Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se
---



Ankomst. -- Te. -- Porträtt.

I slutet av februari månad 1829 befann jag mig en afton vid Skanstull, 
väntande på besökarens tvungna visit för att, efter dennas slut, tåga in i 
Sveriges huvudstad, under ett förskräckligt yrväder, sittande uti en liten 
öppen släde, frusen, trött och sömnig; och således, som din medlidsamma 
själ kan finna, min hulda, unga läsarinna, uti just ingen avundsvärd 
belägenhet.

Min stackars häst, som hade kvarkan, hostade och frustade. Drängen, som 
körde för mig, slog armarna i kors om livet för att värma sig. Stormen 
tjöt och snön virvlade omkring oss. Jag blundade och väntade, vilket jag 
ofta gjort och alltid funnit bäst att göra under alla yrväder, såväl inom- 
som utomhus, då man ej är nog lycklig att kunna undfly dem. Äntligen 
hördes långsamma steg på den knarrande snön. Besökaren nalkades med sin 
lykta i handen. Han hade röd näsa och såg olycklig ut. Jag höll i min hand 
en sedel och ville smyga den i hans för att därmed köpa mig ro och ostörd 
genomfart. Han drog sin hand tillbaka: Det är ej nödigt, sade han torrt, 
men hövligt. "Jag skall ej göra er mycket besvär, fortfor han i det han 
började lyfta på mina fällar och röra i mina paketer och askar. Jag såg 
mig ej utan grämelse nödsakad att stiga ur. Misslynt och med hemligt 
skadenöje stoppade jag åter min sedel i redikylen och tänkte: Nå nå då, 
han skall slippa ha något för sitt besvär!
Emellertid började min sällskapslike kusk med honom ett samtal. Det 
är ett rasande gement väder i afton, kära herre!

Ja. 

Jag tycker han kunde ha roligare av att sitta inne i varma stugan och 
dricka en tår, än att frysa fingrarna av sig för att uppehålla oss här, 
vilket ingen tackar honom för.

Intet svar.

Jag ville ge något för att nu sitta hos min gumma i varma spisen och äta 
min söndagsgröt. Det skulle smaka det, herre!

JOJO. 

Är han gift?

Ja.

Har han barn?

Ja.

Nå, hur många då?

Fyra. Och en djup suck följde detta svar.

Fyra! nå, då har han munnar nog att fylla. Aha, nu trodde han sig väl ha 
fått något kontraband --  ost, kära herre, ost, ser han, ja, han må slicka 
sig om läpparna -- jag slår vad att han har mera lust att bita i den, än i 
månen. Nå, ser han då ej att det bara är en smörbytta? Skall han 
nödvändigt doppa fingrarna i saltlaken?

Sedan besökaren övertygat sig om, att blott en väldig mängd ostar, limpor 
och pepparkakor utgjorde det förnämsta av slädens packning, satte han allt 
åter i den noggrannaste ordning, gav mig handen för att hjälpa mig i 
släden och svepte sorgfälligt skinnfällarna omkring mig. Mitt missnöje 
hade emellertid alldeles försvunnit. Det är, tänkte jag, de stackars 
besökarnas skyldighet att vara de resandes pest och plåga, och denne 
har varit min, på det hövligaste vis i världen. Och under det han fortfor 
att samvetsgrant och ordentligt återställa allt i sitt förra skick, 
uppstego i min själ allahanda föreställningar, som stämde mig ännu 
mildare. Den röda, förfrusna näsan, det nedslagna utseendet, de stela 
fingrarna, de fyra barnen, yrvädret, den mörka hemska aftonen, allt detta 
rörde sig för mig som skuggorna i en camera obscura och gjorde mig helt 
vek om hjärtat. Jag kände åter efter sedeln; jag tänkte på en limpa och en 
ost till aftonmåltid åt de fyra barnen; men medan jag kände, medan jag 
tänkte, öppnade besökaren bommen, tog hövligt av sig hatten, och jag for 
hastigt genom tullen, ämnande ropa: håll! men utan att göra det. Med 
beklämt hjärta och med en känsla av obehag, som om jag hade tappat något 
dyrbart på vägen, tågade jag genom staden och såg i de vita snövirvlarna 
framför mig, som i en transparang, den förfrusna, röda näsan och det 
sorgsna ansiktet, på vilket jag så lätt kunnat framkalla en åtminstone 
ögonblickligt glad min.

Huru månget tillfälle att i större eller mindre mån göra gott går ej genom 
obeslutsamhet förlorat! Under det att vi fråga oss: Skall jag, eller 
skall jag ej? flyr stunden, och den glädjeblomma, som vi hade kunnat 
giva, är vissnad och kan ofta ej mer av en ångerfull tår återlivas.

Så tänkte jag, nedslagen, medan min släde sakta skred genom gatornas djupa 
modd och ofta sjönk ned i en rännsten och mödosamt drogs upp igen. Stormen 
blåste ut ljusen i lyktorna och gatan upplystes nästan allena av bodarnas 
strålande ljus. Här såg jag en herre, som höll på att mista kappan, och då 
han svepte den fastare omkring sig, blåste hatten av, där ett 
fruntimmer, som, hållande med ena handen i hattskärmen, med den andra i 
pelisen, gick, blind men modig, att slå sig mot ett fruktstånd, vars 
vassnästa föreståndarinna ber henne med skarp röst att se för sig.

Här tjöt en hund, där svor en karl, som kört ihop sin kärra med en annans; 
en liten pojke gick glatt visslande under yrvädret och väsendet, som ej 
störde hans lugna barnasinne. Som oftast ilade en täcksläde med tända 
lyktor kometlikt sin strålande bana framåt, och för denna väjde både folk 
och fä. Detta var allt vad jag denna afton såg och hörde av den stora och 
präktiga huvudstaden. För att muntra mig, började jag tänka på den 
älskvärda familj, i vilkens sköte jag snart skulle befinna mig, den glada 
anledning som förde mig dit, med mera glatt, ljust och för själen 
värmande, som jag kunde hopsamla i mitt minne. Äntligen stannade min 
släde. Min kusk ropade: Nu äro vi framme! Och jag sade mig förtjust: Nu 
är jag då här! och snart hörde jag omkring mig många röster, som på 
olika, men fröjdefulla toner ropade: Goddag, goddag! godafton! välkommen, 
välkommen! Jag, mina limpor, ostar, pepparkakor, vi voro alla hjärtligt 
välkomna och installerades i ett trevligt och varmt rum. En halvtimme 
senare satt jag i ett vackert och väl upplyst förmak, där överste H. och 
hans familj voro församlade. Tetimmen var inne, och från den sjudande 
tekokarn steg ett virvlande rökmoln, som svävade över de skimrande 
kopparna; de med kakor, skorpor och rån rågade korgarna betäckte det 
rymliga tebordet. Telemaque, kommen ur Tartaren på de elyseiska fälten, 
kunde ej ha känt en större tillfredsställelse än jag, anländ från min 
yrvädersresa till tebordets vänliga hamn. De glada, behagliga 
varelser, som rörde sig omkring mig, det trevliga rummet, ljusen, som i 
vissa ögonblick ej litet bidraga att göra själen ljus, den ljuva, värmande 
drycken, som jag njöt --  allt var förträffligt, livande, muntrande, allt 
var... Ack, tror du väl, min läsare, att den förfrusna näsan borta vid 
tullen mitt i min förtjusning ställde sig vid brädden av min tekopp -- och 
förbittrade dess nektar? Jo jo män, gjorde den så -- och jag tror att jag 
blivit mindre förskräckt, om jag sett min egen dubbel. För att återgiva 
mig fullkomligt lugn, sade jag mig: I morgon skall jag förbättra min 
uraktlåtenhet, i morgon! och tillfredsställd med min föresats för i 
morgon, satt jag nu, efter min vana, tyst i ett hörn av rummet, stickande 
på min strumpa, smuttande då och då ur tekoppen, som stod på ett litet 
bord bredvid mig, och betraktande obemärkt, men uppmärksamt, familjetavlan 
framför mig. Överste H. satt i ena hörnet av soffan och lade patiens, 
blocade de Copenhague, som jag tror. Han var lång och starkt byggd, men 
mager och hade ett sjukligt utseende. Hans anletsdrag voro ädla och ur 
hans djupt insJunkna ögon framträngde en blick, genomträngande, men lugn, 
och merendels uttrycksfull av en nästan gudomlig godhet, i synnerhet då 
han fästade den på sina barn. Han talade sällan, höll i synnerhet aldrig 
tal, men hans ord, utsagda långsamt och med en viss lugn kraft, hade 
merendels verkan av orakelspråk. Allvar och mildhet rådde i hela hans 
väsende. Han höll sig nästan besynnerligt rak, och jag har alltid trott, 
att det mindre härledde sig från vanan av militärisk hållning, än från det 
oböjligt redliga, fasta, uppriktiga, som var grunden för hans karaktär och 
som avspeglade sig i det yttre.
Han blandade sig icke i samtalet, som denna 
afton med mycken livlighet hölls av hans barn, men någon gång lät han 
undfalla sig en torrolig anmärkning, vilken åtföljdes av en min, på en 
gång så skälmaktigt komisk och tillika så uttrycksfull av skonsam godhet 
mot den, som ådragit sig anmärkningen, att denne därvid kände både bryderi 
och nöje.

Hans hustru (hennes nåd, som jag efter gammal vana måste kalla henne), 
hennes nåd satt i det andra soffhörnet och knöt file, men utan synnerlig 
uppmärksamhet på sitt arbete. Hon tycktes ej ha kunnat vara vacker även i 
unga dar, men hade, i synnerhet då hon talade, något gott, livligt och 
intressant, som gjorde nöje att se på. Något ömt, något oroligt låg i 
hennes väsende, förnämligast i hennes ögon. Man läste där, att hon 
oupphörligt bar på sitt hjärta denna långa oändliga promemoria av omtankar 
och omsorger, som för en maka, mor och husfru börjar med man och barn, 
genomlöper hemmets och hushållets alla angelägenheter, alla dess minsta 
grenar, och ej en gång har sitt slut vid dammatomen, som måste blåsas bort 
och som dock alltid återfaller.

Hennes nåds ömma och oroliga blickar vilade denna afton som oftast på 
Emilia, den äldsta dottern, med uttryck av både glädje och smärta. Ett 
vänligt leende svävade över läpparna och tårar blänkte vid ögonlocken, men 
så i leendet som i tårarna strålade varm och innerlig moderskärlek.

Emilia tycktes ej märka moderns blickar, ty hon serverade, fullkomligt 
lugn, med vita vackra händer te, under det hon genom en antagen värdig min 
sökte göra slut på bror Karls upptåg, som anställde bland teanstalterna 
all den oreda, som han försäkrade fanns i söta systers eget hjärta. Hon 
var av medelmåttig storlek, satt, men väl växt. Blond, vit, men 
utan regelbunden skönhet i dragen, var hennes behagliga ansikte i 
synnerhet intagande genom det uttryck av renhet, godhet och uppriktighet, 
som vilade över detsamma. Hon tycktes ha ärvt sin faders lugna karaktär, 
förenad likväl med mera glättighet, ty hon skrattade ofta, oaktat sin 
antagna värdighet, och det så hjärtligt, att hon narrade alla andra att 
göra sig sällskap.

Det klär ganska få personer att skratta; också får man se mången, som vid 
denna glädjeyttring förer näsduken till ansiktet, för att dölja det 
obehagliga som kunde uppkomma genom de hopkrupna ögonen, den vidgade 
munnens rörelser m. m. Emilia, om hon än behövt använda detta 
försiktighetsmått, skulle ha försmått det -- hon var även i det minsta 
alltför enkel och uppriktig för att antaga en enda behagsjuk manöver. Hon 
saknade likväl i detta fall all sådan anledning därtill, ty hennes skratt 
var oändligen behagligt, både därför att det var så naivt och så 
innerligt, samt att det lät se de vackraste vita tänder, som någonsin 
prytt en täck och frisk mun; men därpå tänkte icke hon.

Om jag hade varit karl, skulle jag vid första åsynen av Emilia tänkt: Se 
där min hustru! (N.b. om hon så vill.)

Och likväl var Emilia ej i allt så, som hon syntes, eller snarare: hon 
hade en god del av dessa inkonsekvenser, som blivit inflätade och förenade 
även med den ädlaste människonatur, liksom knutarna i en eljest fin och 
vårdad väv.

För övrigt var ej Emilia av den första ungdomen mera, och du, min unga 
sextonåriga läsarinna, skall kanske finna henne mycket, mycket gammal. 
Huru gammal var hon väl då? frågar du kanske. Hon hade nyss fyllt 
tjugusex år. ,>U! det var fasligt! Hon var ju gamla, gamla människan! 
Icke så fasligt, icke så gammal, min rosenknopp. Hon var blott en ros i 
sin fulla blomma, och så tyckte även herr . . . dock härom senare.

Jag beklagar den målare, som får det svåra uppdraget att göra Julies 
porträtt, ty hon är ett perpetuum mobile i mer än ett avseende. Än gör hon 
skälmstycken åt sin bror, som aldrig lämnar någon skuld i den vägen 
obetald, än sysselsätter hon sig, på ett eller annat sätt, med systrarna. 
Stundom putsar hon ljusen och släcker dem, för att ha det nöjet att åter 
tända dem, lagar i ordning eller oordning banden på sin mors neglige och 
smyger sig som oftast bakom översten, lägger sin arm om hans hals och 
kysser hans panna. Hans utrop: Lämna mig i ro, flicka! avskräcker henne 
på intet vis att snart återkomma.

Ett litet täckt huvud, kring vilket rika flätor av blont hår bilda en 
krona, blå livliga ögon, mörka ögonhår och ögonbryn, välbildad näsa med 
liten förnäm bukt, något stor, men vacker mun, liten fin växt, små händer, 
små fötter, villigare att dansa än att gå -- se där Julie vid aderton års 
ålder.

Bror Karl -- ack, jag ber om ursäkt -- kornett Karl var tre alnar lång, väl 
växt, ledig i rörelser --  tack vare naturen, gymnastiken och Julie. Han 
hade många egna bergfasta ideer. Ibland vilka tre äro hans favoriter. 1:a. 
Att svenska folket är det allra första och yppersta folk i Europa. Denna 
bestrider honom ingen inom familjen. 2:a. Att han aldrig kan bli kär, 
emedan han hunnit till tjugu års ålder utan att en enda gång ha känt sitt 
hjärta klappa, då många av hans lyckliga kamrater blivit galna av 
bara kärlek. Det kommer väl! säger översten. Julie säger att han ännu 
skall bli kär över öronen. Emilia suckar och ber Gud bevara honom. 3:e 
Tror kornetten att han är så ful, att han kan skrämma till och med hästar. 
Julie säger att denna egenskap vore för honom rätt lycklig vid en chock 
mot ett fientligt kavalleri, men hon, ävensom hennes systrar och många 
andra, anse det öppna, redliga, manliga uttrycket i broderns ansikte såsom 
en fullkomlig ersättning för bristande skönhet i dragen. Hon upprepar 
ofta, honom till en hemlig liten fröjd, huru fasligt ful och odräglig hon 
finner herr P. med det vackra apollohuvudet utan uttryck och liv. Kornett 
Karl älskar ömt sina systrar och visar dem alla tjänster, som stå i hans 
makt, förnämligast den att öva deras tålamod.

Bredvid sin far satt den yngsta av döttrarna, den sjuttonåriga Helena. Vid 
den första blick man kastade på henne var man färdig att beklaga, vid den 
andra att lyckönska henne. Hon var ful och puckelryggig, men ur hennes 
ovanligt klara ögon strålade förstånd och glättighet. Hon tycktes äga 
denna karaktärens fasthet och lugn, denna sinnets klarhet, jämnhet och 
munterhet, vilka utgöra en tryggare borgen för livets lugn och lycka än 
alla tjusande, yttre behagligheter, firade och älskade av världen. Hon 
arbetade med iver på en klänning av vitt siden och såg endast upp från 
sitt arbete för att vänligt och betydelsefullt nicka åt Emilia, eller för 
att höja till sin far en blick av vördnadsfull, nästan tillbedjande ömhet.

Man skulle nästan kunnat tro att översten mest av alla sina barn älskade 
detta av naturen till det yttre vanlottade, ty ofta då Helena, 
lutande sitt huvud till faderns axel, höjde till honom sin älskande blick, 
böjde han sig och kysste hennes panna med ett uttryck av ömhet, som ej kan 
beskrivas. På andra sidan om översten satt ännu ett ungt fruntimmer -- hans 
brorsdotter. Man kunde ha tagit henne för en antik staty, så skön, så 
marmorvit, så orörlig var hon.

Vackrare mörka ögon än hennes kunde man ej se. Men ack, hon förtjänte 
visst att beklagas. Dessa sköna ögon skulle aldrig mera skåda jordens 
ljus. Hon hade sedan fyra år svarta starren. Vad som rådde i djupet av 
hennes själ, var det storm eller lugn, hade man svårt att se -- dess speglar 
voro fördunklade och något stelt, kallt, nästan halvdött, vilade i det 
yttre och bortstötte alla frågande blickar. Det föreföll mig som hade hon, 
i en känsla av stolt förtvivlan, den stund då ödets dom avkunnades henne: 
du skall ej mera se ljuset! sagt med en dyr ed: ingen skall se min 
smärta!

Ännu en liten grupp måste komma fram i min tavla, den nämligen, som i 
fonden av rummet utgjordes av magister Nup -- utmärkt för sin beskedlighet, 
beläsenhet, tystlåtenhet, närsynthet, sin oppnäsa och sina distraktioner, 
jämte hans disciplar, lilla Axel och lilla Klaes, överstens yngsta söner, 
anmärkningsvärda för deras synnerliga välmågas och klumpighets skull, 
vilken förvärvat dem inom familjen tillnamnet av paltarna.

Magistern, efter trenne recidiver av eldsvåda i sin tupe, hängde ännu 
oförfärad med näsan över boken i närmaste möjliga grannskap med ljuset. 
Paltarna åto skorpor och spelte svälta räv; samt väntade på en fjärde 
illumination av magisterns huvud, vars annalkande de som oftast gåvo 
varann till känna med vänliga knuffar och se nu! vänta nu! nu blir 
det!

Nu lyster mig obeskrivligen att veta, om icke någon av mina älskvärda unga 
läsare, antingen mycket artig eller litet nyfiken, skulle vilja även ha 
någon närmare beskrivning på den person, som sitter i ett hörn av 
förmaket, tiger stilla, stickar på sin strumpa smuttar då och då ur en 
kopp te och gör sina anmärkningar över sällskapet.

För att ej lämna någon av mig anad läsarens önskan ouppfylld, vill jag av 
henne även göra en teckning. Hon hör till denna klass av personer, om 
vilkens medlemmars existens en enfaldig medsyster så utlät sig: Ibland 
skall man vara som om man vore till överallt, ibland åter skall man vara 
såsom vore man icke till. Denna besynnerliga tillvarelse tillhör i 
allmänhet den person, som, utan att höra till familjen, är upptagen inom 
densamma såsom ett sällskap, ett hjälpa till, ett råd och dåd i lust och 
nöd. Jag skall med några ord göra en skildring av en sådan personage i 
allmänhet, och för att icke låta henne bliva lottlös i vårt titulerande 
samhälle, vill jag tilldela henne titeln av husrådinna. Hennes 
verkningskrets är vidsträckt -- och är av följande beskaffenhet. Hon får ha 
sin tanke, sin hand, sin näsa med uti allt och hopp uti allt -- men det får 
ej märkas. Har herrn i huset elakt lynne, så skjutes hon fram, antingen i 
egenskap av åskledare, eller såsom en pust, vars åliggande är att blåsa 
bort ovädret. Har frun vapörer, så är hennes närvaro lika mycket av nöden, 
som eau-de-cologneflaskans. Ha döttrarna förtret, så är hon där för att 
deltaga: ha de små önskningar, planer, projekter, så är hon den lur, genom 
vilken de tala för något döva öron. Skrika bar 
nen, så skickas de till henne för att tystas; 
vilja de ej sova, skall hon för dem berätta sagor. Är någon sjuk, så vakar 
hon, kommissioner uträttar hon för hela familjen, och goda råd måste hon 
vid alla tillfällen ha till hands för alla. I köket skall hon ha sin 
vakande blick, och i salongen serverar hon kaffet. Kommer det grant 
främmande, är huset ställt på paradfot, så -- försvinner hon; man vet ej var 
hon är, ej mer än man vet vart röken, som stiger ur skorstenen, tar vägen. 
Men verkningarna av hennes osynliga tillvarelse få ej upphöra att röja 
sig. Man sätter ej på det prydda middagsbordet pannan, uti vilken krämen 
kokats, den får stå kvar i köksspisen, och, i likhet med dennas lott, är 
det husrådinnans att bereda det nyttiga och angenäma, men försaka äran. 
Kan hon det, med stoisk ihärdighet och resignation, så är ofta hennes 
existens lika intressant för henne själv, som den är viktig inom 
familjesamhället. Det är sant, ödmjuk och stilla måste hon vara, gå sakta 
genom dörrarna, göra mindre buller än en fluga och för ingen del som denna 
sätta sig på näsan på folk; gäspa så sällan som hennes mänskliga 
inrättning kan tillåta, men däremot får hon bruka ögon och öron i frihet, 
fastän med försiktighet, och att draga nytta därav har hon ypperliga 
tillfällen. I motsats till vad som fordras i den fysiska världen, är i den 
moraliska ingen plats så tjänlig för ett observatorium, som den låga, av 
allas blickar mest obemärkta, och följaktligen innehar husrådinnan inom 
familjen en den mest förmånliga för att på dess hemisfär rikta det 
forskande synglaset. Varje rörelse, varje fläck uti hjärtats planet blir 
henne småningom åskådlig, den minsta kringlöpande komet följer hon på dess 
bana; förmörkelserna ser hon komma och försvinna, och betraktande 
fenomenen -- de växlande känslor och tankar inom människosjälen, tallösare 
än himmelens stjärnor -- lär hon dag efter dag att uttyda och tolka en punkt 
mer av denna skapelsens stora beundransvärda hieroglyf. Man ser således, 
att hon småningom måste förvärva en god del av det dyrbara, alltid 
användbara guldet, som kallas människokännedom, och mot henne ler det 
hoppet, att hon i en framtid, då glasögon skola pryda hennes näsa och 
silverhår den åldriga hjässan, skall som ett orakel tala för lyssnande 
ungdom om vad hon vet, och som de ännu ej ana.

Så mycket om husrådinnans personage i allmänhet, nu några få ord om den, 
som i överste H:s familj till någon del går att uppfylla denna roll -- till 
någon del, säger jag, ty, gudskelov, hon anses där mer som en vän, har 
således ej sufflörens post, står ej heller bakom kulisserna, men stiger 
som oftast med frampå scenen och säger sitt ord fritt och tryggt, såväl 
som de övriga aktörerna.

Det första ord, som hennes barnaläppar stammade efter ett års vistande på 
denna låga jord, var Måna. Åtta år senare skrev hon sina första verser 
 -- till månen; och morgonen av ett liv, som sedan utvecklade sig så torrt 
och prosaiskt, var en ljuv poetisk månskensdröm. Mången sonett, månget ode 
ägnade hennes penna till alla naturens mest behagliga föremål, under de 
rika ungdomsdagar, då hjärtat klappar så högt, då känslorna svälla likt 
vårfloden, och då tårarnas ymniga källor flöda av en så ljuv smärta, men i 
allt vad hon sjöng, skrev eller drömde var alltid något om månsken.

Föräldrarna ruskade på sina visa huvuden: Flicka, om du skriver vers, 
skall du aldrig lära hacka färs, skall du låta såsen bli vidbränd. 
Du måste tänka på att lära föda dig med tiden, måste kunna spinna din tråd 
och baka sin bulle. Av månsken blir man ej mätt. Men flickan skrev sina 
verser, och hackade färsen och vidbrände ej såsen, svängde på sitt 
spinnrockshjul, bakade sin bulle, men glömde ej sin barndomsvän, den milda 
månen. Senare, då dess vänliga ljus sken över föräldrarnas grav, skrev hon 
inga verser till dess ära, men såg med en bedjande blick upp till det 
blida himlaanletet, såsom till en tröstarinna, vars ljus skulle leda och 
beskydda den fader- och moderlösa på hennes ensliga väg. Men ack, den 
fader- och moderlösa hade så när i det ljuva månskenet svultit ihjäl, om 
icke ett annat ljus och andra strålar berett hennes frälsning. Dessa kommo 
ur spisen i ett grevligt kök. Tillredningen av ett vingele lyckades 
henne -- och det gjorde hennes lycka.

Man hade upptäckt hos henne talangen att göra utsökt vingele; man blev 
småningom varse att hon även ägde några andra lika ovärderliga. En fröken 
med spruckna läppar fann sig förträffligt väl av hennes munpomada; en 
gammal herre fann med stor hugnad i henne en aldrig tröttad åhörarinna av 
berättelsen om hans fyrtionio krämpor. En öm mor för fyra små underbart 
kvicka barn hörde med djup rörelse, genom deras rosenröda munnar, hennes 
ovanliga förmåga att rimma pappa och klappa, nöjd och fröjd, lilla och 
trilla, födslodag och behag m. m. En gäspande hennes nåd blev på en gång 
helt vaken, då samma talangfulla person spådde henne i kort, att hon snart 
skulle få en present; nio personer berömde sig inom kort av hennes 
förträffliga råd för att bota tandvärk, bröstvärk och snuva, och vid ett 
bröllop och en begravning upptäckte man hos henne en underbar 
förmåga att arrangera allt, från hennes nåds koaffyr ända till 
bakelsefatet, från myrtenkransen uti brudens lockar ända till smörgåsarna 
på brännvinsbordet; och vid den allvarsammare högtidligheten, såväl 
prydnaden av den slumrande brudens sista bädd, som deras traktering, vilka 
aldrig, även vid sorgliga tillfällen, förgäta att man måste äta för att 
leva.

Genom flitigt användande av alla dessa talanger, och förvärvande av några 
fler av samma art, uppsteg hon småningom trappsteg för trappsteg till 
rangen, hedern och värdigheten av husrådinna. Skriva vers har hon nästan 
alldeles glömt, utom då och då några magra rader vid födelsedagar och 
namnsdagar, av skyldighet frampressade.

Månen ser hon sällan på, utom för att märka på ny och nedan, och likväl 
bli dess strålar törhända de enda vänner, som skola besöka hennes ensliga 
grav. Men här är ej nu fråga om att skriva elegier. Vill någon veta något 
mer om den prosaiska månskensvännen? Hennes ålder? Så där emellan tjugu 
och fyrtio år. Hennes utseende? Som folkets är mest, ehuru kanske mesta 
folket skulle bli ganska stötta av att hon tror sig ha någon likhet med 
dem. Hennes namn? -- A! allra ödmjukaste tjänarinna.

Christina Beata Vardagslag.


Julies brev. -- Helena. -- Den blinda. --  Emilia. -- Fåstmännen.

Jag har nämnt att det var en glad anledning som föranledde min resa till 
huvudstaden, och skall bäst redogöra för dess beskaffenhet 
därigenom, att jag för mina läsarinnors ögon framlägger ett brev, som jag 
för kort tid sedan i min enslighet på landet erhöll från Julie H.

Min bästa Beata!

Lägg fort bort din eviga stickstrumpa, då du får se dessa rader, putsa 
ditt långvekta ljus (det är ju om aftonen posten kommer till R.?). Stäng 
din dörr, så att du utan fruktan att bli störd kan sitta ned i ro och 
maklighet i din soffa och med tillbörlig uppmärksamhet läsa de stora 
märkvärdiga nyheter, jag har att förkunna dig. Jag ser härifrån huru 
gruvligt nyfiken du är -- huru du spänner ut ögonen  -- och nu skall jag 
berätta dig . . . en saga!

Det var en gång en man, som icke var kung eller prins, men som hade 
förtjänat att vara det. Han hade en dotter, och fastän ödet ej låtit henne 
födas prinsessa, samlades ett halvt tjog nådiga feer omkring den lillas 
vagga, endast av pur aktning och bevågenhet för hennes far. De skänkte 
henne skönhet, vett, behag, talanger, ädelt hjärta, gott lynne, tålamod, 
allt, med ett ord, som kan göra en kvinna behaglig, och för att råga 
måttet av lyckliga gåvor trädde slutligen feen Prudentia fram, sägande i 
långt uttöjda ord: För hennes timliga och eviga välfärds skull skall hon 
vara ytterst försiktig, betänklig, ja, även kinkig uti valet av en 
make! -- Väl sagt! visliga sagt! utropade alla frufeerna under djupa 
suckar.

Den rikt begåvade uppväxte, blev så älskvärd som man med skäl kunde vänta 
det, och snart knackade friare både bittida och sent på dagen, med suckar 
och böner, vid hennes hjärtas dörr. Men ack, för de flesta blev den 
orubbligt stängd, och om hon ett ögonblick för någon öppnade den på 
glänt, så slöts den i nästa minut åter till och låstes i dubbelt lås. 
Lyckligtvis var prinsessan Turandottes tidevarv längst förbi, och i 
Sverige, där skön Elimia bodde, torde väl luften vara av en mera kylande 
art än uti det land, där prins Calaf suckade, ty man hörde aldrig att de 
avskedade älskarna gjorde slut på sina dagar, man såg dem knappast förlora 
aptiten, ja, man vet till och med några, som (skulle man väl kunna tro 
det?) bytte om älskarinna, liknöjt som man byter om strumpor.

Den förste, som anmälde sig såsom pretendent till skön Elimias hjärta, 
befanns av henne vara för sentimental, emedan han ryste för brottet att 
döda en mygga och suckade över de oskyldiga kycklingarnas öde, vilka vid 
middagsbordet figurerade som stekar och utgjorde för övrigt hans 
älskarinnas favoriträtt. Förenad med honom, ansåg hon sig böra komma i 
fara att svälta ihjäl av bara blancmange och grönsaksföda. Den andre 
undvek ej att trampa på myrorna, älskade fiske och jakt, ansågs genast för 
att vara grym och hårdhjärtad; hellre, långt hellre ville hon ha till man 
en hare än en jägare! En hare kom, rädd i blick, darrande på knäna, 
stammande sin suckan, sin önskan och sin misströstan. Stackars liten, 
blev svaret, gå och göm dig, du skulle eljest bli ett lätt rov för det 
första rovdjur, som fann dig på sin väg. Haren hoppade bort, lejonmannen 
steg fram med stolta friareord. Nu kände den sköna stor rädsla att bli 
uppäten själv, och hon gömde sig till dess den mäktige gått förbi. Detta 
var den fjärde. Den femte, munter och glad, ansågs för lättsinnig, den 
sjätte troddes ha fallenhet för att bli spelare, den sjunde, i anseende 
till några finnar på näsan, böjelse för starka 
drycker. Den åttonde såg ut som om han kunde ha elakt lynne, den nionde 
tycktes vara egoist, den tionde sade i var fras ta mig fan!" Med honom 
var det ej gott att våga sig ut i livet! Den elfte såg för mycket på sina 
händer och fötter -- och var således en narr. Den tolfte kom. Han var god, 
ädel, manlig, vacker; han syntes älska uppriktigt, han förde sin talan 
väl; man var i största bryderi vad man hos honom skulle finna för fel. Han 
syntes älska sant.. . men kanske syntes han blott, eller om han älskade, 
kanske var det mera den vanskliga förgängliga kroppen, än den odödliga 
själen . . . Gudbevars, vilken svår synd! om så förhöll sig . . . så . . . 
men älskaren svor att det var själen, just själva själen, som han tillbad, 
och i en lycklig stund bestormade han så mäktigt den skönas redan 
eftergivande hjärta, att slutligen hennes darrande läppar rörde sig på ett 
sätt, som han ansåg böra bilda porten, genom vilken det kapitulerande ja 
skulle utgå. Han tog det för givet, ansåg ordet för sagt, föll på knä, 
kysste på hand och mun, och skön Elimia, färdig att falla omkull av 
förvåning och häpenhet, fann sig, hon visste ej huru -- förlovad!

Bröllopet utsattes av hennes far och fästman till en kort tid därefter. 
Elimia sade icke ja därtill, men sade ej heller nej, och hennes fästman 
tänkte: Den som tiger, samtycker. Under det denna tid skred förbi, 
räknade skön Elimia: Nu äro blott fjorton, nu blott tolv, nådig himmel, 
nu blott tio, och, herregud, nu blott åtta dagar kvar! Nu bemäktigade sig 
hennes själ en allt större ångest och förskräckelse. Inbillningar och 
spöklika föreställningar, talrika, som de gräshoppor, vilka översvämmade 
Egypten, inkräktade hennes eljest så ljusa och lugna sinne och 
frambringade där oreda och mörker. Nu ville hon skjuta upp, att icke säga 
slå upp, sin förening med den ädle Almanzor, som visserligen, sade hon, 
hade många flera fel, än man hade trott, och ett ofantligt stort däruti, 
att han så väl förstod att dölja dem. Fullkomlighet var icke 
människonaturens lott, och den som syntes vara mest felfri, var det kanske 
i själva verket minst. Dessutom trodde hon, att deras karaktär på intet 
vis harmonierade; vidare var han för ung, hon för gammal m. m. , m. m. , och 
summan och slutet av allt var, att hon skulle bli olycklig för hela sin 
livstid.

En mycket god vän till Elimia hade största lust i världen att bryta nacken 
av fe Prudentia, vars olyckliga gåva gjorde att Elimia från sig avlägsnade 
den sällhet, som väntade henne i föreningen med en man, som på allt vis 
tycktes vara skapad enkom för henne och som var henne på det ömmaste 
tillgiven.

Nu ser jag hur du blir otålig, Beata, och frågar: Vad är summan och 
slutet av allt det här och vad skall det vara till? Allt detta, min goda 
vän, skall tjäna, först och främst i egenskap av en liten middagssup som 
retar aptiten på själva middagsmåltiden, sedan att visa dig vilken 
underbar trolleriförmåga blivit i hast tilldelad den lilla Julie, ty med 
nagra drag av min penna förvandlar jag alla mina omnämnda personager, gör 
förr till nu, och sagan till sanning.

Almanzor blir då den unge älskvärde Algernon S. och hans fästmö skön 
Elimia min syster Emilia H. , som så bitterligen alltemellanåt ångrar sitt 
givna ja. Fe Prudentia åter får undergå en större förvandling och är ej 
annat, än vankelmodet och obeslutsamheten, som så starkt bemäktigat sig 
Emilias hjär ta, då fråga är om att besluta sig till att inträda i 
det heliga äktenskapsståndet. Skulle man ej från flera håll nu skjuta 
henne framåt, så skulle hon gå som kräftorna -- baklänges. Nu sitter denna 
Emilia, som jag så innerligt älskar, och som så ofta gör mig otålig, i 
soffhörnet mittemot mig, är blek och rödögd, tänker på sin 
bröllopsdag -- och har vapörer! Skall man skratta eller gråta däråt? Jag gör 
båda delarna emellanåt, och narrar Emilia att göra så med. Det enda man nu 
kan göra för att hindra stackars Emilia att fundera och grubbla, oroa och 
gräma sig för ingenting, är att låta allt gå huller om buller med iver och 
brådska omkring henne ända fram till bröllopsdagen -- och göra henne yr i 
huvudet, om möjligt. Jag vet att pappa aldrig skulle tåla att någon av oss 
ryggade ett givet löfte. Emilia vet det även, och jag tror att detta just 
gör henne så modfälld emellanåt. Och likväl älskar hon Algernon, ja, 
beundrar honom ibland, men skulle ändå, om hon tordes, ännu giva honom 
nej! Säg mig, huru skall man förklara allt detta, huru rimmar det sig? Men 
då hennes öde en gång blir of öränderligen bestämt, vet jag att allt blir 
bra, och det roliga av saken är, att Emilia tror det även. Emellertid 
skall i nästa vecka allt vara i ordning. Om söndag, således i övermorgon 
åtta dagar till, är den förskräckliga bröllopsdagen. Emilia skall vigas 
hemma, och blott några få släktingar skola bli bjudna. Emilia önskar det 
så, och man gör henne nu till viljes i allt vad hon begär, som blott är 
rimligt. Hon säger, att man gör så med alla arma offer. Komisk ide! Du 
ser, bästa Beata, huru nödvändig din närvaro här vore för oss. I sanning, 
vi behöva på allt vis dina råd och din hjälp. Packa därför genast in dina 
saker och res hit det fortaste du kan.
Om måndag kommer Algernon till Stockholm, och med honom även min 
fästman. Jag har ej varit så kinkig, så rädd, som Emilia, och ändå ej valt 
sämre. Min Arvid är en Adonis och har ett hjärta, som är värt guld. Pappa 
håller mycket av honom, och detta är för mig det viktigaste. Min gode, min 
vördade, min älskade pappa! Jag hade så fullt och fast beslutit att aldrig 
övergiva honom och mamma... Jag begriper ej huru jag ändå kunnat besluta 
mig att bli fästmö... men min Arvid var oemotståndlig. Pappa har ändå 
Helena kvar, som aldrig gifter sig; och Helena är värd tre sådanaJulier 
som jag. Pappa var i början mycket emot mitt giftermål och hade många 
invändningar, det var nära att gå alldeles omkull . . . men jag kastade 
mig på knä och grät, och Arvids far (pappas ungdomsvän) höll så vackra 
tal, och Arvid själv såg så hängfärdig ut, att pappa slutligen bevektes 
och sade: Nå de må då ha varann! Och Arvid och jag jubilerade som två 
lärkor. Du skall få se honom; han har mörka mustascher och pipskägg, blå 
stora ögon, den vackraste . . . men du skall få se. . . du skall få se! 
Han har den vackraste son de voix i världen, och Emilia må säga vad hon 
vill, det är med ett verkligt behag, som han säger ta mig tusan! Det 
låter besynnerligt, tycker du kanske, men du skall få se, du skall få 
höra! Kom, kom! och omfamna senast i övermorgon afton

Din vän Julie H.

P. S. Tag med dig, jag ber, av de sköna limporna, som du vet att pappa och 
mamma tycka så mycket om, av ostarna åt Carl och Helena och litet 
pepparkakor åt mig. Du har ju alltid sådana i förråd. Emi lia, 
stackars Emilia, stackars Emilia! tänker jag, lär få nog att göra med att 
svälja ned sina vapörer. Du kan ej föreställa dig huru rädd jag är, att 
hon av bara oro och grämelse skall bli blek och ful till dess Algernon 
kommer. Emilia, tror jag, nästan önskar det, förmodligen för att pröva 
hans kärlek till hennes odödliga själ. Jag tror verkligen att hon skulle 
fordra av honom att älska henne lika, om hon bleve förvandlad till 
mullvad. Jag är verkligen bekymrad. Emilia är så föränderlig till sitt 
utseende och är icke samma människa då hon är ledsen och orolig, som då 
hon är lugn och glad.

Farväl ännu en gång.

P. S. Vet du vem som skall viga Emilia? Jo, professor L... , som ser så 
gruvligt allvarsam ut, som har en skev fot, ett rött öga och två vårtor på 
näsan. Han har nyligen tillträtt pastoratet. Pappa har mycken aktning och 
vänskap för honom. Vad mig angår, skulle jag just icke stort tycka om att 
vigas av en surögd präst. Men jag gifter mig ej förrän efter ett par år 
eller kanske i höst, således är det ej stort värt att tänka därpå nu.

Så när hade jag glömt hela familjens otaliga hälsningar till dig.

*

Jag följde genast Julies kallelse och ankom, som man redan sett, en afton 
i slutet av februari månad till överste H:s.

Det återstår ännu några ord att säga om denna aftons tilldragelser, och 
jag knyter åter vid denna min berättelses tråd. Den blinda, som länge 
suttit stum och stilla, sade på en gång med ett slags häftighet:
"Jag skulle vilja sjunga. Helena steg genast upp, förde henne till 
pianot och satte sig för att ackompanjera. Den blinda förblev stående. 
Helena frågade vad hon ville sjunga. Ariadne å Naxos, var det korta, 
bestämda svaret. De började. Jag fann i förstone sångerskans röst ej 
behaglig, den var stark, djup, nästan hemsk, men ju uppmärksammare man 
lyssnade, ju mer man gav akt på den känsla, som talade genom den, och som 
den med förtrollande sanning uppenbarade, ju mer hänfördes man... man 
ryste ofrivilligt, man kände sitt hjärta klappa i sympati med Ariadne, då 
hon, genomträngd av en stigande ångest, söker sin älskare och fattar 
beslutet att uppstiga på en klippa för att därifrån lättare kunna upptäcka 
honom. Ackompanjemanget uttrycker här mästerligt hennes stigande; man 
tycker sig se huru hon skyndar flämtande och aningsfull. Äntligen har hon 
nått spetsen, hennes blick svävar över havet och blir varse det vita, 
alltmer försvinnande seglet. Den blinda följde Ariadne med hela sin själ, 
och man skulle ha kunnat tro av det spända i hennes blickar, att de sågo 
något annat än -- mörkret allena. Tårar trängde ovillkorligt fram i allas 
ögon, då hon, med ett sönderslitande uttryck av kärlek och smärta i röst 
och anlete, med Ariadne utropade: Teseo Teseo! Vid högsta punkten av 
hennes inspiration och av vår förtjusning, steg översten hastigt upp, gick 
fram till pianot, tog sångerskan vid handen, förde henne därifrån, utan 
att säga ett enda ord, och satte henne åter i soffan, där han aven satte 
sig vid hennes sida. Jag märkte att hon häftigt drog sin hand ur hans. Hon 
var dödsblek och utom sig. Ingen, utom jag, tycktes vara förvånad over 
detta uppträde. Man började ett likgiltigt sam 
tal, varuti alla deltogo, utom den blinda. 
Efter en stund sade översten till henne: Du behöver vila, steg i 
detsamma upp och ledde henne ut ur rummet, sedan hon stumt, men med en 
slags högtidlighet böjt sitt huvud till avskedshälsning för de 
kvarblivande. I begrepp att gå ut, ropade översten Helena! och Helena 
följde dem.

Snart därefter gick jag upp på mitt rum för att njuta vila. Den blindas 
bild, som oupphörligt svävade framför mig, hindrade mig länge därifrån; 
jag hörde hennes genomträngande röst, såg hennes uttrycksfulla ansikte, 
och kunde ej avhålla mig från att söka gissa till naturen av de känslor, 
som skakade hennes själ.

Jag sov ej ännu, då Emilia och Julie sakta smögo sig in i deras rum, som 
låg bredvid mitt. Dörren emellan stod öppen, och jag hörde de båda 
systrarnas halvhöga konversation. Julie sade med någon förtrytelse: Du 
gäspar, du suckar, och likväl kommer Algernon i morgon! Emilia, du har ej 
mera känsla än en pappask!

Emilia. Huru vet du om det icke är i sympati med Algernon, som kanske just 
nu gör alldeles detsamma?

Julie. Det gör han icke, det är jag viss på. Snarare tror jag, att han 
knappast vet på vilken fot han skall stå, av bara otålig glädje att få se 
dig så snart.

Emilia. Dömer du det av hans sista brev?

Julie. Det var ju skrivet så i hast. Man är ej alltid lika väl disponerad 
att skriva, kanske hade han stark huvudvärk... eller stark snuva... eller 
en förkylning.

Emilia. Allt vad du behagar, men intet kan ursäkta det kalla meningslösa 
slutet av brevet.
Julie. Jag försäkrar dig, Emilia, att där står med den ömmaste 
tillgivenhet.

Emilia. Och jag är viss på att där står helt torrt och kallt: med aktning 
och tillgivenhet framhärdar. Alldeles så, som man till en likgiltig 
person skriver, med estime tecknar o. s. v. , ty den futtiga aktningen 
skall alltid skyldra, där andra varmare känslor saknas. Var är min 
nattmössa? -- ah se där. Hå hå! hå hå! Du, Julie, ser allting rosenfärgat!

Julie. Jag ser att en älskare får akta sig att tala om aktning . . . Men 
jag är viss på att Algernon ej skrivit det förskräckliga ordet, utan 
begagnat ett varmare, innerligare. Söta Emilia, hämta hit brevet. Du skall 
få se, att du gjort honom orätt.

Emilia. För att göra dig till viljes, skall jag taga hit brevet. Vi skola 
få se att jag har rätt!

Julie. Och vi skola få se att jag har rätt!

Emilia hämtade brevet. Båda systrarna närmade sig till ljuset därmed. 
Julie ville putsa ljuset, och, vare sig av våda eller vilja, släckte ut 
det. Allt förblev en stund likaså tyst som mörkt, till dess Emilias 
hjärtliga skratt lät höra sig. Julie instämde, och jag kunde ej hålla mig 
ifrån att göra trio med dem. Under letande och ramlande mellan stolar och 
bord funno systrarna äntligen sina sängar och ropade skrattande till mig 
godnatt, godnatt!

Dagen efter min ankomst var i huset en så kallad stökdag, en dag, som då 
och då inträffar i alla väl ordnade hus och som kan liknas vid en 
ovädersdag i naturen, efter vilkens stormar och regnskurar allt kommer 
fram i förnyad klarhet, ordning och friskhet.

Man skurade, vädrade, dammade, putsade i alla vrår. Hennes nåd, som ville 
vaka själv över allting, gick oupphörligt in och ut genom alla 
dörrar och lämnade, som oftast, alla öppna, vilket åstadkom ett 
förskräckligt drag. För att frälsa mig för öronfluss och tandvärk, flydde 
jag undan från rum till rum och fann slutligen i Helenas, en trappa högre 
upp, en stormfri hamn. Detta lilla rum syntes mig det trevligaste och 
gladaste i hela huset. Det hade fönster åt solsidan, väggarna voro prydda 
med tavlor, för det mesta föreställande behagliga landskap. Bland dessa 
utmärkte sig tvenne av Fahlcrantz, uti vilka denne store konstnärs pensel 
framtrollat det förtjusande lugn, som en skön sommarafton utbreder över 
naturen, och som så mäktigt meddelar sig åt människans hjärta. Det öga, 
som uppmärksamt fäste sig på dessa tavlor, uttryckte snart något ljuvt, 
vemodigt och svärmande, och detta var den säkraste borgen för deras 
sanningsfulla skönhet.

Möblerna i rummet voro vackra och bekväma. Ett piano, ett väl uppfyllt 
bokskåp, en pupitre för målning visade, att, inom denna lilla trånga 
krets, ej saknades något av det, som kan göra alla den yttre världens 
nöjen umbärliga och uppfylla dagens stunder på det mest angenäma sätt.

Stora praktfulla geranier stodo i fönstren och väckte genom sin friska 
grönska angenäma tankar på våren, under det de avbröto, delade och 
mildrade de inträngande solstrålarna, vilka denna dag lyste i hela den 
klarhet, som de vanligen hysa under en skarp vinterfrost. En vacker matta 
betäckte golvet, som syntes vara besått med blommor.

Helena sydde, sittande i soffan. På sybordet framför henne låg Nya 
Testamentet.

Hon emottog mig med ett leende, uttrycksfullt av hjärtats lugn och 
tillfredsställelse. Jag satte mig till arbete jämte henne, och kände 
mig särdeles glad och trevlig till mods. Vi sydde på Emilias brudklänning.

Du betraktar mitt rum? sade Helena därunder lende till mig, i det hennes 
ögon följde minas riktning.

Ja, svarade jag, dina systrars rum äro vackra och trevliga, men man 
måste tillstå att de ej kunna jämföras med detta.

Det har varit min fars vilja, sade hon, att Helena skulle vara det enda 
bortskämda barnet i huset. Hon fortfor, med tårar i ögonen: Min goda 
pappa har velat, att jag aldrig skulle sakna de nöjen och njutningar, som 
blivit mina vackra och friska systrars lott, och från vilka jag, genom 
mina lyten och min sjuklighet, blivit utestängd. Därför har han lärt mig 
njuta de vida rikare, som de sköna konsternas kännedom och övning 
tillbjuder den, som omfattar dem med ett varmt och öppet sinne. Därför 
odlar han och stärker mitt förstånd, genom ordningsfulla och ingenting 
mindre än ytliga studier, dem han själv leder. Därför har han i denna 
lilla vrå, i vilken jag tillbringar största delen av mitt liv, samlat så 
mycket behagligt och skönt för ögat, för känslan och tanken. Dock, vad som 
är mer än allt detta, är den innerliga faderskärlek, med vilken han 
omfattar och omgiver mig, och det säkert blott för att hindra mig att 
någonsin bittert känna saknaden av den kärlek, som naturen förbjudit mig 
att njuta. Han har fullkomligt lyckats, och jag har ingen annan önskan än 
den, att leva för honom, för min mor, mina syskon -- och min Gud.

Vi tego en stund, och i mitt hjärta tillbad jag denna far, som så förstod 
att vårda deras sällhet, vil ka han givit livet. Helena fortfor: Då 
mamma med mina systrar äro på baler eller i sällskaper, tillbringar han 
sin tid för det mesta hos mig; jag läser för honom, spelar för honom, och 
han låter mig av obeskrivlig godhet tro, att jag väsentligt bidrager att 
förljuva hans liv. Denna tanke gör mig så lycklig. Det är en skön, en 
avundsvärd lott att kunna vara något för den, som är en välsignelse för 
allt vad som omger honom ! 

O! tänkte jag, och tilltalade i tanken familjefäderna på jorden, varför 
likna så få av er denne far? Hemmets konungar, huru mycken sällhet kunden 
I ej sprida omkring er, huru tillbedda kunden I ej vara !

Vi talade sedan om Emilia.

Det är besynnerligt, sade Helena, att en person, som vanligtvis är så 
lugn, så klar i sitt omdöme, så besluten, så reell med ett ord, skall 
blott i en enda punkt vara sig alldeles olika. Önskande att gifta sig, 
emedan hon anser ett lyckligt äktenskap för det sällaste av alla tillstånd 
på jorden, har Emilia haft den största svårighet att en gång allvarsamt 
besluta sig därtill. Tvenne hennes ungdomsvänners ganska olyckliga giften 
ha ingivit henne en slags panisk förskräckelse, och hon fruktar så mycket 
att bli olycklig i sitt giftermål, att hon aldrig skulle ha mod att våga 
bli lycklig, om icke andra handlade för henne. Hon är nu stundom halvsjuk 
av ångest däröver, att hennes förening är så nära för handen med Algernon 
S. , för vilken hon likväl har en verklig tillgivenhet, och med vilken vi 
alla äro övertygade att hon skall bli fullkomligt lycklig. Hon har 
mellanskov av lugn, och under ett av dessa såg du henne i går afton. Jag 
fruktar likväl att det snart gått över och väntar till och med att 
se hennes oro och osäkerhet tilltaga i proportion, som den avgörande 
stunden nalkas närmare, vilken, som jag är övertygad om, skall fullkomligt 
göra slut därpå; ty då en gång något är oåterkalleligen bestämt, 
underkastar sig Emilia det lugnt och söker det bästa i allt. Nödvändigt 
blir att ända till bröllopsdagen på allt möjligt sätt söka förströ henne 
och hindra henne från att sysselsätta sig med fåfänga grubblerier. Vi ha 
var och en tagit vår särskilda roll i den lilla komedien, som vi måste 
spela för och med vår goda syster. Pappa tänker föra henne flitigt ut att 
promenera, mamma skall rådgöra med henne över allting, som ännu återstår 
att ställa i ordning innan bröllopet. Julie ämnar på ett eller annat vis 
aldrig lämna henne i ro. Bror Karl skall som oftast inleda henne i dispyt 
över Napoleon, som han sätter under Karl 12, vilket hon ej kan fördraga, 
och detta är det enda ämne, i vilket jag hört min stilla goda syster 
disputera med hetta. Jag åter skall mycket sysselsätta henne med sin 
toalett. Mina små bröder veta längesedan, lärda av naturen, sina roller 
utantill, vilka bestå uti att oupphörligt kälta på att få än ett, än ett 
annat. Hitintills ha vi alla delat omsorgen att tillfredsställa dem, nu 
måste den vila ensam på henne. Du, goda Beata, skall få det uppdraget att, 
vid lämpliga tillfällen och på ett skickligt sätt, smyga fram lovord över 
Algernon, vilka du ej kommer att finna svårt att tilldela honom. Emilia 
anser oss alla vara partiska för honom, du kan ej vara misstänkt, och ditt 
beröm skall verka desto bättre.

Jag var ganska nöjd med mitt uppdrag. Det är alltid roligt att berömma 
folk, då man kan göra det med gott samvete.
Sedan vi länge talat om Emilia och hennes 
älskare, deras etablissemang o. s. v. , förde jag samtalet på den blinda 
och sökte erfara något närmare om henne.

