Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se --- Författarens förord Då författaren till denna lilla historia en sommar för åtskilliga år sedan fiskade laxöring i en avlägsen å långt uppe i M. finnmark, fick han till kamrat en skogsman på fyrtio år, vilken betydligt skilde sig från skogsfolket i övrigt. Han bodde ensam i en stuga och lagade själv sin mat, och alla andra ting än skogsarbete och fiske var honom alldeles likgiltiga. Jag tror att han arbetade så mycket att han ej led någon nöd, och fiskade så mycket att hans lediga stunder ej blev tråkiga. Jag fann i hans stuga ett bibliotek på över tre hundra band, men hann ej undersöka vad det var för böcker. Han syntes ha tappat bort alla en ung mans vanliga intressen, han var tyst och verkade nästan from, fylld av någon inre frid, liknande en klosterbroders, som försökt allt av denna världen och nu så småningom förberedde sig på nästa. Denne man, som jag här kallat David Ramm, berättade mig under vårt fiske den historia jag här velat berätta, och jag har avslutat historien just på den punkt där han slutade, där allt jordiskt hopp upphörde och något av nådens rike började. Vad som vidare hände de tre i yttre måtto är högst likgiltigt, och fortsättningen av David Ramms egen historia skall jag framdeles berätta med stöd av de anteckningar och den dagbok han fört under sitt nära tioåriga enstöringsliv, och vilka anteckningar han lovat låta mig få del av. Den nu föreliggande boken, "De tre hemlösa", färdigskrevs för två och ett halvt år sedan. Dalarne i juli 1918. Författaren. David Ramms syster dog, endast sex månader gammal, när han var lika många år. Han drömde sedan ofta om henne, mest orosfyllda och marliknande drömmar. Oftast kom hon höljd i sin vita svepning fram till hans säng, och då var hon mycket större och äldre, än när han sist såg hennes kropp ligga under ett lakan ute i vedboden, med en svart slant på vardera ögat. Ett par gånger trodde han till och med, att han såg henne, medan han ännu var vaken, men han ropade inte på mor, han försökte tala till den döda. Då försvann hon, upplöstes som i ett moln borta mot köksfönstret, där bågarna såg ut som becksvarta kors mot sommarrymdens gråa dunkel i natten därute. David ryste. Det var ett kors på Gretas grav, som snickaren hade gjort av furu. David hade burit hem det, efter att farbror Bengt först hånat honom, när han var rädd för att ta i det oljefärgluktande trästycket. Sedan var det ett kors på psalmboken, som låg på farmoderns fällbord, och som han brukade läsa i om döden och saligheten för den gamla. Alla kors betydde död, och att dö var otäckt, då man måste ligga ensam i mörkret med slantar på ögonen. Hans sorg när Greta dog hade varit onaturligt stor, och han kunde aldrig låta bli att fråga sin mor hur gammal hon nu vore, ifall hon levde. Åter och åter grät han över henne, mest i tysthet för sig själv. En gång lekte han ensam vid Rökiga Myren, och höll på att bygga en bro över bäcken där. Han menade att myrorna skulle kunna gå på den, och var mycket stolt när den slutligen upptäcktes och till sist riktigt myllrade av de små bruna arbetarna, som gick att upptäcka en ny värld på andra sidan vattnet. Några föll i och drunknade, andra hjälpte han upp igen med ett halmstrå. Det var en solklar dag och led mot kvällen. Han satt på bäckens strand med de bara fötterna nere i vattnet och såg på myrornas myllrande tåg över bron. Då kom han att tänka på, hur roligt det vore om Greta varit med. Just då skymtade något vitt ute på myren. Där var hon igen, hon stod där i en vit klänning, hon vinkade åt honom. Hon såg ut att vara fem eller sex år. Han sprang upp och ropade hennes namn, ty det var ännu fullt ljus, och han var inte rädd. Hon stod kvar och vinkade. -Greta, jag kommer! ropade han, och så störtade han handlöst, med sträckta armar, ut i den sanka myren. Men då försvann hon som förr. Hon liksom drogs ihop till en liten, liten ljuspunkt som blev allt mindre, tills den ej mer syntes, och han stod nedsjunken till knäna i dyn och stirrade ut mot tjärnen som glimmade silvervitt långt därborta. Efter den dagen började han drömma underliga drömmar, nästan varje natt. Han fann aldrig ord att beskriva dem med. Far brukade sitta vid sängen och se, hur hans lilla kropp darrade och skalv och hur ansiktet förvreds som om han bränts av heta järn, men när han väckte honom och frågade vad han drömt, kunde han bara stirra vilt och snyfta, mållös av skräck. På kvällen kände han redan på förhand, att denna dröm skulle komma igen under natten, redan innan han somnat. Men när han sade det, ville ingen tro honom. En kvävande känsla i halsen, något hårt som tryckte och stramade till över nacken och så förnimmelsen av att någon osynlig fattade tag i honom och ville dra ned honom i en avgrund, var alltid säkra tecken på att han skulle drömma om igen det, som han endast kunde känna och frukta, men som ej hade form eller ord. Dessa drömmar upphörde när han var nio år, och då började en ny slags fasa. En stor andlig väckelse hade gått fram genom bygden, hade återupplivat andan hos de gamla kristna och kommit många unga att sluta supa, svärja och slåss. Dansbanan hade bränts av de omvända ungdomarna, som drogo fram sjungande sånger om synd och blod och nåd. Davids far satt kväll efter kväll och läste högt ur profeterna om nya himlar och en ny jord, om den stora domen och det tusenåriga riket. Han skulle komma mycket snart, den store domaren, sade far, det kunde inte dröja mer än några år, det kunde ske när som helst. David satt på en pall vid dörren och ryste. Hans äldre bror, Johan Adolf, som var klen i huvudet och hade lärt sig nästan hela bibeln utantill, satt och vaggade med kroppen och log därför att han visste allt det där förut. En mörk sommardag när åskmolnen gick låga och blixtarna lyste över Bränningshöjdens gröna hällar, stod Johan Adolf på en sten ute vid myrkanten och berättade för David om korsfästelsen och domen. Då fick David klart besked om hur det var med saken. -Då skall han sitta på sin härlighets tron, ropade Johan Adolf med en predikants iver. Och inför honom skola församlas alla jordens folk, och han skall skilja dem som en herde skiljer fåren från getterna. Och de ogudaktiga, de äro getterna, dem skall han ställa på den vänstra sidan, och fåren, det är de rättfärdiga, dem skall han ställa på den högra sidan. Och till getterna skall han säga, gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som tillredd är åt djävulen och hans änglar! Men till fåren skall han säga, gån in i min faders härlighet! -Tyst, vänta, ropade David, säg, kan det hända att du och jag får stå på den vänstra sidan, och mor och far komma-- -På den högra, ja, ja, så blir det för många. Och mor kan inte ropa "kom hit, Johan Adolf, kom hit David, kom hit Karl Anton", för då är det för sent. Och ur helvetet kommer vi aldrig ut. Evinnerligen, evinnerligen skall vi ligga där. Jo du, så är det. Många, många skall stå och se på hur syskonen och far och mor gå in i pinan, dom kan inte ta varandra till sig mer. Det har predikanten Arnold sagt för mig. Därför omvänden och bättren eder, sade Jesus. Och han skall komma hastigt som en ljungeld om natten. En vit blixt skar itu ett rött och svart moln i det samma, och så skakades Bränningshöjden av dundret som kom. Johan Adolf stod lugnt kvar uppe på stenen, viskande för sig själv, med händerna sammanknäppta över bröstet. David såg hur hans ögon lyste och hur hans hår fladdrade, och han blev rädd och sprang hem. Han hade också fått en bok att läsa i som hette "Kristens och Kristinnas resa", och där var det några sidor i slutet som handlade om hur de osaliga drogs in i helvetet. David läste om och om, ryste, läste och kunde ej slita sig ifrån boken. Det var både spännande och förfärligt. Han drömde på nätterna att han i sällskap med Herr Fåfängt Hopp slungades in i en sjö som sorlade av jämmer. Där träffade han sina bröder -och en natt drömde han att han låg i pinan och såg mor sitta i en sal med en krona på huvudet, men hon rördes inte det minsta av allt hans elände. Han talade ofta med far om hur han skulle bära sig åt, och fick alltid samma svar: om man tror att Jesus dött och lidit för alla ens synder, så tillräknar Gud inte synden. Men det var något mer också: man får därav ett sådant hjärta, att man inte vill göra synd mer. David slöt därav att tecknet på att hans synd förlåtits var, att han blev mildare och snällare, aldrig kände han lust att ljuga eller röka tobak i hemlighet eller skratta och bullra. Och när han en tid gått och trott att hans synd var förlåten, och att han blivit bättre, råkade han alltid ut för missödet att förgå sig, och då förstod han att han ännu inte trott så stark att synden var utstruken, eftersom han ännu ej fått det nya hjärtat, som ej ville synd. Det fanns bara en väg, en enda, att slippa ifrån helvetet, och den hittade han inte. Det var vid den tiden den kristne spåmannen Franson släppte ut sin bok "Himlauret". David läste den, och sedan blev allting för honom tecken. En liten obetydlig jordbävning skakade ett tag på dessa urgamla finnmarksberg, och även detta blev tecken. Barvintern, vars ovanliga milda vindar kom syrenerna på gården att öppna sina knoppar tre veckor före jul, var ett förfärligt tecken, och varje stark vindstöt som med ett åskliknande dån riste huset och rev i de urgamla asparna bakom logen, kom David att knäppa sina händer och bedja att Gud ville uppskjuta sin förfärliga dom. Han kände, att han omöjligt kunde bli frälst. Han visste att det fanns en förhärdelsepunkt också, när man kommit förbi den kunde man inte räddas från helvetet mer. Synden mot Den Helige Ande! Hade han redan gjort den? Han började hata Gud, som krånglat till allting så här, som ställt upp villkor som ingen riktigt kunde gå med på. Men var det då inte tecken på den allra största förhärdelse att börja hata Gud? Han gick en gång ut i vedboden, där Greta legat med sina kopparslantar på ögonen, och bad om nåd. Men han kände ingen förvissning om att synden var borta. Han reste sig lika hopplös till sinnes och hörde med ångest far tala om det tusenåriga riket. Under ett och ett halvt år levde han under plågsamma strider med sig själv för att komma till vad far kallade frid. Men han ville inte rådgöra med far; inte med någon. Han kunde svaret, han skulle få, utantill på förhand, och han hade ingen nytta av det. Själv redan benägen för att börja sätta sig upp mot den där guden, längtade han efter att få träffa de underliga människor, som kallades fritänkare, och som far talade om. Men han visste inte var de fanns. Han hade i alla fall en känsla av trygghet, när far fanns i närheten- det var ju alltid honom, barnen ropat på, när någon fara hotat. Det hade ju knappast funnits något ont, som inte han visste råd för. Utom - utom det här förskräckliga, att hela jorden skulle förgås, jorden, som var så stor och härlig, bara man vart stor och finge komma ut och se den. Varför skulle nu Gud förstöra denna värld, där allting var så skönt. Han skulle också förstöra alla böcker om troll och äventyr, som David läste i. Allt skulle brinna. De granna fiärilarna och de godmodiga grodorna i kärret, myrorna och humlorna och den stora bruna myren med tjärnen, där abborrarna hoppade. Gud var elak och ville han bränna jorden, bara för att få se en värld brinna? Men om man tänkte sådana tankar, då blev Gud ännu vredare. David hade hört om en fritänkare som hette Lennstrand och som satt sig upp mot Gud. Sedan hade tungan ruttnat i munnen på honom. Sådan var Gud. Nej, man kom ingen vart med Gud, inte. Trodde man på honom, så brydde han sig inte om det heller. Man skulle tro på syndernas förlåtelse också. Och över allt gick Den Helige Ande kring och snappade upp allt man tänkte. Och en vacker dag hade man tänkt den stora synden, och då flydde Anden och kom icke mer igen. Då var det slut, då var man evigt förtappad! "Det är förfärligt att falla i den levande gudens händer." Detta är alltså vad bibeln har att säja om sin gud, tänkte David, när han läst det. Han var ryslig att komma ut för, Herren Gud, och att hålla säj undan gick inte, för han var över allt, såg allting och hörde allting. -Han sände sin son i världen för att vi inte skulle falla i faderns händer. Och Kristus sade, den som ser mig, han ser Fadern - nej, detta måste jag tala med far om, han måste förklara det. Fadern och Sonen äro samma person, men den enes blod räddar för den andres vrede! Och han frågade far- som satt på sitt stora skräddarbord och hostade och såg klen ut- så försiktigt han kunde, om saken. -Bibeln är till för att enfaldigt tro på, svarade far med bekymrad min. Men det fordras Guds nåd, att ej taga anstöt. Det vill säja, bibeln är så, att den är given det mänskliga förnuftet till en stötesten och en förargelseklippa. -Vill Gud att den skall vara så? -Ja, visst. David gick, ty han visste allt han behövde veta om bibeln. Hans elvaåriga hjärta bävade över en sådan Gud. -Ja, värre kunde inte djävulen finna ut det, ropade han under tårar för sig själv. Men vad säjer jagjag hädar ju, jag syndar mot Anden. När jag finner fel med bibeln, då får jag veta att Herren satt dit felen för att jag ska ta anstöt av dem. Han lugnade sig, satte sig på en kullfallen trädstam och grubblade. Nej, det var nog fel i räkningen nånstans, ändå, fast han inte kunde tänka ut det. Han skulle börja från början, skriva upp vad han kom till sats efter sats, på ett papper, ja, det skulle han, och sedan så skulle han gå till prästen med papperet och fråga, vad det var för fel med det. Han sprang i hast hem, tog papper och penna och smög sig upp på vinden. Han tog för säkerhets skull Luthers huspostilla, katekesen och bibeln med sig. -Vi börjar i början, sade han fundersamt med pennan i munnen. Och vi rättar oss efter bibeln och katekesen. -Alltså, först så skriver vi att Gud var ensam, för det var han väl, jag menar innan han skapade änglarna förstås. Alltså, först var Gud ensam och på den tiden fanns det ingen jord, och när han varit ensam länge, länge, så tog han och skapade jorden. Det står inte varför han skapade den. Vi slår upp och tittar, för säkerhets skull, det kanske står, ändå. Här ha vi första början . . . I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, det står inte varför, alltså, det är en sak vi inte får veta. Nu ska vi se- sedan skapade han människan Adam kan vi få veta varför, vänta, först djuren, sedan - jo, han sade, till vår avbild och till att råda över- hå, hå, ja, ja, men om inte det funnits en jord att råda över, hade det varit onödigt att skapa oss när vi inte får veta varför han skapade jorden och djuren, så får vi väl säja, att alltsammans gjorde han av hemliga skäl, som han inte talade om. -Nu skriver vi! Och med stora tydliga bokstäver skrev han: "Först var Gud ensam och sedan skapade han jorden och människorna och talade inte om i bibeln alls vad det skulle tjäna till". Han höll upp och funderade. Kan det vara hädelse att skriva det här? undrade han. Men jag skriver ju bara för att få veta det. En fuktig vind flög in genom vindsfönstret och snodde ett tag med hans långa ljusa lockar. I det samma kom en stor humla inflygande och surrade envist kring hans huvud, görande sväng på sväng runt, liksom för att fundera ut vad han var för en. -Du är lycklig du, viskade han, du, som inte vet något om det här. Kanske du är odödlig också, jag vet ingenting. Jag skall skriva vidare. Det nästa blir hur människorna tog säj ut. Det kan skrivas så här: "Och människorna de levde inte som Gud befallt, och när de inte gjorde som han sagt, det kallades synd, bestämde han straff för synd." "Och då ångrade Gud att han skapat oss, gjorde syndaflod och dränkte många människor och lät Noak leva, för han var en from man. Sedan syndade både Noak och hans barn, och så längre fram, var det nästan bara syndare allihop. Bland tusen syndare var det kanske bara en rättfärdig. Det var konstigt, att allt vad Gud skapat, så när som på några få varelser, så blev det precis tvärt emot som han ville, så att han fick lov att vara vred för jämnan. Han befallde att människorna skulle offra, och det gjorde de, och då var han inte så vred mer. Så fort de glömde bort att offra, då vart han vred, står det, och skickade på dem sjukdomar och krig och allting. Det hade han rätt till, när de inte gjorde som han ville. Men det var så underligt, han liksom inte förmådde göra någonting bra, för det vart fler och fler syndare, och då sände han sin Son i världen, på det var och en som tror på honom icke må förgås utan hava evigt liv." "Då bestämde Gud att hans son skulle dö, och att var och en som trodde att han dött till ett offer för synd, åt Fadern, han skulle inte komma till helvetet. Alla andra kommer till helvetet." Han höll det skrivna bladet i handen och darrade. Just nu gick solen ner och västerhimlen lyste och lågade. Därborta låg röda och guldgula moln som en vägg av rosor, och spiror av guld blänkte bakom som dragna svärd. David såg dit bort. -Det är som det nya Jerusalems murar, viskade han, tänk om det vore bara att gå och gå, rakt fram, och så gå in mitt i härligheten! Men de har gjort vägen så krånglig, så jag inte hittar den. -Och nu har jag att skriva om - har jag kanske inte mer att skriva? Jo, vänta, hur det gick med Sonens försoningsoffer, det kan skrivas -- ja, hur gick det, egentligen? Efter vad läraren i skolan sagt, så skall det finnas många fler som inte tror, än som tror. Men för säkerhets skull säjer vi hälften. Då kan jag skriva: "Och med det offret räddade han ungefär hälften av syndarna, och de blir saliga, den andra hälften tar djävulen i alla fall." Nu - vänta, ingen annan än Kristus och profeterna vet något om hur det kommer att gå, och Kristus har sagt, att på den yttersta dagen skall många kastas i helvetet. Hu - men det kan inte hjälpas, när han vill så. För min del skulle jag hellre ta och döda deras själar i stället. Och Luther han skrev att de ska vara i helvetet jämt. Och detta allt det har Gud gjort så och vetat att det skulle gå så, ty han var allvetande, men han har aldrig talat om vad det skulle vara bra för.,' Hastigt bleknade han, rev papperet i småbitar och snyftade. Luften som strömmade in genom fönstret, kändes rå. Han darrade både av köld och fruktan. -Det är bara därför att mitt hjärta är ont, som jag finner fel med Gud! Han satte sig på en hög gamla kläder och grubblade. Det skymde. Den stora vinden var mörk och kall, det var så otäckt, när natten kom stigande in genom alla gluggar och springor. Nu vredgades Gud på honom, som satt sig upp mot det heliga. Han fordrade nu att David skulle bekänna sin synd. Man fick då inte tala direkt till Fadern, utan måste bedja i Sonens namn. Han föll på knä. -I dag har jag syndat mot dig, käre Gud, jag har skrivit att du gjort dumt, om jag inte skrev det så menade jag det. Förlåt mig för din Sons skull, i Jesu namn, amen. Han satte sig upp. - Om jag nu inte kan tro, att synden är förlåten, så är den inte förlåten. Nå, tror jag? Men var det synd att skriva det där? Har man inte rättighet att söka efter sanningen? Jaså, jag erkänner inte ens synden jag gjort! Han sprang upp och knöt händerna. -Det är inte möjligt, det är inte möjligt mumlade han. En människa skulle inte ha kommit på att göra helveten och djävlar. Till sist råkade han nästan i raseri. -Det är inte lönt att försöka, skrek han hårt. Jag kommer ingen vart med däj. Skicka hit en ängel, så jag får tala med honom! Efter du inte vill komma själv! Vad skapade du oss för, om du inte kan sköta oss? Högt snyftande viskade han om och om: Du hade ingen rättig~et att ställa till med det här! Du hade ingen rättighet! Och strax därpå kastade han sig ned på trashögen och låg stilla länge, väntande på att Gud skulle förgöra honom för hans hädelse. Men när han tittade upp igen, såg han bara mörkret. Då lovade han Gud på sina knän att aldrig häda mer, om han bara fick förlåtelse denna enda gång. Ty det vore förfärligt att falla i den levande Gudens händer! En lärd fritänkare hade skrivit böcker också, som far talade om med en ton, som om det gällt "svartboken", rysande när han någon gång nämnde om, vad som han läst i dem. Ty far hade läst fritänkarnas böcker, fast han först knäppt händerna och bett Gud om kraft att stå emot det onda. Efter ett enda blad, en sida ur en sådan bok började nu David längta allt starkare. Och en dag gjorde han en djärv kupp för att få läsa en sådan. Far hade fått en bok på posten som han läst ensam i sitt rum och med dörren till köket låst, och när han läst en timme kom han ut och hade den inlindad i ett grått papper, gick fram till elden och tänkte kasta den i glöden efter brasan, då en främmande inträdde. Han lade då upp paketet på en hylla ovanför fönstret för att bränna den, då den främmande gått, och David hade strax sin plan färdig. Han sprang in i fars rum till den rätt stora bokhyllan och röck åt sig ett häfte som han trodde av ungefär samma storlek som den farliga boken. Det var Waldenströms "Den gode herden", och med den i fickan gick han ut och avvaktade tillfället. Om en stund gick den främmande och far följde med ut på trappan. David såg sig om, och hans hjärta bultade som en smedhammare. Nu eller aldrig skulle han skaffa sig en bok som inte skulle öka hans fasa för domen och helvetet, bara inte far kom att öppna paketet innan. Han klev upp på en stol, Iyssnade med rodnande kinder. Nu snart skulle far komma in, nu rörde mor på sig därinne i kammaren. Som en missdådare skälvde han när han tog ner paketet, rev ut häftet och stack in "Den gode herden,' i stället. Hans hand darrade när han stack upp paketet igen på hyllan och stoppade boken i fickan. Och när han hoppat ned och dragit undan stolen, kom far m. Nu var det gjort, nu gällde det om far skulle bränna utan att öppna- men han tycktes ej mer komma ihåg det, han tog bibeln och satte sig vid fönstret och började läsa högt. David vågade inte gå ut av fruktan att något förfärligt skulle hända. Han beslöt att på något sätt påminna far om att boken inte var bränd, men han var rädd att ansiktet skulle förråda honom. Men när hela kvällen förflöt utan att far gjorde min av att gå bort till hyllan kunde David inte längre styra sig- han måste skynda sig läsa den förskräckliga boken. Men var skulle han våga sitta och läsa den? Ute var det mörkt nu, och inne var farligt. Då fick han en förfärlig ide, som till en början färgade hans kinder alldeles vita: han kunde lägga den i "Kristens och Kristinnas resa" - på det viset kunde han lura