ett sätt att låta henne-långsamt vandra på glödande 
kol fram mot kärnan: det där med löjtnanten. Och "det där"-var det inte 
ett av folkfantasiens dystraste, mest eggande och flitigast omspunna tema? 
En far, som förälskar sig i sonens käresta, en mor, som trår efter 
dotterns älskare, kärlek i förbjudna led, blodskam.



Först nu under de oändligt pinsamma, ångestflämtande samtalen med den 
vidriga, svamlande varelsen lyckades hennes fantasi äntligen fullborda 
bilden av en ohjälpligt fallen människa. Det fanns inte något religiöst 
inslag i hennes ruelse; hon kände ingen skuld, men väl en bottenlös 
olycka. Det fanns ingen räddning, intet sätt att komma upp ur gyttjan, att 
göra sig fri. Då en förryckt eller melankoliker söker sammanhålla sin själ 
kring tanken på en begången ogärning förstorar han ogärningens betydelse 
på det mest fantastiska sätt. En gammal dagsverkare förkunnar för den 
skräckslagna världen att han i sin ungdom begått ett ohyggligt brott: han 
har tagit potatis ur grannens täppa. Han ber inte om förlåtelse, han vet 
att varken Gud eller människor kunna förlåta honom, ty att taga potatis 
hör självklart till de synder, som ej kunna tillgivas. I själva verket har 
det brottsliga begäret, som silats genom glömskans täta silduk, engång 
svävat kring vida värdefullare ting än några fattiga skäppor potatis-det 
har kretsat kring allt det välstånd, den lust och gamman, som kan snattas 
från nästan, om man är samvetslös, skicklig och djärv. Brottet motsvarade 
inte begäret, det blev inte till annat än lite potatis. Därför måste 
synden förstoras i en negation, i ånger och ångest. Fru Ingeborg 
fullföljde i skam och ångest, vad hon inte velat, inte vågat, inte kunnat 
fullfölja i lust och tillfredsställelse. Bluffmakaren liknade en av dessa 
hypnotismens charlataner, som ur själens innersta kamrar lyckas framlocka 
väl dolda tankar och frammana syner, vilkas yttre overklighet bäst bevisar 
deras inre verklighet. Dessutom försummade han inte att begagna sig av en 
kraftig och råbarkad manlig fysiks magnetiska inflytande. För varje gång 
ryckte han henne allt närmre inpå livet, fattade henne hårt kring 
handloven - då han hade något särskilt viktigt "meddelande" att göra - 
såg henne med en orubblig och kall blick in i 
ögonen. Han hade också lyckats tillägna sig en god del av den amerikanska 
jargong, som söker framställa en renodlad manlighet, rättframhet, kärv 
ärlighet, butter men redlig välvilja. Själva hans amerikanismer 
förbryllade den redan förbryllade och bidrog genom sitt främlingskap att 
göra otroligt mera troligt, sårande ord mindre sårande, därför att de 
kunde uppfattas som rena språkfel. Han kallade henne ständigt "ma'am", 
korrekt nog enligt de lägre amerikanska klassernas språkbruk och på samma 
gång verkande förtroligt, barnsligt intimt på grund av ljudlikheten med 
ett svenskt ord.



Vad penningutpressningens yttre förlopp beträffar, så hade det sin gilla 
gång. Vissa genomhederliga människor skulle hellre dö än förråda något, 
men ansattes hårt av nöden och borde kanske stödas i sin hederlighet. En 
och annan fullfjädrad skurk-"som jag nog ska värma vid tillfälle"- var 
däremot redan beredd att mata vissa tidningar. Här måste man snabbt och 
verksamt köpa tystnad. Alla dessa salubjudna hemligheter rörde branden och 
borde inte ha ägt stor betydelse. Men dels hade branden blivit en symbol 
för någonting annat, dels utmynnade själva händelsen i hennes och 
fästmannens besök hos länsman. Bluffmakaren hade under samtalens gång 
snart fått klart för sig att allt som rörde löjtnanten hade en alldeles 
särskild vikt och betydelse. Utan att bry sig om, vad som kunde ligga 
bakom denna känslighet, omgav han fästmannen med sina på engång dunklaste 
och hotfullaste anspelningar. Verkan var förträfflig: Fru Balzar betalade. 
Summor som för varje gång blevo allt drygare. Kanske betalade hon i ett 
omedvetet begär att "göra bot", kanske betalade hon för att om och om igen 
få skåda sommarens händelser i den egendomliga, skärande, pinande och 
eggande belysning, som skurkaktighet, käringsladder, illvilja kastade 
däröver. Upphetsningen förblindade henne och hon gick i bluffmakarens 
garn. Men så småningom lade sig upphetsningen, efterträddes av trötthet 
och vämjelse. Hon upptäckte bredvid sig i en besynnerligt förtrolig 
ställning en vidrig varelse, som hon sannerligen ej sett förr. Hon ville 
helt enkelt visa honom dörren. Då kom de stora hotelserna. Hon 
skulle bara våga! Han skulle ställa till skandal, skrika ut "sanningen" 
för kontoret, personalen, hela stan! Han lyckades skrämma henne. Hon gav 
åter efter för hans fordringar, som inte längre beskuros av någon falsk 
blygsamhet. Han tog till drygt och hon förstod att han nästa gång skulle 
ta till ännu drygare. Hon var för trött och för utpinad att kunna reda sig 
i en situation, som var mer obehaglig än farlig. Hon sa för sig själv: Vet 
ni vad, barn? Jag reser min väg. Det är enklast.



Julen kom. Allting förgår, almanackan ensam består. Dess holmar av helg i 
vardagslivets grumsgrå flod bör man inte försumma. Varje år skall man 
återfinna holmen just sådan som man lämnade dem i fjol, förrfjol och 
förrfjolsfjol. Ingenting får vara förändrat. Man stiger i land, sträcker 
ut sig, vilar. Allt är sig likt, lugnt, enkelt. Granen klädes och 
granskas. Man går till fots till kyrkogården med blommor åt den fine, 
ridderlige herr Balzar och åt pyret som kom till världen för att titta på 
julgran. De få blommor-mer kan man inte göra för dem-det är obestridligt 
och lättfattligt. Och man går hem och äter på samma klockslag samma mat 
som man åt i fjol, förrfjol och förrfjolsfjol. Klockor ringa in helgen. 
Granen tändes. Rummen dofta av lack och barr. Papper prassla, paketer 
smusslas fram. Man får en julklapp och ler överraskat och storbelåtet. Man 
ger en julklapp och ler hemlighetsfullt och finurligt. Man tar varann i 
famn, tackar eller säger: Håll till godo! Slit den med hälsa! Allt är sig 
likt i år som i fojl, förrfjol och förrfojlsfojl.



Och fru Ingeborg sa till Suzanne, som satt hopkrupen under julgranen:



Barn, ska vi nu tala om ert bröllop? När har ni tänkt, att det skulle stå?



Svaret kom utan tövan, inlärt och överlagt, dött och torrt som en pressad 
blomma:



Ja, mamma, Louis och jag ha resonerat om saken. Vi tycker, att det inte är 
någon brådska. Jag skulle vilja se mig om i världen ett slag. Ar det inte 
förnuftigt tänkt? Vet du vad jag ämnar be dig om? Att få följa med 
Andersson till Paris. Skulle inte det passa utmärkt?

