Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se --- 0 INLEDANDE KAPITEL. Hovmarskalken, herr Hugo Hamilcar Löwenstjerna. satt en dag hemma på sitt Jaktslott i Närke, omgiven av alla ledamöterna i sin törnros-akademi. Det var den tiden på dagen, att akademien drack kaffe. "Mine medlemmar!" sade herr Hugo, "jag hade tänkt proponera ett stort och ovanligt beslut. Jag ville föreslå akademien att göra ingenting." "Ja," fortfor den milde fadren till sina tigande ledamöter, "sedan Richard Furumo utarrenderat Råbäcken och rest till Småland, samt vår son, Frans Löwenstjerna, åtföljt honom, så att själva du, syster Eleonora, måst intaga sekreterareplatsen inom oss; så tycker jag sannerligen, att vi, under dessa herrars frånvaro, borde passa på och sätta nya stolsvar på akademien, ävensom nedtaga och tvätta gardinerna i hela Jaktslottet, vilket kan mista sin stora ryktbarhet, om man icke här i huset gör allt vad man skall." Sekreteraren doppade sin skorpa och såg förundrad på ordföranden. "Nä nå, min goda syster! när jag säger göra ingenting, så menar jag blott tills vidare. Ty allt i systemet bör hava ett slut, även dess ingenting." I detsamma inträdde kammartjänaren Jacques med ett stort brev, ankommet med södra posten. Hovmarskalken grep det med begärlighet. "Det är ifrån Jönköping! från Frans!" utbrast han. "Jag vill öppna och läsa vad min son skriver ifrån södra Sveriges vackraste punkt." Herr Hugo bröt och läste. Efter brevets inledning, som blott innehöll välönskningar för Jaktslottets och akademiens hälsa, fortfor Frans: "Min far! jag kan aldrig beskriva vad jag är intagen av den orts skönhet, dit jag kommit på vår lustresa. Richard Furumo är sig alltid lik. Vad tycker min far väl, att han nu har gjort? Han har tagit engagement vid Huskvarna gevärsfaktori, trekvarts mil öster om Jönköping, emedan han blivit alldeles förtjust i konsten att göra muskötlås. Han har flera gånger sagt mig, att han anser detta vara sitt livs rätta bestämmelse, så att jag med sorg måste hålla honom förlorad för litteraturen. Likväl hindrar detta varken honom eller mig, att tillbringa trevliga aftnar i staden och närmaste trakten Nu, min bästa far, vad hände? Jag såg på några dagar icke till min Richard: jag var övertygad om, att Fleetwood mer än vanligt upptagit honom på Huskvarna: troligen skulle någon av Åkersteins ypperligaste metoder försökas. Slutligen träffas vi en kväll på en lantlig promenad framåt Ryhof. Richard var denna gång i sitt älskvärdaste lynne; ty han sade ingenting. Han blott kastade så goda och glada blickar omkring sig, att jag med tillförsikt tog upp min cigarr. Vi satte oss tillsammans på en lång trädstam, kullblåst, efter vad jag tror, i Odens tid, så stor, gammal, mossbelupen och införlivad med stenar och skogsmark låg han där. Sedan vi sutit på honom tre å fyra ögonblick, sade Richard till mig: 'vet du, Frans! jag kan en småländsk historia'. Jag häpnade. Bösspiporna, filarne och tängerna lära då hava fått lämna sin gärd åt romantiken? svarade jag. 'Det må du väl säga,' inföll Richard. 'Den småländska roman, jag vet, har ganska mycket krigiskt uti sig, det kan jag väl icke undgå att tillstå. Jag har fått del av dessa händelser under vår vistelse här. Frans! näst nöjet att polera järn och äta smultron, finns intet högre, än att lyssna på roliga tilldragelser. Om jag blott kunde äga förmågan, att tala om allt tiondedelen så bra, som det hänt i verkligheten !' Således, min bästa far, utan att längre upptaga min far och släktingarne inom akademien med allt lappri, som växlades emellan två utflugna bofinkar, sådana som Richard och mig, följer nu här själva det lilla infallet från södra Vätterstranden, detta Plan of the Junecoping Minstrel. Romanen, för att vara god och akademien till nöjes, har jag låtit pränta inne i staden. Vad säger min far om detta nya slags piktur? Min far bör förundra sig över de märkvärdiga bokstäverna. Stå de icke höga, stolta, smala, schlanka? De äro ynglingar, min far, dessa bokstäver! De likna icke de korpulenta ledamöterna av den feta engelska stilsorten, vilken hela alfabetet igenom går som vackra medelålders män med embonpoint. Jag kallar denna stil 'framtidsbokstäver', med min fars tillåtelse. Själva historien skall jag bedja min far vara så god och tycka hjärtligen om; den är ett foster dels av händelser, som hänt, dels av tilldragelser, som tilldragit sig. Efter vanligheten har Richard icke kommit ihåg sitt stackars stycke med någon titel; blott givit mig berättelsen, kapitel på kapitel. Han är och blir en omänniska. Likväl får jag tillstå, att han nu är fryntligare än vanligt; och, med hänsyn till sitt militäriska arbete vid Huskvarna, tror jag, att han helst skulle vilja kalla sin pjäs: Sista Småländska knget, Rövarbandet vid Värnamo, eller så. Ty min far får här se upptäckten och förföljandet av några outsägliga stortjuvar. Dock är det ingenting, som har att skaffa med de beryktade hantverkarne i Gabriele Mimanso. Våra tjuvar här äro samtligen lantbor. De hava intet stadsaktigt uti sig, det jag kan se. Sedan Richard kommit till Huskvarna, tänker han ej det ringaste på Paris mera: jag tror knappt han kan konjugera avoir och etre. Han bara äter, sover och polerar. Jag, för min del, har en annan smak: jag skulle vilja kalla pjäsen Herr Alexander Informator, vartill min far lätt inser skälet av själva boken. Men jag vet nog, att man uppe på Jaktslottet har sina besynnerliga nycker. Råkar akademien komma tillsammans, så bliva visst dess tankar delade. Det kvinnliga elementet därinom torde, nu som alltid, bliva rådande. Till våra damers nöje ber jag därföre min far kalla sitt nya manuskript: Tre Fruar i Småland. På det min far icke måtte beklaga sig över, att stycket är alldeles olikt våra förriga törnrossaker, så har jag med min hand satt motto över varje kapitel. När Richard fick se detta, skrattade han åt mig och sade: 'gör som du vill!' Jag har också, för min del, infört några anakronismer, emedan intet stort och intressant rövarband nu just existerar i Småland, min far; men det har varit! Jag har också tillåtit mig några falska namn på ett par ställen och personer, i stället för Richards verkliga. Min far förlåter ju mig för allt detta? Det är meningen att vara- poesi, ser min far, och ej en historisk historia; därföre har jag ljugit litet, såsom min far alltid vill. Vad Richard själv beträffar, så tror jag en ny inre framtid förestår honom. Jag skall icke säga, att han blir läsare eller metodist; ty dessa namn behövas icke: men religiös är han och varm, icke blott till hjärtat nu, men även till ytan. Min far skall tycka om detta, det vet jag, därföre skriver jag därom. Under våra småresor i bygderna hava vi också varit i Hjälmseryd. Men mera härom i ett annat manuskript. Min far! Småland är en ort! här ske händelser! Richard och jag hava gjort en högst intressant bekantskap i en fru Petterson på Herresta och Hörda, gods och bruk, belägna i en socken litet väster om Värnamo. Jag kan icke i korthet säga allt gott jag hade att berätta om denna djupt aktningsvärda fru. Hon underhåller utländsk korrespondans. Men vad som intagit Richard för Herresta, är i synnerhet den märkvärdigheten, att han själv, så när som på ett hår, kommit att i sin barndom, genom sina föräldrars bosättning på denna gård, göras till smålänning. Ty Herresta och Hörda ägdes för fyratio år tillbaka av en general Strömfelt, men såldes, och kom då i andra händer, vid namn--- Allt detta skulle föra oss för långt. Farväl, min älskade far! Man blir icke här i världen vad man skulle bliva, och så gick det även med Richard Furumo, som, när han föddes, icke påtänktes till låssmed. Bed Jaktslottet, akademien och alla våra vänner stundom låta sitt minne falla på oss, stackars ynglingar, som här nere på andra sidan om Vättern roa oss ganska bra ibland de gästfriaste människor på jorden. Min fars &c. &c. &c. Frans. P.S. Min fars sista brev har på det högsta smärtat mig. Kan det vara sant, att Kusinförfattarinnan ligger dödssjuk i Stockholm, att mamsell Bremer föresatt sig att aldrig mer utgiva romaner, samt att fru Flygare-Carlén slutat sitt kontrakt med Kabinettsbiblioteket? Jag tror till Sveriges glädje intet av allt detta; och min far skall få se, att jag har rätt. Leve våra författarinnor! De skola skriva, det är min sats. Intet större nöje gives för karlar, än att se vad älskvärda fruntimmer sammansatt. F." Efter inhämtande härav sade herr Hugo till akademiesekreteraren: "bästa syster! lägg Frans' brev till handlingarne. Se så. Boken skall heta Tre Fruar i Småland, det är min vilja; och akademiens gemensamma önskan är, att taga del av innehållet. Få se på stilen? Ja, minsann, Frans har rätt: ganska egna bokstäver. Storartade, sturska, stolta, högvuxna. Det var ena kanaljer! jag har aldrig sett maken. Jag förmodar och hoppas då, att det, som de hava att säga, måtte vara desto ödmjukare. vackrare och beskedligare. Vi leva i en betänklig tid. Låtom oss taga en vanil; innan vi begynna, och sedan genast gå till verket med kärleksfullt överseende och varmt sinne. Mina herrar och fruntimmer! jag får föreslå akademien, att hava en rolig stund." 1 ARONFORS BRUK. Denna gång satte fru Mekeroth sin lilla vackra hand framför ansiktet, emedan hon kände på sig, att hennes tredje gäspning skulle bliva så stor, att den komme att vanställa henne. En skön svensk septemberafton vandrade en herre och en fru arm i arm förtroligt och ledigt över en bro, som bar ner till en genom kol och grönsvart slagg förmörkad väg; deras avsikt var tydligen att bese smedjorna och påhälsa sitt arbetsamma, beskedliga folk där nere i hamrarne. Smedsgossarne, som voro vane att dagligen se sitt herrskap göra runden kring bruket och besöka härdarne, hade en gång för alla, till följe av husbondens egen vänliga tillsägelse, fritagit sig ifrån skyldigheten att vid förbigåendet stanna, lyfta av sig luvorna och hälsa: likaså smederne själve. Stångjärnshamrarne dunkade sina vissa, avmätta, säkra och bestämda slag, utan att på minsta sätt låta bekomma sig genom herrskapets närvaro: de gladlynta gnistorna stänkte vid varje hammarslag vitt omkring if rån den rödglödgade järnstången, som räcktes på städet, och de gjorde det nu lika frimodigt, lika obesvärat och eldigt, oaktat fru brukspatronessan själv stod framföre och fick många av dem på händer och kläder. "Vi gå nu härifrån, tror jag, Aurora lilla, och göra ett slag i trädgården, eller hur vill du?" sade herrn. Ja, svarade frun; men i detta lilla ja, så kort det var, låg uttrycket av en innerlig själsgodhet, en stilla belåtenhet med allt vad hennes man önskade. Man kan väl anmärka, att en avmätt spatsergång, dagligen på samma sätt ständigt vid samma tid och alltid till samma omgivelser, icke medför så mycket nöje. Emellertid hämtar man frisk luft, och när man kommer in igen, kan man alltid säga: "se så där ja, nu hava vi varit ute!" Någon nytta för själva brukets drift eller uppsyn över arbetet åsyftades visst icke genom de dagliga besöken i härdarne. Ägaren, herr kapiten August von Mekeroth, var, såsom man av titeln finner, en militär, och, vi tillägga, han var mera det än brukspatron. Av yrket förstod han ingenting annat än inkomsterna, men lärde sig även år efter år utgifterna, ehuru han vid egendomens tillträde mindre haft dem i sikte. Han ägde en bruksförvaltare, på vilken han fullkomligen litade; och hans vandringar på ägorna, i smedjorna eller vid masugnen voro icke följder varken av misstroende eller någon annan beräkning, utan härledde sig blott av nöjet att se sig omkring i Guds sköna skapelse. Han var en medelålders man, under tjänstetiden berömd inom sitt vapen, av kamraterne älskad, i sista kriget sårad. Också tog han på grund av allt detta avsked med utmärkelse, och anmälde sig såsom friare hos Auroras fader, ägaren till Aronfors bruk i Smaland (vi tillåta oss, att skriva ställenas namn pseudonymt), i en trakt, där han själv länge förut hade bott. Kaptenens sår bestod endast i någon skada i högra armen, vilken smakfullt hängde i sitt band. Han fick ja. Auroras fader dog och lämnade bruket i arv åt sitt enda barn jämte hennes man. von Mekeroth tillbringade ifrån denna tid ett lugnt och lyckligt äktenskap med sin unga fru. Hon var nu hunnen till tjuguåtta år, och de tvenne förhoppningsfulla avkomlingarne, Matts och Ulla, ägde sina tio eller elva. När herrn och frun kommit in i trädgården, fortgingo de där på den bredaste sandgången och vände sig till drivbänkarne. Deras lynnen, sällan eller aldrig skakade genom bekymmer och lidelser, njöto av en innerlig glädje, utan att egentligen erfara eller på något sätt känna till den. "Vi gå till gurklisten, tror jag, Aurora lilla, eller huru vill du?" sade han. Ja, svarade hon. På ena sidan om drivbänkarne stod en grönmålad spjälsoffa, för att under promenaderna tjäna till vila, då man också medsamma kunde bese allt det täcka och nyttiga, som där bredvid upprunnit ur jorden. Gentemot trädgårdssoffan befann sig på andra sidan ett även grönmålat gungbräde, liggande på sina bägge bockar. "I går," sade han, "sutto vi på soffan; i dag sätta vi oss i stället på gungbrädet, tror jag, Aurora lilla, eller huru vill du?" - Ja, söta Mekroth, lät oss göra det, svarade hon. Herrskapet satte sig således och gungade helt sakta och vackert. Aftonen utbredde sin milda svalka, och ifrån flera häckar spred sig ångan av sköna höstblommor vitt omkring. Aurora hlickade åt alla håll med en glad och tillfredsställd uppsyn; hon klappade emellanåt sin man på handen till den sjuka armen; emellanåt vände hon sig åt blomsterhäckarne och indrog deras vällukt. "Det är en för härlig kväll," sade kaptenen, "ingen månad på året övergår september, när han vill vara vacker; vad tänker du ge oss till afton, Aurora lilla?" - Spritärter med skivlax. Han slog sin vänstra arm ledigt och hastigt om sin frus hals och gav henne en kyss, vid tanken på sin lieblingsrätt. Därefter började de ånyo gunga, lindrigt och gott. von Mekeroth sade efter en stund: "jag skulle ingenting sakna på Aronfors, om det icke vore beläget i en förarglig socken. De bästa familjerna äro åtskilde genom ledsamma tvister, som knappt kunna undgå att förvandla sig i processer, fruktar jag; man kan ju icke hälsa på Abelcronas utan att göras till mål för Zeytons vresiga blickar. Fruarne äro på bägge ställena nervsvaga genom litteratur; de stötas bara man öppnar sin mun. Och prästerskapet i socknen! Skola vi bjuda hit prostens om söndag?" Som du vill, Mekroth lilla. "Gud välsigna dem." Jag tycker ändå mycket om de hyggliga människorna, anmärkte frun. När jag var barn, drömde jag att jag skulle dö som prostinna, fast det sedan aldrig blev utav. "Nå ja, de kunna gärna komma då, efter du så tycker," sade han. De kunna också gärna vara borta, efter du så vill, svarade hon. "Prostgubben," vidtog kaptenen, "kan icke halla ut i en enda passabel vira; och något måste man väl ändock göra här i världen." Prosten spelar ju rätt bra trädkarl? "Styvers trädkarl, ja. Åja." Paus. Man gungade en stund i tysthet, allt saktare och långsammare. "Har du icke ännu fått svar ifrån professor Bredman i Uppsala?" inföll frun Det är just det jag väntar med postväskan i kväll. svarade kaptenen. "Tror du, att den främmande herrn själv kommer med detsamma?" Det kan jag aldrig föreställa mig, sade han. Jag har just skrivit till Bredman såsom min egen ungdomsvän och landsman, emedan jag känner hans klokhet och omtanka: vi äro norrlänningar bägge två, ehuru jag ifrån Sidensjö. Jag tror aldrig, att han skickar mig en informator, utan att först tillskriva mig och låta mig välja emellan tre eller fyra föreslagne, vilkas betyg, ålder, egenskaper och utseende han något så när beskriver. Säkert utsöker han endast norrlänningar åt mig, som också är det bästa folket; och jag tager ibland dem den äldste till min informator. "Det blir säkert mycket bra," svarade fru von Mekeroth. "Matts behöver riktigt någon, som kan styra sig." Matts ja! nå än Ulla? Ulla liknar mig också så där tämligen, tror jag; eller vad tycker du, Aurora lilla? avbröt kaptenen med. en självförnöjd, litet skrytsam blick, vid minnet av sin ysterhet i barndomen. Jag var minsann en ostyrig herre ända till mitt tionde år; därefter dämpade jag mig något så när. "Ulla blir nog en beskedlig flicka med tiden," invände frun, "ehuru hon kanske, som jag, får litet svårt för att lära." Icke har du haft svårt att lära, söta Aurora; det är bara inbillning, bara modesti, sade kaptenen med en artig vändning, som hade tycke av forntida courtoisie. Du, med ditt goda minne! "Jag har alltid haft ett mycket dåligt minne," svarade frun och såg upp på sin man med en uppsyn, full av anspråkslöshet och godhet. "Pappa, här, bannade mig alltid för att jag icke kunde lära mig språk." Språk? vad skall man då med språk? "Noter och musik kunde jag icke heller komma mig före uti, emedan jag icke var i stånd att minnas alla kors för bena." Musik? vad skall man med musik? "I geografien och historien skulle det hava gått bättre för mig, om jag icke behövt komma ihåg namnen och årtalen." Geografi och historia! utbrast kaptenen; ett fruntimmer, som icke behöver bliva guvernant! Svenska huvudstäderna i länen, och konungarnes namn sedan Gustav Vasa, det må så vara. Huru kunde det falla dina föräldrar in, att vilja låta lära dig någonting onödigt? "Ja, Gud vet vad det tjänade till," svarade frun, och det undföll henne en liten gäspning. Kaptenen påmindes härigenom, att han borde gunga raskare. Han stötte också till ett par hurtiga tag, vilket kom gungan att tre gånger flyga till, liksom med nervryckningar. Men straxt efteråt mattades det ånyo utav, och von Mekeroth satt stilla. "Ulla skall, liksom du i dina dar, bekomma ett betydligt arv," fortfor han, "sa att för nyttans skull vet jag just icke varföre hon behövde lära sig något sådant där; men det är synd att icke låta hennes förträffliga, hennes verkligen briljanta huvud utveckla sig." Matts tror jag också får gott huvud med tiden, anmärkte frun och gäspade nu överljutt. "Matts blir en ordentlig huggare," sade Mekeroth. "Du skall få se, att han en dag kommer att överträffa hela sin släkt, och din egen far blir ett rent intet emot honom. Det är en pojke! Jag känner igen vart drag i hans karaktär, i hans goda minne, i hans -jag känner igen mig själv alldeles! - och det är ändå rätt roligt." Denna gång satte fru Mekeroth sin lilla vackra hand framför ansiktet, emedan hon kände på sig, att hennes tredje gäspning skulle bliva så stor, att den komme att vanställa henne. "Vet du, jag tror vi gå in nu igen, eller huru vill du, Aurora lilla?" Ja, svarade hon, och klappade sin man vänligt och gott på armen. 2 HERR ALEXANDER MEDENBERG. Efter du själv icke har något emot honom, så låt våra barns tycke avgöra frågan. Under promenaden hem ifrån trädgarden hade kaptenen påskyndat sina steg, litet bekymrad över sin frus hälsa, emedan han fruktade för någon lindrig förkylning, såsom orsak till en omärkbar rysning i hela kroppen och vilken kunde uppenbara sig i gäspningarne. Likväl misstog han sig lyckligtvis om orsaken till dem; det var ingen sjukdom. När herrskapet kommit in, och Aurora, efter en kyss och en liten nigning, återgått till sin egen inre värld och sina husliga göromål, upplivade sig hela hennes väsende igen, och hon mådde förträffligt som vanligt. Såsom en rik fru, hade hon visserligen en mamsell för sitt hushåll; men det roade henne att med egen person deltaga i allt. Hon hade lärt sig detta ifrån sin barndom under sina föräldrar; och hon befann sig ännu på Aronfors, på samma ställe som då. Hon sag omkring sig samma rum, samma älskade väggar; skafferi, kallkammare och kök--allt var detsamma, allt stod för hennes ögon i den skönaste och mest älskvärda dager. Huru skulle hon då, mera än förr, kunna undvara att deltaga i de sysslor, som alltid varit henne kära och som hon förträffligen förstod? Hon prövade själv i kastrullen, om jungfru Lisa kokat spritärterna som de skulle: gjort dem lagom mjuka, väl simmiga. Och skivlaxen skar hon upp med egen hand, emedan det därunder gav henne en innerlig glädje att tänka, det hon förskaffade sin man ett "lieblingsmål". Von Mekeroth hade under tiden gått in i sina rum, där han nedsatte sig på den svarta, vattrade lädersoffan, tog kortleken på sitt framföre stående valnötsbord, och började lägga postiljon. Han var så övad, att han nästan var afton kunde hinna igenom fem särskilda slags patienser, innan han gick ut och åt. Han erkände detta själv med en viss stolthet. Efter en liten stund hörde han ett åkdon rulla upp på gården. Han såg ut genom fönstret och märkte en herre med vacker hatt stiga ned ur åkdonet. Han lämnade hästen i skjutsbondens vård, gick in över farstubron, fick av en jungfru veta varest herr kaptenens egna rum voro belägna, vandrade obekymrad dit, uppläste dörren artigt, steg in oanmäld, och då von Mekeroth i sin soffa till någon hälft reste sig emot honom, bugade han sig vördsamt, tog upp ett brev och överlämnade det i kaptenens händer. Von Mekeroth bröt och läste för sig själv: Min gode broder! Tackandes för ditt brev, får jag svara, att såsom nu varit och är mellantermin, har jag här i Uppsala icke rätt många att välja på till lärare åt dig. En bra karl vet jag; norrlänning är han icke, dock göteborgare. Medenberg heter han; tjugunio eller trettio år cirka, och med sådana studier, att han icke tagit graden, utan, i likhet med Kjelldal och Baumgarten, vilkas ryktbara namn du säkert känner, låtit densamma vara. Ty, likasom man kan vara för dålig för en sak, så kan man ock vara för god för en sak. Informator har han varit på flera ställen, så att han äger erfarenhet. Mannen tänkte sig nu i alla fall till Göteborg, och har på mina ord tagit vägen över Jönköping, så att han personligen kunde, med en liten omväg, resa in till Aronfors och lämna dig brevet. Gillar du honom icke, så far han fram till sitt Göteborg; men behagar han dig, så skulle det högligen fägna mig, att hava uträttat ett svårt och ansvarsfullt uppdrag till nöjes åt en min gamla goda vän och landsman. Tecknar min högtärade brors ödmjuke tjänare och bror Br. Kaptenen lade ifrån sig brevet, såg upp och sade: "Min herre heter Medenberg? var så god och sitt." Ja, svarade den andre och satte sig på en stol i nejden av valnötsbordet. "Herr Medenberg kommer nu ifrån Jönköping?" Jag reste därifrån på eftermiddagen över Barnarp, Byarum och Skillingaryd. "Äro vägarne mycket elaka?" Jag skall icke säga. Jag for på ångbåt ifrån Stockholm till Jönköping. Paus. Von Mekeroth visste icke huru han skulle bära sig åt, för att utröna, om han borde taga mannen till informator, eller låta honom fara fram till sin fäderneort. Han började betrakta honom och fann ett ungdomligt, gott, ärligt ansikte, ovanför vilket det ljusa håret lag benat och utbredde sig i lockar på bägge sidorna. Tankspridd såg von Mekeroth ner på sitt valnötsbord, varefter han ånyo öppnade samtalet. "Och det är, såsom jag ser av brevet," sade han, "herr Medenbergs avsikt att resa härifrån till Göteborg?" Det är det, herr kapten, såvida jag icke kommer att stanna. "I alla fall, min bästa herre!" inföll värden och steg hastigt upp, hänförd av sin medfödda känsla att emot vem som helst vara artig, "kan vägen icke fortsättas i afton? Var så god och bliv vår välkomna gäst åtminstone över natten, så få vi vidare språkas vid i morgon. Jag ska låta anvisa herr Medenberg sitt rum; han har rätt att vara trött efter en så lång resa. På ångbåt? jaså; ja, det är märkvärdigt vad man nuförtiden kommer lätt ifrån Stockholm till Jönköping. I vår tid göra vi ofantliga upptäckter, min herre. Vem hade väl trott, att vi skulle lära oss flyga? och likväl äro vi på god väg därtill. Herr Medenberg är kemist? är mekanikus?"--Den främmande bugade sig litet negativt med en vacker dragning åt vänster. "Var så god och krusa icke!" tillade kaptenen, då de bägge stodo i dörren för att gå ut, och den främmande hade en försyn för att stiga framföre. Sedan kaptenen väl uppmanat honom att icke krusa, gick han själv förut. Han ropade en av folket, som fick befallning att föra den främmande ned till "herr Mattses kammare" i högra flygeln. Dagen därpå straxt efter frukosten bad von Mekeroth sin fru komma in till sig. Hon inträdde, satte sig på den vattrade lädersoffan vid hans sida, tog hans patienskort och lekte med dem litet smått och vänligt, såsom hon alltid brukade under deras samtal. "Huru tycker du, Aurora lilla," sade han, "skola vi taga herr Medenberg till vår lärare?" Det tycker jag, svarade hon. Professorn hade ju också inga flere att välja på. "Ne;, men man kunde låta honom resa till Göteborg, och vänta på en annan." Då skulle Matts och Ulla bliva utan nu? det går icke bra an, längre. "Jag tyckte också, att han uppförde sig ganska städat och hyggligt vid bordet i går afton," fortfor kaptenen. "Han var försynt utan bondblyghet; han åt och talade icke mycket, men det han sade, var förnuftigt. I dag har jag icke sett till honom ännu; han är kanske restrött och sover." Nej bevars; Matts säger, att han stigit upp klockan fem, gått ut att spatsera och sett sig omkring i bruket och på Kronberget. "Jag kan säga! det fågnar mig, att han icke är en sjusovare. För hans studier är jag icke rädd, fast han icke passerat graden; ty Bredman skriver mig till, att han däri kan jämföras med själve Baumdal och Kjellgarten, två personer, som den lärda världen känner ganska fördelaktigt, ehuru jag, såsom militär, icke kan veta allting. Huru vill du, Aurora lilla?" Jag tror, inföll hon med ett leende, att Matts blir ursinnig och icke lämnar oss någon ro, om han icke får behålla sin herr Medenberg. "Matts? vad vill det säga?" Han är kär i honom; alldeles förtjust. Efter maten i går afton, lära de bägge herrarne icke genast gått och lagt sig, utan Medenberg tagit Matts med sig ut och bett honom visa sig trädgår den och parken. Såsom det var månljust länge, hade de varit omkring flere timmar. Vad den främmande herrn därunder talat, vet jag icke, ehuru Matts, andtruten och rödblommig, upprepade det för mig i morse. Matts talade så fort och hade munnen så full, att jag fick ingen reda därpå: det var sagor, det var ur historien, det var om stjärnornas lopp, det var hur vattenhjul drivas, det var om luften och alla möjliga vackra saker. "Har du redan råkat Matts i dag? andtruten och svettig? vad vill det säga? Gunstig junkern brukar annars sova tills den här tiden och väl längre." Men icke i dag. Han var uppe klockan fem, han också; ty herr Medenberg hade bett honom föra sig till några rara blomsterväxter, som gossen kommit att nämna utseendet på, och som den främmande herrn förklarat måste tillhöra några sällsyntheter i botaniken. Matts hade blivit helt förnäm och lycklig över den äran att få visa; så att han knappt hade tid att äta frukost, utan tog litet bröd i fickan och for av som en pil för att söka upp sin vän. "Jag måtte säga! Herr Medenberg har då törtrollat pojken? Gott huvud har Matts alltid haft; men något kvällsömnig och bra tung om mornarne har gunstig herrn brukat vara." Det kom sig därav, tror jag, att han förr aldrig haft någon att tala med, eller som livat upp honom, sade frun. Ty icke har jag haft tid, och icke heller du, Mekroth lilla. Kaptenen såg åt sidan och tycktes upptagas av en ny tankekedja. "I själva verket," anmärkte han, "tror jag vi icke skulle hava vanheder av karlen, i jämförelse med Abelcronas och Zeytons sluskar, som de nyligen måst föravskeda. Så här upp i orten, och då man befinner sig i den ställningen, att utgöra den förnämste possessionaten--en ibland de förnämste, menar jag --så får man göra mycket avseende på, att till sina barns lärare äga en man, som kringboende familjer icke räkna för ett får, en stackare. Ty de säga då: 'Mekrothens arvingar lära med tiden bliva hyggliga personager! har ni sett deras glåmiga informator?' ungefär som jag och du dömde om de vänsterhänta gåskarlarne, Zeytons och Abelcronas måst skilja sig ifrån, sedan de under tre år lärt gossarne ingenting, mer än att bocka sig illa, föra sig obehagligt och nyttja fula talesätt, som de uppsnappat--" Men huru betalades de också? anmärkte fru Aurora med en sdcker blick. Zeyton gav sin stackars magister femtio riksdaler banko, och Abelcrona sträckte sig först sista året till hundra riksgälds. "Det är sant, Aurora lilla; och där äro vi åter på ett viktigt kapitel. Huru mycket tycker du, att vi skola giva Medenberg, om vi taga honom?" Jag vet icke. Hundra riksdaler banko, eller tvåhundra riksgälds kanske. "Etthundra i banko? Men vet du, Aurora, att det är mycket!" En man, som mina barn kunna hjärtligen älska, är väl värd att få något, sade hon med en allvarsam min av ganska eget slag. Jag lägger vikt på det, om jag också har orätt, fortfor hon. Jag ville gärna giva honom någorlunda hederligt. Du får icke bestå honom mindre än hundra riksdaler banko, Mekroth. Det låg en icke vanlig bestämdhet i dessa fru von Mekeroths ord. Kaptenen hörde henne sällan yttra jag och mina, utan merendels vi och våra; men när det någon gång hände, steg för hans godlynta sinne alltid ett minne upp av den sanningen, att egendomen ursprungligen förskrev sig ifrån henne. "Aurora," svarade han, "hela världen vet, att jag icke är snål; Medenberg må gärna få sina etthundra i banko, såvida vi antaga honom." I detta ögonblick hördes ett starkt oväsen såsom av någon springande utanföre i farstun, dörren flög upp, och lilla Ulla störtade fram till sin mor, röd som ett rönnbär och så varm, att lockarne rest sig till en gloria omkring hela huvudet. "Söta mamma! söta mamma! söta mamma!" sade hon. Vad är det, min flicka? "Söta mamma, giv mig en korg och en kniv, en stark, vass kniv --söta mamma! jag har så bråttom, så bråttom!" Men vad i Guds namn står då på? utbrast herr von Mekeroth. "Å vi hava så roligt! så roligt!" svarade Ulla med anden i halsen. "Jag har hela morgonen varit ihop med bror Matts och herr Meberg. Vi hava samlat de allra små sötaste stenar på Kronberget, som blänka i alla färger, och jag har fått veta namn på dem allihopa! Nu skola vi bryta löst snäckor--men jag har icke tid att tala om det--jag lovade springa hem efter en kniv och en korg--söta mamma, fort! fort! kan jag icke få lilla kökskorgen eller mammas stora sykorg?" Med dessa ord sprang hon ut, och frun följde leende efter. Medan mamma var ute att förskaffa lilla Ulla vad hon behövde, satt pappa för sig själv i faderglada tankar över dotterns kvicka huvud "redan vid tio år". Det är allt eld i de där små spånorna, sade han och skakade förnöjd på huvudet; det är rätt roligt att känna igen sig, hm hm. Frun återkom för att fortsätta överläggningen. Vad tycker du, Mekroth, här begynner ju bli rätt livligt i huset? sade hon med ett skratt. "Minsann en kvick tjuvunge, den Ulla!" svarade han. "Hava sinne för mineralogiska stenar och snäcksamlingar redan i så späda år!" Icke förstår hon eller Matts något av det, söta du. Det är blott för att herr Medenberg spelat upp dem; och de tycka om stenar, musslor, mossor och blommor, liksom andra muntra leksaker, kan jag förstå. Det är icke farligare. "Men huru kom du att släppa ut Ulla så bittida i dag?" Bittida? Hon var icke god att hålla inne: hon skulle nödvändigt, alldeles nödvändigt ut till bror Matts, som vidtalat henne i går, innan de lagt sig, och-- "Den Medenberg måste verkligen själv vara barnkär, då han icke, som en klok karl, vilar ut efter resan, utan roar sig med att springa kring berg och backar i sällskap med elever, varom han ännu icke vet, huruvida han med dem får något att skaffa. Jag tycker icke illa om detta drag; det ser ut som en viss oegennytta, ehuru det är litet barnsligt vid trettio år." Är han trettio år? "Ja, han ser verkligen ut som tjugutre eller fyra. Det gör också ingenting; och det är väl för att han rest nu och blivit echauffe rad. Bredmans brev innehåller, att han är trettio. Förmodligen har han levat ordentligt, som fattig karl." Skall jag då anse saken för avgjord och låta sätta upp gardinerna i hans rum? frågade fru von Mekeroth. "Ja, vad tycker du, Aurora lilla? jag vet icke huru vi skola gora.' Efter du själv icke har något emot honom, svarade hon, så låt våra barns tycke avgöra frågan. De hava utvalt honom. Det är visst ingenting att lita på barn, fortfor hon med en from och innerlig blick, som hon tycktes blott kasta åt fönstret, men som säkert gick ännu längre. Likväl har jag märkt, så liten min erfarenhet är, fortfor hon, att barn visa en oemotståndlig leda, en avsmak för somliga personer, åtminstone icke vilja nalkas dem vid första bekantskapen; och, ehuru man härtill icke sett någon orsak, har man efteråt upptäckt, att dessa människor hyst ett ont i sitt väsende, som ingen kände. Däremot närma sig barn till andra, finna ett behag i dem genast vid första anblicken, utan att man kan träffa ett skäl härför, och de trivas i deras sällskap. Varav det kommer, det vet Gud ensam. Men ofta erfar man efteråt, att barnen icke misstagit sig. Jag tror därföre, att över deras tycken vilar en hemlig nåd, vars vink vi ej göra illa om vi följa.--Hon kysste sin man och klappade honom sakta över axeln. Rörd sade han: du har rätt, Aurora; jag ger mitt bifall. Våra barn hava avgjort saken, och för en enda gång må det vara. 3 EFTER TRE VECKOR. Jag har kastat mina pengar i sjön, Aurora lilla! Huru tycker du nu, att vi skola göra? På Aronfors tilldrog sig tre veckor härefter en stor händelse, rik på inflytelse, ej blott för ställningarne här, utan för ganska många i orten; vi skola således omtala den. Överenskommelsen med herr Medenberg var snart upp gjord; det syntes lätt pa honom, att han aldrig varit van vid höga avlöningar. Född av fattiga föräldrar, i Majorna vid Göteborg, hade han ämnats till sjöman, och även som skeppsgosse gjort en liten resa på havet, till Hull och hem igen. Hans föräldrar voro utmärkt kristliga; man skyllde dem för att tillhöra någon sekt, varpå Skara och Göteborgs stift hava en stor rikedom. Men egentligen kunde man ej säga mera, än att de varje söndag troget och andaktsfullt besökte kyrkan. Så hade de levat i all sin tid, och även ännu hörde de Björk rätt gärna, ej mindre än domprosten Hummel. När sonen i sin barndom visade föga tycke för sjövlivet, hade föräldrarne gärna låtit honom stanna hemma; detta liv var både stormigt och kunde föranleda till laster. Han fick således med kärlek och i stillhet fördjupa sig i några böcker, tillhörande faderns knappa bibliotek; och han fattades alltmera av lusten att forska, men forska i varje ämne för dess egen skull. Redan mycket till åren, började han få gå i skolan, och satt slutligen sin tid ut på gymnasium. Under konditionerande och mycken yttre nöd fann han en möjlighet för sig att få vistas vid akademien. Han arbetade och läste här med en järnhård flit. Men hans tillväxande, hans innerliga håg, att fördjupa sig i vetenskaper för innehållets skull, som är det rätta och förträffliga, gjorde honom likväl främmande för världen; han rönte en avsmak för tentamina, och blev i själva verket allt mindre skicklig att taga sådana. Också bör nämnas, det hans kärlek föranledde honom att mera uteslutande arbeta i vissa saker och snart sagt försumma andra, för en examen lika nödvändiga: det vare sig prästen, eller magistern. Genom sitt milda och förståndiga lynne utgjorde han sina kamraters älskling inom nationen; några svirare fördrogo väl icke hans person, men högaktade honom och vågade ej höja sin röst emot honom. Hans lärare älskade honom så högt, att flere tillbjödo honom få gå igenom utan tentamen; han tackade dem med en vördsam innerlighet, men kunde icke förmå sig till emottagande av denna gåva. Så såg han sig vid långt liden ålder i den ställningen, att äga alldeles ingen framtid. Utsikterna i världen befinna sig så ganska ofta i strid med insikterna; om desse icke alltid hindra fortkomsten, befordra de den dock sällan, så snart de utgöra verkliga insikter. Ty de hava då inträngt i själva samvetet, och låta icke vidare lämpa sig till höger eller vänster. Äro de ytliga, förenade med en rask och blygselfri talegåva, då gå de glada steg och komma långt; ty de kunna skifta sina åsikter, förvandla sig efter allt och vinna allt. Världens ställning är nu sådan. Skall den en gång förändras? Herr Medenberg ägde ingenting annat framför sig, än att gå livet igenom som informator, och vinna dödens palm som en människornas lärare. Till följe av sitt lynne hade han alltid med stor välvilja omfattat barn; med tiden hänförde honom hans hjärta att anse även fullvuxna för ett slags barn, och så kom han att älska nästan alla människor. Hans smala stig slingrade sig över jorden enslig och osedd; men den gick genom lundar, där han på alla steg hade täck, doftande, lövrik småskog vid sin sida. Vid varje litet nytt, spätt, genomskinligt blad, som under hans vårdande hand sköt ut på kvist eller gren, gladdes han, och han räknade icke på att få någon annan glädje i världen. Före sitt anställande på Aronfors hade han tjänstgjort som lärare i ganska många hus och således vunnit en vidsträckt kännedom om människolynnen, sådana de visa sig inom familjerna. Icke hans yrke ensamt förskaffade honom denna kunskap, utan hans fallenhet, hans naturblick, vilken, alldeles i likhet med förmågan hos barn, icke behövde lång tid för att upptäcka vad som gick och gällde hos människorna, med vilka han kom i umgänge. Vad han varseblev, bevarade han dock alltid i tystnad, och gjorde icke en gång för sig själv däröver någon annan anmärkning, än blott att det var så; huruvida det var gott eller ont, tog han ej oftare i betraktande, än om han fann sin ställning tillåta att uppträda i verk och handling. Hans egen person ägde genom hela denna stämning någonting idylliskt, kanske rättare kvietistiskt. Hans ansikte gav till känna en försynthet, som aldrig måtte hava tillåtit honom hysa en enda lidelse av det slag, som man kallar passioner; och denna försynthet var det väl, som spridde över hans drag en så stor ungdomlighet, emedan det såg ut som han själv aldrig erfarit någonting av livet. Skall denna kristallklara insjö alltid förbliva så lugn? Skall ingen storm, ingen vind, ingen kåre, mera än fattigdomens lilla höstil, komma att krusa den till vågor? Andra dagen efter hans anträde till sin befattning tilldrog sig vid middagen, att, då familjen stod för att läsa till hords, vilket alltid försiggått ganska knapphändigt och oftast så, att von Mekeroth själv, utan något vidare alls, genast satte sig, och de övrige på sin höjd gjorde minen av att knäppa ihop händerna, det nu väckte pappas stora uppmärksamhet, att Matts och ldla visade sig vid bordskanten ej med vanliga, ogenerade åtbörder, utan likasom litet försagda, röda i ansiktet och förlägna. Detta gjorde också, att pappa icke, efter sin vana, straxt tog sin stol, utan stod och undrade vad det kunde betyda. "Nå, Matts!"-- undföll det herr Medenberg med en allvarsam, ehuru mild blick; varpå gossen började läsa en bordsbön stadigt och vackert, men under synbar bävan. Ulla hörde på med nlycken uppmärksamhet; hon visste, att ordningen skulle komma till henne efter maten. Allt avlopp mycket väl; men man kunde märka, att bloden något uppsteg i pappas ansikte. I början torde det hava varit en aldrig så liten, om icke förargelse, dock undran över, att bruk kunde införas och saker företagas, utan hans tillsägelse, ej en gång medvetande. Han var först till och med betänkt på att i enrum låta herr Medenberg veta, det hans befattning stannade inom skolkammarens område och icke anginge matsalens; likväl tyckte han snart ändå, att bordsbönen, ehuru den aldrig förr brukats hos honom, likasom nuförtiden nästan i intet av de högre husen, dock var en religiös handling och rätt vacker, blott man en gång kommit sig före. Han befanns väl litet tyst och underlig under första delen av måltiden, men det gick snart över. Brukspatronessan var vid ett utmärkt gott lynne; hon kastade sina ögon från det ena av sina barn till det andra, med ett uttryck, som ej kan beskrivas. Hon upplivade sin man genom de vänligaste blickar och besatt en talang att åt honom utleta det bästa på faten, som måste övervinna allt. Samtalet fick sin vanliga gång; han började känna sig försonad och glad. När han steg upp från middagen, var han så övertygad, det en bordsbön ånyo skulle komma och även redan så nöjd därmed, att han själv stod och väntade, höll sina händer tillsammans och såg på Matts. Men han fick snart vrida huvudet åt vänster till lilla Ulla, ty det var hon, som nu med en täck och skär röst stämde upp de vackra orden. Då kaptenen satte bort sin stol, nalkades han sin fru och sade i smyg: "en tjuvunge, den Ulla, att hava näpen röst!" Han vände sig till informatorn och yttrade: "jag gissar, att läsningen väl icke behöver börjas alldeles straxt på maten? vill icke herr Medenberg göra mig den äran inne hos mig på en liten stund?" Då de bägge herrarna kommit ditin, gick kaptenen några slag över golvet. Det syntes tydligt, att något arbetade inom honom, som han sökte ord för att rätt uttrycka. Han kastade ett par blickar upp på Medenberg, som voro varma, men tillika fulla av vad man skulle kunna kalla vördnad, nästan som vågade han icke nalkas honom tör nära. Och därjämte såg det ut, som om han ville vara tacksam för något. Denna blandning av känslor tog sig slutligen luft genom följande dialog, som man kanske skall finna mindre väntad: "Hör på, herr Medenberg--min bästa herr Medenberg-- säg mig, om icke herrn röker tobak?" Icke jämt, herr kapten, svarade han; men jag kan röka, när det så träffar. "Då kan herrn ju röka en pipa med mig emellanåt?" Informatorn bugade sig. "Men----brukar herrn aldrig draga några tag där nere i lektionsrummet; det plär icke skada?" Jag har icke tagit med mig någon tobak på resan, herr kap ten; ty jag är endast en högst obetydlig rökare. "Det var förträffligt!" sade den andre, gick in i sitt inre rum, öppnade ett väggskåp och kom tillbaka. "Tillåt mig--min bästa herr Medenberg!--herr Medenberg--tillåt mig att få förära denna kardus!" yttrade han med en svävande, nästan darrande stämma, vartill väl just intet stort skäl fanns i den yttre världen. Informatorn emottog vördsamt gåvan, som i sig själv var ganska angenäm: det var en kardus av finaste sort. Kaptenen såg efter denna lilla handling så glad ut, som om en hel klippa vältrats ifrån hans bröst. Efter ånyo ett antal slag över golvet, sade kaptenen: "en dum fråga till! en man, som herr Medenberg, tar väl aldrig i kort?" Jag spelar visst icke egentligen, svarade denne; min tid har icke tillåtit mig sådant. För att spela väl, måste man spela mycket och ständigt. Men jag anser den högsta ovana av alla vara den, att icke kunna på något sätt deltaga i vad umgänget fordrar-- "Å bra! bra! Herrn spelar--till exempel--en vira? en vira någon endaste gång?" Det vill säga, jag känner spelets gång, herr kapten. "Något så när kan jag tänka? Hm, det slår icke felt, att herrn kan vira excellent. En man, som herr Medenberg, gör ingenting dåligt. Herrn spelar också patiens på tu man hand?" Det är en lätt sak. " Piket?" Däri har jag fått öva mig mest av allt. "Med sina patroner, kan jag tänka? Ha ha ha! ja, det är verkligen så. Vad skall man väl också göra på de långa höstkväl lar, som vårt älskade klimat beskär oss?" Saken uppgjordes så, att samma afton skulle herr Medenberg inträffa i kaptenens rum, då denne återkom ifrån sin övliga rund med frun; och man skulle försöka varandres styrka i piket. Nöjet började klockan halv sju. Straxt i början satt kaptenen litet surmulen, emedan det hände herr Medenberg den lyckan, att i första spelet erhålla sex kort och sexton, jämte fjorton knektar, varigenom han genast fick räkna trettiosex; och såsom detta skett utan att hava tagit stick, gällde det för nittiosex. "Det är allvarsamt, någotsånär! har min herre alltid en sådan tur?" frågade kaptenen. Det har denna gång endast hänt mig för att påminna mig om rikningen i spelet, svarade Medenberg artigt. Man gav, och andra gången satt kaptenen med fjorton kungar, två kvart-majorer och en dylik ters; man kunde knappt se grannare kort i en människas hand och ägarens ansikte sken. Likväl hade motspelaren denna gång förhand och anmälde sju kort i den färg, där kaptenen ägde kungen blott. Denna föll således på Medenbergs äss, och han tog spel för alla sina sju kort. Bloden steg ända upp till hårfästet, när kaptenen måste kasta de superbaste matadorer på informatorns yttersta hackor. "Att mista lesen på sådana kort! det är! det är --" Det har endast skett för att giva mig en liten uppmuntra under min förestående otur, anmärkte Medenberg. Det var just vad som hände. Kaptenen hekonl hädanefter ständigt jämna goda kort. och Medenberg låg under. Kaptenen gjorde inga stora segrar, men dock nästan alltid segrar. Här de stego upp för att gå ut och äta, sade von Mckcroth: 'Charmant' en ganska rolig afton! herr Medenherg spelar sin piket ganska bra, mycket bra." Då de anlänt till matsalen, såg Aurora en ny färg spridd över sin mans annars litet gula anletsdrag, och hon frågade: hur har spelet gått, mina herrar?--"Förträffligt!" utbrast han, "herr Medenberg, må du tro, är en ordentlig huggare i piket; han tog en gång ifrån mig lesen mot fjorton kungar och en hel mängd kvart-majorer; gör mig det efter! Nå sedan ändrade det sig litet, det är sant, ty gammal är till sluts ändå alltid äldst: jag vann tvåhundra points. Har du framme av vår rätta ost? Jag menar den rätta? Herr Medenberg, såsom god göteborgare, bör göra bekantskap med en veritabel smålänning. Var så god! se här! tag! Nå, min kära Matts, jag gissar du har varit förtvivlad över, att jag rövat herr Medenberg ifrån dig på kvällen? Din far är en gammal krigare, som förstår sig på att göra erövringar, skall du veta." Så förflöto några veckor i patriarkaliskt behag på detta sköna småländska bruk. Medenberg hade icke meddelat kaptenen sin läseordning, och ingen gång frågat honom huru han ville hava den. När föräldrar icke själva begära få veta det, är ett sådant meddelande rådigast att låta bliva. Då man gör frågor, hittar man ofta på att få svar, besvärliga nog att reda sig uti, såvida man är en underlydande. Det händer, att föräldrar i välmening än borttaga nödiga läsämnen, än tillägga förtidiga. De äga alltid giltiga skäl. Herr von Mekeroth hade icke behövt framdraga några; ty han tog ingen notis om hela saken. Han var så övertygad, genom informatorns och barnens kärlek till varandra, att, därest de icke läste för mycket tillhopa, icke läste de för litet. Och i vad ämnen de studerade, var alltid tid att få höra vid någon passade nyårs- eller midsommarsexamen. Man ser således, att han gick emot sin informator till väga med samma öppna, ädla förtroende, som emot sin bruksförvaltare. Synd, om ett sådant missbrukas! Herr Medenberg själv kände en stor trevnad i detta hus, emedan han till sin glädje såg ett par makar, som ömt älskade varann, och som voro ganska goda människor. Han upptäckte väl, emellanåt, spår till att de hade litet tråkigt ihop; men när sådant icke är en följd av själarnes inre skilsmässa, utan av ointressanta tillfällen, vilka alltid någon gång anmäla sig, så är det av ingen betydelse. Barnen tyckte han dock mest om; och han skrev till professor Bredman ett tacksägelsebrev, för den lyckliga ställning, varuti han försatt honom. En lördagsafton, ungefär tre veckor efter hans ankomst, trädde ett bud ifrån brukskontoret in till herr von Mekeroth, vilken som bäst satt vid sin piket med herr Medenberg. Det förmälde, att smeder och arbetare, hela skaran, stodo samlade i kontorsfarstun för att uppgöra för veckan, men att herr bruksförvaltaren icke kunde träffas. "Var är han då?" frågade kaptenen. Vi hava sökt överallt. "Så kommer han väl; han har åkit ut någonstans och blivit fördröjd över tiden. Gå din väg." Budet gick. Efter en liten stund återkom det ånyo, för att fråga huru man skulle bära sig åt med allt folket, som behövde pengar, önskade sina saker klara för söndagen och icke ville gå sin väg. "Hm, det var besynnerligt," sade kaptenen; "sådant har aldrig hänt--jag vet icke--å, han kommer nog. Har ingen sett vart herr Nickolson åkit?" Ingen häst är borta ur stallet. "Så har han gått ut att jaga." Hans bössa hänger hemma i hans sängkammare. "Vad är det för dumheter--" Ja. "Huru skall man göra med människorna?" yttrade kaptenen till sig själv under stor bekymmersamhet. "Det begriper jag icke alls. Gå ut så länge och bed dem vänta en halvtimme till." Sedan budet avlägsnat sig, såg herr Medenberg frågande på kaptenen och sade: "behövs det endast att räkna över med mästersmeder, kolgutar och dagsverkare, så har jag ett halvt år hjälpt en sjuk bokhållare på Gimo bruk med sådant." Det skulle jag anse för en verklig godhet! utbrast von Mekeroth, med ögon, strålande av tacksamhet. Informatorn gick till kontoret, besåg motböcker och karvstockar, antecknade arbetet och återkom efter en liten stund till kaptenen med uppgift på summan, som erfordrades för likvi den. Denne steg upp. "Min sista penningremiss ifrån Göteborg, som ankom i går, ligger ännu orörd i brukskassakistan," sade han; "jag har alltid velat hava penningarne i den, som är brand fri och fastsatt vid väggen, hellre än här inne. Låt oss gå dit." Då kaptenen inkom på sitt kontor, syntes det huru ovan han var vid alla omgivelser där inne. Ägare av bruk, militärer såväl som civila, hava vanligen annars ingen lokal så noga under ögonen, som denna; fallet med von Mekeroth var således ett undantag, men icke förvånande, då vi draga oss till minnes den milda sorglöshet, vi hos honom varsnade redan vid hans första uppträdande. Han hade likväl den takten, att avlägsna folket på en liten stund, medan han själv orienterade sig. När han såg sig ensam med Medenberg, framtog han sin stol-a nyckel och låste upp kassakistan. Mållös av häpnad fann han kistan tom. "O Gud! herre, jag är bestulen!" utropade han med nära kvävd röst. "Att hava haft en person i sin tjänst i sex års tid och hava trott på honom som på guld! I går, när penningremissen ankom, lämnade jag den åt Nickolson, nu som förr, och därjämte nyckeln. Han gick till kontoret tör att lägga penningarne i förvar, och han återgav mig straxt därefter min nyckel--" Innan von Mekeroth hann sluta, instörtade en brukspojke med en hatt och några smärre klädespersedlar, som han och en kamrat sett ligga i Merlsjön och av vågorna kastas mot stranden. Dessa saker tillhörde herr Nickolson. "Karlen har dränkt sig!" sade kaptenen, bleknande. "Men var har han på så kort tid gjort utav mina penningar? Ha--han har haft egna skulder! han har skickat att likvidera dem med min egendom, och sedan avhänt sig livet, tör att undgå ansvaret inför mig! Vilken förfärlig händelse"' Han lät nu uppdyrka kontorspulpeten, där, jämte räkenskaper och kladdar av alla slag, penningar brukade förvaras för veckans löpande utgifter. Det såg ut, som den olycklige eller brottslige haft den skonsamheten, att icke vilja sätta sin husbonde i ögonblickligt bryderi; Ty här hade han verkligen lämnat efter sig en liten summa, tillräcklig att bestrida avlöningen på lördagen. Von Mekeroth kontanterade sitt folk, och var och en gick hem till sig med undersamma miner och huvudet fullt av tankar. Manskap utskickades att uppsöka den drunknades kropp i Merlsjön. När herrarne återkommit i kaptenens rum, satte sig denne i sin bekanta svarta soffa, och en djup suck undföll honom. "Här tör stå vackert till!" sade han för sig själv. "Jag, som icke r eviderat mina böcker på tre år! Det är, för att man tror på folk av det slaget! Huru stå väl mina affärer? Jag kan vara ruinerad karl, utan att veta det ringaste!" Aurora korn in. "Vad hor jag?" utropade hon, "kan det vara mojligt? den stackars herr Nickolson--" Stal hars herr Nickolson? En vacker stackare! "Man säger, att han kastat sig i sjön? O Gud!" Och jag har kastat mina pengar i sjön, Aurora lilla! Huru tycker du nu, att vi skola göra? 4 NÄSDUKEN. Mitt folk, min vagn, mina hästar, allt står herrn till buds! Likasom kaptenen bekommit sitt djupa bekymmer, så randades ock morgondagen med en sorg för hans fru. Hon märkte på Matts tydliga tecken till kopporna. Såsom en hurtig gosse anstår, ville han väl icke giva sig; men sjukdomen grep honom allt mer och mer i sina klor och satte allt flere märken på hans kropp. Till sin stora bedrövelse måste han avbryta sin läsning och flytta in i mammas rum för att emottaga den ömmaste sjukvård. Herr von Mekeroth hade icke kastat många blickar i sina räkenskaper, förrän han upptäckte, att... antingen han själv var en man, som icke kunde reda sig i bokhålleriets labyrinter, eller ock, som är troligare, böckerna blivit så förde, att de med alla sina conto's, med alla sina summor och överföringar, icke ledde till någon för ägaren begriplig slutsats; med ett ord . . . de v oro oavslutade. Han sköt häpna och förvirrade blickar ned i ett kaos, som han av ledsnad gärna skulle hava lämnat genast, men nu tvangs att mot sin vilja betrakta, emedan hela hans välfärd låg förseglad inom massan av alla dessa ohyggliga siffror. Han kände sig flere gånger på väg att svindla, rummet gick omkring för honom, papperen svartnade för hans ögon och bokstäverna, med sina släktingar siffrorna, vitnade. "Jag får igen min gamla sjukdom!" utbrast han med förökat skäl till bekymmer. "Gud låte allt detta slutas väl; det ser ganska mörkt ut; stackars Aurora !" Hastigt spred sig en ljusning över hans ansikte, svag, men dock alltid någon. "Sade mig icke herr Medenberg, att han en tid arbetat på ett brukskontor? Han skall förstå allt det här odragliga trasslet med hammarsmeder och kolryssar. Vilken galant karl, om han det gör! Han kan utreda dessa infernaliska böcker, dessa räkenskaper! och säga mig huru mina affärer stå, i fall de icke redan ligga." Saken företogs utan uppskov. Den hederliga och beskedliga herr Medenberg drog icke i betänkande att fördjupa sig i ett arbete, som för en lärd måste vara ett av de mest prövande. Men för honom stod egentligen ingenting som ledsamt; ganska säkert hade han på sin bana haft många tråkigare och förargligare sysslor, än att studera några dussin kladdar med anteckningar av alla slag, som borde genomgås, summeras, jämföras med varandra och slutligen sammansättas till ett formligt och förnuftigt slutkonto. Det är väl troligt, att han hellre strövat omkring markerna för att botanisera, eller legat på rygg i sin soffa för att glömma sig i någon av sina älsklingsauktorer; men då Matts insjuknat och han en tid hindrades att betjäna herr von Mekeroth i den syssla, han åt honom betingat, fann han ingenting naturligare, än att låna sig till något annat i stället; och man kan taga för givet, att, om han blivit satt som medhjälpare vid trädgårdsmästarens sida, eller anmodad att efterse gårdens fiske, gårdens jakt, gårdens uppdikning, så skulle han hava gått till väga därmed under lika mycken känsla av fromhet, glädje, samvetsgrannhet och förstånd. När dagen därefter fru von Mekeroth av sin man, som låg till sångs av matthet, fick veta vilket arbete han använt sin informator till, och hörde det beröm han gav honom, utbrast hon: "men --lilla Mekroth, går det an ändå, att behandla honom så? han är väl icke hitkommen för allting? tror du--" Som du vill, Aurora lilla! avbröt kaptenen. Jag är så matt, att jag förmår icke tänka. Jag kan icke för min död genomgå dessa sifferluntor, som äro mig så högst angelägna och dock så pestilentialiska. Vill du, att jag skall leva i okunnighet om jag är ruinerad människa? Frun spratt åt sidan vid detta ord; hon sade icke någonting vidare . Medenberg fördjupade sig dagligen alltmer i sitt arbete. Han satt på kontoret nästan ifrån morgon till afton. Men hans lynne tycktes långtifrån lida härav. Man såg honom icke oftare än vid middagarne; men där visade han sig alltid lika städad och snygg, som om han gjort ingenting hela förmiddagen; hans utseende bar samma prägel, som förr, av godhet, inre glädje och denna väsendets frid, som sprider trevnad och förtroende. Såsom pappa själv nu måste hållas inne hos sig och medicinera, var herr Medenberg den, som i stället vid bordet förde ordet. Han samtalade med fru Mekeroth om lilla Matts, uppmuntrade henne att se allt i den ljusaste dager, och vände omärkbart alla ämnen åt ett vackert och intagande håll. Han uttryckte sig med så mycken anspråkslöshet, och hans röst var så ren, så skär, att var och en måste höra honom med nöje, nästan med behag. Om kvällarne satt han inne hos herr von Mekeroth; läste högt för den sjuke ur någon omtyckt bok, stundom någon av honom själv vald, och som kunde vara nyttig även för en äldre man. Fru Mekeroth med lilla Ulla förökade cirkeln vid pappas säng. Läsningen gav ofta anledning till samtal. Kaptenen, som kanske haft mera smak för muntra anekdoter än för allt annat, var i början något fåordig; men hans milda, veka sinne lämpade sig omärkligt efter de övrigas tycke; sjukdomen gjorde även sitt till; och snart hörde han med rörelse och glädje på höga och intagande ämnen, vilka han förr icke stort betänkt. Såsom dessa ämnen ofta rörde döden och människans levnadssätt i ett annat liv, var det naturligt, att man också övergick till den stora frågan om spöken. Ulla nedfällde sin söm i knäet och även mamma lät sin nål stanna. Av ett begripligt skäl kommo alla fyra, att på en och samma gång fästa sina tankar på samma föremål. Kaptenen själv gav ordet åt denna tanke: "har man ännu igenfunnit Nickolsons kropp?" frågade han. Medenberg svarade, att man, oaktat upprepade draggningar i Merlsjön, icke varit i stånd att träffa den. Blott några klädespersedlar hade uppkommit med draggen: på ett ställe en stövel, på ett annat en strumpa. "Högst besynnerligt! skulle då karlen hava klätt utav sig nere på sjöbottnen?" Och vet söta pappa, inföll Ulla med en bestört uppsyn, mor Jeppa Salomons berättade i köket i går, att det spökar vid en vik av Merlsjön alldeles gruvligt. Hon har sett där mitt i natten en stor, stor karl, eldröd hel och hållen! han väste som en orm, han skällde som en hund, han tjöt som en varg och skrek som en uggla. Därpå hoppade han ned i viken och, såsom han bestod av bara eld, fräste vattnet då han kom ned! och det stod en rök, en rök som ett moln, över hela Merlsjön ända upp till himmelen, pappa ! "Kära barn!" sade mamma i en milt förebrående ton, men hon såg därunder själv hemskt åt sidan, och kinderna antogo en blekare färg. Kaptenen vände sig också emot Ullas sida och tänkte tvivelsutan giva henne en förmaning, att icke tro på spöken; men hans egna blickar stannade på väggen, stirrande och osäkra. Medenberg uppdrog ur sin ficka en näsduk, som han uppvecklade för herrskapet, och bad i synnerhet fru von Mekeroth betrakta. Hon tog den i sina händer, besåg den och sade: "Jag känner ganska väl igen den; den har tillhört Nickolson. Här i hörnet står hans namnchiffer." Vad vill herr Medenberg säga med detta? inföll kaptenen och reste sig halvt upp i sängen. Herr kapten, svarade han, denna näsduk har på ett besynnerligt sätt kommit i mina händer. En kolbonde, som i förmiddags hit anlände med en ryss kol, har hittat näsduken i en hage utanför ett torp, minst en mil härifrån. Han frågade, om den tillhörde någon av herrskapet på Aronfors; ty den syntes honom för stor och fin för någon av bönderna, helst sådane ogärna begagna näsdukar. Jag ber herr kaptenen fästa sig vid den märkvärdigheten, att näsduken är alldeles så gott som ren. Den synes icke vara stulen ifrån sin ägare, emedan tjuven troligen skulle hava smutsat den-- "Vad! vad!" utropade kaptenen, "tänk, om Nickolson alldeles icke dränkt sig? Man har icke funnit hans kropp i sjön! O min Gud, han har rymt! han har rest bort! han gömmer sig! Jag kan få igen mina penningar! Han skall promt säga, vart han gjort utav dem!" Det är min tanke, att man åtminstone icke bör taga hans död för så alldeles avgjord, sade Medenberg. Fru von Mekeroth såg upp med en stor blick. "Kan det vara möjligt?" utbrast hon. "Den avskyvärde! hans död försonade mig med hans fel, och jag kallade honom olycklig; jag ville icke säga brottslig. Men lever han och har så nedrigt bedragit oss! honom, som vi emottogo, då han, föga bättre än en tiggare, kom till oss ifrån Zeytons--då!" Vad? inföll Medenberg, var det ifrån greve Zeytons, som herr Nickolson trädde i herrskapets tjänst? Var han förut anställd hos Zeytons? "Ja; så gott som bortkörd kom han därifrån." Hm. Detta förefaller mig--jag kan icke säga vad jag menar. Rortkördes han verkligen ifrån greve Zeyton? "Det gjorde han visst. Men min man antog honom ändock, och kanske ännu mera just för detta skäl, ty Zeyton har i hans ögon alltid stått i dagern av en icke särdeles god husbonde. Den tjänare, som Zeyton tadlar, anser Mekeroth berömvärd; och den han berömmer, skulle min man aldrig kunna förmå sig att antaga för egen räkning." Zeyton är en dålig karl på allt sätt, både i affärsväg och annat! vidfogade kaptenen, som vaknade upp ur den tankekedja, vari den Medenberg syntes också försänkt i en begrundning, som illvecklade hans tankar, ju mera han överlämnade sig däråt. "Jag har sett någonting i räkenskaperna," sade han, "jag har anmärkt något i Zeytons konto med Aronfors bruk, som förekommit mig underligt redan ifrån första stund." Vad? utbrast kaptenen; vad menar herr Medenberg? I rakningen med mitt bruk måste Zeyton just icke stå för väl till boks, om allt har sin riktighet. "Men nu, tvärtom, visar honom hans konto såsom krediterad för en större fordran, än som jag tycker kunna vara rimmligt--" I alla tider! vad säger herr Medenberg? är det möjligt? Zeyton! Zeyton har aldrig sålt det ringaste till bruket. Huru kan han vara krediterad för något? huru kan han här hava något att fordra? Omöjligt! omöjligt! "Före avslutandet av det hela kan jag också icke utlåta mig bestämt," svarade Medenberg. "Motivet för ett bedrägeri av detta slag, å Nickolsons sida, är icke heller begripligt, om han blivit av greve Zeyton misshandlad och bortkörd. Härunder ligger någonting mörkt, någonting mycket mörkt. Det skulle endast kunna få ett slags skymt av förklaring, om--ifall--" Vad menar herrn? "Men det är för otroligt." Fru von Mekeroth såg bleknande på herr Medenberg och tycktes fatta en aning om hans tanke. "Herrskapet har för mig skildrat denna greve Zeyton såsom en man, i stånd till stora skurkstreck," sade han. "Jag har själv sett honom en gång i kyrkan, och hans uppsyn behagade mig ej. Dock äger jag härav ingen rättighet, att anse honom hava gått i komplott med en bov." Ha! herre?--herrn tror, att han kört bort Nickolson enkom, på det att denne måtte komma i min tjänst--och--jag förmår knappt uttala det--för att sedan bedraga mig? till Zeytons fördel bedraga mig? Medgiv likväl, att sådant är något så när gement gjort! "Jag anser, att herr kaptenen, utan att misstänka vem det må vara, dock icke bör behandla Nickolson såsom alldeles död. Tillåt mig, att göra en liten resa här i trakterna; jag är van att botanisera, jag torde finna spåren efter någon förut okänd bolmört. Är jag icke i stånd till några upptäckter om Nickolson, så blir saken därav icke värre. Men kan jag finna anledningar till att han lever, så skyndar jag mig till Jönköping att utverka allmän efterlysning efter den förrymde." Förträffligt, min bäste herr Medenberg! mitt folk, min vagn, mina hästar, allt står herrn till buds! Ack min Gud, vad jag är olycklig, som icke själv kan! Vad jag är lycklig, att--Låt dessa infama räkenskaper vila så länge; ty om tjuven lever och kanske med varje timme kommer allt längre ur våra händer, så tjänar det oss sannerligen till ingenting att studera hans efterlämnade dokumenter. 5 ETT BESÖK I PRÄSTGÅRDEN. Herre Jesus' vad säger du, pojke? äro de så nära, att här blir skall utav? Redan dagen därpå se vi den skönaste sol smycka jorden med strålar, som aldrig förr försökt sig har nere, och därföre skyggt skimrande, liksom truktande, sökte sin väg emellan furuskogens täta, mörkgröna. välluktande barrgrenar. Med glada och r aska steg gick Medenberg en genväg framåt prästgården. Hans plall v ar, att besöka det torp, i vars hage den misstänkta näsduken blivit funnen. Men detta låg över en mil ifrån Aronfors, och prästgården var belägen halvväges åt samma håll. Tillräckligt skäl, att under vägen titta in hos det hederliga prostherrskapet; men härtill kom också det, att man väl hos socknens präster skap, likasom i en medelpunkt, borde hoppas finna alla underrättelser samlade, rörande de förnämsta tilldragelser, följaktligen även om den försvunne bruksförvaltaren. Alexander Medenberg, som redan varit i prästgården flere gånger, emedan den utgjorde brukets närmaste grannskap och alltid förekom honom så trevlig, steg nu på oförfärat, ehuru det är nästan för bittida på dagen att avlägga besök. När han inträdde i salen, träffade han ingen, utom en piga, som städade rummen och förklarade, ''att prosten själv vore ute på sin morgon-spassage kring ägorna, men herrskapet annars nere i trädgarden. " Medenberg gick således ned i trädgården. Han öppnade den rödmålade grinden och kom oskadd förbi bikuporna. Men "herrskapet" såg han icke till. Han trädde in på den ena gräsgången efter den andra, vände om hörnet på den ena häcken efter den andra: fru prostinnan plägade ej annars vara sa obeskrivligen tyst, att ett ställe, där hon befann sig, länge kunde dölja henne. "Ah!" utbrast han slutligen halvhögt, och ett alldeles dylikt ah! besvarade honom. På bänken i trädgårdens innersta, dunklaste och täckaste lövsal, satt Maria. Han nalkades till henne med en bugning; hon steg upp med en liten, hastigt övergående rodnad. Han såg, att hon sutit och läst i den bok, som hon fått till låns av honom, sist de träffats. Själfulla människor behöva icke många gånger råkas, innan de äro bekanta och förstå varann i grund. Man kan hava bråttom; det oaktat kan man också dröja litet. De skönaste och bästa ord, som sägas här i världen, äro säkert de, som ingenting innehålla och icke äro att skriva upp. Där orden själva föga betyda, betyder ofta meningen dess mer. Det är icke det "vackra vädret" man talar om, ehuru man endast talar om det; icke de "täcka höstblommorna" gäller det; icke den "klara luften", icke den intagande svalkan i asplunden, eller nöjet av att ro ut på den lilla sjön, som vaggar sin våg, omgiven av skogar, där sätror ligga i himmelska skuggor och vallhjonens horn höras svara varandra ur ekorika fjärran. Man meddelar varann allt detta, och man tänker på intet därav; ty man tänker på något ännu tusen gånger bättre. Hastigt sade Maria: "nu måste visst pappa hava kommit hem!"--Men var är då fru prostinnan? frågade Medenberg. "Söta mor var här i trädgården för ett ögonblick sedan," svarade hon. "Jag begriper icke--ack! hon ställer säkert som bäst i ordning kopparne till frukosten, och jag är ganska--ganska-- som icke skyndar mig också----var så god, herr Medenberg! var så god och stig in till oss! Vad det skall bli för ett nöje för söta far, att få höra nytt ifrån Aronfors!" När Medenberg inträdde i salen, såg han prosten sitta framför ett bord med tidningarne framför sig och i avmätta omgångar runka betänkligt på sitt huvud. "Se! välkommen, mycket välkommen!" ropade han emot sitt främmande. "Så bittida ute på promenad? Hur står det till på Aronfors, herr Medenberg? Jag är för ängslig, för ledsen! Har man ännu träffat igen den olyckliga galgfågelns kropp?" Nej, herr prost. "Men det är ju förfärligt! Det är nu på sjätte dygnet, som herr Nickolson har legat i vattnet. Låt se: han saknades i lördags-- alldeles--och i dag hava vi fredagsmorgon. Jag fördrar icke att se Guds skapade beläte uppruttnat, hu! Har man draggat? Ja, man har. Men har man brukat en duglig dragg med sänke på och med ankarklor?" Jag hör, inföll fru prostinnan, som nu kom in genom dörren, med egna händer bärande kamrer Brun (kaffekannan), sättande honom mittpå det runda gula ekbordet och därefter bjudande herr Medenberg--för vilken hon i förbigående neg-- att med sin person föröka den lilla kretsen i den här sorgliga världen; "jag hör," sade hon, "att det är just som jag alltid tänkt. Man har icke anträffat herr Nickolsons kropp? Nenej men. Den människan fruktade jag ständigt för; alltifrån hans barndom var jag rädd för honom; jag har aldrig sett någon pojke med så kolsvarta ögonbryn redan den tiden han gick till skrift. De voro sammanvuxna ovanför näsan--var så god och tag grädde!-- och då drunknar man alltid. Herr Nickolson--spara icke på skorporna, Maria stackare har gjort sitt bästa!--ja, han var alltid älskad, alltid mycket omtyckt på Aronfors. Får väl se, tänkte jag; får väl se vad katten duger till, när skinnet är av. När man känner litet av Nickolsons barndom, hans härkomst, gunstig herrns ungdom--Annika! Annika! nej, det dövörat är i laggåln! gå du, Maria lilla, gå och skumma in riktig grädde åt oss, det är ju bara klara mjölken, det här! Magister Medenberg är van vid helt annat på Aronfors--vänta litet--var så god och vänta, vänta, herr magist--" För Guds skull, gå icke ut för min skull! ropade han. Men Maria var redan gången. "Tiderna förvärra sig fasligt, mycket fasligt!" sade prosten. "Vet du, mamma, vad som har hänt i tidningarne? Herr Medenberg känner det säkert förut?" Jag har icke sett de sista tidningarne, herr prost. "Det är också ingenting att se; Gud hjälpe oss så visst för vintern. Ett helt band av livstidsfångar hava nu, liksom flera gånger förr, brutit sig ut ifrån Karlskrona. Det var redan för en tid sedan det skedde; och man hade ohyggliga berättelser om begångna mord, rån och rofferier nedåt landet, i Konga och Kinnevald på Blekingska gränsen. Men nu hava de kommit hit upp i höjden, Gud hjälpe oss så visst, i själva Jönköpings län! En västgöte har blivit mördad och plundrad på vägen åt Ledhester: även i själva Bottnaryd, i Angärdshestra och vid Taberg hava inbrott skett. Vad säges om sådant? Men det som jag tycker värst av allt, är, att man likaledes hört rykten från Värnamo, ja ifrån skogarne emellan Nottebäck och Åsheda, ända till Serarp i Näshult, Herre! tänk, vilket band det maste vara, om alla dessa skurkar hänga tillhopa i ett, och sträcka sig ut till sa vitt åtskilda trakter? Huru skall det då gå med oss, som ligga snart sagt "Ah!" utbrast han slutligen halvhögt, och ett alldeles dylikt ah! besvarade honom. På bänken i trädgårdens innersta, dunklaste och täckaste lövsal, satt Maria. Han nalkades till henne med en bugning; hon steg upp med en liten, hastigt övergående rodnad. Han såg, att hon sutit och läst i den bok, som hon fått till låns av honom, sist de träffats. Själfulla människor behöva icke många gånger råkas, innan de äro bekanta och förstå varann i grund. Man kan hava bråttom; det oaktat kan man också dröja litet. De skönaste och bästa ord, som sägas här i världen, äro säkert de, som ingenting innehålla och icke äro att skriva upp. Där orden själva föga betyda, betyder ofta meningen dess mer. Det är icke det "vackra vädret" man talar om, ehuru man endast talar om det; icke de "täcka höstblommorna" gäller det; icke den "klara luften", icke den intagande svalkan i asplunden, eller nöjet av att ro ut på den lilla sjön, som vaggar sin våg, omgiven av skogar, där sätror ligga i himmelska skuggor och vallhjonens horn höras svara varandra ur ekorika fjärran. Man meddelar varann allt detta, och man tänker på intet därav; ty man tänker på något ännu tusen gånger bättre. Hastigt sade Maria: "nu måste visst pappa hava kommit hem!"--Men var är då fru prostinnan? frågade Medenberg "Söta mor var här i trädgården för ett ögonblick sedan," svarade hon. "Jag begriper icke--ack! hon ställer säkert som bäst i ordning kopparne till frukosten, och jag är ganska--ganska-- som icke skyndar mig också----var så god, herr Medenberg! var så god och stig in till oss! Vad det skall bli för ett nöje för söta far, att få höra nytt ifrån Aronfors!" När Medenberg inträdde i salen, såg han prosten sitta framför ett bord med tidningarne framför sig och i avmätta omgångar runka betänkligt på sitt huvud. "Se! välkommen, mycket välkommen!" ropade han emot sitt främmande. "Så bittida ute på promenad? Hur står det till på Aronfors, herr Medenberg? Jag är för ängslig, för ledsen! Har man ännu träffat igen den olyckliga galgfågelns kropp?" Nej, herr prost. "Men det är ju förfärligt! Det är nu på sjätte dygnet, som herr Nickolson har legat i vattnet. Låt se: han saknades i lördags-- alldeles--och i dag hava vi fredagsmorgon. Jag fördrar icke att se Guds skapade beläte uppruttnat, hu! Har man draggat? Ja, man har. Men har man brukat en duglig dragg med sänke på och med ankarklor?" Jag hör, inföll fru prostinnan, som nu kom in genom dörren, med egna händer bärande kamrer Brun (kaffekannan), sättande honom mittpå det runda gula ekbordet och därefter bjudande herr Medenberg--för vilken hon i förbigående neg-- att med sin person föröka den lilla kretsen i den här sorgliga världen; "jag hör," sade hon, "att det är just som jag alltid tänkt. Man har icke anträffat herr Nickolsons kropp? Nenej men. Den människan fruktade jag ständigt för; alltifrån hans barndom var jag rädd för honom; jag har aldrig sett någon pojke med så kolsvarta ögonbryn redan den tiden han gick till skrift. De voro sammanvuxna ovanför näsan--var så god och tag grädde!-- och då drunknar man alltid. Herr Nickolson--spara icke på skorporna, Maria stackare har gjort sitt bästa!--ja, han var alltid älskad, alltid mycket omtyckt på Aronfors. Far väl se, tänkte jag; får väl se vad katten duger till, när skinnet är av. När man känner litet av Nickolsons barndom, hans härkomst, gunstig herrns ungdom--Annika! Annika! nej, det dövörat är i laggåln! gå du, Maria lilla, gå och skumma in riktig grädde åt oss, det är ju bara klara mjölken, det här! Magister Medenberg är van vid helt annat på Aronfors--vänta litet--var så god och vänta, vänta, herr magist--" För Guds skull, gå icke ut för min skull! ropade han. Men Maria var redan gången. "Tiderna förvärra sig fasligt, mycket fasligt!" sade prosten. "Vet du, mamma, vad som har hänt i tidningarne? Herr Medenberg känner det säkert förut?" Jag har icke sett de sista tidningarne, herr prost. "Det är också ingenting att se; Gud hjälpe oss så visst för vintern. Ett helt band av livstidsfångar hava nu, liksom flera gånger förr, brutit sig ut ifrån Karlskrona. Det var redan för en tid sedan det skedde; och man hade ohyggliga berättelser om begångna mord, rån och rofferier nedåt landet, i Konga och Kinnevald på Blekingska gränsen. Men nu hava de kommit hit upp i höjden, Gud hjälpe oss så visst, i själva Jönköpings län! En västgöte har blivit mördad och plundrad på vägen åt Ledhester: även i själva Bottnaryd, i Angärdshestra och vid Taberg hava inbrott skett. Vad säges om sådant? Men det som jag tycker värst av allt, är, att man likaledes hört rykten från Värnamo, ja ifr an skogarne emellan Nottebäck och Åsheda, ända till Serarp i Näshult, Herre! tänk, vilket band det maste vara, om alla dessa skurkar hänga tillhopa i ett, och sträcka sig ut till sa vitt åtskilda trakter? Huru skall det då gå med oss, som ligga snart sagt mittemellan?" Söta far! sade Maria, som nu återkommit, låt oss icke frukta det värsta. Här har ju aldrig hänt någonting? Rykten om våldsverkare och tjuvband hör man varje år; det är ganska bedrövligt; men vet, söta far, jag tror man bara förstorar de ohyggliga berättelserna med flit-- "Det må vara, mitt barn, du har din farfars goda kurage. Men du bör också tro litet på mig, fast jag är blott din far, och jag försäkrar dig, att i år händer någonting. Var är Göran? Är det icke en underlig Göran, som ej håller sig inne vid frukosten? När man icke har mer än två barn, en gosse och en flicka, herr Medenberg, då vet man att vara rädd om dem." Bror Göran kom nyss hem, anmälde Maria; han har skjutit en stor, stor tjädertupp på morgonen. Den har blodat ned honom, medan han bar honom, så att han gör en smula sin toalett, innan han stiger in. "Blodat ned honom? huff, huff, jag älskar icke blod. Det är som jag har sagt: någonting händer i år. Blod! Jag har intet emot att pojken är kry och brås på sin farfar. Jag har själv haft denna gubbe till far; men huff, herr Medenberg! betänk, vilka stora skogar vi hava omkring oss åt alla håll. Och om rövarne komma, så sitta vi som får, ja, som lammungar." Medenberg framställde nu sitt ärende. När han berättade om den funna näsduken, och att han, för sin del, icke var förvissad att Nickolson dränkt sig, utbrast prostinnan: "där ha vi det! är det icke som jag alltid tänkt? En karl med sådana ögonbryn drunknar, herr magister! men dränker sig själv, det gör han aldrig. Nickolson! den Nickolson! Och han lever således?" Jag kan icke taga det för avgjort, svarade Medenberg, men det förefaller mig misstänkt. Jag ämnar begiva mig att söka spår efter honom; ty lever han, så är det för kapten von Mekeroth av högsta vikt att få rätt på honom, emedan en ganska betydande penningsumma försvann ifrån brukskontoret med detsamma som han. "Ha! där ha vi det! är det icke vad jag alltid tänkt? Den stackars Mekrothen! Den Nickolson! Den Nickolson!" Men innan jag fortsätter min spatsergång till torpet, fortfor den förre, så ville jag först höra, om herr prosten inhämtat några rykten om den försvunne? eller om folket berättat något annat, som kunde vägleda mig? "Nej, herre, jag har ingenting annat hört, än om de ohyggliga rövare, varom jag läst. Tjuvar ifrån Ledhester ända till Serarp! det är så gott som tvärs mittöver hela Jönköpings län, ifrån nordväst till sydost. Nickolson, den trodde jag låg i sjön. Vad är det för ett torp, som herrn tänker påhälsa?" Dädemo Hult skall det heta. I hagen där har näsduken blivit funnen. "På Hultet!" utbrast Maria med en liten häpnad och såg upp. "Skall herr Medenberg gå dit? Det är ett mycket mörkt ställe; så svarta branter ser man ingenstans annars." Så mycket bättre, jag har alltid älskat romantiska utsikter, sade han. I detta ögonblick steg husets son, den tjugutreårige Göran, öppen och rask till utseendet, sin vackra syster Marias trogna avbild, in genom dörren. "Nå, vad tror du, Göran!" ropade prostinnan honom till mötes; "har jag icke alltid tänkt det? herr Nickolson har icke dränkt sig, vet du, han lever rent utav!" Det fägnar mig, svarade Göran. Söta mor, giv mig en kopp kaffe. "Ja ja, det är verklig sanning och icke narri," fortfor prostinnan, under det hon slog uti åt sin son, och denne emellertid hade givit sin goda vän, Medenberg, ett handslag till morgonhälsning. Hör du, Göran, sade prosten, du kan rätt visa herr Medenberg genvägen över till Dädemohult. Han har säkert aldrig varit där förr, och-- "Det skall bli ganska roligt," inföll Göran och sväljde sin första skorpa. "Det är den allra vackraste, den allra hiskligaste väg. Men är det då verkligen visst, att Nickolson, den skurken, än ytterligare lever och regerar? Söta mor, giv mig en skorpa till. Syster Maria har denna gången mycken heder av sitt vetebak. Vet söta far, att--" Ja, Göran, jag vet, att du har blodat ned dig, och sådant är ett ganska gement, ett olycksaligt tecken. Fast jag aldrig tror på skrock, så säger jag ändock vad jag säger. Jag tycker ganska mycket om att en tjäder kommer in i huset, men icke på detta sätt. "Å strunt, söta far. Den halvdöda fågeln bet till mig litet över fingrarne, och det var icke härom jag ämnade tala. Men jag har på morgonen råkat herr expeditionsbefallningsmannen, som sagt, att tidningarne skola vara pinfulla med stråtrövare: är det sant?" Ja, gunås så visst. "Men befallningsmannen tillade, att han ifrån Värnamo fått ännu flera underrättelser, varom icke ännu någonting står att läsa. De hava bränt upp en halv bondgård, och det blir kanske till sluts frågan om att hålla skall efter sådana rackare. Då går jag med i skallet, söta far! Se icke så ängslig ut, snälla syster Maria! jag tar en till av dina skorpor, så blir du glad." Herre Jesus! vad säger du, pojke? utropade prosten. Äro de så nära, att här blir skall utav? "Å nej," svarade Göran och steg upp från bordet. "De äro långt borta nog, tror jag; men skallet måste bådas upp av hela häradet. För resten tör det bliva alldeles ingenting utav." Ack, min son! Gud give, att jag vore din farfar och låge i graven, och att han i mitt ställe nu vore prost här, levde och vore din far. Jag tycker icke om dessa tider. "Å, söta far skall få se, att det till sluts går an att leva även nu. Nåväl, bror Alexander, huru bär världen sig åt med dig? Så, att du vill avlägga ett besök hos häxan på Dädemohult? Hon är bestämt den bästa av alla kärngar, som gjort bön vid Bottnaryds källa, och betraktad som trollpacka, är hon den angenämaste jag vet." Så du talar, min bror! utbrast Maria, litet sorgsen, förskråckt och nästan andäktig. "Jag har intet ärende till någon Dädemohäxa," sade Medenberg, leende. "Jag tänker också icke låta henne spå mig själv, men skall bli ganska glad, om hon kan berätta mig något om denna näsduk." Herrarne Alexander och Göran togo således avsked ifrån prosten Edelings. Prostinnan gav dem en fryntlig nick på vägen; och Maria sade herr Medenberg, att hon till nästa gång skulle hava på ett särskilt minnespapper antecknade alla de tyska ord i Wilhelm Tell, som hon icke förstod och önskade hans förklaring över. 6 MOR ELLIN. Ni kommer ifrån sjön, herre? Merlsjön, herre? Ni kommer ifrån den drunknades blåa böljor! De hade en tämmelig väg att vandra över skogen för att komma till Hultet; men för den, som älskade vilda och obanade gångstigar, var denna vandring ganska intagande. "I själva verket," sade Göran, "skall du få komma i bekantskap med en person, som icke är så fullt ut en trollpacka, som hon borde. Hon är kanske till sluts rätt mycket en människa, stackars furie. Och en dygd av stort värde besitter hon: hon har en ganska vacker dotter." Vad? utbrast Alexander, har hon en dotter? en vacker dotter, och det mitt i ödemarken? "Ja, riktigt. Jag hoppas vi skola göra dotterns bekantskap även. Kanske blir också hon en häxa med tiden, men ännu är hon det icke, såvitt jag vet." Hör da detta folk till någon finnstam, Göran, efter du kallar dem troll och häxor? Jag förmodar, att på de stora skogarne här i Småland sitta spridda hushåll av samma fattiga, undanskjutna, till ödemarkerna förvista släkte, som man träffar i en stor del andra landskaper, i synnerhet Värmland, där jag varit och själv sett dem. Hela trakter kallas där finnskogar. Vad slags folk det må vara, kan jag icke säga; men deras levnadssätt, tycken, tankar och religion skilja sig betydligt ifrån övriga, omkringboende människors. Jag har aldrig funnit dem så avskyvärda, som man beskrivit dem, men väl beklagansvärda. I själva verket se vi, i vårt goda Sverige, bland dessa sporadiska finnar eller lappar fullt ut lika märkvärdiga originaler, som dem Walter Scott så mästerligt skildrat i Meg Merillies, Norna och alla sina andra ypperliga spåkärngar, dessa zigenerskor, delaktiga av ortens hemligheter och skickliga uti att bota, likasom att fördärva bo skap. Jag skall bli nöjd, blottjag får upplysning om min näsduk. "Ja, vet du, Alexander, jag har också fallit på den tanken, att Skandinavien hyser likaså förträffliga troll, lika utmärkta plågoandar, som trots nånsin Skottland. Våra torde väl mest, såsom du yttrar, vara att träffa ibland lämningarne av det uråldriga finn- eller lappfolket, som bebor våra ödsligaste skogar. Men även ibland svenskorna själva saknas icke häxartade figurer, tre alnar långa, hemma i mörka konster, avskyvärda om man så behagar, men i motsatt famntagande. Jag skall icke kunna säga dig härkomsten för vår mor Ellin, här borta på Hultet, men jag anser henne varken för en lapska eller finska; hon talar sin rena småländska. För övrigt är hon alldeles icke en svensk översättning eller ett plagiat av någon Walter Scottsk zigenerska eller trollkäring, hon är verkligen fullt ut så sig själv, så svensk, som allt annat i vår höga nord. Lång till växten må hon vara, det kan jag icke hjälpa, men du skall veta, ifall du icke redan känner det, att den småländska rasen ofta visar sig ganska ansenlig. Min farfar var soldat vid Jönköpings regemente, han höll tre och en halv aln utan skor." Nu begriper jag, varföre din far skröt så mycket över din farfar. Simpel soldat? det tycker jag om. Han kunde ändock rusta ut sin son till präst! "Ja, gjorde han så. Nu kommer det an på, vad min far kan rusta ut sin son till, den arma junkern. Å, till en början är jag åtminstone student; och det skall nog gå framåt i världen. Gud har förbjudit oss att sörja över morgondagen, ehuru jag anser ganska rätt att tänka på densamma ibland goda vänner. Denna termin far jag icke upp till Uppsala - så pass har jag avgjort för min framtid." Icke! nå men det är förträffligt, Göran! då får jag hela hösten njuta ditt sällskap här nere? "Sakert, kära Alexander, i fall du skulle hitta på att fråga darefter. just. Men när man lever i så förnämt sällskap, som du, och har en så ypperlig kondition----fast det säger jag oförställt, att jag anser Mekrothens hus ganska tråkigt. Frun är ypper, men det går en pjåsk genom kaptenen ifrån huvud till fot. Då skulle du se Abelcronas: har du varit där ännu?" Nej. "De äro icke så rika, som Mekeroths, men de veta att leva. Där är en vitter, en härlig fru, må du tro: även herrn är en Bucepha lus. Den som kunde få sig en kondition där!" Jag torde snart komma att besöka både Abelcronas och Zeytons, för att efterhöra åtskilligt rörande denna besynnerliga herr Nickolson; ty, om det också bevisar sig att han dött, så måste jag begära upplysningar om affärernas ställningar med herrskaperna i orten. Jag har ett ganska kinkigt arbete för händer, må du tro. Jag r eder ut Aronfors' räkenskaper. "Minsann! Men vet du, bror Alexander----fast vad angår det mig. Känn bara, känn huru härligt skogen doftar! se hur det skimrar emellan grankronorna! hör du vattenfallet? rättnu nalkas vi Dädemohult." Vad menade du? säg ut. "Jo, jag menar, efter du så vill, att du är en fullkomlig tok. Varföre skall du låta ålägga dig en sådan djävulskap, som att utreda ett kontors oreda? Ha ha ha, om jag det gjorde! Det kan vara nog, att sitta beckad som informator, tycker jag." Låt det vara, kära Göran. Också lär jag väl icke komma att sitta inne nu, om jag skall resa att söka upp förlupna Nickolsöner. "Vad säger du? Det är då icke nog med efterfrågningarne hos vår käring på skogen här? Skall du fara längre?" Det beror på, om hon kan lämna upplysningar, som föranleda till någonting. "Aha--nå men--topp! det faller mig etwas in, Alexander! Du skall veta, att herr Nickolson var en satan i livstiden; och lever han, så är han det ännu. Han var mera känd i orten, än den enfaldiga kapten Mekroth vet eller ens kan begripa. Du torde icke få resa så litet i Småland, innan det lyckas dig att taga fast på honom, förutsatt, att det icke, när herrarne en gång träffas, blir han, som så gärna tar fast på dig. Alexander! vet du vad jag gör dig för ett förslag? Kort och gott, att följa med dig! förutsatt, att du trivs lika väl i mitt sällskap, som jag i ditt." Gudomligt! Vad vi skola resa och hava roligt tillhopa! utropade Medenberg. De bägge unga vännerna omfamnade varann, och det så häftigt, att de härvid halkade omkull på en stor, kullrig, med våt och hal björnmossa övervuxen sten. Innan de hunno resa sig igen, hörde de en skär, men genomträngande och klar altröst, som ovanifrån bergstoppen skrek, så att det gav eko genom hela skogen: "Karlar! karlar! karlar!" Vad är det? sade Medenberg och störtade upp. Mor Ellin är ute, tyst! viskade Göran. Vi äro nu helt nära Dädemohult. Tyst! vi skola reta gumman litet, fortfor han, varpå han ropade, med förfärlig och vild röst, upp emot berget tillbaka: "Kärngar! kärngar! kärngar!" Men härpå bekoms intet svar. Själva skogen låg mörk, tät, sluten omkring dem och tyst som en grav. Mor Ellins gestalt, som Göran med säkerhet hade tyckt sig se på höjden av en häll, var alldeles försvunnen. Vad vill detta betyda? sade de till varandra. Hörde du henne icke bestämt och klart ropa karlar! och det i tre omgångar?--Jo, visst.--Jag trodde hon menade oss, och att hon gjorde litet narr av oss för det, att vi lågo i famnen på varann.--Hon ropade kanhända åt helt andra karlar, än oss?--Tror du, att hon manade fram några rövare? Vid denna sista tanke, som Alexander väckt, stannade Göran tvärt. "Vi skulle kunna vara omgivna av kanaljer och tjuvar här, månne? Å nej! å nej, det är icke möjligt. Icke här i socknen. Länsmannen omtalade för mig tydligt, att det närmaste man hört utav det infama skurksällskapet, var i nejden av Värnamo. Kom, Alexander, gå vi oförskräckt fram till trollpackans lilla stuga på Hultet." Alltsammans var kanske blott en synvilla, sade Medenberg. "Ja, och en hörvilla då därjämte!" svarade Göran. "'Karlar! karlar! karlar!' Kunna sådana ord betyda ingenting? Jag begriper icke det här. Denna häxa har förtrollat mig, det känner jag." Göran Edeling trädde förut på en slingrande och smal skogsstig. Alexander och han sågo sig ofta om, men märkte ej det ringaste. Blott fina, späda rännilar sökte sig en melankolisk väg emellan svarta, skrovliga klyftor, och, när det blev för mycket brant för dem, utgöto de sin smärta i ett oefterhärmligt, ett ljuvt sorl; så hoppade de ned till nästa häll. Mången gång tycktes vattnets ljud till tonen likna något av mor Ellins egen röst, som från berget låtit likaså klar och icke mindre melankolisk, endast femton gånger starkare. Skogen öppnade sig något, gångstigen förde de bägge vandrarne fram till en tvär brant, som nedanföre visade en lång och smal dalränna, en kjusa. På själva kanten av denna brant blevo de, i och med detsamma de veko om hörnet av en hög klippa, varse ett litet hus av träd, virket fullkomligen grånat av tiden. Innan de vågade sig in, sågo de sig likväl ännu en gång omkring, men intet väsende, varken troll eller folk, förmärktes i hela nejden. Göran Edeling nalkades stugdörren och de trädde på. Ingenting förfärligt mötte dem där inne, och de trodde i början, att icke någon varelse fanns i kammaren. Snart nådde dem likväl tre djupa suckar. De gingo fram till det hörn, som av spisen varit skymt för deras ögon, när de först anlände. Här stod en säng, och på sängkanten satt en kvinnofigur, som välvde ett par stora, svarta ögon under utseende av förtvivlan. Ögonen voro icke så ihåliga, som man på en furie kunde vänta; icke heller sågo de ilskna eller förfärliga ut; men de tydde på en hopplös smärta. Utan att säga ett ord, och utan att stiga upp, fästade den gamla sina blickar på de ankomne herrarne och i synnerhet på Alexander Medenberg, som hon ej sett förr. Hon skakade betänksamt på huvudet. Hennes hy var kritvit och anletsdragen utvisade en stor, forntida skönhet. Hon bar ett slags hätta eller mössa på huvudet, och när hon vände ansiktet åt sidan, sågos i nacken fyra långa, tjocka flätor av ramsvart hår. "Ni är icke vid humör i dag, mammika!'' vågade Göran yttra, i mening att genom detta skämt komma samtalet i gång. Men den gamla svarade intet, hon blott gav honom en blick, full av det djupaste förakt. Man såg en låga, lik förnäm vrede, småningom samla sig i ögonkloten; dessa förstorade sig och började rulla av och an på föremålen, likt en lejoninnas. Medenberg trädde henne närmare och sade: "Goda mor Ellin! jag ville icke för mycket gott göra er ledsen, men jag har något viktigt att fråga er om." Mildheten i denna herres uppsyn och hövligheten, varmed han vände sig till den högsinta gumman, tycktes på väg att åter något försona henne. Hon såg på honom med en färgrik skiftning i ögonkastet och sade under vemod: "Ni får ett rikt gifte, min herre! Ja, så sant mor Ellin på Dä'mohult är död, fast det ser ut som hon lever, ni får ett mycket rikt gifte!" Jag har icke kommit hit för att låta spå mig, svarade han. Jag har någonting med mig för att visa er och fråga er om; jag är ifrån Aronfors-- "Ha!" utropade hon, reste sig upp i sin fulla längd, knöt sina händer och framsträckte armarne nästan som en fäktande kämpe. "Ni kommer ifrån sjön, herre? Merlsjön, herre? Ni kommer ifrån den drunknades blåa böljor! Han ligger icke på bottnen, säger jag er, herre! En uv kan sänka sig i Guds klara vatten, en korp kan dö och gå till grund, en uggla kan famnas av vikens skönaste våg, då stormen begriper henne--men Joak Nickel har icke kunnat sjunka: nej, herre! han är ovan jord! ovan jord! ovan jord!" Medenberg stod tyst och bestört. Huru visste hon, att jag ämnade fråga henne om Nickolson? tänkte han. Men denna händelse utgör nu ett allmänt talämne; hon kunde således gissa, att en person ifrån Aronfors omöjligen hade annat ärende, än höra utsagor om den saknade. Han tog upp den funna näsduken och sade, att den för blott två dagar sedan blivit hittad i hagen utanför hennes torp, samt att han önskade veta, om hon sett till herr Nickolson, eller visste något om hans näsduk. När han för mor Ellin uppvecklade duken, fattade hon den hastigt, kysste den häftigt och satte den för sina ögon under en flod av ymniga tårar. "Vackra duk!" suckade hon. "O mitt barn! min dotter! mitt eget barn! ja, herre, denna näsduk har min dotter tvättat, och det var det sista hon tvättade hemma hos sin mor. Hennes far, torparen är längesedan död, och torparänkan duger till intet mera." Er dotter, säger ni? "Herre, ni är mild under ögonen, ni är en vis man. Herrn skall icke skratta åt torparänkan och göra gäck av mor Ellin, för att hon vet mera än andra, om nätterna. Herre! herre! tro mor Ellin: Joakim Nickolson är en stor förrädare och en grym bov." Har ni sett honom dessa dagar? "Det måtte jag väl, då han var här för fem dygn sedan?" För fem dygn sedan? var han då här i lördags eller i söndags? Mor Ellin teg och såg genomträngande, på ett alldeles eget sätt misstänksamt, fram emot den främmande. "Vad räkna vi i dag?" sade hon. "Hava vi icke fredag? Nå, herre, det är då så mycket sagt, som att landsplågaren var här i söndags. I lördags drunknade han, i söndags kom han hit; ser ni det? var icke det klokt gjort? Medenberg fann, att han måste ingå i gummans egna föreställningar, för att, om möjligt, utreda den sanna händelsen ur dessa förvirrade ord. "Han drunknade i lördags, min goda mor? och han kom till er i söndags? Han besökte er således som en ande?" Ha ha ha, herre! utropade hon med ett hemskt åtlöje, herrn begriper ingenting! Men jag vet vad det är, att mista sitt barn. Oh!--o min herre! se en gång på torparkäringens dotter först, och döm sedan den vackra. Herrn skulle vilja hava kysst min dotter Ellin, det vet jag. Men det är slut med det; slut! slut! Var är nu skogens skämt och nätternas täckhet? Borta, borta. Det brinner ej nånsin mer i Dädemo spis, och röken far icke ur toparens skorsten över kjusan, ty flickan är icke hemma och eldar. Var är luftens klara sken och dagens prakt? Borta, borta. Unga Ellin har rymt ifrån sin mor, den gamla Ellin. "Men--vad vill detta säga?" Att herrn ingenting förstår. Herrn är dum som en spån och värre än ett stort kålhuvud. Ack! vad jag tycker om herrn ändå, som icke gör narr av den fattiga gumman, för att satan tog hennes arma, förlorade dotter. Ack, herrn skulle hava sett min Ellin först och dömt henne sedan. "För Guds skull - har också er dotter dött?" Nej, gunåda oss, det har hon icke. Satan tog henne i sina armar livs levande, sträckte ut sina brunblåa vingar så vitt som Dädemohult--en vinge åt höger mot månen till: en vinge åt vänster mot stjärnorna till--så grep han min Ellin i sin famn och flög bort med henne rakt fram över kjusan. Det skedde i söndags. "Har herr Nickolson varit här och förlett er dotter att följa med sig, då han rymde?" Nu, herre, nu begrep ni någonting. Nu vill jag säga er, att ni slog sanningen i skallen, så att det small. "Men ni sade helt nyss, att Nickolson drunknade i lördags?" Så--åter är han dum och skrumpen till vettet som en årsgammal rova, usla karl! Sade jag er icke straxt ifrån början, att Joak Nickel aldrig dränkt sig? och att förr gå uggla, korp och uv till botten, än han. Det är prat, att han ligger i Merlsjön; prat, förstår ni det? Medan ni draggar och draggar och draggar, så far han och far och far. Rymmaren har fått fem dagars försprång ifrån er, ha ha ha! Tag fast honom nu! Mor Ellin hade under alla dessa grova och vilda ord sett på den främmande med uttrycket av en gam. Men helt hastigt förböto sig hennes anletsdrag, hon fattade Medenbergs hand och ropade: ack, min herre! huru god och vänlig ni ser ut! Ni vredgas icke på torpargumman och gäckas ej med elaka mor Ellin? Herre! fräls min dotter ur Joakim Nickolsons armar, ty han är en satan och har bedragit mitt barn, mitt enda barn. Betrakta huru tomma dessa väggar äro, då flickan är borta och stugan har ingen sol. Hjälp mig att få igen henne, så skall jag kalla herrn ett Guds barn. "Vart har Nickolson farit?" Om jag vet, vart han har farit? Skulle jag då sitta här och icke söka rätt på rackarn? "Ni måste åtminstone veta, åt vilket håll de begåvo sig?" Herre, jag vet intet, platt intet. Gamla kråkan på Dädemohult satt med huvudet stoppat under vingen, då de bägge gåvo sig i väg. "Sov ni så hårt? Och de rymde, er alldeles ovetande?" Förstå, att Joak Nickel kom hit lördags om aftonen sent; och efter det var en herre, som kände alla människor i bygden, så kände han också oss. Han ville sova några timmar i min stuga, för att sedan ånyo stiga upp och jaga eller fiska, sade han. Och jag lät honom gärna lägga sig. Huru kunde jag neka honom? Vi lade oss och somnade alla tre i stugan, min herre. När jag vaknade bittida söndags om morgonen, var han borta med min dotter, och aldrig såg jag ett fän vart de foro. "Och ni kunde låta hela fem dagarne förlöpa, utan att säga till på Al-onfol-s om rymmaren och därigenom återförskaffa er en dotter?" Cul--ll-an slog sina ögon till golvet och teg. Hennes uppför ande och utsagor började förekomma Medenberg något tvetydiga. Han misstänkte visst icke sanningen av de känslor, varuti hennes sorg avmålade sig; men det föreföll honom, att hon ändock icke kunde vara fullkomligt fri ifrån all kunskap om Nickolsons resa, oaktat han då, åter, ej kunde förklara hennes smärta över dotterns flykt. Mest underlig syntes honom den omständigheten, att hon icke genast på Aronfors tillkännagav, det den såsom död ansedde levde och varit i hennes torp. Han upprepade ännu en gång sin fråga om orsaken till denna försummelse. "Herre!" sade nu mor Ellin och såg upp med en sorgsen och föraktfull blick: "det är ganska tråkigt att tala med er, ty när en karl är för dum i skallen, så kan man bli sjuk, det är visst." Paus. "Ändock blir herrn icke ond på gamla kärngen, fast jag talar så till herrn?" fortfor hon. "Herrn måste vara en Guds ängel, som icke kan vredgas! Så hör nu vad jag säger och begrip det! Min fattiga dotter Ellin förleddes att draga bort med den stortjuven Nickolson; fast, vart de farit, det vet jag icke. Skulle jag hava gått till Mekrothens bruk och sagt till om att han levde, så skulle de genast hava satt efter honom åt alla världens streck, tagit fast honom, och tagit mitt barn jämte honom. Så hade ju Ellin blivit hållen för tjuv? Ingen vill se sitt barn slita ris, herre! Nu äro fem dagar förlupne, och de må gärna söka dem bäst de gitta. O, om jag hade min dotter tillbaka, frälst utur satans klor!" Men en sak förundrar mig högligen, sade Medenberg, huru kan ni så rätt och slätt påstå, att herr Nickolson är en tjuv? varken jag, eller herr Göran här, har för er yttrat ett ord om sådant. Är han då en stortjuv? och huru vet ni det? "Skall ni nu börja tala som ett kräk igen? Aldrig gör ni annat. Jag skulle icke veta, att Joak Nickel är en stortjuv? Jag skulle först behöva höra det av två styckna herrar?" Huru vet ni det då? "Har Nickolson varit annat än en slipad och vass bov i all sin dar? Har han gjort annat än stulit på Aronfors i sex år? Det känna alla, utom Mekekekeroth själv, det fåret." Detta må vara, sade Medenberg; men mor Ellin tyckes mig icke i allt tala rätt uppriktigt--och jag råder henne därtill. Nog av: ni måste säga mig varthän rymmaren dragit med er dotter. Ni vet ganska visst något mer därom. Jag vill, jag måste känna detta. Säger ni med godo, rätt och slätt, huru saken står, så torde jag kunna skaffa er tillbaka er dotter utan fara för henne; i annat fall skickar jag någon till er, att förhöra er: förstår ni? "Ämnar ni byta ert ljusa skinn i en djävuls hud?" Nej, men i en länsmans, kanske. "Gack hädan, satan, och sök hos Zeytons!" Hos greve Zeytons på Karmansbol? Vad vill det säga? har Nickolson tagit sin tillflykt till herr greve Zeytons? "Det vet jag icke, förstår herrn. Men skulle jag gissa någonting, säg själv? skulle jag icke då tro, att den svarta korpungen sökt gömsle under sin faders vida och mäktiga vingar?" Sin faders? ropade Medenberg. Sin faders? Ni talar allt mera gåtlikt, mor Ellin! utbrast Göran, som icke längre kunde avhålla sig ifrån att deltaga i samtalet. "Ha ha ha! vore jag en spåkäring, om jag ej visste mer än andra?" svarade hon. "Ni kallar mig väl icke en trollpacka för ingenting?" Känner ni då verkligen herr Nickolsons upphov? Jag är hemma i prostgården och har mig kyrkoböckerna rätt väl bekanta; men vi alla där hemma och hela socknen, tror jag, hava på herr Nickolson ingen annan reda, än att han tillkommit i församlingen såsom ett oäkta barn, vars mor för flera år sedan dött. "Ett oäkta barn? det vore ingen så stor nyhet," svarade mor Ellin; "den olyckan har hänt flere, det skulle jag kunna vara själv, om det kom därpå an. Fast det är jag ändock icke. Jag är ganska äkta. Nej--men det är något mera att omtala, att Joak Nickel är själva Zeytons egen son." Göran och Alexander sågo på varann med stor förvåning. "Ja, jag har talat om det, och ni kan också gärna säga efter det nu; för----nu gör det ingenting." Hm, sade Medenberg, denna mörka härva börjar glesna i trådarne. Herr Nickolson kom till Aronfors för sex år sedan och antogs där, efter att hava blivit bortkörd ifrån Zeytons. Orsaken till denna misshandling skulle då hava varit ledsnaden, att under sina ögon se en vanartig son-- "Ha ha ha! ledsnaden? ni skrala karl!" Vad menar ni, mor Ellin? "Att herrn är dummare än någon fårnacke, som jag gjort lungmos av. Herr Joakim Nickolson fick stryk på Karmansbol för sex år sedan hos greve Zeytons, det var ju sant och visst?" Så säger man. "Hela orten vet, att det var sant; och han fick icke blott huden varm, utan blev också bortkörd, som en hel karl. Men greve Zeyton kysste honom nog i enrum innan han for, vet herrn, det tror jag säkert; och han sade honom ganska väl huru han skulle bära sig åt på Aronfors, om han lyckades att där bliva antagen. Och det lyckades han, efter han blivit så duktigt bortkörd ifrån Karmansbol: högre och bättre kunde han aldrig anskrivas hos lilla Mekrothen, än genom den orlovssedeln; ty han var just ingen vän av Zeytons, säger man. Har trollpackan rätt, herre?" En rvsning genomfor Medenberg vid blicken på ett så djupt bedrägeri. Men vad som verkligen nu ånyo hos honom stadfäste misstanken om komplott emellan Zeyton och Nickolson, var det besynnerliga förhållandet med Aronfors' räkenskaper, vilka så tydligen lutade till Karmansbols fördel, utan skäliga grunder. Att en person kunnat antagas till bruksförvaltare, som, likt en dräng, "fått huden full med stryk", syntes väl något eget; men han förmodade uppgiften vara hyperbolisk och endast betyda, att herr Nickolson väl bekommit hårda bannor, men dock sådana slags, som gott anstå hederligt folk. Gud! utbrast han slutligen och vände sig till Göran, hos Zeyton själv torde väl då vår saknade penningsumma omsider ligga i hamn, såvida det är möjligt, att Nickolson låtit bruka sig till ett mörkt medel i en ännu mörkare hand? Och varföre skulle han icke det, om han, såsom denna gumma angiver, är grevens egen son? "Vi skola icke genast tro på denna kärings ord, ehuru jag alltid varit en vän av profeter," svarade Göran. "Jag bekänner, att jag snarare börjat misstänka, det denna 'Joak Nickel', såsom hon förtroligen brukar kalla honom, rymt till de tjuvband, varom vi nyligen hört i tidningarne." Ah-- "Ja, Alexander, det faller mig in. Men då blir vår efterspaning icke blott svår, utan även farlig. Så mycket bättre!" Åtminstone fordrar klokheten, att jag först gör ett besök på Karmansbol. Ingen kan undra på eller finna oskickligt, att jag där--liksom på andra ställen--frågar mig före, huruvida man märkt spar efter den förrymde. Det skulle roa mig, att se greven i ansiktet, när jag gör min fråga. "Angeläget blir också, att hos landshövdingämbetet i Jönköping utverka allmän efterlysning." Mor Ellin störtade fram med sammanknäppta händer. Kära mina herrar! sade hon, har jag icke statt länge tyst och låtit er tala ensamme? Ack, så låt mig nu säga ett endaste ord blott! Sätt icke min dotter i efterlysningen! Medenberg log, men kunde icke undvika att röras av uttrycket i den ömt bedjandes åtbörder. "Det skalljag låta bli," svarade han, "jag har med er dotter ingenting att skaffa, och behöver icke veta, att hon ens försvunnit." Men, min herre, vidtog mor Ellin, skälmar bör man alltid taga partals, när de vankas, sätt därföre gärna i pålysningen Zeytons namn jämte Nickolsons. "Zeytons namn? Huru kan man lysa efter honom, då han icke avvikit, utan står till finnandes på sitt Karmansbol?" Det tar jag på mitt ansvar, att det går an, sade häxan med ett illslugt leende. Herrn får väl se. "Ja, kära mor Ellin, farväl nu så länge! Tack för de underrättelser ni givit mig. Det var icke obetydligt, tack skall ni ha." Hon följde herrarne ut genom stugdörren. Elon såg länge efter Medenberg med välbehag. "God som en helig ängel!" sade hon för sig själv. "Kunde aldrig retas, vad helst jag talade! Inom ett år skall han hava ett rikt gifte; det ansvarar jag för." Göran och Alexander följdes åt över stigen. Deras tal föll som oftast på denna märkvärdiga herr Zeyton, om vilken de i dag hört så mycket ont. Slutligen sade Göran: "det fägnar mig av hjärtans grund, att greve Zeyton är utlänning, antingen i egen person, eller åtminstone genom sin far; ty alla äkta smålänningar inom socknen äro ett fullkomligen hederligt folk. Grevetiteln lämnas honom blott av artighet, ty icke äger han något sköldemärke på svenska riddarhuset; men han måste hava medfört ett sådant där namnmärke ifrån sitt land. Det vissa är, att, ehuru alla människor hata honom, har han dock ingen, som älskar sig. Vi i socknen hålla honom för mera skojare, än en reell karl bör vara. Han ligger i fiendskap med nästan alla för penningaffärers skull; i synnerhet med den hederliga Abelcronas, som alla påstå, att han är skyldig duktiga kontanter. Min far betalar han aldrig mer än hälften av pastoralierne; ty han säger sig icke tillhöra vår religion, vilket jag nästan tror om en sådan hedning. I lan har säkert kommit till Sverige utan en styver, och svängt sig upp bara genom kanaljerier i myntväg: det är min tanke. Nej, nej då, Alexander, nu går du rasande; vi skola kliva över stättan här." 7 PÅ KARMANSBOL. Det är blott ett sekel, herr Medenberg! blott ett litet sekel. Elemma på Aronfors hade ställningen försämrat sig. Kaptenens blessyr visade sig ånyo uppe, och när Medenberg kom hem, låg han i en feber, som hindrade honom att höra på den viktiga upptäckt, hans informator gjort. Medenberg vände sig därföre till fru Aurora och omtalade de starka anledningar han hade, att anse Nickolson, icke som död, men som försvunnen. Elon hörde honom med högsta intresse: hon såg med rörelse vilket nit han visade för en sak, som angick honom intet, men kunde betyda allt för hennes hus: hon lyssnade med förtjusning på den pittoreska skildring, han gjorde över Dädemohult och den ryktbara gumman. När han vidare framställde angelägenheten, att oförtövat börja efterspana Nickolsons person, och därmed på ett skickligt sätt börja vid själva Karmansbol, samt resa in till Jönköping för att utverka "allmän efterlysning", lämnade hon icke blott härtill sitt bifall, utan lät befalla kusken spänna före kaptenens sköna parvagn, på det att ingen ifrån Aronfors måtte visa sig någonstädes utan med heder. Vi se således herr Alexander Medenberg redan samma dag på eftermiddagen--ty saken skyndade--kuska av i en förträfflig vagn, förspänd med ett par ypperliga vagnshästar, vilka torde sig så mycket hurtigare och stoltare, som de icke på ganska länge varit ute, och betraktade denna händelse som en högtid Kapten von Mekeroth brukade, till följe av den mindre trevnad han kände i sällskap med socknens övriga notabiliteter, alltför sällan åka bort. Kuskens och lakejens livre, ehuru i sig själv gammalt nog, hade härigenom bibehållit sig i ungdomens hela behag. Utan att vara lätt förskräckt, kunde Medenberg likväl ej undvika att känna en viss hjärtklappning, då han nalkades det vackra Karmansbol. Vägen slingrade sig i många krökningar, så att det på en höjd belägna herrgårdshuset flere gånger skymtade fram för hans ögon och åter försvann. Varje förnyad gång, som den vita, lysande gaveln ifrån sin tvärhöga brant visade sig för den åkande, och denne såg sig närmare och närmare därintill, uppreste sig för hans inbillning med detsamma gestalten av den bistra greve Zeyton, som han sett i kyrkan en söndag. När han påminte sig hans höga panna, hans buskiga ögonbryn och de utländska, brinnande ögonstenarne, sammandrog sig hans bröst icke litet vid tanken på det samtal, han skulle gå att få med en man, som han, ifall trollpackan Ellin hade rätt, borde misstänka för bra mycket. Han hade räknat på att kasta några studerande blickar i grevens ansikte, då denne genom hans frågor skulle sättas i åtskillig trängsel; men han hade ej, förrän nu, betänkt, det en hederlig och godsint man alltid själv kommer i den största förlägenhet, då han lyckas bringa sin motpart i bryderi. Han hämtade sig likväl och överlade om en skicklig inledning. "Jag är nykommen till orten, jag avlägger en skyldighetsvisit hos nejdens herrskaper, jag bör i synnerhet se det sköna, romantiska Karmansbol--åja, det skall nog gå." Vagnen rullade uppför höjden, där huset stod beläget. Medenberg såg sig omkring, och han fann redan någonting ominöst i det höga, svarta staket av gjutet järn, som löpte omkring gården, försett med långa, vassa spetsar på varje stång, liknande spjut, hillebarder, fasces och andra antika vapen. Åkdonet hälsades av tvenne ohyggligt stora blodhundar, som skällde med den grövsta basröst och tycktes hava en avgjord vilja att äta upp alla ankommande; varifrån de blott hindrades genom den olyckan att vara bundna, en på vardera sidan om den pompösa trappan. Så fort vagnen stannat, kom en betjänt ut i porten, skyndade med högsta artighet ned att öppna vagnsdörren och förekom således Aronforslakejen. Denna början är härlig, tänkte informatorn; det skall bli rätt roligt att se, huru länge gentillessen räcker. Är greve Zeyton hemma? frågade han den förekommande betjänten. "Nej," svarade denne med en vördnadsfull bugning, "men grevinnan är i trädgården och väntar." och väntar? tänkte Medenberg. Nå, lika mycket. Då jag en gång kommit hit, har jag skäl att göra värdinnan min uppvaktning, och det kan aldrig skada att taga ställningarne på Karmansbolhuset i ögnasikte. Han steg ur. Betjänten, som måtte hava tagit för avgjort, att han skulle besöka grevinnan i trädgården, trädde förut till de höga, superba trädgårdsgrindarne, formade av samma imposanta gjutjärn som staketet omkring gården. Han öppnade dem för den främmande och gjorde sin reverens, då denne steg in igenom dem. Han skyndade därefter in i trädgården med hastiga och lätta steg, för att för grevinnan, som befann sig i någon berså där framme, tillkännagiva den resandes ankomst. Medenberg gick långsamt, för att låta lakejen få ett tillräckligt forsprång. Jag undrar just vem han ärnar anmäla, då han icke bekommit mitt namn? sade han till sig själv. Det dröjde icke länge, förrän han såg en fruntimmersskepnad sväva på en av gångarne där framme och med snabba steg, nästan språng, komma honom till mötes. Hans goda syn tillät honom, att, ehuru på avstånd, urskilja en fin, men under ålder eller kanske snarare sjuklighet mycket böjd gestalt, vars gång tycktes mera vacklande och nervöst skyndsam, än behaglig och täck. Säkert voro hennes ögon lidande; tv, utom det gröna floret, satt även en grön skärm över pannan, icke just till prydnad; men emellertid ganska