dem med att han var en from gosse. Ivern att få sluka den nya boken var så stark, att den segrade över alla samvetsbetänkligheter. Att han gjort och höll på att göra den största hädelse mot Gud, som väl någonsin blivit gjord, det trodde han, men gjort var gjort. Med ivrigt försiktiga steg gick han in till farmodern efter "Kristens resa" och när han kom ut i fars rum, som på samma gång var skräddarverkstad, kröp han upp på det stora tillskärningsbordet, stack in det stulna häftet i en öppning, vände sig så att ingen utan att gå mycket nära kunde se i den, och läste med bävande hjärta och lysande ögon titeln: Det finnes ingen Gud. Hans hjärta höll på att sprängas av glädje och fasa samtidigt. Han läste ej mer, kunde ej läsa mer, där stod det tryckt med stora klara bokstäver, det förfärliga och trösterika - det hade funnits någon som vågat skriva det och trycka det- levde den, som gjort det ännu, eller hade blixten slagit ihjäl honom? Hade tungan börjat ruttna i hans mun som på Lennstrand? Där stod det: Det finnes ingen Gud. Han stoppade boken i fickan och kände ett överlägset trots mot domen och helvetet. Den där guden som ville ha alla att tro på sin son, annars kastade han dem i helvetet, han var inte farlig alls. Han fanns inte -så enkelt var det. Och när lärda män, som skrev böcker, tordes trycka det utan att vara rädda- då var det väl inte mer med den saken. Det fanns inte någon gud alls! Kom nu med profeterna, predika om helvetet tills ni blir torra i halsen, skrik ni om era jordbävningar för där står det i alla fall tryckt: Det finnes inte- I natt skulle han sova lugnt, när inte Gud stod och lurade på honom med sin dom och sina tecken. Och med bröstet svällande av fröjd slängde han bort "Kristens resa" och gick ut till de andra bröderna. Men när natten kommit och lampan var släckt, låg han och slogs med sitt samvete. I dag hade han syndat förfärligt - tänk om Gud fanns i alla fall? Han hade boken under kudden och kände sig nästan rädd för den och för mörkret. Var det inte Guds stränga ögon, som såg på honom genom mörkret så, att han nästan kallsvettades? Å, det var förfärligt! Tänk om han dog i natt och vaknade i den eviga pinan. Skulle Gud förlåta honom en synd sådan som den han gjort i dag? Darrande, vridande sig i ångest vid minsta prassel han hörde, knäppte han händerna och bad om förlåtelse för all synd han gjort i dag, men när han skulle avsluta: i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn, stockades orden i halsen, och då grät han som bara ett sönderslitet barn kan gråta. Men när han somnade ryste han, och han ryste ännu i sömnen, ty där stod hädelsen skriven framför honom med stora röda bokstäver: Det finnes ingen Gud. Han läste sedan boken tillsammans med Karl Anton, hans något yngre bror, som hade klart och skarpt huvud, men ej alls var fallen för grubblerier. De satt i en lada långt bort i skogen, när de läste. Karl Anton var inte så värst förtjust i boken, han tyckte inte det där var något att "bråka om". Domen hade han aldrig varit rädd för, och han trodde nog det skulle klara sig på något vis. Han ville att David skulle slänga bort boken och gå med på ett bönemöte i stället, där var så hejdlöst roligt att se alla gubbarna och höra på sången. Men när David allvarsamt uttolkade hur han känt det och vad den här boken betydde för honom hörde han på och sade att han också ibland undrat över hur det skulle gå om han dog, men att han då alltid sade sig själv, att "en inte skulle vara säker på att allt som predikades var sanning och inte lögn heller utan så där mitt emellan". -Jag tänker att Gud gör det bästa. Och jag tänker att om inte Gud finns så gör det ingenting, och finns han, då är han nog snäll, så han tycker synd om oss och tar oss till himlen varenda en. Men David var inte nöjd med den trösten. Han skaffade sig i hemlighet flera böcker, som han gömde i en korg på vinden, läste i hemlighet och lärde sig nästan utantill. Så småningom blev det då slut med fruktan för död och dom. Gud kunde inte skrämma honom mer med sin eviga eld och sin himmel. Han hade fått stå åt sidan för annat. Visserligen - ännu var han kvar, bakom, som en mörk skugga, han följde alltid med och stod någonstans i bakhåll med sin stränga lag, men han var inte så nära och så högröstad mer. På dagarna var han alldeles försvunnen, och då kunde David högmodigt häda honom. Men varje gång brukade han liksom vända sig om och titta, om inte någon stod bakom och hörde, och när natten kom, kröp han ihop och höll dom över sig själv. Skuggan av Gud kom så kvävande nära. Ångesten över att han hädat höll honom vaken tills han knäppt händerna och mumlat: -O Gud, om du finnes, förlåt mig att jag inte tror att du finnes, i dag har jag hädat, ty då trodde jag du inte fanns, men om du hör mig, så förlåt mig! Var är du? Kom fram så att jag får se dig! Förlåt mig, om du hör mig! Han var fjorton år, när det mesta av detta för alltid försvann ur hans hjärta. Och det kom aldrig åter i denna form mer. När han var litet äldre brukade han känna ångest vid tanken på sitt arbete i skogen. Kroppsarbetet blev till sist hans fasa. Det krävde stora krafter, fast ingen hetsade honom, ingen pålade honom mer än han kunde utföra. Men det gällde dock att hinna med ett visst mått annars blev det ju ingenting med det, ingen hjälp till mat. Alla hans kamrater satte sin stolthet i att hugga så mycket ved som möjligt och skryta så mycket som möjligt med hur mycket de gjort. David kände ej alls den ärelystnaden. Han kallades lat ibland, och det var ju förklarligt, när han långa stunder brukade ligga hopkrupen långt avsides från arbetsplatsen, så att ingen såg honom. Hans drömmar höll honom sällskap. De svek aldrig. Ibland fattades han av en vild lust att leka mitt under arbetet. En gång hade han mitt på förmiddagen sprungit bort och grävt en grotta i en sandås, och han höll på att lägga tak av jord och näver över den, och njöt obeskrivligt av att sitta i den och drömma att han var en grottmänniska eller en björn, när en vuxen karl kom förbi och skrattade ut honom. -Skäms du inte, stora pojken? Jo, far din han har fin hjälp, han! Då kände David skammen fara het uppåt hjärnan, han sparkade ner sin jordhydda och skyndade bort till arbetsplatsen. När han kom fram i gläntan såg han sin far sitta på en stock med huvudet i händerna, förbi av trötthet. Runt honom låg veden han huggit medan David byggde sin grotta, och David gick in bland några unga mjuka granar och grät. Han hörde skogen susa, men omilt, bestraffande, och själva kvällens svalka kändes sträng och förebrående. Det var ju närapå omöjligt att leva! Han hade dock inte arbetat, utan lagt sig och gråtit och hört den stränga vinden fara bannande fram genom kronorna. En afton hade han legat i skogen och pinat sig själv med den ena pipan tobak efter den andra. Han hade halvsovit, liggande mjukt mot mossan bakom en kullfallen gran, mest drömmande om nakna kvinnor, halvklädda flickor, som kom så nära, så retande nära, men när han ville fånga dem flydde de eller förvandlades de till djur. När han gått hem hade huvudet värkt och han hade raglat som av rus. Ibland hade han gått ut i skogen och tänt en eld högt uppe på en sandig ås, och medan han en mörk höstdag låg där och hörde skogen susa, greps han av tungsinne igen. Varför skall jag aldrig få njuta av vildmarkens frihet utan att strax behöva tänka att jag ej har rättighet att ligga så här. Inte ens den stora, stormande hösten gör mig glad, jag skulle ej se på den alls, jag skulle arbeta. Här är nu en härlig höstdag, blåsten sjunger och spelar, kronorna vaggar, och här har jag min gula eld, se hur den hoppar och leker! Jag ligger mjukt, jag är varm, och allting smeker mig. Men ändå säger en stämma inuti mig att detta är orätt, att så får jag inte ligga. Far håller på att bli gammal, han har vitt hår och har svårt att gå, han ser klen ut, och mor är gammal. Det skulle vara någon som tog hand om dem snart, och vem skulle det vara om inte jag, men jag kan inte, för jag har bara fått lära mig det här, och det orkar jag inte, och det värsta är: jag vill inte. -Antag att far dog - då kom väl mor på fattighuset, när inte jag kan- Han tittade uppåt de vaggande kronorna och började tala till dem. -Ni ser väl att det inte går, er älskar jag, jag har ingen lust att göra nytta, jag vill bara höra och se på er och stirra på de drivande skyarna bakom er, himlen ser ut som kokande blod i väster nu, varför hatar jag arbetet? Det är mycket fult av mig att hata arbetet, men det kan ju inte jag hjälpa, det är ett lyte, liksom det är ett lyte att inte Karl Anton ser klart, att han förlorar sin syn alltmer. -Men om jag riktigt ville det, så kanske jag vore en duktig arbetare. Det är något fel med min vilja, det är säkert! Å, nu mörknar det- ser ni, hur det mörknar? Mer ved på elden! Det är så härligt när det flammar, och ni står där och vaggar och sjunger. Se - där solen går ner, är det en röd lucka i molnet, som en blodig yxa! Hans kinder glödde av iver medan han plockade ihop mer bränsle. Han stannade ibland och gnolade i kapp med stormen. Han var en jägare, som vilade från vilda äventyr. Han tyckte att stormen talade till honom, och han ropade tillbaka. Till sist lade han sig ner igen och försjönk i vakna drömmar. Nu var det ett helt hav som brusade omkring honom, och han gungade överst på topparna av fräsande vågor. Ett vrak i brand höll på att sjunka. Själv flöt han så mjukt och lätt att han såg en fyr flamma på en sandig strand, dit han gungade. Måsarna skriade och havet dånade. Han kände lukten av blommor mitt under alltsammans. Så kom en väldig, dundrande sjö och spottade upp honom på sanden. Han såg hur solen plötsligt föll som en lysande sten i havet, och hur aftonrodnaden steg upp från de blåa golven som en vägg av röda ädelstenar i väster. Men det kom en natt, en vårnatt många år framåt, när han låg ensam på sin bädd uppe på vinden och inte kunde sova. I stället pratade han halvhögt med sig själv, upprört och med långa uppehåll ibland, då han liksom tänkte över vad han sagt. I ett bylte hade han sina kläder inknutna, jämte ett par böcker och skrivpapper. Han skulle rymma hemifrån strax efter midnatt. Det var hans vana att smyga sig i väg, alltid när han skulle lämna hemmet. Då slapp han avskedets jämmer och förmaningar. En brevlapp med hälsningar och farväl skulle han lämna, det var allt. Och den här gången skulle han inte komma igen så snart. -Det är förresten synd om far och mor, sade han, i det han satte sig upp och stirrade mot den blanka fönstergluggen. -Dom har just inte mycken glädje av sina barn, dom, inte, ska jag säja, dom har fått föda och klä oss tills vi vart så pass stora att vi kunde knalla i väg. Jo, jo, du är tjugu år nu, gosse. Egentligen, hur är det med räkenskaperna, ja, du, hur är det med räkenskaperna? Här hemma? Har du- kan du riktigt lägga näven i bordet och säja ifrån att du riktigt klarat däj själv någon längre tid? Låt oss räkna- Söderhamn en månad. Du fick ingenting hemifrån då, inte ens respengar dit, så den månaden skriver vi opp som till godo. Då var du sexton. Sedan hade du hyra därifrån med Luleå - satans pråm, för resten - sedan hyra till, vart var det nu, jo, Stockholm och Göteborg. Nej, jaså, det var med Marta. I alla fall tre månader. Visserligen skickade du inte ett öre hem, men det skall då vara som fan och hans mormor att få överskott på sexton kronor i veckan, fast en har fritt och ett hundra kastade du ut på Maja, den svarthåriga, undrar vem tog henne sedan - det gör, var var vi nu, det gjorde fyra månader, var det visst. Och sen kom Halifax. Vänta, den var långsammare, där har vi ett långt, skönt år. Ett år och fyra månader, så sex månader hemma, vad jag levde på då- gubben förstås, men det är ruskigt, och jag gick ju ut igen så fort jag blev frisk. I alla fall, från sexton, nej från femton år till sjutton - ett år och fyra månader på egen hand. Det är ändå något, mitt upp i all den här förbannelsen. Och så fick gubben skicka pengar till London efter förlisningen utanför Sandy Hook, då lovade jag att komma hem, men hade fått hyra till New York när pengarna kom. Sedan var jag borta i ett helt år, som jag inte låg dom till last här hemma, allt som allt gör det två år och fyra månader på egen hand under en tid av tre år. Det går an. Och hur länge har jag varit hemma nu, tre veckor? Summa, jag har under tjugo års tid sörjt för mig själv fullständigt i bortåt tre år. Han kastade sig ned på bädden och borrade ner ansiktet i kudden, men om en stund reste han sig upp igen. -Du har förstås inte legat dem helt och hållet i händerna, du har arbetat i skogen också. Undrar vad Johan Adolf tänker, egentligen, han har varit så tyst på sista tiden. Han har åldrats fort. Tänk, om han fick dö, vad det skulle vara skönt för honom. Eller, hur är det, gamle Gud fader, sitter du ännu och för bok över oss och slänger en av oss till helvetet då och då? Tyst, gosse, han kan höra, det är inte så gott att veta hur det är med det där. En personlig Gud var det inte längre, det var något annat. Nu på sista tiden hade ju präster börjat på att predika förnuftigare, nu hette det att Gud inte alls var gamla testamentets gud. Jo, då, jag kommer ihåg, jag känner till alltihop, det är liksom litet påbättrat nu, så att det ska gå i folk, tänkte David. Men förresten, så har dom lika orätt allihop, för dom vet ingenting, dom pratar bara. Karl Anton, ja, honom var det synd om, sannerligen, för hans syn vart allt sämre. Men herre Gud, vad kunde man göra? -Fast egentligen så är det ruskigt med den där guden, lika väl. En kan aldrig bli kvitt honom i alla fall. Vänta - nu ska vi tänka efter var vi egentligen håller hus nu för tiden. - Först var det Jehova och yttersta domen, och nådens ordning, och sen vart det Lennstrand. Ja, du ska ha tack, gamle Lennstrand, du var ett stycke av en karl, du i alla fall, du städade undan en förbannad hop elände åt mäj. Men du var bra enkel, kanske jag kan säga att du också var liten i växten, på ett vis, och tack i alla fall. Undrar vart du kom efter döden. Brr! Är jag nu där igen, aldrig var det annat. Lennstrand, var det, och så Ljungdahl, som ingenting begriper, bara gafflar på och pratar, ni två, och så hade vi en gubbe i Uppsala, som bråkade om folkökningen, och en doktor som inte begrep religion mer än Ljungdahl, som tog opp könsfrågan och skrev om Kristus! Dom tre, dom gafflade mot bibeln, och det gick i arbetarna och går i dom än. Men nu var det fråga om mäj själv. Efter dom där enkla fritänkarna vart det liksom ett tomrum, jag slängde dom i väg, och hade inga gudar på länge. Och sen så vart det fråga om det kunde löna sig att leva alls, om det inte var bäst att bli jord igen. Vi fick det svart hemma, och vart en tittade såg en bara svårigheter. Självmordskandidat vid nitton år! Bara svarta mörkret levde en i! Och jag hade blivit lurad andra gången, när dom lärde oss att utvecklingsläran var filosofi, när dom inbillade oss att dom löst uppkommandets gåta med Darwin. Det gick jag och bröstade mig med ett helt år- dumheter- vad rör det mäj hur eländet kommit till, jag bara finner ut att det är elände, från början till slut, allting. Och sen gäller det, sen gäller det, finns det nån väg ut? Åh, du gamle Gud fader, du ursäktar att jag inte kan be till däj med nån tillförsikt, fast jag inte förnekar att du kan finnas! - Jo dom visade mäj en väg att gå, socialisterna kom, och predikade att dom skulle göra en himmel av jorden. Vi skulle leva för varandra, göra gott, arbeta för kommande släkten. Till sist, så skulle det bli bra. Vetenskapen göra slut på alla sjukdomar, socialisterna på all fattigdom. Jag läste och läste. Ja, däri ligger ni, för resten, gamla luntor, jag ska sparka ut er genom fönstret - men det ska jag inte, för ni menade väl med oss i alla fall, jag gick med på det där. Jag minns hur jag diskuterade med farsgubben, som föraktade denna världen. Han ville inte vara med om att plåstra och lappa, sa han, för jorden är jorden och människorna kommer att äta opp varandra i alla tider, tills Gud ger nya hjärtan. Men jag- jag predikar det där. Överallt. Ja, saken är bra i och för säj, men jag tog den som en religion och den sprack för mäj. Och så var jag lurad tredje gången. Men nu ska vi räkna opp allting, vi får inte glömma något. Vid tjugoett år anmälde jag mäj hos läsarna, för det syntes mäj enda utvägen. Det var det året lungsoten höll i revbenen på två av oss hemma. Då var det inte långt till varken fattighuset eller kyrkogården. Gud, så svart det var då! Men - det var inte bara det. En kan känna att en liksom är nersmetad med smörjig synd ibland- en kan ligga vaken om nätterna och slåss med samvetet. Sånt begriper inte folk, som liksom består av endast ben och fläsk, och som aldrig varit vakna nog att veta när dom smetat ner säj. - Jag var med och bad och sjöng sånger och vittnade. Det kom över mäj som ett rus, jag vet väl jag, att jag ibland kände mäj riktigt buren mot himmelen, och den som bara ett ögonblick trott att hans synder var borta, han vet det också, och idioter, som ingenting vill veta, ska vi inte tala om. - Och så en vacker dag kom jag underfund med att jag inte ville uppge den här världen. Jag satt fast i den. Och då gick jag och var liksom lurad fjärde gången. Förresten, sen vart det så mycket att tänka på, så själen inte fick så mycken tid på säj att bråka. Men det hjälper inte, var gång jag ser Johan Adolf och Karl Anton, vill jag ha nånting att tro på igen, annars tappar jag bort humöret. Karl Anton, han tror visst på Gud för resten, på sitt vis---- -Nu vet jag, ropade David plötsligt och sprang upp till fönstret. Karl Anton, han skulle bli skald, han skriver ju vers, ja, kanske inte så illa. Han läser ju sina dikter för rallarna ibland, och dom skrattar förstås, och är dom fulla, tar dom varandra om halsen och gråter. Jo, den sortens folk känner jag till, och vill inte ha med dom att göra för fem öre. Fast somliga är ju fint folk, bland dom också. Vänta, Karl Anton, jag har visst en räkning att betala, jag är visst skyldig däj - jag var elak mot däj, när vi var pojkar fy fan, att en människa skall ha så mycket ont i sig, nog syns det att det finns en djävul, vem skulle annars viska allt sådant i ens öra, som man gör för att ångra. Han skall bli skald. Hur var det nu, jo, han skrev en dikt till lilla syster Greta, som är död, och som han aldrig sett, låt mäj si, hur var det nu - "Och aldrig såg min skumma blick i dina ögon blå -du vände om vid livets port, där tusen vägar gå." Alltså, han skulle bli skald, men han blir blind i stället, så kan han inte reda sig. Och jag- ja, är det inte tid på att ge sig av nu. Det blir väl knappast mörkare. Men i alla fall - tåget från stationen går inte förrän klockan fem på morron, jag kan gott ligga och vila ett tag. Karl Anton, var det ja, hans syn håller på att slockna. Det är bäst att inte tänka på honom. Om jag hade tio tusen kronor, skulle jag tänka ut vad jag skulle göra redan i natt. - Alla de här gamla kläderna häroppe sir ut som hängda människor, varför ska dom också hängas opp på snören? Annars äter förstås maskarna opp dom, mal, tror jag dom heter. Ja, den som ändå vore en mal. Är jag inte precis som Johan Adolf, jag ligger ju och pratar högt för mäj själv - men jag skriker ju inte, som han. Det är nog skillnad på oss, och nu är jag där igen, kan jag inte få fred för dårar i natt? Jag skall tänka på Hilda från Österfallet i stället. Tänk du, det kunde jag se på däj första gången jag såg däj, att du gick med på leken. Du var inte så tokig, när jag tänker efter, du hade nog varit med förut, du. Svart hår och dåliga tänder och smutsiga linnen. Man ska inte tänka på dom heller, aldrig, hjärnan blir så mjuk av det där. Det är den där förbannade driften, som sätter oss hit till världen. Det är för den far kämpar sin kamp mot döden och allting. Kanske han hade lika starka drifter som jag, när han var ung. Då ska jag inte undra över saken. Den där vindfällda granen i Svedbergs täkt, hon vet mycket. Jag kan undra om Svedberg tagit bort henne. Där lärde jag mig röka, jag brukade ragla som en drucken när jag gick hem. Och där låg Maja Mark och jag så gott vi kunde, och vi var bara fiorton år. Till sist hittade också vi vägen och det var lika gott, först som sist. Det är inte mycket att göra väsen av, och jag undrar om det skadade oss det minsta, men, men, det blir till sist den källa varur all fattigdom flyter, det blir det. Sen så fortsatte vi, och så, när vi var femton år då var vi som annat stort och kraftigt folk, vi var ihop minst en gång i veckan. Det är inte så mycke. Men jag var rädd att hon skulle få barn, och när jag talade om det, sa hon, då ska vi gifta oss och ha en ko. Jag hade ingen längtan varken efter ko eller giftermål, så jag slutade med alltihop, och då grät hon och skapade säj galen och sa, att jag bedragit henne. Hå hå, ja ja. Men slut var det, för barn vill jag inte ha, det är ingen som vet hurudana dom blir, sjuka, galna, blinda- - Men om inte allt detta funnes, då funnes heller inga människor. Då skulle man kunna säja att Gud vore ensam, och det tycks han inte vilja, eftersom-- Sedan så var det du, lilla Astrid. Inte hör du riktigt till det här kapitlet, i natt, men du var dock någonting mer än ben och strumpor och mjuka bröst. Det var så tyst, när jag hade dig i Bergsängskogen, hela den här förbannade världen var borta. Du vart min så där tyst och omärkligt som mörkret faller ikring en . . . Jag skall sätta mäj vid fönstret när jag tänker på däj, med gamla upphängda paltor, som fattiga människor slitit, bakom ryggen, och bröstet mot rymden, som ljusnar. Ja ha, du Astrid, du vet inte du, hur jag älskade, och visste du, skulle du inte begripa det. Jag läste ditt sista brev inne hos Herbert, som dog i lungsot sedan. Det är bra, det är ingen som hör mäj, jag kan gott tala om, att det blev svart för ögonen, att jag stupade kull framför Herberts säng. Han tog brevet och läste, och sen fick han ett hostanfall, och när det var över, satt jag med huvudet i handen och stönade. Då sa Herbert: Slå näven i bordet och svär, gosse, för så mycket är hon inte värd, som det där. Jag vet det, sa jag, men jag tror det är över nu. Tack skall du ha, gosse! Han stod nu klädd och färdig vid fönstret med byltet på ryggen. -Det är synd om far och mor, mumlade han, i det han svingade sig ner genom den öppna gluggen. Han tog ett väldigt hopp, och kom fyrfota ned på marken. Orrarna hade börjat spela ute på myren, det låg en rå, ruskig dimma