Ingen förmår såra så fint och djupt som den finkänslige, ingen är så 
grym som den ömsinte, ingen kan förödmjuka så som den ädelmodige. Suzannes 
ord betydde: Jag försvinner från skådeplatsen. Du håller av den jag håller 
av och jag offrar mig. Men att säga så till sin mor hade varit 
ofinkänsligt, hårdhjärtat, lågsinnat. Det största offret skall frambäras 
med minsta möjliga åthävor. I smyg! (Eljest riskerar man att få höra: Vad 
är detta för barnsliga, dumma, överspända ideer? Ingen människa har eller 
kan ha någon glädje av ditt offer! dumma unge!)



Fru Ingeborg lekte med sina händer, förde samman fingertopparna, knäppte 
långsamt händerna. Hon smålog och sa i det hon sänkte huvudet mot de 
knäppta händerna:



Jaså, mina ungar tänker överge mig. Kurt far till Norrland, Sussi till 
Paris. Jag blir ensam, jag.



Suzanne svarade:



Så ensam blir du väl inte. Du har ju Louis.



Uttytt: Jag hyser intet agg. Jag lider inte. Hör hur lugnt (med gråten i 
halsen) jag talar.



Fru Ingeborg förblev en stund orörlig, huvudet sänkt, munnen pressad mot 
knogarna. Plötsligt reste hon sig och gick bort till Louis, som satt 
bredvid Sussi. Hon tog hans huvud mellan sina händer och granskade hans 
ansikte med en sakligt eftertänksam min, som om någon bett henne undersöka 
hans ögons färg eller munnens form. Hon sa, lugnt och tryggt: ja visst, 
jag har ju dig.-Hon tog honom i örat och hon tog även Sussi i örat och 
förde samman deras huvuden, kind mot kind. Så släppte hon dem och lämnade 
dem. Hon gnuggade och gned sin bål hårt med handflatorna, som man gör för 
att fördriva en doven kyla ur blodet.



Hon sa:



Nu ska ni få höra någonting annat, barn. Jag tänker själv resa. Jag är 
trött. Jag måste vila.



Hon rynkade eftertänksamt pannan, knep ihop munnen, som om hon grubblat 
över någon krånglig affär, fortsatte efter några sekunder:



Häromdagen var prinsessan inne och jag expedierade henne som jag brukar. 
Hon blev riktigt förskräckt, då hon fick se mig. Hon sa: Fru Balzar 
måste ovillkorligen ta sig ledigt. Ni förstör er. Hon tyckte att jag borde 
resa till Dalarna. Hon var verkligen vänlig.



Uttytt: När en så hög dame blir bekymrad över mitt dåliga utseende och 
värdigas ge mig råd och uppmaningar så bör ni forstå att det här inte är 
något svepskäl. - För resten var uppgiften en halv lögn: den höga damen 
hade visserligen yttrat någonting liknande-men trekvarts år tidigare.



Fru Ingeborg fortsatte:



Därför bad jag Kurt ägna sig åt firman så snart som möjligt. Jag tror till 
och med att jag nämnde något om resan



Uttytt: Mitt beslut var alltså fattat innan jag visste att jag skulle bli 
ensam med Louis-



Kurt svarade:



Naturligtvis ska mamma först och främst sköta sin hälsa. Jag kan nog ordna 
saken på något sätt. Hur länge blir mamma borta?



Frågan varken besvarades eller upprepades. Man hade avhandlat en sak av 
vikt och glidit över den. Nu återvände man till julaftonen, den heliga 
asylen, som skänker frid om man blott iakttar vissa helgade bruk och 
vanor, ler vissa leende, yttrar vissa ord, rättar sig efter asylens 
kardinala regel: i år som i fjol, förrfjol, förrfjolsfjol.





28 Vandringen vidgas.



De sista nätterna i hemmet kunde hon inte sova. Timme efter timme satt hon 
upprätt i sängen, armarna korslagda under brösten, bländade de uppspärrade 
ögonen med bordslampans låga. Hon väntade ett underverk som skulle hindra 
hennes resa eller göra den överflödig. Hon väntade, att Suzanne skulle 
komma in till henne och med några få ord ställa allt tillrätta. Vilka ord, 
vilken trollformel? De sista nätterna vänta vi underverk och vänta 
förgäves. Suzanne kom inte. Tysta Marie kom, tryckte henne ned i bädden, 
drog över henne täcket, släckte ljuset.

Hon reste. Och eftersom prinsessan sagt att hon borde resa till 
Dalarna, reste hon till Dalarna. Hon tog in på ett turisthotell-visste 
knappt var-packade upp sina saker, satt på sitt rum den dagen och 
följande. Hon ställde upp barnens porträtt på bordet, herr Balzars, 
Julias, Tysta Maries. Louis' porträtt fick stanna i kappsäcken. Svala 
minnesbilder få ökad styrka om de stödas av ett porträtt: heta bilder 
försvagas, förfuskas, tåla inte porträttets korrigering. Hon sa till sig 
själv: Vad man har det bra på ett hotellrum, lika bra som hemma. Allting 
kan vara lika bra.-Hon tog fram ett stort och välförsett toalettskrin, 
redan en gåva av herr Balzar, men föga i bruk. Nu satte hon sig framför 
spegeln och började pröva alla skrinets medel. Arbetet intresserade henne 
oerhört och resultatet tillfredsställde. Hon utbrast häpen och förtjust. 
Kors vad jag är vacker! Tänk det visste jag inte! - Hon tänkte: Barnen 
har jag förlorat, hemmet har jag förlorat, affären har jag förlorat. Jag 
ska åtminstone gå omkring och vara vacker! I matsalen väckte hon ett visst 
uppseende, men de värda herrarnas beundran intresserade henne inte. Hon 
log, men inte mot dem. Hela omgivningen var henne likgiltig, gästerna, 
folket, det vackra landskapet, de historiska minnena. En dag upptäckte hon 
vid ett av borden den unge italienare, som på Julias fest ägnat henne en 
het hyllning. Då blev hon förtjust! Hon nickade åt honom. Han kände inte 
igen henne. Hon vinkade honom till sig, talade om vem hon var och hur de 
träffats. Han urskuldade sig förlägen med sitt dåliga minne. Hon sa: Gör 
ingenting! Slå er ned och låt oss prata. Samtalet gick trögt på hackigt 
blandspråk. Dessutom gjorde hon honom förvirrad genom att oavbrutet stirra 
på hans mun. När han tog avsked, klappade hon honom på kinden! Denna 
oväntade smekning i en fullsatt matsal gjorde honom alldeles förbluffad. 
Hon hötte åt honom med pekfingret och sa: Pas si bete, mon petit! Nästa 
gång kysser jag er på mun!-Kanske hon också har varit gasförgiftad, 
tänkte den stackars italienaren och tog till flykten. Men fru Balzar 
rynkade pannan och muttrade förargad: En sån dumsnut! Varför skulle man 
inte få klappa honom på kinden? Hur många dumma föreskrifter finns 
då i världen? Det är bara min Louis som är klok. Honom skulle jag få kyssa 
hur mycket jag ville! Å hur mycket.



Efter några dagar tröttnade hon på platsen, men visste inte vart hon 
skulle taga vägen. Hon upprepade gång på gång: Jag kan resa vart jag vill. 
Allting kan vara lika bra. Jag kommer ingenstans. Jag är fången här. 
-Hennes obeslutsamhet bröts av bluffmannen som plötsligt dök upp på 
hotellet i en amerikansk gentlemans skepnad. Han spelade upp den gamla 
låten. Hon skrattade åt honom. Ställ ni bara till med skandal, en stor 
skandal. Men dagen därefter satt hon på tåget.