Helena undvek detta ämne och sade blott: Elisabeth är sedan ett år hos 
oss. Vi hålla ömt av henne och hoppas att med tiden vinna hennes 
förtroende och kunna bidraga att göra henne lyckligare."

Helena föreslog mig därefter att hälsa på henne. Jag går naturligtvis, 
sade hon, alla förmiddagar in till henne och har i dag ej varit där ännu. 
Jag skulle ägna henne mycket av min tid, om hon ej bäst tyckte om att vara 
ensam.

Vi följdes åt till den blindas rum.

Hon satt klädd på sin säng och sjöng sakta för sig.

O, huru mycket har hon ej lidit! Hon är en levande bild av smärtan! tänkte 
jag i det jag nu på nära håll och vid dagsljuset betraktade detta bleka, 
sköna ansikte, i vilket tydligt skönjdes spåren av hårda, ännu ej 
utkämpade strider och av en smärta, för djup, för bitter för att kunna 
haft tårar.

En ung flicka, vars rosenröda kinder och glättiga utseende bildade en 
skarp kontrast med den arma lidandes, satt i ett hörn av rummet och 
stickade. Hon var där för att uppassa den blinda. Med en rörande 
hjärtlighet i ord och röst tilltalade Helena Elisabeth; hon svarade 
fåordigt och kallt. Det tycktes mig som skulle hon, sedan vi inkommit, 
bemöda sig att småningom antaga det kalla och livlösa uttryck, som jag 
fann hos henne den föregående aftonen. Samtalet fortsattes endast mellan 
Helena och mig, under det den blinda tigande sysselsatte sig med att kring 
sina utmärkt sköna händer linda och vrida en svart silkessnodd. På en gång 
sade hon:
st! st! och en blek rodnad flammade upp på hennes kind, hennes 
bröst hävde sig högre. Vi tego och lyssnade: först efter några sekunders 
förlopp hörde vi det dova ljudet av steg, som långsamt nalkades. Det är 
han! sade den blinda, liksom för sig. Jag såg frågande på Helena. Helena 
såg till marken. Översten kom in. Den blinda steg upp och blev stående 
statylikt stilla, dock tyckte jag mig märka hos henne en lätt darrning. 
Översten tilltalade henne med sitt vanliga lugn, likväl, som jag tyckte, 
ej med vanlig godhet, och sade att han kom för att hämta henne, emedan han 
ville med henne och Emilia göra en promenad i vagn. Luften, tillade han, 
är frisk och klar, den skall göra dig gott.

Mig gott? sade hon med ett bittert småleende, men utan att akta därpå 
bad översten Helena hjälpa henne att kläda sig. Den blinda satte sig ej 
däremot, lät tigande kläda sig, tackade ingen, och gick ut, ledd av 
översten.

Arma Elisabeth! sade, med en medlidsam suck, Helena, sedan hon var 
borta.

Jag hade väl ej nyckeln till denna gåtlika varelses inre, men hade sett 
nog för att även hjärtligt sucka: arma Elisabeth!

Vi återgingo till vårt arbete, som fortsatte under angenäma samtal till 
emot middagen.

Jag gick då in till Emilia, som var återkommen från promenaden, och fann 
henne i strid med Julie, som sökte med en riktig ångest att rycka till sig 
en klänning, som Emilia tycktes vilja sätta på sig. Emilia skrattade 
hjärtligt. Julie åter såg ut att vilja grata.

Hjälp! Beata, hjälp! ropade hon. Har man någonsin sett och hört något 
sådant? Hör, Beata!
Just därför att Emilia väntar Algernon hit i dag, vill hon taga på 
sig sin fulaste klänning . . . ja, en klänning, som så misskläder henne, 
att hon med den icke är sig lik! Och icke nog därmed, hon vill också ta 
ett skärp, som är tjockt som en linda, och en kam vill hon sätta i håret, 
som salig Medusa säkert lämnat bland sin kvarlåtenskap, så förskräcklig är 
den! Nu strider jag och arbetar sedan en kvarts timme mot denna olyckliga 
toalett . . . men förgäves!

Om i Algernons ögon, sade Emilia med en värdig hållning och min, blott 
en klänning eller en kam kan bidraga att göra mig behaglig så . . .

Se där ha vi det! utropade tröstlös Julie, nu äro vi komna till 
prövningarna, och jag vet rättnu ej huru ful och hisklig hon icke är i 
stånd att göra sig, för att pröva om Algernon i heroisk trohet skall 
övergå alla de mest ryktbara romanhjältar. Jag ber dig, för Guds skull, 
klipp bara icke av dig öronen eller näsan! Emilia skrattade. Och du 
skulle så lätt kunna vara så vacker och så älskvärd! fortfor Julie, 
innerligt bedjande, i det hon sökte bemäktiga sig den olyckliga klänningen 
och kammen.

Jag har föresatt mig att vara så klädd i dag, svarade allvarsamt Emilia, 
jag har mina skäl därtill, och om jag väcker din och Algernons avsky -- så 
får jag underkasta mig mitt öde.

Emilia skall nog bli vacker ändå, sade jag till Julie, för att söka 
trösta henne. Gå nu du och kläd dig till middagen. Tänk på, att även du 
har en fästman att behaga.

Å, sadeJulie, med honom är detta ej svårt, om jag klär mig i en säck 
och sätter en kruka på huvudet, så finner han att det klär mig 
förträffligt.

Du tror således, återtog Emilia, att Algernon ej har för mig 
samma ögon som Arvid för dig?

Julie såg litet häpen ut.

Gå nu, gå, avbröt jag dem, vi skola aldrig bli färdiga, gå, Julie, jag 
skall hjälpa Emilia, och jag slår vad att hon skall bli vacker emot sin 
vilja. Julie gick äntligen till Helena, som alla dagar kammade och 
flätade hennes utmärkt sköna hår.

Ensam med Emilia, och medan jag hjälpte henne med den i sanning fatala 
gråbruna klänningen, sade jag henne några, i mitt tycke, förståndiga ord 
över hennes sinnesställning och uppförande. Hon svarade mig: Jag medger 
att jag ej är som jag borde vara. . . jag önskade kunna vara annorlunda, 
men jag känner mig så litet lugn och så litet lycklig, att jag stundom ej 
rår mig själv. Jag står nu i begrepp att sluta en förbindelse, som 
törhända det varit bättre för mig att aldrig ingå; och om under den tid, 
som ännu dessförinnan återstår mig, jag blir övertygad om att min fruktan 
är grundad, skall intet i världen hindra mig ifrån att upphäva denna 
förbindelse och därigenom undvika att bli olycklig för hela min livstid. 
Ty om det är sant, att man i ett lyckligt äktenskap finner en himmel, så 
är det lika visst, att man uti ett olyckligt har ett helvete.

Om du ej älskar herr S. , sade jag, förundrar det mig verkligen att du 
låtit saken gå så långt.

Ej älskar? återtog med största förvåning Emilia, visserligen älskar jag 
honom, och däri ligger just största olyckan, min kärlek förblindar mig i 
anseende till hans fel.

Det skulle ingen kunna förmoda av vad du nyss sade, svarade jag leende.

Ack jo! ack jo! sade Emilia, så är det likväl, nagra äro dock så 
påtagliga, att man ej kan vara blind för dem; till exempel -- han är 
för ung!

Huru ovärdigt! sade jag skrattande, det var verkligen nedrigt av 
honom!

Ja, du kan skratta, du! För mig är det verkligen icke roligt. Jag vill ej 
säga precis att det är hans fel, men det är likafullt ett fel hos honom, 
visavi mig. Jag är tjugusex år gammal och således ganska nära avskedet 
från min ungdomstid, han är blott två år äldre och följaktligen såsom karl 
ännu ganska ung. Jag blir en vördig matrona, då han ännu är en ung man. 
Möjligtvis är han böjd för lättsinnighet -- och går gärna ifrån sin gamla 
ledsamma hustru till. . .

Åhå, åhå! avbröt jag, det var en nästan för långt förutseende 
försiktighet. Har du skäl att tro honom ha en lättsinnig karaktär?

Just inga bestämda. . . men i detta så lättsinniga tidevarv äro trohet 
och beständighet så sällsynta dygder. Jag vet att jag ej är Algernons 
första tycke; vem svarar mig för att jag skall bli hans sista? Jag skulle 
kunna fördraga allt snarare än min mans obeständighet . . . den tror jag 
mig ej kunna överleva. Jag har sagt det åt Algernon... han har försäkrat 
mig... men vad försäkrar ej en älskare?... Dessutom, huru vet jag väl om 
han älskar mig med den äkta sanna kärleken, som allena är stark och 
uthärdande? Han kan ha fattat för mig blott ett tycke --  och detta är en 
svag, lätt bristande tråd! Jag har även tänkt (och det har ofta innerligen 
grämt mig), att kanske min förmögenhet, eller den jag en dag anses kunna 
få, har inverkat . . .

Nej, nu går det för långt! sade jag. Du ser spöken på ljusa dagen. Huru 
kan du ens fatta sådana misstankar? Du har ju känt honom . . .

Blott i två års tid, avbröt Emilia, och nästan ifrån första 
stunden av vår bekantskap gjorde han mig sin kur och visade mig 
naturligtvis blott sin älskvärda sida . . . Och vem kan väl se in i 
männens hjärtan? Se, Beata, jag kan ej säga, att jag känner den man, med 
vilken jag skall förena mitt öde. Och huru skulle jag väl kunnat lära 
känna honom? Då man allenast ser varann i det städade, bildade 
sällskapslivet, uti vilket nästan aldrig karaktärerna ha tillfälle att 
utveckla sig, lär man känna av varann endast det yttre och det yttliga. En 
person kan vara ondsint, girig, böjd för elakt och knarrigt lynne, och vad 
som är värre än allt detta, kan vara en människa utan all religion, och 
likväl kan man i sällskapskretsarna se honom i flera års tid, utan att ana 
det minsta av allt detta; i synnerhet får den minst veta något därom, som 
är det föremål, vilket denna person söker behaga.

Jag visste ej rätt vad jag skulle säga; jag tyckte att denna beskrivning 
var sann, och Emilias fruktan ej ogrundad. Hon fortfor: Ja, om man hade 
känt och sett varann i tio års tid, om i synnerhet man hade rest 
tillsammans -- ty på resor är man ej så på sin vakt och visar merendels sin 
naturliga karaktär och sitt lynne... då kunde man något så när veta var 
man vore hemma.

Denna metod, sade jag, torde vara nog långsam och nog besvärlig, ehuru 
förträfflig den må befinnas, och kunde på sin höjd passa för älskare under 
korstågens tid. I våra dagar promenerar man på Drottninggatan och reser 
som längst fram till norrtull Mer kan man ej begära. Under denna vandring 
ser man världen, blir sedd av den, man hälsas och hälsar, man talar, man 
skämtar och skrattar och finner varann så hyggliga, att man efter den 
lilla resans slut ej känner någon tvekan att 
tillsammans företaga den stora resan genom livet. Men för att nu tala 
allvarsamt: har du aldrig talat öppet med Algernon över de ämnen, uti 
vilka du anser så viktigt att känna hans tänkesätt?

Jo, flera gånger, svarade Emilia, i synnerhet sedan vi blivit 
förlovade, och jag har alltid funnit eller trott mig finna hos honom de 
tänkesätt och känslor som jag önskat, men ack! Jag kan så lätt ha låtit 
förblinda mig, därför att jag hemligen önskat det. Möjligtvis kan även 
Algernon, i sin iver att behaga mig, ha förvillat sig över sig själv. Jag 
har föresatt mig att använda all min uppmärksamhet på att utforska 
verkligheten och sanningen, under den korta tid som ännu återstår mig av 
min frihet, och skall ej, om jag kan hjälpa det, genom självvillig 
blindhet göra honom och mig olyckliga. Låt vara att han även vore 
förträfflig, så kunde likväl han ej passa för mig, jag ej för honom, våra 
lynnen och karaktärer kunna i grunden alldeles disharmoniera. 

Under alla dessa bedrövliga förutsättningar hade Emilia blivit klädd, och 
man måste tillstå att hennes kostym ej klädde henne. Hon slutade samtalet 
med att säga: Jag önskar ibland, att jag redan vore gift, då sluppe jag 
plåga mig med den tanken att jag skall gifta mig.

Osammanhängande människosinne! tänkte jag.

Vid middagen blev Emilias toalett allmänt klandrad, särdeles av kornetten. 
Julie teg, men talade med ögonen. Översten ensam sade intet, men 
betraktade Emilia med en liten sarkastisk min, som lät henne rodna.

Efter middagen sade Julie till Emilia: Söta Emi lia, jag mente 
icke, att ju ej Algernon skulle finna dig lika älskvärd, om du ock vore 
klädd i säck och aska; jag ville blott säga att det vore orätt, om en 
fästmö icke ville behaga sin fästman på allt vis, jag mente att det vore 
rätt. . . att det vore orätt.. . att det vore . . .

Här förlorade Julie tråden av sin demonstration och blev nästan lika brydd 
som en viss borgmästare, stadd i samma predikament. Emilia tryckte vänligt 
hennes hand och sade: Du har själv, och det ganska lyckligt, följt din 
princip, ty jag har knappast sett dig bättre klädd och över huvud täckare 
än i dag, och säkert skall Arvid finna det som jag.

Julie rodnade, med mera förnöjelse över dessa systerns ord, än hon skulle 
känt för en komplimang av sin fästman.

Mot aftonen var stöket inom huset slutat, allt återkom i sin förra 
trevliga ordning, och hennes nåd kom även till ro.

Vid tetiden anlände Algernon och löjtnant Arvid. Emilia och Julie rodnade 
som junirosor; den förra såg ned, den senare upp.

Algernon visade en så livlig glädje över att återse Emilia, var så 
sysselsatt med henne allena, gjorde så litet avseende på toaletten, den 
han ej bevärdigade med en blick, men var så synbart förtjust, så lycklig 
och så älskvärd, att småningom glädjen, som strålade ur hans ögon, tände 
en sympatetisk glans i Emilias, och oaktat klänning, skärp och kam var hon 
under denna afton så täck och intagande, att Julie förlät toaletten.

Löjtnant Arvid var ej mindre nöjd bredvid sin lilla älskvärda fästmö, 
ehuru det ej tycktes vara hans sak att yttra det såsom Algernon, i livliga 
och valda uttryck. Vältaligheten är icke allom given, och var och en 
har sitt sätt. Han drack te, tre koppar, åt ett dussin skorpor, kysste som 
oftast sin fästmös hand och såg ganska lycklig ut. Jag hörde honom ett par 
gånger säga: ta mej tusan! och fann att en vacker mun och en behaglig 
stämma kunna mildra obehaget av fula ord. Löjtnant Arvid var i sanning en 
Adonis, n. b. en Adonis med mustascher.

Hans ansikte uttryckte godhet och ärlighet... men (jag ber honom tusende 
gånger om förlåtelse) även någon enfald och självkärlek. Hans vackra 
tjuguåriga huvud tycktes ej härbärgera många ideer.

Algernon hade ett utmärkt ädelt utseende, uti vilket manlighet, godhet och 
skarpsinnighet voro huvuddragen. Han var lång, hade regelbundet vackra 
anletsdrag och den mest behagliga och otvungna hållning.

Huru, tänkte jag, kan Emilia fästa sin blick på detta ädla anlete och ej 
känna all sin fruktan, alla sina farhågor försvinna?

För denna afton försvunno de likväl eller drogo sig tillbaka i själens 
dunklaste bakgrund. Hela familjen tycktes vara lycklig och allt var glädje 
och liv.

Den blinda syntes ej denna afton i sällskapet.


Fem dagarföre bröllopet.

Oaktat den glättighet och den trevnad, varmed måndagen slutades, vaknade 
Emilia om tisdagsmorgonen med detta utrop: Ännu en dag mindre till den 
förfärliga dagen!

Vackra presenter från Algernon ankommo på förmiddagen. Emilia tyckte 
ej om bruket, att en fästman ger sin älskarinna presenter.

Det är en barbarisk sed, sade hon, den gör kvinnan till en handelsvara, 
som mannen likasom köper sig till. Det borde vara nog att veta denna sed 
vara antagen hos alla råa och vilda folkslag, för att förmå de 
civiliserade att avlägga den.

Dessutom fann hon i somliga presenter för litet avseende gjort på nyttan, 
för mycket på lyxen och det blott lysande.

Måtte han blott ej vara slösare! sade hon suckande. Vad han litet 
känner mig, om han tror, att juveler äro mig kärare än några blommor, 
givna av honom. Så mycket som jag älskar det behagliga och eleganta, så 
litet tycker jag om all ytlig prakt, allt grant och flärdfullt. Dessutom 
är det ej i våra omständigheter, som det kan passa.

Emilias goda lynne var förbi; hon betraktade knappast presenterna, över 
vilka Julie ej slutade att ropa: Förtjusande! charmant! Hon tog ej på 
hela förmiddagen papiljotterna ur håret, och gick insvept i en stor schal, 
som hängde snett. Kornetten liknade henne vid en hottentottska och bad 
henne, ehuru omgiven av råa och barbariska seder, likväl ej tro sig böra 
bli en vildinna. Då vi gingo ned för att äta middag, sade jag till henne, 
för att uppfylla min roll av sannfärdig och skicklig berömmerska, huru 
ovanligt vacker och intagande jag fann Algernon.

Ja, svarade Emilia, han är ganska vacker, mycket vackrare som karl, än 
jag som fruntimmer, och det anser jag såsom en verklig olycka.

Se så! tänkte jag, nu har jag åter stött på en sandbank. 

Emilia fortfor: Det är sällsynt att ej utmärkt vac kert utseende 
inger dess ägare fåfänga, och det odrägligaste jag känner, är en karl, 
förtjust i sin egen person. Vanligtvis anser han det vara hans mindre 
vackra hustrus plikt att hylla och tillbedja hans skönhet och älskvärdhet. 
Fåfängan förringar fruntimmerna, men förnedrar männen. I mitt tycke är det 
yttre hos en man av föga eller ingen betydenhet för hans hustru. Jag 
skulle kunna tillbedja en ädel Esop, det är jag viss på, och skulle välja 
honom tusende gånger framför en Adonis. En Narcissus, som tillber sin egen 
bild, se där vad jag finner mest osmakligt. 

I det Emilia slutade dessa ord, öppnade hon dörren till salongen. Algernon 
var ensam i rummet och stod -- framför spegeln, betraktande sig, som det 
tycktes, med största uppmärksamhet. Man skulle sett huru Emilia rodnade! 
och med vilken min hon tog emot sin fästman, som å sin sida, förbryllad av 
hennes förvirring och förtretade utseende, kanske även litet flat över att 
bli ertappad i sin tätatät med spegeln, alldeles förlorade kontenansen. 
Det blev nu min sak att uppehålla konversationen med anmärkningar över 
väderleken, väglaget m. m.

Lyckligtvis inkommo nu efter hand de övriga av familjen, vilket gjorde en 
hälsosam diversion.

Emilia fortfor att se mulen ut, och under det han blickade på henne, 
förmörkades även småningom Algernons ansikte. Jag tyckte mig förmärka, att 
han hade en vagel på vänstra ögat, och fann det troligt att den föranlett 
hans tätatät i spegeln; men Emilia ville icke se den. Flera småsaker 
bidrogo att förvärra stämningen mellan de båda älskande. Algernon råkade 
tycka om saker, dem Emilia icke tyckte om, och Emilias favoriträtt lät han 
vid bordet gå sig förbi.
Emilia fann säkert att de ej på minsta vis sympatiserade. Algernon 
gjorde en sann men ej bitande anmärkning, och utan enskild syftning, över 
nycker och deras obehag. Likväl hade det för denna gång kunnat vara osagt. 
Emilia tog det åt sig och antog en alltmera förnäm och värdig min. Julie 
blev ängslig. Det vore mycket bättre, sade hon, att de skulle storträta 
med varann, än att sitta och tiga och förargas invärtes.

Kornett Karl gick till Emilia och sade: Min nådiga syster, jag ber dig, 
sitt icke där lik den kinesiska muren, ogenomtränglig för alla de pilar, 
som Algernons förälskade ögon skjuta på dig. Var, om du kan, litet mindre 
is. Se på Algernon! Gå till honom och giv honom en kyss! -- Jo, det var så 
likt; snarare hade man kunnat vänta att se den kinesiska muren sätta sig i 
rörelse. Emilia såg ej en gång på Algernon, som tycktes oändligen längta 
efter en försoning. Han föreslog, att de tillsammans skulle sjunga en 
nyligen utkommen italiensk duett, förmodligen i hopp att harmoniens andar 
skulle förjaga alla fientliga och omilda, som stört friden mellan honom 
och hans älskarinna, och att duettens Cor mio, mio ben skulle snart även 
tona i deras hjärtans duo. Fåfängt hopp! Emilia ursäktade sig med 
huvudvärk. Hon hade det verkligen, och det i hög grad, som jag kunde se på 
hennes ögon. Hon brukade lätt kunna få det, då hon blev ledsen och oroad. 
Algernon trodde huvudvärken diktad och, utan att bry sig om sin fästmö, 
som satt i ett soffhörn, lutande mot handen sitt plågade huvud, 
tillkännagav han, att han ärnade höra Mozarts Figaro på operan, bugade sig 
hastigt för alla och gick.

Aftonen gick ganska trögt till slut. Ingen var vid 
gott eller glatt mod. Alla sågo att Emilia led, 
därför yttrade ingen något missnöje över hennes uppförande.

Översten allena låtsade ingenting märka och lade lugnt sin patiens.

Då vi åtskildes för aftonen sade kornetten sakta till mig: Det här går 
rasande! I morgon måste alla distraktionsbatterier gå löst!

Onsdagen kom. Algernon infann sig tidigt på förmiddagen. Hans blick var så 
öm, hans röst så full av innerlighet, då han talade till Emilia, att hon 
tinade upp, och tårar kommo i hennes ögon. Allt blev bra emellan de 
älskande, ingen visste huru eller varför, icke en gång de själva.

Denna dag gick lugnt förbi, med undantag av tvenne förskräckelser, som 
Emilia hade, men dock överlevde. Den första inträffade på förmiddagen, då 
under ett samtal, som Algernon hade med hennes nåd, Emilia hörde yttranden 
av honom, som en minut övertygade henne, att han var ingenting mindre än 
den störste girigbuk på jorden. Hon fann lyckligtvis snart, att han blott 
hade citerat ord efter en Harpagon bland sina bekanta, åt vilka han själv 
sedan hjärtligt skrattade. Emilia hämtade andan och gjorde honom sällskap. 
Den andra inföll på aftonen, då under en allvarsam konversation, som några 
av oss höllo, sittande vid ett fönster, i det klara månskenet, jag 
yttrade: Det finnes likväl ädla och goda människor, som äro nog olyckliga 
att ej tro på ett liv efter detta, på ett högre mål för vår varelse -- dessa 
äro att beklaga -- ej att klandra. Med ett obeskrivligt uttryck av ångest i 
sina vackra ögon såg Emilia fragande på mig. Hennes tanke var: är det 
Algernon du vill ursäkta? Jag svarade henne i det jag led de hennes 
uppmärksamhet på Algernon, som vid mina ord höjde en blick upp till den 
stjärnbeprydda himlen, och denna blick var uttrycksfull av ett skönt och 
fast hopp. Emilia såg då även upp med tacksamhet, och då deras blickar 
möttes, strålade de av ömhet och glädje.

Denna dag var på vägen att sluta så väl! Ack, varför skulle Algernon under 
aftonmåltiden få en biljett? Varför skulle han under dess läsning bli 
förvirrad och sedan förlora mycket av sin glättighet? Varför så hastigt 
och utan någon förklaring gå bort?

Ja varför? -- Det visste ingen, men mången av oss hade för sitt liv gärna 
velat veta det.

Det kan väl icke falla dig in att tänka något ont om Algernon för 
biljettens skull?, sade Julie till Emilia, då de gingo till sängs.

God natt, Julie! svarade Emilia suckande.

Emilia hade ingen god natt.

Torsdag. Töcken och dimma omkring Emilia. Misslyckade försök å vår sida 
att skingra dem. Genast vid frukosten drog kornetten i fält med Napoleon 
och Karl 12. Emilia orkade ej strida, Julie och Helena bemödade sig 
förgäves att muntra henne. Jag tordes i min roll ej säga ett enda ord. 
Biljetten, biljetten låg i vägen för allt.

Klockan tolv kom Algernon. Han såg ganska upphetsad ut, och något 
blixtrande ovanligt låg i hans ögon. Emilia hade lovat den föregående 
dagen att nu med honom göra en promenad i öppen släde; han kom för att 
hämta henne. En vacker släde, betäckt med renhudar, stod vid porten. 
Emilia nekade kallt och bestämt att fara med. Varför? frågade Algernon.

För biljetten, borde Emilia enligt sanningen ha svarat, men hon 
sade: Jag önskar att bli hemma.

Är du sjuk?

 Nej. 

Varför vill du ej göra mig det nöjet att fara med mig, som du lovat?

Biljetten, biljetten! tänkte Emilia, men hon rodnade blott och sade ännu 
en gång: Jag önskar att bli hemma.

Algernon blev ond, han rodnade häftigt och hans ögon flammade. Han gick 
ut, i det han tämligen hårt stängde dörren efter sig.

Betjänten, som vid porten höll med släden, hade emellertid lämnat den. 
Hästen, skrämd av ett snöras och lämnad på egen hand, ryckte till, 
stjälpte omkull en gumma och skulle troligen ha skenat, om ej Algernon, 
som i detsamma kom ned på torget, hade kastat sig framför den och med 
kraftig arm fattat i tygeln. Sedan han stillat hästen, ropade han en karl, 
åt vilken han gav den att hålla, och skyndade själv att resa upp gumman, 
som av förskräckelse ej vågat röra sig, men som till all lycka ej tycktes 
på minsta vis blivit skadad. Han talade en stund med henne och gav henne 
pengar.

Åt sin betjänt, som äntligen kom, gav han en örfil, kastade sig därefter i 
släden, tog själv tömmarna och for som en ljungeld bort.

Blek, hade Emilia jämte mig från fönstret betraktat detta uppträde; men 
vid dess senare avdelning utropade hon: Han är häftig, ondsint, rasande! 
Och hon brast i tårar.

Han har, sade jag, mänskliga svagheter, och det är allt. Han kom hit i 
en upprörd och orolig sinnesstämning; ditt nekande att uppfylla ditt givna 
löfte, och det utan att uppgiva ett enda skäl därtill, skulle 
naturligtvis göra honom uppbragt; hans betjänts försummelse, vilken så 
lätt kunnat föranleda en stor olycka, stegrade hans hetta, som likväl 
gjorde sig luft blott genom en enda örfil, väl förtjänt av den, åt vilken 
den gavs. Det är för mycket begärt av en ung man, att han skall bibehålla 
sig fullkomligt kall och lugn, då tätt på varandra följande ledsamheter 
bringa sinnet i jäsning. Det är nog, då man under sin hetta förblir så 
mänsklig och god, som vi nyss sågo Algernon vara mot gumman. Jag tror för 
övrigt, Emilia, att om du, i stället för att uppreta Algernons sinne genom 
nycker och avighet -- förlåt mig de två vackra orden -- ville för det goda 
bruka det stora välde, som vi alla se att du har över honom, så skulle du 
aldrig få se honom ondsint och rasande, som du kallar det.

Jag var mycket nöjd med mitt lilla tal, sedan jag slutat det, och tänkte 
att det skulle göra en underbart kraftig verkan, men Emilia teg och såg 
olycklig ut.

Algernon återkom ej till middagen.

Kornett Karl berättade på eftermiddagen, att han hört av en kamrat, det en 
duell ägt rum på förmiddagen samma dag. En av duellanterna var Algernons 
bäste vän och hade anlitat honom såsom sekundant. Han hade gjort det genom 
en biljett (sade kornetten mycket uttryckligt), som avlämnades här i 
huset, där Algernon då befann sig, i går afton klockan 9 och 45 minuter. 
Algernon hade gjort allt möjligt för att hindra duellen, men förgäves. 
Parterna möttes, och Algernons vän sårade farligt sin motståndare. Närmare 
detaljer kände kornetten icke.

Nu var allt förklarat och Algernons bild stod ljus för Emilia.
Algernon kom mot aftonen; han var alldeles lugn, men allvarsam, och 
gick ej som vanligt att sätta sig bredvid sin fästmö. Emilia var ej glad, 
tycktes frukta att göra det första steget till försoning och visade dock 
genom många små uppmärksamheter för Algernon, huru mycket hon önskade att 
blidka honom. Hon bjöd honom själv te, frågade om han fann det nog sött, 
om hon fick slå i en kopp till m. m. Algernon förblev kall emot henne, 
tycktes ofta falla i djupa tankar och glömma var han var. Emilia drog sig 
sårad tillbaka, blev ganska nedslagen, satte sig på något avstånd att sy 
och såg på länge ej upp från sitt arbete.

Kornett Karl sade till Helena och mig: Det här går just ej särdeles bra, 
men vad i all världen skall man göra för att få det bättre? Jag kan ej nu 
åter komma fram med Napoleon och Karl 12, jag höll mig ju framme med dem 
i förmiddags, och det lyckades dessutom då ej för väl. Man måste tillstå, 
att Emilia ej är en ämabel fästmö. Blir hon ej annorlunda som hustru, så. 
. . Borde hon icke nu gå till Algernon och söka trösta och muntra honom? 
Se, nu går hon -- nej, hon tog blott ett trådnystan. Arme Algernon! Jag 
börjar tro att det är en riktig lycka för mig att vara så känslolös. De 
stackars älskarna slita värre ont än gradpasserare. Vore jag fästman --  Gud 
välsigne dig, lille Klaes, vad är det nu du käxar på . . . en skorpa? Gå 
till Emilia, gå till Emilia, jag har inga skorpor! Ja, det kan göra hennes 
höghet gott att röra på sig litet.

Kornetten såg ej huru ganska ödmjuk hennes höghet denna afton var i sitt 
hjärtas grund, och att Algernon nu var förnämsta skulden till det kalla 
förhållandet mellan dem.
Algernon och Emilia närmade sig ej varandra denna afton och 
åtskildes kallt, skenbart åtminstone.

Fredagen, på morgonen, beslöt Emilia att de skulle skiljas. Algernon var 
ädel, förträfflig, men han var för sträng och han älskade henne ej -- det 
hade hon tydligen sett förliden afton; hon ville nu ha ett enskilt samtal 
med honom, m. m. Algernon kom. Han var mycket gladare än föregående dagen 
och tycktes önska att allt ledsamt måtte vara glömt. Emilia var i början 
högtidlig i tanken på sitt viktiga förehavande, men Julie, Helena, hennes 
nåd, kornett Karl och jag rörde oss så omkring henne, att vi småningom 
drogo henne in i vår virvel och hindrade henne både från enskilda samtal 
och invärtes grubblande. Man fick åter stundom höra hennes hjärtliga 
skratt, och hennes tankfullhet övergick ej till svårmodighet.

På eftermiddagen denna dag underskrevs giftermålskontraktet.

Själva sir Charles Grandisons brud, den sköna Harriet Byron , släppte 
(säges det) pennan, som hon tagit för att underteckna sitt 
giftermålskontrakt, och saknade styrka och sinnesnärvaro att underskriva 
sitt öde. Millioner unga fästmör ha darrat i denna stund och gjort som 
hon; vad under var det väl att den fruktande och villrådiga Emilia var 
utom sig av förskräckelse! Pennan föll icke allenast ur hennes hand, men 
gjorde en stor bläckplump på det viktiga papperet, vilket hon själv i 
denna stund ansåg för ett olycksomen, och jag tvivlar på, att hon ännu 
skulle undertecknat, om ej översten (alldeles som sir Charles) tagit 
pennan, satt den mellan hennes orörliga fingrar, fattat och lett hennes 
darrande hand.
Om aftonen, då vi voro ensamma på våra rum, 
sade Emilia med en djup suck: Det måste väl då bli utav! Det kan väl icke 
hjälpas mer . . . och i övermorgon skall han föra mig bort if rån allt vad 
jag så innerligt älskar!

Man skulle kunna tro, sade Julie leende, men med tårar i ögonen, att 
det gällde att resa till världens ände, och likväl komma endast några 
gator och torg att skilja oss från dig, och vi kunna se varann alla 
dagar.

Alla dagar ja, sade Emilia gråtande, men icke, som nu, alla timmar!

Lördagen var Emilia god och öm mot alla, men nedslagen och orolig tycktes 
hon vilja undfly de tankar, som överallt förföljde henne.

Algernon blev med var stund allvarsammare och betraktade sin fästmö med 
bekymrade och forskande blickar. Det såg ut, liksom fruktade han att hon 
med sin hand ej gav honom hela sitt hjärta. Likväl tycktes han vara rädd 
för all slags explikation och undvek att finna sig ensam med Emilia.

Jag hade av en kusin till kokerskans i huset styvsysters svägerska fått 
veta, att Algernon i flera fattiga familjer låtit utdela matvaror och 
pengar, med tillsägelse, att de denna söndag skulle göra sig en god måltid 
och vara glada. Jag berättade detta för Emilia, som å sin sida hade låtit 
göra detsamma. Denna sympati i deras tankar gladde henne och återgav henne 
litet mod.

Emellertid hade man, på alla håll, flitigt sytt och arbetat, så att allt 
var färdigt och i ordning till dagen före bröllopet.

Det var något högtidligt i avskedet om aftonen. Alla omfamnade Emilia och 
i allas ögon stodo tårar.
Emilia bemästrade sin rörelse, men kunde ej tala. Alla tänkte på 
morgondagen


Bröllopsdagen.

Den stora, den väntade, den fruktade dagen kom äntligen. Emilia, knappast 
uppstigen, såg med en aningsfull blick upp till himlen. Den var överdragen 
med grå moln. Luften var kall och töcknig; allt vad man kunde se igenom 
fönstret bar den melankoliska stämpel, som en kulen vinterdag trycker på 
både det levande och det livlösa. Röken, som steg upp ur skorstenarna, 
trycktes ned och välvde långsamt utför taken, svärtande deras vita 
snötäcken. Några gummor med röda näsor och blåa kindben förde till torget 
sina mjölklass, steg för steg dragna av magra hästar, som mer än vanligt 
hängde sina ruggiga huvuden mot jorden. Själva de små sparvarna tycktes ej 
vara vid vanligt muntert lynne, de sutto stilla och hopkrupna längs med 
taklisterna utan att kvittra eller äta. Då och då sträckte någon en vinge, 
öppnade någon sin lilla näbb, men det var synbarligen av ledsnad. Emilia 
suckade djupt. En klar himmel, litet solsken skulle ha muntrat och 
vederkvickt hennes nedtryckta sinne. Vem önskar ej att en klar sol måtte 
stråla över dess bröllopsdag? Det tycktes oss, som kunde ej Hymens fackla 
brinna rätt klart, om den ej tändes vid det rena ljuset av himlens 
strålar. En hemlig tro att himlen ej blickar likgiltigt på våra Jordiska 
öden förbliver ständigt i djupet av vårt hjärta, och ehuru stoft, ehuru 
atomer vi äro, se vi, då de eviga valven fördunklas av moln eller stråla i 
klarhet, i dessa skiften alltid någon sympati eller något förebud 
som gäller oss, och ofta, rätt ofta, äro vårt hopp och vår fruktan barn av 
vinden och skyarna !

Emilia, efter en sömnlös natt och nedtryckt av de föregående dagarnas 
uppträden, blev av den kulna morgonen alldeles modfälld. Hon beklagade sig 
över huvudvärk, och sedan hon vid frukosten omfamnat sina föräldrar och 
syskon, bad hon att få ensam på sitt rum tillbringa förmiddagen. Det 
bifölls. Översten såg mera allvarsam ut än vanligt. Hennes nåd hade en så 
bekymmerfull min, att det skar en i hjärtat att se därpå. Omsorg och oro 
för Emilia, omtanke och bekymmer för bröllopsmåltiden upptogo växelvis 
hennes själ, och allt vad hon sade börjades med Ack! Kornetten var ej 
heller glad och Helenas uttrycksfulla ansikte hade ett lätt drag av vemod. 
Julie var obeskrivligt förundrad över att en bröllopsdag kunde börja så 
dystert och växlade oupphörligt miner, som än voro gråtfärdiga än 
skrattande. Endast magistern och paltarna voro vid sina vanliga lynnen. 
Den förre bet på naglarna och teg och såg upp i vädret, de senare slutade 
aldrig att äta frukost.

Jag gick hennes nåd tillhanda hela förmiddagen, och det var icke litet som 
vi hade dels att tala om, anordna om, dels att själva verkställa och lägga 
hand vid. Vi vispade citronkrämen, spädde på steken, saltade i buljongen, 
jämrade oss tillsammans över de förolyckade pastejerna, fröjdade oss över 
den praktfulla krokanen och brände våra tungor på väl sjutton såser. Ack, 
det är inga poetiska flammor, som Hymens fackla tänder i köksspiseln!

Översten bryggde själv bålar med bischoff och punsch och gjorde oss icke 
liten olägenhet och för hinder; så mycket saker, så mycket folk och 
så mycket utrymme behövde han därtill samt tycktes anse, att ingenting av 
vikt dessutom var att göra, vilket litet förtretade hennes nåd. Hon gav 
sin man därför en liten moral, och han -- han gav henne rätt!

Medan jag undervisade kokerskan uti det elegantaste sätt att anrätta en 
förrätt, kom Julie inspringande i köket med tårar i ögonen. Giv mig, giv 
mig, ropade hon med sin vanliga livlighet, någonting gott åt Emilia! Hon 
åt ingenting till frukost, hon skall bli sjuk, hon skall dåna av bara 
svaghet ännu i dag! Vad har du här? Buljongsägg! Jag tar två. Geleglas! 
Jag tar två! Jag får ju? Ack, litet kaprissås, det kvickar upp, -- och nu 
ett stycke fisk eller kött därtill, ett par franska bröd . . . se så, 
några bakelser till, så är jag nöjd. Emilia äter så gärna sötsaker. Vet du 
vad hon gör, Beata? fortfor hon viskande. Hon ber Gud! Jag har tittat 
genom nyckelhålet, hon ligger på knä och ber. Gud välsigne henne! och 
klara pärlor tillrade utförJulies kinder under det hon skyndade sig ut med 
tre fulla tallrikar, som hon bar, jag begriper ej rätt huru.

Äntligen togo våra anordningar slut, allt lämnades nu tillika med nödiga 
instruktioner i betjäningens händer, och översten, hennes nåd och jag 
gingo för att kläda oss till middagen.

Senare gick jag in till Emilia. Hon stod framför en spegel, klädd i sin 
brudskrud, och betraktade sig med en blick, som uttryckte varken nöje 
eller detta självbehag, som ett vackert och välklätt fruntimmer nästan 
alltid känner vid åskådandet av sitt älskvärda jag. Helena fäste hennes 
armband och Julie låg på knä för att laga i ordning något vid garneringen.

Se! utropadeJulie, då jag kom in i rummet, är hon icke söt? Är 
hon icke vacker? Och likväl, tillade hon viskande, ville jag gärna ge 
hälften av allt vad jag äger för att köpa henne en annan min. Hon är ju 
mulen och grå som väderleken!

Emilia, som hört de sista orden, sade: Man kan ej se glad ut, då man ej 
är lycklig. Allt förefaller mig så tungt, så odrägligt. Denna dag är en 
gruvlig dag; jag skulle vilja dö!

 Herregud !  sade Julie med hopknäppta händer, nu börjar hon gråta, får 
röda ögon och röd näsa och blir alldeles icke vacker mer. Vad skola vi 
göra?

Söta Emilia, sade milt Helena, i det hon förde systerns hand till sin 
mun, är du ej litet oförståndig? Detta giftermål är ju din egen, så väl 
som allas vår önskan? Efter allt vad människoförnuftet kan bedöma, måste 
du bli lycklig. Har icke Algernon de ädlaste egenskaper, älskar han dig 
icke på det ömmaste? Var skulle du finna en make, som vore för dina 
föräldrar en ömmare son, för dina syskon en mera tillgiven bror?

Allt detta är sant, Helena, eller snarare, allt detta tyckes vara sant. 
Men ack, då jag tänker att jag nu står på punkten att förändra hela min 
existens... att jag skall lämna mina föräldrar, övergiva er, mina goda, 
mina älskade systrar, detta hem, där jag varit så lycklig -- och det för en 
man, vars hjärta jag ej känner som jag känner edra, som kan förändra sig i 
anseende till mig, som kan göra mig olycklig på så många sätt, och denne 
man skall hädanefter bli mitt allt... mitt öde skall oryggligt vara fästat 
vid hans . . . o, mina systrar, när jag tänker på allt detta, så blir det 
mörkt för mina ögon, jag känner mina knän darra -- och då jag tänker, att 
det är i dag . . . i dag... om några få timmar, som mitt öde skall 
avgöras . . . och att jag ännu har frihet, ännu kan gå tillbaka . . 
. då känner jag kval av obeslutsamhet, av ovisshet, som ingen kan 
föreställa sig. Beata, mina systrar, giften er aldrig!

Men, sötaste Emilia, återtog Helena, du som finner det så lätt att ge 
vika för nödvändigheten, tänk då att ditt öde redan är avgjort, att det nu 
redan är för sent att avsäga dig din sällhet.

För sent! utropade Emilia, utan att ge akt på de sista orden, för sent 
är det ej, så länge ej ännu prästen förenat oss . . . ja, vid själva 
altarets fot har jag ännu rättighet . . . och kan . . .

Och du skulle ha hjärta därtill! utbrast Julie i en högst tragisk ton, 
du skulle kunna vilja göra Algernon förtvivlad? Du skulle kunna göra. . 
.

Spektakel! sade en röst i dörren, och översten stod där med armarna i 
kors, betraktande med sin komiska min Julie, som stod i en ställning ej 
olik dem, för vilka den ryktbara mademoiselle George applåderades i 
Semiramis och Maria Stuart. Julie rodnade, men ännu mer Emilia.

Kornetten, som följde sin far, presenterade sin syster, på Algernons 
vägnar, några friska, utsökt vackra blommor jämte en biljett, innehållande 
några få rader, men ingenting mindre än kalla och meningslösa. Emilias 
anlete ljusnade, hon tryckte sin brors hand. Han kastade sig i ett raptus 
av ridderligt lynne, på knä och bad om nåden att få kyssa hennes skospets. 
Hon räckte med en nådig min fram sin lilla fot, och medan han lutade sig 
ned, ej, som jag tyckte, i tanke att kyssa skospetsen, men för att bita 
uti den, lade hon armarna omkring hans hals och och kysste honom 
hjärtligen. Översten tog hennes hand, ställde henne mitt på golvet, och vi 
gjorde en ring omkring henne. Då hon såg hans 
ömma fadersblickar och våra, fulla av nöje och kärlek, fästade på henne, 
intogs hon av en angenäm känsla, rodnade och blev då så vacker, som 
någonsin Julie kunde önska. Hennes klädsel var enkel, men högst smakfull 
och elegant. För de av mina unga läsarinnor, som önska veta något mera om 
hennes toalett, står det här: att hon hade en vit sidenklänning, garnerad 
med spetsar; i sitt ljusa, oändligt väl klädda hår den gröna myrtenkronan, 
över vilken en slöja (Helenas praktfulla arbete) var kastad på ett 
pittoreskt sätt, och denna gav hennes milda och oskuldsfulla ansikte 
mycken likhet med en madonnas av Paul Veronese. För att göra henne 
förtjusande, felades blott detta uttryck av sällhet, av hopp och kärlek, 
som är en bruds förnämsta prydnad.

Emellertid tycktes hennes hjärta ha blivit något lättare, och liksom för 
att harmoniera med hennes känslor bröt solen fram genom molnen och kastade 
några bleka strålar in i rummet.

Den yttre liksom den inre ljusningen varade likväl blott några ögonblick. 
Det mörknade åter. Då vi gingo ned för att äta middag, visade mig Julie, 
med en beklagande min, all den mat, som hon hämtat till Emilia och som var 
orörd. Ett enda geleglas var tomt.

Vid bordet såg Emilia sig omkring på alla dem, som hon nu snart skulle 
lämna, och hennes hjärta svällde och tårar trängde oupphörligt fram i 
hennes ögon. Man åt middag utan den vanliga munterheten, och ingen tycktes 
äta med aptit, undantagandes alltid magistern och paltarna. Emilia, som 
syntes mera nedtryckt under myrtenkronan än någonsin en konung under 
diademet, åt intet och skrattade ej en enda gång under middagen, 
oaktat de förträffliga tillfällen därtill, som gåvos henne genom 
magisterns tre märkvärdiga distraktioner, åt vilka till och med ej 
översten kunde hindra sig att le. Den första var att han blandade sin 
snusdosa och saltkaret, vilka båda stodo bredvid honom på bordet, strödde 
en portion snus i soppan och tog sig en ansenlig pris ur saltkaret, vilken 
lät honom göra många besynnerliga grimaser och ljuta många tårar; den 
andra, då, för att avtorka dessa, han i stället för sin näsduk fattade uti 
en ända av hennes nåds schal, vilken likväl undandrogs honom med hast och 
förskräckelse; den tredje, då han krusade och komplimenterade med 
betjänten, som bjöd honom stek, och bad fröken äntligen vara god och taga 
för sig. Julie såg högst bekymrad på sin syster.  Hon varken äter eller 
skrattar, viskade hon till mig, det är för bedrövligt! 

Det blev ännu bedrövligare på eftermiddagen, under det de få bjudna 
gästerna samlades, och Algernon, som väntades tidigt, ej hördes av. Hennes 
nåd såg oupphörligt, med den oroligaste min i världen, åt dörren och kom 
till mig tre eller fyra gånger blott för att säga: Jag kan ej begripa 
varför Algernon dröjer. De ankommande frågade även efter honom; Emilia 
frågade intet, såg icke åt dörren, men man kunde tydligen märka, huru med 
vart ögonblick hon blev allvarsammare och blekare. Julie satte sig bredvid 
mig och nämnde för mig de främmande, som inkommo, samt bifogade några 
anmärkningar. Den där vackra, välväxta frun, som presenterar sig så väl, 
är friherrinnan S... Vem skulle väl kunna tro, att var gång hon träder in 
i en salong, hon är så förlägen att hon darrar? Se hennes själfulla 
ögon, men tro dem ej, hon kan ej tala om annat än väderleken och hemma hos 
sig gäspar hon dagen igenom. Vem kommer nu, som så tiggarelikt räcker 
hatten framför sig genom dörren? -- Ha ha! Onkel P.; det är en god gubbe, 
men han har sömnsjukan. Jag skall ge honom en kyss i stället för slant. 
Gud låte honom ej börja snarka under ceremonien. Se på min Arvid, Beata, 
där borta vid kakelugnen. Är det ej en Apollo? Jag tycker likväl att han 
värmer sig med alltför mycken bekvämlighet... han synes alldeles glömma, 
att det finnes annat folk i rummet. Det är min kusin, fru M. , som nu kom 
in. Hon är en ängel. Och denna lilla späda kropp hyser en stor själ.

Se hur Emilia tar emot alla . . . alldeles som skulle hon säga: I ären 
mycket goda, mina herrar och damer, som kommen att bevista min begravning! 
Jag begriper ej vad Algernon tänker på, som dröjer så länge. Herregud, vad 
Emilia ser olycklig ut!

Se där är prästen! Oaktat sina vårtor och sitt röda öga ser han ändå 
hygglig ut, jag känner liksom respekt för honom.

Se hur Karl söker att muntra och förströ Emilia. Rätt gjort, min bror! 
Men nu hjälper det icke.

Nå, gudskelov, det är äntligen Algernon! Men vad han är allvarsam och 
blek! Och ändå är han vacker. Mycket vackrare än Emilia, nu åtminstone. 
Han går fram till henne, se bara huru stolt hennes min är! Han ursäktar 
sig, tror jag. . . vad! Han har haft en häftig tandvärk, har måst låta 
utdraga en tand! Stackars Algernon! Tandvärk på sin bröllopsdag! Vilket 
öde! Se, nu sitta de alla i ring! En ring med sittande personer kan ge 
även mig vapörer. Om vad tala de? Jag tror minsann att de avhandla väderle 
ken. Högst intressant ämne, det är visst. Men den är verkligen ej 
heller muntrande, hör, huru snö och regn smattra mot fönstren! Det är 
gruvligt varmt härinne... och Emilia bidrar att göra luften tung. Jag 
måste gå och tala vid henne.

Efter en stund kom någon och sade, att folket skockade sig i trappor och 
förstuga, önskande att se bruden.

Ny plåga för den blygsamma Emilia. Hon steg upp, men satte sig hastigt 
åter, bleknande.

Eau de cologne! Eau de cologne! skrekJulie till mig, hon bleknar, hon 
svimmar!

Vatten! ropade översten med dundrande röst. Magistern fick tag i 
tekokarn och skyndade fram. Jag vet ej om det var denna syn eller ett 
själens bemödande att göra våld på upprörda känslor, som gjorde att Emilia 
övervann sin svaghet; hon hämtade sig hastigt och gick ut, följd av sina 
systrar, under det hon kastade en blick av oro och missnöje på Algernon, 
som stod orörlig på något avstånd, betraktande henne med ett ovanligt, 
nästan strängt allvar.

Är ni galen? ropade halvhögt onkel P. och ryckte magistern i armen, som 
ännu stod med förvirrade ögon och tekokarn i handen. Magistern, förskräckt 
vände sig hastigt om och stötte till paltarna, som föllo omkull över 
varandra som tvenne käglor, dem klotet vidrört. Tekokarn i magisterns hand 
vickade till, brände hans fingrar -- och han släppte den med ett verop på de 
olyckliga paltarna, över vilkas orörliga kroppar ett moln av rök virvlande 
uppsteg. Om månen hade fallit ned, skulle det ej kunnat frambringa en 
större bestörtning, än i första ögonblicket denna katstrof med tekokarn. 
Axel och Klaes gåvO ej ifrån sig ett ljud -- och hennes nåd var färddig
 att tro, det allt var förbi med små paltarna. Men sedan Algernon 
och översten rest upp och ruskat på dem, blev man varse att de voro 
fullkomligt vid liv. De voro blott så förvånade, så förskräckta, så utom 
sig, att de i första ögonblicket varken kunde röra sig eller tala. 
Lyckligtvis hade det heta vattnet, varmed de blivit begjutna, för det 
mesta runnit på deras kläder; det var dessutom förmodligen något 
avsvalnat, emedan man för redan en halvtimme sedan slutat att dricka te. 
Blott en fläck på Axels panna och Klaes' vänstra hand fordrade skötsel. 
Magistern var i förtvivlan, smågossarna gräto. Man förde dem till sängs i 
ett rum, där jag lovade att hos dem tillbringa all den tid, som stod i min 
makt. Hennes nåds älskvärda godhet, vilken gjorde att hon aldrig med lugn 
kunde se ett bedrövat anlete, förde henne därnäst till att söka trösta 
magistern. Hon lyckades bäst därigenom, att hon lät honom anmärka, med 
vilken äkta spartansk anda smågossarna hade emottagit den första chocken, 
och hon ansåg detta på ett utmärkt sätt vittna för den förträffliga 
uppfostran, som han hade givit dem. Magistern blev helt glad och helt varm 
och sade, bröstande sig, att han hoppades av hennes nåds 
förhoppningsfulla söner bilda verkliga spartaner! Hennes nåd hoppades att 
det ej måtte bli genom förnyade duscher av kokande vatten, men hon teg med 
sitt hopp.

Emellertid var brudens exposition slutad, och uttröttad lämnade Emilia det 
rum, där hon, enligt den i Sverige brukliga, besynnerliga, men gamla 
seden, varit nödsakad att visa sig för en mängd nyfikna och likgiltigt 
granskande blickar.

Man har ej funnit henne vacker, sade med en jämmerfull tonJulie till 
mig, och det är icke under ligt, hon var mörk och kulen som en 
hösthimmel!

Vi hade fört Emilia i ett avlägset rum för att låta henne vila en stund. 
Hon sjönk ned på en stol, satte näsduken för ansiktet och teg.

Allt var i salongen tillreds för ceremonien. Man väntade blott Emilia.

Lukta på eau de cologne, Emilia! Söta Emilia, drick ett glas vatten! bad 
Julie, som nu började darra.

Man väntar på dig, bästa Emilia! sade kornett Karl, som nu kom in i 
rummet och tillbjöd sig att ledsaga systern ut.