över dalarna. När han kom ut genom grinden stannade han och tittade på stugan, han lämnat. -Det är ingenting att göra åt det, sade han sakta. Stannar jag hemma ligger jag dem bara till last, och reser jag, blir det sorg för det. Nej, man skall slita navelsträngen! Och så försvann han i dunklet i de morgonvåta skogarna. Hösten hade kommit. Johan Adolf satt på en låg pinnstol i köket med armarna slappt hängande över karmen så att de knotiga händerna svällde ut till något som liknade de tjärvedsrötter han nyss huggit ute på vedbacken. Han lät den skäggstubbiga hakan falla tungt mot bröstet och småpratade för sig själv. Det var nu nästan mörkt, men mor skulle snart tända lampan, och då skulle han börja läsa i psalmboken. Han kunde den nästan utantill, men han läste i den oupphörligt ändå. Nu tystnade han och log för sig själv och lyssnade. Det var dånet från Stora Lejen, han hörde, när västanstormen kastade dess vatten mot södra sidan av Bränningshöjden. Han visste att om han tittade ut genom västra gavelfönstret skulle han se vågtopparna gnistra vita som snö, innan oktoberskymningen blev för tät. Han reste sig upp, tittade, småsjöng för sig själv och skrattade när han hörde stormen tjuta. -Svårt vara där nu viskade han. Drunkna drunkna; komma i jorden och prästen läsa över en --av jord är du kommen - - Av jord, ja, av jord är du kommen-- Han satte sig igen, stirrade in i mörkret och grubblade. Han tänkte och talade oredigt, utan sammanhang, men han hade ett minne som nästan aldrig svek. Särskilt mindes han om någon varit elak eller gycklat med honom. Sådant brände sig fast och satt kvar. Doktorn, som en gång på Davids önskan undersökt honom, hade förvånats över hans korrekta och kloka svar på alla frågor han fått, och hade konstaterat honom sinnesrubbad, men långt ifrån idiot. Han var ganska bitter till sinnes mot allt och alla, och varje elakhet, han hört någon säga, brukade han viskande upprepa för sig själv i timtal, jublande över de fula orden. Han kunde ibland gå och elda upp sig själv med elakheter han hört, tills han inte mer kunde styra sig, utan sprang i vild fart vägen fram, väsande och skrattande. Han var käppmakare, det enda han kunnat lära. På käpparna snidade han grinande huvuden; drakar och ormar och fåglar. När han strök kring i skogarna för att leta käppämnen, stannade han ofta för att tugga på något elakt han hört. -Jävla lata idioter- stryk skulle ni ha! hade han hört rättaren på Blyvika skrika åt dagsverkarna en dag i slåttern. -Stryk skulle ni ha - ha, gick Johan Adolf och härmade, svängande sina käppar i luften. -Stryk skulle ni ha, stryk- ha- ha Rösten blev allt högljuddare, han skrek allt vildare, råkade till sist i raseri, slog omkring sig och vrålade allt ilsknare: "Stryk skulle ni ha- ha- ha-" "Ha- ha- ha" svarade ekot i Bränningshöjden. Och han blev plötsligt lugn, fortsatte sin väg genom de slingrande snåren, över allt spejande efter en självkrökt gran eller enbuske som kunde duga att göra en käpp av. Men där han nu satt i mörkret började han tänka på hur länge han skulle sitta i detta hörn varje kväll, vinter, sommar, vår och höst. Hans bruna rock, lappad och stoppad på armbågarna, och hans blankslitna mössa hängde på en stol nära den jordbruna väggen, och ovanför dem hängde det cylinderur av mässing han fått den strålande pingstdag han konfirmerats i bykyrkan. Under bordet stod en tom margarinlåda med det brustna locket till hälften öppet, och på dess botten låg skolböckerna, dammiga och nästan utslitna av träget användande, ty Johan Adolf läste gärna och hade lätt för att minnas utantill. Grannkvinnorna brukade komma in för att få en pratstund med Johan Adolfs mor på aftnarna. Det var mest för att själva få höra sig prata ty mor Eva talade sällan och mycket tyst. Men då brukade han vara besvärad av hur de satt och undrade över hans magra gubbansikte och oroliga ögon. Han brukade också, förläget vaggande med kroppen och med krampaktiga vridningar på halsen, tala om för dem hur det kom sig att han vart "så här": -Hade en sjuka- en sjuka hade jag si - som förtärde mäj, förtärde mäj i benen - si - förtärde- "Förtärde mäj - förtärde - förtärde --" viskade han om och om för sig själv efteråt. Men om de ruskade på sina bruna huvuden och beklagade honom då grinade han fult och småskrattade. "Dom var dumma med, si-" Men mest led han när någon stor och starkt byggd karl kom in i rummet och skröt över hur mycket han förtjänade den dagen. Han var fullt medveten om att han var sämre än andra och ville aldrig bli påmind om hur stor skillnaden var. Och när den främmande gått kunde han sitta länge, vridande de knotiga, blå händerna, timme efter timme. Men hände det då, att Majus, den stora katten, hoppade upp i hans knä, tystnade han och fick en smula ro i de irrande ögonen. Då kunde han sitta hela timmen och stryka djurets rygg ömsom snyftande, ömsom trätande över sitt elände. Det hade varit en svår knäck för Johan Adolf när han upptäckte att David var honom överlägsen då det var fråga om att förtjäna uppehället. Karl Anton var numera inte heller att förakta i det avseendet, fastän tidtals nästan blind. I det längsta hade Johan Adolf hoppats att bröderna skulle bli lika vanmäktiga att försörja sig som han, men förhoppningen var redan förbi. David blev matros och var borta långa tider, och när han upptäckt att till och med Karl Anton var bättre lottad än han trott, blev han nedstämd. En gång greps han av det mest grävande tungsinne, och i två dagar gick han fram och åter på köksgolvet, liksom talande högt med osynliga. Då låg far på knä inne i sin kammare: -Herre jag befaller honom i dina händer i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn-- Och när han hade slutat att bedja kunde han inte förmå sig att resa sig upp på en lång stund. Var det inte som en vila, att så här ligga på knä i skuggan av den store förbarmaren? Det var så rofullt mörkt. När han låg så, såg han varken rummets fattigdom eller Johan Adolfs förvridna ansikte. Det var den kvällen som David helt oväntat steg in. Han hade mönstrat av i Göteborg och rest hem på en vecka. Mor var så där stillsamt glad som hon alltid vart när hon återsåg någon länge väntad. Hon till och med nästan darrade på handen när hon tände lampan ovanför köksbordet, och Johan Adolf steg långsamt fram och räckte slappt fram sin magra hand, medan mor skyndade in med nyheten till far. När David såg in i broderns ögon skälvde han till och förnam ett slags obestämbar fasa för det gamla hemmet. Johan Adolf satte sig utan ett ord, gungande med huvudet, besvärad av broderns sökande ögon. Han satt en stund senare alldeles ensam i rummet och snappade upp avbrutna satser när David därinne berättade för far och mor om det viktigaste och närmaste. "Stormnatt - månsken -- Nordsjön - liten hyra- dansk skeppare som var snål på krubbet- och en man över bord - från storseglet- - nästa gång en engelsman och fullt två pund- - ja, ja, i veckan- Johan Adolf röck till. Han kom ihåg att han var trettio år, och han förtjänade ingenting ändå. Med en viss hetsig iver ställde han sig på knä framför lådan under bordet och började leta. Han reste sig nästan skälvande med en gammal skolgeografi i handen. Han gick helt nära lampan och höll upp boken med darrande händer och en vansinnig spänning i kroppen, pekande utefter raderna i boken med ena fingret. Han trodde att det stod här- ja, här var det-- Han stoppade ner boken och skyndade tillbaka till sin stol. Han hade sett det förfärliga och visste hur mycket två pund blev i veckan. När skall jag få full lön - full lön? viskade han för sig själv. Bah, inte blir den karl mer som inte är det vid trettio år! Han kom ihåg att han var bröstsjuk också, och galen, sade folk. Och nu tog han fram en liten fickspegel och såg sig själv i den, grinande och nickande. -Mager du - dödskalle - idiot- dödskalle- - han skrattade vasst och gällt och gömde spegeln i en springa bakom fönsterkarmen. Mor hade kommit ut och börjat slamra med ringarna på spisen, och då började han småsjunga för sig själv. Den gamla hänglampan lyste så gult på mors tärda ansikte och på den svarta spisen. Det vart så tyst strax, det var som om någon fridens ande hade gått genom det fattiga rummet och stannat för att se på mors vita hår och sorgsna ögon, och höra på Johan Adolf när han sjöng med sin underligt grova men bävande röst: Jesaja såg den allra heligste I helgedomen sig nedsänkande På Majestätsens tron, allt Zions hus Uppfylldes av hans klädafåll med ljus. Men då hade David kommit ut och stod i dörren och såg på honom, och så tog han en stol och satte sig nära intill brodern. -Du sjunger, sade han för att säga något. -Jag sjunger om dött folk- döda människor. Kan du psalmen? David nickade, envist stirrande in i fönstrets svartblanka glas, där han såg två förvridna spegelbilder av dem bägge. -Får du stor lön snart- stor lön? Men David ville inte svara på den saken sanningsenligt utan svarade att han gick för halv lön. Då slutade Johan Adolf upp att flina, nickade våldsamt på huvudet och började bläddra i psalmboken. -Kanske du får halv lön jämt- jag får aldrig någon lön jag- aldrig lön. Och han vred sitt bleka ansikte till ett rått grin och stirrade i den smutsiga boken med isärdragna läppar, så att de gula tänderna glimmade. David såg bort och tänkte: Sådan skall han alltid förbli tills jorden suger i sig hans stackars ben. Men när alla gått till sängs och det var midnatt, och David sov på golvet i ena hörnet av köket, och brodern i det andra, drömde han, att han snavat över en stol och fallit och låg mitt på det hala cementgolvet i en krog i Hull och inte förmådde resa sig. Han tyckte sig dödfull, och att någon ville trampa honom på bröstet. Någon kom in, klädd i blänkande vitt, och han hörde ett fruktansvärt tjut, så att han vaknade, satte sig upp yrvaken och stirrade genom månskenet som strömmade in över golvet. Ja, där stod ju den vita gestalten som hade vrålat. Med ens var han klarvaken och hörde ett nytt tjut, åtföljt av ett stönande gurgel, som när kokande vatten strömmar ur ett järnrör. På golvet framför honom stod Johan Adolf, han vrålade ej mer, han hade vaknat nu, men skräcken kramade hans nakna kropp så att det hördes hur tänderna hackade mot varandra. Nu hade han fått syn på David, och nu grät han och jämrade han sig i gnällande ton som en slagen hund. Först blev David omåttligt rädd, men fick ej fram ett ljud. När han lugnat sig såg han den jämrande gestalten med skakande knän stappla bort till sitt hörn. Då frågade David: -Vad drömde du nyss? -Ja- en svart luden en - han kommer jämt och vill häva säj över mäj - det är en ande, en ond en Resten kunde inte David höra för broderns snyftningar, när denne drog täcket över huvudet med en suck som ett avlägset stön. David låg länge vaken, undrande hur snart detta skulle övergå till fullständigt vansinne. Det kunde inträffa när som helst och vad det då komme att hända var ej gott att veta. Han ryste. Hela natten kände han sig iskall, något tycktes krypa genom hjärnan, något som kittlade och stack och kylde. Han måste försvara sitt eget liv om något hände, det var den oro som mest kändes tung. De vansinniga brukade vara starka som jättar. Revolvern var inte att tänka på, men han hade en slagring av järn, och han tog den ur fickan och lade den under kudden. Han föll nästan i kallsvett när han tänkte efter hur slaget borde falla för att göra verkan utan att döda. Döda- hu- det här var ju hans brori alla fall var det lilla ordet döda förfärligt. Det skulle då framför allt inte träffa i huvudet, mellan axlarna, det vore döden - överarmen - den kunde brytas! Han kom underfund med att han inte hade brutalitet nog att slå en bror, gällde det också att försvara sitt liv. Men han tänkte att faran föder modet. -Det gör mäj bitter och hatfull, allt detta lidande, tänkte han. Hur en tänker säj det hela, så blir det dock som en marritt, omöjlig att bli kvitt, det sitter som ett gift i nerver och blod och hjärnor, här hjälper inga sociala läror, det här är vad det är, i all evighet kanske inte, ånej, inte i evighet. Men så länge livet satt kvar i kroppen. Åh, här ligger jag mitt uppe i en hög av elände, det grinar mot mäj från det där lilla köksfönstret med sin trasiga gardin- och hör, han stönar ännu i sömnen! Det måtte vara kvavt härinne, det måtte inte ha vädrats på bra länge, eller kan det vara att fattigdomen har sin särskilda lukt? Undrar var Karl Anton ligger i natt. Han är aldrig hemma mer. Han kanske går kring och söker nattlogi nu, som bäst. Alltid är det väl någon som öppnar sin dörr- och alltid någon hundracka, som välkomnar. Han vred sig våldsamt om på sin halmbädd och slog med knytnäven utåt golvet. -Jo, det var just en fin inrättning att vara människa! Hör du, Gud, förlåt att jag talar till däj, men jag är trött nu. Missförstå mäj inte, jag är inte sömnig, jag är levnadstrött. Men man får inte vara spotsk, när man beder. Jag har visst glömt hur det går till. Jag var barn en gång. Det var otäckt. Sedan kom jag ut på sjön och fick lära mäj att jag var vekare byggd och inte stod ut med allting som andra. Skeppar Mayland var ett svin - det var på North Flint men han sade kvickheter ibland. Han sade att jag hade huvud som en Oxfordspräst och händer som en barnmorska. Gud, att ligga till väders och skrapa åt den mannen! Med en fem veckors hosta- med trasiga lungor- jo, jo, du har försökt, du David, och du ger däj väl inte innan du drunknar. Och så fick jag se världen, som det hette. Jag såg alla hamnstäders krogar, jag åt härsket fläsk och älskade för six pence i taget. Nej, då var det roligare när jag lekte fartyg på den stora snöplogen som byfogden lagt upp på två stockar över sommaren. Han hette David Dana och gick på Holland med bomull och kanel. Då var jag en djärv upptäcktsfarare som trotsade regn och storm och död, tills lilla mor ropade att jag fick gå in och lägga mäj. Ett sådant fartyg hittar jag aldrig mer, förbanna mäj om jag det gör! Och hur jag sprang i kapp med humlorna på Storheden! Och satt vid bäcken och grubblade över vad Gud tänkte på. Han har varit stadigt i mitt sällskap, Gud fader, han skuggar mäj ännu. På den tiden han höll att bedja till, var han ändå något, men nu . . . Han kunde inte sova denna natt. - Det är som att ligga vid sidan om säj själv och träta på säj själv, tänkte han. Han mindes den tid då han ännu inte begrep hur fattigt och fult allting var, inte ens hur det var fatt med Johan Adolf, som dagarna i ända högg ris ute på vedbacken och mumlade och skrattade för sig själv. Så underligt- han kunde stå där, Johan Adolf, leende och stirra mot granskogen bakom fägatan, där trastarna spelade. Ibland rusade han med ett högt rop till skogs, som om han hört någon ropa på sig långt borta. Och han mindes far och arbetet i skogen. Han såg det ännu så klart. De fyra- de tre och den gamle gråskäggige gubben i lappade paltor, som hade ont i bröstet och inte fick sitta inne på sitt skräddarbord ja det var far. Och så de bägge bröderna och han själv, David, alla på väg hem, utpinade efter dagens arbete. Far håller en grov käpp i vardera handen, hans ansikte är i skuggan, den nötta, gråa rockryggen brännes av solen, svetten bryter ut på den höga pannan under hattbrättet. Han biter ihop tänderna för att trotsa smärtan han känner vid varje steg, och sätter käpparna hårt i marken, som om han ville riktigt lyfta sig fram på dem. Ansiktet är bara skinn och skägg över håliga kindben, och uttrycket i ögonen väger mellan trots och förtvivlan. Det lider mot kväll. Ingen säger något, tysta och trötta av arbetet de gjort, mattade av solen som steker deras ryggar och nackar släpar sig de tre efter den gamle med slasande tunga steg. Till sist stannar far och sjunker ner på en flat sten vid sidan om vägkanten. Bröstet flämtar och ögonen stirrar matt tvärs över vägen. Han håller ännu käpparna fast i de benhårda händerna, och ansiktet lyser mattgult med blåa skuggor kring ögon och mun. En stripa nästan vitt, svettigt hår hänger ner över vänstra ögat, och han skjuter hatten på nacken och ser över grantopparna, tills han fattar färgen på den molnfria himlen. Då mildras och mjukas dödsblicken, ögonen längtar, som sutte han smetad med fågellim vid den usla jorden och bara finge komma dit upp med ögonen. Läpparna rör sig -han ber eller tänker en bön, tills han suckar med en våldsam skälvning som om han frös. Nu får han en hostattack. Mitt i den heta stickande solen hostar han som en lungsjuk om våren. Han hostar upp massor av slem som blandar sig med det vitgula gruset, och ser hur flugorna surrar kring upphostningarna och ler ett bittert löje. -Akta er, rovdjur, mumlar han, det är gift, det är gift ! Och när far kommit in här, i detta kök, som är stort i omfång och lågt i tak, sjunker han ned i den där stora stolen som står tom nu. Nej, David kan inte se stolen, fast han sätter sig upp och stirrar genom mörkret. Det är något spöklikt med gamla möbler, gamla stolar som utpinade människor suttit i i många år, sängar, vars kant nötts nästan ut, när gamla människor suttit på dem och dragit av genomblöta, tunga skor, under det ryggen värkt. David lade sig ner och slöt ögonen. Nu ser han far igen, så spöklikt vit han är i ansiktet när han sätter sig i stolen vid bordet. Han släpper sina båda käppar ur händerna, de ramlar utåt golvet, han orkar inte ta opp dem, det gör mor i stället. Han andas feberhäftigt och kort, och när han druckit sitt kaffe är det med yttersta nöd han reser sig och stapplar bort till sängen - han kastar sig handlöst ner och ligger stilla som en död med händerna knäppta över bröstet. Nu sover Johan Adolf djupt och tungt borta i sitt hörn, och ett hårt regn piskar fönstret. David ligger och hör hur stormen norr ifrån dånar. Det är bäst att inte tänka mer, bara lyssna. Men står inte någon jätte därute och mumlar i blåsten, är det inte tungbröstade röster, ångestfulla ord, som myllra kring stugan? Om intet lidande funnes, då vore själva stormens sång sövande. Men om intet lidande funnes, då behövdes heller ej sömnen. Han vill gå upp och sätta sig vid fönstret och se om det inte skymtar bara en enda stjärna. Han skall ta det som ett tecken: om han hittar en enda stjärna, skall han ta det som ett rop åt honom däruppifrån. Stjärnan skall ropa, att en gång skall allt förklaras, alla tårar avtorkas Han springer upp och sitter vid fönstret, skakande av köld. Han pressar ansiktet mot rutan, och spejar uppåt. Men därute är allt en mur av bara becksvart. Nåja, det var ju bara ett slags skämt av mig, tänker han. När jag inte kan sova. Ja, när jag inte kan sova, så måste jag ligga och titta på det som varit - det kan en aldrig komma ifrån, det bränner in säj och blir till djupa ärr i själen. Gamla minnen är som envisa hundar, hänger efter en och gläfser kring benen. Om en sparkar åt dom blir dom värre. Det bästa är- ja, en må tala väl med dom, så rivs dom inte så illa. Gamla farmor ligger väl därinne och sover nu. Det är bara en vägg mellan oss - men hon har en klocka att skramla med, när hon vill något. Åh, vad far har fått springa för den klockan. Och det är rätt. "För ett grått huvud skall du uppstiga och vörda de gamla." Jo jo men. Jag brukade sitta på hennes klädkista förr i världen, och titta på hur far kokade hennes mat. För det fick mor aldrig göra. Det är också en sida av fulhet hos folk, att dom hatar utan orsak. Jag minns hur det var, när jag först upptäckte, att det där inte var vackert alls. Jag ser hur far stapplar i väg in till henne, där hon ligger på sin höga bädd och stirrar i taket med sina blinda, blanka ögon. Hon har ett helt berg av kläder över säj jämt, och ur berget sticker ett gult ansikte fram, och två blekblåa, skrumpna händer. Hon har skarp hörsel, och hon ler liksom gillande när stackars far linkar fram till järnkaminen och gör upp eld, häller vatten i trefotpannan och kokar gröt. Jag sitter på kistan. Kanske jag är tolv år. Jag ser hur trött far är, och det är så hett i rummet också, både av solen som ligger på från fönstret och av elden, som bränner fars utpinade huvud. Nu tar han pannan av elden. Han häller upp gröten och dukar fram på en stol vid sängen. Han får nästan mata den gamla blinda som ett barn. Men aldrig knotar far. Han säjer: den, som hedrar sin far och sin mor, den som vårdar dem, han skall också välsignas en gång av sina egna barn. Och det betyder väl, att så som far sköter om sin mor, så skall jag sköta om min far och mor en gång. Det beror på om jag kan. Det ser inte så värst lovande ut, ska jag säja. Men Gud ska sköta om det, för det är ju han som har lovat far det där, inte jag. - Och medan farmor äter frågar hon hur mycket vi förtjänat i skogen i dag. -Bortåt tre kronor allihopa, farmor, säjer far då. Och farmor nickar bifall, det är penningar, det är penningar i dessa tider! Och sedan diskar far kärlen. Han skulle kunna stupa av trötthet. Varför får inte min mor göra det? Därför att- ja, det var det jag grubblade över, när jag satt på kistan och såg - varför farmor hatade mor. Det blev tjockt i halsen när jag såg dit. Aldrig trodde far att jag såg allting, för jag teg, han trodde han var alldeles ensam, men det var han inte. Jag såg nog. Jag vet alltihop, visste det redan då, hela fars dödspinande slagsmål med elände och fattigdom. Jag tänkte på det, när jag låg bakom Gråhällen och rökte tobak, för hemma tordes jag inte röka. Okynnesungar, skulle far ha sagt om han sett mäj. Men lika fullt, så visste jag, tänkte jag, led jag- Den där hemliga rökningen, när jag stal både tobak och pipa, inte var det odygd, å nej, det var mina första försök att slå ihjäl det som åt och gnagde invärtes. Om jag haft brännvin, hade jag druckit mäj full. Men är det inte morgon snart? Jag tycker inte om det här, det är dålig vila att ligga och rota i gamla historier. Nu räknar jag till ett hundra, få se, om det -ett - två- tre - *ra - fem, åh, du store Gud, jag minns en gång när far grät. Det har jag inte sett mer än en gång. Det är otäckt att se en skäggig gubbe gråta- det skar mig som en kniv- han visste inte att jag såg det. Men varför kommer det för mig nu - ett två Det lönar sig inte, det måtte vara en idiot som hittat på det där med att räkna. Har man ingenting att tänka på, så somnar man, och har man någonting att tänka på, så kan man inte räkna. - En somnar inte, om en tänker på flickor. En blir allt vaknare då. Åh, att man är sinnligare, syndigare, när man ligger! Varför ska nu den där Elsa hit, med sina konster? Du har vackra ben, och - - dra för fan i