Hon reste i sporrsträck till Paris för att hälsa på Sussi och Andersson, 
togs emot med öppen famn. I den främmande omgivningen återfann dottern sin 
mor, herr Andersson sin beundrade väninna. Jubel och gamman! Fru Balzar 
sa: När jag nu är i Paris, ska jag klä upp mig! Angelägen att visa sina 
kunskaper ville herr Andersson föra henne till museer och teatrar. Hon 
slog ifrån sig. Usch nej! En gammal modehandlerska intresserar sig bara 
för kläder. Kom, låt oss gå till magasinen. De tillbragte dag efter dag i 
magasinen, och fru Balzar skydde varken kostnader eller extravaganser. Hon 
sa till Sussi: I dag är det min tur, i morgon ska vi köpa åt dig. Men den 
morgondagen kom aldrig, fru Balzar köpte alltjämt åt sig själv. Plötsligt 
gick solen i moln. Den rödblommiga, uppspelta Paris-Suzanne bleknade bort 
och blev till en glåmig förvirrad, hängsjuk Stockholms-Suzanne. Fru Balzar 
ansatte herr Andersson och klämde slutligen fram orsaken. Fästmannen 
skulle komma till Paris! Brevväxlingen hade på sistone svällt ut till ett 
par brev om dagen och herr Andersson antog, att fästmannens resa var ett 
resultat av denna livliga brevväxling.-Antagligen vet han inte att frun 
är här, tillfogade herr Andersson, tystnade, rodnade, stoppade skägget i 
mun. Fru Balzar sa: Andersson, vi låtsas inte om att jag vet något! Jag 
måste resa i övermorgon och det kunde se ovänligt ut. - Vid middagsbordet 
berättade hon, att hon måste resa. Suzanne spratt upp, kippade efter 
andan. Och under det att hela det lilla ansiktet skalv av lättnad och 
fröjd utbrast hon: O så tråkigt, så 
tråkigt!-Det är dessa ungdomens små komedier som man åser med huvudet 
lutat, ögonen halvslutna, ett leende i ryckande mungipor: det är dessa små 
komedier som gör att man med ens känner sig så slapp och modlös och 
gammal. Fru Ingeborg klappade dottern på handen och sa: Ja, det finns 
många tråkigheter och roligheter i livet. Ibland förväxlar man det ena med 
det andra.



Hon slog sig ned i en tysk stad-visste knappt vilken- och vandrade på 
dess kajer i vinterdimman, hörde sirenerna spela, såg fartygsskrovens 
konturer, gissade varifrån de kommo, vart de skulle gå. Hon sa till sig 
själv: Det är någonting jag har glömt. Vad kan det vara? Här går jag och 
går och ingenting blir gjort! Men vad skulle jag göra? Det är kanske 
affären, som sitter kvar i kroppen på mig. Förr hade jag alltid något att 
tänka på, nu har jag ingenting. Och vart ska jag fara? Jag kan fara vart 
jag vill och därför är jag precis som en fånge. Kommer inte loss. Jag kan 
fara till Paris. Jag kan stämma hemliga möten med Louis. Å, han kommer 
nog! Varför skulle han inte komma? Det kan vara lika bra att komma som att 
inte komma. Men jag far inte till Paris.



Hon for till Danmark. I en dansk tidning hade hon läst att fru Koerner 
gästspelade i Köpenhamn. Henne skulle hon söka upp. Men när hon trädde in 
i det stora hotellets vestibul mindes hon plötsligt hur snävt hon 
avskedats i Saltsjöbaden. Hon blev forskräckt, hennes kropp råkade i en 
ömklig skälva. Hon tänkte: Jag törs inte. Jag är precis som en sån där 
butelj, som flyter omkring på sjön med mynningen nätt och jämnt över 
vattnet. Jag sjunker för rakt ingenting. - Hon blev stående i vestibulen, 
kom varken fram eller tillbaka. Svängdörren till gatan roterade oavbrutet, 
hissen gick upp och ned -hon sneglade förskräckt från dörren till hissen, 
från hissen till dörren. Fru Koerner kom, tätt omsluten av en livvakt på 
fyra, fem herrar. Skådespelerskan tvärstannade mittframför väninnan, hon 
knuffade omilt undan sin livvakt, tog väninnan om livet, forde henne in i 
hissen, upp på sitt rum, satte henne i en stol, föll på knä framför henne 
och brast i gråt. Varför gråter du? mumlade fru Balzar. Fru Julia sa: 
Därför att du är hemskt vacker och därför att jag är dum. Jag kan 
hälsa från Kurt, att han älskar dig över allt på jorden och att 
affären klarar sig. Jag har hört att du köpt en massa kläder i Paris och 
dem vill jag se. Jag längtar efter Kurt och ingenting kan så döva smärtan 
som åsynen av vackra kläder. Låt oss genast fara till ditt hotell.



En vecka kamperade de båda väninnorna samman och här liksom under de 
första dagarna i Paris, var allting ljust och lätt, sorgerna glömda. När 
man nalkas bristningsgränsen är glädjen lika snabb som sorgen och lika 
lätt motiverad eller omotiverad. Ett meningslöst ljud kan fylla en med 
fröjd, ett annat lika meningslöst med skräck eller sorg. Ting och 
händelser ha förvandlats från verkligheter till symboler med vilka 
fantasien trollar fram än rosenröda spådomar än svarta. Fru Ingeborg 
började ana att hon överdrivit och förstorat alltsammans: sina känslor, 
sommarens händelser, barnens förargelse och sorg. Skådespelerskan 
understödde henne genom att oupphörligt fora Louis de Lorche på tal som om 
han varit det minst brännbara samtalsämne i världen. Till på köpet höjde 
hon honom till skyarna, prisade honom utan och innan, karaktär, utseende, 
allt. Fru Ingeborg började säga emot: med viktig och förnumstig min 
påpekade hon hans fel alltifrån hans fräckhet att redan på 
förlovningsdagen fråga om han skulle få sina skulder betalade ända till 
hans obehagliga barfotatassande på Sommarro. Fru Julia stirrade och 
gapade, utbrast: Man hör att du är en ättling av gamla präster och 
knektar, gift med en liten kramhandlare i Stockholm och mor till en dito. 
Din kälkborgerlighet är din olycka. Du inbillar dig vara kär och förargar 
dig över nakna fötter. Om jag hade varit förälskad skulle jag ha kysst de 
nakna fötterna. Men du är en bracka och brackor koka soppa på en spik. 
Råkar deras fiskblod vara en grad celsius för hett stånka de och tro sig 
kära! - Fru Ingeborg rodnade och hennes väninna rodnade ännu djupare, ty 
talet om kärlek hade undsluppit henne oförhappandes. Plötsligt sa fru 
Ingeborg: Han vill, att jag skall dö. Han fordrade av sin far, att han 
skulle dö. Han fordrade av sin vän, att han skulle dö. Nu fordrar han 
detsamma av mig. Det är för resten helt naturligt. Han tycker om Sussi och 
jag har kommit emellan. Alltså bör jag försvinna. Förr i tiden 
brukade Kurt säga: jag gifter mig inte så länge mamma lever. Nu tycks 
Suzanne tänka detsamma. Alltså bör jag försvinna. Det är hopplöst.-Hon 
smålog och skakade på huvudet. Fru Julia började gnola på en visa, 
låtsades ej ha hört. Efter en stund sa fru Ingeborg: När jag hör din röst, 
ringer en replik i mina öron. Jag minns bara de här orden: Då förbarmade 
sig den gode Guden över henne och lät henne dö av köld. I vilket stycke är 
det du säger så?-Fru Julia svarade tankspridd: Det var mig ett förbannat 
förbarmande att låta folk dö av köld. Har jag sagt något så dumt, tar jag 
tillbaka. Och låt oss nu förjaga alla gråtmilda känslor genom att tala 
illa om Axeline!-Skådespelerskan började med hurtigt mod förtala Axeline 
och andra kolleger och rivaler. Fru Balzar lyssnade till synes med 
intresse, men lyfte efter en god stund handen avbrytande och sa: Nej, 
Julia, det var inte på scen du sa så där. Du sa det engång i spegelrummet 
då du berättade rövarhistorier för flickorna. Det var för resten samma dag 
Suzanne förlovade sig. -Utan sammanhang vare sig med väninnans påstående 
eller sina egna teaterhistorier yttrade fru Koerner: När jag upptäckte dig 
i vestibulen trodde jag först att du var en sån där avsatt drottning, som 
spelar en stump vid måltiderna och tar upp kollekt. Du var mycket vacker 
och avsigkommen. Men dina sex nya ganska vackra och något extravaganta 
toaletter övertyga mig om att du välver vittgående planer. Det har gått 
trögt för dig, men äntligen har puppan förvandlats till fjäril. Du gamla 
prästdotter, hushållerska och kontorsgumma har blivit mondän. Modehandeln 
har segrat över kyrkan. Jag abbonerar på alla dina fester och framför allt 
på ditt bröllop med en fattig och flintskallig greve, vid vilket bröllop 
jag skall vara den där lilla flickan, som går främst i brudnäbben. Och 
ändock, min vän -hur lysande och banal din framtid än torde gestalta sig, 
skall jag aldrig glömma att du är en stackars drottning i landsflykt! - 
Skådespelerskan utförde behagfullt en hovnigning, tillade: Jag niger inte 
för dig personligen, jag hälsar hela din anstora ätt.