Jag kan ej -- jag kan verkligen ej komma, sade Emilia med en röst, 
uttrycksfull av den högsta ångest.

Du kan ej! utropade kornetten med största förvåning, varför? Och han 
såg frågande på oss alla. Julie stod i en tragisk attityd, med händerna 
hopknäppta över huvudet. Helena satt med ett uttryck av missnöje på sitt 
lugna ansikte, och jag -- jag kan omöjligt påminna mig vad jag gjorde, men i 
mitt hjärta sympatiserade jag med Emilia. Ingen av oss svarade.

Nej, jag kan ej komma, fortfor med alldeles ovanlig affekt Emilia",jag 
kan ej svärja denna för alltid bindande ed. Det anar mig säkert. . . vi 
skola förenade bli olyckliga . . . vi passa icke för varandra. Det kan 
vara mitt fel... men det är mig likafullt visst. I denna stund är han 
säkert missnöjd med mig, anser mig för en nyckfull varelse . . . tänker 
med vedervilja på att med en sådan förena sitt öde . . . hans stränga 
blick sade mig nyss allt detta . . . han kan ha rätt, fullkomligt rätt... 
och därför är det bäst för honom, som för mig, att vi nu skiljas. 
Men, Emilia, utropade brodern, tänker du väl 
på vad du säger? Det är ju för sent . . . prästen är ju här. . . 
bröllopsgästerna. . . Algernon . . .

Gå till honom, bästa Karl! ropade med stigande rörelse Emilia, bed 
honom komma hit, jag skall själv tala vid honom, säga honom allt. . . det 
kan ej vara för sent, då det kommer an på att rädda hela livets lugn och 
lycka; gå, jag ber dig, gå!

Herregud! Herregud! vad skall det här bli utav? sade Julie och såg ut 
som om hon velat kalla himmel och jord till hjälp.

Tänk, Emilia, på pappa!

Jag skall kasta mig till hans fötter, han skall ej vilja sitt barns eviga 
olycka!

Om vi ändå kunde förströ henne på något vis . . . sysselsätta henne för 
en stund med något annat! viskade Helena till brodern.

Kornett Karl öppnade en dörr såsom för att gå ut, vi hörde i detsamma 
ljudet av en häftig stöt; kornetten ropade: Aj, mitt öga! En allmän 
förskräckelse uppstod, ty så naturligt verkställdes detta lilla bedrägeri, 
att i första ögonblicket ingen av oss kom att tänka på något narri. 
Emilia, alltid färdig att vara den första vid bispringande av andras nöd, 
var det, oaktat sin djupa oro, även nu och skyndade till brodern med en 
näsduk, doppad i kallt vatten, drog hans hand från ögat och började med 
iver och omsorg att badda, under det hon med oro frågade: Gör det mycket 
ont? Tror du att ögat är skadat? Lyckligtvis syns inget blod . . .

Det är kanske desto farligare! sade med dyster röst kornetten, men ett 
olyckligt förrädiskt leende förstörde i samma ögonblick hela villan.

Emilia betraktade honom nogare och övertygade sig genast om, att 
stöten var ingenting mindre än verklig.

Ah, sade hon, jag ser vad det är! Det är ett av dina upptåg, men det 
skall ej förvilla mig . . . Jag ber, jag besvär dig, Karl, om du har den 
minsta ömhet för mig, så gå till Algernon, säg honom att jag ber om några 
minuters samtal med honom!

"Att då ingen av er hade presence d'esprit att blåsa ut ljuset! ropade 
kornetten och såg förargad pa oss, förnämligast på mig. Helena viskade 
något till honom, och han gick ur rummet, åtföljd av Julie.

Helena och jag tego stilla, under det Emilia, i synbar själsångest, gick 
fram och tillbaka över golvet och tycktes tala med sig själv. Vad skall 
jag göra? Hur skall jag göra? sade hon några gånger halvhögt. Nu hördes 
steg i rummet bredvid. Han kommer! sade Emilia, och hela hennes kropp 
darrade.

Dörren öppnades och Alger. . . nej översten steg in med ett uttryck av 
imponerande allvar. Emilia drog efter andan, satte sig, steg upp, satte 
sig åter, bleknade och rodnade. Du har låtit för länge vänta på dig, 
sade han lugnt, men ej utan stränghet, nu kommer jag för att hämta dig.

Emilia hopknäppte händerna, såg bedjande upp till sin far, öppnade munnen, 
men tillslöt den åter, försagd av det strängt allvarliga uttrycket i hans 
anlete, och då han tog hennes hand, tycktes all kraft till motstånd 
övergiva henne; med en slags förtvivlans undergivenhet steg hon upp och 
lät föra sig av honom. Helena och jag följde dem.

Salongen var starkt eklärerad och alla de där befintliga personerna hade 
sina ögon riktade mot dörren, genom vilken Emilia, ledd av sin far, kom 
in.
Hon har sagt mig sedan, att hon vid sitt inträde ej kunde urskilja 
ett enda föremål redigt, och att det var alldeles svart för hennes ögon. 
Det var då ej underligt, sade hennes bror, att du såg ut som om du gått 
i sömnen.

Algernon betraktade Emilia med ett allvar, som ej i denna stund var 
tjänligt att inge henne mod.

Ingendera av dem talade. Ceremonien började. De unga tu stodo framför 
prästen. Emilia var dödsblek och darrande. Julie förlorade alldeles modet. 
Det här är gruvligt! sade hon och blev nästan lika blek som systern.

Nu höjde sig rösten, som för de unga makarna skulle tolka de heliga 
plikterna. Denna röst var djup och välljudande och tycktes livad av en 
gudomlig anda. Den talade om äktenskapets helgd, om makarnas inbördes 
skyldighet att älska varandra, för varandra lätta livets mödor, mildra 
mötande bekymmer, förelysa varandra i en sann gudsfruktan, om denna bön 
för varandra, som så innerligt förenar dem inbördes och närmar dem deras 
eviga upphov om huru den högsta lycksalighet på jorden främjes i en 
förening, sålunda efter Guds vilja begynt och fortsatt, och den anropade 
den Högstes välsignelse över det unga brudparet. Dessa så ljuva, så sköna, 
så fridfulla ord väckte i alla bröst sti!la och heliga rörelser. Allt var 
så tyst i rummet, att man nästan kunnat tro, det ingen andades. Jag såg 
tydligen att Emilia blev med vart ögonblick lugnare. De få ord, hon hade 
att säga, uttalade hon tydligt och med en säker röst. Under knäböjningen 
syntes hon mig bedja med hopp och andakt. Jag kastade emellertid en 
betraktande blick omkring mig. Översten var blekare än vanligt, men 
betraktade det unga paret med"
ett uttryck fullt av lugn och ömhet. Hennes nåd grät och såg ej upp 
ur sin näsduk. Julie var utom sig, ehuru hon rörde varken hand eller fot. 
Helena, med bönen i sin klara blick, såg upp till himlen. Kornetten gjorde 
sig möda med att låtsa som om det vore något annat än tårar, som gjorde 
hans ögon så röda. Den blinda smålog stilla. De övriga närvarande 
personerna visade alla mer eller mindre rörelse; synnerligast upprörd var 
magistern, som allena mot slutet av ceremonien störde tystnaden därmed, 
att han oupphörligt snöt sig. Lyckligtvis hade han fått reda på sin 
näsduk.

Välsignelsen lästes över brudparet med en röst så ljuv, så majestätisk, 
som hade den kommit från himlen. Vigseln var slutad. Emilia och Algernon 
voro för alltid förenade. Emilia vände sig om för att omfamna sina 
föräldrar. Hon syntes mig vara en alldeles annan människa. En mild 
strålglans vilade över hennes panna och log ur hennes ögon, klar och varm 
purpur brann på hennes kinder. Hon var på en gång förvandlad till idealet 
av en ung och lycklig brud. Gudskelov! Gudskelov! viskade med tårfulla 
ögon och hopknäppta händer Julie, nu är då allt bra!

Ja, nu kan det ej hjälpas mer, sade översten, i det han sökte besegra 
sin rörelse och antog sin komiska min, nu är du fast, nu kan du ej säga 
nej mer ! 

Jag skulle ej heller vilja det nu mer, svarade Emilia ljuvt leende och 
såg upp till Algernon med ett uttryck, som i hans anlete framkallade en 
livlig och ren glädje. En känsla av välbehag och munterhet utbredde sig 
bland sällskapet. Alla sågo ut som om de hade lust att sjunga och dansa. 
Onkel P.
var till och med sprittande vaken, ställde till en kadrilj och 
stampade snart muntert vid sidan av den eleganta friherrinnan S. , som, 
zefirlikt, svävade fram och åter över golvet. I dansen utmärkte sig Arvid 
och Julie på ett förtjusande sätt, man kunde ej taga sina ögon ifrån detta 
intagande par. Jag dansade med magistern, som bjudit upp mig, ej, som jag 
hoppas, av distraktion. Vi utmärkte oss även, fastän på ett särdeles 
maner.

Det förekom mig såsom vore vi ett par biljardbollar, som beständigt lågo 
tillreds för de andra att karambollera med. Visst är det, att vi dels 
blevo knuffade, dels knuffade beständigt, vilket jag förnämligast måste 
tillskriva min kavaljers oupphörliga förblandning av vänster och höger 
samt för övrigt av alla kadriljturerna. Emellertid skrattade vi, så väl 
och så högt, som alla andra, åt våra turlupinader, och magistern sade att 
han aldrig dansat en så munter vals !

Helena spelade på pianot till dansen. Emilia hade ej velat dansa. Hon satt 
i ett litet kabinett, vars dörrar voro öppna åt danssalongen, Algernon vid 
hennes sida. De talade sakta, med livlighet och ömhet i miner, och jag 
tror att i denna stund den gordiska knuten av alla missförstånd, all 
tvekan, all oro, alla tvivel, som hittills skilt dem åt, för alltid 
upplöstes. Det milda skenet av en lampa, strålande genom alabasterkupan, 
kastade en förtrollande dager över de båda unga makarna, som nu tycktes 
vara lika lyckliga som de voro vackra.

De tycktes ha glömt hela världen omkring sig, men ingen av sällskapet hade 
glömt dem. Var och en kastade förstulna blickar inåt kabinettet och myste. 
Julie kom flera gånger till mig, visade mig med strålande blickar de 
älskandes grupp och sade: "Se, se!

Senare på aftonen samlades en del av sällskapet i kabinettet, och en 
allmännare konversation uppstod.

Några nyligen utkomna böcker, som lågo på ett bord, föranledde åtskilliga 
yttranden såväl över deras värde, som över läsning i allmänhet.

Jag begriper icke, sade onkel P. i det han bröt litet på finska, vad 
fan kommer åt mig sedan någon tid. Jag är väl eljest sprittande livlig och 
vaken som en fisk, men bara jag får ögonen i de förbannade böckerna, så ligga 
de mig strax på näsan, och jag ser aldrig ett Guds lån.

Läser min nådiga tant gärna? frågade Emilia friherrinnan S.

Ack min Gud! svarade hon och upplyfte sina sköna ögon mot taket",jag har 
aldrig tid därtill; jag är så ockuperad. Och hon draperade sorgfälligt 
omkring sig sin präktiga schal.

Om jag någonsin gifter mig, sade en herre omkring sextio år, så gör jag 
det till villkor för min hustru, att hon aldrig måtte läsa andra böcker, 
utom på sin höjd psalmboken och kokboken.

Min salig hustru läste aldrig andra böcker... men också . . . vilken 
ståtlig husfru var hon ej! utropade onkel P. i det han torkade sina ögon 
och tog en pris snus.

Ja, jag begriper ta mej tusan ej, varför fruntimren nu för tiden skola så 
mycket befatta sig med lektyr, ta mej tusan jag det kan förstå! sade 
löjtnant Arvid, i det han sträckte sig efter en tallrik konfekt och tog 
sig en hand full.

Julie gav sin fästman ett bistert ögonkast, och jag 
tror att ta mej tusan" denna gång förekom 
henne ganska litet behagligt. Jag skulle, sade hon, rodnande av 
förtrytelse,  hellre vilja sakna mat och dryck, än att vara berövad 
läsning. Gives det väl något för själen mera förädlande, än läsningen av 
goda böcker? Något som mera höjer and. . . jag vill säga höjer tanken och 
känslan till . . . över . . . till . . .

Min stackars lilla Julie var aldrig lycklig, då hon slog sig på det 
sublima. Hennes tankar hade något av raketernas natur, vilka stiga 
plötsligt uppåt såsom glimmande eldstrålar, men slockna nästan i samma 
ögonblick och förlora sig i askstoft.

Kornett Karl skyndade sig att slå ut ett glas vin och vatten över löjtnant 
Arvid och låtsade som om han avbrutit systerns tal genom sitt utrop. 
Visste jag icke att det skulle gå rasande! Jag försökte att balansera med 
glaset på tumändan. Pardon, svåger! Men jag tror att du på något vis satt 
mig i vägen . . . Jag hade icke armen fri . . .

"Jag skall visst akta mig att genera dig en annan gång, sade löjtnant 
Arvid, halvt lustigt, halvt förtretad, i det han steg upp och torkade sin 
frack med näsduken; av försiktighet valde han en plats på andra sidan av 
rummet.

Emellertid skulle Julie ej så snart komma ut ur sin lilla klämma. Den 
gamle bokfientlige herrn vände sig mycket gravitetiskt till henne och 
sade: Jag förmodar att kusin Julie läser för det mesta moraliska böcker 
och predikningar?

Ne. .. e. . . ej, icke just mycket predikningar! svarade Julie förlägen, 
och då hon i detsamma blev varse den genomträngande blick, med vilken 
professor L. betraktade henne, rodnade hon starkt.

Förmodligen läser kusin då historien -- det är visst ett rätt artigt 
studium.

Icke just historien, sade Julie åter munter och modig, men historier 
däremot alltför gärna. Kort och gott, om onkel vill veta för vilken 
läsning jag gärna försakar mat och dryck och sömn, så är det för. . . 
romaner.

Den gamle herrn upphöjde ögon och händer med ett uttryck av fasa. Av hans 
min kunde man komma i frestelse att tro det Rousseaus yttrande: "jamais 
fille sage n'a lu de romans förmått honom att alldeles sky en så farlig 
läsning.

Något missbilligande röjdes i nästan allas blickar vid Julies öppna 
förklaring. Friherrinnan tycktes vara alldeles flat för sin niece. Endast 
professorn log godhetsfullt, och kornetten sade med mycken iver:

Det är minsann ej underligt, att man läser romaner, sådana som de nu för 
tiden skrivas. Fru Staëls Corinna har kostat mig en sömnlös natt, och för 
Walter Scotts Rebecka har jag i tre dagar alldeles mist aptiten.

Julie såg på sin bror med den största förvåning. Emilias milda ljusblå 
ögon lyfte sig även till honom frågande. Men han fann för gott att undvika 
dem.

Min Eufemie skall aldrig läsa romaner, sade friherrinnan S. , varefter 
hon knäppte händerna hårt tillsammans och satte sig högre upp i 
sofflhörnet och såg ned på sin vackra schal.

Ack, min tant! sade fru M. leende och skakade på huvudet. Men vad skall 
hon då läsa?

Hon skall ingenting läsa alls!

En mycket förträfflig ide! sade den gamle herrn.

Jag tror verkligen, sade Algernon, att det är bättre att ingenting 
läsa, än att läsa blott romaner.
Romanläsningen är för själen vad opium är för kroppen: ett oavbrutet 
fortsatt bruk därav försvagar och skadar. Förlåt, Julie, men jag tror att 
ett ungt fruntimmer kunde bättre använda sin tid än att ägna den till 
denna läsning.

Julie såg ut som om hon ej hade lust att förlåta denna anmärkning.

Emilia sade: Jag tror med Algernon att -- för unga fruntimmer i 
synnerhet -- denna läsning är vida mer skadlig än gagnelig.

Julie fick tårar i ögonen och såg på Emilia som om hon velat säga: Sätter 
du dig även upp emot mig?

Jag medger, sade fru M. , att den kan vara mycket skadlig, om . . .

Skadlig! avbröt den gamle herrn, säg fördärvlig, giftig, i grund 
förstörande!

Julie skrattade. Bäste professor, ropade hon, hjälp, hjälp! Jag börjar 
rätt nu på att tro mig vara en förlorad och förtappad varelse. Säg, jag 
ber, något till försvar för romanläsningen, så skall jag ge er något 
gott, och skälmaktigt leende höll hon en krans av konfekt i höjden.

Den har visserligen sina ganska goda sidor, svarade professorn, då den 
sker med urval och måtta. För min del anser jag läsningen av goda romaner 
såsom en den nyttigaste såväl som den angenämaste för ungdomen.

Hör, hör! ropadeJulie och klappade händerna.

Men det behöver motiveras, min gode herre, det behöver motiveras! ropade 
onkel P.

Ja, ja, motiveras, motiveras! skrek den gamle herrn.

Goda romaner, fortfor professorn, det vill säga sådana, som, lika med 
goda tavlor, återgiva naturen med sanning och skönhet, äga 
fördelar, som inga andra böcker förena till samma grad. De framställa 
människohjärtats historia; och för vilken ung människa, mån om att lära 
känna sig själv och sina medvarelser, är ej denna av högsta värde och 
intresse? Världen är skildrad i dess mångfaldigt omväxlande skepnader, på 
det livligaste sätt; och ungdomen ser här för sina ögon kartan över det 
land, uti vilket den skall snart anträda den långa resan genom livet. Det 
sköna och älskvärda uti all dygd är uti romanen framställt i en poetisk 
och hänförande glans. Det unga och eldiga sinnet förtjuses här av det 
rätta och goda, som kanhända, under en mera allvarsam och sträv skepnad, 
hade förefallit det avskräckande.

På samma sätt äro även lasten och all låghet framvisade i hela deras 
avskyvärdhet, och man lär att förakta dem, om än omgivna av världens 
storheter och prakt, under det man fattar entusiasm för dygden, om även 
kämpande under tyngden av alla jordens eländen.

Den sanna tavlan av det godas belöning och det ondas straff inom 
människan, ehuru litet även ofta hennes yttre öden bära spår därav, stiger 
fram i romanen med all den klarhet, livlighet och kraft, som man bör önska 
att kunna ge varje moralisk sanning för att göra den rätt allmänt fattlig 
och fruktbringande.

För övrigt är det naturligt, att en ädel ungdom skall älska romanerna 
såsom sina bästa vänner, då den i dem återfinner alla de eldiga, stora och 
sköna känslor, som den hyser inom sitt eget hjärta och vilka där fött de 
första himmelska aningar om sällhet och odödlighet. Nu steg Julie 
hastigt upp, med varm förtjusning i sitt täcka anlete, gick till 
professorn, gav honom ej konfektkransen, men omfamnade honom med barnslig 
hängivenhet, under det hon sade: Tusen tack, tusen tack, jag är nöjd, 
alldeles nöjd!

Den gamle herrn såg upp till himlen och suckade.

Löjtnant Arvid såg ej alldeles nöjd ut, men åt oförtrutet konfekt.

Onkel P. blundade och nickade; kornetten påstod att det ej var till 
bifallstecken.

Professorn åter såg ganska nöjd ut och kysste, med ett uttryck av faderlig 
godhet, först den livliga flickans hand, sedan hennes panna.

Löjtnant Arvid sköt med mycket buller stolen ifrån sig; i detsamma 
öppnades dörrarna till matsalen, det var serverat.

En måltid har alltid ett eget intresse för dem, som varit med om densammas 
anordning, anrättning m. m.

Var och en rätt, ett barn av våra omsorger, har sin del av vårt intresse 
och välbehag, då den nu står prydligt och retande på bordet, nära att 
försvinna för alltid. Dock har man vid sådana tillfällen ett stenhjärta, 
och jag är viss på att hennes nåd njöt lika mycket som jag av att se, huru 
alla våra delikata förrätter, mellanrätter, efterrätter försvunno genom 
bröllopsgästernas munnar, skenbarligen till deras stora nöje och välbehag. 
Hennes nåd, lugn för Emilia och seende huru förträffligt väl serveringen 
gick, gjorde les honneurs med ett behag och en munterhet, som blott då och 
då en tanke på småpaltarna tycktes störa.

Bruden var mild och strålande. Algernon tycktes vara den lyckligaste 
dödlige. Se på Emilia, se på Emilia! sade var tionde minut kornett 
Karl, som var min bordsgranne, skulle man väl tro henne vara samma 
person, som så plågat sig och oss över halva dagen?

Julie antog en förnäm och stolt min, var gång hennes älskare talade till 
henne. Han tog slutligen sitt parti och bouderade på sitt håll, likväl 
alltid med munnen full.

Onkel P. somnade med ett stycke blancmange på näsan, och under sällskapets 
prat och skratt drog han då och då en snarkning, lik ljudet av ett 
stråkdrag på en basfiol, som stämmer in i de mindre fiolernas firliri.

Mot slutet av måltiden druckos skålar, ej ceremoniösa och ledsamma, men 
glada och hjärtliga. Magistern, eldad av tillfället och vinet, gjorde med 
glaset i handen följande impromptu till brudparets ära:

Låt oss glasen fulla skänka; hurra! botten uti båln!

Skummet må i taket stänka; sällan makar -- er är skåln!

Klinge alla glasen samman! må vi här i muntert lag efter femti år med 
gamman fira er guldbröllopsdag!

Under allmänt skratt och klingande med glasen dracks skålen. Sedan dracks 
även en för magistern, som, jag är övertygad, trodde sig nu vara en hel 
liten Bellman.

Efter måltiden skänktes Emilia den angenämaste överraskning. På ett stort 
bord i salongen voro ut bredda hennes 
föräldrars och syskons porträtt, målade i olja och nästan alla av 
träffande likhet. Vi skola på detta vis alla följa dig i ditt nya hem, 
sade översten i det han omfamnade henne,ja, ja, du slipper oss icke! 
Ljuva tårar runno utför Emilias kinder, hon slöt i sina armar sin far, sin 
mor, sina syskon, och kunde först efter en lång tid få röst nog för att 
tacka. Sedan företogs av sällskapet en noggrann granskning av vart 
porträtt för sig, och anmärkningar av alla slag felades icke. Här fann man 
fel på en näsa, här på ögonen, som voro för små, här på en mun, som var 
för stor; dessutom hade ej artisten befattat sig med att embellera, 
snarare tvärtom, m. m. , m. m.

Arma artister! Se där den revy, som klandersjukan, den allmännaste av alla 
sjukdomar, låter era arbeten genomgå: arma artister! lycka, lycka för er, 
att I så ofta ären litet döva, ären nöjda med att känna pengarna i eder 
ficka och medvetandet av er talang i eder själ!

Emilia ensam såg ej något fel. Detta var just hennes fars blick, hennes 
mors leende, syster Julies skälmska min, bror Karls raska väsende, Helenas 
uttryck av godhet och lugn. Och små paltarna, o! de voro alldeles 
förvånande lika. Man hade lust att bjuda dem konfekt.

Stackars små paltarna! Brända och skrämda hade de måst lämna kalaset, som 
de i tre veckors tid fröjdat sig åt. Under hela aftonen smög sig likväl 
alltid någon av oss upp till dem med äpplen, sockerbröd m. m. Magistern 
sprang själv i förstone allra flitigast i trapporna, men efter att ha på 
den mindre kända vägen tre gånger slagit omkull sig, blev han i ro i 
salongen.
Hennes nåd hade under tiden minst sex gånger sagt till mig, med ett 
uttryck av största oro: Mina stackars små gossar! Jag blir visserligen 
tvungen att vaka hos dem i natt! och jag svarade var gång:

Det skall hennes nåd icke, utan jag skall vaka hos dem.

Men du somnar visst!

Jag skall icke somna, hennes nåd.

Parole d'honneur?

Parole d'honneur, hennes nåd. Och jagad av hennes nåds oro gick jag upp 
till dem ännu innan sällskapet åtskildes, väl utrustad med plåsterpaket, 
droppflaskor och namnam.

De små gossarna voro mycket nöjda med det senare samt förtjusta över, att 
man blott för deras skull måste bränna ljus hela natten. Deras 
aftonäventyr sysselsatte dem starkt, och de slutade ej att berätta mig, 
huru magistern knuffat till dem, huru de fallit, och vad de känt och 
tänkt, då magistern släppte tekokarn på dem. Axel hade tänkt på 
syndafloden, Klaes åter på yttersta domen. Mitt under berättelsen somnade 
de.

Klockan halv tolv hörde jag bullret av bjällror, hästar och vagnar utanför 
överstens hus. Klockan tolv redan var allt tyst och stilla såväl inom som 
utom huset.

Snart skola alla sova sött, tänkte jag och började småningOm själv bli 
obeskrivligt sömnig.

Intet är plågsammare än att vara ensam, vara sömnig och vara tvungen att 
vaka, i synnerhet då de, man skall vaka över, snarka av alla krafter, och 
hade jag ej givit min parole d'honneur att ej tillsluta ögonen, skulle jag 
förmodligen snart gjort som de. Jag stickade min strumpa, men måste 
övergiva det, emedan jag varannan minut var nära att sticka ut mina 
ögon. Jag läste och begrep ej ett ord av vad jag läste. Jag gick till 
fönstret, såg på månen och tänkte --  ingenting. Veken på mitt ljus växte 
upp till en hög svärdslilja. Jag ville putsa det - och till höjd av olycka 
släckte jag det.

Min vakande roll blev ännu svårare att utföra. Jag försökte nu att skrämma 
mig vaken och ville i den vita kakelugnens ovissa skimmer se en vålnad 
utav vita frun. Jag tänkte på en kall hand, som hastigt skulle fatta min, 
på en röst, som skulle viska hemska ord i mitt öra, på en blodig gestalt, 
som skulle stiga upp genom golvet -- då plötsligt en tupps galande stämma 
lät höra sig från en granngård, vilken i förening med den gryende dagen 
förskingrade alla inbillade spöken.

Tvenne små sotares melankoliska sång, vilka från höjden av sina rökiga 
lusthus hälsade morgonen, utgjorde uvertyren till det över allt 
uppvaknande livet.

I kökens regioner blossade snart vänliga eldar, kaffeos spridde sin 
arabiska parfym inom husens atmosfär, människor rörde sig på gatorna, och 
genom den klara vinterluften skallade välljudande kyrkornas klockor, som 
kallade till morgonbön. Purpurfärgade välvde rökmoln upp mot den ljusblå 
himlen, och med glädje såg jag äntligen solstrålarna, som först hälsade 
kyrktornens tuppar och stjärnor, sedan spridde ljusmanteln över 
människohyddornas tak.

Världen omkring mig öppnade klara ögon, jag tänkte på att sluta mina, och 
då glada röster hälsade mig: God morgon! svarade jag halvsovande:  God 
natt !  
SENARE AVDELNINGEN



Middagsmåltid. -- Ragu på varjehanda.

Bröllopsdag -- har ock morgondag! En ledsam dag i bröllopshuset! Av hela den 
föregående dagens festlighet har man blott kvar, vad man har efter ett 
slocknande ljus, oset. Och då ur hemmets förtroliga krets, jämte alla 
festliga ljud och dräkter, även ett vänligt anlete (ett stjärnljus på dess 
himmel) försvunnit, då är det ej underligt, om horisonten mulnar; ja, min 
lilla Julie, jag fann det helt naturligt, att du steg upp och drog omkring 
hela dagen som ett regnmoln, då din bror ej var olik ett åskmoln, under 
det han spatserade ur det ena rummet i det andra, tutande på Stjärnsången, 
vilket var förskräckligt att höra på.

Man hade överenskommit om att de nygifta skulle tillbringa denna dag hos 
Algernons gamla farmor, som levde alldeles skild ifrån världen, med sin 
piga, sin katt, sina sura ögon och sin människokärlek, som förmådde henne 
att önska, det aldrig folk skulle gifta sig, vilken fromma önskan hon även 
utsträckt till sin sonson och Emilia, men förgäves. Hon hade emellertid i 
förtreten önskat se det unga paret hos slg, och själv, som ryktet 
berättade, skalat äpplena till äppelkakan, som skulle kröna slutet av den 
tarvliga middagsmåltiden. Dagen därpå skulle vi se dem hos oss, och dagen 
efter denna dagen skulle de se oss hos sig.

Emellertid framlevde vi bröllopsdagens morgon 
dag i en viss duven stillhet. Hennes nåd åt på 
hela dagen intet annat än tunn havresoppa.

Sedan man slutat den tunga dagen och var och en gått till sitt sovrum, 
kände Julie ett livligt behov att muntra sig litet, hon skickade efter 
valnötter, kom in till mig, satte sig att knäppa dessa och berömma sin 
fästman.

Huru makalöst hygglig var han ej! Så ordentlig, så förståndig, så jämn 
till lynne, så lugn, så trevlig, så städad (en delikat nöt!), så 
omtänksam, så försiktig, så ordentlig i sina affärer... icke snål heller 
... så god. . . icke för god heller.. . så.. . så alldeles lagom!

Jag nickade mitt bifall till allt detta, önskade Julie mycken lycka och- 
gäspade alldeles obeskrivligt. Det finnes fullkomligheter som söva.

Dagen därpå hade vi litet friskare vind. De nygifta kommo till middagen. 
Mössa klädde Emilia förträffligt, -- hon var mild, lugn, älskvärd -- men just 
icke glad, då däremot Algernon var ovanligt munter, livlig och språksam. 
Detta förvånade och förtretade Julie; hon såg på dem växelvis och visste 
ej rätt var hon var hemma. Allt husfolket var obeskrivligt angeläget om 
att få kalla Emilia hennes nåd. Denna nya benämning tycktes alldeles 
icke roa henne, och då en gammal trotjänarinna väl för sjunde gången sade: 
Söta fröken. . . ack, Herre Jesus . . . hennes nåd, sade Emilia 
slutligen litet ledsen och tröttad: Kära du, låt det vara! Det är ju ej 
så angeläget. Betjänten bjöd henne ej en rätt vid bordet utan att göra 
sig beställsam med frågan: Befaller hennes nåd? Jo, jo, den karlen vet 
sin värld, anmärkte översten. Emilia såg ut som om hon fann denna värld 
mindre angenäm. Helt hjärtängslig tog Julie på eftermiddagen sin 
syster i enrum, lade sig på knä framför henne och lindade kring henne sina 
armar i det hon gråtande utropade: Emilia, hur är det fatt? Söta Emilia! 
. . . Herregud . . . du är ej glad, du ser nedslagen ut. Är du ej nöjd? Är 
du ej lycklig? Innerligt omfamnade Emilia sin syster och sade tröstande, 
men med tårar i sina milda ögon: Jag blir det väl, söta Julie. Algernon 
är så god, så ädel. . . jag måste bli lycklig med honom.

Men Julie, liksom alla personer med livliga lynnen, var ej nöjd med detta 
,jag blir; hon ville ha "jag är, och tyckte det vara helt förtvivlat, 
helt oerhört och onaturligt, att ej en ung fru skulle vara obeskrivligt 
lycklig. Hon hade läst romaner. Hon förhöll sig det övriga av dagen helt 
snäv mot Algernon, som just ej synnerligen tycktes bry sig därom.

Sedan Emilia med tårfulla ögon åter skilt sig från hemmet, lämnadeJulie 
fritt lopp åt sitt missnöje och förgrymmade sig högt över Algernon, som 
kunde vara så liknöjd och så munter, då Emilia var så nedslagen; han var 
en ispigg, en barbar, en hedning, en, n. b. översten och hennes nåd voro 
ej inne under denna filippik. Kornetten hade en annan åsikt av saken, var 
missnöjd med Emilia, som, tyckte han, hade alldeles för mycket låtit passa 
upp sig av sin äkta man. Hade icke han, fattig karl, sprungit för att 
söka hennes sykorg? Hade han icke satt på henne lappskorna, schalen, 
kappan? -- Och hade hon ens tackat honom? Julie tog sin systers försvar, 
kornetten Algernons; ordväxlingens ande kastade redan ett och annat 
bittert korn i tvisten, och de båda goda syskonen hade kanske blivit 
osams, om ej, vid det de båda lutade sig ned för att upptaga Helenas 
synål, de stött sina huvuden tillsammans, vilken chock upp löste 
striden i en skrattsalva; och frågan om mannens och kvinnans rättigheter, 
det hav på vars böljor de båda stridande, dem själva helt oförmodat, 
befunno sig gunga, blev hastigt övergiven.

Den följande dagen var trösterik för Julie. Emilia var gladare, och 
lycklig över att i sitt eget hem få emottaga sina föräldrar och syskon 
sysselsatte hon sig, med det mest otvungna behag, med den innerligaste 
hjärtlighet, att väl undfägna dem. Överstens alla favoriträtter voro till 
middagen, och glädjen lyste ur Emilias ögon, då hennes far begärde för 
andra gången av sköldpaddssoppan, med tillägg att den var för rasande 
god. Hennes nåd var icke litet förnöjd över måltidens godhet och ordning, 
samt över alla anstalter över huvud. Hon plirade väl litet orolig på en 
pudding, vars ena sida hade någonting av en ruin, men Julie svängde 
behändigt och oförmärkt om fatet, och hennes nåd, som var litet närsynt, 
trodde felaktigheten ligga i sina ögon och blev lugn.

Emilia hade en husfrus väsende, och det klädde henne oändligen väl. 
Kornetten var förtjust av sin syster och av hela hennes omgivning i hennes 
nya hem, allt talade svenska, tyckte han, soffor och stolar och bord och 
gardiner och porsliner m. m. Intet utländskt fanns, och just det gjorde, 
tyckte han, att man kände sig så välbehaglig och hemmastadd.

Julie var mycket nöjd med Algernon, som, om han just icke fjäskade för sin 
unga fru, likväl, på avstånd eller nära, beständigt följde henne med 
älskande ögon; man såg tydligt huru hans själ omgav henne, och Emilias 
flög i mången klar och vänlig blick att förena sig med den.

Vad kaffe smakar gott, då det är yrväder ute och sommarluft inne! Det 
funno vi fruntimmer alla, då vi på eftermiddagen, församlade omkring 
en eldbrasa, under njutandet av den arabiska bönan, hade ett långt och 
glatt samtal, under vilket Emilia gjorde reda för de husliga inrättningar 
och anordningar, hon tänkt vidtaga för att skapa ordning och trevnad i 
sitt hem, och om vilka hon dels redan hade talat, dels ännu skulle tala 
med sin -- sin man (detta enstaviga ord föreföll Emilia ännu litet svårt att 
uttala); och se ! det var allt mycket klokt, mycket bra, mycket 
ändamålsenligt. Vi beprövade mellan kaffekoppen och eldbrasan moget och 
noga allt; vi lade till och togo ifrån, och hittade ändå på ingenting som 
var särdeles bättre än vad Emilia uttänkt.

Familjen liknar på en gång ett poem och en maskin. Dess poesi, eller 
känslornas sång, som genomströmmar och förenar med varandra alla dess 
medlemmar, som lindar blomsterkransar kring livets törnekronor och klär 
med hoppets grönska verklighetens nakna berg, -- därom vet varje 
människohjärta. Men maskineriet (utan vilkets väl styrda rörelser l'opera 
della vita dock blir en pjäs utan hållning) anse många av ringa 
väsentlighet och styra det vårdslöst. Och likväl är denna del av det 
husliga livets inrättning ej det minst viktiga för dess harmoniska 
fortgång. Det förhåller sig med detta maskineri som med urets. Äro alla 
hjul, fjädrar m. m. väl anordnade, behöver blott pendeln en sväng, och 
allt sättes i ändamålsenlig rörelse, allt fortgår liksom av sig självt med 
ordning och lugn, och fridens och trevnadens gyllene visare utpeka alla 
stunder på den klara tavlan.

Detta kände Emilia, och hon var mån om att så inrätta sitt hem och hushåll 
från begynnelsen, att det, oaktat ödets små tillfälliga puffar och 
knuffar, dock kunde med ordning och trevnad bestå till slutet --  
tills lodet lupit ut.

Ett kostligt och viktigt ting till befordrande av detta ändamål är 
penningaffärernas kloka och noggranna anordnande inom hushållet. I Emilias 
var det ställt på bra och redig fot. Utur den stora samfällda kassan 
utgingo, grenade och ordnade sig flera mindre kassor, vilka, liksom 
bäckar, strömmande ur en och samma källa, omtänksamt ledda åt olika 
kanter, gjorde hushållsplantagen fruktbärande.

Emilia skulle för sin egen särskilda räkning årligen få en viss summa, 
vilken hon skulle använda till sin klädsel och till andra små utgifters 
bestridande, ej upptagna inom hushållets registergebit. Och som hennes 
klädsel alltid skulle bli enkel och smakfull, såsom den hittills varit, så 
kunde hon använda större delen av dessa pengar till att glädja sitt 
hjärta; gissen -- eller sägen på vad sätt, hulda läsarinnor? I veten det.

En fru bör ha sin egen kassa, stor eller liten, lika mycket. Tio, femtio, 
hundra eller tusen riksdaler, alltefter tillgångarna, men sin egen, för 
vilken hon redogör för sig -- själv. Viljen I veta varför, go herrar, som 
hållen edra fruar till att för er redogöra för knapphålen och 
runstycket? -- Jo, just i synnerhet och synnerligast för eder egen höga ro 
och trevnads skull. I fatten det ej! Nåväl! En piga slår sönder en tekopp, 
en betjänt låter ett glas gå i kras, eller också falla plötsligt i bitar 
både tekanna, koppar och glas, dem ingen har slagit sönder, o. m. s. 
Husfrun, utan egen handkassa, men som måste ha koppar och glas tillstädes, 
kommer till sin man, berättar olyckan och begär litet pengar för att 
ersätta skadan. Han puttrar på tjänstfolket, på frun, som skall se 
efter tjänstfolket; pengar ja... litet pengar... pengar växa ej på 
marken, regna ej heller ned från himlen .. flera bäckar små göra en stor 
å m. m.  -- Summa, han lämnar litet pengar och blir ofta vid mycket dåligt 
lynne.

Har frun åter sin egen lilla handkassa, så komma aldrig sådana små 
förtretligheter nära honom. Barn, tjänstfolk och olycka förbliva väl sig 
lika, men ingen oreda märkes, allting finns tillstädes, som förut, allt är 
i ordning, och husets överhuvud, som kanske med största lugn skulle på en 
gång lämna bort tusen riksdaler, slipper att för tolvskillingar, 
utpressade i fem repriser, förlora sitt lynnes jämvikt, så oskattbart för 
hela huset som för honom själv.

Och räknar du för intet, du känslolösa nabob, dessa små surpriser, små 
födelse- och namnsdagsfröjder, som din hustru kan göra sig den glädjen att 
bereda dig? Dessa tusende små obehagligheter, vilka, oväntade som 
stjärnfall, tindra såsom de på hemmets himmel, och vilka alla skola 
skänkas dig av din hustrus ömhet, understödd av -- litet pengar, dem du 
lämnar henne i gross, för att med rikt intresse av trevnad och glädje åter 
emottaga i minut.

Nå, är det klart nu? Algernon hade länge insett det, och det gjorde mycket 
för Emilias framtida sällhet.

För varje sant kvinnohjärta är det så obeskrivligt roligt att giva, att 
känna sig leva i andras välfägnad och glädje; det är hjärtats solsken och 
behöves här i kulna norden kanske mer än annorstädes. Dessutom är litet 
frihet så uppfriskande.

Var var jag hemma nyss? Ah, vid kaffetimmen hos Emilia! Därifrån gå vi att 
på tidens vingar företaga en längre resa.
kunde med ordning och trevnad bestå till 
slutet --  tills lodet lupit ut.

Ett kostligt och viktigt ting till befordrande av detta ändamål är 
penningaffärernas kloka och noggranna anordnande inom hushållet. I Emilias 
var det ställt på bra och redig fot. Utur den stora samfällda kassan 
utgingo, grenade och ordnade sig flera mindre kassor, vilka, liksom 
bäckar, strömmande ur en och samma källa, omtänksamt ledda åt olika 
kanter, gjorde hushållsplantagen fruktbärande.

Emilia skulle för sin egen särskilda räkning årligen få en viss summa, 
vilken hon skulle använda till sin klädsel och till andra små utgifters 
bestridande, ej upptagna inom hushållets registergebit. Och som hennes 
klädsel alltid skulle bli enkel och smakfull, såsom den hittills varit, så 
kunde hon använda större delen av dessa pengar till att glädja sitt 
hjärta; gissen -- eller sägen på vad sätt, hulda läsarinnor? I veten det.

En fru bör ha sin egen kassa, stor eller liten, lika mycket. Tio, femtio, 
hundra eller tusen riksdaler, alltefter tillgångarna, men sin egen, för 
vilken hon redogör för sig -- själv. Viljen I veta varför, go herrar, som 
hållen edra fruar till att för er redogöra för knapphålen och 
runstycket? -- Jo, just i synnerhet och synnerligast för eder egen höga ro 
och trevnads skull. I fatten det ej! Nåväl! En piga slår sönder en tekopp, 
en betjänt låter ett glas gå i kras, eller också falla plötsligt i bitar 
både tekanna, koppar och glas, dem ingen har slagit sönder, o. m. s. 
Husfrun, utan egen handkassa, men som måste ha koppar och glas tillstädes, 
kommer till sin man, berättar olyckan och begär litet pengar för att 
ersätta skadan. Han puttrar på tjänstfolket, på frun, som skall se 
efter tjänstfolket; pengar ja... litet pengar... pengar växa ej på 
marken, regna ej heller ned från himlen . flera bäckar små göra en stor å 
m. m.

Summa, han lämnar litet pengar och blir ofta vid mycket dåligt lynne.

Har frun åter sin egen lilla handkassa, så komma aldrig sådana små 
förtretligheter nära honom. Barn, tjänstfolk och olycka förbliva väl sig 
lika, men ingen oreda märkes, allting finns tillstädes, som förut, allt är 
i ordning, och husets överhuvud, som kanske med största lugn skulle på en 
gång lämna bort tusen riksdaler, slipper att för tolvskillingar, 
utpressade i fem repriser, förlora sitt lynnes jämvikt, så oskattbart för 
hela huset som för honom själv.

Och räknar du för intet, du känslolösa nabob, dessa små surpriser, små 
födelse- och namnsdagsfröjder, som din hustru kan göra sig den glädjen att 
bereda dig? Dessa tusende små obehagligheter, vilka, oväntade som 
stjärnfall, tindra såsom de på hemmets himmel, och vilka alla skola 
skänkas dig av din hustrus ömhet, understödd av -- litet pengar, dem du 
lämnar henne i gross, för att med rikt intresse av trevnad och glädje åter 
emottaga i minut.

Nå, är det klart nu? Algernon hade länge insett det, och det gjorde mycket 
för Emilias framtida sällhet.

För varje sant kvinnohjärta är det så obeskrivligt roligt att giva, att 
känna sig leva i andras välfägnad och glädje; det är hjärtats solsken och 
behöves här i kulna norden kanske mer än annorstädes. Dessutom är litet 
frihet så uppfriskande.

Var var jag hemma nyss? Ah, vid kaffetimmen hos Emilia! Därifrån gå vi att 
på tidens vingar företaga en längre resa.
Den, som tar sig för att med pennan berätta historier, får se sig 
väl före, huru han hushållar med läsarens tålamod. Stundom kan han väl 
redogöra för i dag, för i morgon och för i övermorgon, men emellanåt måste 
han slumpa med tid och händelser, om han ej vill att läsaren skall slumpa 
med hans bok och slå över ifrån femte till åttonde kapitlet. Högst 
angelägen att förekomma sådant för min hedervärda familj, skyndar jag att 
med denna taga ett litet skutt över cirka tre månader och endast i 
hopknipt sammandrag omnämna, huru mina H:ska vänner gingo dem igenom.

Julie och hennes fästman promenerade dem igenom. Varenda dag, då 
väderleken det tillät, gingo de hela långa Drottninggatan utåt, hälsade på 
och språkade med bekanta, bekikade figurer och toaletter, medan de voro 
behagligt medvetna om, huru vackra och utmärkta deras egna voro. Stundom 
gingo de in i en bod och köpte något smått, eller åto de en tårta hos 
Berndts, vilket även var fasligt nöjsamt. Om aftonen var det någon supe 
eller något spektakel eller någon bal, och alltid gav detta ett talämne 
för morgondagen, så att, gudskelov, icke hade de förlovade brist på 
konversation. Dessutom hade löjtnant Arvid, som var med över allt i stora 
världen, alltid någotsmått att berätta, någon anekdot för dagen, något ord 
av den och den över den och den, och se, det var mycket roligt, tyckte 
Julie.

Kornetten hade fått en lustig vurm. Han hade slagit sig på att studera. 
Han studerade krigsvetenskapen, matematiken, historien m. m. och fann allt 
mer och mer, att såväl som hans kropps öga var skapat till att se i alla 
riktningar över jorden och uppåt himlen, så var även hans själs öga danat 
till att skåda in i naturens och vetenskapernas riken och i dessa 
uppfatta himlens ljus. Eget var, att ju mera han lärde se, desto mera 
mörkrädd blev han. Han blev till och med rädd för spöken! Ja, mina herrar, 
det är verkligen sant; och de spöken, han fruktade, äro sedan urminnes 
tider kända i världen under namn av Okunnighet, en vidunderligt tjock fru, 
klädd i något blankt vitt tyg, Självklokhet, dess långhalsade dotter, som 
alltid går och kliver på söta mammas släp, och Stortalighet, som säges 
vara vålnaden av en gammal fransysk språkmästare, vilken i livstiden lärer 
varit släkt med dessa damer och ofta synts i deras sällskap.

För övrigt sökte han gärna äldre och kunnigare mäns sällskap; var hemma 
mycket tillsammans med sin far och med Helena och lät ofta sina unga 
herrar bekanta förgäves bullra och ruska på hans stängda dörr, ibland 
likväl något tvehågsen om att öppna, ty han tänkte: Kanske min gode vän 
kommer för att betala mig igen mina pengar. Men så besinnade han sig och 
tänkte åter: Man skulle då ej ruska så starkt, och blev vid sitt arbete i 
ro. Två unga vänner hade kornetten, för vilka vid en given lösen alltid 
hans dörr sprang upp. Ett ädelt triumvirat bildade dessa unga män. Deras 
valspråk så i krigs- som fredstid var: framåt marsch!

*

Emilia och Algernon reste i början av april månad till Blekinge, där på en 
stor gård en gammal tant och gudmor till Emilia levde. Emilia erhöll strax 
efter sitt giftermål ett brev från henne, uti vilket hon bad Emilia och 
hennes man med det första möjliga besöka henne. Hon hade nyligen 
förlorat sitt enda barn, en son, och ville ännu vid sextio års ålder söka 
att glädja eller, snarare, återliva sitt hjärta, därigenom att hon gav det 
något nytt att älska, att leva för. Hon bad det nygifta paret att bli hos 
henne över våren och sommaren, hon talade om grannar och om varjehanda 
gott och glatt, som skulle göra deras sommarvistande angenämt. Hon nämnde 
om, att hon ville göra sitt testamente, att hennes förmögenhet skulle bli 
deras efter hennes död, om de ville anse henne som en mor.

Vasseratre! Ett vackert brev ! sade onkel P. Res du bus bas, nevö, med din 
hustru! Låt strax spänna för vagnen. Jag ville vara i dina kläder, du 
lyckones barn! Dröja till början av april? Galenskap! Nå, än om gumman dör 
emellertid! Se det kan kallas att försova sin lycka! Det skulle min själ 
ej hända mig! Kära Julie, väck mig när kaffet kommer.

När resvagnen stod framför porten och den gråtande Emilia satt vid 
Algernons sida, växlande tårfulla, innerliga blickar och sorgsna farväl 
med sina kring vagnen stående föräldrar och syskon, då fattade Algernon 
hennes hand och frågade: Ville du nu hellre dröja bland dessa eller följa 
med mig?

Med dig, svarade sakta Emilia.

 Av hela hjärtat? 

Av hela hjärtat.

Kör på! ropade glad Algernon. Emilia, vi följas åt på resan -- genom 
livet!

Vagnen rullade. O, gungade dock på sådana fjädrar varje äktenskapets vagn!

* Tyst och dyster smög sig den blinda igenom sina mörka dagar; 
hennes hälsa avtog synbart. Hennes själ liknade elden i milan; dess lågor 
synas ej, de bryta ej ut, men förtära stilla och säkert sin boning. Blott 
i sång yttrade hon stundom sina känslor, då hon trodde sig vara ensam. Hon 
diktade ord och musik, de buro stämpeln av ett olyckligt och fridlöst 
hjärta. I sällskap sade hon nästan aldrig ett ord, och endast hennes 
oupphörliga sysselsättning, att kring sina händer och fingrar linda ett 
band eller en snodd, förrådde den rastlösa oron i hennes inre.

Det gives hos kvinnan en sinnesställning som verkar, att, evad hon gör 
inom sin husliga krets, blir det väl gjort, att, vart hon går, en stilla 
fröjd följer henne, lik den av en lugn vårdag, att, där hon dröjer, dröjer 
även en trevnad och ett välbehag, som meddelar sig var och en som nalkas 
henne. Denna sinnesställning utgår från ett rent, gudfruktigt och 
undergivet hjärta. Lycklig hon! Lycklig framför alla andra (om än i andra 
avseenden aldrig så rikt begåvade) hon, som detta äger. Och lycklig var 
Helena, ty hon var en av dessa så skönt begåvade. I ett brev, som hon vid 
denna tid skrev till en vän, målade hon själv sitt lyckliga tillstånd.

Du frågar vad jag gör, skrev hon mot slutet av brevet. Jag njuter livet 
i varje stund därav. Mina föräldrar, mina syskon, mitt arbete, mina 
böcker, mina blommor, solen, stjärnorna, himlen och jorden, allt skänker 
mig glädje, allt låter mig känna med obeskrivlig ljuvhet sällheten av att 
leva. Du frågar mig hur jag gör, då mörka tankar och tvivel in 
taga min själ. Min goda vän, jag har inga 
tvivel, inga mörka tankar, jag kan ej hava det, ty jag tror på Gud, jag 
älskar honom, jag hoppas uppå honom; jag har ingen sorg eller ängslig 
omsorg, ty jag vet att han skall göra allt väl . . . att en gång allt 
skall bli gott och klart. Så tänkande, så kännande, måste jag ju vara 
lycklig . . .

*

curro, curri, currum, currere, upprepade små paltarna. Cucurri, cursum, 
currere, era syndapaltar! rättade magistern, och därmed höllo de redligen 
ut i (jag överdriver aldrig) nära tre månaders tid.

Det går långsamt, men det går väl! sade tröstande och förtröstansfullt 
magistern till hennes nåd.

Hennes nåd . . . Gud välsigne den beskedliga hennes nåd. .. men nog hade 
väl, utan så mycket bekymmer och så mycket paket, så många å hå! och så 
många koffertar, vår utflyttning till landet kunnat gå för sig. Översten 
sade halvt skämtande ett litet ord härom. Det är lätt sagt, svarade 
hennes nåd allvarsamt.

Kornetten som ej tålde minsta anmärkning över sin mor, uti vars görande 
och låtande han aldrig ville se det minsta fel, höll med henne i alla 
hennes bekymmer och motsade oss, som funno dem litet onödiga, och då det 
blev alltför mycket ängsligt, gick han omkring sjungande God save the 
King! (den enda engelska han kunde), för att draga vår uppmärksamhet från 
hennes nåd.
En månad före och en månad efter flyttningen bråkade hon och 
arbetade därmed för allas vårt väl, och själva resdagen -- o himmel,

Vad packning, vad stök i källrar och kök! I förmak och sal hålla möblerna 
bal, och allt vad man ser är vänt upp och ner. Och herrskapet ringer, och 
tjänstfolket springer. Visiter och frukost och lårar och lass, allt trängs 
om varann och allt skall ha pass. Man talar om vänskap och biffstek och 
gås, och upp gå de munnar -- de lårar i lås; frun småler och pustar och 
suckar gunås! Snart restimman slår och larmtrumman går, så skynda, så 
skynda . . . spring hit! och spring dit! Kör unnan, kör fram! Fort med 
kapporna hit! Vad bråk, vad bestyr, dess minne jag flyr, och flyr till

Thorsborg,

överstens fädernegods, dit vi anlände i medio av maj månad. Hade jag en 
droppe av den vena, som, uppsprungen från Walter Scotts bläckhorn, spritt 
sig kring allo land och med historiskt antikvariskt bläck fuktat hundra 
författares pennor -- så skulle jag nu göra en dråplig beskrivning av 
det ståtliga slottet Thorsborg, byggt under trettioåriga kriget av en 
högsint och högättad fru, på en tid av nio månader, med murar så bastanta, 
som dåtidens sinnen, och blyrutor så små, som upplysningens dagrar i 
tidevarvets klostergång. Jag skulle säga, huru fru Barbro Akesdotter till 
Göholm och Hedesö, amiralskan Stjärnbjälke (vars på Thorsborg ännu 
befintliga porträtt utvisar en stolt och amper kvinna) för att överraska 
sin i Tyskland för frihetens sak stridande make, uppreste denna ädla 
byggnad, på en höjd där den ännu står i furstlig storhet, behärskande 
omätliga åker- och ängsfält på flera fjärdingsvägs avstånd, och huru hon 
vid sin hjältes ankomst till fädernehemmet lät tända ljus i alla slottets 
fönster för att förtjusa eller förtrolla hans ögon. Jag skulle även viska 
om, att detta ej lärer hava lyckats, och att traditionen skvallrar om, det 
han gruvligen förargade sig över denna fru Barbros gärning. Jag skulle 
vidare förmäla något om de ättlingars öden, som senare vistats på godset, 
varibland någon, som blivit begåvad med skaldeförmåga, sig till åminnelse, 
oss till uppbyggelse, ristat på en ruta, ännu i slottssalen befintlig i 
överste H:s tid:

Fröken Sigrid med sin Soop äro båda stora tok.