våld, jag vill sova! Han somnade till slut, och dagen därpå satt han på snälltåget till Göteborg, hopsjunken och missmodig i ett hörn. Han kände sig mycket för trött att tänka, med slutna ögon satt han och såg sig själv och sitt hem. Det var ej lönt att försöka slippa undan denna återupprepning av det bittra som han genomlevt. Så verkligt stod det ännu för honom, även det avlägsnaste, att han då och då krympte ihop av smärta och motvilja. Där var den gamla gården, spöklik och dyster mellan de susande asparna och de mossväxta äppelträden. Den gula dörren var ful. När man öppnade den såg man heller ingenting vackert. Därinne var aldrig ofred och trätor, men heller aldrig frid. Fattigdomen hängde som en rök under taket. Så länge man var barn visste man inte om det, men då var Gud så fruktansvärd. Så blev Gud mindre fasansfull, och då var livet självt en ännu större förskräckelse. Han avbröts plötsligt i sina drömmar, när tåget stannade vid en liten station och en blind, åtföljd av en liten flicka som ledde honom, kom in och satte sig mitt emot David, som såg upp och mötte två alldeles vita ögon, så när som där pupillerna suttit, där det nu i stället var vidriga gröna fläckar. Återigen slöt han ögonen och försökte minnas det som varit. Han såg sin gamla far utpinad framför farmoderns ugn, kokande hennes gröt, som Davids mor, fast hon annars skötte allting, aldrig blev anförtrodd att koka, hon som dock aldrig sagt ett ledsamt eller häftigt ord till den gamla. Han förstod på den tiden inte varför detta var så, och han begrep det knappast nu heller. Som barn, som sjuåring hade han alltid varit säker på att hans hem var det lyckligaste i världen, där inte fult och ont fanns och där alla älskade varandra. Det hastiga uppvaknandet ur denna inbillning hade kommit redan vid ungefär tio år och verkat fasansfullt. Så hade han funnit allt på sned, fult, tillkrånglat och omöjligt att rätta. Han mindes hur han vissa stunder hade krympt ihop under känslan av alltings fulhet, av ett jämnt och säkert och tryckande elände. Vad tjänade det till att blommorna doftade och fåglarna sjöng och daggen silvergnistrade i gräset, att myrens ulliga blomster glimmade som snö mellan hjortronrisets röda blad, när livet bland människorna bara grät av idel fulhet? Just så brukade Karl Anton säga, när han slutat skolan, han som hölls för sämst av skolbarnen och beklagades som onyttig här i världen, men som ändå förstod mera än någon av dem. Men Karl Anton var nu en figur som man inte blev klok på. Den gamle kyrkoherden hade under konfirmationen de mest olika tankar om honom, troende honom stundom vara begåvad, stundom virrig, och emellanåt ingendera delen utan bara elak. Att man kunde få svar av honom så det bet var säkert, och han läste oupphörligt allt han hann och kunde komma över. Men om man sedan försökte tala med honom fick man ofta orediga och rent av fåniga svar, om han ens brydde sig om att svara alls. Det var alltid detta samma gamla, som malde och malde, som klädde allt i bitterhet. Det var att ständigt få lov att minnas, aldrig få vila, drömma gamla drömmar för att vid återupprepandet känna det närvarande sätta en härsken smak på allt. Det var inte gott att kunna samla sig och bli tillräckligt hård. Och det behövdes hårdhet nu snart, när han redan skymtade hamnstadens ljus. Karl Anton gick med kutig rygg och släpande steg till arbetsplatsen nere vid järnvägen. Strax efter honom gick en svärjande och brummande ung bondpojke, som nyss för första gången upptagits i rallarförmannen Brings lag, och nu först börjat få lära sig hur hattbrättena borde brytas, hur skjortbröstet veks under och sist men för all del ej minst, hur många knappar av mässing livremmen skulle ha och hur lågt byxorna skulle hänga- ty hängslen, det var något så avskyvärt bondskt, att till och med gruskörare Petterson, som begagnat byxhängslen i hela sitt liv och mått utmärkt av dem, plötsligt kom på att de skavde axlarna och hindrade armarnas fria rörelser. Bondpojken hade vikit undan bomullsskjortan så att bröstet var nästan bart till hälften, tagit hatten djupt över nacken och slagit ned frambrättet på svaj, och när han sedan körde knytnävarna i byxfickorna så att byxorna klämdes ner över höfterna och en viss anmärkningsvärd skillnad uppstått mellan dem och västen, visande den tunna trikåskjortan som ett kvartersbrett vitt bälte, nedåt avgränsat av livremmens stolta rad lysande mässingsknappar, tyckte han med rätta att ingen tanke på att han var "hemföding" borde uppstå i de riktiga och långväga rallarnas hjärnor. Karl Anton däremot hade inte företagit någon sådan förändring i sin klädsel. Han ägde varken filthatt eller livrem eller storväst, och hans stora, tunga huvud pryddes av en helt vanlig vintermössa, som någon gång i tiden kostat tre kronor, och eftersom morgonen var sval hade han dragit ned den över halva öronen, skjutit upp sin kutiga rygg något mer än annars, satt vänstra handen i rockfickan och bar i den högra sin mat för dagen i ett blåvitt knyte. Han hade lindat en ylleschal om halsen och stuckit ner byxbenen i stövelskaften. Och nu visste han att något förestod honom, något svårt som han måste lära sig uthärda, om han annars skulle kunna arbeta därnere alls. Karl Antons syn var mycket dålig nu och han bar glasögon med ohyggligt skarpa linser. Utan dem kunde han ej se något. Hans svarta ögon såg skrämmande stora ut genom de mulna glasen, och han hade fått en viss vana att ständigt skyggt se sig om, spejande efter en oförutsedd fara eller förföljelse. Bondpojken svor och trätte över den långa vägen och Karl Anton mumlade knappt hörbart sitt svar. Han frös både invärtes och utvärtes. Han hade helst velat gå och gömma sig i någon klyfta i skogen där han kunnat göra en eld och sitta ensam tills något hände, något som kunnat göra hans öde olikt mot vad det ville bli. Nu tyckte han att lika ogästvänligt som livet alltid visat sig mot honom, lika hård och ovänlig kändes varenda småsak. Skogsstigen var hård och halkig och kölden bet vasst i handen som höll knytet. Hårda och barnsligt dumma ord hörde han hela vägen bakom sig, och han hade en känsla av att han själv måste se ovanligt dum och "grön" ut, där han gick. Han påmindes för varje osäkert steg om det öde som säkert lurade på honom, och som skulle bli värre än allt han hittills prövat; att bli helt blind. Första gången han fått klart för sig att hans ögonsjukdom var av farlig beskaffenhet hade han känt sig förunderligt kall i hela kroppen, och så småningom hade fruktan för detta oundvikliga besatt honom. Det var endast helt korta tider han lyckades helt förjaga denna feghet, som han själv kallade det, och så fort han erinrade sig det värsta: att han sedan inte skulle kunna läsa en bok mer, greps han nästan av fasa. Han, som nästan helt och hållet levde i böckerna, han skulle nödgas sitta för sig själv i ett hörn som för alltid vore mörkt och höra, bara höra på allt okunnigt och tröttsamt prat, när kvinnor och gummor sladdrade, när barn skrek och unga män överträffade varandra i att säga råheter. Han skulle sitta inne, sysselsatt med vad han kunde, i en trång liten stuga hos någon barmhärtig släkting, från den tidiga morgonen med dess lukt av sängar och utdunstning, blandad med ångan från den kokande potatisgrytan, och tills kvällen, med dess högljudda buller av män som kom in, mjölkspann som tömdes i den snurrande separatorn och sängar som drogs isär i alla hörn. Och han ryste när han tänkte på att allt detta fattigmansliv och eviga detsamma skulle vara svart som natten för honom och aldrig mer bli dag. Han hade ibland undrat om någon läkare inte kunde säga honom hur snart allt detta borde hända, så att han fått gå omkring ett helt dygn och bara se allt och liksom ta farväl av skogen, sjöarna, kärren och de höga bergen. Men nu förstod han redan att det skulle komma så sakta, att han knappast ens skulle märka när det var fullständigt, och så småningom hade även ångesten inför det förfärliga vikit åt sidan för ett slags stilla grubbel och fantiserande över hur det skulle komma att kännas. Det förunderliga hade också inträffat, att ju flera böcker han läst och ju mera han grubblat över sitt och andras liv, dess mörkare och hopplösare såg han på allt. Han visste att detta till stor del berodde på hans egna dystra framtidsutsikter, men också att de konstnärer som målat bäst, de författare som skrivit bäst, i allmänhet tyckt att världen antingen var ett dårhus eller ett helvete. Och han kunde ju själv ej bedöma den värld han ej kände annat än genom dem. -Ja visst, av alla jag läst tycker jag bäst om den där fransmannen som jag inte minns vad han hette. Han beskrev allting som det verkligen var, han vände liksom ut och in på sina stackars människor och visade deras inre ungefär som när man kränger en gammal skinnpäls och tittar efter ohyra i sömmarna, sade han för sig själv. Och utan att riktigt tänka efter var han var eller vem som hörde det tillade han: -Och han slutade på dårhus, tror jag. Och fast han beskriver människor av ett slag jag aldrig har sett, och allting händer på platser som jag inte ens vet var de är, så liksom känner jag att han talar sanning. -Vad fan dillar du om? Ska du på dårhus? frågade bondpojken buttert i det han klev förbi Karl Anton som saktat gången. Karl Anton skrattade och ökade takten så gott han kunde. - Det är möjligt att jag kommer på dårhus, sade han andfådd, och det vore kanske roligare än det här. Bondpojken svarade inte utan började gå så fort han hann till arbetsplatsen ett gott stycke före kamraten, och Karl Anton fortsatte ensam vägen fram. -Han var generad över mitt sällskap förstås, mumlade han och mörknade. Det vore allt roligt att vara så pass stark att en kunde ta och - Men han fullbordade inte meningen, han såg redan hur skogen delade sig och hörde de klingande slagen från en smedja där man vässade borr, och dit styrde han sina steg för att få reda på var schaktmästaren fanns, och som denne herre råkade att för tillfället stå i dörren till verktygsskjulet fick han i hast reda på att han skulle bli antagen att "gå extra" mot en timlön av ungefär tredjedelen av vad de "riktiga" tjänade. Han var tyst, skygg och rädd, ovan vid arbetet och bar sig ovanligt dumt åt, och efter två timmar hade laget kommit underfund med att han var ett alldeles särskilt dumhuvud. Den skulle man ha roligt åt! Och det gällde först att angripa honom på det område där han säkert hade svårast att reda sig och svara: hans förhållande till kvinnorna. Det hade dock svårt att komma sig i gång, det var liksom man anat något mystiskt överlägset när han helt stilla och saktmodigt besvarade deras närgångna frågor, och på samma gång drog sin mun till ett slags förlåtande löje. Vid kaffeelden under middagsrasten viskades det man och man emellan om vad man borde hitta på för att "skoja" opp den där "glasögonfarbrorn". Karl Anton hade fin hörsel och kände sitt heta blod gå hastigare, men han bet sig i läppen och teg, än så länge var det bäst att hålla sig kall. Svarta Te, en tjuguårig göteborgare, förbränd av sprit, skosvärta och Hoffmansdroppar och nästan uppäten av syfilis och lazarol i förening, höll på att utreda den sociala frågan. Han var den mest talträngde vare sig det gällde socialismen eller det allra nyaste mot äkta och oäkta dröppel, och nu stödde han sig på armbågen, makade hatten över ena örat och rev sig oavbrutet på sitt bara, håriga bröst. När han såg på Karl Anton riktigt lyste det av överlägsenhet i hans mörka ögon. Var det riktigt i enlighet med hans värdighet att samtala allvarligt med den där? Men han hade upptäckt att Karl Anton fått blåsor i händerna. -Det var en sorts jevvla barnmorska, det skulle du blitt du, men nu får du se hur en jevvla av Gud å satan förbannad arbetsslav har det, han ska föda å klä alla rika je-w-larr å förtrampas av militären som lär han till människoslaktare å skrivas på svarta listan å piskas å hetsas från plats till plats, men i dag står det en bit i tidningen - jevvlars blod å blekfeta apor i rödrandiga hällvitti om dom inte blir gröna i bägge ändarna när dom läser det, alla direktörer å militärer --å kungen ! - -Där sitter han och har lika många miljoner i lön som vi har kronor å dricker det finaste vin och äter den dyraste mat som finns å skriver efter horor från utlandet som kostar ett hundra kronor i timmen - å allting går åt åt en sån där som allri gjort ett ärligt dagsverke i hela sitt förbannade ruttna liv- men i dag står det en bit i tidningen- jevvlarr- Han drog i detsamma fram ett nummer av Brand som han suttit på, och han upptäckte att Karl Anton dragit munnen till ett grin. -Flinar du opp däj åt den tidningen, va? Ä du inte renhårig, va? Vill du kanske komma hit å vara för mer än en annan jävel, va? -Inte för det, svarade Karl Anton undergivet, jag är allt så god anarkist som du, men det står smörja för det mesta i den där tidningen. -Är den inte skarp nog kanske? Kan du göra en skarpare, va? Men jag ska säja däj att den här tidningen säjer rent ut som dä är, det står inga romaner i den inte, å om alla tidningar vore så pass skulle inte kungen sitta länge i sitt slott inte -Svarta Te har förbannat rätt, skrek en ilsken röst ett stycke ifrån. Jag gillar bara Brand, jag, för Kraten har blitt höger -Visst fan, ropade Svarta Te, den håller med kungen ! -Å militären å prästen å hela Jesus å alltihop. Nej riligjon å kungen å militär ska bort - å så ska varenda jävel sluta opp å göra ungar, till slavar åt- -Det går jag med på, sade Karl Anton, blir det allvar med den saken så har vi nöten knäckt. Sen kan Brand och Kraten bli höger bägge två, utan att nån märker det. -Varför ska ingenjörn komma med krage på halsen, han är väl inte annat än arbetare han heller, fast han har högre lön -Nehej, du Tjoffe, svarade Svarta Te förargad, kom inte å kalla den arbetare som stiger opp ur sängen klockan tie och dricker det bästa brännvin som finns till frukost å äter mat som på det finaste hotell, å sätter säj vid skrivbordet och ritar nåra siffror å krokar på ett papper- det är jewlar i min själ inte arbete, det. På det viset fortsattes samtalet tills rasten var slut, och Karl Anton hade under tiden fått öva sig i att inte låta vad han tänkte synas i ansiktet. Han hade en gång talat med den unge ingenjörn som ledde arbetet och han tyckte honom vara en riktig så kallad plös med all världens uppkomlingsfasoner. Men eftersom Svarta Te med all säkerhet var en precis lika stor plös, var det just ingenting att bråka om. Men ibland var Svarta Te trött på både kungen och den sociala frågan och militären. Då talade han om fruntimmer. Och framför allt häcklade han då Karl Anton för dennes okunnighet i fråga om de allra grövsta formerna av könsumgänge. Karl Anton teg för det mesta och försökte så gott han kunde göra sig hård mot allt. Och medan han låg där under middagsrasten med de svärjande och bannande männen runt omkring sig, lärde han sig att inte alls höra vad som sades, utan tänkte på helt andra saker. Men ibland svarade han dem förstrött och märkvärdigt, så att de trodde honom vara rubbad. Till sist var det som om man tröttnat på att retas med en som synbarligen betraktade dem som obefintliga hur nära de än var, och han fick under de återstående middagsrasterna ligga ifred ett stycke från de andra. Han brukade ligga och tänka på sitt förflutna, hur han från barndomen knuffats och trängts från alla håll, hållits för den sämste och mest oduglige, även av föräldrarna. Han mindes ofta hur brodern David när de var barn brukade reta hans hetsiga lynne till tårar, och hur han strax ångrade sig och själv grät lika bittert, hur han fått heta "den där" i en ton som om han ej ens vore ett ämne till en människa. Han hade inbillat sig att detta människornas behandlingssätt skulle gå över med tiden, men det hängde envist i, det liksom betingades av hans fula och frånstötande utseende och hans, på grund av dålig syn, allt flera misstag på omgivningen och sättet att vara. Han kände sig också som den svagaste och ynkligaste, och hans klara huvud hjälpte ej, ty allt som var rikt tilltaget hos honom var fördolt för omgivningen, och han visste intet sätt att lägga det i dagen, knappast ens om där fanns så mycket att finna uttryck för. Han var egentligen ingen drömmare, såg ej fantastiskt på tingen och talade ett mycket vardagligt språk. Men han kände att det dock var en ofantlig skillnad på klarhet och känsla hos honom och hos rallarna, och att skillnaden var till hans fördel begrep han, men också att den kom honom att lida mer än om han varit som de. När laget ibland tog sig fem minuter kunde han sitta tyst och betrakta något ansikte i högen, och han intresserade sig alltid mest för de allra mest förstörda av dem. Särskilt hade han börjat studera Svarta Te. -Det är alldeles säkert, tänkte han, att hans mor sett bra ut, och att han själv haft ett ansikte ungefär som bondpojkens till en början. Nu är han allt bra mycket trevligare i alla fall, hans näsa har knackats in i ett slagsmål någon gång, och kring munnen är det många syndens fåror. Han har låg panna - han kan inte tänka och han har ett struphuvud som en jätte och en stark stämma. Vår Herre har alldeles avgjort ämnat honom till pratmakare. Karl Anton småskrattade. - Om Svarta Te fått läsa några broschyrer av viss sort kunde han ha blivit en sån där agitator som var och språkade om kristendomen och den högre kulturen nere i Svarthyttan i onsdags. Han trodde inte att Gud begravde Moses själv, och då var det ingenting bevänt med religionen heller. Nu var ju det där pratet mot religionen lite gammalmodigt ute i världen. Och då var det som en ödets ironi att rallarna och ungsocialisterna var tjugo år efter sin tid- de hade just börjat nu med det som de första fritänkarna skrek om på Lennstrands tid. Det fanns socialdemokrater i laget också, men de vågade sig inte riktigt fram och när de någon gång gjorde en liten invändning fick de ögonblickligen Svarta Tes hela ordbok av oförskämdheter över sig. -Va ska riksdagen å all er jewla humbug vara bra för, svor han ilsket. Är det inte för att alla s-na jewlar som kan stiga opp å hålla tal ska få komma dit å få höga löner utav hällvitti i eran riksdag? Där sitter dom å håller under ryggen på militären å Branting super fint, dyrt vin i lag med kungen, dä kan du ge däj blanka fan på fast det inte får komma ut i tidningen, inte, å han å alla dom andra demukraterna när dom blir fulla ligger dom i en bil, i en fin bil så inte polisen tar dom, å då kommer alla jevvla högergubbarna å klappar dom på ryggen, dom satarna, å säjer åt dom hur dom ska rösta på eran jewla riksdag. Å så stiftar dom lagar mot allting, den fattige slaven får inte brännvin om han inte betalar skatter åt kungen som han lever flott på. Och då skrattade den anfallne helst, för annars övergick Svarta Te till en ännu personligare och kraftigare bevisföring. Men det fanns en i laget som inte ens trodde att riksdagen stiftade lagar och att det ens någon gång stod ett enda sant ord i tidningarna. Det var en femtiotreårig västmanlänning som aldrig gått i någon skola och aldrig kunnat mer än lära sig skriva sitt namn på postanvisningen när han rekvirerade brännvin. Han hette Gustav Pil och Karl Anton tyckte han var den roligaste. Men av Svarta Te som läste Brand med en viss kläm högt ibland, hölls Pil för en ohjälplig idiot. Dock skällde han aldrig öppet på Pil, ty de hade i grund och botten samma dunkla iver för revolution. När Pil fått en sup talade han om samhället med en ynklig och gnällande röst, och ideligen ryckande i sitt stripiga skägg, spelande med ögonen och iakttagande varenda ansikte för att avläsa möjliga tysta instämmanden. -Ni talar och talar om riksda och riksda och allting och ni vet inte hur det är inrättat alls ni, jag ska säja er att riksdan han är en stor sal där dom sitter och äter och super och lagarna dom stiftas inte alls på riksdan utan dom stiftas på frimurarlogen å där är kungen med å han är den högsta herren där han-- Han var också den ende som egentligen stack av mot sällskapet och vid sidan om Svarta Te blev en sorts bemärkt man, dock med den skillnaden att den ene var syndabock för den andre och föremål för hela lagets gyckel så fort det var tal om revolution. Pil såg för övrigt ut som om det varit idel bittra erfarenheter som kommit honom att fundera ut hur de rysliga lagarna stiftades. Han hade säkert slitit mycket ont i sina dar, tänkte Karl Anton, när han såg Pils skygga, irrande ögon och förtvivlat magra ansikte. Han var säkert en av dessa, som, för dumma att bryta sig fram till en bättre ekonomisk lott, resignerade med att endast förbanna allt omkring sig. Han var misstänksam mot allt och alla. Och han hade fått stanna underst här i världen, både i yttre och inre mening. En kväll när Karl Anton skulle gå hem, kom Svarta Te till honom, ovanligt blid och kamratlig. Han ville bara be honom om en liten tjänst. Ett litet parti dynamit skulle fraktas linjen nedåt ungefär en fjärdingsväg, och eftersom Karl Anton ändå skulle vägen fram, ville han inte ta det i ryggsäcken, så slapp kamraten det följande morgon, han skulle ändå få så mycket att bära då? Han visste ju att Karl Anton var en renhårig grabb, Svarta Te hade redan lagt dit paketet och det var bäst att det inte rördes förrän han kom fram med det, så öppnade nog Norrtelje, annars även kallad Gula Gamen, det och då fick alltid Karl Anton sitt kaffe för besväret. När Karl Anton axlade ryggsäcken förvånades han först över dess tyngd, och fann det en smula oförskämt av dem att be honom bära så mycket, trött och utsliten som han var. Men det var nu intet att göra åt den saken- kunde det inte också uppfattas som om de redan erkände honom som kamrat? Han skrattade litet bittert. Men han släpade sig fram med sin börda så fort han kunde för att snart vara den kvitt, och han började tänka på annat. Han hade arbetat i tre dagar därnere, och inte lidit så mycket förföljelse som han trott. Kanske det ändå fanns möjlighet att han kunde lära sig att förtjäna sitt bröd? Det kanske också fanns hopp om att hans syn ej skulle avtaga mera? Skulle det börja så småningom ljusna litet, efter alla dessa bittra år? Han satte sig ned på en kullfallen trädstam och tog av sig ryggsäcken för att vila ett ögonblick, eftersom kvällen var ovanligt blid och allt började se litet försonligare ut. Dessa rallare kanske ändå inte var så i grund och botten ohyfsade som han trott. Och han var omänskligt glad över en sak: Nu skulle alla de som trott att han aldrig kunde