29 Förnuftet segrar.



I förvinterns tungt och trögt framvältrande dimmor trivs mjältsjukan. 
Blickens språngvidd förkortas. Världens väggar och tak äro grå och 
tryckande som ett fängelses. I nordens töckniga höst och förvinter är 
ångesten inte en sjukdom, den är ett tillstånd lika normalt som glädjen 
och välbehaget en vacker sommardag. Den nordbo, som ej känner 
höstångesten, lider sannolikt av någon maniakalisk själsåkomma.



Frosten, den starka kölden river fängelsets tak och murar och reser en dom 
av kristall med gotiska strävpelare av cirrusmoln. Blicken går åter vida 
och lockas av det rika färgspelet ut i rymden. Tankarna treva efter en 
större måttstock för att mäta det lilla jagets, den flyktiga stundens 
sorg. Höstångesten övergår i ett kyligt lugn, som i sin tur skall upplösas 
av kittlande vårilar. Våroro, sommarlycka, höstångest, vintervisdom. 
Förnuftet segrar. Som väl drillade soldater utföra tankarna sitt arbete, 
städa, ge var sak och händelse och känsla dess rätta plats och betydelse. 
Vad hade hänt? En nykter, ordentlig person deltar i en fest. En tillfällig 
svaghet åstadkommer att han inte tål det måttliga vinet. Han pratar 
gallimatias, beter sig löjligt, förgår sig, väcker skandal. Vännerna 
blygas, fiender håna. Det är förargligt, obehagligt pinsamt. Men en 
olycka?-nej. Den fatala tillfälligheten gör honom inte till drinkare och 
slarver. Han förblir, den han var. Den hedervärda fru Balzar förblir den 
hedervärda fru Balzar även om hon under en viss period beter sig löjligt, 
handlar förvirrat. I vinterns klarhet under vandringar i de tysta, kala, 
rimfrostklädda boklundarna trodde hon sig kunna överblicka de förvirrade 
händelsernas orsaker. Överansträngning, trötthet (konstaterad även av 
främlingar som prinsessan), dotterns överraskande och allt annat är 
kärkomna förlovning, oro över fästmannens personlighet och affärer, 
tvister med sonen, oro och grubbel beträffande affärens framtid, en trist 
förkänsla av att snart bli utträngd både ur affär och hem, den åldrandes 
nyfikenhet och avund mot ungdomen, en till synes betydelselös liten episod 
vid Julias fest. Sammanlöpande med denna kedja en annan med fäste i 
det förflutna. Tiggarbesök av en avsigkommen f.d. kamrat är 
ingenting ovanligt, ej heller att man med honom fördjupar sig i gamla 
minnen. Att ge honom en hundralapp och brännvin (för att bli honom kvitt) 
och en ask cigaretter (därför att han har astma) är kanske ytterst 
oförsiktigt, men knappast oförklarligt. Emellertid blev luffarens besök 
ödesdigert. De pinsamma ungdomsminnena bragte hennes sinne ur jämvikt. 
Hennes skräck vid branden mångdubblades därför att hon själv bar en stor 
del av ansvaret. Nu är hon alltså starkt förvirrad-vet inte hur allt det 
här har kommit sig-erfar en för henne ovanlig och oroande känsla av 
hjälplöshet - trevar efter stöd. Då glider fästmannen på allvar in i 
händelsen. På cirkus kan man få se en person i lakejlivre förrätta 
obetydliga sysslor för att plötsligt i nästa nummer uppträda som den 
färgskimrande hjälten i ett djärvt vågstycke. Någonting liknande här. 
Fästmannen, som dittills levat på nåder, blev plötsligt en huvudperson, 
han blev hennes stöd, försvarade henne mot sonen, räddade henne från det 
pinsamma länsmansförhöret, visade henne sina vackraste, gladaste, mest 
smekande egenskaper, helt enkelt därför att han såg hennes djupa 
nedslagenhet. Därpå en kort period, vars händelser minnet blott bitvis 
kontrollerar: en månad eller kanske blott en vecka eller spridda dagar av 
extatisk glädje, frihetskänsla, ömhet, trots. Därpå dagen då hon och 
fästmannen komma arm i arm uppför gårdsplanen och då Suzanne sitter på 
trappan, stirrar framför sig, ler föraktfullt, reser sig och går in utan 
att besvara deras tilltal. Därpå den stadigt växande skräcken och undran 
vad de tänka, vad de tro, "de andra". Därpå tanken, som inte får 
tänkas. Tanken som ständigt måste undanträngas av andra tankar- lika gott 
om kloka eller dåraktiga.