nätt arrangerad på den eleganta mössan. Hon var icke på långt håll ifrån honom, då hon utsträckte bägge armarne och ropade: "Ack min morbror, vad jag har väntat! vad jag har väntat! du har då äntligen fått mina brev i Jönköping? obeskrivligen välkommen till din stackars beklagansvärda systerdotter" Ingenting kan sätta en förnuftig karl i gruvligare bryderi, än att höra sig vara så "obeskrivligen välkommen", och veta sig i nästa ögonblick gå att bliva helt annat. För att betaga grevinnan glädjen av en morbror och hindra henne ifrån att för en obekant yppa några hemligheter, vartill hon tycktes genast beredd på en så god början, gjorde Medenberg en bugning, djupare än någon morbror skäligen kan bruka, och sade: "min nådigaste grevinna--." Det övriga av hälsningen dog. Hon stannade tvärt, fällde armarne såsom hade de blivit rörda av ett elektriskt slag, stod litet stel och smådarrade. Men hennes väsendes artighet tillät icke förlägenheten visa sig länge. "Förlåt mig!" hördes hon svagt, men melodiskt stamma; "jag vet Icke--en släkting, som mitt folk aldrig sett personligen, men visste att jag varje dag, varje stund väntade, har--min betjänt har misstagit sig på ekipaget, och--jag, jag är obeskrivligen närsynt--" Det smärtar mig på det högsta, svarade den obekante, som nu kommit ända fram till sin värdinna, det smärtar mig mer än jag kan säga, att hava bedragit min nådiga grevinna i sin väntan Hon neg förbindligt och bad sin gäst vara välkommen. "Ej längesedan anländ till orten," fortfor han, "har jag omöjligen kunnat hindra mig ifrån det nöjet, att se den skönaste belägenhet jag här hört omtalas. Herr greven lär icke vara hemma? Men om min grevinna har den nåden att ej vredgas för mycket på en person, som i dag haft den olyckan att icke kunna föreställa den han borde--" Hon neg ännu förbindligare. "Så skulle jag nämna mitt ärende. Jag har icke något ärende --icke något alls--om jag ej så far kalla avsikten, att också här, ifall det tillåtes mig, läsa några blad i naturens intagande bok. Jag älskar botanik." Naturen på Karmansbol är rätt skön, rätt storartad, sade hon. Naturalhistoria? Botanik--ack? tillade hon knappt hörbart, och blickade ned åt sidan, där hennes ögon möttes av en gräsmatta, ännu grön och behaglig för deras nerver. Medenberg vidtog: "jag kommer ifrån Aronfors. Kapten von Mekeroth själv är sjuk och har icke kunnat sända med mig någon rekommendation, något brev, någon legitimation, varmed jag bort vara försedd, för att med rätta våga hoppas ett tillträde--" Jag ber, för all del. "Jag är härigenom försatt i nödvändigheten att presentera mig själv. Jag heter Medenberg och är lärare för kapten von Mekeroths son och dotter." Ah? den nya guvernören? ifrån Stockholm? jag har hört. Hon lade en alldeles egen tonvikt på ordet guvernör. Det hördes tydligt, att hon bemödade sig om att uttala det så vackert, klangfullt och nästan ståtligt, som möjligt. Såsom detta torde förekomma en och annan läsare litet oförklarligt, måste vi påminna om, vilket besynnerligt släkte i naturens rike en informator i själva verket tillhör. Han är en amfibie. Så fort han förekommer under formen av en aldrig det minsta "dålig och sämre karl," ser han sig nedhållen så lågt, att själva betjäningen knappt vårdar sig hälsa på honom: han utgör familjens slusk, barnens pagiazzo, målet för herrns skämt inne i rummen, och för jungfrurnas ute i köket, därest de upptäcka den minsta remna på hans till borstning utburna stövlar, vilket minsann nog kan hända en stackars karl att ha. Hans "kondition" är icke avundsvärd och plär lyckligtvis icke räcka över halvåret. Om, åter, den antagne mentorn genast från början visat sig i skickliga kläder, kornmer ifrån någon av rikets förnämsta städer, framställer sin person lika mycket utan sturskhet som utall trälmjukhet, håller var och en på ett kärleksfullt avstånd, samt framför allt yttrar sig på ett vettigt språk, tillkännagivande finhet och talanger; så blir han husets och ortens orakel. "Ni skall veta, han kommer ifrån N. N.," viska alla; "han har den bästa smak! han vet allting! han känner det nyaste modet! han har hört Jenny Lind! han har sett Marie Taglioni! han ritar, tecknar, spelar, sjunger, arrangerar klaverackompanjemang, silhuetterar, skriver vers, klipper ut mönster, gör rebus på fönster, är satirisk som en eld, akta er! och är för övrigt en mycket god människa." Om helgdagarne betyder han väl intet stort. I synnerhet vid mycket och förnämt främmande, reduceras han till en väggprydnad. Men de sex övriga dagarne i veckan har han en så mycket vidsträcktare inflytelse: han bekommmer ständiga rådfrågningar: han ställes i spetsen tör både maskulina och feminina affärer: han njuter allmän aktning, och kan ofta till och med bliva utsatt för någonting ännu värre, om han icke aktar sig. Med lika mycket skäl, som man kan säga det först skildrade slaget av informatorer leva under vattnet i saknad av all luft; så för sig, åter, det senare på torra landet likt en uppdykt, mäktig krokodil, men vida angenämare. En så arnfibisk karl är antingen intet eller allt. Antingen utskrattas han, eller blir han allas övermästare. Antingen bortköres han, eller blir han måg i orten. Grevinnan Zeyton, som genast fann Medenberg icke tillhöra det första informatorslaget, fick av hans person det intrycket, att han säkert var en ganska talangfull, kunskapsrik, intagande man ifrån huvudstaden. I en högre volee låter"magister" likasom "informator" icke väl; men "guvernör", icke såsom titel, då man talar till personen, men såsom egenskap och tanke, har en ton uti sig, som går åt det prinsliga, det höga, det rätt ädla. En sådan man är icke så mycket en, som läser med barnen; det är en, som intresserar sig för de unga varelserna och finner behag uti att vistas i deras föräldrars hus. Det är en filosof, en lärd, en människovän, en skald. Därjämte hade grevinnan här av en händelse kommit att nalkas denna man i dag med ett språk och med åtbörder, som hon nu sökte göra mera ursäktliga för sig själv, genom att upphöja den främmande i sin egen föreställning och uttala hans karaktär på det skönaste sätt i världen. Då Medenberg medelst en bugning bejakat hennes sista fråga, vidtog hon: "var så god, herr Medenberg, och lämna icke Karmansbol, utan att först hava sett dess utsikter. Det skulle göra min man ganska ledsen, om någon rest härifrån, utan alt hava----jag lider av en långsam och tärande nervsjuka, jag får dock njuta luften i trädgården, och jag gör det med största nöje ----men jag kan icke visa herr Medenberg något utom den-- --var så god! teet väntar oss där framme." Medenberg följde grevinnan, och de inträdde snart i en berså, där i mitten befann sig ett runt mahognybord, varpå icke blott teet tronade, utan även flera böcker i de skönaste band och dessutom åtskilliga fruntimmersarbeten lågo. En annan yngre dam satt där inne förut. Medenberg hembar henne sin vördnad, och hon neg till återtjänst; men som grevinnan icke gjorde någon presentation emellan henne och den främmande. dömde han, att hon tillhörde huset och förmodligen var ett sällskapsfruntimmer. "Jag beklagar," sade Medenberg, "attjag genom min ankomet förorsakat ett avbrott i fru grevinnans intagande läsning och de tjusande idéer, den väckt? Var så god och låt mig icke vidare nu hindra fortsättningen. Jag ser Byron, jag ser Stagnelius, jag ser även Hemmet: tre sinsemellan ganska olika litteraturer--min grevinna?" Han tog sin kopp. Ganska olika, svarade hon; men av vilket värde vardera! Jag slutade nyss Albert och Julia av Stagnelius: en förfärlig komposition, herr Medenberg. "Det är kärleken efter döden." Det är nu för fjärde gången jag slutat detta poem: jag intages därav, och jag ryser likväl. Jag intages av Julias trohet, då hon följer sin Albert ända till själva--o min Gud! "Avgrunden. Det är sant, att hon följer honom dit, men--" Men--skola vi tro--måste vi tro--att kvinnans plikt sträcker sig så långt, som ända till att böra störta sig i de eviga lågorna, för att åtfölja ett annat väsende, som--herr Medenberg? "Hennes plikt? Det kan jag aldrig förreställa mig," svarade han. "Icke heller måtte det vara Stagnelii mening. Så mycket som jag kan fatta av detta poem, så överlämnar Julia sig icke åt lågorna av någon annan plikt än kärlekens egen, vilket är den enda sanna: den enda, som icke består i en illusion. Det är emedan hon älskar Albert, som hon följer honom dit ned; och ganska säkert kännes då detta helvete icke som ett sådant för henne. Hon skulle annars visst icke kasta sig däruti." Icke? Icke, av kärlek till honom? och för hans skull? "Jo visst, av kärlek till honom och för hans skull, eftersom hon alskar honom. Men i detta fall och då detta motiv förer henne, så är det väl icke för henne ett helvete, dit hon störtar sig. I annat tall skulle hon icke hava gjort det, och Albert själv icke heller haft något intresse uti, att hon måtte göra det; ty att äga till evigt sällskap en varelse, som vämjes vid sig, måtte icke vara önskansvärt för någon. Det är även därföre jag aldrig har kunnat finna Stagnelii 'Albert och Julia' så hisklig; jag har sett ganska många förhållanden på jorden och i detta liv vida gräsligare, än Julias och Alberts i den andra världen." Grevinnan blickade upp, men teg: hon slog åter ögonen ned emot gräset, där de alltid med största behag vilade sig. "Detta liv har en övergång," yttrade hon med en mild och ljuv röst, likasom blott för sig själv. "Annars skulle det vara en grym lek. nu är det endast en obotlig sjukdom. Obotlig! vilken lycka! vilken glädje, att så är! Den måste då medföra ett upphörande." Den kan dock för mången bliva långvarig medan den räcker, gallska långvarig--vågade Medenherg med halv stämma uttala. Han kände på sig, att han ej utan djärvhet, kanske hårdhet, inträngde i en tyst lidande själs förtroende. "Långvarig?" upptog hon. "Å nej, visst icke. Ej rätt många människor leva över femtio år: knappt någon hinner till hundra. Det är blott ett sekel, herr Medenberg! blott ett litet sekel. Det gör ingenting. Emellertid har man uppfyllt sin plikt, sina plikter; jag menar, sin plikt. Därföre läser jag också Hemmet, Grannarne och alla min älskade Fredrikas skrifter med så mycken innerlighet; emedan de på varje sida lära mig min plikts uppfyllande: de utgöra den rätta läsningen för varje kvinna." Om vilken plikt talar min grevinna? "Om vilken? Om vår plikt, att älska det--det är svårt att tala ut, att rätt definiera--med ett ord, att älska det förhatliga." Att älska det förhatliga? har jag hört rätt? "Ja, herr Medenberg, det kan uttryckas med mycket andra ord, men jag, jag är ingen stilist." Om en sådan plikt skulle finnas, vilket jag knappt tror, svarade han, så stannar likväl dess uppfyllande vid att vara helt och hållet en illusion; och att stifta eller predika en sådan plikt, är detsamma som att föreskriva människan skyldigheten att flyga eller att leva under vattnet. Man sätter aldrig denna föreskrift i verket; och felet ligger sannerligen ej hos människan, som låter bli det omöjliga, utan hos en kortsynt inbillning, som befaller utan grund. "Sätter man den aldrig i verket?" utbrast grevinnan och såg hastigt upp. Nej; icke efter vad jag kan se, sade han. Ty man älskar verkligen icke nånsin det förhatliga: det, som man till följe av dess beskaffenhet hatar och måste hata. Man blott söker komma därhän att göra det, ifall man håller det för en skyldighet; man plågar sig, man förstör sig; men man når aldrig sitt mål. Man allenast inbillar sig, att man når det. Man lever i en ständig illusion om sig själv och sin uppfyllda plikt. "Vad? Skulle--" Om det då kan vara ett fel, ett brott, en pliktförgätenhet, att icke älska vad man icke kan älska, så är det emellertid visst, att man begår detta fel ohjälpligt och alltid. Man kan väl hindra sig själv ifrån all livets glädje, man kan tvinga sig att förtvina i brist på luft, man kan undvara att älska någonting annat, man kan göra sig så mycket som möjligt till intet; men det förhatliga föremålet älskar man icke därföre mera. Vad vinner man då genom sin självuppoffring? Icke tillfredsställandet av den ifrågavarande plikten; ty den uppfyller man i alla fall aldrig: man älskar icke det hatade: man flyger icke, man lever icke under vattnet. Vilket mål strävar man då till med allt detta, när man alldeles icke kan vinna det, som är i fråga? Man lyckas att förvandla sitt liv till en ödemark, eller till en sjukdom, det är sant; men man uppfyller icke ändock skyldigheten att hålla av vad man i grund icke tål; ty detta sker icke. För vad upplöser man sitt väsende i en olycka, som ej slutar förrän med döden, när man är lika brottslig för det? "Min Gud, herr Medenberg! lika brottslig?" Ja, såvida det, varom vi talat, är en plikt. Jag måste därföre uppriktigt bekänna, att jag icke rätt tycker om hela denna litteratur, som, med den vackraste avsikt, likväl ingen annan verkan har, än att stärka oss i en förvillelse, som förstör det mänskliga livet. Vartill tjänar det, att fortfara i en oupphörlig osanning både emot vårt sedeliv, emot oss själva och emot ännu ett annat föremål? "Men varföre skall det vara en osanning? Förlåt mig," tillade hon, "att jag med så mycken värme inlåter mig i ett underbart ämne med en man, som jag ser för första gången. Ack! ämnen givas, som äro alla människors. Jag trågar herr Medenberg ännu en gång, varföre vi nödvändigt skola leva i ett självbedrä geri, då vi söka uppfylla denna plikt, och om denna litteratur endast lär oss en illusion? kunna vi då icke älska det, som star förhatligt inför grunden av vårt väsende?" Den främmande såg sig om med en liten tystnad. Även han häftade sina ögon på gräset, och yttrade därefter: jag ber endast var och en, som kan befinna sig i denna belägenhet, att kasta en blick av ren sans in i vecken av sin egen själ och svara sig själv på grevinnans fråga. Har det verkligen lyckats någon, att älska det man i grund hatar? " Men--" Får jag blott veta, om vilket slags kärlek här är frågan? Tala vi om den allmänna, som bör hysas till varje människa, och som kan hysas till vilken som helst, på grund av religionen? "Visst icke. Vi tala om en enskild, en personlig kärlek." Men en sådan kan icke, utom till namnet, äga rum utan ett enskilt tycke för denna person. Och detta tycke kan icke vara utan sina oumgängliga villkor. När dessa äro, så är tycket till; när de icke äro, så gives icke detta tycke: och inga plågor, inga straff, ingen tortyr, inga överlästa läxor kunna framtvinga det omöjliga. Ingenting av allt detta kommer längre än till en illusion. Skulle det nu verkligen vara en plikt för människan att hysa ett personligt tycke för någon, oaktat villkoren härför icke givas; så har då människan också den plikten att flyga utan vingar. Hon uppfyller ingendera av dessa skyldigheter. Men hon söndervrider sin natur för att söka göra vad hon aldrig lyckats uti; och när hon känner sig rätt olycklig, tröstar hon sig med den inbillningen, att hon gjort sin plikt; vilket hon alls icke gjort. Hon ser icke, att hon i själva verket är lika brottslig (såvida här är ett brott); och att hon endast vunnit det, att därjämte vara mycket olycklig. "Men, herr Medenberg, om hon då icke förmår att älska det hon hatar, så kan hon åtminstone vinna så mycket över sig, som att icke älska någonting annat?" Det kan hon. Da den eld, som skulle värma och lysa hennes hjärta, icke är någon, mer än till namnet, så kan hon frånsäga sig all annan, för att överlämna sig åt köld och mörker in i döden. Men det får alltid frågas, vartill detta tjänar? Ty då det förhatliga föremålet själv icke ändå älskas, och denna plikt således verkligen icke uppfylles, vad gott har då föremålet, vad gott har pliktlivet, samhället, mänskligheten och Gud av att den olyckliga tillika förgås under en jämmer, en köld för hjärtat och ett märker över hela livet, som gagnar ingen, och icke gör henne själv mindre brottslig, efter hon i alla fall icke uppfyller sin plikt att älska den hon skulle--allt under förutsättning, att det var en plikt, vi talat om. "Åt vilket förundransvärt håll hava vi kommit, herr Medenberg?" Jag vet icke huru vi fördes in på mänsklighetells fält ifrå litteraturens "Vi maste bäva och draga oss tillbaka här," sade hon. "Huru mycket hellre fördjupar jag mig icke i Stagnelius och i själva Byron, vars Manfred förekommer mig vida mindre förskräcklig än sanningen uti det liv, som omgiver oss i världen. Huru mycket hellre överlåter jag icke min själ åt Hemmet och hela min Bremerska lektyr, om den också blott skulle lära mig illusioner. Dessa illusioner äro bättre än sanningen i det verkliga hemmet." Utan tvivel, ifall det bara hjälpte, att lämna sig åt dem, svarade han. Men det är klart, att om det är ett brott, att icke med personligt tycke älska det, själen i grund hatar, så försvinner detta brott ej därföre, att vi vagga vårt samvete i den inbillningen, att vi icke begå detsamma, ehuru vi aldrig kunna undgå att begå det. Om det, åter, icke är ett brott, så tjäna alla dessa frågor och plågor till ingenting. Grevinnan satt blek och tyst. Men, fortfor han, det sköna och berömvärda i det slags litteratur, vartill grannarne och Hemmet höra--efter fru grevinnan behagat nämna just dessa exempel--består däruti, att den gör oss uppmärksamma på angelägenheten, att icke efterfråga små skillnader och ledsamheter emellan tvenne väsenden, vilka likväl i grunden älska varandra. Dylika stridigheter, som dessa småsaker, betyda också ingenting. Ingen människa hatar eller lämnar en annan för sådanas skull; ty i själva verket är ingenting viktigare och kärare för ett mänskligt hjärta, än att äga ett annat hjärta att hålla sig till. Ifrån en sådan dyrbarhet skiljer man sig ej för lappri. Allt vad Hemmets litteratur vill inplanta hos oss, hava vi således redan--det är den skäraste och bästa blomman i vår varelses trädgård; men dess växtlighet behöver stärkas, och därtill gagnar Hemmet. Någonting helt annat är det, när kärlek emellan tvenne i grunden alldeles icke är och aldrig varit, eller när den slocknat till följe av upptäckter om beskaffenheter, dem man ifrån början icke visste. Ett förhatligt uppträder då, som man icke kan älska; och, om man försöker att göra det, så vinner man endast en illusion. Att begagna en läsning, som Hemmet eller dylikt, till att i dessa fall söka tvinga sig till något, som ändock aldrig blir utav, anser jag för ett mycket stort missbruk och ledande till självbedrägeri, därest man tror sig hava vunnit något. Ett milt leende, men av besynnerligt uttryck, drog sig över grevinnans ansikte. "Allt det där få vi med säkerhet veta om sjuttio år," sade hon viskande och med en förtrolighet, som nästan gick ända till skämt. "Om sjuttio år, med visshet, äro vi döda alla här; äro vi icke? Ack, jag tror det! Och då lära vi känna dessa ämnens sanning. Men----min morbror? min morbror? jag begriper icke, att ej mina brev funnit honom i Jönköping? Kan mamsell Christine förstå, varföre min morbror icke kommer, då jag skrivit och bett honom?" I morgon bittida reser jag till Jönköping, inföll Medenberg; och ifall-- "Jag är obeskrivligt förbunden," svarade grevinnan; "men jag vågar ej, jag vill ej besvära en främmande med någon kommission av detta slag. Mamsell Christine lilla," fortfor hon och vände sig ånyo till den andra damen, "jag tror vårt te är slut, eller hur? Jag tror det är så gott, att vi bära in det?" Fruntimret steg upp. Hon hade hela tiden sutit tyst, uppmärksam och med bleka, vackra kinder, såsom en sällskapsdam anstår. Hon ställde kopparne på brickan, tog den på armen och gick. Då hon var borta, såg grevinnan sig om åt flera håll, och hennes blickar föllo, bland annat, även på Medenberg. Han förnyade genast sina sista ord. "Det är verkligen visst, att jag reser till Jönköping i morgon," sade han; "och jag ansvarar för, att ett brev eller vilken muntlig hälsning som helst, min grevinna behagar sända med mig, skall samvetsgrant framföras.' Och det är säkert, att det icke skulle upptagas illa, om jag ågade--? Detta förtroende skulle på det högsta intaga mig! "Herr Medenberg, jag är litet människokännare," sade hon efter en paus, men med samma eteriska, svaga och dock outsägliga slags leende, som för en stund sedan. "Jag ser tydligen, att det, jag ber om, icke skall besvära. Jag skall skriva ett brev och lämna innan vi skiljas i dag, och herr Medenberg finner på adressen, till vilken i Jönköping det är. Vad jag stannar i tacksamhet!" Min nådiga grevinna, inföll den främmande, det är vanligt, att ett skänkt förtroende ingiver djärvhet. Vi äro nu ensamma. Jag önskar få fråga något, och svara mig därpå, om min grevinna så vill; i vidrigt fall, lat det vara. En person har försvunnit ifrån Aronfors bruk. Man ansåg honom först som död; men anledningar göra, att jag misstänker det han lever-- "Den olycklige Nickolson? jag har hört därom--ifrån Aronfors. " Har han synts här på Karmansbol? "Herr Medenberg!----ingen människa i affärer kommel till mig. Jag ser ingen, som anländer; jag vet av ingen: ingen söker mig. Det skall då vara den godheten, den särskilda godheten, eller lyckan--tillade hon åter med det lilla leendet. som borde dölja en tilltagande blekhet--det skall vara den händelsen, att någon, såsom i dag, uppsöker mig i min trädgård-- annars ser jag ingen." Han betraktade med rörelse en gestalt, som tycktes bemöda sig om att icke yppa en viss inre häpnad. "Herr greve Zeyton är icke hemma? kommer han åter i dag?" inföll Medenberg, skyndande ifrån det förra ämnet. Jag v et icke, om min goda man kommer hem i afton, svarade hon. Jag vet det icke; ty när han gör längre resor, så dröjer han ofta; han plär dröja. Min goda Zeyton for bort i söndags. "I söndags!" utropade Medenberg överljutt och sprang Upp. Vid minnet av, att det var samma dag, som, efter mor Ellins berättelse, Nickolson farit fram denna väg, var han ej mäktig sin känsla. Hon förfärades av hans utrop och steg också upp. "Vad skall det betyda?" sade hon och såg på Medenberg med ett stort bekymmer. "Det är verkligen visst, att Zeyton reste från Karmansbol i söndags, och vi hava fredag nu. För Guds skull-- har herr Medenberg hört någonting? Jag har skrivit till min morbror; ty jag behöver sannerligen råd, jag behöver--ett ord till--råd!" Fru grevinnan vet vart herr greven har rest? _ _ Nej.' Han förskräcktes för det utseende, hennes ansikte fick. "Behagar icke min nådiga grevinna, att vi gå in?" sade han med största hast; "eftermiddagen blir kylig, och grevinnan--" Mina ncrver!--yttrade hon svagt--av allt är ändå nervsjuka vårst. Mamsell Christine! mamsell Christine! ropade hon, men hennes stämma hordes icke till närmaste träd. "Får jag icke lov?" sade Medenberg med en röst, full av farhåga, och bjöd den svitnmande sin arm. Nära att falla, emottog hon den med nöje och lätthet, lika mycket som av nödvändighet. Sedan hon gjort några steg, hämtade hon sig småningom, gick allt bättre, och började åter kunna se sig omkring. "Herr Medenberg har ju i dag gjort en rätt åt tig bekantskap?" sade hon. "Det ena besväret kommer på det andra; säkert skall herr Medenberg akta sig att besöka Karmansbol en gång till. Men det är synd att icke botanisera här i bergen en dag; kom! i afton blir det för sent. Ah--ah-- gudvarelov! nu äro vi i porten! Var så god, herr Medenberg! det går icke an att fara utan något--en liten r--mamsell Christine! Christine! arrangera bordet! Kom upp med mig i salongen, herr Medenberg: Karmansbols salong äger verkligen några rätt goda tavlor att skryta av, som, förtjäna ses av en kännare. Bland annat en av Salvator Rosa; är icke det mycket att hava en sådan i Sverige? Jag försäkrar, det är antingen av honom själv, eller en kopia efter honom. Åh!--att jag skall vara så matt! så starkt kan luften verka, så fort jag nalkas klockan sex Tillåt mig att även få låna min arm uppför trappan! "Jag tackar, jag tackar. O min Gud! Men det är som alla Salvator Rosas älsklingsstycken: herr Medenberg får se ett vilt, ett målande vilt uppträde i Apenninerna: en scen emellan rövare av de förfärligaste figurer--oh--herr Medenberg! jag tycker ändå icke så mycket om dessa ämnen: men herr Medenberg skall få se vad det är mästerligt målat: det är någonting stort att vara en stor målare, herr Medenberg!" Den olyckliga var nu uppkommen i sin våning, och den främmande beundrade hennes bemödande att hålla sig uppe, att dölja sin rätta oro, att vara som hon borde. Han stannade ute i salongen, för att bese de sköna tavlorna och den härliga utsikten kring Karmansbols hus. Hon avlägsnade sig i ett inre rum, för att skriva brevet till sin morbror. Ilan kände icke en så stor lust, som han borde, att beskåda Salvator Rosas mästerverk. Han hade nyss betraktat tavlan, målad på ett människohjärtas med skygghet upprullade duk. Han satte sig vid fönstret, såg ut i den omätliga rymden, där naturen också erbjöd honom sin skildring i stora drag. Han tryckte en tår ur sitt öga och sammanlade i sina tankar allt vad han hört och märkt denna dag. Av grevinnans svar och hennes rädsla vid hans fråga, vart greve Zeyton begivit sig, slöt han, att Nickolson verkligen visat sig på Karmansbol, och att hans brott där icke vore någon hemlighet. Han påminde sig mer och mer om Ellins ord om Zeyton; och det förekom honom, att något därav måste vara sant. Kan det vara möjligt, tänkte han, att denna man, likasom Nickolson, står i ett visst förhållande till de bovar, som nu börja sätta hela Småland i ångest? Jag är icke i stånd, att slå denna tanke helt och halletifrån mig. Han satt eftersinnande, med huvudet lutat i handen och armbågen stödd på fönsterposten. Han såg sig omkring i salongen och märkte, att han befann sig i ett ganska antikt rum: själva de stora målningarne voro väggfasta och visade på ramarne en hög ålder. Hans blick fästades mer och mer på den tavla, grevinnan beskrivit för honom såsom av ingen mindre mästare, än Salvator Rosa, eller efter honom kopierad. Ifrån den plats vid fönstret, där han befann sig, föll en magisk dager på stycket; bergkonturerne och de vilda rövarpartierna fängslade hans ögon, oaktat allt detta icke borde kunna erbjuda något intagande. I synnerhet var det ansiktet på en rövare, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Han betraktade det mycket, mycket, oavlåtligt: han kunde ej begripa, att han tyckte sig hava sett dessa anletsdrag någonstans, men återfick ej i minnet på vilken. När han ärnade ändra ställning för att stiga upp, och ville draga åt sig den i fönsterposten stödda armbågen, kände han ett litet motstånd i själva posten, och märkte, att han stött sig i en fördjupning i trädet, i en urgröpning. Min Gud! tänkte han, här, just på denna plats måste någon människa hava sutit mycket, mycket, och eftersinnande, med armen i fönstret, såsom jag nu. Har detta rum någon gång begagnats till fängelse? Om så är, måste den människan da hava haft tid nog, att betrakta, att beskåda, att i sitt väsende helt och hållet uppfånga den där rysliga tavlan med sina rövarfysionomier--vilken tanke?--men att jag icke skall vara i stånd att få igen det där ansiktet, och vem det i verkligheten tillhör? Grevinnan återkom, såg lugn och nästan glad ut; lämnade herr Medenberg ett brev och bad honom ännu en gång om ursäkt. "Vad tycks om dessa rum?" frågade hon och visade honom våningen. "Äro de icke något gammalmodiga? Dessa målningar skola hava sutit här redan då Zeyton flyttade hit, och det var flera år innan vi blevo gifta. Jag tycker icke om sådana slags scener; men äro de icke livligt och skickligt gjorda? På sätt och vis innehåller också denna tavla i mina ögon en anekdotisk märkvärdighet. Betrakta det där ansiktet i hörnet, herr Medenberg! är det icke likt en viss? är det icke likt Nickolsons?" Så är det! Där har jag det; jag satt länge grubblande på var jag sett dessa drag. Men vad har da han att göra med dessa rum, min grevinna? "Hans olyckliga, stackars mor har en tid bott här," svarade hon. "Det var före min tid; men allt detta tillhör också en av dessa livets verkligheter, som icke äro att tala om. Var så god, herr Medenberg, så gå vi utföre! jag hoppas att mamsell Christine väntar oss. Nej! sällast äro mina timmar, då jag får lämna mig i armarne på en skön, intagande, god, en lärorik, intressant, förtrollande bok. Var så god! Ha ha--i armarne på en bok? det var också en liknelse! Herr Medenberg har i dag gjort en mycket klok bekantskap." De gingo ned. Medenberg fick här se grevinnans egna barn; hyggliga till utseendet, men något sjukliga. De saknade för närvarande all manlig handledare, men läste understundom för sin goda mor, som gjorde sig ett hjärtligt nöje av att öva dem i språk och historia. "De skola en gång anhålla om att få taga en liten examen för herr Medenberg," sade hon artigt skämtsamt. "Få se, stackare; å, men det kan nog hända, att----ehuru de hava haft en mycket svag läromästarinna. Den här lilla heter Celestine efter mig, som tänker mera på jorden, än mitt namn borde giva mig lov till." Medenberg klappade lilla fröken på lockarne och tog slutligen avsked. Han steg upp i sin vagn och rullade bort utför höjden, där det stolta Karmansbolshus dolde sina sorger under slöjan av sin skönhet. 8 AVRESAN TILL JÖNKÖPING. Sådant kan ingen människa alls känna. Dagen därpå utrustade sig herr Alexander Medenberg att företaga en resa, först till Jönköping och sedan vartut saken erfordrade. Men han nekade sig icke vara i stort bryderi. Ty att förfölja en förrymd bruksförvaltare, att efterspana en försvunnen penningsumma, att fasttaga en tjuv till följe av givna anledningar, därtill har man sina vägar; men om till hinder för detta ändamåls vinnande en av ortens mäktigaste män lägger sig, och vilken det är lika farligt att "ens komma åt", som omöjligt att alldeles "förbigå, undgå eller omgå", då kunde utförandet möta många äventyr. Medenberg beslöt att tills vidare på Aronfors nämna ingenting om själva greve Zeyton och hans möjliga inblandning i händelsen. Före sin avresa till Jönköping var han på morgonen inne hos kapten von Mekeroth, vilken nu befann sig något bättre, satt uppe i sängen, och med livligt deltagande åhörde herr Medenbergs försäkringar om att han ansåg Nickolson leva, jämte hans planer och förhoppningar att kunna återfinna de förlorade penningarne. Kaptenen förtrodde honom, att han just i avseende på den där lilla omständigheten penningar såge sig genom stölden försatt i ett bekymmer, som både för brukets drift och hushållets behov nödvändigt och hastigt måste avhjälpas. Han gav därföre Medenberg brev till en av sina affärsvänner i Jönköping, vilken han hoppades skulle kunna skaffa honom den angelägna summan utan dröjsmål. "I annat fall," slöt han, "har jag ingen annan utväg, än att vända mig till mina goda göteborgare, som emottaga och utskeppa mitt jäm. En så oförutsedd händelse, som en ansenlig stöld billigen bör anses för, måste väl ock förmå utverka mig en försträckning, oaktat på en mindre passande tid av året. Jag har något så när alldeles försummat min korrespondens. Jag har till min skada underhållit alltför få liaisoner och en alldeles för liten brevväxling med folk; jag är själv gammal militär, en fiende till skrivning, i synnerhet rörande skräp; jag har nöjt mig med att leva i ett skönt, isolerat lugn. Följden ser jag dock för närvarande vara icke så litet dum; jag medgiver det. Här torde fordras en personlig intervention, men som för mig i min belägenhet är omöjlig. Skulle herr Medenberg, om nöden driver mig till en sådan begäran, vilja å mina vägnar företaga en liten resa till Göteborg i den diplomatiska väg, jag yttrat? Ingen vore skickligare därtill --men jag inser vilket--nå! vi hava alltid tid att tala härom. Vi måste först avvakta utgången i Jönköping." Medenberg förklarade sig ganska beredvillig både att företaga Göteborgsresan, om han blott kunde äga den till utförandet nödiga diplomatiska skickligheten hos grosshandlarne, samt göra allt vad annars till herr kaptenens nytta och nöje i den närvarande krisen behövdes; allenast--tillade han--eleverna icke lida för mycket.--"Å," vidtog kaptenen, "till all lycka, till all olycka är Matts genom kopporna fritagen ifrån läsning länge nog, och lilla Ulla, ja, för henne är det illa, dock får hon trösta sig med söm och stickning. Men hör på, min bästa herr Medenberg," fortfor han, "jag hoppas, att det visst icke behövs, dock skadar försiktighet mindre än oförsiktighet: tag mina respuffertar och en hirschfängare. Jag ser av tidningarne, att vissa trakter i Småland blivit osäkra. Hit omkring hava väl dumheterna icke sträckt sig, så vitt jag vet; men vem kan förutsäga i vad sträckningar tjuvar och rövare ämna slå sina lovar?" Medenberg hade ingenting häremot, tackade, tog vapnen och bugade sig till avsked. En liten nätt resvagn för tva hästar lagades i ordning. Innan han avreste, vinkade fru von Mekeroth honom in i sitt kabinett. Även hon hade ett brev till Jönköping. "Alltid skall man få kommissioner över kommissioner, när man far till staden," sade hon med ett litet leende. "Men detta är allvarsammare än jag önskade; min stackars Mekroth mår sämre än han själv tror. Han är något bättre i dag, vad tyckte herr Medenberg om honom?"--Jag har ingen äldre bekantskap med herr kaptenens sjukdom, svarade han; men jag skulle önska, att läkare tillfrågades, åtminstone läkemedel hemtoges; och jag hade verkligen ärnat bedja om att få göra detta.-- "Bästa herr Medenberg," inföll hon, "mitt brev är för detta andamål. Min goda Mekroth har en avgjord och skadlig avsmak för läkare; det anstår en krigsman kanske, men jag är ängslig. Likväl bekymrar mig icke denna attack så mycket, ty jag känner hans konstitution: vi hava upplevat flera sådana utan följder." Medenberg tog emot brevet och bugade sig för att gå. "Lycka på resan!" sade frun med en blick, full av förtroende, innerlighet och godhet. Nästan med en tår tillade hon: "mycket beror på vad som nu kommer att ske: få se, om Nickolson träffas. Vad vi äro lyckliga, som----herr Medenberg! För mycket här i världen gives ingen tacksamhet--ingen----ty den skulle icke kunna försla." Han kysste hennes hand och gick. Med muntert sinne och goda förhoppningar lämnade han Aronfors. Han skulle åka med egna hästar till Skillingaryd; men till betjänt, körsven, kusk, uppassare och allt vad han behagade, hade han för hela resan bekommit en ung dräng, av brukets ätt, vid namn Jeppe Jonsson. Man kan icke föreställa sig någonting hurtigare, villigare och gladlyntare än en ung smålänning, som kör; och Jeppe utskämde icke sina hederliga och älskvärda landsmän. Det är skada, att vi icke kunna anföra hans ordalag på dess rena dialekt, så som det lät, när han talade; därav skulle hämtas både gagn och glädje. Men vi kunna åtminstone anföra, att han reste i kortbyxor, blåa revgarnsstrumpor och skor. Han hade ett magert och litet gulblekt ansikte, sådant hans landsmän på bygden oftast begagna; därtill ett par stora, ljusblå, runda och tindrande ögon; samt ovanpå alltsammans en svart, vitt svävande samling av hår, kammat sista söndagen. Fasonen på hans hatt gav honom ett djärvt utseende, som ännu mer ökades genom piskan i hans hand. Vägen förde vagnen förbi prostgården. Vad tycks? Efter överenskommelse stod herr Göran, prostens son, resklädd och komplett vid dikesrenen, för att åtfölja sin vän Alexander på färden; men likväl först bevisa honom nödvändigheten av att köra upp till prostgården, vilken befann sig endast ett stenkast ifrån vägen. Medenberg tackade: varken ville han försätta den viktiga tiden, ej heller vara ohövlig; alltså beslöt han köra upp till prostgården, men alldeles icke stiga ur. "Du får bedja fru prostinnan ursäkta detta, Göran, hör du!" sade han, när han svängde av, och Göran ställde sig att åka på fotsteget under denna lilla bit. Efter hjälten själv har så bråttom, få icke heller vi i berättelsen säga mera, än att det gick så fort, som möjligt, att skiljas ifrån prostgården. Hela släkten stod församlad kring resvagnen, vari Göran satte sig upp vid Alexanders sida. Prosten stod med en bricka, varpå högt bornerande ölglas prunkade; prostinnan vecklade in en äppelkaka i aftonbladspapper och stoppade den varsamt i drummeln; om Maria är ingenting vidare att nämna, än att, sedan hon emottagit den nya tyska del, som herr Medenberg i all tysthet för hennes räkning medfört, betraktade hon hela ekipaget med ett strålande ansikte, smekte hästarne på länderna, gick till och med fram till deras vanliga nosar, strök och klappade dem där, och såg ut som hon ville kyssa de vackra djuren Sedan det åkande sällskapet tillryggalagt en Gud vet huru lång stund, men så mycket, som åtgick för Alexander att röka en cigarr, och för Göran att bränna upp två, böljade de behagliga björkbackarne avtaga, nejden blev fulare, sandigare och furuskogigare; och snart öppnade sig en stor, tom slätt. Göran såg sig omkring åt alla sidor på denna slätt med så glänsande ögon, att Alexander tyckte det gick för långt. "Vad förtjusar dig så på denna stygga mark?" sade han, och kastade den utrökta yttersta stumpen utom vagnen. "Denna stygga mark? du okunniga magister!" utbrast Göran. "O min bror, ser du icke där framme varest vi hava Skillingaryd? och här är Jönköpingarnes exercisplats: Här må du tro, att min farfar i sin dar tagit ut sina steg som en hel karl!"--Ah! är det så? gentog Medenberg: ja, jag medgiver, att det skulle vara rätt roligt, att hava haft en soldat till far eller farfar; det måste vara riktigt hederligt, någonting ståtligt.--"Vet herr'a, min far är soldat och lever änn, han!" inföll härvid Jeppe Jonsson och vred om huvudet ifrån kusksätet; ty en betjänt av hans slag drog icke alls i betänkande att blanda sig i sina herrars samtal. Han såg också så livlig och stolt ut, när han fällde dessa ord om sin far, att man omöjligen kunde bli stött på honom. Göran tog genast upp hans tråd och sade: "nåväl, min kära Jeppe! varföre låter då du icke göra dig till soldat, likasom far din? varföre går du blott som en bruksdräng? en kolgut? en arm lymmel?" "Hå, det ska fälle va nå'n mes i sockna," svarade Jeppe och kastade ett skälmskt ögonkast åt sidan. Du en mes? hahaha! då kasta vi dig promt från vagnen. Du skall begripa, att Småland nu står fullt av tjuvar och stråtrövare --kanske hava vi dem på oss om en liten stund--vad skola vi då med en kusk, tror du, som icke vågar se de skurkarne Uppi ögonen? "Törs jag icke se dem upptill i ögonen," svarade Jeppe, "så slår jag av dem benen nertill i stället, och se'n kan herr Göran vrida nacken av dem, det blir bäst." Bra! Jeppe Jonsson, bra! Det svaret skall du ha en buss tobak för! utropade Göran, den muntre prostsonen, som vant sin fars får vid att mera se i sig en broder, än en förnäm läskarl. Också dristade Jeppe genast lägga beslag på hans löfte. "Jag tackar, herr Göran, jag tackar," sade han, "det skall passa bra, att giva mig sådant här nu straxt hos gästgivarns på Skillingaryd. Men skänk mig så gärna en cigarrare! för jag kan röka sådant, vet Göran, om jag får i herr'as sällskap (han lyfte på hatten); och då skall jag se'n knäppa två tjuvar i ett tag, bara Göran kan skaffa oss några att få råka." Ehuru den unga drängen verkligen var något närgången i sitt skämt och i sitt förtroende till "Görans" vänskapsfulla överseende, så vredgades denne icke alls, utan skrattade med full hals. Medenberg sade ingenting; han tyckte visserligen icke illa om en framfusighet, som ej grundade sig på grovhet eller näsvishet, utan på en frimodig trohjärtenhet; men han hörde till det slags resande, som, under det de åka, finna ett större nöje uti att tiga, än att tala. Han älskade helst, att under kontemplativ ro kasta sina blickar omkring sig i landskaperna och låta sin själ försjunka i tysta, långväga, täcka betraktelser. Likväl stördes han icke av andras samtal härunder; tvärtom betänkte han nu sin lycka, att till resesällskap icke blott hava fått en, utan två personer, så att de kunde underhålla varann, så ofta han själv ville överlämna sig åt kära funderingar: vackra tavlor: himmelska, ideala, lycksaliga tankar. Vem vet, om icke Maria intog något rum ibland dem, och om han icke kanske just fördenskull förlät hennes bror Göran för flere av hans utflykter? Eller vem vet, om icke någon annan intog ett rum där? Sådant kan ingen människa alls känna. 9 DE ÖVERFALLNE RESANDE. Jag är mest rädd för sådana spöken, som både leva och äro döda. Vid Skillingaryd bytte man om hästar, tog skjuts och sände hem de förra till Aronfors med en liten ridgosse, som för detta ändamål följt med bakpå vagnen. Oförtövat kuskade man därpå av emot Byarum. Nejderna bibehöllo ännu sin vildhet; men denna antog, i synnerhet i trakten av Götaströms och Götafors' bruk, en högre romantisk anblick. Man såg den sköna Lagaån, och man gladdes. Jeppe Jonsson fann ett utmärkt nöje uti att uppkalla echo's i backarne med sin långa herrskapskuskpisksnärt, vars femstaviga ord han, oaktat Görans många uppmaningar, aldrig kunde lära sig felfritt utsäga, men varmed han däremot alls icke sparade att klatscha, ehuru samme herr Göran därav fick smaka några vassa tag i bakslag, och lovade Jeppen en "ordentlig" örfil på vardera kinden, ifall det hände en gång till, vilket skulle utbekommas i Jönköping en halv timme efter framkomsten, så fort man vore i ordning i kvarteret. Alexanders tankar föllo in i en storartad och vacker betraktelse över Tabers Bergslag, varuti de åkande nu gjorde sitt inträde. Han började med Göran icke blott om Bvarums, utan framför allt om Månsarps socken, varuti själva det härliga, höga Taberg låg och utbredde sig med en så stor gästfrihet, en så utmärkt frikostighet, att det lät människorna bryta malm ur sina sidor till och med ovan jord. Göran blev allt mera upprymd och stolt, ju skönare Alexander yttrade sig över Taberg, detta det norra Smålands ära, denna fe, som, lyftande sin panna över södra Vätterstranden, synes stå och stråka med Omberg vid den östra, och leende liksom fråga. om sakerna i Östergötland möjligtvis kunde vara så bra som i Småland. Det är ett drag hos alla livliga svenska ynglingar, att av ingenting förtjusas så mycket, som av det lov de höra över sin hembygd och dess skönheter: beröm över sina egna personer fråga de på långt när icke så mycket efter. Göran tyckte visserligen om hela Sverige, och utrikes skulle han säkert hava gått i duell för den sanningen, att intet land vore täckare, intet land hyste ett bättre folk, vari han också skulle hava rätt. Men inom Sverige betydde dock i hans ögon ingenting vad Småland betydde, och i synnerhet norra häraderna, Jönköpings län; ingen ström var som Lagaån, där den nedanför Värnamo gjuter sitt silver i Vidöstern; ingen slätt som exercisplatsen vid Skillingaryd, där den tappra soldaten, farfadern, vunnit det förtroende, att han som oftast gjort korpraltjänst; inga sjöar kunde jämföras med Hinsen, Roseken, Landsjön och några till; och när Alexander alltmera svärmiskt tillkännagav sin önskan att en gång få se, få bestiga, få på stället beundra Taberg, stå på det ryktbara furuträds plats, i vars bark Gustav 11 Adolf inristat sitt namn, dricka vatten ur källan på bergets topp, och därifrån beskåda alla utsikter, varom han hört så mycket, då kunde Göran knappt styra sina lemmar eller hålla sig ifrån att taga honom i famn, härifrån allenast hindrad genom trängseln ini vagnen. Slutligen sade Alexander: "du känner väl till den anekdoten, Göran, att vår snälla kemist, professor Sefström, i Tabergs-malmen upptäckt en alldeles spritt ny metall i världen? en, som i vissa syr- och saltformer antager de allra gudomligaste färger, grönt, gult, blått? och som fått namn efter själva den nordiska skönhetsgudinnan Vanadis?" Å! utbrast Göran med strålande ögon. Det visste jag icke. "Denna underbara metall, denna Vanadis, har sedan även blivit sedd i Amerika, i själva Mexiko, och således konstaterat sig: bevisat sig vara, icke en kemisk fantasi, utan en verklighet, Göran! Vad tycker du? Var säker, att i vårt fattiga Sverige finnas saker! Men--vi göra ingenting därav. Vi göra aldrig väsen av oss. Vi göra rätt häri. Man skall en dag i Europa erfara, att Skandinavien genom seklerna varit det tysta hemmet, varit gömmet för de skönaste mysterier, såväl i andens, som i naturens värld. Vi äro för stolta att tala om dem själva." Ja, vi svenskar äro stora kräk! inföll Göran, som icke rätt tycktes förstå meningen av Alexanders sista ord. Huru bära vi oss åt? fortfor han, och spottade i förargelsen till så långt och ansenligt, att det fastnade i grenarne på en hög tall vid landsvägen. Huru göra vi? vi beundra utlänningens produkter! vi lära oss alla hans språk för att läsa hans dumma böcker! och vi hava likväl det skönaste språk själva. Fy! vi äro nötaktiga. Varföre tvinga icke vi så gärna utlänningen, att lära sig svenska och läsa oss på vårt eget ståtliga idiom? Nej! vi skola krypa i hälarne på der, die, das; vi skola kyssa hand på le och la; vi skola fördärva tungspetsen på oss för att få fram sådana missfoster till ljud som thought; rätt som det är, skola vi väl börja möta varann med den frågan: "Gossudar! gavare li vyi på ruski Ty för oss är allting härligt och gudagrant, utom det svenska: vi äro stora--med respekt till sägandes! vi äro jämtupp de två första bokstäverna av våra goda fäder Asarne; mera hava vi ej kvar av dem, men detta likväl i de allra största dimensioner. "Vi behålla icke vårt värde mindre för det, att vi icke skryta därav, kära Göran," sade Alexander. Vårt värde? svarade den andre. Ja, visst hava vi vårt sakr--de värde i behåll. Men vad är det för värt med detta värde? Nej, tacka vet jag engelsmannen, den rackarn; han gör alldeles rätt, när han icke vill veta av någonting annat än Old England, icke lära sig något annat än engelska, icke-- med få ord sagt. Därföre är han också en hel karl! ehuru en stor fähund. Men huru går det med oss? Tror du väl, att vår Linne ännu skulle vara erkänd för kung i botaniken, om han icke givit ut sig på latin och gått och lappat på holländska blomsterlökar i Hartecamp vid Haarlem? Tror du, att Berzelius skulle hava övervunnit Humphrey Davy och nånsin blivit romersk etta i kemien, om han icke först översatts på tyska och franska? Det är otäckt att bara tänka på. Nå, än Tegner? tror du, att han på tusen år ännu skulle hava blivit profeten Esaias i poesien, såsom han förtjänat, om man icke bekommit honom på annat mål än den fattiga svenskan? Det är en skam. Men det är vårt eget fel. Varföre tvinga vi icke utlänningen att läsa vårt språk? "Om jag endast visste, huru han skulle kunna tvingas därtill," anmärkte Alexander och makade sig ännu bättre upp i hörnet av den friskt rullande vagnen. Det vet jag nog! utbrast Göran och bibehöll alltjämt sitt bistra utseende. Kör icke i diket! Jeppe--din--jäkeln ! utropade han; hans förargelse tycktes utbreda sig till alla föremål. "Nå, huru skulle du då bära dig at? det önskade jag veta; det vore minsann en nationalupptäckt." Huru jag skulle bära mig åt, att tvinga utlänningen läsa svenska? Hm! Jag skulle endast skriva så, att det vore oöversättligt, men tillika så förträffligt, att han nödvändigt skulle vilja läsa mig, svarade Göran med tillförsikt. Han skulle spricka av begär att få del av mig; men omöjligen kunna få det, utan att taga mig i första hand: på mitt modersmål. "Blir du oöversättlig, kära Göran, så fruktar jag, att du icke blir så fasligt förträfflig." Så? nu talar herrn som en fårnacke, sade mor Ellin på Dädemohult, minns du det? Den gumman saknade icke sitt vett. "Huru menar du då, för Guds skull? och var icke en så vred potentat!" sade Alexander, utan att kunna bringas ur sitt goda lynne. Jag menar, inföll Göran, att du, som är en lärd man och vida lärdare än jag, fattig satan, skulle påminna dig ur litteraturhistorien, att just det förträffliga är det i sig själv oöversättliga; ty detta är så individuellt framställt både till lokalskildring, personskildring och språkformens alla egenheter, att en nyttig översättning därav ej för alla jordens silvergruvor står att bekommas. "Det var en annan sak. Bliv endast nådig igen, bästa Göran! jag tycker det är icke så farligt." Varföre lära vi oss hebreiska?--utbrast den andre mildare, men dock alltid med eld--varföre, om icke därföre, att alla bibelöversättningar från Gamla testamentet smaka som haversoppa i träsked, emot för texten i den härliga utskriften? Vilken akare är icke själva Tingstadius, så stor han var, emot för när kung David får låta höra sig på sitt eget målföre! O min Gud! huru resa sig icke håren, huru går icke åskan, när man läser adertonde psalmen på sitt eget språk, på hebreiska, du! "Du har rätt." Och varföre lära vi oss grekiska, som är benigt nog, om icke därföre, att Homeros, Sofokles, Anakreon och Theokritos, översatta några tusen gånger, likväl ännu aldrig blivit översatta? Har jag orätt, Alexander? Vad är väl långtrådigare och ledsammare än Iliaden och Odysseen på själva Vossens hexametrar? Om Wallenbergs vill jag icke tala. Ännu mindre om Popes och Madame Daciers ömkligheter, som jag aldrig läst. Men jag förlåter dessa översättare och travestörer, att de icke gjort vad ingen i evighet skall kunna. Varföre--vidare--lära vi oss tyska, om icke därföre att tyskarne hava en Goethe, som aldrig har kunnat återgivas på svenska? Då dussintal av Lafontaines romaner utkommo ibland oss, har av den egentlige stortysken ingenting mera än, på sin höjd, Werthers lidande förmått kläda sig i annan, än sin egen dräkt. Förstår du mig nu, Alexander? Sade du mig icke själv, häromdagen, att ingen enda översättning ifrån Byron, Shakespeare eller ens Scott låtit dig ana en gnista av all den verkliga, inre, hemlighetsfulla poesi, som lever i deras skaldestycken, och att du därföre lärt dig den obehagliga engelskan ? "Jag skall icke säga, att engelskan är obehaglig." Men jag säger, att det är ett förb--t sprak. "Ja, Göran, allt sammanräknat, så har du på det hela rätt i vad du påstår. Ditt förslag, att tvinga utlänningen lära sig svenska är ganska gott; och jag tvivlar icke, att du skulle kunna skriva oöversättligheter, förutsatt blott, att de därjämte bleve förträffligheter; ty under annat villkor låter utlänningen ändock icke tvinga sig, vet du." Men du, Alexander, svarade Göran nästan vemodigt, skall icke vara elak emot mig, för att jag så högt älskar min svenska. Jag vet ganska väl, att jag för min person, fattig krake, icke kan skriva varken oöversättligt eller ypperligt. Jag menar bara, att så borde man göra, så bleve svenskan omtyckt och studerad utrikes. Jag är ingenting vidare än min stackars fars lagliga son; jag är min farfars sonson, och tänker kanske helst en dag taga knekten, så att jag blir visst aldrig någon skribent. Men jag vet icke desto mindre, att jag har fullkomligt ratt i vad jag sagt. Utlänningen skall en dag lära sig svenska, det påstar jag! han skall det! han skall det av samma skäl, som han redan hoptals börjat besöka vårt sköna land, sedan Göta kanal kommit i gång. Här hal redan begynt vankas besynnerligt folk vid Taberg, sedan Kommendörkaptenen tagit sig före att simma utföre till Jonköping. Det skall nog gå, var icke rädd, min bror. Likasom inga gravyrer i världen, även de skickligast utförda, kunna visa småländska vyer riktigt sådana de äro, utan utlänningen nödvändigt måste resa hit personligen på stället, om han vill se någonting, som duger; så skall han också vara så god och lära sig svenska språket, om han en dag vill höra på poesi! "Men du glömmer, att Frithiofs saga med förtjusning gjort sig känd på främmande språk. Detta talar högt emot din sats." Det borde undersökas, om alla dessa översättningar duga till någonting; om de äro Tegner. Endast da tala de emot mig. Men i det fallet, åter, beklagar jag verkligen Tegner. "Huruså, min Göran?" Ty då har han varit en så klen skald, att han kunnat översättas. Och han är emellertid icke klen. "Det begriper jag ej." Jo, ty då voro hans framställningar så allmänna till innehållet, att de kunde passa i flere former, än sin egen, och återgivas på åtskilliga sätt. Hans skildrade personer måste då icke vara några verkliga subjekter; och hans scener, omkring personerna, inga sanna objekter. "Varken riktiga subjekter eller objekter? Vi skola se efter i Mohnike, huru härmed kan förhålla sig." Jag ger Mohnike f--n, utbrast Göran, ånyo återkommen till sin farfars militäriska bisterhet. Han fortfor; den karlen Mohnike, likasom alla andre Frithiofssagans översättare, skulle hava varit hängda i rök, så hade man nu i Europa läst Tegner på svenska, och svenskan skulle redan vara ett europeiskt språk. "Men, förlåt mig, du är en stor fantast, Göran. Det är alldeles icke så säkert som du tror, att, utom Mohnike och andre, Frithiof skulle hava blivit känd i Europa." Är det icke merå värt med Tegner, än att han behövde transponeras, för att bli en europeisk skald, då ger jag ock honom----fast det gör jag ändå icke, tillade Göran med en mildare, en nästan tårfylld blick. Alexander såg på honom. Nej, fortfor den andre, det gör jag ändå icke, ty det är synd med honom. Visste du vad jag vet, så skulle du tycka synd om Tegner. "Vad i Guds namn menar du?" Det skall du få höra, när vi komma till Jönköping. "Det måste vara ett eget mysterium?" Ja, lika gott; du skall få se. Hej hoppsan, Jeppe Jonsson, nu kör du alldeles för långsamt! ropade Göran. "Ja, nog kör jag långsamt," svarade denne och vred om huvudet. "Det är för att jag vill höra på vad herr'a säga. Är det svenska herr'a tala?" Det är åtminstone meningen, inföll Alexander skrattande. "Det var bra. Men icke är det rena småländskan, det svarar jag för," sade Jeppe, slog till en frisk klatsch och svängde utför en backe. "Men ursäkta mig," fortfor han och böjde åter huvudet tillbaka; "det är obilligt gjort av mig, att blanda mig i herr'as samtal, annars skulle jag fälle hava ett ord att berätta, om jag finge. Ty jag hörde någonting av gästgivarmor på Skillingaryd." Tala, Jeppe! jag ger dig lov, sade Göran. "Hon sade, att när vi komme fram såsom hin van Granvik och Gärahov, skulle vi stanna, så skulle vi få höra på näktergalar. Och nu äro vi emot det hållet. Därföre ville jag säga åt herra'." Näktergalar? utbrast Medenberg. Håll da, så få vi höra! det vore ganska roligt. "Herrn har ju pistolera laddade? tag upp sabeln med, herre! det är så gott." Vad? menar du sådana näktergalar? ropade Göran. Hör på, håll! stanna lite, Jeppe! vi måste veta vad gästgiverskan yttrat. Hade hon hört något om de beryktade småländska tjuvarne? hade de dragit sig hitåt vägen, säger du? "Medan herra' var inne i kammarn och skrev i dagboken, stod jag i stugan och hörde på vad mor talade om; och hon beskrev, att tjuvarne voro ganska många." Hade man sett dem här på Byarumsskogarne? har någon resande blivit överfallen? "Ja, det sade hon visst. Hon påstod, att mördarna voro tjugu." Nå men, min Gud-- "Ja, ser Göran, det är icke alls att tro på. Ty käringen var supen, när hon pratade; och ingen annan, än hon, hade hört ryktet ifrån en by, där hon varit hos sin bror om dagen på kalas . " Var hon drucken? Är det då,blott en lögn du far med, så kunde du hava tegat, skall jag säga dig, Jeppe. "Men vet herr Göran, det är nog allt att lita på ändå, ty dekornal på Skillingaryd berättade mig, att gästgivarmor ljuger aldrig, när hon är full." Nå för tusan--sa stanna då, innan vi komma längre in i skogen: vi måste taga fram våra vapen. "Ja, men jag skall säga för Göran, den käringen är alls icke lik andra. Så snart hon supit sig drucken av vanligt brännvin, talar hon bara sanning i fyllan; men när hon fått till livs av rom, ljuger hon som en skata." Ha ha ha! "Herrn skall icke skratta; ty det är som jag säger. Jag rår icke för, att gästgivarmor har den naturen; men det är riktigt visst. Och denna gången hade hon fått brännvin." Alltså är det da sanning, att vi hava tjugu tjuvar på halsen att vänta här i ögonblicket, menar du? Tag upp åtminstone hirschfängaren, Medenberg! "Å, det är icke så farligt, herr Göran," utbrast Jeppe, "ty Annika, den äldsta dekan, som jag mest tror på, försäkrade, att det var rom, gumman njutit." Så? din lymmel! det är alltså lögn, vill du säga? ' Flickorna. "Att det är lögn, herre, det vill jag icke ansvara för; ty gästgivaren själv, som borde veta allt bäst, påstod jämt, att käringen fått brännvin." Djävulen i dig! Hör, Alexander! låt oss taga upp pistolerna. Huru som helst det hänger ihop med denna helvetes pratmakares historia, så skadar det icke-- "Jag tycker det är bäst, att skratta åt alltihop," fortfor Jeppe; "ty stalldrängen, som av alla på Skillingaryd alltid haft mors största förtroende, svor på, att det ändå var rom, hon tagit." Medenberg log i sitt innersta åt den skälmen Jeppe, som på detta sätt jagade Göran fram och tillbaka, men likväl såg så allvarsam ut, att väl aldrig någon bättre hållit minen; savida han icke i hemlighet själv verkligen var litet förskräckt. Hör på, min kära Jeppe Jonsson! sade han, det här är en ganska viktig sak för oss att bestämt veta; varföre frågade du icke gumman själv vilketdera slaget hon förtärt? "Ja, det gjorde jag visst." Nå? "Hon såg på mig, när jag frågade henne: hon såg i kors som en kyrkängel och försvor sig på, att det var brännvin, hon njutit." Således måste det vara sanning? "Ja, säkert, min herre, såvida hon tagit brännvin. Men om det var rom hon fått förut, så kan man icke tro på hennes försäkran, att hon förtärt brännvin. Och ser herrn då så--ty allting i världen hänger på en fin tråd, sade Krokniklas, då han gjort falska sedlar och skulle hissas upp i galgen--och är det icke som jag säger? Sanningen själv är ju rent en osanning, så snart lögn ligger inunder henne? Det påstår också alltid herr Görans far, när han predikar; och gubben talar sant, ty han är en man, som alltid brukar brännvin förut. Men nu skall jag berätta tör herra' något annat, som är ännu mycket roligare, om jag får yttra mig eljest; men det är obilligt gjort av mig, kan jag tro, att blanda mig i stort folks samspråk?" Säg ut, Jeppe, och se icke så illmarig ut. Vad är det? "Gästgivaren," fortfor Jeppe, "är en helt annan månniska, han dricker aldrig. Han omtalade, att en av storherrar'ne i vår socken, greve Zeyton, rest fram här i dag." Vad? vad säger du? utropade Medenberg. Vartåt for han? Kom han ifrån sin gård? från Karmansbol? "Nej, hall hade kommit som ifrån Värnamo." Från Värnamo? tänkte Medenberg. Justifrån de trakter, där tjuvarne nu berättas hålla sig! Nå, utbrast han högt, visste man vartåt han ämnade sig ifrån Skillingaryd? "Såsom åt Jönköping," svarade Jeppe. "Och det var en liten kvart förrän vi reste; alltså, menar jag, vi måste hava honom framför oss här. Och det är alltid nöjsamt att se sockenfolk i sitt sällskap, om man råkar ut för skälmar på skogen." Nämnde gästgivaren, om greve Zeyton var ensam? "Ja, han hade blott en betjänt med sig, men den var illa tilltygad, påstod gästgivaren, nickade och såg klok ut." Var det betjänten eller gästgivaren, som nickade och såg klok ut? "Nej, min herre, betjänten nickade icke. Han hade bindel över ena ögat, snett om pannan; och på det andra var ögonbrynet avrakat. 'Om han icke hade rakat av sig det själv, låter jag vara osagt,' yttrade gästgivaren: och det var då han nickade och såg klok ut." Vad? syntes Zeytons betjänt honom misstänkt på något sätt? ropade Medenberg. "Det vetjag icke," svarade Jeppe. "Men gästgivarmor nickade härvid--" Ha ha ha! utbrast Göran. Hon nickade väl icke och såg klok ut? "Hon nickade och såg i kors, herr Göran. Men hon sade: den där betjänten--hm--" Nå? frågade Alexander otålig. "Jag törs icke säga efter hennes ord," svarade Jeppe och lutade huvudet bakåt, "jag kan bli ihjälknipen nästa natt om det kommer fram." Är du rädd för spöken? "Hon sade, att den betjänten såg vattlagd ut." Vattlagd, Jeppe? Du är en narr, utbrast Göran. "Ja, prästen i vår socken har icke lärt mig något vett." Tyst, Göran! sade Medenberg; fälas icke nu med Jeppe, utan låt honom svara mig allvarsamt. Menar du något med vattlagd, Jeppe? eller skulle det blott vara ett ordspråk? "Min herre, jag talar aldrig ordspråk. Men jag är mest rädd för sådana spöken, som både leva och äro döda, likasom man säger om herr Nickolson, att han hör de döda till, efter han kastat sig i sjön; men ändock lever, efter han aldrig blivit igenfunnen på det stället, där han vattlagt sig." Utan prat, Jeppe! kände gästgivargumman igen herr Nickolson i greve Zeytons betjänt? Store Gud, de skulle då vara på väg till Jönköping, liksom vi? "Gästgivarkäringen yttrade ej ett ord om vad hon kände igen," svarade Jeppe. "Och om hon också sagt något, så vet man ju icke vad sort hon njutit förut, och det är då intet att lita på hennes ord." Lika gott; tack skall du hava, Jeppe: vi få väl se huru härmed hänger tillsammans. "Ja ja, herre, men Nickolson är en ganska farlig karl, och lever han och blir bruksförvaltare omigen, så slår han armar och ben av mig, för att jag talat ett ord om hans avrakade ögonbryn ." Var oförskräckt, Jeppe Jonsson. "Ja ja, herrn är nykomling på Aronfors; men Nickolson har varit där i sex år, och kommer han dit åter ett bete, så blir han där i sju, vid årets slut. Då piskar han mig brun och blå, och det skulle jag ändå icke vilja. Ty Mekrothen själv (Jeppe tog av sig hatten) har man intet försvar av, och han är icke att bygga på." Alexander hörde icke dessa sista ord, som icke vore förestavade av all den hövlighet de tycktes innehålla. Han satt i djupa tankar över de märkvärdiga möte han skulle kunna komma att få med greve Zeyton i Jönköping, och möjligtvis även med herr Nickolson. Han lade detta tillsammans med alla sina övriga uträttningar och kommissioner i den ryktbara och berömda staden. Jag, tänkte han, som icke känner det ringaste av Jönköping, mer än att jag som hastigast farit därigenom, då jag anlände på ångbåten och begav mig till von Mekeroths, bör verkligen tacka min goda lycka, som givit mig en reskamrat i Göran. "Hör på, Göran!" sade han högt, "var skola vi köra in i Jönköping? jag gissar, att du är något bekant i den staden?" Göran Edeling såg strängt och litet förnämt på Alexander; han dröjde ett ögonblick, innan han svarade. Därpå sade han: "Något bekant? Jag--jag skulle icke känna var fläck i Jönköping? I vår huvudstad?" Jeppe Jonsson, som aldrig kunde vänja sigifrån att lägga sig i herrarnes samtal, även med fara att köra upp på stenar eller ned i diken, tittade ånyo åt sidan och yttrade högst förnöjd: "Vet ni, herrar, jag har moster min i Jönköping, jag: Madam Nilsson, Anna Nilsson, oändligt fin; och hon bor i Borstbindargården på Svenska Maden, det är alldeles visst." Svenska Maden vad vill det säga för slag, Jeppe? utbrast Alexander skrattande. "Svenska Maden? undrar herrn på den? Jo, det vill säga, att det icke är Tyska Maden, herre. Det må jag bäst veta." Osäkert är vad Jeppe allt vidare ämnade spå om Tyska och Svenska Maderna i Jönköping, eller om sin goda moster, som han kanske hade i sinnet att föreslå till värdinna åt de bägge inresande herrarne. Både hans tal och allt övrigt avbröts genom ett ansenligt skrik, ropande och hojtande, som helt hastigt lät höra sig i grannskapet. Alexander och Göran spände upp både ögon och öron, men märkte ingenting, förrän Jeppe svängde om en liten krok, då landsvägen öppnade sig åt en ny sträckning, och de framför sig, på litet avstånd, sågo en vagn ornringad av folk. Man hörde inga skott, men påkar foro upp och ned i luften på ett förfärligt sätt. "Här äro resande överfallne!" utropade Medenberg. "för på, Jeppe! kör på fyren! vi maste skynda till deras undsättning!" Göran tog fram vapnen och besåg låsen på respuffertarne. 10 EN SKARP STRID. Skynden er, jag ber er! rädden min betjänt undan de rackarnes klor! De klösa sönder honom, det försäkrar jag er, mine herrar-- Snart voro de framme vid valplatsen, mitt i den täta skogen. De anfallne, som blott bestodo av två personer, sågos redan neddragne ur vagnen och kullslagne på landsvägen. Rövrarne. till ett antal av fem eller sex, fyllde luften med eder och svordomar av utsöktaste slag. "Förrädare! rackare! stortjuv! storljugare! giv oss igen det du har tagit ifrån oss!" skrek i synnerhet en av mördarne och piskade härunder med alla krafter på den ena av de resande herrarne. Om tiden tillåtit, skulle det kunna hava utgjort ämne nog till betraktelser, huru det kom sig, att tjuvar, vilka som bäst utövade våld på folk, skyllde de överfallne för vad de själva voro. Men både Alexander och Göran störtade ur sitt åkdon med puffertar och hirschfängare, ropade håll! håll! och kastade sig i striden utan att besinna någonting annat, än att här gällde räddning av människor. Deras eftertryckliga ankomst gjorde visserligen verkan på skälmarne; i synnerhet sedan Göran avfyrat sin puffert, varvid en av tjuvarne först stupade till marken, men straxt därefter, ehuru blodig, reste sig, satte flata handen och ena skörtet av sin jacka för såret och därpå under höga rop flydde inåt skogen. Men han, som så ivrigt var upptagen med att dela ut stryk åt den ena resanden, varken hörde eller såg något annat, och de övrige rövrarne tycktes också lita så mycket på sitt antal, att de icke stort efterfrågade de ankomne. Jeppe Jonsson hade hoppat av kusksätet och börjat sitt anfall med att hastigt och kvickt svepa en av de närmaste tjuvarne om benen med sin långa, granna pisksnärt. Men detta hade endast till följd ett par snabba sparkar, dem han själv bekom, och som gåvo honom en sats ända bort till gärdesgården vid vägen. Härav uppretad, bröt Jeppe i ögonblicket av en ansenlig gärdesgårdsstör, återkom till platsen lik en vred varg, och slog nu omkring sig så förfärligt bland tjuvarne--allt på deras smalben ---att desse måste hejda sig i det anfall de förehade och vända sig emot den nya fienden. Skogsmännen hade inga skjutgevär och icke heller några andra vapen, än stora knivar. Alexander skyndade sig till den äldre av de bägge anfallne, röjde sig med hirschfängaren väg till honom, uppreste honom från vägen och igenkände med bestörtning greve Zeyton. Han tog honom i sina armar, värjde honom och bar honom tillbaka till sin vagn. Zeyton återkom från svimningen, öppnade ögonen och fäste dem på sitt livs räddare; men sade ingenting. Han förde ena handen till huvudet, där han förmodligen ännu kände en stark smärta efter slagen. Rövrarne tycktes icke vidare efterfråga honom: deras förnämsta anfall riktade sig alltjämt emot den andra resanden. För övrigt hade de nu göra nog att reda sig emot Görans och Jeppes tappra, tätt regnande slag. Det lyckades således Medenberg, att sätta Zeyton upp i vagnen; han gav en skälm, som höll tömmarne, ett så kraftigt hugg över handloven, att han släppte dem; och Zeyton, som, stark av naturen, snart uppfriskades, då han såg segern vända sig på sin sida, började både genom vilda, manhaftiga blickar och starka rop göra vad han kunde för att reda sig. Men han hade alldeles förlorat sina vapen, ifall han medfört några. Alexander lämnade icke hans sida, och Zeyton såg på sin beskyddare med en tacksamhet, som ganska målande stack av emot de barska och förfärliga åtbörder, han i övrigt tillkännagav. Dock vågade han icke ånyo stiga ned ur åkdonet; han blott kastade på huvudet, oaktat smärtan i hals och panna, som oftast tillbaka efter sin betjänt, för vilken han syntes högst bekymrad. "Joachim! Joachim --Joak! Joak!" ropade han oupphörligt, "slåss som en karl! slåss! slåss, säger jag, och skyn da dig åter upp i vagnen till mig!" Men denna Joak var ganska illa ansatt. Så fort Alexander sig greven själv utom fara, skyndade han bakom vagnen bort till dem, som höllo på med betjänten. Att han i denne, ehuru förklädd, sag framför sig ingen annan än herr Nickolson själv, tvivlade han alls icke på; och förnamnet bevittnade det än ytterligare, om han ock icke genast igenkänt de förställda anletsdragen. Det var honom högst angeläget att rädda denna resande, för att sedan, såvitt möjligt, få honom om händer för egen räkning. Den olycklige Nickolson hade, oaktat de många slagen, dock genom en ytterlig ansträngning lyckats resa sig upp på knä på landsvägen, viftade med handen emot sin värsta förföljare och ropade matt: "slå icke ihjäl mig, Sven! slå mig icke till döds, så skall du få din vilja fram och mera till, Sven! skulden är icke min: håll för Jesu skull! håll, håll, håll!" Så följ oss då, och lämna den där ärkerackarn! svarade rövarnes huvudman. I ett ögonblick ryckte de upp Nickolson emellan sig, togo honom under armarne och i benen. Alexander, Göran och Jeppe gjorde allt vad som stod i tre människors förmåga emot fem. Men desse släpade av med sitt rov inåt skogen, likt en stormil. Av rörelserna på den emellan de övrige springande Nickolsons ben var det svårt att urskilja, om han följde dem helt och hållet motvilligt eller godvilligt. Att han drogs och slets emellan dem, syntes tydligt; det var också klart, att han måste löpa, efter han var alldeles nödsakad därtill. Vem vet om han gjorde det gärna, eller helt och hållet ogärna? Det är icke troligt, att greve Zeyton, som satt i sin vagn på något avstånd ifrån platsen, hört de matt utviskade ord, Nickolson fällde till tjuvarne, då han stod på knä. Men när han såg dem släpa av med honom inåt skogen, kunde han icke styra sig: "Håll! håll, era helvetes skurkar! håll då! jag ger er vad ni vill för honom! giv mig honom tillbaka!" skrek han, så att skogen gav efterklang därav. Men vilda och upprepade ha ha ha! ifrån talrika munnar där inne i snåren var allt det svar han bekom; och han utbrast i sin vagn: "O min olycklige--min stackars-- min olycksalige--". Han ville ned ur sin vagn, så försvagad han än kände sig, för att själv störta in i skogen. "Mina herrar!" ropade han till sina räddare, "skynden er, jag ber er! rädden min betjänt undan de rackarnes klor! De klösa sönder honom, det försäkrar jag er, mina herrar--han är min--oh!" Alexander hade visst haft det största skäl, att, utan Zeytons uppmaning, förfölja skälmarne och återtaga Nickolson ur deras händer. Men så långt kunde intet övermod gå, som att lämna landsvägen och, blott tre man högt, begiva sig in i en tät, obanad, obekant skog, där man med säkerhet kunde räkna på fiender till dubbelt antal, och kanske till mångdubbelt. Han bad således greven stilla sig för ögonblicket; och han frågade honom, om han icke ämnade sig till Jönköping? "Till Jönköping?" inföll Zeyton och fixerade den frågande. "Jag tror verkligen"--fortsatte han utan att svara bestämt-"jag tror det bästa blir, att jag hals över huvud begiver mig till Jönköping, för att underrätta om skälmarnes tillvaro så högt upp som i Byarum, och begära styrelsens handräckning till återbekommande av min betjänt. Ty om vi också säga till hos bönderna här, eller hos länsmännen, så hava de ingen tillräcklig manstyrka så hastigt, som behövs, i ordning. Men förlåt mig!" tillade han med en vändning av artighet. "Då lyckan i dag låtit mig få se en man i ansiktet, som jag har att tacka för mitt liv, så skänk mig även min räddares namn? Jag bedrager mig mycket, om jag icke en gång förr sett detta sköna--" Medenberg gjorde en bugning och sade sitt namn. Zeyton vände sig nu tillbaka helt och hållet, upptäckte Göran Edeling och utbrast: "Ah, vad ser jag? själva herr prostens son! Jag är ju i det lyckligaste sällskap! känner jag icke igen ett åkdon ifrån Aronfors? Huru mår min goda, min hederliga sockenbo, kapten von Mekeroth? han visar sig alltför sällan ute: han sätter sig över sina bästa vänner. Men han gör ganska orätt i, att vara en så stor filosof. Herr Medenbe--herr Medenberg --var det icke så? ifrån Stockholm? Vi måste hava sett varann i kyrkan en gång, är det icke så? Vad jag skattar Mekrothen lycklig, som fått en sådan man: jag har icke varit så väl lottad: nåväl, mina herrar, vart gäller resan?" Till Jönköping, svarade Alexander. "Vi fara alldeles samma väg! låt oss då för all del skynda," sade Zeyton. "Hava herrarne goda hästar? Jag har ett par förträffliga, som jag nyligen köpt vid Värnamo, och som utan svårighet flyga av med mig till Jönköping i dag: jag pustar blott något vid varje gästgivaregård." Vi åka med skjuts, sade den andre, och kanske få vi icke hästar genast vid Byarum och Barnarp. "Jag skall nämna herrarnes ankomst på ställena," vidtog greven förekommande. "I Småland skadar det aldrig att hava beställda hästar. Ännu en gång tack! den hjärtligaste tack för det goda handtaget i dag! Vi återse varann i Jönköping!" sade han, i det han räckte Medenberg sin hand till avsked, och nämnde för honom sin adress i staden. Han ilade av i sin lilla nätta, tvåsitsiga karet, som med två hästar måste gå så mycket fortare, då han nu åkte ensam däruti. Alexander, Göran och Jeppe satte sig även upp. De reste utan något vidare äventyr hela vägen. Greven försvann väl ur deras åsyn; men att han farit fram före dem och icke vikit av, bevisades därigenom, att både vid Byarum och Barnarp stodo hästar i ordning tör de ankommandes räkning. Göran satt länge röd i ansiktet efter fältslaget, blodet kokade i hans ådror och hans ögon sköto blixtar. Alexander kände visst också någon stund en hjärtklappning, som ingen hederlig karl kan undvika att hava efter slagsmal; men hans lynne återtog snart sin jämvikt, sin medfödda mildhet: han bråddes icke på en soldat. Nejderna, som småningom övergåvo sin vildhet, och, i synnerhet norr om Barnarp, återvunno öppenhet och skönhet, bemäktigade sig hans sinne. Ilan hade blott en enda gång rest fram här törut, och då uppföre. Vägen hade därföre då synts honom besvärligare och nästan ful. Nu, däremot, för han utföre ifrån Barnarp ned emot Vättern: och de amfiteatraliska utsikterna bredde sig i allt vidare och vidare skepnader under hans fötter. Hästarnes oklippta manar svajade högt under loppet; deras nosar drogos av tömmarne in emot de svällande bringorna och dröpo av fradga, men själve kunde de ej hindra sig ifrån att störta åskvigglikt utför branterna, ned emot de täcka dälderna, i vilkas botten i Ljungarums å lägger sitt blaå glas, men likväl ofta skyggt krusar sig och hoppar till i små vita svall, när han hör ett för stort buller av åkande på landsvägen utför hallarne. Snart såg Alexander, att landskapet norr ut avtog, indrogs och liksom forsvann. Han häpnade häröver; han visste icke vad det skulle betyda; han märkte framför sig blott en omätlig blågrå duk, vilken satt fast i himlavalvet: och han ansåg den i början för en del av skyarne, av horisonten. Det såg alldeles ut, som om världen tog slut ett stycke framför honom. "Ah! det är ju Vättern!" upprepade han efter ett ögonblick för sig själv med tyst beundran över den majestätiska synvilla, som bedragit, men så djupt intagit honom. Han hade väl förr en gång seglat på denna stora sjö, men då sutit jämnhögt med dess yta: han hade icke förrän nu ifrån en landhöjd sett dess vida, fantasmagoriska anblick, då den gjuter sig till ett med fästet, och liksom slukar landet, mer och mer, för varje halvmil de ilande hjulen nalkas närmale till dess öppna famn. För den, som ofta rest ned emot Vätterstränderna, och vars inbillning längesedan gjort bekantskap med den annalkande utsikten, äger detta synspel icke mera rum. Men Alexander satt upprymd och svärmiskt betagen: han skulle i detta ögonblick hava varit en skald. Efter en liten stund drogos hans ögon ända ned till tavlans botten där framme. Ett kyrktorn höjde sig på själva Vätterns brädd, men låg likväl ännu under de åkandes höjd. En skymning simmade över grunden där nere. Men snart stego färgerna klarare upp i dagen. Alexander såg en helt liten sjö ligga hitom den stora, och emellan dem bägge ett smalt landstreck, likt en bro, på vilken kyrkan stod med alla sina små vänner, talrika hus, omkring sig. Vidsträckta terrassformiga höjder, till vänster och till höger, bildade ramar åt detta hela. Vilken tavla? Den liknade en teater. Hösten, som över lövträdens kronor stänkt de rikaste färgblandningar ifrån guld ända till ljusgrönt, mörkgrönt, violettbrunt och purpur, hade utklätt de bägge höjdsträckningarne--Dunkahallar till vänster och Huskvarnaterrasserna till höger-- likt kulissrader på ömse sidor om den mittemellan liggande skådebanans plats. Vättern var fondduken däråt. Lillsjön med Rocksjön innehade orkesterns rum. Men Jönköpings stad utgjorde själva teatern. De åkande suto, uppe i backarna, liksom i en loge på tredje raden, och blickade med iver, längtan och glädje dit ned på scenen. Göran, som tegat en lång stund, förstummad vid åsynen av vad han likväl sett så många gånger förr, vände sig med triumferande, strålande, av mer än en tår glimmande ögon åt sidan till Alexander. "Ser du någonting där nere? något, som är värt med, du?" utropade han. 11 ETT OVÄNTAT FYND. Jag är icke så missnöjd med den kropp naturen försträckt mig, som med de klädespersedlar mänskligheten givit mig. "Det skall bli högst eget, Göran, att se huru alla mina kommissioner utveckla sig," sade Alexander, då han angenämt låg och drog sig litet på soffan efter maten; och Göran under tiden gick och slog slag över golvet, ehuru han också hade en soffa för sin del vid väggen mittemot. Göran hade svårt för att ligga och tala på en gång. Emedan han nu önskade biträda sin vän och reskamrat med de yppersta råd och underrättelser om Jönköping, gick han fördenskull på tiljorna emellan kakelugnen och det ena fönstret, immerfort, immerfort. Såsom naturligast och simplast var för ett par resande herrar av deras slag, hade de tagit sig rum på gästgivargården vid Smedjegatan, förfriskat sig efter resan och tänkte vandra ut i staden, så fort de vilat sig en liten stund. "Jag medger det," fortfor Alexander, "det är ganska märkvärdigt, att på samma gång föra hit brev ifrån en fru, däruti hon, om jag icke mycket bedrar mig, beklagar sig över sin mans frånvaro, och i samma stad, vid samma tillfälle, träffa samma hennes man, utan att säga åt honom det ringaste ord därom. Ty jag är övertygad, att Zeyton skulle bli alldeles ursinnig, om han finge veta, det jag har hälsningar med mig ifrån hans grevinna till hennes morbror. Jag vet icke skälet; men instinkten säger mig, att han skulle bli topp rasande. Zeyton måste ganska säkert vara invecklad i någonting. Jag är högst nyfiken, att se huru god min han håller, när jag i morgon besöker honom och avfordrar honom reda för Nickolson, jämte ett och annat." Jag spår, att du av honom får reda på ingenting, inföll Göran. "Men du skall få se, att jag får. Jag har nu bekommit mig en viss rättighet över honom. Jag är på sätt och vis räddaren av hans liv. Åtminstone anser han mig så." Det tror jag alldeles: du är så också. Ty jag gjorde ingenting åt hans frälsning: jag endast piskade på hans mördare. Men tror du, att en karl, som Zeyton, frågar efter dylikt lappri? "Vi få väl se. Men hejsan! nu tillåtes det icke att ligga och draga sig längre," avbröt Medenberg och sprang hastigt upp. "Först går jag till gubben Caspersson med min vackra fru Mekroths brev så att vi snart må få hennes man botad--" Ja, vet du, sade Göran, hon är sannerligen rätt vacker, din patronessa. Vore jag i din ställning, så blev jag kär i henne. Hennes man kunde rätt dö. "Men efter jag är i min egen ställning, så aktar jag mig för dumheter," svarade Alexander. Nå tack för det. Och det kan jag lita på? Jag vet en, som skall hålla mig räkning för, när jag kan berätta henne detta, slöt Göran. "Berätta du alls ingenting, min bror; det är icke värt, att tala så mycket om sin nästa. Men," fortfor Alexander, "straxt efter doktorn skall jag även i kväll genast gå och söka upp min kaptens affärsman här i Jönköping; ty penningar--penningar --penningar--bror!" Ja, de utgöra de tre stora nödvändigheterna här i livet, medgav Göran med en suck. Men tänker du genast söka den karlen? fortfor han. Det är väl icke så bråttom? Är det icke bättre, att vi använda denna afton på en visit hos mitt lilla, glada hovrättsråd, som jag nämnt för dig? Penningar hinner du alltid få i morgon. "Kan så vara; men affärsmän bruka behöva tid på sig för att anskaffa medel, och jag går så gärna straxt, så är det säkrare för min kapten." Nu var Alexander i ordning, städad, borstad och förträfflig. "Adjö, Göran!" sade han i dörren, "gå till dina bekantskaper nu, så råkas vi i afton vid återkomsten. Men dröj icke alltför länge på kvällen! ty jag vill hålla krigskonselj med dig, rörande operationsplanen på landskansliet i morgon, rörande lysningen efter Nickolson. Jag vet knappt, om detta är värt att sätta i verket, då jag nu, genom att lägga händerna på Zeyton, torde kunna vinna Nickolson ännu lättare?" Har han icke just i dag blivit bortryckt ur själva Zeytons armar? vidtog Göran. "Ja ja, vi få väl se," svarade Medenberg. "Adjö, så länge." Han avlägsnade sig och följde sina brevs adresser. Göran gick i skjortärmarne och sjöng för sig själv en stund på kammargolvet; han tänkte mest på ingenting. Han hade ett gott förråd av visor, men tog ingen vers ända till slutet. "Du, min lilla egen, snälla syster Maria!" utbrast han halvhögt, då han ur nattsäcken upptog en frisk nattkappa, besåg huru väl den var struken och veckad, och satte den på sig framför spegeln. "Vilken odödlig skada, att du är min syster! Jag kan icke få fria till dig. Bättre hustru kunde jag aldrig erhålla; fast det är kanske sant, att Maria kunde bekomma en bättre man. Men--och se den här kragen då? finns någonting på jorden bättre stärkt, mera glanskt? Jag skall, så sant jag lever, köpa hem en stadspresent åt Maria; fast pappas son gunås inga pengar har. Men lika mycket, säger jag: jag fruktar, att Maria tänker för mycket på mussjö Medenberg. Alexander är en stolt, en galant, en superb karl: en hedersvän, en verklig pojke: och dessutom nu i en stadig ålder. Jag håller av honom som min andra själ; men mamma är litet enfaldig i den här saken, det är beständigt hennes dumma fel. Gumman tror, att----men hon bedrar sig, såsom gummor alltid göra. Alexander är icke alls en tillbedjare, icke det bittersta fruntimmerspilt; men just därföre står han genast väl hos alla fruntimmer, ty han vinner hos dem ett så besatt förtroende; han fjäskar icke för dem, och de hålla av honom allesammans innan de veta ordet av. Det är alldeles som med mig: jag pjoskar också aldrig. Ack vilka utförskummade tokar de kurtisörerne äro, som icke begripa, att på deras sätt vinner man inte det minsta. Men för att återkomma till Alexander--jag är övertygad om, att så hygglig Medenberg visar sig emot syster Maria, är det ingenting vidare än hans vanliga fason emot alla människor; och det skulle göra mig högeligen ont, riktigt ont, ifall min stackars syster------trare-rittan, rattan, rare-rare rå, trarerå rå rå, trarerå----. Var har man nu sin hatt? sin vackra hatt? Å jo, han är sig lik, gunstig herrn; behöver borstas; behövde egentligen köpas ny. Gusinna dig, min hatt lilla, vad du är lik din herre: han behöver också renoveras ifrån topp till tå, vet du. Men med pappas son förhåller det sig i år precist som i fjol. Nu syrtuten! var är du, min vän? Gott, jag ser dig, min redliga vän! trogen som guld har du hållit dig vid mina sidor i fyra och ett halvt år. Det är allt mycket! Se så, nu är man komplett: nu skall man ut och göra visiter i Jönköping hos söta fars och mors vänner; det skall smaka. Farväl, söta spegel! å ja, nog har vackrare folk sett sig i dig, än Göran, men det skall jag säga dig, att fulare figurer har du också haft att göra med. Jag är icke så missnöjd med den kropp naturen försträckt mig, som med de klädespersedlar mänskligheten givit mig. Men jag skall promt besluta mig till något snart, det har jag satt mig i sinnet: på det här sättet blir jag olycklig, det ser jag: för var termin, som Gud ger, blir jag lärdare, men trasigare: i höst far jag alldeles icke upp. Nej! Om icke annat, skaffar jag mig en kondition i någon socken och blir kär i en församlings prostdotter; men då måste det prästhuset vara rikare, än ett visst. Tag ditt beslut fermt, Göran! giv studenten hin, och bliv knekt! gör det modigt!" Under hela denna monolog hade den stackars ynglingen långsamligen klätt sig; ty "alltid hinner jag fram till söta fars och mors vänner," tänkte han, och brådskade sig icke. Vi ämna icke följa honom på vägen; vi äro fullkomligt övertygade, att han har roligt hela aftonen. En annan god vän, Jeppe Jonsson, på vilken vi ingen blick kastat, alltsedan vi anlänt till residenset, trampa vi icke heller i fotspåren; vi förmoda, att han gick till Svenska Maden, till Borstbindargården, till sin hederliga, goda moster. Vi låta således tiden förlöpa oss alldeles ovetande, ända tills så dags på aftonen, att Alexander Medenberg kom hem till sitt logi, och av den vackra Mathilda Petterson, gästgivargårdens servante, lystes upp till sitt rum. Han steg in och fann, att Göran icke hemkommit ännu. Han tog av sig överrocken, gick fram till bordet för att sätta sig, och började ganska grundligt överlägga om allt det myckna han hade att ordna och uträtta. Myrorna i hans huvud voro varken få eller små. "Vad? Vad är detta?" utropade han, då han oförmodat såg en svart läderplånbok på bordet framför sig. Han igenkände den varken för sin eller Görans. Den låg öppen, och han kunde icke hindra sina ögon ifrån att falla på några papper däruti, helst han icke på bättre sätt kunde erfara vem den tillhörde. En viss känsla återhöll honom ifrån att läsa andras dokumenter. Men det var för sent: han hade i ögonblicket redan överfarit åtta rader på en brevlapp; och mera behövdes icke, för att få honom att springa upp ifrån bordet och med de häftigaste åtbörder gå kring golvet. Han kunde knappt tro sina ögon. Alldeles rätt gjort eller icke, men han måste ännu en gång bese utanskriften på brevet. "Store Gud! ja, det är riktigt till Nickolson!" sade han. "Det är undertecknat J.N.Z--n, som ej annat kan vara än John Nichols Zeyton, en namnteckning och en stil, som jag ifrån Aronforska räkenskaperna ganska väl igenkänner! Och vad säger han icke i dessa få rader: "min kära du, det är bra, att allt gått som det skolat; jag har med (ett oläsligt namn) inhändigat de 2510 rdr bco (precist den från Aronfors försvunna summan!), och härmed betygar jag penningarnes rätta avlämnande, såsom budet bett mig. Jag skulle väl helst sett, att du kommit själv; men jag gillar din skyndsamhet, att genast i stället begiva dig till Värnamo och där uträtta det andra. Jag skall snart hämta dig, sedan allt även där gått bra." Ha----min greve Zeyton! så är du då avslöjad? Misstanken på dig var grundad! Vad det där andra beträffar, som skulle uträttas vid Värnamo, så tör väl tiden även upplysa dess beskaffenhet. Men--men--huru i alla världars namn har denna plånbok kommit hit på mitt bord? Han gick ut och ropade med hög röst: "Mathilda! Mathilda!" Hon anlände vindsnabb över gården. Hon skyndade uppför trapporna till den oroliga resanden, och fick av honom den bistra frågan: "har du släppt in någon i rummen, medan vi varit ute?" Ingen annan har varit där inne, än herrarnes dräng: jag vet icke om han skall kallas betjänt--tillade hon med en satirisk åtbörd. "Aha, Jeppe? Bästa Thilda, ursäkta, att jag ropade litet mycket, men bed den beskedliga gossen genast komma upp till mig." Mathilda avlägsnade sig vig, täck och skyndsam. Efter en stund varsnades Jeppe Jonsson, kommande ifrån det nedre av gården. "Skynda dig då!" ropade Alexander till honom genom fönstret. Haj! han står på lur i rutan! sade Jeppe till sig själv och for av som en pil uppför trapporna, kom in i Medenbergs rum, och förklarade sig vara till all möjlig tjänst. Alexander log åt hans löjliga figur. "Jag, som trodde, att du tillbringat kvällen hos din moster?" började han, "och i stället Jag har varit hos gumman, herre, och jag kan hälsa. "Tack skall du ha. Och Svenska Maden står på sitt gamla ställe?" Ja vars! Men, inföll Jeppe hastigt, jag har också varit inne här hos herra' och lämnat ifrån mig en plånebok på bordet. Ty den hörde mig icke till, och jag skulle giva honom åt herrn.--Han skrapade foten emot golvet, likt en artig bugning. "Var har du fått denna plånbok, Jeppe?" Den bekom jag på landsvägen i går efter slagsmålet, herre. Den låg vid ena diksrenen, där herr Nickolson som bäst arbetade i gruset, då han var på rygg. Och boka hade la trillat ur hans lumma, kan jag tro. "Men varföre tillställde du mig den icke i går, så att jag genast kunnat återlämna den till greve Zeyton, innan han reste ifrån oss?" Å nej då; så dum behövde jag icke vara. "Så dum? så redlig, menar du?" Redlig är jag nog, herre; det har la ingen fara. Jag har ingen tolvskilling tagit ur boken. Och för resten kan ju herrn ge'na igen åt greven om han söker honom i morgon? Det är väl tids nog, tror jag? tillade Jeppe med ett slugt ögonkast. "Kan du läsa skrivet, Jeppe?" Ja, si då skall det vara mycket väl skrivet! skrivet som pränt, herre! mycket bättre skrivet, än något i den där boken. För resten kan herrn göra alldeles som han vill: jag bryr mig icke därom. Han skrapade åter litet med foten. Men, fortfor han efter ett uppehåll, om jag varit så stollig och givit herrn plåneboka i går straxt på vägen, så är jag rädd, att herrn--förlåte mig bara nu-- "Tala ut!" Jag tror, som jag säger, att herrn då skulle hava givit ifrån sig hittegodset genast åt greven; och det hade varit dumt, det ville jag icke. Jag tänkte nej! och stoppade boken på mig bakom vagnen. Man skall icke fjäska med sina vänner, herre; det måtte väl stå någonting om Nickolsons hyss och praxiser i hans bok, som är gott att betrakta. Hade jag kunnat läsa själver, så skulle jag hava sett efter; men nu lämnade jag alltihop åt herrn, si, han, som kan litet mera än jag. "Se här, kära Jeppe," sade Medenberg, "har du drickspenningar. Du är en rätt klok gosse, och skall få beröm för det. Men såsom du troligen icke här träffar greven själv, giver jag i hans ställe dig nu din förtjänta hittarlön, och skall i ditt ställe lämna honom det upphittade." Jag tackar! och för resten gör herrn huru han vill och behagar med "det upphitttade", slöt Jeppe, öppnade dörren, bugade sig mycket hövligt, ehuru med ryggen emot Medenberg, log och gick ut. När Medenberg ånyo satt för sig själv, lade han tillsammans fyndet, utan att se på något vidare däruti. "Men denna viktiga biljett behåller jag," sade han; "greven må tycka väl eller illa därom. Då han behagat lägga sig till så mycket ifrån Aronfors, får han icke missnöjas, att vi lägga oss till ett fjärdedels ark papper ifrån honom." Han gjorde en avskrift av Zeytons brev till Nickolson, ehuru han därjämte även behöll originalet. 12 GÖRANS STORA BESLUT. Aldrig hysa sorg klockan tio på aftonen! det är min regel; och hon är tio nu. Efter en liten stund kom Göran hem, upprymd och ovanligt fryntlig. "Ack, vad det är för ett förträffligt folk här i Jönköping!" sade han. "Kan du tro, Alexander, att jag har haft roligt hela aftonen? Jag har varit på tre visiter, hos en rik hovrättskarl, en rik handlande och en rik garvare tätt utmed Jakupas: överallt var man hygglig och förekommande! överallt var jag välkommen! Är icke det märkvärdigt? Jag som likväl, om jag skall vara uppriktig, icke behagar mig själv, utan anser mig behöva omskapas nästan hel och hållen, åtminstone omklädas. Hur så, Göran? jag tycker, som Jönköpingsboerna, att du är ganska galant. "Jag? det kan jag aldrig förmoda. I dina ögon är jag på sin höjd passabel därföre, att jag är min systers bror. Det är det enda." Det säger jag icke, svarade Alexander och såg åt sidan med en rodnad, som hastigt kom, men lika snart åter lämnade rum åt det vanliga lugnet. Man skall aldrig blanda syskon ihop, sade han. "Nå," fortfor Göran, "vad kan du då se för ståtligt på mig, en fattig student, som vet tio gånger mer än han behöver, men äger tjugu gånger mindre än han tarvar. Dock, lika mycket! Aldrig hysa sorg klockan tio på aftonen, det är min regel, och hon är tio nu. Vet du vad jag gjort, Alexander?" Ingenting, som jag hoppas. "Jag har tagit ett grovt, ett stort beslut!" Akta dig för stora beslut, Göran: det är bättre, att du tar lagoma, och framför allt goda. "Du börjar verkligen tala såsom om du redan vore min kära svåger. Det är sant, att du är ett par fattiga år äldre än jag, men ----du skall få höra! jag ämnar bliva officer!" Din farfar vinner alltmera insteg i din själ, Göran, och din stackars pappa mister gehöret alldeles. "Vad skadar det? Jag har ibland annat i afton även varit hos konrektor Filen, som är chef för militärskolan här i Jönköping-- Men, kära barn, du är alldeles för gammal att gå igenom en inrättning "Tro också icke, att jag ämnar taga någon förberedande kurs. Långt, långt därifrån! Är icke jag student? Jag behöver således icke förberedas eller bli en kursare först. Å nej, men jag gjorde mig hos Filen underrättad om fordringarne för en officer nuförtiden, och jag hörde med nöje, att de äro stora. Man har alltså i våra dagar heder av att ingå i detta stånd, även som lärd; och det var det jag ville. Sedermera har jag uttänkt en särskild orsak, varföre jag just vid denna tidpunkt bör taga mitt avgörande steg." Och den är? "Hör mig med eftertanke, Medenberg. Jag ärnar anmäla mig hos landshövdingen, och utbedja mig att få fördriva alla tjuvar och rövare ur länet." Det förtroendet hoppas jag visserligen han lämnar dig. "Ja, man måste passa på med sådant medan några skälmar finnas, såsom nu. Jag har betänkt saken under hela vår resa; tillfället får ej släppas ur händerna, Alexander. Dylikt yppar sig kanske aldrig mer i min levnad; ty Småland har intet synnerligt överflöd på rackare, skall jag säga dig. Jag uppvaktar civil- och militär-auktoriteterna, och jag anhåller om ett litet kommando. Ty i alla fall skall man väl några utvägar träffa, för att rensa landet ifrån de närvarande ogärningsmännen. Kan man icke då så gärna använda mig, som någon annan? åtminstone sätta mig i spetsen för en skara volontörer? Jag känner alla skogar, sjöar, trakter och moraser på mina fem fingrar. Jag tar tjuvar, det ena bandet efter det andra, och jag skickar in till landskansliet den ena foran på den andra." Du målar i sanning sangviniskt. "Men tror du icke, att detta skall väcka uppseende? Några av de förnämste rövarne skjuter jag ihjäl i ordentlig batalj. Tror du icke, att jag sedan skall kunna erhålla en någorlunda militärgrad, utan alltför stora omsvep?" Det vet jag icke. Vill du bli anställd på något regimente, så får du säkert icke gå förbi någon. "Gå förbi? Om jag kommer med sådana meriter?" Meriter? Att rensa landet ifrån tjuvar och rövare har jag aldrig hört nämnas såsom meriter i militärväg. Det kan väl kallas krigsbedrifter, men av föga strategiskt värde; för övrigt ske de i fria luften, som är helt annat än i en kammare, på ett ark papper, på en karta och på ett bord. Ehuru jag således väl icke kan giva dig förhoppning, att dessa bedrifter skulle skänka dig befordran i en tjänsteväg, som icke är gjord för tjuvars och rövares utrotande; så ärjag likväl långtifrån att avråda dig från förslaget. Du är en hurtig karl, Göran; du skulle säkert göra människorna en välgärning och frälsa landsbygden ifrån den gruvligaste olycka. Jag är endast emot, att du söker bliva officer: begär i stället en länsmanssyssla såsom belöning. Denna bana, men icke militären, är till för bovars uppsökande. Ju oftare, ju närmare, ju djupare och fullkomligare du kan intränga ibland skälmar, ju mera heder har du, ju mera gagn gör du; i länsstaten; men så är det alls icke med en officer. Tänk på detta, Göran! tänk allvarsamt därpå. Du skall veta, min vän, man lever här i världen alldeles icke olycklig som länsman. "Alexander!" Ja, vad då? tag endast ditt förnuft till fånga. En länsman har ofta rätt goda inkomster, och jag ser icke skälet för dig att förakta sådana. "Å nej, kors." Om en länsman bara blir allmänt älskad, så är han omtyckt överallt. Vad behöver du mera, Göran? Slå uniformen ur hågen, min bror. Kläderna skänka varken ära, nöje eller utsikter. "Däruti har du orätt, Medenberg. Som man är hädd, så blir man klädd--hm, det vill säga, tvärtom." Nå, men kan då en länsman icke gå ganska väl klädd? Jag har på 62 graders 39 minuters nordlig latitud observerat en länsman i Hälsingland, som gick i byxor av tretton riksdalers kläde. "Må så vara." Tänk härpå. Du kan på detta sätt lämna läsvägen, sätta bo, gifta dig, jaga tjuvar, bliva en uddvass karl som din farfar, och hålla hela orten i respekt i all din livstid. Går du i grund med dig själv, Göran, så skall du upptäcka, att vad din håg så innerligt står efter i militäryrket, är endast det militäriska. Och detta finnes visst hos truppen, det är sant: men du skulle då besluta dig till att bli nummerkarl, i fullkomlig likhet med din farfar. Vill du det? Det tror jag som knappast. Du önskar att vara herre, bekänn det! och ändock så mycket som möjligt likna din tappra farfar. Är det icke så? Bliv därföre länsman. "Jag vet verkligen ett ledigt länsmansboställe," anmärkte Göran. Ja, ser du. Uppvakta i morgon landshövdingen, såsom du själv sagt; bed om att få vara med vid de skall eller i det uppbåd, som måste ske för tjuvbandens bekämpande. Vi få då samma bana; ty jag torde säkert också bekomma ett och annat äventyr för Nickolsons räkning. Jag blir väl i alla fall aldrig vidare än informator, såsom förr; men du skall utmärka dig och stiga till en betydande man. Göran teg. Hans inbillning började måla för honom en framtid av nytt och färgrikt slag. Bägge herrarne klädde av sig och lade sig. Alexander brydde sig icke om, att för Göran omtala fyndet av Nickolsons plånbok: han ville behålla denna hemlighet alldeles för sig. Däremot förtrodde han honom den stora ledsamheten, som hänt, att kapten von Mekeroths affärsman i Jönköping, vilken han sökt för att åt sin patron bekomma penningar, för några dagar sedan lagt in; så att hans kapten därifrån intet mynt kunde bekomma, utan säkert skulle försättas i icke så litet bekymmer. Caspersson hade han däremot funnit i det bästa tillstånd, och förmått honom att resa ut till Aronfors. "Nu kommer det an på vad jag i morgon bittida kan uträtta med Zeyton. God natt, Göran! Sov gott och dröm om en expeditionsbefallningsman med ditt eget ansikte. Dröm medsamma om hans lilla, täcka fru." Han släckte ljuset. 13 DE BÄGGE VÄNNERNA I JÖNKÖPING GÅ ÖVER ÅN EFTER VATTEN. Hörde du, Alexander? åter fingo vi en vink ifrån sanningen och naturen! Morgonen kom över Jönköping med sin vanliga skönhet. De bägge unga vännerna stego upp. "Nåväl, min kära Alexander," sade Göran, munter och nyrakad, "vart gäller nu din första vandring ut i staden?" Det sade jag dig i går, Göran: först av allt uppsöker jag Zeyton. Jag måste träffa den mannen, kosta vad det vill. "Det gillar jag. Varest i Jönköping logerar då denna stora och mäktiga herre?" Han bor--låt se, han sade mig i går på landsvägen sin adress. Hm, fortfor Alexander, huru var namnet? skall jag icke minnas huset, eller rättare husägaren, där Zeyton bor--låt mig se, då --vänta-- "Icke måtte det vara på gästgivargården, ty den kan du icke gärna hava förgätit?" Å nej då. Men det var besynnerligt! Han sade mig namnet ganska tydligt, och får jag blott höra en halvdragen anda därav omigen, så känner jag genast till det. Du måste hjälpa mig, Göran. "Märkvärdiga magister! aldrig förr har jag funnit dig vara minneslös, Alexander. Kom och följ mig! jag känner huvudstaden i Jönköpings län, såsom jag känner gångarne i min faders tradgård. Du skall minsann under mina ögon bliva bekant med den punkt i norra Småland, som södra Vätterns våg oupphörligen kysser: kysser och gråter, ja ofta gråter så det översvämmar. Jönköping består av Västra Kvarteret, Torgkvarteret, Kyrkokvarteret och Östra Kvarteret. Vardera av dem besitter sina tre hela husrader, Storsjöraden vid Vätterstranden, Lillsjöraden vid stranden av Munksjön eller Lillsjön, och Mellanraden, belägen mitt emellan. Och ändock äger staden mycket mera, såsom de bägge Maderna, Förstaden, Östre Körgård, Liljeholmen, Rosenlund, Öster Brunn--" Nej, nej, Göran! börja icke på detta sätt. Vad tjänar det mig att inne i kammaren stå och höra på en geografi över kvarteren? Därav blir jag icke klokare. Men om du vill, så låt oss gå ut på gatorna. Säg mig då namnen på de notablaste husens ägare, så skall jag snart hitta rätt på Zeyton. "Gott, kom! Du skall få se, att jag vet någonting här. Jag har studerat det praktiska livet." De två vännerna följdes åt ut, och gingo Smedjegatan fram åt Brädtorget. Medenberg förklarade, att första stavelsen av det bortglömda namnet som oftast svävade för hans inbillning, men att han icke var människa att få fram det. "Det gör ingenting," svarade Göran, "vi skola snart bringa den genstörtiga i dagen. Jag ber dig nu endast betrakta den vackra bron, som du ser framför dig här västerut, min bror. Detta är en den skönaste järnbro, löpande över vårt vackra vattudrag emellan Lillsjön och hamnen vid Vättern. Betrakta allenast huru hamnen ligger inbyggd emellan sina bägge kajer, vilkas uddar krönas, den ena av en flaggstång, den andra av ett fyrtorn. Ser du dem?" Ganska väl. Zeyton bor icke i fyrtornet. "Nånå; men lyssna nu väl på vad jag säger, om du igenkänner något för att vara grevens hemvist. Det här första huset i Storsjöraden, alldeles vid bron, är Rydinska huset." Nej; duger icke. Zeyton bodde icke i något Rydinskt hus. Ryd --Ryd--nej! så lät icke första stavelsen. Men, invände Medenberg vid det Göran steg upp på trottoaren för att gå vidare inåt staden, det förekommer mig som om du började ditt värv en smula rasande: vi ha ju hus även åt det här hållet, varifrån vi åkte in till staden? Se där borta varsnar jagju redan ett, som kan anstå min greve! "Å ja, det är magasinsförvaltarens; men han hyser ingen Zeyton, det kan jag slå mig i backen på, och för resten finnes där ute på Stallgården intet hus, där grevar rimligtvis kunna sökas, om icke inom det där långa valvet." Och husvärden där? låt höra! "Är konungens befallningshavande. Det är minsann på länshäktet jag önskar du hade att träffa din högvälborne." Jag skulle ej heller ha något däremot; men nu vidare på vår upptäcktsresa österut! "Det andra huset här på Storsjöraden tillhör Åkerhjelm. Ägaren är icke allenast friherre, utan även bryggare, vilket jag tycker mycket om honom för." Se! ser du Göran? avbröt Alexander och drog sin vän närmare det hus, varom den förre som bäst talade. "Vad betraktar du så uppe i fönstret? upptäcker du något av Zeyton?" frågade Göran. Nej visst, visst icke. Det är säkert själva den fullkomliga motsatsen av allt Zeytoniskt-- "Aha nu märker jag!" inföll Göran; "du har rätt, Alexander. Du ser på någonting, som förtjänar att beskådas. Men, jag råder dig som en vän, låt icke dina ögon för länge sänka sig i denna himmel. Minns du ett ord, som jag yttrade till dig i går, medan vi åkte? Kommer du ihåg när jag talade om Tegner, och sade huru ont det gjorde mig om den mannen?" Det minns jag, svarade Alexander och vände sig hastigt till sin vän. Fårjag då här upplösning på denna gåta?--Han skyndade sig att ånyo kasta ögonen upp till fönstret i Åkerhjelmska huset, nära själva hörnet, med utsikt över Järnbron och Förstaden. Ett fruntimmer i skruden av ett rikt, svart, böljande hår satt där; hon syntes försänkt i en skön begrundning över något, som hon läste; emellanåt kastade hon sina blickar framåt ur ögon, som stilla flammade, eller som djupt och eldigt blixtrade, allt efter ämnet i hennes tankar. "Nu är det nog! alldeles nog! det går icke an att stå och titta så där!" sade Göran och drog sin reskamrat med våld ifrån den anblick, som fängslade honom. "Hör! hör, säger jag! hör mig, Alexander! vi skola gå vidare och vika åt öster: detta tredje huset är Rahlins. Bodde Zeytons hos någon sådan?" Rå--Råhl--å nej, så lät det icke. "Bara du riktigt vet, om du svarar rätt nu, tankspridda Medenberg? Det var en olycka, att vi skulle börja våra undersökningar vid Åkerhjelmska huset." Var oförfärad, kära Göran; vi repa oss snart och inkomma i den verkliga världen igen, om vi blott raskt fortfara här på den långa passagen, vi hava för oss österut, och som säkert måste vara Jönköpings stora gata. Gissar jag orätt? "Nej, tvärtom, det är just Storgatan." Nå så redogör då för alla de här husen, får jag höra! Göran pekade och sade: "Bagar Vinblads, Ullströms, handelsman Bergströms, assessor Filens, färgar . . ." Nå, men här till höger då? Börja med det där främsta huset, som axlar sig såsom om det hade en tyngd att bära på? "Mamsell Rosinii. Så Bröskens, Öbergs, Blankens:--detta är Mellanraden, förstår du." Alexander runkade på huvudet vid alla dessa och följande namn, som Göran under promenaden gatan framåt uppräknade, tills denne pekade på ett litet gult hus och nämnde: ''skomakar Nybergs. . ." Nybergs! få se, det låter bra nära Zeytons adress? Ny--Nyb --Nybergs--Nej låt gå, det är icke ändå den rätta. "Nå, det tror jag ock, ty där bor kapten Adlerbjelke och där tyckes just icke kunna vara rum för någon vidare ture." Aha, kapten Adlerbjelke! min första Jönköpingsbekantskap, uppgjord redan på Kommendörkapten, innan jag ännu ens stigit i land. Kaptenen blev ock verkligen synlig i fönstret. Ömsesidiga hälsningar. "Vidare ser du . . ." Men det skulle trötta läsaren, om vi i svart på vitt lade alla de namn, som Göran nu uppgav. Han fick med sin vän vandra igenom hela Jönköping, ty denne igenkände aldrig något ställe för Zeytons: han började nästan ana, att greven velat bedraga honom med en utopisk adress. Den påbörjade eftersökningen fanns emellertid intet skäl att avbryta; vädret var det täckaste; morgonluften inbjöd till en promenad, och ett bättre tillfälle att orientera sig i Jönköping kom väl aldrig i världen. Det torde kanske anses såom ett alltför tarvligt nöje, att gå och uppsöka en persons vistelse; emellertid vilja vi ägna några ord däråt, emedan det skildrar dessa goda ynglingar, som från barndomen varit vane vid litet och haft roligt ändock. Det är tydligt, att uti en stor stad, som Jönköping, bebodd av ett förträffligt och aktningsvärt folk, alltid några originaler skola givas, vilka till och med den mest entusiastiske vän av staden, såsom Göran Edeling, kan omtala, utan att därföre det ringaste brista i kärlek och vördnad för det hela. I den infödde smålänningens natur ligger ett anlag för självsatir, vilken gör, att han med en skärpa, som stundom visar sig skoningslös nog, behandlar sina käraste vänner, saker och ämnen, utan att älska och värdera dem mindre för det. Så var också händelsen med Göran. Ehuru Småland, och i Småland synnerligen Jönköping, stod så högt för hans hjärta, kunde han omöjligen gå förbi någon port, utan att förtro Alexander allt muntert han därvid påminde sig. Så vandrade man ytterligare. Snart kom man ifrån satirens små föremål till de allvarsamma, stora och höga. Man besåg med vördnad och bävan den gråa, vackra Göta hovrätt vid Gamla Torget, vilken på sätt och vis kan sägas hava rådhuset på sin vänstra hand och teatern på sin högra. I fonden, till vänster, glädjer sig hovrätten åt frimurarhuset. Men såsom man lätt begrep, att ingen Zeyton kunde bo i publika byggnader, gick man härifrån, steg över Torgbron, kom in på Tyska Madens område, och strök förbi både Telanders, Stridbäckens och Bju sälls (Bursells). "Zeytons logis förekommer mig verkligen mystiskt," anmärkte Alexander; "men jag har satt mig i sinnet, att taga rätt på honom. Efter vi en gång stigit över kanalen och gjort en tysk Mad den äran, så låt oss även besöka den svenska, såvida den icke är för avlägsen." Visst icke, svarade Göran. Vi behöva blott gå över Nya Torget, så befinna vi oss straxt på den Svenska Maden, omgiven av så många trädgårdar och vatten. Där borta mot söder har du promt Fortunagatan; men dit är icke värt att gå eller hoppas på lycka i vårt närvarande ärende. Låt oss i stället träda norrut igen. Ja, det här hörnet rår snickar Vernblad om, det är Flickskolans lokal; tror du, att greven kan bo ihop med dylikt? --Nej.--Nå, här är "Starkesas", såsom vi gode smålänningar uttala namnet; där finns han visst icke. Här, vidare, står Växelundervisningshuset: sadant älskar icke din greve. Här, längre bort, har du Borstbindargarden: skola vi stiga in och göra visit hos vår Jeppes moster, Anna Nilsson? Se, vilket täckt flickhuvud med hög panna och den nättaste, korallröda mun där tittar genom fönsterrutan? Nå, det hör icke hit. Jag går i god för, att ingen Zeyton bor under samma tak med Jeppe Jonssons moster, ty hon är säkert en ganska ärlig gumma. Nå, här bredvid hava vi slutligen Hellbergskans gård; lät ljudet av hans vistelseort på det sättet?