själv förtjäna sitt bröd, få se att han kunde det. Efter ett halvårs träning borde han kunna uthärda vilket sällskap och vilket arbete som helst, och då skulle strax livet vara blidare. Då skulle han kanske till och med kunna hjälpa far och mor? En häftig smärta över pannan väckte upp honom ur hans tankar. Han röck till- det där kände han igen, så kändes det alltid när synen för en tid började bli sämre. Det var således inte något hopp, det var nog inte värt att sitta här och inbilla sig någonting igen. -Så mörkt- och så allt mörkare skall det nog bli kring mig, sade han för sig själv, och det är det enda som är värt att tro på, för allt det andra blir aldrig något. Han kom helt avsiktslöst att sticka ned handen i ryggsäcken, och stötte emot något hårt, och så kände han hur hans kinder hastigt rodnade och hur hjärtat slog litet hårdare. Och så tog han långsamt upp några stora stenar ur säcken. Han kände ett hat börja röra på sig inne i bröstet, och han lade hastigt stenarna i säcken igen. Han satte händerna för ansiktet och satt stilla en lång stund och försökte låta bli att darra. Men när det började tjockna till i halsen och rycka kring munnen, blev han nästan ond, reste sig och tog upp stenarna utan att riktigt veta vad han gjorde och lade dem i en hög vid sidan av stammen han suttit på. Han såg strax uppe i bergsluttningen ett Ijus - javisst- han var ju helt nära baracken där han skulle avlämna- Han axlade på nytt säcken, nu tom, och upptäckte att han inte gick ordentligt utan raglade. Han kände allt som ett enda virrvarr och när han raglat framåt och var nära sitt hem i tallskogen, stannade han och stödde sig mot en fura, talande för sig själv. Vad han tänkt och sagt kunde han inte minnas efteråt, men han trodde att han gråtit, ty hans ögon sved så. Men han hade hela vägen raglat från stam till stam och ofta stått och vilat sig, och det var nära att han inte orkat komma fram. När han kom hem var han ovanligt lugn och tyst. Men om andra tilldragelser berättade han ofta för dem därhemma. -Nu har Stora William slutat, berättade han en kväll. - Han var allt bra gammal, stackars William, sextifem år, men det var underligt så han skötte arbetet ändå - varenda timma stod han i och varenda öre söp han opp - och det gjorde han rätt i för resten -jösses, så mycket snus han spottade omkring sig jämt la, han in och jämt spottade han ut. Han fick någon sorts ont i bröstet och var till doktorn i fredags och doktorn sa, att det var lungsot och lunginflammation på en gång. -Va,? sa' William, för han var nästan stendöv. Lungsot, i långt framskridet stadium ! skrek doktorn. -Fan heller, när de, är kräfta, sa, William. Och då fick han gå, spottade blod gjorde han, håll och stygn hade han och hostade också, men si att det var kräfta det gav han säj fan på, och nu på kvällen var han så usel så dom la, han i en bil och gav han en stor hög gamla tidningar att spotta i, och det sista jag såg av han var hur han hostade och spottade blod och åt snus och spottade på tidningarna- han var både röd och grön och gredelin i ansiktet när han for i väg, och dom hann inte mer än till Långberget men, då kolade han av ilag med alla sina tidningar, som han spottat fulla med snus och blod-- En dag kom Karl Anton hem och såg ovanligt allvarlig och nästan högtidlig ut, och när han ätit och vilat sig en stund, berättade han om ett olycksskott i en skärning, och hans mor hörde hans korta berättelse med en rysning och kunde inte få ur sig ett ord. -Nu är Svarta Te slut, sade han långsamt. Han visste att det var fem kilogram dynamit i berget, för han hade själv lagt dit den, men han skulle inte gå undan ändå, för han brydde sig inte om ifall fan tog alltihop, sa, han, för då blev det en slav mindre, och han hade ingen som sörjde sig, inte, och han stod kvar och väntade tills laddningen brakade av, och vi har plockat ihop bitarna i en säck och skramlat till en krans åt honom - men jag undrar ändå om det inte är någon som sörjer honom - för min del är jag visst inte glad att-- -Du språkar - varför skulle du vara glad åt sådant? frågade mor förundrad och nästan skräckslagen. -Jag menar - jag vore glad om han inte hade någon som sörjde sig, svarade Karl Anton och såg bort, och så talades det inte mer om dödsfallet. Om sig själv talade han sällan. Söndagarna i det trånga hemmet var hans värsta dagar, så odrägliga, så hemskt stillsamma. Då stod liksom allting stilla och såg på, hur tråkigt man hade. Ibland satt han vid bordet och försökte tala med Johan Adolf, som för varle ord skyggt såg upp från boken han läste i och log Sltt stillsamma stela leende. -Vad läser du? frågade Karl Anton på måfå. -Jag läser om oss - om oss läser jag- om mig står det i boken. Här ska du höra. Och Johan Adolf läste sakta. -Jag är mannen som har sett sorgen lyfta sin vredes stav att slå. Han har ledsagat mig till mörkret men ej till ljuset. Mitt kött och min hud har han gjort gamla och krossat mina ben, han har satt mig på en mörk plats, som de, vilka dött längesedan, och gjort min kedja tung, och när jag beder utestänger han min bön. Han har igenmurat min väg med huggen sten--- -Läs inte mer- inte handlar det om oss, kära du - -Jo, jo - vänta: Si jag var ett åtlöje för allt folket och en visa för dem hela dagen - Då skyndade Karl Anton ut, ty han kände nog vem det handlade om. Men Johan Adolf slog ihop boken och funderade. Han visste inte vad han skulle taga sig till- alla människor och alla ting var så sorgsna, tyckte han. Han började tänka efter hur han själv var beskaffad, men han begrep det inte riktigt, fast han tog upp den lilla fickspegeln och såg i den - när han varsnade de ihåliga ögonen stirra mot sig blev han nästan rädd. Den där bilden var således Johan Adolf som inte kunde någonting och aldrig blev någonting. - Du skulle inte vara, du skulle inte finnas, viskade han för sig själv. Dom andra är mycke' bättre- bättre- dom kan allting och dom tjänar pengar- du är usel- en skam är du - rår inte för- rår inte för- du fick mindre, du, av Gud - och alla andra fick mer, dom och Gud han är väl rättvis, han - rättvis, han- om du tror så blir du salig när du blir död och skall ner i den djupa jorden- hu - men själen han är bättre han men han har en dålig kropp. Johan Adolf, så heter kroppen och själen har ett annat namn, som inte du vet men Gud vet, och det står i boken att han ska ropa ett nytt namn, inte ska han ropa Johan Adolf åt mig när jag skall gå in i hans härlighet, med ett nytt namn skall han kalla dig- för Johan Adolf han var en stackare - och du skall gå till de nya landen som han berett haver- de främmande landen. En klippa är urtidens Gud och nedåt sträcker sig hans eviga armar, ända ner till Johan Adolf i den mörka graven. Men mor sitter tyst, för hon vet inte hur jag skall få ett nytt namn- och inte vet Karl Anton och inte vet David- för han tror inte på bibeln- ja, ja, Herre, ett nytt namn skall du ropa mig -- Det skymde, han hade nyss lagt sig och låg med öppna ögon stirrande in i mörkret. Han var rädd att somna, ty då drömde han onda drömmar, nu ville han vara vaken och se på mörkret, det var så mjukt och behagligt att stirra på- när han till slut måste sluta ögonen blev mörkret grått och det gråa blev allt ljusare, som en dimma, och ur dimman kom den ludne fram- - lurande för att kasta sig över bädden. Då bröts nattens tystnad som förr - men det vart morgon, och vid dagsljus kunde han till och med skämta över sina "synder"- fast det tålde inte mor och far att han gjorde. En dag kom en nygift ung man och hälsade på, och innan han gick frågade han skämtsamt om inte Johan Adolf tänkte gifta sig snart- de båda var lika gamla. Den nygifte fick då sätta sig ner en lång stund och lyssna till hur Johan Adolf utlade sina tankar om äktenskapet. Där satt han med ett grymt grin kring munnen och såg med fjärrskådande ögon på den nygifte och talade: -Det är inte bra att vara gift- nej, då, för det står här i boken om en som var gift, du, han hette Akab. Och du ska si han hade något till käring, han, om inte han haft henne hade han varit en bra kar på sätt och vis. Och på den tiden vart dom så gamla så om dom inte blitt ihjälslagna så levde dom nog än, och det är väl tur att dom inte gör, det skulle inte vara roligt att ha den där Isebel gående här på gårn- den åt en hund opp - många hundar- dom slickade hennes blod - och det fick dom göra, för Gud ville det, men nu får inte det finnas såna hundar, för det står i lagen att okynnes hund som biter folk och fä -Inte handlar det där om äktenskapet? -Ja ha, visst ja- äktenskapet- jag har en kusin som är gift och han ville helst slippa. Jag har fått ett brev från han- jodu han har skrivit till mäj en gångjag ska läsa opp brevet - han har inte sitt mäj sen han var liten- så han vet inte hur jag är- om han visste så skrev han inte - och jag svarade på det här brevet och sen har han inte skrivit, och det här är det enda brev jag fått i min tid - han skulle bli lärd och kunna alla språk, och det gick inte för han vart gift- och jag, jag hinner läsa allting och bli lärd, för jag inte är gift- och nu ska du höra Johan Adolf drog fram ett smutsigt brev ur lådan under bordet och läste med grov, men ren röst: Käre Johan Adolf, nu har jag inte sett dig sedan du var fem år och lekte i den stora sandhögen vid Rökiga Myren. Jag var ju litet större då, det var jag som visade dig var tranorna höll nattrast, när de flyttade, och jag brukade bära dig över den dyiga bäcken vid Västermyren när vi lekte att vi var i Afrika, för det höll du alltid styvt på, och det var så höga ormbunkar där och solen brände så hett mot skogskanten, där den stora myrstacken var innan skogselden gick fram. Och där satt du och ditt ansikte var så vackert som en flickas, och du hade långt hår som föll ner på axlarna, och en gång när mor lappat mina byxor med randigt tyg, klappade du i händerna och ropade att jag var en fjäril. Ja, du skrek av glädje över de där lapparna som jag skämdes över, men det är så länge sedan nu. Du är stor nu och kanske du är borta på arbete (här viskade Johan Adolf fram orden och vaggade med huvudet) och jag blev ingenting, för jag var tvungen att gifta mig, och jag ville bara tala om hur jag har det. Dagarna går och jag hör bara maskinernas surr på pappersfabriken där jag var tvungen att söka mig arbete. Jag ser sällan solljuset, och kanske det är bäst. Längst uppe i ett tornrum på taket till fabriken sitter en gammal vithårig gubbe och rör ihop färg. Det går ett rör från honom till varje av de sex pappersmaskinerna och han låter olika färg rinna genom de olika rören. På ett slags schema har han angivet hur många minuter röd eller blå färg skall avsändas. Jag vet bara att han finns, och funnes han inte skulle allt papperet bli grått. Han åstadkommer litet omväxling här i livet och jag är mycket tacksam därför. Men därför att han har sin plats ovanför oss andra, har jag börjat tycka att han är ett slags Gud Fader, han kommer ju aldrig ner, sällan visar han sig och förklarar varför somt skall vara brunt, somt vitt och somt blått. Det säjs, att han också har långt, vitt skägg, precis som Gud hade på de där bibliska planscherna som byskolläraren brukade ställa för fönstren, så att vi under läsningen inte skulle frestas att titta ut, när någon gick förbi skolhuset. Min hustru är snäll- men hon är inte vacker mer, och jag tog ju henne endast för barnets skull. Hon lagar i alla fall min mat och bäddar vår säng. Min lilla flicka är två år nu. Eftersom jag inte har någon plats för mina böcker, har jag sålt dem och gömt pengarna och djävulen viskar i mitt öra att jag ska supa opp dem, och kanske gör jag det en vacker dag. När jag kommer hem från fabriken står Marta vid spisen och vaktar kaffepannan, och hon ser så nöjd och rund ut mot den smutsgula väggen, och i ångan från kokande potatis har tapeten lossnat och hänger i en stor flaga, precis som i ödestugan vid Blyberg, där vi brukade skjuta råttor med pilbössa. Marta märker inte att jag leds vid henne och rummet och ångan och tapeten. Ofta sitter jag ensam och tittar in i mörkret och tänker på allting - på kolkojan vid Harja, Gensi och Mattna, och då böjer jag mitt huvud och knäpper mina händer och tycker, att livet håller på att marschera förbi mig och jag blir efter efter och går under, och ibland beder jag till en gud som jag inte är säker på att han finns - jag beder att slutet må komma litet fort och att det må vara bättre på andra sidan döden, men så kommer Marta in och vi ligga och ha intet att tala om. Ofta somnar hon strax, men jag ligger vaken länge och stirrar på det lysande glaset över ett oljetryck med en korsfäst Kristus. Åh, hur det glimmar! Och du skall hälsa till allting, men först till tranorna när de drar söderut över Harjas myr, för det är ju rena hösten. Willi. -Och jag svarade på det här, sade Johan Adolf efter att ha hämtat andan en minut. Jag svarade så här: Snälla Willi, jag är inte alls den Johan Adolf som satt vid myren och klappade händerna för jag är en annan Johan Adolf, en fattig en, och jag läser i bibeln var dag, och Gud ska ropa mig ett nytt namn, och då blir jag bättre- ett nytt namn ska han ropa mig- Den nygifte gick långsamt sin väg med bekymmerslösa steg, men Johan Adolf stoppade noga in brevet mellan bokens pärm, slog upp en mellanlagd sida och läste högt, om och om: -Azar födde Zadock, Zadock födde Ozin, Ozin födde Eliad, Eliad födde Eliam, som födde Mattan, som födde Jakob, som födde Josef - Marias man- Hela kvällen satt han där viskande och rabblande och lyssnade emellanåt på två karlar som satt och skröt över sin arbetsförtjänst. -Och i morron ska vi tjäna dubbelt- det går att lura gubben på tre kubik om vi sköter oss. -Bara det inte fryser för fort. -I alla fall har vi gjort det bra i dag. Och när de gick och var i dörren ropade Johan Adolf efter dem. -Jag har också gjort det bra, nu kan jag fem släkttavlor utantill. Men karlarna ruskade på huvudena och begrep inte hur bra han gjort det. En tid därefter ligger David sjuk i London, men inte på sjömännens sjukhus, utan i ett privat rum vid en gränd i East End, som bär öknamnet Scab Way. Han stirrar hela dagarna mot ett nästan igengrott fönster och hör en flitig och säkert fattig skomakare natt och dag bulta sin järnläst på andra sidan väggen. Två gånger om dagen kommer en blek ung kvinna med svart hår och bara armar in och ställer mat på en stol framför sängen. David tycker inte att hon mer är så vacker som förr, men hon är ärlig och trogen som en hund. Varje gång han varit i hamn har hon levat av honom och endast hos honom. Nu försörjer hon honom i gengäld- hon håller rummet tämligen rent, och särskilt noga är hon också med att hålla sina två barn ute ur sjukrummet därför att det plågar honom att höra dem. Det är en pojke och en flicka omkring sex och sju år, och så olika varandra som en neger och en vit. Flickan är äldst, heter Tozy och har brun hy och svarta ögon. Hennes hår är tovigt, hon är alltid smutsig och går med spelande ögon och dansande steg genom rummet, viskande och skrattande för sig själv. Hon vill inte veta av sitt namn, hon påstår att det är ett hundnamn och kallar sig själv Lisbeth. David minns att det var svårt att hålla henne ute ur rummet, när han och modern låg tillsammans därinne. Gossen är liten och knubbig med vit hy och ljungande ögon. Han har ett förfärligt humör och kan ställa till bråk så att mamma Crispi måste kasta ut honom på gatan, men han kommer strax in igen strålande glad, och då säger mamma Crispi med ett tillgjort kokett leende mot David: -Hans far var så - stackars Sammy - precis så. Men David intresserar sig inte ett dugg för de män hon haft, hon är dotter till en sjöman från Lissabon och en likadan kvinna som hon själv var hennes mor, och hon är ganska mänsklig för att vara av den sorten, tycker han. David bryr sig inte om annat nu än att få ligga ensam i sängen, men det får han inte, på nätterna kommer alltid Crispi och lägger sig vid väggen och sover, och l somnen ropar hon främmande namn och mystiska, äckliga svordomar, som David inte hört förr. Ibland ligger hon vaken och känner med sin hårda hand på Davids bröst, som nu är hett och vått av svett och feber, och jollrar om hur bra han har det som har någon som tar hand om sig. Ibland står både dörren till köket och dörren till gränden öppna, och ibland är det slagsmål i gränden, men David kan inte se, för Crispi står alltid i dörren med de diskvattendrypande händerna i sidorna och ropar åt än den ena, än den andra av de stridande. Det är mycket djärva och nakna ord, och Tozy hör på och skrattar. Senast i går var David mycket feberhet och trodde att han höll på att dö. Det var kväll och mycket larm och bråk i gränden. Crispi talade ute i köket med ett par fulla män, som nödvändigt ville ha henne med sig in i rummet där David låg. Tydligen var de gamla bekanta. Hon nekade och sade att hennes man låg sjuk därinne, och då gapskrattade de och tyckte att det kunde lika bra gå för sig i barnens korgsäng ute i köket. De skulle inte sparka sönder någonting alls, bara Crispi lät bli att bitas, för det visste de, att hon kunde med besked, men hon nekade bestämt, hon behövde inte deras pengar. Innan de gick stack en av karlarna in huvudet genom dörren och tittade på David. Det var ett söndersupet ansikte med talgiga ögon och fullkomligt vitt hår, gult kring ögonen och tjocka läppar och en ofantlig flinande mun, och det drogs strax tillbaka och dörren slogs hårt igen. Crispi for ut i ovett över att han inte hade vett att låta en sjuk ligga i fred, varpå karlen svarade med att slå henne baklänges i korgsängen, men han hann inte mer än få hennes kjol över ena knät och köra sin grova hand under hennes klädning, innan han kastades upp på golvet och i nästa ögonblick ut på gatan, vrålande av raseri och smärta, ty Crispi hade bitit honom i ena örat. Sådant hände ofta, men mest på onsdagarna, som var särskilt bråkiga dagar i gränden. Men inte en enda gång kunde David ertappa Crispi med att ha andra män hos sig så länge han var där. Men han var nu för sjuk att kunna uthärda allt bråket, och en natt började han yra. Crispi vaknade och sprang ut efter en tillbringare med något salt och sött och surt, en blandning av varmt öl, socker och salt, som han drack och somnade, och den natten satt Crispi vid sängen. Kvällen därpå redde hon sig en bädd av trasor i ett hörn av rummet så att David fick ha sängen ensam, och då tyckte han att hon var den bästa kvinna han träffat. En eftermiddag steg pulsen och hans kropp brände. Crispi satt vid sängen, men han kände inte igen henne, utan trodde att det var mor. Han skrek åt henne att hon inte fick ha så där svart hår och inte tala det där förbannade språket som Crispi talade. Han skulle ge henne mycket pengar - han skulle spara litet åt Crispi som skötte honom när han låg sjuk i den där strejkbrytargränden. Och han ropade högt på mor. -Den där Crispi ska gå ut så att inte mor ser henne! Johan Adolf ska komma hit- jag ska dö nu och när jag dör får Johan Adolf mitt huvud- men mina ögon ska jag riva ut och ge åt Karl Anton- och allting jag fått mer än de, det ska jag ge dem-- Han talade svenska och Crispi begrep inte mycket. Stilla satt hon där och såg på honom med sina varma, mörka ögon. Men hon var inte rädd, hon hade sett döden i vitögonen mer än en gång och inte bleknat. Hon kunde ibland ej tänka sig något bättre än att få dö själv, och hon trodde inte hon brydde sig mycket om ifall den unge svensken dog eller levde Hon hade ärligt gjort det hon kunnat, och när hån var död skulle hon skaffa bort liket och gå ned till dockorna efter en ny älskare med mycket pengar. Men nu började David tala engelska. -Karl Anton ska komma hit, sade han. - Ja, här är han, ljög Crispi. - Det var bra- han sträckte ut sin avmagrade hand och lät den falla ned i Crispis knä. -Jag har något jag vill tala med dig, fortsatte han till Crispis missräkning på svenska. - Minns du hur du grät en gång i den stekande solen - du skulle försöka arbeta i skogen, men du kunde inte, för du såg inteoch jag gjorde narr av däj - men vi var bara barn, vi var så fattiga och solen stekte så hett i gläntan i skogen- jag kan se ännu hur du går och stapplar fram och åter och gråter i den brännande solen för att du inte kan träffa rätt med yxan och du blir ju nästan blind av tårar- du stupar kull och snyftar - du har glömt det sen - men inte jag- men nu är det slut- jag river ut mina ögon och ger däj - det blir mörkare och mörkare- nu är det gjort- kan du se klart nu - har du fått mina ögon? Han gav upp ett högt rop som nästan skrämde Crispi. -Vill du ha vatten? frågade hon litet ängsligt, i det hon mekaniskt stirrade på en trasig väckarklocka som visade fem. Men han bara såg förvånad på henne och föll strax därpå i sömn. Crispi hade aldrig brytt sig mycket om en man förr, och hon hade famnat hundratals. Hon var ju redan tjugusju år. Hon begrep inte varför hon inte kunde vika från bädden, och när hon hörde honom viska "moder" i sömnen blev hon obehaglig till mods. För tio år sedan hade hon sett sin egen mor dö i en källare i Hull, och hennes kropp hade varit så full av sår, hon hade inte skött sig medan tid var, och hon skildes från detta livet med en svordom. Natten kom och David sov fortfarande, och då förstod hon att han skulle bli bättre. När morgonen kom vaknade han, drack kaffe och talade utan yrsel. Han orkade inte tänka, men han förundrade sig över att Crispi hållit så trogen vakt. Han såg på henne. Hon hade varit vacker- nu var hon mager, hade något kantig kropp - inte så mycket, ändå, att det verkade avsmak. Hennes svarta hår var i oordning och föll nästan mjukt över nattlinnet- han såg hur skarp axeln var som en gång varit rund, och händerna var röda och hårda. Men hon hade vänliga ögon, hennes bröst kunde locka ännu, och hon hade små vackra fötter och steg mjukt och lätt. Ansiktet gav ett nästan kyskt och mycket ärligt intryck. Hon var ännu mycket smärt - och där i hörnet låg den hög av gamla trasor hon sovit på, när hon tröttnat att sitta. Nu hade barnen vaknat därute och Crispi måste gå ut. Tozy hade kastat av sig linnet och envisades med att vilja gå ut på gatan naken. Det skulle vara så roligt -men hon fick en smäll för örat och började tjutande kläda på sig. Hela köket var smutsigt och i oordning. På ett streck tvärs över rummet hängde barnens och Davids underkläder, som hon tvättat. Golvet var fullt av papper och skräp och fönstret åt gränden nästan ogenomskinligt av smuts. Gossen, Macky, satt på en stol