Vad hade hänt? Ingenting som kunde kallas en olycka. En massa 
omständigheter hade åstadkommit förslappning - förslappningen förvirring 
- förvirringen förargelse. Den kloka fru Balzar förblev den kloka fru 
Balzar. Kärleken står under förnuftets och viljans kontroll. Genom 
överraskningen kan den för någon tid göra sig till allenarådande tyrann 
och ropar då som andra tyranner. Min makt är av gudi, försök ej att 
bryta den! Men sedan man upptäckt att en skara obetydligheter verkställt 
statskuppen, låter man tyrannen falla. Förnuftet tar ut sin rätt. Fru 
Balzar, som vandrade dag efter dag utmed Sundet och kastade långa och 
längtande blickar till den vita kusten mittemot, sade sig, att hon mycket 
väl kunde resa till Stockholm, dit fästmannen återvänt. Allt var 
tillrättalagt. Louis och Suzanne hade försonats i Paris. Suzanne skrev att 
hon och Kurt skulle fira dubbelbröllop på försommaren. Allt var som det 
skulle vara. Hon tänkte mera på Kurt och affären än på Louis. Hon var 
alltjämt arbetslysten och maktkär, hon började ångra att hon övergivit 
firman. I alla händelser kunde hon mycket väl resa till Stockholm. Men hon 
reste inte. Varför? Därför att det var lika bra att inte göra det. Vad som 
plågade henne var en känsla av att hon glömt någonting viktigt. Hon 
förspillde den ena dagen efter den andra i grubbel över det glömda. Lika 
gott! Det viktigaste var att förnuftet segrat. Hon vandrade av och an på 
den vintriga kusten och gladde sig över att förnuftet hade segrat. 
Fullständigt.





30 Svartsjukan segrar.



Så snart förnuftet segrat fullständigt bör man vara på sin vakt mot en 
fara, som just då tyckes som mest avlägsen: vidskepelse! Varje fulländad 
kedja av förnuftsakter ändar med en vidskepelse. Vanligen består den däri 
att vi tycka oss se ett Högre Förnuft sätta ofelbarhetens stämpel på vårt 
arbetes resultat. Vetenskapsmannen faller ofta offer för denna 
vidskepelse. När han fulländat sin teori och med tillfredsställelse 
granskat dess fasta inre struktur upptäcker han med bävan och glädje att 
alla vedertagna och ärevördiga teorier konvergera mot hans - universum är 
äntligen ordnat. Förjagas inte vidskepelsen blir teorien vetenskapsmannens 
herre. Ett kinesiskt ordspråk säger: Först tar mannen groggen, sen tar 
groggen mannen. Man skulle i likhet därmed säga: Först skapar 
vetenskapsmannen teorien, sen omskapar teorien vetenskapsmannen.

Fru Balzar mötte sin vidskepelse på Ströget i 
skapnad av en ung man. Han var lång och blond, näsan var rak, hakan 
kraftig, och på högra kinden strax nedanför ögat hade han ett ärr. Det var 
mannen med halsdukarna, densamme som hon på Suzannes förlovningsdag tagit 
för fästmannen - densamme om vilken hon fantiserat en natt, drömt att han 
skulle gå i spann med hennes Kurt, förträffliga parhästar framför det 
Balzarska fordonet. Hon visste inte hans namn, hon hade sett honom två 
eller tre gånger, men hon kände igen honom på de känslor hans åsyn väckte: 
hon kände sig lätt om hjärtat, glad, varm och trygg. Och nu kom 
vidskepelsen. Varför mötte hon honom i denna främmande stad just då 
töcknen skingrats och förnuftet segrat? Visserligen möter man i Köpenhamn 
rätt ofta personer från Stockholm-men ändå! Finns det något som med skäl 
kan kallas kärlek vid första blick - vilket hon i sin förnuftiga 
sinnesstämning betvivlade-så hade hennes känslor för mannen med den 
kraftiga hakan varit en sådan kärlek-visserligen outvecklad därför att 
deras sammanträffanden varit så flyktiga. Om hennes första gissning 
besannats, om mannen med halsdukarna verkligen varit Louis de Lorche, 
Suzannes utkorade- ja, då hade också hennes olycka varit ohjälplig. 
Vilken glädje hade hon inte erfarit vid första anblicken av främlingen och 
vilken missräkning, då hon såg den verklige Louis! Just nu då hennes 
förnuft kämpat sig till klarhet och avfärdat de dåraktiga känslorna för 
Louis, just nu påminde henne Ödet, eller ett Högre Förnuft om den andre. 
Ser man inte sammanhanget? An mer! Det Högre Förnuftet lät denne främling 
känna igen henne, le mot henne, hälsa i förbigående. Hon rodnade lika 
djupt som smålandstösen.



Följande förmiddag anmälde en av hotellpojkarna att en herre önskade 
träffa fru Balzar. Han, naturligtvis han! Eftersom det Högre Förnuftet 
tagit saken på entreprenad. Hon tog med livlighet det framräckta 
visitkortet. Livligheten övergick i hysterisk skräck. Hon kastade med 
huvudet som en unghäst och utbrast: Nej, nej, jag tar inte emot, jag är 
inte hemma!-Strax därpå lugnade hon sig och sa: Jo visst, jag tar emot, 
jag kommer strax. Bed honom vänta i vestibulen.

-Med skälvande händer och brinnande ögon sysslade hon några minuter 
framför spegeln. Så tog hon visitkortet, strök det över kinderna, över 
pannan, över ögonen, tryckte det mot munnen. Och läste det på nytt:



Louis de Lorche.



Även vintern har sina dimmor och det klara förnuftet fördunklas under 
några ögonblick. Ett år tidigare hade hon öppnat sin farstudörr i tro att 
möta främlingen och mött Louis. Vilken missräkning! Nu steg hon ned i 
vestibulen för att möta Louis och mötte främlingen! Ingen missräkning 
kanske, men hur skötte sig det Högre Förnuftet? Vartill detta upprepade 
qui-pro-quo? Hemlighetsfullt var det i alla händelser endast en kort 
stund. Främlingen hälsade och sa: Jag hoppas att ni inte tar illa upp?Jag 
visste att ni var i stan och i går mötte jag er på Ströget. Jag fick lust 
att göra er bekantskap. Jag känner mycket väl Kurt och likaså er dotter. 
Dessutom är jag ju kusin med er blivande måg. Alltså en smula släkt med 
släkten!



Han förbehöll sig rätten att få ta hand om sin ärade släkting. "Ta hand 
om" visade sig betyda att varje afton arrangera en eller annan fest, vars 
förnämsta syfte tycktes vara att förvandla natten till dag. Fru Balzar kom 
snart underfund med att mannen med den kraftiga hakan led av nattskräck. 
Att hon så länge och flitigt deltog i dessa fester och fortsatte ett 
tvivelaktigt umgänge berodde på tre omständigheter. Först och främst förde 
han-i likhet med fru Julia -ständigt fästmannen på tal. För det andra 
sökte fru Ingeborg i det längsta hänga fast vid den räddande tanken att 
hon hyste varma känslor för den "oriktige" Louis de Lorche. För det tredje 
hade frun, vars sängtid varit nio om vintern och tio om sommaren, gripits 
av en högst banal lust att festa, att "vara ute bland folk", att visa sitt 
vackra ansikte och sina fina kläder, att äta god mat och dricka goda 
viner, att berusa sig. de Lorche sa: Tyvärr måste jag tillstå att min käre 
kusin har en viss svaghet för glaset.-Fru Ingeborg svarade: Än sen! Man 
känner sig glad och nöjd. Är det kanske inte bra att vara glad och nöjd? 
Skål! - Längre fram sa hon: Det är trevligt att se en massa människor 
omkring sig och att dricka upp dem-jag menar, att dricka tills man 
inte längre ser dem! - Hennes kavaljer delade fullständigt denna smak. 
Vad åter hennes andra motiv beträffar så måste hon snart nog slunga 
inbillningen om de varma känslorna. Det Högre Förnuftet som sänt "den 
rätte" i hennes väg och efter den förvillade kärleken till fästmannen åter 
låtit dem mötas, hade tydligen tagit fel på person. Hon fick för varje dag 
eller snarare natt allt större avsmak för den rucklare, som tydligen inte 
hade håg för annat än slappa och förslappande njutningar. Hans slapphet 
var så blöt att hon måste förvåna sig över den envishet och skicklighet 
han visade i de ständigt upprepade försöken att svärta ned fästmannen. Här 
hade han henne i sin hand och höll henne i otrolig spänning. Den som såg 
den halvrusiga kvinnan, trots ruset levande i varje muskel, i ansiktet, 
läpparnas febrila rörelser och framför allt i ögonen, som oavlåtligt 
betraktade den nästan helrusige, sluddrande mannen, kunde få en vision av 
katt och råtta. Men han var katten och hon råttan! Han lekte i sitt rus så 
skickligt med anspelningar och halva ord att hans perfiditet ej ett 
ögonblick släppte sitt tag i hennes själ. Så länge dessa antydningar rörde 
sig kring dåliga affärer, slarv i tjänsten, dryckenskap, blev verkan 
ringa. Det såg han snart och övergick till det erotiska området. Hade 
henne fast. Matade henne med misstankar, fantasier, bilder, som 
ruset-avklippande varje kontroll-gåvo en obestridlig verklighet.