--Nej. Ingen bättre lycka borde våra hjältar, när de sist begåvo sig till stadens skönaste och största avdelning, på ömse sidor om Storgatan ifrån kyrkan till Östertull. Ingenstädes kunde Medenberg igenkänna det läte, han sökte få höra. De unga vännerna hänfördes av sitt nit ända fram till Båtmansbacken; men här sågos blott svaga kojor och ingenting grevligt. Hos Scharmans, mitt emot? Nej. På adresskontoret, några hus härifrån? Iåt oss försöka! Man steg in, frågade, men fick allenast huvudrunkningar till tyst och ominöst svar vid anförandet av Zeytons namn. "Nå," sade Göran, "då vi nu en gång i alla fall befinna oss så nära den härliga tull, som bär till Råby och Stockholm, så låtom oss slå ett slag utanföre i den behagliga omgivningen. Skola vi gå till Sparrens i allen? till Plantaget? kanske ända till Liljeholmen och Stedtens? Du ser alltför dyster ut, Medenberg! vill du, så skola vi gå på vägen till Östra Kapellet, till Öster Brunn eller, om du tycker, ända till Jära, vars luftiga höjder skola bestå oss några friska andedrag ur molnen." Jag tillstår, att mitt hjärta klappar och mitt förnuft står stilla, svarade Alexander. Den boven har uppenbart bedragit mig. Jag ville giva ut, jag vet icke vad, för att träffa honom, och det i dag; ty jag skall tvinga honom att giva mig penningar, som min kapten så väl behöver. Nej, Göran, det är icke värt att vi begiva oss utom staden, ehuru hyggligt där ser ut i alléen. Men vi försinka tiden; vi skola roa oss med denna promenad en annan gång. "Om jag vore som du, Medenberg, gav jag hela Zeyton på båten under en halvtimmes tid; gick och åt frukost, vilket brukas så här dags, och bjöd en vän med mig, ifall jag hade någon. Ty oss återstår nu ingen enda fläck i Jönköping, som jag icke uppgivit för dig; och troligen logerar Zeyton i en namnlös vedkällare eller i ett anonymt vindskontor." Frukost, Göran? Din vink är oratorisk; låtom oss icke emotstå den. Visa mig blott lokalen för goda förlorade ägg med biffstek, fransk senap och soja. "Det skall gå lätt. Hösten uppmanar även till ett glas porter--" Till två, Göran! låt mig en gång få bjuda dig. "Tack! min fars son säger aldrig nej onödigtvis. Adjö då, vackra Östertull! Vi skola gå utom dig en annan gång. Bliva vi vid humör, så skola vi besöka själva arbetshuset och fru Sjöbergs. Men nu till censuren av stadens spiskvarter. Skralt är här gunås med värdshusmaten i självaste huvudstaden för alla slags viktualier. Jag tror vi göra bäst om vi taga vår biff på gästgivargården. Jag kan då i förbigående uträtta farsgubbens uppdrag att bortsluta några tunnor korn till Lindqvistens." Lindqvistens! Vad hör jag! utbrast Alexander, avbrytande, där har jag ju mitt ljud! kors i alla tider! "Verkligen? Det var väl också kurjöst, att, sedan vi genomforskat allt och voro på vägen att uppgiva hela vart hopp, så---- men är du viss pa, att han yttrade 'Lindqvistens' ? Det förekommer mig otroligt. För en stund sedan fastnade du på Nybergs namn?" Ja, jag medger, att mitt hörselsinne i dag är besynnerligt. "Det kommer därav, att du ännu ingen den ringaste frukost smakat." Vi skola snart taga en sådan under prövning, men emellertid, Göran, är det ingenting förlorat uti att höra sig om hos Lindqvistens, efter du i alla fall har annat att där uträtta. "Bra gjort, bror! Att ingen Zeyton vistas där, vill jag nästan svärja på vid mina tillkommande mustascher. Men låtom oss gå och fråga, som sagt: sadant skadar aldrig. Välklädda personer hitta alltid på att få ett hövligt svar." Deras återväg låg nu över Storgatan, snett över torget och så in åt Smedjegatan. Snart stodo de utanför ett grönt hus. De stego in i boden, varifrån de infördes på kontoret. Göran fick leverera korn, så mycket han åstundade, till åtta rdr tunnan, men förglömde i sin lycka, i sin mäklareförtjusning, Alexanders ärende; varföre denne var nödsakad att själv fråga, om greve Zeyton från Karmansbol bodde här. Nej, min herre! "Jag har fått adress på Lindqvistens." Da är det förmodligen hos magasinförvaltaren, ute på Förborgen, han bor. Herr Edeling vet kanske----? "Å ja! mjukaste tjänare!" De bägge vännerna styrde kosan åt Förborgen, förbi frukost och gästgivargård. "När allt kommer omkring, så är var man magasinerad just där du minst förmodade, Alexander. Vår irrfärd skulle göra självaste Ulysses heder." Magasinsförvaltarens förstuguport sprang upp för Görans hand. Till höger och vänster voro nycklarne ur dörrarne. Mitt framför dem voro tvenne andra dörrar. Där suto nycklarne lyckligen i. Göran läste upp den till vänster: därifrån ledde en trappa nedåt, ut på garden. De mötte en tjänstflicka, en jönköpingska av samma täcka slag, som vanligt; men som försäkrade --vid frågan, om någon grev Zeyton fanns där--att hon i det huset aldrig hört en dylik person nämnas i sin livstid. I detsamma kom ifrån rummet, därur flickan utgått, ett högst vänskapsfullt rop, och Jeppe Jonsson störtade ut. "Se på! det var ståtligt, att jag fick tag i mina herrar," utbrast han. "Jag har något sökt och letat!" Har du letat efter oss här, Jeppe? "Å ja, herr Göran; här har jag varit, emedan tösa är min gamla sockenkamrat, min bästa vän, och vi hava läst tillsammans till Guds bord. Alltså måste jag hälsa på henne då jag for till Jönköping, och vem kan vara hos sin moster ständigt?" Men när sökte du oss? "Det ämnade jag mig just till att begynna göra nu, då herra själve kommo och avbröto mig." För vad ändamal skulle du söka oss? "Jag skulle bara säga till, att om någon vill träffa Zeyton, greven, så är han till finnandes på gästgivargården." Vad? ropade Alexander; är han på väg att resa bort? "Nej, han bor där." Bor han på gästgivargården, där också vi logera? "Han bor icke i herras rum, utan i dörren mittemot, över farstun." Nå, det kallar jag besatt! utbrast Göran. Vi hava då rätt artigt lupit över ån efter vatten, vi, som gått och letat efter honom kring hela staden! "Men huru kan det vara möjligt, att vi icke sett till honom därhemma?" anmärkte Medenberg. Å herre, vidtog frispråkaren Jeppe, Zeyton är en karl, som kommer sent hem och går bittida ut; alldeles som det onda samvetet. Men herr Leksander och herr Göran, liksom det goda samvetet, anlända alltid i rättan tid, lägga sig gott, sova skönt och moja sig litet på mornarne. Ursäkta mig-- men alltså kunde herra icke få se en skymt av sin Zeyton. "Och att han kunde så glupskt vilja narra mig med en falsk adress!" Sade han icke, kanske, att han bodde hos Isak Lindqvists? "Riktigt, Jeppe! förnamnet var med; och självaste det förnamnet. Isak Lindqvists--där har jag det!" Ja si det är just detsamma, som gästgivargården! För det våller sig så, att handelsman Isak Lindqvist förr i tiden bodde där i gården, och-därföre så kallar somma den ännu för Isak Lindqvists, eller rätt och slätt bara Isakas, till åtskillnad på Jakupas, som ligger längre ned på Smegata, såsom jag vill säga, ann van Sandbergs. "Där ha vi det, Jeppe! Det är således, kära Göran! jag själv, som narrat mig?" Förträffligt! utropade Göran; det tycker jag otroligt om. Hade det hänt mig, så skulle jag icke satt så mycket värde på att bli narrad, men att det kunnat inträffa med en så vis och grundlig människa, som Medenberg-"Låt oss bara skynda till gästgivargården." Vi skola gå; men medgiv mig, att-- "Ja, bror Göran, härav kunna vi draga den största och lärorikaste slutsats för hela mänskligheten; som är, att, då man blir bedragen, sker det i de allra flesta fall genom en själv Jag anser denna sanning icke för dyrköpt genom den promenad jag gjort i dag; och önskar blott, att min vandring måtte hava till följd, att djupt i min själ inskärpa vad jag erfarit. Alldeles som vi uppfört oss, så gör människan, Göran. Hon går ifrån sitt hem, för att söka sin lycka, sina önskningars uppfyllande, överallt annorstädes. Hon stannar vid hus på hus, hon klappar på port efter port, hon gör sig bekant med oupphörligen nya adresser, nya namn; och vad finner hon? Ingenstädes det hon önskar. Först sedan hon fåfängt genomlupit hela världen, med alla dess gator och gränder, far hon den insikten, att vad hon letar efter befinner sig i hennes eget gästvänliga bo; hon behöver blott gå till sig själv, för att träffa lyckan. Vilken hög moral ligger icke innesluten i vår Jönköpingshändelse! Jag skall anteckna mig vartenda namn, jag hört av dig i dag, för att härigenom outplånligt påminna mig om den stora sanningen. Och--låt se--vem var det, som slutligen gav oss vinken om att gå hem, som, hänvisade oss till gästgiveriet? Jo, det var Jeppe, denne naturens son. Vilken symbolik i allt detta, min Gc;ran! Det är den rena, oförfalskade natllrkänslan, som omsider Ieder oss dit vi böra, som säger oss vägen, som antyder den rätta platsen, det sanna målet. Men när, först, kommo vi till denna kännedom? Icke förr, min bror, än vi slutat genomforskningen av snarsagt hela den bebodda världen, i förtvivlan begivit oss utanför dess gränsor och se oss på väg att uppgiva allt vårt hopp. Då möta vi--av en händelse, såsom det synes oss, kortsynte, men visserligen till följe av en god försyn--vad möta vi? Jo, vi möta sanningen och naturen, i gestalten av ett landets enkla barn, som öppnar sin mun och blott med några få ord säger oss allt vad vi behöva, hänvisar oss på oss själve och ber oss gå till hemmet, såsom det rätta stället." Jag häpnar tör den Jeppe! har han en så stor betydelse ibland oss? "Naturen och sanningen roa sig ofta att för människorna yppa sig i leende dräkter. Mer än en Kång, har den djupaste visdom uppenbarat sig i en löjlig figur, i en munvig trashank." På detta sätt skulle jag till sluts kunna komma att hålla mig själv värd någonting! "Ja, var säker, Göran, att våra personer jämte allt vad vi uppleva, allt vad vi se omkring oss på jorden, utgör idel allegorier, idel stora och hemlighetsfulla symboler, blott vi alltid förstode dem. Hela vårt liv bör fattas figurligt, ty vad äro vi väl själve?" Inget annat än figurer. Det förstår jag. Ja, låt oss gå till gästgivargården, efter Zeyton står att träffa där. Man kan även där äta frukost, ganska god frukost, vet du. "Gott," svarade Alexander; "men jag skall avgöra affären med Zeyton först." Således gingo de, tre man högt; Alexander och Göran arm i arm, men Jeppe Jonsson beskedligt bakom. Göran såg sig om och sade: "vet du, Medenberg, vad vi tre symbolisera? jo, vi beteckna det sköna och hederliga spelet Två herrar och en narr. 'Naturen och sanningen' går nu, såsom alltid, efterst, beser våra fät, liknar till skepnaden en narr, en tjänare, men är i sig själv vår herre. Det är vi bägge, som utgöra tokarne, och Jeppe är den förnuftige, fast det ser ut tvärtom." Kom bara, kom fortare, Göran! försinka ej tiden. Betänk vem jag har att söka! vilken olycka, om jag ej rakar honom! Zeyton! Ja, jag vet, att du söker satan, min bror. Och det är alltid mycket svårare för människan att finna honom, än för honom att träffa människan, vilket skall gå lätt, sägs det. Så; här hava vi brädtorget; där i hörnet se vi mynningen av Smedgatan; dit går vår destination. Ingen i Jönköping, som ser oss stiga på så här raskt, skulle kunna föreställa sig, att vi hava så bråttom att råka själva sat--Zeyton "Di pratar som ena stollar!" sade Jeppe halvhögt för sig själv, där han gick. Hörde du, Alexander? viskade Göran; åter fingo vi en vink ifrån sanningen och naturen! 14 DEN SVÅRA BEKÄNNELSEN. En heligt god ängel vakar över var och en av oss alla, och intet ont gives, därur hjälp icke står att vinna, om vi själve allenast rätt vilja; så är min tro. Greve Zeyton bodde verkligen på gästgivargården. Medenberg blev härom förvissad av Mathilda, som angav hans rum och även försäkrade, att han för närvarande befann sig hemma och ensam. Medenberg gick trappan upp, fann nyckeln uti och öppnade varsamt en dörr, som förekom hans känsla leda till en lejonkula. När han steg in, reste greven sig upp ur soffan, där han vilade, kom själv emot sitt främmande, och sade: "ser jag icke herr Me --Mo--låt mig få säga: mitt livs ädle räddare! detta är en titel, som jag aldrig glömmer. Mycket välkommen! huru står det till i dag, herr--herr--men huru var det då herrn hette?" Medenberg bugade sig vördsamt och tillkännagav sitt förgätna namn. Herr greve! började han, jag ville av hjärtat önska, att jag vore välkommen. Allt vad jag nu kan hoppas, är, att icke upptaga en för angelägnare ämnen viktig tid: jag anhåller om en liten stunds samtal. "Sitt då ner, min herre. Jag trodde knappt, att en man av herrns lärda meriter skulle vara besvärad av det bråk man kallar affärer." Det händer dock någon gång, herr greve. En tystnad uppstod, varunder Medenberg, i förlägenhet huru han skulle inleda sin svåra sak, nöjde sig med att betrakta den mans fårade ansikte, han gick att anfalla; och denne såg på honom litet förvånad tillbaka. Jag kommer för att av herr greven begära en upplysning, i min principals ställe, sade han efter ett ögonblick. Kapten von Mekeroth ligger illa sjuk och kan icke själv-- "Jag beklagar min hederliga Mekroth," avbröt Zeyton. "Men han begår ständigt det felet, att hålla sig för mycket inne." Hans närvarande sjukdom har en annan grund, svarade Medenberg. Han finner sig hava blivit förskräckligt bedragen: bestulen av en person, på vilken han i sex års tid satt den fullkomligaste lit. Det är mycket påkostande, herr greve, att nödgas för sina ögon se en stor bov i den man, som man så gärna ville betrakta under en vacker dager. "Har Mekrothen blivit bedragen, stackare? Jag fruktar, vet herr Medenberg, att det icke är för första gången. Kapten von Mekroth hal alltför mycket den egensinnigheten, att icke följa sina vänners råd. Vilken är det, som denna gång har narrat honom? Det måste vara en betydande affär, då den bragt min vän emellan lakan?" Det angår 2500 riksdaler banko. "Kan man se! en stor summa för oss lantbor. Men det måtte väl låta sig göra att få myntet åter?" Det kommer nu därpå an. För denna orsak har jag rest in till Jönköping; och, då jag varit lycklig nog, att göra herr grevens bekantskap, utber jag mig av en min principals, kapten von Mekeroths vän och sockenbo ett gott råd, huru jag bäst skall göra, för att återvinna de stulna penningarne. "Av allt hjärta gäma, om jag kan. Är tjuven upptäckt?" Creven tog upp sin snusdosa, förmodligen för att förströ sig litet. "Är han upptäckt, herr Medenberg?" Ja! svarade denne. Greven tog sig två hastiga prisar efter varann. "Nå, vad är det då för en nöd?" sade han kallt, och såg åt sidan på det skönt granrisade golvet. Saken är mera invecklad än man skulle tro, herr greve. Tjuven heter egentligen Nickolson--tror jag. "Ah--Nickolson! den där bruksförvaltaren, som gått och dränkt sig? Jag kände honom nog; han har en gång varit i min tjänst, herr Medenberg, och jag måste köra bort den skurken. Men hos Mekrothen fick hall skydd. Var icke det besynnerligt? Var det rätt handlat? Vad tycker herrn väl, att kapten von Mek tog i sin tjänst en vanfrejdad person, som jag kört bort? Det heter att följa sina vänners råd! Men så har herrns kapten alltid gjort." Han ångrar sig nu ganska djupt. "Jag skulle nästan hava hjärta att säga, det är rätt åt honom. Är det längesedan Nickolson gick åstad och dränkte sig?" Det underligaste, herr greve, är, att han icke dränkt sig. "Vad? kors, man berättar ju, att han lagt sig i Merlsjön? Har man då återfunnit hans kropp?" Icke blott hans kropp, utan--vad mera är--hans själ. "Vad vill det säga? har man sett honom levande?" Jag har själv sett honom resa levande på en landsväg, och i förnämt sällskap. Såsom jag icke kunde fasttaga honom, har jag begivit mig till Jönköping för att hos landshövdingämbetet anmäla tjuven till allmän efterlysning. Just härföre har jag sökt herr greven, för att bekomma ett gott råd, i vad form jag bör ställa uppgiften om den avvikne. Jag bekänner, att jag icke är rätt hemmastadd i dylika affärer, jag är icke en gång bekant på landskansliet. Zeyton, som under detta tal mer än en gång kastat hastiga och besynnerliga blickar på sitt främmande, sade vänligt: "det är rätt förlåtligt, att en man, som herr--professorn, icke kan vara bekant med göromål av denna natur. Efter herr professorn åstundar mitt biträde, så skall jag utan tvekan lämna det. Jag skall i alla fall själv om en timme upp till landshövdingen, för att omtala händelsen med de rövare, varav jag i går överfölls, och utverka deras fasttagande. Jag kan då medsamma göra det andra i herr professorns ställe, som säkert icke tör finna angenämt att personligen gå dit upp." Jag tackar. Jag skulle ändock själv vilja åtfölja. Jag vill icke besvära herr greven så mycket, som att inlämna efterlysningen om Nickolson. Jag utber mig blott ett råd om, huru jag bör skriva uppgiften. "Nåväl; som herr professorn behagar. Skriv då--ja, jag vet icke; man bör kunna uppgiva tjuvens figur, ålder, längd och kläder någorlunda. Har herr professorn något signalement med sig från Aronfors? jag minns icke stort till Nickolson, det är sju år sedan han var i mitt hus." Jag har väl Nickolsons signalement, svarade Medenberg. Men, herr greve, det värsta är, att jag har hå-- "Så mycket bättre." Men de äro bägge olika. Vilketdera bör jag begagna? Det ena visar Nickolson till hår, ögon, ögonbryn, kläder och allt, sådan han var som bruksförvaltare, då han avvek; på det andra har jag honom med avrakade ögonbryn, med bindel över ena ögat, kort sagt, utklädd till betjänt åt en viss hög herre, som besynnerligtvis tagit honom under sitt beskydd, och även torde jämte honom hava tagit----kort sagt, herr greve! råd mig, om jag skall låta efterlysa honom under den senare bilden, och då medsamma-- vilket torde bliva oumgängligt--giva vederbörande en vink om tjuvens herr beskyddare? Zeyton hade härunder stigit upp ur soffan, liksom för att stoppa sin pipa; men emellertid därjämte gått till dörren och lagt haken på. Han hörde Medenberg lugnt ända till slutet. Därpå sade han: "om herrn verkligen och uppriktigt ber mig om ett råd i denna sak, så svarar jag, att herrn bör nyttja det förra signalementet på Nickolson, såsom det säkraste för herrn själv. " Men--svarade Medenberg oförskräckt, oaktat han såg vad Zeyton gjorde vid dörren--jag själv är mest böjd för att nyttja det senare. "Och varföre, herre?" Greven rynkade ögonbrynen och ställde sig mitt framför den i soffan sittande främlingen. Jo därföre, inföll Medenberg med en liten nick, som liknade ett halvt hot, att jag tror mig på detta sätt bäst kunna återfå de 2500 riksdalerna. "Hörpå, min herre," sade Zeyton, "herrn räddade i går mitt liv, och--ja, ut må det!--Nickolsons liv kanske också. Jag vill därföre i dag icke bemöta herrn så, jag menar, på det sätt, som för mig vore en ganska lätt sak. Korteligen, säg mig såsom en vän: vill herrn, att vi skola vara vänner?" Det är vad jag önskar. "Öppet, herre! Herrn har gjort mig besök i dag därföre, att herrn helst icke vill göra någon pålysning alls efter Nickolson, om herrn blott kan få pengarne ändå? är det icke så?" Vi börja förstå varann. "Alldeles. Men, innan vi skrida längre, så säg mig lika öppet: vem är herrn? Herrn har nyss kommit till orten; så säg mig: i vad avsikt och mening? Att en man med herrns talanger skulle vara blott och bart ett stycke informator hos en gås till kapten, låter icke tro sig. Någon har sagt mig, att herrn skulle vara född i Göteborg, är det så?" Det är sant. "Någon har också sagt mig, att herrn egentligen skulle vara stadd på resa till Göteborg, ehuru herrn först--på vägen-- stannat en liten tid på Aronfors, för att--få respenningar? Detta har inträffat med tiden för Nickolsons försvinnande." Vad menar herr greven? "Jag skall anvisa herrn ett sätt, att få penningar. Herrn har uppfört sig i och för Mekroth med ett nit, en verksamhet, en skarpsynthet, som häntyda litet nog på en stackars läskarl, men så mycket mer på en duktig, en klok karl. Har herrn icke lust åt resa till Göteborg någon av dessa dagar?" Till Göteborg? Dit torde jag väl komma snart nog. "Det är också vad jag genast förstod vara herrns innersta plan. Vill herrn med detsamma uträtta en kommission åt mig i Göteborg? Jag lämnar herrn 500 riksdaler genast för egen räkning, och de övriga 2000 kan herrn skratta i synen, eller låta Mekrothen sätta sig och gråta på, huru herrn vill. Vad sägs härom?" Herr greve Zeyton! vi börja missförstå varann. "Jag giver herrn 600 riksdaler." Vi missförstå varann alldeles, säger jag. "Längre än till 700 går jag icke. Vill herrn taga det? Jag har i annat fall i mitt resbälte ett mycket bättre medel." Intetdera behövs, inföll Medenberg och steg upp. Först vill jag här lämna herr greven en plånbok, tillhörig Nickolson, och som upphittades på landsvägen i gar. "Ha!" För det andra ber jag herr greven genomögna detta papper, detta brev, skrivet av någon, som herr greven känner. Märk likväl! detta är blott en avskrift. Originalet finnes gömt på ett annat ställe: och--jag tillägger--det bäres icke av mig personligen nu; vilket jag säger för att förtaga herr greven all frestelse att nyttja något ur bältet. "Hahh!" ropade Zeyton med gnistrande, med eldsprutande blickar. "Vem har stulit originalet till detta brev?" Skola vi begagna sådana termer? Må gjort då! Jag skall svara på vem som varit brevtjuven, närjag först får veta: vem har stulit de 2500 riksdalerna? "Varföre räddade herrn mitt liv i går, då herrn i dag ville säga mig dylika infamier?" Jag räddade grevens liv i går, för att i dag kunna återfå det stulna godset. "Karl! var är originalet till denna brevlapp?" Det är på väg till landshövdingen i Jönköpings län. "Djävul!" Det vill säga, det ärpå väg. Om vårt närvarande samtal får en god, en förnuftig utgång, så--kommer det originalet aldrig fram . Zeyton gick med stora slag över golvet, bloden kokade på hans kinder, hans knytta nävar höjdes och sänktes ömsom. Medenberg fortfor: min resa till Göteborg torde nog bliva av i sinom tid; men den kommer ej att ske för min skull, utan också för min principals. Herr greve! jag har dessa veckor studerat i Aronforska räkenskaperna; jag har sett ett och annat. När jag kommer till Göteborg, fordra affärerne ganska troligen, att jag gör besök hos män, sådane som Barclay, Dickson, Carnegie. Vad vill herr greven, att jag skall förtro dem om en landsman, som heter Zeyton? Skola de med fasa och vrede höra, att han är en--en--oh! herr greve, jag blygs uttala vad jag tänker. Zeyton stannade tvärt, blek som ett lärft. "Tänker herrn-- tala? Tala i--Göteborg? Tala med--dessa män! Ha, så sant Gud lever och gamla England är en ö! om jag i denna stund hade--så skulle jag, vid Gud--men jag har icke. Herrn är förskräcklig--i Sverige har jag aldrig sett sådant--jag ville giva allt, allt, om--men jag äger intet--intet mynt--intet--" Alexander höjde mot honom en varm, nästan rörd blick. Säg mig öppenhjärtigt, herr greve Zeyton, var befinna sig de 2500 riksdalerna? "Icke hos mig, herre; jag har dem icke!" ropade den andre under utbrottet av ett slags epileptiskt raseri, och upprev både rock och väst. Han slog knytnäven emot sitt blottade bröst och sade: "vid de tre konungarikena! jag är en fattig, en förlorad man! jag har ingenting ännu, herre: men jag får--får snart, kanske--och då skall herrn också få, om--" Ligga då penningarne hos Nickolson? "Hos den olycksaliga stackarn? Nej visst icke." Men, herr greve! jag begär, jag fordrar, att få veta var de äro? Zeyton såg på den stränge motståndaren, under vars ögonlock han likväl nyss spårade en medlidandets tår. "Så hör då, du himmelska satan!" sade han, "jag vet icke om du är en god eller ond! hör mig, du djävulska ängel--dessa penningar--dessa penningar--de ligga varken hos mig eller Nickolson." Men varest? "Hos Abelcrona." Låtom oss tala ett lugnt och mänskligt språk, herr greve. Jag är icke kommen för att skada eller fördärva någon; men väl för att ställa till rätta, därest jag kan. Jag begär icke något förtroende, som icke tillhör mig; men då jag föresatt mig, att ingenting underlåta för att åt den man, som jag tjänar, återbringa det förlorade, och herr greven nu säger det befinna sig hos herr hovmarskalken Abelcrona, så bruka emot mig en uppriktighet, som tillåter mig att inse ett så besynnerligt förhållande. "Herr Medenberg! hör på en gång allt--jag är bragt utom mig och känner icke igen mig--jag vet icke varifrån denna makt kommer, som griper mig och rör mig. Jag är en olycklig människa: men jag blir lycklig om en kort tid, om--men detta frågar herrn icke det minsta efter." Jag försäkrar, att jag önskar det med livligaste deltagande; och stode det i min makt, att därtill något bidraga, så skulle ingen vara beredvilligare. "Herre!" sade Zeyton och gjorde ett synbart våld på sig. "Jag har legat i flerårig tvist med Abelcrona rörande inköpta hemman; vem som har rätt, hör icke hit. Men jag har varit den mannen en icke obetydlig summa skyldig: 4000 riksdaler, herre. Jag skulle hava blivit bysatt; ty så långt hade det skridit! Men nu har jag betalat honom allt; han har fått sina penningar, och jag i vittnes närvaro återbekommit mina reverser kvitterade. Det skedde för ett par dagar sedan. Allt är klart för mig--och så kommer herrn!" Men--4000 riksdaler, herr greve? om då 2500 utgöras av de ifrån Aronfors försvunna, varifrån hava väl de återstående 1 500 kommit? "Å--här äro några flyktingar, några kanaljer, några Karlskronabovar, som uti rangerade tjuvband utfört bedrifter, hedrande en Rinaldo Rinaldini. De stryka som bäst omkring i Småland, och Nickolson sällade sig till dem." Jag påminner mig verkligen några uttryck härom i det där brevet. "Tig, herre, med det oförnuftiga brevet, om vi skola fortfara att tala som vänner! tig med denna helvetes dumhet, som skall bliva min sista i livet! Men jag är en underlig människa, jag är en engelsman! Ibland är jag som jag bör; men, rätt som det är, betager mig en öppenhet, en rättframhet, varmed jag fördärvar allt för mig. Handlar jag icke på samma sätt nu i dag här? Men denna gång skall det icke skada." Herr greven skall av mig icke hava att frukta det ringaste, om saken blott kan arrangeras. Tvärtom erbjuder jag min tjänst till bistånd, om något kan uträttas. "Så hör då en svår bekännelse! Den ena delen, det vill säga historien om de Aronforska penningarne, förstår herrn redan. Den andra historien, eller romanen om de 1500, består i ingenting vidare, än att Värnamotjuvbandet samlat sig en kassa, bestigande sig till detta, och en smula över; och Nickolson, som gjort sig till en rask medlem av bandet, bemäktigade sig en natt denna kassa, for av därmed och kom till mig, som han skulle. Abelcrona har nu alltsammans! Men så har likväl också jag mina reverser, och är en skuldfri man." Icke skuldfri, herr greve. "Jag förstår. Hörpå, herr Medenberg! kan herrn eller herrns principal hava tålamod åtta dar? fjorton dar? kanske blott ett par dar? mera behövs icke. Då får jag dessa penningar åter, och herrns principal skall icke bliva glömd. Mekeroth skall hava sina riksdalrar innan han vet ordet av. Hahaha! jag tycker vad den arma karlen måste hava våndats! Såå? att han riktigt kommit under lakan? Det är en kapten hela dagen, medgiv mig det, herr Medenberg. Vi kunna ju samtala som vänner: och säg mig, för ro skull, om herrn icke står i tjänst hos en gräshoppa? Om fru Aurore gör det mig ont; hon är ett täckt, ett älskvärt fruntimmer: vid mitt hedersord! hon skall icke länge sörja över förlusten." Men--det borde också göra herr greven litet ont om grevinnan Celestine Zeyton? "Vad! ha--vad säger herrn?" Jag har varit på Karmansbol. "Har herrn varit på Karmansbol, och jag vet intet därom?" Det var icke mitt fel, att herr greven icke var hemma, då jag kom för att avlägga min skyldighetsvisit. "Och herrn träffade Celestine?--rentut, min herre!--huru befann sig Celestine?" Skall jag säga herr greven allt vad jag tänker? "Allt! allt, herre! Herrn är en gång på ett förundransvärt sätt bliven min onda genius, eller min goda--jag vet icke!--tala ut! säg! vad tänkte Celestine om min frånvaro?" Skulle grevinnan förtro det åt mig? en obekant? en främmande? en låg-- "Herre--säg mig allt vad herrn själv tänker!" Grevinnan sörjer, det är vad jag tänker. Mig har hon ingenting förtrott härom. "Ja, hon sörjer, hon sörjer. Det vet jag nog. Celestine kan hava att sörja över: men--allt skall bli bra. Snart blir det bra. Det återstar helt litet." Medenberg nalkades den upprörde Zeyton, tog hans hand och sade halvhögt: herr greve! jag har sutit i den stora, sköna Karmansbols salong: jag har betraktat den underbara tavlan, rövartavlan: jag har sutit och sett länge på ett ansikte där i tavlans hörn: det där nickolsonska ansiktet på en av rövarne, herr greve-- Zeyton mätte främlingen genomborrande, men hastigt slog han sina ögon emot taket, tryckte den obekantes hand krampaktigt, och satte sig eller rättare nedföll på soffan. Att detta rövaransikte på tavlan liknar Nickolsons, maste icke vara någon hemlighet, herr greve? "Å nej; flere, som sett tavlan hava anmärkt det. Det gör också ingenting----" Men, herr greve! jag hade kommit att sitta vid ett fönster, under det att jag betraktade tavlan; och det var dårifrån, som det Nickolsonska huvudet förekom mig som mest magiskt. Underbart--herr greve--min arm kom att fördjupa sig i en urholkning i fönsterposten. Säkert, säkert har någon arm tryckt på denna post förut: länge, ganska länge. Det såg ut som Zeyton skälvde. Den obekante tryckte hans hand milt, och yttrade: säg mig-- o Gud--lever Nickolsons mor? Zeyton spratt till. "Nej, hon lever icke!" svarade han; "jag skulle icke annars hava gift mig med Celestine. Ha--vad talar jag, oförnuftige!" Den andre fortfor: herr greve! i denna stund av heligt och himmelskt förtroende, säg mig: har Nickolsons far handlat rätt emot sin son? "Evige Gud! vem är då herrn, som tränger så inpå mig, det ena steget efter det andra?" Fråga icke efter mig. Tänk blott på den olycklige Nickolsons far. "O!" Gjorde denna fader rätt emot sin fattiga, sin kanske oäkta son, men dock son --gjorde han såsom en far bör, då han uppmanade sitt barn till brott, måhända tvang honom till illgärningar, nödgade honom att ingå i förbund med rövare och tjuvar? "Nickolsons far ärjag, herre!" Jag tager ändock min fråga ej tillbaka. "Herre? vid himmelens vackra stjärnor! finns det någon hjälp för Joakim, tror herrn?" Herr greve? "O--om herrn hade känt vad jag kände i går, när rövrarne drogo av med honom inåt skogen! om herrn hade sett min sargade själ, då skulle herrn icke nu så djupt fördöma mig, forkasta, förbanna mig!" Kan han icke räddas ännu? "Ack herre, känn på mina händer: den ena är feberhet, den andra dödskall. Det bevisar, om jag hyser någonting för mitt barn. Vet herrn vad som var min plan? Jag ämnade föra honom förklädd ifrån detta land till Göteborg, och där skulle han gå ombord till England. Hans göromål i min tjänst vore där obekanta, och han kunde uppträda som hederlig karl. Allt vore då vunnet: jag hade betalat mina skulder, och han, drunknad i Sverige, började en ny vandel i sina förfäders land. Men! i går togo rövarne honom åter. Ödet har långa, vassa, förskräckliga klor, min herre." Han kan säkert ännu frälsas, herr greve. En heligt god ängel vakar över var och en av oss alla; och intet ont gives, därur hjälp icke star att vinna, om vi själve allenast rätt vilja: så är min tro. "Lyckliga människa, som så kan tro. Ack, hade jag honom blott åter ifrån det fördömda rövarpack, i vars sällskap han ånyo kommit! Men det värsta är, att--jag fruktar--han tycker själv om att vara ibland dem. Dunkla, oblidkeliga, förfärligt återkommande hand!" Vad menar herr greven? "Förbannad vare han, som uppfann att måla tavlor! förbannad han, som med tavlor smyckade väggar! förbannad också jag, som icke kunde tänka härpå? Men jag förstod så litet den tiden." Vad hör jag? "Herr Medenberg har ingenting hört. Men hör nu: en skön, en på sin tid förtrollande skön kvinna har bott i Karmansbols salong. Jag kunde icke dölja henne i något härligare rum. Icke förstod jag vad jag gjorde, och ej heller hon vad hon gjorde. När hon hade fött sin son----hon dog. Men sonen växte upp och blev till anletet en avbild av det huvud, som hans mor i nio månader betraktat! Varföre såg hon icke hellre på mitt ansikte?" Herr greven själv har tycke av ett dylikt huvud. "Ha--jag vet nog också det!" Men grubbla icke på dessa mörka ämnen. Dylikt, som det herr greven berättar, är icke alldeles ovanligt: det, som Nickolsons mor kom att göra, giver visserligen ofta en yttre fysisk prägel åt ett barn; och även har man ej sällan funnit, att själva människosjälen på detta sätt kan erhålla starka anlag åt något visst håll, vilka, om ej uppfostran och vård mellankomma, bilda sig till en given karaktär och bryta ut i verk och handling. Religion och sedligt stränga grundsatser, tidigt inplantade, avbryta däremot dessa anlag alltid, eller leda deras kraft åt ett motsatt gott. Men har väl herr greven åt sin son givit denna uppfostran? denna vård? Har icke herr greven tvärtom själv arbetat honom in på fördärvets bana? Varföre anklaga ödet då? "Herre! herrn vet icke, att också jag--är min fars son." Har herr grevens far även bott i Sverige? Ligger han begraven i Småland? "Herre--han ligger ingenstädes begraven!" Vad? "Han hänger i en galge--o--på Newcastles mark! herrn är en lärd man--herrn vet kanske varest Newcastle ligger på jorden?" Fasansfulla tanke. "Jag har flytt över till detta land för att få en existens: jag har fått' Nu ville jag låta min son återresa till mitt England, för att också få en existens: han fick icke. Uppfostran? vård? religion? sedliga grundsatser? ack, vad min herre har rätt. De hjälpa: jag vet, att de hjälpa, när man har dem. Men--varifrån få dem, när man icke har dem?" Ett förslag grep hastigt Medenberg. Mera hänförd av mänsklighet kanske, än av eftertanke, sade han: herr greve giv mig ett brev till Nickolson. "Vad, herre?" Jag har i sinne, att påhälsa de småländska stråtrövrarne. Jag hörde några ord, som växlades emellan Nickolson och en viss Sven, i själva det ögonblick, då de släpade av med herr grevens son till skogen. Jag har anledning till att förmoda något: med ett ord, giv mig ett säkerhets- eller introduktionskort till detta folk. Och giv mig deras adresser: herr greven känner dem. "Min Gud--vad ärnar herrn?" Vad jag ärnar? Jag tänker återföra Nickolson i herr grevens armar. "Ah----och herrn lämnar åsido Mekrothens affär?" Det säger jag icke. För ingen del. Men herr greven talade tör en liten stund sedan om åtta eller högst fjorton dagar, varinom penningarne skulle återbekommas. Jag kan ju vänta dessa dagar, och under tiden-- Zeyton blinkade och kastade ett par besynnerliga blickar på den främmande. "Herrn trodde mig således verkligen, då jag talade om de åtta, fjorton dagarne? Välan! detta var bra heder ligt gjort av herrn! Det kommer mig något före. Jag skall icke bliva en ljugare. Herrn skall inom denna tid hava penningarne i sina händer. Hör på, min herre, jag skriver det brev till Nickolson, som herrn önskar. Herrn ser mig ut att hava hjärta till detta: herrn skall kunna resa in mitt i hopen av rövare och tjuvar, utan att bliva mördad, eller bestulen. Det faller mig något in--" Ställ brevet så, herr greve, att Nickolson genast möter mig med ett fullkomligt förtroende och utan omsvep. Annars reser jag icke. "Det förstås. Det skall ske. Det faller mig något in, något skarpt in. Det skall icke vara en roman, en saga, att herrn får sina penningar: det skall bliva en ren, frisk, engelsk verklighet." Jag hoppas det. Zeyton gick till sitt bord, satte sig, lutade huvudet mot handen, skrev efter en stunds tyst besinnande, vek ihop brevet, lackade, gav åt Medenberg och sade: "se här ett par ord till Nickolson, om herrn kan finna honom. Fast, jag tänker, skälmarne utvisa väl, genom sina spår, var man har att söka dem; och det blir icke det svåra. För övrigt, herre, är denna lapp skriven i chiffer; så att jag har åtminstone i dag ej begått en oförlåtlig dumhet. Men hör, min herre--det där andra brevet, när får jag det åter?" Samma dag, som min principal får igen sina penningar. "Gott; herrn är sådan han bör vara, och jag kan icke förtycka det. Jag nästan håller av herrn, för att herrn är så ohygglig emot mig. Herrn är klok och ganska riktig." En dag kommer kanske, då herr greven skall hålla ännu mera av mig. Jag reser nu ofördröjligen till Nickolson, och jag skall föra honom i herr grevens armar. Det ställer sig alltmera klart framför mig, att Nickolson är den--måste vara just den, som kan återskaffa mig det förlorade godset. Ty, vet herr greven vad han yttrade åt Sven, stråtrövaren, straxt innan han avfördes till skogen? Herr greven själv, som satt borta i sin vagn, hörde det icke; men jag hörde det. Han sade till Sven: "du skall få igen detta, och mera till." "Vad? evige Gud! har Nickolson talat sådant till Sven? Nickolson! Nickolson!" Vad han menade, att Sven skullefå igen, begriper jag var de där 1500 riksdalerna, som Nickolson bemäktigat sig av rövrarnes egendom. Men det där mera, som han skulle kunna lämna honom dessutom: det betyder mera, herr greve. Jag skall tala vid Nickolson. "Herrn är förskräcklig! herrn får icke tala vid Nickolson! herrn får icke fara till Nickolson!" Jo, jag far. "Herrn får icke, säger jag. Herrn får icke fråga om det där mera ." Vad förskräckligt ligger då häruti, herr greve? Befinna sig då de från Aronfors tagna penningarne icke hos Abelcronas? Skulle de vara att igenfå annorstädes? "Nej, herre, nej, nej. Jag har sagt herrn den renaste, den silvervitaste sanning. Herrn har ju sett mig rörd i dag, rörd som ett barn? Tror herrn, att man ljuger, när man är förvandlad till ett sjuårs barn? Nej, nej! Hos Abelcrona ligger det tagna, det är så säkert, som Guds ord! Har Nickolson talat så till Sven, som herrn säger, då är han--han är--ack! skall jag tänka, skall jag säga det?--han är på väg att vara enförrädare, herre; en förrädare, emot sin far! Och det är därföre jag icke vill, att herrn nu skall resa till honom och tala vid honom." Varföre icke? Om fallet är sådant, som herr greven fruktar, så behövs det ju så mycket mera, att jag träffar honom, förmanar honom och förmår honom att återvända? "Ha--men han har något tillsammans med mig, som jag icke vill hava yppat, om han råkar herrn." Här skulle således ännu återstå en hemlighet, som herr greven icke velat omtala för mig? "Det rör sättet för de där Aronforska penningarnes återbekommande. Ännu en gång, herre!" ropade greven och slog handen i bordet. "Är herrn nu nöjd? Det måste väl vara tillräckligt för herrn, att få godset tillbaka? Sättet måste icke angå herrn? Herrn får icke fara! Och herrn skall det icke--vid Gud!" Men jag förstår icke herr grevens hastiga värme. Vi voro ju överens om, att jag skulle resa till Nickolson? "Ja--men jag visste icke då, att den gudlöse stod på väg att övergå till att bliva en förrädare emot sin egen far. Herrn reser icke!" Jag reser. Zeytons ansikte blossade förfärligt. Medenberg gick fram till honom och yttrade med ett lugn, som i detta ögonblick nästan förekom hemskt: herr greve! jag önskar en sak till, jag önskar, jag vill, att herr greven genast begiver sig hem till Karmansbol och förbliver hos de sina, i stillhet, i ro, utan att göra utflykter, utan att företaga företag-- "Vad! djävul! satan! böljar ni befalla mig? befalla mig, tror jag, vart jag skall fara och var jag skall stanna? Å, ni skulle skämmas!" Nej, greve Zeyton. Men hör mina skäl. Grevinnan Celestine --jag inser det utan att någon, och minst grevinnan själv, sagt mig det--hon måste vara ganska orolig, olycklig, förskräckt över---- herr greven. Res hem, och bliv hemma! "Människa! vad angår det er?" Hör då vidare. Grevinnan har en morbror, nu vistande i Jönköping-- "Vad i helvetet! känner ni också honom? också detta?" Någon instinkt säger mig, att herr greven icke gärna skulle se denna morbror i hast anländ till Karmansbol, för att utreda vissa trådar, för att taga i betraktande vissa av herr grevens resor-- "Död och förbannelse? Nej! Celestines morbror nu på Karmansbol, det vore sista slutet på allt." Far därföre hem själv, och bliv hemma. "Herre, vid Gud! jag har annat att göra, än bliva hemma." Men jag säger, att herr greven skall begiva sig hem och bliva stilla där. I vidrigt fall kommer den där morbrodren genast att inställa sig. Jag ansvarar för det. "Förbannade! Belzebub från avgrunden! framtrollar ni andar och människor efter behag?" Zeyton sprang i högsta vrede, oro och förskräckelse fram och tillbaka på golvet. Medenberg slog med sin hand mot bröstet och sade: res till Karmansbol i dag, grev Zeyton! Eller annars har jag här i fickan något, som genast skall sätta grevinnans morbror i rörelse. "Vad? Väl åter ett brev? tag hit--tag hit--hit--jag vill se-- jag skall se--se--se--" Nej! svarade den främmande och steg ett steg tillbaka mot väggen: jag visar icke vad det är, jag har. Alldeles utom sig störtade Zeyton bort till en stol, över vars karm hans reshälte hängde. Han ryckte upp en puffert därur: sprang rasande, som en tiger, på den främmande: satte mynningen mot hans bröst och ropade: "gå hur det vill! men du skall dö, eller visa mig Celestines brev!" Jag gör det icke! sade Medenberg ännu en gång, med hela en stor mans fasta hållning. 15 DEN NYA BEKANTSKAPEN. Detta är nu den tredje frun i Småland, hos vilken jag kan säga, att jag icke varit olycklig. "Bor han här, Mathilda? är grev Zeyton hemma?" hördes en stark röst utanför dörren, och ett litet vackert ja besvarade frågall . Vid ljudet av denna röst sjönk greve Zeytons arm ovillkorligt. Med ett dovt och halvhögt: "ha! han är då här? själv här? så snart man talar om dj--n, har man honom på stunden straxt för dörren I " Hänförd av sin bestörtning och förmodligen övertygad om omöjligheten att låta bli att vara hemma, då husets tjänsteande själv, som hade reda på alla nycklar, förklarat honom vara det, tycktes greve Zeyton i hast övergiva sitt hemska beslut med pufferten, skyndade sig bort med den till sitt resbälte igen, och gick med synbar blekhet till dörren för att draga rigeln ifrån. Medenberg såg en äldre man inträda; hans ansikte var värdigt och strängt. Likväl hälsade den anlände artigt och med vänlighet på greven, och sade: "bästa Zeyton, huru mår min lilla Celestine? jag ämnade mig själv ut till Karmansbol, då jag fick höra sägas, att du var i Jönköping. Befinner sig min stackars systerdotter illa? Jag menar värre än vanligt. Hon har skrivit mig ett par brev till, och bett mig komma och hälsa på sig. Dessa brev måste först hava gått rasande, eller varit förda av slarvaktiga händer; ty jag fick dem icke förrän i dag och på en gång, ehuru de blivit skrivna, såsom datum visar, efter varandra. Du vet, att jag reser icke gärna bort, och att jag i år ingen gång varit på själva Karmansbol. Men det måste vara någonting av vikt, och jag vill icke göra min lilla Celestine ledsen genom att icke komma. När åker du hem, Zeyton? Vi kunde ju göra sällskap dit ut?" Under tämmelig förlägenhet bad greven sin oförmodade gäst sitta ned, men undvek att svara på frågan om hemresan. Herr Medenberg gick några steg framåt, bugade sig för greven till farväl; och för grevinnans morbror, av vilken han således blivit ett åsyna vittne, gjorde han en åtbörd, som på en gång skickade sig för hälsning och avsked. "Mjuka tjänare!" sade Zeyton till Medenberg, litet kallt och förnämt. "Tack för besöket. Likviden skall icke utebliva, så fort räkningen hunnit överses och korrigeras." Just som Medenberg trädde ut genom dörren, hörde han Zeyton i förbigående och vårdslöst yttra åt sitt främmande: "förfölja en med räkningar, da man till och med är på resa! impertinenta karlar, de herrar hantverksmästarne. Det var en skräddare !" Utkommen i farstun kunde Medenberg, bemäktigad av så många upprörda känslor, dock icke förmå sig till att återgå i sin lilla egen, lugna kammare, utan beslöt hämta luft under en promenad ut i staden, där han nu utan all svårighet hittade åt alla håll. Han lade i tankarne tillsammans allt vad han hört, erfarit och upptäckt. Då grevinnan Celestines morbror ändock omsider fått sin olyckliga systerdotters brev, så fann Medenberg det onödigt för sig, att i detta kritiska ögonblick vidare söka närma sig hans person och lämna honom den skrivelse, han ägde till honom, helst morbrodern, efter vad han nyss sagt, utan tvivel genast skulle resa ut till Karmansbol i alla fall. Medenbergs tankar föllo ånyo på Nickolson, och hans önskan stadgade sig, att uppsöka honom personligen med hans fars, greve Zeytons brev. Utom att detta sätt förekom Medenberg vara det bästa till återvinnande av penningarne, så drogs han hemlighetsfullt av begäret, att få upplysning om vad greven hade kunnat mena med sina gåtolika uttryck, rörande någon plan, som han med Nickolson ägde gemensam. Just efter greven, mot slutet av deras samtal, yttrat en så stor fruktan för, att Medenberg skulle göra Nickolsons närmare bekantskap, insåg han, att därav ganska säkert vore mycket att hämta. Och emedan det för hans principal måste vara av högsta vikt, att snart bekomma sina medel tillbaka, helst han blivit bedragen i förhoppningen, att för närvarande få penningar av sin Jönköpingskommissionär; beslöt Medenberg, att oförtövat begiva sig på väg till det äventyrliga mötet med Värnamorövrarne, vilke han, till en början, icke en gång rätt visste varest han skulle söka. Under så pittoreska tankar gick han och slog sina slag ifrån Smedjegatan framåt Stora torget, och därifrån allt vidare emot den vackra kyrkan, vilken i Jönköping hälsar skyarne med ett av Sveriges högsta torn. Kyrkogården går med sin omgärdning ända till själva stranden av Vättern. När sjön, såsom i dag, är lugn och klar, slå dess annars så häftiga böljor icke upp på kyrkogårdsmuren, utan lämna en liten smal promenad emellan denna och vattnet. Utsikterna norr ut härifrån äro intagande av ett eget slag. Medenberg såg någonting borta vid horisonten, vilket likt några svarta strån stod upp ur vattubrynet. Han undrade vad det kunde vara. Han närmade sig ett litet sällskap, som vandrade här förut. Det bestod blott i ett fruntimmer, åtföljt av tre barn i de täckaste skepnader. Damen syntes hava samma ändamål, som Medenberg, att betrakta de sköna Vätterstränderna, vilka, ifrån den punkt där man nu stod, utsträckte sig till höger i allt ansenligare och brantare former framemot Lyckåstrakterna och slutligen Gränna, samt till vänster, ännu fjärmare, drogo sig undan ögats anfall i en skär slöja av grönt, grått och gråblått framemot Gällö och slutligen Hjo. Varken Hjo eller Gränna kunde dock synas, ehuru var och en visste, varåt han hade dem. Medenberg höll sig på ett vördnadsfullt avstånd; men sådant kunde dock icke tvinga honom, att oupphörligt kasta sina blickar på det älskvärda vattnet blott. Det spatserande fruntimret stannade, talade med sina barn liksom undervisande, och pekade på de enigmatiska, svarta stråna, som längst norr ut vid horisonten stucko upp ur Vättern. "Ser du, Louise?" sade hon, "det där är Visingsö, mitt barn! det är där, som vår snälla doktor Almquist har bott en gång." Grännabiskopen? å, mamma? utropade den tolvåriga flickan. Är det möjligt? vår gamla, vackra Grännabiskop? "Just han, mitt barn lilla. Och kom nu ihåg snällt, när du läser i geografien härnäst, att se efter Visingsö, Louise lilla, på kartan. Det är det där, som du har för ögonen, och som knappast syns. Men det beror alldeles på, huru Vättern är sinnad; ty i somliga väder ser man Visingsö högre och bättre, men i andra icke alls." Lilla Louise slog ihop händerna och runkade på sitt beskäftiga huvud. Medenberg, som på något avstånd hörde alltsammans, gladdes icke blott åt att få veta namnet på det mysteriösa föremålet, som han förebrådde sig, att icke, en informator likmätigt, hava förstått själv, men ännu mer över att förstulet få betrakta den intressanta gruppen av en mor, som tycktes hysa för avsikt, att leda sina små till allvarsamma betraktelser ute i den öppna naturen. De drogo sig allt längre till höger utmed kyrkogårdsmuren, då hastigt en av flickorna utropade: "mamma! söta mamma! se bara på en så vacker snäcka ligger där! aj! aj! kommer den där vågen ända fram hit, så rycker han snäckan ut i sjön, och jag far den icke!" Akta! akta dig! ropade frun, och hindrade flickan från att med sin lilla känga stiga ut i vattnet för att hämta snäckan. Hon drog barnet med våld tillbaka, och ropade: det är djupt i Vättern, skall du veta: fort, fort! Den lilla började gråta, av sorg över att ej få bemäktiga sig en så skön sak. Medenberg nalkades, gick som hastigast ett steg ned i vattnet, grep den gulvita, grant virade snäckan, och räckte den åt barnet; varvid han tillät sig, att som ursäkt för sin djärvhet göra en vördsam, kort hälsning för mamma själv. Hon besvarade det artiga främmandet med en behaglig, knappt märkbar nigning, och sade fryntligt leende åt sin flicka: "vad du är lycklig, Henriette! få nu se hur pass länge du kan gömma din vackra gåva." Medenberg fann, efter denna inledning, alldeles intet behov uti att genast avlägsna sig; han vågade några framställningar över Jönköpings belägenhet, vilket allt upptogs och besvarades. För att döma efter utseendet, hade han framför sig en fru, måhända närmare trettio eller fyratio år, än tjugu; men av ett mycket gott utseende, vittnande om hälsa, hög belevenhet och klokhet. Ville man också icke kalla henne regelbundet skön, så var dock det hela intagande, och på samma gång genom en viss hållning litet avlägsnande. Klädseln, såväl hennes egen, som flickornas, tillkännagav ett sällskap av högt stånd. Såsom herr Alexander varit i många hus och samtalat med människor av alla slag, lyckades han träffa en ton, som satte honom i stånd att fortsätta med den obekanta, utan att falla ned, varken i förtroligheter, som genast kunnat hava ett kallt avvisande till sin obehagliga följd, eller i tomma tråkigheter, utslitna hövlighetsfadäser. Han sade ett och annat, och tillät sig till exempel önska, att en så skön stad, som Jönköping, aldrig måtte få skäl att ångra sin nedlåtenhet, det är lågheten i karaktären av sitt läge; samt att Vättern, med ett rätt "apprecierande" av stadens "condescendence", icke ville gå till väga med för höga tankar om sig själv, utan hålla sin vågsamma vänskap på tillbör ligt avstånd. "Det torra," slöt han, "är ofta att föredraga, oaktat det anses prosaiskt." Damen blickade omkring sig. Det nöje, varmed hon såg på sin interlokutör och besvarade honom, tillkännagav intet missnöje med de fintligt--likasom på försök--av Medenberg utkastade franska uttrycken och övriga små ordlekar. "Det har ingen fara med Jönköping, oaktat all Vätterns vågsamhet," svarade hon. Straxt efter tillade hon, med ett allvar, som likt skimret av en gloria lade sig kring hela hennes sköna huvud: "det har alls ingen fara! Ty Gud älskar sina barn. I Jönköping har man nu religion ." Ja, jag hör det, svarade Medenberg. Men han avbröt tvärt, av fruktan att säga något stötande. Han påminde sig flera berättelser om tilltagande stor andaktsfullhet i dessa orter. "Kan det vara själva fru . . . jag träffat?" tänkte han. "Men--nej! det är det visst ändock icke. Detta herrskap måste vara resande, och icke hemma nära staden, då frun behöver underrätta sina flickor om Visingsö. De spatsera här tydligen, likasom jag, för att se sig omkring." "Jag sätter också det största, det osvikligaste hopp på Guds ständigt vakande öga över oss," började han; "men det är en sanning, att vi leva i en besynnerlig tid, och litet söder ut här i länet hör man mycket om rätt farliga saker." Om vad då, min herre? söderut? Den obekanta frun tycktes dela någon förskräckelse. "Stora våldsverkare, rövare, tjuvar--" Vad hör jag! Store Gud! Rövare i trakterna av Jönköping, min herre? Jag är med mina barn stadd på resa hemåt, ifrån Medevi. Jag känner till ingenting! Rövare? tjuvar? i Jönköpings län? Jag ber på det högsta om förlåtelse, min herre; men säg mig för all del allt; jag är övertygad, att icke Gud förgäves låtit detta möte--detta--inträffande-- "Det skulle på det högsta smärta mig," avbröt Medenberg, "om jag genom några förhastade uttryck kastat oro omkring mig. Jag har förmodligen den nåden befinna mig i sällskap med någon familj i länet?" Min man är hovmarskalken Abelcrona, svarade hon otvunget. Hon tillade med en spänd blick på herr Medenberg: våra egendomar ligga ej långt från Värnamo; jag har ensam med mina barn bevistat Loka och sedermera Medevi--Louise, stackare, behövde--men för Guds skull, min herre! vad säger då ryktet? Dessa rövare måtte väl ännu icke hava begått några gärningar? några--min man har icke skrivit mig till på två postdagar! "Ryktet säger verkligen, att missdådarne befinna sig åt Värnamo till," inföll Alexander. "Min nådigaste hovmarskalkinna --vid Gud--" Hon såg på den främmande med stigande förvåning, med en nästan religiös väntan på vad han ämnade säga. "Förlåt mig!" fortfor han och gav ögonblickligt luft åt en hemlig tanke, en aning! som hastigt och ovillkorligt bemäktigade sig hans själ vid minnet av Nickolson, rövarbandet och Zeytons plan att "återbekomma" de där penningarne, vilka ju i själva verket nu lågo hos Abelcronas? "Vi hava talat," utbrast han, "vi talade nyss om Guds oförklarliga försyn. Min nådigaste hovmarskalkinna! det är kanske icke av en slump jag fått den lyckan att i dag göra ett möte. Jag har att giva en varning." Vad? "Herr hovmarskalken bor ju på Evershult? Tänk e; för mycket på mina ord, men ej hellerfor litet. Fru hovmarskalkinna! Det skulle kunna vara ett alldeles eget skäl för rövarbandet, att visa sig på Evershult. Just nu. Tag några försiktighetsmått " För Guds skull! Med vem har jag den äran att tala? "Mitt namn, likasom min person, betyda icke det allra ringaste, och minst i denna sak. Jag bor hos herr kapten von Mekeroth på Aronfors. Men händelsen har fogat, attjag fått höra talas om någonting, som gör, att jag finner en varning tillhöra min plikt att giva." Hovmarskalkinnan Abelcrona syntes i hög grad upprörd. "Jag måste skynda till min vagn: kom, små flickor! Jag får ej förlora ett ögonblick. Evershult skulle hotas? skulle kanske redan vara målet för bovars anläggningar?" Himmelska godhet, som tänkt på oss, viskade hon för sig. "Jag står i stor förbindelse!" avbröt hon och såg på främlingen med en värme av alldeles eget intagande, nästan bibliskt behag, såsom ifrån Gamla testamentets tider, i Ruths eller Judiths dagar. Hennes anletes uttryck var i detta hastiga ögonblick vackert på ett storartat, men obeskrivbart sätt. "Intet sker förgäves: O--säkert--det var icke blott för att giva mitt lilla barn en snäcka. Nej! Vi skulle träffas. Det var det." Herr Medenberg åtföljde hovmarskalkinnan på återgången; och då minsta fröken under den hastiga promenaden visade sig litet trött, litet grinig, tog han, utan att bedja mamma om lov, den lilla flickan upp helt of örtänkt på sina armar, föga bättre än om han tillhört familjen. Han bar barnet lätt och obesvärat. "Se? min herre?" viskade fru Abelcrona, men tycktes alldeles icke vara emot den bevisade artigheten. Hon gick med snabba steg hem till sitt logi. "Förlåt! förlåt!" hördes hon då och då förtroligt, när hon fruktade, att lilla Ebba skulle tynga på den obekantes armar för mycket. Snart såg man sig vid en port. Herr Alexander nedsatte sin älskvärda börda på farstubron. Han ville icke stiga in vidare på ett obekant ställe. Han bugade sig. "På Aronfors, således?" sade fru Abelcrona, da hon neg till avsked. "Jag är obeskrivligt förbunden: säkert återse vi varann!" Hon försvann med sina barn i det inre av huset. Medenberg vandrade utåt Storgatan. Han kände sig obeskrivligt glad. Vem vet, om jag icke genom denna händelse har gjort en god gärning? sade han till sitt muntra hjärta. Denna underrättelse kan vara av gagn på Evershult; ja, minsann. Visst är, att detta nu är den tredje frun i Småland, hos vilken jag kan säga, att jag icke varit olycklig, ifall det verkligen så skulle utveckla sig, att jag lyckats göra henne c n--en smula redbar tjänst. Fort hem till vår Göran! avbröt han sig själv. Vi skola sätta oss i ordning att genast resa. Söder ut! allt söder ut! Till skogar och moras ! Jag skall hava rätt på bandet. Jag skall tala vid Nickolson. Jag skall rakt icke vila förr, än jag återställt en fader sin förlorade son, och en kapten sina pengar. ANDRA DELEN 16 DEN SKÖNA FLICKAN I SKOGEN. Vad säger du? Låt oss icke förlora ett ögonblick! Alexander, Göran och Jeppe hade på sin resa söder ut, "för att nå deras så högt efterlängtade mål att träffa skälmarne", hunnit ett gott stycke väg i täcka och vilda småländska skogstrakter, vilkas namn vi väl känna och även skulle kunna uppgiva, men, av sina orsaker, icke göra det. De kommo en afton till en liten stuga vid landsvägen, då det inträffade, att herr Göran med sträv röst utbrast: "håll här! Jeppe, drag in tömmarne och håll, säger jag! stanna, din--jäkeln!" Varföre, bästa bror, skola vi just hålla vid detta ruskiga hyble? sade Alexander Medenberg. "Ruskiga hyble!" svarade den förre med en martialiskt bister farfarsmin. "Vad angår det mig? jag är törstig och maste dricka; hall Jeppe Jonsson Auriga! hall din--besitta en sån!" Man stannade således vid det lilla huset, och Alexander medgav, att, efter det kom därpå an, skulle nog också han kunna vara så pass törstig, som behövdes för att dricka en halv skopa gott källvatten. Ty, att man här skulle bekomma ett glas att släcka sin törst ur, kunde han icke gärna föreställa sig. Dörren till stugan var oläst, eller, för att tala rätt uppriktigt, hade troligen aldrig i sina dagar sett lås. När man kom in, befanns en gammal gubbe av svartbrunt utseende sitta vid spisen och knacka på ett ämbar, som han höll emellan knäna; förmodligen lagade han dess band. Längre fram i stugan, framför det dystra, halvalns höga fönstret stod en vävstol, varuti en åldrig människa satt och som bäst petade med skottspolen, för att få den lyckligen igenom, innan hon slog till med vävskeden emot väven. Sådant är icke alltid så lätt. I synnerhet om man är litet blind, möter det ofta stort besvär, att blott med känslan och med fingerspetsarnes tillhjälp bringa den genstörtiga skottspolen att gå sin rätta väg emellan trådarne. "Kära mor!" sade Göran Edeling, som gick i spetsen för de resande, "håll nu stilla med det där, stig upp, och giv mig en drick vatten. Jag spricker av törst, så att det är alldeles orimligt." Far! stig upp och giv herrn vatten! svarade gumman utan överflödig vänlighet, och ville icke gå ifrån sitt intrasslade arbete. "Här finns icke något gott vatten, herre; vi hava långt till källan," invände gubben och fortfor att slå med sin hammare på ämbarets laggar. Så giv mig då en drick sur mjölk! inföll Göran. "Lyster herrn att dricka getmjölk?" genmälde gubben och såg upp en smula på sned. Å ja, men. Varför icke? Giv mig litet getmjölk. "Ja, den som bara hade tocket!" svarade gubben, såg åter ned och började knacka med sin hammare. Det var väl ock sjut--n! höll Göran på att utfara i sin törstiga förargelse. Skall jag nödgas gå härifrån ovattnad? "Lyster det icke herrn, att svälja en mugg hårdnat dricka?" frågade gubben och såg ånyo upp. Jo, vasserra, i nödfall så håller man till godo sura saker, ropade Göran och fick ett nytrare utseende. "Ja, den som hade tocket bara!" sade gubben åter, kastade ögat melankoliskt ned på sitt älskade ämbar, och fortfor knack-knack-knack. Hm--murrade Göran och såg stint omkring sig. Medenberg, som genast vid sitt inträde i stugan hade tagit av sig hatten av gammal, god och kärleksfull vana, att aldrig visa sig med betäckt huvud under tak, huru lågt, mörkt och nedrökt detta än måtte vara, gick nu fram till vävstolen, besåg det randiga arbetet, och sade halvhögt: "ett vackert tyg! det här ser ut att bli galant i väv." Tycker herrn? inföll gumman, som hört hans lilla anmärkning. Det blir just inte något vackert, fortfor hon, fast det kan gå an åt en stackare. "Jo, jag försäkrar er, mor," gentog Medenberg, "att den lilla smala, blå randen, utmed den vita här, kommer att ta sig ganska gott ut. Det blir ett rätt skönt tyg i sin sort. Jag märker, att ni förstår er väl på att randa väv. Ämnar ni sälja något härav?" Vill inte herrn sitta ned litet på kistan, medan han vilar sig? yttrade gumman med en mycket vänlig röst, steg upp ur vävstolen, och for som hastigast med ett skynke över kistlocket, för att göra det alldeles dammfritt och förträffligt att sitta på. Å nej då! fortfor hon, sälja något har jag just icke tänkt. Man sliter nog själv kläder. Medenberg medgav det, och han invände således ingenting; han såg huru gumman gick fram till en liten skåpdörr längst fram i ett hörn av kammaren. Hon öppnade den en smula, likasom skygg för att visa någon främmande det fattiga innanmätet i sitt skåp. Eller om hon hade någon vidare orsak. Men hon tog fram en vit mugg likväl, av vitt grovt porslin, ny och ganska rar: sådan, som man kan bekomma i Värnamo. Hon skummade in något däruti, gick fram till herr Medenberg och bjöd honom dricka. Det syntes till och med, att hon neg en grand, när hon bjöd honom. Han emottog muggen och gjorde en liten bugning, han också; smakade, och fann en rätt god söt mjölk--icke getmjölk, utan komjölk!--och till och med gräddstark. Sedan han läskat sig, bjöd han muggen åt Göran. Denne antog tillbudet med begärlighet; och såsom han nu märkte sin vän och bror barhuvad, skämdes även han att behålla hatten på sig längre. Han tog av den, visade sitt lockiga hår, raskt och frimodigt ringlande sig kring tinningarne; satte den angenäma mjölkmuggen för sin mun, och drack ur den som en hel karl. Göran hade icke ännu hunnit sätta muggen ifrån sig, då stugdörren öppnades, och en ung kvinna inträdde. Hon tycktes likväl ej tillhöra huset, ty hon vände sig till värdinnan, den gamla gumman, med en skygghet, ett slags vördnadsfull rädsla, som tydde på en, som åtminstone icke bodde där. Alexanders uppmärksamhet väcktes i synnerhet av hennes ovanliga skönhet. Hon bar en dräkt, som föga skilde sig ifrån en småländsk bondflickas vanliga; men hade likväl en randig näsduk, ett bomullskläde av finare slag än brukligt på landsbygden, knutet kring huvudet på ett utmärkt behagligt sätt. Håret sammanhölls därigenom, utom på ena sidan i nacken, där det, förmodligen under det raska och snabba gåendet, hade lossnat undan bindeln och nedböljat på halsen. "Jag ber, mor! jag ber er om litet slagvatten, därest ni har hemma?" sade hon halvt viskande, halvt hörbart. Ah . . . utbrast Göran, som nu vände sig om och fick se den inkomna. Likväl sade honom en hastig och ovillkorlig instinkt, att han icke så obetänksamt borde yppa flickans namn. Men han vinkade Alexander till sig. Låt oss stiga ut ur stugan, Medenberg, medan de där talas vid. Men låt oss icke lämna platsen förrän flickan åter kommit ut. Var viss, Medenberg, vi sta på tröskeln till stora upptäckter. "Känner da du denna flicka?" Kom bara ut! jag svarar dig ingenting här inne. De gingo. Där ute hade den hederliga Jeppe Jonsson under tiden talat en hel hop förnuftiga saker med hästarne för vagnen, tagit dem i nosarne flera omgångar, och fått dem att frusta ut, så att marken syntes grann av bara fradga. De bägge unga herrarne betraktade nejden, och funno sig omgivna av en hög, vördnadsbjudande tallskog. Efter en liten stund kom den vackra flickan ut ur stugan, och tycktes beredd, att genast med skyndsamma steg begiva sig bort på en trampad gångstig, vilken bakom huset förde in åt djupa vildmarken, då Göran ställde sig i hennes väg och sade: "God dag, först, Ellin! hav icke så förbaskade bråttom! Nu menar jag, att du är bra långt kommen ifrån söta mor på Hultet?" Unga Ellin såg något förskräckt åt sidan, men skymten av ett behagligt, dock snart övergående leende drog sig över hennes kinder vid anblicken av "herr prostens son". Hon svarade honom ingenting, utan var allenast angelägen om att komma till skogs. Göran Edeling följde henne några steg, så långt som till där den lilla gångstigen krökte sig bakom stugan. Därpå fattade han helt oförtänkt hennes hand och sade: "stanna, Ellin! du får icke gå längre, förrän du öppenhjärtigt säger mig vad du gör i denna nejd--och huru du kommit hit?" Mor har skickat mig--herr Göran, se så--låt mig gå nu! "Din mor? Det tror jag knappast. Rent ut sagt, flicka--ty jag ser, du har icke tid och lust till omsvep--ja, rent ut sagt, Ellin, jag har alltid ansett dig för den vackraste flickan i hela min fars församling. Bekänn därföre för mig, att du här borta i skogen befinner dig i fult sällskap. Du vet var den skurken Nickolson håller hus?" Flickan skiftade färg. Låt mig gå, herr Göran! utbrast hon och sökte slita sin högra hand lös. Han tog då i stället bägge hennes händer och höll henne kvar. "Nej, Ellin," svarade han. "Utan omsvep! Dig skall intet ont hända, och du skall även få gå lös och ledig, om du vill svara mig beskedligt på mina frågor. Är Nickolson till finnandes där uppe i skogen? Har han mycket folk omkring sig?" Den fattiga Joak Nickel, ja. Jag skall bära slagvatten till honom och gnida hans huvud; om han kan få någon lindring! "Men du, Ellin, som, utan smicker talat, är en så dygdig och galant flicka, säg mig vad du kan hava att skaffa med en sådan karl, som Nickolson! hur har du kunnat resa i väg med honom?" Herr Göran--Joak Nickel är likasom förenad med blodsband-- "Se så där ja! Aha, store Gud!" Och----men flickan slog ned sina ögon, utan att fullända återstoden av sin mening. "Hör Ellin!" sade herr Göran, "jag lovar dig, att om du ledsagar mig och en herre till--den där, som du såg vid landsvägen nyss, och för vilken du bör hava ett oändligt förtroende, ty han är vida, vida bättre än jag själv--korteligen, visa oss vägen till Nickolsons idé--ty jag gissar han ligger sjuk--så skall därav intet ont hända: bara gott! Rakt bara gott." Flickan såg på honom med ett visst slags stort, nästan heligt förtroende. Men hon slog, såsom det tycktes, hastigt bort sina tankar och sade: Vet herr Göran, jag tror icke det är nog säkert för er bägge att komma till skogen jämte mig; ty där är sällskap. Bäst är alltid, att akta sin egen lekamen. Detta lilla fintliga hot var på vägen att förtörna den lätt retade herr Göran. Emellertid fattade han hennes mening. "Gå, Ellin!" sade han. "Gå förut! Vi skola följa dig på tjugu eller trettio steg, så att ej ditt sällskap där uppe kan misstro dig vara den, som leder oss till deras gömslen. Är ni många där uppe?" Å--kring Joak äro icke nu rätt många just: de hava göra på annat håll, detjag tror. Där i dungen är nu bara par tu eller tre. "Såå. Gott. Skynda förut!" Ellin gick. Göran Edeling nalkades åter till resvagnen och gav Alexander en vink om att följa sig. När Medenberg kommit till honom, sade Göran: Nickolson hava vi här i faggorna. Låtom oss följa denna flicka på en femtio steg, eller så. Har du mod och lust, bror, att se ett kanaljetyg under ögonen, eller kanhända i själva vitögat? "Det är just vad jag har lust till," svarade Alexander. "För denna orsak hava vi ju gjort vår resa. Men vem var då denna flicka, Göran?" Trollpackans dotter på Dädemohult. "Vad säger du? Låtom oss icke förlora ett ögonblick!" 17 HURU MAN KAN SNAVA BEHAGLIGT UTAN ATT FALLA VIDARE. Ja, ni vackra herrar, det säger jag er, att djävulen känner jag: nog vet jag vem som är satan. De bägge herrarne skvndade med muntra steg framåt. Vägen var visserligen icke någon väg, knappt en stig. Men vad gör det? När en skön flicka, eller rättare sagt den skönaste, stiger framföre på trettio stegs avstånd, så är stråten banad och lätt att gå. Intagande var också skogen: på sitt sätt intagande. Den var nämligen hiskelig. Men när det hiskliga består i storartade naturbilder, sådana som hundra års granar, till hälften grånade eller förtorkade, stående emellan stenrösen och klyftor i svarta och gapande skepnader, höga som bergslott, så är det fasliga så sublimt, att det förtjusar. Ellin såg sig någon gång om, likasom förstulet. Så mycket trodde herr Göran sig märka, att hon icke var emot, att de följde henne. Hennes blick kastade sig tillbaka med en viss godhetsfull sorgsenhet: det var således icke av hemligt, dolt koketteri hon önskade se sig i de älskvärda unga herrarnes sällskap, och nästan synbart tyckte om att förföljas. Men besynnerligt var det, att så ofta hennes stråt vek av bakom någon så skrovlig och stor klippa, eller smög sig mellan så täta och utomordentliga buskar, att herrarne skulle kunnat alldeles förlora henne ur sikte, påskyndade hon icke sin gång för att komma ifrån dem, vilket nu hade varit ganska lätt, utan--om vi få säga ut vad vi tänka--hon stannade alldeles, hämtade anden, tills herrarne ånyo fingo igen hennes spår; och så fort detta skett, fortsatte hon åter med hastighet sin gång. Vädret var obeskrivligen vackert och solen sjönk på eftermiddagsvis. Herr Alexander såg med nöje en bäck ett stycke framför sig slingra med tokrolig djärvhet bort emellan de fauniska former, som skogens talrika föremål hopade omkring honom för att stänga hans väg. Nere vid bäckens spegel stod ett kotteri låga, men lövrika alar, vilka väl icke tyckte om det förnäma och himmelshöga sällskapet av så många tusen granar och tallar åt alla håll; varföre de ock samlat sig i ett litet slutet sällskap för sig själva vid stranden. Men de stodo där likväl i tyst glädje och fägring: de gjorde knappt något annat i världen, än speglade sig i vattnet. Ellins steg vände sig utföre åt ålarne till. Troligen gick där nere någon spång över bäcken, som hon skulle över. "Ack! här få vi vatten!" utbrast Göran, som i hast påminde sig att han nyss varit törstig. Flickans rörelser, under det hon fortskyndade emellan trädstammarne, voro så lätta, att säkert Dafnes icke voro det mer, då hon flydde undan för Foibos Apollon. Det var Alexander, som halvhögt förtrodde sin vän denna grekiska anmärkning. "Ja, du!" svarade Göran Edeling, "jag sätter denna täcka gestalt även över Dafnes, därföre, att hon icke är en mytologisk utan en sannskyldig flicka; och dessutom en svenska, vilka äro de skönaste fruntimmer i Europa; samt slutligen en småländska, som äro de bästa i Sverige. Men--aha, du!--ahaj--" Görans utrop kom sig därav, att han tyckte Ellin, där framme på den smala och underliga stigen mellan de spetsiga stenarne under ålarne, snavade och föll. Ägde detta sin riktighet, så kunde hon falla illa i den djupa inskärningen, eller jordrännan, som bäcken gjort emellan branterna. Både han och Alexander störtade sig hastigt utföre, att komma henne till hjälp. I själva verket steg hon upp utan att falla vidare, när hon såg de bägge herrarne framme, nära sig. Likväl slog hennes bröst högt, likasom andedräkten hämmats genom en för stark ansträngning. Hon satte sig på en sten ett litet stycke ifrån, mitt under ett par av de lummigaste träden; hon tycktes ej ämna i ögonblicket stiga upp för att springa bort, ännu så länge, men kastade stora ögon än på Göran, än på Alexander, fulla av forskning, i synnerhet på den senare herrn, som hon aldrig skådat tillförene. Göran Edeling nalkades helt artigt och sade: "det gör du rätt uti, Ellin, att du sätter dig och vilar en grand, det kan du behöva, minsann. Snavade du så att du riktigt skadade dig?" Utan att upptaga hans sista fråga, sade Ellin, med en liten nick emot Göran och därvid en hastig pekning på hans vän: "vem är den där herrn då?" (-- Eller, rättaste talat, hon sade icke så, ty hon yttrade sig på en egen behaglig småländsk dialekt, som kallas östboska. Men vi kunna icke anföra hennes östbospråk, så nätt det lät; ty det skiljer sig från allmänt begriplig svenska alltför mycket, och mycket mer än uppländska. Vi få således nöja oss med att blott höra samtalet i den förargliga travestering, som en bok alltid nödgas göra av den verkliga naturen. Också föreföll just ingenting märkvärdigt, såsom läsaren skall få intaga.) Göran svarade flickan och sade: "du behöver icke vara rädd för denna herre. Han är så god, som jag själv, Ellin: och mig känner du av gammalt. Han hör nu till vår socken, ty han bor där hel och hållen; och du skall anse honom såsom en bekant. Det var rätt roligt att vi träffade dig så här oförmodat: det är icke skämt, när jag säger dig, att vi kunna hälsa dig ifrån din mor, Ellin--" Har den där herrn också varit hos mor? frågade flickan litet betänkligt, och upplyfte ånyo som hastigast sitt pekfinger. "Vi voro tillsammans på Dädemohult. Och jag skall säga dig, Ellin, att vi veta någonting--" Så så, ja ja, avbröt hon med en märkbar blinkning. Ja ja, det händer så ibland: det händer att man vet något. Men ack-- herra--mor talar ofta rätt enfaldigt tyg: hon har orätt! smådumt har hon i vad hon tänker--stundom, förstås--och hon vet platt inte varföre jag har gjort denna här färden--så att har hon pratat något därom för herra--som jag ser hon har gjort --sa var det allt rasande, hon sagt. Ellin såg härvid mycket sorgsen ut. Nu fortfor hon: jag skall väl stiga upp, jag då, efter ni icke vill sitta, herrar: fast här är också bara stenar att sitta på. Men jag skall säga, det är icke så gott och bra, att ni kommer till Joak, utan att veta huru det är, litet på förhand. Alexander, som överhuvud var mycket mera människokännare än broder Göran, hade under tiden betraktat den okända flickan, och det förekom honom straxt, att det icke var så alldeles för ingenting--som man säger--hon hade snavat och sedermera stannat och satt sig. Säkert är det något hon vid närmare betänkande funnit rådligt att meddela oss, innan vi komma fram till sällskapet, förmodade han. En flicka, som denna, skulle nog hava kunnat springa undan, om hon velat. Han gick fram till Ellin, och sade förtroligt: "jag har ett ord till dig ifrån din gamla, stackars mor på Dädemohult!" Vad då, min herre? utbrast hon, förskräckt, såsom det tycktes, för den oväntade vänligheten. "Ellin! din mor sitter och sörjer. Hon tyckte alls icke om, att du for bort ifrån henne med den där Nickolson." Tyckte hon icke om det? Jo vas vad hon det tyckte, det gjorde hon visst. "Men du for bort med den elaka karlen, utan att säga din mor till; och om natten. Det var icke rätt gjort. Nu sitter hon och gråter över dig mycket, mycket." Visste hon icke av det? Jo vas vad hon det visste. Har hon sagt, att hon icke kände till, då jag for utav med Joak Nickel? Aha-- du gumma du? Nå nå, det är så! jag förstår'et nog! slöt Ellin med en mild suck och såg ned under ålarne. "Men--varföre for du då bort med denna bov? Säg mig det, snälla Ellin. Du var alldeles för god till sådant. En tjuv--en-- en--kanalje, kort sagt." Joakim? Ah--min herre. "Ja, jag säger det." Joak är mors systerson, herre. Mor ville just icke, att han skulle bliva alldeles olycklig ändå. Hon ville icke se'n hängd i galge. Fast, nog var hon arg på honom, det är då säkert, också. "Vad säger du? äro du och Nickolson släktingar? syskonbarn? Det var då ej värre med 'blodsbandet' gudskelov!" Men, att jag for med honom, herre--tillade Ellin, utan att besvara hans utrop--det kom sig också av en orsak, min herre. Och det visste nog mor; fast hon icke rätt alldeles ville, att jag skulle bli så länge borta i släptåget, kan jag förstå. Medenberg blev högeligen uppmärksam. Vad kan den sköna flickan mena? tänkte han. Han såg henne skåda upp åt höger med ett utseende, liksom lyssnade hon på luftens susningar längst bort i skogen, eller på ljud från bekanta kanske? Men allt var tyst. "Tala!" inföll Medenberg, "tala utan fruktan, Ellin. Vi måste veta allt, innan vi träffa den olyckliga Nickolson. Jag vill icke längre kalla honom en galgfågel, efter han är så nära släkt med dig. Men så mycket kan jag förtro dig, att jag till hälften företagit hela denna resa för att träffa honom, och--om Gud behagar göra mig den nåden, att det lyckas--återföra honomifr ån fördärvet och olyckan till vad bättre är." Har herrn kommit hit, för att hjälpa Joak Nickel? ropade Ellin, och sprang hastigt upp. Kan det vara möjligt, herre? Min herre kan tänka på att vilja bistånda den----Hennes sista ord utviskades så fint, att man endast kunde höra ändelsen--ackarn; men om det var "rackarn" eller "stackarn" hon sade, blev oavgörbart. "Jag har lärt känna hans far, Ellin," svarade Medenberg betydelsefullt. "Jag kan säga dig, att jag verkligen också kommer ifrån honom, ja, rentut ifrån greve Zeyton." O min Gud! herrn vet minsann allt! Ellin slog tillsammans sina händer av förundran, varvid förmärktes, att ett eko befann sig på platsen, där de stodo, ty hennes handklappning upprepades tre gånger av de höga, svartgrå klyftorna i närheten. "Sätt dig ånyo, Ellin," sade Medenberg, tog hennes hand och förde henne tillbaka till stenen, där hon sutit. "Jag skall säga dig huru det är," fortfor han; "jag vet icke allt. Just därföre vill jag, att du skall berätta mig vad jag nödvändigt måste känna, för att utreda denna besynnerliga härva, och möjligen rädda den olycklige sonen. Jag fruktar, att han här i nejderna förehaver något ohyggligt arbete." Så? vet herrn det med? Det är redan gjort, min herre. "Vad? Vad tör slag?" Evershult är uppbränt, ser herrn. Där hava de tagit duktigt med pengar! Men Joak--den arma hund--fick också bli litet tilltygad; därföre har jag måst till grannas ett par gånger efter salva och slagvatten, fast jag just icke gärna går ut ur skogen-- men till Gubben vid Hålkroken kan man väl gå--a ja, nu är det icke stor fara med Joak, vad livet vidkommer--men ack, du store! herrn skulle hava sett på hur det såg ut den natten Evershult brann--det var morskt!--det var otäckt!--jag tyckte icke alls om det--men största delen av sällskapet ligger nu i skogen litet längre undan--och det är bara några par hos Joak--så att det är ingen fara för herra att gå dit nu, just---- "Men min Gud," avbröt Medenberg otåligt, "har då Evershult icke kunnat räddas för dessa förskräckliga bovar? Jag ryser vid tanken! Den arma--arma--fru hovmarskalkinnan!" Det var väl värre med hovmarskalken, tyckes mig, ty han stöp i slaget. Ja, gjorde han så. "Vad säger du?" Ja, som det var ock. "Men var befinner sig då den olyckliga fru Abelcrona? Ligger Evershult mycket långt härifrån?" Å, min herre, rikt folk har väl mera än en gård. Frun far väl till en vacker herregård i grannsocknen, där hon har rum nog. Men nog tycker jag synd om henne; det gör jag. Hon är en gudfruktig människa. "Säg mig i korthet, Ellin, hur har din släkting, denna herr Nickolson kunnat förmå sig till så gruvliga illbragder?" Ja, ser ni herre, det var en fråga. "Har icke hans far, den förfärlige skälmen Zeyton, tubbat honom därtill? säg mig det, Ellin?" Herrn vet då det med? "Berätta mig allt! jag vet intet. Men jag måste känna det, för att kunna utföra vad jag har i sinnet. Ganska säkert har du reda på hela historien, Ellin?" Ja, ni vackra herrar, det säger jag er, att djävulen känner jag: nog vet jag vem som är satan. "Du menar Zeyton?" Å, nej, nej. Jag dömer icke den stygga människan: det får Gud fader göra. Men, satan, vet herrn, det är ingen annan än styvern. Ja, som sagt, penningen. Medenberg såg ned på den sittande arma flickan, som i detta ögonblick såg täckt sörjande ut. Han hade icke väntat denna moraliska, denna filosofiska vändning i talet ifrån hennes mun. Hon började i hans ögon se ut som en liten profetissa i öcknen. "Och Nickolsons mor?" vidtog han. Ja, ser herrn, det var klart. Hon hade ingen styver, moster min, fattig. Därföre blev hon ock icke herr Zeytons grevinna; å nej, vars. Och därmed så vart Joak en oäkta människa. Men en äkta luv, det fick han bli. Göran Edeling kände genom sitt hjärta en sprittning av glädje vid dessa ord. Han tog för avgjort, att den behagliga Ellin icke måtte hava följt Nickolson av kärlek, eller förförd på avsteg, då hon så sans fason kallade honom det han var. Ellin fortfor: Moster har jag icke sett, jag har aldrig skådat henne. Hon dog när sonen kom till världen; och så gott var det, efter han ändå skulle födas till ett oäkta barn, stackarn. Så slapp hon ock se honom när han växte upp, blev stor och blev som han blev, rackarn. "Din moster var väl en vacker människa? Det vet jag icke. Men mor älskade henne mycket och har ofta talat om henne för mig. Mor säger alltid, att moster var lik mig, som ett bär. "Ellin, om jag visste riktigt--om du kunde berätta mig skälet uppriktigt, varföre du gjort sällskap med Nickolson på detta avskyvärda strövtåg? Jag vet icke huru det är; men -- det förekommer mig, att jag anar din mening, goda flicka." Ellin såg förvånad upp på den talande. "Ja, du vet det kanske icke fullt själv: men jag tycker på laget --jag nästan tror, att du har velat Joak väl i ditt hjärta--i din själ, skulle jag säga--och det, utan att ändock alls älska honom. Lika mycket härom. Vi få väl se. Men säg mig nu, Ellin, då vi börjat förstå varann, och du vet varföre jag besöker herr Nickolson och hans kamrater; säg mig var hans hjärtpunkt står att träffa, om jag skall kunna uträtta något med honom?" Jo, det skall jag säga för herrn. Tala aldrig med honom om hans far; då blir han kall som en is, ilsken som svavel; och blir en tjuv, en satan efter pengar. Om herrn vill det. Men tala med honom om hans mor--! "Jag förstår." Då kan herrn få honom att gråta: fast det står hårt. Men åtminstone springer han då i elden för herrns räkning. Om herrn vill det. "Fattiga Nickolson." Ja, som det är ock. Min herre! kan herrn tro det? För sin mors skull var det som han sprang i lågorna på Evershults gård, eller, som jag rätt vill säga, han tände på gården för hennes skull. "Vad vill det säga? för hennes skull? Nickolsons mor är ju död?" Ja, men ändå så. "Denna gåta måste jag hava utgrundad." Herrn bör veta det, fortfor Ellin; ty eljest kan herrn ingenting uträtta med Joak. Därföre vill jag berätta herrn huru det är, att Zeyton bär sig åt som en djävul emot sitt eget barn. Och ändock, vet herrn, älskar han mycket denna Joak; ty han tycker om honom. Han har väl icke haft undseende att pina honom. Efter han är kött av hans kött och ben av hans ben, så tyckte han, att han kunde få göra det. Men likafullt älskar han honom, efter han är hans eget kött. "Och har icke Zeyton befallt honom, att med sitt sällskap göra mordbranden på Evershult?" Jojo men; det kan nog hända, det. "Den gruvlige fadern! Tänk, om han en gång får se sin son på stegel och hjul för sin skull. Men hör, Ellin, du sade ju nyss att Nickolson gått till denna rysliga ogärning för sin mors skull?" Ja, min herre; men det är bibliskt sagt, förstår herrn. Ty Nickolsons mor är död, min herre. Min moster lever icke. "Bibliskt?" tänkte Medenberg: vad kan hon mena därmed? Aha, hon menar liknelsevis, allegoriskt. "Nåväl, Ellin!" fortfor han högt: "huru kunde det då vara för sin mors skull han gjorde upp denna grymma eld? Hon var väl icke en mordängel, eller ett mörkrets barn?" Nej, herre!--Ellin knäppte härvid ihop sina händer, liksom till en bön. "Jag förstår dig icke." Min herre--herr--herr--vad heter herrn? Jag vet icke herrns namn? "Det gör här intet till saken." Jo; skall jag tala om detta, så vill jag veta herrns namn. "Gott, jag heter Medenberg, det är alltihop." Medenberg. Om herrn vet--säg mig, om herr Medenberg då är av de tiotusen tecknade? Är herrn en av dem, som djuret tecknade, då det gick i land här i Småland, när det kom över havet sunnanifrån? Alexander steg tillbaka. Vad vill detta säga? tänkte han. Skulle väl den täcka Ellin här vara en av dem, som hava den beryktade predikosjukan? Hon blev i hans ögon dubbelt intressant, ty, såsom han aldrig sett någon predikerska, men själv var en man av aktningsfull och religiös ande, så grep det honom i själen att en gång få skåda en sådan. "Ellin!" sade han--nästan med en ton av vördnad, så informator och herre han var--"förklara mig blott varföre du tror det var möjligt, att Nickolson gått till denna oerhörda styggelse för sin moders skull? såvida hon var en from människa?" Han har gjort det för hennes skull mest, det är visst, svarade Ellin; fast icke var det hennes ande, som drev honom till verket. Greve Zeyton är en elak man, såsom ett slukande rovdjur; men han sade till sin son: gör blott detta sista åt mig ännu, Joak! så skall du sedan slippa höra utav mig. Du skall då få resa bort till Engelland: du skall få respengar genom detta. Och när du kommer dit, då skall du få leva som en hederlig karl, efter ingen vet vad du bedrivit i detta land. Då kan du få bliva en människa efter din mors sinne; som jag vet att du vill, gosse. Gör därföre detta! tag pengarne av Abelcrona, och kom! Så for Joakim Nickolson utav; ty till hälften är han en slags skurk, som sin far, det kan herrn vara viss uppå. Men till hälften är han som sin mor, förstår jag: och han vill så gärna, gärna, gärna komma utav detta landet till ett annat, och bliva en hederlig karl, om Guds ängel står honom bi, att han kan få det. "Och du har styrkt honom häruti, Ellin?" Ja väl, att resa till ett annat land-- "Men dock icke, att tända eld på Evershult?" Nej, vars! Men efter det så var, att det icke kunde hjälpas-Medenberg skakade på huvudet, och såg ömt på flickan. Så är det med dessa outbildade människors samveten, sade han för sig själv. Om jag icke mycket bedrager mig, så har denna Ellin, oaktat allt det änglalika, som hon hjärtligt hyllar, dock icke haft så fasligt emot en mordbrand, om hon ock icke alldeles givit sitt bifall därtill. Underliga människosinne! Kan hon likväl vara en predikarflicka? Men vilka besynnerligheter är det icke man ibland hör om detta slags folk? De tillåta sig ju stundom saker, som ingen människa skulle kunna förlika sig med; och ändock äro de religiösa, och det i högsta grad! "Du har följt honom på vägen, Ellin?" fortfor herr Alexander högt. "Vad gjorde du och din släkting tillsammans? Jag är säker på, att du talat många vackra saker med honom för att flormå honom snart resa över till Eng--till 'Engelland'? Icke så? Och bliva som sin mor? icke så? Henne själv hade han väl aldrig sett; men jag gissar att han älskade henne likväl, liksom en ängel i sin dröm: någon hade väl sagt honom, att hon till utseendet var lik dig, Ellin? Har jag orätt? Därföre älskade han minnet av sin mor i sina tystaste tankar: och med dig ville han fara bort till ett annat land, för att bli en hederlig karl, och bli lycklig? Du har väl under vägen talat med honom, så ofta han ville höra på dig, om Guds andar och om himmelriket? icke så?" Ellin slog ned sina ögon. "Nej, icke fara med honom utrikes!" sade hon. "Men i det övriga har herrn rätt, kanske." De lummiga, täcka ålarne viftade sina kronor över hennes huvud, vid en sakta vind. Alexander såg på Göran med en tår glänsande i ögonlocket. Göran teg, litet bestört; han förstod sig mindre på allt detta. 18 ANKOMSTEN TILL BERGKULAN. Du skall för mig öppenhjärtigt beskriva vilka som duga att räddas, och vilka duga att hängas upp. "Jag är en vän av samtal, likasom av solsken," sade Göran Edeling, "men jag vill bestämt, att någonting skall uträttas därunder. Därföre är det ock nu min fulla mening, att vi gå åstad att komma i gemenskap med bovarne; ty ditåt står min håg. Innan vi foro ur Jönköping träffade jag, par surprise, en hög man inom länsstaten, och jag slog fram, på skickliga omvägar, att jag nog skulle vara road fånga tjuvar för landshövdingeämbetets räkning, såvida jag kunde räkna på någonting honnett för omaket. Jag lät förstå, att ehuru jag börjat med att beträda en lärd bana, skulle jag ändock kunna förlika mig med ett skickligt länsmansboställe. I den exekutiva juridiken och den praktiska kameralen kunde jag stå till svars när som helst, och jag hade en ypperlig handstil. Nog av, jag har mina apparencer, som icke sakna utsikter. Hör mig, lilla, vackra Ellin! du kan och du skall hjälpa mig i detta: vi hava känt varann av gammalt: mer än en gång har jag gnolat på mina visor utanför Dädemohult i de täcka, ljuvliga morasen. Ellin--efter din utsago går jag att utforska Värnamobandet; jag utspanar skälmarne, och jag giver vederbörande en vink om huru de skola fasttagas. Ty, jag kan aldrig föreställa mig, att du kan vara deras vän; ehuru du följt med dem och blandat dig i deras sällskap för Nickolsons skull, med vilken du ville tala i himmelska ämnen. Jag gillar detta; jag gillar det mycket. Men att du slutligen skulle vilja i verkligheten resa över till England med en sådan karl--må vara nära släkting, köttsligt syskonabarn--å nej. Det vill du bestämt icke, Ellin! och det gör du aldrig. Tro mig: du gör det icke Snarare--ja, jag säger det--min lilla goda Ellin!--räck mig din hand, så skall jag hjälpa dig över spången här, under de lövrika slokbjörkarne. Alexander får gå ensam, efteråt, över spången. Ja, du! går allt väl: får jag tjuvarne: blir jag en karl med boställe--så skall jag efteråt kanske kunna hava något att säga dig i förtroende. Jag torde komma att bjuda dig min hand ännu en gång till här i världen. Men ts därmed så länge; tala om det för ingen. Minsann! om jag blir länsman--får mig syssla-- får årlig lön--får tak över huvudet--får--får--nej! något bättre, duktigare, flinkare, gladare och vackrare i hustruväg kan jag aldrig erbjuda mig, än--" Under dessa muntra, halvkvädna visor tryckte Göran ganska varmt och trohjärtligt torparflickans hand, vilken han höll i sin, under det han varsamt ledsagade henne över till andra stranden. Ellin trippade efter, utan att vidare snava. Alexander gick, som sagt var, ensam. Han tänkte på----lika mycket. När de voro uppkomna i dungen på andra sidan om bäcken, steg Alexander modigt fram, i jämbredd med de andra bägge, så att skön Ellin gick emellan. "Hör ni, herrar! var snäll emot de stackars tjuva," sade hon, "annars för jag er icke ditåt, utan hellre till rävgropen--ha ha ha! Ty här är nu en stor, stor lid. Ser ni? För jag er ned på denna sidan om liden, så kultar ni i gropen rakt ned genom granruskorna, och sen så blir det just inga fästmänner av er mera, det jag kan tro. Men för jag er utföre på denna sidan, så komma vi till bergkulan bakom lilla ängslyckan: där i kulan ligger Joak Nickel på halm och äspegrenar. Men hör han, herr Göran! då får han icke bli för elak emot den stackars gemenskapen här, som stulit för att få sig litet av vår herres gudslån--så illa det var; ty nog vet jag, att det var illa, men--" Hur så, Ellin? vill du då, att man skall spara rövare, mordbrännare, skälmar, tjuvar och tattare? "Nej, nog vet jag, att många bland dem äro riktiga stora bestar. Och dem må Göran gärna ta och halstra. Men där äro också andra, som icke hade ett Guds fän att äta, för sig och barna små, med mindre de skulle tugga alebark och svälja save. Dem skall Göran skona, tills Guds dag kommer: ty Gud fader han kan fördöma dem, om han vill och tycker i sin stora vredes nåd. Men jag tycker synd om dem, och det skall Göran göra också, efter vi varit liksom gamla bekanta bort i vår socken." Hur kunde Göran avslå sin barndomsvän och sockenbo en så mild och himmelsk begäran? Han kände redan på sig, att även som länsman skulle han göra en åtskillnad emellan brottsliga brottslingar, och andra. Du skall berätta mig allt, fortfor han till Ellin. Du är vän med dem alla, och du skall för mig öppenhjärtigt beskriva vilka som duga att räddas, och vilka duga att hängas upp. "Hängas upp?" inföll flickan bävande. "Det tror jag icke är värt att göra med någon." Jag menade halshuggas; förlåt mig. "Uh, så han talar, Göran!" Tror du då, att det bör avlöpa med mindre för folk, som påtänt en hel gård, rånat, stulit och burit sig åt, som-- "Nenej, det är väl så." Ellin såg under dessa ord ganska betänksam ut, där hon gick; och hon fällde sina ord, likasom om hon varit medlem i någon högsta domstol. "Sven," sade hon, "honom kan Göran allt låta basta och binda och föra till landshövdingen eller till tings, ty visst nog bör Sven mista nacken. Ja, vars. Den är en stor bov: hustru och barn har han icke, och han kan rätt dö. Men lille Brune-Per skall Göran skona. Han ärifran Vrikstad, bort som om Nydala till; men han har hustru och barn ända långt i Rumskullsocken, om Eksjö--ack, en så lång väg har han gått bara för detta! och han har gråtit och förbannat sig på, att han endast givit sig i detta sällskapet för att få en kaka bröd åt unga små. Jag har sett och lurat på honom ofta i smyg, och jag vet visst, att han gärna skulle giva sigifrån dem i denna dag, om han bara tordes: men han vet, att han skall få spö, och väl värre ändå, om han ger sig in ibland hederligt folk; därmed så stjäl han nu. Hestra-Jon, den skall Göran låta basa först; ty han talar nog sanning, och kan bättra sig, om han får en grann på huden, vänner emellan; men kommer han inför ett landskansli och sättes i kurran bland deras utförskummade oxmicklar i länshäkteriet, så blir han purt elak, så att sedan finns på honom ingen lagsvan till evelig tid. Serarpa-Anders, med röda ögonen, han är ett blixtrande åskväder, och han var den, som satte elden på Evershults herregårdsbyggning i östra knuten: den skall Göran skicka till landshövdingen, om han vill flå'n: ty Anders är en skurk; han har piskat sin egen hustru brun och sin grannes bla: han har bott i Tönnäs, ej långt som från Toftaholm: om honom har jag hört så många fula sägner, att jag kunnat gråta sju skopor fulla. Men Nicke Bengt Ersson, igen, den är det synd om--det är skada på karl--" Så fortfor Ellin med sin beskrivning för Göran, likasom om han redan vore segerherre över hela bandet, och hon kunde dela ut nåd och onåd efter behag. Men, oaktat orden, låg det någonting mycket ömt i hennes röst varje gång hon uttalade den fördömelse, hon nödgades avsäga över somlige bland sina vänner; och när hon förklarade, att den eller den väl finge lov att halshuggas, skedde det med en bedjande uppsyn, först på Göran, sedan på himmelen, och så ned på Göran igen. "Ja ja, vi få se," svarade han då med sin bistra farfarsmin. "Vi få se; bara vi hava dem i klämman först, skola vi göra miskund sedan . " Men var har då Göran allt sitt folk för att taga och fånga alla våra tjuvar med? Ja, minsann! det var en fråga, tänkte Medenberg, som en stund gått tyst vid sidan, och njutit av de bägge andres svärmiska utflykter. "Å lappri, Ellin!" svarade Göran högt och med stor tillförsikt. "Jag är väl endast ensam; men det är redan mycket. Jag har här också en vän med mig, som likväl icke får taga någon i kragen eller slåss, ty han är magister. Men det är ingen frågan om sådant just nu, vackra Ellin. Du skall för närvarande endast tala om för mig huru allt står till i buskagerna, så skall jag sedan snart upptäcka konsten, att skaffa folk till skogen och taga bovarne flockvis." Men jag törs icke förråda bandet, inföll flickan; då är jag rakt en kanalje. "Vad nu?" Ja; som det är ock. "Du har väl icke följt med tjuvarne av vänskap för dem, vet jag? Du har ju endast kommit så långt bortifrån din mor för att tala om Guds rike med din förlorade släkting, Joak Nickolson, och hjälpa honom?" Ja Ja. "Ångrar du dig i vad du sagt för mig?" Nenej. Men Göran blir aldrig min vän, om han nu icke gör som jag säger och låter bli att ange någon, mer än--än--än-- jag skall tänka efter. Låt icke föra någon enda till Jönköping, herr Göran: hör han det, om han vill vara min vän! Ty där hava de en så dålig arrest. "Dålig? där är den bästa arrest i hela länet." Nej. Det har jag hört alla tjuvar säga, att där är den sämsta; ty man tar sig aldrig ut ur den. I Värnamo är den bästa arresten, Göran! där går en stackare med bekvämlighet ut och in. Och en människa bör alltid hava sin bekvämlighet. Göran skrattade, och han skulle väl hava hittat på något svar; men de stodo i detta ögonblick vid ingången till bergkulan. Stanna här ute litet, medan jag går in, sade Ellin. 19 SOCKENHEMLIGHETERNAS BÖRJAN. Man behöver icke alltid vara uppdragen ur sjön, för att leva gott. Under det att Alexander och Göran stodo utanfor den lilla, bakom buskar, stenrösen och lövruskor dolda dörren till berghålan, hörde de ett dovt buller, likasom inuti berget. Det tillkännagav oro; men det kunde också betyda tillredelser, att på ett "passande" sätt emottaga de bägge främmande. "Vi kunde rätt väl komma att föreställa ett par fångade fåglar, vi bägge. Vem ansvarar oss för, att vi icke bliva bergtagna, om vi gå dit in?" anmärkte Göran Edeling, som alltid, oaktat sitt stora farfarskurage, besatt något litet av sin fars skrämsel i första ögonblicket. Ingen fara! sade Medenberg. Denna flicka ansvarar mig härför. "Denna flicka?" upptog Göran med sammandragna farfarsskrynklor i pannan. "Vad vet du om denna flicka, om jag får be?" Att hon är en utbildad moralist, det påstår jag icke, svarade den andre. Men--Göran, jag litar på dig själv. Du har, om jag förstått dig rätt, helt nyss ansett henne god, trofast och skicklig att fria till. Hon svarade väl icke just durchaus, att hon ville bliva din hustru; men en liten del av hennes täcka ansikte såg verkligen ut som biföll den dig. Du bör väl då icke om henne misstänka-- "Misstänka henne? Magister!" utbrast Göran Edeling. "Du skulle blygas, Alexander!" Nå, det är just vad jag menar. "Men där inne kunna vara personer, som hon icke har makten med. Nickolson är en outsäglig krabat." Vi få väl se. Jag fruktar honom icke det ringaste. I detsamma gnisslade den lilla dörren på sina ojämna hakar, insatta i själva berghällen. Den vred sig upp till en tarvlig öppning, just så stor, att en person, som aldrig varit gourmand, kunde tränga sig in därigenom. Ellins sköna huvud visade sig däri. Håret var nu utslaget och uppsynen visade tecken till ångest. Hon vinkade åt Göran att träda in. Unga herr Edeling sag sig-om. Han ville icke fullkomligt gärna hedra grottans inre med sin person, utan att tå Alexander i sällskap. Denne följde honom därföre tätt efter. Men när Göran kommit in genom dörren, drog Ellin sakta till den, och då Alexander fattade tag i dörrkanten för att hålla den uppe och stiga in jämte sin vän, nickade flickan åt honom artigt avvisande med ett halvhögt: "rättnu, si!" varpå hon vänligt, nästan med ett skämt strök bort hans hand if rån dörramen, och slöt till kulan mittför hans ögon. Sådant var betänkligt att uppleva. Aldrig kunde Medenberg hava vunnit ett bättre tillfälle att botanisera, än här; ty han upptäckte runtomkring sig sällsynta skogsblommor, örter, kryptogamer, svampar, vilka han så gott som aldrig sett förr, och vilka troligen tillhörde Småland ensamt i och för sig. Men han kände sig detta ögonblick för orolig att kunna taga och examinera en växt. Han ville icke leva för vetenskapen. Han lade örat intill den tunna bräddörren, för att lyssna. Han hörde icke ett kny. Det varade en stund. Hans bröst började klappa högt. Vad kan hava hänt broder Göran? tänkte han. I sällskap med denna flicka? dö?--å nej-- hon hade icke ett sådant anlete--men fångas--innästlas-- Herr Medenberg hörde steg, som nalkades inifrån kulan; dörren sköts upp. En blek, nästan utmärglad gestalt stod honom till mötes. Mannen sågs i kläder, som tydligen utgjorde en blandning av bättre och sämre. Rocken var grov, illa skuren och än sämre sydd. Vad som däremot syntes av byxorna, log finare emot ögat. De voro mörkgrå, melerade och utom all tvivel herreplagg. Fötterna, längst ned, befunno sig utan strumpor: den ena i en trasig näversko, den andra i en becksömsstövel. Kring halsen satt en smutsig, grönrutig halsduk; men över bröstet syntes en väst, som säkert haft sina galanta dagar. Den var av siden. Medenberg märkte en hastig rysning genomfara sig vid anblicken av det långa, oklippta, okammade, svarta håret, som liknade en yvig buskväxt, mera än prydnaden på ett människohuvud. Han kände igen ansiktet, och en förfäran grep honom att stiga närmare. Herr Joakim Nickolson sade då, med en hemsk åtbörd, men icke ovänligt och utan försagdhet: "vi känna ju varann? stig in, magister." När Medenberg, det oaktat, stod kvar på samma ställe, sade grottans värd: "stig da in' välkommen till skogen! Jag kan bjuda på litet aftonvard; fast jag icke har det så bra, som jag hade det på Aronfors." Medenberg kastade ett öga m i det vida, mörka rummet, som var urholkat, eller kanske av naturen själv danat i bergklyftorna. Han upptäckte inga vapen, och ej heller någon vidare person där inne. Men han såg någonting till och med så hyggligt, som en liten bok, i svarta, vackra, pressade pärmar, liggande på spishällen, ej långt ifrån askan. Han steg närmare, förtröstande på Guds försyn. "Nåå, läser lilla Matts bra nu? gör Ulla goda framsteg?" frågade Nickolson vårdslöst och likasom om ingenting farligare vore att tala om. "Jag skall säga magister Medenberg, jag känner de där bägge barnen mycket väl: Ulla har bättre huvud, men Matts blir också en gåpaare med tiden, alldeles olik sin kära far, den token Mekeroth." Alexander bet sig i läppen för att tillbakahålla sin förargelse vid åhörande av så mycken fräckhet. Jag har icke kommit hit för att överlägga med inspektor Nickolson om mina elever, sade han. "Såå? herrn har kanske kommit till skogen icke av en händelse, men i ett----ärende?" Alldeles så. Nickolson syntes ett ögonblick bestört, men det hindrade honom icke att bjuda sitt främmande sitta ned på en hög av björnmossa, varöver låg ett fång torra löv, vilket allt sammanlagt skulle föreställa en soffa i kulans innersta hörn. Jag tackar, sade Alexander, men jag sätter mig icke förrän jag får veta vart min vän, herr Edeling, tagit vägen. Han trädde nyss hit in. "Prostens son? Å, han avlägsnade sig ett ögonblick med min beskedliga städerska: hans rock behövde borstas litet. Han hade blivit dammig under promenaden. Det brukas ofta. De hava avlägsnat sig, och uppgöra nu sina affärer." Affärer? avlägsnat sig? men vart? Medenberg såg sig om, och upptäckte ej i hålan någon annan dörr, än den, varigenom han inkommit. likväl var det skumt för hans, vid detta slags dager icke ännu vanda ögon, så att väl någon skrymsla till utgång åt annat håll kunde finnas, utan att han blev den varse. "Frukta ingenting för prostens son," sade Joakim Nickolson, "han och jag hava varit gamla bekanta i socknen långt innan herrn kom dit, och flickan lär väl icke heller ärna tagit livet av honom, hoppas jag. Sitt ned, herr Medenberg. Nå--vad skulle vara orsaken, som förskaffat mig äran av detta lärda besök?" Alexander framtog greve Zeytons brev och räckte det till herr Nickolson . Denna grep skrivelsen med häftighet, och på han igenkände stilen utropade han spasmodiskt: "ifrån--honom !" Alexander betraktade den törlorade sonen, som stod och läste sin förlorade faders brev. Likväl sammanhöll Nickolson sitt anletes muskler så väl, att han genom ingenting förrådde sin djupa sinnesskakning. När han slutat läsningen, sade han blott: "jag förstår icke huru herr greve Zeyton har kommit att skriva ett dylikt brev?" Alexander Medenberg avbröt: latom oss ej leka främmande för varann; jag vet allt. Det måste sta i brevet, att jag känner alltsammans. "Allt?" gentog Nickolson. "Det är verkligen sant, att i brevet står mycket----men allt? min herre?" Vi hava ingen tid till inledningar och formaliteter. Herr Nickolson! var uppriktig emot mig, och det fullständigt, så torde jag ännu kunna reda en härva, som blivit på det förfärligaste sammantrasslad. Men sök inga undflykter, nyttja inga krokar. På Aronfors är allting upptäckt, och försöket att få anses drunknad har alldeles misslyckats. Herr Nickolson stod som uppdragen ur sjön. Han stirrade hemskt på den främmande. Denne fortfor: ett rysligt dåd har nyligen blivit begånget på Evershult. Därom ville jag gärna erhålla några enskilda uppgifter. Men jag nöjer mig nu med att fråga: var befinna sig de 2500 riksdalerna? jag måste genast hava dem. Jag vet, att dessa penningar, som av greve Zeyton nyligen lämnats åt den olycklige hovmarskalken Abelcrona, ånyo blivit tagne ifrån denne genom en oerhörd illbragd. Dessa penningar, som egentligen tillhöra herr kapten von Mekeroth, är jag hitkommen att återfordra. Ja --herr Nickolson, förundras gärna!--men jag går icke härifrån, förrän jag bekommit vad jag skall hava. För övrigt, tillade Medenberg med en mildare ton, är jag icke i okunnighet om herr Nickolsons önskningar och planer att lämna Sverige, vilket säkert vore gott, såvida det kan ske utan nya brott. Jag gillar avsikten, att i ett annat land försöka en ny och bättre levnadsbana. Omöjligt är icke, att något medel härtill kan upptäckas, om herr Nickolson till en början visar ett sinnelag och en öppenhet nu, som sätter mig i stånd, att-- Medenberg såg på Nickolson med en rörd blick. Denne hade under början av det oväntade samtalet visat benägenhet att sammanknyta händerna, eller visa tänderna; men brevet från greven innehöll åtskilligt om överbringaren, som höll honom starkt tillbaka. "Herre!" sade Nickolson, "vad vill herrn jag skall göra? Vad ämnar herrn? säg rentut! Hota bara icke--det är vad jag---- anhåller om. Ty jag behöver blott vissla, och herrn skall se sig omringad, ganska omringad." Gott! svarade Alexander med trygghet och satte sig på den nyss erbjudna soffan av björnmossa i grottans ena hörn. Kom hit och sitt vid min sida, herr Nickolson, så skola vi rädsla om vilka utvägar kunna vara möjliga att taga. Till en begynnelse vill jag säga herrn, att herrn varken visslar på sin pipa, eller omringar mig med sitt folk. Dylikt skrämmer mig icke; ty i sadant fall visslar också jag. Nickolson betraktade sitt främmande alltmera förvånad. "Herr Medenberg visslar?" frågade han. Redan Zeytons brev hade betagit Nickolson modet att emot en man, som kunnat hava ett sådant med sig, gå till väga utan omsvep. Han stod något förbluffad, såg stint på Alexander och upprepade: "jag ser ingen pipa just: vad ämnar herrn vissla med?" Nog av, att jag visslar, om jag ser att det behövs: det vill säga, om herrn begår den dårskapen att försöka våld. "Men--vad visslar herrn då med, om jag----far fråga? Jag märker ingen pipa." Min pipa heter Ellin. Vid detta namn steg Nickolson åt sidan, än mera häpen. "Ellin?" sade han. "Skulle Ellin hava--? Nej! hon kan icke hava förrått mig! Förrått mig, sin--nej, nej, nej! Det är omöjligt! omöjligt! " Medenberg såg ännu en gång på Nickolson med förtroende och upprepade: kom hit, sitt jämte mig, vi skola samtala om någonting, som icke torde vara fullt ut så obehagligt, som det synes Ellin, den vackra flickan i skogen, har icke förratt sin släkting, sin moders systerson. "Ha! herrn vet?" Ty--fortfor Medenberg med oförändrat lugn--det kan icke kallas förräderi, att hon beskrivit sin moster såsom en täck, en intagande, ehuru ganska olycklig kvinna-- "O--min mor! min mor! Men huru vet herrn--Ja! jag finner, att herrn känner allting! Min mor--min älskade stackars mor!" Herr Nickolson själv har icke sett henne? "Nej--aldrig. Den lyckan beskärdes icke mig, att få se och höra min mor. Men jag har hört henne omtalas. O--men herrn skall skratta åt mig?--i mina drömmar, i mina tankar, ofta, ofta under min barndom, men sällan sedan, har jag sett henne. Jag är mycket olycklig, min herre." Men--Ellin är lik henne. "Herre! i Guds namn--vem är herrn? Huru vet herrn så många underbara saker, som ingen annan människa känner?" Kom ännu närmare hit på mossan, så skola vi överlägga om något än bättre. Boven, på vilken hela detta samtal magiskt verkade, kunde icke emotstå. Han gick, nästan med utseendet av ett barns förtröstan, fram till den främmande, och nedsatte sig nära hans sida. Alexander fortfor: jag gillar planen att resa bort utur Sverige. Men innan detta sker, måste många saker först bringas i bättre ordning. Det var icke det rätta. att taga 2510 riksdaler ifrån den hederliga och välgörande kapiten von Mekeroth. "Gud! herrn vet då summan precis på riksdalern? Kanske även på skillingen och runstycket?" Även det, om det behövs: tjugu skilling och nio runstycken. Nickolsons ansikte antog en förfärlig blekhet. Han trodde sig sitta vid sidan av en allvetande ande, och det förundrade honom, att den, som var allvetande, dock kunde se så hygglig och beskedlig ut. Låtom oss lämna dessa barnsligheter, gentog Medenberg, och såg på uslingen vid sin sida med en melankolisk godhet. "Det finns en avgrundsande på jorden, som har tvungit mig till allt ont!" utropade Joak. Vi skola icke tala om honom nu så länge, herr Nickolson. Vi skola tänka på oss själve, en stund först. Det var icke det rätta, att låta sprida ut det ryktet om sig, att man dränkt sig. Allt detta var väl gjort med avsikt att komma undan, och sedan, likasom uppdykt ur vattnet, kunna få allt bra och förmånligt ställt åt sig på jorden. Men man behöver icke alltid vara uppdragen ur sjön, för att leva gott, min herre. Joakim Nickolson såg ned emot grottans fuktiga jordgolv, och suckade. När nu de stulna penningarne, eller det mesta av dem, nämligen 2500 rdr, blivit lämnat till hovmarskalken Abelcrona till betalning av en viss revers; då var det slutligen det minst rätta av allt, att i rövarsällskap överfalla hans gård, stjäla dessa penningar på nytt, och--o min Gud!--tända eld på hans hus. "Herre--det gjorde icke jag; det gjorde Anders från Serarp. Nej, vid Gud, jag gjorde intet vidare, än att jag gick in i Abelcronas chiffonje och tog vad jag borde hava." Gott. Serarpa-Anders torde få plikta dyrt för sitt eldiga nidingsdåd. Men jag vill hava igen kapten von Mekeroths penningar: var äro de? giv mig dem genast. "Omöjligt!" Det skall göras möjligt, säger jag. "Men--inför levande Gud!" utbrast Nickolson, och hans bleka kinder överdrogos av en hastig feberrodnad, "varföre hyser herr Medenberg en så stor välvilja för den ömkliga Mekroth, och ännu mer för den avskyvärde Abelcrona? Honom har icke skett mera, än fullkomligen rätt och billigt, det är säkert." Den avskyvärde Abelcrona? Vad vill det säga? "Ha--min herre? herrn är dock icke allvetande, hör jag. Herrn vet då icke vad hovmarskalken gjort i sina dagar? Honom har ingenting vidare träffat, än en liten bit vedergällningsrätt. Jag märker, att herrn har ändå icke kunskap om alla våra sockenhemligheter . " Jag känner blott greve Zeytons hemlighet, och hans olycklige sons . Joakim fäste på Medenberg en blick, i början genomborrande, men småningom försmältande alltmer i ett hopplöst, förtvivlansfullt vemod. Hans huvud sjönk ned emot hans till hälften obetäckta, blekgula bröst; och det började luta sig litet på sned, liksom ägde icke halsen full styrka att bära upp sin börda. "Herre, jag är--oäkta," utviskade han med en väsande, kall stämma. "Men hör ett halvt ord till: jag skulle icke vara det, om icke hovmarskalken Abelcrona varit." Medenberg studsade, och såg åt sidan på sin granne. Berätta! berätta! sade han, och fattade Nickolsons hand. Brottslingen tog den och kramade den ett par sekunder krampaktigt. 20 SOCKENHEMLIGHETERNAS FORTSÄTTNING. Allting har för ändamål att gå upp i rök, herr Medenberg. "Min mor var en ringa kvinna," började Joakim Nickolson med en röst, som för första gången hade någonting ganska klangfullt i ljudet. "Hon var en ringa kvinna; dock icke till börden av de allra ringaste, min herre. Hennes far hade varit klockare, eller, jag kan till och med säga, organist i en av församlingarne i grannskapet. Organistdotter--det är ju bra litet? Det är dock icke det minsta, det ringaste på jorden. Hon var icke blott och bart en bonddotter, min herre: förstå mig! Och Ellins mor var det lika litet. Min mor var god och skön. Jag såg henne aldrig själv, men jag har hört det sägas: jag har hört det av dem, som icke kunde tala osanning i detta. Min far älskade henne! jag är övertygad om, att han gjorde det! jag har hört alltför mycket därom, för att tvivla därpå. Min far, herre--herrn känner hans namn?--min far var icke på den tiden bekant som en elak man, en äventyrare, en vinglare. Han bar en titel, som värderades av månge: grevar växa ej på alla halmstrån. Hovmarskalken Abelcrona----hovmarskalkar älska grevar. Han lät min far första, att en ung, brave, skön utlänning och greve--ty allt detta på en gång var Zeyton då--skulle med ära och nöje upptagas av någon bland ortens familjer. När förtroligheten emellan hovmarskalken och greven ifrån denna inledning alltmera ökades, kommo de i handelstransaktioner och spekulationer med varandra. Abelcrona föreslog Zeyton ett gifte av nobelt, av mycket högadeligt slag: han hade en systerdotter, som borde försörjas. Zeyton studsade härför i början: kärleken till min mor hindrade honom, att genast bifalla den hovmarskalkiska propositionen. Likväl uträttade den så mycket, att han ständigt sköt upp, och sköt upp, och sköt upp, att viga sig vid min mor. Han lät henne slutligen förstå, att det aldrig skulle bliva utav. En djup smärta undergrävde från denna stund hennes sinnes krafter, själen upphörde att gjuta kraft i hennes avtynande kropp; hon dog, efter att hava givit mig livet. Ej långt därefter uppfyllde min far hovmarskalkens önskningar, och förmälde sig med den unga fröken, som Abelcrona önskade göra till en grevinna. Brudparet gick till kyrkan över gräset på min mors grav, som ännu var så unggrönt och spätt, att det icke visste av någon förvissnelse, stackars gräs. Det var allegoriskt talat; men det är en sanning, att grevinnan Celestine blev försörjd, såsom hennes morbror uträknat. Blev hon lycklig? jag vet icke. Herr Medenberg, tro mig! hon var dock en god människa, hon drev icke bort mig ifrån min faders hus och hem, ehuru hon dock visste vem jag var. Henne harjag aldrig hatat, och jag skall det icke! Herre, vid levande Gud, jag har en gång som liten gosse sett grevinnan Celestine sitta och gråta på min mors grav i en avlägsen socken: förstår herrn vad det vill säga?--Ja, herrn förstår det. Då brann mitt hjärta i bröstet, ehuru jag ej var mer än nio år, och jag svor att älska denna grevinna som en ängel: och kommer hon i fara, i livsfara, skall jag dö för att rädda henne! om jag kan. Så mycket älskar jag min mors efterträdarinna: kan en människa göra mer? Och vet herrn varföre jag älskade henne så högt? Jo, jag sag, att hon hade icke efterträtt min mor i min fars hjärta, det var saken: han älskade icke denna Celestine, denna olyckliga, förvissnande, som blivit så väl försörjd. Jag, Joak Nickel, växte upp, herre! icke till min faders namn, men till hans själ och sinne. Så mycket hade en samhällsform förmått, att den, genom sitt uteblivande för min mors räkning, kunde göra henne olycklig och mig oäkta: leda henne till graven, och mig till----jag vet icke ännu rätt--får väl se en gång. Men så mycket förmådde denna form icke, oaktat sin medvaro, som att göra offret, Celestine Zeyton, lyckligt. Min far blev fattigare dag ifrån dag, alltmera invecklad i dessa gagneliga affärer, för vilka han själv har en ganska stor fallenhet, det är sant, men som också hovmarskalken gav den första och största utveckling där på orten. Min far var utlänning, icke just kunnig i svenska ekonomien och lagen; och-- Abelcrona begagnade sig därav. Ha ha ha! jag uppväxte, och jag började se allt mer och mer. Jag begynte själv invigas i allt fler och fler hemligheter. Jag vill just icke heller säga, att herr Zeyton av naturen var den samvetsgrannaste. Och mig lärde han åtskilligt, som skulle bära frukt för oss bägge två en gång. Men jag växte upp, icke blott till kunskaper, men också till hat. Högst få visste vems barn jag var. Jag begynte hata två herrar mer än själva avgrunden, det får jag säga." Två? Jag har icke hört omtalas mer än en Abelcrona ännu. "Två, herr Medenberg!" fortfor Joak Nickel i ett genom sinneshäftigheten allt grövre språk. "Två har jag hatat. Den ena var den stora djävulen Abelcrona, som först förledde min far, att icke vilja tänka på min mor mera. Den andra var den lilla, usla, medelmåttiga saten, men dock alltid en sate, nämligen Mekekekeroth." Vad ont har då herr kapten August von Mekeroth gjort? "Jo jo. Det har herr Medenberg hört, att min farifrån början alldeles icke ville tänka på att övergiva min mor. Abelcronas alla fagra ord förslogo icke, förrän han upphittade det ljuva rådet, att narra min far in i köpet av ett par hemman, som skulle vara mycket förmånliga att äga, men dock satte min far uti en liten lappris struntsak, skuld. Penningen, herre! hör herrn, vet herrn vad penningen är? Det är rikets yppersta ärkeskurk. Penningen är satan själv, säger alltid min Ellin. Ack, hon har rätt! hon är min mors unga, levande avbild! jag tror på henne, som på Gud. Gud? nej fy, jag tror på henne som på en blomma, en näckros; och jag ville kasta mig i sjön för hennes skull." Tala med mindre sinnesrörelse, herr Nickolson. Säg mig med lugn, vad ont har väl kapten von Mekeroth kunnat göra? "Jaså, ja det var sant. Jag hade så när glömt den otäcka stackarn. Vad har han kunnat göra för ont? Ja, det må väl herr Medenberg fråga, det är rätt. Den mesen ser väl icke just ut för att hava kunnat föra en hel släkt till avgrundens brant. Men hederligt och gott folk, sådana som han med fullt skäl tillhör, förmå alltid göra något till olycka och fördärv, förmå de ock ingenting annat. Saken var i korthet den, att, så innästlad i svårigheter min far blev, lät han ändock icke böja sig under Abelcronas ok, förrän Mekroth gick in på planen och lade sin lilla vikt ovanpå. En droppe kan fylla en bägare, så att den rinner över bräddarne. Mekroth är blott en droppe här i världen, en liten ömklig droppe. Men denna droppe gjorde nog denna gång. Han var ogift da; han och grev Zeyton voro på den tiden såta vänner. Då min far hos honom insinuerade sig för att erhålla den penningförsträckning han behövde, så lät Mekrothen honom förstå, att han väl ägde den summan, och även att han kunde avlåta den; men ändock höjde han på axlarne. Min far ville veta, varföre han axlade sig med en så obehaglig grimas. Herr Mekroth lät honom då ytterligare begripa, att han länge hoppats på att i grev Zeytons hus erhålla en agreabel societet att umgås med i socknen; men som han hörde, att han omöjligen ville uppfylla hela nejdens, hela länets, hela världens, med få ord, allt hederligt folks billiga och intagande önskningar, så hade Mekroth i stället--kapten, och sin egen envisa herre, såsom han alltid var--bestulit, att lämna ut sina penningar på annat håll; på annat! nämligen--vad tycks?