vid dörren och drog på sig ett par trasiga strumpor. -Mor, får du inga pengar av karlen mer? frågade Tozy. Hon visste mycket bra vad karlarna var därinne för. Hon fick en ny smäll för örat. Även David hade hört Tozys fråga, och under det ungen tjöt av smärta efter slaget tog han ett allt bestämdare uttryck i sitt ansikte. - Det duger inte längre det här, mumlade han, jag måste upp och börja arbeta med något. Han kom verkligen upp ur sängen och började ta på sig kläderna, men skakade som ett löv i hela kroppen och var nära att falla. Av bullret kom Crispi in. -Om du inte lägger dig genast blir jag ond, sade hon i befallande ton. Och jag sköter inte om dig mer, så satan jag det gör, om du inte lyder, tillade hon hårt. -Men har ni något att äta- barnen? frågade han ängsligt i det han motvilligt kröp ned i sängen. - Jag måste skaffa- det går inte an att jag ligger mer. -Det går an, jag ska' skaffa pengar. David röck till. - Nej, för fan, svarade han häftigt, inte några sådana pengar. Men Crispi teg och log. Mot kvällen fick han ett nytt anfall av yrsel och när det var över och han somnat, smög Crispi sig ut på gatan, efter att ha gett barnen ett slags sömnmedel av olja, brännvin och varm mjölk, som hon kallade dill. Hon låste dörren och försvann nedåt en tvärgata där hon stack in huvudet i ett öppet fönster och visslade, varpå en ung röst svarade innanför, och frågade vad hon ville. -Du ska gå och hålla ett öga på åttitrean, ifall jag inte kommer här förbi innan natten, sade hon, och så försvann hon. -Nattvakt åt luder, muttrade rösten innanför, undrar vad hon har i kupan nu? När David vaknade och fann att han var ensam begrep han, att Crispi gått ut för att skaffa pengar, och han beslöt att rymma sin väg. Men han var för svag, när han skulle klä sig föll han avsvimmad på golvet, och där fann Crispi honom när hon sent på natten kom tillbaka. Hon lyfte helt hurtigt upp honom i sängen. Hon var något drucken. David vaknade. -Jag kan inte, Crispi, jämrade han, jag kan mycket men jag kan inte leva av pengar du skaffar. Crispi såg förvånad ut. -Du tror väl inte jag varit i säng för dem, svarade hon enkelt. Då känner du mig inte. Jag har lånat. David begrep hur hon lånat, men det rörde honom inte. Bara han slapp denna känsla av smuts som alltid förföljde honom när han kom i närheten av en nyss "älskad" kvinna. -Pengar är pengar, sade hon i affärsmässig ton, och vi måste ha dem. -Du stal väl inte av en gatflicka? frågade han hårt. -Jag stal inte alls. Jag lånade av juden Balky- han har skinnat mig hundra gånger och skickat polisen på mig tre gånger. Så egentligen varken stal jag eller lånade. -Utan du tog igen, föreslog David skrattande. Det var bra gjort, och så drack du brännvin och gick raka vägen hem. -Annars behöver jag aldrig stjäla, sade Crispi om en stund. -Nej, inte ännu mumlade han bittert, betraktande hennes rätt snygga dräkt. Hon såg rätt inbjudande ut i den. -Vet du vad jag fått- jag menar det mesta jag fått? frågade Crispi pratsjukt. Hon verkade mera drucken nu, än när hon kom in. David såg på henne med en road men på samma gång besvärad uppsyn. Men han skulle våga sig på att gissa, det var ju som den naturligaste sak i världen för henne att språka så där, när hon var en smula drucken. -Jag var bara femton år då, fortsatte hon för att ge honom en ledtråd. Hon satt och koketterade med ögonen under lugg och ena foten upplagd i hans säng. -Du fick- ett pund, föreslog han på måfå. -Du språkar- tre pund fick jag, och det tre gånger efter varandra ändå. Jag hade dubblett i två- -Nu talar vi inte mer om den där dubbletten, avbröt David, vet du, jag kan den utantill fast du inte säger ett ord mer. Du är en flicka som reder dig i alla fall, tillade han för att ej såra henne. Och Crispi skrattade ett ystert skratt och gick ut i köket, stolt över Davids erkännande att hon hade resurser. När fyra dagar gått, tog David avsked av Crispi. Hon grät inte, såg bara ledsen ut, och gav David tre shillings att börja med. Han stod en stund senare utanför en ölsylta och skrattade för sig själv, när han kände de stulna mynten i handen. -Du håller på att sjunka något, sade han till sig själv, men det är bättre än att gå hemma och skällas ut av byfolket för att du ingenting duger till. Du duger att sjunka. Och han gick in för att äta frukost medan han funderade på vad som var att göra. Först och främst måste han undvika Crispi- annars kunde han så småningom bli vad som kallades en jokey, en man som levde på dåliga kvinnor. Han skulle skaffa sig hyra- men innan kvällen hade han träffat en dansk skeppskamrat som hyrde rum någonstädes, och han bjöds att flytta dit. Om tre dagar- han kände sig ännu för svag att arbeta- blev bägge två utkastade på gatan. Dansken resterade för två månaders hyra. När ytterligare tre dagar gått, väcktes David under ett brovalv av en sömnig citykonstapel, som bråkade om papper, och när David skulle resa sig igen famlande efter sin sjöfartsbok, svimmade han. Han vaknade litet längre fram i en mycket tarvlig och gammaldags sjuksal, fullproppad med upplockade sjuka uteliggare. Vattenmuggen, som stod på ett träbord vid sängen, var fastlåst med en kedja vid bordet. Det såg ut som om man fruktat tjuvar. Ett slags läkare eller fältskär kom och undersökte David. Han konstaterade början till en liten affär i högra lungspetsen, rabblade upp diagnosen som en utanläxa, skrev något i en bok och frågade hur mycket pengar David hade. När han fått veta att han inte ägde en shilling försvann han utan vidare. En röst ur en av sängarna ropade "gott nytt år" efter honom när han gick. Efter en veckas tid beslöts hans hemsändande. Det som han fruktat mest hade inträffat- nu gällde det att göra sitt hjärta hårt. Hans vandring ute i världen höll på att avslutas - han skulle genom konsulatets försorg sändas till Göteborg, därifrån på fattigvårdens till hemorten. Ibland kom en religiös sjukvårdare i gula linnekläder in och läste högt ur bibeln för honom. David låg då med halvslutna ögon och såg på ett vitt gubbansikte i salens motsatta hörn och hörde den läsandes röst, som påminde om Johan Adolfs. Ibland rörde sig hakan i det vita gubbansiktet, ryckte som i kramp. -Han har inte långt igen, sade vårdaren, han går nog i natt och han vill inte att jag ska läsa för honom. Kan ni tänka er, i går var det en som dog här och han svor det sista han gjorde. -Men det var en bra placerad svordom, inföll en tunn röst ur sängen intill. Han berättade mig hela sin historia och det var bara jämmer och sattyg från början till slut. Hans sista, hans allra sista halmstrå var att bli så pass frisk, att han kunde sälja apelsiner eller borsta skor, och denna sista förhoppning sprack här, och när han fått bestämt besked på att han inte alls skulle komma ut på gatan mer, då satte han sig opp i sängen och såg runt kring salen, som om han bett oss lyssna varenda en, för han hade något på hjärtat. Och sen sa kan lugnt och klart fy fan, och så varhan slut. Sjukvårdaren slog stött ihop boken och gick, och David tog upp samtalet med den tunna rösten. Han hade ingen aning om ansiktet, som var helt och hållet begravt i bandager, ur vilka endast ett stort grått öga tittade fram. Högra armen och handen var också omlindade med trasor. -Har ni legat så här länge? frågade David. -Ända sedan Winkbury-slagsmålet. Har ni inte hört talas om Winkbury-slagsmålet? Då ska jag säja er, att maken till slagsmål blir det inte i den gränden på tio år. Jag tog gadden av fyra, men så vart jag enögd också på kuppen, och det kan kvitta, jag har inte mer att skåda, än jag kan göra det med ett öga. Och nu ska ni berätta hur ni kom hit, det är alltid intressanta omständigheter som sänder folk hit. David berättade, och när han slutat och talat om hur han upptäckt att det enda han dugde till var att sjunka allt djupare, då nickade byltet borta i sängen instämmande. -Och nu ska jag hemskickas, avslutade han med en suck. Men då reste sig det vita byltet och fnös. -Ge fan i den saken, ropade den tunna rösten ur byltet. Jag har ingenting emot att folk sjunker- men det ska göras med stil! -Vad ska jag göra? Jag kan inte skaffa pengar här. -Ni kan inte - men den där Crispi eller vad hon hette, som ni talade om-- -Men jag tycker inte det är hederligt- Byltet fnös ännu värre. - Vet ni vad, om jag vore som ni skulle jag inte filosofera så mycket över moralen, jag tycker att när ni är ohederlig nog att betala ett fruntimmer för sån där kärlek i flera veckor, så är det inte ohederligt av er att låta henne betala "posthästarna". Vet Ni av att det heter "posthästarna"? -Nej det har jag inte hört. -Då har ni väl inte heller reda på den stora sjömansstrejken här för några år sedan, och hur alla sjömän i hamn lät flickorna betala för sig i två veckor, och strejken gick utmärkt för varenda en av töserna svor på, att så länge pojkarna ville strejka, skulle det inte vara brist på mat, inte. Nehej, ni vet nog inte mycket, ni. Och redarna svor ve och förbannelse över flickorna, som försörjde, absolut försörjde flera hundra sjömän i fjorton dagar. Vart pojkarna sämre för det? Och var det inte vackert gjort av flickorna? Om ni ser på det där med naturliga ögon och utan högfärd över eran sedlighet, sa' en av tidningarna, så ska ni inte hovera er så mycket över hur dygdiga ni är för kanske hamnluderna ha lika mycket moral som ni - ja, det stod förstås inte riktigt så, men det betydde så, på ett ungefär - och om ni har samvetskval över att ta er kvinnas pengar, när ni inte har ett dugg över att ha haft henne, då är er moral ungefär som den där inbrottstjuvens, som för att freda sitt samvete gjorde ett heligt löfte att aldrig råna vid fullt dagsljus, för det såg fult ut. -Ni gör som ni vill, fortsatte byltet, men jag antar att hon är kär i er- ja, skratta inte ni, för ni känner inte de där kvinnorna ett dugg - och då kan en sån där göra underverk. Ni borde gifta er med henne, då skulle ni få en uppgift att fylla, som det heter, och hon skulle sluta hantverket och dra sig tillbaka till privatlivet, nog vore det förnuftigare än att komma hem till er fattiga mor och be henne betala begravningskostnaderna för era trasiga lungor. Efter denna tvärt slutade predikan, lade sig det vita byltet ner igen och sade ingenting på en lång stund. -Ni talar så förunderligt förnuftigt. Säg, ni är inte arbetare eller sjöman? frågade David nyfiket. -Jag har aldrig arbetat, inte en enda dag, det kan ni vara alldeles lugn för, svarade den tunna rösten. Min far var redare och jag har gått i skolan i sju år, men jag super ju som en grobian. Ni kan väl inte tänka er, att en son dagligen dricker ur sin fars hela whiskyförråd, stjäl sin fars pengar till flickor och tar examen på det viset att gubben får lov att skaffa läkarintyg på att sonen är rubbad för att rädda familjeäran- ni kan väl inte tänka er, att en sån son någonsin arbetar för sina föräldrar eller för sig själv? Och jag har säkert lika gott huvud som ni, men det kommer man ingen vart med här i världen. Nej, kära ni, jag håller på att sjunka, men jag sjunker med stil, jag. Men nu var det er vi skulle tala om. Jag vill hjälpa er, ni är ung och inte ofördärvad, det finns hopp för er. Ni ska således ha ett bud till den där Crispi, men hur ska det gå till? Ni kan naturligtvis inte skicka efter den här sjuksyltans överdjävul och säga honom att han skickar efter lilla Crispi som har en liten affär i Scab Way- och att hon ska skaffa två pund - i natt vill säga - nej det kan ni inte, men låt mig tänka! Och byltet lade sig tungt till ro och talade inte på en hel timme. Hela den natten låg vi vakna, och på morgonen hade han en plan klar. Sent på kvällen kom David raglande uppför Scab Way. Han hade inga skor utan endast svarta sockor, och bar en gammal chaufförkappa över axlarna och en bredskyggig hatt på huvudet. Han stannade då och då, stödjande sig mot husväggen för att ej falla. Vid en dörr med en liten blå glasruta i mitten stannade han och knackade tre korta slag. Han hörde steg, en karlröst svor och Crispi kom och öppnade halvklädd. Hon sköt en drucken man framför sig och såg mycket överraskad ut, men stängde dörren, tog Davids arm och förde in honom utan ett ord. Det luktade ovädrade sängkläder därinne, och Crispis bädd var ännu i oordning efter de båda. Tozy småfnittrade ute i sin säng, oroligt kastande sig av och an. Crispi tände en lampa och David såg några mynt blänka på bordet, och utanför på gatan väsnades och skrek den druckne, svor och slog våldsamt i dörren och ropade att hon narrat honom på nöjet. David lät kappan falla och stod där endast i skjorta och kalsonger, och när Crispi kysst honom föll han framstupa på bädden där Crispi nyss fyllt sin uppgift, och grät bittert och länge. Crispi satt helt lugnt och såg på honom utan att störa på minsta sätt, och når han gråtit ut kom hon och ville veta hur han tagit sig dit. Han försökte samla sig, begripa vem han var och vart han kommit, men allt syntes honom en enda lorthög i vilken han själv höll på att kvävas. Och när hon bjöd honom en mugg med brännvin drack han glupskt ur alltsammans och låg och grubblade med slutna ögon. Han mindes ännu den hatfulla blicken som han mött hos mannen som Crispi haft hos sig, bestulit och kört ut på gatan, och för den mannens skull förbannade han Crispi. Han kände det, som om hon bedragit honom. Men så kom han ihåg vem hon var och blygdes över sig själv. Han kunde fordra allt av henne, men inte den där vanliga sortens moral. Den hörde inte till hennes yrke, och om hon haft den, skulle hon längesedan svultit ihjäl. Nu kom hon och satte sig i sängen och kysste honom, och han ryste när han kände hennes nakna bröst mot sitt. Men han tvingade sig till och med att sakta stryka hennes hår. -Och nu ska vi inte skiljas mer, eller hur, Davy? När han hörde detta blev han åter röd om kinderna. Detta var ingalunda att "sjunka med stil". Han satte sig upp och försökte se beslutsam ut. Det måste bli ett hastigt slut på det här. -Hur snart kan du skaffa mig kläder, Crispi? Hon såg förvånad ut. - Inte kan du få några i dag åtminstone. Och var ska du ta vägen? Du kan ju inte klara dig på egen hand, stackars Davy. Hon sade de sista orden utan någon retfull betoning och helt moderligt, men de träffade honom som lika många käpprapp. Skamsen som en hund kröp han upp i bädden. Barnen sov. Den svärjande mannen på gatan var borta. Gränden var tyst. Crispi slängde av sig underkjolen, släckte ljuset och försvann på sin bädd i hörnet. Rummet var beckmörkt och genom mörkret hörde han kvinnan sova hårt på sin bädd av trasor. Den natten sov han inte, utan tänkte på böckerna han läst som gosse, på skolflickan han börjat med vid fiorton år, på alla försök att bli en nyttig människa. Med torra ögon och lugnad själ låg han och tänkte på allt gammalt - på bröderna, på far och på mor. Han såg på barndomen som en ljungröd hed med fjärilar och solsken och lek och blommor, myror och humlor som vinden lekte med och solen lyste på. Han såg sig som yngling med våldsamma begär, men alltid i ångerns och skuldkänslans skugga. Alltihop hade slutat hos Crispi. Och att vara hos henne var summan av allt fult. Inte att äga henne för en tid mot betalning. Det var ju naturligt, och lika bra som de flesta äktenskap. Men att bero av henne - det var inte "sjunka med stil" utan att sjunka i smuts. Det skulle få ett slut, senast i morgon - om också döden blev enda utvägen. Karl Anton var nu nästan blind, hade längesedan fått sluta vid järnvägsbygget, men hade ej uppgivit hoppet om att kunna skaffa sig någon sysselsättning. Under en veckas tid hade han irrat kring mil efter mil, ständigt upprepande samma spörsmål: fanns det någon som kunde använda honom till något? Han hade hört att David rest från England, men han visste ej var han fanns. Det påstods att han höll sig undan av någon orsak och inte ville komma hem, men Karl Anton visste ingenting bestämt. Kanske brodern hemsänts på myndigheternas försorg- och då var det väl inte så underligt att han höll sig borta. Karl Anton gick genom byarna som om han sökt en förlorad skatt, köpte sig vägkost i stugorna för sina sparade slantar och talade om för alla som ville höra på vad han önskade. Han tyckte att dagarna var så underliga nu, så evigt töckniga, förr var de så klara och vita. Ännu kunde han se husens tak bryta av mot skyn och såg kvällssolen lysa halmgult på fönstren. Men här och där på arbetsplatserna måste han gå mycket sakta och undersöka vägen med tillhjälp av en käpp, för att ej krossas av en vagn eller falla i en grop. Ibland brydde han sig ej om att äta på hela dagarna utan svalt och blev mager. Hans kläder var urlakade av regn och sol och hängde formlöst på kroppen, skorna var snart endast trasor och han hade inga pengar till nya. Strumporna var utslitna och de grova skorna hade givit fötterna djupa sår, som sved för varje steg, och ryggen värkte mot kvällarna, när han fick sova på en säck på golvet i något ej alltför ovänligt hem. Och han bar ständigt sitt ätande och gnagande bekymmer: arbete. Han grubblade ej ängsligt över utsikten att bli blind - bara han fick arbete. Ibland tyckte han att hans ögon var bättre, under några sekunder kunde han då se klart, hur hösten bet sig fast i de frostiga vägarna och klädde hjulspåren i blått. Han kunde se stjärnorna, och då småsjöng han för sig själv: Herre tag mig snart upp till stjärnorna dina, Trött jag är att blöda på hedens grova grus, Högt vill jag bedja, sträcka händerna mina, Röra vill jag sakta din mantelfåll av ljus. Men han kunde avbrytas av ett rått skratt eller en morrande ilsken hund, som svartsjukt vaktade någon stängd grind. Då stack han handen i fickan och gick framåt med ett leende: det var hans lilla skyddsvakt, det hårda föremålet han kramade nere i fickan, och som kunde blänka och glittra som guld när han höll upp det mot månljuset. Det var hans enda beskyddare som låg där kall och tyst, men som kunde tala sitt språk med eld om det behövdes. Han hade köpt den trots sin fattigdom - det var hans enda glädje att känna var vapnet låg. Ibland när han var mycket trött satt han och lekte med tanken att med en hastig manöver låta beskyddaren sända sitt bly genom hans bultande tinning. Det skulle säkert gå mycket lätt och det skulle lösa hans gåta med ens. Han brukade låta revolvermynningens kalla stål kittla sig på pannan. Tänk vad det behövdes litet- bara en smula mod, jämt så mycket att han förmådde sig att röra trycket. En gång hade han under denna lek varit så svindlande nära att trycket skulle ge efter att han inbillat sig ha hört smällen och såg sig själv ligga sprittande på vägkanten medan en liten smal ström av tunt blod sipprade ut ur hans trötta huvud. Men han ville inte - han hade stunder, då han kände ett ohejdat trots mot allt som ville klämma ner honom, han hade ögonblick av styrka när han kunde sjunga om solljuset, som allt mer och mer tedde sig som ett slags rött månljus. När han kom famlande in på en gård, trevande med käppen framför sig, tyckte han sig se alla skygga barnansikten som bespejade honom genom rutan, och en gång hade han hört en späd röst ropa: -Mamma, det kommer en krokig gubbe på gården och slår med en käpp i luften- titta, hur kan ryggen vara så där? -Tyst barn, han är bara puckelryggig. -Är han som en kamel, mamma? Men mamma svarade inte, och Karl Anton log för sig själv. Ja, jag är som en kamel, tänkte han, och jag går genom väldiga öknar. Han famlade sig fram till dörren, som stod halvöppen och gick in, hälsade och stod stödd mot dörrposten några ögonblick innan han talade. Han kunde skymta ett svagt ljus från rummets motsatta sida- det var antingen ett fönster eller en lampa, tänkte han. -Jag är från Bränningshöjden, började han, väl vetande att först tillfredsställa folks nyfikenhet, och jag liksom söker arbete, fast jag ser litet dåligt och kan väl inte vad som helst, men jag binder och lagar nät mycket bra, och jag skulle bara fråga om ni har något sådant jag kan få göra- Det blev alldeles oerhört tyst i rummet sedan han sagt detta. Han hörde några skygga barnungar flytta sig hotet närmare dörren för att se på honom riktigt, och var medveten om att husmor mönstrade honom mycket noga. -Han har ingen affär då? kom det litet dröjande från spiselvrån. -Nej, jag är inte handelsman alls, svarade han lite retad. Det här knytet har jag annat slag i - han satte ned trasknytet på golvet och ledde sig efter väggen tills han stötte på ett soffhörn. -Vänta, jag ska torka av, sade rösten. Han skymtade en gestalt och hörde slafsande steg över golvet och en trasa suddades några tag över soffan. Han satte sig, och en av barnen skyndade efter knytet och ställde det bredvid honom. -Lisa tror att han är handelsman, hon tycker det är roligt att stå och si på när dom plockar opp, förklarade husmor. - Han skulle ha litet affär, vore det inte bättre? undrade hon vänligt. Karl Anton ville inte ha någon affär, och han tänkte svara att han ännu var litet för högfärdig för det yrket, men så tänkte han strax att det skulle inte gumman- eller den unga hustrun, han kunde ej riktigt avgöra vad det var- begripa, varför han svarade att det fordrades kapital att börja med. Men gumman gav sig inte, hon visste många som börjat med ett dussin knappar och några säkerhetsnålar, och det var väl i alla fall bra att ha nånting att bjuda för sig ibland. Det var många som blivit rent av rika på det viset, och han, som var blind och lytt och som det syntes så bra, rent av på långt håll, att det var något fel med, han skulle dom tycka synd om och köpa av mer än av alla unga och lata odågor, som började gå med handel, bara för att slippa göra nytta. -Hur var det, inte har ni några nät som jag kan få laga? frågade han för att få ett slut på ämnet. -Inte vet jag hur vi har det- han lär väl vänta tills gubben kommer hem, men inte för det jag tror han bryr sig om fiske så mycket mer, det får inte han tid med. -Hur mycket är klockan? frågade han otåligt. -Si efter, Lisa, hur mycke klockan är, jag vet då inte riktigt hur våran klocka går- har han varit blind länge? -Tio minuter över tre, ropade Lisa inifrån ett annat rum, och Karl Anton brydde sig inte om att svara på frågan hur länge han varit blind, utan famlade sig ut med sitt knyte. När han kom ut på vägen höll han på att stupa i ett dike, och när han äntligen med käppen letat rätt på var mitten på vägen fanns, kände han sig plötsligt modlös. För första gången greps han av verklig ångest över den ställning han råkat in i, och stegen blev blytunga. -En fattig människas förbannelse är