Denna långa backanal med sin förvirrande blandning av festlokalers ljus 
och gators mörker, smäktande musik och en sluddrande muns framviskade 
snuskiga anspelningar fick ett plötsligt slut då mannen med den kraftiga 
hakan en natt höjde sig ur den erotiska sfären och utropade med patos: 
Dessutom måste jag säga, fru Balzar, att han är hjärtlös. Det är till en 
grym och obarmhärtig människa ni ger er dotter. Han känner ingenting 
sådant som medlidande!-Han såg att dessa beskyllningar inte gjorde något 
starkt intryck på fru Balzar, som just satt och undrade över detta 
besynnerliga patos. Efter en stunds fundering böjde sig mannen fram mot 
henne och fortsatte sluddrande och viskande:



Fru Balzar-han och jag har vari go-goda vänner. Har jag inte 
a-alltid sagt ert det? Ja. En lång tid var vi-va ska jag säga - 
oskiljaktiga - som ett pa-par förälskade. Folk kallade oss 
pa-parhästarna. Ja. Men så råkade jag i en olycklig be- belägenhet. 
Ske-skenet var emot mig. Ve-vet ni vad min bä-bästa vän då gjorde?



Han såg framför sig med uppspärrade, glasartade ögon, ryste till som om 
han först nu upptäckt vilken ohygglighet han förtalde. Rullande med ögonen 
utbrast han i hög falsett:



Han ville tammefan tvinga mig att begå självmord. Tammefan var han inte 
nära att lyckas! Tammefan satt han inte i rummet bredvid och väntade på 
skottet!



Han pekade på ärret under ögat. Hans avsky över kusinens hjärtlöshet var 
stor, men häpnaden var tydligen ännu större. Hos fru Ingeborg motsvarades 
den av en plötslig lättnad i spänningen. Hon stirrade på mannen, så brast 
hon i skratt, så reste hon sig, stödjande händerna mot bordet och inte 
utan att vackla, så stirrade hon ännu några sekunder och brast än engång i 
skratt. Och hon sa:



Herregud, nu förstår jag! Nu förstår jag varför ni hatar och förtalar 
Louis med så berömvärt nit. Ni är helt enkelt Nattdjuret.



Na-nattdjuret? upprepade den druckne förbluffad.



Fru Balzar kallade på kyparen och betalade. Hon betraktade sin kavaljer 
och log mot honom med en viss välvilja. Hade hon haft en käpp eller ett 
paraply i handen skulle hon ha kliat honom på ryggen just som man gör med 
ett svin.



Åter ensam på sitt hotellrum erkände hon för sig själv att det klara 
förnuftet någon tid dolts i dimma. Men nu hade även denna vintertjocka 
lättat och luften var ren, renare än någonsin. Den skarpblick varmed hon 
genomskådat Nattdjurets lögner och illvilja visade bäst, hur lugn, 
behärskad och befriad hon var. Hon beslöt att återvända hem om en vecka 
eller två.



Men hon reste redan följande morgon. Efter tre timmars lugn sömn råkade 
hon in i en lång och förvirrad dröm. Den rörde sig kring Louis, men 
föreföll rätt oskyldig och mycket otydlig. Plötsligt drogs ett förhänge åt 
sidan och hon såg Louis naken ligga framstupa i en naken kvinnas famn, de 
båda tätt förenade kropparna rörde sig i rytmiska spasmer.



Hon väcktes av ett långt, utdraget tjut som hon själv framstött och som 
hon inte ens efter uppvaknandet kunde omedelbart tysta. Hon sprang upp, 
klädde sig hastigt, packade.





31 Kärlekens seger.



Från stationen begav hon sig ut i staden och vandrade som förr rastlöst de 
kända vägarna. Hon sa till sig själv att hon ville ha tid till besinning. 
Halva natten på hotellrummet och den långa dagsresan borde ha gett henne 
tid till besinning, men det var inte tid som fattats. Det var förmåga. Så 
länge drömbilden var den enda verkligt verkliga i denna jämförelsevis 
(till drömmen) overkliga värld fanns det ingenting att besinna. Däremot 
någonting att besluta. Vid halvettiden begav hon sig hem. Tysta Marie 
öppnade. Kurt sov och hon förbjöd henne att väcka honom. Marie bäddade åt 
henne och fick befallning att gå till sängs. När så skett smög sig fru 
Ingeborg in i sonens rum. Där var mörkt, men hon visste att varje sak i 
denne pedantiske unge herres omgivning skulle finnas på sin plats. Hon 
trevade med handen över nattduksbordet och fann mycket riktigt hans 
revolver. Hon stoppade den på sig. Hon lät handen glida lätt över 
sängtäcket och kände den sovande sonens kropp. Därpå smög hon sig ut. Hon 
letade i en kasserad handväska och fann däri den patentlåsnyckel som 
fästmannen givit henne, men som hon aldrig använt. Hon tog åter på sig 
ytterkläderna och skulle just lämna hemmet då hon påminde sig, att hon 
inte gjort någonting för Tysta Marie. Hon mumlade: På alla andra tänker 
jag men inte på henne stackare. Det var kanske det, jag hade glömt. - Hon 
letade bland sina smycken - de dyrbaraste hade hon i packningen på 
stationen-och fann en rätt vacker och kostbar briljantnål. Hon smög sig 
ut i köksförstugan och fäste den i gummans kofta.



Till fots begav hon sig till de Lorches bostad. Portvakten gjorde 
svårigheter, men hon lyckades få honom att förstå eller låtsas 
förstå (skälen hade en metallisk klang) att hon genast måste tala med 
fästmannen. Äntligen, äntligen, äntligen stod hon vid hans dörr.



Hon hade inte kommit för att döda. Om hennes svartsjuka någonsin bemängts 
med ett dylikt begär, så hade det i varje fall besegrats och kvävts av 
kärleken. I själva verket hade kärleken redan segrat över svartsjukan. 
Likväl fasthöll svartsjukan vid sin oavvisliga fordran på visshet. 
Drömbilden innebar redan i och för sig en absolut visshet, men-som redan 
sagts - måste den absoluta vissheten i dessa fall ständigt bekräftas och 
bekräftas på nytt. Hon visste, vad hon skulle få se bakom den stängda 
dörren, men hade hon förmått vägra sig denna syn skulle tomheten och 
ångesten blivit oändliga. Hon ville dö, men hon ville inte komma till 
helvetet.