--åt en ung baron, som hölle på att fria till fröken Celestine. Vid dessa ord flög min far upp i eld och lågor. På en gång eggad av föraktet, som han såg utbreda sig över honom för min mors skull, och av det ekonomiska bekymret, fattade han ögonblickligt det beslut, som skulle beröva min mor livet, mig (då icke ännu född) mitt tillkommande namn, kosta honom själv ett helt livs lugn, och fröken Celestine ett helt livs glädje. Han reste flux, buren av hemska nattfåglars vingar, bort till detta Evershult, som lågorna nu hämnande slutit i sin famn. Han for till Abelcrona, uppgjorde sitt slutliga frieri till hans systerdotter, ty den av Mekroth framskjutne baronen var endast en fint; saken bragtes till ända, och von Mekeroth försträckte den där lilla summan, som behövde lånas. Belsebub! Man kan vara liten, som en von Mek, och ändock en satans satan." Stilla er, herr Nickolson. Låtom oss samtala i ett mera vanligt språk. Vi skola komma att förstå varann bättre, om vi låta alla slags sataner vara. Nickolson drog en djup, djup suck, och satte handen för pannan, likasom för att komma till sig själv. "Förlåt mig, herre," sade han litet kallt; "jag har en tid levat i skog och mark, min tunga är besk, som tallbarken. Jag har haft mening med vad jag sagt, därföre har jag nyttjat vassa ord under det jag talat om ett par helvetes skurkar till hederligt folk." Medenberg tog ånyo hans hand, tryckte den, och såg rörd in i hans ansikte. Fortfar att berätta, sade han; och försök en gång att göra det på ett annat sätt. "På ett annat sätt? Nåväl!" Joakim Nickolson sänkte med dessa ord sitt huvud åter sorgset emot sitt bröst, likasom arbetade han att göra sig lös ifrån sina mest älskade tänkesätt. Efter en liten stund sade han med mild, men dock alltid tämligen hemsk röst: "Jag skall berätta i några få ord. Då jag växte upp under min fars ögon och av honom invigdes både i alla hans hemligheter och planer, lärde jag att som en trosartikel hata tvenne personer på jorden, herrarne på Aronfors och Evershult. Min far har en eldsjäl. Han älskade mig--jag tror det--med en brand, som kanske liknade den låga, han hyst, för min mor. Men han hade intet skäl, kan jag begripa, att giva mig en annan moral, än sin egen. Olycklig, i mycket förförd, och i mycket bedragen, företog han sig, tror jag, att icke rätt mycket efterfråga andras rättigheter. Jag vill försöka att tala i herr Medenbergs egen stil, såsom han bett mig. Jag skall således öppet säga: min far företog sig att vara en bedragare, och att nyttja mig som medel. Jag --vad kunde jag hava häremot? Då jag tyckt mig inse, att ett visst samhällsbud icke haft någon annan påföljd, än att bringa min mor till döden, min far i fördärv och grevinnan Celestine i olycka; så föll jag snart på den tanken, att de övriga samhällsbuden, eller åtminstone något av dem, torde stå på lika svaga fötter. Herr Medenberg! jag var osäll nog, att börja anse äganderätten för en lumpen historia, så ofta--märk väl!--den innehades av personer, som narrat och bedragit andre på samma gebiet. Så föll jag på den gräsliga tanken, eller rättare, gjorde min far till viljes att falla på den tanken--att stjäla: det är ju det rätta ordet? Jag ansåg stjäla göra ingenting, så fort jag tog penningar, de där djävlarna (ack förlåt mig! jag skulle icke nu nyttja det rätta ordet!), ifrån personer, som i sin ordning också bedragit, och, ehuru med iakttagande av alla samhällsföreskrifter, bestulit sin nästa. Min far ville, ser herrn, att jag skulle bestjäla kapten von Mekeroth; och jag gick gärna in därpå, ty det var han, som hade bestulit min mor på livet, och mig på ett ärligt namn. Min far ville också slutligen, att jag skulle bestjäla Abelcrona; och jag gick också gärna in på det, av samma skäl. Men--jag fruktar, att jag har talat ett ohyfsat och grovt språk? Förlåt grottans son och ulvarnes broder." Medenberg ryste för tänkesätt, som voro ännu ohyggligare, än själva de ord, vari de sökte kläda sig så hult som möjligt. Han tyckte sig se en febersjuk, eller åtminstone en andeligt sjuk, i kamraten, som han hade vid sin sida på björnmossoffan. Jag tror mig inse allt, svarade han Nickolson med en röst utan vrede. Hämnd, en inbillat rättvis hämnd har lett både fader och son till-- "Galgen? ja, min herre; såvida det icke blir mig möjligt att komma till England. Ack, jag vill till min farfaders rike!" Medenberg påminte sig härvid någonting om Newcastle med ovillkorlig rysning, och han svarade: även i England finns galgar, herr Nickolson! Men förlåt mig, utbrast han genast, då han insåg det djupt sårande, vartill han obetänksamt fört talet. Jag lovar, att med allt vad i min makt kan stå, så begå sakerna, att herr Nickolson kommer över till England. Jag har bekantskaper i Göteborg: ja--jag har till och med sådana bekantskaper ute på själva Majorna, att, om ingen annan hjälp blir, en personutsmuggling kan utföras--ja, ty i detta fall, i ett så beskaffat fall, tror jag--jag tror, att om herr Nickolson bifaller att återställa de där åtkomna penningarne, skall jag kunna taga på mitt samvete, att rädda herrns person genom en liten omgång av passtadgan. Ty människan måste dock i vissa fall vara större, vara av mera betydenhet att frälsas till själ och kropp, än det kan vara angeläget att rädda en . Jag kan hava orätt; men jag skall med säkerhet uppfinna något, det säger jag, till herr Nickolsons räddning. Handla blott nu uppriktigt i världen, och gör i allt som jag vill. O min Gud! fanns då i hela detta förfärligt tragiska drama ingen enda ljuspunkt? ingen enda ängel till den olycklige sonens varning, och till vink om att beträda en bättre stråt! "Ljuspunkter?" Ja, herr Joakim. Fanns då i trakterna av Karmansbol, Evershult och Aronfors ingen enda god människa av inflytelse och verkan? "Har jag icke redan nämnt en?" svarade brottslingen, och såg upp på Medenberg med ett par ögon, som i hast fingo en ganska egen eld uti sig. "Har jag icke talat om grevinnan Celestine? Hon var en ängel emot mig och mot alla, så mycket hon förmådde, stackars, goda, fattiga grevinna. Hon lever ännu på sitt sätt på Karmansbol, och är en olycklig ängel, min herre. Hennes morbror har gjort henne därtill." Store Gud! nu påminner jag mig. Hovmarskalken Abelcrona skulle då vara grevinnan Celestines morbror? "Vem eljest?" Ursäkta mig. "Det är sant, att hovmarskalken, som nu en lang tid legat i skarp strid med Zeyton, icke varit med sin fot på Karmansbol på ganska länge; ehuru de bägge herrarne just nu nyligen hade återkommit till vänskap sedan den där reversen blivit likviderad." Det är sant: jag förstår då vem den herrn var, som i Jönköping steg in rätt artigt till greve Zeyton. "Abelcrona? minsann! han hade rest till Jönköping för att möta sin från Medevi hemresande fru, och göra henne en surprise genom sin närvaro i Jönköping. Detta visste jag och mina kamrater ganska väl, ty under tiden eller rättare straxt litet därefter, gjorde vi en surprise på Evershult." Och hovmarskalken Abelcrona föll ett offer för att-- "För sina synder, min herre. Dock är det ganska visst, att icke jag var den, som jagade kulan genom hovmarskalkens huvud. Stjäla är min sak, mörda får alltid någon annan fundera ut att göra, som finner det bekvämligt för sig. Jag tog penningarne, de djävlarne (aj, nu igen!), ur Abelcronas chiffonje, och Serarpa-Anders var den, som sköt honom med Zeytons puffert (den hade jag lånat Anders! så långt kunde jag gå!). Och han sköt honom därföre, att han hörde honom komma i trappgången, då jag höll på som bäst att kapa i det inre rummet. Men när vi väl voro ute och vår väg, satte samma Anders eld i huset, så att hovmarskalken skulle slippa gå ut och säga åt någon, att han blivit ihjälskjuten. Att han stöp, det tänker jag på med glädje, det får jag säga. Men, såsom åskan var så god och gick den dagen, hoppas jag folket skall tro, att det var hon, som slog ned i Evershultsknuten--ty hon slog verkligen ned någonstans-- och medsamma skall man tro, att Abelcrona blev oskyldigtvis inbränd. Det må man gärna tänka om honom. Det är så gott." Det tror ingen, herr Nickolson: man är sanningen på sparen, och bandet blir snart fasttaget. "Ha ha ha! det skola vi bli två om." Det är redan fast, om jag icke alltför mycket bedrager mig, svarade Alexander och nickade betydelsefullt. "Vad?" utropade Nickolson med hastigt förökad blekhet. "O store Gud! hjälp mig likväl, herr Medenberg! Min herre forsäkrade ju, att någon möjlighet skulle kunna givas för mig att segla över till England?" Vi få se. Det kommer an på. Vill då herr Nickolson uppföra sig emot mig som en uppriktig människa? "Inför levande Gud, herre! jag försäkrar er, att jag icke för allt i världen skulle hava haft hjärta att låta Serarpa-Anders sätta eld på Evershult, om hovmarskalkinnan då varit hemma. Ty det skulle jag icke hava nänts." Var fru Abelcrona icke hemkommen? "Nej, icke ännu. Vi visste ganska väl, att husbondfolket, både han och hon, voro borta; och vi passade på att vittja långreven innan de skulle hinna hem. Likväl hade hovmarskalken själv förmodligen hört något oråd eller rykte, som gjorde, att han hals över huvud reste--reste fortare än fru och barn, och kom hem så hjärtans lagom." O min Gud, vilket oråd? vilket rykte? skulle jag, jag själv vara orsak-"Han anlände hem precist för att bli skjuten av en engelsk puffertkula i sin stora trappa, när han kom att åse sina tjuvar. Jag säger ännu en gång, att det fägnar mig. Ty han förtjänade stupa således; och mycket säkert hade det varit något Guds finger, som drog honom dit i det ögonblicket. Men, herre, det upprepar jag, att alldeles icke skulle jag hava nänts lata dem sätta gården i brand, om frun varit tillstädes. 'I'y det må herrn tro--herrn är nykomling där å orten och kan icke veta allt-- men fru Abelcrona är den andra ängeln i socknen, näst efter den arma grevinnan Celestine." Är hovmarskalkinnan så god? "Herr Medenberg! hon var den, som aldrig gillade tillställningen av grev Zeytons parti med fröken Celestine: det hal- jag fått höra av trovärdigt folk. Hon låg ständigt över sin man, hovmarskalken, att han ej skulle inlåta sig i denna plan: men han gjorde det ändock. Och sedan olyckan var skedd, har hon i hemlighet visat både mig och mången annan en god hand i tysthet. Jag vill icke säga, att det verkat så mycket; ty jag var, av mina orsaker, en förstockad människa. Men fru Abelcrona har skänkt mig en skönt inbunden psalmbok, med min mors namn inskrivet uti, i mening att psalmboken skulle vara som en ständigt manande röst ifrån min mor. Det tycker jag så mycket om fru hovmarskalkinnan för; ty det var vackert och välment; ehuru det, som hennes man gjort emot mig, skadade mig mera, än det, hon själv gjorde, gagnade mig. Men jag älskar henne ändock för den lilla bokens skull. Ser herr Medenberg där framme på spishällen? Där ligger psalmboken!" Herr Medenberg betraktade ånyo den lilla vackra boken, som redan vid hans ankomst fästat hans uppmärksamhet. Han skakade undersamt på huvudet. En mordbrännare älskar sin psalmbok? vilka förvånande motsägelser i en människas hjärta! Nickolson skyndade sig att yttra: "undra icke, min herre! Fru Abelcrona är religiös, hon var ledamot av bibelsällskapet, hon gör mycket, mycket gott. Också är det för hennes skull jag lyder och håller mig så gärna till Ellin, den vackra flickan. Ty Ellin är bekant, på avstånd, med fru hovmarskalkinnan; hon får bibelskrifter av henne, och hon predikar efter de texter, som fru Abelcrona låtit utdela." Predikar Ellin? "Icke riktigt. Men hon talar vackert, vänligt och himmelskt, och det är besynnerligt, huru hon ofta böjer mig. Och, efter hon väl som mest fått den ingivelsen av hovmarskalkinnan, så skattar jag denna fru själv ganska högt; och jag sade ej för mycket, då jag påstod, att hon är den andra ängeln i socknen, näst efter--" Grevinnan Celestine? "Ja; men jag vill tillägga, att det finns ännu där å orten en god .själ till, och det är fru Mekroth." Fru Aurora är en ganska förträfflig person "Hon hyser hat och förakt till ingen." Jag minns, fortfor Medenberg, med vilket uttryck av hjärtligt medlidande hon utlät sig, då ryktet spridde sig, att herr Nickolson hade dränkt sig. "Jaså? den goda fru Aurora! Ja, herr Medenberg, om jag skulle av någon orsak sörja över vad jag gjort på Aronfors, så är det, för att det kanske injagat oro och ledsnad hos min älskvärda, min goda fru patronessa hon är den tredje ängeln där i socknen Såsom jag sagt Efter min herre behagat fråga efter ljuspunkter, så har jag nu nämnt tre; men flere finnas ock icke, tro mig" Anser herr Nickolson, att fruarne Abelcrona och von Mekeroth äro lika olyckligt gifta, som fru Zeyton? "Nej visst icke Herrarne Abelcrona och Mekeroth kunna hava varit elaka och lumpna karlar emot andre; men icke emot sina fruar Likväl vet jag, att de hava hindrat sina fruar i många goda företag--hm--" Vad menar herrn? "Det är förbi nu. Men för några år sedan voro de tre fruarne sinsemellan inbegripna i en ganska livlig brevväxling, rörande jag vill icke säga vad. Häruti var det, som i synnerhet fruarne Abelcrona och Mekeroth blevo avbrutna genom sina män, som funno saken alltför romanesk, om ej värre. Herrarne voro blott affärsmän. Fruarnes täta överläggningar hindrades; och de tvungos att åter blott vara sina herrar mäns gemåler, men ingenting för mänskligheten vidare. Sedan förgick en lång tid, då de nästan icke alls råkades. Ty allting har för ändamål att gå upp i rök, herr Medenberg. Sådan är ställningen än i denna stund. Men vad betyder allt detta? Det later som en hemlighet? "Det är en sanning, att fru Abelcrona, vilken var själen i planen, numera genom sin mans frånfälle ånyo är oförhindrad att begynna sitt stora verk." Men varuti har då hennes stora verk bestått? Skulle hon utföra det tillsammans med de bägge andra fruarne, säger herrn? 21 MEDENBERG OCH ELLIN AVGÅ. Nåå, inspektor Joak? skall icke även du sträcka din högra hand i luften? Joakim Nickolson hade troligen för ändamål att svara herr Medenberg på hans sista fråga, då ett förfärligt buller nalkades från det inre av grottan. Alexander bragtes härigenom att ovillkorligt kasta sina ögon åt det mörka hållet, där han förut ingen dörr blivit varse, men nu såg glimten av ett ljus, en fackla eller lykta. Han tänkte genast på sina vänner, Göran och Ellin, organistens sköna dotterdotter. Men ljudet hade dock mera tycke av skrål, än av kärleksgnabb. "Det är lögn! pur lögn! en sakr--de lögn!" Dessa oborstade ord, utropade eller snarare utvrålade av en till hälften hes och högst ohygglig stämma, hördes ifrån öppningen av en liten dörr, genom vilken, då den alltmera vreds upp, åtskilliga huvuden, armar och fötter stucko in. Tig och håll munnen, eller knostrar jag dig, Anders! Jag knusar dig, säger dansken: till stoft knusar jag dig! Jag grusar dig. Dessa oerhörda ord märkte Alexander tydligen vara Göran Edelings, vilken också nu i hög, rak, barsk och stolt gestalt steg in. I hans sällskap följde flera för Alexander obekanta personer, och mitt ibland dem alla Ellin. Hon tycktes vara i stor sinnesrörelse; hennes annars så blygsamt upprullade och hoplagda hår låg i ovårdsamma, fast icke därföre mindre vackra lockar över axlarne. Hennes ögon nästan flammade. Nickolson sprang upp ifrån björnmossoffan. Det var synbart, att han förvånades över uppträdet, och att vad han såg, alldeles icke ingått i någon av honom uppgjord beräkning. Alexander Medenberg steg också upp. Göran Edeling trädde framåt i grottan och höll Ellin vid handen. Åtta, tio personer av det vildaste utseende omgåvo dem. Deras morska, djärva, i visst fall löjliga, men dock alltid hotfulla och ohyggliga åtbörder gåvo Alexander tillräckligt till känna, att han såg framför sig en avdelning av de beryktade mordbrännarne och tjuvarne. Men vad som förundrade Alexander mest, var, att, med undantag av en enda--honom, som Göran kallat Anders, och hotat att både knusa och grusa-- syntes de övrige snarare stå på Görans sida och vara hans välbevågna vänner. Vad i Guds namn har tilldragit sig? tänkte Medenberg. "Karlar! tappra karlar!" upprepade Göran med basunröst, när han kom mitt fram i hålan, "jag säger er ännu en gång, att jag är en person, som alltid håller vad jag lovar. Och den slår jag ihjäl, som vågar påstå, att Ellin ljugit i vad hon sagt. Du tiger, Anders! Serarpa-Anders, du haller munnen!" Vad vill allt detta betyda? utropade herr Nickolson. "Jo," svarade Göran, "det vill betyda, att alla dessa duktiga karlar, skogsmän och redlige smålänningar--alla, så när som på en, den helvetes Anders--beslutit, att på mitt ord bliva redlige smålänningar om igen. Vad är det för en usel profit, att gå och stjäla? Ah bah. Jag har sagt dem, att om de, i stället för att vara rövare, förenade sig med mig om att gå och taga fast på de övrige rövrarne, så skulle jag göra dem till folk: jag skall skaffa dem landshövdingens förlåtelse, och pengar till. De hava lyssnat på mitt ord och begripit sanningen. Men mest har jag att tacka Ellin för detta." Vad är det du har gjort, Ellin? utbrast Nickolson, på en gång vred och darrande. "Hon har ljugit för dessa usla krabater så i grund, att de tro henne!" ropade nu åter Anders från Serarp, vilken ej kunde styra sin förargelse. "Den flickan har jag aldrig tyckt om, Nickolson; fast du tycker om henne. Och du får nu nog smaka en släng av hennes slev. Genom bakdörren, där borta i hålan, släppte hon in den här främmande busen, som ser ut att vara herre mer än folk. Han sade för oss, att vi skulle hålla oss beskedliga och lyssna på hans tal, emedan han hade något att förkunna oss. Och innan han själv begynte, började hon själv öppna sin egen mun på det sätt, som hon brukar emellanåt för dig själv, Nickolson. Ack då--anstår det väl, att predika för oss om himmelriket och att vi skola bliva saliga? Jag påstår, att flickan ljuger: det gör jag. Hon fordrade immerfort, att vi skulle höra noga på denna herre, emedan hans röst vore ett sänninga bud ifrån himmelens Gud. Det må Gud fader tro, men icke jag. Nickolson! jag säger dig, Nickolson, kör ut den rackarn: du skulle aldrig hava släppt in honom. Vad skulle han hit och göra? Har du fölat in honom till oss för att omvända oss?" Ett kraftigt slag över munnen, ifrån Görans breda hand, satte punkt för Serarpa-Anders' invändningar. Och innan den olycklige Nickolson hann sansa sig, sade prostens väldige son: "Raska kamrater! bind den där djävulen Anders. Han skall bliva vårt första rov. För honom ensam lovar jag er hundra riksdaler banko, om ni hjälper mig att föra honom oskadd till Jönköping. När jag tänker efter, så lovar jag er tvåhundra banko för hans person; ty jag vill minnas, att det var just han, och ingen annan, som stack eld i knuten på Evershult. Att hava den krokodilen i sina klor, är minst värt sina trehundra riksdaler, åtminstone riksgälds. Fort, kamrater!" När herr Nickolson till sin outsägliga häpnad märkte, att herr Edeling, vilken han inlåtit i grottan såsom en gammal sockenbekant, av vilken han ansåg sig ingenting hava att frukta, då han kom i Ellins sällskap, nu i hast vunnit hans folk, och desse redan stodo i begrepp att binda hans bästa buss, Serarpa-Anders, insåg han sin egen yttersta fara av detta tilltag; han sprang fram och ropade: Är ni ursinniga? Nicke Bengt Erson, och du, Lille brune Per! vad tänker ni på, för sju tusan taljade d--r? Begriper ni icke, att er enda vinst härav blir att komma i galgen allihop? Ty, om ni går till stan, med Anders aldrig så mycket bakbunden, så skall nog landskansliet ändock förstå, att ni är tjuvar och mordbrännare, ni med; och ni får aldrig ett gudslån förlåtelse. Spö skall ni få, fästning och halshuggning, allt som det faller sig, det lovar jag er; och det blir tacken för att ni gör uppror emot era anförare och förråder era kamrater åt döden! "Ah, prata!" sade Göran, och gjorde genom en vass örfil slut på Nickolsons dialog. "Begrip, att ni skall icke sjalva gå så långt som in till Jönköping, då blev ni visst fast. Men ni skall stanna i närmaste skogen; så reser jag ensam in till landskansliet med Anders, och tar ut penningarne, som den boven är värd. Jag menar, att fru Abelcrona skall väl giva något för honom. Med dessa penningar far jag ut tillbaka till eder, och ni får dela summan; ty själv tänker jag ingenting behålla. Så fara vi åter tillsammans, att fånga flere tjuvar på samma satt. Och så delar ni ensamt belöningen för dem igen, alldeles på samma sätt. Det tror jag blir bra: vad sägs?" Ett vilt och stormande hurra besvarade Görans ord. Han såg förnöjd på sina nya vänner, och utbrast: "Jo, jag tror det. Det skall smaka bättre, menar jag, att fara omkring såsom kronans män, hederliga och stadde med inkomster, än att braka till vägs på det sju helvetes vis, som ni gjort hitintills, och till sist blott ändå få spö för omaket. Nej! ärlig varar längst, det är mitt ordsprak; och den, som tänker som jag, han räcker upp sin högra hand!" Alla i sällskapet, så när som på Anders och Nickolson, uppräckte sin hand så högt och ansenligt de nånsin kunde. De flesta sträckte icke blott den högra, utan även vänstra handen emot höjden, i glädje över att kunna få vara ärligt folk och ändock slippa hungra: två omständigheter, som de förut ansett omöjliga att förena. Joakim Nickolson stod skälvande och djupt förkrossad. "Nåå, inspektor Joak? skall icke även du sträcka din högra hand i luften?" sade Göran, och gick honom inpå livet. Men då han intet svarade, fortfor den förre: "det finns icke ruter i dig, då du ej är människa att ångra dina missgärningar, omvända dig, bliva ett Guds barn och en kronans man! Fy, Nickolson, du skall bindas. Klokare hade du då gjort, om du verkligen gått ned i sjön, än blott utsprida ryktet därom, skryta med att vara dränkt, och dock stå som en sate ovan jord. Det duger ej för skam att gå på torra landet, skall jag säga herr inspektoren. Skynda er, godvänner! bind mannen!" Medenberg trädde fram till Nickolsons sida, och sade åt sin vän: jag svarar för honom, Göran! han behöver icke bindas. "Vill du hava Nickolson?" Jag vill hava honom, Göran. Tag du Serarpa-Anders, och gör upp med dina trupper om bästa sältet att forsla honom till någon nejd i grannskapet av residenset, varest du sedan kan möta dem och resa in till landshövdingämbetet med din fånge. Nickolson skall jag åtaga mig. Som du behagar, svarade Edeling. Den olycklige, förlorade Nickolson kastade på herr Medenberg de mest bedjande blickar. Under det att Görans nya vänner vederbörligen starkt bundo Anders till händer och fötter (ty han svor på, att han icke skulle stiga ett enda steg med sina egna ben utmed dem, utan att de måste föra honom i vagn, likt en fängslad tjur), gick Medenberg avsides i ett hörn av grottan och vinkade Nickolson till sig. Även Ellin gav han tecken att närma sig. När han såg dem bägge vid sin sida, sade han halvhögt till Nickolson: "Allt beror på denna stund. Säg mig var de tagna penningarne befinna sig, och lämna mig dem. I annat fall låter jag genast på ögonblicket fängsla er. Och en gång i rättvisans händer, blir sedan ingen räddning mera möjlig." Ack Joak! tro på den beskedliga herrn och lyd honom! viskade Ellin med den ljuvaste, den mest förföriska röst, och uppräckte sina händer bönfallande emot sin släkting. Nickolson syntes kämpa en gruvlig inre kamp. Han svarade intet, men gick fram till ett litet bord, som i grottan tjänade till allt vad ett bord nånsin kunde. Han rev ett hörn av det brev, han fått ifrån sin far i dag, skrev med blyerts några ord därpå, gav lappen till Medenberg och viskade åt Ellin: "föl; honom bort till gubben." Ellin lättade sitt bröst med en djup suck, och gav med en nick Medenberg till känna, att han borde komma med henne genast. Alexander, som härav icke kunde ana annat än gott, trädde fram till berghålans dörr med Ellin. Han överlämnade Nickolson så länge i sin väns händer, medan han själv var borta. "Vi äro genast åter," sade han till Göran, "uppgör du emellertid dina planer, huru du bäst må kunna komma härifrån med dina tappra bussar, utan att hela det övriga tjuvbandet får reda på er och faller över er." 22 PAKETET. Nu hava vi vilat nog, och det är icke gott, tro mig, att vi pusta längre. Ellin trädde med raska och behagfulla steg uppför skogsbackarne, som ledde ifrån berghålan. Allt emellanåt såg hon sig om, likasom orolig, så länge hålan kunde skönjas. Medenberg följde efter, med en liten hjärtklappning, det kunde han icke hindra; ty han stod nu på vägen till själva vinnandet av sitt stora ändamål. När stigen blev litet jämnare och bredare, gick han ända fram till Ellins sida, och fortfor att vandra hurtigt på, utmed henne. "Ellin," sade han, då deras gång något hade saktat sig, "jag kan icke förstå, varföre du i dag skulle hämta slagvatten åt herr Nickolson: han såg väl svag och olycklig ut, men icke låg han till sängs, såsom man eljest mest brukar, när det skall vara slagvatten å färde?" Flickan svarade, halvt småleende och halvt dystert: det är för sin själ han ville hava slagvattnet, vet herrn. Det är så med samvetet, kan jag tro. Ty jag förstår väl det. Joak, stackarn, pjunkar nu mycket med sin kropp, och tror sig vara sjuk i den, och vill hava både slagvatten och annat. Men där sitter icke det sjuka på honom, min herre. "Du har säkert rätt, goda Ellin," sade Alexander, rörd av den visdom, som vältaligt yppade sig i dessa enkla ord. "Men säg mig i förtroende, vart gå vi?" fortfor han. Till gubben vid Hålkroken. "Vem är det? Är han en av bandet?" Å, det begrips. "Är det långt dit?" Där hava vi varit en gång förr i dag; det var just där, som herrarne bägge två träffade mig. Och där tänker jag väl Jeppe Jonsson, den pojken, än som bäst står och undrar, i lag med hästarne. "Vad säger du, Ellin? Skola vi gå till den usla stugan vid landsvägen? Är detgubben, han där?" Ja, må tro det, svarade flickan med en täck nick. Den gubben ser rätt enfaldig ut. Men, den som hade allt vad Måns Bryntesson sitter och gömmer på, han vore rik som kung Salomo. Förlåte mig! jag skulle icke nämna Skriftenes språk så här i ljungbackarne. "Det skadar icke, Ellin. Säg mig för ro skull en sak: har du träffat och talat med fru hovmarskalkinnan Abelcrona för icke längesedan?" Ellin stannade tvärt på skogsstigen och såg på sitt vandringssällskap med förändrade ögon. Hon sade likväl intet ord. "Jag frågar dig ej om någonting ont," fortfor Medenberg. "Du kan tala till mig helt öppet. Den goda, förträffliga fru Abelcrona har säkert skänkt dig vackra små skrifter, och talat för dig om det bästa i världen." Flickan blinkade och skådade på honom skarpt: herrn menar visst, att jag har predikarsjukan, di kallar, som doktor Sköldberg är så rasandes på? Men jag skall säga för herrn, att det är synd att tänka så. "Jag tror icke, att du har någon sjuka, bästa Ellin." Jo men, tror herrn. Ty annars så skulle herrn icke hava frågat mig efter fru Abelcrona. "Är då hon av det folket, som man kallar läsare, Ellin?" Det är allt ett dumt tyg, att tala härom, herre. Om herrn säger mig först vad det är att vara en läsare, så skall jag sedan säga för herrn, om jag är läsare. "Jag kan det icke, och vi skola låta bli att tala härom, efter det gör dig sorgsen. Men ett ord vill jag yppa för dig i förtroende: om jag rätt skulle kunna beskriva vad det är att vara läsare, så finge jag medsamma tillstå för dig, att jag själv är en sådan. Nämligen på mitt vis, förstår du; ty det skall jag säga dig, att alla av det slaget äro icke i alla sina stycken alldeles like varann. Jag älskar Guds heliga ord; och jag tror, att utan det stode icke jorden i blomma för mig." Ellin viskade knappt hörbart och likasom blott för sig själv: Guds heliga ande är ljuv att förnimma, genom vem han talar: den människan är icke en torr halm, utan ett grönt gräs på ängen. Han kan ock bära blommor, om Gud så vill. Ty den människan är ett gott, mjukt och saftfullt gräs. Medenberg såg åt sidan på Ellin. Hon syntes i detta ögonblick skön på ett obeskrivbart sätt, och hennes klara kind bar någonting oförklarligt omkring sig. Hon gick i tanken blott för sig själv, och utan att säga sitt sällskap det minsta. Han insåg varsamheten härav, och hennes klokhet att icke fördjupa sig i samtal med en obekant. Men vad han icke kunde fatta, var, att se hög religiositet sluta sig så nära intill brottet, och att en flicka av detta slag möjligen en enda dag kunde vara i bovars gemenskap. Han föll härvid in i den nya föreställningen: det är just till synden som religionen helst sällar sig; och ibland fullkomligt goda människor finnes knappt religion, i ordets vanliga mening! För en så djärv slutsats studsade han likväl tillbaka. Han såg med själens öga in över sig själv, och yttrade hörbart: "jag-- jag är blott en torr halm, som intet begriper! jag är icke ett grönt gräs med levande saft, och ej har jag blommor, ej blad." Vid dessa oväntade ord blickade Ellin, i sin ordning, på herrn vid sin sida. Deras ögon möttes. Den djupaste, innerligaste vänskap, såsom då två själar förstå varann, utgöt sig i den korta, vackra blick de kastade på varann: ett tycke, fullt av fromhet, tro och gudalik känsla avspeglade sig däruti. Aldrig hade Medenberg så, som i denna stund, erfarit huru han med hela sin person tillhörde folket, det lägre folket, av vilket hans föräldrar i Majorna också verkligen utgjorde medlemmar. Flickan, som här gick utmed honom, var en organists dotterdotter, och verkligen fullt ut lika förnäm som han. Det enda, som skilde, var dräkten; vilken han bar på herrevis, och hon efter en bondflickas snitt. Men denna formskillnad betydde i hans ögon ingenting. Han betraktade det väsende, som vandrade i den behagliga lunden vid hans sida, med en värme och vördnad, som uppgingo i storlek med den högsta aktning, han någonsin känt för en människa. Han beklagade tyst den ställning till ett ont sällskap, i vilken hon för närvarande befann sig; och beslöt, just för hennes skull, att göra allt vad i hans förmåga stod för att söka frälsa, söka till en bättre stig överföra denna Nickolson, efter hon själv utsatt sin person så mycket och så farligt blott för hans räkning. Oförmodat, efter en liten stunds tystnad, sade Ellin: "känner då herrn hovmarskalkinnan, efter han frågar mig om henne?" Fru Abelcrona? jag känner henne litet, ganska litet. Likväl kan jag säga dig, att hon är mig i visst fall mycket bekant. "Har herrn nyligen träffat henne? Jag har icke sett henne på en dryg tid, ty hon har varit bortfaren. Stackars fru! nu lärer hon något sörja." Ja, Ellin! utbrast Alexander, det får jag säga dig, att det var ett ohyggligt dåd, som dina bekanta gjort på Evershult, och jag begriper icke, att du kan ett ögonblick vara i så grova, djävulska människors sällskap? "Ack, min herre, jag kan försäkra herrn på det dyraste Guds ord, att Joak--så förkommen i det onda, han än eljest må vara --dock icke ville sätta eld på den sköna herregårdsbyggningen. Nej; han ville allenast taga penningarne. Jag vet det. Och det tyckte han var bra, efter Abelcrona tagit ifrån honom och hans mor långt mera, förut. Det må nu Gud fader veta, huru pass rätt det var. Men, att jag går i syndares sällskap----ack, min herre! jag är själv en syndare. Inför Gud är ingen rättfalldig; icke en, och minst jag." Medenberg såg hastigt och strängt på henne, för att om möjligt upptäcka i vad mening hon yttrat dessa ord: om det skedde till följe av medvetenhet om något verkligt brott för egen del, som hon begått, eller av den allmänna religiösa hängivenhet, då människan erkänner hela sin natur för syndig. Han insåg tydligen, att det var det senare. Under allt detta hade de framkommit till landsvägen, och sågo den lilla stugan, som Ellin kallade Hålkroken. När Jeppe Jonsson på långt avstånd blev sin herre varse, gjorde han ett hopp av glädje utmed vagnen, där han stod, och utropade: "aj, herr Leksander, nu hava vi vilat oss nog! och det är icke gott, tro mig, att vi pusta längre." Straxt, straxt: om en liten stund, min gosse, svarade Medenberg. Vi måste ännu töva något, tills herr Göran kommer efter. Tag ur mun på hästarne; sätt på grimmorna, om du vill, och bind dem vid gärdesgården. Jag går in hit på en handvändning. Ellin och Alexander stego in i stugan, där gubben ännu satt vid spisen och bultade på sina ämbar. Dock hade han under tiden synbarligen lagat flera band. Gumman höll upp i sin vävstol, och såg med ett visst välbehag på den återkommande herrn, som hon igenkände. Nu har han besinnat sig på väven, tänkte hon: han kommer visst för att bjuda mig något för alnen. Få höra! Men Medenberg vände sig i stället till gubben, och lämnade honom herr Nickolsons lapp. Fader Måns steg hastigt upp och såg med förvåning på Ellin, liksom fordrade han en förklaring av henne, huru det kunde hänga ihop, att den främmande herrn skulle få del av bandets skatt. Hon nickade och svarade på hans nick, den hon ganska väl förstod, att Joak Nickel låtit henne följa med för att intyga riktigheten. Gubben stod och besinnade sig. Han rynkade misstänksamt på huvudet och gick bort till det lilla hörnskåpet, där han grep en nyckel; men, likasom det varit honom omöjligt att förmå sig till det steg, varom frågan var, satte han in nyckeln igen på sin spik i skåpet, trädde fram till den främmande herrn, och-- sade aldrig ett ord. Att han gärna ville yttra en hel hop sanning, var klart. Men han var icke sprakkarl. "Jag har icke tid att vänta," inföll Medenberg. Är man en av de övriga? muttrade gubben i viskande ton. Ellin inföll snabb: "Måns Bryntesson! det säger jag eder, gör endast vad som står skrivet här på papperet, eljest är det slut med er, och ni blir bunden som en tjuv: de komma hit flux och gripa er!" Vad säger du, barn? vilka komma? utropade mannen häpen och nästan stående på blott ett ben, emedan han hade det andra upplyftat, likasom för att springa sin väg. "Vilka komma? det vet nog Jag! ' sade hon, "skynda er bara och tag fram pengarne, eljest går jag efter dem själv. Så mycket skall jag säga er, att landshövdingens folk är där uppe i bergen. Men Joak skall räddas, och ni med, om ni nu icke längre sölar. Ack, du Gud, en så krokmäktig karl? Fort, Måns!" Detta var nog för att sätta ben under tjuvgömmaren. Han skyndade med sin nyckel bort i ett hörn av stugan, öppnade en lucka under högen av gamla laggar, spånor och tunnband, gick ned genom golvet, och kom efter en stund ånyo upp. Han lämnade Medenberg en liten ask, vari lag ett paket, väl omlindat och tillbundet med talrika knutar. 23 PENNINGAR, SOM TILLHÖRA INGEN. Är det möjligt, tänkte hon, att min själs skönaste dröm icke försvunnit ifrån all verklighet? Skall min ljuvaste tanke ännu en gång kunna livas upp och stiga fram i gestalt på jorden? Vi befinna oss i berättelsen nu på ett helt annat ställe, än förut. Vi se oss i ett skönt möblerat rum. Aftonen var dyster: en djup tystnad härskade i kammaren. Långa skuggor emellan fönstren klädde rummets föremål i grått; somliga längst bort i hörnen stodo i bisterbrunt. Fyra personer, fyra fruntimmer i svart dräkt, befunno sig inne; men ingen enda talade ett ord. Den första var en liten flicka, kanske blott tolv, tretton år, men med ett blekt anlete, fina drag och ögon, som utmärkte så mycken tanke, att man skulle hava velat anse deras späda ägarinna redan hunnen till nitton vårar. Hon satt på en med morenos överklädd sypall, vilken blivit framflyttad till grannskapet av soffan. En ännu mindre flicka satt systerligt vid hennes sida. Hon hade intagit sitt rum på själva soffkanten; hon höll en näsduk, av kammarduk och utsydd i hörnen, mellan sina små händer, och avtorkade därmed alltemellanåt tårarne, som tillrade utför hennes äldre systers vita kind. Denna smekte henne, liksom till tacksamhet härför, på hår och händer- men yttrade intet ord. Och slutligen fanns ännu en tredje, en helt liten flicka, som stod framför sin äldsta systers knän, såg henne tigande i ansiktet, och tycktes icke rätt fatta hela orsaken, varföre hon grät, men böjde ofta och omedvetet sin lilla överläpp på ett sätt, att det syntes, huru lätt också hon skulle gå över till gråt, allenast ett ord gåve henne anledning därtill. Emellanåt tillät hon sig med sina små knubbiga vita händer klappa sin äldsta syster, som satt på morenospallen, och ehuru hon ingenting viskade, var dock meningen i hennes åtbörd tydligen: "gråt icke så mycket, så mycket, söta Louise!" Vilket omvänt förhållande? Det var den minsta, vilken nu liksom förmanade den största systern att icke sörja. Vanligen var det annars hon, som fällde de mesta tårarne, och oftast för ingenting. Louise svarade ej, men hon tog allt emellanåt lilla Ebba i sina armar, kysste henne och tycktes svara: "stackars liten! hon har icke ännu så mycket förstånd, att hon vet vilken förlust hon gjort." Utsträckt på soffan till hälften och i vilande ställning--fast icke till vila-- låg ett fruntimmer med kinden stödd emot handen, och armen lutad emot pölen. Hennes blickar stodo med ömt vemod på de tre flickorna, hennes barn. Allt i hennes väsende uttryckte sorg; och likväl--himmelska under!--var det icke sorg. Ödmjukhet och fromhet hade besegrat kvalens alla furier. Ett milt majestät vilade över pannan; försakelsens nåd svävade kring de skönaste lockar. Efter en liten stund öppnades dörren sakta, och en ung tjänarinna, även i sorgdräkt, inträdde. Hon gick fram till soffan till sin fru, neg vördsamt och sade: en främmande herre har anlänt till gården. "En främmande? vem är han?" Jag vet icke. "Är han alldeles obekant?" Ja. Men han har efterfrågat fru hovmarskalkinnans hälsa, och bett mig anmäla, att han på det högsta önskade få träda in, emedan han har ett viktigt ärende. Hovmarskalkinnan steg hastigt upp ur soffan. Bed den främmande herrn vara välkommen! sade hon. Budet gick ut, och efter ett ögonblick inträdde en man i ganska anspråkslös dräkt. Han hälsade med en vördnadsfull åtbörd utan att säga ett ord, såg sig omkring på kammarens alla föremål, och vilade i synnerhet sina blickar på de tre små flickorna. Han tycktes vara alldeles ur stånd att börja ett samtal. "Vad ser jag?" sade fru Abelcrona sakta, men bestämt, "bedrar jag mig, eller återser jag icke vår vän vid Vätterstranden?" Vid kyrkogarden, ja! svarade han. Fru hovmarskalkinna, jag stör kanske sorgens helgedom här: ursäkta djärvheten av min ankomst. Men jag medför någonting, som jag genom en lycklig händelse bekommit ur förfärliga nidingars händer, och som jag bort återställa till sin rätta ägare. Herr Medenberg framtog med dessa ord ett litet paket. "Min Gud, det är min olyckliga mans stil!" utbrast hovmarskalkinnan Abelcrona, i det hon besåg utanskriften på en rulle. "Säg mig, för allt i världen, min herre, huru har detta kunnat komma i edra händer? Efter det förskräckliga, som timat, huru har det skett, att icke även detta uppbrunnit? Men jag ber: vi kunna omöjligen längre vara så främmande för varann. Det är nu andra gången vi träffas; och i vilka betydelsefulla ögonblick! Jag bör icke förtiga," tillade hon med en djup suck, "att det ord, det råd, den vink, jag fick av den obekante vid kyrkogården, verkligen hade en avgörande inflytelse på den tilldragelse, som sedan följde, och--" Det är förskräckligt, om så skulle vara! Om jag skulle vara orsaken till-- "Missförstå mig ej!" avbröt hon. "Jag talar om Guds hemlighetsfullt styrande hand. Om en förebråelse kan icke vara frågan. Men jag glömmer mig alldeles! jag talar med en resande, och jag ber honom icke, till en början, sitta ned? Är icke namnet Medenberg? herr Medenberg, jag tycker mig hava hört så ifrån Aronfors?" Den främmande bejakade frågan med en bugning. "Bästa herr Medenberg, förlåt en olycklig änka, om emottagandet här är efter omständigheterna, och om jag icke i allt kan--" För Guds skull! "Vi hava hemligheter att utväxla med varandra, det måste vara så. Jag nödgas utbedja mig att få veta grunden för de upplysningar om det tillärnade rånet på Evershult, som herr Medenberg gav mig den där dagen i Jönköping; och likasa att få känna, huru detta paket kommit i herr Medenbergs händer?" Också jag, svarade han, är ganska angelägen om att få lämna dessa upplysningar. Jag är det så mycket mera, som jag också nu, å min sida, behöver fru hovmarskalkinnans råd rörande några andra personer, om vilka jag skall tala. Men allt är under den förutsättning, att fru hovmarskalkinnan täcktes ursäkta ankomsten av en obekant, som vagar taga sa mycket förtroende i anspråk. Efter denna inledning försvann hastigt det främmande i hela sättet, och bekantskapen var gjord. Hovmarskalkinnan avlägsnade sina tre små flickor; men det skedde icke utan att herr Medenberg ännu en gång tog lilla Ebba på sina armar, liksom då han bar henne hem ifrån Vätterns vågor, den där dagen. Han kysste som hastigast barnets koralläppar, och nedsatte åter lilla Ebba på golvet. Henriette gjorde honom ock sin artiga komplimang, och tackade för snäckan, som hon ännu icke glömt att hon erhållit av honom. Louise neg, tog sina systrar, en i vardera handen, och gick ut med dem. Befallningar gåvos om den anlände resandes hästar och åkdon. Ljus inburos i fru hovmarskalkinnans rum. Sedan allt var ordnat och dörren sluten, satte sig hon och herr Alexander tillsammans i soffan, och hon började samtalet på följande sätt: "Herr Medenberg, vi skildes sist på farstubron av det hus, där jag på min hemresaifran Medevi logerade; och jag tackar för all godhet emot mina stackars små flickor. Jag var alldeles nyss anländ till staden då, och jag visste icke ännu, att min man också hade kommit till Jönköping, för att möta mig och hemföra mig. Han hade velat göra mig denna angenäma överraskning, och därföre icke underrättat mig om något på förhand. Han hade inträffat i Jönköping under det att jag med mina flickor gått att promenera vid kyrkan. Under tiden, och såsom han icke träffat mig hemma, gick han att söka greve Zeyton på gästgivargarden: några brev ifrån grevinnan Celestine uppmanade honom att av greven fordra åtskilliga förklaringar. Men jag skall även förklara orsaken till detta besynnerliga möte. Såsom Abelcrona ofta brukade tillbringa långa tiderna i Jönköping, hade Celestine adresserat sina brev dit. Abelcrona hade av obehagliga anledningar undvikit att se Karmansbol på många, många år; och han var icke heller rätt gärna ute i hela socknen; han vistades föga på själva Evershult. Men just i dessa dagar hade en förlikning gått för sig emellan honom och Zeyton, sedan denne avbördat sig en gammal skuld till min man. Min man hade därföre varit på Evershult under det att grevinnans brev till honom gingo på Jönköping. Han bekom dem icke förrän den dag, då han reste in till staden för att träffa mig. Under det han väntade min återkomst ifrån promenaden, sände han bud ut i staden och till gästgivargården för att efterhöra om Zeyton hade hörts av ibland resande, och då han härom erhöll underrättelse, gick han genast att söka honom. Litet efter sedan herr Medenberg lämnat oss, såg jag min man träda in; han återvände da från Zeyton. Jag överraskades på det angenämaste av att se honom i Jönköping, han förklarade med några ord varföre han rest in, omfamnade mig och sina små flickor; men syntes mycket upprörd. Da jag, litet förskräckt, frågade honom om något hänt honom, omtalade han allt vad jag nu berättat, och att han haft ett stormigt samtal med Zeyton, rörande den stackars Celestine, och mycket, mycket annat. Jag, i min ordning, ansåg mig nu böra meddela honom de underrättelser, eller rättare sagt de vinkar, som herr Medenberg givit mig om tjuvbandet och om de faror, varav vi på Evershult möjligen hotades. När Abelcrona fick höra dessa ord, sag jag honom märkbart skifta färg och hans ögon stirrade på mig. Han sprang upp. 'Vi måste skynda att resa till Evershult!' utbrast han. 'Försiktighetsmatt måste tagas där ute, och genast. De vinkar, du fått, hava säkert sin grund. Jag börjar se igenom planen av en förskräcklig anläggning! Just nu tycker jag mig börja begripa meningen av vissa underliga ord, liknande hotelser, dem Zeyton under vart samtal nyss lät undfalla sig.' Jag blev bestört över min mans ovanliga oro. Vi läto genast spänna före och avreste if rån Jönköping tillsammans. Under det att vi åkte, tilltog min mans oro ännu mer; han tycktes ana, att anfallet på Evershult kanhända redan var börjat. Efter några mils resa fattade han, vid ett hästombyte, hastigt sitt beslut. Det var om aftonen; vara småflickor skulle hava lidit för mycket av att fortsätta den brådstörtade färden genom natten; han lät därföre dem, och mig hos dem, dröja kvar för att vila, medan han själv tog hästar och reste, så sent på kvällen det var, ensam hem till Evershult för att träffa anstalter till gårdens säkerhet. Den olycklige! och vi olyckliga! Han kom för sent för att rädda Evershult, men för bittida för sig själv. Hade han icke avrest denna nattifrån oss, så skulle väl gården hava blivit ett rov för lågorna ändock, men han själv --o min Gud! min Gud!--och vi!" Medenberg ryste. "Gud har så velat," slöt fru Abelcrona och blickade med resignation emot höjden. "Underbara skickelse!" Jag kan säga, vidtog den främmande, att den underrättelse, jag kom att giva fru hovmarskalkinnan, blev orsaken till den brådskande skyndsamhet, varmed herr hovmarskalken skyndade sin egen hemska undergång till mötes. Jag fasar vid denna tanke, och vid vad jag har gjort. En mörk ande har handlat genom mig: jag har utan att vilja det, utan att ana det, varit redskapet åt honom, o min Gud! och Nickolson-- "Den olycklige unga mannen? Jag har genom brev från min man, under min frånvaro vid Medevi, fått veta, att han dränkt sig. Jag har mycket beklagat honom; ty jag känner något om honom, och ännu mera om hans beklagansvärda, stackars mor." Nickolsons död var uppdiktad, fru hovmarskalkinna. Han lever, vid Gud! han har varit ganska verksam. Och likväl, fortfor Medenberg, kan jag icke neka, att jag med stort nöje hör fru hovmarskalkinnan tala utan så mycken vrede, som han kunde förtjäna, om honom; och i synnerhet önskade jag höra något om hans mor, och om andra hans släktingar. "Herr Medenberg," avbröt hon, "vi äro här inne på ett hemlighetsfullt ämne; men då jag märker, att herr Medenberg redan vet så mycket om dessa släktförhållanden, så kan jag gärna tillstå, att grevinnan Celestine aldrig varit lycklig; och min annars så oförgätlige man har jag aldrig kunnat gilla i avseende på vad han åtgjort till Zeytons giftermål. Var människa har sina åsikter; Abelcrona var vida äldre än jag; han såg livet under andra färger, och önskade hava sin systerdotter försörjd. Jag glömmer aldrig den dag, då i Evershults förmak vigseln firades emellan tvenne väsenden, som aldrig förenades till själen. Abelcrona var därtill den förnämsta orsaken." På Evershult alltsa skedde det! utbrast Medenberg för sig själv. Denna gärning? den skulle till sluts kunna hava bestått uti någonting annat, än blott begäret att röva penningarne? Det skulle kunnat vara en dold, en långsam hämnd? Så har av den till oäkta gjorde sonen brandfacklan blivit kastad i själva det rum, där akten firades, som----o, förlåt mig, fru hovmarskalkinna, jag förföll i tankar. "Men säg mig nu," avbröt hon i sin ordning, "vad vet då herr Medenberg om Nickolson? Huru har han blivit räddad ur sjön?" Räddad ur vattnet, ja. Men han är ännu långtifrån räddad från det, som värre är. Hör mig-- Medenberg berättade nu för fru Abelcrona hela händelsen på Aronfors, och slutade ej förrän han omtalat äventyret i berghålan, jämte det slutliga uppträdet hos "gubben vid Hålkroken", där han bekom skrinet; och vid dess öppnande ej blott vann de ifrågavarande penningarne, utan även en brevpacke, som genom utanskriften visade, att den tillhörde herrskapet Abelcrona. "Litet efter sedan jag kommit i besittning av allt detta," tilllade han, "hörde jag Göran Edeling framträda ur skogen med alla dem han vunnit på sin sida, och fången mittibland de övriga. Vi rådslogo nu om sättet huru vi skulle färdas. Vi befunno oss på långt avstånd ifrån denna socken, varuti det nedbrända Evershult ligger, ävensom Aronfors och Karmansbol. Vi beslöto dela oss, och resa i olika partier. Jag bekänner, att jag av flera skäl önskade göra fru hovmarskalkinnan min uppvaktning, innan jag återvände till själva Aronfors. Tillåt mig att nu vara fullt uppriktig! jag ville till förevändning för detta besök använda det brevpaket jag funnit hos rövrarne, och som jag hade rättighet att återlämna till sin ägarinna. Men egentligen var min avsikt--min nådiga fru hovmarskalkinna!--att få inträda närmare i en för mig högst dyrbar bekantskap. Jag nekar icke, att jag för mänsklighetens skull något intresserar mig för denna Nickolson, så till vida, att, skulle han kunna räddas för ett bättre liv, så vore det mig kärt. Han ligger ännu gömd där borta i skogen, vårdad av gubben och gumman vid Hålkroken, en av bandets förnämste tjuvgodsgömmare. Denna Joakim är avskyvärd som sin far; dock är han det endast i andra hand, vilket i mina ögon ej betyder så litet. Och hos honom finnes en fördold blomma, en ännu levande gnista, som är hans mors minne i hans själ, och som--jag bönfaller för den eländige!--förtjänar att frälsas från slutlig undergång. Själva hans far, greve Zeyton, tyckes, utom sina mörka naturanlag, egentligen hava blivit ett missfoster endast därigenom, att--" O min herre, tala icke därom! jag önskar Abelcronas minne heligt. Och även han--herr Medenberg, tro mig! --min förlorade man gjorde visst ingenting annat för sin systerdotter, än vad han ansåg rätt och nyttigt. Alexander såg åt sidan och sökte ett ämne för att i sitt svar undvika allt bittert, som skulle kunna kasta ett mörkt skuggskimmer över den döde. "Vem här i världen har väl alldeles orätt?" viskade han. "Människorna förstöra varann, bliva brottsliga och olyckliga, under det att till sluts kanske i grunden talat var och en, om man vill se honom billigt och ur sitt eget ljus, har rätt? skulle man icke kunna säga så? Finnes då ingen tråd, som leder oss ut ur denna förfärliga labyrint, där alla hava på sitt vis rätt--och ändock fördärva varandra? O min Gud! mitt hjärta säger mig likväl, att en utgång, en hjälp måste finnas. Jag tror till och med, att jag skulle kunna nämna denna hjälp vid namn. Men förlåt mig, fru hovmarskalkinna! jag har varit ohövlig nog, att låta förirra mig i fantasier. Varom talade vi? Ah--jag har ännu glömt berätta en ganska viktig sak. Jag medför icke blott denna lilla brevpacke, som jag härmed får äran återlämna, utan tillika en betydlig penningsumma." Penningar? Vad vill det säga? "Fru hovmarskalkinnan påminner sig lätt ur vad jag redan berättat, att första orsaken till mitt besök hos greve Zeyton och därifrån hos Nickolson var, att, om möjligt, kunna återbekomma de från min patron, kapten von Mekeroth, tagna penningarne vid Aronfors' bruk. Under händelsernas lopp hava emellertid dessa medel kommit i herr hovmarskalken Abelcronas ägo, såsom betalning av en revers, vartill Zeyton använt dessa medel. När slutligen Nickolson för andra gången tog dem, så tog han dem ju i själva verket ifrån herr hovmarskalken? Jag har nu genom det äventyr, jag omtalat, fått dessa penningar i min makt, och jag håller dem här i min hand. Fru hovmarskalkinnan inser visserligen av det föregående, det min mening måste hava varit, att kunna återställa dem till min kapten,ifrån vilken de ursprungligen blivit stulna. Men jag tillstår, att jag sedan råkat i stort tvivelsmål, om jag bör återgiva honom dem. Jag har därföre besökt fru hovmarskalkinnan först, innan jag vänt tillbaka till Aronfors. Se här--" Min herre? "Ja, min nådiga fru hovmarskalkinna! Här ligga dessa olyckliga 2500 rdr bko (Medenberg uppräknade sedlarne och lade dem på bordet). Säg mig uppriktigt, kunna vi väl i själva verket anse dessa penningar tillhöra det Mekerothska huset?" Utan tvivel: de togos ju ur Aronforska brukets kassakista? "Det är sant; men när hovmarskalken Abelcrona av grev Zeyton emottog dem såsom gäldande av sin fordran hos honom, visste han alldeles icke och behövde icke veta, varifrån penningarne förskrevo sig. Nog av, att när han lämnade Zeyton reversen kvitterad och däremot fick medlen i sina händer, voro dessa medel sedan utan tvivel herr hovmarskalkens gods och ingen annans." Jag kan icke neka det. "Nar de nu för andra gången stulos, så togos de ju ifrån honom och ingen annan?" Det ser nästan så ut. "Finner icke då fru hovmarskalkinnan, att jag bör återställa dem till herr hovmarskalkens arvingar, och icke till kapten von Mekeroth: ehuru jag, sanningen att säga, betraktar mig själv i stor förlägenhet om vad jag skall säga honom, då jag kommer hem, och såsom resultat av den resa, jag för hans räkning företagit, berättar honom, att jag visserligen lyckats återerövra hans förlorade och i denna stund honom ganska angelägna penningar; men att jag på vägen funnit grunder, att giva dem ifrån mig åt en annan." Det går alldeles icke an! Tag dem, min herre; för Guds skull, tag dessa sedlar och lämna dem till herr kapten August von Mekeroth! "Men det kan jag med gott samvete omöjligen göra. De. skulle då vara, att fru hovmarskalkinnan behagade skänka honom dem, såsom en pur gåva. Men jag måste berätta honom förloppet; och då jag nalkas till denna omständighet, skall hall troligen komma utom sig vid den tanken, att såsom present-- vore det ock ifrån den älskvärdaste hand--erhålla vad han anser för sin onekliga rätt. Jag känner mannen och hans retliga nerver. Jag hemför hellre ingenting, än jag hemför något, som gör honom ursinnig." Denna belägenhet är svår. Jag begriper icke, jag kan icke alls utgrunda vilken dessa penningar med rätta tillhöra! "För övrigt måste jag göra uppmärksam på, att om även fru hovmarskalkinnan för egen person skulle, för att slita frågan, känna sig villig att bortskänka medlen åt min kapten, så är de omyndiga barnens--de tre älskvärda fröknarnes, som nyss gingo ut--med få ord, deras rätt, såsom arvingar efter sin goda far, för nära trädd." Men, min herre, ifall penningarne äro Mekeroths, så äro de ju varken mina eller mina barns? "Ifall, ja. Men emedan de nu verkligen voro herr hovmarskalkens, så--" Fru Abelcrona uppsteg under stor rörelse. Hon gick till sin skrivbyrå, framtog papper, lack, sigill och en papperssax av skönaste slag. Utan att säga ett ord gjorde hon ett konvolut, lade de 2500 r:drna däruti, förseglade alltsammans, åsatte sitt adliga, vackra sigill, och skrev utanpå: Penningar, som tillhöra ingen. Är min herre nu nöjd? sade hon. Månne icke denna utväg är den lämpligaste? Medenberg betraktade utanskriften och anmärkte: "detta blir da en död fond: den skall ingen ränta bära inom sitt konvolut, och ingen skall hava gott därutav." Så gärna kunde de hava varit kvar i skogen hos skälmarne, så hade de dock kommit någon till godo--icke så, min herre? "Nej, så menar jag ändå icke. Och, när jag tänker rätt efter, så gives ingen bättre utväg än denna. Gud föreser väl medlen. När jag kommer hem till min kapten, skall jag troget berätta honom, att det fogat sig så, att jag verkligen uppsnappat hans mynt, men att det tillika fogat sig så, att han ingenting får därav." Detta gör mig högeligen ont, anmärkte fru Abelcrona; och jag har själv tillbjudit herr Medenberg att giva dem åt honom. Men då min herre bevisat mig, att detta icke går an, så finnes intet annat sätt, än att låta någon tredje--till exempel domaren i orten, eller Guds skickelse--avgöra emellan oss, vem det förseglade slutligen bör tillhöra. "Domaren? Då är jag mera fallen för Guds skickelse," svarade han. "Fru hovmarskalkinnan skall få se, att----ty jag har en odödlig förhoppning på Guds heliga försyn i allting; och det har aldrig slagit mig felt i all min livstid. Var så god och göm det förseglade under tiden." Nej, min herre, var så god själv. Herr Medenberg är opartisk. Vem ock en gång i världen dessa penningar skola tilldömas, så kunde de väl dock aldrig komma att anses för herr Medenbergs. Behåll dem således! "Nåväl, jag skall gömma dem. Gud give, att jag nu också så säkert visste vad jag skall säga, när jag anländer hem till mitt bruk." Enligt de sista underrättelser, jag genom andra sockenbor fått ifrån Aronfors, svarade hon, skall där icke stå så alldeles fullkomligt väl till nu. Kaptenens sjukdom lärer icke vara god. "Vad? den måtte dock icke hava förvärrat sig? Jag föranstaltade om assessor Caspersons utresaifran Jönköping." Jag fruktar, att det onda upparbetat sig. Det kan synas herr Medenberg underligt nog, att jag, såsom sockenbo och gammal bekant med det Mekerothska huset, dock icke personligen infunnit mig på Aronfors och efterfrågat kapten Augusts hälsa. Min egen närvarande djupa sorg kan undskylla mig. Likväl må jag öppet för herr Medenberg tillstå, att ett annat värre skäl finnes. Det var en tid, då de bägge husen Abelcrona och Mekeroth livligt umgingos; och jag kan gärna, ehuru för en kort period, tillägga det tredje, Zeytons. I synnerhet härskade en stor förtrolighet emellan min goda Celestine, Aurora och mig. Jag kan berömma oss för, att vår förtrolighet icke grundade sig blott på det vanliga umgängesnöjet. Det var i sanning ett högre band, som sammanknöt oss tre. Vi hade föresatt oss att utföra någonting, till--jag skall icke nu vidare yttra mig därom: det är slut. Det blev slut, detta innerliga, varma förbund emellan oss tre fruar, när våra mäns tvistigheter gjorde det omöjligt för oss, att träffas sa som förut; och en stigande köld, familjerna emellan, avbröt allt, som var ämnat till mänsklighetens gagn. Fru Abelcrona tystnade. Medenberg såg upp. "Avbryt icke!" sade han. "Jag anhåller, som en nåd, att få kunskap om vad jag nu får förnimma blott under formen av en vink. Jag bekänner, att jag hört någonting förut, otydligt och besynnerligt, det är sant, men likväl en halvdragen anda om, att fru hovmarskalkinnan utsträckt sin ädla verksamhet till försöket, att utföra--vad skall jag kalla det?" Av vem har herr Medenberg hört någonting sådant? ' Jag har träffat en flicka, som heter Ellin från Dädemohult." Hovmarskalkinnan log. Men hastigt återtog hennes ansikte ånyo sin lugna, resignerade, i biblisk mening sköna hållning. Ellin är en god flicka! sade hon. "Jag har talat icke så litet med denna flicka," inföll Alexander; "hon är den, som mest förmått mig, att, därest jag kan, uträtta något gott för den förlorade sonen." Jag vet, att hon vill Nickolson väl, och hon har stort skäl därtill . "Han är hennes nära släkting. Hennes mor, trollpackan på Dädemohult, vill honom kanske också väl?" Gamla Ellin? stackare! Jag hör, att herr Medenberg är ganska initierad på orten. "Helt naturliga händelser hava fogat det så. Jag tillstår, att om fru hovmarskalkinnan icke anser mig alldeles ovärdig sitt förtroende--och förutsatt, att fru hovmarskalkinnan själv ännu en gång skulle önska det varma band närmare tillknutet, som fordom förenade grevinnan Celestine och fru Aurora med värdinnan på Evershult--" Ack, avbröt hon hastigt, Evershult finnes icke mer! Det lilla ställe jag nu bebor här, heter Blommenäs: det ligger dock på Evershults ägor, och var mitt käraste sommarnöje; varföre min man lät uppbygga detta täcka, bekvämliga hus, likasom till ett änkesäte. Anade han det förut? Men Gud har så velat. Fortfar --fortfar--min herre. "Nåväl! skulle det förbunds återförnyande emellan de tre fruarne, som en gång varit till, fägna fru hovmarskalkinnan att se åter knute, så är det icke alldeles omöjligt, att icke jag----ty öppet sagt, jag känner även grevinnan Celestine Zeyton, och jag är förvissad om, att ingenting skulle skänka hennes lidande själ en högre tröst, än att ånyo få njuta tillfredsställelsen av ett själfullt umgänge, som hon nödgas sakna nu. För detsamma kan jag även ansvara, i och för min egen patronessa, fru Aurora von Mekeroth." Hovmarskalkinnan Abelcrona såg på den främmande med stora ögon. Är det möjligt, tänkte hon, att min själs skönaste dröm icke försvunnit ifrån all verklighet? Skall min ljuvaste tanke ännu en gång kunna leva upp och stiga fram i gestalt på jorden? Hon betraktade herr Medenberg icke längre som en främmande, utan såsom en frände till sin egen själ. 24 PHALANSTEREN. Här är blott frågan om ordnandet av själens, likasom av det kroppsliga livets ekonomi, sa, att laster och brott utrotas från den törras område, likasom timlig brist, varje uselhet och allt eländeifrån den senares. Hovmarskalkinnan Abelcrona steg upp, bad sitt främmande vara så god och icke misstycka, att hon avlägsnade sig litet, och gick därefter genom en dörr in i ett angränsande rum. Medenberg tyckte sig vid dörrens öppnande märka, att kabinettet därinnanföre hade tycke av ett skriv- eller läsrum; han varsnade som hastigast en nätt bokhylla, vilken ett grönt sidenhänge i smakfulla veck till hälften skymde; och kanten av ett runt mahognybord, varpå ändarne av åtskilliga ark stucko fram, mötte icke mindre hans ögon. Herr Alexander satt i angenäma betraktelser över alla de småländska fruars intagande väsende, som han hitintills haft lyckan att se. "Fru Abelcrona," anmärkte han för sig själv, "har väl ett litet utförligare, om jag så får kalla det, en smula predentligare sätt, då hon talar, än grevinnan Celestine, vilken uttrycker sig mera fint, kort och känslofullt. Ah--se här ser jag ju innanför denna bokpärm hennes förnamn? hon heter minsann Ebba, i likhet med sin lilla yngsta dotter. Nåväl? Min fru Ebba, här, tycktes mig hava litet tycke av en, som satt och avhandlade, då hon talade (förmodligen har även läsaren märkt, att Medenberg ej hade så alldeles orätt i denna iakttagelse). Men jag," fortfor han inom sig, "vill alldeles icke lägga henne detta till last. Var och en har sitt skaplynne, sina former och sina egna slags blomblad omkring själens älskvärda knopp. Fru hovmarskalkinnan är säkert, om jag ej bedrog mig på vad jag såg när hon öppnade dörren ditin, lika litterär, som nånsin fru Zeyton. Men då Celestine--må läsaren förlåta herr Alexander, att han i sina tysta tankar helt enkelt och förtroligt började namngiva sina fruar blott och bart med förnamnet--då Celestine är litterär på ett poetiskt och tillika, fruktar jag, genom olyckan nervöst sätt; så är hovmarskalkinnan Ebba litteratör på ett mera sansat, religiöst, nyttigt och lyckligt vis. Ehuru nyss änka vorden--glad är hon för ingen del, det vore synd att säga--men icke förstörd av sorg är hon emellertid, oaktat änka. Så stor är gudsfruktans heliga makt över anden; och jag är i högsta grad nyfiken, att lära känna hemligheten av vad det kan vara, som hon har velat, men icke kunnat. Dock får jag säga, att av alla tre tycker jag ändå bäst om min egen patronessa: fru Aurora sätter jag främst. Utan någon bokkännedorn alls, är väl det yttre, praktiska, jordiska livet Auroras rätta hem, hennes verksamhets allt: men huru oegennyttigt, rent och idealiskt likväl! Hon sköter visst blott jordiska ämnen, men hon sköter dem såsom plikter, och härigenom bliva de himmelska. Auroras själ hänger icke fast vid någonting telluriskt, oaktat hon endast sysselsätter sig med det telluriska, efter hon blivit försatt i denna ställning i livet. Ack, vad jag längtar hem till Aronfors! Det är dock någonting täckt att se, när man i denna mening tager det telluri--" Informatorn avbröts i sin monolog genom fru Ebbas återkomst. Hennes sköna gestalt förde sig storartat, under det hon kom, och hennes ansikte syntes nästan så upplivat, som en förklarads. Hon bar i sin hand ett hoprullat postpappersmanuskript, och under vänstra armen tvenne böcker. Hon nedsatte sig i soffan, vid sidan av herr Medenberg, med det slags höga vänlighet, som instinktlikt innebar, att på en och samma gång den skönaste förtrolighet kunde äga rum över alla rent andliga, himmelska ämnen; men tillika det fullkomligaste hållande på avstånd i varje annat avseende, rangen själv icke uteslutandes. Hon var således den varmaste själafrände i en kropp av is; ehuru en ganska vacker is. Just härigenom blev likväl Medenberg så ledig: han kände sig fri, glad och i stånd att kunna tala med henne om allting, emedan intet slags fara kunde komma i fråga om någonting farligt: icke ens på längsta håll. Han kände, att det i detta ögonblick icke gavs någon mystisk region, även den dunklaste, underbaraste och tystaste, om vilken han ej öppet och utan svårighet skulle kunna yppa sina hemlighetsfullaste tankar i sällskap med ett väsen av detta slag. Man kan vara kvinna utan att alls vara kvinna. Man likaså. Man är då teosofisk. Det endaste man i sådant fall icke fullkomligen besitter, är grace. Men det betyder också här intet. Den tillhör något helt annat-- Medenberg hade under denna sin betraktelse väntat, att hon skulle börja tilltala honom. Men hon gjorde det icke. Hon satt blott och såg honom öppet och klart i ansiktet, likasom examinerade hon honom i sina tankar; och det besynnerligaste var, att hon icke nöjde sig med att skåda honom i själva ögonen, utan ovanför ögonen. "Herr Medenberg har mycket ortsinne," sade hon nu ogenerat. "Dessa upphöjningar vid ögonbrynen äro lägets--ja. Mycken bredd vid tinningarne: herr Medenberg har sinne för musik. Högre upp? alldeles, jag gissade det: mycken reflexion. Fantasiorganen är mindre utbildad; men här är verkligen en betydlig reflexion." Det gick en liten kåre över Medenberg. Jag har varit fallen för att reflektera allt ifrån min barndom, svarade han en grand häpen, men-- "Det är klart," avbröt fru Ebba, med ett milt frenologiskt leende. "Reflexionssinnet har sitt säte här mitt i det högre av pannan. Herr Medenberg besitter detta parti ganska brett, upphöjt, väl, harmoniskt utvuxet. Tillåt mig--var så god, bliv icke ond--vänd örat till. Alldeles! jag kunde förmoda det: mycket kurage, ett stort mod när det behövs; men--ah, förträffligt!--intet övermod. Man kallade detta fordom mordorgan: orätt av Call; likasom man benämnde förvärvsinnet tjuvorgan. Det är just denna inbördes sig själv motverkande bildning, som för människan är den lyckligaste, när hon besitter fullständig oförskräckthet (denna organ är här till i rik form, fast väl gömd under håret) tillika med ingen grad överdåd--tillåt mig känna, nej! knappt något överdåd alls. Här uppe på hjässan framåt pannan till -- vilken veneration! Men här vid själva vertex-- känn! en liten nedsänkning--full brist på egenkärlek!" Efter dessa upptäckter strålade fru Ebbas ögon av den innerligaste vänlighet: hon såg framför sig ett huvud av de dyrbaraste kännemärken. Hon fattade sakta och behagfullt Alexanders hand, såsom önskade hon trycka den med en änglalik vänskap. Han vågade då taga fru hovmarskalkinnans hand tillbaka, förde den till sin mun och kysste den vördnadsfullt, varmt. Hans uppsyn gav likväl till känna en rodnad, lik ett barns. som undergått förhör i sin läxa. Vi hava förr märkt, att, ehuru mot trettio år, hade herr Medenberg en stor blyghet och försynthet i fruntimmerssällskap. Han begrep här ganska väl, att godheten emot hans huvud icke betydde godhet emot hans person. Ehuru academicus och lärd, hade han aldrig kommit att studera frenologien: hjärnan besitter ingen kateder inom någon av de fyra fakulteterna. Han fann sig således i början litet underlig i sin ställning. Men, säkert till följe av sin anmärkta reflexionsorgan, brydde han sig snart icke vidare därom; han slog ifrån sig den spökaktiga tanken, att han satt i soffan med en huvudskalle på sin hals; och han började, för att förströ sig, betrakta själva fru hovmarskalkinnan--i pannan. Hon märkte det och sade hastigt rodnande: "låtom oss slå bort detta lappri! Det är icke för frenologi vi sitta tillsammans nu: det var om helt andra och viktigare ämnen, jag önskade samtala med en man, som herr Medenberg. Jag har icke på länge brevväxlat med våra största frenologer. Emellertid får jag säga, att jag sätter Schwartz ganska högt i Sverige; och det kan icke falla mig in att neka en så sann vetenskap sin verklighet. Gud har i sin skapelse varit mycket god emot oss människor, och jag tackar Honom djupt, som (hon strök sig med handen över hårbenan vid den främre hjässan) givit mig så mycken veneration både för Gud och människor. Mina goda föräldrar hava visst genom uppfostran bidragit till utbildandet härav--kullern här är icke obetydlig--men vad skulle väl de hava uträttat, om Gud själv icke givit org--anlaget i barnets själ? Låtom oss därföre vara evigt tacksamme! Låtom oss icke vara grymme, icke hårt tänkande emot de människor, våra likar, som hava fått allt sitt på ett olika sätt emot för oss, herr Medenberg!" Alexanders tankar föllo på Nickolson. Men det var honom ännu icke möjligt, att få dennes bild fullt älskvärd framför sig: han nämnde honom därföre icke, utan sade istället: vad tänker fru hovmarskalkinnan om Ellin? "En vacker, och framför allt en förträfflig flicka; bättre, vida bättre, än man skulle vänta av hennes stånd. Men med hennes stånd är det också icke så farligt. Jag skall snart komma till denna berättelse, ty den angår mig och mina förhoppningar ganska nära. Hennes morfar var en utmärkt musiker; och-- han var vida mera än det! Han var en Guds man, en tjänare i den äkta sanningen." Hovmarskalkinnan tystnade, likasom fattad av några stora, himmelskt intagande minnen. Spelet i hennes ansikte förändrades, och Medenberg märkte med nöje, huru det vetenskapliga tycket, det frenologiska, nu drog sig alltmer tillbaka, nästan försvann. Oförmodat, sedan hon med ett par blinkningar likasom gjort sig ledig från inre fantasier, vände hon sig till sitt främmande och frågade: "säg mig uppriktigt, vad tänker herr Medenberg om mig?" Min nådiga fru hovmarskalkinna-- "Jag kan förstå: det är icke så gott att besvara. Herr Medenberg! jag skall med några ord yppa det själv. Här är en rulle, som vi skola öppna efteråt: den innehåller något om mina käraste tankar i denna värld. Men se här: denna bok är det Levande ordet. Och denna bibel är mig dubbelt dyrbar för bladen framföre, på vilka anteckningar stå av en hand, som--" Hon visade herr Medenberg. Han betraktade en okänd stil som tillkännagav en äldre hand. Hon tillät honom dock icke ännu läsa innehållet, utan sade: "Jag har en tid tillhört bibelsällskaperna, och jag låg i livlig korrespondans med alla i Sverige, som arbetade på spridandet av evangelii ljus. Min man var så god och var icke emot detta; jag försummade icke mitt hushåll därför. I synnerhet vördade jag högt de män, som anden givit kraft att framstå i landet såsom store predikanter. Jag brevväxlade med Sellergren i Hälleberga--vilken man! Känner herr Medenberg honom?" Hans namn lever över hela södra Sverige i vördat minne; men jag har aldrig sett honom. "Med Wieselgren brevväxlade jag ännu mer. När man hör Wieselgren tala, tror man sig vara framför en blixtrande och slående ljungeld. Han är vår tids Hesekiel." Alexander tänkte öppna sin mun om Peter Nyman; likväl var det något, som hindrade honom från att göra det. "Efter allt detta," fortfor hovmarskalkinnan, "vad tror herr Medenberg om mig? Tillhör jag icke det småländska läseriet månne? Är jag icke en av medelpunkterna, från vilka i hemlighet de besynnerliga, farliga, djupt märkvärdiga folkrörelser utgå, som man över hela Sverige nu talar om under namn a- predikosjukan?" Herr Alexander teg. "Innan jag redogör för min egen fråga, så se här, herr Medenberg. Denna andra bok, känner min herre den? eller någonting åt detta håll?" Alexander trodde sig få se en ny och forut okänd kommentar över den Heliga skrift. Men det var icke så. Vid uppslåendet märkte han en fransysk stil. "Känner herr Medenberg madame Gatti de Gamond? Nej, kan jag tro: denna nya författarinna och allt åt det hållet är i Sverige så gott som alldeles obekant ännu. Hon är fourierist; dock har hon i mycket mildrat och förbättrat Charles Fouriers system. Denna bok handlar om sättet för utrotandet av både osedlighet och fattigdom från människosläktet: både själens och kroppens nöd försvinna." Vågar jag uttala vad jag tänker: fru hovmarskalkinnan är s:t simonist? "Ne;, herr Medenberg. Jag lever och dör i tron på Kristi gudomlighet och hans läras himmelska ingivelse. Jag tillhör varken s:t simonisterne, kommunisterne, sådane de hittills visat sig i praktiken, eller Edmund Oens parti, socialisterne. Jag anser tidevarvets största tanke, till utrotande av själens och kroppens nöd från människosläktet, ligga förborgad i Phalans teren--" Phal--Phalan-- "Ja ni, mina lärda herrar, vet ännu förmodligen ingenting härom. Jag säger också uppriktigt, att vad namnet beträffar, så är jag icke nöjd med något, som smakar av besynnerlighet. Men till sin idé är Phalansteren alldeles detsamma, i utbildad form, som de första kristne sinsemellan iakttogo. Det är, i korthet, en förening, ett bolag, en institution, vari alla, som däruti ingått, fattiga eller rika, unga eller gamla, göra sin egendom gemensam, och sedan få arbeta, leva och gagna i full enlighet, var och en, med sin individualitets gåvor, sådana Gud givit dem, och med detsamtna till allas förkovran. Jorden själv bär, genom denna inrättning, den högsta möjliga myckenhet av frukt och närer otaligt mycket mera folk än nu." Det är då till realiserandet av en Phalanstere, fru hovmarskalkinnan offrar sitt livs verksamhet? "Nej, icke ändå, herr Medenberg. Fouriers plan, eller Phalansteren, har icke det emot sig, att den ej är förträfflig och utan tvivel skulle lyckas, allenast den en gång vore verkligen grundad och satt i gång. Men det är begynnelsen, som utgör det svåra; forsta steget, att få folk därtill. Härföre fordras en moralitet hos människorna, som icke änllu finnes: ett avsägande av falska tänkesätt, vanor, missbruk och allt detta, som lägger själen i osanna bojor. Systemet är således outförbart utan genom en för-utgående inledning, en övergångsformation i civilisationen." Jag kan inse det. Rör hela denna fråga äktenskapet? "Nej, det är något annat. Här är blott frågan om ordnandet av själens, likasom av det kroppsliga livets ekonomi, sa, att laster och brott utrotas från den förras område, likasom timlig brist, varje uselhet och allt elände från den senares. Medenberg kände sig vid denna föreställning upplivad till högsta värme. Vid Gud! utropade han, åt detta håll måste all sann religion, all civilisation sträva. Vilken inledning därtill, vilken övergångsformation har fru hovmarskalkinnan påtänkt? Vilken plan? Här är jag! hela min ringa person--min inskränkta verksamhet--allt vad jag förmår--erbjuder jag! Hon horde dessa entusiastiska ord själv med entusiasm. Likväl utmärkte allt i hennes väsende lugn, stillhet, resignation. "Då jag först inkom på fältet av dessa tankar," fortfor hon, "var även jag av den föreställningen, att sanningen vore det lättaste av allt i världen att verkställa, och att till utförandet behövdes blott ett slags andeligt förbund, ett bolag, ett sällskap, ingåendet av en förening. Det var en tid, då jag härom korresponderade med många: även med personer i Frankrike, Tyskland och i synnerhet England brevväxlade jag: mina bästa vanner, fruarne Zeyton och Mekeroth deltogo med mig i uppgörandet av de ljuvaste, de mest intagande planer till mänsklighetens välgång. Jag har sedan övergivit allt detta. Jag har dels måst göra det av tvång; ty våra män--Mannen, i allmänhet, herr Medenberg, lever vida mindre i idéernas och den rent mänskliga sanningens värld, ån kvinnan----jag vill icke säga, att våra tre män föraktade mänsklighetens väl och tidevarvets framgång, men-- --de voro också äldre, mycket äldre till åren, än vi, stackars tre il untimmer: så hade de sina gårdar att sköta, och älskade icke att sysselsätta sig med tänkesätt. Men, utom detta, har ock sedan ett inre och betydligare skäl verkat hos mig till övergivande av begäret att stifta ett sällskap. Jag tycker icke mera om slutna enheter. Jag älskar ej förbund. Men--skall jag våga för herr Medenberg göra min själs djupaste trosbekännelse?" 25 EN ORGANISTFAMILJS HISTORIA. Ett förbund är någonting för stort för mig, men för litet för mänskligheten; alltså passar det för ingendera. "Har jag orätt," fortfor hovmarskalkinnan, "då jag säger, att vår tids människor i allmänhet, präster såväl som andra, sönderfalla i två klasser, vad religionen vidkommer? Antingen lämna de Gud, himmelrike, människans högre bestämmelse, det heliga och stora alldeles därhän; låta det gå med själens liv och andens krav huru det vill och kan; men äro för övrigt rätt hederliga i yttre mening: stundom glada, stundom vreda, allt som det av jordiska skäl faller sig; de äro, med få ord, materialistiske och intet vidare. Eller ock taga de Guds och bibelns sak på fullt och brinnande allvar. Vad bliva de då? Jag har sett de flesta av dem antingen efter någon tid återfalla till det första slaget; eller och fortgå de på en bana, som slutar med predikosjuka, i mildare eller farligare form, men alltid i någon grad ursinnigt." Medenberg förskräcktes för dessa alternativer. "Jag bekänner," fortsatte fru Ebba, "att jag länge tillhört den senare av dessa tvenne riktningar. Den förra kommer jag aldrig att bifalla. Men även den senare, som jag förut hyllade, har ställt sig för mig i ett of ördelaktigt ljus, i nästan ett förhatligt. Det må nu vara under den bättre formen, blott såsom vanligt läseri, eller under den vilda och vansinniga, såsom chorea, kramp eller predikosjuka; jag tillstår, att jag kan icke med det, jag finner det icke grundat i Kristi ord, eller i hans rena, upphöjda vandel. Men säg mig nu, vart skall väl en människa vända sig, som varken vill vara materialist, ej heller andlig på det gängse sättet? Jag tillhör en mycket liten och inskränkt sekt, mänsklighetens. Jag känner mig mycket ensam; men jag kan icke annorlunda, och jag har intet däremot." Vi äro åtminstone två! utropade Medenberg med lågande Ögon. Ty jag--jag tillhör också denna sekt. "Vore jag karl," fortfor fru Ebba, "så skulle jag utan tvivel resa till en främmande världsdel, till Australien, där en evig vårhimmel tronar över det sköna Adelaides land, eller till Guyana. Men jag är kvinna, jag måste bliva där jag är, jag blir kvar; och jag tänker fortsätta med min lilla, obetydliga umgängeskrets, mänskligheten." Men varföre har fru hovmarskalkinnan lämnat tanken på stiftandet av ett sällskap eller förbund till människornas väl? Däruti skulle jag vilja medarbeta! jag ville offra natt, morgon och dag däråt. "Ett sällskap? en förening? Jag hoppades länge på kraften av sådana företag; men jag gör det icke mera. Ett förbund är någonting för stort för mig, men för litet för mänskligheten: alltså passar det för ingendera. Det finnes ett tredje. Jag säger icke, att det är det rätta för andra, vilka kunna hava en högre förmåga, än jag: men det anstår mig. Jag återkommer, därigenom, under min senare ålder, till vad som stod skönast för mina ögon i min barndom." Huru skall jag förstå detta? "Får jag berätta herr Medenberg en organists historia? I en av Östbo-härads socknarne, icke långt härifrån levde en gång en man. Han är nu död; men jag såg den underbara gubben i min första ungdom. Jag vill tala om honom under namnet Nicolaus, såsom han egentligen hette, ehuru han bekom ett tillnamn sedan, varunder han blev något mera bekant. Mycket känd i världen blev han aldrig. Endast de, som ägde ett själens öra, och hörde honom spela sin fattiga orgel, så dålig den än var i den lilla småländska landskyrkan, de kunde sedan icke glömma honom mera. Herr Nicolaus började med att vara bondson; men såsom gymnasist, student, en liten tid underofficer och slutligen organist, kallades han herre. Det var en man, som visste mycket, men kunde bliva ingenting." Han var student? blev han aldrig magister? "Nej. Han blev ingenting och kunde ingenting hli. Han förstod nästan allt, och dugde dock till intet, så, som man vill hava det i världen. Han drogs med den största olycka på jorden." Vilken, o Gud? "Han ville, att allt skulle vara rätt och gå rätt till. Han fann icke rätt pa det rätta i någon av vetenskaperna; så övergav han studierna med dem. I tjänster och göromål ville han ingenting annat göra än det rätta; så stötte han alla människor, och måste övergiva varje tjänst. Lyckligtvis kunde han spela psalmer. Man förlät honom ändock, att han spelade sin koral rätt efter noterna. Så långt gick man; och så fick han slutligen en liten organisttjänst. Han levde lycklig och nöjd med den till sin död." Och hans själ, undanjagad överallt för det rättas skull, upplöste sig i musik? Ett himmelskt öde. "Han var organist i den församling, där jag föddes och bodde hos mina föräldrar, som barn. Det var mitt högsta nöje att höra och se den märkvärdiga gubben. En hög, stolt gestalt; lång, som den kronobergska rasen brukar vara. Och dock så mild, när man fick bli hans närmare bekant. Om vardagarne umgicks han mest med barn och blommor: med de förra under de timmar, som tjänsten i sockenskolan fordrade, ty klockaren i församlingen dugde icke till skolmästare; organisten, herr Nicolaus, hade därföre åtagit sig att göra denna hans syssla för sitt nöjes skull; med de senare roade han sig ute i skog och hagar. Om vintern satt han inne. Men när någon hälsade på honom och hans familj i den lilla stugan, som utgjorde organistbostället, så var man säker om att få höra de vackraste sagor förtäljas. Han berättade icke blott historier om människor och världsliga händelser, utan även om Gud: det mystiska liv där anden får leva och där rätt får rå. Då var den värld, han skildrade, så färgrik som Eden: man häpnade, man kunde endast lyssna: ljudet av det skönaste språk trängde från hans läppar till djupet av åhörarens själ. På mig och på månge har denna man verkat, ehuru han intet sällskap grundat, ingen sekt gjort, ingen församling, intet förbund, ingen sluten enhet. Han har haft inflytelse på mig, såsom solen och himmelen om dagen, såsom månen och stjärnorna om natten, vilka icke heller stifta någonting, men utströ sin verksamhet över jorden, mystiskt och ändå klart, likasom Gud nedstrålar i själens värld hos en troende människa. Herr Nicolaus ansågs av alla äldre och klokare i socknen såsom en fantast. Dock lät man honom oantastad spela sina koraler om helgdagarne, och, när han dog, hade man icke emot, att han på kyrkogården fick sin plats näst bakom de klockares, som levat och verkat i tiden innan församlingen bekom orgelverk. När jag själv blev äldre, vek den fattiga gubbens minne mycket bort ifrån mig: ett barn av stånd kan på landet få hava många slags bekantskaper, men det uppväxande fruntimret kommer mer och mer in i sina föräldrars krets och deltager slutligen i ett högt umgänge. Det är först nu, sedan min man dött och jag sett så många stora utkast, så många stolta tankar falla till intet, som mitt minne och hjärta återvakna till den förtjusning, varav jag lågade som liten flicka." Denna underbare herr Nicolaus hade väl också barn? "Det är dit jag nu vill komma. Den fattige organisten kunde vara gift. Han ägde ingen son, men tvenne döttrar. De voro hägge mycket äldre än jag; men då jag som liten fann mitt så kära nöje uti att besöka deras lilla stuga vid kyrkogårdsmuren, så blev jag också sedan aldrig i min levnad fullt främmande för organistfamiljen, ehuru min egen ställning i livet gjorde en mindre tät bekantskap naturlig; utom att också åldern och många omständigheter sedermera satte oss på stort avstånd ifrån varann." Jag kan gissa det. "Organistens bägge stackars döttrar blevo icke lyckliga, herr Medenberg. Svärmiska till själen, som sin far, blevo de tillika utmärkt sköna, och voro--kvinnor. Vart skulle de fly? Vad skulle de bliva? Varken bönder eller herrskap voro de; men offer för båda partierna, såväl det undre, som övre. Den äldsta, Ellin, blev hustru åt en bonddräng, som efter få års ansträngt levnadssätt, i sällskap med sin maka, såsom torpare på ett litet ställe gick under för utskylder och dog. Torparänkan Ellin flyttade därefter med sin lilla dotter Ellin ifrån den ena backstugan till den andra, och kom omsider till Dädemohult. Hon går och gäller för en trollpacka, emedan hon ofta visar sig ganska bister, och man tror att hon kan spå. Egentligen våller henne ingenting annat, än att hon är organisten Nicolaus' dotter: hon andas ur hans själ, och dragen i den mystiska gubbens anlete stå märkbart tecknade i hennes eget ansikte. Man är underlig under dessa villkor, herr Medenberg, man vet mer än världen vet, man är ett troll. Ett sådant slags kvinna är den unga Ellins mor. Hos denna flicka igenkänner jag morfadren mest: och jag kan säga--men det hör icke hit." Jag ber! jag anhåller! avbryt icke. Denna flicka har intagit mig på det högsta, och om mycket hos henne önskade jag få upplysning. Hovmarskalkinnan fortfor: "Ellin har alltid varit välkommen i mitt hus, ehuru jag endast sparsamt kunnat bevisa henne mina välgärningar och ej alltför ofta låta henne besöka Evershult. Ty min man hade en stor ovilja emot allt folk av detta slag. Han påstod, ehuru utan säker grund, att den gamle orgelspelaren Nicolaus i sina dagar ursprungligen förskrev sigif rån finnarne, och icke egentligen vore smålänning till sin primitiva börd. Vad angick det oss? Vad gjorde det i sig själv? Om han också härstammade ifrån något folk på finnskogarne, på den vilda, stora utmarken, skola hans barn plikta för det? Men min man hade också andra skäl, tror jag. Det är en sanning, att under det tidskifte, då jag i förbund med Celestine och Aurora svärmade för tanken, att göra någonting enskilt till uppbyggelse åt människorna här i världen, under vilken period jag också själv var mycket fallen för läseri, hade just på denna Ellin mina ögon fallit, såsom på ett gott redskap i Guds hand, att skicka ut ibland allmogen. Detta såg min man, kunde icke fördraga det, avhöll så mycket han kunde Ellin ifrån mig, och sprängde snart hela de 'tre fruarnes sällskap', såsom han skämtsamt kallade oss. Jag fann snart, att han hade rätt i avseende på Ellin. Då jag, genom händelser på andra orter gjord uppmärksam på läseriets ytterligheter, blev hemsk och uppskrämd för 'predikosjukan', så vart jag själv också angelägen, att åt Ellin, min adept, giva en annan, en högre stämd, en bättre religiös riktning." Nu, utropade Medenberg, förstår jag denna flickas ord till mig under vår vandring i skogen. Hon var ingen vän av läseri, för ingen del; och likväl så upprymd, så högt stämd för det himmelska! och för människors väl. Jag kunde icke för mig uttyda gåtan av denna motsägelse då. "Jag tror, min herre, att denna vändning är mitt verk. Gud hjälpe emellertid flickan stackare! Det är icke gott, icke lätt i hennes stånd, och knappt i något, att hava en eldsjäl, sådan som hon ärvt ifrån sin morfader och sin mor." Gud har nog sin famn öppen även över henne; och fru hovmarskalkinnans plikt är också, att icke lämna henne alltför mycket ur sikte. "Nu, nu, sedan jag blivit min egen, kan jag utan svårighet göra det. Jag skall draga både Ellin och hennes mor nära inom min krets. Så mycket som på mitt bistånd kan ankomma, skall intet hägn fattas dem." lag tackar i en okänds namn. "Var är Ellin nu?" jag förmådde henne att ofördröjligen begiva sig hem till Dädemo och lämna Nickolson, vilken hon nödvändigt ville vårda och "frälsa", såsom hon yttrade sig. Först, sedan jag på det högtidligaste lovat henne, att göra allt för hans räddning och flykt till ett annat land, gav hon sig tillfreds, och följde Göran Edeling jämte det övriga tåget på hemvägen, under det att jag tog en särskild kosa, för att innan min ankomst till Aronfors, först få träffa fru hovmarskalkinnan. Jag hoppas således nu med säkerhet, att den svärmiska flickan befinner sig hos sin mor eller åtminstone i sin hemsocken. Nickolson ligger gömd i den där skogen långt härifrån, såsom jag förr berättat. Han väntar mig där, och vårdas under tiden av gubben och gumman vid Halkroken. "Olycklige Nickolson!" utbrast fru Ebba, och en tår glänste i henlles ögonlock. Fru hovmarskalkinna! en del av organistfamiljens historia återstår för mig att få utbedja mig. Den underbara koralspelar ens andra och yngre dotter? "Ja, vi äro där nu. Herr Medenberg, hon hette Joachima; ett ovanligt namn, men som hennes far mycket älskade. Hon var Dädemohäxans yngre syster." Jag känner något a- den olyckliga Joachimas händelser. Det är ju hon, som blev greve Zeytons offer? Hovmarskalkinnan såg ned. "Jag vet icke, om jag skall våga utsäga ett så hårt ord," yttrade hon med en djup suck. Medenberg skådade på henne med förundran. Fru Ebba fortfor: "för sanningens och rättvisans skull --gubben Nicolaus står i detta ögonblick för mina ögon, och jag kan icke av undseende för någon låta bli att uttala v ad jag tänker--det var icke Zeytons ofter hon blev, herr Medenberg. Visserligen var han brottslig och felaktig; och hon, sin faders dotter, föll, om man så vill kalla det, för sin lågande sjals varma tycke. Zeyton. med alla sina avskyvärdheter. i senare tid, beskrives dock av alla som en bildskön man i sin ul-gdom: en man av starkt uttryck. Han förälskade sig i organistens dotter: Joachima försvann ett år, man visste i socknen icke vart, men jag vet med säkerhet, att hon bodde dold på Karnlansbolshus, hos Zeyton. Hon dog där, och--troligen--ligger hon där begraven. Hon var på sin tid hela denna bygds största skönhet, därom har jag hört med visshet. Hennes försvinnande och slut utgör en hemlighet, känd av ganska få. Det blev av denna unga kvinna, ur den fattigare hopen, vad det så ofta brukar bliva i denna värld. För Joachima var det så mycket värre, som hon på visst sätt tillhörde ingen klass, och hade stöd av ingen. Hon stod över bönderna i bildning och tycke; vad under då, att hon med brinnande kärlek fäste sig vid den ridderlige, unge, stolte 'engelsmannen' (såsom Zeyton då kallades), och som omfattade henne själv med en eld, alltför väl svarande emot hennes egen. Likväl stod hon under herrefolket; och så hände, att organistens dotter ej fick erkännas för Zeytons maka. Hon skulle förvissna dold: hon skulle bliva det hon blev. Dock är det min uppriktiga övertygelse, att Zeyton den tiden icke haft försyn för att gifta sig med henne, om icke--" Store Gud, vad hela denna berättelse förfärligt sammanstämmer med vad jag fragmentariskt hört förut av en annan mun ! "Av vems? Dessa händelser känner ingen, de utgöra familjehemligheter. " Men jag har hört dem-- "Av?" Den olycklige sonen. "Ha--Nickolson?" Och nu--nu förstår jag vad fru hovmarskalkinnan menar. Skall jag våga utsäga det? Det var icke Zeytons offer, som Joachima blev. Hon blev offret för en helt annan. "Ja. Abelcrona var den, som förmådde Zeyton till uppskov med bröllopet, och han avböjde slutligen alldeles grevens gifte med den olyckliga Joachima. Min man och Zeyton voro vänner då. Min man hade en systerdotter." Stackars grevinnan Celestine! och vad har hon vunnit härpå? Hovmarskalkinnan skakade sakta sitt sköna huvud: en tår nedföll på hennes hand. Hon vände sig åt sidan och hördes viska: "stackars Joachima." Alexander tillade rörd: och vad vann väl greve Zeyton härpå? vad har väl själva herr hovmarskalken vunnit? "O, min herre, för denna gärnings skull ligger Evershult i aska nu, och min man--blev ett offer för lagorna. Jag vet och ser allt. Det var Nickolsons hand! Store Gud----jag förmår icke kasta sten på den hämnande sonen. Ett vet jag: att jag avrådde, med allt vad i min makt stod, avrådde jag det steg Abelcrona tog för Celestines lycka. Men så har han gruvligt fått plikta! Att levande förgas i lågor--grymma fasa! Min man, min man, i vilken region av livet återser jag dig en gång?" Fru hovmarskalkinna! ett ord till tröst, om det är någon, kan jag säga här. Hovmarskalken dog icke i lågorna. "Vad vill det säga?" Jag känner hela denna händelse av Nickolsons egen mun. Hovmarskalken stupade för ett skott, innan gården ännu var antänd. Blott hans lik brann på detta rysliga bål. "Han föll då för en kula--av Nickolsons hand?" Nej; icke heller det. För Nickolsons skull är det min skyldighet att omtala, det han, oaktat all sin harm, sin vilda hätskhet emot hovmarskalken, dock yttrade sig ganska milt, nästan sorgset och ångerfullt rörande hans död. En av de övrige bovarne var den, som sköt på hovmarskalken. Nickolsons hela och enda syfte gick blott ut på att bliva mästare av dessa penningar. Och dem--min fru--ville han hava för sin mors skull; förstar någon denna gåta? Men jag har den av en skön och trovärdig mun, den unga Ellins. Han ville äga penningarne såsom medel att komma över till ett annat land, och där få börja en ny vandel, till tröst och frid för sin mors ande. "För sin mors ande? Denna tanke har Nickolson fått av Ellin." Jag tror det. Men--också han själv har en gnista av sin moders och sin morfaders själ. Jag är övertygad därom. Jag ursäktar honom aldrig; men mig är icke givet, att fördöma honom. Jag har nyligen sett honom i en trasig, utmärglad och förfärlig skepnad. Dock, vid Gud, också i denna förlorade själ kan ju finnas en gnista? "Han är Joachimas son." Tillåt mig då en ödmjuk fråga, min nådigaste fru hovmarskalkinna. Om det verkligen skulle lyckas mig, att kunna rädda denne yngling undan fördärv och död, vill då fru hovmarskalkinnan lova mig, att icke, av hämnd eller skyldighet för sin mans skull, lägga sig däremot? Om jag kan behålla honom undangömd, vill då icke fru hovmarskalkinnan låta framdraga honom, för att genom den stränga rättvisan, sådan hon är. göra honom för alltid förlorad? "Och detta frågar herr Medenherg mig?" Jag tackar Guds ande, som gjuter nåd och förbarmande i en själ, vilken i detta fall annars kunde hava rätt, såsom det heter, att fördärva sin nästa intill döden. Jag är själv fattig och en annans tjänare; men jag tror ändock, att jag skall förmå upptänka en utväg, att få den olycklige ur landet. Jag vill nämna något, som jag väl icke vet med full visshet; men det är säkert, att under en och annan vändlling, då han och jag talade med varann där borta i skogen, visade hans anlete, hans ögon, hela hans gestalt--nu så eiälldig, trasig och förstörd--dock ett eget, besynnerligt, jag vill ej kalla det skimmer av hogre ljus, men en dragning åt ett underbart håll, såsom en gllista, ögonI-lickligt och svagt framglimtallde, likasom mcd önskan att få tanda Upp en ny eld i hans hela väsende. Han yttrade ingentillg därom i orden, och kände väl själv ingenting därav. Men han såg ändock så ut, vid sina tillfällen. Gud give, att jag blott kunde uppfinna medel för honom att komma ur Sverige, och i England fa börja på ett annat sätt, likasom uppstånden ur graven. Även överresan kostar pengar; men det skall nog gå! jag fruktar intet! Gud har alltid bistått mig: jag vet ingen enda av mina verkligt varma önskningar, som slagit felt. Fru Abelcrona såg upp. "Emellan Nickolson och min man," sade hon, "är det ganska ovisst vilkendera var den andra mest skyldig. Herr Medenberg, tag detta!" Hon skrev några ord på det förseglade sedelpaketet. I stället för "penningar, som tillhöra ingen", vilket hon med ett lätt streck strök över, stod där nu: "Till den förfördelade sonens hjälp: en skänk ifrån den döde, med bön om att få förlåtelse för vad han bröt emot sonens moder." 26 HURU EN SJUKDOM KAN BÄRA SIG ÅT. I nästa rum fann han lilla Ulla, som stod framför en kaffekopp, doppade och grät bittert. Alexander Medenberg blickade på sin värdinna med beundran och glädje. "Lyckas allt, som jag vill och nästan förmodar," sade han, "så skall detta paket icke behövas för Nickolson." Tag det ändock så länge och göm: ingen vet försynens vägar, svarade hovmarskalkinnan. Se här! behåll även denna lilla manuskriptrulle. Läs den icke snart, det behövs ej; tag icke fram den under brådskande göromål. Den innehåller några uppsatser. De äro ansprakslösa, och kunna roa herr Medenberg vid någon ledig stund. Läs även vid tillfälle denna bok av madame Gatti de Gamond. Jag tänker icke numera på någon Phalanstere: jag har inga planer, vill intet sällskap. Men det är säkert intressant för en människa av själ och ande, som herr Medenberg, att en skön timme under lönnars skugga sitta på en fridfull trädgårdsbänk, och läsa vad en annan ande utkastat till livets hjälp och människans räddning i världens storm. Hälsa min goda Aurora och hennes man; måtte hans sjukdom förbättra sig. Säg Aurora, att mina gladaste dagar voro de, då jag i hennes och Celestines umgänge----men Gud ville förinta det; det fick icke bliva utav! "Fru hovmarskalkinna! jag vet nu allt vad denna hälsning innebär, och jag skall framföra den. Det upplösta skall sammanknytas, om ock på ett annat och nytt sätt." Det förtjänar det icke, det lönar ej mödan, svarade hon, med en anspråkslös blick, full av vördnad. Allt, vartill mina önskningar sträcka sig, är ett förnyat systerligt och varmt umgänge igen, utan några vidare planer. Jag tror att det framdeles skulle gå an, da vara män väl icke nu längre lägga sig däremot. Se hit, herr Medenberg! jag tog in denna bibel ur mitt kabinett, för att visa den gamle koralspelarens stil. Läs dessa ord: "var två eller tre äro församlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem." Något annat slags förbund eller vidare församling, än en sådan, behöves icke för människorna. Och jag tillägger: varje annat slags skadar; ty det åtskiljer i partier, i stället för att förena alla sinnen med stor och sann innerlighet. Detta utgjorde en av den där organistens bibelförklaringar. Jag förstod den icke fordom; nu tycker jag mig begripa den fullkomligt. Tanken är djärv, och lätt kan den missförstås. Jag ville därföre icke visa något för herr Medenberg förut. Men om nu herr Medenberg vill, så tänk intet ont om den dödes ord; men göm på dem så länge, ifall de stå upp en gång. Vad jag känner mig lycklig, som hade alla mina egna böcker och papper forvarade här på mitt lilla sommarnöje, mitt kära Blommenäs, så att de icke förgingos med Evershult i branden. Det ser ut som om anden nicolaus tänkt på detta, och bragt det så till väga; ty flera minnen ifrån honom, utom denna gamla bibel, förvarar jag även här. Alexander läste organistens ord, och besåg hela hans bc,k med det innerligaste nöje. Hans avresa ifrån Blommenäs inträffade en liten stund därefter; ty han tordes icke dröja alltför länge; så väl han ock fann sig, och huru gärna han än längre velat gunga lilla fröken Ebba på sitt knä. Det förstås av sig själv, att de tre älskvärda småflickorna fingo komma in Och före avskedet njuta åtminstone ett ögonblicks nöje av den artiga herrn, som varit så hygglig och god emot dem vid Vätterstranden. Hovmarskalkinnan följde sin avresande vän ända ut på trappan. I en stunds sällskap med personer av hjärta och ande glommas rangen och alla andra så mäktiga yttre åtskillnader. Fru Ebbas djupa sorg hade vikit, under denna timme; smärtan hade givit rum för dessa tankar, som äro sjalens änglar: tankarne på evig förhoppning om en hjälp för människan och frid på orden. Herr Medenberg bugade sig, djupt rörd. Han vågade taga hovmalskalkinnans hand ännu en gång, och han kysste den till avsked med en hänryckning, som helt och hållet var den varmaste vördnads blott Han steg upp i sin lilla vagn, och rullade av Men de tre små söta flickorna stodo länge på farstubron och nickade med sina blonda, lockiga huvuden efter honom, så länge han syntes på vägen. Fru Ebba gick in till sig. Hon kände sig i en mystisk, oförklarlig stämning. Hon satte sig åter på sin soffa, men tog denna gång i sin hand Bulwers Zanoni. Hon lät i hans sällskap sin fantasi fara omkring i hundra okända världar, med så många andar och trollkarlar, Mejnourer, Adon-Ai's och alla outsäglige kaldäer. Själva Bulwers mångfald av citationer och språk, all grekiskan, italienskan, kaldäiskan och dessa sentenser ur tusen författare, hänryckte fru Ebbas själ. Men, efter en stund, lade hon likväl åter bort hela Zanoni. Hon runkade smått för sig själv på sitt sköna huvud. Det är dock blott orimligheter! suckade hon. Så tog hon i stället en bok av sin förr så älskade Schartau, och försökte. Jag vet icke ändå--sade hon tyst för sig efter några minuter, och suckade åter djupt, djupt. Icke heller detta! . . Men jag finner nog saken en gång; min aning säger mig det. Denna okände skall-- Under allt detta åkte Medenberg friskt genom skogsdungarne och över fälten. Jeppe Jonsson satt och körde, mera allvarsam och tyst, än vanligt. Sedan han förlorat herr Göran i sällskapet, hade han icke humör att språka så fritt. Herr Alexander älskade också, såsom vi vete, att under åkning få sitta i meditationer för sig själv. Man kan därföre säga, att han icke just uppmuntrade Jeppe till tal. Denne gjorde sig skadeslös genom att bruka sin "herrskapskuskspisksnärt", och han klatschade både i tid och otid. Likväl hade han för mycket hjärta att snärta till själva hästarne. Han bildade blott fria smällar i den klara, på återskall rika skogsluften; och hängde någon gren alltför nära fram emot landsvägen, så kan man vara säker, att den fick umgälla sin näsvishet. Man nalkades Aronfors. Nu kan jag undra, om min kära Matts övervunnit sina koppor, sade Medenberg för sig själv. Det skall bli ganska roligt att aterse Ulla. Jag behöver verkligen med våld påminna mig, att jag är en informator; ty, mig veterligt, har jag ännu icke lärt mina elever någonting, om jag ock icke kan skylla mig för överksamhet i min patrons tjänst för övrigt. Men världen är så. Huru ofta är det icke ödets skickelse, att vi icke alls sköta den tjänst vi skulle? Man var nu kommen in på Aronfors' själva ägor, och Jeppe steg av för att öppna en grind, varunder Medenberg tog tömmarne för att köra igenom. "Ja, nu kan en då riktigt se," sade Jeppe, "att bruket ingen herre har, ingen spektor, ty de laga icke en gång så mycket som grindarne! Det är ju ett helvetes tyg, herr Leksander, att öppna ett le, som allenast hänger och slänger på ena haken? Se hur det slinker på sned ideligen; jag är icke karl att öppna't." Du bär dig dumt åt, Jeppe. "Ja, nog är det säkert. Men, vet herrn, nu kan jag tydeligt skönja, att kaptenen måste vara mycket illa sjuk." Herr kapiten von Mekeroth? "Ja visst! finns det någon annan kapten? Nej, icke det jag tror. Men herr Leksander skall veta, att kaptenen, om han vore frisk, skulle icke tåla några trasiga grindar på sin gård. Ingenting annat på hela bruket, i skogen, på ängen, åkern, trädgården och fiskevattnet tog han sig nånsin till att sköta, utan det fick spektor Nickel göra, jämte fogdar, rättare och väsen. Men grindarne hade kaptenen till ett undantag för sig: dem skötte han själv. och, efter vad jag tror, så förstod han det. Och mången säger, vet herrn, att han icke begriper någonting annat alls: och det vill jag hålla för möjligt." Du är en näsvis slyngel, Jeppe Jonsson. "Förstås det. Var nu så snäll och kör igenom, herr Leksander. Sa--aj--nu fastnar bakhjulet i grinden! det var en sate till grind att hänga på sned, herre. Så, nu går det, hoppsan, kör! Men, vet herrn, jag talade med dekorna på Blommenäs, medan herrn som bäst var inne hos frua." Du gör aldrig annat, Jeppe, vart du kommer. "Ja men, vet herrn, det är nyttigt." Det tror jag knappt. "Jo men vet herrn vad dekorna sade? De sade, att det nu skall bli ett gott år på Aronfors." Ett gott år? "Herr Leksander tycker väl illa vara, att jag språkar, kan jag tro?" Visst icke; i synnerhet om du talar om ett gott år och har goda tidningar. Vad var det Blommenäsflickorna berättade om? hade de hört något ifrån Aronfors? "Det begriper herrn. I köket, vid spisen och i laggåln vet en alltid tre gånger mera, än herrskapet tänker på sina fina stolar ini rummen. Måtro det." Nå gott, vad sade flickorna? "Å, de sade bara, att det till julen i år skulle bliva flere juldansar i socknen, än förr om aren." Så, varföre det? "Jo för kaptenen har aldrig velat veta av dansar. Han var rädd att hans pigor skulle slita skor." Nå, ja. Varföre skall det bliva gladare i år? "Jo för se herr Leksander, om var Herre nu är så nådig och bjuder upp kaptenen till sig på en dans där uppe, så kan det nog bära så till, att vi sedan opåtalt få bjuda upp och dansa så mycket vi vilja här nere på bruket. Ty frun själv, om hon blir ensam rådandes, hon är en Guds ängel, och nekar ingen människa att vara vidlyftig." Hade man då hört sägas på Blommenäs, att kapten Mekeroth var mycket sjuk? "Det begrips, herre. Annars skulle jag nog veta att hålla munnen på Jeppe Jonsson. Jag kunde hitta på att få mig ett badd, när jag kom hem, och hade tålat om att Skubbetorpsgrinden var sönder. Men nu tör kaptenen icke ha lust att tänka på något annat trasigt le, än sin egen person." Det skulle passa bättre för kaptenens underhavande, att de älskade honom och kände sin plikt, än att glädjas över hans sjukdom, avbröt Medenberg med en kärv ton. Det är mycket illa gjort av dig, Jonsson, att yttra dig på detta sätt: sätt dig upp fort igen, ditt nöt, och kör. Jeppe lydde. Vig och hurtig, såsom en ung smålandsdräng anstår, var han genast i gång med sina hästar. Sade man då där borta på Blommenäs, huru kaptenens sjukdom hade artat sig? frågade informatorn efter ett ögonblick. "Vasa?" Jeppe vred om huvudet och det yviga, för en vecka sedan kammade håret tog under de bisarrt formade, slokiga hattbrätten allahanda skepnader, alltsom luftdraget behagade göra dem under den hastiga farten. "Hur sa? Menar herr Leksander, att sjukdomen var artig?" fortfor han. Tig och kör, Jeppe. "Jag tror snarare han är oartig," tillade Jeppe, och vred åter om huvudet. "Men efter vad jag menar, vet herrn, så pliktar kaptenen bara för sina gamla synder." Sina synder? "Förlåt mig. Det är nog obilligt gjort av mig, att språka med herrn, som är formator på bruket, och vet själv allting. Men kapten Mekroth lider av gamla sar, som nu gått upp igen, och blivit djupa som en tvärhand. Ty han har i sin dar varit i bataljer, förstår herrn. Det skulle ingen eljest tro. Kaptenen har alltid varit en god herre, vad det vidkommer att vara beskedlig," tillade Jeppe med en allvarsammare och ny röst. "Han slår ingen, bara en aktar sig före att tala om någon söndrig klynka på en grind. Men för att nu säga rentut, så berättade de på Blommenäs, att ett nytt ont stött till på kaptenen, nämmeligen, att hans hjärta blivit så stort, att det icke mer får rum i bröstet på honom. Det är en svår vanda, herre; och ingen skulle tro, att kaptenen nånsin skulle få ont av sådant. Men ingen är säker för att dö nu, sedan förre landshövdingen dog och vår sista länsman tog en ända." Vid dessa ord svängde den lilla, lätta vagnen upp på gården. Medenberg sag sig omkring. Allt syntes honom mycket tyst och öde. Ingen kom ut emot honom; ingen öppnade farstuporten. Han steg själv upp på trappan och gick till porten; men den var läst i lås. Det klack honom i bröstet. Han gick i stället bort till köksdörren, som på sidan av huset bar ut åt det ekonomiska hållet av gården. En informator, som kommer hem, har rättighet att gå in igenom köket. Han såg pigorna och själva kokerskan med besynnerliga och hemska blickar stiga, sitta, eller stå vid sina göromål, så tanklösa därpå, som om de varit upptagna av all världens tankar. Likväl sågo de icke onda ut, såsom annars plär hända i kök. Huspigan rensade fisk, vilket hon under vanliga omständigheter aldrig gjorde. Medenberg märkte lätt och med fasa, att allt var i olag, och han skyndade inåt rummen. I en dörr mötte han husmamsellen, vilken, vid anblicken av honom, slog ihop händerna och sade: "Gudskelov att herr Medenberg är hemma igen!" Han såg en tår gå utför hennes kindben och möta en stor gräddroppe, vilken glömt sig kvar där. "Huru är det?" sade Alexander bestört och halvhögt. Ännu är det icke slut! viskade mamsellen med en suck, som åtföljdes av flera. Ifrån detta ögonblick började Medenberg gå på tå. I nästa rum fann han lilla Ulla, som stod framför en kaffekopp, doppade och grät bittert. Medenberg gick vidare inåt. I nästa rum fann han ett antal personer, sysselsatta med skålar, medicinska tillredelser, flaskor, servetter och skedar. Alla sågo flitiga, men hopplösa ut. Medenberg trädde vidare inåt. I nästa rum märkte han fru Aurora sitta gratande, med huvudet lutat över en säng. Fönstergardinerna voro nedfällda, och ett par sidensoffdynor stodo resta emot karmarne vid gardinernas sidor, för att ännu mer utestänga ljuset. 27 STORA NYHETER I PROSTGÅRDEN. 