att inte ha brännvin, mumlade han. Om jag hade det skulle jag dricka ihjäl mig, men det hjälper inte att önska förbannade sol, som ej orkar lysa genom mina ögons töcken- förbannade människor som tror att alla är lik dem. Han hade i sitt knyte en liten bok som han brukat läsa i på sista tiden, det var ett litet häfte dikter av en namnlös skald som varit dåraktig nog att kalla sin bok för "Mörker". Ty aldrig hade Karl Anton hittat någon bok med så mycket ljus i som den, och nu när han inte kunde läsa i den brukade han taga upp den och smeka med sina veka händer över de slitna bladen. Just nu, när ångesten kramade honom som värst, kände han raseri mot boken som han aldrig mer skulle kunna läsa i. Han tog upp den och slungade den långt ifrån sig, och när han hörde hur den frasade ned i skogen, bet han samman tänderna och gick, famlande med käppen och stirrade fåfängt in i det mörker som han ej kunde slunga ifrån sig. Det var en av de mörka dagarna, och när den var förbi ångrade han att han kastat bort boken. Det var detsamma, han kunde den nästan utantill. Och han fortsatte sin famlande marsch genom byarna, lönlöst sökande arbete, och till sist nödgad att hugga ved för något mål mat här och där, fann han att det tog ungefär fem gånger så lång tid för honom att hugga ett fång ved som för vanliga människor och då förstod han att när han fick mat för sitt "arbete" var det av medlidande. Några veckor förflöt och vintern började komma. Han hade drivit långt bort från hembygden och befann sig i närheten av staden G. . . när han en dag hörde ett rop som han tyckte sig känna igen. Men nej, tänkte han, det var nog bara en inbillning. Då hörde han tydligt sitt namn ropas. Springande steg hördes allt närmare. Han stannade och stirrade framför sig med käppen hårt stödd i landsvägen. Någon grep hans hand. -David, sade han med skälvande röst, är det du? Men David bara stirrade och darrade som om han varit rädd. Han släppte inte Karl Antons hand, men han fick ej fram ett ljud. En vagn kom körande i skarp trav, och då först tog han sitt förnuft till fånga och drog den blinde åt sidan. -Jag tror jag talar om för dig att jag är blind nu och att jag luffar omkring landet och söker arbete, för annars får jag väl inte ord ur dig, sade Karl Anton, samlande hela sin kraft på att bibehålla sitt förnuft. Vi kan inte stå här, vart ska vi gå? -Jag- jag vet ingenting- detta är förfärligt -Tyst, du ska inte börja med det där, jag har gått så här länge nu, så jag har lärt mig annat. Men finns det ingenstans vi kan gå medan vi frågar varandra om allting? Och sen ska du tala om för mig hur landskapet ser ut och om husen är vackra- men först vart vi ska gå. -Det finns ett kafe här i närheten- det går an att gå in där, svarade David med ännu mycket osäker röst. Och jag har pengar, tillade han ansträngt. -Finns det öl på det där kafeet? frågade den blinde och log med sitt stora huvud buret högt, som om han drömt om himmelen, och litet stolt över att vara mer behärskad än brodern tillade han: öl och smörgåsar. -Nej det är nog ett nykterhetskafe. Han skiftade oupphörligt färg i ansiktet, men beslöt att inte falla i gråt. - Om vi går till nästa kafe kan vi få öl. -Bara det inte är ett fint ställe. Du måste komma ihåg, att jag kanske inte är så särdeles fint klädd. Jag har inte kunnat se på fyra veckor hur trasig jag är. Hur är du klädd? -Trasig- nästan som du, kanske jag kan gälla för sysslolös sjöman. Det där kafeet är ett ruskigt ställe, du behöver inte vara rädd. Kom så går vi - det är en bit att gå- jag känner subban där- hur kunde du ge dig i väg så långt? -Det ska jag tala om sedan. Och tysta gick de så fort de förmådde landsvägen fram, tills David styrde av till vänster och sade: här är det. Det var en ruskig gammaldags sylta med vaxdukar på borden och två flottiga fotogenlampor i det låga taket, som var grönt av ålder och hade en ås i mitten. David ledde fram brodern till ett bord längst borta i ett hörn och beställde öl och porter med smörgåsar -Men det får vara riktiga smörgåsar som går an att äta, och inte såna där ni serverar för att få servera öl, ropade han. Nu kände han sig redan lugnare och starkare. -Det är satans länge sedan jag drack öl, utbrast Karl Anton med strålande ansikte. Och en sådan tur att vi träffades. Nu super vi upp pengarna du har och sen går vi hem! -Jag begriper inte hur du kan vara så morsk i dina trasor och i ditt mörker, sade David beundrande i det han slog upp öl i den blindes glas. -När lasset man drar blir tungt och nog hopplöst att bli av med så grubblar en inte mer- en bara drar Men annars spelar jag när jag träffar svaga människor. -Är jag svag? -Visst fan är du svag. Tror du inte jag känner döden sticka mig mellan revbenen lika mycket som du? Tror du inte gråten blir lika tjock i min hals som på en barnunge, när jag hör människors hårda röster genom mörkret? Men jag lipar inte när dom ser det. Du hör att jag kan predika- ja, här sitter vi två och har så mycket att säja, att vi inte hinner säja nånting. David höjde sitt glas, men det såg inte Karl Anton. -Skål för -- David tystnade, och nästan snyftade. -För våra trasor, för mörkret och återseendet, jag har alltid varit poetisk, inföll den blinde. Han drack öl med en iver som om han velat dricka ur allt ensam, och hans kinder färgades feberröda. -Du är utsvulten - drick inte så häftigt, varnade David. Du kan bli sjuk. Ett par halvnyktra arbetare stirrar glåmigt på det underliga paret vid bordet och när serveringsflickan går förbi, säger en av dem: -Vad är det för haj? Men vad flickan svarar hörs inte. Karl Anton vänder sig mot dem och ler; han vet inte vad "haj" är, men han förstår, att det gäller honom. -Åh, vad det skulle vara roligt att se folk omkring säj än en gång! utbrister han plötsligt, men rodnar och tillägger: -Det vore lika roligt att kunna hålla munnen med vad man tänker. Dörren öppnas oupphörligt, det är strax före stängning, och åkarna, som kör hem, måste passa sig, ty inne i staden blir det för sent. -Jag har bestämt en elak lukt omkring mäj, undrar Karl Anton, jag har inte bytt underkläder på flera veckor. Kan det märkas? -Bry däj inte om det. Härinne luktar alla andra värre än du. -Du är Iycklig, som sett litet av världen. Jag hann inte. -Det kvittar just lika, det är ingenting att se, kära du. -Nu talar du som om du skulle trösta ett barn. Nej, säj rent ut, det är hejdlöst mycke att se därute. David berättade om vistelsen i London och om Crispi. -Hon var i alla fall en bra kvinna, avslutade han. -Men hur gick det sedan, hur kom du hit, undrade Karl Anton, på en gång nyfiken och gripen. Han drack fortfarande sitt öl med samma iver. -När jag beslutat mäj på allvar att ge mäj i väg, så gick jag. Hon låg och sov då. Jag gick och drev kring dockorna och träffade en dansk skeppare som tog mäj med till Copenhagen, en riktig rövarbåt för resten, som hade svårt att få folk. Det var en liten usling till ångare, och för liten besättning, och maten knapp ändå. Jag stod till rors i sex timmar en natt, och det var ändå ingen på utkiken, tror jag. Det var en sån där skeppare som gav fan i allting, bara skröt och ljög om sina fruntimmer, full, grisig och äcklig. Men det är ju ingen lång resa, så den tiden kan en tåla vad som helst. Men det hände någonting konstigt, på den där Constantia, ändå. Hör du, tror du på spöken? -Jag tror numera på allting, precis allting. Hurra, gosse, du har sett djävulen till sist ändå! Tala om, tala om! -Nej, djävulen var det inte, lugna däj, du. Well, jag står i fören en natt, och tyckte det just ingenting var att titta efter, becksvart var det också. Jag hade kanske en halv timme kvar av vakten, och jag stod och tänkte på, hur det skulle kännas att komma och titta på er därhemma igen. Det är mycke som kommer över en när natten är riktigt tyst, och jag stirrade ut i mörkret och tänkte: om du nu, bäst du står och ser bara svarta natten framför däj, på en gång fick se hur mörkret delade säj, och det liksom kom ett ensamt ljussken farande över vattnet, och du stirrade in i det där ljusskenet-- och då såg du plötsligt ett rum, låt oss säja, köket hemma, och du kunde se in i det, och se allting dom gjorde, mor, som står vid spisen - Johan Adolf, eller Karl Anton, kanske far, som står på knä, jag tänkte, vad det skulle vara roligt. Och just som jag tänkte så, kom ljuset farande- -Guds ande svävade över vattnet, inföll den blinde. -Och jag stirrade in i ljuset, och just då kände jag, för första gången på många år, samma förebud till de där drömmarna, jag talat om, som jag hade när jag var barn, och som alltid var lika. Du minns hur jag pinades natt efter natt, hela månader ibland, med att varenda gång i drömmen uppleva den största av alla fasor. Du har läst om inkvisitionen- du minns Poes berättelse om Pendeln, som vi läste och ryste åt som barn -- i alla händelser, nu for denna aning om en kommande skräck som en kniv igenom mäj, så att jag nästan tappade andan, men jag stirrade mitt in i ljusskenet och såg- däj. Du kom famlande över en slätt, och sträckte armarna emot mäj. Och jag ville ropa, att jag skulle komma, men då försvann alltsammans! Vad tror du om det? -Tja, jag kan väl tänka mäj att min själ var ute och knallade på havet ett slag, och att det var den du såg. Hör du, minns du om han var puckelryggig? Då var det min själ. David måste skratta bort sin högtidlighet. Han såg beundrande, nästan avundsjukt på broderns överlägsna, lugna ansikte. -På tal om de där drömmarna, du hade som barn, skulle jag fråga däj om en sak: Du har väl inte händelsevis läst Dantes Inferno? -Jo, men jag minns inte allt. Jag minns att jag inte fann någon beskrivning på vad jag kände i drömmen. -Det kan du heller inte begära, men nu tänker jag på beskrivningen av virveln i femte sången. Det är något ditåt. Men eftersom vi nu talar om allvarsamma saker, så har jag en historia. - Han stödde huvudet mot den smutsiga väggen och vände sitt blinda ansikte mot broderns. - Du minns, att mjölnare Bogren skar halsen av säj i sin kvarnkammare år adertonhundranittio, en aprildag. Vi hittade honom där, mitt på det vita golvet, och blodet hade sprutat långt omkring. Det minns du också. Nu är frågan bara den, om du minns hur han såg ut? -Well, vänta! Mager, medellängd, blåvitt ansikte, skäggstubb, mer minns jag inte. -Du har således ingen föreställning om vem han var lik? -Åh, vi brukade säja, att han var lik Johan Adolf. -Nå, då är vi överens om det. Nu, sedan jag vart blind, har jag drömt ett par gånger om det där igen, och alltid är det så otäckt, därför att jag inte ser någon skillnad. Det kan vara- ja, vem som helst av de två, som jag ser. Men det betyder ingenting. Halsen var i alla fall avskuren. Ja, sen var det ingenting mer. De satt tysta en stund. David ryste, och den blinde drack sitt öl, numer allt långsammare, begrundande vad han sagt och hört. -Jag saknar kunskaper, sade han liksom för sig själv. Och nu, när jag inte ser, kan det bli klent med att samla erfarenheter också. Säj, har du läst någonting under tiden? Var håller du hus, gosse, är du lika rädd för Gud som förr i världen? Vad är det för idioter, som sitter och skrattar åt oss därborta? Kan du inte be dom hålla käften? Ser du, jag vill tala med däj om nånting- nånting ordentligt. En halvfull sjåare satt nära intill dem med serveringsflickan i knäet. Han kysste henne oupphörligt, och för varje gång sade hon: -Men så skäms då, dom tittar på oss! -Jag har inte läst just något- och för resten jag har haft så litet tid med att grubbla, svarade David. Läste du mycket innan det blev mörkt? -Det hade jag slutat med därför att det inte angår sådana som du och jag. Kunskapen, den har inget värde mer, när en slutat tro på denna världen. För den som är obotligt blind, gäller inte läran om färgerna. För den, som lever för att lära säj dö, har naturläran inget värde. Och så vidare. Förstår du? -Vad är det då som har värde? -Naturligtvis Gud. Vad skulle det annars vara? Det, som vi känner, ser inom oss, fast ögonen blir blinda, och det som vill sjunga ibland inuti oss, fast vi sitter bland lytta och rabblande dårar, och så det som vi känner skall leva, fast kroppen dör. Sådant har värde. Kanske du tror jag druckit för många glas öl? Men det är inte det. -Det är mycket, du kallar Gud. -Det låter som det vore mycket, men det är i själva verket ett enda. Och inte en bit av det hör denna världen till. Alla vackra tankar, som alla såna där välmenande mänsklighetens välgörare tänkt, allting som går under namn av ärlig strävan, och framåtskridandet, lycka och *amgång, och så det där att bli något, det tjänar bara det jordiska livet, och hur fint dom än lägger ut det, så är det ändå bara fråga om mat. Dom hittar på alla möjliga medel att lindra nöd och sjukdom, så att folk ska kunna leva, och det gör dom till religion. Det är skräp och intet annat än skräp. Det som inte går in i något av människornas samhällssystem, det är det, som är värt något. Men nu ska jag tiga. Har det där paret gått nu? David hade ingenting att svara på allt detta. -Vart gör du då av min Gud, den där, som jag trodde på och räddes för, frågade David om en stund. Karl Anton tog en djup klunk ur glaset, tände sin pipa och hostade. -Din gamla Gud, han hör bara denna världen till, han med. Han är en gammal soldat, härförare, och jag vet inte allt, i alla fall en gammal grym officer, som dom placerat allra högst opp, människorna. Det är därför att han är en människa, som han ställer till så mycket förargelse. -Du förnekar en personlig Gud? -Personlig? Du och jag är personliga, och vår Gud är större än vi, därför kan han inte vara personlig. Du frågar: kan han höra bön? Säj mäj något skäl för att han inte skulle höra bön! Fast det där att höra, det är en mänsklig egenskap. Men säj hellre, att böner kan gå i uppfyllelse. Det är alldeles säkert att dom kan. Du frågar, finns det änglar och andar? Jag vet inte, men ingen vet heller varför dom inte skulle finnas. Jag tror på dom. Dom är mycket trevligare att tro på än människorna. Nu, har du en cigarr? Nu säjer jag inte mer. Jag ska vila mäj ett tag, prata du, i stället! Karl Anton sitter med armbågen stödd mot bordet. Han kan inte se den trasiga duken med de många fläckarna och ringarna, inte besväras han heller av att subban ger honom nyfikna och föraktfulla ögonkast. Hans ansikte är ett enda leende, och han röker med den ovanes krampaktiga stela tag om cigarren, envist seende framför sig med en min som vill antyda att intet undgår honom. Han känner ännu hur ångesten vill klämma ner honom, och han biter samman tänderna. Det skulle gå an att falla i gråt när som helst, det skulle gå an att börja vrida händerna och jämra, det är inte så långt borta allt det där, men han undrar om han skall låta bli att se glad ut - kanske leendet verkar spöklikt- har han kommit att få något falskt i sitt yttre nu, när han intet vet om det? David häpnar över hur mager han blivit. Han tänker fråga honom vilka vägar han gått och vad allt han råkat ut för, men han kan inte finna ord. Det är således hans bror, den här trasige luffaren, som famlar sig fram med sin grova käpp- käppen som Johan Adolf skurit ett grinande hundhuvud på- och som nu sitter och har mörkt omkring sig fast hänglampan flämtar strax ovanför hans huvud, som har en sådan benägenhet för att plötsligt falla samman och liksom rysa åt något, medan han försöker le. Men nu hade ruset, det tunga, välvande ölruset fått litet makt med Karl Anton. Han kände ångesten vika, och små flammor av ljus for ibland förbi hans stirrande ögon. Då började David berätta mera om Crispi, och den blinde hörde förundrad på. Han visste just ingenting om kvinnor, de hade för övrigt alltid dragit sig undan och skrattat när han ville tala till dem. -Jag tycker, sade han, att jag liksom kan älska en sådan kvinna. Hon begriper allting så där nedifrån, som man måste begripa för att kunna känna riktigt. De där fina som sysslar med de fattigas gåtor, dom kan ju inte veta något. Crispi förstår, hon har den rätta moralen och det rätta föraktet. Vet du, jag går och föraktar och njuter av det. Jag ville träffa Crispi -tror du hon ville tala med mig utan att förakta mig som alla de andra? -Ja visst, men utan pengar skulle du inte göra det allra ringaste intryck på henne. -Skulle - skulle hon inte bry sig om att jag- var så här- att min rygg -Du skulle få hennes kärlek mot betalning, och hur du såg ut skulle hon strunta i. Men gör dig inga förväntningar- på en halv timme vore du trött. -Jag har grubblat så mycket- hör du - det tynger mig, att jag inte fått tillfälle till en kvinna. -Det är kärlek du längtar efter, inte efter tröttkört kvinnokött. Nu får du inte tala om det mer. Hör du det stormar därute- nu går han över slätten, nordan, hör-- Den blinde höjde sitt huvud och lyssnade. Som en lång ton från en grov harpsträng hörde han det. Men det var inte stormen. Han hade hört det förut, så många underliga toner, var det i hjärnan eller sjöng änglarna? Nu snyftade harpan, nu flög ett jätteackord av stormande smärta därute - det var sång någonstädes ! Men han slöt ögonen och kroppen drogs samman, snart skulle hans såriga fötter trampa gen- trampa -Drömmer du? Här är mera öl- drick, och glöm allting. Skål, skål för oss tiggare, barn av eländet! -Ja, låt oss supa, bara en timme. Sedan vägen gen ! -Det är härligt, sade Karl Anton drömmande. Minns du att jag förr kunde sjunga? Får jag sjunga här? Det är en visa som jag lärt ur en bok - som jag tappat, tillade han mörknande. -Visst får du sjunga. David såg sig omkring i lokalen, som nu var nästan tom. Och den blinde sjöng med klar, måttfull röst: Min sång skall vara ljus och ung, Fast mörkret kom när Gud befallt, Fast hjärtat är som höstens gräs Av frusna tårar kallt. Min barndoms sol har natten släckt, Förbi är vårens ljus. Och skuggorna tjockna hop till kväll Kring vägens grova grus. Det lyser varmt, det skimrar rött, Av stolt och stålblå höst Är marken hård där rosor dött På jordens breda bröst. Men höst och vår och storm och snö De äro icke mer. Låt mig med sång i mörkret dö, Ock sakta myllas ner! En mur av natt framför din dag, Du byggt, åt mig, o Gud. Hård är din hand av straff och lag Och svåra dina bud. Gå med mig, broder, gå och säg, På randen av min grav: Rättfärdig, Herre, är din väg, Tag åter allt du gav! Det var så tyst när sången slutat. Bara två diskerskor från kafeets kök hade kommit ut och stod viskande och storögda i dörren. De bägge bröderna gick därifrån, till Davids rum, ett kyffe, som David hyrt mot pantsättande av två liter brännvin. Det blev en rusig natt med gamla minnen och historier. Den blinde hade glömt att han var blind, att han fortfarande var utan arbete och att hemkomsten inte kunde bli glad. Det var borta. En flod av fröjd och sommar flöt in i det fattiga rummet med de dystra svarta väggarna och den brustna lutande kakelugnen. Den blinde satt i bädden och talade. Han var inte bitter. Han skulle slåss för livet tills han stupade, han skulle visa dem att han kunde bära mörker utan jämmer. Han skulle diktera en bok som David skulle skriva, om allt han lärt av sin blindhet och sitt elände. Han skulle ock sjunga för dem, där hemma, och han skulle säga dem att allt tungt skulle snart, mycket snart gå över. Och David- han skulle börja arbeta i skogen, men han skulle studera, lära sig något, försöka göra något av sig själv, han skulle göra visor av sina drömmar och sjunga dem för mor. Och dagen efter reste de hem. Att vara hemma, ja, det är väl ändå skönt, när barvintern flyger med milt väder och smekande västanvindar över bergen. När det är så milt att man i november kan värma sig i månskenet, och liksom en vinter för länge sedan håller syrenknopparna på att öppna sig och nyfiket titta ut, som om de inte riktigt begrep vad det här är för nya påhitt av vår Herre! Och så håller då också ett under på att ske inne i farmors kammare. De tre är hemma och sitter i tur och ordning vakt under hennes sista timmar. Med sin låga, mjuka röst berättar mor för David och Karl Anton om den gamlas sjukdom. Det är visst kräfta. Hon har haft förfärliga plågor. Numera var hon också alldeles blind - och nu var det på andra dygnet hon var medvetslös. Johan Adolf hade vakat den här natten. Han är så underlig nu, inte alls lik sig, det är som om han plötsligt fått fullt klart förstånd, säger mor. Han bara drömmer så underligt om nätterna, och så går han och ser ut som om han kommit underfund med någon hemlighet. Det är bara när man talar med honom, som han är densamme som förr. Och nu skall David övertaga vakten hos den gamla. Samma skarpa lukt av kamfer och ruttnande kött, som han känt ute i köket, kände han även därinne. Han slöt dörren sakta efter sig och gick rakt fram till bädden. Detta var således vad som var kvar. En hög gula trasor av skinn och ben, en näsa, skarp som en knivsegg, nästan. Två torkade, krympta händer och två djupa, slocknande ögon, som stirrar lika blankt ur sina hålor som förr. Hon hör Davids steg och frågar med skarp röst: -Är du här, nu igen? Jag har ingenting med däj å skaffa. -Farmor, det är David, som är här. Han böjde sig ned över bädden och rörde vid hennes hand. -Du får inte - vem är det som tar på mäj ? -Det är David, ropade han högt. David, som brukade sitta på farmors kista och läsa i psalmboken. -Jaså, det är psalmboken, du kommer för. En hund är du. En stor grå hund, sir jag. Du tänker ta mäj för psalmboken och halsduken och nåra höstrån ur Kangas lada- men geten svalt och jag hade två barn - David gick och satte sig på kistan. Vad ville nu det här säja, psalmboken och halsduken och några höstrån. Jo, visst, det var en bekännelse. Han tog psalmboken och tittade. Innanpå pärmen och överstruket stod, att Stams Karin Andersdotter var- rätte agaren --- Han lade bort boken. Den förskräckliga stanken härinne var nästan outhärdlig. Han stödde sig mot fällbordet, där psalmboken låg, och försökte låta bli att andas. Sedan började han röka och det hjälpte litet. Den gamla låg sedan tyst till kvällen, när hon vaknade till sans och ropade att alla skulle komma in. Och de kom, far och mor och alla tre bröderna och ställde sig vid sängen. Farmodern satt med ett berg av kuddar bakom sig, och det var ett under att höra denna redan nästan uppruttnade människa tala, orörlig, med den skarpa hakan mot bröstet. -Ja, Jesus kommer snart, men jag får inte gå bort innan jag talat om hur jag gjort- det var så svårt att ligga så här- så många år - å inte kunna tala om annat än för Gud- bara mitt högmod - att inte tala