Hon öppnade dörren och trädde in i en trång och kolsvart tambur. Som hon 
aldrig varit där och ej kände dörrarnas läge måste hon treva sig omkring. 
Hon rörde sig fritt och brydde sig inte stort om att bevara tystnaden. Hon 
öppnade en dörr, steg in i ett rum, som doft och ljum värme angav vara 
sängkammaren. Hon fann ljusknappen vid dörren och tände.



Synen bekräftade inte drömmens verklighet. Louis var ensam i rummet. Han 
låg i en smal och tämligen obekväm järnsäng, ansiktet nedborrat i 
huvudkudden, kroppen under täcket vriden i en halv spiral, ena foten 
stickande ut vid sängkanten. Denna nya syn, så olik drömbilden, plånade 
fullständigt ut den senare. Ej blott så, att den gjorde drömbilden 
betydelselös och overklig - den rensade helt och hållet bort drömbilden 
ur hennes medvetande. Hon hade inte kommit dit för att överraska en 
brottsling, hon hade kommit för att en sista gång se sin älskade.



Emellertid vaknade Louis, vände upp ansiktet mot ljuset. Han vaknade så 
långsamt som eljest endast barn brukar vakna, öppnade ett öga, slöt det 
åter, gnuggade de slutna ögonen, öppnade dem, slöt dem än engång. 
Antagligen trodde han några sekunder att han drömde.



Med händerna på ryggen steg fru Ingeborg fram till 
sängen, böjde sig ned och kysste den nakna 
foten. Innan Louis hunnit helt vakna, än mindre förstå, var hon borta.



Hon tog en droskbil och for ut till Sommarro. Klockan var två då hon kom 
fram. Hon gick ett slag runt huset och begav sig sedan in i skogen. När 
hon gått några minuter kom hon fram till brandstället. Vandringen i den 
höga snön hade gjort henne varm. Hon tog av sig kappan. Hon satte sig på 
en nästan snöbegravd stubbe, tog fram revolvern och fann att den var 
laddad. Hon funderade några minuter. Så grävde hon i snön bredvid stubben 
och stack ned revolvern så djupt hon kunde. Hon tänkte: Det skulle bara 
pina Kurt om jag sköt mig med hans revolver. Han skulle tänka: Hade jag 
bara vaknat!



Att själv taga sitt liv kallar den fege en feghet. Han föredrar att stanna 
på sin post, tappert och tåligt uthärda livets vedervärdigheter, tömma den 
bittra kalken till sista droppen. Vad han menar med att stanna på sin 
post, har man ofta svårt att förstå. Ingen Gud eller människa tycks ha 
gett honom något uppdrag. Kanske tror han sig genom förnedring och lidande 
lägga några uns rent guld till helgons och martyrers nådafond. Hans 
förnedring är obestridlig, men med hans lidanden kan det vara si och så. 
Ofta förstår han att komma tillrätta med livets vedervärdigheter och göra 
dem smått drägliga. Och hans fingerfärdighet tillåter honom att smussla 
till sig en och annan sockerbit, varmed han sötmar den bittra kalken. 
Huvudsaken är att han räddat sitt liv genom att inte vara feg.



Det är sannerligen ett värdigt mål för människans visdom att finna rätta 
stunden att dö. I de flesta fall löser väl kroppen själv problemet: en 
sjukdom eller ålderdomen blir den naturliga och lyckliga avslutningen. Men 
för hur många betyder ej varje ny morgonrodnad en ny plåga och en ny skam! 
Tröghet och lusta binda dem vid Ixionhjulet. Fru Ingeborg ägde inte det 
mod, som tvingar så många bland oss att överleva oss själva. Ålderdomen 
kan vara lika lycklig och värd att genomleva som någonsin ungdom och 
mandom. Men den behöver inte räcka i åratal: några månader, veckor, dagar 
kan stundom vara nog. Sennattens timmar blev fru Ingeborgs ålderdom. 
Allt under det att kölden så småningom stillade hennes blod, band hennes 
lemmar, sövde hennes nerver, blevo hennes tankar allt lugnare, allt mindre 
känslostyrda, allt färre, allt tystare. Beslutet att dö fattades under det 
förvirrande intrycket av en olidlig skam. Vad har det blivit av mig? Jag 
är ju inte klok! Jag beter mig som en dåre! Hur ska jag kunna leva? Var 
ska jag gömma mig? I vilket ögonblick som helst kan svartsjukan gripa mig, 
trasa sönder min hjärna. Jag blir avskyvärd. Jag blir till åtlöje. Jag 
blir en plåga och skam för barnen.



Åsynen av den älskade förtog helt och hållet det kväljande intrycket av 
skam. Svartsjukan föll till föga inför kärleken, den blev en obetydlighet, 
en fläck i solen. Hade hon varit en människa av samma tidskynne som 
fru Julia, Kurt, Louis de Lorche, skulle denna kärlek ha blivit den 
vackraste prydnaden i ett välordnat, komfortabelt hem, en dyrbar tavla som 
i vardagslag är övertäckt för att ej skadas av ljuset. Hon skulle ha 
tänkt: Det viktigaste är att jag lever mitt mått av år och lever dem så 
angenämt som möjligt. Vad är min kärlek till Louis? Ingenting annat än 
uppränningen till en komedi med jämna inslag av munterhet och vemod. Jag 
kan utan fara njuta såväl dess sötma som dess bitterhet.-Hade hon varit 
mäktig detta tänkesätt, skulle hon ha räddat sin kropp och fördärvat sin 
själ . Den mäktigaste händelsen i hennes liv skulle ha förvandlats till 
ett obetydligt lappri. Den kloka, starka fru Ingeborg Balzar hade fangats 
i ett lappri! Och trivdes i sitt lappri! Tärde sin feta del av livets 
håvor och älskade i anständig hemlighet sin svärson. Smekte och smektes 
med syn, hörsel, känsel. Begick i fantasien blodskam.



Nej .



Stora och allvarliga människor möta stora och allvarliga öden. Det är 
deras privilegium att ej begå små felsteg och ej ådömas futtiga straff. De 
böta med livet där andra slippa undan med några sömnlösa nätter, 
utsvävningar eller en lättköpt självövervinnelse. Under det att hundratals 
och tusentals profeter i ständigt växande skara förkunnar för 
mänskligheten skilda läror och piska henne var och en med sin piska, har 
den förvirrade och tröttkörda mänskligheten sökt vila i det 
dödvatten, som kan kallas cynism eller tolerans eller liknöjdhet. Allting 
är kanske lika bra. Minska alla mått, så blir konststycket att leva 
lättare. Se så små och bräckliga vi äro, bara barn! Låt oss tycka synd om 
oss, låt oss inte vara stränga. Kvar bland dessa småttingar gå de 
allvarliga och högtidliga, mastodonter, fördröjda urtidsdjur. Och 
småttingarna ta i ring kring dem, dansa och skratta. De stackars 
högtidliga lida inte stort därav. Deras blickar äro riktade mot en 
stjärnrik himmel. Där glänser Plikten bredvid Kärleken. Småttingarna tro 
inte att det är stjärnor: småttingarna tro att det är leksaker. De 
högtidliga veta bättre besked. Det är stjärnor, det är makter som bestämma 
över liv och död. De högtidliga äro astrologer. När Kärleken kommer i 
opposition till Plikten se de ett tecken, som bådar döden. De betyga 
Kärleken sin dyrkan genom att kyssa den älskades fot. Och fullborda själva 
det öde, som förutspåtts - ack, inte av stjärnor men av hjärta och 
hjärna!