'Å--vad är det för slag?" utbrast prostinnan, då hon såg hela det i köket inmarscherande sällskapet. Hos socknens kyrkoherde, prosten Edelings, satt man en dag på eftermiddagen och skalade äpplen. Fruktskörden hade detta år blivit ganska rik; i prostinnans nyterhet saknades intet; och Maria var den, som, ehuru tystast, dock snällast bedrev det angenäma arbetet. Om mamma fick man tillstå, att hon ogärna satt länge. Hon utgjorde också förstyret, så att det var naturligt, att hon skulle vandra fram och åter, fram och åter, emellan köket, där ugnen eldades för att torka äpplena uti, och salen, där skalningen, klyvningen och kärnhusuttagningen med högsta omsorg utfördes. Prosten själv satt, med alla tidningar omkring sig och Aftonbladet i sin högra hand, mot ena bordshörnet Vid hans fötter på golvet, emellan honom och hans älskade dotter Maria, stod det stora kalfatet, överfyllt med oskalad, nyss inburen frukt. Vid hans armbåge på bordet tronade det outsäjliga stenfatet, vari alla äpplena kastades, sedan de blivit fullkomligt rensade; och varifrån de skulle utbäras och läggas glest och nätt i sina gråpapperslådor, för att slutligen av prostinnans egen hand sättas i ugnen, när denna hunnit lagom svalas. Skalningen förrättades av tvenne jungfrur, på var sin sida om mamsell Maria; och de lade alltid frukten nere i sina knän. Men Maria var den, som klyvde det skalade. Det tillät prostinnan ingen annan att göra. Det fordras begrepp för att veta, när ett äpple bör skäras i fyra delar eller blott i två: även måste man taga ut kärnhuset med förnuft; ty hafsar man, så följer ofta för mycket av köttet med, och blir till intes. "De krypa nog ihop ändå och bliva små, när de torkas," sade prostinnan; "skär nätt med knivarne, flickor, och gör icke så tjocka skal där! Lat icke skalen falla på golvet under stolarne, har jag sagt; och solka icke ned dem under fötterna! Vi skola torka skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum, hela vintern; de gå nog åt. Var icke hamsiga med Guds gåvor! I nödfall kan en till och med tugga torkade äppelskal till smörgås: det smakar ganska gott, kära barn. Är ni snälla, mina flickor, och gör slut på det här kålfatet till fem, så står kamrer Brun på elden åt er, och ni skall få en påtår." Vid dessa ord såg prostinnan med en leende fryntlighet först på prostfar, som väl icke gjorde sig förtjänt av någon påtår för arbete med äpplena, men dock läste högt ur följetongen för hela sällskapet; samt sedan på sina flickor, ej blott Maria, men även pigorna, vilka alltid förstodos med under den gemensamma titeln "flickorna", eller "mina flickor", då humöret var som allra bäst; och det var det alltid, när stora göromål utfördes. Också gingo flickornas fingrar som tangenter i ett presto. Äpplena sågo sig utan stjälkar, utan hud, utan snopp, innan de visste ordet av, det ena efter det andra; och Maria formade av dem de prydligaste, nätta små bitar, oftast liknande båtar, sedan kärnorna blivit borttagna genom en skön, långlagd avrundning: en fason, som Maria föredrog framför den tvärrunda. Varföre det gick så bra för henne att skära, kom mycket därav, att hon satt med en förträfflig pennkniv, rövad i mjugg ur Görans skrivdon. De bägge andra stackars flickorna hoverade med långa köksknivar, som i varje kvart måste ut och slipas emot spiskanten; det är icke gott att skala med sådana. Prosten såg ofta medlidsamt på sina pigors svårighet, höll Upp ur följetongen, och erbjöd att låna dem ett par av sina äldsta rakknivar, vilka han trodde vara vassare än köksknivarne. Men prostinnan avvärjde detta förslag bestämt: hon höll rakknivar oanständiga och farliga för flickor att hantera. I själva verket vidhöll hon detta av omtanka för sina pigors uppfostran. Det gör dem så gott att slita ont med dåliga verktyg, medan de äro i tjänst, tänkte hon. Det skall då en gång smaka dem dess skönare och gå dess bättre, när de bliva sina egna och få sina mäns don att rusta med en dag. Sådan var prostinnans grundsats. Arbetet gick i kapp mellan de tre unga: väggurets visare knäppte sig fram till fem, och det sista äpplet togs upp ur kålfatet. Mamma såg på sin dotter med en vänlig nick. "Nu skall minsann också kamrer Brun hålla ord åt er!" sade hon till sällskapet. Prostinnan gick själv ut i köket efter kaffepannan, tog den ur askan, kom in och satte den på en tallrik mitt upp i hela tidningshögen. Följetongen avbröts utan nåd vid ett kom ma mitt i meningen. Det förstås, att det egenteliga hade druckits r edan klockan tu: då fick man socker i. Nu slogos kopparne med stor noggrannhet endast halva: det skulle icke hava blivit påtår eljest; och nu drack man på bit, allasammans, med undantag av prosten, som inga rätt goda tänder hade att bita av socker med, och därtöle måste få sitt smält i sin kopp. I hemlighet slog värdinnan också hans kopp tre kvart full. Att höra fyra fruntimmer dricka på bit, är mycket roligt. Först säger det knacks emellan framtänderna på den ena, så litet därefter på den andra; så knicksknicks emellan oxeltänderna på den tredje, som icke litar på sina framtänder, eller icke vill släppa till dem. Så, knocks, har den fjärde avspetsat sitt socker; och därpå begynner hela varvet omigen. Det knacksar aldrig hos alla fyra på en gång. Flickorna voro varma, så flitigt hade de skalat: dock voro de icke svettiga precist, ty det blir man aldrig på landet, när man sitter. Men kinderna stodo röda av den livligaste färg, och det friska vitögats blåaktiga emalj välvde sig under ögonlocken, som klippte muntert och belåtet. Ingen människa tror vad en påtår smakar, sedan man varit riktigt snäll i tre timmar. Maria höll just på att torka sin brors pennknivsblad emot ett tidningshörn, och gned det till den grad, att hon hoppades Göran skulle kunna formera pennor bättre efter denna händelse, än förut, då helt hastigt buller hördes av åkande på gården, fötter med högst ogenerade stövlar slogo sina klackar i farstun, dörren flög upp och Göran Edeling steg in. "God afton, sota far! god afton, söta mor! en puss, Maria lilla!" De andra två flickorna stodo och sågo på härunder. Välkommen åter! och du har alla dina ben i behåll? sade gubben och skakade hjärtligt sin sons hand. Prostinnan gav sig bara tid att som hastigast nicka tre strålande nickar emot den anlände, och for genast av med kamrer Brun ut i köket. Ty nu skulle han riktigt klämmas: Göran behövde minsann en hel kopp. Nu var det icke nog att värma upp sumpen: nymalet slogs upp. "Här skalar man äpplen, och det gör man rätt uti," inföll Göran. "Jag skall hälsa dig, Maria, lilla, ifrån----sju tjuvar har jag redan tagit." Vad i Guds namn säger du, gosse! Har du varit i träff med rövare och tjuvar? utbrast prosten häpen. "Ja, det är sant, min far vet ingenting. Vart tog mamma vägen? Jag nar mycket att berätta: stora, stora saker. Nu är jag på den grönaste kvist! Men vart f n tog gumman vägen? För er omtalar jag ingenting, utan att hon är med och får höra. Hon är väl i köket, kan jag tro? ty det är aldrig annat. Jaa: så låt oss då gå dit ut allihop. Jag tar pappas stol och bär ut till spisen, så skall pappa sätta sig där på den, och höra. Ty nu är det någonting, som har hänt, må ni tro." Detta förslag verkställdes genast av den muntra, nyfikna skar an. Också kunde man icke på annat sätt hoppas att få mamma med; ty kom hon också in på en handvändning, så gick hon straxt ut igen. I köket kunde man däremot med visshet sekvestrera henrle. "Å--vad är det här tör slag?" utbrast prostinnan, då hon såg hela det i köket inmarscherande sällskapet. Hon stod blodröd framför elden, blåste under kamrern, och tog som oftast av locket för att titta på kaftepärlorna. Göran krusade icke, ställde stolen utmed en vattuså, bad pappa sitta ned därpå, gick därefter rakt på mamma, tog henne i famn. kysste henne och sade: "Nu ett gott famntag till, min goda mamma; ty hör! jag är en karl med boställe!" Vid detta överraskande ord kokade kamrern över, och det så fasligt, att han ur pipen alldeles sprutade ned kolen runtomkring sig: det vart ett väsande i askan utan like, och en rök. Prostinnan, som helst ville höra sin son tala, skyndade sig som jehu att taga av locket och med en vispsticka stilla det inre upproret. "Jag får syssla med lön, mamma!" upprepade Göran. "Så mycket har jag uträttat på denna resan." Gubben Edeling tog av sig kalotten, och sammanknäppte den emellan sina händer till en tyst bön. "Vad jag egentligen nu är, eller rättare om några veckor blir, det skall jag tala om sedan," fortfor Göran. "Men, till en början, har någon hört, om Medenberg kommit hem till Aronfors ännu?" Följdes ni då icke åt hela vägen? frågade Maria orolig. "Jo visst, ända tills vi skildes." Var skildes ni åt då? "I rövarkulan." Göran! Göran! store Gud! har du varit mitt i själva rövrarnes rövarkula? utropade prostinnan. "Ja, min älskade mor. Säg mig, huru skulle jag eljest hava kunnat taga fast på dem?" Du--tagit rövare? utbrast Maria. "För tusan, utan tvivel. Har ni icke sport, huru de varit uppe i själva denna socken och bränt Evershult?" Ack jo, min son! sade prosten, vi hava varit så förskräckta över denna rysliga mordbrand, att vi törst helt nyss hämtat oss. Vi formodade, att de skulle ströva genom hela socknen och bränna upp allt vad här fanns. I synnerhet då man fick höra, att sal. hovmarskalken Abelcrona personligen omkom i sin gårds lågor, spriddes ryktet härom likt en löpeld, och satte alla herregårdar i häpnad. På Aronfors blev Mekerothens så injagade av rädsla--och vem bör undra härpå? ty då de kunde skövla Evershult, varföre icke även Aronfors' bruk?--men, som jag säger, herr kapten August sjuknade vid denna nyhet vida mer än förut. Ty han låg redan till sängs, då du for, Göran lilla. Men om morgonen, då bud kom med berättelse om Evershults brand, var det som han fick en sådan hjärtklappning, att det genast vände sig till ett nytt, stort och dödligt ont. Läkaren förklarade, att det var en obotlig aneurism, eller något analogon därmed; men av så brådstörtande slag, att vi varje stund vänta den bedrövliga underrättelsen från bruket, att kaptenen antingen kommit sig alldeles, eller ock ohjälpligen dött. Ty han ligger i en krisis. Vilka tider, Göran! Nu ser du, att jag icke hade orätt, då jag läste i tidningarne och sade, att vår trakt ej var säkrare än någon annan. Dock for rövarbandet genast av ifrån vår ort igen, så fort de stulit på Evershult; och i vilka skogar de nu hålla till, kan jag icke avgöra. "Men jag vet det," inföll Göran. "Och nu finner väl min far, att det var rätt gjort av mig, att icke låta dessa bovar grassera längre, då de kunde gå ända därhän, att bränna i vår socken. Jag reste i sällskap med Medenberg, att söka upp dem, och vi träffade dem i en stor skog ej alltför långt ifrån Värnamo." Vågade ni två ensamne fara till dem? Blev ni då icke ihjälslagne? "Långt därifrån. Men hör på bara, skall ni få höra--" Göran började sin berättelse för den med spända öron lyssnande släkten. Han omtalade hela sin resa, mötet på landsvägen med Zeyton, besöket i Jönköping och slutligen ankomsten till bergkulan. Familjen darrade i alla sina ledamöter. Han beskrev nu huru han övertalade största delen av skalmal-lle att bliva hederligt folk, genom att lova dem "sous main tå ett slags förlåtelse", och till och med "ett slags emploj i tysthet", om de ville gå in på att under hans antörande uppspåra och fasttaga sina övriga kamrater, de andra skurkarne. Göran nämnde, huru Medenberg och han vid Hålkroken beslutit att skiljas, emedan den senare behövde göra en liten särskild resa till fru Abelcrona; men Göran själv--som genom tjuvarnes medel blivit en man av någon kassa--hade lejt sig en bondparvagn. Han skred nu till det yppersta i händelsen. Han hade verkligen fört den vilde mördaren Serarpa-Anders fängslad till Jönköping, under det att det övriga sällskapet, som han vunnit på sin sida, i hemlighet, som vanligt, drog sig till skogarne norr ut, för att vänta på hans vidare tillsägelser. "I residenset, min far! råkade jag icke landshövdingen själv, ty han var ute på Ryhof; men jag uppvaktade herr landssekreteraren. Nog av, min mor! jag kan nog tala, när jag bara vill; och dessutom hade jag fullkomligen rätt uti det jag sade, att man bäst kan taga tjuvar med tjuvar. Det är det säkraste och det minst kostsamma: allenast man har talang att sköta och styra det band, man gjort till sina vänner. Och det är vad jag kan! det insåg landshövdingeämbetet. Serarpa-Anders slogs i järn och sattes in på länshäktet, där han får leva tills han föres ut på det urtima ting, som måste hallas över Evershults mordbrand, varefter han får dö. Men jag har fått bestämt löfte om att erhålla den lediga länsmanstjänsten med ty åtföljande boställe, så fort jag rest ut och visat mig äga skicklighet att inbringa alla de andra smålandstjuvarne också. Jag dröjer icke en dag, jag far genast; jag skulle bara som hastigast in och taga avsked av er; jag är redan på väg härifrån, och jag har mina vänner, de sex rackarne, gömda i Dädemohult, där de blott vänta på min vink." O Gud, vi hava då sex rövare in på halsen hos oss! "Men min far, de äro dock sex honnetta karlar, har jag sagt. De hava förrått sina kamrater, och hos dem finns intet skurkaktigt mera." Och du, som blir länsman, Göran lilla? Huruledes bliver du då präst och adjunkt åt mig? "Ja, min far, det är en sak för sig." Kära pappa, avbröt prostinnan, om Göran far boställe nu ändå så här i rappet, så begriper jag icke varföre han skulle vidare behöva göra sig till präst. Gubben Edeling suckade. Han satte sin kalott på sig igen; såg ned med sorg och speglade sig i vattusan, vid vars sida hans stol fått sin plats. "Ja, världen är sådan!" sade han och drog ånyo en djup suck. I detta ögonblick anlände ett bud med en biljett. 28 DET KORTASTE KAPITLET I BOKEN. Man kan säga, att denna sida var närmare till bokens borjan, an till dess slut. "Gud kallar då ständigt de sina hädan till sig!" sade prosten Edeling, djupt rörd, då han läst biljetten och åter igenvek den. "Ja, mina goda barn, min aning har fullbordats! kapiten von Mekeroth är icke mer. Denna biljett är ifrån den sörjande, krossade änkan. Fru Aurora von Mekeroth, den förevigades olyckliga maka, hon, vilken vi alla här sett uppblomma som ett barn i socknen och som läste för mig en gång till Herrans bord, hon har själv med darrande hand skrivit mig till detta sorgebrev, däruti hon ber mig om bisättning för nästa söndag." Prosten steg upp. "Kläd dig, min hustru!" fortfor han, "jag måste också kläda mig. Vi skola avlägga sorgbesök på Aronfors. Maria bör följa med--" Jag har alldeles ingen tid nu till visiter, avbröt Göran, som fruktade, att hans far även ville hava honom i följet. Men vem har kommit hit med brevet från Aronfors? utbrast han. Står budet där ute på gården? Jag vill nödvändigt tala därmed, för att få veta om Medenberg hunnit tillbaka ännu. Han gick ut och träffade Jeppe Jonsson, den flinka betjänten. Att Göran av honom erhöll underrättelse om Alexanders nyligen inträffade återkomst, faller av sig själv: men mera var, att han med Jonsson gick avsides under lindarne längst upp på prostgårdsgården; och där tycktes de verkligen rådslå om någonting. Vad därav kunde bliva, veta vi icke ännu. Under tiden gick fru prostinnan in att kläda sig i svart. Hon pådrog sin brudklänning, vilken var av siden, och alltid troget låg i nedersta dragkistlådan, för att aldrig framtagas oftare än vid de högtidligare vigslar, barndop och sorgbesök, då icke blott prosten, utan även hon själv bjöds med. Under det hon klädde sig, ombetroddes Maria att sätta äpplena i ugnen. När mamma kom ut och var färdig, skulle Maria egentligen gå in och kläda sig. Men hon sade: "det är bäst, att pappa och mamma fara ensamne på detta besök! det är allra bäst. Pappa är visst redan också nu i ordning, och det skulle draga ut, innan jag hinner göra mig tillreds. Äpplena måste ses etter, mamma: jag blir hemma." Som du vill, mitt barn. Gubben Edeling anlände till köksdörren. Han var i sin kaftan; men kragarne bar han i handen, ty han satte aldrig på sig dem själv; det var Marias göra. Under det hon stod och knöt kragarne under hakan på sin far, såg hon litet dyster ut; och när gubben frågade, varföre hon icke klätt sig, sade hon: "söta pappa, jag vill icke till Aronfors i dag." Gubben forskade i hennes öga, men sade ingenting. När prosten och prostinnan voro tillreds att gå ut och stiga upp i kaleschen--man brukade annars gå till fots den obetydliga biten över hagarne emellan prostgarden och bruket; men vid storartade besök åkte man alltid, även till närmaste by--så trädde Maria fram till sin far med en bok, inviken i papper, och yttrade: "Söta far, lämna denne tyska Schiller tillbaks åt herr magister Medenberg, efter han nu är hemkommen." Å vad nu, kära barn, det går icke an! avbröt prostinnan. Han kommer nog hit själv och hämtar boken, och lämnar dig en ny del till låns, blott du giver dig till tåls. Vad är det för barnsligheter. Maria? Skall man bliva tyckmycken på detta sättet? Maria såg ned och tycktes svälja en tår. "Jag förstår icke vad mamma menar?" sade hon och tittade upp. Du kan väl begripa, svarade prostinnan småond, att människan icke kunnat hava tid att göra dig visiter här, det allra första han kommer hem, helst han nu är mitt upp uti ett stort sorgehus. Se så, behåll Schillern; det är min vilja. Medenberg visar sig nog snart själv en dag, bäst ingen anar det bittersta; ty så är det med kärlekens hyss och praxiser, kära barn. Prosten återlämnade paketet till sin dotter, med en högst allvarsam och sorgbunden min. Maria lät sina föräldrar råda. Likväl fick hon deras tillstånd att bliva hemma. Pappa och mamma åkte utav. Maria gick in i mammas lilla kammare, som tillika var hennes egen, och där hennes byrå stod. I översta lådan hade hon sina böcker, jämte potpurri av lavendel och soltorkade törnrosblad. Såsom hennes böcker voro få, innehöll lådan tillika mycket annat, såsom fräser, tyllband, florshuvan, söndagshandskarne och all den bästa prima lärftstrån på fina nystan Innan hon åter inlade sin älskade bok, slog hon upp den sidan, där hon sist hade läst. Man kan säga, att denna sida var närmare till bokens början, än till dess slut; ty dottern i ett fattigt prästhus har mycket annat att göra, än läsa tyska, och hon hade icke hunnit längre: språket var också för henne icke lätt. En oombedd tår smög sig ned i den öppnade boken. "Här hade jag så många oförstådda ord att be få förklaring över," sade hon till sig själv; "men ack, vad tjänar det till, att jag skriver upp dem på en lista? han kommer ändå aldrig hit mer i världen! Ack, hela del här kapitlet förstår jag ej: det är svårt! han borde explicera det för mig. Och det trodde jag han skulle vilja göra, ty det är det kortaste kapitlet i hela boken, och vore nog snart förklarat, om... om... men han kommer icke mer till den tattiga prästgården!" Hon sköt igen sin lilla låda under tyst smärta. "O--mina äpplen vänta! tänk, om de nu torkas för hårda i ugnen, så att de bliva knaperbruna!" utbrast hon häpen. Denna nya omsorg upplyfte hennes sinne. Med lätta steg sprang hon ut ur mammas kammare, och kom just i rättan tid till köket. 29 PÅ ARONFORS. Han nödgade dem att sitta ned; han gick fram och åter och slutligen ut; ja! han bar sig alldeles åt som värd på stället. Aurora von Mekeroth satt om eftermiddagen i sitt ena mindre förmak, och hade ett litet bord framför sig med sysaker ovanpå. Hon var klädd i svart, men åtskilligt återstod ännu för sorgdräktens fullkomnande. Hon sydde på pleureuser åt sig sjålv; och lilla Ulla befanns på en stol bredvid sybordet, för att också lära sig lägga en bred fåll på vit, skär lenon. På andra sidan om sybordet satt herr Medenberg. Man var inbegripen i samtal, vilka aldrig gå bättre än under handarbete. Vi hava väl icke hört början av överläggningen, och kunna således ingenting säga om den; men nu angick det tydligen Aronfors, och huru man bäst borde ställa till med en så maktpåliggande, svår, invecklad och tillika viktig affär, som ett bruks rätta skötsel alltid är för den, vilken äger det. Medenberg var icke en man, vars samtal blott ägnade sig till angenämt tidsfördriv. Aven för dylikt bör man visst vara tacksam; ty mången gives, som är ganska tråkig att tala vid, varföre motsatsen, redan som sådan, är mycket att vara glad åt. Men när man nyss blivit änka är det i synnerhet nyttiga samtal, man behöver. Med gagnet förenade sig likväl här det behagliga, innerliga, hjärtliga. Man talade om utvecklingen av lilla Mattses sjukdom, vilken nu kommit över den farliga krisen, och befann sig i sitt senare, till bättring gående stadium; ännu måste gossen dock en tid hållas vid sängen. Medenberg åtog sig, att så fort bisättning och begravning vore överståndna, bringa allt i ordning till en blivande bouppteckning. Såsom han redan förut på kontoret arbetat sig in i husets ställningar, vore det för honom icke svårt, att föranstalta om alla de förteckningar, uppsatser och kalkyler, som borde ligga till grund för själva bouppteckningen. Emellertid var han nu icke fallen för att i egen person sätta sig ned vid pulpeten, för att ånyo räkna och skriva, utan föreslog härtill en skicklig, ung bruksskrivare, som visserligen inga begrepp hade om affärer i stort, men kunde göra allt under Medenbergs ledning och efter hans ordres. Alexander själv ville företaga resor i husets angelägenheter. Han rådde änkefru Aurora, att låta bruket stå en liten tid; vilket dels, i brist på vatten, alltid ändå reguljärt skulle inträffa någon del av året; dels vore för delaktigt, för att icke nu komma i förlägenhet för småutgifter, innan allt finge ordnas till en ny och så mycket förträffligare drift. Därest hans patronessa gillade förslaget, ville han som hastigast göra en resa över till Göteborg; i synnerhet som han i kaptenens skrivklaff funnit ett brev, efter honom, vilket han före sitt farligaste insjuknande skrivit till sin förlagsman i denna stad, med berättelse om stölden och om behovet av en mindre försträckning. Medenberg, som påminde sig kaptenens samtal med honom rörande just denna sak, dagen då han farit ifrån Aronfors, ansåg det nu vara en plikt att uppfylla sin döde patrons under livstiden författade vilja. För Aurora hade Alexander beskrivit hela sitt pittoreska reseäventyr, huru han träffat Nickolson, och vilka önskningar han hyste om denna förlorade karaktärs återupprättande. Han omtalade ganska öppenhjärtigt, att han kommit i besittning av de bortrövade penningarne, men tillade också allt vad därom tagits i betraktande hos Abelcrona på Blommenäs. Han skildrade fru Ebbas tänkesätt och hennes hälsning till fru Aurora på ett så intagande sätt, att den senare knappt kunde hålla sig ifrån tårar. Ingenting fängslar kvinnan så mycket, som den moraliska kraften hos en man, helst om den icke försmår att kläda oböjligheten och renheten, som utgör dess kärna, i den milda form, godheten alltid älskar att visa sig uti och sanningen smyckar ända till skönhet. Den moraliska styrkan intar den bildade och dygdiga kvinnan mest, då hon själv icke längre befinner sig i sin första ungdom. När den upphöjda karaktären framstår hos en man, icke för övrigt gynnad av någonting bredvid, varken rang, förmögenhet eller personlig ryktbarhet, drager den själen så mycket närmare till sig, emedan denna då icke nedtynges av det ringaste, ej av anspråk, ej av en dryg fason. Fru Aurora hade under den icke långa tid bekantskapen räckt med honom, som försynen tycktes hava sänt enkom till hjälpreda i hennes hus och dess betänkliga omständigheter, genom en säker instinkt mer och mer funnit, att det icke fanns något ämne, även det förtroligaste och ömmaste, som hon icke med denna man kunde inlåta sig uti, utan den ringaste fara att komma i ett opassande, fult förhållande. I lon kunde verkligen med större lätthet ingå i mycket med Medenberg, än nånsin med själva Mekeroth, så högt hon ock älskade honom; emedan militärer, i synnerhet av den äldre regimen, ej sällan skaffat sig en vana att tänka flackt, tvetydigt, kallt och ytterst obehagligt om flere saker. Såsom unga, vackra officerare bär det sig för dem: de kunna kasta en slöja av ytligt behag över sina tomma tänkesätt; och besitta de en skön organ, så intaga de härmed lätt fruntimmer i den oerfarna åldern. Man förlåter dem mycket, och man hör över åtskilligt. Men när militärer av denna stämning bliva äldre, när ögonen börja sjunka in och läpparne också, varigenom rösten förlorar av sin sonora vibration; då stiger obehaget av själens grunda tänkesätt dess mera fram, och en viss obegriplig snuskighet tyckes omgiva personen, ur stånd att hjälpas genom tvättning, bad, tandpulver eller den enträgnaste borstning. En djupare karaktär kan icke hysa detta sinnelag, utan att tillika vara elak, nedrig i botten och infam; ty den är konsekvent. Men ett svagare, trubbigare lynne är till sin lycka också inkonsekvent: det kan förena--och gör det verkligen som oftast--mycken personlig godhet, redlighet och omtanka med all den nyss omtalade karaktärssmutsen, vilken här för det mesta blott består i dåliga vanor ifrån umgänget inom en korps, som en tid satte sin ära i osedlighet. Detta var händelsen med kapten August von Mekeroth. Han var i sanning en beskedlig människa. Hans fru översåg med honom; hon uraktlät icke att värdera, älska och hylla honom, för allt det goda han verkligen besatt. Men det omöjliga kunde hon icke göra. Hon kunde ej inlåta sig förtroligt med en sådan man över ämnen, som endast hava betydelse för ett finare sinne. Emellertid hade hon föga lidit av saknad häri, emedan hon från barndomen ingen vana ägt att tå upplåta sin själs innersta skådespel. Hos henne slumrade det; och hon kände sig lycklig, som vi sett, i det praktiska, glada utförandet av sina husliga göromål, utan allt vidare. Vad som slumrar, är dock därföre icke borta. Huru höjer det icke själen, att under promenaden över jorden slutligen ändock träffa en annan själ? Man uppvaknar vid detta möte; man står på en gång som framför ett under. Vad som för fru Aurora egentligen gav umgängesspråket. Med den nya bekantskapen ett så stort värde, var just den oändliga svalka, passionfrihet, lugn och ändock värme, varmed herr Alexander ständigt talade och handlade. Detta skänkte henne en så stor säkerhet i hans sällskap. Hon fann honom alltid på en och samma gång högst intresserad, eldig, upprymd för den sak, varom för tillfället rådslogs, men därjämte helt och hållet ointresserad för hennes person såsom kvinna. Ingenting drager ett rent hjärta så mäktigt till sig, som denna frihet. Hade herr Medenberg uppfört sig blott och bart som ett trädbeläte, en sifferkarl, en tölp, eller en person utan allt vad man kallar sintle: då hade saken varit klar och betytt ingenting. Men tvärtom. Han var livlig, hade sinne för allt. Allenast detta, som nlan i det lägre vardagsspråket brukar benämna ''kul-tis'', tycktes för honom vara helt och hållet ett oting. Det låg i hans sätt en överlägsenhet -- aldrig i ord eller i maner, men i tankens jämnhet och sedligt upphöjda stämning--som gjorde, att Aulora mer och mer frågade Medenberg till råds över allting. och ifrån att vara inför henne blott en tjänare, såsom han kanske bort, stod han där snart som en bror, och innan kort såsom mer än bror--dock icke såsom älskare. Man trågar sig är då en fattig, simpel magister, som till på köpet aldrig tagit graden, ett överjordiskt väsende? Nej. Medenberg var rätt och slätt jordisk, så, som himmelen vill. Emellertid är det otvivelaktigt, att i ett stort och folkrikt hus kan en informator--när det faller sig så, att han är en man-- komma att stå i dagern av nästan en ande, för vilken alla vika åt sidorna. Var och en vet, att mycket föregår i ett hus, och högeligen ofta talas i mjugg. Man säger då, att det skvallras. Egentligen är det ingenting annat, än att man utbyter med varann nödiga underrättelser. En informator är alltid målet för sådant, emedan han alltid utgör en egen karl. Ofta är en dylik person mycket ödmjuk i föräldrarnes närvaro; men orimlig, elak, nyckfull och stursk emot barnen och skoborstaren. Detta blir då framburet, och föräldrarne tänka mindre fördelaktigt om honom, när han nästa gång med krypande åtbörder, krökt rygg och ständiga bugningar anländer i societetens förmak, knappt vågande sig så långt fram, som till första fönstret, ifrån dörren. Ofta händer det, vidare, att han är obeskrivligen sedig i herrskapets, barnens och själva skoborstarens närvaro; men den ena jungfrun berättar i köket för den andra om någonting, som "magistern" sagt henne; och den senare jungfrun viskar fram det för frun. Hon--och kanske stundom även hennes man-tänker da mindre fördelaktigt om sina barns lärare, när han nästa gång sitter till bords i deras sällskap, nedanfor barnen, och under kottsoppans förtärande, då man alltid har bästa tid att resonera, svarar lika blygt, religiöst och till och med platonskt, som dagen förut. Är pappa en världsman, så ler han blott häråt i mjugg och återkommer till sitt system, "att var och en till sluts ändå alltid är en människa med kött och blod". Men mamma i huset, vanligen mera än pappa en älskare av idéer, tänker på sin informator föga bättre än på en skrymtare. Sådant är förargligt. Bäst bär det sig, om han är en komplett trädkarl; med villkor, att han tillika har sina kunskaper, och förmår lära ut dem. Man småler väl då också åt honom litet, och talar om herr Pedantencreutz, när man på långt håll ser honom gå för sig själv där nere i trädgården och äta vinbär, eller filosofera över morötterna; det säkra är också, att alla jungfrurna, jämte husmamsellen, anse en slik informator utmärkt fatal. Emellertid säga vi ännu en gång, att detta bär sig rätt bra, i avseende på föräldrarne och eleverne, och mannen får sig alltid en väst eller kråsnål till jul. Händer nu, däremot, omsider intet av allt detta: är personen för ingen del en målad bock, utan talar klokt, vänligt och galant med alla i huset, själva pigorna och stöveljakob inberäknade: men ingen människa ändock kan skvallra den halvaste visa om, att han givit ifrån sig så mycket som en fjärdedels handtryckning; då börjar hela huset stå i blom och i häpnad: pappa vacklar i sin filosofi över kött och blod: mamma får vatten på sin mest älskade kvarn, att idéer givas: barnen älska sin lärare såsom sin bäste vän, betjänter och drängar taga av sig hattarne: hushållerskan och alla jungfrurna känna en vördnad genom hela varelsen, bara de få skåda en skymt av den hyggliga magistern, det må vara i vilken kammare som helst; och ingen är svartsjuk på den andra, ingen kivar, emedan ingen har något att berömma sig av framför den andra. Han är lik en gud emot alla; och det enda flickorna i köket råka i delo om, är, vilkens tur det är att få det nöjet springa över till flygeln och båda honom upp till middagen eller till teet, när sådant genom främmandes anländande påkommer. Denna stora ande av aktning och glädje på en och samma gång hade inträtt på Aronfors i och med Alexander Medenberg. En avgörande katastrof hade nyss timat där: ingenting upplivar och förenar människor så mycket, som dödsfall. Eldsvådor göra det även, såsom vi sett på Blommenäs. Men dödsfall äro mera mänskliga. Under dessa dagar hade Alexander blivit factotum på bruket och hela egendomen. En stor mängd förhållanden emellan bönder, torpare, backstugusittare, pensionerade änkor efter smeder, och slutligen emellan smederna själva och deras till varann gränsande boningar, varpå allt von Mekeroth aldrig tänkt och dem Nickolson av sina orsaker icke efterfrågat, blevo nu målet för omsorger och sattes i bättre skick. Alexander frågade i början fru Aurora, om han finge hennes bifall till åtgärdcrna. Men han märkte snart, att hon, förlåtligt nog, icke väl förstod dessa avlägsnare saker utom hus. Hon gav honom, med det vänligaste tycke i blicken, fullmakt till allt: något, som man kunde hava kallat hjärtats och det heliga förtroendets fullmakt in blanko. Han besvärade henne från denna stund icke med några vidare småfrågor, utan styrde och ställde som han nyttigast fann. Folket anslås genast, när det känner en ande av rättvisa, billighet och oegennytta uppträda ibland sig, till skipande och fastställande av sina omständigheter. Visserligen lät en och annan grälmakare höra av sig, och ett par käringar, som hade sina kåltäppor bredvid varandra, blevo så uppkäftiga, att de gingo till herrgården för att klaga för nådi frua över formatorns tilltag att jämka på deras potatissängar till förmån för en stackars kolgutsänka, som satt och bodde i samma hus med dem, utan del i täppan alls, oaktat hon hade fyra små barn. Men dessa högljudda gummor mötte den olyckan, att, såsom de av hushållerskan gjort sig mycket illa kända för skämda ägg, dem de utbjudit åt herrskapet som färska, motades de genast av henne bort ur köket, utan att de ens fingo tala med nådig frun. Så gick det med det ena och det andra; och Alexander blev så gott som oinskränkt härskare på hela Aronfors Tusen ämnen återstodo likväl för frun, rörande det inre huset, och sättet att ordna salig Mekeroths begravning så, att man därav hade mesta hedern. Allt detta, jämte många planer för barnens uppfostran och framtid, voro nödvändiga saker att rådsamma om med herr Medenberg, om aftnarne. Vad som mest av allt intog fru Aurora, var den aktning, varmed herr Alexander alltid talade om hennes avlidna man. Såväl när de voro ensamne, som i Ullas eller tjänstefolkets närvaro, avböjde han allt, som på minsta sätt kunde kasta en mindre fördelaktig skymt över kaptenen. Detta var icke alltid det lättaste; ty det ät onekligt, att von Mekeroth haft många bräckliga sidor. Men Medenberg ägde en förundransvärd skicklighet, att--så kort tid han ännu varit i huset --dock veta reda på en mängd små vackra egenheter, som han nu framhöll till den dödes ära, och satte hans person i ett så fördelaktigt ljus, att han borde hava levat upp igen för att få fagnas och förundra sig över sig själv. Lilla Ulla började om sin goda pappa hysa tankar, som hon aldrig haft. Matts låg i yrsel; men så ofta han litet vaknade och läskade sig med lingonvatten, talade han jämt om sin fars sporrar och värja, sade dem icke vara av annat än purt guld, och föll så åter ner i febern. Husets övriga innevånare togo sig på samma sätt före, att beundra den döde kaptenen. Fru Aurora samtalade med herr Alexander långt in på nätterna. Ingenting besvärade henne härunder, och ej det minsta oroade honom. Det hände, att överläggningarne drogo ut till kl. 11, 12, 1. Ty många ämnen kunna vara både nyttiga, sköna och intagande, men ändock ej hastigt avgjorda, icke lätt utredda. Man tände upp ljus. Barnen slumrade längesedan, och allt folket hade gått till vila. Om det härvid faller en läsare in, att tänka sig något, så bör han påminna sig, att fru Aurora blivit född och uppfostrad i ett hus, där om dygd, oskuld och heder ej många ord nämndes, emedan de funnos i allt och vartenda, och aldrig sattes i fråga. Och vad herr Alexander vidkom, så var i hans ögon en upp bäddad sängkammare alldeles detsamma som ett förmak; ett förmak detsamma som en sal; en sal detsamma som ute på gården; och gården, jämte trädgården och hela jorden, stodo i hans tycke under samma öga som himmelen själv. Ingenting är lättare än att vara dygdig och ren till sinnes, blott man icke anser sådant för någonting utomordentligt alls, utan håller det för människans enkla och simpla sätt. Last och ogudaktighet utgöra själva det vidriga, dumma, onaturliga och befängda; och ingen människa skulle fråga efter dylikt, om man icke gjorde så mycket väsen därav. Moralen och den sanna gudadyrkan hava också sin homeopati; blott den förstås rätt och utan charlataneri. De minsta och till utseendet obetydligaste läkemedel, väl anbragta, äro de starkaste till själens botande, likasom i den kroppsliga medicinen. Om det händer, att härigenom de religiösa eller moraliska apoteken bliva mindre besökta, likasom dylikt befaras för de fysiska, då läkarekonsten alltmer vänder sig ifrån att förordna stora och viktiga doser, för att i stället hänvisa den sjuke till omärkliga pulver och rättnu till bara det rena vattnet; så vinna dock människorna i själshälsa, likasom i kroppens friskhet, och detär alltid något. Släktets andlige och världslige apotekare svärja häröver, ty de frukta, att deras medel ej skola gå åt och deras anordningar föraktas, om vi nöja oss med att hålla oss för sjuka blott när vi äro det, och icke alltid, för att ständigt taga in. Om dessa höga och mera abstrakta ämnen talade dock fru Aurora sällan med sina älskade barns informator. De behövde det icke; det kom aldrig i fråga. Den, som är sedlig, ordar icke rätt mycket därom; och den, som är frisk, tänker icke på medicinen. Detta hindrar dock ingen, att djupt i sitt hjärta tacka Gud för hälsans dyrbara nåd: likasom man högaktar både apotekare och apotek, ehuru man tillåter sig att gå dem med storsta nöje förbi. När Medenberg slutligen tog god natt och gick, fattade han visserligen sin sköna patronessas lilla, vita hand, och kysste; ty det brukas ännu på flera orter att kyssa hand. Hon neg och såg på honorn med det odelade nöjet, då man vet sig hava haft roligt i flere timmar. Han lovade, att till dagen därpå, om aftonen. hava hela det utkast färdigt med planer, kolumner och beräkningar, varav hon tydligen skulle kunna själv se och bedöma det, varom de hela tiden överlagt, nämligen om brukets och smidets ställande på den fot, att det skulle rendera femtio procent mera; vilket fru Aurora för sina barns skull icke var emot. När han gått, föll fru Aurora åter in i ledsnad, tårar och sorg: hon tänkte på von Mekeroth. Hon slog upp den psalm, som hon läst vid hans sjuksäng, sista dagen han levde. Hon läste den llU högt för sig själv och grät. Hon avklädde sig, lade sig och somnade ljuvt. Allt vad vi här berättat, tilldrog sig blott på några dagar. Det var ifrån Medenbergs hemkomst till den dag, då biljetten med nskan om bisättning och begravning avgick till prosten Edelings. Det var denna eftermiddag, Alexander ånyo var uppe hos fru Aurora; och han hade på hennes sybord framlagt alla de kalkyler, varom de aftonen förut rådsammat. Lilla Ulla kom inspringandes och ropade: "prostkaleschen står på gården! prostkaleschen står på gården! prosten är ren inne, mamma! di a inne' di ä inne!" Det var rena sanningen. Prosten och prostinnan trädde genom rummen med allt det saktmod, som höves i död mans hus. De kommo in i "arbetsrummet", straxt innanför det egentliga förmaket. Herr Medenberg och fru Aurora stego upp ur soffan och gingo sitt främmande till mötes. Medenberg lämnade åt fru prostinnan sin plats i den lilla förtroliga soffan, som bekvämligen endast rymde två. Han framsatte en stol åt herr prosten. Han nödgade dem att sitta ned; gick fram och åter och slutligen ut; ja! han bar sig alldeles åt som värd på stället. 30 ÅNYO ETT KORT KAPITEL. Allt vet jag nu. Prostinnan Edeling fann sig icke i allt så fullkomligen väl, som hon eljest plägade i begravningshus. Hon emottog visserligen och besvarade med sina vanliga små tvärbräckta och korta nigningar alla de artigheter, som herr Medenberg slösade på henne genom att på bästa sätt ordna soffdynorna till hennes emottagande. Ty gumman var något kantig, och behövde sitta gott för att sitta väl. Hemma frågade hon efter ingenting sådant; men då hon borta såg sig som främmande, voro hennes kropps sidor gärna obelåtna av sig och ej så lätta att ställa till freds. Gud vet vad det också var i dag här; men hon hade kastat snäva blickar på herr Medenberg och hennes nåd, genast ifrån första inträdet i rummet, när hon fick se dem tillsammans. Prosten själv var däremot i allt, som honom ägnade. Då Aurora föll i hans famn under en flod av de uppriktigaste tårar, både vid minnet av sin goda man och av prosten, för vilken hon alltifrån sin konfirmation hyst en så barnslig och innerlig vördnad; uppreste gubben henne, förmådde henne att med återtagande av mera sinneslugn intaga soffan igen, och han satte sig slutligen själv på stolen vid hennes sida. Teet serverades. Konversationen gick i adagio, larghetto och slutligen lento; såsom rätt var. Herr Medenberg avlägsnade sig och man såg icke mera till honom. Prostinnan gjorde för sig själv härvid den tysta anmärkningen: "det är tydligt! han regerar nu här såsom herre! han går, kommer och måste vara själv med överallt på sitt Aronfors! hm hm." Den godlynta prosten gjorde inga onödiga betraktelser inom sig. Han talade med fru Mekeroth om den saligen hädangångne; och "den förevigade" utgjorde begynnelseordet i alla meningar, som han yttrade. Vad han sade, flöt ur hans verkliga övertygelse; lätt förnam man på rösten, att han icke var en hycklande sorgebeklagare. Aurora grät. Prostinnans ögon saknade icke heller rodnad. Vid ett tillfälle, då Edeling tystnade, yttrade hon, med ömhet vänd emot fru von Mekeroth: "Ack, hennes nåd lilla. . . då man varit så lyckligt gitt, då vet man att skatta vad man förlorat' En sådan man kan rnan aldrig få mera än en gång! Ack, huru minnes jag icke kapitenen von Mekerothen. . . ack. . . nej, ne;, hennes nad lilla. .." (hon var verkligen på väg att säga ett halvt ord om det orätta uti att gifta om sig; likväl avhölls hon genom en känsla av skicklighet, som främmande och förnäma rum alltid ingiva. Fru Aurora förstod ingenting.) Prosten Edeling framställde nu trenne bibelspråk, ett ur konung David, ett ur Syrach, och ett ur Hebreerna, varav han anhöll, att hennes nåd täcktes väl av den godheten och utvälja ett, det hon ansåg bäst att "ingravera" i huvudplaten på herr kapitenens likkista. Aurora avtorkade sina ogon, fann sig icke genast i detta nya ämne, och bad herr prosten vara så god och välja själv. Han tog då: Sin tjänare, som suckat efter tig i alla sina livsdagar. "Det är alltid bäst att taga något, som hela socknen vet passa på den evigt från oss tagnes upphöjda och stora själ," anmärkte han, "så fägnar det hela församlingen på begravningen, och vi hava välsignelse därav." Prosten och prostinnan stego först etter flera timmar upp, för att avlägsna sig och åka hem. Vid avskedet neg prostinnan vänligare och ödmjukare, än när hon först kom. Prosten bugade sig och sade vid avskedet milt formanande: "Hennes nåd, hör min bön' låt sorgen icke bliva anden för övermäktig! betänk religionens hugsvalelse och att ett forkrossat hjärta bör taga tröst till sig. flerren vill icke alltför många lårar! och då hennes nåd av den hänfarnes fromma, gudliga vandel kan göra sig ett visst hopp om all den salighet över all salighet, som hans frälsta, höga själ nu går att smaka i onämnbara världar över alla världar, så . . . allra ödmjukaste, mjukaste tjanare'" Han bugade sig en gång till, dubbelt djupt, kysste fru brukspatronessans hand med stor rörelse och gick. Hon följde den goda gubben ut ända på farstubron; och såg sig åt alla sidor omkring efter Medenberg, vilken hon önskade skulle hjälpa prostinnan upp i kaleschen. Men han syntes, obegripligtvis, icke alls till. Prostherrskapet reste av. Gubben och gumman åkte från gården i sakta mak. Prosten förmanade sin dräng, att genom bruket köra långsamt, långsamt, och alldeles icke i fläng. "Vi fara icke i dag från ett bröllopshus!" sade han halvt suckande. Drängen drog in på tömmarne och man skred som i likprocession. "Å, se så då!" utbrast prostinnan otåligt efter en stund; "kör på, kära Jaen; icke fara vi just alldeles från ett bröllopshus, det är väl sant, men andå så--" Då man kom genom hagarne, där Aronfors' ägor togo slut, mötte vagnen en promenerande herre, som tydligen nyss klivit över stättan, där ginvägen till prästgården vek av; och som nu begav sig på vägen till bruket. Han hälsade. Det var herr Medenberg. Prosten hälsade varmt tillbaka, men prostinnan kallt; och man åkte vidare. Hon anmärkte bitande: "nu kan man lita på, att herr informatorn, gudbevars, tager sig frisk luft, så ofta och så mycket han nånsin behagar." Men kära du, svarade prosten, ligger icke lilla Matts ännu i kopporna? Jag förstår icke, att du nu är så ond på magister Medenberg? du, som alltid tyckt så mycket, mycket om honom? "Tyckt om? Ja. Men kan man fördraga, att se någonting sådant, som--Han är väl ändock ännu en tjänare, skulle jag hoppas, på Aronfors? han behöver väl icke sitta alldeles i bredd med änkefru von Mekeroth, och i en soffa, till, som knappt bara rymmer två. Jag måste säga, att jag hyst helt andra tankar om magister Meberg; och Maria är den, som har rätt." Käraste du ! fortfor prosten, avvärjande. Men han tillade ingenting vidare, utan man åkte hem under tråkig tystnad. När vagnen rullade upp vid prostgårdstrappan, kom Maria ut att taga emot sina föräldrar, rödblommig som självaste glädjen, och ögonen strålande, såsom hon fatt den dyrbaraste gåva. Hon lyfte sin mor ur vagnen i flygande, och räckte söta far handen, att stiga sällare utför fotsteget. "Ä mina äpplen brända?" sade prostinnan småfnurrigt. Ack nej, söta mor! de hava lyckats allihop! aldrig har ugnen varit så lagom' "Nå, men vad är det för rasande, som står på då?" vidtog prostinnan och lade av sig den stora högtidsschalen. "Jag tycker, Maria, att du ser ut som--förlåt mig, kära barn, men det är icke värt att vara så fasligen glad heller." Är jag glad? vem kan säga det. Fast nog gläder det mig, att söta mor får så rara torra äpplen i år. Bättre än nånsin! Träffa de icke söta far och mor magister Medenberg på vägen? Han har varit här och gått helt nyss "Å? jag måtte säga!' Prostinnan blev dock märkbart nytrare. Men straxt gick ett nytt moln upp på hennes panna. "Så att man passar på så här, och gör visiter när folk är borta?" Nej, nej, söta mor, han passade icke på. Han trodde, att söta mor och far genast skulle komma tillbaka från Aronfors, och han dröjde i det längsta här för att invänta söta mor och far. Han berättade mig nu, huru mycket han är upptagen med bruket och alltihop; så att han måste stjäla sig undan på en stund. Nu har han lämnat mig en ny del av Schiller, med den vackraste pjäs uti! Och alla ord, som jag icke förstod, har han förklarat för mig! allt, allt vet jag nu. Sitt ner, söta far! Har söta mor och far druckit te på Aronfors, eller får jag bära in? "Har du då te påsatt?" Skulle jag kunna låta bli att bjuda magister Medenberg te? Det står ännu i spisen, om söta mor och far befaller-- "Nå, kära Maria, det var rätt förnuftigt, att du bjöd honom," inföll prosten, för att också hava ett ord med. "Det är dock en karl, som kan dricka två gånger! ty jag minns med säkerhet, att han gjorde det på Aronfors med oss, innan han avlägsnade sig därifrån." Å, min gubbe, den karlen kan nog mera än det! "Ja, min hustru," sade nu Edeling med en höjd och ovanligt bestämd röst, "du må tänka, tro och inbilla dig om honom vad du vill, min hustru: nog måtte han väl hava sina fel, såsom en syndig människa tillkommer: men ärlig är han, ärlig i botten! Min son Göran skulle icke eljest tycka så mycket om honom." Maria hjälpte sin far att draga av handskarne, och hon kysste honom på bägge händerna i flere omgångar. 31 STORT KALAS PÅ DÄDEMOHULT. Huvudfrågan är denna: kan någon människa åtnöjas med smörgås, däri bröd icke finnes och smöret är förkommet? Jag svarar dristigt nej! Göran dröjde hemma på prostgården blott över natten. ridigt om morgonen stod han upp, han hade minsann att tänka på. Vid frukosten tog han avsked av sin far, mor och syster, och sade: "undren icke, om min panna är litet fårad i dag! jag går att frälsa Småland. Jag känner mitt kall, och jag skall förtjäna mitt boställe. Jag har också brev på fickan från kongl. landskansliet, att alla kronfogdar och länsmän skola stå mig bi i orterna, ditjag kommer, om det tarvas. Var icke orolig över mig, min far: jag skall icke giva mig i slagsmål flera gånger om dagen, än jag behöver. Om nätterna torde jag komma att slåss argast, och kanske ock någon gång själv få stryk i dagningen; ty vid den tiden var jag alltid förr tyngst; när jag studerat hela natten igenom: det minns jag från Uppsala, där jag ständigt somnade ifrån Homeros klockan sex på morgonen. Men om alla dessa tjuvar och rövare, såsom jag tror, äro i botten redliga smålänningar, så skall jag nog besegra dem, utan att de begå någonting infamt emot mig, under det jag slumrar." Han hade knappt slutat och gubben Edeling icke hunnit mer än till hälften upplyfta sina darrande armar till varning, förrän det knackade på prostsalsdörren, låset gick upp, och Jeppe Jonsson steg in med en djup bugning på sitt vanliga vis, det är, med ryggen vänd åt herrskapet. "Är du nu här, din slyngel? Det var förträffligt. Nå, vad sade magister Medenberg? gav han dig lov?" utropade herr Göran. Ja, svarade Jeppe och strök håret bakom örat. "Det var hederligt gjort av Medenberg, och det visste jag förut. Gå ut i köket, Jonsson, och få dig en bit mat till frukost; jag förstår väl, att du redan förtärt något på Aronfors i dag, men det skadar ej att göra om det för andra gången, så skola vi sedan genast marschera utav. Huru är du eljest till mods, Jeppe? är du kry? Du skall veta, att det kommer att gå hett till. Men jag märker, att du ser galant och frisk ut; icke så?" Ja, gudskelov för hälsan. Jag har haft tandvärk i två dagar och två nätter. "Stig ut och ät frukost och glöm tandvärken. Den går straxt över, bara du kommer att få bitas med riktiga kanaljer, Jeppe." Jonsson gick. Göran vände sig nu till prosten och yttrade: "min far skall veta, att jag mast vara angelägen om, att hava mig en betjänt på vägen, en verklig och trogen vän i nödfall och trängsel. Ty jag har väl bragt ett helt band tjuvar över på min sida, så att de med mig förbundit sig till efterjagande av de övrige: och det skall gå. Men dessa vänner anser jag ändock blott för nyhederliga. Det kan då vara bra, att vid sin sida hava en trogen gosse, en verkligt pålitlig skälm, som Jeppe, vilken visst aldrig stulit annat i världen än kanske tagelpiskor. Jag vet, att han en gång på prostgården lånade ett par oxtömmar, dem han sedan glömde bära igen. Men jag frågar, vilken i livet kan säga sig fri ifrån, att icke hava brutit med annat, än sådant? Min far! ingen skuldfri finnes inom kristenheten. Vi äro i synnerhet i lutherdomen behäftade med ett så fullkomligt uteslutande fördärv alltifrån födseln, att ingen ren fläck gives på vår själ: jag älskar därföre Jeppe, ty han är så god, som trots någon. Jag vet visserligen, att i de katolska länderna är icke synden så stor och fullkomlig som ibland oss, rättrogne: allt är icke hos påvens folk skuld och eländeifrån huvud till fot redan i födelsen: påveläran säger det. Jag har även läst, att i Asien och Afrika är det gruvliga förhållandet med människan ännu lindrigare. Dock kan, även efter hedningarnes beskrivningar, människan icke heller bland dem vara alldeles som sig bör: jag nöjer mig därföre med Jeppe. Jag kan ock ingen betjänt i hast fåifrån ett annat land; och jag tror, att Jeppe Jonsson skall kunna bliva en stor krigare, sedan han fått huden full med smörj några gånger, så att han inhämtar den passiva metoden, varefter han nog skall fatta den aktiva och utföra den. Jag uppgjorde i går saken med den hurtiga Aronforsaren, och bad honom hos Alexander utverka sig lov att få låta mig låna sig--" Hos magistern? jag tycker annars, att änkefru Mekeroth själv varit rätta man, såsom husbonde över sitt folk, att bifalla eller vägra sådant! utbrast prostinnan ånyo med en liten fnurr. "Fru Aurora rätta man? nej, min mor, därtill är hon för mycket kvinna, en täck kvinna. För övrigt måste det, att bedja Medenberg eller fru Mekeroth, nu vara alldeles ett och detsamma, sedan kapiten von Mek dragit sig förnuftigt tillbaka. Jag menar därmed ingenting, Maria, alldeles ingenting: förstå mig blott. Jag menar, att informatorn ingen annan tanke kan hava än sin patronessas; så att om någon Jeppe tillfrågar honom, så ger han icke sitt lov, utan att först underställa ärendet sin fru--hm, sin patronessa. Var därföre fullt trankil, min mor! och var glad, som en trast i skogen, min syster! Ty jag har själv språkat med herr magistern om hans fru--f--n--hans sköna Aurora, vill jag säga, vilken efter mitt begrepp övergår alla; och han gav mig ett sådant svar därpå, att jag finner mig nöjd. Adjö nu, min far! adjö, min goda mor! ni får aldrig mer i världen se studenten av Smålands nation Göran Filip Edeling: det är slut med honom. Adjö, min syster: en liten kyss på mun! Nästa gång skall du pussa en länsman. Adjö Moppe! adjö Tirza! adjö lilla Pims!----Holah, Jeppe! är du i ordning?" ropade Göran, i det han öppnade dörren på vid gavel. "Har du icke ätit upp dina sjuka tänder ännu, din slyngel!" Jo vars! vars! skrek Jeppe och kom som en raket ur köksdörren. Han holl ännu en vidlyftig, präktig skinkbit emellan läpparne, varföre han talade sladdrigt och enfaldigt. "Stoppa den där biten i tidningar, och lägg i lumman!" sade Göran faderligt. "Biten blir nog god att hava i behåll en gång." Maria hjälpte Jeppe med stor beställsamhet. Att rusta ut ynglingar till krig, är så roligt och rörande. Gubben Edeling hade svårt, att hålla sig ifrån att snyfta. O min son, du går en säker död till mötes! utbrast han, och uppsträckte bägge sina armar. O, jag känner det på mig: Gud vill då, att jag skall förlora min enda son? "Nej, besitta mig om Gud det vill!" svarade Göran, i sin iver glömsk både av den han talade om, och till. "Jag vill hålla vad med min far, att jag kommer hem med livet. Vinner min far, så skall jag genast erlägga en kista veritabel luftballon till min far, ty så mycket måste jag väl förtjäna på färden: och jag skall med egen hand rensa min fars alla pipor." Jaja, du säger så, du Göran. Sedan du är död? ha! I det ögonblick, då Göran skulle gå, kom ändock vemodet även över honom: han sprang den goda gubben vidöppen i famn och kysste honom inbrunstigt. "Jag vet nog, att jag går till nederdräktigt arbete," sade han, "och ingen känner sitt Schicksal--" Skämta icke nu, min gosse! "O--min far! Nej. Saken är blott den, att jag är Göran Edeling. Välsigna mig, innan jag går! Betänk helt allvarsamt och utan tyska, att jag icke vågar mitt liv för ett lappris värv. Hela vårt sköna Småland plundras och brännes----om jag nu stupar för att avvärja ett sådant rysligt elände, har jag icke då offrat mitt liv på ett altare, som är värt sitt offer? Mången läser ihjäl sig för graden, och stupar därvid, bleklagd. Jag vill dö för min fosterbygd, om Gud så behagar i sin nåd, och jag skall falla med blommor på kind. Men tro mig, min far, jag skall icke dö! Välsigna ni mig, och den kula är ej stöpt, som sedan skall nå mig; den yxa ej smidd, det svärd icke gjort, som skall slå mig." Man må tro det, eller ej, men det vissa var, att Göran med dessa ord chevalereskt nedböjde sitt ena knä för sin far. Med hög entusiasm lade gubben bägge sina händer över hans hjässa. Prostinnan sträckte ut sina ovanpå, och Maria lade ock sina, fast sist, emellan Görans största lockar vid halsen. Göran sänkte sitt vackra huvud till bön. Det var ett tyst, ett himmelskt ögonblick. Göran steg upp, lång och rak: åter var han soldat. Jeppe Jonsson hade stått bredvid och sett på; kanske önskade också han någonting över sitt huvud. De bägge bussarne gingo åstad, och ställde kosan till det ensliga torpet uppi skogen: Dädemohult. Göran hade där stämt möte med Nicke Bengt Ersson, Lille brune Per, Sven och alla de övrige. Han hade givit dem ordres, att smyga dit över skogarne nattetid. Ty ännu hade han omöjligen kunnat hålla, det han lovat, att skaffa dem förlåtelse i det offentliga, så att de kunde ströva omkring på ljusan dag. Det berodde också alldeles på huru de nu uppförde sig i den tilltänkta jakten. Hittills hade de icke gjort mera, än fört Serarpa-Anders fängslad och bakbunden till Ljungarumstrakterne, varifrån Göran med lantbetjäningens biträde forslat den boven till Jönköpings länshäkte. Men han hoppades, att kamraterne skulle uppföra sig lika bra borta i andra, aslägsnare nejder, dit Göran, på deras anvisning, skulle begiva sig i spetsen för dem. När han med sin trogne vapendragare, Jeppe Jonsson, kom fram genom de vilda mörka skogsbranterna till Dädemohult, varsnade han redan på långt håll folk omkring mor Ellins gråa stuga. Han steg på och såg sig snart omringad av bistra vänner. "Var är trollpackan själv och hennes dotter?" frågade Göran, då han varken såg den gamla eller den unga Ellin. De äro borta, svarade Per. "Borta? Det var högdumt! Har ingen av er sett till dem." Unga Ellin var sin väg, redan när vi anlände, svarade den förre. Men jag skall säga er, herre, var hon är. Hon har gått som till Blommenäs, till änkefrun, vars man brann upp på Evershult. Gamla gumman Ellin var kvar först, när vi kommo hit i natt; och hon bad oss sitta ner i långhalmen. Men hon vart ovettig, när hon fick höra vad vi gjort: att vi forslat Anders till staden, att vi övergivit Joak Nickolson och blivit kronans karlar. Hon begynte ordentligt slåss. Då fick hon sig ett par knuffar i veka livet, gick ut och såg på stjärnorna. Det var vid klockan tu. Så kom hon åter in i dörren, lät oss icke sova, utan förbannade oss. Sedan det var gjort, sade hon oss var bröd fanns i stugan om vi bleve hungriga, ty sovel hade vi själva; så började hon ånyo svärja på oss, och for av sin väg. Vart hon tagit kosan, kan jag icke säga. Kanske troppade också hon av till fru Abelcrona. Vet herrn, det är ingen skada på'na. "Satans käring, som icke kunde dröja åtminstone tills jag kom," svarade Göran och såg sig omkring med en vred eldblick. "Nå, strunt i alla kvinnfolk så länge! Vi äro nu samlade för att rådpläga. Hörpå, kamrat, vid spisen därframme, vad är det du rör om i grytan?" Å, herr Göran! jag har alltid varit likasom kock, sade Nicke Bengt Ersson. "Kan du koka, Nicke? skönt. Vad har du i grytan?" Å herre, jag kokar bara likasom ett halvt svin. Huvudet och bröstet hava vi liggandes där under sängen, men bägge skinkorna äro i grytan: tro mig det. "Varifrån har du fått grisen, Bengt?" Å herre, den tog jag likasom ifrån gästgivarmor på Skillingaryd. "Du är ett satans svin! skall du ännu stjäla, sedan du blivit min och kronans karl? Har icke jag eran kassa om händer, och kan redeligen betala allt vad vi behöva?" Ja, så skicka då gästgivarmor 5 rdr för kultingen. Mera är han icke värd; så är det hulpet. Käringen på Skillingaryd har stulit mycket mera än det, så jag tyckte det skadade icke; men det är som herrn vill. Sedan man kommit i kronans tjänst, får man höra mycket ovett, ser jag.--Med dessa ord började Bengt skumma allt flitigare i grytan, stora bläddror stego upp under mycket kuttrande, och flottet sam i sköna böljor. "Vad säger du, Nicke Bengt Ersson?" utbrast Göran. "Är gästgivarmor på Skillingaryd en tjuv? Vad har hon stulit för slag?" Vem har icke stulit, herre? svarade kocken med torrt lugn. Det är bara prat. Har icke hon i tjugu års tid utprånglat sina varor åt resande? Hon har tagit grovt betalt i avanst på dem, och ändå givit folk bara skräpet, falska varor. Sådant är mera värt än en fullvuxen gris. Ty var och en stjäl på sitt vis; men ingen låter bli, så mycket vet jag säkert. "Du är en stor rackare, Bengt: låt nu se, att du kokar bra, så att vi alla bliva nöjde. Kom ut, mina vänner!" fortfor Göran. "Vi skola sätta oss i ring där i backen nedanför stugan: jag vill hålla rad med er. Sedan skola vi kalasa, när Bengt fått allt i ordning, och vi skola stärka oss till den långa färden. Jag har också något gott med mig i flaskan åt er allasammans." Bandet skyndade ut. Man satte sig i en ring på stenar och kullar: Göran högst, mitt ibland alla, och Jonsson vid hans fötter. Göran anförare upphöjde sin hand, talade och sade: "Kriget hava vi börjat, vänner! det skall slutas med fred och med goda stugor för oss alla. Stig upp i ringen, Sven! du är blodigast, värst och vet mest av oss alla. Förkunna din tanke, och säg ditt råd!" Sven den grymme steg upp, tog ordet, svarade och sade: Mera än hundra tjuvar känner jag, stora i ord och mäktiga i gärningar. Minst trettio av dem äro skarpa mördare, och femtio hava rövat gods ur brinnande hus. Nu är mitt råd, att vi gå till Näshult och Stenberga i Östra härad. Ty där ligger Serarp. Och fast gästgivaren på Serarp är en ung, from man med sin hustru, och aldrig slaktat annat än kalvar, så har dock Anders sina mesta vänner där i bygden, fram som åt Virsrum, och på den stora skogen emellan Birkemåsen och Målilla. Dem skola vi fånga, jämte mycket gods, som de tagit, om vi gå dit! Sven satte sig efter detta råd. Då steg Per upp, den Lille brune kallad; han höjde sin hand, talade och sade: Det är ett gott råd, att vi begiva oss ifrån Östbo och Västbo här, som snarast. Ty när vi förde Serarpa-Anders till Jönköping, hörde jag mycket som han talade för sig själv. Han svor och förbannade sig på, att han på extra tinget, om Evershults brand, angiver oss alla till utseende och namn; och Nickolson blir han värst emot. Det kan nog hända sig, att Anders vet mera om honom, än någon menar, och en viss hög herre kan allt få sitta emellan. Ja' låt oss resa till Östra härad, där trives jag bättre än i Värnamo-bygden. Låt dem taga Joak Nickel och halstra! Han har aldrig varit vidare än en halv karl ibland oss, det vet Sven; och vad som händer honom, det skadar aldrig. Lille brune Per satte sig efter detta råd. Jon steg upp, sträckte sitt knotiga, magra pekfinger emot kamraterne, yttrade sig djärvt och inföll: "Jag är ifrån Hestra! jag känner hela Mohärad. Det är mitt råd, att vi gå över till Angärdshestra, upp som åt Bottnaryd, och taga pengar. Ty jag vet, att på Ledhester bor en rik bonde, Johannes Larsson, och han har mycket kontanter liggandes för en patron söderut, vilken han köper upp åt. Dem skola vi knipa, sa Jon. Johannes Larsson har ock tvenne döttrar, tvillingsystrar bägge och vackra som alladi: Johanna och Maja heta de. Dem skola vi nypa, sa Jon. Ty här i bråten är ett torrt liv. Bussar! hej micklar! vill ni inte gå, som jag säger, till Ledhester? Jo si, jäveln i min själ, vill ni icke. Så kom! jag känner hela Mo, Kind och Mark, och jag vet var penga ligger; ty det är min sak. Ifrån Ledhester är det ingen bit över till Ulrikshamn; fast en bör undvika Gullered, som står för öppet. Men från Ulrikshamn kommer en lätt bakom sjön till Rångedala, och hela Kind har en sedan i klorna. O--jag vill till Markshärad och Balleböjd! hela min håg leker på Borås! Ty vid denna tiden ä knallarne hemma och ha pengar med sig från hela Sveriges rike. Hahaha! det är mitt, det är mitt allihop! sa Jon."--Därpå satte han sig med en illslug nick, såg sig omkring och teg. Göran anförare sprutade eld ur ögat, röt och svarade: "Du satans skurk, du Jon! vad är det du säger? Du giver oss ett råd här, såsom vore vi rövare och tjuvar ännu: du har glömt dig. Minns, min goda vän, att vi nu äro kronans män. Vi skola taga rackare och skicka till landshövdingen; och därav skola vi få mynt och egendom i belöning av rättvisan. Men icke skola vi roffa gott folk: jag känner Johannes på Ledhester, det är en ärlig, en ståtlig karl, som guld; och vågar någon röra ett hår på hans två vackra döttrar, honom slår jag sönder och samman som snus. Det vore väl ock f--n, om vi skola hava sådane rackare ibland oss, som Hestra-Jon. Sven och du Måns! tag och bind Jon vid ett träd, och giv honom fem och tjugu rapp av tjurpiskan." Göran steg vid dessa ord upp på stenen i sin fulla längd, såg högst förgrymmad ut, sträckte ut armen befallande och ropade vilt: "Kamrater i skogen! sägen mig väl, om vi skole vara bestar? Nej, vid Gud! vi vete, att vi äre av Smålands folk, och vi gå på ärans bana att rädda och hjälpa dem, som lida nöd. Si sådan är vår sak! Vi äro konungens karlar, och icke djävulens får: vi skola rensa Småland från mord och rån; ja det skola vi. Den, som tycker som jag, han ropar amen härtill och sträcker Upp sin hand !" Ett högt skri besvarade Görans tal. Alla ropade amen under ett jubel, så att skogen skalv, och Hestra-Jon smög sig åt sidan. Men Sven grymme var icke sen att löpa efter honom. Han och Måns bundoJon vid stammen av en hundraalnars tall. Här gåvo de honom sina tjugufem modiga rapp med en grov dagg, försedd med knutar på ändan. När exekutionen var slutad och de löste Jon från trädet, gåvo de honom för egen räkning ett par örfilar ovanpå, så att blodet sprang ut ur näsa och mun på den liderliga, bräckliga karlen. Förhållandet var, att Hestra-Jon för sina illfunder och dåliga seder aldrig varit rätt älskad inom bandet. Modfälld och tyst kröp han avsides, satte sig, med ansiktet nedlutat i händerna, på den lägsta stenen, och lyssnade på fortsättningen. Göran anförare såg glad ut, skådade omkring sig med rättvisans stolta blickar, talade och sade: "Det är min tanke, att vi göra som Sven säger, och vandra av till Östra härad och Aspelands trakter, där vi hava Serarpa-Anders' hundra bekante att taga fast på. Så sagt, så gjort, och därmed är rådplägningen slut. Hurra hurra! Nu fram med Nicke Bengt Erssons bägge kokta skinkor! Vi äro tolv man och behöva väl paret. Jag vill hoppas, att han har kokta päron med salt därtill? Brännvin skall ni få av mig." Hurra hurra! Under vilda glädjerop stormade man upp från stenar och kullar, omvärvde Göran och skyndade sig in i stugan till Bengt vid grytan. Det är otroligt, vad det skänker för ett mod, att veta sig stå på rättvisans sida; ack, vad det är roligt, att gå till ett stort, gott företag. I själva verket hade Nicke Bengt Ersson icke blott sitt halva svin kokt, utan även en väldig mängd "päron", som han plockat ur mor Ellins potatestäppa vid knuten. Han öste nu upp alla dessa gudsgåvor; och det blev ett kalas, vars make Dädemohult aldrig sett. Göran satt på en bänk och åt mitt ibland sina kamrater: annorlunda bibehålles ingen vänskap med folk av karaktär. Men Jonsson skickade han nu på backen att posta och hålla vakt. Ty han sade: "du, Jeppe! du har ätit två frukostar redan i dag och det är nog. Gack ut!" När den för tjuvar rundeliga och goda maltiden var överstånden, blickade Göran omkring sig med rörelse, öppnade sin mun och sade: "Låtom oss nu tacka Gud och vara mätta. Hestra-Jon! vill du ångra dina skurkstreck och det gemena råd, du gav oss i dag, så fall på knä och gör oss avbön. Då skall jag för omaket giva dig en liten halva också, sedan alla de andra fått." Jon föll, utom all fråga, på sina båda knän. Jag är ett stort fä, sade han, det vet var människa och jag håller det icke längre hemligt. Förlåt mig, herr Göran! förlåte mig allihop. Om jag kan få mig ett litet torp av någon landshövding, för att jag nu hjälper till att jaga tjuvar, så skall jag gärna sätta mig ned i ro och aldrig löpa mer. Helst skulle jag vilja bli sockenskräddare i Gårdsby, såsom ner åt Växjö; ty nålen kan jag föra, och jag var tänkt komma långt ifrån min hemort, dit, där ingen känner till mig. Så vill jag sedan sy byxor till min död. "Stig upp, Jon!" sade Göran. "Gå och sätt dig bakom ugnen, så skall du få ditt beskärda när tider blir." Jon lydde som ett gott barn. Åter upphöjde Göran sin röst, talade till de församlade och sade: "Vänner! jag vet ganska väl, huru det har varit med er, och jag undrar icke så mycket på er, som det låter. Varen säkre, gode vänner, att jag är icke ond på eder för allt vad ni bedrivit förr; landshövdingen är icke ond på er; och kungen är icke heller mycket ond, blott ni nu bättrar er. Vi veta nog, att vi alla äro arme satar, som vår Herre givit tarmar i kroppen, men människorna ingen mat uti dem. Det är orätt ställt på jorden i många ting; det vet ingen bättre än jag. De rike hava mer än de behöva, men den fattige för litet. När vi först sticka vår nakna näsa ut i världen, lovas det oss mycket gott; överallt skola vi må väl och få äta smörgås, säges det. Men när vi anlända, bliva vi narrade och bekomma ingenting i alltihop. Huvudfrågan är denna: kan någon människa åtnöjas med smörgås, däri bröd icke finnes och smöret är förkommet? Jag svarar dristigt nej! Det var då icke underligt av eder, raska karlar, att ni sökte taga er rätten, när ni icke fick'en på annat vis. Flere av er hava haft hustru och barn, och hava så än, långt bort i hemmet; men ingen, ingen kaka bröd. Ni gick da så långt i kärleken, att ni utsatte edra nackar för att mistas, och icke nog med det, utan även edra ryggar att slita spö, blott för ungarnes skull och för den fattiga hustruns nöd. Det tycker jag om er for, landshövdingen tycker om er, och kungen tycker om er. Så följ mig nu redeligen, skall ni få kläder och pengar på gott sätt! ni skall få fläsk och päron, såsom i dag, på ärliga vägar. Det är ändå roligt, vet ni. Och när ni kommer hem till barnen, behöver ni icke skämmas ögonen ur er inför de små. Jag är en prästmans son, och har därföre lov att tala till er om Gud den Allrahögste. Jag vill säga er, att Han förlåter er och tager er till nåde, bara ni folkar er. Men djävulen skall anamma er med hull och har, om ni icke gör i allt precist som jag vill. Låtom oss därföre vara goda vänner och hålla manligen tillsammans i skog och snår." "Jag har katekesen med mig i bröstfickan," fortfor Göran och tog upp den. "Se här lägger jag boken på bordet och mina två finger därovanuppå. Jag svär er, kamrater, vid levande Gud och alla de fem huvudstyckena, att icke övergiva någon enda av er, utan skaffa er näste allesammans, om ni svär mig tillbaka med finger å bok, att våga liv och blod med mig, gå genom eld, rök och vatten med mig, och aldrig mucka i hunger eller köld. Så skola vi segra! och Smaland, det skönaste land som jorden har, skall ännu en gång kalla er sina duktiga karlar." Truppen och anföraren svuro, så att det genljöd i Dädemo-stuga. Därefter gjorde man sig färdig, att på avstigar och skogsvägar begiva sig bort emot Serarpstrakterna i Östra härad, och även kanske ända uppåt i Södra Vedbo. 32 MÖTET PÅ KARMANSBOL. Dröj hos mig! Åtminstone över natten ! Begravningen var överstånden, och på Aronfors började allt foga sig i den nya ordning, som Medenberg infört under fru Auroras ögon och med hennes bifall. Lilla Ulla, för att icke upptaga informatorns tid för angelägnare göromål, satt mest inne hos sin goda mamma och sydde. Likväl fick hon sina läxor av herr Medenberg för varje dag, ehuru icke alltför stränga; och hon läste merendels upp dem om aftnarne inne hos mamma, då informatorn delade deras sällskap, samtalade med mamma om bruket, och likväl ägnade Ulla all omsorg i förhörarväg. Matts var nu såvida på bättringen, att blott åtta eller fjorton dagar kunde återstå, innan han hoppades få inkomma i den älskade läskammaren. Emellertid låg han på sin säng och påminte sig under bättre ögonblick icke blott sina sex kasus, utan även vilka riken våra sex världsdelar äga tillgång på, jämte de utmärktaste städers namn, icke alls att förblanda med flodernas. Alexander gjorde sig beredd för sin Göteborgsresa, varvid det var hans hemliga avsikt att under vägen besöka Nickolson, som han lämnat efter sig hos gubben och gumman i skogen. Denna hans avsikt höll han naturligtvis hemlig för alla; dock icke för Aurora. Hon, som hade så mycket att beklaga sig över emot Nickolson, ville dock gärna se honom räddad, om det bleve herr Alexander möjligt, att lösa ett så svårt problem. En eftermiddag sågs en lakej komma ridande, stanna vid den yttre bruksgården, stiga av och begiva sig in till Aronfors' huvudbyggning. Han medförde ett brev, som en av jungfrurna bar in till fru Aurora. Hon satt i sin lilla vanliga, stilla och förtroliga sällskapskrets: utanskriften på brevet syntes genast ingiva henne nöje. "Gissa vems denna vackra stil är?" sade hon och räckte biljetten över sybordet till herr Medenberg. En mycket övad och god fruntimmershand! svarade han. Jag har icke sett denna stil förr. "Men väl personen," avbröt Aurora med en fin, vacker nick. "Vi hava många gånger talat om henne. Det är ifrån min älskade Celestine." Hon skyndade sig att bryta lacket och läste högt: "Bästa Aurora! Efter flera års skilsmässa borde du få ett långt brev ifrån din stackars glömda, i sjukdomens vrå undangömda vän. Men räkna icke hårt med mig! Gör vad bättre är och skänk mig genast nöjet av ett besök. Ack, Aurora! jag kan icke anförtro papperet en tusendedel av allt vad jag har att säga dig. En förfärlig händelse har tilldragit sig. Nu ånyo, Aurora! Då jag icke längesedan uthärdade ett så grymt slag, som förlusten av min morbror, vem skall jag nu vända mig till? Aurora kom! kom oförtövat! Store Gud! skall jag våga säga dig vad jag icke törs yppa för vindens sus i min egen trädgård? Dock blir det visserligen snart bekant! Min goda man--min goda Zeyton----bästa Aurora, jag förmar icke hålla min upproriska penna. I går till middagen deltog icke Zeyton i min och mina barns måltid. Jag törs säga, att vi icke undrade däröver: han hade varit ganska dyster, mer än vanligt sluten och besynnerlig under hela sin hemmavaro efter sista återkomsten från Jönköping. Vi reflekterade således icke över hans utevaro. Jag lät betjänten fråga, om greven befallte något in till sig. Vi sågo honom icke på hela eftermiddagen och ej på aftonen i går. I morse, när jag vaknade, vilken bestörtning, Aurora! Betjänten inbar till mig en biljett, som han funnit i grevens rum på hörnet av chiffonieren, och själv var han borta. Min Zeytons rader till mig voro ganska korta: 'Adjö! du återser mig icke mer, Celestine, det går icke mera an för mig att vistas på Karmansbol. Farväl! lev lycklig och fri! tänk på mig, som på en--död. Fråga icke var jag är: du återfinner mig aldrig!', en svimning var när att bemäktiga sig mitt stackars huvud; dock hade jag besinning nog att bränna upp det olyckliga brevet, för att ej komma i orätta händer. O Aurora, dro; icke ett ögonblick! Jag behöver vänskapens hand att stödja mig vid; jag behöver råd. Tänk på din forna vän och kom till Karmansbols i dag, att jag icke må vänta förgäves---- ack, vad har hänt? vad förestar? Din Celestine." Alexander satt blek och begrundande. Det anade honom något. "Får jag befalla, att vagnen genast sättes för?" sade han. Aurora gav, såsom alltid, sin vackra, tysta bifallsnick. Hon tilllade hemlighetsfullt: "följ nled! Celestine är ju redan en personlig bekant? säkert skall hon behöva ännu bättre och klokare råd, än jag blir i stånd till. Gud! herr Medenberg, vad kan Zeyton hava tagit sig före?" Man befann sig redan i sin kalesch och åkte på visit till Karmansbol. Lilla Ulla följde med i vagnen. Man anlände vid de pompösa järngallren. De stora blodhundarne skällde såsom förr, blott betydligt hesare än när Aurora hörde dem sista gången. De hade aldrats. Man steg uppför den härliga trappan. Aurora såg sig med rörelse omkring i rum, där hon icke på lång tid varit, och där hon likväl igenkände allt. Hon föll i Celestines armar. Herr Medenberg bugade sig på en informators skickliga avstånd. "Välkommen! oändligt välkommen!" hördes svagt, men ljuvt förnimbart ifrån grevinnans läppar till honom. Den gröna, fina ögonskärmen satt ännu över negligen och dolde det mesta av den vackra pannan. Man trädde in genom några rum. Vilken överraskning? Hovmarskalkinnan Ebba Abelcrona reste sig ur soffhörnet, då de anländande syntes i dörren. Även hon flög i Auroras famn. Vi förbigå återseendets intagande dialog. Aurora von Mekeroth fick snart och oförbehållsamt del av allt vad man hittills visste. Och detta var av ganska betänklig art. På det urtimating, som dagen förut blivit hållet rörande mordbranden vid Evershult, hade Anders från Serarp, ilsken och vred över att se sig förrådd av sitt band, ej dragit i betänkande att yppa allt vad han kände blott till hälften, och även sådant, som han icke kunde bevisa. Han namngav Nickolson, och själva Zeytons namn halkade över hans läppar. Nämndens ådror isades, domhavanden satt stum; men han fann sig genast. Då den häktade skurken ej på minsta sätt kunde styrka sitt undfallna ord, upptogs det blott såsom ett försök att göra sig märkvärdig. Vid påminnelse om den religiösa vikten av en bekännelse inför domstol, återtog boven vad han yttrat rörande greven, och tingsförrättaren ansåg, med nämndens bifall, att man icke i protokollet skulle kompromettera ett ståndspersonsnamn. Ryktet lät dock icke härav skrämma sigifran att med sina svarta, fasansfulla vingar hemskt flaxa ifrån man till man. I den förtroliga kretsen, där fruarne Abelcrona och Meke roth utan förbehåll sutto för att meddela grevinnan sina tankar, återhöll därföre också nu ingendera sin mening, som var, att grevens biljett till Celestine före sitt försvinnande hade avseende på en ryslig illgärning, varuti knappt den största vänskap nu kunde hindra grevinnans förtrogna ifrån att verkligen anse greven invecklad, då han tagit sig ryktet och Serarpa-Anders' ord så nära. "O, mina bästa!" utbrast Celestine, "sägen mig för ro skull, om icke jag är olycklig?" Aurora grät strida, varma tårar. Fru Ebba var lika rörd; hon sade med en forskande blick på grevinnan: "du har då ingen idé, alls ingen idé om vart Zeyton begivit sig?" Jag? vid Gud, nej! Celestine såg med dessa ord genomträngande på sin vän. Fru Ebba slog ned ögonen. Dock såg hon genast ånyo upp med en klar, varm blick, och sade: "gudskelov för det, Celestine!" Hans enda ord till mig, inföll denna under nya tårar, voro de sista i hans lilla brev. "Farväl! tänk på mig som på en--död!" Tante Ebba, vad måste jag föreställa mig härvid? Celestine! du skall icke föreställa dig, att Zeyton är död. Jag tror icke--nej! men måtte han kunna finna säkerhet och lugn, där han är. Hon omfamnade ånyo grevinnan, och deras tårar blandades. Ebba och Celestine voro i det närmaste jämnåriga, ehuru grevinnan haft till bruk att icke alltid säga du, utan ofta tante åt sin morbrors maka. I de förtroligaste ögonblicken hördes hennes mun dock endast utviska "Ebba", utan epitet. Detta blev händelsen i det följande. "O," sade hon, "huru är det möjligt för mig, att efter denna händelse hava en dags lugn på Karmansbol? Ebba! Aurora! ni får icke avslå min bön. Dröj hos mig! Åtminstone över natten. O Gud, om ni visste vad jag tycker dessa väggar äro hemska. Bliv kvar, bliv kvar hos mig!" 33 SJÄLENS GEOGRAFI. Aurora och Celestine blickade svarmiskt på den talande. Tesupen var slutad. Ljusen brunno i det sköna Karmansbols förmak, där de tre väninnorna sutto tillsammans omkring ett förtroligt bord. De hade lagt ifrån sig varje handarbete. Ett samtal, som det tycktes, av hänförande och betydelsefullt innehåll, upptog dem. En mystisk ande syntes sväva kring ljusets lågor, och ändå var ingenting hemskt i rummet. Allt var ömt, varmt, systerligt. I detta ögonblick öppnades dörren och herr Medenberg åter inträdde. Han höll sin hatt i handen, gick fram till grevinnan Celestine, bugade sig och tog avsked. Grevinnan steg upp ur soffan och sade: "min bästa herr Medenberg, huru skall jag förstå detta? Aurora har lovat mig att tillbringa några dagar--åtminstone en dag--över natten, åtminstone--hos mig på Karmansbol: här äro rum nog: herr Medenberg, var så god och dröj!" Hästarne äro framme, inföll han och bugade sig ännu en gång "Men det är mycket sent nu i afton? det är mörkt--" Det betyder ingenting, min grevinna. Jag-- "Men jag försäkrar, att det är med högsta nöje jag skulle önska mitt Karmansbol få njuta äran av att vara ett härbärge--" Då Alexander såg hovmarskalkinnan nalkas till fru Zeyton tydligen i mening, att förena sina böner med hennes, yttrade han, under en ny vördnadsfull bugning för värdinnan, men knappt högre än viskande: det är nyttigt, att jag reser: att jag icke dröjer ett ögonblick. Celestine fixerade honom. Min nådiga grevinna! låt mig blott tillägga ett ord: jag reser icke hem i detta ögonblick. Jag skall--men tillåt mig, att icke förklara mig tydligare. Jag har hört någonting på Karmansbol, Som gör, att jag finner min närvaro annorstädes gagnelig för att --på-- En hastig rysning genomfor grevinnans nerver. Hon neg, tlgande, nästan beundrande. "Natten blir ganska dunkel--o min Gud!" sade hon, såsom till ett halvt svar och en art tacksägelse. Medenbergs beslut visade sig så oryggligt, att ingenting kunde ändra det. Aurora följde honom till dörren: "var försiktig ändå"' viskade hon, och nickade ett ljuvt farväl efter honom. De tre fruarne satte sig åter kring sitt bord, intagne av begär att fortsätta det samtal, de begynt. Vilans timme var väl inne; men när själen känner sig spänd av uppmärksamhet på något nytt och oväntat, är det i högre andars famn, åen vill sluta sig. Sömnens genius, föravskedad, får åter lyfta sina vallmobehängda korpvingar och flyga genom mörka regioner bort, långt bort igen "Kan det vara möjligt?" utbrast Celestine. "Är så mycken entusiasm möjlig? Kan han hava förnummit något här på Karmansbol, och går att uppsöka den olycklige--Zeyton? Jag ryser vid tanken på allt vad han utsätter sig för. Han vet icke vad jag vet!" Aurora såg upp. Det är möjligt, anmärkte hon; men det är troligare, att han uppsöker Nickolson för att varna, hjälpa, frälsa----ty denne är säkert ganska mycket hotad genom brottslingens angivelse; kanske är han till och med redan gripen. Aurora blickade omkring sig med en skygg och förskräckt uppsyn, likasom bävade hon för anfall, därjämte, på en kär vän. Fru Ebba betraktade sina bägge sällskaparinnor med fasthet, ömhet. "Heliga entusiasm i ett människobröst!" sade hon. "Vad var det vi nyss talade om? Om det eviga, som med outsläcklig kraft höjer människan över sig själv och skapelsen. Vi talade om andens höga välde över värld, över materiens former, över det hela och allt. Dygd, ståndaktighet, mod att uthärda fattigdom, faror, sjukdom--allt grundar sig på ett enda: entusiasm. Och entusiasmen stödjer sig på ett enda: tron på en evigt levande gudamänniska." Ack ja! avbröt Celestine, du lovade ju, att meddela oss det där underbara manuskriptet? "Jag har det icke med mig," fortsatte hovmarskalkinnan, "jag har lånat ut det. Men jag kan hela dess mening utantill. Jag glömmer aldrig vad jag som flicka hörde ifrån den förvånande gubbens mun." Och han var blott en organist? Vilket under? Jag har hört Honom omtalas. Den, som hade fått vara vittne till ett ord ifrån hans läppar. Så ensam mitt i en kall värld, och så fattig! Och ciock så from, vis, glad, mäktig? "Du skall få höra några av hans ord," svarade fru Ebba. "Sådan var hans mening: hälsa, styrka, kroppsskönhet, allt detta är gott; men vad är det? Själens rika skatt på kunskaper, vetenskaper, förmågor, poesi, talang, allt detta är gott; men vad är det? Sanningens starka bevisningskraft--den är god!--men den stannar, den slutar. Förnuftet kan bevisa allt, utom ett allenast: det, att dess bevis bevisa något. Sådant förmår icke förnuftet. Ty det, varmed det skulle bevisa detta, är då just frågan om att först få bevisat. På vad, frågar själen sig själv förskräckt, på vad skall då förnuftet stödja sig och erhålla grunden, utgångspunkter för sina bevis? På tro." Hovmarskalkinnan såg sig omkring med en klar, profetisk blick, och fortsatte. "På djupet är det så, mina systrar! att vi tro. Vi tro icke blott i religion, vi göra det ock i filosofi; vi göra det i det allmänna livet, i allt, i vartenda. Månne jag skulle kunna bevisa, att du sitter framför mig vid detta bord, min älskade Celestine? Förgäves. Men jag tror det: och det är så. Kan du själv bevisa, att jag är här? Med vad då? Du kan aldrig demonstrera, att jag är här. Men du tror det: och det är så. Själva tvivlaren, den mest utbildade filosofiska skeptikus gör icke annat än tror i bottnen av sin själ. Vad tror han då? Jo, han tror, att han tvivlar. Han tror, att han tvivlar på Gud, på sin egen tillvaro, på anden, på dygden, på allt. Och i själva verket tvivlar han på intet av allt detta! Han sysselsätter sig icke med något annat. Han inbillar sig blott, att han är osäker på om Gud finns. Hans samvete är därpå i grunden icke osäkert ett ögonblick. Men han tror så; och denna tro hör till det olyckliga, osaliga, hemska slaget, till skillnad ifrån den ljuva, sanna tron, vilken erkänner sig, och tror att hon tror. Denna sista tro är människans liv. Den är entusiasm. Platon kallade det mania. Det är, då evighetens stråle ingjuter sig i människans dödliga, svaga, ändliga tillvaro. Så är människan frälst. Den högsta av all mania är kärleken; den lägsta är musiken. Men, o mina systrar, när redan den lägsta graden av mani är så skön, så himmelsk som musiken, vad skall da icke den högsta vara?" Musiken själv är något outgrundligt, sade Celestine. "Ja," återtog fru Ebba. "Den står till det melodiska över all vetenskap, all kunskap. Ty manien, entusiasmen, står över all vetenskap och kunskap. Och likväl är musikens den ringaste. Dygdens och hjältemodets stå över sångens mani. Men över heroismens står likväl den fulländade ödmjukhetens och kärlekens, att låta sitt liv till meddelande åt ett annat väsende. O, mina systrar! när Platon kunde lära oss, att kärlekens rätta entusiasm är det högsta av allt, som sammanbinder himlarnes och jordarnes andar, vad skola då icke vi kunna säga, som hava vårt ord av gudamänniskan? Han är den, som är evighetens stråle i vår fallnande själ. I samma stund, som han genomtränger oss och blir kvar hos oss, äro vi, uti och av honom, evige själve. Vi leva då i den andekraft, som övervinner döden, sorgen, smärtorna, hungern. Vi hava tro. Och vi äro frälsta i henne." Du har lovat oss en geografi, sade Celestine. Även den skulle ju hava stått i det där manuskriptet? "Livets karta? Ja, Celestine, du skall få höra den beskrivas. Människans själ är ett land--" Aurora såg upp. Hovmarskalkinnan fortsatte. "Människans ande är detförlovade landet. Vad som finnes jordiskt ute på vår planets yta och i dess natur, det finnes överjordiskt i varje människas själ. Mången säger härav, att det jordiska förebildar eller avbildar det andliga. Men vi skola icke säga så; ty så är det icke, rätt sagt. Det jordiska är, utanföre och i planetens natur, alldeles detsamma, som det andliga är i människans varelse. De beteckna icke varandra; men de äro bägge, och äro varandras likheter. Hören mig, Aurora! Celestine! jag har ju nämnt för eder om en geografi?" Celestines ögon flammade av en stilla, längtansfull, mystisk eld. Fru Ebba talade. "Det förlovade landet, Palestina eller hebreernas rike på jorden, var ursprungligen ett enda, liggande tillsammans i ett helt av tolv stämmor. Straxt efter konungadömets uppkomst sönderföll det dock i två: i Juda och Israel. I Juda rike låg huvudstaden, Jerusalem. Och stadens borg var byggd i den minsta stämman. Benjamins.--Människoanden, vår eviga hemkrets, var också ursprungligen enig med sig själv och en, sluten tillsammans i sina tolv huvudkrafter till ett helt. Men straxt efter reflexionens uppkomst, och genom den, söndrar sig själen i två stora riken eller avdelningar, känslans för sig och tankens för sig; vilka visst voro till före reflexionen, men icke då splittrade till tvenne utom varann. Känslan är Juda rike i vår ande; tanken är Israels rike. I känslan ligger var andes medel punkt, som är tron på det eviga, är entusiasmen för Gud, den högsta och heligaste mani: det är huvudstaden, är Jerusalem i vår själ. Vår ande anfalles ifrån alla håll. Det är dessa krig, som Egypten, Syrien, Assyrien och Babylon föra emot Juda och Israel, på alla sidor. Hedningarne belägga det förlovade landet hårt: vår ande tränges, tryckes och plågas av den omgivande världen. Först besegras Israels rike och dess invånare bortföras i den babyloniska fångenskapen. Vad är det? Först övervinnas våra tänkesätt av den omgivande världens inflytelse: de besegras, fångas, bortföras: de äro icke längre det förlovade landets, vår andes tillhörighet, utan gå i slavtjänst under de jordiska kravens och förvillelsernas ok. Därefter övervinnes Juda rike, Jerusalem tages och dess barn bortföras i fångenskapen ock. Vad är det? Det är känslans helgedom, som bestormas, nederlägges, kväves och fångas: själva dess högsta, fasta borg, tron på Gud och det eviga, störtas: vår andes himmelska känsla faller så, likasom förut tänkesätten, under den yttre världens makt; och det är slut med oss. Vi hava icke mera något förlovat land! vår själ är skövlad.--O Celestine, gråt icke! gråt icke! I tidens fullbordan kommer den höge frälsaren; under den största nöden födes Gud i din ande, du sammanbindes åter med det eviga, och du är räddad." Aurora och Celestine blickade svärmiskt på den talande. "Var är det då, som frälsaren i vår själ födes?" fortfor denna. "Var lider han, var dör han och uppstår? På planetens fantom eller i den jordiska verkligheten föddes Kristus i Betlehem, en den minsta av städerna i Juda stämma; men han gick och förkunnade först sitt ord i Galileen, det är i Israel. Slutligen kom han till huvudstaden, talade högt för barnen i Juda rike, intågade i Jerusalem, dog och uppstod där. Vad är det? Gud födes hos människan i den del av dess ande, som är känslan; i den ringaste och mest föraktade region av känslan uppstår han först; i den djupa ödmjukhet och förkrosselse, som sorgen skänker, uppenbarar han sig. Det är i vår själs Betlehem. När Guds son sålunda är till och giver liv åt det djupaste och innersta i vår ande, som är känslan, så vandrar han därefter ut i våra tänkesätts rymd--det är i Galileen, i Israel. Han renar, lyser och helgar vara begrepp, giver oss fasta grundsatser och förvandlar våra föreställningar. Slutligen återgår han igen till känslans hem--till Juda rike--och han verkar här i sin högsta mening. Han ingår i själva vår andes medelpunkt, i huvudstaden. Men då möter han omsider det största motståndet. Det syndiga i vår själ gör sitt sista och slutliga uppror emot den höge räddaren; ty just när han inträngt i det allrainnersta, skakas synden till själva sina rötter och uppbjuder alla sina krafter att bibehålla sitt välde Så händer då, att i andens själva centralliv förnekas, hånas och bespottas Gud, som där uppenbarat sig i evighetens sken. Han förföljes nu av den i hast till förvillelse återfallna andens både känslor och tankar; och han dödas. Men han dör icke! Han uppstår. Han framträder ånyo för den häpnande, förstummade anden: i himmelsk glans uppgår han både för dess känslor och tankar. Då falla de honom till fota. 'Si, han är evigt Guds son, låtom oss älska honom!' ropa tankarne i människoanden nu till känslorna. Och känslorna svara viskande: 'låtom oss tro!' Så sker, att Kristus lever hos den människan nu, och hon är frälsad. Döden kommer henne icke vid, hon är helad; hon vet icke mera vad ont är. Synden angår henne icke. Kristus står överallt i hennes ställe." 34 DE GÅ TILL SINA BARN. Bästa Ebba! sade Aurora, vad jag är glad över, att du är vad du är. Celestine sade: "o, vad hindrar, att vi ånyo framtaga de sköna vita silkesbanden, med violblommorna sydda på, såsom förbundstecknet var oss emellan? Vi äro nu härskarinnor över våra dagar: låtom oss uppliva och förnya vad vi ämnade en gång!" Låt det vara, Celestine! svarade hovmarskalkinnan och slöt henne i sina armar. Låt blott detta bli vårt ordenstecken. Hon kysste henne. Men, efter vi rå om oss nu, kunna vi ju komma överens, att träffas nu mera ofta? ständigt? att skapa en liten himmel omkring oss? Låtom hela vårt förbund blott bestå i dessa tre reglor: välgörenhet emot våra fattiga medmänniskor, uppfostran av våra barn, och slutligen det systerliga, hjärtliga nöjet av att råka varandra, tala och älska varann. Behöva vi mer än dessa tre? "Vi hava en stor verkningskrets häruti," sade Aurora. "Gud bistå oss med förmåga därtill! nöje skola vi nog känna. Jag tror, att av allt man kan uppfinna till ro och förlustelse, övergår ingenting glädjen av barmhärtighet. När jag ser den usla, fattiga och sjuka, känner jag en stor förebråelse, ty vad har jag gjort att förtjäna en bättre lott? Ingenting skiljer mig ifrån den mest betryckta, annat än lyckan av Guds nåd, som, utan orsak, ställt mig på ett sällare rum. Uslingen har genom sitt armod betalat sitt liv och är kvitt; men jag står i en omätlig skuld för mitt välstånd. Varmed skall jag betala det? Blott genom att giva bort därav." Jag tror, att det är på Karmansbol på samma sätt, inföll grevinnan Celestine. Jag har ännu sett så litet omkring mig här på gården; jag har blivit vand att endast leva i min trädgård, i mina skalder och mina prosaister. Men jag skall gå ut i mina torp. Jag försäkrar, jag har dem alla uppskrivna på en lista, som jag äger i mitt syskrin, ehuru jag icke hittar till--jag vet icke rätt var de ligga. Men min betjänt skall visa mig. "Du skall då få se, att du inom atta dagar blir frisk igen, dina ögon skola, innan du vet ordet av, vara förträffliga, och du skall icke känna till en enda av dina nerver, sade hovmarskalkinnan Ebba. Men, bästa Celestine! gör icke besök i dina torp med betjänten efter dig. Jag skall anföra dig, om du tillåter mig; ty jag vet utantill varest alla Karmansbols byar, lägenheter och torp finnas belägna." Huru kan du veta det? utbrast Celestine förundrad. "Ty jag har hela vår sockens karta i mitt minne: geografi har ända ifrån barndomen utgjort mitt största nöje. Vill du för ro skull kasta en blick på min panna, Celestine lilla, så skall du utan svårighet bliva varse en tämligen stor utbildning straxt ovanför ögonbrynen. Det är läget, såsom vi kalla det, Celestine; eller, med andra ord, det utmärker sinne för ortbestämmelser, åskådning och minne av trakter--" Det är väl den geografiska organen? "Alldeles så." Är det möjligt? Sitter han där? Huru underbart! Bägge fruarne trängde sig nu omkring hovmarskalkinnan, vars frenologiska anmärkning kom att uppliva samtalet åt ett nytt håll. Både Aurora och Celestine, så helt och hållet utan behagsjuka de voro, hänfördes dock av en vetenskaplig nyfikenhet att få veta något om sina egna egenskaper. Med en naiv rädsla kände Aurora åt i sin panna; och såsom hennes pekfinger där icke träffade någon enda upphöjning, kant eller fördjupning, sade hon med en liten nick halvhögt till sig själv: "jag visste det förut jag har alldeles inga organer och ingen enda egenskap." Fru Ebba log. Du vet icke, Aurora, att det mest harmoniskt bildade huvud är det, då alla organer befinna sig i den inbördes jämvikt, att ingen enda framskjuter framför den andra. Då bidraga de alla till ett gemensamt helt av härligaste slag, däruti ingen organ gör sig särskilt gällande, i karikerat karakteristisk mening. Sådant förtjänar heta sammangjutning till harmoni. Det är tecknet till den dygdigaste och bästa huvudskål. Får jag känna efter, fortfor hon. Lyckliga Aurora! slöt hon efter ett ögonblick. Din hjässa är välvd och hög, men överallt avrundad jämnt. Vilken skatt skulle icke ditt huvud vara i ett kabinett! Fru von Mekeroth sag ned med en ung flickas rodnad, och hennes största lockar på sidorna skyndade härvid att hoppa fram och betäcka vad som utgjorde frenologens förtjusning. Så smickrad hon visst kunde vara av att se sin huvudskål i ett vetenskapligt kabinett, i sällskap med Rafaëls, Cartouches, mesdames Bourignons och Krüdeners kranier, så föredrog hennes blygsamma känsla dock, att behålla den kvar på sin egen anspråkslösa hals. Men grevinnan Celestine intogs mera av dessa utsikter. Hon avlyfte sin gröna ögonskärm, försökte blinka, och fann till sin förvåning att ögonen, det oaktat, icke svedo alls i denna stund. Så giva smärtorna vika, sjukdom och svaghet fly, så fort själen upplivas till glädje. Hovmarskalkinnan kastade en kännarblick under spetsarne på Celestines neglige. "Du har mycken, mycken musik här vid tinningarne," sade hon. Ack, svarade Celestine, jag skulle önska, att jag i stället hade något mera därav i mina fingerspetsar. Jag spelade som flicka; som hustru och som mor fingo tangenterna på mitt piano vila. All övning har flytt ifrån mina händer, men den innerligaste önskan, att kunna utgjuta min själ i musik, bor alltid kvar i min innersta håg. "Ja, ser du! denna brinnande önskan är det, som bor här utmed dina tinningar. Dessa upphöjningar, Celestine! de utgöra ditt huvuds fortepiano. Inne i dem spelar själen sina sinfonier. Månne du icke hör toner inom dig, natt och dag, och under den största tystnad?" Jag hör ett avlägset, underbart spel just nu i denna stund, utbrast grevinnan. "Du hör det, ja! du till och med urskiljer de bestämdaste, avskilda tongångar, med takt, rytm och allt; icke sant? Jo. Men ingen av oss andra förnimmer en not därav. På denna punkt i huvudet är det du lyssnar till din själs musik," sade hovmarskalkinnan och strök sin vän lent under det skönaste sidovecket på hennes fina mössas breda, vackra spets. "Och här uppe--o-- vilken fantasi, vilken poesi! Du har en stor cerebral tillgång åt detta håll. Se för ro skull på mig, Celestine, har jag icke en smal panna? jo ganska smal, på sidorna, men däremot höjer den sig betydligt uppåt. Jag har ej musik, ej poesi, jag. Men jag äger mycken reflexion, mina vänner: den har sitt säte häruppe. Nej, här, Celestine! låt mig föra ditt finger: se, just här! känn ett stycke från hårfästet mitt i pannan. Hade icke Guds vilja beslutit, att jag skulle bliva kvinna, så måste jag giva mig själv det vittnesbörd, att--därest icke ödet alltför mycket missgynnat mig--jag förmodligen nu vore professor." Bästa Ebba! sade Aurora, vad jag är glad över, att du är vad du är. Du skall nu i stället vara vår lärarinna, vårt förstyre i alla våra små överläggningar. För dig skola Celestine och jag omtala alla sjuka och eländiga stackare vi hava på Karmansbol och Aronfors, och du skall råda oss vad det bästa blir att göra med dem. Ty alla fattiga hjälper man icke med penningar. Det bästa måste vara att söka sätta dem i en förbättrad ställning i livet. Tror du icke det? "Du har rätt," svarade Ebba. "Vi skola tänka på dem alla. Vilket himmelskt nöje! Vi skola gå ifrån stuga till stuga. Men främst av allt maste vi betrakta barnen; ty bliva de förbättrade, så uppstår en ny generation av förädlat slag. Våra egna barn har dock Gud givit oss att tänka på i allrafrämsta rummet. Vilket besynnerligt öde, att vi alla nästan blott hava flickor? Jag har trenne: Louise, Henriette och Ebba. Du har två, Celestine; en, som heter efter dig själv, och därpå lilla söta Amanda. Aurora äger likväl också en son, jämte sin snälla Ulla. Aurora är därföre utmärkt ibland oss. Vilken herre skall icke Matts en dag känna sig vara, han, den enda gossen i hela vår barnskara! Är icke det besynnerligt? Sex flickor och en gosse? Är du nöjd med dina barns informator?" Jag är mycket nöjd med honom, svarade Aurora. Mina bägge barn älska honom obeskrivligt, och salig Mekroth tyckte mycket om honom. "Det är en förträfflig ung man, och mycket instruerad. Jag tror tillika han är en mycket klok karl," sade fru Ebba. En ganska känslofull och om livets sorger erfaren man, tillade Celestine. Jag skulle aldrig kunna önska mina barn en annan larare. "Mina tre flickor gjorde hans bekantskap på själva Vätterstranden, där han genom sin vänlighet och artighet så intog dem, att de ofta tala om honom. Jag skulle ingenting bättre kunna önska mig, verkligen, än en så förståndig man till handledare. Hava dina barn gjort goda framsteg under honom i lärdomen?" Ja, svarade Aurora. Likväl bör jag nämna, att herr Medenberg hitintills så gott som ingenting alls läst med sina elever. Men det är varken hans eller deras fel. Det ligger stundom i försynens plan, att det går så. Lilla Matts föll i kopporna straxt efter Medenbergs ankomst i vårt hus, och min man fann sig, genom Nickolsons avvikande, i behov av så mycket annat slags biträde, att vår nya familjemedlem måste tänka på helt annat än studerkammaren. "Ack," inföll Celestine, "jag bedrager mig icke, då jag säger, att han även på Karmansbol varit av en stor inflytelse. Då Zeyton hemkom ifrån Jönköping, slöt jag av flere halva meningar, brutna ord och hela hans uppförande, att herr Medenberg förmått någonting över honom, som få andra människor skulle hava kunnat. Det gick så långt, att Zeyton mången gång satt grubblande ensam, stirrade upp, såg sig omkring förvånad, talade för sig själv och nämnde Medenbergs namn. Vad omsvävar denna man? Jag kan till och med säga om mig själv, att jag på sätt och vis samtalat med honom." Har han varit på Karmansbol förut? utbrast Ebba, litet förundrad, och häftade sina blickar på Celestine. "En gång, ja. Det har han varit. Och hans samtal kommer jag visst icke att snart glömma." Det är en sanning, vidtog åter fru Ebba, att mitt sammanträffande med denne obekante i Jönköping blev av icke ringa vikt för hela mitt hus. O min Gud, om jag vore vidskeplig, så skulle jag kunna tillägga, att han--oskyldigt--blev en hemlig orsak till min mans olycka. Ty Abelcrona påskyndade sin resa endast på grund av det rykte och den vink om ett anfall på Evershult, som herr Medenberg givit mig, och jag meddelat min man. Jag säger uppriktigt, att alla de händelser sammanlagda, som inom en kort tid tilldragit sig i våra trenne hus, hava verkligen satt oss uti en alldeles ny och oväntad ställning. Aurora! Celestine! det faller mig någonting märkvärdigt i tankarne. Få se, om ni gillar min idé? Vi hava lovat, att som oftast råkas och njuta av varandras sällskap; icke så? Vår första och älskvärdaste plikt måste vara den, att skaffa våra små stackars barn uppfostran. Kunde vi icke göra det gemensamt? kunde vi icke begagna denna förträffliga man för dem alla sju? Aurora drog sin gestalt tillbaka mot stolskarmen, med ett ganska negativt uttryck. Hon sade ingenting, men hennes mening tycktes helt och hållet innebära: förlåt mig! han hör mig till och ingen annan. Celestine yttrade däremot högt till hovmarskalkinnan; "ditt förslag är utmärkt gott. Men huru skulle det kunna utföras? Allt beror i första rummet på var goda Auroras bifall, vars informator han väl ändå egentligen är." Det förstås, inföll Ebba med en mycket vacker blick på Aurora. Denna sade: "huru skulle jag kunna vara emot vad ni bägge önska? Men säg mig, jag förstår bara icke huru det skulle kunna verkställas? Ty, hm." Det kunde ske på flera sätt, anmärkte fru Ebba. Då vi alla tre älska varann så mycket och sympatisera till denna grad, vore det oss lätt att göra någonting, som jag för min del, det säger jag, skulle skatta mycket, mycket högt. Vi indela året i tre delar; fyra månader för varje. Vi flytta tillsammans--vad sägs om det? Fyra månader om året bevisen I mig bägge den godheten, att med edra barn hålla till godo på Blommenäs. Fyra månader därefter bo Celestine och jag hos dig, Aurora. De återstående månaderna vistas Aurora och jag hos dig, Celestine. Våra gårdar kunna vi, såsom fruntimmer, i alla fall icke personligen sköta: vi maste göra det genom våra fogdar och inspektorer. Har jag orätt? Celestines sjuka ögon antogo en glans, som de ej på många år haft. Att få njuta umgänget av en ständig och oavbruten vänskap--o store Gud! tänkte hon. Aurora sade intet. Även hon saknade icke en viss hänryckning, men hon såg ned i golvet. Fru Ebba återtog: "mitt förslag skulle naturligtvis innefatta, att herr Medenberg följde med våra barn på varje ställe till deras gemensamma undervisning. Vi hade således alla tre i honom en lektör, en rådgivare, jag går så långt att jag säger en sekreterare. Detta inträffade, i fall vår verksamhet till fattiga likars hjälp bland allmogen antoge en så vidsträckt form, att-- jag menar för brevväxling och räkenskaper." Räkenskaper förstår han alldeles förträffligt! utbrast Aurora. "Han kunde även sjunga och spela för oss om aftnarne, mornarne, och litet straxt på eftermiddagarne. Hur är det, han kan ju musik?" inföll Celestine. Utan tvivel! han är utmärkt musikalisk, sade fru Ebba. "Men--förlåt mig--huru vet du det?" sade Aurora. Jag? jag har undersökt hans huvud, svarade fru Ebba med tillförsikt. Aurora sade ånyo ingenting, men såg litet tankfull ned i golvet. Efter ett ögonblick yttrade hon i det hon steg upp: "jag påminner mig något! Det är nu sent, vi hava samtalat länge. Låt oss gå och se huru det är med våra flickor? Söta Celestine, du har minsann i natt härbärgerat en hel karavan. Det är så roligt att se barn slumra. Skola vi icke göra dem ett besök?" Jag har inlogerat alla våra sex--icke i syskonsäng likväl-- utan i små tältsängar och barnsoffor i ett rum för sig här icke långt ifrån, svarade grevinnan. Ni skall få se. Mamsell Christine har jag ämnat till deras sultaninna över natten. Kom, låt oss gå och överraska våra små flickor! 35 SPÖKET. Kan någon fasa övergå den, att hava fött till jorden en avkomling, utan hopp om det eviga livet för den? Vad är viktigare då, än att vaka över sin egen blommas skötsel? Fruarne gingo arm i arm bort till det käraste de hade på jorden. Celestine trädde förut med ett ljus i handen, och lyste sitt främmande in i det sköna rum, som hon hade inrymt till gemensam vilokammare åt alla deras barn över natten. De sex flickorna hade om aftonen blivit de bästa vänner: de voro väl icke alldeles jämnåriga, men åldern skilde dem likväl obetydligt och munterheten hade fyllt alla de luckor av olikhet, som funnos dem emellan. Fröken Louise Abelcrona, den äldsta av dem, kanske vid fulla tolv ar, en skön flicka, men av bleka anletsdrag och spenslig kroppsbyggnad, låg längst fram likasom i hederssängen. Hon hade sträckt sin ena lilla alabastervita, smala arm under huvudet: förmodligen tycktes kudden henne för lag. Henriette Abelcrona följde i ordningen därnäst, på en liten kort barnsoffa. Hennes rödblommiga kinder visade tavlan av en stark hälsa; och hon var under sömnen varken rätt angelägen om sitt täcke eller om sitt bröst. Lilla Ulla Mekeroth lag i en ypperlig tältsäng bredvid. Aurora gick fram till sitt barn och jämkade bättre ihop lakan och täcke nere vid hennes fötter; ty emot tältsängar kan man verkligen ända anmärka, att de ofta äro utan fotspjärn, så att det många gånger är tråkigt. Sedan sag man en lang soffa, varuti grevinnans bägge egna flickor, Celestine och Amanda, befunno sig systerligt skaföttes. Således besatt denna soffa nu ett litet änglahuvud på vardera sidan, och mitt uppå fyra de täckaste fötter, som förtroligt stucko ut och läto luften beundra sig. Sist träffade man lilla Ebba Abelcrona bäddad på ett par ihopbundna breda karmstolar, där hon på yvigt pösande ejderdunsdynor mådde oändligt gott. Hon låg med sin trubbiga uppnäsa vänd emot taket, och såg i själva sömnen rätt bister ut. Hon drog under sömnen djupa andedrag, och hade sin ena lilla knubbiga hand knuten vid ena örat, till stöd. Övergår väl någon glädje moderskärlekens? Celestine steg med sitt ljus ifrån bädd till bädd, där, i var och en, en hel framtid slumrade, och vardera på sitt olika sätt. Ebba gjorde sina tysta anmärkningar och runkade ofta litet smått på huvudet vid de upptäckter av märkvärdiga anlag, som hon gjorde i de sovande barnens pannor: Celestine betraktade i synnerhet det sköna uttrycket kring de leende purpurmunnarne, och såg huru varje flicka höll sin lilla haka emot bröstet och halsen på sitt eget intagande sätt: Aurora fägnade sig mest åt händerna. Det är också svårt att säga, om någonting i naturen överträffar vackra barnhänder. "Vi stå här," sade fru Ebba, "och betrakta våra små flickor i förhoppningarnes ålder. Ett förhänge döljer deras kommande dagar, och huru väl? Vi, som här icke se omkring oss annat än nöje och behag, vad skulle vi bliva varse kanhända, om vi hade för våra ögon tavlan av allt, som skall hända våra älsklingar? Jag ryser och tänker; för vardera väntar en slutlig dödsbädd, där ett förtvinat, blekt, skrumpet, ohyggligt ansikte förgäves söker ro på sin kudde! O min Gud! Varifrån denna förfärande känsla? Men gå vi så långt som till sjukdom, ålderdom och grav, så låtom oss icke stanna där: vi måste träda in på andra sidan om graven! Då se vi våra barn som barn igen, i föryngrade andeskepnader av evig täckhet hos Gud, om--Celestine! Aurora! om --Och därföre beror det på oss så mycket, sa mycket nu, att tidigt giva våra flickor de himmelska intryck och fasta grundsatser, som skola förvara deras ande en gång, och göra att de uppstå ifrån skröplighet och död till evig vår, såsom icke längre våra barn, men Guds." De tre mödrarne omfamnade varann under tårar. De lovade ömsesidigt, att såsom sin förnämsta plikt vaka över de ungas hjärtan, och att, om någondera modern fölle ifrån, skulle de kvarlevande taga den dödas barn under ömma, vardsamma händer, såsom sitt eget. Ty kan någon fasa övergå den, att hava fött till jorden en avkomling, utan hopp om det eviga livet för den? Vad är viktigare da, än att vaka över sin egen blommas skötsel? Man tog god natt av sina småflickor genom slängkyssar, för att icke genom verkliga väcka dem. Man upprepade denna vackra gest i flera omgångar. Slutligen bjöd Celestine sina vänner att åtfölja sig genom våningen fram åt de rum, som hon ville anvisa Ebba och Aurora särskilt till sängkamrar över natten. Klockan var emellan tolv och ett. De nalkades dörren till det stora tum, som bar namn av Karmansbols salong. När grevinnan Celestine, som gick förut för att visa sina vänner vägen, öppnade döbattangen därtill, hördes steg av en vandrande därute i salongen. "Min kammarjungfru har gått förut," anmärkte Celestine. Men alla tre stannade i dörren vid anblicken av en skepnad, som visst icke liknade någon av de levande. Gestalten var höljd i en vit--kanske icke svepning--men ganska veckrik och fotsid linnedräkt: över huvud och armar hängde den i form av slöja. Fötterna voro nakna. En rysning genomlopp Celestine och Aurora. Ebba tog ljuset ur den darrande grevinnans hand; dock vågade hon själv icke nalkas. Skepnaden vandrade i avmätta, sorgsna steg över golvet, likasom i tankar, och utan medvetande om de inträdande fruarne, eller utan att göra avseende på dem. Efter några varv genom salongen förbi tavlorna, drog den sig småningom fram till ett av fönstren, satte sig på en stol där, och stödde sin armbåge i fönsterposten. Det beslöjade huvudet nedlutade sig i handen; det tycktes försjunka i natt och förtvivlan. Hastigt, likasom med ett oförmodat beslut, höjde sig huvudet igen, armen utsträckte sig, handen pekade på en av de stora tavlorna i salongen; och då höljet över huvudet under denna rörelse drogs litet åt sidan, såg fru Ebba likbleka drag; dock framskymtade ingenting mer än endast det nedersta av vad som på en levande skulle hetat ansikte. Blott en mager, knotig hals syntes, och det understa av hakan. Så högt upp som till munnen avslöjade det sig icke. Men hakan var icke stor, djärv, lång eller spetsig: den skulle hava kunnat tillhöra ett anlete, som i tiden hetat skönt. Celestine var på väg att nedfalla till golvet, betagen av skrämsel och vanmakt. Aurora upptog henne i sina armar. Gestalten steg upp ifrån fönstret. Dess utsträckta hand och dess halvlyftade slöja sjönko åter. Det tycktes slutligen, som om de närvarande väckt något av dess uppmärksamhet, eller som om den hört grevinnan Celestines anskri, då hon sjönk i Auroras famn. Den steg ett par steg på golvet framåt där de tre fruarne stodo. Det möte, som härigenom hotade dem, var på väg att isa dem; då gestalten tvärstannade, icke gick längre, men runkade på sitt huvud långsamt, underbart, och nästan mera svårmodigt milt, än hemskt. Om denna åtbörd var riktad emot Celestine, så såg hon dock ingenting därav: hon låg medvetslös vid fru Mekeroths bröst. Fru Ebba var på väg, att med samlat religiöst mod tilltala den okända varelsen, då denna drog sig tillbaka. Med sina oroliga steg skred den allt längre bort åt salongens motsatta sida. Den försvann här vid en dörr på andra sidan om tavlorna. "Vad skall jag tänka?" viskade hovmarskalkinnan. "Vet du, Aurora, vartut den där dörren leder? Går den till någon trappa uppföre eller utföre?" Nej, svarade Aurora, denna dörr går ingenstans. Jag känner Karmansbol och alla dess rum av gammalt. Denna dörr utgör blott en blinddörr. "Store Gud, kan det vara möjligt?" utbrast fru Abelcrona med flammande ögon. "Men vi måste skynda att föra den stackars Celestine till sin säng. Aurora, sätt dig här med din vackra börda på närmaste stol; jag går att ropa någon av kammarjungfrurna. Evige! vad skall bliva härav? Måtte vår vän snart träffa Zeyton, så att vi få upplysning om . . . skall jag kalla det spöket? Greven måste väl veta vad det är?" 36 HERR MEDENBERG TAR DEN HÖGRA VÄGEN. Om hon då med sitt kvitter kunde locka någon av sina vänner att nalkas till muren, där hon satt, och hjälpa henne ut--det skulle hon fa. Har herren hört den sagan förr? Då herr Alexander Medenberg om aftonen tog avsked ifrån grevinnan Celestine på Karmansbol, föranleddes han till sin hastiga avresa tydligen av den orsaken, att han hört, det Anders från Serarp på urtimatinget givit upplysningar av hotande slag för Nickolson och Zeyton; och kanske hade han varseblivit även annat, som påskyndade hans beslut, att verkställa den påtänkta färden. Under det han satt och åkte, stupade aftonen alltmera ned i gråhet; men luften var mild och angenäm, oaktat året framskridit långt nog. Fästet stod ovan, fritt från skyar; stjärnorna började tala om natt; de glimmade allt högre och klarare, och under deras tindrande ögon avslöjade sig landets föremål, visst hemlighetsfullt och alltid blott i brungrå? drag, men dock så, att vägen kunde skönjas, närmaste träd vinka med sina mest utskjutande grenar, och bergklyftornas rämnor visa några av sina betydelsefullaste hålor. Medenberg var icke spökrädd. Icke därföre, att han delade deras mening, som neka andars tillvaro, en den naturligaste tillvaro av allt, såvida man bifaller själarnes odödlighet; utan emedan han ingenting i världen fruktade, och detta till följe av sin naturs inre vekhet, som intet ont visste med sig. När han åkte, satt han alltid i betraktelser; det var givet. Han gjorde så även nu. Vilken man finnes, som icke i tysthet offrar sina skäraste tankar åt sitt hjärtas, sin själs bästa vän? Medenberg såg framför sig henne, som han så outsägligt mindes. Han dyrkade, han till bad henne icke; han gjorde vida mer, han älskade henne. Han var i henne icke intagen såsom i ett Under ovanom sig: hon var blott hans mänskliga like. En jämlike? Ljuva tanke? Hon var då så mycket säkrare, att hon aldrig skulle sjunka som ett Vidunder nedanom honom. Alexander tillhörde dessa människor, som aldrig råka i förtjusning, emedan de ständigt såsom i ett varaktigt tillstånd äro det, vartill de förtjuste endast ögonblickligt och till sin förundran då och då finna sig uppryckte. Svärmeri var så alldeles hans natur, att han icke svärmade alls. Han satt under stjärnornas päll och blickade in i en ljus, rik framtid. Rik? Rik på vad? På vad människan behöver. Flera gånger viskade han, ehuru blott hörbart för sig själv, det täcka namnet på henne. "Ack, vad hon skall tycka om hela detta företag, om det lyckas mig att rätt utföra saken," fortfor han. "Vad hon sympatiserar med mig! Och det skall lyckas--det känner jag. Något--något skall bliva: och detta, som jag går att göra med Nickolson, skall lägga själva grundstenen till det hela. Nå, få se då!" Såsom Alexander ännu icke mötte någon resande, avbröts på intet sätt hans monolog. Han genomgick i tankarne det manuskript, hovmarskalkinnan lämnat honom; och han ihågkom det så väl, att han kunde hava läst det högt för sig själv för andra gången, utantill. Hans betraktelser svävade med glädje ut över hela universum, och han satt icke längre i något tvivel alls rörande beskaffenheten av den världsperiod, det slags framtid, som nu förestår Europa. Snart sjönko hans minnen likväl dit ned, där de alltid stannade, på den vackra fosterjorden, Sverige, detta land, som--verkligen och rätt betraktat--ändock är det underbaraste av alla, det minst kända, det mest outgrundliga. Och omsider, var slöt han? Vid den punkt, som stod honom kärast i Sverige, vid Majorna bakom Masthugget i Göteborg. Och där? I de kära föräldrarnes små kamrar. Såsom han naturligtvis låtit Aronforskaleschen, varuti han med sin patronessa och fröken Ulla rest till Karmansbol, återföras av dess kusk till bruket, hade han på vägen vid närmaste håll tagit skjuts, och åkte således nu i en lantmannavagn. Han hade blott en liten gosse till körsven vid sin sida. Oförmodat for han vid ett tillfälle upp ur sina tankar och utbrast: "Vad var det, som sprang mitt över landsvägen där framför hästarne, du?" Det såg svart ut, och kilade av ifrån höger sida till vänster, svarade gossen. "Tror du icke, att det var en ekorre?" Tockna ä aldrig ute och går om nätterna, herre! "Varföre ej?" Pojken teg och gav sina hästar ett slag med tömmen för att påskynda färden; men det ville ändock ej gå fortare. "Tror du, att det skulle hava varit bättre, om figuren kilat av ifrån vänstra diket över till det högra?" Det hade då icke varit ett otyg, vet herrn. "Vad? Menar du det kan skada vår åkning?" tänkte Medenberg falla in, då hästarne i detsamma tvärstannade. "Vartåt skola vi nu styra?" utropade gossen. "Här gå tvenne vägar?" Hittar du icke till närmaste håll? "Nej, jag har aldrig åkt fram här förut." Har du ej skjutsat förr i dina dar? "Nej, herre." Medenberg fann ställningen i mörkret ganska brydsam. Man .hade en lång stund färdats i bara skog, så att när och fär inga boningar nu vore att vänta just. Han skärpte sin syn, och sökte av de bägge vägarnes bredd utforska vilkendera kunde vara den största och förnämsta, och den, som han borde taga. Men de utbredde sig åt var sitt håll i ungefär lika vidsträckt gråhet, båda två; och han hade intet skäl, att giva någondera företrädet. "Håll väl i tömmarne, min pojke lilla, medan jag stiger ur och försöker till fots närmare utspana detta tyg," sade han. "Håll väl i, säger jag! jag märker, att hästarne höja upp sina huvuden: de äro väl icke fallne för att stegra sig, vet jag?" "Ånej," svarade gossen lika monotont som nyss. I detsamma Medenberg beredde sig, att hoppa ur vagnen, och hade sina ögon spända på ett högt föremål - förmodligen ett avhugget träd eller en stor stubbe--som stod i själva knäet, hörnet, där de bägge vägarne delade sig åt var sitt håll, hörde han därifrån ett läte, liknande ett kvitter. "Sjunger någon fågel så här dags på dygnet?" tänkte han. Emellertid satt han stilla, intagen av det vackra ljudet och det ovanliga i tilldragelsen. Det lät alldeles som en trast med den skäraste stämma. "Hör du, min gosse - var bara icke så häpen, då!