Och då jag på tidens ström anlänt ner till våra dagars, på medeltidens 
utbrända vulkaner anlagda vilorum, skulle jag, vandrande omkring bland 
dessa, forska efter lavaströmmens lämningar och i minnets urnor samla 
askan efter de slocknade eldarna, strö den ut i dessa blad och -- det vill 
säga (för att tala litet mindre förblommerat) jag skulle berätta om 
alla de åldriga harnesk, hjälmar och spjut, som ännu förvarades på 
Thorsborg och vilka kornett Karl med särdeles ömhet omfattade, om blodiga 
kläder, värjor, mördarkulor m. m. , och nämna bland de fredliga minnen den 
med tusende träfigurer inlagda dörren till Gustav den andre Adolfs sovrum, 
från forna herrgårdsbyggningen ditflyttad; om den ofantliga salen med golv 
av ekrutor och eksparrar i taket; om fru Barbros porträtt, där hon sitter 
med murslev i handen, om hennes spinnrock m. m. , och för att ej glömma 
saltet i soppan, skulle jag berätta om de spökaktigheter, som rådde i 
slottet, och dem ingen var så utsatt att förnimma som magistern. Han hörde 
ofta rysliga ljud -- blandning av trumpetklang och vargtjut; han hörde huru 
det nattetid tassade helt sakta omkring i biljardsalen, huru bollarna 
rullade, små klockorna ringde m. m. Jag skulle säga, huru folket i huset 
väl visste om en vålnad, som spatserade utan huvud i den stora eksalen om 
månljusa kvällar, och huru ganska ofta mitt i mörka natten ljus plötsligt 
strålade fram ur alla fönster, och huru ingen fanns som ej hade hört 
soffor, bord och stolar med fasligt buller dragas av och an i de rum, där 
ingen människa fanns. . . och att själva hennes nåd -- hu! men jag börjar 
bli helt hemsk själv . . . och inser nu klart, huru jag blott fått förmåga 
att med vanligt bläck skildra vanliga och vardagliga ting  -- finner det 
således tryggare och trevligare att tala om, huru små paltarna, lyckliga 
över all beskrivning att vara på landet, sprungo omkring och tullrade om i 
de gropar och stenhögar, som voro lämningar efter den gamla 
herrgårdsbyggningen, sökte skatter och funno -- gullvivor; huru Julie, själv 
lik en sommar fågel, sprang efter de vingade syskonvarelserna, 
trotsande sin fästman att springa fatt på henne, till dess hon märkte, att 
det just icke var värt, ty han gjorde sig aldrig så mycket besvär.  Det 
är för varmt.

Han älskade framför allt att i en mjuk soffa sitta med sin lilla fästmö, 
bekvämt vilande mot de ljuvligt pösande kuddarna, i ett slags inre 
åskadning av livets -- bekväma sida. Däremellan sysselsatte han sig med att 
jaga, ömsom på överste H:s ägor, ömsom på sin faders. Denne var en munter, 
godhjärtad gråhårsman, som högt värderade fem saker på denna jorden, 
nämligen sitt gamla adelsnamn, sin son, överste H:s vänskap, sitt spann av 
vita hästar, kallat svanorna, och sin tobakspipa, till vilkens tändande 
en oupphörlig eld både vinter och sommar brann i hans kakelugn. Han var 
förtjust av sin tillkommande lilla sonhustru, som ändå spelade honom 
månget litet spratt, varöver han blev lika lätt ond som lätt blidkad. Han 
berättade gärna historier, överdrev duktigt, svor tappert och var för 
övrigt vad man kallar en hedersman.

På Thorsborg kom familjen snart i en lugn och trevlig levnadsordning. 
Hennes nåd gick väl ännu länge omkring med nyckelknippor och bekymmer, men 
ingen lät störa sig därav, och så innerligt god var hon, att hon aldrig 
bråkade och oroade någon annan än sig själv.

Aftnarna voro i synnerhet behagliga. Då församlades vi alla uti ett litet 
grönt kabinett, rikt på tavlor och blommor, och där läsningen av Franzens, 
Tegners, Stagnelii, Sjöbergs, Nicanders m. fl. svenska skalders arbeten, 
vilka professor L:s uttrycksfulla föredrag och förträffliga deklamation 
lärde oss ännu bättre värdera, gjorde oss med var dag ännu rikare på 
ädla och friska känslor och tankar. Ofta valdes även läsning av en 
allvarsammare art, av denna, vars syftemål är att sprida klarhet över de 
för människohjärtat viktigaste ämnen, över Gud och odödligheten. Detta 
märkte jag snart var gjort i synnerhet med avseende på den blinda, på vars 
marmorbleka anlete överstens blick alltid dröjde under läsningen av de 
ställen, där klarast och varmast gudomlighetens strålar, fastän genom 
människosvaghetens slöjor, frambröto. Ofta förgick även aftonen under 
samtal, riktade på samma ämnen. Professor L. , översten och Helena deltogo 
förnämligast i dessa. Översten i samråd med professor L. fattade anstalter 
till sina underhavandes moraliska förbättring genom goda skolor och flera 
andra inrättningar, beräknade såväl till deras nytta som deras nöje, gåvo 
en otvungen anledning därtill. Människan, hennes organism, hennes 
uppfostran, hennes bestämmelse, hennes höghet, hennes svaghet, Guds kraft, 
mänsklighetens stigande förädling genom ett rätt predikat; rätt förstått 
evangelium, detta livet i förening med ett tillkommande: dessa voro ämnen, 
som med högsta värme, skönhet, klarhet och styrka avhandlades av professor 
L. Hans eldiga och kraftfulla föredrag, så förträffligt tolkande hans rika 
känsla, den lyckliga förmåga han i en beundransvärd grad ägde att, genom 
exempel, hämtade ur historiens, moralens och naturens riken, giva klarhet 
även åt de abstraktaste ideer -- den lugna, sköna vishet, som blev 
resultatet av hans lära, och vars välgörande kraft oemotståndligt trängde 
till alla åhörarnaS hjärtan, välljudet av hans manliga röst, det värdiga 
och uttrycksfulla av hans åtbörder: allt detta 
fågel, sprang efter de vingade 
syskonvarelserna, trotsande sin fästman att springa fatt på henne, till 
dess hon märkte, att det just icke var värt, ty han gjorde sig aldrig så 
mycket besvär.  Det är för varmt. 

Han älskade framför allt att i en mjuk soffa sitta med sin lilla fästmö, 
bekvämt vilande mot de ljuvligt pösande kuddarna, i ett slags inre 
åskådning av livets -- bekväma sida. Däremellan sysselsatte han sig med att 
jaga, ömsom på överste H:s ägor, ömsom på sin faders. Denne var en munter, 
godhjärtad gråhårsman, som högt värderade fem saker på denna jorden, 
nämligen sitt gamla adelsnamn, sin son, överste H:s vänskap, sitt spann av 
vita hästar, kallat svanorna, och sin tobakspipa, till vilkens tändande 
en oupphörlig eld både vinter och sommar brann i hans kakelugn. Han var 
förtjust av sin tillkommande lilla sonhustru, som ändå spelade honom 
månget litet spratt, varöver han blev lika lätt ond som lätt blidkad. Han 
berättade gärna historier, överdrev duktigt, svor tappert och var för 
övrigt vad man kallar en hedersman.

På Thorsborg kom familjen snart i en lugn och trevlig levnadsordning. 
Hennes nåd gick väl ännu länge omkring med nyckelknippor och bekymmer, men 
ingen lät störa sig därav, och så innerligt god var hon, att hon aldrig 
bråkade och oroade någon annan än sig själv.

Aftnarna voro i synnerhet behagliga. Då församlades vi alla uti ett litet 
grönt kabinett, rikt på tavIor och blommor, och där läsningen av Franzens, 
Tegners, Stagnelii, Sjöbergs, Nicanders m. fl. svenska skalders arbeten, 
vilka professor L:s uttrycksfulla föredrag och förträffliga deklamation 
lärde oss ännu bättre värdera, gjorde oss med var dag ännu rikare på 
ädla och friska känslor och tankar. Ofta valdes även läsning av en 
allvarsammare art, av denna, vars syftemål är att sprida klarhet över de 
för människohjärtat viktigaste ämnen, över Gud och odödligheten. Detta 
märkte jag snart var gjort i synnerhet med avseende på den blinda, på vars 
marmorbleka anlete överstens blick alltid dröjde under läsningen av de 
ställen, där klarast och varmast gudomlighetens strålar, fastän genom 
människosvaghetens slöjor, frambröto. Ofta förgick även aftonen under 
samtal, riktade på samma ämnen. Professor L. , översten och Helena deltogo 
förnämligast i dessa. Översten i samråd med professor L. fattade anstalter 
till sina underhavandes moraliska förbättring genom goda skolor och flera 
andra inrättningar, beräknade såväl till deras nytta som deras nöje, gåvo 
en otvungen anledning därtill. Människan, hennes organism, hennes 
uppfostran, hennes bestämmelse, hennes höghet, hennes svaghet, Guds kraft, 
mänsklighetens stigande förädling genom ett rätt predikat; rått förstått 
evangelium, detta livet i förening med ett tillkommande: dessa voro ämnen, 
som med högsta värme, skönhet, klarhet och styrka avhandlades av professor 
L. Hans eldiga och kraftfulla föredrag, så förträffligt tolkande hans rika 
känsla, den lyckliga förmåga han i en beundransvärd grad ägde att, genom 
exempel, hämtade ur historiens, moralens och naturens riken, giva klarhet 
även åt de abstraktaste ideer -- den lugna, sköna vishet, som blev 
resultatet av hans lära, och vars välgörande kraft oemotståndligt trängde 
till alla åhörarnaS hjärtan, välljudet av hans manliga röst, det värdiga 
och uttrycksfulla av hans åtbörder: allt detta gjorde, att man med 
förtjusning hade lyssnat till honom hela timmar. Och då han, under det han 
kom allt djupare in i sitt ämne, med en alltmer stigande värme, med allt 
kraftfullare språk uttryckte allt högre, allt djärvare ideer, kände man 
sig liksom upplyftad från jorden och närmare himmeln. Det var en tankens 
och känslans apoteos, och ögonblickets himmelsfärd kvarlämnade dock alltid 
i våra bröst en levande gnista av den eviga elden.

Det var under dessa kvällar, som jag såg känslor av högre och ädlare art 
födas hos den hittills något barnsliga och flyktiga Julie. Jag såg hennes 
bröst höja sig, hennes kinder färga sig, vid det hon lyssnade till talet 
om sanning och dygd, under det hennes uttrycksfulla ögon hängde vid den 
ädle tolkarens läppar, liksom för att insuga varje ord. Hon svarade ofta 
kort och vårdslöst sin fästman, då han stundom ville inhämta hennes omdöme 
över små söta pappsaker och utklippningar, i vilkas förfärdigande han ägde 
en verklig konstskicklighet.

Den blinda förblev under dessa samtal stum, och sällan röjde någon rörelse 
i hennes bildstodslika anlete, att en känsla upprörde hennes inre.

Vi hade även om aftnarna samtal av olika art, av en lättare men ändå 
innehållsrik natur; i dessa lyste hennes nåd och kornett Karl. En afton, 
då professor L. och översten voro frånvarande, höll löjtnant Arvid en lång 
föreläsning om huru man på bästa vis skulle marinera renkött och om 
såsen därtill. Julie frågade om ej Arvids tal givit oss en ovanligt stark 
aptit på att äta kvällsvard tidigt och gå snart till sängs. Allmänt 
bifall.

En dag, då Julie och jag sutto vid öppet fönster och arbetade -- en 
törnroskruka på bordet emellan oss -- och vi länge suttit tysta, sade 
Julie på en gång  hastigt: Tycker du ej? . . . och tvärtystnade.

Jag såg på henne och frågade: Vad då?

"Jo... att... att professor L. har något mycket ädelt i sitt ansikte, i 
synnerhet över pannan?

"Ja, svarade jag, man läser där hans ädla själ, hans milda vishet.

Julie luktade på en törnros -- dess knoppar tycktes i detsamma spricka ut på 
hennes kinder.

Aha! tänkte jag.

Åter sade Julie: Tycker du ej? Ny paus.

Att pro . . . , sade jag vägledande.

Ja . . . att . . . att professor L. har en bra välljudande röst och talar 
alldeles förträffligt? Han gör allt så klart. . . så rikt och skönt. Man 
tycker sig bli bättre under det man hör honom.

Det är sant. -- Men tycker du ej att löjtnant Arvid har bra vackra 
mustascher, bra vackra tänder och en särdeles vacker röst, i synnerhet då 
han säger 'ta mig tu . . .'

Nu är du elak, Beata! sade Julie, häftigt rodnande, i det hon steg upp 
och sprang sin väg. I förbifarten väckte hon löjtnant Arvid, som på en 
soffa i rummet bredvid höll sin middagslur, varöver han knorrade litet och 
fordrade, i det han makligt sträckte ut armar och ben, en kyss i 
ersättning.

Han fick -- "jo pytt!

Emellertid blev Julie med var dag mera allvarsam, hennes förr så jämnt 
glada och goda lynne började bliva ojämnt och stundom ovänligt; hennes 
väsende blev mera stilla och allvarligt, och stundom dröjde ett lätt drag 
av svårmodighet på hennes täcka ansikte. Men denna förändring märkte länge 
ingen av familjen Dess medlemmar hade var på sitt håll mycket att 
sköta.

Hennes nåd, vars livliga natur och verksamma godhet alltid höll henne i 
rörelse, hade på landet alla stunder upptagna. Hon var sina underhavandes 
tröstarinna, rådgivarinna och lärarinna, så i stort som i smått, och 
dessutom hela traktens läkarinna. Hon var detta allt med en lätthet och en 
rådighet, som man knappast kunnat tro henne om, i anseende till hennes 
bekymmersfullhet vid de minsta saker inom hennes eget hem och hushåll. Hon 
gick själv omkring till folket med droppar och uppmuntringar, soppor och 
goda råd, och de förra gåvo must och kraft åt de senare. Hon var hela 
nejdens älskling. Gamla och unga, rika och fattiga prisade henne såsom 
alltför god och gemen.

Översten sysselsatte sig till utseendet mera passivt, i själva verket lika 
verksamt, med deras väl, som honom var givet att regera över. Han var för 
sina underhavande, liksom för sitt tjänstefolk, en god och rättvis, men 
sträng husbonde. Han var allmänt mera fruktad än älskad, men var och en 
erkände, att under den tid han styrt på godset, hade sedefördärv, fylleri 
och över huvud alla laster med vart år avtagit, och däremot ordning, 
rättrådighet, renlevnad, grannsämja och, i följd därav, välmåga och 
trevnad allt mera utbrett sig, även till närliggande orter, och de 
förträffliga anstalter han vidtagit, de goda skolor han anlagt och med 
vart år mera fullkomnade, gåvo hopp om det yngre släktets ännu mera 
stigande förädling och lycka. Som en kraftig medverkare stod nu professor 
L. vid hans sida.

Här är stället att fälla ett ord till närmare upplysning om professor L. 
Det skall bliva kort och gott.

Professor L. var en förmögen mans son och var själv en ganska 
välmående man. Han hade blivit präst för att på det, enligt hans tanke, 
mest verksamma sätt kunna gagna sina likar. Han var ock, i ordets skönaste 
bemärkelse, sin församlings fader.

Besynnerligt var, att han näst mig, och kanske mer än jag, gav akt på 
Julie. Hans blick följde henne ofta så vänligt allvarlig, så prövande.

Helena hade överinseendet över flickskolan i församlingen, vilket viktiga 
värv hon förträffligt och med lika glädje som omsorg uppfyllde.

Kornetten hade överinseendet över gosskolan! --  tror någon kanhända? Nej, 
gudbevars! och väl var det för både honom och skolan. Han hade fallit in i 
en plötslig, häftig passion för botaniken, gick tidigt ut om morgnarna, 
blev ofta hela dagen borta och kom hem om aftonen helt uttröttad, med 
fickorna fulla av ogrä . . . av örter, vill jag säga. Han talade mycket om 
botanikens intresse, värde och nytta, visade Julie oupphörligt skillnaden 
mellan en pentandrist, en octandrist, m. m. I synnerhet var han begiven på 
att finna Linnaea borealis, som han hört sägas skulle växa i trakten, men 
ännu ej kunnat upptäcka. Den gick han nu och sökte både bittida och sent.

Det är förunderligt med Karl, sade Julie, när han kommer hem från sina 
botaniska promenader, är han antingen så glad, att han tar alla människor 
i famn, eller ser han så ond ut, som vore han färdig att bitas.

Han är befängd med sin botanik, sade översten.

Helena smålog och ruskade på huvudet -- och så gjorde jag -- och så gör du 
säkert även, min unga läsarinna. Jag gissar att du gissar att han... men 
tyst, tyst så länge . . . låt oss ej förråda hemligheten, 
den kommer väl i sinom tid i ljuset. Emellertid 
fara vi i stora familjevagnen på

visiter,

översten, hennes nåd, Julie, kornetten och jag. Hennes nåd, som ibland 
hade ideer, vilka tycktes hava fallit ned från månen, hade nyligen hittat 
på, att jag började bliva melankolisk, vilket hon trodde härröra därifrån, 
att jag grubblade över Uppenbarelseboken, emedan hon ett par gånger funnit 
mig med bibeln i handen, uppslagen vid dess sista sida, där det nya 
Jerusalems tillkommelse beskrives. Nu var hennes nåd för ingenting så rädd 
som för grubblandet i böcker, hon trodde halvt att mitt förstånd var i 
fara, och för att förströ mig och låta mig litet grand komma från sådant 
där, ville hon nödvändigt att jag skulle vara henne följaktlig på 
visiter, som skulle göras i grannskapet.

Vi foro åstad en vacker eftermiddag, alla vid gott lynne.

Vi drucko kaffe hos fru Mellander, vilken jämte sin man (sin hustrus 
bihang) arrenderat ett litet ställe av översten. Fru Mellander var 
förfärligt ful, koppärrig och hade skäggbeväxt haka, satte näsan ganska 
högt i vädret över sin tysta, hennes värde och välde djupt erkännande man, 
och talade om belevenhet och moral dagen i ända för sina tvenne vackra, 
något sjåpiga döttrar, vilka kornetten liknade vid slokbjörkar. För övrigt 
var hon snygg, tarvlig och huslig, höll god ordning på sitt hushåll, sin 
man, sina döttrar, en piga och tre kattor -- och trodde sig därför ha ett 
ypperligt ministerhuvud.

Ja ja !  sade hon en gång suckande .  Nu säger man: 'greve Platen 
är död!' Nästa år skall man måhända säga: 'fru Mellander är död!'

"Det vore väl fan, sade översten, som var närvarande .

Medan herr kamrer Mellander förde översten ner i den lilla trädgården för 
att visa honom en ny anläggning eller vad han kallade en nyplog, på ett 
gammalt potatisland, fingo vi veta varjehanda nytt av fru Mellander. Först 
att hon läste en mycket rolig bok om en ung karl, som hette Fritz.

"Är det en roman? frågade hennes nåd.

Ja, det är en roman. Den är mycket rolig. Den som Fritz håller av heter 
Ingeborg.

Vem har skrivit boken?" frågade åter hennes nåd.

Ja det vet jag ej. Han skall vara präst. Och det står där så vackert, 
huru de fara på sjön och huru hon klappar i sina små vita händer . . .

"Kan det vara Frithiof?" skrek kornetten helt gällt av lutter förvåning.

"Frithiof . . . ja Fritz eller Frithiof, så heter han.

"Av Tegner! utropade i sin ordning hennes nåd.

"Ten . . . ja, ja, något sådant namn har jag hört.

Julie lyfte ögonen mot himlen.

Hennes nåd, som för första gången insåg, att man kunde vilja hastigt byta 
om ett sådant samtalsämne, frågade nu fru Mellander, om hon hört det 
grevinnan B. var utflyttad till sin gård.

>,Nej, svarade fru Mellander vasst och bestämt,

Jag vet intet om henne. Emellan oss är ingen commerce mer. Vad tycker väl 
lilla hennes nåd om, att hon och jag varit uppfostrade tillsammans? Ja, vi 
voro i var ungdom tillsammans alla dagar, och hon hade en halmhatt med 
gula band och jag hade en halmhatt med röda band. Och jag sade åt 
henne: 'hör du, Jeanette!' och hon sade åt mig: 'hör du, Lisette!' och vi 
voro de bästa vänner i världen. Så for hon åt sitt håll och jag åt 
mitt -- till min morbror, rådman Stridsberg i Norrtälje. Hennes nåd känner 
visst -- ?

 Nej !  svarade hennes nåd.

Kors! -- inte känna rika Stridsberg -- han som var gift med mamsell 
Bredström, dotter till kramhandlanden Bredström i Stockholm -- hennes nåd 
vet ju -- ? Svågern till Lönnkvist . . . som bodde vid Packartorget?  . . .

Jag känner inte... , svarade småleende, men halvt förlägen, hennes nåd.

Jaså.. . jaså, sade något missnöjd fru Mellander och kanske med 
förminskad aktning för hennes nåds konnässanser. Ja, fortfor hon med sin 
berättelse, så kom det sig att vi ej sågo varandra på flera år. Men då 
jag blev gift med Mellander, fickjag i Stockholm på en konsert se min 
ungdomskamrat, som nu var bliven grevinna B. Och jag hälsar och hälsar på 
henne . . . men vad tycks? Hon ser stint på mig och hälsar icke . . . och 
låtsar alldeles icke känna igen mig. 'Aha!' tänkte jag. När hon nu far 
förbi mitt hus här vid landsvägen, då, kan tänka, kör hon huvudet ut genom 
vagnsfönstret och hälsar och nickar. Men . . . jag stickar! Vad tycker 
lilla hennes nåd? 

Vad lilla hennes nåd tyckte, fick fru Mellander för denna gång ej veta, ty 
i samma ögonblick kom hennes kära hälft in, jämte översten, som manade 
till avresa, emedan klockan redan var fem på eftermiddagen och man hade 
nära en mils resa till Lövstaholm, där hos brukspatron D:s nästa besök 
skulle avläggas. Två koppar kaffe hade emellertid var och en av 
sällskapet måst förtära, utom likväl kornetten, som, välsignande fru 
Mellander, hennes välmening och hennes kaffe, bestämt undanbad sig det. 
Han och Julie hade under tiden gjort sitt bästa för att muntra och kvicka 
upp mamsellerna Eva och Amalia. Kornetten sade dem på sitt glada, 
frimodiga sätt allahanda sma artigheter, Julie berömde deras blommor, 
lovade låna dem böcker, symönster m. m. , vilket allt hade den verkan, att 
de vackra slokbjörkarna, liksom skakade av en frisk vind eller livade av 
ett välgörande regn, småningom började resa sina kvistar och röra på sina 
blad. Det vill säga: Amalia och Eva blevo helt pigga, och deras ögonstenar 
rörde sig både åt östan och västan.

Vid Lövstaholm emottogos översten och hans familj med den livligaste och 
mest bullrande glädje. I synnerhet gjorde man väsen av kornett Karl, som, 
för sitt frimodiga väsende, muntra lynne samt lustiga upptåg, var allmänt 
älskad och omtyckt av grannarna och särdeles i gunst på det glada 
Lövstaholm, där baler, spektakler och nöjen av alla slag beständigt 
omväxlade, och där han ömsom dansat med tolv damer på en natt fyra och 
tjugu danser, ömsom såsom kapten Puff, eller kusin Pastoreau, eller som 
borgmästaren i Carolus Magnus uppträtt och väckt allmän förtjusning. 
Älskareroller hade han aldrig kunnat spela, naturligtvis därför, att han 
aldrig kunde bliva kär, och kunde ej naturligt låtsa något, som var så 
emot hans natur.

För att fira brukspatron D:s namnsdag gåvo hans tre talangfulla döttrar 
och hans fyra talangfulla söner denna afton en liten konsert, vartill en 
tämligen talrik samling av åhörare voro bjudna, och till vilken nu 
familjen H. lade ett kärkommet femtal.

Fru D. , som ryktet kallade ett mycket bildat fruntimmer, som talte om 
Weber och Rossini, om uppfostran och bildning, poesi, kolorit, smak, takt 
m. m. , slog sig på att underhålla hennes nåd med prydliga tal om sina 
åsikter av uppfostran, och om den plan, som legat till grund för den hon 
givit sina barn, och uti vilken både Weber och Rossini, bildning, smak och 
takt rörde sig om varann, utan allsköns takt.

Konserten börjades. Eleonora D. , rädd och röd, satte sig till fortepianot 
och spelte, con tutta la forza della desperazione, uti vart ackord, hon 
slog, skänkte hon åhörarns öra två eller tre toner på köpet, och 
löpningarna, tack vare fortepedal och fermite, foro över klaviaturen, 
såsom ett drag med gummi elasticum över ritningen. Slutet gjorde mycken 
effekt. Hela pianot skrällde. Därefter sjöng den blåögda Therese en aria 
ur Barberaren i Sevilla. Präktigt stackaterade toner, kraftfulla rullader, 
såsom med handkraft tillvridna, och gälla utrop framlockade åhörarnas 
livliga tacksamhetsyttringar för så mycket -- besvär.

Brukspatron D. , en liten tjock och munter gubbe, förtjust i sina barn, 
vilka hans fadershjärta jämförde med världens sju underverk, gick allt 
emellanåt till överste H. , i det han, gnuggande sina händer, frågade med 
tindrande ögon: Nå, vad tycker bror? Vad säger bror? Vaba? Vaba?

Översten, som dels hade för säker naturlig smak, dels i sin dar hört för 
mycken god musik, för att ej rätt väl veta var han var hemma, tog sin 
tillflykt till sitt godhetsfulla skälmaktiga leende och detta tvetydiga 
beröm: Hon spelar som fan! Eller: Hon sjunger som tusan! vilka 
duktiga uttryck mottogos med den livligaste glädje av den lycklige fadern.

I en efterföljande duett emellan Adolf D. och en av hans systrar gick det 
litet (som översten kallade det) sönder. Och en duett av onda blickar 
uppstod mellan brodern och systern, under det sången småningom jämkade sig 
åter tillsamman.

Finalen, en kör, som alla de sju virtuoserna sjöngo i en stämma, om lång 
levnad och trevnad, bålar och skålar m. fl. rim, diktade jämte 
vidhängande förelöpande ordrader av Adolf D. , trodde jag skulle taga ned 
huset.

Hennes nåd, som under allt detta suttit som om hon varit i aftonsången, 
med en andäktig och litet gudsnådlig min, gjorde nu sitt bästa för att 
tillfredsställa den musikaliska familjens törst på lovord. Översten 
upprepade sina kraftord, och sällskapet sjöng ett chor av bravo! och 
charmant! som likväl av mången ackompanjerades av tvetydiga miner. Detta 
sätt klandrade kornetten -- han hade lätt att göra det, han som kunde säga 
och fritt sade, att han alldeles icke förstod sig på,musik och således ej 
kunde fälla något omdöme däröver. En annan, som för sitt musikaliska 
sinnes (eller för sina synders skull) blir uppfordrad att avlämna ett 
yttrande, är vid en sådan konsert illa fast. Artister får man bedöma, det 
har man köpt sig till, men amatörer blott berömma, det anser man sig 
liksom skyldig till, och gör man det utan gott samvete, tar sanningen sin 
reträtt, ej gärna utan att visa en sur min.

Före aftonmåltiden var det ej för oss att tänka på att få resa hem. Först 
klockan elva sutto vi åter i vagnen Det var en mild, sällsynt vacker 
vårnatt. Hennes nåd inslumrade snart, sakta vaggad av vagnens 
 rörelse och sövd av våra samtal. Vi 
tystnade alla småningom. Överstens utseende blev dystert. Kornetten satt 
och såg på månen, som blek och mild stod över den gröna, lugna jorden. Det 
låg något svärmande i hans blick, som jag aldrig där märkt tillförne. 
Julie blev även tankfull. Kusken och hästarna måtte ävenledes ha tänkt på 
något, ty blott långsamt skredo vi fram genom skogar och slätter. Då vi 
ungefär vid midnattstiden foro förbi prästgården, professor L:s hemvist, 
sågs ljus skimra ur ett av fönstren. Översten såg det och sade, i det hans 
ögon vänligt strålade: Där sitter nu L. och vakar och arbetar för sina 
medvarelsers väl. Han unnar sig själv ej nattro, och likväl skall troligen 
en femtio år eller mera gå om, innan hans verk skall förstås och värderas. 
Och sådana nätter följa på dagar, vilkas alla timmar äro ägnade till 
uppfyllandet av hans mångfaldiga ämbetsplikter.

Han liknar sitt ljus, sade kornetten, han förtär sig för att upplysa.

Han måste vara en högst ädel man! sade Julie med en tår i ögat.

Ja väl, svarade översten",jag känner ingen ädlare. Men han kan ej leva 
länge på det sätt han sköter slg.

 Har han ej , frågade Julie vidare,  någon syster eller en mor eller 
någon hemma hos sig, som ser om honom och håller av honom och vårdar 
honom?

Nej, han är ensam.

Ensam! upprepade sakta och sorgsetJulie. Under det vi i en halvcirkel 
foro omkring prästgården, lutade hon sig ut genom vagnsfönstret och höll 
huvudet stilla, vänt i en och samma riktning.

Vad ser du efter, mitt barn? frågade översten.
Efter ljuset, pappa... det tindrar så skönt i natten ! 

Dagen därpå skulle även ett par besök i grannskapet göras, men nu kunde 
kornetten alldeles omöjligt vara oss följaktig på dessa. Han hade fått 
spaning om att Linnäa borealis skulle finnas i en skogstrakt öster ut en 
halv mil ifrån Thorsborg, och för att övertyga sig därom måste han 
nödvändigt lämna oss redan före middagen.

Jag begriper ej, sade Julie, vad Karl lever utav vissa dagar. Han tar 
aldrig, huru mycket jag än ber honom, någon mat med sig, då han gör sina 
botaniska pilgrimsfärder. Också tycker jag att han blivit bra mager."

Nu löper han igen till skogs! sade översten, då han såg sin son med 
stora steg gå över gården",jag fruktar att hans Linnäa borealis gör honom 
yr i huvudet. 

Våra besök denna dagen hade mindre framgång. Hos L:s på Vik hade barnen 
mässlingen, och för små paltarnas skull körde vi, vid denna underrättelse, 
därifrån i fullt fyrsprång.

På M. var grevinnan ej hemma. I ett litet lusthus i trädgården sjöngo 
hennes kanariefåglar hungrande i granna burar och tycktes, med ömsom 
klagande, ömsom glatt drillande toner, både med lock och pock vilja 
påkalla uppmärksamhet för deras behov.

Hennes nåd gav dem gryn, vatten, socker, fågelgräs och tusende smeknamn.

Med allt det här, anmärkte översten, lära vi ej få oss en kopp te i 
afton! Att klockan mellan sex och sju om eftermiddagen ej få te, 
var för översten en verklig mistning, och hennes nåd, som visste det, satt 
med bekymrad och ängslig min i vagnen, under det vi anträdde vår återresa 
hem, vilken väl torde räcka över halvannan timme. För att få, som han 
trodde genare, körde kusken en ny väg, som även gav oss nya trakter att 
beskåda. Man stannade på ett vilt och skogbeväxt ställe, för att låta 
hästarna pusta. Till höger och på något avstånd från vägen sågo vi över 
trädtopparna höja sig en lätt rökpelare, som ett sakta vinddrag förde åt 
vår sida.

Minsann, sade översten, tror jag ej, att man satt på te åt oss där 
borta! Se, Julie, skymtar ej en vit mur fram genom skogen?

Jo! jag ser något gråvitt. . . det är verkligen ett hus där borta . . . 
röken tyckes komma därifrån. Det är klart att någon fe väntar oss där för 
att undfägna oss. En fe, som bjuder på te, det rimmar ju förträffligt. 

Min tanke är, sade översten, att om än där ej finns en fe, så finns där 
ganska säkert folk, och de skola ganska visst bestå oss te, om vi -- vad 
menar du, Charlotte? Skola vi ej göra ett besök i det lilla trevliga 
skogspalatset där borta? Vi säga åt herrskapet där, att vi önska göra 
deras bekantskap och att vi . . . med ett ord, att vi äro törstiga.

Julie skrattade hjärtligt. Hennes nåd såg fasligt förskräckt ut.

Min goda vän, sade hon, det passar sig icke!

Det skulle passa mig rasande bra, sade översten, att få en kopp te.

Dessutom, söta mamma, sade Julie, kunde vi kanske göra en intressant 
bekantskap. Till exem pel, tänk om Don Quixote ej dött av sina 
åderlåtningar, såsom man utspritt, men rest upp åt norden, bosatt sig här 
med sin sköna Toboso och nu toge emot oss . . . Eller kunde vi träffa en 
eremit, som berättade oss sina öden, eller en förklädd prins . . .

Vad och vem du vill, sade översten, bara han är så kristlig och ger oss 
en kopp te.

Oaktat översten nu visst för fjärde gången kom fram med sin kopp te, 
drog sig likväl hennes nåd så allvarsamt tillbaka för detta besök å la 
Don Quixote, som hon kallade det, att tanken därpå övergavs, och det 
beslöts att fortsätta resan.

Vid det vagnen åter satte sig i rörelse -- knack! gick ena bakhjulet av, 
vagnen vältade långsamt omkull och, under åtskilliga utrop, voltigerade 
vi, den ena över den andra, ned på landsvägen.

Hennes nåd låg på mig, men strävade ändå, innan hon själv tänkte på att 
stiga upp, blott efter att få sin ridikyl lös, som av en händelse hade 
kommit under mig, vilket jag försäkrade henne aldrig skulle gå for sig, så 
länge jag ej kunde röra mig ur fläcken.

Äntligen stodo vi alla åter på våra ben. Hennes nåd var blek och vi 
samlades alla med bekymmer och ängslan omkring henne och gjorde tusen 
frågor, om hon hade stött sig, blivit mycket skrämd o. s. v. Men då hon 
besvarade allt med nej och vi, på hennes ångestfulla frågor om oss, även 
måste säga att vi kände varken skrämsel, skrapor eller blånader (om 
klämning ville jag ej tala), slog Julie upp ett så hjärtligt och högljutt 
skratt, att vi måste göra henne sällskap. Kusken och betjänten, båda 
oskadade som vi, revo sig med bekymrade miner i håret.

Med deras tillhjälp sökte översten nu att resa upp den gamla tunga vagnen. 
Men vägen bestod av djup sandmylla, vagnen hade fallit så gott som i 
en grop, kusken var en invalid, betjänten en antikvitet, de ropade eu... 
uh!... Översten allena arbetade --  och vagnen kom ej ur fläcken.

Ett besök i det grå huset (den enda människoboning som var synlig) blev nu 
nödtvunget, och översten, som var så pickhågad på detta besök och på sin 
kopp te, att han var helt glad över händelsen med vagnen, utropade: Vi 
måste följas åt allesammans i lust och nöd! bjöd sin hustru armen och 
förde henne, med ovanlig munterhet och under komiskt skämtande, fram på 
den smala vägen, som slingrade sig genom en tät gran- och tallskog och 
tycktes föra till det mycket omtalade grå huset.

Det blir regn! sade hennes nåd och såg ängslig upp till himlen, min 
hatt. . . kunde vi ej dröja här under träden medan Grönvall springer och 
skaffar folk till vagnen?

Det blir ej regn, sade översten.

Det regnar! ropade hennes nåd.

Låt oss skynda att komma under tak! ropade översten och skyndade muntert 
framåt, under det han höll sin hatt över hennes nåds huvud.

Äntligen voro vi framme vid det lilla grå huset. Det hade ett dystert och 
förfallet utseende och, med undantag av en liten köksträdgård, var allt 
runt omkring vilt och ouppodlat. En insjös silverbölja glänste fram på 
något avstånd genom den mörka furuskogen.

Det började regna allvarsamt just som vi kommo in i huset. En dörr till 
höger i förstugan stod på glänt. Den öppnade kökets tempel. Vid det 
översten trädde in, störtade, lik en hare ur sin gömma, en piga fram ur en 
vrå, spände på oss yrvakna grå ögon och stammade: Var så goa stig 
uppför trappan . . . herrskapet ä hemma.

Vi stego uppför en smal och mörk trätrappa, vid vilkens slut översten 
öppnade en dörr, som lät oss se in i ett litet rum, uppfyllt på alla sidor 
med tvätt. Bord och stolar samt korgar voro betäckta med dels strukna, 
dels ostrukna kläder. Luften ångade het mot oss, som ur en eldad ugn.

Stig på, stig på! sade översten vänligt manande åt hennes nåd, som 
tvärstannat på tröskeln.

Min söta vän, jag kan ju ej gå och trampa i klädkorgarna, svarade hon 
litet förtörnad. Översten och jag röjde dessa ur vägen och vi tågade genom 
linnelandet mot en annan dörr, vid vars upplåtande vi alla ett ögonblick 
stannade, betagna av förvåning och överraskning.

Ett fullkomligt skönt, majestätiskt och i svart siden och spetsar 
praktfullt klätt fruntimmer stod mitt uti ett rum, smakfullt prytt med 
vackra kristaller, blomsterurnor, speglar och andra skimrande 
onyttigheter. Något bakom henne stod -- fastän hon tycktes mig sväva -- en 
ung... ja verkligen blott en ung flicka, men så förtjusande,så änglalikt 
skön, att man var färdig att betvivla hennes varelses jordiskhet. Hon 
kunde vara på sin höjd sexton år, hade sitt ljusa hår uppfästat med en 
guldpil, bar en vit lätt florsklänning, som lik en ljus sky kringslöt den 
liljevita, ljuva, idealiskt skönt formade änglavarelsen.

Det äldre fruntimret gick emot oss, under det hennes mörkblå ögon blickade 
något stolt och frågande på de objudna gästerna. Hennes nåd gick baklänges 
och trampade mig på tårna. Översten, vars ädla hållning och öppna samt 
belevade sätt att vara på en var gjorde ett behagligt intryck, framkal 
lade snart ett älskvärt leende på den vackra 
skogsfruns läppar, i det han på ett sätt, lika behagligt som komiskt, 
redogjorde för anledningen, eller snarare anledningarna, till vårt 
oväntade besök; gjorde ursäkt därför, nämnde sitt namn (vilket på den 
sköna okända tycktes göra ett besynnerligt intryck) samt presenterade sin 
fru och sin dotter. Mig glömde han. Jag förlåter honom. Vem talar om såsen 
till gåsen? Den följer ju av sig själv som appendix. Den vackra skogsfrun 
svarade på bruten svenska, men med en röst som var verklig musik: Mycket 
välkommen! vagnen skall ha hjälp, och ni skall ha te . . . så gott jag 
kan. -- Min dotter, min Hermina, tilllade hon, i det hon smekande strök ur 
sylfidens panna de skuggande lockarna.

Under det hennes nåd gick fram till soffan, stannade hon och neg mycket 
artigt för en herre, som hittills stått till hälften skymd av 
fönstergardinen, men som nu steg fram, tog den bestörta hennes nåds hand, 
ruskade den och kysste den, i det han skrattande, men ej utan förlägenhet 
sade: Söta mamma !  Det var kornetten !

Hennes nåd sade blott: Herregud! och satte sig ned helt hastigt och helt 
betagen i soffan, med händerna hopknäppta och blicken stirrande på sin 
son. Översten spärrade upp ögonen, gjorde en högst komisk grimas, men sade 
intet. En slags förlägen, orolig spänning uppstod i sällskapet. Kornetten, 
vilken i synnerhet tycktes stå som på nålar, gick snart ut för att tillse 
om vagnens iordningsättande.

Den vackra skogsfrun gick även ut och vi blevo ensamma med sylfiden, som 
översten betraktade med ögonskenlig förtjusning. Han, jämte hennes nåd 
ochjulie, sökte att med frågor och anmärkning ar över åtskilliga 
ämnen få henne språksam, men det lyckades ej; hon talade blott litet och 
undvek att svara på frågorna. Barnslig oskuld, innerligt behag och ett 
nästan himmelskt lugn låg i hela hennes väsende och uttryckte sig i allt 
vad hon sade. Hon talade en tämligen god svenska, men med en accent, uti 
vilken röjde sig det italienska språkets välljud. Julie var förtjust och 
upphörde ej att viska till mig: Det är en ängel, en ängel! Se hennes mun! 
. . . nej, se hennes lilla hand! -- nej, se hennes fot!.. . nej, se hennes 
ögon! . . . ah, bror Karl! . . . nu är du visst fast! . . . det är en 
riktig ängel!

I det lilla smakfullt prydda rummet stod även en harpa och en lyra. På 
Julies fråga till Hermina, om hon spelade på något av dessa instrument, 
svarade hon därmed, att hon gick till harpan, spelade och sjöng en 
canzonetta av Azioli, med ett behag och en röst så rörande ljuv, att den 
framlockade tårar i allas våra ögon.

Hon hade knappast slutat, då hennes mor inträdde; strax därefter kom 
kornetten och te. Sysselsättningen, som detta senare gav var och en, 
gjorde stockningen i konversationen, som alldeles icke ville komma sig 
före, mindre märkbar.

Jag kunde ej låta bli att anmärka (må man förlåta det en husrådinna) 
teanstalternas torftighet. Kopparna voro av Rörstrands grövsta porslin 
(tre voro sinkade), sockret var ordinärt och rätt grått melis;  -- bröd 
eller skorpor såg jag ej ett tecken till.

Jag fruktar att vår vackra värdinna märkte, att jag såg mig litet om, och 
att hennes nåd även såg sig litet om och blickade med ett halvt öga på 
mig, ty hennes uppsyn förrådde en plågsam förvirring, under det hon 
framstammade något om svårigheten att få vetemjöl. Med sin vanliga 
förekommande godhet tillbjöd sig genast hennes nåd att skicka utav sina 
förråder, men fick till svar ett bestämt och kallt nej, jag tackar! 
varöver hon blev på en gång försagd och litet stött.

Översten drack med välbehag sin andra kopp te, då vi på en gång fingo höra 
ett starkt buller och en gåendes hastiga steg uppför trappan. Vår värdinna 
rodnade, bleknade, steg upp och gjorde några steg mot dörren, då den i 
detsamma hastigt kastades upp, och en man med ett vilt uttryck av 
återhållen vrede i ett blekt, strängt betydningsfullt ansikte, häftigt 
inträdde, hälsade stolt och vårdslöst på det i rummet befintliga 
sällskapet och gick att sätta sig i ett fönster, där han förblev stum, 
under det han likväl som oftast avsköt vilda, vreda och genomträngande 
blickar på vår vackra värdinna, som, synbart darrande, tyst kom att 
återtaga sin plats bredvid hennes nåd. Småningom blev dock hennes väsende 
lugnare och hon besvarade ett par gånger de vreda ögonkast, som skickades 
henne, med en blick full av stolthet och även förakt.

Översten, som med prövande blickar mätte den nykomne, tilltalade honom med 
en fråga om väderleken. Vid ljudet av denna röst vände sig den obekante 
hastigt om, betraktade skarpt frågaren, och en blek rodnad färgade hans 
förfallna kinder, i det han svarade, utan att tyckas veta vad han sade: 
Ja, ja . . . det regnar ej mer . . . man kan ge sig på vägen! . . .

Han såg åter ut genom fönstret och upprepade: Det håller alldeles 
uppe -- man kan ge sig av utan fara . . . 

Översten, som denna dag tycktes hava fått retsamhetens och motsägelsens 
anda uti sig, sade, emot all sannolikhet, ty det klarnade 
ögonskenligt: Å, det kastar ännu -- det mulnar och börjar säkert regna än 
värre!

Hennes nåd gav honom nu en liten vänlig, bedjande blick, och vid denna 
stumma bön steg han upp, såg äntligen att det blev uppehållsväder och att 
man kunde ge sig av.

Under tacksägelser och ursäkter togo vi avsked av skogsfrun och hennes 
dotter, som hade stora tårar i sina vackra ögon, då vi lämnade rummet, 
hälsande stumt på herr Zernebock (som Julie kallade honom), vilken tycktes 
vilja med sina ögon skjuta på oss och hjälpa oss att komma fort.

Du följer väl med oss, Karl? sade översten till sin son, eller tänker 
du ännu söka Linnaea bo . . .?

Jag skall springa förut för att se om vagnen är väl i ordning, ropade 
kornetten och for av som en yrvind .

Då vi åter sutto i vagnen, bestormades kornetten med frågor. Han 
förklarade sig ej veta mer om de vackra utländskorna än vi; han hade på en 
av sina ströverier i nejden gjort deras bekantskap, han visste att de 
voro vackra och älskvärda, levde skilda från hela världen och tycktes vara 
fattiga... och för övrigt visste han ingenting mer . . . ingenting alls . 
. .

Fattiga! utropade hennes nåd, och så klädda . . . sådana spetsar!

Kornetten rodnade och sade blott: De äro alltid mycket väl klädda.

Men vem i all världen var den onda herrn? ropade Julie.

Herrn i huset, svarade kornetten, han tyckes ha ett olyckligt och 
retligt lynne. . . jag känner för övrigt ej denna familj . . . 
Översten såg skarpt på sin son, som blev synbart förlägen.

Det blev tyst i vagnen. Hennes nåd ruskade på huvudet, såsom till 
ackompanjemang av egna tankar.

En gång avbröt översten tystnaden, i det han godhetsfullt leende sade: 
Jag har ännu hennes kling kling i mina öron!

Kling kling? upprepade kornetten rodnande.

Jaha! svarade torrt översten, och det blev åter tyst.

Julie hade väl sitt hjärta och sina ögon fulla med livliga ord över de 
båda sköna utländskorna, men hon visste ej rätt på vad grund hon stod, i 
anseende till sin brors bekantskap med dem, och vågade dessutom sällan i 
sin fars närvaro ge sin förtjusning luft, av fruktan för hans sarkastiska 
min, för vilken hon hade en panisk förskräckelse.

Det är besynnerligt, sade åter översten, att man just i denna 
skogstrakt, öster ut från Thorsborg, skall finna den sällsynta Linnäa bo . 
. .

Tror pappa ej, avbröt hastigt kornetten, att jag får dra upp fönstret . 
. . eller kanske pappa just nu ej borde tala . . . så mycket . . . den 
kalla dimman strömmar in . . .

Tack för din omsorg, min son -- det har ingen fara med mig. Jag fruktar 
mera för dig... att du ådrar dig någon sjukdom på dina botaniska 
promenader, att du förkyler dig . . . får frossan . . .

Frossan! sade kornetten skrattande, men tillika rodnande, snarare kunde 
det vara fråga om någon feber . . . 

Jag vill vara din doktor, sade översten, och som jag redan ser 
betänkliga sjukdomssymtomer, för ordnar jag dig . . .

Tackar allra ödmjukast, min bästa pappa! Men ännu har det alldeles ingen 
fara -- det försäkrar jag. Dessutom har jag mycken... respekt för 
medikament.

Översten teg. Hennes nåd suckade. Julie plirade skälmaktigt på mig. Vagnen 
stannade, vi voro framme. Det var redan ganska sent på aftonen.

Under aftonmåltiden sade översten till sin son: "Nå, Karl, när var du 
lycklig nog att hitta på din Linnäa borealis?

Hurtigt svarade kornetten: Just i dag, pappa! tog med detsamma upp sin 
plånbok och framtog därutur en liten växt, i det han sade: Denna lilla 
nordiska blomma, som finnes, utom i Sverige och Norge, endast i Schweiz 
och på ett berg i Amerika, har en alldeles utsökt lukt, i synnerhet 
nattetid. Denna här börjar redan torka, men luktar ännu gott  -- känn, Julie 
. . .

Kors, bästa Karl, ropade Julie, den luktar ju starkt malört! . . . 
eller nej . . . vad säger jag . . . den luktar . . . 

Malört! sade bestört kornetten och såg litet flat på sin malörtskvast. 
Jag tog miste. . . jag har tappat, jag hade . . .

Översten log sarkastiskt. Man måste bekänna, sade han, att den där 
Linna a borealis är en högst kuriös planta!

Den som likväl ganska säkert snart fick veta något mer angående Linnäa 
borealis, var hennes nåd. Mellan mor och son rådde en så innerlig ömhet, 
att den enas frågor ofelbart framkallade den andras förtroende, då det ej 
gavs självmant. Av alla sina barn älskade hennes nåd mest sin äldste son, 
ehuru hon ej ville tillstå, att hennes hjärta 
gjorde mellan dem någon skillnad. Han var av alla mest lik henne, så till 
anletsdrag, som till hjärtats innerliga godhet. Dessutom hade den vård, 
hon ägnat åt hans ytterst svaga och sjukliga barndom, kostat henne en stor 
del av hennes egen hälsa och krafter, och detta, kanske mer än allt annat, 
hade fästat modershjärtat vid det barn, som blott genom så många 
uppoffringar blivit bevarat. Vad som kostar oss så mycket, det blir oss 
dyrbart. Även belönades hon nu med den innerligaste sonliga ömhet.

Om hennes nåd visste av någon hemlighet, så hjälpte det oss andra ej ur 
mörkret. Översten tycktes ej veta mer än vi, ty han brukade ofta vid glatt 
lynne skämta över botanik och Linnäa borealis, för vilka ord kornetten 
fått en riktig förskräckelse och vilkas uttalande han alltid sökte avbryta 
genom tillgripande av något nytt samtalsämne, det första bästa .

Emellertid fortsatte han ostörd sina vandringar, företog till och med 
genom närliggande trakter en liten fotresa, som räckte omkring en vecka; 
sedan . . . dock härom sedan.

Översten sade med sitt vanliga lugn: Om fjorton dagar skall den unge 
herrn till lägret, sedan håller honom expeditionen hela sommaren i 
Roslagen; kärleken till botaniken och Linnäa borealis blåser väl av honom 
under tiden. ,

Under tiden var Julie på sätt och vis i en bedrövlig belägenhet. Löjtnant 
Arvid, som på landet befann sig i saknad av samtalsämnen, som stadslivet 
allena hjälper till, började att tätatä med sin fästmö ej hitta på något 
att säga utom min lilla Julie! varpå alltid en kyss skulle följa såsom 
pausfyllning; denna undandrog sig likväl stundom lilla Julie. Sedan 
de älskande länge med tyst uppmärksamhet suttit bredvid varandra, började 
de gäspa. Då sade Arvid: Du är sömnig, lilla Julie!

Ja, svarade hon, och tack vare dig! tänkte hon.

Luta dig då emot mig, min ängel, och tag dig en liten lur, sade med mild 
röst hennes blivande jordiska stöd, luta dig mot mig och mot sovkudden, 
som jag ställer så här, jag skall luta mig mot den andra dynan och 
ävenledes ta mig en lur . . . det skall bli gudomligt skönt!

Med en tämligen bedrövlig min följde Julie rådet, och snart såg man, både 
förmiddag och eftermiddag, de förlovade sitta och halvslumra tillsammans. 
Julie sade väl ofta, att det var både synd och skam att så där bortsova 
livet, men hennes fästman tyckte att det var så, som man njöt det bäst, 
och då ett litet gott hustruämne, redan som fästmö, följer den älskades 
önskningar, så höll Julie tills vidare för- och eftermiddags sovstunder. En 
gång hörde man henne säga, halvt skrattande, halvt förtretad, på löjtnant 
Arvids bön att anse honom som en kudde: Jag försäkrar dig, att jag börjar 
göra det på fullt allvar. 