om - det var ett fång hö, det tog jag i förklädet- när Vitlind svalt- å psalmboken- den tog jag- jag st jag stal psalmboken, som jag har läst Herrens ord i - i så många år - först så låg den i kistan i femton år- jag gick för prästen - när jag tog den - för satan stod bakom min rygg- när jag läste i den- å läste han med -men så fattiga var vi, så annars hade jag ingen psalmbok fått - å sedan den svarta halsduken, som jag hade jämt i kyrkan - den- jag stulit. Gud har förlåtit mäj, men han har sagt att det skall bekännas inför människor också - gå nu efter å bränn - skynda er å bränn- allt innan jag slutar Far öppnade locket till kistan och grävde fram en svart sidenhalsduk, och han lindade in psalmboken i den. Det brann en liten låg brasa i järnugnen, där han så ofta lagat hennes mat. Han lade in det svarta byltet i elden och stängde luckan. Han såg mycket trött ut. -Brinner dom nu - frågade den gamla. -Ja, farmor, nu brinner dom, sade David. -Då - är allting klart. Tag undan de här kuddarna -så där- nu tack allihop Hon dog strax därefter, utan ett ord mer. Fyra dagar därefter stod en gammal man med silvervitt hår vid kistan och sjöng: "Och högre, klarare än gull, än solen Min själ skall skina ärofull för stolen Den gode Guden iklär mig skruden, Som själv han lovat åt den kära bruden." Borta på fällbordet, där den stulna psalmboken legat så många år, stod ett ensamt, klart ljus och brann. -Hörde du, Karl Anton, sade David några timmar senare, den där psalmversen, som gubben Karlsson sjöng? Var det inte vackert. De bägge satt ensamma i köket, rökande var sin pipa. Mor och far var borta och begravde den gamla. Karl Anton stirrade ned mot golvet, som om han grubblat över något. -Jag skall nu gå till fattighuset, sade han liksom för sig själv. Vad var det du sade - psalmen - ja, det är sannerligen inga små anspråk vi stackars människor har. Fast vi egentligen är några ordentliga kräk, så nöjer vi oss inte med mindre än att komma direkt till Gud när vi dör, och skina klarare än solen. Det är kanske inte så dumt, ändå, när man hoppas något, bör man ta till så det räcker. -Säjer du att du ska gå till fattighuset? Nu? -Ta det inte så högtidligt, gosse. Vill du ge mäj litet mer tobak? Tända kan jag själv, som du ser ganska bra. Tack, du, ja visst ska jag gå till fattighuset. Du låtsas som jag gått att söka arbete, när dom kommer hem. Det blir bra. Han blåste ut ett väldigt rökmoln över katten Majus, som hoppade upp i hans knä. -Har du sett att Majus tycker om tobaksrök? Titta, han brukade blunda förr, när jag gjorde det. Blundar han inte? Jag lärde honom det när han var unge. Ibland blev han tokig av det, och rev mäj på händerna. Men nu hoppade Majus ned och gick sin väg. Han kanske har fått mer stadgade vanor, sade Karl Anton. Det har jag också. Nej, det är nog inte så farligt att vara på fattighuset, som dom tror. Jag skall gå nu, så du får följa mäj en bit på vägen. Var har vi Johan Adolf? -Vet inte, han kanske gått till skogs ett tag. -Kom då, och hälsa honom, sedan. Vet du, fortsatte han när de var på väg ut till landsvägen, vet du varför jag inte är rädd för fattighuset? Det är eget, men jag har en annan syn på saken, än du. Det tycks mäj vara någonting stort i att sitta i de jordiskt förtappades skara. Att vart jag tittar, eller tänker att jag tittar, ser jag ingen, som står högre på rangskalan. Det måste vara något förnämt, nästan, att sitta i trasbrödernas krets, med inget hopp, ingen kärlek, ingenting att oroas över. Tycker du inte jag ska kunna känna mäj som ett slags kung där? Den, som sitter där, kan aldrig misslyckas. Ingen väntar att han skall bli något bättre. Vet du, när jag jämför oss, så tycker ag att jag är den starkare. -Jag skulle också kunna ta fattighuset, svarade David behärskat. Karl Anton grep broderns arm hårdare och skakade på huvudet. -Säj, varför är det så många stenar i den här vägen? frågade han. -Det är väl lika många över allt, men här är det fotstegen som slitit fram dem. -Det var just det jag tänkte på. Vägen har liksom slitit ont och blivit kantig och hård. Mitt hjärta har blivit så där hårt av allt man trampat på det. Men nu, när vi kommer dit, där den sandiga heden börjar, sätter vi oss. Vi har god tid. Nej, jag tror inte du kan fattighuset ännu. Du kan mycke, men det kan du inte. Sitter du nu? Är det mörkt säjer du? Så lustigt, då är vi lika blinda bägge två. Nu ska jag läsa en dikt för däj, som jag skrivit. Och med handen i broderns hand läste han sakta: "Hårt biter hedens vind. Din magra, vita kind, Din hårda hand och min som järn bli kalla. I öde sand vi gå, Vi trasiga vi två, Och skälva hårt av köld, och regnen falla. När kvällen skymde skyn, Då sågo vi från byn, Hur solen sänktes som en blodig bila. Vi skyndat bort från dem, Som äga hus och hem För törstiga för dryck, för trötta för att vila. Från dagens första Ijus, Vi hälsat hus vid hus, Och sett allt hemligt ve i ögon skina. Vi hade det som de, Ej någonting att ge, Ej bröd och vatten ens i livets pina. Nu orka vi ej mer Så låt oss sjunka ner, O, broder, räds ej du, jag håller hårt i handen. Å, den är kall som snö, Gud har befallt oss dö, Hans storm har piskat oss på knä i sanden. Hårt biter hedens vind, Din magra, vita kind, Och dina hårda händer äro kalla. När två i mörkret mött, Och bedit där och dött, Mot hård och öde sand må regnen falla." -Säj inte ett ord, viskade Karl Anton. Nu går vi. Det är inte långt kvar. Vid grindarna till fattighuset skildes de. -Nu ska vi höra, sade Karl Anton muntert, vad dom tar för det trevligaste rummet. Och han ringde på klockan. David, är du kvar, ropade han. Men David var borta. Han ville ej vara med längre. -Jag tycker jag hör steg, sade den blinde. Det är väl vaktmästarn, nu gäller det att inte tappa humöret. För djävulen, det är svårt nog att inte visa folk vad man har att tänka på. -Vem är ni? frågade en godmodig röst från gården. -Jag är blind, arbetslös, hungrig och törstig och trasig och utan tak över huvudet. Vem är ni? Har ni plats för en familjemedlem till? -Jaså, det är den blinde Rammen, mumlade mannen, kunde just tro det, ni är inte anmäld i vederbörlig ordning. -Enligt Sveriges rikes lag skall ingen tillåtas svälta, ligga ute, tigga eller sådant, utan av de kommunala myndigheterna - -Stopp, stopp, men ni har föräldrar- -Det var därför jag vill in här. -Ja, det är klart att ni får stanna över natten. Sedan får ni tala med fattigstyrelsen. -Ja, ja, ge mäj bara en säng, jag ska nog tala med styrelsen ! Mannen tog Karl Antons arm och ledde honom upp mot trappan. Det var beckmörkt och hård vind. Men därinne hördes trätande röster och barns gråt. En ung kvinnoröst svor och skrek fula ord, när de gick förbi. De gick genom en lång gång och uppför en trappa. -Här blir det för i natt, och kanske alltjämt, sade föreståndaren. -Hur många i varje rum? frågade den blinde. -Bara en till här, så länge. Han är en gammal skolmagister. Han hjälper nog er med det ni vill, om ni ber honom. Föreståndaren gick, och Karl Anton satte sig på sängen och väntade på skolmagistern, som dock inte kom. Han fick dagen därpå veta att han rymt. Men han somnade och sov tills dagen ljusnade igen. Det var söndag. Doktor Magnus Horla hade fått ett brev i går, där en viss David Ramm anhöll att få ett samtal mellan tre och fyra i dag. Nu var klockan tre, och han hörde steg på sandgången. Han reste sig från sin stol vid skrivbordet, strök med en smal vit hand bort sitt mörka hår ur pannan och bad den unge mannen sitta ner och doktor Horla satte sig igen vid sitt stora bord. Han hade ett mycket vitt ansikte med ett uttryck av nervös oro, men fullt behärskat, och han talade sakta och aldrig utan att tänka. Han var mager, och nu i skenet från den blå lampskärmen tyckte David att han såg ut som en mask av japanskt porslin med en massa skuggor i. Det är alldeles oriktigt att gå hit, tänkte David, jag kan inte sätta mig här och jämra mig, det är löjligt att tvinga på en annan sina bekymmer. För resten: vad vill jag egentligen? Det är kanske bara vänskap jag söker - och varför gick jag hit? Antagligen tror han att jag vill låna pengar, men det vill jag inte. Om jag skulle vara riktigt ärlig skulle jag säga: Doktor Horla, låt mig berätta hela vår historia och säg mig hur jag skall få ro åt mitt hjärta. Säg mig om ni vet något sätt att se och uppfatta eländet, som gör det lättare att bära. Säg mig om ni kan släcka den storm av eld som sopar genom min själ, min kärlek till skogen och de vilda bergen, och mitt hat och min leda åt människorna. Och säg mig hur jag skall bära mig åt för att uthärda att stå maktlös inför de minas långsamma marsch till fattighuset-- Men han sade i stället: -Jag ber doktorn om ursäkt för att jag upptar doktorns tid, - men jag Mer blev det inte, ty mer gick inte att säga. Doktor Horla lade bort några papper och såg bortåt Davids hörn med ett stort leende. -Det är ju ni som prövat på det friska sjömanslivet, sade han för att säga något. -Jag kom nyss hem, jag tycker inte om det, jag ville gärna ha lite kunskaper. Doktorn log för sig själv och med en känsla av intensiv trötthet lade han bort "Kristi efterföljelse", som han lekt med. I fyrtio år hade han själv önskat sig litet kunskaper men hade tröstat sig med att irra omkring i böckernas döda öken, tills han nästan var färdig att ropa högt åt tomheten. Han tänkte på att han varit en ung man en gång, som undrat vad det vore roligast att bli. Det var närapå färdigt nu. Allt var rivet i trasor och trasorna luktade illa. Ibland önskade han att han kunnat börja bedja och tro. Det var det enda sättet att komma undan det gapande intet som höll på att i en svart håla utan utgång suga in honom för att dö i mörkret med en vansinnigs skrik. Han hade inte bara läst, han hade levat också, hetsigt, förfärligt. Det hade slutat så, som när man gått på en krog och berusat sig för att sedan ej veta vad man skall ta sig till - med den skillnad att han, när han slutat "leva" inte orkade ta sig till något. Glädjen är en lögn, satt han och tänkte, och den framgång som den här unge mannen säkert långtar efter är en sköka med sur andedräkt. Det skulle han få erfara när han kysst henne. Den stora dumheten var att envisas att vilja vara lycklig, att undslippa lidandet. Att lida var det enda vi kunde vänta, men varför lärde sig inte folk att lida med stil, i stället för att fara omkring och jämra. Han spratt nervöst till och såg på den storväxte ynglingen i soffan. Han uppfångade ett fint ansikte och ett par ohyggligt vakna ögon. Kanske- javisst, han hade ju hört att de där båda bröderna var begåvade. Vad skulle han börja säga, vad var att göra? Han borde ge honom pengar - men vad skulle det hjälpa? Om han skulle göra sig till vän med honom och försöka odla hans själ? Ha, kamrat med honom - vad skulle för övrigt alla människor säga- och varför satt han här och fantiserade i stället för att rakt på sak fråga honom vad han ville? Han såg mycket olycklig ut- satt han inte och nästan vred sina händer? Borde han inte säga honom att inte grubbla, utan antingen arbeta med vad som helst, bara utan något mål, arbeta som en vansinnig- eller också supa, supa hejdlöst, gå mot fördärvet, men som en man, ty det var inte värt att ha ideal- eller säga honom att om han inte ville slå ihjäl sin själ vore det bäst att börja bedja och tro. Eländet var ju ändå obotligt- ah, nu började han tala. Vilken musikalisk röst i alla fall. Doktorn rätade upp sig, han var strax den överlägsne Horla igen, med det förbindligt förstående leendet. -Det var så, började David med bekymrad min, envist grubblande över golvmattans röda mönster, att jag egentligen bara ville tala med någon som förstår något- jag ville berätta min historia--. Han tystnade. Just nu, när han kände sitt hjärta sprängfullt av allt han ville ge uttryck för, nu satt han här och stammade som en tiggare. Han såg den blindes ögon stirra mot sig - och hörde han inte Johan Adolf ropa? I ett fattigt rum satt två gamla utslitna och väntade på att bli ännu fattigare, den där stormen som ven utanför, den visslade iväg ända bort till fattighuset där den blinde satt vid sitt nät med bröstet fullt av bitterhet. Den blinde kanske sjöng en visa för de lyssnande fånarna omkring honom och efteråt kanske han satt och förbannade allt. Det var det här som skulle sägas - om han endast kunde ge doktor Horla klart besked om hur han kände -- så skulle han gå ut i mörkret och sjunga av glädje över att ändå någon begrep-- -Jag förmodar att ni inte har det så gott i ekonomiskt avseende, började doktorn med blid röst. Och ni ville gärna pröva edra intellektuella krafter på något, inte sant, och ni ville ju - hm, bli något, tillade han och trummade energiskt med fingrarna på skrivbordsmattan av rött läder. Ni har lust för böckerna, inte sant, hur gammal är ni egentligen - jaså, nå det är ju inte så farlig ålder ännu, men - Doktorns ögon blev plötsligt hårda, han slutade att trumma med fingrarna på bordet och tände en cigarrett. -Nå hå, sade han med klar och kall röst, det gäller således: vartåt ligger er begåvning egentligen? David röck till och kastade en förtvivlad blick omkring sig i rummet, men han såg bara att alla väggar lyste av bokryggar, till och med på golvet låg travar av böcker. Det var så mycket blått Ijus kring den lilla stillsamma bleka mannen vid bordet, och den starka lukten av cigarrök och parfym nästan förvirrade. David tycktes ha suttit här en hel evighet. Det var bestämt tid att gå. -Nej, det är inte riktigt fråga om det, utbrast han nästan med en snyftning, hör ett ögonblick på mig först - får jag berätta något - något annat - mitt lidande Doktor Horla drog ihop sig och mörknade. Han hatade scener, sentimentalitet och obehärskade människor. Vad menade denne okultiverade man med lidande? Att nödgas slita ont? Bah- det var ju som morfin att få göra det. Att inte få studera, göra det man passade för- det hade för resten inte heller Horla fått, han hade tvingats att läsa sig fram till något, familjens ära hade fordrat det. David hade igen tappat bort vad han skulle säga. Detta förvirrade försök att tala och att tala kort och klart skulle stranda på att hans blod jagades åt huvudet tills hela rummet dansade. Men så började han, han måste ju. Förläget, stammande, men så småningom allt mera flytande. Och så kom då hela historien i korta men klara små berättelser. Till sist råkade han i hänförelse och talade lidelsefullt, obehärskat nästan, ibland sentimentalt och hela tiden med den obildades iver att göra sig forstadd. Under tiden hade Horla lagt bort sin cigarrett, slutat att trumma på bordet, och när David helt tvärt slutade, satt han med huvudet lutat mot handen och såg drömmande bortåt brasan. Nu hade han ingenting mer att säga, intet råd att ge, nu var det bäst att vara tyst och inte begagna fraser mer. Det fanns måhända något att säga som kunde passa även här, men det brukade man inte få tala om utan att mötas av grin. Han visste inte heller om han var den rätte mannen att tala om det, men det låg framför honom en nött bibel med mässingsknäppen. Han satt och stirrade på den utan att hitta ett ord att säga. Inte skulle han tala om arbete och sparsamhet, inte om energien som kullslog alla hinder, inte om studier och umbäranden och ett idogt liv. Sannerligen, det fanns inte något att tala om, än om - Ja, vägen ut hade Han visat - och den stora Östern kände den. Den vägen bar emot, och i dess inkörsport stannade alla lycksökare. Och den gick inte till framgång och ett bekvämt liv, utan till döden. Och så här ville han säga till den unge gråtaren: -Käre vän, du är lika illa däran som jag. Vi har alla i någon hemlig vrå ett benrangel gömt, som vi knappast törs titta på ens själva. Du ser och känner för klart. Vet du hur det gått för dem som sett och känt för klart? De har hamnat på dårhus. Här går du kring som en stackare och slipas sönder mot allting- Men han kunde inte säga så, han trodde ej det skulle bli begripet. Så här skulle han säga: Jag kan inte trösta dig, inte ta bort ett milligram av ditt lidande. Du är en sådan som måste lida. Men - har du försökt att bedja ? Han kände en förunderlig trasa i halsen när han tänkte så, han kände sig underlig i bröstet- var det kärlek? Men så vaknade han till. Vart hade han strövat iväg med sina känslor? Arbeta, men inte för att bli något, och om du inte vill bli dåre eller självmördare så - bed - Fall på knä mitt i livets trashög och bed! Skaffa dig den frid som övergår alltförstånd! Det gick inte an att säga så. Han skulle bara pressa fram detta ord: Bed! Men han tordes inte - inte ens det! De stora tankarnas väg - fram till tron fick han inte tala om, inte heller om läsarnas genväg dit. -Ja, det är nog en börda ibland, detta liv, men man får hoppas det ljusnar, sade han med trött röst. Och detta var allt han orkade säga. Men David tog farväl och gick, uppriven och ond på sig själv. Det var mörkt, men månen skulle snart gå upp. Han gick tvärs genom byn förbi kyrkan ut på kyrkogården, där han satte sig ner på en bänk för att lugna sig. När han vilat en stund skulle han gå upp till fattighuset. Ett älskande par, som helt ogenerat slagit sig ned bakom en gravvård fnittrade och småskrattade, och han kunde höra hur affären utvecklades i den gamla vanliga ordningen. Han kände leda, reste sig och gick. Det där var således det hem Karl Anton fått, den stora barackliknande byggnaden med de många stora fönsterna. Alldeles nybyggd och bekvämt inredd, med högst tre hjon i varje rum, och järnsängar att ligga i. Vid grinden ringde han och portvakten släppte in honom efter att ha frågat efter hans namn. Det var som ett fängelse. Han blev visad till andra våningens arbetssal, ett stort och väl upplyst rum som sorlade av trätor och skratt. Han hörde ljudet av vävstolar från kvinnornas sal, och hela byggnaden nästan darrade av alla fötters tramp, allt hamrande och knackande, skratt och skrik och svordomar. Karl Anton satt vid sitt nät, men följde strax med arbetsföreståndarens tillåtelse David ut. När de gick genom grinden sade Karl Anton: -Är månen uppe än? - fåfängt stirrande mot skyn. -Ja, en bra bit, det är vackert, ska jag säga. -Då går vi till kyrkogården och sätter oss medan jag berättar hur jag har det. Det är så tyst där, sade den blinde lugnt. -Jag vet inte, jag var nyss där och hörde ett par älskande mellan ett par gravar. -Dom har nog slutat nu, eller också ger dom sig av när vi kommer. Var är vi nu? -Mitt för prostgården. -Lyser månen? -Härligt, prostgården ser ut som en gul brosch. -På tal om prostgården så var jag därinne. -Hade du någon nytta av det? -Det var inte meningen. Jag tänkte tala med prästen om min själ, men upptäckte att han inte tror på den. Han var så bekymrad, han sade att allting föreföll så bottenlöst. Han har nyss mistat både hustru och barn. Jag vet inte riktigt, jag tyckte han kämpade med gråten. Doktor Horla var där för att trösta. David röck till. - Talade du med doktorn? frågade han hastigt. -Nej, bara hälsade, och han gick in i rummet intill och där sade han att den som säger ett enda ord inför den verkliga olyckan, den förolämpar. Var det inte vackert sagt? Så där fulla av tänkespråk är människorna. Men jag sade till prästen att vi måste bedja och då tyckte jag han skalv. Inte kan han ta hand om själar, det är han för vek till. David, minns du när vi satt i ladan och läste "Det finnes ingen Gud"? -Tala inte om det nu. De var framme vid bänken på kyrkogården där David nyss suttit. Det älskande paret hade gått, en mild vind blåste och månljuset strömmade ned från väster och vårdarna kastade långa skuggor över kullar och uppkastade vissna kransar, vars blad surrade som om de varit fulla av insekter. De talade lågmält och länge, och mest om barndomsminnen. -Och är det inte underligt att min blindhet fört oss närmare varandra, sade Karl Anton. - Förr var alltid eländet inuti oss, nu är det bakom oss, runt oss. Om jag bara kunde se månen. Är han högt? -Ja- det är stjärnor också. -Åh, på dem ska vi bo en gång. Ser du, jag hoppas annu. -Jag har varit hos doktorn, sade David om en stund. -Åhå, Horla- det skulle du inte, nå- -Jag berättade allting. Han sade ingenting. Efteråt ångrade jag det där. -Du gick dit för att träffa en människa och hittade en doktor. Ja- jag gick till prästen för att få en själasörjare och hittade en människa. Jag går aldrig till människor mer- det är bäst att vara ensam- men det får jag ju aldrig. När det inte är ungar som gnäller är det kattor som jamar. När inte kärringar träter är det vaggor som dundrar över golven. -Jag tycker du har börjat tala så överlägset, utbrast David häftigt skrapande med skon i sanden. Förr var det så att -Ja, jag var den sämste av er alla i byn, och det är jag ju än, men sedan jag vart alldeles blind tänker jag klarare. Min olycka har slagit ihjäl så mycket skräp hos mig. Jag vet att jag talar högtidligt. Är det löjligt? -Jag vet inte - om du inte vore så djupt nere- så ytterst hopplös skulle det vara löjligt. Nu -Tyst, jag är inte hopplös, jag skall bo på stjärnorna. David såg på honom. Hans krokiga, förskjutna rygg och vissna händer, hans oformliga huvud- allt var så hopplöst som de blinda, svarta ögonen som glänste som matt bly. -Ja, det är många stjärnor. -Du ska inte tala i den där sorgliga tonen. I min faders hus äro många boningar. Nu kan jag inte mer se något- och innan jag blev blind kunde jag heller inte se som jag bort. Vem kommer på landsvägen? Det är någon som sjunger långt borta. David lyssnade. -Ja, någon kommer hitåt- någon sjunger, nej vrålar, vänta, jag går fram och ser efter. -Låt mig bli med- jag kan ju höra om jag inte ser. De gick arm i arm utåt vägen. I det klara ljuset såg de en man komma springande. Han stannade då och då, ristande framför sig med en kniv. Han var barhuvad, hans tofsiga hår låg i en lång lugg ned över pannan, och hans bara, vita fötter tog dansande steg över det nästan frusna gruset. Ibland måttade han med kniven åt sin hals och stod då mycket stilla några sekunder. Så såg han sig omkring, gav upp ett skrik och rusade vidare och försvann strax i en krökning av vägen. Det var Johan Adolf. Davids ansikte blev vitt. -Allt är fullbordat, viskade han och sjönk i detsamma på knä, dragande den blinde med sig. De bägge höll varandras händer hårt. -Så vart allt en förbannelse, snyftade David. -Ja, ropade Karl Anton med klar röst, men det rör inte den som knäböjer. Låt oss bedja! Och de knäböjde länge mellan ett par uppkastade jordhögar och när de uppstod igen var deras hjärtan lugnade.