--säg mig! kan du se, om det sitter en fågel därframme på stubben?" sade Medenberg och tog själv tömmarne, för att bättre regera hästarne. Gossen svarade intet härpå, men inföll: piskan vill jag behålla, herre. "Ts! ts! ts!" Trastens slag ökade sig verkligen nu så mycket, och det lät under stjärnorna i skogen så sublimt rörande, att både gossen och herren lyssnade med ovillkorlig uppmärksamhet och under djup tystnad. Efter ett ögonblick lyfte fågeln vingarne, flög sakta under fortsatt sång bortifran det avhuggna trädet, och tog kosan, enligt vad ljudet tillkännagav, utefter den högra vägen. "Hm! jag kör åt detta håll," utbrast Medenberg och gav hästarne med högertömmen riktningar ditåt. "Då varken du eller jag själv vet vilkendera stråten är den rätta, kan jag så gärna följa kvittrets ledning: vi kunna likasåväl på denna väg träffa något ställe, som på den andra, att få säkrare underrättelser vid." Vet herrn, nu är jag glad! inföll pojken efter en paus. "Hurså, min gosse?" Jo si nu löpa hästarne. Det var skönt, att herrn tog till höger. Herrn såg väl, att den andra lillsvarten for av åt vänster? Det hade icke varit gott, att följa den! "Men har du nånsin förr hört någon fågel sjunga så här sent på kvällen?" inföll Medenberg. Ju längre en lever, dess mer får en höra, säger far. "Flädermöss och ugglor kunna flaxa så här dags, men de sjunga icke. Ts! ts! nu tar det upp sig igen och blir allt bättre och bättre!" De samtalade icke vidare, utan lyssnade blott, och ville knappt andas. De fortforo att åka sakta och angenämt på den goda vägen. När detta räckt en stund, varunder ljudet av fågeln drog sig framföre, men han själv dock aldrig flög så hastigt, att han fullkomligt övergav dem, började gossen gång efter gång allt tätare och ivrigare titta upp på herr Medenberg, likasom han hade något att berätta. "Vad vill du?" sade denne. "Vad är det?" Jo, vet herrn, jag kommer ihåg en så vacker historia, som syster min brukar förtälja. Det gjorde hon redan när jag var liten och låg i vaggan, ty hon är mycket äldre än jag, förstår herrn; hon är gift, si. "Vad var det för en historia?" Å--bara en saga! fortfor gossen litet brydd och skämmandes, likasom han ångrat att hava nämnt härom. "Jag vill höra din saga, min gosse lilla. Jag vill höra den myc ket gärna, var icke rädd för mig, du! utan berätta bara." Å, det var intet annat än det, ser herrn, att en prinsessa, di kallar, eller fröken satt inmurad i en mur. Hon var fången, förstår herrn. Jag vet icke vad hon hade gjort för ont: men det är mycket längesen, skall jag säga herrn. Jag tror icke hon hade gjort något ont; men hon satt i muren, utan fönster och utan dörr. Hon kunde icke stiga ut alls. Då grät hon så mycket; hon gjorde bön till Gud, att han skulle hjälpa henne ut; ty de, som ville bistå henne, voro så långt borta, att hon kunde ej ropa på dem. Då skickade Gud den heliga Ande till henne i muren; och han sade, att hon kunde icke komma ut ur fängelset med kroppen, för det var så stängt. Men han ville låta hennes själ var natt få flyga ut som en liten fågel, och sjunga mellan klockan ett och tu i stjärnljuset; det skulle hon få. Om hon då med sitt kvitter kunde locka någon av sina vänner att nalkas till muren, där hon satt, och hjälpa henne ut--det skulle hon få. Har herren hört den sagan förr? "Nej aldrig. Det var en mycket vacker historia, min gosse! Nå, hur gick det sedan? Kom prinsessan bort ur muren?" Nej--herrn skall få höra. Men det är många tusen år sen dess, skall herrn veta. "Nå?" Jo, ser herrn, den kungen, som hade satt in henne i muren, han ville icke att hon nånsin skulle komma dän. Därföre gjorde han den lagen och förordningen, att ingen fågel skulle få sjunga efter solgången, och hela natten skulle det vara tyst i hela hans rike ty han ville icke veta av'et, sade han. Därmed så tordes unga frökens själ aldrig flyga ut och kvittra någon endaste natt, fast den heliga Ande hade givit henne lov; utan hon sitter där fången ännu och väntar. Och därföre är det, såsom herrn talte om för en stund sedan, att aldrig någon trast eller annan fågel är ute och sjunger om nätterna. Det har herrn rätt uti. För jag har aldrig hört någon förr, det säger jag; och det är kungens förordning på, att ingen fågel får göra det. "Nå, men vad tänker du då om denna lilla fågel, som drillar här så vackert för oss i kväll?" Gossen såg skygg, nästan bedjande ut på herren vid sin sida. Han svarade ingenting, men hans mening var tydligt, att herrn nu skulle förstå, det den olyckliga, stackars prinsessans ande ändå hade smugit sig ut i denna natt, och sjöng för dem, oaktat den stränga förordningen. Han tillade väl icke heller, huru innerligt han önskade, att herren bara ville åka på eftersom kvittret förde dem, för att slutligen komma till muren och laga att den fångna sluppe ut; men klar var gossens tanke även häruti. Medenberg smålog med innerligt nöje åt den goda skjutsgossens fromma föreställning; han tänkte löna hans saga med att berätta någon lika vacker och rolig till hans förlustelse tillbaka. Men gossen hade genom herrens beskedlighet redan blivit så dristig, att han själv vågade säga åt honom: "ts! ts, herre! vi måste höra på vart det tar vägen, att vi ej åka galet!" varvid han med sin lilla hand slog ett sakta slag på herrns arm, likasom för att mana honom till uppmärksamhet på fågeln. Oförmodat drog kvittret sig nu bort ifrån vägen. Denna lopp bred och god rakt fram, såsom Medenberg i stjärnljuset rätt väl kunde skönja. Men den lilla fågeln tog hastigt en lov uppåt skogen, tystnade och försvann undan de åkandes ögon emellan ett par höga talltoppar. Såsom det emellertid icke fanns någon annan väg att välja på här, varken större eller mindre, fortsatte Medenberg att köra utefter den stråt, han en gång börjat, och hoppades väl snart träffa någon by eller enstaka hus, där han vidare kunde fråga sig före. Det drog likväl ut. Endast skog, djup skog sågs åt alla håll. Och nu hade det tillika länge och väl blivit så tyst, att man skulle hava kunnat höra en lysmask gå vid dikesrenen, därest han varit ute på promenad. Men icke en gång någon sådan syntes. Alexander satt och lyssnade skarpt, men ingenting förspordes mera. Han kände således den största benägenhet, att ånyo infalla i någon av sina vanliga vackra, tysta monologer för sig själv. Det är svårt att avgöra, om icke de tre fruarnes tillärnade, ehuru åtminstone ännu aldrig i verket satta förbund, och varom hovmarskalkinnan Ebba meddelat honom både papper och tankar, hade största delen uti de vidsträckta och höga imaginationer, som så ofta och ljuvt upptogo hans ensliga stunder, eller till vad grad de tillhörde hans akademiska bildning och kanske snarast hans eget självstudium; ty mannen var för det mesta blott en "autodidakt", såsom varje grundlig redan längesedan funnit. Det första är dock troligast, vid betraktande av herr Alexanders höga grad av självförsakelse; varpå väl svårligen något större bevis kunde lämnas, än det han nu gav, då han kunde resa åstad för att rädda, hjälpa, frälsa en person, sådan som Nickolson, och vilja återföra honom i armarne på en far, sådan som Zeyton, i stället för att på älskares vis vida bättre till bringa sin tid ständigt och oavlåteligt vid hennes sida, som han med en så oändlig låga omfattade. Detta drag av psykologisk . . . ja, vi ville verkligen kalla det någonting; men plötsligt lät et;: skarpt oljud höra sig ett stycke upp ifrån landsvägen så märkvärdigt genomskärande, att han i ögonblicket höll stilla med sin vagn, hoppade ned ur den, och begav sig ifrån landsvägen över diket uppåt skogsbacken efter ledningen av ett ljussken, vilket då och då framglimtade, såsom han tyckte, ur fönstret av en liten koja ganska långt in emellan träden, ehuru det lika väl kunde vara ifrån en masugn, eller något ännu värre. 37 NÖDVÄNDIGHETEN AV ATT BEKOMMA NITTON STIGAR KOL. Adjö vackert! säger jag. Lycklig resa, så länge ni icke stjälper och bryter nacken av er. Oväsendet hade i början förekommit Medenberg likna nödrop eller tjut av någon överfallen och olycklig. Men alltsom han nalkades, tyckte han oljudet ganska starkt blandas med skratt, fröjderop och till och med tonen av en fiolsträng. Däremellan hörde han åter ett förfärligt skrän; och denna blandning ingav honom att själv bruka mycken försiktighet, emedan det kunde hända, att några övermodiga, mordiska sällar här som bäst hölle på att våldföra, plåga, kanske döda en stackare. Medenberg smög sig emellan träden, för att osedd komma så nära som möjligt. Han förmodade sig hava stött på en avdelning av det småländska rövarbandet. Lyckligtvis erbjöd marken många täta, halvvuxna granar, bakom vilka spejaren kunde gömma sin person; och han kom slutligen hart nära grannskapet av det misstänkta sällskapet. Han märkte nu tydligt ett sken, som ganska starkt lågade ifrån en enda, liten punkt; men något boningshus varsnade han icke. Han såg sex eller åtta utmärkt paltiga varelser, samlade i en krets. En gammal man med det skrynkligaste ansikte, naturen kan förläna, med en rödgrå luva eller yllekalott på den halvskalliga hjässen, och med en grov yxa lagd över axeln, stod tyst, uppmärksam, med gapande, tandlös mun, och tycktes vilja insupa varje ord han hörde, likasom man sväljer mygg. De övrige utgjordes av yngre trasvargar, men med ögon, som förekommo Medenberg ej det ringaste mordiska, utan snarare danslustiga. Denna föreställning stärktes mycket därav, att ett fiolskrälle med två strängar--om icke just romaniska, dock sammansnodda av tråd eller, vem vet? kanske av förträffliga, fina getsenor--vårdslöst och muntert hängde över den ena pojkens arm. Likväl spelade han icke nu, så obeskrivligt än fingrarne på vänstra handen syntes smådarra och klia av lystnad att få göra sina glada tryck på bas och kvint--alt och tenor voro sin kos. Någon kvinnfolksmänniska syntes icke-- förrän, store Gud! Just i detta ögonblick steg en reslig figur fram om det mörka hörnet av ett slags utbygge, som Medenberg i hast icke rätt begrep vad det var för slag; men fruntimret själv kände han väl igen. Mager och knotig, likväl icke svart som det övriga sällskapet, utan ganska gulvit om armarne, på vilka linnet satt uppviket ett gott stycke ovanför armbågarne, kom gamla mor Ellin; och det hördes tydligt, att hon mumlade emellan läpparne. Ett ytterst strängt tycke låg utbrett över hela hennes anlete, och någonting storsint, nära kungligt tronade i hennes fårade panna. Om hon för tillfället trollade, var icke gott att säga; men det säkra är, att hon gick i underkjol. Denna kjortel var ljusgrå, av bastant vadmal, med tre röda, breda ränder invävda i tyget, parallellt löpande med understa fållen, och i övrigt så kort, att den räckte föga nedom knäna. Troligen sysselsattes hon med besvärjning; ty tvenne av hennes fyra tjocka flätor hängde denna gång framom var sin axel, i stället för att, som vanligt, jämte de andra två sitta utefter den till längden så ansenliga, fast smala ryggen. Medenberg igenkände flätorna sedan mötet på Dädemohult, och han beundrade nu, just som då, deras ramsvarthet hos en, vilken för sin ålder väl kunde hava grått hår. Men likasom en ännu återstående hög kraft hos personen uppenbarade sig i denna friskhet hos håret, låg också i det vita, klara ansiktet ett vördnadsbjudande uttryck av ovanlig skönhet, så åldriga dragen än vore, och en så tvetydig befattning för tillfället käringen än upptoges utav. Alexander lyssnade skarpt för att kunna utgrunda vad det var hon språkade. Han ansåg sig kunna svenska, men begrep här ej ett ord: han dömde, att det måtte vara den fullkomligaste, den mest antika småländska. På rytmen lät det likväl, som om mor Ellin mässade. Medenberg igenkände då och då bestämda takter av olika psalmer, hopfogade till ett nytt, musikaliskt helt, som skogen borde tycka om, och säkert också gjorde det, emedan den med sitt djupstämda, täcka sus ur ett mörkgrönt och avlägset fjärran besvarade mor Ellins mässning, likasom med ett starkt korus, varje gång hon själv pauserade. Vad som framför allt gjorde henne till en häxa i betraktarens ögon, var den omständigheten, att hon i sin ena hand bar en kniv, vars bett sken alldeles som nyslipat, och i den andra ett långt järnspett, icke liknande de slags vackra eldgafflar man märker i civiliserade rum. Herr Medenberg beslöt, att icke stiga fram på en scen, som, då den säkert genom hans ankomst skulle avbrytas och oroas, icke mer för honom kunde uppenbara vad han önskade bliva vittne till. Med giriga blickar efterforskade han blott, om han någonstädes kunde upptäcka utgjutet blod; och han ämnade rusa fram, därest han märkte, att hon med sin kniv ville göra det minsta mordiska bruk. Nu, tills vidare, kunde hans öga icke träffa något annat lik, än en katt, som han såg ligga på rygg orörlig i gräset mitt emellan tvenne pojkar; men om denna kattunge var självdöd, slaktad eller annorledes förolyckad, blev ovisst. Det ljus, som upplyste det högtidliga uppträdet, bestod ej i en låga eller flamma, utan kom endast ifrån en massa av eldrött glöd och ur en måttlig öppning, gjord på något, som liknade en låg vägg. Mor Ellin tog tre steg fram emot den gamle mannen, avbröt tvärt sin mässning, upplyfte huvudet, såg karlen skarpt i ansiktet och sade divinatoriskt: "Matts Person, jag säger dig---- sjutton stigar! Sjutton stigar, och ej en halv ryss mindre, ej heller mer: så sant dig Gud han nådeligen anamme." Härvid upphöjde hela skaran av de sex ynglingarne och pojkarne samma slags genomskärande skrän, som Medenberg förut ett par gånger hört, och som lockat honom ifrån vägen. Denna vilda och förfärliga musik märkte han dock nu tydligen vara uppstämd i mening av fröjd; och han måste göra den slutsats, att de unga funno sig belåtne med mor Ellins löfte om "sjutton stigar". Men den gamle mannen, vilken såg ut att vara fadren eller dock husbonden åt de andre, nedböjde sitt huvud mot marken, och syntes tydligen icke nöjd. "Mor!" vidtog han och blickade vördnadsfullt på sin gäst, "det är kallt i natt som raggen; jag tror, att skiftingen är ute och går. Jag tager mig en till, det säger jag: och I, mor! skall taga halvan. För nu är det så dags. Sedan skall I gånga kring milan ännu en gång och sjunga. Men I skall sjunga den psalmen I sjöng för Ol Bengtsa i Sandsjö Lia, då I gick och trullade kring hanses mila i fjol, och det tog. För det vet jag, att han fick tjugu sinom tjugutvå stigar kol, och ändå en liten ryss över till husbehov, fast han hade icke huggit 1 Vargen, även djävulen. mera fall än jag gjort i år. Kanske har I icke skådat svansen på bråten ännu, som jag lagt? Det är mycket mera ved i mila i år än i fjol, och jag skall säga eder--jag skall säga eder--." Han avbröt härvid tvärt, och stirrade med ett slags vild förtvivlan mot jorden. Mor Ellin utsträckte sin hand och emottog halvan, som Matts Persson slog i åt henne ur en buktig bröstflaska, vilken han hade sittande i lommen, ovanpå hjärtat. Men när hon grep den lilla blecktumlaren och tömde dess innehåll, gjorde hon det med en så bister uppsyn, att man kunde märka, det hon blott givit vika för nattens ruskighet, men alldeles icke genom någonting lät muta sig, att spå ett större antal kolstigar vara i den färdigbrända, oupptagna milan, än hon redan gjort. Hon tog en rova, stekt vid glöden, och åt ovanpå supen. Nu öppnade hon sin mun och yttrade allvarsamt, högtidligt, långsamt till svar på mannens tal: "I fjol, Matts Pers'a! sade jag eder icke då, att ni hade bara sexton stigar i milan? Och när ni tog upp halet, fick ni ock jämnt sexton, och halvannan ryss åt Jerker till en fiol med stråke, ovanuppå. Ändå var ni nöjd och belåten, det året, Matts. Men nu--si nu har jag spått sjutton åt eder! och ni står där som ett kräk, bredbent, och kikar i marken: ni tackar varken Gud eller vår herre. Vet hut, Matts Pers'a! För edra kol skall jag aldrig mer sjunga en psalm i livet; och jag skall ej niga en nigning i skogen för tomten vid milan, så länge jag heter Ellin. Så mycket kan jag säga eder." Mor! svarade Matts Persson från Duvanäset, utan att rädas, men lika högtidligt som hon: I talar icke väl, mor. Jag behöver nitton stigar i år, mor Ellin! det är visst och vet det. Sedan jag kört upp till bruket så många ryssar, som greven skall hava åt sig, äro tolv stigar borta. Därefter behöver jag kol till pengar, att betala länsman skatten med, eljest pantar han ut kon, som han satt i beslag för kronutlagera. Vill I han skall göra det, mor? Och sen måste jag hava nån smula åt unga. Därföre vill jag sälja resten till mat; och jag skall hava nitton stigar, säger jag eder! eljest spisar det icke, och jag går och hänger mig i den gran, som I kluvit och satt stickan i skorsan på! "Skall länsman panta er i år, fader Matts?" sade hon. "Det gjorde han icke i fjol, tror jag?" Nej. Men ser I, gumman min hade ett barn mindre i fjol än i år. Därmed så räckte det till då. Nu skall länsman taga kon. Sista kon, ser I. Sen få ungarne sitta och slicka sot och dricka vatten på. Vill I det, mor Ellin? Men jag vill icke se därpå. Häxan såg på torparen och blinkade. "Länsman skall icke taga skällkonifrån eder, säger jag." Jo män, skall han. "Har ni huggit mera fall i år än i fjol, sade ni?" Ja, säger jag. Och därav borde bliva nitton stigar, bara Gud ville! Men jag vet nog, att, huru jag huggit och huggit, så får jag därav inga kol, som förslå, därest icke välsignelsen är med. Därföre har jag bjudit eder, mor! att I nu skulle gå omkring här och signa elden, såsom I alltid gör; och jag säger er, attjag giver eder hälften till i betalning, bara I gör'et till nitton åt mig! Gamla Ellin blickade varmt och betydelsefullt på sin vän, Matts Persson. "Ni skall icke hänga er i träd," sade hon. Jo, gör jag så, svarade han beslutsamt. Jag vill icke svälta ihjäl, och icke se barnmaga' dras ihop till spånbitar. "Hör, Matts! jag skall gå och sjunga ännu en gång om milan. Har du en katt till, Jerker?" Nej, mor! svarade den störste av kolgossarne, och kastade en sorgsen blick på den döda katten framför sig. Det här var den enda vi ägde i huset. "Så gå då i skogen och sök en mullvad, om du kan träffa!" svarade Ellin. "Ty vi måste slakta något först för elden; eljest tar icke psalmen. Gack, Jerker!" Just som gossen var beredd att lydigt gå åstad för att uppsöka en mullvad, med hemligt hopp om att kanske till och med råka få ett grävsvin--ty han kände markerna utmärkt väl--ropade mor Ellin till ett hastigt: "hålt! hålt!" och höjde upp sin nacke, likasom hon lyssnade skarpt på någonting. "Här står en rackare och koksar på oss ur granbusken!" utbrast hon, och höjde armarne på ett jämrande och tillika hotande sätt. "Spring ingenstans, pojke! nu är det icke värt att offra eller sjunga. Det är förbi med Guds dag för oss här! och det är vackert nog om ni får sjutton stigar ur milan, Matts, då ett ont öga stått och skadat på. Ha, ni får icke sexton! icke femton!" Herr Alexander, som fann sig vara upptäckt, steg modigt fram, hälsade och sade: god afton, mina vänner! Kolarbonden rätade ut sig, blek som ett lärft, och Jerker fällde fiolen ända ned emot sitt högra smalben. Hela sällskapet tyckte sig vara ertappat mitt i sin hedendom av tomten själv, som klätt ut sig i hatt och syrtut, och såg ut som en ljusets ängel för att så mycket säkrare kunna fördärva milan. Emellertid sade den främmande: Känner icke goda mor Ellin igen mig? Det gör mig ont, fader Matts, om jag genom min ankomst skadat er; men ett vill jag säga er, att, skulle er mila icke fullt hålla sina nitton stigar kol, så utfäster jag mig, att själv betala er allt, som brister. Det var en bra ljuv stämma och ett mycket klokt tal ifrån en tomte. Den fattige gamle mannen sag på den anlände med stora ögon, och gossarne glodde, skamflata av glädje; men mor Ellin utropade: "se på den herrn! jo, vad jag känner igen honom. Sant var det, att han talade långt likare en ängel, än en satan, den gången jag såg honom sist också; just som nu. Men"-- mor Ellin kastade en underlig blick mot skyarne över skogen-- "herrar fälla alltid sina ord såsom Guds barn bruka, ty de hava läst så mycket i skriften och övat sig i tala." Ni tror således, att jag ljuger? att jag lovat mer, än jag vill eller kan hålla? Nå gott, kära vänner, ursäkten mig då kort och gott i alla fall, det bästa ni förmår; ty jag rår icke före, att somlige av er skrikit som gastar en lang stund, och därigenom tvungit mig att skynda hit upp ifrån landsvägen. Kanske har jag skrutit, då jag lovade ersätta er för kolen; och jag vill därföre då återtaga det ordet. Men lika mycket, fader Matts Pers'a --heter ni icke Matts Persson? "Jo men." Bra. Från länsmannens krav kan jag icke frälsa eder; ty kronan skall hava sitt. Men låt mig för ro skull höra under vilken greve ni lyder? Det kan nog hända, att han är en människa och låter förmå sig till något. "Jag lyder under grev Zeyton på Karmansbol." Vad? så här långt bort på skogarne? "Ja, här må herrn tro är en ganska stor och skön utmark, som räcker flere mil och lyder under flera herrar, men mest Zeyton. Ingen känner den marken bättre än jag, som gått och tomtat häröver i mångtusen led, likt en gast och en skogvaktare, sedan barndomen. Men ack, vad hjälper det mig! Zeyton är en sate! han skall hava sitt fullt ut, och litet därtill." Säg icke så, Matts Persson. Så mycket kan jag lova er, att ifrån Karmansbol skall ni icke hava att frukta någon plåga vidare; utan vad skälig hjälp ni kan behöva i er fattigdom skall ni få ifrån grevens där. "Hahaha!" utbrast mor Ellin i det mest hånande och uthållande, vilda skratt. "Herren skall väl böja Zeytons hjärta, kan jag förstå? Herren skall vidtala Zeyton? Hahahat Arma fårnacke. Han skulle kunna träffa rätt på'n först. Nej, Matts! likare förespråkare måste du hava. Säg, gunstig herre, känner herrn var greven är då? Då vet herrn, min liv och själ, mera, än både kronfogden, länsman, prostens och sexmännerna alltihop i ett samtag." Medenberg blickade förundrad på häxans ovanliga utbrott. "Vill herren höra något," fortsatte hon, "så tro mig. Zeyton vet icke själv var han är. Men en känner det. Haha! ni är kuven till herre, som vill lova tala väl vid greven och lindra kolskatten, och kan icke komma till att tala med greven. Pyttsan, Matts! du får betala alltihop: dina ungar få slicka sot tills de gå åt. Zeyton finns icke ovan jord, och icke heller under jord: i himmelen vill jag icke säga, att han är. Var tar ni då rätt på honom, ni?" Medenberg visste ej, om han icke borde sätta något av gummans ovett på räkningen av halvans verkan. Emellertid spändes hans uppmärksamhet genom hennes många försäkringar om grevens outgrundliga bortovaro, som stod i sammanhang med vad han själv nyligen hört på Karmansbol. Hon torde till sluts veta något om grevens hemlighetsfulla flykt, tänkte han, och närmade sig gumman, utan tecken till vrede över alla de okvädinsord hon fällt. Kära mor Ellin, sade han, på Karmansbol regerar nu grevinnan; och det är hos henne jag tror, att ingen nödlidande undersåte, Matts eller vem det må vara, hädanefter skall bliva hårt behandlad för sina kolskulder. Jag känner henne. "Herrn känner henne? Ah!"-- Gamla Ellin spratt till vid detta utrop, och spände i Medenberg de förfärligaste korpögon, men vilka dock snart antogo uttrycket av en öm bön. "Herrn känner henne? herrn känner grevinnan!" utropade hon i flere omgångar allt häftigare. "Herrn har då sett denna förnäma kvinna: hon, som----Herrn känner till grevinnan Sillstina----o Gud förlåte mig för detta ord! ursäkta mig! Jag vill icke nu kalla henne så, som hon heter ibland vårt folk. Grevinnan Celestine är hennes höga, stora och lyckliga dopnamn. Känner herrn henne så väl--säg mig det--så väl, att herrn får gå in i huset och tala vid henne? och kan förmå böja hennes hjärta till något?" Grevinnan Zeyton är, såvitt jag vet, icke hård emot någon. "Åja: det menar jag ej. Hon är icke ond, just. Men ingen får gå in till henne på slottet och språka med henne ett ord. Hennes lakejare visa bort var enda människa. Hon är så sjuk, si, att det är långt sämre, än om hon vore elak." Har ni något att säga henne, Ellin? Jag lovar, att framföra det; jag har fritt tillträde till hennes person, när jag vill. Trollpackan slog ihop händerna med en fröjd, som icke låter sig beskrivas. "Nu kan solen gärna gå upp mitt i natten, det svarar jag för att det går an! Matts Persson, stig fram och kyss den herrn på hand, och låt alla dina pojkar dansa kring milan. Ty nu får du nitton stigar! Och skulle ock milan, den f--n, icke ge dig mer än tretton, så lita på mig, att det gör intet. Här är en herre, som får tala med frun på Karmansbol och kan böja hennes vita vax." Men kära mor, inföll Alexander, säg mig uppriktigt, varföre fägnar detta er så outsägligt? Har ni nå,,ot enkom att framföra till grevinnan? "Jojo men." Från greven? Ellin tittade skarpt på den främmande, men svarade intet. Hon såg sig blott omkring åt alla väderstreck, tog den numera fullt stekta nya rovan från elden, började äta, och sade därunder: "spela, Jerker! din tomtebopolska framför milhålet. Här blir kol utav, så att du kan sota ner hela Jönköpings stad, om du kom dit en gång. Var glad, glad som en hund, min pojke!" Alla barnen svarade henne med ett gällt och hjärtligt gapskratt. Jerker gned på basen så hjältemodigt, att själen skulle hava kunnat hoppa ur kroppen på själva Paganini; och hans stråke naggade kvinten med en tillförsikt, som övergick Ole Bulls. Likväl var hans metod icke Beriots. Skogen genljöd av hopp, glädje och förtröstan om, att mat icke skulle saknas för vintern. Alla de mindre gossarne togo i ring och dansade, sparkade och foro kring milan som flädermöss. Mor Ellin trädde udden av sin kniv genom den döda katten, upphöjde honom likt en trofe, och kastade honom därefter långt undan, med utrop: "dig skall Skiftingen behålla till evig tid. Jag vill icke en gång spisa av dig i helvete, mycket mindre här! Gack långt i kos och begrav'en, pojkar." Herr Alexander betänkte sig. Hon vill ganska säkert tala med mig utan vittnen, för att få något fram till grevinnan; och jag vill också av henne utlocka var greven finnes. Men ingenting kan yppas så här i fria luften. "Hör på, min kära fader Matts," sade han högt, "bor ni långt härifrån?" Jag har min stuga nere vid vägen, nol om bråten. "Gott; mitt åkdom håller också därnere. Iag skulle vilja taga in hos er och vila mig litet efter all denna glädjen. Mor Ellin följer mig och visar mig vägen: icke så? Ni behöver icke själv gå med, far; och ingen av gossarne. Ni skall se efter milan." Ellin förstod honom. Hon vinkade ett tämligen fryntligt ja åt den främmande herrn, men ett befallande nej åt kolarbonden, då denne av artighet ville ledsaga sin nya gäst hem till bostaden, och redan hade luvan emellan händerna. Under det att Medenberg och häxan stego på ifrån milan utföre till vägen, sade hon med en paroxysm av ovanlig förtrolighet: "nog vet jag vem herren är, lita på det. Är icke herren den stora informaren, som de hava vid Aronfors nu? Jojo: min liv och själ. Det är herren som styr och ställer allting på bruket, sedan den token Meken dött; och som skall gifta sig med patronessa', sedan sorgaret bara väl med nöje gått om." Tala inga dumheter, mor utbrast Medenberg, och rodnade så starkt, att det nästan syntes vid stjärnljuset. "Dumheter?" gentog den stränga gumman. Dock tycktes hon icke vidare stött eller ond, utan tillade: "jag känner herrn rätt väl genom dotter min, som nu sitter på Blommenäs och väver fin dräll hos marskalkinna's. Alla tala de om, att herren är en karl, som skall gifta sig överallt. Men min dotter Ellin säger icke så: hon berättar mig allenast vad andra yttra. Är herren nu även lika så bekant hos grevinna's på Karmansbol, så låtom oss tacka Gud; ty mera behövs icke." Hörpå, min vän, utropade Alexander med en skärpa, som hos honom var alldeles ovanlig. Jag önskar intet samtal med er om saker, som ej det ringaste angå någon människa, och som för övrigt alldeles sakna grund. "Jaja, herre, så är det med allting, som folk tala." Men ni är så gammal, mor, att ni bör hava en viss mängd förnuft. Vill ni icke lämna denna trad, och tiga som ett lamm om giftermal, som aldrig bliva utav, så åker jag ifrån er huvudstupa, och lovar er att aldrig nämna ett endaste ord för er räkning åt grevinnan Zeyton. "Se så," svarade hon helt trygg, "nu äro vi vid vägen och jag ser herrens karet. Adjö vackert!" Vad nu, min gumma? "Jo, jag sade adjö vackert: herrn skall sätta sig upp och åka." Det är sant. Men vi skulle ju först gå in i Mattses boning, som, om jag hört rätt, icke maste ligga långt härifrån? Och där skulle ni meddela mig-- "Adjö, adjö vackert! säger jag. Lycklig resa så länge ni icke stjälper och bryter nacken av er." Men vartill tjänar så mycket onödigt ovett, min goda mor Ellin lilla? Ni ville bestämt bedja mig om någonting hos grevinnan; och jag, för att vara fullt uppriktig, har också något, som ligger mig på hjärtat att bedja er om. "Å? Det kan jag säga?" Visa mig därföre till kolartorpet. Vagnen skall köra efter oss i sakta mak. "Kan det vara möjligt, att en sådan storkarl har något att fråga mig om? Vet herrn då icke vem jag är? en rackarkäring! ett fattigt, föraktat troll, som ingen fin person vill se i sin sal eller tala ett ord vid--" Jag vet, att ni är en stygga, mor; en snäll och beskedlig stygga, som kan giva mig upplysning om det jag önskar känna; och vilken jag för omaket skall göra en så stor återtjänst, som ni nånsin behagar. Låt oss stiga in och vara artiga mot varann. 38 BERÄTTELSEN OM DEN DÖDA. De morrade och gläfste ej för intet. Mor Ellin och herr Medenberg suto redan i torpets lilla inre kammare, vilken, så fattig den var, dock ej saknade snygghetens behag. "Avlägg nu alla skarpa ordalag, tala icke om giftas, och trät icke, bästa mor!" började han. "Var människa! Gör icke heller långa inledningar; ty vet, jag känner allt om er olyckliga släkt, om er far, er syster och er själv." Ellin såg på honom med förvånade, men ganska vackra ögon. Hon förde en skal friskt och skönt källvatten till sin mun, varigenom alla dunstfulla imaginationer försvunno ifrån hennes huvud, möjligen dit inkomna under besvärjelsen vid milan. Hon satte sig förtroligt och gott vid sidan av bordet, där även Medenberg hade sin stol. Hon skådade litet förlägen på honom, och yttrade med en svävande stämma: "ni vet således, herre-- ni vet, att jag är en person--att jag är av folk?" Jag känner er goda och hederliga härkomst, svarade han. Jag är också bekant med er systers öde, och med er systersons. För att ingiva er fullt förtroende till mig, må jag tillägga, att jag har i sinnet göra allt var i en ringa människas makt star, att rädda Nickolson, för vilken jag just genom er egen dotters berättelser fattat ett innerligt, ett besynnerligt tycke; och i vilken sak dessutom jag själv har-- Den gamla kastade på honom milt tindrande ögon. "Jag bedrog mig icke på dig, herre, den första dagen jag sag dig. Ack, förlåta mig! nu fallerjag in i mitt eget tal, och säger du. Men er, herre! förmår intet ovett reta; ni är god som Guds eget rena gull, och ni skall få ett rikt gifte inom året, det har jag sagt och håller ord. Herre? ni vill då frälsa den förtappade Nickolson?" Jag vill göra det mest för hans sköna, olyckliga, döda moders skull, om vilken jag hört något, som intagit mig. Jag önskade, att hon ifrån andevärlden skulle ännu få se det som vackert vore, om sin son. "Joakima? herre--hon är icke död!" Icke död? vad säger ni, Ellin? "Om ni tycker, att jag är förryckt i dag, så tillgiv mig; ty i dag har jag fått höra vad jag aldrig trott eller vetat. Ack, om jag kunde hämta mig och tala som riktigt folk brukar!" Joakima lever? Och greven sade mig dock en gång-- "Greven! Zeyton? Ja--min herre--han--" Nåväl, avbryt icke! "Herren har ju varit på Karmansbol? Herrn vet da, att Zeyton rymt, eller hur? Tro mig, han vågar aldrig mer visa sig i dagens ljus; ty det stannade icke vid det lösa ryktet, som på tinget uppkom genom Anderses ord, utan han uppgav slutligen naturliga personer, som, bara de bli fasttagna, kunna ordentligt svärja och vittna på, att greven varit upphovet till rånet på Evershult. Och dessa personer bliva nog snart gripna, när nu hela bandet fångas. Således så - men jag vet var greven finns, ty han har talat med mig i går. Han uppsökte mig själv, för att anförtro mig sin största hemlighet. Hans första brud lever! och hon har alltid levat. Nu, när han icke mer vågar vara på Karmansbol, att icke rättvisan skall slå efter honom och gripa honom där, har han varit tvungen att yppa för mig detta om min syster, att jag måtte taga mig den usla fangen om händer. Ack! skall jag kunna gå till grevinnan? Säg mig, är hon icke elak och sträng? Skall hon icke köra bort mig, som en vansinnig människa? Herre, gå dit i mitt ställe, ni! Hämta ut min syster ur det förtrollade nästet och dess svarta, täta murar!" Finnes då även Joakima på Karmansbol? Ellin nickade ett hemskt ja. Men var därstädes? Vet mor Ellin det? "Jag vet det. Min herre, säger jag, tag ut henne och för henne till mig. Förut sörjde jag intet: ty min egen Ellin är nu hos en god fru, där kan hon leva, väva och dö. Och för mig grät jag aldrig; ty en häxa behöver ej stort; mig ger folket allt vad mig tarvar. Men i dag har jag fatt bekymmer! min syster Joakima lever." På henne skall ingen nöd ga, gentog Alexander med tillförsikt. Är hon på Karmansbol, så ansvarar jag för allt. Den goda grevinnan där är en ängel, och jag behöver blott ett ord till henne, för att befria den olyckliga. "Min herre! icke så. Jag har givit Zeyton i går min ed uppa, att grevinnan på Karmansbol icke skall få se en skymt av Joakima. Han har en gång sagt för henne, detsamma som hela världen trott, att min syster längesedan var död. Även jag ansåg det så, likt hela socknen. Hon skulle hava dött under resa med greven i en avlägsen landsort, och blivit begraven där." Och var höll han henne? har ni nyckeln till hennes rum? "Han gav mig nyckeln i dag: se här. Ni har varit på det rysliga, avgrundsfulla slottet, herre? Ni vet då, att ett par fasliga hundar stå jämt och skälla innanför järngallren på gården vid den höga, breda trappan. Gud vet i vilken gammal tid detta hus blivit byggt; men där finnas rum! Intet hus i vår bygd har en så stor stenfot, det visar själva uppgångstrappan till farstun. I den källarvåningen gives en kammare, dit obekanta gångar leda; och här är nyckeln till den. Men skulle för någon, som gick på gården, suckar höras genom muren--ack, när höras suckar och gråt genom en gråsten så tjock? men så försiktig var greven--då voro de där hundarne, som alltid skällde, så fort den minsta människa visade sig pa gården, och kunde höra något. De morrade och gläfste ej för intet, min herre." Jag minns dem; och den höga stenfoten har jag sett. "Så se här även nyckelen. Tag den, och hjälp min syster därifrån. Greve Zeyton har läst igen dörren; men så underlig, så halvförryckt var han, när han talade till mig, att det skulle vara mycket, om han ens förmått läsa igen dörren rätt, när han gick och for av ifrån min syster. Ack herre, den Zeyton är utlänning! och ingen har varit så vred på honom som jag. Men i aftse har jag måst förlåta honom mycket: jag kunde ej annat, när jag såg honom; han var ursinnig av förtvivlan. Han lade på mitt samvete, att föra Joakima bort, på det hon icke antingen skulle dö utan vård, eller upptäckas av grevinnan, och Zeytons brottsliga hemlighet så bliva uppdagad." Något sådant blott en fantast till engelsman företaga sig att fortfarande göra under loppet av flera år! "Min herre--så högt älskade greven min syster, att han själv dagligen, så ofta han var hemma på sitt slott, inneslöt sig flera timmar i valvet hos henne vid lampans sken; och när han reste någonstans, lämnade han henne aldrig utan tillräckliga livsmedel; och rummet, säger han mig, var på allt sätt ganska gott, fast hon ej fick gå ut och ej såg solens ljus. Detta var grevens enda liv ibland tusen sorger och bittra samvetskval. Ofta ansågs han vara länge och långt bortrest, då han i hemlighet under nattens mörker smugit sig tillbaka till Karmansbol, och satt i det förtrollade, sköna valvet hos den sjuka, förtvinande Joakima; ty min syster var aldrig frisk--fast hon ej fick dö." Den arma! Så mycket hade han älskat henne ändock! "O min herre, så mycket hade han icke älskat henne, att han gift sig med henne. Det var bra illa; efter så'nt just är gjort att behövas." Jag känner händelsen. Jag vet, att det till hälften, till tre fjärdedelar var en annans verk. "Att han icke gifte sig med min syster? Var det så? Att jag kunde tro det! Men jag tror det nog." Övermannad av en förolämpning, en illslug tillställning, förmådde hans sjudande engelska själ att göra vad en svensk aldrig skulle hava begått. Han gick åstad och friade till en, som han icke älskade; till den grevinna, som han fick, och har. Hans levnad har intet annat varit än motsägelser, brott och en kedja av förbannelser. Vart har han flytt? Var gömmer han sig? "Jag vet icke var han är just nu; och visste jag det än, så binder en ed min tunga." Jag förmodar, att då han själv aldrig mer törs återkomma till Karmansbol, skrämd av de rykten, som utkommit på urtimatinget, önskar han, att hans Joakima måtte tagas ifrån Karmansbol, för att ledsagas till det hemvist, där han själv uppehåller sig? Är det icke så? "Det har han icke sagt mig. Allt vad han bett mig om, är, att jag måtte begiva mig till Karmansbol, söka förevändning till inträde hos grevinnan, och hemligt från hennes hus, när jag gjort mig bekant med stället, föra ut min syster så fort möjligt under mörkrets skygd." Och varthän skulle ni föra henne? Till greven, säkert. Och var är han? Var fullt uppriktig emot mig: jag kan icke annars hjälpa er. "Jag skulle föra min stackars syster till mig, och hon skulle bo hos mig: intet vidare har Zeyton sagt." Hos er? på Dädemohult? Det är icke möjligt: snart skulle det då bliva bekant, att hon levde. Ni är icke rätt öppen emot mig, Ellin: lika litet nu, som första gången vi träffades. Nå--jag kan icke heller begära det; det må så vara. Icke heller kan det vara fullt sant, att greven ensam, utan allt biträde, vardat er syster i det "förtrollande sköna" valvet. "Vem skulle han hava torts taga till medvetande av en så oregerlig hemlighet," utbrast Ellin och sprang upp. Jag vet icke det. Icke heller angår det mig: jag vördar vad ni eller åtminstone han vill hålla tyst. Jag anmärker blott vad jag icke finner vara rimligt: och säg mig nu, goda Ellin, vad vill ni, att jag skall göra i hela denna sak? "Befria min syster från Karmansbol, och för henne ni till mig! Då vore min herre en Guds ängel. Ack, jag är fullt säker, att det är blott för den orsakens skull herren har kommit att resa hitåt i natt, och träffat mig. Si, det har Gud fader velat!" Medenberg studsade. Gå till Karmansbol själv, sade han. Var icke rädd. Ni har ju nyckeln till Joakimas rum? begiv er då dit. Jag är nu på färd åt ett helt annat håll, och kan ej så genast fara till Karmansbol. Hade ni icke i alla fall, av kärlek till er syster, ämnat gå dit med det första? "Jo, i morgon bittida. Eller,"--hejdade hon sig hastigt-- "jag hade tänkt, hade riktigt tänkt gå dit; men--jag skulle aldrig hava gått dit ändå." Hurså då? "Nej!" Men, jag säger er, verkställ nu er skyldighet emot er syster, likasom om ni icke träffat mig i dag. "Men efter jag nu råkat er, min goda herre--huru god ni är, har jag funnit förr!--så ber jag er så vackert: gack i mitt ställe. Ty gör ni icke det, så kommer jag aldrig, aldrig dit. Det är visst!" Ni fruktar således för att se grevinnan? Medenberg blickade forskande på den gamla. "Min herre--ja!" Av vad orsak? säg mig det. Ni har väl någon gång talat med henne? "Ja." Ni har förolämpat henne! "Ja." Djupt? "Ja." Kanske förfärligt? på ert vanliga sätt? "Jag har spått henne en gång." Se där! jag anade det. Driven av hämnd eller vrede, för er olyckliga systers skull, har ni spått den oskyldiga grevinnan Celestine ont! "Tyst, min herre; våga ej tala så om mig. Jag har intet annat sagt grevinnan, än det spådomsanden ingav mig, då jag såg i hennes hands veck och på hennes anletes ådror." Och vad har ni förutsagt henne? "Att hon skulle komma att dö glömd, föraktad, hatad, som oäkta hustru åt en man, som avskydde henne." Grymma, elaka! Fast förlåt mig, Ellin; ni hade en syster. "Grevinnan nedföll avdånad emot sin stol vid mina ord. Hon var förkrossad av vad jag sagt, ehuru jag talat bara sanning. Det gör mig ont, att se hennes vackra, milda anlete ännu en gång till." Hur kunde ni hava hjärta att spå en fin och olycklig ande så hårda, oerhörda saker! "En fin och olycklig ande----det är min syster." Medenberg betänkte sig. Han ville icke fortfara med förebråelser emot en person, som, då hon utan tvivel till hälften var ett ont väsende, dock till den andra hälften kunde vara människa. Han upptog ett papper ur sin plånbok, och då det-- förlåtligt--icke fanns något bläckhorn i kammaren, där de suto, skrev han med sin blyertspenna. Sedan han vikit ihop biljetten, gav han den åt mor Ellin och sade: Lämna detta brev i morgon till änkefru von Mekeroth, som då ännu skall vara kvar på Karmansbol, dit hon rest på besök. Hon skall ställa allt till rätta, som ni behöver, i anseende till grevinnan Zeyton. Var viss, att härigenom allt hinder för er systers befrielse ur sitt fängelses mur--eller vad jag bör kalla det--skall upphöra. Hav gott mod! Mor Ellin tog brevet, tackade med en djup nigning, lik en vanlig människas, och önskade den "gode herren" en lycklig färd. Hörpå, min kära mor, sade han, efter vi nu blivit så goda vänner, så underrätta mig litet, innan vi skiljas, om vägen jag bör taga här i natt. Han berättade henne i korthet, huru han kommit att vika av till höger ifrån en annan väg, som gått åt vänster; och huru han härigenom kommit i hennes oförmodade sällskap. Han sade henne tillika åt vilken trakt, i nejden av Värnamo, han önskade begiva sig; och ville veta, om han var på rätta stråten till närmaste gästgivarhåll dit. Gumman slog ihop händerna. "Nej! ni har allt gjort en bra krok då!" utbrast hon. "Men ångra er icke; ty därigenom har en god, god gärning skett.--O min herre! om ni visste, att det annars varit omöjligt, alldeles, alldeles omöjligt för mig, att kunna gå och rädda min syster ur den där instängseln!" Hon avbröt sig själv. Därefter började hon med vänlighet och utförlighet undervisa honom om huru han skulle åka, för att rättast och bäst komma dit han önskade. Alexander gick ut till sitt åkdon, som jämte dränggossen väntat honom under varjehanda funderingar. Hästarne hade dock alls icke varit missnöjde med dröjsmålet, emedan de under tiden spisat ett par kakor gott havrebröd, som är mera, än vad mången annan fått. 39 FADREN OCH SONEN. Med dessa ord, som den anlände snarare skrek under den vildaste fröjd, än uttalade som en människa, sprang han i sin sons armar, omslöt honom ursinnigt och kysste honom. Vi se en dag på eftermiddagen vår gode och hygglige resande stanna vid ett litet ställe av det mest romantiska läge, där han förr en gång varit. Det var där han hos det gamla folket hade lämnat Nickolson efter sig, sjuk och förkrossad, den dagen da Göran Edeling rest av med det övriga bandet, vilket han vunnit på sin sida. Vi veta förut, att detta ställe låg tämligen långt bort ifrån den socken, där Aronfors, Karmansbol och Blommenäs flätade sitt klöverblad. Man brukade kalla det "Gubbens vid Hålkroken". Vi vilja icke närmare säga, huruvida det lag i Bringetofta, eller annorstädes. Det vissa är, att Medenberg påminte sig, huru han här tingat på en vacker väv av gumman, och att han ämnade inleda sakerna med detta ärende. Han öppnade dörren och steg in med de bästa förhoppningar. Huru förundrades han icke över att igenkänna ingenting! Väggarne voro väl desamma; men vävstolen, där Måns Bryntessons hustru sutit vid sitt låga fönster, fanns icke; och förgäves blickade han omkring sig efter gubben själv. I stället sag han ett ungt folk av det vackraste och nytraste utseende. Mannen var tydligen snickare, av detta lantliga och universala slag, som åt sockenherrskaperna gör allt vad av träd kan tänkas, ifrån vagnar, hjul och slädkorgar, ända till pallar, köksbräden, små spegelramar och slevar. En sådan man betsar och fernissar också. Det bevisades därav, att nu som bäst en liten panna stod på elden, med något uti, varutur en ganska god lukt ångade. Medenberg hälsade och frågade vart det folk tagit vägen, som bott här förut, och som han just nu sökte. Snickaren besvarade sitt oförmodade främmandes hälsning, och upplyfte handen ifrån det hjulnav, vari han som bäst inpassade ekrarne. Han hade någonting verkligen poetiskt i sina åthävor, och i lockarnes sätt att lika behagligt, som naturligt lägga sig i en gloria kring kanten av den lilla kaschetten, under arbetet. På den ankomnes tillfrågan, svarade han milt, men ganska obesvärat: "de, som bott här förut? Frågar herrn efter det satbyket? tjuvgömmaren Måns Bryntesson?" Säg mig beskedligt, min vän, huru med allt detta hänger tillsammans? jag skall genast åka vidare, om jag här icke träffar den jag söker. Jag vet väl, att det med gubben var si och så; också vill jag honom ingenting, men önskade träffa en olycklig, en sjuk person, som-- "Herrn menar den galne, kan jag tro?" Den galne? "Ja, helst skulle jag väl säga de galne. Den historien är icke mycket lång. Ty gubben vid Hålkroken, som de kallade honom, han har fått en hastig hädanfärd härifrån, och hans bägge galningar icke mindre, fast det gjorde mig ont om den ena." Voro då här mer än en sjuk? "Ja, minst två." Detta väcker i högsta grad min förundran. Kan ni göra mig den tjänsten, att med några ord säga mig förloppet, och framför allt vart de tagit vägen? "Tagit vägen, min herre? Haha! Det vet ingen, som icke själv är en tjuv. Den illmariga gubben Bryntesson stod i gemäng med ett stort band; men sedan det blivit upptäckt, har göken blivit rädd om sina egna vingsnibbar, och begivit sig bort med kråkan, hustrun sin, hals över huvud. Honom kan också herrn, såsom en hederlig och fin person, visst icke vilja råka. Jag har flyttat in efter honom, såsom jag fått lov till av nämndeman, vilken rår om hus'a. Men i går må herrn tro, att här var kalas! Det vill jag icke uppleva en gång till; och jag borde grata mina modiga tårar, när jag bara tänker därpå: såsom jag gör, också." Vad menar ni? Angick det en ung person, som var här hos den avvekne, eller kanske bodde i skogen näst invid? "Just honom. Herrn känner således karlarne? Jag stirrar såsom på ett svart mörker, när jag allenast tänker på denna sak!" Den gode mannen förändrade i hast ton, tog av sig sin lilla kaschett, som betäckte och sammanhöll hans livliga hår, tryck te den emellan händerna, och tillkännagav en innerlig rörelse. "Nu--nu har jag fått lära mig att se vad synd är!" sade han med hänförelse. "Den, som icke har erfarit vad jag skådade i går, han känner ännu ingenting. Det var fadren!" Alexander satte sig ned under ovillkorlig häpnad, så orädd han annars brukade vara. Den snillrike hantverkaren fortfor med ett allvar, som hos arbetsfolk ofta står i närmaste förbund med ett levnadsfriskt, muntert sinne. "Herre! aldrig mer vill jag fördöma någon människa, och det vare sagt. Ty antingen måste en väl vara fader åt en son, eller son åt en fader. Icke så? Men sådane kunna, när det bär åt, fördärva varann så det förslår!" Ha--jag anar! inföll Medenberg. Har en äldre man varit här? Säg! har en äldre herre sökt den yngre? "Jo, alldeles." Berätta! berätta! Har han varit här helt nyligen? "Så nyss som i går." Vart hava de tagit vägen? "Det vete den kloke!" Men--utan omsvep-- "Sitt ner då, min goda herre; icke passar det att vara främmande och stå! Den där yngre mannen--jag vet icke vem han var, egentligen; men troligt bestod han i en skälm, efter han hade bekantskap med gubben vid Hålkroken. Denne unge man tyckte jag likväl mycken synd om; det får jag säga. När jag först kom hit, stannade han kvar efter Måns Bryntesson, och bad om att få arbeta hos mig, så gott han kunde. Han var sjuklig, usel och ganska eländig. Men han grät ofta, var full av ånger, läste sina böner morgon, middag och afton; och jag märkte, att, var han icke fullt en läsare, så hade han dock visserligen hört på Maja Andersdotters predikningar i Vrikstad och Nydala; och det hade späkt honom ända in i själen. Jag tyckte om honom för det: icke kunde han göra stort gagn, men jag lät det gärna gå som det gick, och fägnade mig över, att Gud fader omvänt honom genom sin heliga Ande. Ty vet herrn, jag skäms icke för att säga, att jag är själv en läsare, så fort jag har tid för hyveln; men herrn skall icke tala om för någon att jag predikar, ty det har jag aldrig gjort, blott hört på; och så mycket är det, att jag om kvällarne berättar alla sköna händelser, sagor och historier för hustru min; ty det roar mig, änna störrt. Men nu skall jag komma tillbakas till herrn. Jag var viss på, att anden hade brutit sig in i den där människan, ända till roten, så anfäktad var han, emellanåt han arbetade; och dessemellan satt han sedesam, stilla, anständig och mycket blek. Den enda list jag förstod hos honom var, att han bad mig förtiga sitt namn och gömma honom, ifall spaning skulle ske efter honom; ty han sade: taga de mig, sätta in mig och straffa mig, så kan jag sedan aldrig ångra mig och börja en ny vandel, efter det är omöjligt att leva redligt mera då; men får jag vara hos eder och arbeta och bedja, gömd undan för folk, då kan jag ännu hoppas, att Gud gör en nåd--" Och det sade han? Unga, älskvärda Ellin, jag ser ditt finger häruti. "Min herre! det räckte icke länge, förrän den grymma stormen kom över honom igen." Återföll han i det onda? "Han skulle icke hava gjort det själv, det jag tror. Men hör nu! I går kom en resande storherre hit och sökte Joak (det gör ingenting, att jag säker hans namn, sedan det åter är förbi med honom). Den gamla mannen kom i skymningen; ty så herre han var, fruktade han säkert att någon satte efter honom, det kunde jag märka. Straxt i ögnablicket Joak fick syn på honom, skiftade han färg och började darra i hela kroppen som en asp. Den främmande herren var dock i begynnelsen vemodig och mild, och bad min arbetare följa sig ut, efter han ville tala något med honom avsides. De gingo härifrån ett litet stycke, såsom uppåt skogen; men jag undrade och anade icke gott, utan ställde mig på lur vid knuten, för att se och höra." Jag kan knappt andas! "Gammeln talade vackert; han kallade Joak sin son. Ja-- om herrn vill tro mig--han grät bittert och tog Joak i famn. Han sade, att han var genomolycklig och icke mer kunde visa sig för folk, utan ämnade rymma av landet, åtminstone till en tid, en god tid, tills han fick se, om de vittnena komme fram i dagern, som skulle göra honom till en rånare, tjuv och mördare, om de fångades och tvunges att tala. Därpå bad han Joak skynda sig att taga fram penningsumman, som han hade. Gammeln nämnde 2 till 3000 rdr, det hörde jag precist; och det skulle han hava till att resa och leva på under tiden, sade han." Sonen hade icke längre dessa penningar! ack-- "Joak svarade intet i början, utan stod och skälvde i hela kroppen. Men då fadren trängde in på honom med allt mer hotande ögon, nedföll han som ett slaktat djur till hans fötter, omfamnade hans knän och utbrast, att penningarne voro borta: borta allihop! Han sade också vem han givit dem åt, och huru hela saken gått till, fast jag icke hörde namnen riktigt. Då for den andre upp, och--du min store Gud! sådant vill jag aldrig mera se i mitt liv. Han stampade, svor och fnös: 'förrädare, tjuv, fadermördare! Vad har jag nu att resa med! Usla, lymmelaktiga son! Jag trodde väl, att du en dag skulle övergiva mig och gå på mina fienders sida! O kval över alla kval! Jag bad dig gå och taga penningarne på Evershult, fast min mening icke var, att du skulle göra det i sällskap med de där, utan ensam, såsom min plan visade dig! Till vad gagn är jag nu själv brännmärkt som delaktig i rån, stöld och mord, då jag icke får den ringaste frukt därav? Joak, har du icke den ringaste riksdaler kvar? Hu-- skall jag nödgas flykta från snår till snår eller bliva tagen och hängd, utan att en gång hava njutit en gnista av det tagna!' Under rysligt raseri for han upp och ned, sparkade i marken, knöt näven och satte för den andres panna. Därpå ropade han: 'så kan blott en oäkta son uppföra sig emot sin far, vilken dock givit honom livet, klätt, fött och skänkt honom allt!' " Hade han hjärta att säga så? "Jag såg därvid, att den unga karlen, så svag han var, reste sig upp med blossande kinder och hastigt inföll. 'Oäkta? Det är min far själv, som har förvandlat mig till en sådan! Det är min far, som har skickat mig ifrån det ena missdådet till det andra!'--Därpå sprang också han till, så darrande han var, knöt sin näve, och gick djärvt in på gammeln. När de bägge stodo där så eldröda som ett par sannskyldiga tuppar, och jag icke heller ville avbryta dem, för att få se huru det skulle gå, må herrn tro, att det snart blev ett helt annat leverne utav. Den gamle vart så vek vid sin sons sista svar, att han föll till föga. Jag märkte, att han började gråta; men om det var av list eller blödigt hjärta, vete den store. 'O min son!' utbrast han, 'visste du huru allt gått till, så skulle du icke förebrå mig för något, utan hysa förbarmande för din fader. Men låtom oss icke förlora tiden, vi äro olyckliga bägge två, och vi måste tänka på den enda räddning, som är kvar. Jag får lov att gömma mig, jag, som du. Vi skola skynda till de andra männen i skogen: var äro de nu? Visa mig till dem!'--Sonen steg tillbakas och sade, att han icke mer ville vara en rövare.--'Gud!' utropade den andre då, och föll till hans fötter. 'Min son! min son! då du har låtit dessa medel tagas ifrån dig, så finnes icke mer någon annan hjälp än att vi sälla oss till de övriga tappre galgmännen: jag kallar dem så, ty de äro förlorade, såsom du och jag: de äro anfallne och eftersatte, jag vet det nog: men vi skola anföra och hålla dem tillsammans. Kom! Säg icke nej! Du får icke säga nej! Du får icke! Jag hatar också deras leverne, likasom du. Men vi måste göra ett med dem en tid så länge, tills vi ånyo skaffat oss en summa, och sedan kunna resa med den till ett annat land.' Fadren utsträckte härvid sin hand emot sin son bönfallande, och han sade ånyo: 'Ack, betänk, om icke du själv är skulden till allt? Varföre lät du en listig skurk taga det ifrån dig, som skulle hava frälst oss bägge? Vill du nu, att din far, din stackars eländige, förkrossade far, skall dö på mossan i skogen av svält, och hans kropp ligga till rov för vargens tand eller björnens ram? Eller vill du, att han skall visa sig, fångas, insättas, dömas och halshuggas?' Vid sådana ord, som rörde mig själv, där jag stod och lyddes, gick den fattige sonen ett steg tillbakas och svarade med sammanknäppta händer: håll min far! vänta blott något; den man, som jag lämnat penningarne åt, tror jag icke var en bov: han lovade att rädda mig, och att själv innan kort föra mig--" Fort! fort! var äro de? jag måste skynda till dem, ropade Medenberg och nalkades dörren. "Men gammeln," fortfor berättaren, "skakade på sitt huvud och inföll: 'Joak! är du ett barn, som kan tro på honom, som tog våra penningar och for? Nej! gör det bättre är! stig upp i din kraft, och tro på ingen--på ingen annan, än styrkan i din egen arm och klokheten i ditt huvud. Återkom till dig själv och följ mig! Skyndom till de tappre i skogen, vilke lidit liksom vi, och skola hjälpa sig genom manliga gärningar, likasom vi. Du --Joakimas son och min! kom i din faders armar, så skall jag i detta ögonblick erkänna dig för äkta. Bliv en man, som vet att rädda sig själv, hellre än tigga nåd hos andra, så skola vi genom livet troget ledsaga varann och aldrig skiljas en dag. Högt jublande skall jag inför skogen utropa, att du--du är min äkta son! min älskade, min rent äkta ättling! och jag skall öppet säga detsamma inför alla människor dit vi anlända.' -- Med dessa ord, som den anlände snarare skrek under den vildaste fröjd, än uttalade som en människa, sprang han i sin sons armar, omslöt honom ursinnigt och kysste honom. Sonens ansikte såg jag strala härvid; han omfamnade sin far tillbaka, han utsträckte en hand mot skyarne, och jag tror han svor. Han var icke blek längre. Hans ögon blossade som fadrens, och hans kolsvarta ögonbryn drogo sig tillsammans i så fasliga, hotande bukter, som nånsin gammelns. Jag stod på tiljan vid knuten, skrämd som en trast. Jag började läsa mina böner för de bägge galningarnes väl; dock återkom icke deras förnuft. Jag bar mig själv rätt illa at. Jag borde hava skyndat fram, och med våld slitit den unga karlen ifrån sin fader, vilken var djävulen, men icke hans far. Jag stod den stunden så handfallen, att jag icke gick ett steg. Gamla herrn tog genast sin son med sig i vagnen, sedan han blott låtit honom kasta en överrock på sig, som han ägde kvar i min kammare. Så bar det utav med dem bägge. Jag samlade väl hastigt några grannar, för att skynda efter dem det fortaste vi kunde. Jag ville hava tillbakas den arma Joak till Guds bud; och så var det även vår skyldighet, att för rättvisans och landshövdingens räkning taga fast på den där andre, som jag begrep vara en stor rackare. Men vi gingo till fots, emedan vi aldrig ägt några hästar här i skogstorpen. Så kommo de undan oss. Dock fingo vi bättre fram höra, av en ifrån Lannaskede, att han sett samma vagn och hästar, vilka vi beskrevo; fast utan de bägge herrarne. Vagn och hästar hade gammeln sålt. Det begrips, att han kunde icke åka på landsväg ända fram till tjuvbandets hålor; utan, när han uppspårat grannskapet av deras tillhåll, begav han sig väl dit inåt till fots, för att sälla sig till dem och undgå alla rättskaffens människors blickar. Så gick det med Joak liksom med den lilla stjärnan vid granskogens kant: hon tänkte få gå upp på himlafästet, hon, likt andra: då kom en stor, tjock sky, av kärrets ångor uppdunstad; den tog stjärnan och svepte henne i sin gråa mantel, så att hon syntes ej mer. Herre! när jag kom in till mig igen och fattade sågen, som min arbetare nyss brukat, tyckte jag att dess blad gick mig mitt igenom njurarne. Alexander stod tyst begrundande, och ett ögonblick kände sig hans själ svårt sårad av den tanken, att han genom penningarnes återtagande ifrån Nickolson, så rättvist än detta var, hade blivit en orsak till hans nya inkommande på brottets bana. Jag måste till dem! utbrast han, eggad nu av en dubbel drift. Men var skall jag träffa dem? Utan tvivel hos de hopar, vilka Göran Edeling som bäst bekämpar? Hans beslut var taget. Farväl, min vän, sade han, och tryckte varmt den ädle snickarens hand. Då han redan uppläst dörren, såg han mannens lilla vackra, trevliga hustru nu även niga sitt vänliga farväl åt honom. Hon hade icke med ringaste ord blandat sig i hela samtalet, men med sina klarblå ögon dock visat huru innerligt hon deltog i berättelsen om den olycklige sonens återfall under fadrens och syndens välde. Hon stod där med sin sticksöm, vid spisen och med ena foten sakta gungande sitt barns lilla vagga, en fromhetens och den sanna ödmjukhetens avbild, beredd, som det tycktes, att lyda Gud i allt, men icke människor i annat, än det, som rätt var inför Gud. Kanske tillhörde ock hon läsarne; men några tecken till de så mycket omtalade ryckningarne kunde Medenberg icke varsebliva i hennes täcka anlete. Han fann sig tvungen, att som hastigast åter stiga in ifrån dörren. Han påminde sig den plan han redan en tid hyst, rörande alla de särskilda personer och hushåll av den lägre klassen, som han träffat. Han tog upp sin plånbok, och frågade snickaren vad han hette. "Jag? Å, bevars, jag heter Lindqvist. Är det herrns mening, att jag skall komma till tings och vittna om de där bägge bjässarne?" tillade han, då han såg den främmande anteckna hans namn. Nej! nej, visst icke, svarade Medenberg leende. Men jag torde en dag höra hit och beställa arbete av er. "Si då skall herren vara välkommen! Stor tack och mycken tack." Alexander gick även fram till hustrun, vilken ännu hade hela utseendet av en aderton års flicka, tog hennes hand till avsked, och sade: adjö till härnäst, lilla mor! "Stor tack och mange tackl" upprepade också hon, i ett fullkomligt eko efter sin man, blott med en ännu vackrare, mera klingande och skärare röst. Medenberg satt redan ånyo i sitt åkdon. Men vart han nu styrde kosan eller huru han själv uppfann vartut han för sitt ändamål borde åka, det kunna icke en gång vi, hans invigde historieskrivare, ännu så länge säga. Trogne var föresats, att i ett så farligt ämne, som en banditroman, undvika komprometterandet av några vissa byar, gardar eller herrskaper, genom anförande av rätta namn, skola vi även nu tiga med vara kunskaper om resans riktning, därest vi hava några. Det ligger en ganska vid trakt emellan sjöarne Myckleflo'n och Malkroken; och säga vi, att berättelsen på en stund begiver sig ditåt, så hava vi säkert icke sårat någon, genom att vara för mycket närgångne. När Alexander, åkande, förföll i sina meditationer och tänkte på sitt sista äventyr, redogjorde han i minnet för sina plånboksanteckningar, där nu mäster Lindqvists namn stod under den skäggige Matts Perssons i Kolartorpet. "Det skall en gång bli rätt roligt med alla dessa olika människor, som jag träffat," anmärkte han. "Få se, om icke min tanke en gång lyckas därborta! och då lovar jag, att icke en enda av alla de här skall bliva sysslolös. Till sluts måste jag säga, att det verkligen ändå är underligt med mig själv, i så fall, att jag, som är i så många bättre hus och med så innerligt nöje både samtalar och ser mig om hos herrskaper, både fruar och herrar, dock skall trivas till den enorma grad bland torpare, bönder och de sämsta käringar Gud gett? Varav kommer denna anomali?" Magistern satt fundersam och tittade på vägen, där de flitiga hjulen snodde i sanden. "Gud, vet varav det är," slöt han; "det skall få vara huru det vill. Det händer likväl icke sällan i våra högre kretsar, att folket, med all deras godhet, beskedlighet och upplysning, har en förunderlig smak av ingenting. Det börjar se mig ut, som om detta alltid inträffade, när en person, hög eller låg, man eller kvinna, icke har ett bestämt yrke, någon sysselsättning, som gjuter lynne och saft i dess individualitet. Jag kan icke begripa huru det förhåller sig med de bildade, så fort de ej hava ett visst göra, utan av sin rikedom och övriga ställning sättas i stånd att överlämna sig åt den lyckliga levnadens far niente, Schöngeisterei och njutningar. Det är besynnerligt! Jag som informator borde dock förstå detta, för att icke missbilda mina elever. Hm--se där! Faller mig icke genast den flamländska skolan, den tyska skolan, den italienska, ja till och med däruti själva den Raphaëlska skolan in: och romerska och neapolitanska karnevalscener sedan! När ser man där nånsin en herre eller ett fruntimmer figurera? Högst sällan! Antingen är det karaktärer ur den lägre folkhopen, eller coelesta scener. Nästan aldrig herrskap! Detta förargar mig. Varav kommer en färglöshet hos min egen klass, som gör, att den förskjutes ur konsten, men vilket maste såra mig på det högsta, efter jag själv tillhör denna klass?" "Jag skall betänka allt detta närmare, när jag kommer i min studerkammare," sade han slutligen, lugnare. "Nu vill jag icke grubbla; utan, fattad av den härliga kontemplationen i naturen, som omgiver vägen på alla sidor, låta min ande andas i livet, sådant det är. För övrigt gör man de högre klasserna mången gång ganska orätt. Jag hatar visst icke bönder, det skall Gud veta. Jag älskar det sämsta patrask såsom mig själv; ty varifrån är jag väl ursprungligen? Men inom de bildades sfär finnas ock rätt naiva lynnen, bade aktningsvärda och av skildring förtjänte, blott herrar tecknare ville förstå sig på dem. Hjärtat och godheten utgöra i alla förhållanden huvudsaken; och de kunna karakterisera personer i alla klasser, emedan de kunna finnas i dem alla. Jag behöver icke nu tala om de oräkneliga små hyggliga barn, jag haft att göra med, och som alla varit att måla av. Men jag ville en gång hava själva denna fru Abelcrona under en van Dycks hand, och dPnna Celestine fattad i en Tintorettos pensel, med sin venetianskt rika kolorit; jag ville en gång hava denna fru Aurora--" Han åkte vidare och teg. 40 STORA FRAMSTEG GÖRAS TILL UTROTANDE AV DET ONDA. -FÖRSTA RÖVARKAPITLET. Karl! jag har ingen aktning för dig: huru har du kunnat lägga dig till dylika fruntimmerssaker? Du, min vän, har väl någongång i din levnad varit vid Nottebäcks kyrka, nära nog mitt i hela det stora Småland? Du påminner dig då också, att kungsvägen här löper söderut till det märkvärdiga Lenhovda, men norrut, efter åtskilliga svårigheter, till det långt minnesvärdare Vetlanda, som i sin händelserika forntid varit en handelsstad med sjöfart? Skulle du kunna tro det? Är du likväl ännu mera hemmastadd i orten, så vet du, att en annan väg, vida mindre till bredden, men mycket mer romantisk, går nordostut ifrån Nottebäck åt Näshult, Stenberga och till och med Skirö. För att komma in på denna stråt måste du begiva dig till det lilla Skeda: ett ställe, som sockenboerna själve kalla Skee, ja, Nottebäcks-Skee, till skillnad från Nottebäcks-Nöbble, vilket förer till Vetlanda. Jag har kallat dig du, min läsare, för att bliva desto förtroligare med dig. Mitt ämne är också nu, att tala om Görans stora krigståg och Jeppe Jonssons oförglömliga bedrifter. Herr Göran Edeling hade straxt i början gjort ganska ansenliga framsteg till utrotande av det onda. De skälmar, som bildade hans förtroliga krets, underrättade honom så noga, troget och uppriktigt om alla snår, gömställen, krokvägar och arglistigheter, deras förriga kamrater brukade nyttja, att Göran utan stor svårighet ertappade det ena lilla bandet efter det andra. En mera ärlig och rättfram yngling fanns icke än Göran: hans lycka var då, att under sitt befäl äga de mest fintliga och utklappade bovar, som kunde behövas, i uppspårandets svåra, maktpåliggande värv. Nicke Bengt Ersson var hans slugaste spion. Göran förde aldrig sin trupp till gömslen, där han icke visste, att roten, som han gick att anfalla, var honom vida underlägsen i manstyrka. Sven Grymme blev nu hans förnäms ta karl, då frågan vart om att slåss praktiskt; och han hade till belöning efter nionde bataljen, en dag i gryningen då solen just som bäst stack sitt friska huvud upp ur det första purpurmolnet, utnämnt Sven till sin korpral. Detta skedde på gården utanför Nottebäcks-Skeda; och härav kommer, att vi nu måste vara där i vår historia. Natten förut hade ett ansenligt krakel förelupit: fem tjuvar hade blivit övervunne, tagne och fångade, med gods och penningar, i den stora grusbacken ovanför Skeda, där martallarne stå och yvas omkring gästgivarens potatistäppa. Det var i själva potatisgropen, som våldsverkarne hade gömt sig, men blivit ertappade! När prostens väldige son i dagningen lät sin trupp under fulla vapen sluta till, i ring kring potatisgropen, och fältherren först öppnat tillfället med ett tal till sine oförskräckte bussar, vari han upplivade deras mod med påminnelsen om glädjen, att nu--i motsats mot förr--kämpa för rättvisans heliga sak, och han därefter kallat Sven till sin närmaste man, sin korpral, sade han sist: "Kamrater! tappre män! redlige vänner! vi hava nu segrande bestått i nio verkliga slagsmål och femton små kniptag (allt mindre gräl räknar jag icke): ifrån denna stund utnämner jag därföre mig själv till befallningsman ibland eder, på det I måtten giva mig denna titel, och hädanefter ingen, såsom det stundom hitintills förelupit, kalla mig magister!" Hurra, hurra! Leve vår befallningsman! klok, tapper och rättvis är han! genljöd det i rim från trettiosex munnar, ty så stark var styrkan nu. "Död åt magistern!" tillade en liten hes skämtare, som härvid nedhukade sig mot gropkanten och skelade upp på sned. Göran Edeling hörde det, såg dit och utbrast: säg ut, Hestra Jon, högt och galant: "död åt magistern!" det är just min egen mening. Jag skäms icke för det. Graden skall jag aldrig taga i mitt liv, den var mig för dyr. Men jag skall bliva befallningsman över alla rackare i Småland, det har jag satt mig i sinnet. Icke en enda skall jag lämna i fred, förrän jag gripit honom och gjort honom till hederlig karl. Jag har svurit härpå, och denna dyra ed förnyar jag nu! slöt han, i det han satte upp tvenne fingrar vid sin schakås bräm, mitt framför fronten. Därpå befallde han gästgivaren i Skeda bära omkring uddevalla åt hela styrkan; ty det var kallt på morgonsidan. Själv tog han allenast det renaste kaffe, utan något i, såsom prostinnan, hans moder, lärt honom; och det han alltid obrottsligen efterkom. Men de fem fångade tjuvarne suto bundne till händer och fötter på en bänk avsides, och de fingo se på. Dem lät han dock till sist sända ett glas öl, vardera; ty han sade: "till eder har jag någonting allvarsamt att tala efteråt, sedan jag först undersökt edert gods och erfarit vad I haven stulit för persedlar!" Göran tog därpå sin förtrogne vän Jeppe Jonsson med sig in i en kammare, där det om natten ertappade godset blivit inlagt. Han läste till dörren och började gå slag upp och slag ned över golvet. Han sag mera mulen ut, än Jeppe begrep orsaken till, varföre denne tog sig före att stiga ett steg baklänges. "Hör, Jeppe!" sade herr Göran, "jag vet du är sådan, att du kan svara mig ett uppriktigt ord; är det icke så?" Ja vars. "Så säg mig då fullkomligen öppet: äger du väl så mycket förnuft, att du kan giva mig ett förståndigt råd?" Herr Göran, svarade denne något förlägen, men med en klar, ljusblå blick ur sina stora, vänliga ögon, och med en högst hjärtlig ton: jag är likasom född i samma socken med herr Göran själv, och vi hava bägge läst fram oss för samma en-- "För min far, ja. Bra, goda gosse. Jag vill också säga dig ganska rent ut huru det är: jag håller av dig. De övriga krabaterna därute, som nu frukostera ovanpå uddevallan, för att sedan marschera av uppåt Åsheda och Näshult, äro alla raska och brukbara karlar, men jag sätter till ingen av dem mitt fulla förtroende. Detta har du ensamt och odelat; ty du är en ärlig fyr, i dig går icke en fjärdedels räv, ej en åttondedels varg. Du är from och fruktar Gud i bottnen av din själ; det sätter jag värde på, och därföre har jag något att meddela dig, som jag ej skulle kunna tala om för någon av de andre. Giv mig ditt råd; säg mig: huru skall allt detta slutas, tror du? huru skall det gå?" Jag tycker det går alldeles ståtligt, svarade Jeppe. Herr Göran lägger alltid sina ord så klokt till de skälmar vi ertappa, att de genast gå över på vår sida, och bliva kronans och sanningens män, innan icke f--n själv hinner ana, att han blivit av med ett enda huvudhår på deras skallar. Vi äro nu redan så manstarke, att jag--förlåte mig--blir riktigt hemsk, när jag skall lägga mig att sova om kvällarne i lag med så många-- "Skurkar? menar du. Det kan vara osäkert, tänker du, jaja." Ånej, ärliga gossar, menade jag. Fast det kan nog vara ruskigt ändå, mitt upp i äran. "Ser du, Jeppe, nu träffade du just vitögat av ämnet, som jag ville rådslå med dig om. Det har gått alldeles för bra för oss, alldeles för väl: det är detta, som gör mig ledsen och högst bekymrad." Å det kan väl börja gå rasande snart, så är det hulpet. "Nej, nej; det ville jag icke heller. Det bleve då ytter värre." Vill herr Göran varken, att det skall gå väl eller illa? Då ber jag om lov att få sätta mig ned på en stol medan vi tala. "Ty det blir djupsinnigt, menar du? Hahaha: sätt dig du, min goda gosse. Så--sitt ner där! Jag promenerar på golvet såsom jag alltid brukar, när jag resonerar och tänker." Jag skulle nog också gärna gå fram och åter, svarade den andre; men jag fick ett par så trånga stövlar, när vi delade bytet sist efter bataljerna i Tjureda och Rottne, att fötterna värka på mig, och jag sätter mig så ofta jag kan. Men herr Göran skall nog få märka, att även jag tänker långt daligare när jag sitter. "Vad är det? Jag behöver goda råd nu, och inga dumheter. Drag av dig stövlarne, Jeppe; stig upp och kom och gå bredvid mig fram och tillbaks på golvet." Jonsson skyndade sig att efterkomma befallningsmannens ordres. Snart sågs han i vackra, blåspräckliga strumpläster tyst, men ordentligt marschera utmed sin husbondes sida under rådslaget. Hans anlete gav tillkänna den högsta klokhet och en skarp eftertanke. Göran Edeling började med sträng och sorgsen uppsyn: "Alltid hade jag med visshet vetat, att småländska rasen vore till den grad förträfflig och redlig i bottnen, att varje medlem därav även i sin djupaste förnedring, såsom rövare och tjuv, stode över varje annan nation i hederskänsla och ära: jag är själv stolt över blodet i dessa mina ådror, och jag känner vem jag är! Men aldrig hade jag föreställt mig likväl, att småländningen ännu på detta sitt nedersta trappsteg skulle stå så högt, att--såsom du själv varit vittne till, Jeppe, nästan med varenda tjuv jag tilltalat --han genast i ögonblicket är beredd, att gå över på min, kronans, rättvisans och det godas sida. Vart skall detta taga vägen, min vän? Huru skall det avlöpa? Jag får knappt någon enda, att som skälm skicka in till landskansliet; tingsrätten bekommer ingen; hela tjuvbandet blir hederliga och bra människor; men det vissa är, att man fattar missnöje till mig, jag blir ingen länsman och får intet boställe. Min plan var ifrån början icke denna. Jag räknade på, att de fleste skulle hålla i sig, såsom Serarpa-Anders gjorde. Jag ämnade först allenast tvinga över på min sida så många, som ytterst vore nödige, för att kunna taga de övrige och skicka in till residenset; och då skulle det hava blivit en annan sak. Men de äro så släpphänte, att de bliva våra genast allihop, utan all svårighet! Ryktet om fördelarne av att träda in ibland oss, har så spritt sig, att du skall få se, Jeppe, det vi om några dagar utrotat hela det stora småländska rövarbandet." Han i strumporna svarade: Herre! det kommer av herr Görans sätt att tala till dem, som vi fånga. Men det är obilligt av mig, att säga så till Göran-- "Ut med vad du menar, min gosse!" Jo si, herr Göran kan väl se bister och ond ut i synen, men när herren börjar språka, flyter det honing och godhet i meningen av talet, så att alla känna sig bevekta. Det gör, att ingen skälm blir över. "Vad?" Var det icke på samma sätt med de fem därute på bänken i dag? Sedan de sutit frusne och svultne hela natten över i gömslet, gav herrn dem varmt öl på morgonkvisten. Så gör herren alltid. Men när en arm skurk på det viset märker barmhärtighet, tänker han: om jag nu omvänder mig och blir en sannskyldig människa igen, så kanske att det ännu finnes någon hjälp för mig i världen? Ty vem vill icke hellre vara en god karl, herre, än en dålig, blott han ser någon möjlighet att därvid hava sin nödtorft. "Nåja, men vore det icke väl, om man kunde få var och en därtill? Jag anser för min människoplikt, att handla så; och det har lyckats övermåttan, jag säger alldeles över förmodan." Och vem skall på det sättet landshövdingen få? och nådig lagman på tinget? och till vad gott blir galgen? "Och huru blir jag--får jag--? Fast jag bekänner, att det är strunt, om blott mänskligheten kan hjälpas. Ehuru--min själ och Gud--nog ville jag ändock hava boställe, det säger jag." Herr Göran! finge jag orda med bovarne, jag skulle göra det på ett helt annat sätt. "Låt höra, minsann. Lägg ut och tala som folk en gång! Kan du tala som folk?" Få se, herre. Men så här skulle jag göra med tjuvarne. Till en början skulle jag, så fort jag fick någon i klorna, giva honom så hätska, grova och förfärliga ord, att han nogsamt kunde märka, att han i mig hade sin värsta fiende, och icke finge hoppas på någon nåd, huru som helst han än dädanefter bure sig åt. Detta skulle begynna med att lägga köld och en grym förtvivlan i hans själ. Därefter skulle jag undervisa honom och säga, att i honom ej funnes den ringaste gnista gott från huvud till fot, att han varit en rackare hela vägen igenom ända från barndomen, vilken förtjänat allt vad som hänt honom och tio gånger mer, både här i tiden och in i evigheten. Då skulle herrn få se, att han började bita ihop tänderna, grina och fnysa emot mig och tänka: icke har jag ifrån början varit någon värre best, än du själv, din f--n! och kanske skulle du, i mitt ställe, hava burit dig åt långt värre. Men dessa ilskna grimaser skulle jag icke låtsa förstå, utan skratta honom i ansiktet, göra narr av hans elände och le åt hans lumpna vanmakt. Sådant hånande må herrn tro verkar en duktig bitterhet i bröstet på en stackare; och han tar sig till, att hata av liv och själ allt vad han ser omkring sig, och domaren mest. Sedan skulle jag ånyo begynna min undervisning, och säga honom, att allt det onda han bedrivit, det hade han gjort helt och hallet utan något behov, blott av okynne och elakhet; att alla människor varit goda och rättskaffens emot honom, att han ingenting lidit, att arbete, bröd och utkomst stått honom till buds, bara han velat taga det, men att han varit så trälsk, genomelak och dum, att därpå ingen matt fanns. Utlade jag detta riktigt, så skulle herren få se, att ögonen skulle börja brinna och spraka, och hjärnan löpa alldeles omkring på den arma saten. Ty intet verkar så mycket som ett orimligt och orättvist tal, att göra en människa fullt ursinnig. Sedan jag uträttat detta med hans själ, skullejag börja taga hans kropp om händer. Jag skulle avkläda honom och låta piska honom så sönder och samman, att han komme nära döden, åtminstone skulle han ej kunna gå. Eller skulle jag sätta honom på sådan slags kost, att jag förstörde hans mage, hans hälsa, förtoge honom all kraft, och satt'en ur stånd att kunna arbeta på länge. Därpå skulle jag föra honom ut ull något rymligt och högt ställe i socknen, kalla alla tillsammans, så att han finge bliva ökänd inför all världen; men sist skulle jag tvinga honom att pussa mig på hand och bekänna, det han utstått ingenting alls emot det han bort hava. När jag på den manövern alldeles förstockat honom till själ och hjärta, och, så mycket jag förmått, i grund förstört hans kropp, skulle jag skicka honom ifrån mig; men noga se till, att han icke hade ett Guds fän att komma sig före med, blott klädtrasan han gick uti, samt framför allt sådana betyger, att ingen ville taga eller hysa honom. Nu skulle jag ljuda honom ett vänligt farväl och säga: "adjö, kära du! låt se, att du aldrig gör något ont mera !" På det sättet svarar jag för, att herr Göran skulle kunna bibehålla var och en att vara skälm i all sin tid, och icke blott det, utan gång efter gång komma igen mycket elakare. Ty, utom att stackarn i sin nöd vore alldeles tvungen att börja på samma vis omigen, sedan herren skickat honom så där ifrån sig, hade han ock blivit gjord så grymt hätsk både emot herrn själv, Gud och alla människor, att han omsider kände sitt första nöje uti att göra allt möjligt ont. Det skulle slutligen bliva hans levande håg! Då finge herrn karlar nog att skicka in till länshäktet, och kvinnor med, om herrn ville; och jag svarar för, att vem helst i Sveriges rike, utom Småland, herrn toge till att göra med på detta vis, skulle herrn snart bringa honom till att vara en ganska ansenlig bov; ty vilken har icke någongång gjort så mycket illa, som för några tjog hönsäggs värde? men han skall nog sluta med både silver, kreatur, och kanske tända eld på hus, om han kommer åt, bara herren gör som jag sagt. Så skall herr Göran själv stiga, få boställe, och ej blott bliva länsman, utan--jaja. Jag kan åtminstone ej begripa, varföre herrn ej då skulle kunna bliva allting? Men akta sig blott, att ingen kommer åt att göra med herrn alldeles på samma vis; ty då går jag så långt, att jag icke en gång svarar för herrens egen--hur kalla de det?--moral, eller morrbjörk? jag vet icke: men jag har hört herr Mekeroth i tiden tala till oss om sådant. "Jonsson! du är en elak människa," avbröt herr Göran hastigt. "Icke skulle du hava hjärta att göra med någon så, som du har beskrivit; och rätt väl vet du, att hellre blir jag själv ingenting, än jag skulle kunna förmå mig till så mycken djävulskap emot folk. Domstolarne må göra det. Skämta icke längre, utan giv mig ett gott råd, om du kan." Jag har icke skämtat, vet han, Göran. "Har du talat allvar, kära Jeppe, så ber jag dig åter påtaga stövlarne och sätta dig; ty det du nu sagt, gick för långt i visdom, och jag behöver något måttligare--" Ack, herr Göran, låt mig ännu få gå i strumplästerna, det gör så gott, så gott! inföll den andre klipparen. Fast nog vet jag det är ohövligt och obilligt av mig! Men skola vi ej börja öppna knytena och se efter vad de fem lustiga bröderna tagit för slag? Se en så grann fåll--ah? Vet herrn, jag tror de varit inne på en herregård och stulit bara propra fruntimmerskläder? å--du fader--remsor! spetsar! "Låt bli det där så länge," sade Göran, återkommen till bisterhet och bekymmer. "Jag ser tydligt, att det skall gå på tok för mig i min sak, om jag ej hittar på någon förnuftig utväg. Låt vara de där sakerna, säger jag, och hör på mig! Nog går det an så länge vi hava rövare kvar att förfölja, taga och leva på. Men sedan alla blivit slagne och utrotade, och jag står här med en arme av femtio, kanske hundra man, vilke alla vänta att få fortfara som hederliga personer, då de en gång börjat kunna hava sin utkomst med det; vart skall jag väl da föra dem? Träder jag in med hela skaran till landshövdingen, så kan han, med bästa vilje i världen, icke skaffa dem alla gott arbete, husrum, mat och kläder, oaktat de gjort landet en så stor tjänst. Ty jag vet förut, att han inga medel har till sadant; och det är ej hans fel. Dessutom hava alla i min arme före sin omvändelse bedrivit sådana saker, att rättvisan vill gripa och fördöma dem; ty den jungfrun frågar alls icke efter vad gott de sedermera gjort, ovanpa. Det är således rakt på tok; och jag kan ej en gång med samvete föra in mina karlar till Jönköping, då jag ganska väl på förhand vet, att de då skola häktas, vilket bleve lönen för att de räddat Småland. Jag skulle anse för ett macchiavellistiskt --ts! Jeppe, det vet du icke vad det är--ett politiskt--hm-- ett preussiskt--hm da--ett grovt streck, ville jag säga, ja, ett förräderi, att först med goda ord hava lockat dem till mitt biträde för besegrande av fienden, och, sedan de fullbordat tjänsten, ej hålla mitt löfte bättre, än att de kastas i fängelse och bekomma ingenting annat än straff. Men förer jag, åter, min arme icke till residenset och skaffar männen något gott att fortfarande leva av, vad skola de då taga sig till, när det är förbi med att jaga tjuvar? Skola de ej nödgas bliva banditer om igen? Och jag står där själv som en ärkekanaljel Huru klok hade jag ej varit, om jag nöjt mig med att göra blott tio, tolv man till gott folk (så många kunde väl landshövdingen allud hava hittat på någon förlåtelse åt, jämte litet gott i belöning för jakten!), och däremot sedan utan nåd införpassat var och en annan, utan att söka förbättra honom. Men"--fortfor Göran, med en hos honom icke vanlig melankoli--"huru kunde jag handla så orättvist? Borde jag icke, som en prästmans son och en redlig man, arbeta på att göra varenda en till god människa? Jo! Men det är detta, som jag nu ser alldeles icke bär sig. Jag är uti en alldeles förb--d trängsel, och jag vill bestämt komma därutur. Är det kristligt, att det skall vara så alldeles ogörligt för en hop folk att bli folk, sedan de en gång felat? och det är likväl just det, som Gud vill. Hm, hm. Jag vill det också; och si tag mig sju t--n skall det icke gå för sig." Hör herr Göran! utbrast Jeppe Jonsson, sprang till stolen, satte sig, och började helt oförskräckt draga på sig ena stöveln; nu vet jag ett råd, som är måttligt gott, ja rätt dumt--efter jag sitter--men som ändå duger ganska bra. "Vad då, Jonsson? det vore värt guld!" Göran är befallningsman. Herr Göran skall ställa så till i våra bataljer här, att det kommer att gå mycket hetare till, än förut; och laga, att de flesta bliva ihjälslagna bade på vår sida och på de anfallnes . "Hm--din skurk. Ditt råd passar sig ej för mig att verkställa; men skedde det av sig själv, så vete Gud, att jag skulle tacka Gud Mitt förslag är visst bara dåligt, kan jag förstå--inföll Jeppe och fulländade det övriga i klädseln, där han satt--men, ser herrn, ja. Ja, nu, är jag färdig! skola vi ej lata kindpusta de där fem på bänken, för att få veta varest de tagit fruntimmerskjortarne, och sedan låta bära igen dessa? Ty sånt här skräp ger oss ingen pengar för i Nottebäck, om det ock vore aldrig så granna kanter kring livstyckena. Aj--ajaj--sidentyg--aj, stubbar-- --nej men, sådana helgdagsplagg! krås och kragar! allt fina kvinnfolksaffärer. Göran Edeling lät bekymret för sitt folk bortgå med en suck, och han överlämnade det kommande i försynens hand, så länge. Han kunde ej undvika att dela Jeppes munterhet, vid upplösandet av knytena och anblicken av så rara artiklar. "De fem bovarne måtte hava varit stora narrar," utbrast han, "som kapat åt sig sådant onyttigt tyg." Man tar helst något, anmärkte Jeppe. Det vet jag om mig, att skulle det vara mig fullkomligen omöjligt att bekomma ett par byxor här i världen, så skulle jag gå i kjol. "Gack ut och hämta mig in anföraren för de där skurkarne, far jag examinera honom!" befallde Göran. Jeppe avträdde; och efter ett ögonblick kom han in med mannen. Göran såg på denne med en förnäm, men tillika varm, mänsklig blick, och sade: "Karl, jag har ingen aktning för dig! huru har du kunnat lägga dig till dylika fruntimmerssaker? Äro icke här till och med nattsaker, för att ej gå vidare? Begriper du icke, att den förnäma damen måste vara rätt ledsen häröver?" Tjuven medgav, att det nog kunde hända, och beklagade innerligt, att han inga reda pengar kunnat finna på den herregården. Penningnöden är nu alldeles utmärkt i landet! tillade han med en ödmjuk bugning, och försäkrade, att av privatbankens sedlar i Jönköping hade han knappt hållit en enda i sin hand. Därföre måste man nöja sig med stubbar och andra bytesmedel, ehuru visst obekväma. Han slutade med en ganska pikant beskrivning på den vackra herrgård i grannskapet, där han varit inne och "utövat yrket". Herr Edeling anmärkte med smärta, att den dåliga mannens sätt att resonera dock tillkännagav, det han fått en viss grad bildning. Hans beskrivning på stället, där han utövat sin praktik var så angenäm, att Göran beslöt divertera sig med att taga en vagn och i egen person avlägga besök hos herrskapet, för att återlämna de vackra sakerna och presentera sig själv såsom den där fått det besynnerliga, ehuru nyttiga uppdraget, att fara omkring och göra goda gärningar; varvid, ifall han väl emottoges, som han icke betvivlade, han ock kom i tillfälle, att få roa sig en dag ibland hederligt folk, till ombyte. Vår berättelse går stillatigande förbi de smärre tillredelserna för denna lilla biresa, och vilka ordres truppen fick för att draga sig till närmaste skogar i nordost, under det chefen ett ögonblick avlägsnade sig. Herr Göran överenskom med Sven Grimstedt (epitetet "Grymme", vilket kamraterne i bandet givit Sven såsom rövare, hade han anhållit om att få förvandla till ett tillnamn, Grymstedt, sedan han blivit en ärlig korporal; men befallningsmannen hade endast bifallit det under villkor, att göra namnet till det fullt mänskliga Grimstedt; vartill han ock fäste korporalens uppmärksamhet på åliggandet, att numera uppföra sig i full enlighet med sitt namn, alltså utan grymhet); nog av, Göran överenskom med Sven, i vilken dunge han vid sin återkomst skulle hava att träffa den hurtiga skaran. Jeppe Jonsson kvarlämnade han vid truppen, och tog jämte vagnen en snygg och hygglig dräng vid Skeda, som skulle visa honom vägen och köra honom till herrgården. Allt gick väl. Herr Göran Edeling anlände efter en stund vid en skön byggning, steg av, trädde in, efterfrågade fru värdinnan i huset, och sade sitt välkomna ärende. 41 ENKELT OCH DUBBELT SPIONAGE.-- ANDRA RÖVARKAPITLET. Jo, min fru! jag har fyra fastrar i livet, tre gifta och en ändamålslös. En rövaranförare har alltid sina egna, vackra äventyr: det erfor redan Rinaldo Rinaldini. Så mycket mera måste då sådant hända med en anförare för rövare, som icke är rövaranförare. Ryktet om det stora tjuvbandets utrotande och övervinnande genom en ung, djärv mans av auktoriteterna understödda företag, att uppsöka våldsverkarne i deras hålor och gripa dem med tillhjälp av dem själve, hade spritt sig kring de hotade delarne av landet som en glädjande nyhet av första ordningen. Fru värdinnan på Kramstaholm emottog därföre sitt främmande med högsta artighet. Ej blott nyfikenhet, utan nästan beundran var den allmänna känslan i hela orten för den unge okände; och då han anmälde sig personligen, kunde det icke undvika att vara en händelse av första rang på det ställe, där det inträffade. Herrn i huset var hemma själv; men, att herr Göran anmält sig hos värdinnan i första hand, kom sig av den naturliga omtanken, att de saker, han medförde, icke behövde undergå presentation mer än inför den person de rörde. Frun kände sig verkligen ganska glad att återse det förlorade; men den anlände gästen var ändock genom sin ryktbarhet vida välkomnare, och han kvarbjöds till middagen. Så här på landet översåg man lätt, att hans garderob mera liknade en rask jägares, än en vardsam persons, som utstyrt sig för att avlägga visit. Hans långa, välväxta gestalt, hans fulla kind, hans eldiga, om allt gott förtröstansfulla öga, och de lekande lockarne vid sidan om den farfarshöga pannan--allt detta talade. För övrigt visade sig den främmande vara en person, som kunde tala själv; ehuru han alltid yttrade sig ganska blygsamt i Detta namn är, av orsaker, pseudonymt. sa utvalt sällskap. Samspråket under middagsmåltiden gick åt varjehanda håll, således också åt frågorna om släktförhållanden. Herr Edeling omtalade sin gode fader, vad han var, och varest han vistades. Vid denna underrättelse sprang ett sken av på en gång nöje och vördnad över värdens ansikte; ty, vad tycks? gubben Edeling, den hederlige, hjärtlige prosten, hade en gång i sina dagar varit denna herres lärare. Näst lyckan att hava välartade barn, övergår ingen den, att äga förträffliga föräldrar. Man erfar glädjen och nyttan härav vart man kommer, och vem man råkar. En sanning är, att så mycket herr Göran tänkte på sin farfar, så ofta han befann sig i stolta, modiga och något överdådiga känslor, vilka upptogo honom tämligen ofta, ägde dock hans milda fader ett större och djupare rum i hans hjärta, än kanske han själv och någon annan anade, så fort han nämligen såg sig i stillhet och deltog i livets vanliga förhållanden. Dit hörde, bland annat, att i gott och hederligt samkväm sitta vid ett skönt bord och äta middag. När han spisade bland sina vilda bjässar, tyckte han sig helt och hållet vara sin farfar; men på herrgården, dit han nu kommit, kände han sig omsvävad av sin faders ande. Han beskrev med högsta intresse prostens lyckliga tillstånd, utmärkta hälsa och goda lynne, då han fann sitt värdfolk så roade av att höra därom. Herrn och frun, ett par medelålders personer av aktningsvärdaste slag, började betrakta unga herr Edeling ej långt ifrån som en hygglig släkting, för att icke säga son. Värdinnan bjöd honom ständigt mera; och det förundrade honom vad den diet, han fört bland sina skogskamrater, satt honom i tillstånd att kunna förtära av livets bättre goda, då det, till ombyte, bjöds honom i en så här väl lagad form. Middagen slöts med äppelris--en den härligaste komposition av äppelmos med risgryn och sylt--vilken blandning herr Göran i all sin levnads tid icke smakat. Härom skall mamma få notis, tänkte han, bara jag först hunnit utrota Smålands ärkefiender. Sedan man stigit från bordet och befann sig i den goda förmakssoffan, utbredde sig samtalet än vidare över släktförhållanden, det förnämsta ämne bland patriarkaliska människor på landet; och den angenäma värdinnan frågade om hans far icke ägde några syskon? "Jo, min fru!" svarade herr Göran, "jag har fyra fastrar i livet, tre gifta och en ändamålslös." Den ogifta mamsell faster har kanske, det oaktat, ändå någon god plats? fortfor frun. "Jag skall icke säga det," svarade Göran uppriktigt. "Hon bor icke hemma hos mina föräldrar, vilket har flera orsaker, och bland annat kommer av min goda mors kärlek för allenastyrelse. Men--men--" Vi hava endast anfört dessa rader ur historien om samtalet, därföre, att de till sin viktiga följd hade ett artigt framkastat förslag ifrån frun på Kramstaholm, vilket herr Göran vid sin hemkomst lovade uträtta, och som verkligen medförde det resultat, att hans stackars återstående ändamålslösa faster bekom en präktig emploj. Förhållandet, vilket värdinnan, sedan de inträtt i ännu förtroligare utväxlingar, avslöjade, var, att hon nyss ägt en opålitlig, en rätt dålig husmamsell. Endast genom hennes åtbäranden hade det tilldragit sig, att den tjuvnad skett, som herr Göran nu så förträffligt indemniserat genom klänningarnes återställande. Frun ville till och med lämna osagt, huruvida icke hennes brottsliga mamsell spelat under ett gemensamt täcke med våldsverkaren, och själv bidragit till anfallet på garderoben. Fri från stora misstankar var hon åtminstone icke; det vissa var ock, att hon efter en scen kommit bort, för detta och mycket annat. Någon bättre person kunde visst ej fås i stället, än en ur den Edelingska släkten. Herr Göran bugade sig i flera små omgångar, och tänkte på den glädje han skulle göra sin far med denna nyhet. Historien skall framdeles antyda huru härmed gick; och vilka följder det hade för någonting ännu viktigare. Nu måste vi nämna, att samtalet hastigt tog en annan flykt. Herrn i huset, som genom det förhållande, han en gång ägt till herr Görans fader, ansåg sig böra belöna sonen, ingick i frågor om hans framtida utsikter och vad gott han kunde lova sig av arbetet med skälmar, rövare och bestar? "Jag har mest företagit mig det för mänsklighetens och Smålands skull," svarade den främmande, "men jag nekar ej till, att jag också för egen räkning hoppas bli länsman." Med boställe? "Det förstås. Jag anser, att få förnuftiga människor böra vilja bliva det utan boställe. Men min lycka beror helt och hållet på utgången av mitt verk." Herr Edeling har ett storverk för sig, det skall jag säga herrn. Vartåt gäller marschen nu? "Uppåt Näshult, Stenberga och Skirö." Skall herrn icke överstiga gränsen till Kalmar län? "Det kan hända, att jag tränger in i Aspelands härad, åtmins tone till Virsrum och Molilja. Det beror på varest jag kan uppnå rövarbandets huvudstyrka. Jag har underrättelser om att de hålla sig på gränsskogarne emellan de bägge länen." Vei herrn, oss emellan, jag har också underrättelser. Herr Göran såg på sin värd med största nyfikenhet och nöje. "Min bästa herr Edeling, tag sig väl till vara!" fortfor han. Vad kan hända mig? Ingenting skulle så mycket fägna mig, som att få veta varest de farligaste och värsta huggare vore att träffa. Har någonting tilldragit sig i dessa trakter, som utvisar spår? "Jag själv har nyligen gjort en resa genom Serarp," svarade värden. "Jag fick en pratsam och munvig gubbe till skjutsare, som nyligen varit illa ute för en avdelning av bandet, och vistats en natt som fånge ibland de blodigaste skurkar, men slutligen genom en lycklig slump kommit så där halvt helskinnad ur deras klor. Han berättade, att deras vrede, likasom fruktan, över det anfall de väntade sig av 'förrädar-anföraren' --den benämning de gåvo min herre--skall hava stigit till det högsta. De hade insett hela sin hittills lidna olycka vara kommen blott därav, att de gått i spridda lag. De ärnade därföre nu samla sig i en enda 'hiskeligt stark' rote, för att ej blott möta 'förrädarnes anfall', utan själve marschera emot dem. Rövrarne skulle till detta beslut i synnerhet hava blivit förmådde genom ankomsten av en förstärkning." Förstärkning? varifrån? "Det visste min sagesman icke. Men man talade egentligen blott om en eller två personer--" Om en person blott? "Ja, ser herrn, en person kan vara så god som en hel arme, om det är en riktig överdjävul. Rövarflockarne därborta, vilka förut saknat samband, skulle genom honom hava blivit skarpt förenade. Tror icke herr Edeling, att detta kan vara vådligt nog?" Men vem kan den nya människan vara? De småländska tjuvarnes huvudbov, Sven Grymme, har jag i min egen tjänst. Han var den, som förut sammanhållit deras rotar; och jag räknar förnämsta lyckan av mitt företags utgång hittills grunda sig därpå, att jag straxt ifrån början bekom Sven på min sida. "Jag vet icke vilken huvudbov de nu äga till ledare. Men tag sina mått och steg, herre! Åtminstone skadar det ej, att känna förhållandet. Herr Edeling har väl goda spioner?" Jag har sökt med mig förena de illistigaste kanaljer jag kunnat överkomma. Jag besitter några utbasade----förlåt mig, min söta fru! avbröt sig Göran, och påminte sig belevenhetens skyldighet i gott sällskap. Men värdinnan log, och värden sade: "tala ut! vi begripa väl, att man icke tager eldkol med annat än sotiga tänger, och vi beundra min goda prosts son, som haft slughet och mod att kunna uthärda i sådant sällskap av----blott för att rädda oss alla här ifrån den värsta olycka." Å--inföll Göran med grövre stämma, och fick i hast ett par breda halvlöjliga skrynklor i pannan, ett arv ifrån farfadren-- de där förb--de karlarne äro ibland icke så ledsamma, må herrskapet tro. "Nånå," fortsatte värden, "till spioner behöver man slipat och muntert folk. Herr Edeling känner ur historien det krigsbruket, att själv låta fånga sig av en fiende, för att sedan rymma, komma tillbakas och giva de bästa underrättelser om hans ställning?" Äja, bevars. Likväl tycker jag ej om detta bedrägliga bruk. "Herrn har således aldrig låtit sina egna karlar utföra dylikt till sin tjänst?" Nej, uppriktigt sagt, jag anser mina fiender, även som rövare, dock vara i botten redliga smålänningar; ehuru på sina villovägar naturligtvis. Jag vill slå dem, jag vill gripa dem, och jag vill göra dem till hederligt folk. Därpå har min plan utgått. Bedraga dem har jag icke nånsin önskat. Enkelt spioneri har jag begagnat: det är, då jag skickar och låter helt simpelt efterse hurudan motsidans ställning är. Sådant har också alltid gjort tillfyllest; ty fienderna hava ständigt ärligt visat sig som de äro. Vår nation är i grunden högst förträfflig, rättfram, ren--mitt herrskap!-- öppen, aktningsvärd. Att nyttja dubbelt spioneri, hoc est, låta någon av de mina taga sig av fienden, äta hos honom, dricka, bliva hans vän, och sedan rymma tillbaka till mig med uppgifter --alldeles som jag minnes ur min Curtius, huru den skurken Zopyrus gjorde i Babylon (han gick ända därhän i kanaljeri, mitt herrskap, att han lät skära näsa och öron av sig, för att bedraga de stackars babylonierne, till vilka han lopp över, med den tron, att hans egen herre Darius så illa malträterat honom, varföre de desto mer borde tro på honom)--fy,--sådant föraktar jag helt och hållet; och jag skulle ej vilja bruka det, för att ej skämma bort mitt folks karaktär. "Det är förträffligt tänkt av herr Edeling. Men om fienden ville bruka detta knep emot--" Mig? Då måste dessa rövare icke längre hava en smålänning till anförare. Enkla bovstreck kunna vi begå, mitt herrskap: enkla knep--det må vara, så långt gå våra landsmän: men dubbla? nej. Är det troligt, att mina fiender här begagna dubbelt spioneri mot mig, så måste de hava fått en utlänning till chef. "Hav ögonen på den tjuv, som stal mobilierna här--" Vad? utropade herr Göran. "Han måste väl befinnas som fånge nu i truppen hos herr Edeling?" Han, som tog--hm--de så utmärkt vackra klänningarne ifrån min fru värdinna, och som jag haft äran återbringa? "Varföre jag fallit med besynnerliga tankar på denna person," inföll värden, "är, att han, såsom min hustru redan nämnt, misstänkes hava stått i något förhållande till vår husmamsell." Men vad kan detta hava att göra med mig och min korps? Kan han hava haft i plan att med flit låta fånga sig av mig? "Jag vet icke. Laga blott noga, att han icke rymmer. Huru ser karlen ut?" Han väckte verkligen straxt min uppmärksamhet genom sitt språk, då jag examinerade honom. Han förekom mig såsom en på sitt vis bildad, jag menar halvbildad. Han yttrade ord om penningnöd, som jag aldrig hört någon Smålands bonddräng utsäga, likasom om privatbanker. Han såg mig icke ut som en ordentlig rövare, vilken härtill kommit sig upp från simpel karl, utan som ett slags utföre eller av sig kommen, ponera spelmästare; med få ord, en vaurien, en roue, en kurtisör. Ingen enda av de redliga, småländska, verkliga rövrarne ser ut på detta sätt. "Kurtisör? det slår ej illa in." I synnerhet, fortfor Göran, beskrev han den sköna gården här, där han varit inne, med ett sådant blomsterspråk och i så utsökta termer, att han därigenom satte mig själv i högsta spänning. Jag kan säga, att han just härigenom föranledde mig att resa hit personligen, för att återlämna -- vilket jag annars kunde hava gjort genom någon annan. "Aha--han lockade herrn hit?" Ja, han talade som en språkmästare: en, som är van vid att giva lektioner. "Också hade han givit vår mamsell lektioner, tro vi." Men har han då tillbringat här någon tid? "Man ger icke alltid lektioner timvis; det går även an minutvis. Vi misstänka, att han och hon varit bekanta förut. De utförde saken här hastigt och lustigt, gunås." Herrskapet har då, med förlov, icke ägt denna mamsell länge i huset? "Åjo, ett halvt år vid pass. Hon kom till oss i våras ifrån Vimmerby." Å fy sju t--n d--r! Var herrskapets mademoiselle ifrån Vimmerby? Huru kan man taga folk ifrån Vimmerby? "Hurså, min bästa herr Edeling?" anmärkte fru värdinnan. "Jag försäkrar, att Vimmerby är en ganska god stad, och jag känner mycket folk där." Jag ber om ursäkt, svarade Göran med en artig bugning på huvudet. Jag återtager då mina ord alldeles. Förlåt mig för den entusiasm, vari jag föll: jag menade också icke det närvarande Vimmerby, vars invånare jag på det högsta estimerar. Jag känner ingen enda av dem. Men vad jag ville säga om staden, är blott, att jag alls icke erkänner den för någon äkta, ratt småländsk stad. Jag menar till ursprunget. Den år i sig själv grundlagd av tattare: det utvisar kung Carl IX:s instiftelsebrev, som jag läst, mitt herrskap! Staden fick sitt namn av märrbytare-- förlåt mig, min söta fru!--hästbytare. "Vad är det för en historia?" utbrast värden leende, och iakttog, huru den hederlige skogsynglingen ljöd till att tala mera städat, än han på en tid vant sig. Den historien är ganska kort, svarade Göran. Förut låg där vid södra ändan av den täcka sjön Krönen i Sevedes hundari en småländsk by eller liten köping, med det vackra namnet Vänabirke--ack om tiden tillät mig att forklara herrskapet detta ords uråldriga och innerligt intagande betydelse! Men nu hände, att ett sällskap kringstrykande hinduer, sådana där, som vi bruka kalla skojare, hästhandlare, tattare, sigujenare, trollkarlar och kvacksalvare, vilka av konungen förbjudits att stryka omkring längre, till honom ingåvo en supplik om att i stallet få bygga sig en stad, sätta sig ner i ro och bo som människor. Konungen beviljade det; men befallde, att deras stad skulle hava namn efter de tre första stavelser, varmed supplikanterne börjat sin inlaga: Vi märrbytare-- "Kors i alla tider!" utbrast värdinnan. Den legenden vill jag ändock ej tro mycket på, ehuru bra den är, inföll värden storskrattande. Ty jag har sett någonstädes, att Vimmerby redan fanns i livet på trettonhundratalet, under Erik Magnusson; fast det sedan ryseligt förföll. Och när det därpå under Carl IX "återretablerades", så kan det nog hända, att det skedde genom sämre pack, än vederbort. Tattare? En god idé! Så är det med kälkborgerskapet; hahaha! "Jag bedyrar herr Edeling, att nu bor där i staden ej annat, än de bästa herrskapsfamiljer," utbrast frun ånyo. "De hava med flit satt sig ned där, för att hava en cercle med varann. I Vimmerby finnes mindre handlande och borgerskap, än i någon annan stad." Det är förträffligt, svarade herr Göran. Staden har då alldeles ändrat sig. Och därifrån var herrskapets husmamsell? Är det tillåtet att fråga, om hon var ljuslagd? "Nej, minsann!" inföll herrn i huset. "Hon var i sig själv icke ful; snarare ganska vacker, om jag skall säga sanningen; men för ingen del ljus. Hon hade ramsvart blankt hår, glänsande svarta ögon--" Se där! hon är positivt ingen småländska. Var hon lång? "Mera kort; litet potelee, men smal om livet." Jag kan tro det. Hyn--röd och vit, som bär och mjölk, månne? "Nej, visst icke. Hennes anlete var brunett eller gulvitt, om herrn vill; och till och med litet för mycket brunt i hårfästet, om jag skall vara öppenhjärtig." Säkert. Alldeles. Och hon hade slagit sig i slang med en sådan där--språkmästare? "Vi hava all anledning därtill, bland annat av en liten efterlämnad ofrivillig notis med kråkfötter på, i en kvarglömd skrivbok." Och hon var ifrån Vimmerby? Och herrskapet märker icke, att de haft en tatterska i sin tjänst? "Tatterska? Men jag försäkrar," avbröt frun, "att hon klädde sig och förde sig alldeles som bättre folk. Jag vet också, att hon var det; jag känner till hennes föräldrar." Min Gud--jag menar med tatterska ett fruntimmer av hinduisk härkomst. Tro icke, att alla troll gå sämre klädda, min fru. Hon kan genom en lang rad av förfäder och släktingar förskriva sig ifrån det helvetes Asien, fast hennes närmaste föräldrar ej äro ett byke, utan stå inskrivna i våra småländska kyrkoböcker. Och hon har försvunnit? "Hon har med vårt tillstånd lämnat oss. och återrest, förmodar jag, till Vimmerby." Men om herrskapet misstänkte henne för gemenskap med en filur till lektionsgivare, varför lät han henne fara? för denna halva misstanke varken ville eller kunde vi ställa henne till rätta. Vi voro blott glade att bliva utav med henne." Gott, min lilla mamsell! Jag begriper dig. Och nu förstår jag också, varföre språkmästaren lagt sig till fruntimmerskläder, så duktigt. Han ville väl göra sin bekantskap grann. Du fästman, du ! "Hahaha, det finner jag naturligt!" utropade den godlynte värden. "Men varföre jag ansett mig böra råda herr Edeling, att hava ögonen på den kurtisören, för egen räkning, skall jag nu säga. Kan herrn läsa kinesiska?" Jag? nej. Jag ärnade en gång bli magister, men-- "Det skulle knappt hava förslått', fruktar jag, vet herrn!" Med dessa ord, steg värden upp och gick in i sin kammare efter ett pappersblad, tydligen rivet ur en bok. "En så skicklig ung person och alldeles till vårt nöje, som mamsell Magdalena annars hela tiden visade sig i vårt hus--innan vi började varsna, att hon hade långlagda fingrar, nämligen--får jag dock säga, att hennes stil städse var gräslig. Kan min herre dechiffrera detta?" Göran besåg nio rader kråkfötter. Har herrskapet slutligen upptäckt något i denna kinesiska? frågade han. I mina ögon liknar det koptiska, vars alfabet jag en gång skådat på Uppsala bibliotek. Finnes häruti någon antydning på språkmästaren, eller på mig och min korps? Jag förstår ej det ringaste härav. Men kanske detta blott är ett koncept, och att hon skickat en redigare skrift till sin fästman? "Troligen. Betrakta den här bokstaven. Vad liknar den?" En räv. "Och denna?" En varg. "Lägg nu tillsammans. Ser herrn huru räven bugar sig för vargen? Och ser herrn här samma figur, också en räv, som löper bort i spårstreck? Och där en varg, som nedstörtar i en varggrop?" Ja, riktigt. Herrskapet har haft en dam, som förstått sig på hieroglyfer. Det är mera, än mången kan nuförtiden. Och hon var ifrån Vimmerby? Är det icke som jag sagt? "Och ser härrn här en björn, som äter upp vargen? Akta sig, min herre: ifall herrn till exempel själv skulle menas med den av räven narrade vargen, och björnen vara den nya anföraren i bandet; vasa?" Men i vad sammanhang kan jag stå till allt detta? Icke har herrskapets "i sig själv vackra" mamsell kunnat känna mig? ' Man förlåte Kramstaholmsägaren för hans dåliga supinum i hasten. "Vi hava sedermera genom vårt folk fått underrättelser, som visa, att mademoiselle Magdalena sträckt sina bekantskaper till Nottebäck." Vad? Store Gud! Hon skulle kanske själv till sluts hava varit en utliggare, ett slags verktyg i rövarbandets händer, som innästlat sig i ett herrskapshus för att befordra stöld? Sådant har man minsjäl hört om Lassemaja och Silverjan! "Vi hava efteråt funnit, att så verkligen varit förhållandet." Men det är ju alldeles hiskeligt orätt av ett bättre fruntimmer, att göra så? "Ta." Jag lovar herrskapet, att en dag taga reda både på henne och hennes vingelfotade tillbedjare. Jag påminner mig nu, att karlen litet låghaltade. Även han var mörklagd i synen, smidig och ytterst hygglig. Ha! han var säkert ock en tattare till sin ursprungliga börd; fast av en sidoras, som fått uppfostran kanske. Mitt herrskap, förlåt! jag måste genast skynda mig tillbaka till min korps. "Drö; dock en gnista!" bad fru värdinnan, då i detsamma kaffet inbars på sin sköna bricka. Göran Edeling, upprymd, småvild och misstänksam, blickade med en slukande farfarsmin på flickan, som höll brickan, för att upptäcka, om också hon skulle vara ifrån Vimmerby. Men den goda pigan var utögd, med stora, ända till gråhet gränsande ljusblå ögon, likt tvenne vattenklara klot, på väg att falla utur det ärliga, vänliga huvudet. Dessutom såg Göran i hennes ansikte en mycket vit hy, rik på klasar av stora fräknar, som för ingen del missklädde henne, utan tvärtom. Han lugnades, tog sin kopp med nöje, och viskade för sig själv: hon är av vår nation! När han var färdig att avresa, bugade sig och tog avsked, anhöll fru värdinnan ännu en gång, att han icke ville glömma kommissionen om sin goda faster. Herr Göran tackade djupt på sin släktinges vägnar, vilken således till sluts ändock skulle få ett ändamål i världen, nämligen, att i ett förträffligt hus efterträda en tatterska; en befattning, som borde bliva lätt, då hon likväl icke skulle behöva trolla vidare än gå frun tillhanda vid teet, såsom frun själv försäkrade, och på sin höjd vid skorpbakningen. 