Den blinda.

Jag ser -- natten allena.

Hennes nåd, som nu med visshet hade upptäckt grunden till min föregivna 
melankoli uti en förmodad begynnelse till lungsot, förordnade för mig en 
mjölkkur och sakta spatserande ute i fria luften, tidigt om morgnarna.
Kanske gjorde hon det även för att, på gott otvunget maner, få i mig 
en följeslagerska åt Elisabeth, för vilken doktorerna föreskrivit samma 
diet. Vare därmed hur det vill, fyra saker voro givna: melankolisk var 
jag -- lungsot hade jag -- kureras skulle jag -- och promenera måste jag.

Jag började således dricka mjölk och gick under de sköna vårmorgnarna, vid 
den tysta Elisabeths arm, uti den vackra parken, där fåglarna, i synnerhet 
denna tid på dagen, stämde upp konserter, dem ej de båda vandrerskornas 
sakta steg, ej heller många ord från deras läppar störde.

Elisabeths sinnesstämning var i förstone kall och ovänlig. Hon teg nästan 
beständigt, och de få ord hon yttrade buro uttryck av ett sjukt och 
retligt lynne. Hon frågade oftast: Vad är klockan? Och på mitt svar 
följde alltid från henne en otålig suck: Icke mer?

Jag var tyst därför att jag -- att jag verkligen ej visste vad jag skulle 
säga, därför att jag fruktade genom ett ovarsamt ord såra hennes oroliga, 
känsliga själ. Jag såg henne lida, hade så gärna velat söka trösta, men 
visste ej vilken ton jag borde anslå för att välgörande tränga till hennes 
hjärta. Dessutom tycktes mig att människoord ej skulle kunna förmå mer 
till lindring för en varelses smärta, än denna milda, friska, livgivande 
vårluft, som omfläktade oss, än dessa melodiska körer, som svallade upp ur 
de susande lundarna än denna rika ljuva vällukt, som tycktes vara den unga 
naturens andedräkt, som vi insögo med vår, och sorll livande trängde till 
själens innersta. Ack, vad hade jag väl kunnat säga mera vältaligt, mera 
ömt, mera lugnande, än denna naturens sköna, underbara poesi?
Småningom blev Elisabeths sinnesstämning mildare. Mina tysta men 
oavbrutna omsorger stöttes ej mera ovänligt tillbaka. Hon talade oftare 
och med mera lugn.

En dag sade hon åt mig: Du är tyst och vänlig som naturen; det gör gott 
att vara med dig. Då jag aldrig med en enda fråga sökte intränga i hennes 
varelses inre, tycktes hon småningom alldeles glömma, att hon var omgiven 
av något annat, än denna natur, i vars sköte den mest olyckliga varelse ej 
fruktar att utgjuta sin smärta, och som ofta är dess bästa, mest 
trösterika vän. Hon gav ofta luft åt avbrutna ljud, än fulla av en stilla 
jämmer, än hemska, vilda, knotande; någon gång sjöng hon entonigt, men 
ljuvt, en slags vaggsång, såsom ville hon därmed söva hjärtats stormande 
känslor. Denna vemodiga behagliga sång alstrade stundom hos mig just denna 
melankoli, som hennes nåd ville kurera.

I sina åtbörder yttrade Elisabeth samma frigivande av hittills kvävda 
känsloutbrott. Hon utsträckte ofta sina armar med häftighet eller gjorde 
med dem rörelser, såsom ville hon från sig avlägsna något förskräckande; 
stundom tryckte hon sina händer hårt mot sitt bröst, eller sammanknäppte 
dem över pannan med ett uttryck av outsägligt lidande. Ofta var hennes 
rörelser så häftiga och så vilda, att de tycktes närma sig utbrott av 
vansinnighet. Men så fort vår morgonpromenad var slutad och vi nalkades 
hemmet, återtog hon småningom sitt slutna, kalla, nästan onaturligt stela 
väsende.

En morgon, då vi hade satt oss på en bänk, sade hon hastigt till mig: Vi 
sitta i solen, -- är det icke så? Jag känner dess värme. Låt oss söka 
skuggan. Jag håller ej av solen, och den har ingen del i mig. , Jag 
förde henne till en bänk, där en lummig syrenhäck frånstängde 
solstrålarna.

Det måste vara rätt vackert i dag, sade Elisabeth, -jag tycker mig 
aldrig ha känt en så ljuv luft. Och nu började hon göra mig frågor, över 
blommornas färg, över träden och fåglarna, över allt som omgav oss, skönt, 
men för henne osynligt, och det med en ton så sorgligt mild, så full av 
stilla försakelse, att en djup och innerlig försakelse bemäktigade sig 
mitt hjärta, och ett par tårar, dem jag ej sökte återhålla, föllo från 
mina ögon ned på hennes hand, som vilade i min. Hastigt drog hon den bort, 
i det hon sade: Du gråter över mig, du känner medlidande med mig! -- Det 
bör ingen göra -- ingen skall beklaga mig -- ingen förbarma sig över mig; jag 
förtjänar det ej! Du bör ej längre bedragas över mig, lär att känna 
mig -- lär att avsky mig! -- Detta hjärta har velat brottet -- denna hand har 
begått mord! Jag går nu -- jag vet -- jag känner det -- mot döden, men mot en 
stilla, nästan smärtfri död, fri från blygd och vanheder -- och jag hade 
förtjänt att sluta mina dagar under bödelns hand på schavotten.

Jag tyckte vid dessa ord, att dagen mörknade omkring mig. Stilla fasande, 
teg jag. Den blinda teg även, först med ett uttryck av vild förtvivlan, 
sedan med ett hånlöje på de bleka läpparna; slutligen övergick detta till 
en min av dyster nedslagenhet, i det hon sakta och långsamt frågade: Är 
någon ännu när mig? -- Jag är här, svarade jag, så lugnt och milt som 
möjligt, ty jag kände, huru mycket den olyckliga brottsliga, ännu mer än 
den oskyldigt lidande, behöver medvarelsers godhet.

Snart, sade Elisabeth och lade handen på sitt bröst, snart skola de 
avgrundslågor, som härja här  -- slockna. Stilla död, jag känner ditt 
vänliga annalkande!... Fläkten av din svalkande vinge ger mig stundom ett 
ögonblicks lindring . . . Snart skall detta kalla hjärta vila, stelna i 
den kalla jorden . . . Moderliga jord, du skall sluta i ditt sköte de 
trötta barn, som intet modershjärta, ingen fadersfamn, ingen väns 
stödjande arm lärt känna och välsigna under livets långa, långa dag! . . . 
Men varför klagar jag? För att få en föraktfull ömkans allmosa? Och ej en 
gång denna förtjänar jag! . . . Jag är en usel varelse ! 

Hon tystnade, men började efter en stund åter: Det är besynnerligt! -- i 
dag -- i dag -- efter så många hundra dagar i tysthet burna livseländen, vill 
mitt hjärta tala... vill, lik en länge fjättrad fånge, andas en friare 
luft, vill träda fram i dagen, liknöjd för de känslor av fasa och avsky, 
som den brottsliga uslingens anblick må väcka hos andra . . . Flamman vill 
ännu en gång låga upp och kasta ett sken -- om än hemskt, innan den slocknar 
för alltid.

Vänd ditt anlete från mig, Beata!... Följ solens exempel -- det är lika 
mycket -- eller snarare, det är gott så; jag har ännu något att 
förlora -- ditt medlidande. Väl, jag är skyldigmig detta straff . . .

Hon tystnade åter; häftiga och smärtfulla känslor tycktes skaka hennes 
själ och ett obeskrivligt uttryck av entusiasm och vemod målade sig på 
hennes sköna anlete, i det hon trånadsfullt utsträckte sina armar framför 
sig och utbrast:

Fädernesland, frihet, ära! -- hade jag kunnat leva, strida och dö för er. .. 
jag hade ej blivit den usla, sJunkna varelse jag nu är. O, hade jag varit 
en man, skulle mitt hjärta ej utan frukt ha klappat för er, värdiga mål 
för själens örnflykt! Denna låga, som nu förtär mitt brottsliga bröst, 
hade då, tänd på edra altaren, brunnit en klar 
och helig offerflamma mot höjden. Men nu! . . . o, huru olycklig är den 
kvinna, som naturen givit en själ, full av eld, känslostyrka och 
entusiasm! Olycklig den kvinna, som i den trånga krets, uti vilken hon är 
kallad att stilla och enahanda leva och verka, ser blott ett glädjelöst 
tillstånd, ett fängelse, en livets grav.

Jag var denna olyckliga. O, huru har jag ej lidit av striden mot ödet! Det 
var draken, mot vilken jag kämpade, vilken jag trodde mig utkorad att 
övervinna. . . och den har kastat mig ner i stoftet, krossat mig -- trampat 
mig som en mask.

I ungdomlig känslas övermod var jag stolt över min eld, min känslas djup 
och spännkraft, föraktade att sansa mig. . . att erkänna en annan kraft 
till lag än min vilja; jag kände mig ha vingar -- jag ville flyga, jag ville 
höja mig över alla; jag har fallit!

O, att min döende röst kunde höras av varje kvinnlig varelse, som eldig 
och passionerad tror sig skapad att bliva något stort, lysande och 
förvånande, tror att den känslas vidd och spännkraft, med vilken hon 
blivit begåvad, berättigar henne att förakta den tysta värld, uti vilken 
hennes plats av samhällsordningen blivit anvist, den blyga, behagliga 
känslans återhållsamhet, som henne både gudomliga och mänskliga lagar 
befalla -- o, att hon kunde se mig, fallen genom dessa lagars överträdande, 
och höra mig varnande säga: förvillade, beklagansvärda varelse, bekämpa 
dig själv! Din egen passionerade själ  -- se där draken, mot vilken du bör 
strida, vars eld skall förtära dig och bliva andras bane, om den ej 
kväves. Undergiv dig öde och samhällslagarna... bekämpa dig själv. . . 
eller skall du lida och krossas som Jag.
För mig är det för sent att kämpa -- kraften är borta, viljan är 
borta! Elden har tagit överhand --  templet brinner, brinner, brinner -- och 
skall brinna, till dess vindarna ej mer finna annat än dess aska. Mitt bål 
har jag tänt själv -- jag förtärs och lider !

Du värld omkring mig, full av harmoni, skönhet och sång, som lik ett 
vaknande leende barn nu omger mig med smekande armar... fåfängt ler, 
fåfängt smeker du . . . jag förstår dig ej -- jag lider!

Då jag var ung . . . det är ett sekel sedan . . . välvde redan i mitt 
bröst ömsom himmel och helvete . . . nu ser jag himlen ej mera. Då jag var 
ung -- mycket ung ännu -- älskade jag redan med passionens hela kraft. Min 
första kärlek var mitt fädernesland . . . du ler kanske, finner denna 
känsla löjlig i en flickas bröst... så hava andra gjort; och likväl -- mitt 
fädernesland! Sveriges ädla och älskade jord! hade alla dina söner haft 
mitt hjärta -- en späd flickas hjärta -- så vore du ännu vad du varit, 
hjältarnas hembygd . . . Europas lejon.

Du har läst, hört talas om martyrer, om de rysliga plågor, de nästan 
otänkbara grymheter, som frihetens och fosterlandets vänner i alla tider 
lidit, och du har med fasa vänt bort ditt öga, avlägsnat din tanke. Jag 
läste även, jag hörde även om dessas öden, men törstade att dela dem, 
genomtänkte med begärlighet alla kval, alla avgrundsplågor . . . 
himlasällheter syntes de mig, om burna, o fädernesland, för dig! -- jag bad 
till himlen om deras ära, om deras vällust.

Under det jag utvecklade min ungdoms blomma, och mina känslor svällde som 
vårströmmen, rasslade krigets mordvagn genom Europa . . . blott ett eko av 
den vapenklang, som i stridande massor framljungade, nådde vårt 
fredliga land. Men detta nådde mitt hjärta och väckte där de vildaste, 
mest hänryckande känslor.. . Ack, jag var blott en kvinna!... man 
skrattade åt mitt svärmeri, man förlöjligade det. Jag grät de bittraste 
harmens tårar -- och dolde min eld i mitt bröst.

Freden gjordes, och namnen fädernesland, frihet, som vid skenet av krigets 
eldar lysa så bländande och klara, förlorade under olivens skugga många av 
sina tjusande strålar. Även i mitt bröst förlorade de sköna namnen deras 
magiska spännkraft, då med dem ej mera förenades tanken på fara, kamp och 
ärofull död. Freden var gjord, alla sinnens spänning stillades. Världen 
omkring mig var ännu mera vardaglig och enahanda än förr. Men mitt hjärta 
blev sig likt, ville leva, ville verka; jag var som förr, och mer än förr, 
full av begär att erövra livets lysande höjder -- och blev av människor, 
samhällsordningar, konvenanser och förhållanden evigt återvist till mitt 
inte-liv. Aldrig var en galärslav så olycklig som jag. Rastlös som 
stormvindens ande rörde sig min själ, famnade världen, ville höja sig till 
stjärnorna, tränga genom alla känslors täckelse, allt vetandes förlåt, och 
min kropp och min uppmärksamhet förblevo fjättrade vid vad livet har mest 
småaktigt och trivialt. Jag levde två varelsers liv uti en -- och den ena 
var den andras plåga.

En enda passion tillåter världen det kvinnliga hjärtat... uti uppfostran 
befordras dess utvecklande vanligen genom läsning av romaner, känslosamma 
poesier, m. m. Det är kärleken. Jag lärde att känna den. Man säger, att 
den förädlar kvinnan, att den skapar hennes sällhet... den har fört mig 
till brottet, den för mig nu till min grav.

Min far dog. Han hade aldrig förstått, aldrig älskat mig, aldrig gjort mig 
lycklig. Varför gav han mig livet? -- Hade min mor levat, o hon skulle ha 
förstått, ha älskat mig! Jag har hört mycket talas om henne, hon hade 
mycket lidit... mycket kämpat.  -- Jag var ett foster av hennes sista suck, 
den sög jag in med min första andedräkt. . . uti den första och sista 
moderskyssen. Därför även kanske var hela mitt liv ett dödsarbete likt, en 
strid, en evig kamp, snart dock är den väl slut.

Min farbror, från vilken jag hittills levat långt skild, tog mig till sig. 
Du känner honom . . . men nej, du känner honom ej. Du tror honom vara en 
Gud på jorden -- och han är en hård, obeveklig man --  en oblidkelig, sträng 
domare. O, huru hård har han ej varit emot mig! Huru älskade jag honom ej! 
Jag hade ingen och intet på jorden. Han blev mitt allt. Jag såg ingen och 
intet utom honom. Jag sade honom det. O, hade han blott haft någon 
mildhet, någon barmhärtighet för mig. Men han var allenast sträng. Hans 
blick var kall, hans ord straffande. Jag förtvivlade, men tillbad honom 
ändå.

Jag var skön, jag var snillrik, full av ungdom och liv och känsla. -- Såsom 
vågor förgäves slå mot klippan, som motstår och återkastar dem, så välvde 
förgäves alla mina känslor, alla mina naturgåvor fram, såsom offer vid 
hans altare. Ack, vågorna få dock med tårar bada det hårda bröst, som dem 
bryter och förskjuter; jag fick ej gråta på den hand, som stötte bort mig, 
som gav mig dödskalken. Han, som jag över allting vördade och älskade, han 
kallade min känsla för honom brottslig. Jag vet ej, om den då var det. 
Vanlig var den ej -- och kanske ej passande för jorden. Jag hade ej då 
skytt änglarnas blickar i mitt hjärta... de hade förstått mig... Änglarna 
i himlen älska ju! . . . och måste älska högre och renare än jordens barn, 
ty de älska det högsta goda --  de älska Gud! . . . Ack, han var en Gud för 
mig! Varför var han blott en vredgad, straffande hämnare? Hans straffdom 
över mig gjorde, att jag föraktade mig själv -- och tillbad honom ännu 
högre.

Ett ögonblick reste sig världslig stolthet i mitt bröst. Jag ville besegra 
min passion -- straffa dess föremåls obevekliga stränghet.

Jag förlovade mig med en ung man... god och älskvärd tror jag . . . som 
älskade mig; jag minns honom föga. Jag ville straffa och trodde mig kunna 
det genom detta medel . . . ja -- ty jag var ändå stundom i den tro, 
att -- jag var älskad av den, som var allt för mig. -- Skulle kärlek vara den 
enda eld, som ej ägde kraft att värma det föremål, på vilket alla dess 
brännande strålar samlas? -- Och dessutom var jag så skön -- och han var, det 
visste jag, det såg jag, svag för kvinnlig skönhet . . . Dock vad säger 
jag! när var han väl svag? När såg jag honom vackla, den stolte, ädle, 
starke? O jag -- O jag var den svaga, den förvillade, dårade, eländiga!

Man redde till mitt bröllop, bröllopskläderna voro redan färdiga, man 
omringade mig med gåvor, smek och smicker . . . jag såg på honom som jag 
älskade . . . han var bra blek.

Bröllopsdagen kom, vigselstunden kom . . . jag såg på honom -- han var blek, 
i hans öga brann en dyster låga -- men han sade -- intet. I det sista viktiga 
ögonblicket såg jag ännu på honom -- då vände han sitt ansikte bort ifrån 
mig; sitt sköna, ädla, älskade anlete vände han bort ifrån mig -- med en 
blick - O minne! Jag sade Ja! Avgrunden var i mitt hjärta.

Samma afton gick jag bort och gömde mig. .. gömde mig undan för alla 
människor. Det var underligt i mitt huvud och i mitt bröst. Vad man sökte 
mig! . . . ha ha ha! det var ett spektakel!

Jag hade tagit pengar med mig och lyckades att under ett antaget namn resa 
till en av Sveriges hamnstäder.

Jag såg havet . . . en storm upprörde det . . . morgonhimlen stod i röda 
lågor däröver. Jag minns det än. .. ah! det var skönt! Jag satt på en 
klippa och såg ut åt havet. Det omätliga öppnade för mig sina armar; bölja 
välvde på bölja... brusande, skummande... bortåt... bortåt... i 
oändligheten, mot det gränslösa fjärran, där hav och himmel famnade 
varann. Det brusade och susade -- hu! det var rysligt och härligt! Någonting 
likt en frisk fläkt svepte genom mitt kvalda bröst. Jag kände mig 
vederkvickt, stärkt. Böljorna talte ett språk, som gjorde mig gott. De 
viskade, de vinkade åt mig: 'Bortåt, bortåt!' Halva dagen sattjag på 
klippan tyst, såg utåt havet och lyssnade, såg solen uppgå ur vågorna, såg 
seglen med vita duvovingar, uppå blåa havet, under blåa himlen, sväva 
bortåt mot någon fjärran fridens kust. Jag hörde böljornas manande röster 
och beslöt följa deras bud.

Till Amerika ville jag. Långt, långt bort ville jag från den jord, som han 
trampade, från den luft, som han andades, från det språk, från de seder, 
vilka voro hans.

Dagen var kommen, då jag skulle avresa, stunden var inne. Jag skulle 
bestiga frälsningens skepp, dess vimplar flögo lustigt för en gynnande 
vind . . . snart skulle jag gunga på de svala vågorna, de sjöngo så 
ljuvligt; genom dessas sång trängde på en gång 
ljudet av en röst . . . jag kände mig fattad av en arm . . . och med våld 
bortsläpas. Förskräckliga ord taltes till mig av en älskad röst... jag 
förstod dem knappast . . . allt föreföll mig besynnerligt -- obegripligt. 
Som en fånge fördes jag tillbaka till min man. Då kände jag åter något 
underligt i mitt huvud och i mitt bröst, det var en dans, en virvel -- och 
tillika ett aggande ont. Detta tilltog och tilltog i häftighet, jag blev 
vad man kallar -- tokig.

Samma hand, som med våld förde mig från frälsningens strand . . . 
fängslade nu mina händer. Han, som jag så oändligt älskade, för vilken jag 
tusen gånger hade velat giva mitt liv -- han -- lade mig i kedjor -- och förde 
mig till dårhuset . . .

En tid, utan tid, utlöpte där för mig -- dagen, natten, morgonen, aftonen, 
allt var lika. .. allt var en nit. Av denna tid minns jag intet -- blott 
det, att jag någon gång hörde en bekant röst nämna mitt namn; även det, 
att någon nära mig en gång sade: Om hon ändå kunde gråta! Jag undrade då 
mycket vad detta ville säga -- och upprepade ofta under ett slags oredig 
oro: 'Gråta?'

En dag . . . jag vet ej vart man hade fört mig . . . ej med vilken jag 
var. För min syn svävade allt i orediga vilda massor. Då fick jag på en 
gång höra ett brus, likt det på ett stormigt hav -- men bruset fick klang, 
fick ton, svällde i underbar och mäktig harmoni, sänkte sig sedan till en 
ljuv och allvarlig melodi.

Med den förenade sig en röst, som sjöng klart och stilla:

'O Guds Lamm, som borttager världens synder.'"
Såsom en sky, vilken full av himlasaft sänker sig ned över en hårt 
tilltorkad jord, så sänkte sig de heliga harmonierna ned i min stelnade 
själ och upplöste dess förkolnade lava.

Driven av en underbar kraft, började jag sjunga högt med -- och sjöng med 
ett fullt minne av orden och musiken. De voro de, som jag hörde vid min 
första nattvardsgång -- då jag med heliga känslor knäböjde och såg himlen 
öppna sig över mig . . . Vid de orden:

'Giv oss din frid!'

började mina tårar rinna, och från denna stund återfick jag mitt 
medvetande. Ja, det . . . menfrid, ack det fick jag ej . . . och ännu, 
alltid och kanske evigt, dröjer himlens duva fjärran från mig.

Ack, jag förtjänade ej, att den kom till mitt bröst! Där var ingen 
undergivenhet, ingen helgelse... intet begär därtill.

Min man var död. Jag var glad däröver. Jag kom åter till min farbrors 
hus -- jag ville det; mitt hjärta hade undergått en förändring och jag 
trodde mig nu hata lika mycket somjag förr hade älskat. Jag ville åter se 
den, för vilken jag så mycket lidit -- se honom -- för att trotsa honom -- för 
att låta honom se och -- om möjligt -- känna, att även jag kunde vara stolt, 
kall -- föraktande. Jag ville förödmjuka honom. Tillbedd av maka, barn, ömt 
älskande dem tillbaka, såg jag honom stå lugn och lycklig i skötet av en 
familj. -- För alla, för den ringaste hade han godhet; för mig hade han 
blott en blick, mer kall, mer stolt, mer sträng än förr.

Jag kände alla min själs strängar darra. En ryslig känsla bemäktigade sig 
mitt bröst. Hans verkliga köld hånade min skenbara, hans styrka min 
svaghet, hans lugn min eviga oro. Han hade handlat hårt mot mig. Jag 
tyckte, att han i sin lyckliga stolthet trampade mig som en mask i 
stoftet. Hans bild förföljde mig -- sovande eller vakande, såg jag blott 
den. Den stod framför mig som en jätte -- den förkvävde --  den borttog min 
luft. -- Vore ej han . . . så skulle jag andas! Vore ej han... så vore jag! 
Vore han ej till mera -- skulle han upphöra att vara mitt livs plåga. 
Struken ur de levandes lista, skulle han väl snart nog upphöra att vara 
till i de levandes minne... Jag kunde . . . ge mig luft. . . hämnas. . . 
straffa honom  -- hämnas! I dag, i dag ännu trotsade mig hans lugna blick . 
. . i morgon! . . .

Brottet liknar ett ord  --  framfött av tanken, springer det fram och 
förefaller ofta som något harmlöst -- men dess följder sträcka sig genom 
evigheten.

Jag sockrade en afton med arsenik ett glas mandelmjölk, som min farbror 
skulle dricka.

Jag hade även något av detta socker kvar i förvar för mig, ty det föreföll 
mig som om jag skulle kunna . . . ångra.

Har du känt ånger?

Jag hade ej mod att svara.

Elisabeth fortfor: Sedan jag gjort denna oskyldiga gärning, gick jag upp 
på mitt rum. Jag kände mig lugn och kall . . . marmorkall var min kropp --  
så föreföll mitt hjärta... dess slag domnade. Jag stod för elden, värmande 
mina isiga händer, då jag fick höra häftig rörelse och ett ängsligt buller 
i huset.

Då tog mig en ångest . . . jag gick ner och såg mitt offer, dödsblek, 
nästan utan sansning, sitta tillbaka lutat i soffan, omgivet av 
hustru och barn, försänkta i en verklig förtvivlans smärta.

Då jag kom in, fästade min farbror på mig en blick . . . aldrig skall jag 
glömma den! Då nalkades mig en hämnande avgrundsande och grep med vassa, 
blodiga klor i mitt hjärta. Det var ångern.

Högt bekände jag mitt brott -- anropade deras förbannelser, som jag gjort 
olyckliga . . . Jag kröp på golvet och lät min panna kyssa stoftet . . . 
Ingen höjde mot mig en anklagande röst -- men ingen hand reste upp mig. Jag 
släpade mig fram till dens fötter, som jag mördat -- jag ville kyssa dem . . 
. men en annan fot sköt mig bort -- det var hans hustrus -- jag kysste den och 
var lycklig nog att förlora sansen.

Jag förblev en lång tid i fullkomlig sinnesoredighet. Då jag återfick 
medvetandet, såg jag min farbror stå vid sidan av min säng, hörde honom 
förkunna mig sin räddning -- skänka mig sin förlåtelse.

Så sjunken, så djupt sjunken var jag, att jag hellre hade hört hans 
förbannelser. De hade -- syntes det mig -- gjort min ovärdighet mindre djup, 
honom icke mindre stor.

Alla passioners vildaste storm rasade i mitt hjärta. Jag förbannade 
ljuset -- och ljuset drog sin stråle bort från mitt ovärdiga öga -- och evig 
natt omslöt min kropp likasom min själ.

Naturens stormar äro korta, dem följa lugna klara dagar. I människans 
bröst rasa passionens orkaner länge och hava blott ögonblicks lugn. Jag 
lärde känna ett sådant, men det var nattens lugn -- livets 
domning -- dvalan -- mörkrets vaggsång. Den upphörde, för att låta uppgå en ny 
tärande, brännande eld, som tårarnas evigt flödande källor aldrig skola 
släcka. Jag lärde känna ett oändligt trånande, brinnande begär 
att försona.

O korsets död  --  plågor, blodsvett, oändliga kval! -- att lida er och genom 
er kunna försona --  det  --  det hade varit vällust! Men blind... en mumie 
lik, bland levande varelser -- en brottslig spillra av en människa -- ett noll 
i förmåga, ett intet . . . stod jag -- föraktlig -- föraktad -- o elände! 
elände! elände!

För att ändå åtminstone straffa mig, beslöt jag att leva -- att leva -- ett 
mål för deras förakt, som jag älskade och vördade; för att förskjuta varje 
medlidande hand -- och plåga mig så mycket jag förmådde.

Jag lämnade ännu en gång den familj, vars sällhet jag varit nära att 
förstöra, och framsläpade några år ett uselt liv. Jag återkom, då döden 
lagt sin hand på mitt bröst. Min farbror ville så. Han skall behärska min 
varelse till dess sista pust. Jag rår ej därför mer . . . det är en ödets 
dom. Jag har ingen kraft mer -- med mig är det förbi -- förbi!

Hon tystnade. Sakta började jag nu tala några lugnande och förmanande ord. 
Jag talade om tålamodet, om undergivenheten; jag nämnde -- bönen.

Bönen! återtog Elisabeth med bittert leende. Hör, Beata! I flera års 
tid har jag bett . . . natt och dag, alla timmar, alla stunder; jag har 
legat på mina knän, till dess kölden isat mina lemmar, och bett  -- o fader, 
tag denna kalk ifrån mig! Såsom en sten, vilken, slungad uppåt, återfaller 
och sårar den lidandes bröst, har bönen varit för mig . . . Jag 
ber -- aldrig mer!

O bed, o bed! sade jag gråtande, bed blott med ett rätt sinne . . . Gud 
förbarmar sig -- ger den rena viljan kraft . . .

Gud? sade den blinda med en dyster röst. O värld, -- som jag ej mera 
ser -- sol, som ej mera lyser mitt öga, du talar om en Gud! Hjärta, eviga 
oro! i dina slag ljuder hans namn! Samvete, bestraffarinna! -- du förkunnar 
hämnarn... Kärlekseld, du liv av mitt liv! i dina lågor anar jag ditt 
eviga ursprung. . . Men ljusa ängel -- du Tro -- som skulle visa mig min 
Gud -- dig känner jag ej. Jag har tidigt nedstigit i tvivlens avgrund. Jag 
nekar intet --  men jag tror intet. Jag ser -- mörkret allena!

Och Försonarens klarhet? Och den korsfästes strålande gloria? -- och 
Jesus? frågade jag med förvåning och fasa.

Den blinda teg en stund med ett uttryck av bittert vemod och sade sedan:

Jag läste en gång om en syn eller dröm* -- och mången gång uppstiger dess 
spökgestalt förskräckande och hemsk i mitt inre.

Mitt uti natten sprungo, skakade av osynliga händer, en kyrkas portar upp. 
En mängd av hemska skuggor skockade sig omkring altaret, och deras bröst 
allena flämtade och rörde sig häftigt. Barnen vilade ännu stilla i sina 
gravar.

Då steg från högre orter ned på altaret en strålande skepnad, ädel, 
upphöjd, och som bar stämpeln av en outplånlig smärta. De döda utropade: 
'O Kristus! gives det ingen Gud?' Han svarade: 'Det gives ingen' Alla 
skuggorna började häftigt darra och Kristus fortfor så: 'Jag har genomgått 
världarna, jag har höjt mig över solarna och även där gives det

* Se madame Staël, de l'Allemagne, andra delen, sid. 276 Jean Pauls 
dröm.
ingen Gud Jag har stigit fram till skapelsens 
yttersta gränser, jag har skådat ner i avgrunden, och jag har utropat: 
Fader, var är du? Men jag har blott hört regnet, som nedföll, droppe efter 
droppe, i djupet, och den eviga stormen, som ingen ordning styr, har 
ensamt svarat mig. Jag upplyfte sedan mina ögon mot himlens valv -- och fann 
där blott ett rum, mörkt, tomt, utan gräns. Evigheten vilade på kaos och 
gnagde det, och förtärde sig långsamt själv. Förnyen edra bittra, 
sönderslitande klagorop och förskingren er, ty allt är förbi.' De 
tröstlösa skuggorna försvunno. Snart var kyrkan tom, men på en gång 
 -- förskräckliga syn! -- framskyndade de döda barnen, som i deras ordning 
hade vaknat på kyrkogården, och kastade sig ned för den majestätiska 
skepnaden över altaret och ropade: 'Jesus, hava vi ingen far?' -- och han 
svarade med en ström av tårar: 'Vi äro alla faderlösa, I och jag, vi hava 
ingen . . .'

Här avbröt sig den blinda, liksom fasande för denna sjuka, febervilda 
fantasi, teg ett ögonblick, men knäppte därefter ihop sina händer, räckte 
långsamt ut armarna i det hon upphöjde ett vilt genomträngande rop, fullt 
av den rysligaste förtvivlan.

I denna stund nalkades oss hastiga steg och översten stod plötsligt 
framför oss, fästande på mig en frågande och orolig blick. Den blinda, som 
kände hans gång, lät darrande sina händer nedfalla, men höjde dem åter 
snart mot honom, bedjande med ett sönderslitande uttryck. Var skonsam, 
var god mot mig! Jag är så olycklig. Om jag åter blir tokig -- för mig ej 
till dårhuset. Snart nog skall ändå allt vara över med mig. Låt åtminstone 
älskade händer stänga mina ögonlock!

Medlidande och djup smärta röjde sig i överstens anlete. Han såg 
länge på Elisabeth, satte sig därefter bredvid henne, lade sin arm 
stödjande kring hennes liv och lät hennes huvud vila mot sitt bröst.

Det var första gången som jag sett honom öm mot henne. Hennes tårar runno 
långsamt utför de bleka kinderna. Skön var hon, men skön, lik en fallen 
ängel, vars uttryck av förtvivlan och djup blygsel visar, att den känner 
sig ovärdig det förbarmande den röner.

Nu såg jag hennes nåd på något avstånd nalkas oss. Då hon fick se 
Elisabeth i överstens armar, studsade hon ett ögonblick, men gick genast 
åter fram mot oss, ehuru med någon förvåning uttryckt i sitt ansikte. 
Översten förblev stilla. Elisabeth tycktes ej veta till något omkring sig. 
Då hennes nåd kom nära, möttes de båda makarnas blickar och -- smälte 
tillsammans i en klar och vänlig stråle. Av en gemensam rörelse räckte de 
varandra handen.

Hennes nåd smekte Elisabeth och talade ömt till henne -- hon svarade blott 
med snyftningar. Efter en stund steg översten upp och tog Elisabeths ena 
arm, hans hustru tog den andra, och sakta och ömt vårdande förde de henne 
emellan sig mot hemmet tillbaka .

Jag blev ensam kvar i parken. Under oroliga och kvalfulla känslor, såg jag 
upp till den milda vårblå himlen, med innerlig längtan att dess klarhet 
skulle stråla ner i min själ.

Under vandringen genom lugna öden, själv förskonad för de skakningar, som 
hemsöka så många livets pilgrimer, och bärande inom ett fridfullt bröst en 
livande tro, ett helgande hopp, ha allenast mina medvarelsers olyckor, 
lidanden och förtvivlan varit de moln, som stundom bortskymt min sk(ina 
sol och mitt livs glädje, som någon gång låtit mig se upp mot höjden 
med ett smärtfullt varför?

Men länge dröjde ej svaret, då det med bönens innerliga röst påkallades. 
Lugnande vindar fläktade fram genom min upprörda själ viskande:

 Molnen flykta, solen blir kvar. Människornas brott, smärtor och 
förvillelser kunna ej fördunkla Skaparens godhet. Vi se blott en liten 
del. Människorna dö -- förvandlas. Gud är oföränderlig.

Fåfängt är det att vi tvivla, att vi knota, att vi oroa oss. Alla livets 
irrgångar hava dock en utgångspunkt. I den stund mörkret synes oss 
djupast, äro vi kanske närmast att komma till ljuset. Efter midnattstimmen 
slår ju morgontimmen, och vore det även dödsklockan, som bebådade oss 
frälsningens stund, vad kunna vi väl säga oss mera trösterikt, då det i 
livets labyrint förefaller oss trångt och mörkt, än: Det skall öppnas en 
dörr och vi skola komma ut  -- i ljuset. Må än det synas oss aldrig så 
trångt, så stängt, vi veta det, en dörr skall öppnas för oss! Nåväl då, 
låt oss vänta, låt oss hoppas!

*

Elisabeths sinnesstämning blev från denna dag ändå mera orolig. Hon hade 
till och med anfall av verklig dårskap, och man måste fördubbla vaksamhet 
och omsorger för henne.

Hennes lidande och hennes fridlösa liv utbredde ofta något dystert över 
den övriga familjen. I synnerhet tycktes det verka ofördelaktigt på 
överstens hälsa och lynne.

För att ej trötta mina läsares uppmärksamhet genom att länge fästa deras 
blickar på en så dyster tav

la, vill jag föra dem till en annan. Den är ljus, den är glad; i den visa 
sig förenade jordens och människohjärtats ungdom. Vi skola kalla den


Vår och kärlek.

Jag, även jag var i Arkadien. 

Oskyldiga fröjder, oskyldiga sorger, I vänner av mina unga år, änglar, som 
under leenden och tårar öppnade för mig livets portar, er kallar jag i 
dag! Och er även, tankar, rena som himlen blå, känslor varma som majsolens 
strålar, hopp, så friskt som vårmorgonens fläkt, jag kallar er, kommen, o 
kommen att återliva mitt matta sinne!

Jag vill sjunga våren och kärleken, ungdomen och glädjen; ljuva och friska 
minnen, ungdomsstundens näktergalar, höjen edra toner, jag vill på noter 
sätta edra melodier och tjusas än en gång av deras sång.

Den 22 maj uppsteg en klar vårsol och dubbade med gullgula strålar kornett 
Karls ögonlock. Svärdsordens stjärnor skimrade genast dussintals för hans 
drömmande syn. Han sökte begärligt att se dem klarare, strävade att få upp 
sina ögon, vaknade och såg stjärnorna försvinna för dagens härliga stråle 
på vars ljusprismer millioner atomer dansade.

En kvarts timme därefter såg man honom, med sin jaktbössa på axeln, ströva 
genom den morgonfriska nejden. Det var en vårmorgon, skön som den Böttiger 
beskriver:
Naturen låg så glad och still, var tuva stod så grön, var lärka 
satte toner till var blommas tysta bön.

Och bäcken flöt så sakta fram mot insjöns lugna vik, där svanen tyst i 
vassen sam, på sång och silver rik.

Mot solens kvällvåg örnen flög, att där sin ljusdryck få, och biet ljuvt 
sin nektar sög och myran drog sitt strå.

I rosenkalken fjäriln har sin purpurvinge gömt, på lönnens gren ett 
duvopar varannan smeka ömt.

En yngling där med hoppets mod i trädens skugga gick, och våren glödde i 
hans blod och längtan i hans blick.

I denne yngling se vi nu kornett Karl, vilken med den fullhet av ljuv och 
frisk känsla, som allena livets och naturens morgontimme förenade skänka, 
blickade omkring sig, än upp till den klara blå himlen, än ned på det i 
morgondaggens diamanter lysande gräset, än till det avlägsna fjärran, där 
rosenfärgade lätta töcken drogo sig allt längre och längre bort.

En ljuv balsamisk fläkt, buren på smekande zefirers vingar. . .
Så långt hade jag skrivit under känslornas allt mera stigande värme, 
då jag hastigt fick känna en så stark ånga av rosenessens, att jag blev yr 
i huvudet; tillika förnam jag ett starkt susande och surrande omkring mig. 
Jag lyfte pennan -- som just i detta ögonblick var liksom skengalen --  från 
papperet och såg mig om.

Vilken syn! Rummet var uppfyllt med små lysande keruber, med rosenkransar 
i händerna, rosenkransar på huvudet, och vilkas oupphörligt dallrande 
vingar åstadkommo det besynnerliga surrandet. Ju längre jag betraktade 
dessa förunderliga varelser, desto mera bländande och förvillande tycktes 
mig de färger, som glänste i deras ögon, på deras kinder, deras vingar m. 
m. Och då jag från dem vände mina ögon på andra föremål, se! då syntes mig 
mitt bläck vitt, mitt papper svart, min gula vägg var grön, jag själv -- i 
spegeln -- couleur de rose. Ej underligt om rosendoft steg mig i huvudet.

Nu kände jag igen de små skälmarna; jag hade sett dem förr, och vem har ej 
sett, vem känner dem ej? Det är de, som omgyckla den sjuttonåriga flickan 
och vrida hennes huvud litet på sned. Det är de, som förvilla ynglingens 
syn och låta honom i sin framtids tabeller läsa nöje och nytta i stället 
för nytta och nöje. Det är de, som vålla att man gör sig mycket besvär för 
ingenting, springer tio mil efter en lyktgubbe, och att man en annan gång 
ej ser klart nog för att lyfta upp handen och taga fast sin lycka, som 
gick helt nära förbi. Det är de, som likt aprilväder fara omkring, narra 
hela världen och göra narr av hela världen; som göra att P. gifter sig, 
att B. blir ogift och att båda göra orätt; som föranlåta att A. säger 
-ja, att J. säger nej och att båda försagt sig. Det 
är de, som tränga på själva bankiren 
Beräknemans kontor, göra honom växelvimlig och låta honom skriva sju för 
tu. Det är de äntligen, som så obarmhärtigt susa, surra och skimra kring 
skalden och ofta verka, att han frambringar allt utom sunt förnuft att han 
målar verkligheten med osanna färger och förvillar sig själv och andra. 
Inbillningens täcka fantasmagorier, små rosenfärgade skälmar! vem känner 
ej er? Men vem undviker ej, vem vill ej gärna förjaga er, som en gång 
erfarit era upptåg och bedrägerier? Vem i synnerhet, som lever och väver 
inom vardagslivets rez-de-chaussee, och vill med sans och ordning kasta 
sin spole i den tarvliga ränningen, får ej mer än alla andra akta sig att 
av era rosendofter låta sin hjärna förbryllas, sin tanke förvillas? Jag 
såg i vilken fara jag stod, på vilken farlig väg min penna börjat skena. 
Jag lade den bort, gick upp, drack två glas vatten, öppnade fönstret, 
andades in den ännu snökalla aprilluften, såg upp till den klara himlen, 
såg ned på gården, där man piskade kläder, vände sedan min uppmärksamhet 
på tre kattor, som i ett vindsfönster mitt emot mig sutto helt anständigt, 
betraktande med filosofiska blickar och små runkningar på huvudet världen 
omkring sig, med ett ord, jag lät mina blickar uppfatta vardagsvärlden 
omkring mig, för att komma från den fantasivärld, som på vingarna av min 
ungdoms minnen reste sig och utbredde sig kring mig. En av de små vackra 
skälmarna hade viskat i mitt öra: Man kan tillåta sig litet osanning, 
blott det gör vacker effekt, och hade jag ej i tid sett mig om och sansat 
mig, så hade läsaren törhända fått se en vår och en kärlek, vars make 
aldrig funnits utom kanske i Arkadien .
Då jag återvände från fönstret, var luften i rummet fri och frisk. 
De små rosenfärgade villervallorna voro sin kos, och jag såg åter alla 
föremål i deras sanna och naturliga färger.

Tavlan av verkligheten bör likna en klar bäck, som under sitt lopp rent 
och troget återgiver de föremål, som spegla sig i dess bölja, och genom 
vars kristall man skönjer dess botten och vad som därpå vilar. Allt vad 
målaren eller författaren vid dess framställande bör tillåta sin fantasi, 
är att spela rollen av solstråle, som, utan att förändra något föremåls 
egendomlighet, dock ger alla färger en livligare glans, låter vågens 
dagpunkt tindra mera diamantlikt och upplyser med renande klarhet själva 
bäckens sandbotten.

I kraft av denna vunna åsikt, går jag med lugn att i all blygsamhet åtaga 
mig rollen av solstråle och låta denna gjuta sin klarhet över en sann 
framställning av vår kärlek. Men solljus kan trötta som allt annat, när 
det räcker för ihärdigt (som t. ex. i Egypten); därför vill jag låta min 
solstråle blott här och där blicka fram under vår vandring genom ungdomens 
elyse, och upplysa blott de ställen, där jag förmodar att mina läsare 
helst önskade dröja; eller ock där jag har lust sitta ner, värma och vila 
mig själv. Låtom oss nu träda ur skogen i


Första solblicken.

Den lyser fram genom dystra furuskogen och ger oss utsikt över en öppen 
plats. I fonden se vi det lilla grå huset, som dekorerade scenen i ett 
föregående kapitel. I förgrunden se vi den gröna stranden, som en insjös 
klara böljor bada. Granitklippor resa här och där sina oformliga 
gestalter och stå som skiltvakter kring sjöfruns himmelsblåa palats; unga 
björkar titta bredvid dessa fram med gröna kronor och vagga sina 
vällustrika grenar i västanfläktarna, som spela omkring, fulla av liv och 
lust, fulla med ett ord av vår.

Vid stranden av sjön, uti björklunden gröna, bli vi varse en ung man och 
ett ungt fruntimmer, sittande bredvid varandra på det blomprydda gräset. 
De se lyckliga ut, de tyckas njuta av naturen, av sig själva, av allt. Han 
omtalar något för henne; hans ögon glänsa, än stråla de upp mot himlen, än 
blicka de framför sig med ett uttryck av stolt och säll medvetenhet, än 
vila de länge på henne såsom ville de läsa i hennes själ. Han slår sig för 
bröstet, han sträcker ut armarna, såsom ville han omfatta hela världen; 
han talar med hela värmen av en djup och innerlig övertygelse och måste 
således helt säkert övertyga. Hon lyssnar vänligt till hans ord, de synas 
behaga henne! Hon ler, stundom under tårar, stundom med ett uttryck av 
överraskning och beundran, sammanknäpper eller upplyfter sina händer med 
utrop av livlig glädje och ser över huvud alltmera övertygad 
ut. -- Övertygad om vad? Om den unge mannens kärlek?

Jo pytt! Strax skall det om kärlek gälla!

Nej, övertygad därom, att Gustav Vasa var den störste konung, Gustav II 
Adolf den störste riddersman som någonsin levat, att Karl 12 var en 
hjälte vida större än Napoleon, samt att svenskafolket var av alla folk 
det första och yppersta på jorden.
Någon av mina läsarinnor, som har särdeles gott minne eller eljest 
har en ovanlig gissningsförmåga, skall kanske uppsända den raketlika iden: 
Här ha vi säkert kornett Karl och hans Linnaea borealis, eller den vackra 
Hermina!"

Så var det.

 Men huru hade de gjort bekantskap? frågar någon kanske.

Jag svarar: se Gamla Testamentet, 1 Mosebok, 24 kap. , Eleazars bekantskap 
med Rebecka. De modifikationer, som skillnaden mellan äldre och nyare 
tiders seder och talesätt kan föranlåta mellan en idyllscen i Mesopotamien 
i patriarkernas tid och en i Sverige under nittonde århundradet, äro ej 
nog betydliga för att förmå mig att göra en ny teckning av ett uppträde, 
vilken blott skulle ge var och en tillfälle att upprepa Salomos ledsamma, 
men sanna ordspråk: Ingenting nytt finnes under solen! och som dessutom 
skulle giva mig den fatala känslan av att göra en svag kopia av ett skönt 
original, alltnog: här var även en trött vandringsman, en källa, en ung 
flicka, som kom med en kruka för att hämta vatten, och som gav den resande 
dricka. Denne hade väl inga kameler, men dock ett milt, tacksamt, för all 
kärlek, utom den kristliga, ogenomträngligt hjärta. Och denna sköna vekhet 
och denna ädla styrka föranledde, att han följde den hulda tärnan hem, 
bärande hennes vattenkruka.

Sedan vi nu tagit oss en ljusdryck (för att ej stöta måttlighetssällskapen 
vill jag ej kalla den aptitsup) vid den första, övergå vi till den 
Andra solblicken,

vilken skall giva oss en åsikt av skogsfamiljen samt en insikt i kornett 
Karls hjärta, som kan föra oss till en översikt av vad som kan vara ödets 
avsikt med honom, samt leda till moraliska reflexioner över den uppsikt, 
som det är var och en gott att hava över sitt hjärta under livets 
Sioppspel.

Om Hermina kunde med skäl liknas vid Rebecka, så hade däremot baron K. , 
Herminas styvfar, ej den minsta likhet med den gästfrie Bethuel. Ytterst 
kallt och ovänligt tog han emot den unge vandraren. Hans fru, den redan 
omtalta vackra skogsfrun, var ej stort blidare. Det tycktes, som om de 
känt både fruktan och förtrytelse att bli upptäckta på deras gömställe. 
Men man kunde ej länge vara fruktande eller kall och ovänlig mot en ung 
man som kornett Karl. Hans öppenhet, hans älskvärda och friska munterhet, 
den godhet, som framlyste i hela hans väsen, hans enkelhet tillika med ett 
visst ädelt behag i sitt sätt att vara, som han hade av sin far, hans 
sorglösa, fria, milda blick, som alltid klart och lugnt mötte andras, 
gjorde att personer av de mest olika temperament, karaktärer och lynnen 
tyckte om honom och funno sig väl med honom. Man kände sig ovillkorligt 
böjd att fatta förtroende till honom, att önska sig leva i hans sällskap, 
som man önskar sig leva i den fria naturen, därför att den gör att man 
känner livet lättare, sig själv lyckligare och bättre, ty då vi . . . men 
vad tjänar det till att göra memorandum av det som var och en vet 
utantill?

Kornett Karl ville intaga och intog verkligen både friherrinnan K. och 
hennes man, så att de beviljade hans begäran att åter få besöka dem, 
såvida (detta gjordes till ett uttryckligt villkor) han ville lova 
att för ingen, ej en gång för sin familj, röja sin bekantskap med dem och 
deras vistelseort.

Detta lovade kornetten, därför -- därför att han kände en alldeles 
obegriplig lust att komma åter.

Några få dagar voro tillräckliga för att låta honom märka de besynnerliga 
och olyckliga missförhållanden, som rådde inom denna familj, men länge 
dröjde det, innan han förstod orsakerna därtill. Baron K. var svensk, hans 
fru och styvdotter italienskor; för omkring två månader sedan hade han med 
dem anlänt till Sverige. Deras kläder voro praktfulla och i synnerhet i 
hög grad eleganta; deras sätt att vara och tala, deras bildning och 
talanger röjde att de tillhörde samhällets högre och mer förfinade 
kretsar, och likväl levde de nu i brist av en mängd livets nödvändigaste 
behov, n. b. av dem, som för världens bortskämda barn blivit nödvändiga. 
Utom ett enda rum, i vilket man liksom hopskrapat allt det glitter, som 
blivit räddat ur något lyckans skeppsbrott, utvisade allt inom huset 
verklig fattigdom. Den dagliga kost, de vackra italienskorna njöto, var ej 
bättre än den varje torparfamilj i Sverige har tillgång på. Kornetten för 
sin del påstod alltid, att ingen föda fanns bättre än sill och potatis.

Emellan baron K. och hans fru var det nästan beständigt stormväder. Det 
tycktes vara emellan dem ömsom den häftigaste kärlek, ömsom avgjort hat, 
som stundom i friherrinnans väsen antog ett uttryck av stolt förakt, under 
det han gav luft åt utbrott av vrede och raseri. Scener föreföllo ofta 
mellan de olyckliga makarna, varunder de gjorde varandra de bittraste 
förebråelser och beskyllningar. Den obetydligaste småsak kunde giva 
anledning därtill. Ett nästan sanslöst raseri å 
hans sida, förtvivlade rop och tårar å hennes slutade merendels dylika 
uppträden. Friherrinnans karaktär tycktes till sin grund vara ädel, men 
hon var tillika oböjlig, stolt och ytterst passionerad. Hennes man, på en 
gång svag, och despotisk, hade ett uppbrusande och vilt lynne, blott i 
ögonblick av ett slags ångerfullt lugn, som han stundom hade, kunde man 
ana att även här fanns en ädlare natur, något som förtjänade att älskas.

Tålig, vänlig och mild, som en lidande ängel, stod Hermina, bredande sin 
oskulds snövita vingar försonande mellan dessa i passionernas strid 
förvildade och förbittrade naturer.

Hon var vad man kallar en skön själ. Men denna var ej, liksom hennes sköna 
kropp, född så. Den var bildad genom tidigt lidande, tidigt erfarande av 
husliga sorger och betryck, i synnerhet genom en tidigt utvecklad 
religionskänsla, vilken gjorde att hon fördrog med tålamod, försakade 
leende, offrade sin smärta åt himlen och verkade kärleksfullt och 
outtröttligt på jorden. För att lindra sin mors lidande och förskaffa 
henne någon mera bekvämlighet, tog hon vid även de grövsta sysslor inom 
hushållet, vilket för övrigt skulle skötas av husets enda piga. Och det 
var rörande att se den sköna, idealiskt fint bildade varelsen arbeta som 
ett tjänstehjon, bära bördor under vilka hon dignade, det vill säga, under 
vilka hon skulle ha dignat, hade ej kornett Karl kommit och ställt saken 
till rätta och tagit bördan och burit den på egna axlar. Ifrån den stund 
han kom, blev mycket förändrat för Hermina. Som Jakob tjänte hos Laban för 
den sköna Rachel, så tjänte kornett Karl hos baron K. för att lindra 
Herminas mödor. Han jagade och fiskade, skaf'fade förråd i köket och 
lät med möda hindra sig från att själv vara kock, då han såg hur Hermina 
måste vid elden bränna sitt sköna ansikte, sina vackra händer. Hjälp av 
annan natur vågade han ej tillbjuda det i sin fattigdom stolta och dryga 
herrskapet.

Hermina hade hittills tjänat sin mor nästan som en slavinna, men utan att 
bli belönt med den ömhet, hon så väl förtjänat. Friherrinnan K. tycktes 
vara van att emottaga offer utan att tacka därför; ännu mindre tycktes hon 
vilja själv hembära några.