Vinternatten smekte henne, vinternatten kysste henne. Hon tänkte: Vad jag 
blev dem främmande! Eller var jag främling också förut? Kanske från den 
dag, då jag första gången kom till Jacques Balzar? Eller ännu tidigare? 
Redan hos far och mor? Borde jag ha vänt i dörren alldeles som pyret 
gjorde? Kanske. Men jag ångrar inte, att jag stannade. Till sist sände den 
gode Guden en av sina änglar till mig. Han lånade gestalt av en obetydlig 
herre, som heter Louis de Lorche. Han var så obehaglig, han gjorde mig så 
mycket bekymmer, han trampade på mig med sina nakna fötter, han påstod att 
allting kan vara lika bra och gjorde narr av mig, gammalmodiga människa. 
Men ängeln, som lånat hans gestalt, viskade till mig: Bry dig inte om vad 
han säger och gör! Han betyder ingenting, han är bara en förklädnad. Det 
är jag, som har kommit till dig. Jag har kommit för att föra dig bort. Du 
ser ju själv, att du är främling här.



Som om vinternatten vaggat henne, vajade hennes kropp sakta av och an. 
Tankarna började sömnigt treva sig tillbaka till tidigare skeden. Nu var 
den fine, älskvärde herr Balzar vid hennes sida. I en omgivning av siden, 
spetsar, plymer. Nu döko hyllor fram, enkla bokhyllor av betsad furu, tätt 
besatta med vördiga folianter. Hon såg pastor primarius, långpipan i 
ena handen, den andra gripande kring en bred bokrygg. Nu kom modern in, 
tog henne i famn och vaggade henne sakta av och an. Vinternatten smekte 
och sövde. Hon började drömma. Hon styrde och ställde i den gamla affären. 
Hon kände sig mycket nöjd. Många gamla kunder kommo in till henne och när 
hon skulle draga ut kassalådan var den så tung av pengar, att hon inte 
orkade. - Plötsligt stod Kurt framför henne och ropade med pojkaktig 
myndighet: Varför sitter mamma där? Rör på sig! Annars blir mamma gammal 
och fet!-Hon smålog. Hon sa: Den där hattaffären var allt mindre 
hedersam. Och jag tycker inte om, att du kysser Julia.-Varför det? 
svarade pojken. Hon borstar ordentligt sina tänder! Hon ville hytta åt 
honom med fingret men orkade inte lyfta handen. På en skogsväg kom Sussi 
gående. Hon var omgiven av en hel liten kull pladdrande småttingar. Hur 
beskäftigt hon ledde dem! En ung mor. Barnen började springa runtomkring 
fru Ingeborg. Hon ville fånga dem, hon försökte resa sig. Ansträngningens 
ångest väckte henne.



Hon rätade mödosamt upp den stelnade överkroppen. Ögonlocken voro 
okänsliga och orörliga. Inte heller förmådde hon röra armarna. Hennes 
händer lågo, öppna, på knäna. Hon försökte föra dem samman. Hon kände 
något mellan sina händer och förstod att det måste vara Louis' huvud. Hon 
höll det, så som hon gjort på julaftonen, då han och Sussi sutto under 
granen. Hon granskade hans mun och ögon. Hon talade till honom, men fick 
inte något svar. Hon sa: Så du trampade ned mig! Vill du att jag skall dö? 
Blir du nöjd nu? Vet du, vad jag hade glömt?Jag visste att jag glömt 
något, men jag visste inte vad det var. Kan du gissa? Jag har glömt att 
bryta din förlovning! Jag borde ha gjort det därför att du är hjärtlös och 
grym. Men jag vågade inte. Och nu dör jag. Blir du nöjd? Är min kärlek 
tillräckligt fordringslös? Kommer jag aldrig mer att förfölja dig? Du är 
fordringslös, därför att du är svag. Och jag därför att jag är stark. Så 
kan det vara. Känn hur hårt jag håller ditt huvud! Hur nöjd blir du, när 
jag är död? Kommer du att gnugga dina händer? Kan du inte i 
anständighetens namn dölja att du är glad?

Sussi kunde inte, Kurt kan inte. Vad ni skulle bli förtvivlade, om 
jag stod upp från de döda. Lugna er, stackars barn! Vad du ser belåten ut! 
Skulderna betalda och allting lika bra. Hur kan du vara så grym? Hur kan 
jag tycka om någon, som är så grym? Kan jag inte lika gärna älska 
Nattdjuret, som är mycket, mycket vackrare än du? Vi roade oss tappert, 
han och jag. Men jag känner mig så dum, när jag ska ha roligt. Det passar 
mig inte. Blir du verkligen lycklig nu? Å, jag avundas dig inte! Jag borde 
leva och du borde dö. Jag skulle gråta. Du är cynisk och hårdhjärtad. Du 
har intet medlidande. Du väntar helt lugnt på min död. Du är ingen 
människa. Du kan inte älska, inte gråta, inte lida. Du är ett vidunder. 
För din skull skall jag dö och du kan inte ens gråta över mig?



Nu höjde hon blicken till hans panna och såg svettdropparna pärla fram. De 
ha stor betydelse dessa genomskinliga pärlor. De äro en tyst klagan. De 
likna de blodröda pärlorna på Frälsarens panna. Vi älska Jesus Kristus 
därför att han lidit för vår skull. Vi älska alla, som lida för vår skull. 
Vi älska ingen, som ej lidit för oss. Om du älskar mig, så måste du lida 
för min skull. Hur skall jag eljest veta, att du älskar? Du måste lida. 
Ack, bliv inte rädd. Drag inte undan ditt huvud. Du behöver inte lida 
mycket. Jag har inte stora fordringar. Du behöver inte gråta. Jag nöjer 
mig med svettdropparna på din panna.



Hon böjde sig fram för att lägga sin kind intill hans. Därvid gled hon ned 
i sömn. Hon gjorde ett försök att resa sig, men föll åter tillbaka. Hon 
låg på rygg i en kvinnas ställning med öppen famn. Vinternatten famnade 
henne.



Kurt och fästmannen gjorde redan under natten de efterforskningar, som 
kunde göras. Tysta Marie var den, som först talade om självmord, sedan hon 
funnit briljantnålen i sin kofta. Det var också hon som först tänkte på 
Sommarro. I sällskap med fru Koerner begav hon sig dit och upptäckte snart 
spåret som ledde till brandplatsen. Den döda låg där med bröstet och halva 
bålen nakna. Väninnan föll på knä bredvid henne, sökte väcka henne med 
smekningar, värma henne med sin egen kropps värme. Tysta Marie hämtade 
hjälp hos grannen, och det blev fiskaren och hans amerikanske sons 
lott att forsla den stelfrusna kroppen till Sommarro. Skådespelerskan, som 
grät så ypperligt på scenen, grät inte nu. Hon sa: Varför har hon 
behandlat oss så här? Höll vi inte av henne? Vad ont har vi gjort 
henne?-Tysta Marie mumlade: Vem vet det? Vad vet man? Man vet, att hon är 
död. Hon var så stursk av sig. Allt vad hon gjorde, skulle vara snörrätt. 
Blev det krokigt, klippte hon av. Vad vet man? Man vet, att hon är död. Om 
mer ska man inte fråga dem, som tystnat.