42 JEPPEJONSSON OCH SPELMANNEN.-- TREDJE RÖVARKAPITLET. Kan det vara möjligt, tänkte han, att Jeppe, som jag trott så på, kan hava förrått mig? När herr Göran Edeling uppnådde början av den avsides skogsdunge, där han med sitt folks underbefälhavare, korporal Sven, överenskommit om att korpsen skulle invänta honom, skickade han hem Nottebäcksvagnen, med många hälsningar till sina vänner i Skeda, och steg raskt uppföre bland buskarne. Han såg redan riskojor och flere av sina karlar framskymta mellan träden; då hastigt Sven Grimstedt kom löpande emot honom, med ett blossande ansikte och de vredaste åtbörder. Efter följde Jeppe Jonsson med stapplande steg. "Halt! Vad star på?" ropade Göran. Befallningsman! skrek Sven, jag är rasande på fänriken. "Fänriken? vem f--n är det?" Jo, denna här Jeppe Jonsson säger, att han är fänrik. Och det må han gärna vara för min skull tjugu gånger: jag frågar icke mera efter rangen, än skam. Men han har gjort oss ett helvetes streck. Herr befallningsman! han har låtit en av våra tjuvar rymma. "Vad, lymmel? Men vad vill allt detta säga? Vem har rymt?" tillade Göran med en aning. Jeppe framträdde med en ömklig figur. Sir han, herr Göran --stammade Jeppe--sir han, alltihopa har kommit sig därav --att--jag har så trånga stövlar--att--jag har mast sätta mig på--och då jag sitter, så är jag alltid dum. Jag kan aldrig komma mig före med något klokt, annars än när jag prominerar och loverar, liksom herr Gör--och-- "Jag skall lära dig!" sade Göran och gav sin förtrognaste vän, den gode Jonsson, en rätt modig örfil. "Huru blev en sån fänrik, det vill jag veta?" slöt han halvförargad, när han sag Jeppe svänga sig om på klacken, taga av sig hatten, ruska på sitt vida hår efter örfilen. och därefter se lika glad ut igen. Sven Grimstedt tog till ordet. Sedan herr befallningsman rest bort i dag, sade han, kom Jonsson ut till oss och försäkrade mig, att han haft ett långt, långt samtal med befallningsman därinne i kammaren. Det visste vi väl; ty vi fingo sitta länge nog för oss själva, efter uddevallan, och vi undrade alla en smula över, vad herr befallningsman kunde hava för långa förtroligheter med en så'n en, som unga Jeppe; oaktat det är sant, att han förskriver sig från samma socken, som befallningsman själv. Jeppe bröstade sig för oss framför hela fronten, gjorde sin röst så grov han kunde, och sade: "jag skall förkunna er, karlar, vad befallningsman talat med mig därinne i kammaren!" Göran blev blodröd i ansiktet. Kan det vara möjligt, tänkte han, att Jeppe, som jag trott så på, kan hava förrått mig, och nämnt för min korps, att jag just intet hjärtligt förtroende hyser för någon bland de hundsfottarne? Det vore självaste den--! Huru skall jag sedan regera dem? Han beredde sig på, att giva Jonsson den ansenligaste tillrättavisning, så socken- och läskamrat till Guds bord han än var med honom. "Nå, ut med saken, Sven!" ropade han högt. "Här gäller ingen mannamån, det skall både Jeppe och du få bliva varse." Sven berättade: när Jonsson en stund stått och bröstat sig framför oss, sade han: "nu skall ni få höra, karlar, vad herr Göran yttrade till mig; ty han talade länge som ni vet, och ni bör veta alltihop. Jeppe Jonsson! sade herr Göran till mig och tog min hand: du såg, Jonsson, att jag i dag före uddevallan gjorde mig själv till befallningsman över de tappraste och ärligaste män i Smål'en: och du såg, att jag gjorde Sven Grymme till korporal. Ty han är den visaste och starkaste karl vår Herre har hittat på. Och det kommer han att bliva till evig tid. Men dig, min Jeppe! dig--slöt herr Göran till mig--, dig gör jag till min fänrik. Förstår ni det? Go'vänner, det var det, som befallningsmannen talade till mig därinne, fast han lade ut det mycket vidlyftigt och vackert, så att det räckte länge. Nu vet ni det, och rätta er dårefter!" Den luven, tänkte Göran, och såg åt sidan med en förstulen, nästan tårfylld blick på den hederlige gossen, som genom sitt kloka påhitt bevarat hemligheten av deras för manskapet eljest kanske misstänkta samtal. "Nåväl!" ropade Göran högt, "allt det där är en sanning; fast jag själv icke hade tänkt förkunna det, förrän jag kom hem i dag. Och den där utnämningen har förargat dig, Sven?" Visst icke, befallningsman. Jeppe Jonsson må vara fänrik. Har icke jag redan sagt, att han må vara det tjugu gånger för min skull, så länge månen skiner och skam går på torra landet. Vad bryr någon av oss sig om skam är torr eller våt? "I synnerhet gör det ingenting nu," tänkte Göran för sig själv, "sedan ingen sådan grad mera finnes i svenska armen, som kan förarga sig över jämförelsen; utan min Jeppe sannerligen är ensam fänrik i hela Skandinavien! Nå vidare!" tillade han högt. Saken, som är stygg och farlig, herre! det är, att den där Pickelmaja rymt ifrån oss. "Pilcomajo heter han," sade fänrik Jeppe med värdighet, och bröstade sig. "Överlöparen heter så," fortfor han; "det vet jag av hans egen mun. Men eljest, herr befallningsman! är jag otäckt ledsen åt hela händelsen, att han rymt, herr Göran! Ty det är, som Sven säger, mitt fel; och jag skjuter det ej på någon annan. Men det är för att jag var dum den gången, och satt. Men jag skulle väl något göra det första jag gjorde sedan jag blitt fänrik." Vem är då denna sju h--tes Pilcomajo? sade Göran storskrattande. "Jo, det är en ganska farlig karl, det skall herrn få spörja. Han var, så sant jag heter Sven, en spejare; en sate, som lät med flit taga sig av oss i potatisgropen. Medan herrn var borta, har han studerat ut allting ibland oss: huru vi tänkt marschera, var vi hava vårt bästa gods och mycket annat. Och sedan har han narrat sig bort ifrån oss. Men alltihop är fänrikens fel. Nu har den Pickelmaja ganska säkert begivit sig till den stora rövarroten, och berättar huru vi hava det. Och jag, för min kumsjon, tror säkert, att han just varit utsänd av dem till oss med detta ärende." Herr Göran bleknade litet och påminde sig vad han nyligen fått höra hos herrskapet. "Pilcomajo var då den där gunstig herrn, som stulit fruntimmerskläderna?" sade han. "Anfäkta den karlen? på det sättet lockade han mig att göra visit på herregården; och därefter passade han på, att spionera ut er alla, gott folk! medan jag var borta. Och så rymde han? En vacker fågel ! " Får jag lov att tala om huru det gick till? sade Jeppe och strök den inmariga luggen bakom vänstra örat, efter vanligheten. Jag vet huru det var; och, efter det är mitt fel, så skall jag berätta' t. "Tala, Jeppe. Hörpå, Sven: om Jeppe skarvar i något, så säg mig till. Ty här sker ingen skillnad till person, var viss därpå! åå, min fänrik?" Jonsson nalkades Göran så nära som möjligt, och gav honom oförmärkt en förtrolig blick. Därefter vände han sig åt sidan, såg först på Sven korpral, och stirrade därpå ned i marken. "Pilcomajo var en djävla spelman!" sade han. "Herr befallningsman såg nog på honom, att han var en bedragare? Eller hur?" Till saken! Huru kunde karlen få rymma? Huru kunde han få spionera ut våra hemligheter? Skulle han icke hållas fängslad? "Ja, sir herr Göran, det var en sak. Sedan herr befallningsman likasom rest sina färde att roa sig hos herrskapet på herregården, så hade vi i bandet likasom ledsamt. Vi marscherade nog fram till det här avsides duktiga skogshultet; och det var bra. Och fångarne förde vi med oss fångna, det är säkert; det vet Sven. Men när vi väl voro hitkomna och lägrat oss, började vi hava tråkigt i björnmossan. Under vägen hade jag hela tiden gått bredvid den där kjorteltjuven, ty jag ville noga vakta på honom; och så tyckte jag han var så förbaskade rolig att språka med, ty jag hade aldrig hört någon muntrare karl. Och så märkte jag, att han så gärna ville tala med mig se'n. Därmed så talade jag med honom. Jag tyckte det var så lustigt att utgrunda vad han tänkte och varifrån han kom." Det lär han icke hava gjort dig slug på, min kära Jeppe, ropade Göran. Men i det stället var det han, som lurade ut vad du tänkte, och genom dig skulle inhämta alla våra hemligheter. Detta är en sakr--d händelse. "Förstås!" svarade Jeppe. "Men herr Göran skall bara få höra, nu då. Under samspråket sade han, att han hette Pickelmajo, nej Pilco--Pilcomaju, så var det; och att han kunde spela nyckelharpa som en ängel. Då föll jag på en stor, stor sak. Tag ville låta roa regimentet, efter jag var bleven likasom dess fänrik; och jag tänkte, det skall göra dem gott att få dansa en smula, hava glatt och skratta en timme; ty jag har ofta märkt, att karlarne sucka. Det är för att de hava ledsamt, herr Göran; och det är icke väl. De skola bliva mera trogne mot befallningsman, om de få känna en hjärtans fröjd i kroppen, en gång i veckan. Därmed så befallte jag fram Lille brune Pers nyckelharpa, som han går och drar på, stackars Per, och ibland sitter och knäpper och spelar ensam på, i någon mörk dunge. Fast han spelar som en anka, tycker han dock själv det låter vackert, lägger huvudet på sned, tänker på ungarne hemma och gråter en blund. Det gör Per. Och det vet herrn väl. Men nu sade jag åt fången: hör, herr Pickelmaju! vill herrn spela upp till dans i ringen för oss, så skall jag giva herrn harpa och frihet därtill. Sedan skall herrn komma avsides till mig, skola vi vidare prata, och herrn skall få likasom en liten halv halva ovanpå!" Huru kunde du vara så oförsiktig, Jeppe? "Korpral Sven, som nu står här så arg, dansade rätt bra med, det vet jag. Och det var en ganska rolig skumpedans i skogen, ehuru Sven nu likasom gör sig litet till," inföll Jeppe. Hm, genmälte Sven, jag trodde att efter fänriken var fänrik och hade myndighet, så kunde han få ställa till en dans. Och därmed så dansade jag. Och vi sjöngo och höllo ett hiskeligt kakalorum. Nog var det bra; men hade jag vetat vad se'n skulle hända, så hade jag väl icke räckt ut ett halvt ben till dans. Vad hände då i Guds namn? "Jo, sir herr Göran, emellan danserna gick spelmannen alltid litet avsides, att söka upp mig, såsom vi avtalat. Ty han var oändeligen fägnad av att språka med mig. Och det märkte jag; så att jag talade med honom: jag talade med honom obegripeligt: och emellanåt gjorde jag honom ännu gladare med en fjärndels halva ur min egen lilla fingerborg. Därigenom vart han så tröstad i sin fångenskap, och fick ett så grymt förtroende till mig, att han icke alls vände sig till någon annan i hela skaran." Nå, din tok, kan du icke begripa, att det var honom nog, då du själv icke höll tand för tunga; och det var just det han ville? "Å herre, jag talade, jag. Jag beskrev ifrån det största till det minsta, huru vi hade alla våra saker ställda; och vart vi tänkte gå, och huru vår befallningsman ämnade göra med fienden.-- Men--var du alldeles befängd, Jeppe? "Sir herrn, jag sade honom, att efter jag var fänriken, så var jag just närmaste man till översten eller till befallningsmannen, förstås; och han begrep lätt, att ingen i hela högen visste så gott besked, som jag, på allting. Och jag sade honom, att om han vore lika hederlig, som han var en talför och rolig karl, så skulle jag skaffa honom en hög post i sällskapet. Det nämnde jag, på det att han skulle sätta allt sitt förtroende till mig ensam och icke gå och prata med någon annan i hopen. Sven skall icke nu se arg ut på mig för det"--tillade Jeppe med en blick på sned. Jag är icke ond över det! röt Sven Grymme. Men jag är led sen över vad som hände sedan, nämligen att du lät honom rymma, din stolle! "Sir herrn," fortfor Jeppe, "jag sade åt mannen, att jag skulle skaffa honom en så där hög post ibland oss, blott på det han icke alls måtte tänka, att jag trodde honom om att ämna rymma. Och det tog bra. Ty nu gick han på med mig alldeles ogrundat, och frågade mig om allt; och jag, jag svarade honom om allting, såsom man svarar en sin bästa vän, vilken man tänker bli kamrat med till dödar." Det klack till i bröstet på Göran. Han fixerade Jeppe skarpt. Nå vidare? vidare? "Sir herrn," vidtog Jeppe och nalkades befallningsmannen än närmare, "nog begrep jag ifrån början, att herr Pilcomaju ämnade ta till fötterna och rymma hem igen till det stora tjuvbandet, om han komme åt. Och det skulle väl ock någon gång i alla fall ha lyckats för en sådan luv. Därmed så lagade jag, att han icke fick tala med någon endaste själ riktigt, utom med mig blott, i bandet. Och sedan dansen var slut--sir herrn--gick jag med honom litet avsides bakom tjocka trän, och sade: både jag och du, Pilcomaju! (för si, vi hade nu blivit bröder), både jag och du kunna nu vara trötta, kom! skola vi lägga oss och sova i fred: vi skola ändå bliva fänrikar tillsammans i all vår tid, och böra ligga ihop. Då skrattade den luven i mjugg åt mig såsom åt en stor tok, tog mig i famn, och vi lade oss att sova. Jag låtsade somna gott; och han med. Efter en liten stund reste han upp nacken och lyddes om jag sov, eller om någon annan kunde märka honom. Jag låg som ett gott barn; och ingen kristen såg honom; ty jag hade med flit fört oss så undan, att det var omöjligt. Därmed passade han på tillfället, tog till fötterna och rymde--hahaha!--just som jag ville, att han skulle göra." Du är en--Jeppe!--vad skall jag kalla dig? utbrast Göran med ett överljutt, hjärtligt skratt. Sven korpral stod och gapade som ett nyfött barn. Jeppe fortfor: "Nu sir herrn, är jag blankt säker, att den luven ej av de övriga bland våra fått utspeja ett endaste sant ord; ty han talade blott med mig. Och av mig har han fått veta så otaliga många osanningar, att springer han hem med alla dem till sin rövarkapten, och icke glömmer någon enda, såsom jag visst hoppas han icke gör, så skall han leda dem på en god stig. Då skola de göra så många dårskaper, att vi skola omringa dem, slå dem och gripa dem som fåglar i snaran. Därföre, herr Göran, ville jag laga, att han skulle rymma bortifrån oss straxt, straxt med allt vad jag förtrott honom, innan han av någon annan i bandet kunde få reda på, att jag stöpt i honom puder." Jojo, du sven! ser du så skall man narra spioner! ropade befallningsmannen, och var på väg att falla sin härlige, sin kloke sockenkamrat, Jonsson, om halsen. Sven korpral stod och såg på Jeppe, som på ett generalvidunder. Han sträckte ut sin stora knotiga hand till den unga smålandsdrängen, och utbrast: "är det sant, att du talat på detta sätt? Och att Pilcomaju icke har narrat dig, utan du honom?" Jeppe Jonsson nickade fryntligt och gott åt sin kamrat. Han såg i detta ögonblick så oskyldig ut, som en, vilken aldrig gjort något ont i hela världen. Men korpralen nickade tillbaka och fortfor: "då erkänner jag ock dig för minfänrik! Vivat! Vi skola slå och fånga alla bestar i Småland." Men Göran befallningsman sade: Sven! se väl efter, att allt folket har sina vapen i ordning; ty här kommer att med första bliva en skarp strid. Den, som icke stupar i den, han skall komma att leva, det lovar jag. Gack, korpral! När Sven avträtt, vände Göran sig till Jonsson med dessa ord: Kom utföre med mig hitåt hållet, skola vi sätta oss på en vacker gräsplan. Jag vill höra av dig noga allt vad du sagt åt spionen, och åt vilka trakter du narrat dem att skicka sina hopar. Så vill jag ock veta, om du kunnat lura ur herr Pilcomaju något om fienderna själva och vem de nu kunna äga till anförare; ty de skola hava fått en ny en, säges det? "Å, herr Göran, det kan jag säga: det är ingen annan, än den onde grev Zeyton, som rest över till dem. Det har jag kunnat lägga ihop och förstå av spelmannens ord hit och hit; fast han själv icke trodde, att han yppade något med sitt tal. Och när Sven får veta, att den mannen nu är rövrarnes anförare, da tänker jag, att han först skall bliva rätt upptänd, modig och förskräcklig att slåss. Ty ingen människa har jag hört honom hata så som Zeyton och Nickolson, alltsedan denne nästlade sig in i deras band, bedrog dem och for av med deras penningar. Varföre herren väl ock minns, huru Sven förfor med dem på Byarumskogen just som med ett par solrosor, den där gången vi kommo över dem på resan?" Så är det, svarade herr Göran med en betydelsefull nick. Jag skall låta korpralen vid tillfälle veta vem han har till sin nya fiende. Sedan menar jag här skall bliva en kamp! Gud den Allrahögste får avgöra det övriga efter sin nådiga vilja. Jeppe Jonsson, min gosse! om du visste vad jag älskar dig i dag för all din trohet och klokhet. Mången har en större fägring, än du, i sitt tal och i sin kropps ställning, det bör jag säga dig som en vän: men få äro bättre till väsendets skönhet och en täck, älsklig själ. Du skall få något av mig, om vi komma hem med livet till min fars socken. "Å, det behövs icke, vet han, herr Göran." Säg mig för ro skull på ära och tro: äger du ingen fästmö? Det måste varje bra yngling hava. "Hm? si så där ja. Det skall jag säga för'en, Göran, om vi bägge först komma hem med livet till farsgubbens socken." Alltid är du en skälm, Jeppe, nånå! avbröt herr Edeling leende. Men säg mig nu till sluts något annat, om du kan. Lurade du ut så mycket av den där spelmannen, att du ungefär kan säga mig var kärnan av rövarbandet har sin styrka liggandes för närvarande? "Jag hörde ett par ord," svarade han, satte handen för sin panna och såg stint i marken. "Ja, om jag skall säga vad jag tror, så ligga de med huvudstyrkan i någon rysligt stor, öde skog emellan ett par ställen. Finns det några namn, som heta likasom Birkemåsen och Målilla? Ty något slikt förnam jag emellan hans bägge läppar. Men jag är så grymt oklok på ställen, där jag icke varit själver med min fot." Riktigt! utbrast herr Göran, det slår in. Björkmåsen och Moliljal äro tvenne sköna byar, som, ehuru med bra avstånd ifrån varann, just ligga på vägen härifrån till det älskade Vimmerby, när man går över Stenberga och Virsrum. Ditåt drar det sig, det kan jag märka. Men vi skola hugga kanaljerna, såsom man mejar väpling och avslår röda tjärblomster i hö, det lovar jag! ' Historien har låtit dessa namn kvarstå med de olika stavsätt och uttal, som bägge äro gängse i orten; allt efter bildningsgraden hos talaren. 43 SLAGET.--FJÄRDE RÖVARKAPITLET. NU hava vi svarta djävlar på oss tillräckligt! nu lönar det mödan att slåss; vi äro en mot en och en halv, ja en emot två. Kort efter den tid, som i sista kapitlet var å bane, se vi oss verkligen omkring i en stor skogstrakt, majestätisk genom sina skyhöga träd, men förskräckande genom sina förfärliga branter. En äldre man, med muskulösa former och svarta ögonbryn, satt i dörren till en riskoja; och på en sten litet längre ned befann sig en ung karl med blekt ansikte, och med ögon, som tycktes brinna av en eld, mitt emellan vildhet och melankoli. "Min son," sade Zeyton, "låt icke lynnet komma på dig under dessa dagar. Blott icke under dessa dagar! Jag ber dig. När en far ber sin son, så vet du vad det vill säga?" Nickolson slog ned sin blick till jorden; den irrade emellan gröngrå mossa och nakna stenar, utan att finna ett fäste. "För övrigt," fortfor greven, "behöva vi icke frukta för att det skall hända, som du, Joakim, så gärna vill undvika, och som jag bekänner, att icke heller jag skulle tycka om. Min spion har bestämt försäkrat mig, att den där herr Medenberg icke befann sig ibland de upproriske. Jag har likasom du, Nickol, aktning för denna man. Han må nu hava handlat av vad bevekelsegrunder som helst, så har jag aktning--" Vördnad, kärlek--tycktes det vilja utviska sig emellan den andres läppar. "Gott; jag säger också, att jag icke skulle vilja rikta min bössa emot hans bröst, eller befalla någon lyfta en yxa emot hans huvud. Det glädjer mig därföre, att han icke befinner sig i den sturska narren Edelings förlupna rote. Dessa avfällige uslingar, Sven och hans föraktliga byke--säg mig väl, om något infamare kan finnas? Var hederlig karl ifrån början till slut: det har jag ingenting emot; det är på sätt och vis det bästa, kanske. Åtminstone går det stundom icke illa, såsom jag märkt här och där. Men, att vara en skälm, en inpiskad skälm, och ändock --fy, vid alla tre konungarikena!--och ändock giva sig till hederlig karl, och det genom förräderi emot kamrater, mot män, lika gode som en själv, endast med den skillnaden, att de äro vida bättre! Jag svär vid--jag svärjer vid min själ, Nickol! att jag skall fälla denna Sven och alla hans skurkar till jorden; och efter den ärketoken Edeling kommit med i så hederligt sällskap, må han ock gärna följa med i nederlaget." Men tror greven sig vara fullt säker på den där så kallade spionen och hans uppgift? Herr greven-- "Herr greven? vem är det? Har jag icke sagt dig, Joak--min goda gosse--har jag icke upprepat för dig, att jag nu offentligen erkänner dig för min son? Icke skall du så här i skogen kalla mig greve. Kalla mig rätt och slätt din far; och kom till mitt bröst! Du tror icke själv, huru högt jag alltid älskat dig." Oaktat dessa vackra ord nalkades icke Nickolson sin far; hans ögonkast irrade ständigt nedslagne, och likasom sökte de någonting i den vilda mossan. "Herr greve"--började han ännu en gång, men avbröt sig själv. Han, som förut med en så brinnande åtrå eftersträvat, att få erkännas för äkta och öppet benämna greven sin far; han njöt denna ynnest nu, och likväl vägrade hans läppar, att utsäga det efterlängtade ordet. "Skall du ännu skälla mig för greve? herr greve?" utbrast Zeyton missnöjt, nästan sorgligt. "Jag tror det går så långt," fortfor han, "att du skäms för mig, Joak? Du vill icke en gång bevärdiga mig med fadersnamnet? Kan det vara möjligt?" Sonen svarade intet. "För övrigt begriper du ju, att allt detta icke kan räcka länge," inföll greven. "Jag föraktar, så mycket som nånsin du, det sällskap, vari vi nu leva; men vi måste hålla god min. Så fort vi blott med dessa kanaljösa, men tappra krabaters biträde förvärvat oss vad vi till vår fortkomst behöva, övergiva vi dem straxt, och skratta åt alla vidare öden, som kunna drabba sådana här uslingar, mördare och tjuvar. Jag hoppas rättvisan ej skall dröja, att rensopa landetifrån dem, sedan vi väl vänt dem ryggen." Åter ett förräderi? "Har du då blivit en läsare, Joakim? Jag tyckte eljest, att du såg ganska eldig, käck och munter ut, den där dagen då du åkte bort med mig ifrån Måns Bryntessons stuga. Men sedermera tror jag du fallit tillbakas igen? Gunås jag märker, att de där predikningarne--av herr Medenberg, eller vem det varit --måste hava slagit förfärligare och djupare rötter i din svaga själ, än jag nånsin kunnat förmoda hos en ung, rask man, som förut deltagit i många rätt hurtiga saker." Den förlorade sonen såg upp med en stor, glänsande blick över skogen. Han försökte, att även se sin fader i ansiktet; men när hans öga redan kommit i grannskapet av den gamles hår, redan nalkades hans panna och var på väg att möta hans glimmande själsflamma, vilken, ej olikt ett par tända eldkol, utgick under de buskiga ögonbrynen, mäktade Joakim icke fortfara, utan for hastigt åt sidan, skådade, för att hämta sig, skarpt på en i närheten stående hög, kvistlös, naken tall, som åskan en gång träffat; och en suck banade sig väg ur hans bröst ut i den fria, kalla skogsluften. Låt oss icke tänka på annat, än vår närvarande ställning och folkets säkerhet, sade han med en undvikande ton. Herr-- min--min herr--f--kan lätt finna, tror jag, att man kan bedraga sig på opålitliga personers utsagor. Jag anser icke den där spionen för en säker kunskapare; han är ej annat, än en uppklädd zigenare. Pilcomaju heter ingen rättskaffens människa. "Men hans egen fördel är, att icke narra oss med falska underrättelser; ser du det, min vän?" Det kan vara mycket ovisst, varuti en sådan karl sätter sin högsta fördel, svarade Nickolson. Men låt oss antaga, att han är fullkomligen ärlig emot oss; kan han icke själv hava blivit narrad i Edelings läger? "Han narrad? En så illmarig junker lurad? Nej, Joak; förr skulle jag hålla mig själv i stånd att kunna föras bakom ljuset, än denna spelman. För övrigt är allt vad han säger ganska naturligt och trovärdigt. Han berättar, att de avfällige stråtrövrarnes överbefälhavare och befallningsman, välborne herr kapiten St. Göran Edeling utnämnt den skälmen Sven till korporal åt sig, och en annan till fänrik i truppen. I dessa löjligheter ser jag ingenting otroligt; ty Edeling är en student, varken mer eller mindre; och huru en student bär sig åt i det praktiska livet, skulle du kunna begripa, om du själv ett ögonblick hade varit det, Nickol. Förmodligen hade han, jämte sin lärda kurs, studerat sin Schinderhannes, Rinaldo, Mazarino, Miralba, Coronato och andra utvalda rövarhistorier, i teorien, så att han nu ansett sig mogen för utövandet av deras dater. Icke sant? Dessutom berättar Pilcomaju, att herr Edeling själv brukar hålla sig ifrån sitt band, för att i stället slå sig ned och må väl på herre gårdarne, under det roten får gå och rota i skogen. Sådant anstår en fet prosts son. Det är både makligt, förnuftigt och naturligt. Att roten härunder bundit sig själv lös med dans och alla möjliga oförsiktigheter, vittnar om det slags disciplin, en student håller, då han i hast fått sig en arme. Jag finner alltså denna del av berättelsen lika trovärdig. Spejarens utsago om huru den skicklige generalstudenten delat sin här i en mängd små truppavdelningar, att skickas än hit och än dit för att uppfånga och plundra enskilde efterlämnade av mitt folk, tycker jag alldeles inträffar med ett sådant slags snille, som herr Göran Prostelings. Denna oklokhet, att icke sammanhålla sin här, utan stycka den i småbitar, skall hjälpa mig att slå honom bit för bit. Piccolomaju har också fått denna underrättelse av generalens närmaste man, finriken. Kan man sätta sådana geniers planer i tvivel? Nej! General Prosteling har ganska säkert gjort med sin manstyrka så, som jag ej bättre kan önska. Jag har själv med nit lämnat några enskilde stackare av de våra, här och där i Stenberga och Näshult, till och med i Skirö, för att desto mera förleda generalen till spridning av sina korpser. Jag har därföre nu intet skäl längre, att hålla mig blott på defensiven; jag lämnar den starka positionen här uppe i Virsrumsskogen, vilken ställning endast kunde behövas, om fienden, såsom en klok karl, ginge emot mig med samlad kraft och koncentrerad enighet. Men då han, efter vad jag med all säkerhet hör, förstrött sig, måste jag passa på, att uppsnappa honom i sina små hopar, och piska honom stycke för stycke." Skall då vår trupp spridas, för att gå åt de olika håll, som Pilcomaju uppgivit? "Jag har befallt den att delas något, nämligen i tre hopar, som gå åt var sitt håll. Saken kan på annat sätt icke verkställas; och anordningen är redan utförd. Tvenne trupper, mina bägge flyglar, hava avgått för en halv dag sedan. Du, min son, blir hos mig i den mellersta skaran, i centern, som ligger lägrad här nedanför oss bakom kullen. Var raskare, var litet gladare, Joakim! din far ber dig därom. Du skall få se, att det går! går härligt: se upp, min son!" Jag skall slåss, svarade Joak. Frukta intet för mig. Greven betraktade med hemlig fröjd och beundran den flamma av hjältemodig och högsint karaktär, som syntes upplåga i ynglingens ögon, och vars sken nu spred sig över hela hans ansikte. "Hör, min älskade son!" sade han, "jag har kallat dig till detta enskilda samtal, medan de andre rasta därnere, innan vi marschera vidare och innan de sista, avgörande striderna till seger begynna--" Kallat mig särskilt? för vad? "Säg mig, Joakim Nickol----vi hava under förflutna tider överlagt med varann om många olika saker; men ett ämne finns, ett ljuvt, ett stort, ett outsägligt ämne, min son! varom vi aldrig talat. Vi skola göra det på denna stund." Den olycklige blickade upp på sin far med en hemsk aning. "Förskräcks icke, utan var glad," fortfor greven. "Säg mig, Joakim Nickol, vilken du mest av alla på jorden har älskat? Eller säg mig det icke; ty jag vet det. Du har aldrig sagt mig det, men jag vet det. Jag har uppsnappat dina i tysthet undfallna ord; jag känner din största hemlighet; men du känner icke min." O min far--! "Så har du likväl förmått dig, att giva mig detta namn?" utbrast Zeyton och slöt med hänryckning sonen till sitt bröst. Han såg härunder ned på honom med ett begär, liknande ren, himmelsk vällust: sådan, som blott föräldrar kunna hysa till barn. Efter ett ögonblick av tyst betraktelse och njutning viskade han, med huvudet nedböjt emot Joakims lockar vid tinningarne, men likasom han fruktade att se honom i själva anletet vid blixten av det ord han hade att uttala: "hör!--din mor lever!" En glädje av onämnbart slag kastade hastigt sin glans över ynglingens hela gestalt; men hastigt syntes han blekna och en fasa utbredde sig i alla hans drag. "Hon lever? Men--o Gud! huru? var?" Greven upphöjde sin hand över honom och svarade allvarsamt, men tillika milt och nästan svärmiskt: "låt icke detta ögonblick försvinna under betydelselösa utrop, min son. Du skall lära känna allt, emedan du snart skall återse din mor, och vi bägge i hennes sällskap ärna flykta över till ett annat land, sedan vi genom dessa strider förvärvat oss de nödiga medlen. Sitt därföre lugn på stenen här vid mina fötter, Nickol, och lyssna med fullt förtroende till vad din hittills så olycklige, men alltid kärleksfulle fader talar. Jag har älskat din mor, min son; jag har aldrig älskat någon annan kvinna så, som Joakima. Denna Celestine--oh! arma, fallnade blomma. Men låtom oss ej förlora tiden med att uppriva sår, som icke därmed skulle kunna läkas. Du känner allt, Nickol: du vet varföre jag ingick detta äktenskap, och varföre jag ej förde--ej kunde föra din mor till altaret. Stackars Celestine--även hon, så mycket hon än plågat mig, hade varit värd ett bättre öde, kanske, än att förmälas med----lika mycket om allt detta nu. Hon har fått ett namn likväl i världen, och hon besitter en egendom, från vilken jag måst fly. Hon har ett par små vackra flickor--ack, Joak, bliv icke ond på mig i denna stund! men jag säger dig, att jag älskar de där små också. Lika mycket, lika mycket! bort med alla silverskyar, som bliva stora moln, om de få växa! Celestine och allt hennes skall bliva lyckligt och sällt ändå--ändå --ändå--jag behöver icke alls tänka därpå vidare--ej det minsta--jag flyr med dig, och med henne, som jag älskat och älskar. Tro mig, Joakim Nickol, världen och även du hava känt mig--jag vet det!--men de hava dock icke känt mig. Tag min hemlighet! Hade jag varit som andre, månne icke jag då snart nog kunnat glömma eller förskjuta Joakima? Eller, ändock icke heller det: jag hade kunnat behålla henne jämte och bredvid min grevinna--om icke just på samma slott, på samma gård --men lika mycket! jag hade kunnat helt uppenbart inför världens ögon hava henne såsom en wife on the left hand. Man har många andra namn därpå i Sverige; emedan saken brukas allmänt, mycket och så gott som utan slöja. Men gjorde jag så? ville jag hava det så? Nej, Joakim--jag ryste, jag fasade för, att den kvinna, som jag älskade högst, skulle stå inför världen i dagern av en förkastad, en usel, en föraktad. Var och en, som sett Joakima, skulle då hava trott sig berättigad, att giva henne ett öknamn, bele henne, håna henne, skymfa henne !--och, vid Gud, hade jag blivit vittne till ett enda sådant ord, så skulle dråpslagifrån min hand ögonblickligt följt därpå. Jag ville undvika allt dylikt: så mycket ont, så stor skam, så mycken fara. Joakimas kärlek--och min!--den föredrog, att leva begraven på jorden." Begraven? ha! min far? min mor skulle ju leva, sade ni nyss? "Din mor har levat och lever. Ingen har vetat hennes hemvist, mer än jag och en trogen tjänare. Med en själ, sådan som hennes fars och din morfaders, har hon känt sig lycklig i ensamhetens sällhet. Min kärlek ägde hon." O--var är hon då? var? var träffar jag henne? Varföre har min far aldrig förtrott mig denna stora hemlighet? "Nej, min vän. Många gånger på väg, att yppa den för dig, återhölls jag därifrån av en klokhet, som jag icke ångrar. Din otalighet skulle ej hava kunnat bärga vad ditt vulkaniska bröst visste. Du skulle hava genombrutit muren, fört din mor ut i dagen, bragt skandal över din far och en namnlös smärta över den olyckliga Celestine. Instörtande i din mors lugna fristad, skulle du hava stört den och i grund fördärvat hennes ro genom din ankomst och närvaro. Joakima själv skulle ej kunnat njuta ett ögonblick längre av sin stilla, himmelska enslighet, där hon bodde och var, därest hon vetat av dig, och sett dig hos sig. Hon skulle ganska säkert velat komma ut med dig, eller för din skull. Vad skulle hava blivit därav?" Min Gud? visste hon icke av mig, sin son? Vad trodde hon då om mig? "Att du var död, Joakim. Att du ifrån första ögonblicket av din tillvarelse slocknat." Att jag slocknat! Att jag ifrån första ögonblicket av min tillvarelse ej varit till? Sant! O min mor! min mor! Så voro då både du och jag döde för varandra? Öde? Var detta blott ett öde, min far? eller var det din hand? "Fördystra icke vår dyrbara stund, min son. Allt lidande är slut om några dagar. Din mor måste, om allt gått rätt, i detta ögonblick icke längre vara kvar på Karmansbol, ej mera bo i undre våningen av samma hus, där Celestine intager och behärskar den övre. Jag har så föranstaltat, att hon under dessa mellandagar, på sin höjd mellanveckor, kommer undan ifrån Karmansbolshus, och vistas dold hos din goda, hederliga moster, den där trollpackan. Dels är gamla elaka mor Helena eller Ellin ej så gammal, som sorgen givit henne utseende utav, ehuru hon dock äger många flera år än min och din älskade Joakima; dels kan hon icke i botten vara så elak emot sin syster, den hon måste hålla av, som hon alltid varit emot mig. Hennes många bittra ord, ofta nog över mig och även dig, och ännu mer hennes outsläckliga hat till grevinnan Celestine, kunna ju hava haft sina orsaker?" Och hos henne är min mor nu? Jag skyndar dit, min far. Vi skola snart kämpa ut denna strid. Jag skall slåss som en tiger vid er sida. Vi skola segra, segra! O--kan det vara möjligt, att jag får blicka på min mor med dessa mina ögon? Jag hade blott sett henne i andarnes värld, i drömmen, i tanken, i den skönaste inre själens mörkaste, men dock ljusaste hem. Och där, o Gud, har väl också hon hela tiden skådat mig såsom ett litet barn, en from ande, intagen i goda änglars samkväm? Min mor--min mor--jag skall säga dig, jag har icke varit i änglars samfund. Men--en dag skall komma! Till strid! till strid! Vi skola kämpa, vinna, och resa så till livets och bättringens land. Till Engelland! säger alltid min mosters dotter, lilla Ellin. Jag tror på henne och på hennes vänners ord. Min far--förlåt mig ett enda uttryck--också du behöver-- Behöver bliva en annan, behöver bättras! tänkte han kanhända tillägga; men fadren själv avbröt hans ord genom att ånyo, och med en häftighet utan like, trycka honom i sina armar. De täta granarnes ljusgröna toppar stodo som kyrktorn omkring fader och son; självvuxna tornspiror, bildade de dock en helgedom i denna öken, på denna jord. Gud såg ned på de tvenne förlorade. Ett ljud, liknande ett dovt, men i början varsamt buller, störde de bägge i sin ömsesidiga omfamning lycklige, i himmelskt hopp försjunkne. Greven spratt till. Oron kom tydligen nedifrån andra sidan av kullen, där hans folk låg lägrat. Bullret växte hastigt, och en karl kom springande upp till riskojan, där anföraren och hans son suto. Zeyton och Nickolson reste sig. Vad är det? ropade greven. Flera skott där nere i skogen besvarade honom självmant. Den ankomne rövaren ropade, med anden i halsgropen: Vi äro anfallne och omringade på tre sidor! Vi hava de skurkarnes hela styrka mangrant på oss! Jag har sprungit en hel kvart! jag har varit åt alla hållen, för att upptäcka om någon möjlighet-- "Vad vill det säga?" utbrast greven. "Deras hela styrka? Har då spejaren bedragit oss? Fort, fort Joak! min bössa, min sabel! Intet ögonblick förlorat! Beväpna också dig, Joak, och skarpt! Ar folket i ordning och uppställt?" Utan att avvakta svar på sin egen fråga, störtade greven in i riskojan, som utgjorde hans högkvarter, och Nickolson efter. De grepo sina ypperliga vapen; ty Zeyton hade aldrig försummat jakten, sin mest älskade sysselsättning, och de engelska dubbelbössor, som på Karmansbol utgjort hans käraste kamrater, hade han icke efterlämnat på sin flykt. Snabb och med en hurtighet, som liknade en ung mans, omgjordade han sig och stack ett skarpt svärd i skidan, efter att ännu en gång flyktigt hava besett dess dubbla egg. Sonen och han skyndade ned till sin modiga kamratskara i skogsdalen. Greven hade på denna punkt några och fyratio man. Vid sin ankomst möttes han av härskri och vilda rop ifrån flera håll. Ur skogen på andra sidan om dalslätten framstörtade en linje av de värsta krabater, man skulle kunna se. Greven räknade dem till tjugu, trettio; och endast beväpnade med långa stakar, på vilkas ändar liar suto. I glädjen över, att märka fienden ej vara talrikare eller farligare, ropade han hastigt sin bästa flock tillsammans, förbjöd den att "svärma", det vill säga, att på jägarvis förströ sig, man och man; och han formerade den i stället till en tätt sluten front. "Ladda och skjut ned de där gråbröderne, gossar!" ropade han. Rövare ladda, måtta och skjuta visserligen; men till så mycken ordning, som att giva en salva, eller att fyra av alla på en gång, förmår sig svårligen deras otålighet. Efter några skott, som träffade de anfallande "gråbröderne" mer och mindre, hördes ett hastigt och oförmodat skri ifrån högra sidan av dalen, just där de mörkaste tallarne stodo och halvlutade sig över en djup rännil. Greven blickade dit, och förnam en skara, av minst fem och tjugu till, falla över sin flank på denna sidan. Och knappt hann han ur sin först bildade front bryta ut några man, för att göra face emot denna nykomna fiende, förrän han åter hörde ett ännu vildare rop ifrån den motsatta kanten. Emellan de täta enbusksnåren västerut störtade en talrik hop ohyggliga bussar över grevefolkets vänstra flank; och så såg sig Zeyton nu från trenne sidor omgiven av minst femtio, kanske sextio, sjuttio fiender. "Nu hava vi svarta djävlar på oss tillräckligt! Nu lönar det mödan att slåss! Vi äro en mot en och en halv, ja en emot två!" röt han med en dundrande stämma: modet sken ur hans ansikte, och kraften växte i hans armar med faran. "Förbannade lögnare! Du skall bliva den förste jag viger åt döden," utbrast greven, i det han varseblev en gulblek, slingrande figur i sin egen här, och vilken stack sig undan bakom sina längsta kamrater. Pilcomaju (ty det var just sin egen spejare greven hötte åt) såg sig på vippen att få den engelska bösskolven i sin nacke, då han, vig som en zibetkatt, böjde sig undan. Därpå grinade han med två blankt skinande tandrader upp emot den vrede härföraren och ropade: "tänker ni slå ihjäl ert eget folk, sturska general! så spår jag eder en egyptisk död rätt snart, och det skall ni få märka, Bedon!''l Den del av sin här, som Zeyton behållit kvar hos sig själv, utgjorde väl knappt halva antalet av hela hans rövartrupp; men bestod i ett utvalt folk. Långa kronobergare, över tre alnar mest allihop, sådane som Smålands stolta mark helst ser sig trampad utav. Bleka, infallna, bistra kinder; men höga knotor vid ögonen. I Bedon betyder herre, på zigenarnes tjuvspråk. nen; och dessa eldsprutande, så ljusblå de än voro till färgen. Så liknade dessa hurtiga karlar ett sällskap av fyratio efter rov gapande gamar; och de gapade aldrig förgäves. Zeyton sköt skott på skott; och för varje sårades en fiende, om han icke föll. Nickolson laddade ständigt den ena avskjutna räffelbössan och gav den åt sin far, under det han i utbyte emottog den andra att ladda. Grevens fleste kamrater hade även skjutgevär. Men hans fiender, "svartbröderne" ifrån vänstra och högra sidan, ägde likaledes bössor; om ock "gråbröderne" mot hans front icke besuto annat än hötjugor. Så blossade eld och rök genom dalen. Träden insveptes i krutmoln, och grenarne hoppade vid ljudet av svordomar, skri och ett fäktande utan make. Här visste man att meja ned varann; ty det var rövare, som hade tagit rövare om händer. Mordets män slöto mordets män i sin famn. Tjuvar känna huru man skall bestjäla tjuvar; och när de slutligen gå att stjäla livet ifrån varann, så veta de också detta, bäst av alla. Världens sista tavla är denna: man såg döden, som hade fattat tag i döden, för att förgöra sig själv. Blodet forsade över smålandsskogens rika ljung; och jorden klädde sig i den röda prakt, som hon alltid älskat här, ända ifrån urminnes tider. Vilken trakt har sett så många drabbningar, som Holavidens li'er, Aspelands, Vedbo, Vidinge och Konga härader, under danska fejderna? Och långt före dem bort i den hedniska fornvärlden? Likasom ock efter dem, i kung Gustavs dagar, och ända ned till oss? Greven och hans son åtföljde varann i slaget; och av alla rövare övergick ingen dem. Dock var greveskaran fiendens mycket underlägsen till antal. Modet och snabbheten skulle ersätta detta. Grevens krut var nu förbi och kulorna bortskjutne. Han drog ut sin vasslipade pallash; ett tveeggat svärd, med udd; ett vapen, på en gång att hugga och sticka med. Greven ropade sina bästa karlar omkring sig: han beslöt att i spetsen för dem göra ett utfall. Han ärnade genombryta den omgivande svartbrödrakedjan, och riktade sitt anfall åt ett hörn av dalen, där en hög klippa reste sin vägg emellan ogenomträngliga hagtornssnår på ömse sidor. Han ville skynda dit, för att ställa sin rygg emot klippväggen, och av den finna ett värn, likasom av hagtornskogen på de bägge sidorna därom. När han fick ögat på den nya flock av fiender, han angrep för att komma åt det håll, han nu föresatt sig, stannade han ett ögonblick tvärt. "Ha -- det är du, Sven!" ropade han. "Välan, ursinnige bov! Du, som går emot egna vänner!" Med dessa ord ljungade greven sin svärdsudd emot Svens breda bröst. Men den flinka karlen slog undan klingan med sin högra arm, och skrek åt sin fiende, så att skogen skalv: "Välkommen, satan! du är just den, som jag har sökt! Du, som icke blygdes en dag, att frånröva dina egna vänner deras skatt, nu skall du dö, tvefalt förbannade!" De övrige stridsmännens tumult hade dragit sig något undan, närmare dalens medja. Vid foten av klippan var platsen mera ren, och när Sven sprang på greven, för att med sin yxa måtta dråpslag åt honom, voro ej flere närvarande, än att utrymme gavs för en bister tvekamp emellan dem bägge här. Greven drog pilsnabbt in sin undanslagna pallasch, och stötte den med vild häftighet i sidan på Sven, i samma ögonblick, som dennes yxa nedstörtade med sitt breda bett över honom själv. Yxan var riktad emot Zeytons huvud; men genom det stygn, Sven medsamma erhöll under sin arm, sjönk hugget något, och det träffade icke hjässan, såsom ämnat var. Dock gjorde det ett brett och djupt sår i Zeytons axel och bröst; hans blod strömmade ut: det blandade sig med Svens i den friskt doftande luften. Bägge höjde ånyo sina förfärliga vapen emot varann; och ehuru deras armar mattats, lågade vreden desto högre i tigerblickarne: de glömde sina gapande sår. I detta ögonblick omfattades grevens fot oförmodat av ett tag bakifrån. Han föll omkull. Ett leende ifrån den svartögde zigenaren mötte hans blick, och aldrig hade den gulbruna kinden sett så glatt glänsande ut, som när den nu böjde sig över Zeyton. "Pilcomaju, vet ni greve, har ingen förrädare varit, fast han ser, att fienden bedragit honom med en falsk underrättelse då han spejade. Men efter ni ämnar slå Pilco för sådant, som han icke rår för, nådig' greve, så skall ni först ett rapp bita i gräset, innan ni än en gång måttar hugg åt honom. En liten söt käringkrok kan ni hava hållit tillgodo i vänligt lag; adjö bedoni!" Med dessa ord sköt egyptiern av bakom hagtornshäckarne som en bevingad pil. Sven var i begrepp att störta sig ned över sin fallne fiende, och giva honom det sista slaget; då det nu omsider lyckades Nickolson, att göra sig lös ifrån de hopar, som omringat honom och hindrat honom, att genast skynda tillbaka till sin faders sida. Nickolson såg ej sin egen fara eller huru illa sårad han själv var: han hade blott öga för sin på marken liggande, förblödande fader. Med hemskt raseri, lik en ung leopards, sprang han emot Sven, höjde bösskolven och träffade hans huvud. "Ha, var det du, Joak djävla nickel!" vrålade Sven, i det han med krossad huvudskål störtade ned i ljungens mjuka famn, rullade trenne varv omkring utför höjden ifrån klippväggen, och under fortsatta rosslingar, med svordom och hädelse, lät sin mörka ande flykta ur sin förfärligt sargade kropp. Joakim föll på knä utmed sin fader. Den nedgående solen strödde gulddoft över skogen: ett purpurskimmer av eget slag, i långa, violettblandade strimmor, kastade sig emot den höga, grönt bemossade klippans vägg, där greven låg och hans son. "Lever du icke mera?" viskade Joakim, nedböjde sig över sin fars anlete, och förde hans hand med darrande häftighet till sina läppar. Greven höjde matt sitt ögonlock. "Solen går ned, ser jag, vi kunna icke segra i dag! men i natt----i morgon skola vi--" Då han med möda uttalat dessa brutna ord, vred han sin på marken stödda hjässa så, att ansiktet vette åt himmelen, och hans blick mötte Joakims lockar. En hinna skymde redan randen av denna blick: dock förmådde han igenkänna vad han såg. Hastigt sprang en flamma upp i ögat, likt den sista elden, som genomlöper den slocknande fallaskan. En öm dager av alldeles nytt slag lade sig för första gången i detta ögas låga. "Jag tror du kysser mig, Joak? Det har du aldrig förr någonsin gjort! O min son----jag dör----min son, förlåt mig! förlåt mig för vad jag brutit emot----hälsa din mor---- Grevens läppar förmådde ej viska mera. Hans ögonlock sammanföllo för denna jord. 44 PÅ VALPLATSEN.--FEMTE RÖVARKAPITLET. Jag skulle gärna vilja taga även dem, för att hava hela mitt Småland rent; ehuru jag bekänner, att jag i dag anser min egentliga seger vunnen . Göran Edeling översåg slagfältet. Han hade varken vid början av anfallet eller under stridens fortgång stått i den egentliga spetsen för sin här: sådant hade han överlämnat åt Sven. Men själv hade han uttänkt planen för anfallet och ordnat det hela. Han var en man, vars huvudavsikt gick ut på att göra sina fiender lyckliga, bringa dem till hederligt folk och skaffa dem förlåtelse: slå ihjäl dem ville han icke, mer än som oundgängligt var; och med det blod, som måste flyta, ville han icke färga sina egna händer. Till detta hade han haft sin korpral. När segren syntes avgjord, framträdde han på valplatsen. Han såg över hälften av rövrarne ligga slagne, döde eller döende; ganska få hade undkommit; de återstående voro gripne och stodo i en fångad, omringad hop under slokbjörkarne vid ena sidan av dalen. "Sven Grymme har stupat!" genljöd det över slätten. Herr Göran, åtföljd av Jonsson, skyndade upp till den höga klippväggen vid kjusans ena utgång. Svens lik var det första, som här mötte hans blick. När han kom högre upp, varseblev han greve Zeytons blodigt vanställda kropp; och vid hans sida Nickolson, blek, avsvimmad, kanske också redan död av sina sår. Edeling stannade vid denna syn. Ett innerligt vemod speglade sig i hans anlete. "Gud själv har talat genom en gärning här," yttrade han allvarsamt, högtidligt. "Jag lyser fred och förlåtelse över de besegrade." Han nalkades Nickolson, tog hans hand, kände pulsens rörelse, ehuru vacklande och ytterst svag; och han utbrast: "sonen lever? Han skall leva." Han befallde sitt folk föra den sårade avsides, förbinda honom, vårda honom och bära honom till närmaste ställe inom Jönköpingsgränsen, Blåsmåla eller Pinnarp i Stenberga; "ty," sade han, "jag vill hava honom utur Kalmar län, där vi nu stå, in uti det andra länet, där jag mera förmår; att icke kronobetjäningen tager honom emot min vilja och för honom till Kalmarslott, som är någonting fasligare." Sådan var herr Göran Edelings människoälskande mening. Nickolson upplyftes sanslös ifrån sin döde faders kropp och bars bort till ett okänt hem, där han kanske skulle vakna en gång--ibland fiender? ibland vänner? Sedan överbefälhavaren med stark stämma ropat tillsammans allt sitt folk och även låtit leda fångarne inför sig, skådade han omkring sig med en örnblick, öppnade sin mun och sade: "Smålands sköna land har i kväll njutit en härlig segerafton! Tappra kamrater, jag hälsar eder härmed alle, ej mindre vänner, än fiender. Vi se nere i den gröna, praktfulla dalen månge av oss, som bitit i gräset: redlige stridsbröder! vårt första göromål skall vara, att samla alla de döde, lägga dem vackert tillhopa i vänlig famn, gräva en vid och djup grav på skogens skönaste plats, nedmylla alla och sjunga en psalm över dem. Människor skola förlåta denna psalm, fast den ljuder över fallne rövare; och Guds son skall höra den med sin milda nåd, samma nåd, som då han sade till rövaren på korset vid sidan om sig: i dag skall du gästa med mig i min faders rike. Ty--älskade--inför Gud den allrahögste äro vi samtlige skälmar. Låtom oss därföre nu, sedan kampen är slut, hålla av varann mänskligt, och räkna över med varann huru många ibland oss blivit vid liv. Vi skola hembära tackoffer till Gud för var och en, som stupat i dag; ty för den hava vi nu icke vidare något bekymmer, varken huru vi skole besegra honom, eller, sedan han blivit besegrad och gjord till hederlig igen (vilket skett, om han levat), huru vi då kunde hos landshövdingen skaffa honom nåd och någon redlig utkomst under den övriga livstiden, vilket alltsammans visst icke blivit någon lätt sak. Gode vänner! jag säger eder det. Denna slutliga omsorg är mitt åliggande. Jag skall bringa eder framtida bärgning till stånd; och emedan jag lovat det, så skall jag hålla det. Men jag har alltid talat uppriktigt med eder, mitt sinne är sådant; och jag yttrar mig därföre lika öppenhjärtigt i dag, som alltid, nämligen, att ingen av eder bör förtycka ju flere, ju bättre, med doden fulländat sin bana här. Ty alla sådane inställas hos Gud, och få ångerfullt och glatt för Jesu skull förlåtelse av Honom; vilket är vida lättare, än att bekomma det av tingsrätten, som icke har lov att tillgiva. Likaledes erhålla ock alla desse döde mycket bättre sin framtida utkomst i paradiset, efter förlåtelsen, än vi någonsin skulle kunnat skaffa dem i vilken Smålands bästa bygd, som stått oss till buds. Sörjom därföre icke över de slagne, utan snarare över oss, som leva kvar. Dock skall det väl även med Guds bistånd gå för sig för de kvarlevande; ty, ehuru människor för det mesta råda på jorden och efter förmåga hindra bättring, hjälp, nåd och återställelse till det goda för dem, som behöva återställas, så har likväl Gud också ett litet finger med; och vi skole icke förlora hoppet. Så är nu min befallning till eder: att I först och främst rengören valplatsen, samlande de döde i en hög, utan åtskillnad på vänner eller fiender, vetande, att vi allihop i grunden äre rövare utan förtjänst. Min fänrik skall anföra eder vid rengörandet. Sedermera skall någon av fångarne redligen för oss uppgiva stället i skogen, där greven själv och grevefolket haft sitt förnämsta tillhåll, högkvarter och kassa; att vi måge taga den. Vi förhoppas, att de övervunne utan fråga skole vara oss behjälplige härtill; enär vår mening är, att försätta dem alle i ett ganska gott tillstånd, lika med vårt eget. Se så, gossar! När allt blivit väl beställt, skola vi göra ett dundrande kalas i skogen: vi skola äta oss mätta efter arbetet och dricka en smula ovanpå. Jag ämnar även efteråt tillåta dans." Göran såg under sitt fantastiska tal flere ögon vekna till tårar vid uttrycken om deras lycka, som stupat i dag; och ingen gnista av fiendskap fanns kvar emellan hans egne och det så kallade grevefolket, då han slutat sina ord till sällskapet. Överbefälhavaren, herr Göran Edeling, var emellertid icke en så enfaldig och lättrogen man, att han genast och utan villkor lät "binda lös" sina fångar. Han var ännu klokare när han teg, än då han talade; och framför allt handlade han med mycken försiktighet. Han lät föra hela hopen av de fängslade upp på en kulle, och satte där vid deras sida en liten bevakning, som ägde skarpladdade gevär. Han ville, att fångarne härifrån skulle bliva vittnen till huru omsorgsfullt hans eget folk rensade den täcka dalen och den sköna segerplatsen; med vilken kärlek de samlade lemmarne även av sina fiender; och huru vackert allt avlopp. Själv satte sig Göran på en hög och bred sten ej långt ifrån; han tog upp sin cigarr och började röka med mycken trevnad. Men han kastade därunder i hemlighet ganska upp märksamma blickar, ej blott på fänriken, under vars befäl arbetet fortgick i dalen, utan framför allt på fångarne, för att i deras uppsyn varsebliva, både vad intryck det hela av deras behandling gjorde på dem, och särskilt vad vars och ens fysionomi kunde lova för framtiden. Göran gjorde i tysthet över sina nya vänners anletsdrag många betraktelser. I synnerhet var det en ung karl, som behagade honom; och han gav en av vakten befallning, att föra denne till sig. När den fångne rövaren stod nedanför stenen vid Görans fötter, fick bevakningen lossa hans händer och därpå återgå. De bägge blevo ensamme. "Hörpå, min unga skalk," sade befälhavaren, som just nu slutat sin första cigarr, och därföre ur fodralet upptog en ny, vårvid det hände, att hans fingrar besynnerligtvis grepo tvenne, i stället för en. "Nå gott då," inföll han och avbröt sin påbörjade första mening, "jag ser, att ymnighet åtföljer mina händers företag. Röker han, min vän? jag har här fått i en stump för mycket, och kan dela med mig. Tag! se så, tänd! vi kunna nu språka desto bättre." Fången bugade sig och gick utan svårighet in på förslaget. "Att du blivit en skälm i dina dar, är misstag," vidtog Göran. "Jag ser på ditt sätt att röka, det du mycket bättre passar till hederligt folk och till en kronans man. Men lika gott om det: vi skola komma till din egen historia framdeles, ifall du har någon att bjuda på; nu skall du berätta mig, huru det förhåller sig med grevefolkets affärer. Jag visste väl, att jag här i skogen emellan Björkmossen och Målilla skulle anträffa kärnan av hela er trupp. Men jag vet också, att greven förut delat sitt folk och bortskickat några mindre hopar. Detta hade skett genom vår egen tillställning och de falska underrättelser greven bekom, på det att han skulle försvaga sig och låta slå sig, såsom ock i dag lyckligen för sig gått. Men säg mig öppenhjärtigt, min gosse, av vad slag de återstaende strövkorpserna äro, och huru manstarka de kunna vara." Herr kapten! sade fången--och utblåste en skön rök, vilken han likväl hade den egna ekonomien, att genast med gapande mun ånyo indraga, för att njuta för andra gången, och därefter slutligen låta långsamt utgå genom näsborrarne -- jag skall berätta herr kaptenen huru allt är: det var en sjuhelvetes superb tobak. Sedan herr kaptenen i dag här i grund slagit den förnämsta rövarroten, vartill jag tillstår att jag har hört, så kan kaptenen anse sin sak vunnen och hela småländska bandet utrotat. Ty de tvenne strövpartier, som greven en halv dag förut skickat bort ifrån sig, gjorde väl det, att han försvagade sig till antalet; men det bortsända rafset var dock hans sämsta pack, folk utan seder och armstyrka och, jag vill säga, rena skräpet. De bestodo mest i skojarbyke, zigenarbestar, tockna som Pickelmaja: lumpsamlare, vilke kommit så långt, att ingen mer än en gång ville förtro dem lumpor, och som därföre sällat sig till oss. Kantänka! Men vi, i kärntruppen, vi höllo oss verkligen för gode i deras sällskap; vi hade ett jämnt gräl med dessa slokar, och greven gjorde ingen skada uti att skicka dem sina färde. "Äro dessa återstående slokar talrika?" Å, så där till en trettio, fyratio hundar kunna de väl stiga. "Jag skulle gärna vilja taga även dem, för att hava hela mitt Småland rent; ehuru jag bekänner, att jag i dag anser min egentliga seger vunnen, och att ni, mina vänner, utgjort mina hederligaste, bästa och egentliga fiender. Ni var kärntruppen, såsom sagt är," återtog Göran, med en nick åt fången, full av militärisk hedersbevisning. Jag ber herr kapten så mycket, inföll fången, att om de där Pickelmajorna, såsom vi brukade kalla hela deras sällskap, skulle bliva gripna, som rätt kan vara, herr kapten dock icke må blanda dem ihop med oss. Vi hava haft göra nog, att bli skilda från det avskrapet; men smackas vi åter tillhopa, så skall landshövdingen förakta oss, när han får- se oss, och ingen giver oss nåd i sin tid, bara för de helvetes usla kariblarnes skull, som kommit i vår gemenskap. Jag bedyrar: de där äro inga rätte smålänningar, utan tattarbyke och häktmakare, som endast få gå ovan jord, emedan f--n själv skäms att hava dem i blåkulla. "Jag tror det. Men säg mig: hörde den där spelmannen, som du kallar Pickelmaja, till deras avskrapsfamilj?" Ja, det är säkert. Fast greven var nog enfald--nåja, han är död nu. Men det är visst, att greven behöll den där Spelmaja hos sig, endast för att han var kvick att bruka till spejare. Han gick med ibland oss i dag här; ehuru han med rätta bort avskickas med de andra Vimmerbytingarne, han ock. Men han lismade sig till att få vara kvar. Har icke herr kapten sett honom på valplatsen? Icke är han ibland de levande fångarne: finns han nu icke heller bland de döda, så har han säkert flytt och rymt. Ty på sådant är han lärd. "Nå, skadan vore icke stor. Men säg mig: greven hade väl häruppe i skogen något egentligt läger? ett hus, en koja, håla, bysche och sådant, som en anförare anstår? Han hade väl någon hop samlade penningar, kan jag tro? Du skall säga mig beskedligt stället för sådant. Jag måste hava allt vad greven lämnat efter sig, för att kunna hederligt och gott föda dig och alla mina andre nya vänner. Du röker flinkt, min gubbe, här skall du få dig en ny cigarrbit." Den fångne ynglingen tackade och tände. Nog skall jag visa herr kaptenen grevens riskoja, högkvarteret; och hans lilla jordkällare inunder med. "Det är det rätta," svarade Göran. "Och sedan skall du omtala för mig vad du varit för en, innan du tog fast fot i truppen; att jag måtte se till, huru jag skall kunna göra folk av dig igen." Det är lätt gjort, herr kapten. Men kanske, att jag får säga herr major? herr ryttmästare? Jag tycker, att jag precisingen sett herr översten i uniform vid Smålands husarer rida för fronten en gång på Målilla ådermöte? Göran rätade på sig; och den tanken, att han--om ock blott i fantasien--sutit som ryttmästare i de småländska husarernes utmärkt sköna uniform, trängde smickrande till djupet av hans själ. De begravna officerstankarne vaknade blixtlikt. Under några sekunder blossade han omkring sig otroligt och med ett övermod utan like. Men snart vaknade minnet av sanningen. Han spottade--icke framfuset, långt och mitt för sig, utan helt beskedligt, nära bredvid sig, till höger om stenen. Därpå vände han sig sorgset åt vänster till fången och sade: "Jag tror det som knappast, min vän; jag kan icke tro, att du nånsin har sett mig i uniform?" Herr ryttmästaren behöver icke blygas för, attjag sett honom, ifall jag sett honom; vidtog fången. Ty jag skall säga herr ryttmästaren, att, fast jag nu är här, så räknar jag mig likväl för en person, som aldrig slitit spö, aldrig mist äran, aldrig sutit på fästning, aldrig en gång så mycket som snattat: och det är lätt gjort, att bringa mig till folk; ty jag kan ansvara för, att jag är god till karaktären redan, allenast att jag får bättre inkomster. "Men, i Guds namn! vad hör jag? har du aldrig gjort något? varföre har du då begivit dig till detta sällskap?" Herre, jag var sämskmakare. Jag har ett lätt humör, och jag ledsnade på att gå gesäll i Västervik. "Minsann! sämskmakare?" Det är ock ganska säkert, jag medger det, att hade jag fått hållas längre här ibland grevefolket, så skulle visst också jag bedrivit vad värt varit spö, äran, och till sluts fästning med, kanske. Det är därföre min tanke, att herr ryttmästaren i dag kom alldeles i grevens tid, för att göra slut på hela kalaset, taga mig till fånga och hindra mig ifrån vidare vångel. Jag har intet emot, att herr ryttmästaren gör mig till ordentlig karl--slöt han och blåste ut en lång rök, som likväl genom sin buktiga skepnad såg tvivelaktig ut--men det ber jag herr ryttmästaren aldramjukast, att han icke försöker hava mig till sämskmakare igen. "Vi få se," svarade Göran bistert. "Till en början--apropå, vad heter du?" Kasper. "Till en början, Kasper, skall du visa mig din trohet genom att redligt föra mig till allt det där, varom vi nyss samtalade. Hade greven en jordkällare, säger du, under riskojan? Det var bra. Vi skola se till vad vi kunna göra för din person, sedermera, min vän. Gott! Jeppe Jonsson har med manskapet slutat sitt arbete, ser jag. Avlägsna dig, Kasper, och bed bevakningen ånyo bakbinda dig, på det att icke de övriga fångarne måtte avundas din ställning så länge." Kasper lovade det, bugade sig vördnadsfullt och gick. Herr Göran Edeling nedsteg ifrån den höga sten, varifrån han under hela tiden tagit all sin makt i ögonsikte. Fänriken nalkades honom, och fick beröm för det väl förrättade uppdraget. Hären samlades och uppställdes. Göran märkte vid hastig överräkning, att han förlorat en tämligen ansenlig skara, varföre han tyst och kort tackade Gud. Att Sven korpralen stupat, måste han väl beklaga i anseende till mannens obestridliga skicklighet för hiskliga slagsmål; men då Göran nu föresåg alla drabbningars upphörande, hade han icke emot, att vår Herre tagit en man, som varit svår nog att använda i fredstid. Med lättare bröst tänkte Edeling nu på den närmaste framtiden. Vad som ökade hans verkliga nöje, var, att se, det de bästa sångarne i hans trupp likväl blivit skonade av ödet. Han uppställde dem i en flock särskilt, för ett heligt och innerligt ändamål, som han hade i sikte. Återstoden av den vackra aftonen tillbringades stilla och religiöst. En stor grav öppnades på en plats i skogen, som friast och skönast erbjöd sig härtill. Först av alla nedbars grevens lik, och härvid började sången ifrån de valda sångare, som Göran därtill förordnat. Zeytons kropp lades på själva bottnen av den vidöppna, ansenliga rövargriften. Sven Grymme jordsattes vid grevens sida. Därefter kastade Göran mull över dessa bägge inbördes fiender, i det han vid ett uppehåll i psalmen sade: "varen vänner!" Alla de övrige döda våldsverkarne nedlades ovanpå. Sist uppkastades över dem en hög av jord, torvbetäcktes och stenpryddes på kullens spets. Dessa kroppar kunde i alla fall icke hava bekommit kyrkogård, eller ledsagats till sitt vilorum av vigda händer. Galgbacken skulle hava varit det rätta; men därtill kunde de icke heller få komma utan att först dömas. Göran Edeling drog därföre ej i betänkande, att förskaffa dem detta rum i jordens famn, och göra det så gott han kunde. Full av religiös vördnad och aktningsfull skygghet, hade han likväl icke vågat vid deras jordande yttra något ord utur handboken, vilken han, en prästs son, ganska väl kände utantill, vad begravning angick; och utan tvivel, om han velat, kunnat med sin klangfulla, starka, intagande stämma uppläsa högt. Men, i det han undvek handboken, hade han emellertid tillåtit sig, att förordna avsjungandet av hymnen; ty, om han också ej visste det ur lagen, så kände han det likväl från flere tillfällen hemma hos sina föräldrar, att psalmer hava rättighet att föredragas när som helst, blott det sker i gott uppsåt och utföres med vacker röst. Sången fortfor långt efter gravkullens uppkastande och fulländning. Den öppna, men tysta skogen emottog i vidsträckta, milda armar dessa heliga ljud, vilka den besvarade genom vågor av angenäma ångor ifrån gran och tall. Natten var nära att inbryta; men himmelen sågs klar, och nekade ej att i molnfri famn upptaga dessa böners skära toner, fast de vågade nalkas ifrån brottslingars bröst och sjöngos för rövares skull. Gud såg ned på de förlorade. 45 ETT FRUNTIMMER GÖR HERR GÖRAN BESÖK I HANS HÖGKVARTER, OCH GIVER HONOM LEKTION I ETT NYTT SPRÅK, SOM I SIG SJÄLV ÄR GANSKA GAMMALT - DEN SISTA DRABBNINGEN--TILLIKA DET SJÄTTE OCH SISTA RÖVARKAPITLET. Du måste då vila i jorden utan din cittra? Vid vilken musik skall du vakna? De fångne tjuvarne, som aldrig under grevens regeringstid, och även förut icke på ganska länge, varit vittne till något så himmelskt som i kväll, kände sig utomordentligt betagne; och stora droppar duggade utför mer än ett svartbrunt, skrynkligt anletes kinder. Vildmännen stodo spake som lamm; och om de också ej varit fängslade, skulle de i alla fall varken hava flytt eller gjort något annat, än vad de nu gjorde: lyssna, häpna, smyga sig till att gråta, tyst försöka bedja på bortglömda böner. Sedan begravningen slutats, befallde herr Edeling uppbrott ifrån dalen. Han lät föra Kasper till sig. Denna fånge fick Jeppe Jonsson vid sin sida, och anmodades, att med uppriktigt sinne ledsaga hären till den övervunne grevens högkvarter. Kasper verkställde detta ärligt. När man framkommit till ort och ställe, och funnit ej blott grevens efterlämnade riskoja, utan, vad mera betydde, hans jordkällare med innanmäte; sade herr Göran till Kasper: "du är ifrån denna stund en fri man. Dina bojor hava fallit av, och du skall få välja vilket yrke på jorden du behagar!" Därefter gick han fram till folket, och utropade: "kamrater! vi rasta här i natt. Vi skola upptända eldar att värma oss vid. Vi skola koka och steka; ty vi äro de, som behöva äta nu. Vi hava marscherat mycket i dag; vi hava slagits och vunnit. Mannamodet är sin glädje värt: efter segermåltiden skola vi låta säckpiporna höras, nyckelharpor gå, och fioler--därest lille brune Per har sitt skrälle kvar. Vi skola dricka, gossar! Jag är icke utan sådant att bjuda eder på; dock lagom, fredliga och beskedeliga. Men efteråt skola vi dansa ett rapp, såsom jag lovat er, en timme eller par. God'vänner, vad säger ni om det?" Ett stormande bifall blev svaret. Stockeldar uppblossade snart, dock lagoma och förnuftigt påtända, att ej sätta eld på skogen, vilket i anseende till långvarig torka, oaktat på hösten, kunde vara farligt. Kockarne fingo framtaga förrådet, och Nicke Bengt Ersson gick med förnäm uppsyn främst i sysslan. Grevefolkets skafferi i jordkällaren var ganska skönt. Varken kött eller annat härligt saknades. Och när därtill lades allt vad det äldre Värnamobandet eller det så kallade St. Göransfolket hade med sig, så föreställer man sig vilket gästabud vankades för segerherrarne. Men ingenting mindre förtjänade också män, som kämpat likt desse, och räddat sin älskade fädernebygd. Man åt, man sjöng och man drack: det sista dock--efter befallningsmannens tydliga och oemotsägbara ordres--endast lagom och beskedeliga. Men därefter dansade man; och säckpiporna veno så muntert, att tallarne ruskade på kvistarne och granarne drogo åt sig grenarne av stum förvåning. En god stund efter midnatten släcktes eldarne, den ena efter den andra; och man lade sig mangrant att sova. Befallningsmannen, herr Göran Edeling, vakade längst, och han lät en liten eld fortfarande brinna utanför riskojan, vilken han gjort till sitt högkvarter. Han hade härifrån utsikt över skogen, så långt natten tillät honom att skåda. Men han gick icke själv till vila, förrän han längst bort och på de åtkomligaste ställen i vildmarken utsatt ett par poster; varibland framför allt den ärketrogne Jeppe Jonsson förordnades med en behändig studsare, för att skjuta signal, därest något skulle göra sådant behövligt. "Goda Jeppe! du kan vara trött," sade Göran åt honom, då han lämnade honom på sin vakt. "Jag giver dig därföre lov att sitta på din post, blott du icke lägger ifrån dig geväret, eller somnar, förrän jag kommer och avlöser dig. Då vill jag ställa mig själv på din vakt; ty jag kan icke lita på någon så som på dig, först, och sedan på mig. Jag vill sova en timme nu, jag, i min tur; och därpå efterträda dig, som då får gå att sova i mitt ställe." Fänriken gäspade ett förnöjt ja häråt. Göran Edeling trädde tillbaka. Han kom till sin behagliga riskoja, steg in, och ämnade stjälpa sig omkull på den goda, doftande lövbädden. Att han icke klädde av sig, förstås av sig själv. Men det besynnerliga var, att han ändock icke genast lutade sig ned. Då allt omkring honom, när och fjär, sov så innerligt gott, och blott hans egen eld ännu flämtade i lågor, vilka likt paroxysmer sköto upp ur kasarne då och då; uppsteg hans inre sinne, efter hela denna dags myckna oro, i en desto klarare medvetenhet, ju stillare det blev i naturen; och han kände sig icke mera sömnig. Han satt på sitt lilla läger i minnen och tankar. Så förflöt under angenämt grubbel en stund, eller mer. En yngling, som Göran, har aldrig ledsamt, även då han är som ensammast. Hans själ trädde så djupt in i täcka föreställningar, att han till och med tyckte sig höra musik. Men icke dessa muntert skralande ljud, som hans danslustige kamrater nyss hoppat i polsktakt efter; utan skära, intagande toner, och pa en alldeles främmande, outgrundlig melodi. Det underbaraste var, att när herr Göran knyckte på nacken och vände upp huvudet åt alla håll, försvann icke denna musik i sällskap med hans övriga, inre och blott fantasmagoriska själsnöjen, utan han förnam verkligen med sina kroppsliga sinnen, att någonting spelade därute emellan själva träden. "Till sluts skall man få se, att här är ett skogsrå, som vakar i den täcka natten och knäpper på sin lyra," sade Göran, halvt skämtsamt och halvt häpen till sig själv. Han steg ut i kojans risdörr. Han hörde nu tydliga slag på en cittra; men allt så varsamt och vackert likväl, som om den spelande hyste bestämd avsikt att noga akta sig väcka någon människa. Det var mörkt, åtminstone icke ljust, därute i skogen. Emellertid kunde Göran ganska väl skönja en kvinnogestalt, som med lätta och nätta fjät kom kullen uppföre till hans koja, högkvarteret. Här låg ingen av hans folk närmare i grannskapet, än bakom kullen, ett gott stycke nedanföre. När fruntimret, rået eller skogsflickan redan var honom så nära, att hon snuttade förbi hans lilla, slocknande risbrasa utanför dörren, upptog hon någonting och strödde hastigt på elden. Gud vet om det icke var ett pulver av harts, lavendel, eller ännu ypprare droger; ty hastigt fick lågan liv, flammade upp i ett högt sken, och spridde omkring sig en narkotisk, men tillika ambrosisk vällukt. I det starka ljuset blev icke allenast kojan, jämte herr Göran i dess dörr, tydliga och synbara för henne, som anlände--i fall det troligen var hennes mening, att på detta sätt skaffa sig upplysning över ingången och boningsmannen --utan hon själv kom även för honom i den fullständigaste dager. Han fick då skåda, huru ett skogsrå såg ut. Om den främmande likväl ej var alldeles ett rå, så kunde hon dock visst icke antagas för en god småländska. Hon riktade på honom--icke ett par blå ögon, vilket hade varit rättskaffens--utan de mest svarta och blanka klot. Hennes långa, kolmörka hår, upplagt och lindat kring huvudet i flätor, liknade vad man ser hos kvinnorna på etruskiska vaser eller på Faraoniska tavlor i Denons verk över Egypten. Hennes anlete var brunt, ehuru ljusare än någon negrinnas, någon mulatts; det var ovalt, ungt och, oaktat allt, intagande vackert. De fina läpparne på den lilla munnen sågos också korallröda, vilket gjorde mycket till behaget. Klädseln kunde visst icke kallas god, för en, som sett någonting i huvudstäder, vare sig Stockholm eller Jönköping; den var snarare lumpig, vad slitenheten angick; men rået hade vetat anbringa allt på sin kropp så glatt, nätt och skickligt, att även detta slags klänning hade sin smak. Utan vidare inledning började hon knäppa på sitt citterartade instrument, vilket hon åter framtog under armen, så fort hon strött rökpulvret över herr Görans eldbrasa; och hon spelade ånyo samma främmande melodi, som straxt ifrån början förekommit honom så egyptisk. Därpå sjöng hon med en röst, till tycket och tonen blygsam, mild och mjuk, men med ord, så burleskt sladderaktiga och usla, att en enda vers gör till fyllest att anföra. Jag heter Maguellone, och jag ger alla karlar den och den-- an Fast jag är född i Skåne, så har jag ingen enda vän-- än Men tacka vet jag Vimmerby, där kan man med sin skimmerhy få sig en vän igen:,: Och hästar, sköna pengar och karameller; och kuskar, herrskapsdrängar och mamseller: Och vagnar, vagnar att åka bort från Vimmerby-- nar manen går i ny. Då versen var slut, satte hon åter cittran under armen och tog sig helt enkelt före, att dansa några slag bredvid elden, naturligtvis till den herres nöje, framför vilken hon befann sig; varpå hon räckte fram sin lilla, nätta hand till en allmosa, och sade: "Beddon! beddon! de mandro je karkano!'' I Herre, herre, skänk mig en vitten! Det var en tatterska att bära sig åt! tänkte herr Göran; dansar hon icke och tigger alldeles som visst folk på småstadsmarknaderna? och är ändå så rasande vacker? Men vad är det hon säger? Just vid den tanke, hans eget första ord väckt i hans själ, rann Pilcomaju honom i sinnet, och det förekom honom: få se, om icke detta är den zigenarspelmannens syster eller älskarinna, som jag hört omtalas? Hon kallade sig ju Maguellone? eller om det blott hörde till visan. Tänk, om det är själva den beryktade husmamsellen eller tjuvmamsellen, som efter väl förrättat ärende avreste från den där herregården? Vad kan hon vilja mig mitt i natten? Ah! hon söker säkert rätt på sin Pilcomaju, som varit i tjänst hos grev Zeyton här i högkvarteret; och när den hedersmannen i dag rymt fältet härifrån, vet hon icke var hon skall finna honom. Göran beslöt, att vara ytterst artig, för att utforska huru med allt detta kunde hänga tillsammans. Han nalkades ett steg, bugade sig och sade: "Vill icke mademoiselle Maguellone--Magdalena, tror jag?--vara så god och stiga in i min låga hydda? Jag är väl blott student, men dock så pass mycket som general." Flickan neg och svarade: Mandro aschar ki trasch. Varpå hon steg in obesvärat, men alldeles icke fräckt. När hon såg alla hans vapen och andra härliga saker, utbrast hon: Je marvalo beddo! je lattjo, je schucker tjavo! "Var så god och sitt ner, och tala svenska! jag är icke invigd i tjuvspråket," sade herr Göran, och förde sitt främmande till sin lövsoffa. Den vackra flamman från lavendelbrasan där ute fortfor att skina i högkvarteret på ett ganska intagande sätt. Men om också Göran visserligen, såsom han själv sagt, var student, och därtill en ung student; så var han därföre icke mindre en slug fältherre. Han beslöt vara hygglig emot en person, som han anade sig på ett eller annat sätt hava till fiene "Vad skulle vara orsaken," sade han, "att mademoiselle Magdalena gör mig, en helt och hallet obekant, sitt besök? och det till på en så mörk del av dygnet? Blott ett ber jag dig om, sköna flicka, yttra dig ej på det där språket, som för mig låter som ren sanskrit." Orsaken? Vi, beddon! göra mycket, men ingenting av orsaker. Obekant? min herre är icke obekant för mig. Jag är icke 1 Jag är icke rädd. 2 En rik herre!--en beskedlig, en vacker karl! heller så okänd, att icke herren vet av mig. Pilco har nog talat därom. Skulle jag icke få nyttja mitt och vårt eget språk med en så stor och rik fältherre, som besegrat oss, och snart härskar över hela jorden i skogarne? Skulle du, herre, icke förstå karlarnes tunga--hm, mandro pral! I du narrar mig ej. Du förstår mig ganska gott. När du så länge varit general över Värnamotjuvarne, så måste du också känna tungans anglaise, det är så visst, som att luften sjunger. Nå, så säg mig, herre! om herren icke kan egyptiska, huru skall herren då kunna frälsa folk ur fängelse, ur landshövdingars händer och ur vaktmästares klor? Man måste kunna komma överens med varann och tala vad ingen utom oss begriper, om man skall lyckas i det. Och herrn är ju vår anförare? Visst kan ni tjuvspråket, herre; fast ni söker vilja narra en stackars flicka. Det är brukligt. "Nej, vid min Gud och salighet! Klissingarne är det enda ord jag hört och vet i den vägen," utbrast Göran. "Men säg mig Magdalena, vad är avsikten med ditt besök?" Klissingarne? haha! jojo, det är nycklarne. Om klissingarne kan jag spela en lång, vacker visa till gittaran. Men herrn frågade mig om mitt ärende? Det är lätt sagt. Därpå började hon knäppa på strängarne och sjunga. "Nej, spela ej, jag ber; utan säg mig meningen rätt och slätt på prosa." O min herre, jag är på en liten tid van, att gå till detta skogstält av grankvistar. Jag träffade här alltid Pilco och greven, som Pilcomaju gav goda råd vid den här timmen. "Greven har fått bita i gräset för de råd och underrättelser, som hans älskade zigenare gav honom." Hans zigenare? sådant namn? Han har fått bita i gräset! och unga herr Nickol också; jag vet det. Dova beschar baschtadoa allezuvaro.2 Men nu skall jag säga mitt ärende, beddoni: jag föraktar Pilcomaju. Mandro aschar ruschto pre dova. Fast han är av vårt folk, så hatar jag honom nu. Dove dickas je fulano tjavo! 4 "Ack--din italienska egyptiska gör mig alldeles rasande. Jag vill intet Zingarello-språk höra." Så hör daå på ren smaåländska, att den där zigenarspelman 1 Min bror, min vän. 2 De voro stora rackare allesammans. 3 Jag är arg på honom. 4 Han är en nedrig, en gemen karl. nen Pilco skall du akta dig för, herre. Jag är ond på honom, för att han är en struntkarl, en fulano; därföre har jag kommit hit att varna dig, och rädda dig, min herre. Låt mig spela en stund, så skall Jag säga allt vad jag menar. Det är icke litet att tala om! Görans uppmärksamhet spändes. "Vad vill det säga?" utbrast han. "Hotar Pilcomaju mig med någon fara?" Hon knäppte på cittran och svarade sjungande: Trim, trum, tranavi, ranavi, brim, brum. Därpå fortsatte hon utan musik: Ja visst! han skall förtrolla dig med tattarbesvärjelse, med inganno egittico. Han ämnar anfalla dig i morgon med grevens överblivna, bortsända skaror, till vilka han flytt, och som han satt sig i spetsen för. Därföre har jag vågat mig hit i natt, för att upptäcka allt, rädda dig, och med min sång hindra fiendens försåtliga anslag. Ty Pilcomaju är ganska mäktig i abrakadabra, den stora rabbinkonsten, om man icke förekommer honom. Låt mig därföre sjunga: Slim, slum, granavi, hanavi, rim, rum. Denna oväntade underrättelse verkade på Göran Edeling högst förvånande, nästan bedövande. "Skulle den förryckte rymmaren Pilcomaju hava djärvhet nog, att med sitt zigenarpack, dessa fyratio till femtio föraktliga sällar, som Kasper nyligen beskrivit, våga anfalla mig, och det genast i morgon? Och från vilket håll? Han såg vid denna tanke på flickan, räddarinnan, som med sin lilla intagande cittra satt så okonstlad på hans lövsoffa, och så öppet anförtrott sig åt hans ridderlighet. "Säg mig allt! underrätta mig om allt!" utropade Göran; "och kan du icke tala, så sjung då i Guds namn, jag får finna mig Allt måste jag veta, och veta noga! Och, framför allt, huru har du torts skilja dig ifrån dina vänner, och gå i mörka natten för att hjälpa mig och mitt folk?" Mörka natten? viskade hon. Vad är natt? Vi se i natten, beddoni; det är vårt ljus. Vi äro lysmaskens släktingar. Jag har hört ditt rykte, min herre; jag har beundrat krigaren. Kunde jag ej få smyga mig hit, att rädda en stor man? Pilco skall icke taga ditt huvud. Jag avskyr honom, fast-han är av mitt sällskap; men han är en fulano tjavo. Göran Edeling var i detta ögonblick mindre general, än allt annat; han bestod endast i öra, da den sköna Magdalena vid sin cittra sjöng den ena lilla visan efter den andra, alla av den besynnerligheten, att till de underbaraste, avlägsnaste utländska melodier foga råa, ohyfsade, lumpna ord, sådana, som zigenarflickan under sitt levnadssätt, i synnerhet som barn och bland sina anförvanter, ej annorledes fått dem. I dessa stumpar inflickade hon tillika då och då underrättelser om Pilco och hans trupp, som Göran sagt sig så nödvändigt behöva. Vid ett uppehåll såg hon bedjande på honom, och sade: Beddon, dela miro je rani rabba!l Nej då! på god smaländska--ty jag vet, att greven här i sin jordkammare hade gott vin, både bränt och även madera: jag har ej skytt, att gå i den kalla natten hit till dig, min herre: säkert har du ärvt av grevens vin, om du ej hitfört något själv. Jag fryser! jag fryser! Vill du ej bjuda mig ett litet glas? Göran sprang upp med förtjusning; tog en butelj, som verkligen tillhörde hans byte i dag, grep ett glas och fyllde uti. "Mandro--nej, nej då!--Jag, jag dricker icke ensam; om icke herrn dricker med mig, och dricker mig till." Det gör jag ganska gärna, ropade Göran och gick bort att taga ett nytt glas för sin egen räkning. Hastigt och oförmärkt, under det att Göran vände henne ryggen, upptog hon en liten flaska ur sin barm, och dröp därutur fem, sex droppar i det glas, som hon höll i sin hand. Göran vände sig nu om, hade fyllt sitt eget glas, och ville klinga med Magdalena. Men hon sade: "Herre! det är var sed, när en karl och ett fruntimmer dricka med varann, att de byta glas; ty därmed giva de varann varandras vin, och det är den bästa skänk. Så undvikes ock allt misstroende, emedan vardera parten själv tömmer det, som han först bjudit åt den andra att dricka. Vi älska att hava det så, och äro alltid glada." Göran log, gav henne sitt glas, och tog i stället hennes. Därpå klingade de och drucko. Så mycket vin, som ett enda litet glas, kunde väl ansta även ett fruntimmer i skog och mark; och Magdalena förlorade intet i hans ögon genom detta. Hon började spela ånyo, hon slog sina ackorder än bättre än förut. En eld flög igenom herr Edelings 1 Efter orden: "Herre! giv mig en jungfru brännvin!" men kan vara vad värmande dryck som helst. ådror; han hade aldrig trott, att greven besutte ett så starkt vin i sin källare. Efter en stund började det gå omkring för hans ögon; han såg väl klart nog, och urskilde rätt väl tonerna ifrån cittran; men riskojans granrisväggar togo sig före att dansa, tyckte han; och de ambradoftande flammorna, från den lilla brasan utanföre, insvepte föremålen på en gång i en bländande glans, och tillika i en nervangripande ånga; ehuru allt på det angenämaste sätt. Magdalena steg upp. Sakta lade hon bort sin cittra, såg på sin värd med en tindrande blick, och viskade: "låt mig nu lära dig tjuvspråket, herre! ty det måste du kunna, för att veta allt ibland oss och rädda oss inför domstolarne och ur fängelser! Kom!" utropade hon, och med en zigenerskas hela oförvägenhet, ehuru ganska nätt och nästan blygt, slog hon sina armar om hans hals, och drog honom ned på den av lövrika grenar sammansatta soffan. När de suto där, arm vid arm, sade hon, och pekade med sitt skälmaktiga finger på de föremål hon nämnde: "Jackarne, det är ögonen; Balet, det är håret; Nack är näsan; Schöro, hela huvudet; mun heter Mojj, haha? säg mig, om icke tjuvspråket är vackert? tungan Tibb, tänderna Dannar. Pre hischpan, därmed mena vi 'i rummet', såsom här. Kockli kalla vi sax att avklippa band med, och Rombana såg att avsåga galler. Men," fortfor hon och runkade smått på huvudet, "Kurra pre mulo, det är avrätta; och Mulo schöroken heter avrättsplats. Buro är bonde; sådane tycka vi icke om! de angiva oss, och vi kalla dem Burono, de dumma bönderna! Men var och en riktigt stor rackare, vaktmästare och poliskarl kalla vi Gycklo, detta med rätta! Men hör: Loviar, det är penningar. Nu skall jag säga en hel mening: Mandro beschar uschli for loviar, jag är skyldig penningar. Ja! det är då sant: ack giv mig dem! Mandro kockaro beschar uschli: jag är skyldig! Dova loviar avar mandro pre pane e maro: för dessa penningar kommer jag på vatten och bröd! Det blir en kurrning (avstraffning)! Men--mandro traddrar kockaro pre jevaver foro: jag far då hellre själv bort till en annan stad. Ah! Beddon dickar pre miro! Herrn ser på mig, tror jag! Nu skall jag räkna på mina fingrar: Je, dy, drin, schtav, pansch: en, två, tre, fyra, fem! Låter det icke bra? O baro tjavo! delo miro loviar! loviar! Delo miro pansch lock! O store man! giv mig pengar! pengar! giv mig fem riksdaler!" Göran Edeling såg på henne. Vad menade hon? Bad hon honom på detta parafrastiska sätt om understöd, för att ej bliva inkastad i fängelse för någon skuld--någon stöld? Eller ville hon blott och bart giva honom en förtjusande lektion i det nya språk, som han aldrig hört förr, men vilket han på sätt och vis ej kunde neka sig vara intresserad av att till någon liten del lära, då han kommit att utgöra alla tjuvars övergeneral. Även hade han så mycket akademiskt i sitt lynne, att litteratur, och utländska språk framför allt, drog honom till sig med en magisk kraft. Historien känner icke, om den oerfarne ynglingen vågade stjäla en halv eller hel kyss på den grannes panna och egyptiskt glödande mun, vid vars sida han satt; var det så, så hörde även detta säkert till tjuvspråket. Men ur den domning eller rättare förtrollning, vari han minst en timme befunnit sig, väcktes han plötsligt genom ljudet av ett skott. "Vad är det?" ropade han och sag upp. "Det lät som en signal ! " Det var ingenting, svarade tatterskan och slöt honom så fast i sina armar, att han omöjligen kunde resa sig. Hastigt nåddes hans öra av ännu ett skott, och straxt därpå av tvenne till. Han tyckte sig höra ett brakande på avstånd, likasom hade skogen råkat i eld och lågor. Ett genomträngande, högt mordskri kom helt oförmodat ifrån ena kanten. Nu trängde, likt den ljusaste blixt, sanningen tvärt igenom tjusningens alla ambramoln, och upplyste hans själ så, som dygdens och sanningens kraft alltid slutligen gör sig väg till varje rent och i grunden oförvillat sinne. "Bedragerska!" utropade han, och kastade med våldsam ansträngning citterspelerskan långt ifrån sig. "Det var icke i morgon, utan redan i natt Pilco skulle komma över mig och mitt slumrande folk med sin förrädiska rote! Magdalena! det var icke för att varna och rädda mig--det var för att utspana, för att desto bättre innästla, insöva, avväpna och fängsla mig själv, som du kom med din sång och ditt spel!" Vid dessa ord sprang även hon upp, och hon ställde sig beslutsamt framför riskojans dörr. Likt en ouragan, som förvandlar havets anblick, var zigenerskans anlete nu förvandlat. En tigers blick glimmade ur hennes ögon. "Ni skall icke ut ur denna kammare av eldfängda granruskväggar!" ropade hon. "Så mycket kan man väl begripa, att jag måtte älska min bror och min överstepräst, den store Pilco, mera än dig, herre--dig! Men lägg dig, befälhavare, tills vår seger är slutad. Ditt huvud svindlar av drycken, som du har njutit. Lägg dig, lägg dig snällt, beddoni ! " Men dessa ord voro icke ägnade att avväpna Göran Edeling. Han strök med vänstra handen över sin panna. Modet väckte alla nerver i huvud och hjärta till sans och kraft igen. Han sprang på dörren, där flickan stod. Med ett karldentolftiskt förakt för alla kvinnor slungade han henne åt sidan, och störtade ut i fria luften. Hon skyndade efter honom, lik en zibetkatt; och så djärv var hon, att hon kastade sig ned mitt i hans väg, omfattade hans knän, och kom honom att huvudstupa falla. Vred och förtvivlad, nödgades han rulla flere varv utför sitt eget högkvarters kulle. När han slutligen stannade nere i en mjuk gräsbädd, där dalen vidtog, befann han sig ännu omlindad av Magdalenas armar, som medföljt honom i fallet. "Skadade ni er, min herre?" viskade hon. "Släpp mig, eller jag--!" röt Göran. Han var själv ett vilddjur i detta farliga ögonblick. Han grep zigenerskans svaga händer, och ehuru hennes armar nästlade sig om hans hals, hans kinder, hans hår, kände han dem icke alls. Han störtade upp, rev henne ifrån sig, och då hon, likt vinrankan kring mullbärsträdet, ännu en gång slingrade sig omkring honom, gråtande och bedjande, knöt han sin näve förfärligt emot henne, och sade: "vad är det då du vill? Har du icke redan uträttat nog? Har du icke insövt och kvarhållit mig så länge med din sång, att ditt folk fått tid och rådrum att göra det mest försåtliga anfall, utan att jag skyndat ut och varit på min vakt med mitt folk? Vad kan du mera begära? Ha! hör jag icke redan mina överfallna kamraters dödsskrän under Pilcomajus och hans nidingars yxor? Släpp mig, obegripliga! släpp mig, tatterska, säger jag!" Nej! svarade hon med sammanknäppta händer. Jag släpper dig ej, min herre. Sköne, härlige befälhavare, gå icke! Hör min bekännelse: jag har under den förflutna stunden lärt mig att älska dig. Jag kom hit med hat och försåt, för att bedraga dig: nu blyges jag ej att säga huru högt jag--ack!--jag vill icke släppa dig ut, min herre! icke bort till de mina, att de ej slå ihjäl dig. Ty det skola de säkert göra, ganska säkert, om de träffa dig nu. Och då! då skulle jag dö med detsamma. "Grymma siren! du skall lära känna också mig och mitt tycke för dig!" ropade Edeling. Han omfattade Magdalena med sin ena arm så hårt, att hon ej vidare kunde röra sig. Med den andra drog han hastigt halsduken ifrån sin egen hals, tog den, och band flickans bägge händer på hennes rygg. Detta var ett ögonblicks verk. Därpå lyftade han henne upp på sin vänstra arm, och sprang med denna lätta börda ånyo upp till riskojan. Här lade han henne på lövbädden, där de ej längesedan sutit så vänligt tillsammans. Nu grep han utan barmhärtighet hennes egen halsduk, och knöt därmed ett kraftigt varv om hennes fötter. Han slog tre knutar därpå. Detta var en minuts arbete. Så skyndade han ut. Han hade nödvärnat sig emot hennes förföljelse. Hon låg fjättrad, förlorad: kunde ej följa honom! Göran Edeling hade fattat sin bössa och den fruktansvärda farfarssabeln. Han skyndade fram åt det håll, där han hörde det värsta tumultet, krigsropen och det fasansfullaste buller. Lätt insåg han huru detta förrädiska anfall bragts i verket. Greve Zeyton hade, efter vad Göran av fången Kasper redan inhämtat, blott en halv dag förut sänt bort ifrån sig de hopar, som kärntruppen kallade "avskrapet", på enskilda strövtåg. Dessa skojares innersta själ var tvivelsutan zigenaren Pilco; varföre denne, da han slutligen flyktade ifrån den stupande greven, begivit sig till dem, snart upphunnit dem, och ingivit dem den planen, att hastigt återvända, för att passa på tillfälle och, om möjligt, överrumpla de segerdruckne. Pilcomajus uträkning med denna seger var ögonskenlig. Ty kunde han vinna det stora mål, att nedgöra Görans parti, eller åtminstone största delen därav, samt förskingra de övrige; så bleve han själv sedan ensam anförare över hela den småländska rövarroten, vilken snart ånyo kunde rekrytera sig med sådant folk, som Pilcomaju älskade, ifrån Kalmarkusterna, Paskala, Döderhult, Figeholm, Öland och alla ställen i det inre landet, där skojarne hade sina förnämsta tillhåll. Han skulle på detta sätt bliva en fruktad och mäktig chef över en ansenlig makt av den oblandat (im-)moraliska hållning, han helst såg. Och säkert ingick det väl även i förslaget, att vid denna nattliga överrumpling bemästra sig grevens efterlämnade kassa i högkvarteret, riskojan. När Göran genomskadade detta nät, slog hans hjärta högt av oro, vid åsynen av huru långt verket redan skridit, innan han själv hunnit komma ut på stridsplatsen. Vilken åsyn mötte honom! Pilcomaju hade låtit sitt folk antända skogen på flera håll, och Göran sag sin här omringad av himmelshögt frasande lågor, lika mycket som av fiender med bössor och yxor. Skogseldens cirkel drog sig allt längre tillsammans, och hotade att levande förbränna allt vad som undkom skotten och huggen. Göran hastade förbi flera hopar, som blivit mördade under sömnen och kanske ingen gång vaknat efter segerruset. Men längre fram mötte han dock en levande skara av de sina, vilke, i tid varnade genom Jonssons signalskott, skyndat upp och fattat sina vapen. De stodo i handgemäng med en överlägsen flock avskrap. Krut och kulor voro längesedan bortskjutne. Man slogs med kolvarne; yxor och liar gingo som urverk. Det vilda skränet överröstades blott av de i grannskapet dånande lågorna, vilka fattat uti ett torrt vindfälle, och hotade att med hela sin vulkanism nedstörta över kämparne. Den första glädjesyn, som mötte Göran, var anblicken av hans trogne vän ifrån hemsocknen. "Jonsson! du lever?" skrek han, "huru många äro vi ännu?" Si på herr Göran! nå Gud? nu segra vi väl ändock till sist! ropade denne och drog sig litet avsides ur fejden. Å, fortfor han, ännu äro vi väl sexton eller tjugu man, som andas. Men så hava vi ock knäppt så månge av skojarne, att väl icke rätt många äro kvar, som kunna draga på mun. "Så säg, har du sett till en djävul, som kallar sig Pilcomaju?" Spelmannen? ja vars. Den rädda karlen står där borta bakom bllskarne. Han törs icke fram själv, fast han anför och kommenderar hela skräpet. "Gott--ej ett ord mera! akta blott själv ditt liv, Jeppe! ty hem skall du en dag till socknen; det har jag svurit." Jag tackar herr Göran. Men aj ! ahaj? ser herrn nu där framme, bara! Det var fadren så galant. Se på Hestra-Jon, den saten--fast jag skulle icke kalla honom så, efter han är en av våra. Ser herr Göran--ja, jag har hört Jon säga, att han haft något odelat med Pickelmajo sedan gammalt, ty de äro av skojarsläktet bägge två. Det var självaste den håle? Nej, nej se! Göran blickade ditåt. Då varseblev han huru Hestra-Jon, som också nyss fått ögonen på Pilcomaju, dragit sig lös ifrån all den strid, varuti han förut var invecklad; och med all den styrka, han kunde samla, skyndat till enbuskarne, där zigenarfurstens ansikte då och då tittade fram. Jon var beväpnad med en stor kniv. Med oerhört raseri hade han fallit över sin gamle tjuvkamrat; och av förfärliga rop, än gnisslande fina, än grova och blandade med de besynnerligaste ord, kunde man märka, att Hestra-Jons kniv säkert inträngt ett stycke i Pilcos smidiga lemmar. Snart såg man dessa tvenne gängliga figurer, likt ett par om varann slingrande ormar, rulla fram ur buskarne och komma ned på det egentliga stridsfältet. Det var Jon och Pilco, som bägge fallit omkull, men kämpande på liv och död höllo varann hårt omslutne med armar och ben, och därunder oupphörligt gåvo varann knivshugg i bröst, axlar och ansikten. Blodet forsade omkring dem; och när de vältade sig däruti, än den ene ovanpå, än den andre, väste de och skreko så likt ett par basilisker, att det drog alla de omkringvarandes uppmärksamhet bort ifrån egna göromål. Göran, som fann sig ej behöva personligen anfalla Pilcomaju, hade under tiden med högsta ansträngning samlat, ordnat och uppmuntrat dem av sin trupp, som återstodo. Med dem gjorde han ett slutligt försök till huvudanfall på zigenarbyket, vilket stod i en krokig linje, ett litet stycke på ena sidan om Pilcomaju. Under det att avskrapets ögon ganska naturligt upptogos av anblicken på den förfärliga strid, vari deras egen anförare sågs invecklad, föll Göran över dem med alla sina sexton ännu stridbara bussar, och gjorde ett stort nederlag bland fienden. Görans vrede var i detta ögonblick själv sådan, att ingen känsla förmådde hejda honom. Skojarne hade stupat till sista man. Men så var det också hög tid. Av Görans hela arme återstodo knappast tolv, som ägde liv och lemmar i någorlunda behåll. Och skogselden hade även så tilltagit, att föga rum återstod, för att icke bliva levande höljd i sjudande aska. Efter den blodiga segern uppstod en hemsk tystnad. Jämmer och skrän dogo bort i lågorna. Göran skyndade med sine män åt vänstra sidan, för att efterse utgången av tvekampen emellan Pilcomaju och Jon från Hestra. Vilken avskyvärd syn? På det att de under knivandet icke måtte kunna komma ifrån varandra, hade de bägge--enligt ett stridssätt, som ej för länge sedan brukades i norra Blekinge --spänt en lädergjording om sig båda två på en gång, och därmed slutit sina liv ofrånskiljeligt tillsammans. Därav hände, att, huru de än under kampen slingrade sig och foro på marken, suto de dock alltid fast tillhopa. Benen voro lediga; med dem hade de sparkat sönder varandres fötter. De fyra armarne voro också lediga: med dem hade de givit varann oräkneliga knivstyng; och märken visade, att de stundom bitit varandre. Så långt kunde forna vänners och förbundsbröders ilska gå? Nu hade de slutligen kommit därhän, att de lågo ihjälknivade, döde i varandres famn; och de söndersargade ansiktena voro knappt igenkännliga. "I dag tror jag föga, att vi få rådrum till någon begravning," sade herr Göran: "det ser mig ut, som om elden själv ämnade rensa jorden ifrån allt ont! De avbrända trädstammarne nedramla! här blir ett gigantiskt bål, upprättat av naturen själv! Men ha----" utbrast han. Det syntes tydligt, att en förfärlig påminnelse grep Göran Edeling. I största hast befallde han omkring sig Jonsson och de övrige, som han hade i tjänstbart skick. "Vi skola skynda dit bort till min riskoja!" ropade han. "Vi hava där mycket att bärga-- att rädda!--ifall icke elden redan--o store Gud!" Stråten till befälhavarens högkvarter var icke kort. Massor av omkullfallna, ännu högt brinnande träd, lågo överallt i v ägen. Den hemskaste föreställning kvalde Göran Edeling. Han hade bundit den stackars flickan till händer och fötter därborta. Han hade sett sig tvungen att på detta sätt i hast hjälpa sig ifrån hennes förföljelse, och lämnat henne i det hjälplösaste skick efter sig. Nu sprang han med en hastighet, som gränsade till raseri, för att, om det ej redan var för sent, frälsa henne undan den mest hinduiska död. När han på många omvägar genom aska och rök slutligen framkom till kullen, såg han träden ovanom riskojan stå i ljusan låga. Han störtade ditupp. I kojans ena granrishörn satt eld. Han skyndade in, tog Magdalena på armarne, och sprang i samma ögonblick ut, efterföljd av avundsjuka, hoppande lågor, som, sprakande av hunger efter ett så vackert rov och vrede att se sitt älskade offer undanryckt sina tungor, släckte sin harm genom att åtminstone fatta tag i Görans eftersta lockar. Då han nästan andlös kommit undan flammorna med sin börda, och slutligen i den nedanför liggande dalen lade den på en bädd av tuvor, var Jeppe Jonsson den, som först med ett förnuftigt grabbatag släckte de ännu kvarsittande eldgnistorna i sin herres flygande bakhår, och därefter upplöste knutarne vid flickans händer och fötter. Magdalena öppnade icke sina ögon. Var det en vanmakt, som gripit henne? En fullkomlig sanslöshet? Eller kunde hon vara kvävd av röken, redan innan Göran hann ankomma? Han själv och hans kamrater frågade sig allt detta, under det att de med kärleksfull iver och omtänksam vänskap stodo utmed den på gräset utsträckta flickan, och sökte återfå henne till liv. Men allt förgäves. Magdalena Pilco öppnade icke sina ögonlock mera, varken till hat eller tjusning. Göran skyndade med häpnad att efterkänna pulsarne. Han tog de små händerna i sina. Vid handlovarne stod allt stilla. Inga pulsslag! "Vad skall jag tro?" utbrast han. "Vad har jag gjort? Är hon verkligen död? Stackars sköna, fattiga tattarflicka! Hon var väl en ryslig bedragerska emot mig. Men ack--detta skulle jag ej hava velat--" "Skynda till en källa efter vatten!" ropade han åt en av sitt folk. "Denna händelse vilar tungt och förskräckligt över mig! Men på vad sätt har hon då kunnat dö?" Så karl han var, tillät han sig att lossa något av hennes klänning vid halsen, för att återförhjälpa bröstet till andedräkt och liv. Vad upptäckte han här? Flickan hade kring halsen ett rött snöre av finsnott silke. Däri hängde ännu en liten flaska, med avbiten propp, och tom. Göran kände på ångan därutur. Det hade varit mysk och opium av detta starka slag, som dödar, da det njutes i en hel dryck; men, blott i några droppar, giver svindel och ofta en med högsta angenämhet försatt berusning. Vid denna upptäckt föll en aning in i hans själ. Bunden till sina händer, har flickan dock kunnat höja och vrida huvudet och halsen! och hon har med läpparne uppfångat giftflaskan vid sitt bröst. Hon har troligen så velat frälsa sig ifrån kvalet att innebrännas. Store Gud! är jag själv brottslig? eller är jag oskyldig i detta? Vattnet kom ifrån källan. Men ingen mänsklig hjälp förmådde återväcka Magdalena. Trogen i att understödja sin furstlige broder--ty Pilco-maju (d. ä. "den store Pilco") var i den hemliga zigenarföreningen ingenting mindre än överstepräst och furste; och hon var hans syster, ehuru en och annan ansett henne för hans fästmö eller maka--trogen under hela levnaden i att, dels genom tjänsters antagande på ställen, som utsågos till mål för tjuverier, dels på allt möjligt annat sätt bistå honom i yrket, och nu slutligen i att förhjälpa honom till en så lysande seger över själva Värnamokungen (såsom häktmakarne sinsemellan titulerat Göran), hade hon också ljutit döden i dag. Ej i Pilcos sällskap, men väl nära på samma stund som han, och i grannskapet av samma himmelshöga flammor hade hon druckit döden ur den flaska, varur hon nyss förut lyckats berusa sin fiende. "Så få vi ändock även i dag bereda en grav!" sade Göran Edeling dystert. "Gräven den, mina vänner! och du"--han vände sig till Jonsson--"bred däröver en bädd av blommor, om du kan finna några rätt sköna höstblomster ännu. Jag skyndar upp till min riskoja, för att efterse, om jag kan rädda tatterskans cittra. Jag ville jorda den vid hennes sida, i hennes ensliga, arma grift. Även hon har gjort alldeles för mycket ont, att kunna få ligga i kyrkogård; ej heller var hon kristen." Göran gick. Hans händer hade nästan sammanknäppt sig. Må människor förlåta den smärta han kände över att till hälften vara orsak till denna död. När han kom upp på kullen, var hela hans högkvarter nedbrunnet, och zigenarflickans lilla strängaspel hade blivit ett rov för de rasande lågorna. "Du måste då vila i jorden utan din cittra? Vid vilken musik skall du en gång vakna?" viskade herr Edeling. 46 BRÖDERNES MÖTE. DEN VIKTIGASTE AV ALLA ÖVERLAGGNINGAR. Kriget är slut. Nu vidtager något annat, som är långt svårare än att slåss, och vari du måste bistå mig, broder! Tvenne dagar därefter befinner sig berättelsen åter i Jönköpings län, i trakten av själva Serarp i Näshult socken, icke långt innanför Kalmarlänsgränsen. Ett sällskap av tolv till femton personer, Göran Edeling och hans män, hade lägrat sig på en kulle i lunden, ett stycke uppifrån gästgivargården och stora landsvägen; ty de ville icke visa sig vid Serarps gard. Man rastade, det syntes klart. Befälhavaren hade skickat Jeppe Jonsson fram till gästgivargården efter ett och annat, för tillfället ganska angenämt och gott, när man är trött. Efter en liten stund återkom den trogne, förträfflige Jeppe; och han sprang så, att han, framkommen, knappt kunde yttra sig. "Nu må befallningsman tro, jag har nyheter att förkunna!" skrek han i glädjen. "Men jag ser, han är straxt efter, han; och talar nog om sig själv." Herr Göran steg upp och rätade på sig. Han blickade nedåt fotstigen, och märkte verkligen någonting karlaktigt skymta förbi träden, men straxt försvinna bakom grenarne. Litet därefter framkom det dock ånyo. "Alexander!" utbrast Göran, och sprang med stormsteg sin vän i famn. "Huru tusan har du fått reda på mig?" Ja, det må du väl fråga, broder Göran! svarade Medenberg, kramade hans hand, och blygdes icke att mittuppi skogen kyssa honom, så karlar de bägge voro. Tårarne stodo honom klara i ögonen. "Du kan vara säker, att jag åkit och farit," fortfor han, sedan de bägge gått litet avsides under björkarne, för att icke i allt höras av männen i sällskapet. "Ryktet om dina bedrifter förde mig än hit och än dit, Göran. Överallt talade man ej om annat, än huru du förföljt och utrotat rövare; så att man snart inga hade kvar mera, utan du besatt dem alla hos dig, omvände till medborgsmän. Jag gladdes åt detta nya sätt med skälmar. Men slutligen hörde jag, att du skulle hava vågat dig in i Kalmar län, och då blev jag haj; ty jag visste, att du blott hade rekommendationer till kronbetjäningen inom vårt eget innerligt älskade hövdingedöme; och du kunde bliva fast för honom i Kalmar, om du toge dig före att agera så där fritt och utan särskilda ordres på hans område. Då jag ej rätt begrep var jag skulle träffa dig, och dock hade mina skäl--för en viss olycklig persons skull--att snart vilja råka dig; beslöt jag omsider, att åka vägen fram åt Serarp till, detta ställe, som så ofta förekom i våra äldre överläggningar. Vilken lycka? Topp Göran, och nu god dag! Huru mår du i kroppen? Du synes mig litet blek, utfaren och magrare än vanligt. Fäkta och kämpa kräver ut sin rätt, det är naturligt: var står du för närvarande i dina företag?" Kriget är slut, svarade Göran högtidligt och betydelsefullt. Nu vidtager något annat, som är långt svarare än att slåss, och vari du måste bistå mig, broder! Ingenting har kunnat vara mig kärkomnare än mötet med dig i dag. "Är rövarkriget slut? Vad hör jag? Har du icke sett en skymt av grev Zeyton och Nickolson?" Alexander! jag har för blott tvenne dygn sedan utfäktat två de förfärligaste drabbningar. Zeyton själv hade gjort sig till skurkarnes övergeneral och fältherre. Jag visste genom kunskapare, att han dragit sig inom Kalmarlänsgränsen, och att han höll sig som bäst bortom Virsrum, på skogarne mellan Björkmossen och Molilja. Sa vågade jag mig in i Aspeland, som hastigast, ehuru det hörde till det farliga Kalmarriket; men jag gick in över gränsen vid Pinnarp och Blåsmåla: jag aktade mig för sjön vid Sjötorp, och kom förbi Virsrums kyrka på så långt avstånd, att ingen såg mig i byn där. Sedan strök jag icke längre in i länet, än knappt till Gorveda-- "Och du träffade aldrig Zeyton?" Jo, vasserra ko tre. Om jag träffat någon, så var det honom. Men sätt dig på kullen här under asparne, Alexander; ty vi hava mycket att talas vid, och nu måste du råda mig. Du har väl din vagn vid Serarp? "Den väntar i gott behåll. Jag har också en stor plan att rådsamma med dig om, Göran! såvida jag först kan vara viss på, att hela rövarföljet blivit fullkomligen förintat." Det är just vad du kan. På femtio, på hundra år skola inga rövare mer uppkomma i vårt Småland; om icke någon galgfågel på enstaka hand, som ingen efterfrågar att räkna. "Vart har då greven flytt?" Flytt? Det är bra talat. Då jag med min här gick upp i den stora utskogen bortom Birkemåsen, där jag visste, att grevefolket stod, hade jag mig också kunnigt, att han genom sina egna underrättare blivit förledd att dela sin hop och att bortskicka en stor del därav åt andra håll, varest han trodde sig finna och slå ströpartier av de mina. Den kloka karlen! Jag hade minsann icke delat min makt i några ströflockar! Jag passade genast på samma dag, som han försvagat sig. Jag gjorde ett generalanfall på hans kärntrupp. Det vart en drabbning i skogen! Zeyton stupade, broder: jag har begravit honom. Men om natten efter denna första seger, återkommo grevens bortsända, andra skaror. Det var ett sakramenskade byke till folk. De anföllo nu under en zigenarpräst mitt manskap, lägrat i skogen, uttröttat efter slaget, sovande och icke varskott. Så uppstod den andra slaktningen, Alexander! tio gånger värre än den första. Även där segrade jag, men det stod hårt. Hela häktmakarpatrasket har fallit till sista man. Så skarpt var mördandet, att även ibland de mina ej finnas flere kvar, än dem du såg därframme och bland vilka jag är själv femtonde. Fienden hade kastat eld på träden, att förgöra oss. Det blev en brand utan like; folket i Virsrum, Gorveda och Molilja hava ej sett annat än den stora skogselden, som sken flera mil vitt omkring. Alla hopar av döde, vilka branden förvandlat till aska, känner ingen! och dessa rövare äro genom lågorna invigde åt en evig glömska. "Jag gläds, att Jeppe Jonsson undkommit med livet: honom har jag redan skådat och fått hans hälsning. Vad den pojken blivit väderbiten, solbränd och duktig. Men var är Sven?" Sven Grymme har stupat! svarade Edeling bistert. Hestra-Jon har stupat. Mina argaste skalkar finnas ej mera, Medenberg. Det är bra! efter Gud så behagat. Nicke Bengt Ersson lever, kocken kallad; och Brune Per, med sin fiol. Ännu en lever, som jag räddat undan drabbningen och frälsat blott för din skull; det är Nickolson. Jag lät föra honom halvdöd till en by, Pinnarp, inom vår egen gräns, där han räddades från döden och slutligen återkom till sig själv. Han är ganska svag och ytterst blek ännu; men han är med i följet därframme. "Sonen andas då ännu? Jag tackar Gud, som fogat allt så." Och ditt förslag? Säg mig uppriktigt, Medenberg, skall jag resa in till Jönköping med mina tolv, sedan jag avräknat Nickolson, Jeppe och mig själv? Är det rådligt, att jag visar dem för landshövdingen? Ty, ehuru det visserligen är sant, att de under mitt kommando hjälpt och frälst landet, så hava de dock förut begått saker, som sätta dem på stegel och hjul? "Göran, jag råder dig att låta bli. Även med den mest människoälskande önskan, måste landshövdingen följa lagarne och göra dina kämpar olycklige. Att de fått löfte om pardon av dig--eller vem?