Med mödan bar hon plågan av den ringhet och den fattigdom, hon såg sig 
försatt i. Av Hermina fordrade hon, att hon, liksom hon själv, beständigt 
skulle vara både smakfullt och präktigt klädd, vartill en ganska rik, från 
Italien medförd garderob gav dem tillfälle. Det var liksom ville hon i 
dessa kvarlevor av en försvunnen prakt och storhet söka tröst för sitt 
närvarande öde, eller liksom kunde hon ej tro, att detta öde var verkligt 
allvar, utan blott en ögonblicklig förtrollning, vilken varje stund kunde 
upplösas, såsom väntade hon att någon fes trollstav skulle i palats 
förvandla det lilla grå huset, och höll sig därför beredd att i en dräkt, 
enlig med hennes rang och värdighet, emottaga uppvaktningar och 
lyckönskningar.

Av sin styvfar behandlades Hermina på en gång med liknöjdhet och hårdhet, 
och man såg tydligt, att vad hon gjorde för honom, det gjorde hon ej för 
hans, men för Guds skull.

Ifrån den stund kornetten kom in i huset, fick han därinom ett slags 
välde, som dagligen steg, och det använde han till att bereda Hermina ett 
gladare liv.
Baron K. var merendels borta om dagarna och kom först mot aftonen 
tillbaka; stundom dröjde han även två eller tre dagar borta. Under dessa 
fredstider förstod kornetten att förskaffa Hermina en frihet, den hon 
aldrig förr känt, och den hon nu med barnslig förtjusning njöt. Han 
förmådde hennes mor, som var känslig för naturens skönhet, att göra långa 
promenader i den vilda romantiska trakten. Botaniken hade förr varit 
hennes älsklingsnöje; kornetten upplivade åter hennes håg därtill, såg 
överallt blommor (även tror jag där inga fanns), för att söka övertyga den 
i sitt fosterlands yppiga vegetation förtjusta italienskan, att Sverige 
var lika rikt på blomster, som det var på hjältar och järn. Åtminstone är 
det visst (och det erkände han senare själv), att han ej hade försyn att 
såsom högst ovanliga och märkvärdiga naturprodukter omtala kattfötter, 
käringtänder, dådra, skvattra, pors, harsyra, malört, renfana, höskallran, 
stormhatten, m. m.

Såsom det skönaste i naturen omtalade han i synnerhet den underbart täcka 
blomman, som fått sitt namn efter världens störste naturforskare, 
svensken Linne. Att finna denna underplanta sökte han inge friherrinnan 
och Hermina den möjligaste största längtan. Alla dagar hade han nya 
aningar om att den skulle upptäckas i någon ny trakt. Han sökte länge, 
länge och väl, och upptäckte den ej förrän i den stund, han upptäckte sin 
kärlek.

Dessa promenader gåvo kornetten tillfälle att beständigt vara omkring 
Hermina. Han gav henne armen då de gingo, då de vilade skyddade han henne 
för solstrålarna. Småningom förmådde han henne att springa omkring och 
klättra bland klipporna, att njuta, med ett ord, det fria, friska 
ungdomsliv, som hennes hittills i klosterlig stillhet förflutna 
dagar ej givit henne begrepp om. Då hon nu med hälsans och glädjens purpur 
och sina kinder, skön och lätt som en oread, svävade omkring i den av vår 
och vällukt tjusfulla naturen, och ofta vände sitt änglaanlete strålande 
av tacksam tillgivenhet mot den, som var orsaken till hennes levnads 
njutning, då . . . då kände kornetten något underligt i sitt hjärta... en 
värme, en ljuvlighet, en alldeles, särdeles, honom hittills totalt 
främmande känsla.

Friherrinnan tycktes betrakta de båda unga vännerna som tvenne barn, 
vilkas lek hon tillät, därför att de dock hemburo all deras glädje, alla 
deras blommor såsom offer till henne. Kornetten ägde den goda gåvan att 
hålla folk i gott lynne med sig själva och därför med andra.

Mest likväl var han för Hermina i de stunder, då de inomhus så ofta 
förefallande obehagliga uppträden avlockade henne bittra tårar, dem hon 
merendels gick att dölja i köket. Då följde han henne, tröstade henne med 
broderlig ömhet, eller förmådde han henne att gå ut med honom och sökte då 
genom samtal och intressanta berättelser leda hennes uppmärksamhet åt 
gladare ämnen.

Man hade en gång inomhus behövt och ropat Hermina. Hon hade ej funnits 
tillstädes och detta föranledde hårda förebråelser till henne från hennes 
styvfar. Kornetten upptog dessa såsom en handske kastad åt honom, och det 
sätt, på vilket han besvarade utmaningen, verkade till en förökad frihet 
för Hermina. Han kunde nu ofta ensam gå ut med henne. Hennes uppfostran 
hade i de flesta allvarsammare kunskaper blivit vårdslösad. Han blev 
hennes lärare (synnerligen i svenska historien), han blev för henne 
som en bror. Hon gav honom även snart det ljuva namnet, och då de en dag 
tillsammans studerade svenska grammatikan, kommo de överens om, att du var 
ojämförligt mycket vackrare än ni, och att de till varandra måste säga det 
förra.

Hermina åter blev för kornett Karl, man kan just ej säga lärarinna, ej 
heller precis syster, men hon blev så oförmärkt hans ögons ljus, hans livs 
glädje, hon blev hans.... Det är hög tid att underrätta mina läsare och i 
synnerhet mina unga läsarinnor om, hur det var fatt med kornett Karl. Han 
var kär!

Det hade väl aldrig någon gissat. Själv varken trodde eller anade eller 
gissade han det innan


Tredje solblicken,

då han en afton vid solens nedgång gick vid stranden av den spegellugna 
sjön. Hermina gick vid hans arm. Hon var tyst och blek, blek av denna 
blekhet, som vittnar om att hjärtat är glädjelöst, att man undergivit sig, 
men att man lider.

Ett för hennes veka själ djupt skakande uppträde hade nyligen ägt rum 
mellan hennes föräldrar. Kor nett Karl hade nästan med våld fört 
henne ifrån dem och sökte nu, men utan framgång, att förströ och uppmuntra 
hennes nedslagna sinne. Efter att hava gått en stund, satte de sig under 
björkarna vid en mossig klipphäll och betraktade tysta den slocknande 
purpurn, som målade sig på vattnets spegel och på den andra strandens 
skogväxta höjder.

Då först vände Hermina ett tårfuktat öga till kor

nett Karl och sade: Du är mycket god, min bror . . . Hon ville säga 
mera, men hennes röst blev vacklande; hon tystnade, tycktes kämpa med sin 
rörelse och fortfor, i det hon till hälften vände bort från honom sitt 
ansikte: Du dröjer här för min skull, av godhet för mig, och du har för 
min skull många oangenäma och tunga stunder och... du kunde likväl vara så 
lycklig, du har ju en far, en mor, så goda, så förträffliga... syskon, som 
du så mycket håller av. De måste sakna dig . . . vänd om till dem -- och bli 
hos dem . . . var lycklig. . . kom ej hit tillbaka ! 

Kornetten satt stum och såg på sjön, och såsom i en själens spegel såg han 
med detsamma in i sitt hjärta.

Varför skulle du fortfara att komma hit? började åter Hermina, med ett 
övertalande uttryck i den veka, ljuva rösten. Du gör dig själv mycken 
möda, mycket ont, och du kan dock ej förändra mitt öde. Min far har i dag 
talat bittra, hotande ord till dig . . . ack, lämna oss! Varför skulle du 
dröja? Var ej orolig för mig, Karl! Gud skall nog styrka och hjälpa mig.

Hermina, sade kornett Karl",jag kan ej lämna dig . . . men det är lika 
mycket för min skull, som för din . . .

Hermina vände till honom sitt ansikte med en frågande blick, under det ett 
par stora tårar långsamt nedrullade utför hennes kinder.

Därför... därför, fortfor djupt upprörd kornetten,  . . . att . . . 
Hermina, därför att jag älskar dig över all beskrivning, att jag ingen 
glädje har i världen, om jag ej får se dig, får vara med dig . . .

Herminas änglaanlete strålade av överraskning och innerlig glädje. Det 
finns då någon som älskar mig... och det är du, 
min bror! Vad Gud är god mot mig! Och hon räckte kornetten handen.

Håller du även av mig? frågade han med hemlig bävan, hållande den lilla 
vita handen mellan sina händer.

Huru skulle jag kunna annat? svarade Hermina. Jag har ju varit lycklig 
först sedan jag lärde känna dig. Du är så förträfflig, så god. Du är den 
första som älskat Hermina.

Och den första som Hermina älskat? frågade litet behjärtad kornetten.

*Ja visst! Utom min mamma.

En innerlig känsla av sällhet intog de båda unga älskande, och såsom hade 
Amor själv i rosenskyar sänkt sig ned på ljungtorvan bakom dem, omflöt dem 
i detta ögonblick en vällukt, så ljuv, så förtjusande (säkert hade ej 
Olympen skönare ambrosia), att kornett Karl mitt i sin själs förtjusning 
sprang upp och utropade: Det är Linnäa! Min levnadsblomma är funnen! Den 
växte verkligen i långa, lummiga rankor längs med den mossiga klippan. 
Snart blev en krona för Hermina flätad. Vem kan beskriva den scen av ren 
och innerlig sällhet, av

* Jag känner grant vilka högar av romanguld jag i detta ögonblick skjuter 
ifrån mig. Jag inser klart, huru allt i denna lilla romansmula kunnat bli 
bättre, intressantare inlett, livligare utfört; huru både ingången och 
utgangen av detta stycke hade kunnat bereda min bok en fördubblad avgång. 
Men detta skulle ha erfordrat flera ord, ergo flera rader, ergo mera 
papper, och min förläggare är så förskräckligt rädd, att min bok skall bli 
för tjock och ej kunna säljas för en riksdaler banko, att jag ser mig 
tvungen tränga hop både min själ och mina koncept, för att kunna klämma 
min bok in i bokhandeln inom det utsatta priset. Min förläggare tror, att 
svenska allmänheten ej just vill kosta stort på sådana där vardagssaker. 
Jag tror att han har rätt, att den har rätt och att jag gör rätt, som 
rättar mig därefter.
oskyldig glädje som följde?

Hermina var ej blek mer. Ingen fråga väcktes mer om att kornett Karl 
skulle återvända till de sina. Hermina var ju hans. Han var Herminas. De 
förstodo varandra, de voro lyckliga. Allt skulle bli gott, de skulle 
alltid vara tillsammans. Intet kunde skilja dem mer, de tillhörde 
varandra, på jorden -- i himlen.

Naturen tycktes sympatisera med de unga sälla, mild och full av kärlek 
slöt hon dem lik en öm mor i smekande armar.

Vem gåve ej gärna tio hösttunga år för ett ögonblicks vår och kärlek!


Fjärde solblicken

skiner över kornettens vrede, så grömmelig.

En varm junidag anlände kornetten till skogsstället, upphettad, uttröttad, 
längtande, trängtande, törstande att av sin älska. ,de få en vänlig blick, 
av hennes hand en läskande dryck. Redan utanför huset hörde han hennes 
harpa klinga. Han sprang upp och fick se Hermina, mer skön och mer 
smakfullt klädd än någonsin, sitta med harpan i liljevita armar, och 
bredvid henne . . . o fasa, o blixt och dunder och död! Underjordens verk 
och avgrundens påhitt! Bredvid henne satt -- ej Cerberus, trollet med 
huvuden tre, nej värre -- ej Polyfem med ena ögat, nej värre, värre  --  ej 
hin onde, nej värre, värre, värre än! Ack! Det var ej la Bete , som satt 
bredvid la Belle, nej det var en bildskön ung man, en annan prins Azor.
Den sköne, stolte, lugne, svale, fine och städade Genserik G. 
betraktade med förvåning den upphettade, neddammade och över vad han såg 
högst förbluffade kornett H. Snart likväl reste han upp sin apollogestalt, 
gick med en belevenhet, full av behag, emot den nykomne, räckte honom med 
vänlig nedlåtenhet handen, fägnade sig över att se honom på landet och 
påminde honom om den sista gången de träffades i Stockholm. Kornetten 
tycktes alldeles icke fägna sig, ej heller yttrade han ett artigt ord 
därom. Genserik gick åter till Hermina och bad henne sjunga. Kornetten 
gjorde sig ett ärende att gå över golvet och viskade i förbifarten till 
henne: Sjung icke!

Med befallande röst och blick, antydde friherrinnan sin dotter att sjunga. 
Hermina sjöng, men med en darrande röst. Kornetten satte sig i fönstret 
och torkade med sin näsduk svetten ur pannan. Han talade, under hela den 
tid Genseriks visit varade, knappt tre ord, dels därför att ingen talade 
till honom, dels därför att den unge G. talade oupphörligt själv. Och han 
talade så väl, hade i sitt tal så utsökta och artiga vändningar, berättade 
med så mycket intresse, han hade så mycket kunskaper och insikter, att det 
just var en lust åt det (läs: grämelse för kornetten). Dessutom hade han 
ett medvetande av sitt eget värde, som ännu mer höjde det i andras tanke .

Jag är -- jag har -- jag gör -- jag gillar -- jag tänker -- jag vill -- jag 
skall -- jag har sagt var det tema, kring vilket och till vilket hans 
tankars och ords rondo alltid spelade, alltid återkom. Summa: detta Jag 
blev småningom så stort, så betydande, svällde så starkt, att kornett Karl 
såg sittjag liksom smälta bort eller bliva utträngt. Han kände sig 
nära att kvävas i den tryckande atmosfären och måste söka luft i det fria. 
Han gick fram och åter i trädgården under desperata tankar.

" Vilken urvädersvind, säkert kommande från sandöknen Sahara, hade 
hitblåst den unge fideikommissarien, den fatale Genserik G.? Friherrinnan 
fjäsade och krusade ju ordentligt för honom. Vad betydde det? Han var rik, 
han var skön, bildad, han var fideikommissarie, han var . . . ack 
herregud! vad var han ej allt? Han visade tydligt sin beundran för den 
sköna Hermina -- i synnerhet (man kan bli rasande) då hon sjöng.

Och Hermina! Varför skulle hon sjunga, då jag bad henne låta bli? Varför 
lät hon säga sig artigheter av en främmande karl (en fideikommissarie till 
på köpet)? Varför gav hon sin ende vän knappast en vänlig blick? Varför 
gjorde hon ej ett steg för att förskaffa honom . . . ej så mycket som ett 
glas vatten en gång, men lät honom stå där och torka och törsta och plågas 
och pinas till kropp och själ?

Ingen svarade på den olycklige älskarens frågor. Himlen mulnade över hans 
huvud, och kring hans fötter snärjde sig ärtsängens trampade plantor. 
Plötsligt hördes hästhovars slag mot jorden. De slogo som glädjepukor för 
kornetten; Genserik red sina färde, och kornetten återvände hastigt till 
huset, för att få förklaring och upprättelse. Intetdera fick han. 
Friherrinnan bemötte honom kallt och avlägsnande. Hennes stränga och 
vaksamma öga vilade på Hermina, som satt och sydde utan att våga se upp. 
Det var i detta ögonblick av ömsesidig spänning och missnöje, som 
kornetten överraskades av sin familjs besök. Huru det då gick till, vet 
läsaren.
En grämelse följde för kornetten. Han kunde ej mera komma till sin 
älskades hem utan att finna Genserik G. där framför sig. Hans rival var 
öppet gynnad av baron K. och friherrinnan. Kornetten blev av dem alltmera 
likgiltigt behandlad. Hermina ensam var mild och vänlig, men nedslagen, 
tyst, förbehållsam, och undvek hans frågor.

För att bättre vara i tillfälle att bevaka rörelserna uti skogsfamiljen, 
beslöt kornetten att företaga en så kallad fotresa, som bestod däri, att 
han inkvarterade sig i en hölada, i möjligaste närhet med Herminas 
vistelseort. I denna låg han om nätterna, under det han om dagarna 
svärmade omkring Herminas boning, som bi kring blomma.

Man kan vara säll i en lada, ja, liggande på halm eller hö tycka sig vara 
i himlen! Men sticka harmens och missnöjets taggar hjärtat, så är det 
visst att ladan och dess tistelbädd lägga pina till plåga. Kornetten 
gjorde härav ett memorandum.

En stor förändring inträdde småningom inom skogshuset. Där blev överflöd 
på matvaror, viner och flera lyxartiklar, där antogos flera tjänare. Baron 
K. blev vid ett blixtrande gott lynne, friherrinnan alltmera majestätisk 
och stolt. . . kornetten alltmera överflödig och översedd. Genserik G. 
växte honom över huvudet. Den största antipati började råda emellan de 
båda unga männen, men kornetten, förargad, bitter och bitande, visade sig 
merendels på en oförmånlig sida bredvid den belevade, alltid kallt artige 
och lugne Genserik. Han kände det, läste det på allas anleten och blev 
därigenom ännu mera förstämd. Han spelade vad man kallar en ynklig fiol, 
och för att därmed ej längre trötta finkänsliga läsares öron, vilja vi se 
oss om uti den 
Femte solblicken.

Mera missnöjd än vanligt med Hermina, hennes sorgliga vänlighet, hennes 
förbehållsamma väsen, med sig själv, med hela världen, gick kornett Karl 
en afton tankfull i den stilla, susande furuskogen. Då kom han till 
källan, där han först hade sett Hermina, och med sorgliga känslor stod 
han, betraktande i den klara spegeln sitt solbrända, missnöjt blickande, 
föga vackra anlete, jämförande det i tanken med Genseriks sköna, klara och 
kloka utseende. Plötsligt fick han se i källan ett anlete blicka fram 
bredvid sitt. Det var skönt som en ängels -- det var Herminas. En 
glädjerysning genombävade kornetten men kvävdes hastigt av en bitter 
känsla.

Hermina, sade han, det var säkert Genserik du trodde dig finna.

Hermina teg stilla en stund, lade sedan sakta sin hand på hans arm och 
sade blott: Karl! Ha vi upphört att förstå varann?

Han såg på henne, och hennes milda, älskande men tårfulla blick mötte 
hans.

Älskande! Om er kärleks och sällhets silkeshärva har trasslat sig och I 
viljen reda den -- talen ej. Sen varandra an!

Kornett Karl tyckte på en gång att en slöja föll från hans ögon -- töcknet 
försvann ur hans själ. För honom blev på en gång allt klart, och så 
himmelskt klart. Länge stodo de unga älskande tysta och drucko ljus och 
frid och sällhet ur varandras klart strålande blickar.

Sedan nästan ingen gnista oro mer stod kvar i deras själar, då började de 
älskande göra förklaringar och försäkringar.
Är du ej, sade bland annat Hermina, är du ej 
den, som först älskat mig, som låtit mig känna att det kan vara en 
njutning att leva? Och hade du även ej gjort det -- huru kan du tro, att jag 
kan ställa en kall egoist, sådan som G. , i bredd med dig?

Men han är så rasande vacker! sade skrattande och ändå halvt förlägen 
kornetten.

Är han? Det har jag ej märkt. Mig behagar han ej. En vet jag, som behagar 
mig, en, vars ansikte gör mig gott att se, en, som jag finner vacker . . . 
Vill du se hans porträtt?

Hon förde honom till källan. Kornetten betraktade där med välbehag sitt 
solbrända, av glädje strålande ansikte.

Men dina föräldrar gynna Genserik. . .

Och jag gynnar dig.

Han älskar dig.

Och jag älskar dig.

 Hermina ! 

Karl!

Då människan har lämnat detta jordiska liv för att övergå till ett bättre 
i himlen, så säger man förtröstansfullt: Frid vare med henne! och så 
vänder man sig till att tänka på något annat.

Sammalunda, då tvenne älskande ur sorgedalen av deras tvivel ha ingått i 
återförsoningens klara himmelrike, kan man säga: frid vare med dem! och 
tänka på andra ämnen.

Dock vilja vi till det sista Guds fred över detta kasta ännu en 
Sjätte solblick.

Och denna ler över de förtjusningar, vilka strömmade över kornett Karl 
under några lyckliga dagar. Han var säker på Hermina, och hennes tystnad, 
hennes förbehållsamhet, hennes hövlighet mot Genserik, hans trägna 
visiter, hans jag, hans älskareartighet. . . baron K:s och hans frus 
kallsinnighet mot honom (kornett Karl) intet oroade honom nu mera. Ladan 
erbjöd honom ett himlaläger. Våren i naturen avspeglade våren i hans själ. 
Skogen, blommorna, böljorna, vindarna, fåglarna, allt sjöng till honom och 
för honom glädje, glädje! Glädje? ack, Rinaldo, Rinaldo! Hör! 
Trumpeternas klang kalla dig från Armida, och glädjen måste du försaka.

Trumpeterna ljuda! Ej från Palestinas fält, ej från det förlovade landet, 
men från Ladugårdslandet, eller rättare från Ladugårdsgärdet. Lika mycket! 
Nya Rinaldo, kornett Karl, du måste lämna den som är mer dygdig, mer 
blygsam, därför mer skön än Armida. Ur hennes trollpalats (det lilla grå 
huset) måste du rycka dig. Så vill den obeveklige generalen- en - chef för 
alla livregementen, Ödet, vilken gör så litet avseende på hjärtats krav.

Trumpeterna ljuda, plikterna bjuda -- till lägret, till lägret! och den


Sjunde solblicken

slocknar i de älskandes avskedstårar.

För att ännu spara våra egna, kommendera vi våra tankar höger om vänder 
eder, marsch ! till Thorsborg åter. Där skola vi med gamla bekanta 
gå nya värv till mötes, såsom


Gräva genom jorden m. m.

En afton, då vi alla voro församlade omkring den blindas sjukbädd, läste 
professor L. högt ur en översättning av Herders Ideen. Ämnet var: 
människans utbildning i en annan värld; de upplysande vinkar angående 
hennes förvandling, som på jorden blivit oss givna genom de förvandlingar, 
som vi märka i naturens lägre riken, och som alla äro förädlingar.

Professor L. slutade med denna betraktelse i följd av det föregående: 
Blomman visar sig först som ett groende frö, sedan som plantskott; detta 
bär fram knoppen, och nu först framskjuter blomväxten. Dylika utvecklingar 
och förvandlingar ske hos flera varelser, bland vilka fjäriln har blivit 
oss en känd sinnebild av människans förvandling. Se, där kryper den fula, 
en grov näringsdrift tjänande larven; hans stund kommer, och en 
dödsmattighet överfaller honom. Han fäster sig fast, han lindar sig in och 
har vävnaden till sin svepning, likasom till en del organen för sin nya 
varelse redan inom sig. Nu arbeta ringarna, nu sträva de inre organiska 
krafterna. Långsamt går i början förvandlingen och synes förstörelse. Tio 
fötter kvarbliva i den avstrukna huden, och den nya varelsen är ännu 
oformlig i alla sina lemmar. Småningom bilda sig dessa och komma i 
ordning, men varelsen vaknar ej förr, än då dess förvandling är fulländad. 
Nu tränger den sig till ljuset, och hastigt sker den sista utbildningen. 
Blott få minuter -- och de späda vingarna bliva fem gånger större än 
de voro under dödstäckelset. De äro begåvade med elastisk kraft och med 
alla de strålars glans, som fått rum under solen. Hela dess natur är 
förändrad; i stället för de grova bladen, av vilka den förr födde sig, 
njuter den nektardagg ur blommornas gyllene kalkar. Vem skulle i larvens 
gestalt ana den blivande fjärilen? Vem skulle i båda igenkänna samma 
varelse, om ej erfarenheten hade visat oss det? Och båda dessa existenser 
äro endast levnadsloppet av ett och samma väsen, på en och samma jord. 
Vilka sköna utbildningar måste ej vila i naturens sköte, där dess 
organiska krets äger en större vidd och de levnadsåldrar, den utvecklar, 
omfatta mer än en värld.

Och sålunda visar oss naturen även i dessa analogier av blivande, d. ä. 
övergående varelser, varför hon invävde dödssömnen bland sitt rikes 
gestalter. Den är en välgörande dvala, som omhöljer ett väsen, uti vilket 
de organiska krafterna sträva till ny utbildning. Varelsen själv med sitt 
större eller mindre medvetande har ej styrka nog att överse och styra sin 
kamp; den inslumrar således och vaknar först, då den står fram utbildad. 
Även dödssömnen är således en faderlig, mild lindring. Den är ett lugnande 
opium, under vars verkande naturen samlar sina krafter och den insomnade 
sjuka tillfrisknar.

Här tystnade L. En djup och ljuv rörelse hade intagit oss alla. Vi sutto 
tysta, med blickarna fästade på vår arma sjuka, utför vilkens kinder stora 
tårar sakta nedrullade, under det svaga men jämrande ljud trängde sig 
mellan hennes läppar. Hennes nåd smekte henne med ömhet: översten lade, 
liksom välsignande, handen på hennes huvud. En djup, tonfull, 
uthållande snarkning drog i detta ögonblick allas vår uppmärksamhet på 
löjtnant Arvid, som hade somnat, makligt liggande i ett hörn av soffan, 
med munnen öppen och näsan i vädret. Detta trumpetljud blev en signal till 
uppbrott för Julie, som med glödande kinder skyndade ur rummet. Efter en 
stund gick jag för att uppsöka henne, och fann henne stående på trappan 
utanför huset, lutande med armarna i kors över järnstaketet och blicken 
fästad på den ljusa aftonhimlen, där bleka stjärnor började framskymta. 
Julie! sade jag, i det jag lade min arm kring hennes liv.

Ack, Beata! suckade Julie",jag är olycklig, jag är rätt olycklig! Måste 
jag bli det för hela min livstid?

Innan jag hann svara, kom löjtnant Arvid ut på trappan och ropade 
gäspande: Vad tusan gör du här, Julie? Står och förkyler dig, får snuva 
och bröstvärk. Kom in igen, kära du. Också tror jag att man redan börjat 
duka bordet. Kom då!

Arvid! sade Julie, kom du hit till mig en stund, och hon tog vänligt 
hans hand och sade med livlighet: Ser du, hur vackert allt är i afton, 
låt oss gå ner i parken, dit du vet, där vi en gång komma överens att -- Jag 
vill tala med dig där, bedja dig om något. 

Vi kunna ju så gärna talas vid i förmaket.

Ja. . . men det är så vackert i afton. Se dig omkring då! Hör du fågeln, 
hur sött den kvittrar, hör du vallhornet där borta? Se då ditåt, där solen 
gått ned... vilken mild rodnad, ack, det är en skön afton!

Charmant, min ängel, svarade med en kvävd gäspning löjtnant Arvid, men 
- jag är besatt hungrig och kände en gudomlig lukt av kalops, då 
jag gick förbi köket; jag längtar att återfinna den i salen. Dessutom 
stiger ju en förbannad dimma upp. Kom, min ängel!

Arvid! sadeJulie, i det hon drog bort sin hand, "vi ha så olika tycken, 
så skild smak, ser jag . . .

Tycker du ej om kalops?

"Gud välsigne dig med din kalops, jag talar ej om den. Men om våra 
böjelser, våra känslor, de stämma ej överens. . .

"Ja -- det rår jag ej för.

Nej . . . men jag fruktar att vi ej passa för varandra . . . att vi bli 
olyckliga . . .

Ah, kära du, det ger sig väl. Man skall ej göra sig bekymmer i förtid. 
Det tar bort matlusten. Kom, låt oss äta kvällsvard i ro. Kom, min lilla 
hustru . . .

Men jag vill ej . . . och jag är ej din hustru, sade Julie, i det hon 
vände sig från honom, och, tillade hon litet saktare, vill ej vara din 
fästmö mer . . .

Vill inte? sade Arvid lugnt. Ja, men ser du, det har sina svårigheter 
att göra om intet. Du har min ring, och jag har din . . .7dessutom är jag 
just inte rädd. . . flickor ha sina kapriser. Nå nå, det ger sig väl tills 
i morgon. Adjö, Julie! Jag går och äter kalops, svälj du ned dina 
kapriser! och han försvann i förstugan.

Julie tog min arm och gick ned i trädgården, under det hon grät 
häftigt.Jag gick tyst bredvid henne, väntande att hon skulle ge sitt 
hjärta luft genom några klagomål över sin fästman. Men hon teg, tryckte 
ofta min hand och fortfor att gråta.

Då vi vände av i en sidoalle, kom en figur insvept i kappa långsamt gående 
emot oss. Professor L:s röst ljöd ifrån denna och tilltalade Julie med 
vänligt skämt över hennes romaneska smak för 
aftonpromenader. I det han nalkades, fick han se hennes förgråtna ögon och 
blev hastigt stum och allvarsam.

Professor L. , sade Julie halvt lustigt, halvt ännu med gråten i halsen, 
säg mig vad skall man göra, då man inser att man begått en stor dårskap 
och ej mer kan göra den om intet.

Då, sade professor L. , måste visheten bära dårskapens följder.

Och man skall bli olycklig för hela sin livstid?

Olycklig skall man ej bli, men bättre och klokare skall man bli, och 
använda det begångna felet som ett trappsteg, på vilket man stiger för att 
komma närmare fullkomligheten.

Det låter vackert, i synnerhet mycket uppbyggligt, -- och emellertid skall 
man kunna ledsna vid vishet och fullkomlighet och hela livet -- och finna 
var dag odräglig.

Blott en ganska svag varelse, sade milt professor L. , skall kunna så 
sjunka till levnadströtthet och olust. Den mest dystra och glädjelösa 
ställning i livet har sina ljuspunkter, blott man vill se dem. Inom oss 
själva skola vi i alla sorger och betryck säkrast finna hugsvalelsens 
källor. Då våra omgivningar störa eller plåga oss, låt oss söka en fristad 
och ett inre liv inom oss. Då skola vi säga med Hamlet: 'O, jag kunde låta 
stänga in mig i ett nötskal och tro mig vara herre över en omätlig värld!' 
Att lära känna denna värld, som lever inom oss, ordna den, bringa den till 
klarhet och fortskridande utbildning, är en njutning, som ingen ställning 
i livet kan betaga oss, och en njutning, som man snart skall erkänna såsom 
tillräcklig att låta oss älska även det kulnaste jordeliv. Lära att tänka 
är lära att leva och njuta. "Men, suckade Julie, huru skall man 
lära att tänka med en . . .

Med en man, som bara tänker på kalops? fullbordade jag i andanom .

"Goda böcker, fortfor L. , äro milda tröstare, ledare och vänner. Med 
dessas tillhjälp skall man, om man allvarsamt vill, ej gå miste om att 
bringa sitt inre i jämvikt och bestånd. Han teg ett ögonblick och tillade 
med värme och rörelse: Mina böcker, huru mycket har jag ej att tacka er 
för!

Ni har varit olycklig? sade med innerligt deltagande Julie.

Allt vad jag ömmast älskat på jorden, har jag förlorat, och det ej blott 
genom döden. Sedan mina barnaår har denna prövning förföljt mig. Allt vad 
jag innerligt fäst mitt hjärta vid har blivit mig frånryckt. Mången bitter 
stund har gått förbi, innan jag förmått undergivet böja mig för den evigt 
Godes vilja, och ännu . . .

O, den som kunde trösta er! utropade med barnsligt innerlig hängivenhet 
Julie.

Jag har, fortfor L. , s,ökt härda mitt hjärta, för att bevara det från 
att så bittert lida, jag har länge kämpat mot dess känslighet, jag är ej 
ung mer, och ändå (detta sade han sorgligt leende) får jag kanske snart 
återgå till mina böcker för att söka tröst.

Jag ville vara en bok, sade Julie med tårar i ogonen.

Professor L. såg på henne med faderlig... nej icke precis med faderlig, 
men ändå obeskrivlig ömhet. Goda, älskvärda flicka! sade han med sin 
skona, harmoniska röst, och fortfor efter ett ögonbllck mera lugnt: Det 
är svaghet att klaga. Styrka att bära finna vi i bönen och i våra plikters 
utövning.
Låt oss hämta kraft ur dessa källor.

Han räckte Julie handen, som gråtande gav honom sin.

I detta ögonblick kommo vi in i en berså, varest trenne små svarta 
figurer, som tycktes stiga upp ur jorden, mötte våra förvånade blickar. 
Och knappast mindre förvånade blevo vi att igenkänna små paltarna och en 
lekkamrat till dem, stående ända till midjan i en grop och inbegripna i en 
djup fundering. På våra förnyade frågor över deras förehavande följde från 
deras sida först tigande, sedan några grumlade ljud, slutligen yppandet 
och det något orediga förklarandet av deras stora hemlighet. De hade 
nämligen företagit sig att gräva igenom jorden, och göra sin familj, i 
synnerhet översten, därmed en surpris.

Vad som nu uppehöll dem, var visst icke företagets svårighet, bah! men en 
djup tanke, som uppstigit i lilla Klaes' hjärna, att då de fått hål ända 
igenom jorden, skulle de möjligtvis kunna med detsamma falla igenom, och 
var de då skulle stanna . . . det. . . det torde nu professor L. vara god 
och säga dem.

Vi måste nu allesammans skratta.

Professor L. uppsköt sin förklaring till morgondagen och skickade, vänligt 
skämtande, pygmeerna med jätteplanerna hem. Ett bud kom i detsamma efter 
dem och oss för att säga att vi voro väntade till aftonmåltiden. Det lilla 
triumviratet satte av i kort galopp. Vi följde saktare efter, men nu 
råkade vi på löjtnant Arvids förbannade dimma, som stod lik en mur mellan 
trädgården och borggården. Nu först märkte vi att Julie var utan schal. 
Jag var ej mycket bättre försedd. L. tog av sig sin kappa och ville svepa 
den omkring Julie. Hon ville alldeles icke tillåta det, då L:s hälsa 
just ej var bland de starkaste. De skulle stå där ännu stridande och 
protesterande, om jag ej gått emellan med ett förlikningsprojekt och 
föreslagit, att de båda skulle betjäna sig av den ganska vida kappan. Det 
antogs, och Julies fina, zefirlika skepnad försvann under en flik av 
kappan, som hon skrattande svepte omkring sig. Och framåt gick tåget genom 
natt och dimma.

Det var väl ändå litet rasande tillställt, tänkte jag sedan. Salig fru 
Genlis, herr Lafontaine ännu mindre, skulle i sin romanvärld väl aldrig 
låtit två älskande komma under en kappa, utan att begagna ett så ypperligt 
tillfälle för att låta en kärleksförklaring krypa fram, och jag undrar 
just om fru Natur ej denna gång skall föra något å bane, skall låta någon 
suck, något ord . . .

Jag lyddes uppmärksamt, under det jag gick efter kappans invånare, men -- de 
tego -- intet ord, intet ljud. Jo nu! . . . Vad var det? Julie nös. Nå, L. 
säger väl Gud hjälp! och det kan hjälpa dem till något, nej, han sade 
intet.

Vi äro ur trädgården, vi gå över gården. Skall då ingen tala? nu! . . . 
nej. Vistiga uppför trapporna, vi träda in i porten; nu då!... nej. Kappan 
föll ned från Julies axlar, hon tackade och neg. L. bugade Sig.

När vi kommo upp i salen, satt löjtnant Arvid och åt kalops. Man hade 
länge väntat på oss. Till vår ursäkt berättade jag kappstriden.

Under hela aftonmåltiden ruskade hennes nåd huvudet åt Julie, var gång hon 
såg på henne, för att förebrå henne en så stor oerhörd oförsiktighet, som 
den att utan schal gå ut så sent.

Då löjtnant Arvid blev varse sin fästmös förgråtna ögon, tycktes han 
bli ganska förbluffad, men förmodligen tänkte han: Det ger sig väl, när 
hon får äta och sova, ty han gjorde ingen hast med sin aftonmåltid, sökte 
därefter intet tillfälle till samtal med sin fästmö, och red sin väg vid 
vanlig tid och med vanligt lugn.

Men det gav sig ej med Julies missnöje. Tvärtom tycktes det växa till. 
Fåfängt bjöd henne Arvid att ta sig en liten lur och anse honom som 
kudde. Hon tycktes ej på denna mer finna någon ro. Fåfängt kom hans far, 
gamle general P.... , med sitt präktiga spann och tillbjöd sin tillkommande 
lilla sonhustru att promenera efter Svanorna; intet ville hjälpa. 
Dagligen föreföllo mellan de förlovade en mängd brouljerier, som antogo, 
oaktat Arvids makalösa flegma, en alltmera betänklig natur. Hennes nåd, 
som nu blev uppmärksam därpå, började bli helt orolig och höll sig alltid 
färdig att med något godhetsfullt skämt, något försonande ord åter 
sammanknyta den brustna enighetstråden. Det lyckades henne väl ännu, 
men -- med var dag fick tråden flera knutar.

Så fortgick det en tid. Kornett Karl reste, efter slutat läger, till 
Roslagen. Därifrån skrev han alldeles desperata brev om damm och hetta, 
och ledsamt och tråkigt, och odrägligt m. m. Om botanik nämnde han ej ett 
ord.

Under loppet av sommaren förblev Elisabeths tillstånd sig likt, och hennes 
nåd fortfor att anse mjölkkur nödvändig för mitt bröst och min melankoli.

Parcen spann den övriga familjens levnadstrådar av ordinärt lin, blandat 
med litet blår, men ändå mera silke, till slutet av augusti månad, då hon 
lyfte saxen. Låt oss se.

Varför!

Efter en tung och kvalmig dag sammandrogo sig mot aftonen en mängd åskmoln 
och betäckte vid solnedgången hela himlen. Ett slags dödstystnad utbredde 
sig över nejden. Man hörde intet ljud från de skyndsamt hemvandrande 
hjordarna, ingen fågel kvittrade, asparnas löv rörde sig ej, själva 
myggsvärmarna vågade ej surra, som vanligt, vid ljusets nedgång. Hela 
naturen stod liksom i en kvalfull väntan på något hemskt och ovanligt 
uppträde.

Senare på aftonen började det rysligt sköna skådespelet.

Bleka blixtar upplyste varannan minut hela nejden, som däremellan höljdes 
av ett nästan nattligt mörker, och vid dessas sken såg man huru 
molnmassorna antogo allt dystrare färger och i hotande gestalter skockade 
sig över slottet. Då och då genomven en hastig stormil luften, varefter 
åter ett dött lugn följde. I dovt men i styrka tilltagande dunder hörde 
man från flera håll åskvagnarna framrulla.

Hennes nåd sprang från spjäll till spjäll, från fönster till fönster för 
att se efter, om alla voro väl stängda. Julie och Helena stodo med deras 
far i ett fönster och slöto sig vid var ny blixt, var ny åskknall allt 
närmare intill honom.

Jag gick in till den blinda. Hon satt på sin bädd, i en lutande, 
sammanfallen ställning, uttrycksfull för den högsta levnadströtthet, och 
sjöng med låg och dyster röst:

Det är natt, det är natt!

Mitt öga är mörkt, mitt hjärta slår matt; det längtar att vila.
Giv mig ro, giv mig ro och rum i det hus, där 
maskarna bo, o dödsängel bleka.

Låt mig insomna sött; av vakor och gråt jag är, ack, så trött, så trött av 
att leva!

Här lät den arma levnadströtta sitt huvud sjunka ner mot kuddarna. Hon teg 
stilla en stund; jag såg henne sorgligt le, och hon började åter, men med 
en klarare röst och på en gladare ton, sjunga:

Blir det morgon en gång, och når till min grav den uppståndelsesång, som 
kallar till livet . . .

Får jag skåda ditt ljus, o strålande kung, och ur jordenes grus min panna 
upplyfta. . .

Här började hennes tårar rinna, och, förändrande ton, sjöng hon gråtande 
och i avbrutna strofer:

O moder, o moder! I hyllande armar slut då den brottsliga, ångrande 
dottern! Lär henne bedja, lär henne hoppas . . .

Giv henne ömhet, giv henne vila!
O moder, o moder! Slut mig i famnen, tryck mig till hjärtat, det 
ömma, det varma! Låt mig få känna, huru i kärlek hjärta mot hjärta 
himmelskt kan klappa!

Ack, aldrig jag kände det här uppå jorden!

Ensam jag vandrat, ensam jag älskat, ensam jag lidit, bittert, o bittert!

Ensam jag älskar ännu i döden.

O moder, o moder! tag mig, O tag mig bort ifrån världen, bort ifrån 
plågan!

Glimmande gnistan kalla ur gruset! Lyft mig ur mörkret, höj mig till 
ljuset!

En häftig åskknall, vilken genljöd genom hela slottet, avbröt hennes sång; 
på denna följde andra allt tätare och häftigare. En vild storm började 
tillika rasa.
Är någon här? frågade den blinda. Jag gick fram till henne. Hon 
sade: Jag hör en musik, som gör mig gott. För mig till fönstret!

Då hon kom dit, lade hon armarna i kors över bröstet och vände ansiktet 
upp mot himlen. Blixtarnas flammor foro över det sköna, bleka anletet 
under det förskräckliga åskslag tycktes vilja hota med undergång den 
varelse, som med en slags trotsande glädje höjde en lugn panna mot 
förstörelsens andar.

Småningom tycktes häftiga känslor uppstiga hos Elisabeth, och kampen i 
naturen finna gensvar uti hennes själ. Plötsligt utropade hon: Jag ser 
något! En eldhand med glödande fingrar for över mina ögon !

Hon stod en stund, liksom i spänd väntan, och sade sedan, med en slags 
stilla hänryckning: Hur härligt, hur härligt det sjunger där uppe bland 
molnen! Syskonharmonier kallar er mitt hjärta. Här, i mitt bröst, är den 
första stämman; -- där tonar nu den andra. Nu är enhet, nu blir liv och 
glädje! Eld av himlen! Moderssköte! Slut mig i brinnande famn! Moder, 
moder, är det din röst jag hör? -- din hand jag såg . . . som jag ser . . . 
jag ser nu åter? Vinkar du mig? Kallar du mig? -- Luft! skrek hon nu vilt 
och befallande, för mig ut i fria luften! Jag vill höra min moders röst, 
jag vill flyga till hennes bröst och bli varm åter. Det finns eldvingar 
där ute, de skola bära mig. Där finns en vagn . . . hör hur den rullar! 
Den skall föra mig. Fort, fort! Ser du ej handen? Den vinkar. Hör rösten! 
Den kallar! ha! hör du?

Jag omfattade henne med ömhet och bad henne att förbliva stilla. Hon 
avbröt mig, i det hon högtidligt sade: Gud skall neka att höra din sista 
bön, om du nekar min. Han skall välsigna dig, om du lyder mig. För 
mig ut i det fria! Det blir för sista gången, som jag begär något av dig. 
Du vet ej, huru allt mitt väl och ve vilar på denna stund. För mig ut i 
mitt rike -- i orkanens rike . . . där, blott där, skall jag kunna få frid. 
Beata, goda Beata! se, jag är stilla och sansad, jag är ej tokig. Hör mig 
. . . bönhör mig! Jag har legat i bojor hela mitt liv... låt mig blott ett 
ögonblick bli fri... och alla rnina många blödande sår skola läkas!

Jag hade ej mod att emotstå denna röst, dessa ord. Jag förde henne ned på 
en terrass, anlagd på själva berghällen, ett stycke utanför slottet. Den 
unga flickan, som var Elisabeths vårdarinna, hade av fruktan för åskan ej 
velat följa oss.

Snart ångrade jag min eftergivenhet. Knappt voro vi utkomna i den vilt 
upprörda naturen, förrän Elisabeth slet sig lös från mig, sprang några 
steg framåt, stannade sedan, i det hon uppgav höga rop, fulla av trotsig, 
vansinnig glädje.

Det var en scen av ryslig skönhet. Blixtarna kringkorsade med röda tungor 
hela nejden; stormen svepte omkring oss, och ömsom dånande, ömsom väsande 
åskknallar cirklade över våra huvuden. Lik orkanens ande stod på klippan 
den blinda med vilda, hemska åtbörder. Än skrattade hon och slog ihop 
händerna med vansinnig fröjd, än vände hon sig runt omkring med utsträckta 
armar, i det hon sjöng med stark och klar röst:

Blixtar och lågor, flammande vågor av världseldens hav! Stormar, som ryten 
och kedjorna bryten till tystnadens grav!
Tordön -- I alla krafter, som svalla i världsaltets bröst! Sen, i en 
kvinna, er härskarinna, förnimmen min röst!

Ljungen, o ljungen, sjungen, o sjungen, hell frihetens dag!

Segersång klingar, Livet får vingar!

Den fria är jag!

Åter skrattade hon vilt och ropade: Hur härligt, hur härligt, hur 
präktigt! Vadjag är glad, glad, glad! Nu är min regeringsdag inne!... En 
krona... en krona av eld skall ur mörka skyar nedstiga och sättas på mitt 
huvud. Min dag är inne, min stund är kommen ! 

I detta ögonblick stod, till min obeskrivliga tröst, översten vid den 
olyckligas sida.

Du måste, sade han, återvända till ditt rum.

Med en häftig rörelse gjorde Elisabeth sin hand lös ur hans, och i stället 
att, som förr, ödmjukt lyda hans önskan, stod hon nu framför honom stolt 
och trotsig, med en Medeas uppsyn, och upprepade: Min stund är kommen! 
Jag är fri ! Måste? Vem vågar säga detta ord åt mig, här på detta ställe? 
Står jag icke i mitt rike? Håller icke min moder mig i sin famn? Ser du 
ej, huru hennes eldarmar omfatta mig och stöta dig bort?

Översten, som fruktade för ett tilltagande utbrott av hennes 
vansinnighet, ville taga henne i sina armar, för att bära henne till 
slottet åter, då hastigt Elisabeth med oändlig ömhet lade sina omkring 
hans hals, i det hon sade: Så, om jag sluter dig i mina armar, och du mig 
i dina . . . då skall min moder upptaga oss båda i sitt eldsköte. Vad klar 
och himmelsk sällhet! I dag är min dag -- min stund är inne! Jag är fri, och 
du är fången. Jag trotsar dig --  jag trotsar dig, att någonsin bliva fri!

Var det ordet trotsar, som väckte mannens trots, eller var det någon 
annan känsla, men översten löste sig hastigt ur Elisabeths armar och stod 
stilla på ett par stegs avstånd från henne.

Ja, jag trotsar... jag trotsar dig, fortfor hon. Du har fängslat mina 
lemmar, du har bundit min tunga, och ändå står jag nu framför dig, mäktig 
och stark, och vill låta ljunga mot dig likt blixtar de hemska orden: 'jag 
älskar dig! jag älskar dig!' Du kan ej mer förbjuda mig dem, din vrede är 
vanmäktig. Åskan är med mig -- stormen är med mig. Snart är jag för alltid 
med dem där uppe. Som ett moln på din himmel skall jag följa dig hela ditt 
liv igenom; som en blek vålnad skall jag sväva över ditt huvud, och, då 
allt tystnat omkring dig, skall du ännu höra min röst ropa: 'jag älskar 
dig! jag älskar dig!'

En sällsam och djup rörelse tycktes ha bemästrat sig översten; han stod 
orörlig med korslagda armar, men dunkla lågor flammade i hans ögon.

Med en stillare hänryckning fortfor Elisabeth: O, huru högt har jag ej 
älskat dig! Så högt, så varmt har ingen dödlig älskat! Himmel, som dånar 
över mitt huvud . . . jord, som snart öppnar min grav -- er tar jag till 
eviga vittnen! Hören mina ord! Förnim dem du, du mitt livs älskade plåga, 
ädla, höga föremål 


för alla mina tankar, för min kärlek, för mitt hat  -- ja, mitt hat. . . hör hur det talar: jag älskar dig! 
Med hela min varelses innersta, heligaste liv har jag älskat dig; djup som havet, men ren som himlen var min känsla. Du har ej förstått det... ingen på jorden skall förstå det . . . min moder vet det . . . och Han, som är över oss alla. Om vi hade levat i en värld, där ordet och gärningen kunna vara oskyldiga, som känslan och tanken . . . o, då hade jag, lik en klar och varm flamma, kringslutit och kringstrålat din varelse . . . genomträngt dig med salighet. . . brunnit, en ren offerlåga, blott för dig. Sådan var min kärlek. Men du förstod den ej... du älskade mig ej . . . och du stötte mig bort, och du föraktade mig. . . och jag blev brottslig. . . men älskade ändå .. . och älskar ännu... och alltid och evigt... och  -- ensam! 
Ensam?!! utbrast översten, i det en våldsam 
känsla tycktes föra honom utom sig. "Ja, ensam... , återtog den blinda häpen och 
darrande, var det någonsin annorlunda? Jag har 
ibland anat det... men.. . O, min Gud, min Gud! vore det möjligt? O säg, är det möjligt? Vid den eviga salighet, som du förtjänar -- och som aldrig 
kan bli min -- vid det ljus du ser och som jag aldrig 
skall skåda -- besvär jag dig -- säg det, säg det: har 
du älskat mig? 
Ett ögonblicks fullkomlig tystnad härskade i naturen. Den tycktes vilja lyssna till det svar, som även 
jag med darrande ångest avbidade. Endast bleka, långsamma blixtar flammade omkring oss. Högtidligt, med ett starkt, nästan våldsamt uttryck i sin röst sade översten: Ja! 
Den blinda vände mot höjden sitt ansikte, strålande

 av överjordisk salighet, under det översten med häftig och djup rörelse fortfor: Ja, jag har älskat 
dig, Elisabeth, älskat dig med mitt hjärtas hela kraft... men Guds kraft i min själ var högre och bevarade mig från att falla. -- Blott min stränghet 
har frälst mig och dig. Min kärlek var ej ren som din. Det är ej giftet, som din hand beredde mig, vilket förstört min hälsa -- det är kampen med lidelsen 
och begäret... det är sorgen över dig. Elisabeth! Elisabeth! Du har varit mig oändligen dyrbar . . . du är det än . . . Elisabeth . . . 
Elisabeth hörde honom ej mer; hon liksom sjönk ned för den sällhets tyngd, som sänkte sig över henne, och det ögonblick jag sprang till henne föll hon, lik en döende, ned på jorden, i det hennes läppar viskade med ett obeskrivligt uttryck av sällhet: Han 
har älskat mig! 
Översten och jag förmådde knappast bära henne tillbaka till hennes rum. Jag var darrande, hans kraft var liksom förlamad. Ångestsvettens droppar pärlade från hans panna. Elisabeth återfick ej på lång tid sin sansning . . . men då hon åter öppnade ögonlocken och livets ström åter spridde sig i ådrorna, viskade hon blott: Han har ej föraktat mig! .. . han har älskat mig! 
och förblev stilla och lugn, såsom hade hon avslutat sin räkning med världen, såsom hadel hon intet övrigt att önska. Under den återstående delen av natten rasade åskan förfärligt, men blixtarna skeno nu över den blindas av innerlig salighet strålande anlete. Från denna stund och under de få dagar hon ännu levde, var allt förändrat hos henne. Allt var vila och mildhet. Hon talade sällan, men tryckte vänligt

 och tacksamt deras händer, som nalkades den säng, uti vilken hon nästan orörlig låg. Man hörde henne ofta säga sakta: Han har älskat mig! 
En dag stod hennes nåd bredvid Elisabeth, som ej tycktes ana hennes närvaro och som upprepade med obeskrivlig ljuvhet de henne så dyrbara orden. Jag 
såg ett uttryck av smärta måla sig i hennes nåds milda, godhetsfulla anlete, såg hennes läppar darra och några tårar trilla nedför hennes kinder. Hon vände sig hastigt bort och gick ut. Jag följde henne, ty hon hade glömt sin nyckelknippa. Vi gingo genom förmaket. Översten satt där, med huvudet lutat i handen, och tycktes läsa. Han hade ryggen vänd åt oss. Hennes nåd smög sig sakta bakom honom, kysste hans panna och kvävde, i det hon gick in i sängkammaren, en frambrytande snyftning. Översten såg förvånad efter henne, blickade sedan på sin hand, våt av sin hustrus tårar, kysste bort dem och återtog sin tankfulla ställning. Efter en stund följde jag hennes nåd in i sängkammaren, men hon var där ej mera; hennes psalmbok låg uppslagen på soffan. Bladen buro tårespår. Äntligen fann jag henne, sedan jag gått hela våningen omkring, i köket, där hon gav kokerskan en liten skrupens, för det hon glömt skilja kotlettraden från fårbringan, som fräste på elden, vilken förseelse verkligen var oförlåtlig, då jag redan tvenne gånger hade tillsagt om, att vi skulle ha fårbringan till middagen och kotletterna till kvällen.  Man kan aldrig lita på någon annan än sig 
själv, sade hennes nåd, som en liten pik åt mig, då 
jag lämnade henne nyckelknippan. Jag lämnade Elisabeth numera varken natt eller dag.

Med en förundransvärd hastighet tycktes nu hennes jordvarelse skynda mot sin upplösning. Det tycktes, som hade det första kärlekens ord hon hört varit en lösen till hennes plågade själs befrielse. Det går så med många jordens barn. De strida mot plågans udd i många, många år, leva, lida och strida. Udden brytes och de sjunka ned kraftlösa. Sällheten räcker dem sin bägare. De sätta läpparna till purpurbrädden -- och dö! 
Jämte Helena och mig var professor L. nästan beständigt omkring Elisabeth. Dels läste han högt för henne, dels talade han med oss, på ett sätt, som måste uppliva hennes slumrande gudaktighetskänsla och stärka hennes tro på de dyra sanningar, som stå, likt ljusa änglar, vid de döendes läger. 
En gång ställde han till henne flera frågor över hennes inre tillstånd. Hon svarade: Jag har nu ej 
styrka att klart tänka -- jag har ej kraft att pröva 
mig. Men jag känner . . . jag har en förhoppning . . . Jag anar en klarhet! . . . 
Herren upplyse sitt ansikte över dig! sade med 
stilla värdighet och förtröstan professor L. Dagen därefter bad Elisabeth att hela familjen måtte församlas hos henne. Då vi alla, jämte professor L. , under en hemsk tystnad voro samlade i hennes 
rum, nämnde Elisabeth vid namn den, som hon önskade skulle nalkas hennes säng, fattade dens hand och kysste den, i det hon ödmjukt bedjande uttalade ordet: förlåt !. Så gick hon igenom alla. 
Ingen förmådde tala, och det sorgliga förlåt, förlåt! 
var det enda ljud, som genombröt suckarnas 
kvalfulla sorl. Översten och hans hustru stodo ännu ensamma kvar. Då förblev Elisabeth en stund tyst och andades

 tungt och beklämt. Slutligen sade hon: Vill min 
farbror komma till mig? 
Översten gick fram, hon sträckte sina armar upp mot honom, han böjde sig ned till henne, de kysstes. O, vilken kyss! Den första och den sista -- kärlekens 
och dödens! Man hörde intet ord. Blek, som en döende, och med vacklande steg avlägsnade sig översten. Med darrande röst sade Elisabeth: Lyft mig upp ur 
sängen och led mig till min faster. 
Vi lydde. Hon visade en ovanlig styrka, och gick, 
stödd på två personer, till andra ändan av rummet, där hennes nåd, som ej tycktes ana hennes avsikt, satt gråtande. Hjälp mig, sade Elisabeth, att lägga mig ned på 
mina knän! 
Hennes nåd reste sig hastigt upp, för att hindra henne, men ändå hastigare låg Elisabeth för hennes fötter, kyssande dem, under det hon med konvulsiviska suckar framstammade: Förlåt! förlåt! 
Nästan livlös bar man henne åter i sin säng. Ifrån denna stund lämnade ej översten henne mera. Natten, som följde denna dag, och dagen därpå, låg hon stilla, men tycktes lida fysiska plågor. Mot aftonen, då professor L. , översten och jag sutto tysta 
vid hennes säng, vaknade hon ur en stilla slummer och sade högt med en klar röst: Han har älskat 
mig ! Jord, jag tackar dig !  
Därefter sjönk hon åter i ett slags slummer eller dvala, vilken fortfor omkring en timme. Andedräkten, som under denna tid hade varit ganska hastig, började då att småningom avmattas. Ett långt mellanrum uppstod -- så kom en suck . . . ännu ett längre

 uppehåll, och så åter en suck. På en gång tycktes den alldeles avstanna. Det var en förskräcklig stund. En lätt kramp ryckte genom alla lemmar... ännu en häftig suck eller pust, åtföljd av ett hemskt klagande ljud . . . och allt var stilla. 
Hon har slutat! sade med kvävd röst översten 
och tryckte sina läppar mot den dödsbleka pannan. Honser nu! utropade professor L. och höjde en 
strålande blick mot himlen. Sommarkvällens vällustrika fläktar spelade in genom det öppnade fönstret, och fåglarna sjöngo glatt i kaprifoliehäcken utanför. Ett milt rosenskimmer, återsken av den nyss nedgångna solen, utgöt sig i rummet och spred över den avsomnade en förklarande glans. Så stilla, så smärtfri låg hon nu där, hon, som så länge kämpat och förtvivlat... så lugn nu  --  så 
stilla! Över de vita kuddarna ner mot golvet flöt hennes rika, bruna hår. På munnen svävade ett besynnerligt leende fullt av ett högre vetandes uttryck. Jag har sett detta leende på flera avsomnades läppar . . . Evighetens ängel har tryckt på dem sin kyss. Fridfulla stund, då ett länge av oro och smärta klappande hjärta får vila! Fridfulla stund, som försonar med oss varje ovän, som till oss närmar var vän, som sprider glömska över våra fel, glorians strålar över våra dygder, som öppnar de blindas ögon och löser själens band! -- Sköna och fridfulla stund, 
fastän buren på en nattlig ängels vingar, ler du mot mig som en morgonrodnad, och då jag sett dig uppgå för andra, har jag mången gång längtat att du skulle komma även för mig. 

 



Härvan trasslar sig. Elisabeth var ej mer. Ett dystert åskmoln likt, hade hon gått fram och förmörkat de varelsers klara himmel, som närmast omgåvo henne. Då det försvunnit, erforo alla en känsla av frid och trygghet. Mången tår skänktes hennes sorgliga minne, men intet hjärta kallade henne åter. Beklagansvärda Elisabeth, du gav frid först, sedan ditt eget hjärta njöt den i graven. Vi se det alla dagar. Den obetydligaste, mest inskränkta människa, men god och fridfull, går utur världen mera älskad, mera saknad, än den utmärkta, rikt begåvade, som missbrukat sitt pund, som med all sin skönhet, sitt snille, sitt hjärtas värme ej gjort en enda varelse lycklig. 
Översten allena bibehöll länge en dyster sinnesstämning och var mer sluten än vanligt mot sin hustru och sina barn. Deras ömhet och omsorger samt tidens välgörande inverkan började dock småningom att låta denna dysterhet försvinna, då händelser inträffade inom hans husliga krets, vilka ånyo skakade hans lugn och upprörde hans av naturen våldsamma känslor. En dag störtade Arvids far, general P. , in i överstens 
rum i fullt raseri. Först gjorde han sitt hjärta luft med en salva svordomar och eder, och då översten kallt frågade vad detta hade att betyda, framstammade han alldeles utom sig: Vad det betyder? 
. . . Vad det betyder. . . tusan djäklar! Det betyder att din -- din -- din flicka är en sakra . . . 
General P.! sade översten, med en röst, som 
gjorde att den vredgade hastigt sansade sig och litet saktare upprepade: Det -- det -- det... betyder 

. . . att din dotter leker med tro och heder, att hon narras, ta mig sju tusan! . . . att hon vill slå upp med min Arvid . . . vill ge honom igen förlovningsringen .. . ta mig sju... att Arvid är utom sig. . . att han skjuter sig för pannan . . . så häftig och vild som han är . . . och att jag blir en olycklig, barnlös gammal man! Här tillrade ett par tårar utför gubbens kinder, 
i det han fortfor med en röst, i vilken vrede och smärta stridde: Hon gäckas med min sons lugn . . . 
gäckas med mina gråa hår! . .. Jag höll så ömt av henne... som en far, bror... som en far... jag hade satt allt hopp om glädje för min levnads afton på henne... det blir min död. Hon säger rakt i synen åt Arvid, att hon ej vill ha honom... rakt i synen åt min son... ta mig sju tusan!... Han blir ett spektakel för hela socknen . . . han skjuter sig för pannan, bror; han skjuter sig för pannan, säger jag... och jag blir en barnlös, olycklig gammal man.  
Översten, som under fullkomlig tystnad avhört allt detta, ringde nu häftigt. Jag var i rummet bredvid och gick in i överstens, för att litet grand rekognoscera och kunna förbereda Julie på vad som väntade henne. Överstens uppsyn röjde vrede och stränghet. Han bad mig tillsäga Julie att komma ned till honom. Jag fann Julie i den största ångest, men av generalens besök hos hennes far beredd på vad som förestod henne. Jag vet... jag vet... sade hon bleknande vid 
mitt bud, det måste komma därhän. . . det kan ej 
hjälpas . . .  
Men har du verkligen, frågade jag, slagit upp 
med din fästman? 

Jag har . . . jag har ungefär . . . , svarade hon betryckt 
och ängsligt,jag hinner ej nu säga... i går afton undfor det mig ett ord till Arvid . . . han var så kall och försmädlig . . . jag blev häftig, han blev ond . . . och red i vredesmod härifrån . . . 
Åter hördes överstens klocka. Min Gud! sade Julie och tryckte sina händer 
mot sitt hjärta, nu måste jag gå . . . och måste ha 
mod. Ack, vore det ej för denna förgörande blicks skull. . . säg, Beata, såg pappa mycket allvarlig ut? 
Jag kunde ej säga nej; bad henne att ej förhasta sig, -- att väl betänka sitt eget, en gång högtidligt 
givna löfte och överstens stränga grundsatser angående löftens helgd. Ack, jag kan ej . . . jag kan ej! var allt vad Julie 
förmådde säga, under det hon darrande och blek gick nedför trappan, som förde till överstens rum. Kommen till dörren, stannade hon, tycktes fatta en föresats och sade: Jag måste! samt gick in. 
Efter omkring en halvtimmes förlopp kom Julie in i Helenas rum, där jag även befann mig, och såg alldeles övergiven ut. Hon kastade sig på soffan, lade sitt huvud i Helenas knä samt började snyfta högt och häftigt. Den goda Helena satt tyst, men deltagande tårar runno från hennes ögon och föllo som pärlor på Julies gyllene flätor. Då, efter en lång stund, Julies smärta tycktes något stilla sig, sade Helena ömt, i det hon förde sina fingrar mellan systerns rika lockar: Jag har ej ordnat ditt hår ännu i 
dag, söta Julie. Sätt dig upp ett ögonblick och det skall snart vara gjort. 
 Ack, klipp av mig håret !  -- Jag vill bli nunna !  
svarade Julie, men reste sig likväl upp, torkade sina ögon, lät ordna sitt hår, hjälpte Helena och blev därunder

 lugnare. Så visst är det, att vardagslivets små omsorger äga en ofta förunderlig förmåga att förströ sorgen. På våra frågor, om vad som egentligen förefallit, svarade Julie: Det har förefallit, att jag blivit dömd 
att under hela mitt återstående liv plikta för ett ögonblicks obetänksamhet -- och att bli en olycklig 
varelse, . . . det vill säga -- om jag underkastar mig 
domen -- men det gör jag ej . . . hellre pappas misshag. 
. . hellre. . . 
Ack, Julie, Julie! avbröt Helena, tänk väl på 
vad du säger! 
Helena! Du vet ej, vad jag lidit, huru jag kämpat 
med mig själv en lång tid bortåt. Du vet ej, huru klart jag inser det ynkliga och det eländiga uti min lott, om jag måste bli Arvids maka! Ack, jag gick förr som i sömnen och sovande räckte jag honom min hand; nu har jag vaknat -- och skulle ej få draga 
den bort, då jag inser att jag givit den åt en . . . 
Arvid är en god människa, Julie! 
Vem kallar du god, Helena? Den, som blott icke 
är ond? Arvid -- jag har prövat, jag har prövat det 
 -- synes god, därför att han ej orkar vara elak; lugn 
och stadig -- därför att han ej bryr sig om något 
utom sin maklighet; förståndig -- därför att han ej 
ser längre än näsan räcker . . . ack! Han är blott en sammansättning av negativer... varför skulle man frukta att föröka hans samling -- och skänka honom 
ett nej? Tro ej, att det länge skall bekymra honom, han älskar mig ej . . . han kan ej älska, han har inga känslor! Ack! Han är ett stycke fuktigt trä, vilket min lilla eld förgäves skulle sträva att tända an, flamman skulle småningom förvandlas i rök och slutligen alldeles slockna. 

Om även, sötaJulie, Arvid ej är den man, som du 
förtjänar och som kan göra dig, som sin maka, lycklig, -- varför 
skulle din eld ej ändå brinna klar? Arvid är ju ej elak, han skall aldrig för dig bli en plågoande. Huru många hustrur givas ej, som, förenade med män, vilka utan all jämförelse stå långt under honom, likväl bilda sig till ädla och förträffliga varelser, skapa omkring sig sällhet och trevnad och njuta sällhet genom det sköna medvetandet av att ha uppfyllt sina plikter. Se vår kusin, fru M.; huru aktningsvärd och huru älskvärd är ej hon? Och vilken man är hennes? Se Emma S. , se Hedda R . . . 
Ja, och se Penelope och systrar et kompani... 
ack! Helena, dessa fruar ha min djupa aktning, min vördnad, min beundran; jag ville likna dem, men ett vet jag klart: -- att jag ej kan det. Denna oavhängighet 
i mening och omdöme, detta lugn, denna klarhet, denna grundsatsernas säkerhet och redighet, som är så nödvändig, då man inom äktenskapet skall vara den ledande -- den har jag ej . . . ej alls! Just 
jag behöver ledas -- jag är en vinranka och behövde 
en ek till stöd. I detta ögonblick utveckla sig mina begrepp, jag känner en bättre varelse uppstå inom mig, en ny värld öppnar sig för mig! Skulle jag kunna genomvandra den vid en makes hand, som jag kunde älska och akta, som med sitt hjärta besvarade den renade elden i mitt, som med sitt förstånds klara ljus upplyste skymningen i min själ... (se professor 
L. , tänkte jag), o då kunde jag ännu bli en bättre 
varelse -- och hinna ett mål, som jag ännu mer anar 
än ser... Men med Arvid, se Helena, med Arvid . . . blir min värld som ett skafferi, jag själv lik ett stycke möglande ost. 
Vilken liknelse, bästa Julie! 

Den är sannare än du tror. Ack, det är en bedrövlig 
sak med giftermålet. Det har däruti gått många, som det nu kan gå mig. . . de ha hissat äktenskapsseglet i fåvitsko, trott sig hinna Lycksalighetens ö och strandat och fastnat, för hela livstiden, på en sandbank . . . som ostran i sin snäcka ha de där krupit omkring och sökt litet solsken . . . till dess en barmhärtig våg kommit . . . 
Julie! Julie! 
Helena! Helena! Det är en teckning ur vardagslivet, 
var dag bestyrker dess sanning. Huru många ädlare naturer hava ej på detta vis gått under? Och så skall min göra, om jag ej ännu i tid kan segla sandbanken förbi. 
Julie! Jag fruktar, att detta ej kan ske. Pappas 
grundsatser äro oryggliga. Och bland dessa står sträng ordhållighet främst. Och jag tror att han har fullkomligt rätt. Dessutom vad det angår att slå upp en förlovning, att återtaga ett givet äktenskapslöfte, ligger däruti något så djupt sårande för kvinnlig delikatess, att jag anser . . . 
Delikatess hit och delikatess dit . . . jag anser det 
ganska odelikat och i synnerhet ganska orimligt att för blotta delikatessens skull uppoffra hela livets sällhet.  
Skulle du kunna bli lycklig, Julie, om du förlorade 
de dinas -- din fars tillgivenhet, världens aktning? 
 
Världens aktning . . . ger jag ej många styver för 
. . . men deras, som jag älskar . . . ack! Helena, Beata, är det väl möjligt, att jag skall kunna förlora den? Då vore det visst bättre att jag dömde mig till att bli olycklig . . .  
Du skall ej bli olycklig, Julie, sade Helena, i det 



hon med tårfulla ögon slöt systern i sina armar, du 
skall . . .  
Därom vet du ingenting, Helena, avbröt med 
retbar otålighet Julie, jag vet att jag blir det. Det är 
något annat ännu, än Arvids ovärdighet, som gör att jag blir det... det är vissheten om att ha förfelat mitt mål, vissheten om att ha kunnat äga en ädel, en lycklig lott, att ha kunnat på jorden leva för en upphöjd 
och förträfflig varelses sällhet. Ack! jag känner det, jag hade som en lärka, kunnat svinga mig mot höjden i frihet, ljus och sång, och nu, nu skall jag 
 -- som jag fruktat -- på livets sandbank krypa omkring, 
som en ostra, släpande med mig mitt fängelse !  
Vid förnyandet av denna förfärliga, fast mindre riktiga liknelse, bemäktigade sig en ny, häftig sorg Julie; hon kastade sig åter ned på soffan och förblev där hela dagen, utan att vilja äta eller höra någon tröst. Hennes nåd sprang dels själv, dels skickade mig oupphörligt upp och ned i trapporna, med droppar och luktvatten. Julie blev verkligt, ehuru lindrigt, illamående och dröjde tvenne dagar på sitt rum, under vilka hon ej såg sin far. Varken löjtnant Arvid eller generalen hördes under dessa dagar av, till stor hugnad för Julie. Hennes nåd hade alltid haft sin egen lilla taktik eller inomhuspolitik, då någon gång stridigheter föreföllo mellan hennes man och hennes barn. Då hon nämligen talte med den förre, stod hon i orden alltid på de senares sida, och med de senare yrkade och bevisade hon, att den förre måste ha rätt. Hennes hjärta var, tror jag dock ofta en överlöpare till de svagares sida, ty då, i vissa fall, allt måste ge vika 

för överstens järnvilja, smekte hennes nåd alltid med fördubblad ömhet sina barn. Hon hade även nu talat med sin man för Julie och för hennes förlovnings upplösning, men funnit honom oböjlig (omöjlig sade hennes nåd), och då hon nu såg 
Julie så olycklig, blev hon oförmärkt mot honom,  -- ej ovänlig -- gudbevars! . . . men ändå litet mindre 
vänlig. Till utseendet (jag svarar därför, att det ej var i själva verket) något mindre mån om hans välfägnad och vältrevnad i en mängd småsaker. En slags otrevnad, hittills alldeles främmande uti denna familj, rådde inom huset några dagar.  Berget vill ej komma till Mahomet, Mahomet 
måste väl förfoga sig till berget! sade en morgon till 
mig översten med godhetsfullt leende, i det han beredde sig att stiga uppför trappan, som förde till Julies rum. I detsamma stannade en reskärra på gården, och kornett Karl, med upphettade och nästan förvirrade anletsdrag, sprang därur och uppför trapporna, omfamnade med stum häftighet sina föräldrar och syskon och bad genast därefter att få ett ögonblicks samtal med sin far. Ögonblicket växte och blev till en timme, innan kornetten, med blekt och förstört utseende, kom ensam ur sin faders rum. Liksom utan medvetande gick han genom förmaket och salen, kom in i hennes nåds kabinett, utan att tyckas bli henne eller mig varse, satte sig tyst med armbågen lutad mot ett bord och betäckte med handen sina ögon, såsom plågade dem dagsljuset. Med modersångest betraktade honom hennes nåd. Slutligen steg hon upp och strök med sin hand smekande hans kind, i det hon sade: Min goda 

gosse! Vad har du? 
Intet! svarade sakta och med kvävd röst kornetten 
. Intet? upprepade hennes nåd. Karl, du gör 
mig ängslig . . . du är så blek . . . du är olycklig? 
Ja! svarade kornetten med samma röst. 
Mitt barn . . . min son! Vad fattas dig? 
Allt! 
Karl. . . och du har en mor, som ville ge sitt liv 
för din sällhet! 
Min goda mor, utropade kornetten och slöt 
henne i sina armar, förlåt mig! 
Mitt bästa barn! Säg mig, vad jag kan göra för 
dig. . . säg mig, vad som felas dig, säg mig allt! Det måste finnas någon utväg . . . jag skall ej leva för att se dig olycklig. 
Jag måste bli olycklig, om jag ej i dag kan få en 
summa eller borgen för en summa av tio tusen riksdaler. Får jag den ej i dag, är Hermina . . . min Hermina, inom få dagar en annans maka! Gode Gud! min hela livstids och en annan varelses sällhet skulle jag kunna köpa för denna lumpna penning. . . och det är mig nekat! Jag har talat vid min far, öppnat för honom mitt hjärta -- sagt honom allt. Han har 
denna summa . . . jag visste det . . . och han . . . 
Och han har nekat dig? 
Bestämt, avgjort. Han säger, att den är de olyckligas, 
de behövandes arvedel . . . och för dessa främmande nödlidandes skull gör han sin son olycklig! 
Här uppsteg kornetten häftigt och gick med stora steg över golvet, i det han utropade: Vilken nedrig 
varelse har inför min far vågat svärta Hermina . . . denna Guds heliga ängel? Hon skulle bedraga mig! Hon.. . hon älska den förhatlige G.! Han ensam

 eller hans utskickade ha kunnat . . . 
Här massakrerade kornetten en vagn med tillhörande hästar (små paltarnas ekipage), och hennes nåd flyttade förskräckt ur sitt grannskap en urna med blommor, i det hon uppmärksam på hans klagomål ängsligt frågade: Men varför? . . . Men huru? 
 Fråga mig ej nu !  ropade kornetten otåligt. 
Blott det kan jag nu säga: mitt livs väl och ve beror 
på, att jag i dag kan få den nämnda summan. Jag kan bli den lyckligaste varelse på jorden -- eller den 
olyckligaste -- och jag ej ensam . . . 
Karl! sade högtidligt hennes nåd, se på mig! 
. . . Gud välsigne dina ärliga ögon, min son! Ja - jag 
känner dig, du skulle ej vilja låta mig göra ett steg, vars följder jag skulle kunna ångra? 
Min mor! . . . Skulle du ångra att ha verkat min 
levnads sällhet? 
Det är nog, mitt barn! Jag går nu att tala med din 
far. Vänta mig här. 
I en häftig upprörd sinnesstämning avvaktade kornetten sin mors återkomst. Jag såg, att han var i ett ögonblick av den ungdömsyra, som gör att man finner det oerhört, att någon kan emotstå ens önskningar, ens vilja. Man kan ej i sådana stunder fatta ordet omöjlighet. Man tycker sig kunna befalla 
själva solen, tycker sig kunna riva upp bergens rötter, eller, vilket är detsamma, rotade grundsatser i fasta människobröst. Det dröjde länge, innan hennes nåd återkom. Julie och Helena följde henne. Hon var blek, tårar glänste vid hennes ögonlock och hennes röst vacklade, i det hon sade: "Din far vill ej . . . han har sina skäl, han tror sig göra . . . och gör ganska säkert 

det rättaste. Men, mitt goda barn, du kan ändå hjälpas. Tag dessa pärlor och juveler . . . de äro mina . . . jag kan disponera över dem... tag dem. I Stockholm skall du för dem genast kunna få en ansenlig summa . . . 
Och här.. . och här, bästa Karl! sadeJulie och 
Helena, i det de med ena handen framräckte sina dyrbarheter och lade den andra smekande omkring hans hals, tag även detta. . . Karl, vi bedja dig. .. 
tag, sälj allt, och gör dig lycklig! 
En mörk rodnad betäckte den unge mannens anlete och tårar störtade nedför hans kinder. I samma stund steg översten in, stannade i dörren och fäste en skarp blick på gruppen i fonden av rummet. Ett uttryck av vrede, blandat med förakt, flammade upp i hans ansikte. Karl! utropade han med stark röst, 
om du är nog ovärdig att begagna din mors och 
dina systrars svaghet för dig, att tillfredsställa dina blinda lidelser, så har du mitt förakt, jag erkänner dig ej för min son! 
Djupt olycklig, och nu så djupt misskänd, utgöt den bittraste harm sin galla i den unge mannens hjärta. Han blev dödsblek, krampaktigt sammantryckte han sina läppar, stampade häftigt och var som en blixt utom dörren. Få minuter därefter satt han till häst och sträckte av över borggården. 



Kornetten. Kornetten. Kornetten. Hallå! det skallar genom skogen. 
Hallå! det skallar. Den jagade flyr och de jagande  följa. Vilket är villebrådet? En olycklig människa.

Och jägarna? Harmens, förtvivlans och raseriets furier. Hur de driva! En makalös jakt! Den jagade flyr, men de jagande följa. Hallå! Hallå! De släppa ej spåret, de följa, de följa, genom tätaste skog, uppå dansande bölja, över höjd, över dal, med gapande kval . . . vilja sluka sitt rov . . . det gör lov efter lov . . . men ren mattas dess fart . . . Hallå! Hallå! nu slutar det snart! Framåt! Framåt! sporrade den förföljde sin flåsande springare, som flög fradgande över häckar och gärdesgårdar. Vild villervalla rasade i hans själ. Yrande fram i ett moln av damm, sträckte han över landsvägen genom dystra och skogbeväxta trakter, under det han sökte döva varje känsla, varje tanke i sin själ, och lydde blott det manande framåt! framåt! 
vilket dånade i vart slag av hans febervilda pulsar. Stugornas fredliga inbyggare, dem han, lik en stormvind, susade förbi, sprungo förundrade fram i sina dörrar, undrande: Åcken var som skenade? 
Och en av dem (Stina Andersdotter i Rörum) försäkrade sig ha sett en hund och en hare komma fram, den ena ur stugan, den andra ur skogen, och, sittande mitt emot varanlr, med stirrande ögon betrakta den vilde ryttarn, varefter de alldeles föryrade och försagda sprungo om varandra, haren till stugan, hunden till skogs. Den vilde ryttaren, kornett Karl, stannade ej förrän vid porten av det oss redan bekanta skogshuset, kastade sig av hästen och sprang uppför trapporna. Alla dörrar i övre våningen voro låsta, allt var tyst. Han sprang nedför trapporna. Alla dörrar i den nedre våningen voro låsta, allt var tyst och dött. Han sprang över gården och in i en liten flygelbyggning och ryckte upp en dörr. Gnolande på en psalm, 



spinnande blår på en rock, satt uti stugan en liten hoptorkad gumma. Var är herrskapet? Var är fröken Hermina? ropade 
den upphettade och nästan andlöse kornetten. Hä! svarade blårgumman lilla. 
Var är herrskapet? skrek med förgörande röst 
och blick kornetten. Vaba? svarade gumman, i det hon förnöjt stoppade 
näsan i en liten snusask. Kornetten stampade. (En zinkad kopp föll ned från hyllan, tre halta glas klingade samman.) Är ni 
stendöv? skrek han i fortissimo, jag frågar, vart 
herrskapet här på stället har tagit vägen? 
Vägen! Till Thorsborgs herrgård, menar herrn; 
jo den går över gärdet, och . . . 
Jag frågar, skrek kornetten med förtvivlans 
hela styrka, om herrskapet här på stället äro bortresta? 
Te Wresta? Jaså, jo den går . . .  
Det är för befängt, sade kornetten förtvivlad, 
man kan få gallfeber !  
Jo, jo, jaså! suckade den lilla gumman förlägen 
och förskräckt vid åsynen av kornettens vrede, och gick att plocka upp bitarna av den sönderslagna koppen . En plåtsedel flög henne därunder på näsan, och den främmande var försvunnen. Gud bevare mig!... Gud välsigne!... stammade 
den förskräckta och förnöjda gamla. En annan dörr i samma förstuga sprang nu upp för ett väldigt tag av kornettens hand. I sin spis bredvid sin gris (det vill säga sin unge) satt i rummet en tjock kära mor, matande sin lilla borsthåriga pilt med välling.
Kornetten upprepade här med häftighet sin fråga, och fick till svar: Jo . . . o, di ä bortresta. 
Men vart? Säg när. . . säg vart? Lämnades intet 
bud, intet brev till mig? 
Brev? Jo, det fick jag ett, att lämna åt kornetten 
H. , och äma mej just gå med det till Thorsborg, 
bara jag fått en tår välling i pojken, stackars kräk .. . ät, pojke! 
Tag i Guds namn brevet hit genast, skynda, gå på 
ögonblicket, säger jag, efter det, gå . . . 
Ja, ja . . . jag går, bara jag fått vällingstårn i pojken. 
Han ä hungrig, stackars kräk. Ät, pojke! 
Jag skall mata pojken, giv mig skeden . . . gå bara, 
tag hit brevet genast! 
Äntligen går gumman till sin kista. Kornetten står vid spiseln, tar med skeden välling ur grytan, blåser därpå med ångestfull min och kör in i den lille gossens mun. Gumman vältar om i sin kista, letar och letar. Snusask och smörburk, strumpor och kjortlar, psalmbok och bulle komma efter varandra upp och läggas runt omkring på golvet -- brevet kommer 
ej. Kornetten trampar och stampar i plågsam otålighet. Skynda er då! Nå, blir det av? Ack! 
Strax, strax! Vänta nu lite, vänta -- här, nej här, 
 -- nej vänta lite . . . vänta. 
Vänta! Man kan föreställa sig, om kornetten var fallen för att nu vänta litet. 
Men brevet kommer ej. Gumman puttrar sakta för sig och muttrar mellan tänderna: Det är borta -- det finns ej! 
Det finns ej? utropar kornetten och häller i förskräckelsen

 en sked het välling i halsgropen på gossen, som uppgiver gälla klagorop. Brevet fanns ej. Pojken måste visst ha fått tag uti 
det, tuggat sönder det eller bränt upp det. Och 
kära mor, som är mera bekymrad över sin pojkes nöd, än över kornettens, säger vresigt åt den senare: Gå till Lövstaholm, där får ni besked. Herrskapet 
for ditåt, och fröken Agnes var häromdagen hos fröken Hermina. 
Kornetten lämnar en riksdaler till plåster för den röda halsen, svär halvhögt över gås och gåsunge och kastar sig åter upp på Blanka, vilken emellertid avbetat det höstgula gräset, som växte här och där på gården. Nu till Lövstaholm. En mils ritt inemot. Blanka känner sporrarna och sträcker av i fullt fyrsprång. En å skär av vägen. Bron är uppriven och under lagning. Det finns en annan väg men den gör en fjärdingsvägs krok. Snart frustar Blanka modigt i vågorna, som skölja skummet från dess hals och nos och kyssa den på sadeln stående ryttarens fötter. Tvenne vandrare sågo från något avstånd upptåget. Vet du, mor, sade den ene med betänklig min, 
jag tror, att det är Näcken själv, som rider på en svart märr ner i strömmen. 
Vet du, far, sade den andra",jag tror att det är 
en fästman, som rider till sin käresta. 
Tro mej, min gumma! 
Tro mej, min gubbe! 
Och tro mej, min läsare, står ej ryttaren redan 
på andra stranden; och framåt, framåt jagar han åter genom skog och mark. Arma Blanka! Då Lövstaholms vita murar skymta 

fram mellan de gröngulbruna träden, är du ej långt ifrån att störta, men vid dessas åsyn saktar ryttaren något sin fart och, kommen upp på gården, får Blanka vila och pusta vid sidan av trenne andra ridhästar, som vittna om, att Lövstaholm i detta ögonblick har gäster. Herr brukspatron och riddaren D. satt i sitt rum, betraktande med en tillfredsställd kännares min ett svartkritshuvud, förfärdigat av den särdeles lovande dottern Eleonora, och fru brukspatronessan Emerentia D. , född J. , stod bredvid, läsande med förtjusningsfull 
uppmärksamhet ett poem över lantlivets och enfaldens behag, författat av hennes mycket förhoppningsfulle son, Lars Anders (som i familjen kallades den lille lord Byron ), då kornett Karl häftigt 
steg in i rummet och efter en lätt ursäkt, utan att bry sig om vad man kunde tänka om honom, hans sinnesrörelser och hans frågor, bad att få veta, vad man här kände om baron K:s och hans familjs hastiga avresa. Ingenting stort annat, sade brukspatron D. och 
rynkade panna, än att de i går eftermiddag foro 
här förbi, och att baron K. behagade komma upp för att säga mig ovett och betala mig igen ungefär fjärdedelen av den summa, som jag av pur godhet lånat honom för eviga tider sedan... En Dido, kornett H. , av min Eleonora . . . 
Fru D. tog ordet. Friherrinnan, eller vad man 
skall kalla henne -- ty jag har den ideen, att hon 
är mindre friherrinna än jag -- behagade ej en gång 
hälsa på mig i går från vagnen. Jo jo, man har vacker tack för det att man visar folk politesser! Nej, hon satt rak och grann, som en prinsessa i sin vagn. sin vagn säger jag... jo vackert... unge 

G:s ekipage var det. Själv satt han där med, som fångad fågel i bur. . . och det kanske gjorde henne så stolt . . . 
G:s vagn? G. med dem? skrek kornetten. Och 
Hermina?  
Satt och tittade ned för sig som en kalkon. Ja, 
den flickan har jag blivit bra narrad på. Jag tyckte, att det var synd om henne, och tillät mina döttrar att taga litet soin om henne och encouragera hennes musikaliska anlag. Therese hade i synnerhet riktigt engouverat sig i henne. Men jag fann snart, att jag gjort en imprudence, och att hon, såväl som hennes familj, på intet vis var en passande societet för mina döttrar. Allahanda besynnerliga rykten gå om det förnäma herrskapet, de ha skickat sig på ett vis . . . 
En betjänt kom nu in med tobakspipor, dem han ordnade i ett hörn av rummet. Brukspatron D. fann för gott att ställa samtalet på franska. Oui, c'est une vrai scandale, sade han, une 
forgerie de tromperie! Un vrai frippon est la fille, je sais ca, et le plus extremement mauvais sujet est sa pere. 
Son pere, förbättrade fru D. , et le pire de toute 
chose c'est son mere. Un conduite, oh! Ecoute, cher Cornet: dans Italie, le mere et le fille et la pere . . . 
Nu uppstod på en gång i rummet bredvid ett förfärligt larm, ett skrik, ett skratt, ett väsen, ett jubilerande utan like. Det gneds på fioler, det slamrades med skyfflar och eldgafflar, det sjöngs, det gnälldes, det peps och ur detta gny hördes, bland alla sorters rop blott med någon redighet dessa: Pappa! Pappa! Nu veta vi pjäsen! Nu är spektaklet 
i ordning! Hurra, hurra! 
Den jubilerande skaran strömmade nu som en 

brusande fors in i rummet, men då den yra ungdomen fick se kornett Karl, blev glädjen alldeles ytterlig. Ett allmänt rop uppstod: Iphigenie, Iphigenie! Hurra! Hurra! Kornett H. , 
kornett Karl blir vår Iphigenie! Hurra! Leve Iphigenie den andra, leve kornett Iphigenie! Leve . . . 
Död och helvete! tänkte kornetten, under det den vilda skaran ordentligt anföll honom, och sökte draga honom med sig, under utrop: Kom, Iphigenie! 
Kom, kornett Karl, fort, fort! Vi ska genast göra en repetition! Kornetten skall få hålla sin roll i handen . . . kom, kom bara! 
Hokus pokus över kornett Karl! Fall på knä och 
uppstå som Iphigenie. 
Detta sista utbasunades av den lilla söta Agnes D. , 
som sträckte sig på tåspetsarna för att hänga en slöja på kornett Karls huvud, men kunde aldrig hinna upp över örat. Löjtnant Ruttelin kom till hennes hjälp. Eleonora D. och Mina P. hade redan svept en stor schal över hans axlar och tre unga herrar surrade omkring honom ett lakan, som skulle föreställa en kjol. Bland fröknarna D:s sekundanter märktes även löjtnant Arvid. Kornetten stretade emot; det var förgäves; han höjde rösten, skrek till och med, fåfängt! Han kunde bland larmet varken göra sig förstådd eller ens hörd. En riktig förtvivlan av pur förargelse bemäktigade sig honom och vållade ett desperat beslut. Användande sin styrka på just icke det hövligaste vis, rodde han, med båda armarna till höger och vänster, folket if rån sig, slet av lakanet och -- sprang. Sprang 
genom en öppen dörr, som han såg framför sig, råkade i en lång fil av rum, såg varken till höger eller 



vänster, blott sprang, sprang, sprang! Sprang omkull en piga, tre stolar, två bord och kom slutligen från rum till rum ut i en stor matsal. På andra sidan om denna var tamburen. Det kände kornetten-och är i begrepp att sätta av dit, då han med fasa får höra den jubilerande skaran under högljudda klagande rop av Iphigenie, Iphigenie! komma 
genom tamburen honom till mötes. I högsta själaångest, och på vägen att vända om och göra sin stora tur ånyo, får kornetten nära sig se en halvöppen dörr, som hör till en liten spiraltrappa. Som en pil for han nedför den. Den var mörk och trång, vände och vände. Redan vände det sig runt omkring i kornettens huvud, då äntligen hans fötter träffade fast land. Han stod i en liten mörk förstuga. Från en på glänt stående järndörr blinkade en ljus strimma fram. Kornetten gick även genom 
denna dörr. Från ett mitt emot beläget fönster, bevarat med tjocka järnstörar, lyste en matt och nedgående 
höstsol in och sken på det lilla valvrummets vitgrå kala stenmurar. Kornetten befann sig i ett fängelse? Nej, i ett skafferi. Kornetten sökte efter en utgång. Det var väl i den lilla förstugan en dörr mitt emot valvdörren, men den skulle öppnas med nyckel, och ingen nyckel fanns. Kornetten sökte och sökte -- förgäves. Han 
satte sig på en brödlår i valvet, befriade sig från schal och slöja och hörde med hugnad huru den vilda jakten därovanför sorlade förbi och sökande hans spår drev omkring i avlägsnare trakter. Likväl hördes den alltid nära nog för att hindra kornetten att åter tåga upp. Olycklig, harmfull, trött, förbittrad på hela världen, stirrade han nästan tanklös rakt framför sig. Ett fat med bakelser, överlevor av en 

pastej, av kalvstek och vinbärskräm, stående i solskenet på ett bord, mötte vänligt och vinkande hans blickar. Kornetten erfor en besynnerlig rörelse. Mitt uti sin förtvivlan, plågad av tusen kvalfulla tankar, kände han- hunger! Arma mänskliga natur! O människa, skapelsens krona! Stoftets stoftkung! Är det himmel eller helvete, som välver inom ditt bröst? -- Äta måste du 
dock! En minut ängel, en annan djur! Arma mänskliga natur! Och tvärtom: Lyckliga mänskliga natur! Lyckliga tvåhet, som allena bibehåller varelsens enhet. Djuret tröstar anden, anden djuret, och så allena kan människan leva. Kornetten levde, var hungrig, såg mat -- och dröjde 
ej länge att därmed tillfredsställa sin hunger. Pastejen fick sätta till sin färs och sin fågelfyllning. Förlåten, förlåten, unga läsarinnor! Jag vet . . . en älskare, en romanhjälte i synnerhet, borde ej vara så prosaisk, så jordisk . . . och vår hjälte är kanske i fara att förlora allt ert hulda deltagande. Men betänken, betänken, ljuva varelser, som leven av rosendoft 
och känslor, han var karl och värre -- kornett. 
Han hade gjort en lång ritt och ingen bit ätit på hela dagen. Betänken det! Men passar det sig att på det viset äta ur andras skafferier? Ack, min nådigaste överceremonimästarinna! Då man är rätt olycklig och förbittrad, rätt hjärtinnerligt uppledsen vid världen, då tycker man att allting passar sig, som någorlunda passar en själv och ej stöter annat än konvenanserna. Man har då en riktig lust att trampa på dessa, som på annat ogräs, och 

får ofta i en dylik sinnesstämning en skön 
kosmopolitisk anda, som gör att man känner sig 
kapabel att säga åt hela världen: gå ur vägen! 
Kornett Karl hade så skäligen röjt pastejen ur vägen, då ett i styrka tilltagande gny, förnyade skränande rop av det osaliga Iphigenie! samt rammel 
och buller överst i trappan gåvo honom till känna, att jägarskaran hade fått spaning och var honom på spåren. Alldeles utom sig, sprang han till fönstret, fattade med hela sin kraft i en av järnstörarna, i tanke att rycka den lös och, kosta vad det ville, komma ut. Den sviktade, men stod på sitt ställe. Allt närmare kom det larmande skallet. I denna förskräckliga stund blänkte i solstrålarnas sken fram en nyckel, liggande längst bort i fönstervrån. O räddande stråle! Kornetten griper nyckeln, den går in i nyckelhålet, dörren går upp, och såsom jagad av furier (kornetten tänkte sig i denna förvirringens stund alla de söta, bildade fröknarna D. med Medusahuvuden) flög han genom en lång gång ut i förstugan, nedför trapporna, över gården och upp på Blankas rygg. Knappt satt han i sadeln, förrän, lik en bisvärm strömmande utur bikupans mun, den stojande skaran bröt fram ur porten, sjungande, nej skrikande i kör:  Iphigenie, Iphigenie ! 
Kors, vilket grovt pultroneri! Sköna mö, vart far du hän? Kom igen, o kom igen! 
Kornetten red på och försvann snart bakom träden för körsångarnas blickar. Trenne unga herrar, som i deras hjärtans lustighet ännu ej fattade annat, 

än att allt det där gick ut på ett rasande lustigt upp tåg, sutto i en blink till häst och förföljde flyende. Då kornetten ånyo såg sig eftersatt, saktade han  hastigt sin ritt, till det jagande triumviratets stora förvåning, som snart upphann honom och omringade honom under gälla skratt och utrop: Aha! aha! Nu ha vi kornetten fast, nu är ingen 
hjälp mer! Giv sig fången, kornett H. , och vänd genast 
om med oss! Och en av dem fattade uti hästens 
betsel. Men hans arm blev omilt tillbakaknuffad, och seende stint och stolt på sina förföljare, sade kornetten med hetta: Om herrarna haft den minsta smula vett, skulle 
de genast ha sett, att jag är ingenting mindre än vid ett lynne att leka och lekas med. De skulle nu även 
se, att alla dessa upptåg äro mig i grund motbjudande. . . jag ger dem fan, och er med! . . . Lämna mig i fred !  
Det där var ovettigt sagt som tusan, sade en av 
triumviratet och lät sin häst gå i samma skritt som kornett Karls, under det de tvenne andra herrarna stannade förbluffade och, efter en stund tagande sitt parti, under gapskratt galopperade tillbaka. Kornetten red sakta och såg med en skarp, ond och frågande blick på sin objudne följeslagare, som ur ett par stora, klara, ljusblå ögon betraktade honom 
med ett slags ironiskt lugn. De båda stumma ryttarna kommo snart till en avväg. Då vände sig kornetten stolt till sin följeslagare och sade: Jag förmodar att vi skiljas här; god natt, min 
herre ! 

Nej, svarade denne vårdslöst och spotskt" jag 
har ännu ett par ord att säga er. 
När och var ni behagar! sade uppbrusande kornetten. 
Åhå! åhå! sade ironiskt den andre, tar ni så illa 
vid er? 'När och var ni behagar' äro ju ord, som man brukar till ett slags inbjudning, att när och var man behagar taga livet av varann. Nå gärna för mig, det kan visst ske 'när och var ni behagar'. Men denna gång menade jag just ej något så allvarsamt. Jag vill blott följa er för att hålla er sällskap, för att se, om jag kan litet muntra, litet pigga upp er . . . konversera med er . . . 
Med visst folk, sade kornetten, språkar jag 
helst med värjan i handen... det håller på distans . . .  
Värja, sade vårdslöst hans motståndare, varför 
just värja, varför ej hellre med pistoler? De tala högre och tjäna även till att hålla folk på distans, jag slåss gärna på värja. 
Kanske helst på knappnålar? frågade försmädligt 
kornetten. Ja, knappnålar eller ock hårnålar, svarade leende 
hans motståndare, i det han tog av sig hatten och ur de rikaste flätor, som någonsin prytt ett fruntimmershuvud, drog en lång hårnål, på vilken han (eller snarare hon) fästade en liten biljett, som han räckte åt kornetten med de orden, i helt förändrad ton uttalade: Om ni finner detta smärtsammare än ett värjstyng, 
så förlåt den, som mot sin vilja måste bibringa er det! 
Och den blåögda ryttaren, Therese D. , gav kornetten 
en vänlig, medlisam blick, hälsade lätt, svängde

 om sin häst och försvann snart för hans förundrade blickar. En annan känsla målade sig snart i dessa, ty de igenkände på biljettens utanskrift Herminas hand. Med känslor, som man lätt skall föreställa sig, öppnade kornetten biljetten och läste följande: Min enda vän på jorden! Farväl, farväl! När du 
kommer -- är det för sent. Jag har måst giva efter 
för min mors förtvivlade böner. I dag reser jag till Stockholm. I morgon är jag Genseriks maka . . . om jag lever ännu. Min bror, min vän, mitt allt. . . ack, förlåt mig ! Farväl ! Hermina.  
Brevet var daterat från den föregående dagen. Nu till Stockholm! sade kornetten med förtvivlad 
och fast föresats att vinna henne -- eller dö! 
Eviga himmel, hav tack! ännu är det tid! 
Aftonen började bli stormig och mörk. Kornetten kände intet och aktade på intet omkring sig, men red i fullt sporrsträck fram till gästgivaregården. På ögonblicket hit med en flink och rask ridhäst! 
ropade med dundrande röst kornetten. Jag 
betalar vad ni vill. 
En frustande hingst gnäggade snart muntert under den vilde ryttarn, som med röst och sporrar ännu mer eggade hans mod, och med en blind otålighets raseri jagade framåt, framåt, över . . . , dock, 
låtom oss ett ögonblick hämta andan.



"Klä vitt , klä vitt, klä vitt 
Likuggla. Det var natt. Månens silverflod strömmade stilla ned över Thorsborgs slott, där allt tycktes vila, ty intet ljus, skimrande fram ur de djupa fönstren, 
skvallrade om ett vakande människoöga, om ett hjärta, som ingen vila fann. Ack! -- och likväl . . . 
I överstens rum strålade nattens klara lampa in och upplyste var efter annan de i gyllene ramar slutna familjeporträtten, vilkas gestalter, vid de bleka, blåaktiga strålarnas sken, tycktes åter få liv och ur fornvärldens natt, i vilkens skuggor deras fröjder och smärtor, hat och kärlek, böner och blickar längesedan slocknat, nu skåda fram med stilla, drömmande leenden på deras levande ättlings strider med livets mörka makter, och i dessa tankarnas andekörer, dem tanken blott förnimmer, viska:  Du skall glömma, du skall glömmas ! 
Dagens kamp i natten gömmas-vila följa på din strid; ande! minns det -- och hav frid! 
Frid? Stilla vålnader! I viljen trösta. Men det gives 
stunder, då tanken på detta gravens och himlens ord låter oss gjuta bittra tårar. Översten stod i sitt fönster och såg ut i den månljusa 
natten. Hans höga panna var blekare än vanligt, och dunkla lågor framblixtrade ur de djupt liggande ögonen. En ojämn stormvind rasslade fram och åter över borggården, och förde med sig flockar av gulnade 

löv, som slogo ringdanser framför den gamla bergfasta byggnaden och påminde om hovfolk, som söka roa sin mörkt blickande furste. Tornflaggorna svängde sig gnisslande, och ett oroligt, ängsligt vinande, sådant man under stormar får höra i stora byggnader, drog jämrande av och an genom slottet. Dessa ljud förtjäna att vara olyckors förebud; de 
ängsla som sorgliga aningar. På himlen jagade vita moln i besynnerliga fantastiska skepnader förbi och liknade härar, som med sönderslitna fanor hasta flyende fram. De svepte stormslöjor över nattens drottning, som likväl snart med segrande strålar genombröt dessa, och samlade sig slutligen i dunkelgråa massor längre ned mot horisonten. Med oroliga och dystra känslor betraktade översten den vilda kampen i naturen. Bittert kände han att ofridens ande hade med sin giftiga andedräkt även stört friden inom hans förr så lyckliga 
och eniga familj. Han, som så högt älskade de sina, som av dem så ömt var älskad tillbaka, han hade nu på en gång liksom blivit främmande för dem. Maka, barn avlägsnade sig från honom, vände bort sina anleten från honom, -- och det var hans skull; han hade 
nekat deras böner, -- de voro olyckliga genom 
honom; och i denna stund, då hans samvete gav honom vittnesbörd att han hållit sig fast vid sina principer om det rätta, att utan vank hava handlat enligt dess stränga men höga ide, i denna stund höjde sig smärtsamma känslor i hans hjärta, som tycktes anklaga honom att ha misstagit sig i dess tilllämpning, och att därigenom ha vållat lidanden dem han kunnat förhindra, att ha förbittrat de varelsers dagar, dem han var kallad att freda och välsigna. En fysisk känsla av smärta, som var honom egen och 

som merendels infann sig då hans själ blev plågsamt upprörd, en bröstkramp, som försvårade andedräkten, lät vid dessa dystra tankar känna sig med ovanlig styrka. Han fann sig ensam... ingen i denna stund kände ömt för honom . . . ingens tanke svävade med bönens fridfläktande duvovingar omkring honom, han var ensam! En tår trängde sig fram i hans manliga öga, och han såg upp åt höjden med en dunkel önskan att snart få lämna en jord där kvalen härska. En vit sky, som hade skepnad av en människovarelse med utsträckta armar, svävade ensam fram nedanom stjärnvalvet -- syntes sänka sig-allt lägre 
ner, och de utsträckta dimmiga armarna tycktes närma sig översten. Han tänkte på Elisabeth, på hennes kärlek, på hennes löfte att ännu efter döden omgiva honom. Var det ej liksom hennes ande nu ville omfatta honom -- nu då alla andra övergivit 
honom? Var det ej hennes vålnad, som nu, då alla kärleksröster kring honom tystnat, nedsteg för att ensam genom natten ropa till honom: jag älskar dig! jag älskar dig! Allt närmare kom den vålnadslika skyn -- med 
vemodsfull trånad följde överstens blick densamma, och nästan medvetslöst höjde han mot den sina armar. Då fattades den hastigt av stormvinden, de utsträckta armarna sletos från dunstkroppen, och i orediga vilda flammor ryckte lik en hemsk fantasi det vita molnet förbi, över tornspetsarna. Öde var rymden. Översten lade handen på sitt bröst, det var öde där. Några djupa suckar arbetade sig fram ur dess plågade sköte. I denna bittra stund nalkades honom någon med sakta steg, en arm smög sig under hans, en hand lades förtroligt och ömt på hans 

hand, och han kände mot sin skuldra ett huvud sakta lutas. Han såg sig ej om, han frågade ej, han visste att hon nu var nära honom, som i så många år med honom delat glädje och smärta; blott hon kunde ana hans förborgade lidande, blott hon i den tysta natten komma till honom med tröst och kärlek. Han lade stilla sin arm omkring sitt livs följeslagarinna och höll henne tryckt mot ett bröst, där snart både den inre och den yttre smärtan stillade sig. Så stodo de båda makarna länge och sågo stormen fara fram över jorden och jaga skyarna. De sade ej ett ord till förklaring. Vad behövdes det? Försoning slöt dem i himmelskt sköte. De stodo hjärta klappande mot hjärta, de voro ett. Stormen, som i vart ögonblick tilltog, rörde med brusande vinge vid tornklockan, som nyss hade slagit tolv. Dova klämtslag läto höra sig. Översten tryckte fastare mot sitt bröst sin hustru, vilken i detta ögonblick en ofrivillig rysning genombävade. Hon såg upp till sin man. Hans blick var orörligt fästad på en enda punkt, och hennes, i det den följde samma riktning, förblev stilla, och stirrande som hans. På landsvägen, som man från denna sida såg nästan rakt framför sig ett ansenligt stycke från byggningen, rörde sig en svart kropp, som, under det den skred fram mot slottet, med vart ögonblick antog en större vidd och en besynnerligare skapnad. Snart kunde man vid månens strålar skönja att den utgjordes av flera individer, som, på ett besynnerligt vis sammanpackade och likasom sammanlänkade, rörde sig ganska långsamt men samfällt framåt. Nu skymdes den av träden i allen -- nu syntes 
den åter och på närmare håll. Flera karlar tycktes med sorgfällighet bära något tungt.

Det är en likprocession! viskade hennes nåd. 
Omöjligt! Vid denna timme! svarade översten. 
Allt närmare framskred den dystra massan. Nu kom den in på borggården. Vinden susade vild fram och beströdde den med vissnade löv och tog med sig flera hattar från bärarnas huvuden, men ingen gick bort för att uppsöka dem. Tåget gick rakt mot huvudbyggningen. Nu steg det uppför trappan... så sakta, så varsamt... slag dånade på porten, allt förblev tyst och stilla en stund, porten gick upp och tåget in i huset. Utan att säga ett ord, lämnade översten sin hustru, gick hastigt ur rummet, vars dörr han låste i lås, och sprang nedför trapporna. Bärarna hade nedsatt sin börda mellan pelarna i förstugan. Det var en bår. En mörk kappa betäckte den. Bärarna stodo runt omkring med ovissa och nedslagna miner. Vem har ni där? frågade översten med en röst, 
som han ej tycktes vilja tillåta att darra. Ingen svarade. Översten gick närmare och lyfte upp täckelset. 
Månen strålade genom de höga götiska fönstren ned på båren. Ett blodigt lik låg där. Översten igenkände sin son. O faderssmärta! Skylen med vingarna, I himlens änglar, edra leende anleten, blicken ej ned på en faders smärta! Slocknen, slocknen, I fästets strålande ljus! Kom, mörka natt, att med dina heliga slöjor 
dölja för allas blickar denna sorg, som ej har tårar, ej har ord. O, må aldrig ett mänskligt öga med en nyfiken blick vanhelga en faders smärta! Ädle och olycklige far! Då vi sågo dina ögon fästas på din son, vände vi bort våra, men du hade våra brinnande böner. Allt husfolket hade jämte mig vid olycksbudets ankomst

 kommit i rörelse; stumma stodo vi alla omkring båren. Vid en vink av översten och orden: En fältskär! kom allt i verksamhet. Ett bud avgick 
genast till staden för att avhämta en skicklig, av familjen känd kirurg, och den livlösa kroppen lyftes 
från båren och bars in i ett rum. De bärandes tårar föllo ned på deras älskade unge herres kropp. Översten och jag följde det långsamma, sorgliga tåget. Jag vågade ej se upp på honom, men hörde de djupa, nästan rosslande suckar, i vilka han med största svårighet andades. Då kroppen blivit nedlagd på en säng, började man, fastän med misströstan, ivrigt använda alla medel, som brukas till avdånade eller skendöda personers återfående. Fötterna borstades, bröstet, tinningar och handlovar gnedos med spirituösa saker. Blod rann ännu långsamt ur ett hål i huvudet; det förbands. Sysselsatt vid fötterna, vågade jag en ångestfull frågande blick på översten, men vände den åter hastigt bort med en rysning. Hans färg var dödens, en kramp hade sammandragit och vanställt hans anletsdrag. Läpparna voro hårt sammantryckta, ögonen stirrande. På en gång kände jag liksom en lätt darrning gå genom de stelnade lemmar mina händer vidrörde. Jag andades knappast -- den förnyades; jag såg åter 
upp till översten. Den ena handen höll han hårt mot sitt bröst, den andra förde han mot sin sons mun. Han fattade min hand och förde den dit, en svag ånga kändes utgå därifrån. Lätta pulsslag rörde sig vid tinningarna, en suck, det återväckta livets första hälsning, höjde bröstet, och en matt livsfärg spred sig över ansiktet. Översten blickade upp mot himlen! O, med 



vilket uttryck! O fadersglädje! Du är värd köpas med smärtan. Skåden, o himlens änglar, med strålande blickar ned i ett saligt fadershjärta! Det är en syn för er. Nu öppnades den slumrandes ögon och speglade sig i den faderliga blick, som med en ångestfull glädjes högsta uttryck vilade på honom; de förblevo stilla en stund och tillslöto sig sakta åter. Förskräckt förde översten åter sin hand till sin sons mun för att erfara om andedräkten försvagades; då rörde sig de bleka läpparna till en kyss mot den faderliga handen, och ett uttryck fullt av frid och försoning spred sig över ynglingens anlete. Han fortfor att ligga orörlig, med ögonen slutna såsom en slumrande, andedräkten svag men lätt, och utan att göra försök till att tala. Då den kloka och ömma Helena, jämte mig, satt vid sin brors säng, lämnade översten den för att uppsöka sin hustru; han vinkade mig att följa sig, och jag sprang upp för trapporna, under det jag nöp mig i kinderna, för att ej se ut som ett dödsbud. Hennes nåd satt orörlig, med händerna sammanknäppta; vid månens sken ej olik en av de bleka vålnader från fordom, som blickade fram omkring henne i tyst familjekrets. Då vi inkommo, sade hon med stilla ångest: Något har hänt! Vad har hänt? Säg mig . . . 
säg mig allt! 
Med beundransvärt lugn, med innerlig ömhet förberedde översten sin hustru på den syn, som väntade henne, och sökte med detsamma inge henne en tröst och ett hopp, säkert större än det han själv ägde. Därefter förde han henne ned i sjukrummet. Utan att säga ett enda ord, utan att giva ett ljud ifrån sig, utan att fälla en tår, gick den olyckliga modern 

fram till sin son, som nu förekom mig mera döende än nyss förut. Översten stod vid sängfoten och bibehöll ännu sin manliga kraftfulla hållning, men då han såg sin hustru sakta lägga sitt huvud ner på sonens blodiga kudde, med hela moderskärlekens och moderssmärtans obeskrivliga uttryck kyssa hans bleka läppar, och dessa båda anletens ovanliga likhet bliva ännu mer träffande under den sorgliga dödsskugga, som nästan lika vilade över båda, då böjde han ned sitt huvud, dolde sitt ansikte i sina händer och grät som ett barn. Ack, vi gräto alla bittert. Det tycktes oss, såsom skulle den gnista av hopp, som nyss uppblossat, slockna -- och det föll 
ingen in att tänka, det modern skulle överleva sonen . Och likväl -- jordiska sorger, frätande smärta, 
vassa svärd, som genomträngen själens innersta
I döden ej. Livets underbara frö kan nära sig av själva 
sorgen -- kan, likt polypen, sönderstyckas och 
åter sammangro, och fortvara -- och lida. Sörjande 
mödrar, makar, brudar, döttrar, systrar, kvinnliga hjärtan, som sorgen alltid djupast träffar och söndersliter! I bevittnen det. I haven sett edra älsklingar dö, trodden er dö med dem -- och leven dock - och 
kunnen ej dö. Men vad säger jag? -- om I leven, 
om I kunnen undergiva er att leva -- är det ej 
därför, att en fläkt från högre orter har gjutit tröst och kraft i edra själar. Kan jag tvivla därpå -- och 
minnas dig, ädla Thilda R. , sörjande brud av den 
ädlaste man. Du hade emottagit hans sista suck, med honom hade du förlorat allt på jorden, din framtid var mörk och glädjelös, och ändå var du så undergiven, så mild, så vänlig, så god! Du grät -- men 
sade, tröstande, åt deltagande vänner: Tro mig, det 

är ej så svårt! O, då förstod man att det finnes tröster, 
dem jorden ej ger. Och då du, sökande att skingra din smärta sade: Jag vill ej genom min sorg oroa 
honom, vem kunde tvivla på, att han, vars sällhet 
du, på andra sidan om graven, ännu sökte att vårda, var nära dig och omgav dig ännu med sin kärlek, och stärkte och tröstade dig. Och syntes henne en ängel av himlen och styrkte 
henne. 
Tåliga lidande, hell eder! I uppenbaren Guds rike på jorden och visen oss vägen till himlen. Ur törnekransen på edra huvuden se vi eviga rosor uppspira. Men jag återvänder till den tröstlösa moder, som olyckans första, oväntade slag överväldigade. Hon hämtade sig -- för att genomgå en lång prövotid 
 -- ty länge vacklade hennes älskling mellan liv och 
död. Hon själv saknade styrka och rådighet att rätt vårda honom. Hade ej Helena varit, hade ej översten varit, och hade (skam till sägandes) icke jag varit, så... men nu voro vi alla, och därför (och genom Guds nåd) blev kornetten -- vid liv. 
I tider av sorg och betryck förena sig själarna. När yttre olyckor storma in på oss, då sluta vi oss till varandra, och det är merendels vattnade av smärtans tårar, som vänskapens och tillgivenhetens skönaste blommor uppväxa. Inom familjen utplånar merendels en gemensam olycka alla små stridigheter och misshälligheter för att på en punkt förena alla sinnen, alla intressen. Det är i synnerhet då döden hotar en älskad medlem, som alla missljud inom familjekretsen tystna, som blott harmoniska, om än sorgliga känslor röra alla hjärtan, stämma alla tankar och bilda en fridens vallmokrans, i vilkens sköte den älskade sjuklingen vilar.

Efter kornett Karls händelse och under loppet av hans sjukdom var allt obehag, all spänning inom familjen H. försvunnen: all omsorg, alla känslor, alla tankar förenade sig omkring honom, och då hans liv var utom fara, då han började tillfriskna -- o 
huru livligt kände man ej, hur högt man älskade varandra -- och 
hade ett så obeskrivligt behov av att göra varandra lyckliga -- huru fruktade man ej att 
på något vis förmörka den klarnande himlen. Det var innerligt rörande att se . . . men jag begriper ej, vad som kommer åt mig i dag att vilja vara sa hjärtans rorande -- och ha mina läsare att gråta, 
både åt min sorg och åt min glädje -- såsom fölle ej 
onödiga tårar nog i känslofullhetens urnor -- eller 
som hade jag själv blivit hjärtängslig vid familjen H. Låtom oss därför göra en flygande visit hos familjen D. och se om vi där kunna få litet roligare. Genom kraften av min trollstav (den eländigaste gåsfjäder på jorden) går jag att flytta oss, nämligen mina läsare och mig, på ett ögonblick till Lövstaholm. Frukost var inne. Bordet var fullsatt med folk. På bordet stodo bålar och det proponerades skålar. Ta mig tusan! sade en röst, som kanske läsaren 
igenkänner, har jag ej lust att ännu en gång just i 
botten dricka fröken Eleonoras skål! 
Hans pionröda, pigga granne sade vänligt varnande: Vad skallJulie H. säga om det? 
Julie H.? Jag bryr mig, ta mig tusan, litet om vad 
Julie H. säger . . . Fröken Julie får se sig om, huru hon ställer för sig med sina kapriser. Det kunde falla mig in, ta mig tusan, att en vacker dag skicka henne 

igen förlovningsringen . . . ja ja! . . . 
Skål, Arvid! skrek löjtnant Ruttelin, en skål för 
självständiga männer! 
Och för deras vänner! skrek den lille lord Byron. 
Jag mente väninnor, viskade han till Eleonora, 
men det passade ej -- för rimmets skull -- förstår 
du?  
Ja, det bryr jag mig litet om, svarade hon. 
Löjtnant Arvid! Löjtnant Arvid P. , jag får den 
äran att dricka er skål! ropade brukspatron D. 
Och jag, och jag, och jag! upprepade flera 
röster. Slå i din grannes glas, Eleonora! 
Mitt herrskap! Jag proponerar en skål för löjtnant 
Arvids fästmö... att hon må besinna sig och vad hennes lycka tillhörer -- och taga honom till 
nåder åter . . . 
Kör: Ja, att hon må . . . 
En röst: Mitt herrskap... ta mig tusan... mitt 
herrskap, det är något, som jag, ta mig tusan, frågar litet efter. Jag har stor lust att ej ta henne till nåder  -- jag . . . men . . . men att . . . ja att skicka henne igen 
förlovningsringen . . . ta mig tusan !  
Kör: Skål för självständiga männer! Skål för löjtnant 
Arvid !  
Och skål för flickor utan kapriser; skål för min 
Eleonora och hennes systrar !  ropade brukspatron 
D. Kör: Skål, skål! 
Det tål! tillade med en grimas den lille lord 
Byron.

Te och supe. Jag hade nyss den äran att se mina läsare på en liten dejeuner; jag skall nu utbedja mig den att få undfägna med en liten supe. Nå nå, bliven ej förskräckta! Den blir ej stor, ej grann, ej lik en uppvaktning hos hans excellens Ennui, och kommer ej att hålla er i vakopina över midnatten. Jag dukar upp ett litet runt bord i det blå kabinettet på Thorsborg. Mitt på bordet har Helena ställt en stor korg med vindruvor och kringkransat den med astrar, lövkojor och flera blommor, som ännu färga sig under höstsolens bleka strålar. Omkring den lysande Bachuskronan äro utbredda dessa enkla rätter, dem man får reda på i sagan om Philemon och Baucis, samt i alla idyller, där det blir fråga om att supera. Jag spiller således intet papper med mjölk och grädde och andra hedersrätters uppräknande.' Hennes nåd skulle likväl kanske ej förlåta mig, att så där i all tysthet förbigå ett fat med honungskakor, ur vilka flödade en aromatisk saft, samt en stor tårta (vid vilkens förfärdigande hon själv lagt handen) med plommonfyllning, lätt och läcker och delikat mer än man kan . . . Översten påstod väl, att han, sedan han ätit en liten bit, kände något tungt i magen, men (som hennes nåd även, litet ledsen, sade) man vet ej vad som tynger folk 
ibland. Herrarna ha så mycket kuriösa ideer. 
I det ögonblick, för vilket jag utbeder mig benäget
I Aj, gunåde mig! rann mig nu så bjärt i hågen, att Baucis, då hon 
fick oväntat främmande, sprang att till dess välfägnad offra sin enda gås! Och jag -- som bjudit stort supefrämmande -- och kan undfägna 
dem varken med gås, kalv eller kalkon! -- Jag skäms ögonen ur mig!




na läsares uppmärksamhet, slutade hennes nåd att för femte gången från en vattenkaraffins propp söka gnida bort en fläck, som slutligen befanns vara en egenhet av själva glaset och således, tyvärr, inamovibel. I det genom en lampa milt upplysta rummet samlade sig småningomJulie (utan förlovningsring), professor L. , magistern med disciplar, och 
slutligen inträdde, mellan sin far och Helena, kornett Karl, som för första gången, sedan sitt fall från hästen, förenade sig med familjekretsen under aftontimmarna. Hennes nåd gick med tårar i ögonen emot honom, kysste honom och gav sig ingen ro förrän hon satt honom ned i soffan mellan översten och sig, bekvämt lutad emot mjuka dynor, vilka hon även ville ställa upp omkring hans huvud på ett sätt, som blott genom vingade kerubers hjälp kunde ha bestånd. Också betraktade översten med hemlig skadefröjd och några lakoniska aj! huru 
kuddarna ramlade till höger och vänster. Hennes nåd försäkrade att översten blåste på dem. Då hon fått det någorlunda som hon ville, satt hon tyst och betraktade med ett ömt, vemodigt leende sin sons bleka ansikte, under det tårar, dem hon själv ej märkte, tillrade långsamt nedför hennes kinder. Översten såg så länge på henne med en milt allvarsam blick, till dess hon av dess uttryck blev väckt till uppmärksamhet på sig själv, och hon besegrade genast sin rörelse, för att ej störa sin älskade sjuklings lugn. Det var sött att se huru små paltarna, med aptitfulla blickar och öppnade munnar, buro till den sjuke brodern av de goda saker, dem Helena lade för vid bordet, och huru de hade så obeskrivligt svårt att släppa tallrikarna ifrån sig. Julie låg på knä bredvid

 sin bror och valde från ett fat, som hon ställt på soffan, de största och vackraste druvor, dem hon räckte honom. Jag hade nog haft lust att fråga professor L.: Vilken bok läser professorn så andäktigt och uppmärksamt? Han hade antingen svarat: Julie eller ock 
blivit litet illa vid sig och slagit upp efter bokens titelblad, vilket hade sett bra misstänkt ut, nämligen  -- vad hans läsning i boken angick. 
I större delen av det lilla sällskåpets blickar låg denna afton något alldeles ovanligt -- en spänning, 
en livlighet, något, med ett ord, likt det, som tindrar i barnens ögon, då de om julaftonen vänta på julbockens ankomst. Kornett Karl allena var nedslagen och tyst, det liknöjda matta uttrycket av hans ögon tolkade ett glädjelöst hjärta, och fastän han vänligt och milt svarade på alla de ömhetsbetygelser, varmed han överhopades, låg något så sorgligt i själva hans leende, att det framlockade nya tårar i hennes nåds ögon. Emellertid gick magistern fiskande efter någon, som ville spela schack med honom. Han hade mer än en gång på brädet uppställt och omställt alla schackpjäserna och hostat minst sju gånger för att ge en slags signal, att hugade motståndare måtte veta att anmäla sig. Men då ingen stridslysten syntes till, drog han själv ut på korståg, för att uppsöka och utmana dem. Professor L. , som först såg sig hotad 
med en utmaning, stoppade näsan så allvarsamt in i boken, att magistern förlorade modet att här våga ett försök och vände sig till Julie, som flög av till andra ändan av rummet. Därnäst gjordes en lov till Helena, men hon var sysselsatt med serveringen,  -- nu kom han med beslutsam min rakt emot mig.


Jag måste, sade jag, gå och se efter om vi ha 
månsken i afton. (Vi hade sista dagen i nedan.) 
Den stackars magistern kastade slutligen, med en djup suck, blicken på små paltarna, vilka just voro inbegripna i tårtan, och uppmanade dem att göra 
snart ifrån sig, emedan han ärnade visa dem 
schackpjäsernas gång. Översten som blåste på sitt te och småleende betraktade rörelserna i det lilla sällskapet, upphov nu sin röst och sade, i det han gav vart ord en ovanlig tonvikt: Jag har i dag hört berättas att vår granne, 
löjtnant Arvid P. , lär hos fröken Eleonora D. söka 
(och även finna) tröst för en viss annan ung frökens obeständighet. 
O, vadJulie rodnade! Professor L. släppte sin bok i golvet. Jag tror, fortfor översten, att detta kan bli 
ganska bra. Eleonora D. är tror jag en förståndig flicka, som har reda på sig själv och förstår att på bästa sidan taga andra. Arvid P. är ett gott parti för henne, och hon ett gott parti för Arvid. Jag önskar dem all möjlig lycka! 
Jag även! sade halvhögt Julie och smög sig till 
sin far, förtjust över att uti hans ord finna ett gillande av hennes förlovnings upplösning. Hon såg på honom en stund med ett uttryck, varuti hopp, glädje, ömhet och tvivel omväxlade; men då hans blick, full av faderlig mildhet, log mot hennes, lade hon sina armar omkring hans hals och gav honom flera kyssar än jag kunde räkna. Professor L. slog armarna omkring sig själv (i behov förmodligen att omfamna någon) och betraktade den vackra gruppen med en blick... o huru vältalig är icke stundom en blick!

Giv mig ett glas vin, Beata! ropade översten, 
"jag vill dricka en glad och glädjebringande skål. Ett glas svenskt vin, det förstås! 
(Vänlige läsare! Det var bärvin han menade, av mig tillverkat. Förlåt detta mitt lilla skryt!) Jag slog i åt översten. Din skål, min son Karl! ropade han med strålande 
blick. I samma ögonblick klingade ett grant harpackord melodiskt från rummet bredvid. En elektrisk stöt tycktes härvid genomfara alla i vårt rum befintliga personer, och en slags illumination tändes i allas ögon. Kornetten ville springa upp, men kvarhölls av sin far, som lagt sin arm omkring honom, under det att hennes nåd, i vånda över hans synbara häftiga sinnesrörelse, slog över honom mera eau de cologne, än som billigt och angenämt var. På detta harpackord följde ett annat, och ännu ett annat. Så utgöt sig småningom, likt vällukterna under en vårmorgon, en tjusande ström av sköna och rena melodier, som än steg, än sänkte sig med oändlig ljuvhet 
och så välgörande trängde till hjärtats innersta, att man hade kunnat säga, det en ängels fingrar vidrörde alla dess strängar. Till dessa toner förenade sig snart en ännu mer förtjusande. En ung kvinnoröst, ren, klar och ljuv, som i början var darrande, men 
småningom antog allt mera säkerhet och allt mera hänförande uttryck, sjöng: Minns du den stund, ditt hjärta fann ett hjärta -- och blev sällt, 
och kärleksflamman härlig brann och sken på livets fält?

Det var så ljuvt, det var så ljust, 
all världen var så skön; var tanke bar till himlen tjust tacksägelse och bön. Kom så en stund -- en bitter stund-min 
själ slets från din själ, och smärtsamt flög från mun till mun ett darrande "farväl! 
Farväl -- all fröjd, som jorden ger, 
farväl -- all sällhetslott! 
Du bjöd min vän. O, sörj ej mer, se allt är åter gott! Se, den du älskar är dig när, hon saligt mot dig ler och viskar: Evigt din jag är, 
Vi aldrig skiljas mer! 
Vad gjorde kornetten emellertid? I hans ögon blixtrade ett glädjens och förtjusningens fyrverkeri. Hans fötter rörde sig, han sträckte ut sina armar; men kvarhållen av sin fars arm, bön och blick, kunde han ej komma upp ur soffan. Även saktade sig hans häftighet under loppet av sången; känslor av stilla salighet tycktes intaga hans själ, och han såg upp i taket med en blick, som tycktes skåda himlen öppen. Hennes nåd, som emellertid hade gått ut, kom vid sångens slut åter in, hållande vid handen den förtjusande sångerskan --  den änglasköna --  --  Hermina. 
Översten steg upp och gick emot dem. Med en verklig fadersömhet omfamnade han den intagande varelsen och presenterade henne högtidligt i sällskapet som sin fjärde älskade dotter.

Må ingen förtänka kornetten, att han ej genast sprungit upp och kastat sig på knä för sin älskade. Han kunde det verkligen ej. Känslan av hänryckande sällhet var för stark för hans avmattade krafter-och en ögonblicklig svimning överföll honom i den stund han såg inträda, vid sin moders hand, den älskade varelse, som han trott vara för alltid för honom förlorad. Hennes nåd stjälpte nu rentav över honom ut hela sin eau de cologneflaska. Då han åter öppnade ögonen, mötte de Herminas, som, fulla av ömhet och tårar, vilade på honom. Översten tog de unga älskandes händer och förenade dem. Hela familjen slöt en krets omkring de båda sälla. Ord talades ej, men dessa blickar, dessa leenden, fulla av kärlek och sällhet -- o, huru mycket 
bättre äro de ej än ord! Förmodad körfrån mina läsare. Men huru? Men vad? Men varför? Men när? 
Men hur kom, hur gick det till? 
Jag skall ha den äran att metodiskt och ordentligt, som det höves en husrådinna, däröver avgiva min Förklaring;. Då ett gel'e är inemot färdigkokat, slår man äggvitor 
uti, för att (såsom det heter i konstspråket) klara det. Så även, då en roman, liten berättelse 
I Läsaren torde benäget erinra sig, att husrådinnans lycka eller uppkomst 
bereddes eller uppkoktes genom ett vingele. Såsom skyldig tacksamhets minnesgärd för hjorthornens avkomma, dukar hon nu upp därmed till dessert.



eller annan litterär hopkokning av samma art nalkas sin fulländning, slår man till med en explikation eller en förklaring för att reda grumlet; och denna har merendels mycket av äggvitans egenskaper, nämligen att vara seg och sammanhållande, klar och förklarande och tämligen smaklös. Jag ser redan vilka grimaser här göras åt mitt äggvitskapitel och är själv litet orolig och ängslig för det, som för allt segt, och tror att jag gör bäst att, i stället för mina egna präntade ord, giva mina läsare del av en konversation, som, en vacker novembereftermiddag, ägde rum mellan fru D. och fru Mellander, som var hennes, så väl som hela traktens, nyhets- och annonsblad. För att fria mina läsare från att bli förledda av de båda fruntimrens misstag och gissningar, vill jag (fru M. och fru D. ovetande) på scenen införa en sufflör, det vill säga en fläkt av sanningens ande, vilken, antingen den far fram över världshistoriens fält eller genom det husliga livets minsta dörrspringa, är en viktig, alltid dyrköpt auxiliaire eller hjälpreda. Min sufflör har för övrigt det olikt med den, som är engagerad vid vår kungliga teater, att han sufflerar ej aktörerna, men auditorium fram på rätta spåret. Men till saken. Scenen är på Lövstaholm, i fru D:s kabinett. (Fru D. sitter vid sitt eftermiddagskaffe. Fru Mellander kommer in.) Fru D.: Nå, min söta fru Mellander, nå äntligen-välkommen!

 . . . Jag har väntat minst en halvtimme. Kaffet är inemot kallt... jag får visst låta värma det . . . Fru M.: Gubevars! Min lilla hennes nåd... kallt eller varmt, nog är det bra för mig. Fru D. (under det hon slår i): Nå, fru Mellander, nå . . . vad nytt? Fru M.: Jo, min lilla hennes nåd, nu har jag, gudskelov, reda på allt . . . en sockerbit till, om jag får be . . . Fru D.: Nå, berätta, berätta då! Jag har hört sägas, att den lilla skogsnäbban där borta -- Hermina, är 
som eget barn upptagen inom H:ska familjen . . . att hon och kornett H. äro förlovade, och att det skall bli bröllop med det första. Sufflören: Först efter tre år, säger överste H. Kornetten skall först resa och se sig om i världen, och Hermina (säger hennes nåd) måste först lära sig svenska lanthushållningen -- och därtill behöver hon 
väl tre år på sig. Fru M.: Jag tyckte att någon talte här nära -- äro 
vi ensamma? Fru D.: Ingen kristen själ kan höra oss. Fru M.: Nå, då skall jag berätta, min lilla hennes nåd, en faslig historia . . . men se . . . inte vill jag, att det skall heta, att jag sagt det här . . . Fru D.: Ingen kristen själ skall få veta det. Sufflören: (visslar). Fru M.: Nåväl! Det förhåller sig så här. I begynnelsen utomlands var den här nuvarande friherrinnan K. gift med en svensk adelsman, som hette någonting på Stjern. . . och hade med honom en dotter . . . just den här vackra ungen Hermina, som varken far eller mor frågade stort efter -- ty se, de ville 

ha haft en son, och flickan lär ha haft svåra dar hemma. Nå... emellertid kommer baron K. dit utomlands... i Taljen... eller hur det landet heter, och får se den vackra frun -- Herminas mor . . . blir 
alldeles rasande kär i henne och hon blir övergivet kär i honom. Det får hennes man reda på... det blir ett förskräckligt spektakel i huset, och emellan de båda herrarna slagsmål. Sufflören: Duell! Fru M.: Summan var den, att baron K. måste resa ur landet. Nu kom han till Sverige åter och levde där en tid bortåt ogudaktigt och spelade och rustade, så att hans affärer kommo alldeles i oordning. Då får han en dag veta, att den vackra fruns man där utomlands dött -- och reser prompt ut och tänker att få 
sig en vacker fru, och med den vackra frun pengar till att betala sina skulder. Nå -- han friar till änkan 
 -- hon ger honom ja -- gifter sig med honom i tysthet, 
tänker sedan få förlåtelse därför av sin gamla far; men han (en rik och förnäm patron) blir rosenrasande och gör henne arvlös. Ja, de nygifta hade aldrig ett gudslån att leva av utomlands. Nå -- då 
kommo de vackert hit -- och i samma momang gör 
ett handelshus bankrutt, uti vilket baron K. lär ha 
haft hela resten av sin förmögenhet  --  och nu 
sprungo kreditorer från alla sidor på honom -- och 
han måste ordentligt gömma sig undan dem, och därför bodde han i det lilla skogshuset där borta och tålte se varken hund eller katt -- och kom dit 
händelsevis folk, så var han som en arg tjur, så elak  -- och var ond på sin fru, som han trodde narrat dit 
människorna. Ja -- där lär ha varit ett olyckligt och 
eländigt leverne . . . Fru D.: Men huru kom unge H. dit?

Fru M.: Ja, det vete Gud! . . . det har jag ej kunnat få rätt på . . . men dit kom han -- och de båda unga 
människorna förälskade sig i varandra. Nästan i samma veva kommer även dit den vackre, rike fideikommissarien G. och blir också kär i lilla Hermina. Fru D.: Det är alldeles obegripligt! Den flickan är ju alldeles icke vacker... ingen fraicheur, ingen kolorit . . . Fru M. : Ack, vad är hon bredvid de söta fröknarna 
D. ? -- som en rädisa bredvid rödbetor. 
Fru D. (stött): Fru M. menar förmodligen rosor. Sufflören: Pioner. Fru M.: Ja, så menar jag precis . . . det förstår sig. Var var jag nyss? Jag har det. Nå . . . den unge H. reste emellertid bort och blev borta hela sommaren och fideikommissarien gick jämt till K:s och gjorde sig artig. En vacker dag så friar han -- och vad tycks? 
Hermina vill ej ha honom -- och ger honom rakt 
nej. Nå, då lär det ha blivit ett väsen i huset. Fru D.: Flickan förekom mig alltid som en romanesk toka. Fru M.: På hösten sätta alla baron K:s kreditorer till och vilja ha pengar eller sätta honom i fängelse. Se, lilla hennes nåd, saken är den, att han lär ha över sommaren hemligt vistats i Stockholm och spelt och vunnit och därmed uppehållit dels hushållet, dels kreditorerna, en tid. Men på en gång vände sig lyckan, och han kom i ett förskräckligt trångmål. Då svor han en dyr ed och sade till fideikommissarien G.: Betala för mig tio tusen riksdaler genast -- och 
ni får Hermina till hustru. Och han svarade: Så 
fort hon blir min hustru, betalar jag summan på momangen. 
Baron ville först skrämma Hermina till att säga ja. Men det tog ej. Då kastade han sig på knä 

för henne och bad, och friherrinnan gjorde så med  -- och flickan grät och sade blott: Giv mig ännu 
tre dagars tid. Föräldrarna ville ej, men måste giva 
efter; och under dessa dagar skrev hon till kornett H. , att han måtte hals över huvud komma hem. 
Sufflören: Mindre ordagrant. Fru M.: . . . att han skulle betala penningsumman och få henne till hustru. Sufflören: Så skrev hon ej. Fru D.: Ett intrigant stycke! Fru M.: Ja visst! Nå. . . kornetten kommer hem, alldeles utom sig, vill ha pengar av sin far, som säger nej . . . 
Fru D.: Ja, ja, gubben lär allt vara snål. Nå, det övriga vet jag. Det blev en dispyt mellan far och son. Överstinnan kom därtill... de sade varandra sottiser . . . Sufflören: Falskt! Fru M.: Ja, det blev ett familjekrakel. Kornetten red bort desperat. . . kom till skogsstället, fann K:s bortresta, blev som ursinnig, red hit och dit hela dagen och träffade slutligen en bekant, som han manade ut. Sufflören: Falskt! Fru D.: Ja . . . och blev hemburen om natten som död till sina föräldrar. -- Men vart hade K:s tagit 
vägen? Fru M.: Det förhåller sig så här. Det kom folk ut, som positivt ville taga fast på baron K. Då stormade han och friherrinnan med böner på Hermina -- så 
att hon i sin hjärtångest sade ja till allt. Fideikommissarien talade till kreditorerna och lovade att betala dem om några dagar. Och så för han Hermina till Stockholm, för att där följande söndagen låta lysa i 

ett för allt och strax därpå låta viga sig; allt skulle gå så i tysthet och bråhast, ty alla, i synnerhet fideikommissarien, voro de rädda för unge H. Fru D.: Men hur kom det sig, att bröllopet ej blev av? Fru M.: Jo, därför, att Hermina blev sjuk och nästan halvtokig, som den här Clamentina i Grandson  -- en roman, hennes nåd vet -- och hon var på vägen 
att göra slut på sitt liv. Sufflören: Falskt! Fru D.: Huru gudlöst! Fru M.: Då blev hennes mor ängslig och skickade bud på överste H. , med vilken hon förr lärer ha varit 
mycket bekant . . . Sufflören: Falskt! falskt! falskt! * Som sufflören tyckes av de tre talande vara den, som har bäst reda på pjäsens gång (förmodligen därför, att han håller manuskriptet i handen), så må han träda ensam fram på scenen och söka göra reda för, vad han så kapabelt skriker på att andra anföra falskt. Sufflören: Mitt gunstiga herrskap, saken är den: Herminas själslidande, under vilket hon länge kämpat, vållade verkligen under de avgörande dagarna hos henne en slags stilla yrsel, som förskräckte alla som omgåvo henne. Genserik G. , som fick höra, 
huru förtvivlade K:s affärer voro, och som tydligt märkte Herminas motvilja för sig, drog sig ur spelet och försvann på en gång, utan att man visste vart han tagit vägen. Baron K. insåg snart, att ingenting kunde rädda honom från undergång, och beslöt att 



rymma -- och hans hustru att följa honom. Det var 
i denna stund av hopplöshet, som en ny stjärna uppgick för de båda olyckliga makarna. -- De närmade 
sig till varandra, de gräto tillsammans, över det förflutna sänktes förgätenhetens slöja, de lovade att stödja varandra i deras mödosamma vandring, den forna kärleken vaknade och lät dem ana, att om de bevarade dess eld, skulle de även i eländets djup kunna äga någon sällhet. Friherrinnans hjärta, vars is lidandet tycktes ha brutit, blödde för Hermina och fasade för hennes öde, att med sina olyckliga föräldrar irra kring världen, ett rov för nöd och elände. En afton satt hon betraktande den sköna, bleka, av sorg och sinneslidande tärda flickan, som nu låg i en stilla slummer; hon kände sitt hjärta sönderslitas och, kvävande sin stolthetskänsla, fattade hon pennan och skrev följande rader till överstinnan H.: En förtvivlad mor anropar en moders barmhärtighet. 
Inom ett dygn skall jag lämna Stockholm för att fly ur Sverige. Min dotter kan och vill jag ej medtaga. Jag vill ej se henne bli ett rov för elände -- ty 
det är eländet, som jag går till mötes. Er aktningsvärda karaktär, den godhet jag själv sett framlysa i ert ansikte, har givit mig mod att vända mig till er med denna bön.. . (o, hörde ni den dock av mina darrande läppar uttalas -- såge ni i mitt bröst det 
sönderslitna och även ångerfulla modershjärtat -- ni 
skulle bönhöra mig); upptag -- upptag mitt barn i 
ert hus, i er familj! Av barmhärtighet upptag det! Tag min Hermina i ert beskydd -- tag henne som 
kammarjungfru åt era döttrar -- därtill åtminstone 
måtte väl Marchese Azavellos dotterdotter anses kunna duga. Nu är hon svag och sjuk -- svag till 
kropp och sinnen, nu duger hon ej till mycket...

men hav tålamod med henne... Ack, jag känner det -- jag blir bitter, och -- jag borde vara ödmjuk! 
Förlåt mig! Och om ni vill frälsa mig ifrån förtvivlan  -- så hasta -- hasta som en tröstens ängel hit och slut 
i hyllande armar mitt beklagansvärda barn. Då skall jag välsigna er och bedja för er; o, måtte ni aldrig äga en stund, så bitter som denna! Eugenia A.  
Detta brev erhöll överstinnan H. några dagar efter sin sons olyckshändelse. Hon visade det åt översten. De båda makarna reste genast till Stockholm -- och 
återkommo med Hermina, vilken de från denna stunden visade faders och moders ömhet, och som snart i det fridens och kärlekens element, som omslöt henne, uppblomstrade så skön, som säll. Exit Sufflör för att lämna rum åt Beata Vardagslag, som ser något talträngd ut. Få personer på livets teater älska de stumma rollerna. Var och en vill dock gärna i sin ordning komma fram och säga något, om intet annat, så åtminstone: Jag heter Peter -- eller Jag heter Pål, 
se på mig! eller Hör på mig! och som jag, Beata 
Vardagslag, ej vill tillfoga mig den oförrätt, att synas blygsammare än jag är, så träder jag åter fram och säger: Hör på mig. 
Baron K. försvann hastigt med sin fru ur Sverige. De styrde sin kosa till Italien, där friherrinnan ville göra ännu ett försök att blidka sin far. De väntade sig att under denna resa kämpa med alla vidrigheter, som brist och fattigdom kunna förorsaka, men det blev för dem annorlunda. På flera ställen under 

vägen fingo de röna ett, dem alldeles obegripligt, förekommande av dem alldeles okända personer. I åtskilliga städer lågo penningsummor tillreds för dem att upptaga -- en god ängel tycktes följa dem 
och vaka över dem. Friherrinnans brev till sin dotter innehöllo dessa underrättelser. Det där allt är min mans verk, sade en dag till 
mig hennes nåd med ett strålande uttryck av stolthet, ömhet och glädje. K. har varit hans fiende under 
deras ungdomsår -- och tillfogat honom mången 
oförrätt. Fastän de sedan denna tid varit skilda åt, vet jag att min man ej glömt det, ty glömma kan han ej -- men sådan är hans hämnd. . . Han är en ädel 
människa -- Gud välsigne honom! 
Jag sade: Amen! 
Sista upptåget. I augusti 1830. Änkefru prostinnan Bobina Bult satt i sin reskärra, med tömmar och piska i sina fasta händer. Runt omkring henne voro instoppade i hö en mängd viktualievaror i påsar och byttor -- mitt ibland dessa 
hennes goda vän C. B. Vardagslag. Augustikvällen var mild och vacker, vägen god, hästen munter, och ändå såg det illa ut med fru Bobinas framfart -- ty framför henne körde med tomt 
lass en ung bondgosse, som tycktes ha föresatt sig att pröva hennes tålamod, i det han körde steg för steg med sin vagn, hindrande oss att köra förbi därigenom att, då vi vände åt höger, vände han åt höger, och då vi åt vänster sökte komma om, var han där 

framför oss. Under allt detta sjöng han av full hals visor av det mest obehagliga innehåll, såg sig ofta om på oss och skrattade försmädligt. Jag såg upp till fru prostinnan Bobina Bult, ty jag är (gunås!) ett litet fruntimmer, och hon är högväxt och rak och bastant som ett mastträd, och jag märkte, huru hennes underläpp sköt fram på ett sätt, som jag visste betydde vrede, såg hennes haka och hennes nästipp färga sig högröda samt de små grå ögonen skjuta harmens pilar. Flera gånger hade vi med goda och onda ord uppmanat gossen att lämna vägen fri -- men förgäves. 
Prostinnan Bobina bet sig i läppen, gav mig, utan att säga ett ord, tömmarna att hålla, hoppade ur kärran, tog några duktiga steg och stod ett tu tre vid vår plågares sida, tog honom med kraftig hand i kragen, drog honom ur lasset ned på marken, innan han hann betänka sig på att göra motstånd, och gav honom med det bastanta skaftet av piskan några slag på ryggen, i det hon frågade honom om han ville be om förlåtelse och göra bättring, eller vidare pröva kraften av hennes arm. Förmodligen var han redan tillräckligt övertygad om dess mindre vanliga styrka, ty han blev hastigt ödmjuk och ångerfull och lovade allt vad man ville. Prostinnan Bult tillät honom nu att resa sig upp och höll en kort, men kraftig botpredikan, vars slut var så vackert, att det rörde mig, rörde henne själv, och även bondgossen, som med sin hattskärm torkade tårarna ur ögonen. Jag känner dig, tillade slutligen fru Bobina, du är 
från Åminne socken; din far har länge varit sjuk, du kan komma till mig i Lövby i morgon söndag, och få något åt honom. 
Vi foro nu obehindrat vidare, men hade ännu under vägen ett och annat uppehåll. På ett ställe 

hjälpte vi en gumma, som kört omkull med sitt lass; på ett annat steg fru prostinnan ur för att med mycket besvär göra loss ett stort svinkreatur, som satt sig fast i en gärdesgård och vars oharmoniska jämmerrop trängde till hjärtats innersta. Vid solens nedgång sågo vi dess strålar hälsa Lövby. Smala rökpelare stego korkskruvlika upp ur kojornas skorstenar, spridde sig i den klara aftonluften och förenade sig i en liten lätt och genomskinlig sky, som lik en florfärgad päll svävade över byn, vilken, med sina snygga stugor, gröna trädgårdar och sin sorlande, klara å, gav en täck anblick, under det vi sakta foro en långsluttad backe nedför, som snart utbredde tvenne armar, varav den ena bar till vårt hem, beläget en femtio steg från byn. Korna kommo hem i långa rader från betesmarkerna, för att låta mjölka sig, med pinglande bjällror 
och fridsamt bölande. Vallhorn hördes. Bondflickorna lullade med klara och bjärta röster, och till dessa ljud förenade sig även kyrkklockornas bing 
bång, vilka på lördagskvällen sjöngo god natt! åt 
veckan och bådade vilodagen. Fru Bobina Bults anlete blev glatt och högtidligt. Alla människor hälsade vänligt och vördnadsfullt på henne, och vänligt hälsade hon på alla. Då vi kommo fram till vår lilla skola, bröt barnsvärmen fram ur huset under högljudda glädjerop och omfamnade henne med yrande förtjusning och ömhet. Smekord och pepparkakor utdelades åt alla. Många göromål upptogo nu prostinnan Bobinas tid. Den ena pigan hade nyss vävt ner en väv, den andra nyss bommat upp en annan; dessa skulle prostinnan se på. En dräng hade huggit sig i benet, det skulle fru 

prostinnan förbinda; en liten sjuk gosse i en granngård gav sig ingen ro (berättade hans mamma), innan han fått se fru prostinnan. Tvenne såta makar hade blivit osams och slagits -- dem skulle fru prostinnan 
döma emellan, m. m. m. m. Först talade fru Bobina med alla sina skolbarn, höll bön med dem alla, grät med en liten, djupt ångerfull, över en allvarsam förseelse under loppet av dagen, förmanade en annan, gav lovord åt en tredje, kysste och välsignade dem alla, och gick sedan till sina plikter utomhus. Då klockan slog elva, hade hon förbundit såret, först duktigt läxat upp, sedan försonat makarna, tröstat lille gossen, m. m. Då kom hon åter, såg på vävarna, förordnade om hushållet för morgondagen, åt i hast tvenne potäter med litet salt och gick sedan till andra ändan av byn, för att giva en på henne väntande, sjuk och olycklig mor glädjefull underrättelse om hennes nu från lastens vägar återkomna barn. Jag satt emellertid på mitt rum. Fyra små flickor lågo till sängs omkring mig, med rosenröda kinder, på snövita lakan sovande stilla. Den lugna, vackra augustinatten, som var så varm, att jag kunde ha mitt fönster öppet, tystnaden och vilan omkring mig, de sovande barnens lätta andedräkt hade något ljuvt och fridgivande, som väckte 
hos mig dessa stilla vemodiga känslor, som sprida lugn över det närvarande och ofta fläkta oss med minnena av våra flydda år. Månen, denna vän av mina barndoms- och ungdomsdagar, uppsteg och blickade vänlig och blek över björklundarna in i mitt rum. Dess ljus smög smekande över barnens slutna 
ögonlock, sken sedan stilla på ett anlete, som livets dagar hade låtit förblekna, på ett bröst, vars känslor 



åren dock ej förmått lugna. O, huru underbart svävade på de vänliga strålarna fram alla de mig så kära, sorgliga och glada minnena av mitt förflutna liv, -- huru klara stego de ej fram ur natten och 
trängde till mitt hjärta, så livliga och varma! Alla de personer, med vilka jag under min levnad kommit i beröring, och som blivit mig kära eller betydande, tycktes vilja samla sig omkring mig och ånyo öva sitt inflytande genom ord och blickar. Familjen H. , från 
vilken jag nu nära i ett års tid varit skild, kom i denna stund mig så nära, att jag tyckte mig kunna tala vid dess älskvärda medlemmar, fråga dem, huru allt stod till inom deras hem -- om de voro lyckliga, 
om de ännu kommo ihåg mig? -- Ja -- om? Ty jag 
hade på lång tid ej fått från dem minsta hågkomsttecken, ingen rad, intet ord. En barnsligt ängslig känsla av att vara glömd -- att dock ej rätt tillhöra 
någon -- att för varelser, dem man högaktar och älskar, 
dock vara så litet -- så intet -- intog för ett 
ögonblick mitt hjärta. Jag måste gråta -- och, med 
näsduken för mina ögon, satt jag ännu, då prostinnan Bult, som från gården hade sett mig i fönstret, kom in. Hon frågade allvarligt, såsom den där vill ha reda på saken, och jag erkände ödmjukt min svaghet. Hon förebrådde mig den med eftertryck, förmanade och kysste mig med moderlig ömhet samt bad mig att genast gå till sängs, och för hennes skull bevara en, redan under längre tid, avtagande hälsa. Hon lämnade mig -- men jag lydde ej ännu, slog 
eld, tände mitt ljus och satte mig att skriva moral-till mig själv. Jag hörde därunder klockan slå tolv och halv ett. Då blev det på en gång buller i huset, och strax därefter sprang någon uppför trappan, som gick till mitt rum. Min dörr gick sakta upp-och

 änkefru prostinnan Bobina Bult, i nattmössa och tofflor, med sitt sängtäcke över axlarna, stod där med glädjestrålande ögon -- och ett tjockt brev i 
handen, som hon räckte mig: Från H:s! Från H:s! 
viskade hon. Jag tänkte ej vänta längre på stadsbudet, men just som jag skulle lägga mig, hörde jag det komma. Jag hade en aning! God natt! God natt! Gud give dig glädje! Och borta var fru Bobina Bult. 
Jag fick glädje. Julies brev var, som följer: Den 13 augusti 1830. 
Det är en liten prästfru, som skriver till dig. Sedan två månader är jag ej mera Julie H. , utan Julie L. 
Jag har ej haft mod att skriva förr. Jag har varit yr i huvudet och hjärtängslig en tid bortåt. Orsaker: först den förskräckliga vördnad jag hade för min kära man, -- ja -- jag visste verkligen en tid ej huru 
jag skulle bära mig åt med min beundran för professor L. , känslan av min underlägsenhet, och min 
dyrbara egenkärlek, som ej ville låta på något villkor Julie H. komma hos mig -- hur skall jag säga? 
 -- i vanpris. Och sedan -- den välsignade lanthushållningen! -- kor 
och får och ägg och smör och mjölk m. m. och en syndaflod av småsaker -- och 
sedan mamma, som var så orolig och ville hjälpa mig, men . . . nå -- småningom kom dock allt så förunderligen 
i ordning. Lilla guden med pil och båge hjälpte mig. Min goda L. var, tror jag, ännu mera angelägen om att behaga mig, än jag honom -- ja, 
han var och han är gudskelov, riktigt kär i mig. Sedan jag såg det, blev ingen nöd -- jag repade mod. 
Kor, kalvar och höns frodades, under hushållets stora gryta blev det frisk eld -- och mamma blev lugn, 
gudilov. Och min man -- nå, det förstår sig, han var 

nöjd -- ty jag var nöjd med honom. 
Beata, vet du vad jag ber morgon och afton, ja, stundligen, av hela mitt hjärtas innersta: 'O Gud, gör mig värdig min mans kärlek, giv mig förmåga att göra honom lycklig!' och jag har fått mycken förmåga -- ty 
han är (så säger han, och det synes) mycket lycklig. Om du visste hur frisk han ser ut, hur glad! 
Det är därför, ser du, att jag håller ordning på honom, han får ej nu mera fara illa med sig, som förr, och sedan -- sitter han ej mera uppe om nätterna -- det 
har han vant sig av med. Och ändå tänker och skriver han (det erkänner han själv) friare och kraftfullare än förr. Dessutom aktar jag mig noga att störa eller ofreda honom då han är på sitt arbetsrum, skriver och läser. -- Å!... Då jag bra 
gärna vill se honom ett ögonblick (han är ändå bra vacker, Beata!), så smyger jag sakta in, gör honom något litet puts, såsom att lägga en blomma i hans bok eller kyssa hans panna eller sådant, och går sedan helt tyst ut igen och får, då jag vänder mig om för att stänga dörren, alltid se en skymt av hans öga, som liksom stjäl sig till att följa mig. För övrigt arbetar jag på att bilda mig till en riktigt aktningsvärd pastorska. Jag vill att man skall kunna kalla L:s hustru ett mönster för matmödrar i församlingen. Tro ej, att jag med allt detta glömmer bort eller vårdslösar min yttre människa; o nej! jag rådfrågar rätt ofta spegeln men vet du vilken spegel jag helst rådfrågar? Jo, den jag ser i L:s ögon. Det är så roligt att se sig en beau. O Beata, huru mycket förädlar det ej, att vara förenad med en människa, som man högt aktar och vördar, och som tillika är så god! Som Arvids hustru, vilken intet-varelse hade jag ej blivit, vilket icke-liv 

hade jag ej fört? Nu känner jag, med innerlig glädje, mig med var dag stiga högre i min egen och i min mans aktning. Det är en lycksalig känsla -- att 
stiga ! Vet du, att Arvid är gift -- för över tre månader 
sedan? Hans hustru, Eleonora D. , ser alldeles för 
mycket vaken ut -- och han ser, man kunde säga-nästan 
nödtorftigt munter ut. Jag fruktar, att hans goda ro är litet störd. Stackars Arvid! De unga tu ge emellertid granna fester och kalaser. Gubben P. far (säkert med avsikt) mest alla dagar här förbi med sitt spann, svanorna, och sin sonhustru i den vackra landån, och kör helt långsamt, såsom tyckte han sig köra min lyckas likprocession; men jag matar mina 
ankor med glatt och sorgfritt hjärta, nickar vänligt åt Eleonora och tackar den evigt gode för min lott. Det är lördagsafton. Jag väntar min man hem. I bersån utanför mitt fönster har jag dukat vårt lilla aftonvardsbord, sparris från vår trädgård, sköna smultron och mjölk, L:s älsklingsrätter, utgöra måltiden. Den änglalika Hermina Linnea pryder just nu bordet med blommor. Vad hon är skön, vad hon är god, vad hon är obeskrivligt älskvärd, kan ingen tro! Hon har nästan stuckit ut oss andra hos våra föräldrar -- och man förlåter henne det dock så gärna. 
Ack, bror Karl, du har funnit en skön pärla. Från Medelhavets kuster skiljes han nu snart, för att i sin älskade nord återfinna sin livspärla och sluta henne uti äkta ståndets mussla! Hu! huru kom jag till den trånga bilden? Dock, den må stå kvar. Blott kärlekens sol strålar in i pärlemoboningen, skall den gunga fram på livets flod, en liten Lycksalighetens ö. Karl skriver hem så roliga och intressanta brev. Hans själ blir liksom ett museum, bland vars klenoder

 Hermina skall leva. Det blir ju sannerligen som pärla i guld. Du vet ju vad som hände min bror, innan han lämnade oss? En vacker afton somnade han -- kornett, och vaknade -- löjtnant. Var det ej 
charmant? I morgon komma mina älskade föräldrar och mina syskon hit till middagen. Det blir en glädjedag. Jag har sagt dig huru lycklig jag är och likväl hyser 
jag ännu en önskan och en rätt livlig, vars uppfyllande skulle sätta rågan på mitt lyckomått. Min goda 
vän, här är i vårt hus ett litet rum, vackert och trevligt, med gröna tapeter och vita gardiner (precis som du älskar det), med utsikt åt ängar, där tjocka kor makligt beta, vilka giva den skönaste mjölk. I rummet är ett bokskåp, en . . . dock, beskriva är så långt!  -- kom och se det, och om du tycker om det samt 
tror att du kan finna dig med värdfolket -- så-kalla 
det ditt. Min goda vän, kom till oss -- kom! . . . 
Nu hör jag L. komma på långt håll. Han kommer in i mitt rum. Jag skall låtsa ej se eller höra honom. Man bör ej skämma bort männen och komma dem att tro, det man lyss på deras steg. Ja. .. hosta. .. tag mig i famn. . . jag skall ej röra mig, ej släppa pennan. Man måste ej ge efter alltid; man bör ej skämma bort sin . . . (L. skriver) hustru; och därför måste Julie lämna mig pennan och, sittande i mitt knä, se mig skriva vad som innerligen skall gräma henne: Vår goda vän, Beata, kom till oss! Vi vänta dig med öppna armar. I vårt hem måste du finna dig väl. Kom och se huru jag håller Julie i tukt. För att nu redan ge dig ett prov därpå, skall hon ej, oaktat 

all sin iver, skriva ett ord mer i dag. Jag vill skri . . . Den 14 augusti. Jag gråter, jag skrattar, jag är utom mig -- och 
ändå måste jag skriva. Vet du vem som är här? vem som kom just nyss? Gissa, gissa! ack! jag har ej tid att låta dig gissa. Emilia är här, min syster Emilia! Emilia den goda, Emilia den glada, Emilia den vackra-den lyckliga Emilia! Och Algernon är här och den lille Algernon, den präktigaste lille pojke på jorden! Mamma dansar med honom, pappa dansar med honom, Emilia dansar, Algernon dansar, L. dansar . . . vänta, vänta, jag vill komma och sjunga och kan ej skriva ett ord, så sant jag heter    Julie. P. S. Beata, återkom till oss! ber Familjen H*** 
Älskvärda och lyckliga familj, jag tackar dig-men 
Beata skall ej komma. Jag skall skriva detta svar i morgon. Oskyldiga barn, som slumren omkring mig, jag skall bliva hos er, emedan jag kan vara er nyttig. Försakad glädje skänker ofta en tillfredsställelse av högre art -- skänkerfrid. O, må jag blott 
känna den, under det var dags stilla bölja, enformigt men lugnt framvälver och för mig närmare den tysta stranden -- och var dag skall vara välsignad. 
Nattliga dimmor uppstiga på ängarna, båda morgonen och mana mig till vila. Kring min levnads kulle stiger ock en kylig ånga -- då den kommer 
närmare, skall jag skriva en gång och taga avsked 
av familjen H.