--var så till vida ganska gott, att det eldade dem till att slåss mot rövrarne, taga dem, och själve bliva hederlige. Men om nu denna pardon efteråt ej kan hållas; enär lagens syfte icke är att återföra till det goda, men fördärva den, som en gång fallit, utan att göra avseende på, om han sedermera bevisat sig aldrig så god; med få ord, enär vår lag ännu är helt och hållet hednisk till sin grundsats, stridande emot kristendomen, som vill, att ingen borttappad skall gå förlorad; så måste vi här tänka på någon annan utväg. Vänder du dig till landshövdingen, så sätter du honom i den största förlägenhet." Men--man har lovat mig att bliva länsman och få boställe för detta? "Därom kan du gärna vända dig till vederbörande; det skall man säkert hålla. Jag gläds, när jag tänker på din framtid, Göran! och att du ifrån denna stund är burgen karl." Men huru skall det gå med mina tolv skurkar? Jag bekänner, att jag utan dem icke skulle hava kommit en tumsbredd. De, och ingen annan, hava räddat fädernejorden ifrån den högsta olycka; fast jag oskyldigtvis har anfört dem, det tillstår jag, och det var bra gjort av mig. "Du skall belönas därföre, Göran. Du har icke bättrat dig, icke blivit en annan människa, icke förvandlats till annat än det du alltid varit: du skall således emottagas med nöje, och befordras. Ack, vad jag gläds, när jag tänker på din goda far, din mor och din syster! Jag skall säga dig, Göran, jag har hört mig före; och det är ett ganska ypperligt boställe du får. Du kan leva gift där, och utan bekymmer hava minst tolv barn." Tolv barn, Alexander? var skall jag få dem ifrån? Nånå, vi skola tänka på det. Gud give, att jag så visst också hade min lilla snälla, stackars syster försörjd, som jag nu vet råd för mig själv. Du känner icke, du, Medenberg, vilken förträfflig flicka Maria är. Men det är precist, som det alltid varit, med det. Vad som mest grämer mig, kan jag väl tala om i förtroende: det är, att Maria lägger en hop andra personers giftermålsrykten, som icke alls angå henne, på hjärtat; och att hennes hy bleknar bort före ungdomen----och för ingenting. "Jag skall icke säga, att hennes hy bleknar bort, vet du, Göran. När jag sist träffade henne, var hon vackrare än nånsin, och hennes ögon strålade himmelskt." Ja, hon är blåögd. Jag vet det. Men mest komma alla dessa dumheter ifrån mamma, och det är gummans fel alltihop; det har jag sagt. "Du pratar om det du alldeles icke vet, tror jag." Jag heter Göran och är min fars son; det är alltsammans. Jag skulle icke annars hava ett så dumt hjärta. Men--det var icke det vi skulle tala om, bror Alexander--jag håller av dig så, att jag skall gå i elden för dig--om--om--om du nu bara kan giva mig ditt förnuftiga råd, huru vi bäst må ställa till med mina tolv stackars barn, tjuvarne, som rasta däruppe; vilke jag har lovat få någonting här i världen, och nödvändigt måste hålla det. "I korthet, Göran, skall du få höra. Jag känner en stor, en superb, en oförliknelig ödemark; icke ödemark däruti, att den är i grunden ofruktbar, utan däri, att den för närvarande bestar av blott en öde mark. Den innefattar urskogar och lägenheter, tillhörande både Karmansbol, Aronfors och flera andra gårdar, till en ansenlig vidd. I sitt innersta är den nästan otillgänglig, eller åtminstone nu obekant för alla levande. Den omgives på de flesta sidor av berg och ogästvänliga, träskartade myror. Svamp växer där överallt, så att det på sina ställen står en till knäna." Ganska uppbyggligt. "Jag har gjort första bekantskapen med denna skog genom en besynnerlig händelse. Jag körde galet en afton, förd genom en fågels kvitter på en väg, som jag icke ämnat. Jag kom i färd med en kolare, en gubbe, vid namn Matts Persson, och hans familj. Jag har sedermera gjort mig mera underkunnig om denna vackra, hittills obegagnade ödemark; och kan du gissa, vad jag förnummit?" Att där spökar? "Att där skall spöka, menar du; och du kan hava rätt. Min bror! ditt tillkommande boställe ligger beläget vid ena ändan av denna stora trakt. Du vet ju själv om detta boställe?" Aha--det vet jag visst. Menar du den skogen? Där har jag jagat mången sinom gång, och fick där icke längesedan en tjädertupp, som bet sönder mig i handen på ett så nedrigt vis, att det skrämde slag på far min. "Gott. Du känner således någon del av denna nejd?" Jag känner den så väl, som du nånsin kan begära. "Är det icke sant, att dess belägenhet är sådan, att knappt någon utgång finnes därutur, utan förbi länsmannens? Så att han, utan att vara skogvaktare, dock kan--om han behagar, nämligen--halla en noga och sträng tillsyn på, det ingen varelse passerar dit in, ej heller därur, utan hans vilja?" Nästan så, tror jag. Jag vet icke detta så alldeles fullkomligt; men skall se vidare efter, när jag kommer dit i mitt ämbete. "Göran! Men låt oss först gå litet längre åt sidan, att ingen hör min hemlighet. På denna skog ämnar jag sätta bo och slå mig ned; sedan notabene också du inträtt i ditt boställe. Jag tänker--gifta mig. Hör du, Göran!" tillade han blinkande och halvt rodnande, "jag har redan friat--vad säger du?" Men är du ursinnig? utbrast den andra. Du, med din fru, sätta dig ned där i vildmarken! i grannskapet av den fattiga länsmannen? Inbillar du dig, att fru Mekeroth nånsin går in på sådant, så högt hon än må älska dig? "Men är du rävgalen?" sade Alexander storskrattande. "Vad har jag att göra med änkefru von Mekeroth och hennes älskvärda tycken?" Såså, förlåt mig då. Alla människor i vår socken, helst i Aronforstrakten, tala ej om annat, än att du varit lycklig nog, att vinna den sköna brukspatronessans hjärta, likasom att hennes hand blir din efter sorgårets slut. Jag skulle icke finna ett så läckert parti rasande, om det stod i vägen för en annan--så mycket säger jag--och jag skulle unna den förträffliga fru Aurora ersättning för allt vad hon måst utstå, under minst sina tretton år, med hr von Mek. Men, efter jag hör, att du bestämt nekar förhållandet, så ursäkta mig, bästa bror. Det är således åt Blommenäs du riktat dina tankar? Ty även det glunkas betydligt, att änkefru Abelcrona och du skola växla ganska ypperliga och förtroliga samtal. Men jag kan försäkra dig, att en så bildad fru allsingen skogsmänniska är, och att du, inom det år hon behöver för sin änkesorg, visst icke kan hinna göra den där öde marken så behaglig, att hon går in på att sätta sig ned där vid din sida-- "Är du då rent befängd, Edeling?" svarade Medenberg blodröd i ansiktet. "Anser du mig kapabel till djärvheten att understå mig--å!--att f,r,i,a, till en änkehovmarskalkinna!--jag, ett stycke informator utan pengar, utan namn, utan tecken till allting! Hon är dessutom icke så litet äldre än jag, tror jag; ehuru skön som en dag, och hygglig och aktningsvärd över all beskrivning--och dessutom med kunskaper--och med ett hjärta--" Och din person alldeles icke obenägen, efter vad alla människor säga. "Men det förargar mig, att gement folk ens kunnat upptänka sådant. Skola icke tvenne av ortens ädlaste och bästa fruntimmer kunna få leva fredade ifrån det förtalet, att med benägenhet åse en karl, vilken jag kan våga mitt liv på, att de icke efterfråga det allra ringaste, och det med rätta. Skola de icke kunna få överlägga med honom om ekonomiska, ja till och med om filosofiska, religiösa angelägenheter, utan att man straxt behagar inbilla sig--å, det är då--" Men förarga dig icke så, goda Medenberg. Det gör mig rätt nöjd, att du ej det allra ringaste friat på Blommenäs, och jag går med sann glädje därifrån. Uppriktigt talat, likväl--efter du själv börjat denna diskurs--jag har mycket svårt för att begripa, huru en så klok karl, som du, kan föreställa sig, att --där på skogen--att--jag medgiver visst, det grevinnan Celestine är den mest poetiska, den mest spirituella, den mest eteriska--och ledig från Zeyton har hon också blivit genom min stora drabbning i förrgår--det är sant--men besinna, likväl, på en sådan skog, med hennes utomordentliga känslighet-- "Men säg mig öppenhjärtigt, söta Göran, har du i dina drabbningar blivit spritt rasande? alldeles topp vanvettig?" Men för skock sju tusan sockrade dj--r, till vem har du då friat? Icke heller till grevinnan? "Hm, Göran Edeling. Jag trodde icke du skulle misstycka-- när jag första gången tryckte din hand, och kallade dig broder av innersta själ och hjärta?" Ja, vore jag fruntimmer, skulle du hava fått fria till mig; så mycket har jag tyckt om dig! svarade han, och sökte genom detta skämt dölja tårarne i sitt öga. "Och din syster--bror Göran?" Vaba--Alexander? "Skulle en så klok general, som du, aldrig hava märkt något emellan Maria och mig?" Utan att svara ett ord, hoppade Göran Medenberg i famn, slog sina armar om honom, och började dansa omkring med honom under björk, al och hassel med en glädje, som bättre skulle hava anstått ett barn, än en fältherre. Därefter släppte han sin vän; men slog åter blixtsnabbt sina armar om hans hals på ny räkning, såg honom gråtögt glimmande mitt i ansiktet, och viskade: "du--din kanalje magister!" Alexander stod lika tårögd, och kunde av förtjusning icke frambringa ett ord. Göran var den, som först kom till tals och sade: "men hör du! så mycket vet jag, att icke har du ändå friat ännu; ty det skulle Maria väl med något ord hava låtit mig förstå, när jag reste?" När du for, Göran? Tror du då, att ingen fick våga sig över till prostgården efter denna epok? "Och du har fått hennes ja? Har hon kunnat understå sig att giva dig det, utan att fråga mig?" Det var en afton, svarade Medenberg, som dina bägge föräldrar rest över till Aronfors på sorgbesök. Under det att din goda mamma och pappa underhöllo änkefru von Mekeroth med överläggningar om begravningsdagen, kan jag tillstå, att jag med flit gick över till prostgården, för att få äga en stund alldeles odelad med din syster. Ja! hon har verkligen svarat mig någonting, som liknade ja. Men vi hava bägge lovat varann, att ingenting säga därom åt far eller mor, förrän jag talat med dig, Göran, och vi överlagt om en viss hushållsplan, vartill jag nu just vill komma." O! jag skall själv tala med mina föräldrar härom. Vad gumman skall fäkta i glädjen! hon skall göra sju misslyckade äppeltårtor efter varann. Ack den mamma, vad jag skall skratta åt henne och pussa henne ovanpå, när jag kommer och berättar henne denna obegripliga nyhet! Alexander! hon skall av glädje spricka på alla sidor. "Säg icke det, Göran; jag är icke alls säker därpå. Varföre skulle detta fägna henne så mycket? Jag--en fattiger en, utan syssla, utan boställe, utan allt vad du behagar. Du skall begripa, att jag har ingenting, jag: knappt kläderna jag står i." Men min mor är alldeles intagen uti dig. Hon är galen. Jag begriper alls icke hennes skäl, eller vad hon ser på dig för slag. Jag har sagt henne det; men hon tar ingen reson. Det har varit så, ända ifrån första stunden du visade dig på prostgården. Aldrig har ännu någon kaffegrädde varit god nog, de gånger magister Medenberg värdigats komma och svälja vår arma cikoria. Jag skall säga dig, min bror, gumman tror, att du med tiden blir biskop. "Men sådant kan slå felt, vet du. Och vad säger du om din far, Göran? Menar du icke, att herr prosten vägrar sin dotter åt en stackars informator, en alldeles genomskinlig karl?" Prosten? far min? gubben Edeling? "Vet du, Göran, jag skulle icke tycka så illa om, ifall du med några skickliga ord på avstånd bjöde till att försöka honom åt detta kinkiga, farliga håll." I Guds namn, Alexander! tror du då, att min far är min farfar? Har du nånsin sett någon frommare och ädlare man, än min hederliga far? Ack om du visste, vad det är för en förträfflig gubbe, fast han just ingen krigare duger till. Och han skulle neka dig det, som just blir hans största förtjusning att få bifalla? Medenberg, jag begriper dig icke! dig, som jag funnit så modig ibland folk. I denna sak är du ju en fullkomlig backhare, min bästa bror? Alexander blickade emot jorden med de klaraste ögon. "Nu har jag blott en fråga kvar," sade han; "men den fruktar jag icke ändå så mycket för. Om jag kan få mig ett vackert hus och en liten angenäm trädgard någonstans på den där skogen, ej alltför långt ifrån det sköna, väl belägna länsmansbostället, som du, min goda Göran, skall bebo med din maka, vilken jag icke ännu rätt känner, men som jag lovar dig att älska lika högt, lika varmt, lika outsägligt, som du själv älskar din syster Maria; säg, tror du väl, att din syster då såsom min maka skall kunna finna sig lycklig och glad i den boningen? bredvid skogen, ser du?" Så du frågar. Min Maria? på det viset skulle jag aldrig mista henne? jag skulle alltid få behålla min goda syster i mitt grannskap? så länge jag lever? "Ja, ser du? Jag tycker det skulle icke vara tokigt." Du kan tala med henne själv därom. Ack, vilken framtid! Så mycket lovar jag dig, att jag slår ihjäl henne, om hon icke blir förtjusad av den gudomligaste plan jag nånsin hört. Likväl --ett ord, Medenberg--vad hin håken har du för funderingar med skogen? Icke må du inbilla mig, att du vill sätta dig ned med din hustru där, blott och bart av tycke för mig? mitt grannskap? och mitt förträffliga boställe? "Nej, Göran; nu kom du till hjärtpunkten av hela min hemlighet. " Jag hoppas det. Sa låt höra! "Göran, jag är så pass kemist, geolog, jordarticus, agronom, ekonom, som behöves för att veta, huru en oupptagen mark av denna beskaffenhet skall kunna användas till många människors gagn och nytta." Bra, bror! du tänker anlägga någonting? ämnar du äta svamp? Jag har hört både Fries och Arrhenius tala härom; jag har läst boken, och jag kan själv urskilja ätbara svampar ifrån giftiga. Det vore en stor lycka för Sverge, om vi kunde komma oss mera före härmed! Jag för min del tror, att populationens framtid alldeles hänger härpå. Jag är firdig att börja äta svamp när som helst; likväl en tid först såsom efterrätt. Jag vill hava något litet annat framföre, tills jag hinner vänja mig. Nåå? "Vänta en smula skall du få höra. Här är alls icke fråga om svamp, för närvarande; ehuru jag bekänner, att jag högt gillar den idé, du uttalat efter våra största vetenskapsmän, och som säkert en gång, rätt förstådd, skall bliva av oberäknelig nytta för hela vårt älskade fosterland." Men vad är det då du menar nu, Medenberg? Utveckla dig, för Guds skull; jag brinner av otålighet! Du tänker visst på våra tjuvar? "Ja, just. Bredvid själva den stora vildmarken och ej långt ifrån ditt blivande boställe ligger ett litet hemman, som jag ärnar slå under mig; och därifrån, såsom stomme, utgå med mitt arbete på den ansenliga utmarken själv. Alla dessa på vildspår komna människor--de där tolv, som du har med dig, och väl flera ännu; men framför allt Nickolson--tager jag under min tillsyn, giver dem uppmuntran till ett sällare liv, friskt med göra, glädje därav, kläder, mat; men i synnerhet rad och undervisning till det goda hos Gud, så vitt jag förstår. De skulle aldrig kunna visa sig ibland människor: de kunde omöjligen vinna pardon. Men så mycket kan landshövdingämbetet låta utverka av sig genom din och kanske även genom andre, ännu mäktigares--posito! någon av mina fruars--bemedling, att man låtsar icke veta utav dessa vildfåglar: att man blundar för hela deras tillvaro: ignorerar att de finnas på jordens krets; likväl allt med villkor, att de halla sig fullkomligen undan ifrån folk. De skola bo på min stora utmark: jag skall med deras egen tillhjälp odla den ena lilla biten efter den andra, och det åt dem. Jag begriper nog, att dessa slags varelser, som så länge umgåtts med elakhet, och för vilke återgången till ett bättre gjorts av samhället alldeles omöjlig, härigenom insupit en förtvivlan, som slutligen kommit flere av dem att fatta smak, till mer eller mind re grad, för själva det onda. Jag torde då ej alltid få så lätt, att sammanhålla dessa personer. Just därföre, min kära Göran, blir ditt och ditt länsmansboställes grannskap mig så angenämt. Ty vilja icke mina sjuke--jag kallar alla brottslingar andligen sjuke--rätta sig efter mina anordningar, hålla sig arbetssamme, stilla, gudfruktige och därmed lycklige på de hem jag anvisar dem, så skall du, stående såsom en kerub vid områdets port, låta dem förstå, att, därest de våga sig utom den fridlysta kretsens gräns, hemfalla de genast under den yttre lagens hårda hand: hava fängelse, spö, vatten och bröd. Härav inser du din dyrbara bestämmelse i min plan. Jag själv, såsom föreståndare, vägledare, undervisare, inform--formato--ja, ser du nu igen, Göran! vad är jag väl av Gud inrättad till, om icke till ett stycke informator, så länge jag lever här i världen? och det har jag ifrån urminnes tid alltid känt på mig--jag, med ett ord, jag skall verka i det inre av denna Brottslingarnes ödemarksstat. Du skygger kanske litet till vid detta namn, som förekommer dig ohyggligt. Men om du tänker rätt efter, min goda Göran, vad är väl hela mänskligheten, enligt vår egen heliga lära och efter syndens stora uppkomst, annat än en samling av brottslingar, brottslingar i djupet? Varföre skola vi då icke erkänna detta allmänt, utan leka främmande med varandra, givande blott somlige ibland oss en utmärkelse, en titel, som sannerligen på fullt allvar tillkommer oss alla? Och vad är väl hela jorden annat än en ödemark i anseende till himmelen; en ödemark likväl, varuti vi, brottslingarne, äga att sträva, arbeta, inbördes älska varann och hoppas, hoppas trofast, att genom striden komma till himlarnes rike? Hela vårt jordiska liv, överallt och allmänt, är således, egentligen att tala, detsamma som jag, för enskilt behov här i Småland, vill bilda, nämligen ett hem för syndige, fallne, som arbeta till sin upprättelse: med få ord, en brottslingarnes hed. Men en sådan ödemark är ämnad till en trädskola för himmelen likväl, och jag säger dig, den skall bliva så. Min älskade broder! vet om mig, att jag har ett odödligt hopp: aldrig har ännu någon plan, som legat mig rätt varmt på hjärtat, slagit felt. Guds heliga, stora försyn skall av denna tanke göra någonting en dag: du skall få se, att av "brottslingsförbättringen" uppväxer en ansenlig sak; ty den ligger innerst vid mänsklighetens hjärta, såsom allas vårt dyrbaraste behov. I denna enda tanke knyter sig allt på jorden tillsammans; ty näst efter syndafallet, som var den största händelse i urhistorien, finnes ingen större, än återställelsen till himmel; vilket Kristus verkar i var öken, då vi erkänna oss vara vad vi i bottnen äro. Endast den bör därföre hållas för en rätt usling i världen, som icke av hela sin själ vidgår sig vara en brottsling, utan med förnämhet ser ned på desse, särskilte, vilke han anser förkastade. O, han vet icke, att han i detta sitt förnäma ögonblick är som allramest förkastad själv I " Alexander, vad jag älskar dig för dessa tankar. Var säker, min broder, att jag skall bliva en länsman emot de förnäme! jag menar, emot alla sådane, som icke erkänna sig vara vad vi alla i grunden äro. Jag lovar dig, att jag skall knostra var och en, som icke vill vara människa. Nå, det är följaktligen en korrektionsinrättning du ämnar tillställa på utmarken där? "En korrektionsinrättning? Nej, Göran, för ingen del; såvida ordet skall betyda vad det är i det hittills brukliga samhället. Min avsikt är icke, att fördärva folk genom att låta stora skälmar till själ och sinne nedsmitta mindre felaktige, och, om möjligt, leda till helvetets rand personer, som ifrån början gjort snart sagt ingenting. Nej! ingen korrektionsinrättning!" Men tror du icke, att det kan bliva kusligt nog därute på vår sköna mark i det sällskap, som du, med all aktning, ämnar bofästa där? "Du skall veta, Göran, jag har några alldeles förträffliga hushåll att insätta ibland de övriga, så att det goda skall bliva rådande; sådana, som till exempel en Matts Persson, och en snickar Lindqvist, värmlänning, vars bekantskap jag nyligen gjort, och vilken jämte sin lilla präktiga hustru är både gudfruktig, poetisk och ändock tillika flitig. Ack, om du visste vad sådana människor äro ovärderliga! Men dylika känner jag gudskelov flera, och vi skola flytta tillsammans. Du begriper lätt, att vi behöva hava mycket snickrat, smitt, spikat och målat. Dessa hurtiga och älskansvärda människor, vilka visserligen i grunden äro syndige och brottslingar, likt oss alla på jorden, men dock genom Guds nåd kommit litet längre upp i det goda, än våra vanliga tjuvar och rövare, skola stå ibland desse övrige såsom blommor, här och där uppskjutande ibland det allmänna gräset. Härigenom skall ett doft utsprida sig över det hela: dina tolv, och flere av samma slag, skola känna ett begär, att slutligen bliva en liten smula blommor, också de. Vad säger du?" Du målar täckt. Men till allt detta erfordras både mycket penningar, fri disposition av hemmanet bredvid, och dessutom full rättighet till hela skogen. Det är icke småsaker, Alexander. "Om du visste huru lätt jag skall få allt detta." Såå? "Du kan icke föreställa dig med vilket nöje grevinnan Celestine Zeyton skall upplåta åt mig och mitt företag allt vad hon äger på detta område; och det är icke litet. Jag tycker mycket om henne: jag tycker obeskrivligt om grevinnan! Och du kan aldrig tro, vad grevinnan tycker om mig." Såå? Nå, det är vad jag sagt redan en gång förr i dag här. "Och hovmarskalkinnan sedan! Du kan icke göra dig begrepp om, huru hon rättar sig efter allt vad jag bara yttrar med min ringaste andedräkt." Verkligen? "Men framför allt fru von Mekeroth--" Se så där ja! "Hon älskar allt vad jag tänker: hon skall utan minsta svårighet lämna mig sitt hemman; ty det där sköna stället jag talat om vid kanten av skogen, Göran, det tillhör henne och ligger under Aronfors." Och du tror, att hon med så stor beredvillighet går din önskan till mötes? "Fru Aurora? ja! likasom de andra bägge. Göran! om du kunde inse, om du kunde fatta, om du kunde begripa, huru mycket dessa tre fruar, alla tre, hålla utav--" Jag menar, att min stackars syster har icke mycket kvar rättnu. "De hålla utav mig så--så--alldeles så, som jag håller av dem. Du skall få bliva vittne till det. Ädlare, varmare, mera renhjärtade människor finnas icke. De äro icke förnäma till följe av sin börd, utan--och de--erkänna sig vara vad alla människor äro. Sådana tycker jag om!" Och min syster Maria? "Hon är en obetydlighet emot dem. Vad är hon--ack-- ännu? Hon förstår sig föga på universum. Hon har ingenting försökt, ingenting lidit: ingenting har hon heller just att uträtta med. Men ser du, Göran! det förhåller sig så, att jag älskar henne. Ack! jag älskar Maria: de tre fruarne, däremot, haller jag allenast utav. Det har icke att göra med--det allraringaste." Det är bra. Det är mycket bra. "Ja, det är verkligen ganska bra." Jag förstår dig, Medenberg! det är alldeles någonting dylikt med mig också. Jag älskar icke alls Maria, jag; hon är min syster. Jag håller blott utav henne: men det likväl så, att det förslår. Vilket paradis vi skola bygga åt oss i öknen! Kom nu, broder, skola vi återvända till våra stackars tolv. Dem skola vi förvand la till blomster i vildmarken! vad jag gillar ditt förslag! Sedan vi rastat, resa vi genast vidare. "Vi skola nu icke föra våra sjuklingar in till landshövdingämbetet, vilket kunde komma att gå på tok; utan genaste vägen, vet du, till den där stora skogen, varom jag talat. Vi lata dem gömma sig där så länge, i nejden av min vän, kolarbonden Matts Persson; tills vi hinna ordna allt, återkomma till dem, och begynna vårt företag." "Det skall gå! Du följer ju hem med nu, Alexander? Vad jag längtar efter att få se lilla syster Maria i ansiktet, efter vad jag nu vet! "Jag längtar efter detsamma. Låtom oss ej förlora ett ögonblick." Men ts! innan vi gå. Vet du också min hemlighet, Alexander? Medenberg såg på herr Göran Edeling. "Du ämnar hava dig en länsmansfru?" inföll han leende. "Icke sant? en liten god, vacker, rask, förträfflig, just passande åt en så galant karl, som du?" Rätt, min bror; men jag skämtar icke. Vad jag en gång talade under halvt löje till en viss flicka, skall bliva allvar utav, tro du mig. Bättre kvinna för mig, i detta mitt stånd, kan omöjligen givas, än Ellin. Hon är nu hos hovmarskalkinnan Abelcrona, så länge; och hon njuter av henne en husmoders, ja en moders vård. Fru Ebba! vad jag en dag skall tacka dig för vad du nu gör, kanske dig själv alldeles ovetande. Ty icke hade du just någon anledning, att bevisa Göran Edeling en välgärning, det jag kan begripa; och likväl gör du det. Gud ställer så ofta till, att man uträttar en myckenhet gott utan att veta ett ord därav; det onda man begår, far man däremot nog lära känna. Tycker du icke, Alexander, att allt detta skall sla sig förträffligt ut? Det förhåller sig med min lilla, stackars Ellin alldeles som med hennes ryktbare morfader, organisten, samt med hennes egen moder och moster: de hava alla tillhört detta slags folk, som är herrskap till själen, men bönder till kroppen. Och är det icke just en dylik person jag själv går att vara, om det lyckas mig att bliva en superb länsman? Jag är det redan till min natur, om jag skall tala fullt uppriktigt: vad kan jag väl kallas, Medenberg, annat än en bonddräng, fast jag händelsevis kommit att utgöra en prosts son? Just därav hänflyter det väl också, att jag alltifrån långliga tider, ända ifrån min barndom, tyckt så outnämneligt om Ellin, och så otaliga gånger under sång och blomster plock irrat kring knutarne av Dädemo stuga. Alexander! du tycker ju också om henne? Jag vet, att du gör det: vad det skall bliva himmelskt en gång i var ödemark. Säg mig öppenhjärtigt, om icke Ellin är bra vacker? Hon är det. Hon sätter även mycket, mycket värde på dig, det har hon sagt mig; och det var egentligen ifrån den stunden, jag själv började rätt värdera henne. Ty att hon kanske, efter vad jag tror, älskar mig, det bevisar ingen stor karaktär hos henne, och därav kunde jag icke mycket uppskatta henne. Men en flicka, som kan förstå dig, Medenberg! med henne är det något. Om jag icke fruktade, att göra dig ledsen, så skulle jag förtro dig en sak: det är, att Ellin i sig själv innefattar en mycket storsintare, djupare, tonfullare kvinna, än nånsin till och med min syster Maria. Men jag vill icke göra dig misslynt, Medenberg: du behöver icke rätta dig efter vad jag yttrat. Maria är, oaktat allt, i hög grad förträfflig, därpå kan du vara ganska viss. Men jag skall säga huru det befinner sig med mig i anseende till Ellin: jag haller icke utav henne. Gud, vad jag börjar tycka om den urskillnad du lärt mig att göra, Medenberg! Nej, vid Gud, jag håller icke utav Ellin! vad vore icke det för ett obeskrivligt lappri? Men jag älskar henne--jag älskar henne av liv och själ, och hon skall vara evigt min. De bägge glada vännerne återvände under dessa samtal till sitt folk. De tyckte sig nu hava sina framtidsplaner ganska klara, avspeglande sig, likt en himmel i den lilla stilla insjön, deras goda samvete. 47 CELESTINES DRÖM. Jag har sett suckarnes hemlighet upplösa sin mörka gåta i en klar flod... Jag såg försoningen emellan de bägge fientliga makterna: "tvånget att försaka" hade nu gjutit sig tillsammans med "förmågan att begära". Historien finner sig vid denna tidepunkt hava allt skäl att återvända till Karmansbol, för att omtala huru det avlopp där efter den betänkliga aftonen, då grevinnan Celestine föll avdånad i fru Auroras armar, och spöket försvann i den stora salongens ena dörr, vilken alltid förr varit ansedd för en blinddörr. Fru Ebba Abelcrona bibehöll sig, såsom den, vilken bäst innehade sin besinning. Grevinnan fördes till sin säng. De andra bägge fruarne tillbringade natten i sin värdinnas sängkammare, lutade emot var sitt sofflhörn, men uppmärksamma på grevinnans minsta rörelse. Celestine Zeyton återkom snart till sig själv och visade ingen stor yttre oro. Men även som vaken tillkännagav hon icke full medvetenhet: hon lät sin kammarjungfru avkläda sig, likasom vanligt: hon tycktes knappt märka, att hon hade något främmande i rummet. Omsorgsfullt och gott nedlagd i sin sköna bädd, fann hon snart ro, insomnade, och visade på den snövita kudden bilden av en, som varit och som skall bliva, men som ingenting är. Ljus brann hela natten. När hon om morgonen åter uppslog sina ögon, såg hon Ebba och Aurora sitta vid sin sängkant. Fru Ebba tog hennes hand och förde den systerligt ömt till sina läppar. Celestine såg upp på henne med en förklarads, en himmelsk andes blick. Utan att yttra ett ord, talade hennes anlete om en vunnen frid; det bar uttrycket av skönhet igen, såsom en ung flickas. "Du har sovit gott?" frågade fru Ebba. Jag har drömt! svarade grevinnan. "Drömmar äro stundom budskap ifrån Gud: de äro blickar, kastade i soliga land ifrån en töcknig värld, där vi måste dväljas." Jag är nu fri! sade grevinnan Celestine. När min man lämnade mig och for, skrev han mig till, att jag skulle anse honom för död. Dock höll jag detta då mera för uttrycket av ett talesätt: för ett brustet hjärtas utbrott, en flyende själs farväl. Men nu----i natt har jag drömt. Jag har sett honom vid en annan makas, sin rätta makas sida. Jag har kastat blickarne in i en undervärld, o Aurora! o min Ebba! kunde jag omtala, ägde jag ord för vad jag sett! "Har du drömt om Joakima?" Ja, svarade Celestine. Ack, jag känner sanningen därav nu. Likasom han sade mig fri ifrån sig, då han for, så säger också jag honom fri ifrån mig nu. Ty det sista, som lever, är dock det sanna tillståndet; och det lever evigt. På jorden har osanningen haft sin tid: här har den härskat. Men Gud giver det eviga sitt rum. Ebba, låt mig kyssa din hand! jag är så glad. Hovmarskalkinnan nedlutade sig över sin väns säng, slöt henne i sina armar och kysste henne varmt. "Vad såg du om den stackars Joakima?" viskade hon. "Liknade hon ett spöke också i en annan värld?" Celestine teg; hon syntes samla sina tankar och sina krafter, för att rätt uttrycka sig. Slutligen sade hon halvt hörbart, men högst melodiskt: jag kan icke omtala vad jag skådat. En skär dröm målar sig icke med mänskligt sprak. Jag har sett suckarnes hemlighet upplösa sin mörka gåta i en klar flod--av tårar? Kanske. Jag vet icke vad den himmelskt böljande floden var utav. Av demant? av glas? av safir? av evig frid? Jag såg försoningen emellan de bägge fientliga makterna: tvånget att försaka hade nu gjutit sig tillsammans medförmågan att begära--ack, de voro nu ett? Aurora blickade litet skygg åt sidan på sin vän, och visste icke vad hon skulle tänka. Men hovmarskalkinnan Ebba, som kände Stagnelius, och flere gånger märkt honom utgöra en dyrbar läsning för grevinnan, förstod henne, smög bort en tår ur sitt sköna öga, lutade sig ånyo ned över sin älskade vän och sade: "Celestine! vi bliva kvar vid din säng: njut vilan däri i dag! det skall göra dig så gott. Du är för matt att stiga upp ännu, icke så?" Grevinnan gav härtill sitt bifall. Snart ordnades rummet ännu behagligare. Fru Aurora framtog sin sticksöm, och hovmarskalkinnan öppnade en bok för att läsa högt för dem alla tre. Vilken skön, fridfull dag! Vi, som ur det föregående påminna oss, att det varit denna natt herr Medenberg börjat sin resa och träffat kolarbonden på den stora skogen, veta också, att samma natt hade den gamla mor Ellin av honom bekommit biljetten till fru von Mekeroth: detta brev, som skulle skaffa henne insteg på Karmansbol, och göra hennes systers befrielse därifrån möjlig utan uppseende. Den åldriga torparkvinnan anlände därföre till Karmansbol nu på morgonen. Ett bud kom in till fru von Mekeroth och bad henne stiga ut ur grevinnans sängkammare. Vad som sedan följde, låter fatta sig. Såsom grevinnan själv var upptagen av sin säng, kunde hon ej deltaga i något, som tilldrog sig utom kammaren, och visste av intet. Sedan Aurora öppnat Medenbergs brev och blivit underrättad om allt, fogade hon hela denna sak ganska lätt, utan att Celestine därom fick den minsta vink. Mor Ellin bekom tillträde till sin syster--Joakima, spöket--och hon försvann med henne ifrån Karmansbol till nejder, där hon åt henne ville bereda ett skydd. Dagen förflöt, såsom den börjat, under läsning och rikhaltiga samtal. Fru Aurora övertog för tillfället vad som kunde behövas av en matmoders bestyr i huset; hon gick således då och då ut och in; men hovmarskalkinnan lämnade icke grevinnans rum. Vilken egen tavla gåvo icke dessa båda? Man skulle kunna säga, att i Celestines gestalt låg poesien, svag, sjuk, vingbruten på jorden, men med ett himmelskt hopp ännu och livad genom en salig dröm: stärkande satt då religionen, i fru Ebbas person, vid den stackars fallna poesiens sida, höll dess händer, upplivade dess mod, göt balsam i dess sår, och talade om Gud, ej såsom om världens store artist och arkitekt nu, men såsom dess gode fader. Och fru Aurora? Hon gick under allt detta ut och in, såsom det praktiska livet ägnar och anstår, vilket, utan att vara varken poesi eller religion i sig själv just, dock är en för dem bägge ganska nyttig vän. Vi märka lätt, att berättelsens sol stupar ned i en mild aftonglans; att dess framställning blir kortare, allteftersom upplösningen nalkas. Vad är slutet för dagens sol? Det är den stora, vida, gröna skogskanten vid horisonten, som väntar att i sin famn få gömma dagens stjärna. Vi skola ju också omsider här komma i en stor skog, efter allt vad vi redan veta av berättel sen? Det är ju de tvenne ädle ynglingarnes fantasi om brottslingarnes förbättringshem? En sådan skog är hela världens, tidens, alla rätta och djupa tankars slut? Utgången i själva det världshela--utgången av brottslingarnes, alla människors slutliga förbättring i deras stora hem härföre, vilket är jorden--utgör det mest förborgade mysterium. Men utgången av våra ynglingars försök härtill i det lilla, och huru våra älskvärda fruar därtill med liv, lust och alla krafter biträdde, det är ingen outsägbar hemlighet. Den skola vi därföre omtala i ett par anspråkslösa kapitel. Man måste alltid vara kort om en dröm, likasom om ett spöke, eller om en plan för människornas förbättring. 48 JEPPE JONSSONS STORA BERÄTTELSE. Göran mätte Jeppe genomträngande. Då Alexander, Göran och Jeppe återkommit till hemsocknen, spridde de sig, till en början, vardera åt sitt håll, icke blott för att påhälsa sina bekanta, utan för att bereda allt till den kommande stora planens utförande. Herr Medenberg vistades på Aronfors, dit ock fru Aurora omsider återvänt. Herr Göran bodde hos sina älskade föräldrar i prostgården; och han viskade dagligen mycket med Maria, vilken stod i den skönaste jungfruliga blomma, vid allt vad hon hörde och förnam av planerna. Men Jeppe Jonsson var den, som-- Just om Jeppe är det vi nu måste tala. Ty han gick under dessa dagar omkring i socknen till alla möjliga vänner och bekanta, med en frihet, som endast på grund av stora bragder låter förklara sig, och med ord, som skulle hava hedrat Münchhausen. Denna gosses älskvärda hurtighet och trohet känna vi redan. Måste vi då med en egen smärta tillägga, att han, hemkommen, visade sig som den djärvaste, oförskämdaste, utomordentligaste storskrytare? Att alla ville höra om herr Göran Edelings härtåg emot tjuvarne, huruledes rövrarne blivit tagne och allt slutligen avlupit, det är ganska förlåtligt. Jeppe var således den välkomnaste ungersven i varenda stuga. Gubbarne gapade av fröjd, bara han syntes i deras dörr; gummornas ögon kisade som på en ståtlig riddare; gossarne avundades i mjugg, men kunde ej undgå att girigt lyssna; flickorna beslöto, ingen enda undantagen, att aldrig neka Jeppe en dans, när och varhelst han täcktes bjuda upp dem. Men tror man, att Jeppe Jonsson gav ifrån sig ett enda ord sanning i sina rosenröda berättelser om Värnamokriget och det stora rövartåget, så gör man honom ganska orätt. Den snillri kaste poesi flödade över den unga, livliga, kvicka smålänningens läppar, så blott och bart en kolgut vid bruket han egentligen var. Han ljög som den största man. Jeppe hade straxt efter sin hemkomst blivit varse, att ibland vänner och bekante i socknen mången gick och såg mycket slug ut. Flere tycktes i synnerhet vilja utleta vart omsider de "igenblevne" av rövarsällskapet tagit vägen, om sådane funnes; och framför allt huru herr Göran egentligen burit sig åt? vad utsikter han kunde hava till det dråpliga bostället? Om mildhet emot skurkar vore rätta sättet för en länsman? om han genom att frälsa bovar ifrån galgen borde göra sig förtjänt av befordran? jämte andra rätt förnuftiga frågor, som tillkännagåvo, att Göran hade farlige medtävlare i bakhåll, vilke genom kunskapare hörde sig före. Jeppe Jonsson blinkade, som vanligt, litet smått för sig själv, när han förnam dessa halvkvädna visor. Ifrån denna stund var det i synnerhet som han började påhälsa stuga efter stuga, och göra de allrahärligaste berättelser om Värnamotåget. I vad färg herr Göran skulle komma att stå genom Jeppes egna sätt att förtälja sakerna, skall man få höra. Att han själv blivit fänrik var det fösta han med pompösa ögonkast lät förstå, och därpå följde skildringar över "befallningsmannen" eller övergeneralen, däri denne framställdes såsom den grymmaste slaktare. Herr Göran blev härigenom minsann ingen människovän, den där tyckte synd om tjuvar. Han hade dräpt alla kanaljer på det enormaste sätt, som kan roa en uppmärksamt lyssnande bondförsamlings spända inbillningskraft att få höra omtalas: han hade hängt de fleste i rök med huvudet nedvänt, stekt andre vid sakta eld, och huggit de övriga i nio bitar, varje. Ingen enda rövare återstod i livet. Man fasade och tänkte: en slik länsman göres oss behov, så skall ingen den minsta skälm våga nalkas vårt grannskap! En och annan åhörare blev vid denna oväntade berättelse så lång i synen, att han med skäl kunde kallas ful. "Det må I tro och begripa," slöt Jeppe en kväll, slog näven i bänken mitt framför den nämndemannens näsa, som satt vid bordet i stugan, och tog sig ovanpå en klunk ur stopet, som nämndemansmor bjöd; "det må I begripa, att allt blod är rött. Men det har jag sett med mina egna ögon--och Prostgörans ögon sågo detsamma--att tjuvars blod är kolsvart. Befallningsman skar alltid själv händerna och fötterna av dem vi togo; men jag hade på mig, att sprätta upp deras magar; därmed såg jag, att deras blod flöt som det sotigaste beck. Ty ser ni, så fort en karl går att stjäla, svartnar hjärtat på honom. Och när hjärtat sitter svart i bröstet, så svartnar blodet därutav; och när det sedan rinner ut, kommer det sättandes som det mörkaste bläck, beck och tjära. Tack skall ni ha mor! drick mig till själv, först, det var ett gott öl! Härinne i stugan finns väl ingen käft med svart blod, månntro?" Alla dekorna drogo sig undan åt väggarne, och suto bleka som vitsippor på bänkarne. Men gubbarne ville alldeles kikna av skratt, så roligt tyckte de det var att höra. "Vet ni, go'vänner, huruledes man får ljus, när man vill slåss om nätt'ra och det är mörkt?" ropade Jeppe nu, och såg sig om med ett triumferande leende. "Det skall ni få höra. Prostgöran och jag stodo en midnatt i slagsmål med etthundrade man; och Vi två, vi voro tvenne. Tag du och slåss med fyrationio, sade Göran till mig; jag skall taga femtioen; det gör etthundrade tillhopa. Skall jag icke skona nå'n inka', utan dräpa dem allihop? frågade jag till Göran. Men han sade: du får icke med livet släppa nå'n inka! Då tänkte jag vid mig själv: huru skall jag kunna se här i galgmörkret, om en karl är död, sedan jag slagit ihjäl honom? Det kan ju lätt hända, att han ligger och lever, kanaljen? Ty en tjuv skall man aldrig tro: när han ger upp anden, är det ofta ett bedrägeri av honom. Vad gjorde jag då? Jag hittade på att slå eld, för att få ljus i sakerna. Men huru skulle detta gå till? Jo! som jag hade gott om bestar runt omkring mig, tog jag med högra handen i håret på en, och med vänstra handen i håret på en annan: därpå slog jag bägge deras pannor emot varann, så att det gnistrade, tog eld, och hårluvarne kommo i ljusan låga. Vid detta sken letade jag nu på marken, och såg efter om de voro riktigt döde, som jag skurit halsen tvärsav. Ty--" Hahaha! utbrast nämndemannen. Om de voro döde? det var en sak! "Men nu skall ni få höra huru jag gjorde en annan gång," fortfor Jeppe. "Ty det var galantare. Jag och Göran voro hungriga en kväll. Vi hade hela dagen slagits från tu på morgon till sju på afton: vi hade summit över Lagaån tre resor: vi hade tagit rätt på tolv rövarkulor, sprängt upp dörrarne och gripit allt deras tjuvgods i pengar (ty mat hade de ingen); Göran hade hängt trettiosex karlar i bastrep, och jag fyratioåtta i deras egna Någon enda. strumpeband, som jag skar av dem. Då blevo vi bägge hungriga; och jag sade till Göran: sitt stilla, herr Göran lilla, skall jag gå efter födan. Var skall du få mat ifrån i denna skog, som står tjugu mil åt alla hållen? sade han till mig. Då sade jag till honom: sitt stilla, herr Göran lilla, jag skall gå efter födan. Det fanns ingen människa på trettio mil, när och fjär. När jag kom upp på berget, såg jag tolv björnar ligga och snarka i en grop. Snarka ni! sade jag för mig själv. Därmed tog jag en granstör, bra tjock i storändan, gick med den till gropen, och stötte till björnarne. Se! granstören var skapt som en mortelstöt, och björnarne lågo i gropen som i en mortel. Men jag stötte och stötte. Björnarne trodde i sömnen, att de skuffade varann, och sade intet om'et. Så krossade jag med stöten den enas nacke efter den andra; och till sist vart gropen liksom en gryta, full av mörbultat, gott, rart kött. Då sade jag åt Göran, att komma upp på berget till mig. Vi slogo eld i mossan, så att hela berget kom i låga och blev hett, och därav stektes björnköttet i gropen: därur togo vi nu av steken så stora skivor vi ville. Det smakade gott. Men därpå blevo vi törstiga. Ty--" Hahaha! utbrast nämndemansmor. Drick, Jeppe, om du tycker det här duger för en sådan karl! "Tack. Skål! Nu skall jag berätta er, att i skogen drack jag med Göran bara vatten. Men en kväll ville vi hava mjölk. Det var om en afton, och månen sken. Ligg stilla på rygg, herr Göran lilla, och var glad! sade jag, så skall jag gå efter mjölk åt oss. Då sade han till mig: var skall du få mjölk ifrån i denna skog, som står femtio mil omkring oss åt alla hållen? Jag svarade till honom: ligg stilla, herr Göran bara, skall jag gå och mjölka Allegubbens ko i vän'et. Skall du mjölka Allegubbens ko i vän'et, Jeppe? då kan du mer än jag, sade Göran. Ja, nog kan jag mer än herrn, sade jag till honom, och så gick jag. Då kom jag tillbaka med min lilla rönnkäpp, som jag skurit och gjort brokig; ty jag hade bandat av honom till hälften. Nu sade jag: ligg på rygg, herr Göran lilla, och se stint upp på månen! Där uppe ser herrn två fläckar i mån, det är Allegubben och hans kossa; den skall jag stiga upp och mjölka. Nå, go'vänner, huru tror ni jag kom dit? Det vet ni, att när en karl är arg, kry och grymt galant, så har han skarpa ögonkast. Det hade herr Göran; ty det hade han haft hela tiden under kriget. När han nu låg och såg stint på månen, klev jag upp på hans ögonkast, som han riktade skarpt på himmelen, likasom tvenne stegar, en ifrån vardera ögat. Jag steg upp med en fot på var dera ögonkaststegen. När jag var uppe, motade jag Allegubbens ko med min lilla rönnknäpp, och så mjölkade jag henne. Ty--" Hahaha! utbrast nämndemansdottren. Vad mjölkade du uti, Jeppe? "Vad mjölkade jag i?" svarade Jeppe, litet förlägen. "Å, jag mjölkade i hattkullen, förstås; ty han var tät på den tiden, och det här hålet fanns icke. Men när jag kom ned, drack jag herr Göran till. Och han drack efteråt, på det här viset." Jeppe Jonsson förde stopet till sin mun, under ett allmänt hurrande, ropande och skrattande. Därpå började han en ny berättelse av samma halt. Och när han så fortfor med tjugu till trettio historier, och det ej blott här, utan i alla hus i bygden; så tänker man lätt, att ett glatt glam om Värnamotjuvarne icke saknades någonstädes. En dag, då ryktet om alla dessa tusen sagor kom för Göran Edelings öron, storskrattade han först; men sedan beslöt han litet hålla efter sin kära Jeppe för det han slagit sig på att vara en så illhärmelig storljugare. Han råkade honom en afton, tog honom avsides och förebrådde honom i skarpa ordalag för sina oräkneliga befängda påhitt, däri han vanligen låtit Göran själv spela rollen av den värsta, blodigaste tyrann. Då såg Jeppe Jonsson upp på honom, så där åt sidan, som han stundom brukade, och svarade- "Å ja, ser han, herr Göran, vill han bli länsman, så måste ingen tro, att han är en så mild och god man i märgen, som han är; fast han nog ibland kan bliga otäckt argsint också, såsom nu. Men jag tyckte, för min del, att han väl borde bli länsman; för det skulle jag tycka om, att det skedde; det säger jag. Därmed så är det rätt bra, om alla kunna få den tanken i skallen på sig, att han är en grym person, herr Göran; ty eljest bekommer han aldrig ämbetet." Göran mätte Jeppe genomträngande. Är det således blott åter ett streck, du har velat göra mig? så, som den där gången, när du vart fänrik? viskade han, och en tår var på väg att uppstiga i hans ögon. Du har således velat, så mycket i din förmåga statt, söka skaffa mig länsmanstjänsten, min goda, trogna gosse? "Hm," svarade Jeppe, häftigt rodnande, och såg högst förlägen ned i marken. 49 HERR ALEXANDER TALAR. Låt dina skalder vila på hyllan ett år. Fru Ebba Abelcronas förslag hade emellertid både blivit antaget och redan börjat sättas i verket. De tre vännerna njöto under sitt möte på Karmansbol så rent och innerligt av den ömsesidiga förtrolighetens täcka nöje, att detta prov gjort tillfyllest för dem att besluta en evig samvistelse. Grevinnan Celestine tillfrisknade snart fullkomligt, då hennes späda, känsliga ande ömt hägnades av likstämmiga. Ett tycke av överjordisk prägel vilade dock ständigt över hennes pannas fina behag, och överallt, vart hon gick, förekom det som var hon i själva verket icke där. Hon behövde ett systerligt stöd. Tanken på Ebbas och Auroras bortresa ifrån Karmansbol stod därföre framför henne nästan likt tanken på döden. När den sorgliga dagen likväl måste inträffa, förnyade därföre hovmarskalkinnan vad hon redan förut en gång framkastat: "låtom oss växelvis bo hos varandra," sade hon, "så skiljas vi aldrig; och vi kunna på det sättet ändock tillräckligt se efter vårt, var och en på sitt ställe. Och låtom oss, varje gång vi flytta, taga våra barn med oss. Så skola även de växa upp tillsammans, lära sig att älska varann, och tidigt knyta en vänskap för hela levnaden." Fru Aurora von Mekeroth svarade härpå genom en varm inbjudning, att hos henne på Aronfors begynna det vackra syskonlivet. Celestine och Ebba emottogo bjudningen, med villkor att, efter fjorton dagars eller en månads vistelse där, alla tre skulle infinna sig på Blommenäs. Aurora hade emellertid farit hem till sitt bruk; och om ett par dagar därefter skulle de andra bägge fruarne inträffa. Under tiden var det, som herr Medenberg jämte Göran Edeling återkommo till trakten. En eftermiddag vid teet, då Ebba och Celestine redan en dag varit på Aronfors, och ett det ypperligaste saffransbröd tronade överst i den skönt lackerade skorpkorgen, började värdinnan, fru Aurora, vända sig till sina bägge vänner med dessa ord: "vad säger du om detta saffransbröd, Ebba? säg, söta Celestine?" Förträffligt! svarade grevinnan. Är det hembakat? "Visserligen. Men icke hos mig. Det är en present. Gissa från vem?" Jag kan aldrig gissa! svarade Celestine litet sorgsen, och skakade smått på sitt täcka huvud. Jag har aldrig nånsin i världen varit lycklig med gissningar. Fru Ebba tog en stor, mörkgul, porös, ypperlig skiva, vände den på alla kanter och sade: jag spår, att detta bröd har allas vår goda fru prostinna Edeling till upphovsman; ty ingen bakar här i socknen så som hon. "Rätt sagt!" svarade Aurora. "Hon har skickat hit och skänkt mig en den vackraste smakbulle, jag i mina dagar skådat. Men vet ni vad som förmått gumman till denna utomordentliga bakning? ty, sanningen att säga, vår prostgård har visserligen icke råd att hålla sig saffransbröd, med russin och mandel uti, varenda vecka." Nå, låt höra? Det måste vara någon ganska glad händelse, som förmått henne till ett så stort företag? "Gissa! " Men--i alla tider, Aurora! Du synes själv så upprymd, så skakad--du rodnar, tror jag?--jag ser nästan en tår i ditt öga? "Hör mig," avbröt Aurora med en röst, som litet darrade och ändock var den skönaste i världen: "mamma och pappa Edeling reda till förlovningskalas för deras dotter." För Maria? utbrast Celestine; och fru Ebba tillade: med vilken person då, i alla tider? "Ja, säg det, om ni kan! Men jag har ett förslag att göra oss alla tre. Den goda prosten har alltid varit mig kär, och jag tror ingen av oss undgår att högakta hans hus och hans förträffliga, älskvärda dotter. Låtom oss komma överens, att giva henne brudskänker--några små passande förlovningsgåvor--" Jag förmodar, att när prostinnan Edeling skickade den stora saffransbullen hit, undvek hon visst icke, att med detsamma låta dig noga få veta namnet på den lycklige, som får hennes dotter? inföll fru Ebba. "Jag visste detta namn redan förut," svarade Aurora, ånyo oförmärkt och hastigt rodnande. "Herr Medenberg har förtrott mig detta namn." Herr Medenberg? Vad har han med den saken att skaffa? inföll hovmarskalkinnan en smula häftigt. "Icke så litet. Det är han, som om söndag skall utgöra huvudpersonen vid mamsell Marias förlovningskalas--" Ah--aha--utropade grevinnan och hovmarskalkinnan på samma gång. Fru Ebba var sedan likväl den första, som fann sig och genast inföll: goda Aurora! jag gillar i högsta grad ditt förslag! vi skola övertänka med vilka behagliga, på en gång nyttiga och angenäma skänker vi må kunna glädja lilla Maria, och därjämte tillika för vår egen del visa vilken fägnad vi känna över denna händelse! huru varmt vi deltaga i den! Man överenskom till en början, att skänkerna till antalet borde vara tre, för att likasom utgöra en ifrån fruarne varje. Två uppfann man genast: en brudklänning av siden, och ett brudtäcke, på intet sätt eftergivande klädningen. Men varuti borde den tredje skänken bestå? Värdinnan öppnade härvid sin sköna mun och lade sina tankar i följande ord: "herr Medenberg har, efter sin återkomst ifrån den ryktbara resan och det Edelingska kriget, förtrott mig vad som rört mig på det innerligaste; och jag ville önska, att jag ägde några av hans ord, för att rätt kunna meddela dig allt, goda Ebba. Likväl skola både du och Celestine förstå mig. Jag hyser den djupaste aktning för denna man; jag skulle säga vördnad, jag borde säga vänskap; men det gör ingenting. När jag ser honom skiljas ur mitt hus, kan jag icke låta det ske utan att med allt, vad i min förmåga står, bidraga till hans välgång. Han har gjort mera för mig och de mina, än vad mången i hans ställe ens skulle hava tänkt på. Det är en man, som lever för det stora i världen; och det anstår icke oss, att giva honom efter. Han äktar nu en god och skön, en dygdig och förträfflig flicka: fattig, som han, på vad världen har i ägodelar; men rik, likt honom, på det egentliga. Han ämnar bofästa sig i vår nejd. Skola icke vi--vi, som hava av vad världen äger--sätta vår ära uti, att bygga detta bo åt honom och . . . henne? Detta föreslår jag måtte bliva den tredje brudgåvan vi lämna Maria, och som hon kan hembära åt honom i brudstolen. Orsaken, varföre han vill nedsätta sig i denna trakt, har utomdess även till sin grund en ädelt hög tanke. Men hela denna vidsträckta plan, till människors bästa, ber jag att han själv med egen mun matte få framställa för er; jag skulle endast skämma bort vad jag talade härom. Han önskar sig frihet att få begagna en skog, varuti vi alla tre hava del, i och med våra egendomar. Given honom edra andelar av denna vildmark! Hans mening är, att förvandla den till en trädgård med förr ej sedda blommor. I skolen ej neka mig det. Jag lämnar honom dessutom, jag, till sårskild boning för sig, ett litet, men väl byggt hemman, beläget vid själva skogens gräns. Vad tycker ni? Sedan han inrättat sig där med sin Maria, kunna vi icke då även giva honom våra barn gemensamt till uppfostran? Det bleve en helpension, om ni vill: och vi kunna ju rätt väl betala honom någonting--ordentligt--till och med hederligt, om ni icke misstycker! Till vad bättre skulle vi väl kunna använda våra penningar? På det sättet kan han få sitt hus fullt i gång: försett med åtminstone de första, de nödigaste inkomsterna. Och outtröttligt verksam, som han är, skall han hava tid nog övrig för sina andra, sina rätt stora, sina egentliga avsikter--hm--med skogen." Vid Gud! utbrast fru Ebba, vad ämnar han? vad vill han? Han har studerat mitt manuskript! Månne han tänkt på en Phalanstere? Nej--på en vild skog?--ånej, det kan det icke vara. Bästa Aurora, här har du min hand! Allt, vad jag besitter på dessa ägor, står genast till herr Medenbergs tjänst. Jag brinner av önskan, att få höra honom själv tala om allt detta. "Vad det beträffar, att sätta hela vår barnskara hos honom," inföll grevinnan Celestine, "så kunna vi ingenting ypperligare tänka oss. Vi hava ju redan en gång förut samtalat om den planen, att få begagna herr Medenberg till allas vår gemensamma informator? Och Maria Edeling kunna vi gärna antaga för den bästa moder åt våra barn, i vårt eget ställe." Knappt hade de tre vännerna hunnit till denna punkt i sitt livliga samtal, förrän lilla Ulla Mekeroth kom inhoppandes i rummet, med åtskilliga små stuffer i sin hand, dem hon till sin lycka nyss vunnit förklaring över av sin utvalt bäste vän. "Mamma! mamma! vad tycker mamma?" ropade hon. "Detta heter glimmer! och det här är fältspat! men se det här, det är krats, säger herr Meberg." Kvarts, rättade herr Alexander, som i detsamma inträdde genom dörren. Men da han såg hela det förnäma sällskapet församlat hos sin patronessa, stannade han blygsamt och gjorde en vördnadsfull bugning. "Tyst, Ulla pratmakerska!" bjöd fiu Aurora, och avvärjde sitt barns bestormningar med stenarne. "Var så god, stig fram och avslå ej en kopp te i dag, herr Medenberg. Tag plats! Ulla lilla, spring du ned igen till bror Matts, och se efter om han behöver någonting. Det är synd att lämna honom ensam: gå!" Ulla avträdde, under löfte, att lämna sin bror, som nu äntligen satt alldeles uppe, fullkomlig underrättelse om "gråstenens" sammansättning. För att lätta undervisningen häruti, fick hon med sig två sköna, stora skivor saffransbröd. Då herr Alexander satt i de tre fruarnes krets, började han, med anledning av fru hovmarskalkinnans önskan att få höra huru det ryktbara rövarkriget avslutats, giva en utförlig och angenäm berättelse om alla äventyr, som han av sin vän Edeling hört ur detta fälttåg. Han gjorde sin framställning på intet sätt i Jeppe Jonssons maner. Mot slutet kom han till den pittoreska skildringen av den stora skogen, där han först träffat Matts Persson och häxan Ellin, sysselsatte att trolla milan full med kol; och där han slutligen i hemligt skydd kvarlämnat Nickolson, jämte de övriga brottslingarne. Att han uppgivit sitt förslag, att för närvarande resa till Göteborg föll av sig själv, då hans tanke med Nickolson nu bestod i helt annat, än att föra honom utrikes. Herr Medenberg övergick snart till en ton av djupt allvar. Med hjärtats enkla öppenhet framlade han sina förhoppningar och sin stora plan till de fallna människornas förbättring. Ebba och Celestine såg på den talande med ett svärmiskt nöje, som knappt kan beskrivas. De voro själva förut stämda åt detta vackra håll; de omfattade nu vad de hörde med en värme, som nästan liknade tvenne barns. Så visst är det, att liv och sanning föryngra: att den glädje, som härav flyter, giver anden en evig vår. Ty ingendera av dessa fruar var annars ung till kroppen numera; vilket kan finnas redan därav, att--såsom vi ur Nickolsons berättelse veta--de för emellan tjugu och trettio år tillbaka sett sig gifta. Men, fastän vid flere och fyratio år, bar hovmarskalkinnan Ebba i hela sin gestalt utseendet, ej blott av den friskhet, som religion och ordning i känslorna nästan alltid förläna sinnet, utan ock av en livlighet, som gjorde henne öppen för allt i världen, och gav hennes blick ett lån av nittonårigt tycke. Så mäktigt verkande till hälsa och täckhet är det rena nöjet, av Gud. Och grevinnan Celestine, ehuru svagare och sjukligare, till följe--såsom vi också veta--av mångårig brist på luft för hjärtat, hade dock under de senaste veckorna blivit anslagen av den heliga entusiasm, som umgänget med verkliga vänner och framför allt tankarne på så storartade förslag meddelat henne. Huru ungdomlig fru Aurora var, ehuru. vid tjuguåtta eller nio år, det behöver ingen alls här vidare anmärka. Slutligen, vid en period i framställningen rörande kostnaderna för anläggningen, avbröt hovmarskalkinnan talaren tvärt och utbrast profetiskt, i det hon lade sin hand betydelsefullt på hans arm: "ser herrn! ser herrn nu Guds finger? förstår herrn?" Medenberg, vilken hade det lynnet, att se Guds finger i allt och vartenda, fattade icke genast vad hovmarskalkinnan här särskilt menade, utan blickade varmt frågande upp på henne. "Kommer herrn ihåg?" vidtog hon, "kommer herrn ihåg de där penningarne, som skulle tillhöra ingen?" Jag gömmer paketet lika ouppbrutet ännu, svarade han. "Så har försynen velat!" fortsatte fru Ebba med en skön men tystare röst, likasom i en himmelsk tanke för sig själv. "Huru underbart? Så skulle det länka sig, att vi dödlige omöjligen och oaktat den samvetsgrannaste forskning förmådde utgrunda, antingen dessa 2,500 rdr borde tillhöra det Abelcronska eller det Mekerothska huset. Jag bad därföre min herre, såsom opartisk, behålla dem själv tills vidare. Kanske har du redan hört därom, bästa Aurora? Men nu, mina vänner låtom oss kasta våra blickar emot höjden och se huru Gud har gjort med även detta, i våra ögon så lilla. Herr Medenberg! ett användningssätt för dessa medel är funnet: det rättaste, det bästa: det, som Gud vill. Dessa penningar skola behövas till begynnelsen av anläggningarne på skogen: till boningar, till livsmedel och uppröjningar, innan allt kommer i gång och brottslingarne hunnit nog framåt i det bättre. Tag denna skatt därtill! varken Aurora, jag, eller våra barn skola ett ögonblick vidare tänka på den såsom på vår egendom." Grevinnan Celestine kastade sina ögon framåt likasom litet avundsamt och i den tanken: får icke också jag vara med om att giva en penning härtill? Hon yttrade härom några halva ord. Men hovmarskalkinnan avbröt henne och sade: "Celestine! det behövs icke. Du har redan givit din andel. Ty, påminn dig! Låt icke den tanken såra dig nu--vi sitta här i ett himmelskt samkväm, varifrån vi skåda ned på alla jordiska ting såsom på något ganska ringa, min vän--" Grevinnan blickade upp, men förstod icke fru Ebba. "Påminn dig!" fortsatte hon. "Genom vems föranstaltande, anläggning, åtgärd--genom vems, säger jag, annans än din mans, blevo dessa penningar först borttagne ifrån sin förra ägare, och slutligen bragte i det underbara skick, att vi måste förklara dem rättligen tillhöra ingen, varigenom de omsider tillföllo vår Medenbergska inrättning i dag? Så mycket gjorde likväl Zeyton; ty utom honom hade det verkligen aldrig skett. Ser du icke även häruti Guds finger?" Grevinnan kände en hastig rysning och skådade i golvet. Skall också detta vara ett Guds finger? tänkte hon. Det var dock ----stöld----eviga gåta? O min----forne----man! Guds finger, vilket förut alltid förekommit grevinnan snövitt som den skäraste alabaster, stack sig i detta ögonblick blodrött fram för hennes inre syn, hennes själs inbillningskraft. Hon satte handen för sina ögon med en hemlig, en outtalad, en outtalbar förskräckelse. Men efter en liten stund vände hon sig dock ånyo till fru Ebba. Blek, men med en blick av det varmaste förtroende, skådade hon på henne, likasom med fast hopp om att få upplösning, en dag, på den gruvligaste av alla gåtor i världen: vad slags del Guds försyn har i våra brottsliga handlingar. Fru Ebba förstod henne, nickade och upplyfte sitt finger. "Vi skola läsa härom tillsammans i den heliga Skriften," svarade hon. "Om detta står ingenting, som förslår, hos poeterne, Celestine lilla. Låt dina skalder vila på hyllan ett år, och följ i stället under den tiden mig till en liten källa ute i den verkliga världen, som jag vill visa dig: en sann springbrunn: livets källa. Men nog, nog för i dag, så länge. Zeyton har gått bort! var glad." Samtalet återtog sin förra, angenämare gång. Herr Alexander fortfor att ända i det smärsta utveckla sin tjuvhumaniseringsplan; och han nämnde därvid även angelägenheten att få Göran Edeling i sitt grannskap, såsom länsman och kerub vid skogens utgång, för att sammanhålla alla de sjuke på platsen, och hindra dem ifrån att ånyo störta ut i det yttre samhället, till sitt och dess fördärv. Han genomgick allt vad han härom redan en dag samtalat med sin vän. "Det är en sanning," slöt han, "att, oavsett hela den önskan jag har med Edeling för min egen räkning, förtjänar han onekligen att få den syssla, man lovat honom, för det stora gagn han gjort landet, det rena nit han bevisat vid det ondas utrotande; och jag tror icke landshövdingämbetet skall undgå att nämna honom till länsman. Men i alla fall--jag vågar här ett ord--jag tror icke det skulle vara så alldeles ur vägen ändå, om en inflytelserik hand, sådan som till exempel fru hov marskalkinnans, behagade med ett brev till någon mäktig vän i Jönköping----ty rätt och sanning vinna ofta på att understödjas." Denna vink behövde knappt uttalas. Samma dag författade fru Ebba Abelcrona en skrivelse, som vittnade om hennes sköna själ, och som avgick på posten till länsresidenset, för att till den förtjänstfulle Göran Edelings fördel verka mera, än mycket annat. 50 HERR GÖRAN RESER BORT ATT FRIA. Jag känner en flicka, jag, som just passar mig I prostgården var ett liv och ett leverne. Var och en vet nog, att den stackars gumman prostinnan ägde sina stora fel, varibland visst icke det minsta var hennes besynnerliga stickenhet emot änkefru patronessan på Aronfors, den tiden hon misstänkte denna fru gå i vägen för hennes dotter; men då sorgen häröver nu försvunnit och hon själv tillräckligt genom saffransbullen givit prov på sitt goda hjärtas återkomst, även i anseende till "fru Mek", ("som verkligen gör bäst i att evigt fortfara såsom fru Mek" var prostinnans ständigt förnyade, småleende fras, utan all underförstådd elakhet); så återstod nu hos gumman föga annat ont, än att hon varken kunde stå eller sitta. Hon var i en oupphörlig gång. Och den goda gubben Edeling fick minsann erfara, att han var både fader och man. Sedan förlovningshögtiden om söndagen gått över, lugnades prostinnan dock småningom mycket. Själva bröllopet skulle ej ske förrän fram på våren, då man fatt i full ordning boningshuset på det lilla täcka hemmanet vid den där utskogens kant, vilket fru Aurora nu formligt överl..mnat till herr Medenbergs livstidsbesittning, mot vissa villkor för syns skull, men i alla fall ganska billiga; och ibland vilka ett--av fru Aurora själv dikterat och förklarat för oeftergivligt--bestod däruti, att stället, som i sig själv bar namnet Skorpsättra, skulle heta Mariendal, och aldrig med minsta ord mera få kallas så fult som förr. Gåvobrevet, hopfästat med det skönaste silke av den vackraste hand och väl förseglat, sändes till mamsell Maria Edeling på hennes namnsdag; och det skulle vara hon, och ingen annan, som ägde att förläna Medenberg med den angenäma bostaden. Även var överenskommelse uppgjord om helpensionen. Utom fru von Mekeroths bägge barn, skulle de två fröknarne Zeyton och de tre fröknarne Abelcrona överlämnas till de nygifta, med en för vardera eleven artigt nog tilltagen betalning eller "summasummario", såsom prostinnan tyckte mest om att kalla avgiften. Mamma svärmor gick dagligen och överräknade dessa stora inkomster på sina fingrar: hon uppskattade det hela till ett litet lagom pastorat, då hon i tankarne medtog allt det goda, som kunde skördas på (Skorpsättra, sade hon ideligen av kärlek till orten, men rättade sig dock beskedligt ständigt till:) Mariendal. Medenberg sade intet. Han hade helst velat ägna all sin tid åt sin stora anläggning för "människorna i öknen"; men omöjligen hade han ändock kunnat avslå fruarnes begäran. Dessutom var han van att arbeta mycket: att läsa med små hyggliga barn, utgjorde hans livs lust. Slutligen rann det upp för hans inbillning, att Matts Mekeroth ganska väl skulle kunna sättas i stånd till monitör åt de sex flickorna; häruti säkert biträdd av äldsta fröken Abelcrona, den lilla snälla, tolvåriga, för sin ålder så kloka fröken Louise. Och därmed gick han in på förslaget. Maria Edeling hade således i sikte, att genast få sig ett ganska ansenligt hushåll. Med herr Göran var det underligare. Efter en liten uppresa till Jönköping, återkom han en dag till prostgården; och så barsk, så förfärlig hade han aldrig sett ut i sitt ansikte. Man kunde omöjligen få ett ord utur honom. Slutligen likväl, vid middagen, sedan de bägge rätterna voro förtärda, men han det oaktat såg huru mamma, emot all vanlighet på vardagarne, lät en tredje ankomma, bestående i plättar med hallonsylt--tydligen allt framtaget för att mildra sonens lynne--uppsteg härvid en varm ande i hans anlete, ögonen började skimra, och det liknade sig till en stor tår under ögonlocken. Han stack sin väldiga, knotiga hand ned i bröstfickan, upptog ett dokument och överräckte det åt sin far. Gubben Edeling, som hela tiden sutit förskräckt och ätit tyst, emottog papperet med en hemsk känsla. Våra förhoppningar om syssla för Göran hava då slagit felt, tänkte han; men han var i alla fall beredd, att vördnadsfullt lyfta på sin kalott och tacka det väsende, som styr alla våra öden. Med stilla resignation vek han därföre upp arket och började läsa. "Herre du Gud! vad ser jag, Göran?" utbrast han och kunde icke tro sina ögon. "Det är ju ditt konstitutorial? din riktiga, din ordentliga fullmakt, min gosse? Du är nu--du är bleven en man för dig: i dina unga år försedd med en god tjänst, med boställe och vacker lön--o min son! Huru har mitt fattiga hus kunnat bliva förtjänt av så mycken nåd och glädje på jorden?" Ja, min far! svarade Göran allvarsamt, och varma tårar droppade överljutt utför hans kinder. Det är din gudsfruktan, och ingenting annat, som har gjort allt detta. Det är dig Gud har älskat; och för din skull har din son fått något. Tack, min far! Göran steg upp ifrån bordet, gick fram till sin far, böjde ett knä för honom, tog hans hand, nedlutade sitt lockiga huvud över den, kysste den häftigt och oupphörligt, och sköljde den med en flod av den ljuvaste gråt. Gubben Edeling uppreste honom och slöt honom i sina armar. "Tacka icke mig, utan din farfar!" viskade han. "Det är hans ande, som lever i dig, min gosse, och som gjort, att du slagits så bra, att du blivit någonting i världen." Göran svarade intet härpå; men han steg upp och gick till sin mor, vilken även rest sig ifrån bordet. Prostinnan stod ganska tårögd, det är sant; men när Göran kramade och kysste henne, sade hon: "det är syndigt att gråta för sådant, mitt barn!" varpå hon upptog sin stora grönrutiga näsduk, torkade sin son i ögonen och på kinderna; och när hon äntligen lyckades att få se glädjens skimmer glänsa i allas ansikten--såsom vid detta tillfälle visst också rättast och bäst var--gned hon sist sina egna våta ögon, och avslutade allt med att kapitalt snyta sig. Härmed var fältet uppgivet. Nu kom ordningen till Maria att omfamnas och kyssas; och därpå togs broder Medenberg i hand, så att det knastrade och sprakade i fingerlederna. Herr Alexander tillbragte ofta middagarne hos sina blivande svärföräldrar, för att rådslå och samtala. Görans sinne hade emellertid nu genom tårarne lossnat, och så gav han sig genast luft genom följande utflykt: "Hade jag blott Jeppe Jonsson här, den hederliga, trofasta gossen! bättre slyngel finns icke emellan sol och jord: han skulle dricka min välgångsskål. Men sedan nu landshövdingämbetet gjort mig till länsman, så lovar jag ock inför Gud den allvetande, att icke glömma fänriken. Redligare pojke har aldrig gått i ett par trädskor; och så sant jag lever, skall jag skaffa honom ett brödstycke vid min sida, utmed bostället. Han är ju också sina tjugu år, och mer? Jag känner, att han tycker om en flicka, fast jag aldrig kunnat leta namnet på henne, utur den tystlåtna, galanta gossen. Men jag vet ändå, att det är "Dora lilla i Jönseping" på Förborgen. Det är en mycket bra flicka, Dora. De hava visst varit bekanta alltsedan hon levde på Karmansbol som kammarjungfru, tror jag, och uppfostrades i så mycket vackert av grevinnan där. Henne kan han dock aldrig få, förrän han har hus och hem att komma med, såsom rätt är. Det måste jag skaffa honom. Det är min plikt. Han skall promt gifta sig till våren . H m--och jag--jag själv--" Med dessa ord började herr Göran i ögonblicket gå allvarsamma, avmätta steg över salsgolvet i prostgarden. Hans ansikte drog sig ånyo ihop till en gruvlig barskhet; och han begynte se så ond ut, att själva lilla syster Maria fann angeläget, att smyga sig fram till mamma, klappa henne på ena armen, vinka henne att se på bror Göran, och bedja henne låta eftermiddagskaffet snarligen få inträffa, för att, om möjligt, göra en glad brytning i humöret. Gubben Edeling, som med sin pipa på maten dragit sig undan och satt sig i sitt hörn av salen, skådade då och då upp på sin över golvet rysligt marscherande son. Slutligen vågade han sig fram med dessa ord: men min kära Göran! för Guds skull, vad går då åt dig? "Jag skall gifta mig," svarade Göran med en hiskelig blick ut genom en av fönsterrutorna. Aha-- "Om min far och mor visste bara!" tillade han nu med ett hastigt skimmer igen av den varmaste munterhet, spridd över hela ansiktet. "Jag känner en flicka, jag, som just passar mig." Nå, det är alltid det mest passande, anmärkte prostinnan. "Jaja, mamma lilla, i den här saken gör jag alldeles som jag själv vill, och tar inga råd, som icke överensstämma med mina egna." Du kan väl icke behöva se så himmelskt ond och arg ut, för det? "Jaja, lika mycket. Jag skall nog le, när tider blir. Emellertid är det nu så, att jag tror jag måste resa bort min väg, och det genast." Vart då, i Guds namn? "Att fria, förstås." Jag trodde det var allaredan gjort. "Jag tror nästan detsamma. Jag har sagt åt flickan en gång på mitt vis och med mina fasoner, som aldrig varit de berömligaste. Jag är därföre icke rätt säker, om hon gillar dem. Jag måste fråga henne om igen. Nog av: jag är länsman nu, jag skall sätta bo till våren; och flickan skall, si så sant hon het---och Gud han mig anamm----" Syster Maria nalkades hastigt och lade ett par finger över sin brors mun, vilken höll på att utsäga någonting alltför kronobetjänligt. Förhållandet var, att hon kände Görans hemlighet i friarväg. Hon tyckte själv så mycket om lilla Dädemo-Ellin, att hon alldeles gillade henne till svägerska; i synnerhet då hon visste, att Ellin nu hela tiden, likasom ofta förr om åren, hos hovmarskalkinnan på Blommenäs njutit uppfostran och lärt sig så mycket. För övrigt måste Maria i alla fall erkänna det rätta uti, att en så rask och vid göromål van kvinna bleve skötarinnan av en länsmans hus och hem. Men hon var icke säker på, att ej mamma skulle låta en och annan ståndsfördom spöka i sitt huvud. På det tvist i prostgårdssalen nu icke måtte uppstå, önskade hon därföre helst, att Göran tills vidare intet namn nämnde på sin älskade flicka. Han teg också som ett gott barn, när han fick sin systers liljevita hand framför sin mun. Han blott storskrattade och tittade sig om. "Se så, kära Göran," sade prostinnan kärvt, "kom nu och drick ditt kaffe, och fantisera icke längre." Det skedde. Men en halvtimme därefter var Göran i ordning att resa; och han for utan nåd och barmhärtighet av till Blommenäs, till hovmarskalkinnan Abelcrona och hennes myndling, den underbare organistens vackra dotterdotter. 51 VID LINET. Ack ja, gör äntligen det! far icke om henne! säg åt henne! Det skall göra henne så hjärtligen glad. När Göran Edeling framkom till Blommenäs, stannade han med sitt åkdon nere vid stallet, steg ur, och överlämnade hästen åt en dräng. Han ville icke köra upp och in på själva gården. Denne så raska och oförskräckte yngling, vilken utan bävan trotsat döden i tusen gestalter, kände nu en hjärtklappning, som han icke kunde övervinna. Det var någonting, som viskade nej åt hans känsla, så fort han tänkte på att stiga in till fru hovmarskalkinnan och omtala sitt ärende. Han visste ändock, att han säkert skulle bliva ganska väl emottagen av den förnäma, men ädla fru Abelcrona. Vad var det da, som gjorde honom försagd i denna hans livs viktigaste stund? Är det en så allmän och ovillkorlig erfarenhet, att sann och varm kärlek ingiver obeslutsamhet och räddhåga? Hade icke herr Edeling redan en gång förut ej så längesedan gjort framställningar till Ellin, och det utan den ringaste fara? med en munterhet och tillförsikt, som icke återhöllos av någonting? Men den där gången i skogen hade hans ord till den täcka flickan flutit ur hans själ alldeles oöverlagt, såsom ett halvt skämt och utan avsikt att betyda ett ordentligt frieri. De hade därföre skapat sig så alldeles själva: de hade framkommit med en lätthet, som Göran i dag påminte sig med avundsjuka. Han hade icke en gång vetat då, att något frieri befann sig i vad han gick att säga, när han började; men knappt hade han uttalat sina vackra, trohjärtade förslag, förrän han hörde på sina egna uttryck vad det var, och att han ganska visst gjorde flickan en förklaring ur sin själs djupaste sanning. Hon hade också då ej upptagit hans ord illa; ehuru hon troligen själv ej lyssnat på dem annorlunda än som på narri i skog och ljung. Vad jag var enfaldig, som icke tog tillfället i akt, då saken så förträffligen var inledd, och förde den ända fram till ett avgörande svarifrån Ellins mun! sade han nu med en innerlig förebråelse till sig själv. I dag hade han rest hela vägen ifrån prostgården till Blommenäs i det medvetna ändamålet, att förvärva sig en fästmö. Han hade genomgått med sig själv hela långa samtal, dem han skulle hålla först med fru hovmarskalkinnan och sedan med Ellin. Nu, framkommen, ogillade han vart ord i sin läxa, och han blickade bestört fram emot fönstren på gårdens karaktärsbyggnad, innanför vars vackra rutor han med livligaste rörelse visste vad som fanns. Skulle det då kunna vara en så vådlig sak för en yngling av Göran Edelings stånd, och nu till och med utrustad med lönevillkor, att erbjuda sin hand åt en fattig deka, en stackars flicka utan allt, och som i sig själv allenast var en torpares dotter? Skulle han befara ett avslag? Men varje gång Göran i sin rikt målande inbillning såg framför sig uppsynen, blicken och hela uttrycket av Ellins anlete, uppsteg hos honom en känsla av fruktan, av aktning, av hemlig bävan för det sublima, det rent religiösa, det högstämda och stränga i dessa klara ögon, som ändock med detsamma fängslade honom oemotståndligt genom ett svärmiskt, ett "jordiskt tilllika", som tjusade och drog honom, emedan det var adlat genom odödlighet och himmel. Hm! hade herr Göran flere gånger under resan i halva ord utbrustit emot sig själv. Vad är det här? Är det då möjligt, att en läserska har kunnat göra ett så outsägligt intryck på mig? Har jag icke känt henneifrån längesedan? Bör jag icke besinna hennes utomordentliga, knappt lovvärda inor? Kära Göran, var människa! Hon skall tacka sin Gud, betänk det--det skall hon! Ty fast hon också nu betraktas som eget barn hos hovmarskalkinnan, lever hon dock säkert icke där som fröken, utan behandlas med en godhet, ett förnu, vilka alldeles icke verka, att hon blir bortskämd. Med få ord, Göran! hon skall med glädje emottaga anbudet att bliva sin egen hos dig och flytta bort ifrån Blommenäs-- hm. Men denna sista känsla var det ändock just, som egentligen skämde bort Görans hela humör, och gjorde honom så försagd, när han framkom. Ty, att Ellin skulle bifalla hans förslag blott för att bliva sin egen eller få tak över huvudet, det var icke att tänka på. Hon ägde genom sin beskaffenhet, att älska arbete och varken frukta för tjänst eller sysslor, ett oberoende, som ställde henne alldeles fri för nöd och behov. Hon hade dessutom fru hovmarskalkinnan att lita sig till. Och slutligen var herr Göran en man, som för ingen del ville hava sig en hustru, vilken tog honom för utkomsten. Han ville bliva hjärtligen omtyckt. Det var hans sak. Men det klack till i hans bröst vid den tanken: jag är ju alls ingenting att tycka om! Han vände sig till dränggossen och frågade, om fru hovmarskalkinnan var hemma. Stallgossen svarade, att nådi frua nyss varit ned åt logarne till, för att efterse hören (linet), vilken där bråtades'; men att hon åter gått hem uppåt husa', och säkert vore inne nu. Jaså, tänkte Göran. Man bråkar lin i dag här på Blommenäs? Då är det göra nog, utom att fria. Jag tror det är bäst, att jag åker hem och låtsar om ingenting för denna gång. Ja, fortfor drängen och tog ur mun på herr Görans häst, nådi frua bråtar icke själver. Men hon var nere på nya logen, må tro. För där är hören inlagd, och där sitter jomfru Ellin. Ty det är hon, som bråtar hören. Den sysslan gör hon allt nog ensammen; fast marskalkinna' hälsar på'a par gånger om dagen, då hon går dit utföre, si. Farfarsmodet vaknade i en blink hos herr Göran, och ett beslut rann upp i hans själ. Jag går icke genast in till hovmarskalkinnan, tänkte han; jag låter henne vara. Ingen har uppifrån gården sett mig anlända här bakom stallet. Jag slår mina lovar ned åt logarne till. Jag är hemma i socknen; jag är prostens son, och jag har rättighet att vara hemmastadd i alla ladugårdar. Göran gick likväl icke gerad på logen, där Ellin fanns. Han ville samla sig mera mod först; och så ville han även efterse, om annat folk kunde befinna sig i nejden. Han vek om knutarne, kom in på ladugårdsgården och nalkades den ansenliga halmstacken på dess mitt, vilken bevisade, att man på Blommenäs redan hunnit ett gott stycke i tröskningen. Herr Göran gick omkring med hela uppsynen av en, som har för avsikt att köpa råghalm. Sådant var också icke otroligt, då han kommit åkandesifrån prostgården, där i år endast havran slagit till. Han gick hit och dit, men upptäckte ingen människa. Allt folket hade vid denna tid sina sysslor ute på marken. Slutligen vågade han nalkas den stora, ypperliga längan, inom vars väggar den nya logen var. När Göran kom närmare, hörde han därifrån ett eget ljud. 1 Bråkades. Aha! tänkte han, jag märker vad det är, som låter. Ellin skäktar eller bråkar icke nu, som bäst. Det var bra. Hon repar allenast linknopparne av linet. Det tycker jag om. Hör bara, huru de små halvtorra, ljusgröna stackrarne fara emot logväggen därinne! De hava för sig en ganska ypperlig dans: och det under Ellins händer! Lika gott: nu påminner jag mig ett ärende. Jag går bestämt in. Under vanliga omständigheter plägar alltid nedre delen av de stora dörrar, som leda in till ett loggolv, stå stängd; så att man har att kliva över, för att genom den halvöppna övre delen komma in. Men troligen för fru hovmarskalkinnans egen bekvämlighet voro i dag dörrarne, ända ned, litet öppna; och en människa kunde inträda utan att kliva. "Ursäkta mig!" sade Göran, i det han helt vackert steg in, och såg Ellin längst bort i ena hörnet av loggolvet, med en knippa lin i sin hand bredvid en häckla, varöver hon repade det. Hon var just i begrepp att slå linknippan emot häckelpinnarne, och de muntra knopparne väntade, att genom detta slag få sig en duktig hujfart kring den hala, blanka, vita logen; då flickan vid åsynen av honom, som kom, hastigt höll upp. "Ursäkta mig, Ellin!" vidtog herr Göran ännu en gång. "Jag hörde, att här repades lin, och jag steg på." Ellin såg icke ledsen ut. Likväl kan man icke säga, att hon lade bort sitt lin för Görans skull, eller gjorde någon märkbarare hälsning. Men hon yttrade: "fru hovmarskalkinnan var här nyss; och jag tror visst, att hon nu är inne, däruppe, om herr Gö--om herr Edeling söker henne genast straxt, innan hon hinner gå ut åt sine ägor." Straxt? inföll Göran. Det är bra; men jag har icke så bråttom i dag. Vet du--Ellin----jag har åkit hit i dag. Vad tycker du om ett sådant infall? Jag är trött. Får jag sätta mig ned litet, medan jag vilar mig? Ellin tyckte väl icke, att herr Göran såg mycket trött ut. Emellertid svarade hon artigt: "här på logen----vill han sitta ned på linbråkan, herr Göran? Ty här ha vi inga stolar just." Herr Edeling emottog förslaget. Han satte sig ned på denna lilla husliga maskin bredvid skäkteträdet, ehuru det icke var så fördelaktigt. Men han tyckte, att han nödvändigt måste göra någonting Han satte sig alltså; steg upp och gick litet; men satte sig åter. Stillatigande såg han på Ellin, som nu fortfor att repa. Hans hjärta vidgade sig av glädje och hopp; och det var honom lik väl omöjligt, att öppna sin mun. Han påminte sig så många gånger under förflutna tider, då han hälsat på vid Dädemohult, blivit väl emottagen, och visst hundrade gånger befunnit sig, likasom nu, på tu man hand med den vackra flickan. Då hade det gått så ledigt för honom att tala. Ellin bröt tystnaden, strök med vänstra handen bort några lockar, som under arbetet velat se henne på kinden, vände sig därefter emot det håll, där herr Göran satt, och sade: "huru mar mamsell syster nu då, på prostgården?" Min syster Maria? Ack, vet du Ellin-- "Hon är väl frisk och galant, skall jag tro?" Maria mår förträMigt, svarade Göran. Det har hänt något, må du tro, Ellin! Och det var just det jag ville stiga in och berätta för dig; ty jag vet huru mycket du alltid hållit av min goda syster. Det är också en präktig flicka. Känner du vad som har inträffat, Ellin? Maria är förlovad! "Jag har nog hört det, herr Göran. Gud give det har skett i en god stund; och det har det säkert." Medenberg är en präktig karl, svarade han med tillförsikt och en i hast mycket allvarsam röst. Jag skattar var och en flicka lycklig, som får honom. Du känner honom, Ellin? har jag icke rätt? Den, som vore sådan! Min syster Maria blir ganska lycklig. Medenberg, det är litet annat det, än------ Hören har lyckats här på Blommenäs i år, ser jag, Ellin? Göran yttrade dessa ord, nästan överväldigad av sin känsla, steg upp, nalkades flickan och tog i den nya linknippa, hon fattat i sin hand. "Sköna, sköna knoppar!" viskade han omedvetet, halvhögt och med den vackraste röst för sig själv. Ellin betraktade honom hastigt, litet förundrad. Första skiftningen i hennes ögonkast innebar till och med en liten skymt av hemskhet. Men den förflög genast och lämnade rum åt ett uttryck av innerlig, hög värme. "Ja, mamsell Maria förtjänar den glädjen!" sade hon. "Gud håller av henne; det vet jag nog. Och det har han ock skäl till." Ellin blickade härvid ned över sig likasom med en känsla av ovärdighet, eller med en önskan, att kunna komma till vad bättre var, än hon i inre måtto ansåg sig själv. Likväl yttrade hon ej ett ord om det. Göran bröt tystnaden och sade: Ellin! jag har någonting att förtro dig i dag, någonting ganska stort. Du minns att vi hava varit vänner och bekanta länge; och vi hava talats vid förr många gånger. Nu skall du råda mig. Men du skall råda mig ur själva hjärtat! så som jag vet, att du kan, om du vill. Ellin----sedan Maria blivit så lycklig, har det fallit mig in, att också jag--ty jag bör säga dig, att jag har boställe nu. Jag tycker, att jag vill--men. Jag har sa svårt, att tala vid den flickan själv, som jag ämnar fria till. Säg mig, du, om jag är rätta man att taga hustru? Det är underligt för mig i dag; himlen går omkring med blåa skyar. Jag vet en flicka, här litet längre fram, som jag ville fria till. Jag åker just på den vägen i dag. Jag åker dit, om jag kan tänka, att det bär rätt åt, och är klokt. Ellin, tror du icke, att det är våghalsat gjort av mig? Ty jag är icke som Medenberg: han är ordentlig och vet riktigt allt vad han gör. På mig kan jag icke lita, och jag vet knappt om jag har rätt i vad jag gör i denna stund. Endast så mycket känner jag säkert, och det är visst, att den flicka jag trolovar mig med, henne skall jag älska! Ellin svarade intet. Det syntes likväl, att hennes kind fick över sig en liten dager av blekhet. Hon såg ned på sitt lin och sade skärt, men blott med en halv röst: "Jag kan icke råda herr Göran i det. Men det tycker jag blir bäst, att han åker fram dit han ämnat sig i dag, så får han väl svaret. " Tror du, att flickan skall svara mig väl, om jag dristar mig åka ända fram till henne? "Jag känner icke henne!" sade Ellin sakta, och såg på herr Göran med en uppsyn, alldeles liknande ett barns. Nej! inföll han leende, du kan icke känna henne och hennes namn. Men mig känner du något, och du kan därföre säga mig uppriktigt vad du tänker om mig. Förtjänar väl jag en god, gudfruktig och förträfflig flickas kärlek? säg mig det. Tror du --men tala alldeles som du tänker--tror du, att en flicka kan lita på mig? Att hon kan bygga sin glädje och sin himmel på mig, näst på Gud? Det tror jag knappt själv om mig, det får jag säga. Den stackars Ellin såg ånyo upp på Göran, med ett varmt, ett tårfullt ögonkast. "Det är allt svart att säga vem som kan bygga på herr Göran!" utbrast hon med ord, som, oaktat allt, ändå hade uti sig ett litet oförmodat skämt. "Det kan vara en fråga!" tillade hon. "Men fråga flickan själv, herr Göran; hon får svara vad hon tycker, det är alltid säkrast." Göran gick ett slag över loggolvet; ty han ville alltid promenera åtminstone något, när han önskade tänka och yttra sig väl. Snart stannade han och sade: "Bästa Ellin! du talar ständigt mycket vackert i sällskap med fru hovmarskalkinnan; du hör dagligen det som är bättre än vad jag förmår att utsäga. Men låt mig nu yttra vad jag tror; och om jag har orätt, så säg mig till. Om en man skall gifta sig med en kvinna, så måste det vara rätt med dem. Jag avskyr det flyktiga tycket för dagen, vilket kan komma och gå, som vinden: det är en varm fläkt på ena stranden, som far över sjön och blir sval av böljorna, och så är den redan kall på den andra stranden. Ellin, nej vid Gud! så vill jag icke förstå det. Jag vill ingen flicka hava, för vilken jag ej skulle kunna hysa det eviga, trogna, förblivande minnet, och behålla hennes själ i min. I dag samma namn, som i går; och i morgon samma namn, som i dag. Men hon skulle då också älska mig så mycket. Älska mig? kan hon det?" Det kommer an på henne, herr Edeling. "Jag måste säga dig huru det är, Ellin. Jag nöjer mig alldeles icke med en allmän människokärlek, som man kan hysa för vem som helst. Sådant är en kristlig barmhärtighet, och är god att njuta i nödens stund. Men jag vill hava något mera. Om jag kan få--ser du det är saken. Men jag förtjänar kanske icke det?" Ellin gav herr Göran i förbigående en himmelsk blick, men drog den ganska hastigt tillbaka, vid tanken på, att det ansikte, hon såg, numera icke var henne tillständigt att få beskåda så. Men herr Göran fortfor som han börjat. "Du finner här tvenne motsatser," sade han. "Icke alls gillar jag det usla, lilla, eländiga tycket för stunden, veckan, månaden eller till och med året, som blommar med våren, och dör under vinterns snö. Detta flyktiga begär har blott sin grund i kroppen och törtjänar icke heta kärlek. Det är kött, som älskar kött: ack får jag säga så, fast det står i bibeln? Jag vill ej veta av ett sådant; och sådant hatar också Medenberg. Det är blott ett par vackra ögon man älskar då; och när de blekna bort i mindre färger, dyrkas icke mer de slocknande. Vad är detta? Jag avskyr det. Kindernas täckhet--Ellin, den är skön!--men den är så litet. Ingen blomma, som vissnar och faller, skall suckande kunna säga till mig: jag har varit älskad och det är nu slut! Nej, vid Gud! Ögonen, kinderna, blomman--de skola älskas av själen, och för själens skull i dem. Ty de hava en själ! Och den kärleken varar." Ellin blinkade, och en klar tår kvarhölls härigenom i sitt hem i ögonlockets finaste, mörka ögonhår, där den satt lik en diamant. "Vi dö och vissna," sade hon. "Det är ej att älska." Hör du, svarade han, därföre skall jag ännu en gång säga dig vad jag menar; ehuru Medenberg kan lägga ut det bättre, men saken är dock alltid densamma. Varken gillar jag det usla tycket för stunden, varom jag nyss nämnt; ej heller är jag nöjd, att av min hustru få den blott allmänna, opersonliga kärlek, som kan hysas till vilken det vara må. Detta är den godhet, som vi av kristendomen även kunna och böra giva den värsta skurk, den ömkligaste stackare. Jag skattar sådant ganska högt: jag vet, att den är en stor nåd att få. Men jag vill hava något mera, såsom man åt en hustru, ändå; och hon skall också hava något mera av mig. Tror du icke, att emellan det kroppsliga, döende tycket, som blott lever ett ögonblick, och den allmänna, opersonliga, fast i sitt slag varma kärlek, som är möjlig att skänka vem som helst, finnes ett tredje slag? ett andens tycke för en annan människas ande, och vilket kan leva evigt, som anden? Då är det icke kött, som älskar kött; utan det är en själ, som ser vecken i annan själ, och känner sitt hem i dem. Har jag rätt? Detta är ett personligt tycke; ty, utöver den allmänna kristligheten, varmed alla omfattas, kännes då en ännu närmare innerlighet till den vissa människan, vilken ej tillkommer och icke kan tillkomma någon annan, än den? Denna personliga kärlek är ganska enskild. Det är omöjligt, att hysa den för vem som helst man råkar komma tillsammans med. Den utgår ifrån en viss andes karaktär, och fäster sig blott vid den andra, vissa andens karaktär, som den igenkänner för sin frid. Och i den har den sin ro till evig tid." Så länge, herr Göran? Till evig tid? "O Ellin? Skulle du icke kunna nämna mig--skulle du ej kunna vilja nämna mig rätt och slätt Göran--och någonting än bättre--" Huru länge? "Till evig tid!" Han slöt henne i sina armar; och hon sade intet därom. Hon viskade blott: "jag är rädd hovmarskalkinnan kommer!" Göran Edeling såg sig om; men ingen kom. Jag är framme, sade han leende. Jag åker icke längre i dag; ty jag är hos den flicka, som jag skulle fria till. Ellin, skäkta nu ditt lin! Jag går upp till fru hovmarskalkinnan, att av henne utbedja mig vad hon i Guds stad skall giva mig. Sedan skall jag också tala vid din goda mor. "Ack ja, gör äntligen det! far icke om henne! säg åt henne! Det skall göra henne så hjärtligen glad!" slöt Ellin innerligt och följde Göran till loggolvets dörr. "Stackars mor!" fortfor hon med stilla rörelse, "henne skola vi älska. Bägge skola vi älska henne. Giv mig ett ord härpå!" Ja! svarade Göran och kysste sin brud. Men giv mig också du ett ord-- "Ja," sade Ellin. 52 TRE FRUAR I SMÅLAND. Aftonen avlopp ganska bra hos denne skogvaktare. Om icke allt vid bordet tillgick så cirklat, så skedde det desto mera ocirklat. Det var hjärtligt; och vad ordningen beträffar . . . Sedan således femtioett kapitel hava försvunnit bakom oss, kan tiden vara inne, att tala om de tre fruarne i Småland, och vilka de voro. Med tre änkefruar i Småland hava vi redan gjort bekantskap. Men nu kommer något annat. Våren var inne med sina friskt sorlande rännilar och knoppar till blivande skära blommor, vilkas stänglar dock ännu stodo ganska veka. I kanten av den stora utmarken, som vi under det föregående flera gånger hört omtalas, sågs i den täckaste dal ett litet rödmålat hus med oljefärgsvita luckor och kalkvita skorstenar på ett lågt tak: en trädgård kring knutarne, och flera åkertegar i tavlans bakgrund, ända tills gärdesgården vidtog och skogen bakom den. Till vänster om trädgården och skild därifrån genom ett plank, varvid fyra bikupor tronade, möttes ögat av en äng, icke större, än som svarade emot åkerns anspråk. På andra sidan om ängen stod likväl åter ett annat ställe. Det var nästan mörkbrunt, vad husets kolorit vidkom: troligen genom tiden, men säkert ock genom tillsats av alltför mycken tjära i rödfärgen. Dess tak var högt och ganska spetsigt, vilket gav det hela ett gammalmodigt, hotande och bistert utseende. Även detta hus besatt, för säkerhetens skull, luckor; men mycket mörkgröna. För övrigt hade visst detta senare ställe nog också sin egna trädgård, bikupor, äng och åker, något längre bort i landskapet; men vi kunna icke se dem hit. Den första av dessa bägge gårdar var Mariendal; det senare, däremot, Länsmansbostället. Likväl göra vi nejden orätt, om vi icke tillika omtala en tredje gård, även belägen i själva skogens bryn, rätt välbyggd och vacker, men något mindre till husen, än de föregående. Det var Skogvaktarbostället, till höger om länsmannens boning, och utan tvivel så lagt, att dess innehavare, skogvaktaren, skulle stå i nära beroende av länsmannen, på jägeristatens vägnar. På en körväg, som slingrar sig emellan de tre gårdarne och sammanbinder dem, se vi trenne män vandra bortåt. De ämna sig tydligen åstad att bese åtskilligt på utmarken; de äro visst i begrepp att snart kliva över gärdesgården ditåt. Vi lämna dem således. På ryggen igenkänna vi ganska väl, att de äro våra vänner Alexander, Göran och Jonsson. Den sistnämnde, uppklädd, rak, allvarsam och ståtlig, hade säkert genom herr Edeling nu blivit befordrad till hejdridare (ett slags skogvaktare); och knappt genom någonting annat, än håret, påminte han om den forne Jeppe. När vi se honom stiga så stadigt och regelbundet utmed de andres sida, är det oss icke längre möjligt att draga i tvivel, det icke även han numera, likt de andra bägge, blivit en gift man, hade en ordnad verkningskrets, och i dag gick att med dem deltaga i viktiga, nyttiga, angelägna rådslag, rörande den stora skogen. På Mariendals gård lag en späd och fin matta av ljusgrönt vårgräs. Dagen var vacker och mild; luften aromatisk. Fem, sex klädstreck hängde tvärsöver, emellan huvudbyggningen och sidoplanket, där tusentals bin stormade kring sina fluster. Över strecken satt en rikedom av vita servetter, borddukar, halsdukar, lakan, örngott. Klart var, att här förehades stortvätt; och kanske därjämte månget annat husligt, maktpåliggande bestyr. Värdinnan, fru Maria Medenberg, stod i spetsen för göromålen; men vad som utfördes, fordrade fleres samverkan: därföre hade hon sina tvenne grannfruar hos sig. Slutet av en stortvätt är alltid mycket angenämare, än dess början. Kläderna äro rena nu, om också något dävna. Vad som återstår för att slutligen göra dem släta och förträffliga, det vill säga manglingen och strykningen, är ett verkligt nöje att deltaga uti. Även att få dra ut, vilket tillhör klädtvättens senare period, är innerligen roligt; framför allt därföre, att det sker i sällskap. Fru Medenberg själv anförde manglingen, som, för att verkställas väl, också onekligen fordrar mycken klokhet och eftertanke. Hon befann sig inne i den ljusa, trevliga mangelboden, belägen i sidobyggnaden på gården. Hon drog väl icke mangeln i egen person. Men hon stod framför ett bord i hörnet av kammaren, där hon lade på mangelstockarne, med sina små händer slätade ut alla veck, som ville inrita sig, och sjöng härunder på en av sina barndomsvisor. Hela sitt huses framtid såg hon inbillningsrikt uppmåla sig på de vita dukar, hon rullade från stockarne, eller lade in under dem. Detta var den första stortvätt, hon upplevde hos sig själv. Skatten av allt hennes linne skulle härmed göra sitt inträde i hemmet; ty, för att säga allt, här tvättades ingenting, emedan det hos de så nyss bosatte redan kunnat hinna komma i ställning att behöva det, utan därföre, att alltsammans var nysytt, och icke borde överlämnas åt lådor och hyllor förrän efter en primitiv, skön beröring med såpa och vatten. Vid en av sysslans mellanstunder hälsade hon på sin ena grannfru, vilken blivit bjuden till Mariendal för att stå i spetsen för strykningen. Ty allt i världen skall icke manglas; somligt skall behandlas med stryklod. Det var Marias svägerska, fru Helena Edeling, som utförde detta. Maria trädde in i "kammaren innanför köket" detta rum, som i smärre hus på landet betyder så mycket: är herrskapets sängkammare om nätterna, men om dagarne brukas till allting. Här stod Ellin, rödblommig, varm, med av glädje och omtanke glänsande ögon, det mörka håret under arbetet litet nedfallet och överlåtet åt sina friaste, mest intagande lockar. Hon strök på det behändigaste och förträffligaste sätt; ty däruti hade hon på Blommenäs fått öva sig ända till fulländning. Det förstås, att hon nu hade två strykjärn i gång. Det ena stod alltid och vilade sig över tvenne stora nycklar, på högra sidan av strykfilten; under det att det andra konstmässigt fördes fram och åter i sina sköna banor över de fina dukarne, och varje gång lämnade efter sig ett långt, rakt spår av alldeles färsk blankhet. Emellanåt nyttjades den lilla vispen, som satt tillreds i vattfatet på strykfiltens vänstra sida; ty det, som ströks, borde icke så sällan genom hastiga stänkningar uppfriskas och vätas, för att till desto härligare verkan emottaga det heta strykjärnet. Hur blinksnabbt stack icke Ellin sitt ena pekfinger under järnet, varje gång hon ilagt ett nyglödgat lod, för att känna efter, om det var lagom varmt eller först borde stå och svala sig på nycklarne? Det fräste vanligen till, likt en katt i bästa lynne; och Ellin såg därvid åt sidan med hela en kännerskas sluga uppsyn. När Maria kom in, vände fru Edeling sig om. "A;, är manglingen redan slut?" utbrast hon med en kvick vändning på rösten. Å nenej, det går icke så fort heller! försäkrade fru Medenberg. Men efter vi gjort upp att kappas med varann, ville jag springa in och se om icke du redan hunnit om mig. Vad? Kors, vad du har strukit mycket! Du kommer säkert förr till slut med ditt, du, Ellin: nu vila vi oss, och gå och hälsa på vår goda Dora ett ögonblick? vad säger du? Fru Helena nickade ett leende ja. Hon ladeifrån sig det strykjärn, som sist var i gång, nere på kakelugnsstenarne, på sned. Därefter följdes de åt in i salen. Här satt ett tredje fruntimmer, likt de bägge andra i ungdom och täckhet; men med alldeles ljusa lockar, oaktat bruna ögon, vilket bildar en sällsynt och naiv sammansättning. På kinderna var hon också litet blekare, än både fruarne Medenberg och Edeling; men saknade likväl icke färg. Hennes göromål utgjorde den allrasista avdelningen, som tillhör en stor linnetvätt. Hon satt framför det uppslagna salsbordet, hade en kniv i sin hand, och veckade och krusade de oräkneliga band, som hängde fram från de i prydliga högar upplagda örngottsvaren, livstyckena, handdukarne och allt vad i ett hus band äger. Hennes syssla var ock att sortera linnet, samt lägga vart slag för sig i sina staplar, för att sedan införas i skåp och lådor. Det var för präktigt. Men vi böra väl säga vem hon var? Ingen mindre än skogvaktarinnan, fru Dorothea Jonsson. En tid kammarjungfru på Karmansbol, hyllad och älskad av grevinnan Celestine för sin flit och sitt skönhetssinne, hade hon därefter tjänat i Jönköping med det bästa beröm om sig, och slutligen blivit maka åt den redligaste, trofastaste, dygdigaste yngling. Bjuden till Mariendal, kände hon sig icke litet lycklig att behandlas som en like, ehuru hon i sitt hjärta erkände sig både till rang och värde under de bägge andra, i synnerhet Maria. Visserligen är det också en sanning, att Maria Medenberg måste hava ett slags övertag, såväl över henne, som kanske även över Ellin, till följe av den något mer utvecklade bildningen. Men då karaktärerna för övrigt kommo väl överens, så betydde den skiftning icke stort, som uppkom därav, att Maria läst ett par delar av Schiller: ett namn, som Ellin icke kände, men som Dora likväl flere gånger sett i guld på många utvalt vackra bokryggar i grevinnan Celestines bibliotek. Det är även klart, att Maria borde hava övertaget genom själva sin mans beskaffenhet: han var själen i det hela här ute på bygden, och gjorde på varje människa ett djupt intryck genom det milda, religiösa, oemotståndliga i sin personlighet. Glansen härav återföll på hans maka. Men det försteg, hon hade, tog hon sig dock aldrig: det var de andre, som gåvo henne det. När hon kom in i salen i sällskap med sin andra vän, sag Dora upp ifrån sina kru sade band, och hennes hjärta slog högt. Kärlek och sysselsättning slöto så en krets av obeskrivligt nöje omkring de tre vännerna. Allt vad de talade med varandra-- om den nya inredningen, om huru de bäst skulle ställa till i sina hus, om huru de nästa gång skulle samlas alla tre på länsmansbostället för att då biträda fru Edeling, och sedan likaledes alla tre komma till Dora, i samma ändamål --vad är därav att uppteckna? Lyckan och glädjen gå sina lätta fjät över jorden, och lämna knappt spår. Friden är den skära dröm, som livar allt: man skriver ej därom. Men de färger, som icke kunna ses och icke kunna målas, de äro himmelens grund. Ej ultramarin, ej azur. Men mer Då efter några veckor Medenbergs hus var fullkomligen i ordning, gjorde brukspatronessan från Aronfors sin påhälsning och medförde bägge sina barn. Matts var slutligen ej blott återställd till hälsan, men hade även vunnit alla sina krafter och munterheten fullt tillbaka. Han, såväl som Ulla, återsåg förtjust sin lärare. Aurora omfamnade Maria Medenberg under tårar, och önskade henne en lycka, om vilken hon försäkrade, att den icke kunde utebliva. Hon anhöll om ingenting annat, än att Maria ville betrakta henne näst Medenberg som sin bästa vän, förtro henne varje bekymmer, om sådant infunne sig, och icke vända sig till någon annan om bistånd, därest det skulle behövas. Maria sjönk i öm hänryckning till den så ädelt försakande, högsinta fru von Mekeroths bröst; och hon gjorde inom sig det tysta löfte, att genom moderlig omsorg för hennes barn betala det myckna hon nu blev skyldig. På eftermiddagen ankommo hovmarskalkinnan och grevinnan. De medförde sina små flickor. Men vida mera medföljde. Så sant är det, att en god ande, en välsignande ängel smyger hemligt, osedd in i huset vid sidan av varje barn, som gör sitt inträde där, att bo och vara. Evigt ljuv och himmelskt viss är föreningen emellan våra kamrar och en osynlig värld, med vilken otaliga band sammanknyta dem. Minst hålla de väggar, som för ögonen stå: starkare armar bära golv och tak, fast ingen ser dem. Hovmarskalkinnan hade låtit ett litet handbibliotek ankomma såsom skänk. Det innehöll icke blott undervisningsböcker för hennes flickor, utan även en vald samling av litterära skatter, ej allenast i religiöst, men i varje upplyftande mening. De ämnades till tröst och nöje på ensliga stunder för----alla de "tre fruarne vid skogskanten". Ty fru Ebba hade sina skäl, att icke blott älska huset Medenberg: hon tänkte nästan ännu mera på Ellin Edeling. Sist kom grevinnan Celestines dyrbara gåva. Ett ståtligt instrument, ett pianoforte inbars i herr Medenbergs sal. Orsaken var som den var; ty ingen kunde egentligen spela på Mariendal. Göran hade väl på lediga stunder lärt sin syster att slå ackorder; men det var knappt att tala om. Ingen av flickorna i någondera familjen hade heller ännu njutit musikalisk undervisning; och osäkert var vad anlag de kunde hava därför. Och likväl hade det stått för grevinnans själ så ljuvt, att få låta insätta detta strängaspel i den lilla himmel, hon på Mariendal väntade sig för sina barn, och för många. Hon kunde själv spela: hon hade till och med i sin ungdom spelat mycket. Nu--befriadifrån nästan alla slags bekymmer--hade det uppgått såsom en täck aning för hennes hjärta, att få offra återstoden av sitt liv åt poesi, läsning och framför allt musik. Hon hade ett särskilt instrument på Karmansbol, på vilket hon ämnade öva sig själv. Hennes plan var ingenting mindre, än att regelbundet vissa dagar i veckan åka till Mariendal och där giva alla flickorna lektioner. Enkelt sagt: hon ville ingå som musiklärarinna i herr Medenbergs pension! Att hava roligt är även ett nöje. Hon tänkte en gång i sitt liv börja smaka det. Högst av allt--och högre än själva omsorgen för deras barn --levde likväl inför hovmarskalkinnan tanken på den för "brottets förvandling" ämnade inrättning, som Medenberg och Göran förehade i närheten, och för vilken fru Ebbas varma själ brann såsom för ett Guds verk. Alexander kunde nu meddela henne många vidare utsikter härom, och de ämnade snart företaga en lustvandring ut på själva den stora vildmarken--ifrån öken till öken--för att se huru allt där stod. Först var det dock givet, att hon skulle taga i ögnasikte de tre boställena, Medenbergs hem inberäknat; ty härifrån måste väl ändock allt det goda utgå, som borde verka på de där "människorna". Ebba, Celestine och Aurora hade nu beskådat Mariendal: de följdes därföre åt i herrarnes och ungfruarnes sällskap, att bese de andra två ställena. Man inträdde i Göran Edelings boning. Länsmannen och hans fru hade allt sitt på ett något annorlunda sätt, än Medenberg och hans maka. Hela skicket på länsmansbostället var, om man så vill, strängare, mörkare, än på Mariendal; men tillika, om man behagar, mera högstämt och till och med varmare i lynnet. Herr Edeling visade sig såsom värd icke rätt förekom mande i orden; men alla hans åtbörder talade. Ellin var fullkomligen lik den forna sköna flickan i skogen: hon klädde sig icke som fru, hon visade sig ej i neglige, utan med slätkammat hår. Hon ville också icke kallas herr länsmannens eller expeditionsbefallningsmannens fru, utan allenast"länsmanshustrun". De egentliga prydnaderna i huset bestodo i ett antal ända till solsken fejade skjutgevär, sablar och hirschfängare, som Göran symmetriskt upphängt på väggarne i sitt bästa rum. Ellins stolthet stannade vid att hava de mest blankskurade golv, bord, hyllor, såar, koppar och tennkärl. I ett rum, som måhända skulle vara förmaket, prunkade en vävstol, ny och ganska god, men likväl icke ekenmarkisk. Görans och Ellins bibliotek utgjordes, efter vad man kunde se, av fyra böcker: den heliga skrift och psalmboken, det var två; därefter en räknebok, ty Göran förmådde icke i nog säkert minne behålla sina aritmetiska reglor, dem han dock ofta behövde tillämpa. Men vilken tror man väl den fjärde boken var? Ossian. Och Ossian ändock blott i den svaga, gamla, svenska översättningen. Men denna utgjorde Görans livsbok; och av ingen slags poesi, näst bibelns, anslogs heller Ellin så, som av Ossians, då Göran läste högt för henne ett stycke därutur, vid branten av forsen borta på djupa heden, eller vid randen av tjärnet, som badade boställets hage. Av Medenberg kunde han dock även med nöje låna hem en del av Shakespeare på tyska; ty engelska ("det förb--e språket") läste han aldrig. Shakespeare tyckte han sig förstå emellanåt; dock Ossian alltid ännu bättre. Således älskade han namn därutur ända till hänryckning, och i synnerhet namn på dessa skalders skönaste kvinnor. Ofta hörde man honom i sin hustrus sällskap med glänsande uppsyn utviska sådana stavelser, som Desdemona och Evirallin; och han kysste henne själv, i det han till liknelse efter dessa ljud kallade henne sin Dedemoallin. I dag när hovmarskalkinnan, åtföljd av det övriga sällskapet, inträdde i deras boning, emottog Ellin henne som en mor: nästan som ett övermänskligt väsende. Hon nedböjde sig till hovmarskalkinnans klädningsfåll, tog den och kysste. Sant var, att hon hade fru Ebba mycket att tacka för. Vi tala icke nu om det liv av serafisk ande, som hon tidigt gjutit i flickans själ. Vi tala blott om någonting litet här. Göran Edeling hade just ingen utstyrsel kunnat få ifrån sina fattiga föräldrar, utom att det icke brukas för söner. Och Ellins mor: vad kunde trollpackan giva? Då hade det utgjort fru Ebbas glädje, att tillaga en hel uppsättning av nödvändiga bohag, såväl i kökssaker, som i linne och sängkläder åt sin myndling--till tacksamhet emot den gamle morfadren, som för henne själv stod i så oförgätligt minne. All denna vackra välsignelse hade dagarne förut blivit förd till länsmansbostället. Fru Ebba upplyfte Ellin i sina armar under tårar av nöje, och ville icke tillåta henne att ännu en gång trycka klädningsfållen till sin mun. Maria Medenberg hade velat så foga, att sällskapet sist skulle samlas för att intaga sin aftonmåltid--detta lilla slags inträdeskalas--hos Dorothea Jonsson, på det att hon och hennes hus, som ringast var, genom denna ära skulle vinna en upplyftelse till likhet med de övrigas. Hon hade låtit Dora och sitt folk bära över till skogvaktarbostället allt vad som nånsin kunde behövas för den hederliga och vackra afton, som väntade. Personerna, som skulle komma, voro minsann icke få. Men så kände sig också herr skogvaktaren och hans fru obeskrivligen lycklige av denna utmärkelse. Så pass mycket var det kvar av Jeppe, att när han såg hela det ståtliga herrskapet anlända på vägen, var han dem redan flere hundrade alnar framför sitt hus till mötes med hatten i hand, och bugade och bugade småländskt. Hovmarskalkinnan tog honom i hand och önskade honom stor lycka. Hon stannade till och med och höll ett litet tal; ty till Jeppe Jonsson var det just det rätta. Matts och alla de sex småflickorna i munter ring omgåvo honom genast därefter; och så bar det utav med dessa åtta i fyrsprång till boställets farstutrappa, under det att fruarne och de återstående två herrarne närmade sig mera högtidligt. På skogvaktarens av granris doftande själva farstubro stod likväl värdinnan, fru Dorothea, och neg sitt anländande främmande till hälsning med långt mera behag, än man skulle hava trott en Jonssons maka om; men vilket man lätt begriper, då man påminner sig, att hon danat sina år hos grevinnan på Karmansbol. Celestine gick hastigt några steg framför det övriga sällskapet. Det tillkom henne här, att göra vad hon sett fru Ebba göra på länsmansbostället med Ellin Edeling. Hon steg Upp för farstubrons tvenne trappsteg och tog sin lilla Dora i famn. Den forna kammarjungfrun böjde sig djupt undan: hon ville icke tillåta grevinnan så mycket. Men grevinnan Celestine kände det hon nu gjorde icke såsom ett nedlåtande, utan som en lycka, en glädje för sig. Hon hade under ett halvår blivit vad hon förr sällan var: ögonskärmen behövdes icke mer: hon gick utan svårighet, även utan stöd, under bar himmel: fast också ej stark, om till och med ibland matt och nog fin i anletets färgton, kände hon sig likväl nu så mänskligt säll. Hennes armar, hennes vita händer förmådde kvarhålla den undanvikande gestalt, som hon nödvändigt ville trycka till sitt hjärta i dag; och hon segrade till sluts. Vid Doras sida trädde hon först av alla in i huset. Hon önskade också med några hastiga ögonkast in i kök och kammare på förhand övertyga sig om, att riktigt och i tid allt det framkommit, som hon en morgon hitsänt till en liten utstyrsel åt sin forna trogna tjänarinna. Allt fanns. Blott en blå-och-vit skål hade under resan gått itu. Men Dora neg ändå även för den, tackade grevinnan och försäkrade, "att hon kände en i Jönseping, som kunde sinka för rart; så att det gjorde ingenting". Aftonen avlopp ganska bra hos denne skogvaktare. Om icke allt vid bordet tillgick så cirklat, så skedde det destomera ocirklat. Det var hjärtligt; och vad ordningen beträffar, så understödde Maria sin grannfru så väl både med råd och dåd, att Dorothea kom igenom med både heder och glädje. Vid ett tillfälle, då man stigit ifrån bordet, vinkade hovmarskalkinnan herr Edeling avsides och frågade huru det lyckats honom, att bilägga den tvist, som hon hört hava varit på vägen att uppkomma med hans söta mor, fru prostinnan, rörande hans val av maka. "Hm!" svarade Göran, "detta är en liten alldeles egen episod i historien." Då fru Ebba dock icke lät säga sig, utan med nyfikna blickar bad honom omtala huru därmed gått, fortfor han halvt leende: "fru hovmarskalkinnan behagade veta, att min goda mor är den bästa människa i världen, men stundom ändock litet elak. Jag tillät mig därföre, att sätta en smula hårt emot hårt. Jag bör i förbigående nämna, att jag äger en ogift faster, levande i fattigdom, och som min far länge velat taga hem i huset, men icke fått för min mor. Vad gjorde jag nu? Samma dag, som jag varit hos fru hovmarskalkinnan och erhållit min Ellins ja, reste jag därifrån genast till min faster och förde henne, utan allt betänkande, rakt till prostgården, min mor till icke liten häpnad. Hon var redan på väg att begagna utbrott, då jag kom emellan och till dissipation berättade henne, att jag varit och friat! och det till Ellin från Dädemo! Då blev, såsom jag beräknat, den ena bestörtningen och förargelsen värre än den andra; och dessa bägge bilder, Ellins och min stackars fasters, arbetade inne i min mors inbillning på det förfärligaste, att utdriva varann. Jag tog nu till ordet litet barskt, såsom det händer mig ibland, gudnås; jag förklara de min mor bestämt, att om hon med minsta ord satte sig emot min förening med Ellin, så skulle, med min fars vilja och tillstånd, min faster ifrån den stunden oavlåtligen komma att bo och befinna sig i prostgården, min mor måtte brumma bäst hon behagade. Men om hon gav sin moderliga välsignelse åt min och Ellins lycka, så skulle faster genast dagen därpå resa av ifrån prostgården. Gumman kom i en svår belägenhet, men valde av två onda ting det mindre, som hon tyckte. Hon gav sitt bifall till min förening, i synnerhet som jag hade makt, att därmed göra huru jag ville. Men jag utbad mig en kyss av mamma härför, och fick den slutligen också. För omaket reste jag dagen därpå bort med min faster, som i sig själv är en ganska god och förträfflig människa, och som nu uppfyllt det största ändamål man kan tänka sig för en människa. Jag reste med henne till ett ställe, där jag redan på förhand skaffat henne en kondition, som jag varit klok nog att förtiga för min mor; och där min förut ändamålslösa faster nu är ganska lycklig." Hovmarskalkinnan runkade sakta på huvudet och sade leende: "de fruntimmerna! Men så vet också en bra karl huru han sköter dem." 53 BLOMMAN I ÖKNEN. Joachima. Innanför de tre boställenas förnämsta stängsel vidtog själva den stora trakt, varom frågan egentligen var. Många små hushåll med sina boningar och inhägnader stodo här redan. Flera ägor voro upptagna; myror utdikades, slätter mellan bergen odlades och ställen byggdes. Herr Alexander Medenberg hade utstakat gränsorna för var och en, och ordnat göromalen. Edeling biträdde honom med utmärkt lust, så ofta kronans tjänst gav honom tid. Jonsson, hejdridaren, var ock i allt mera oförliknelig, än man skulle hava vågat vänta av honom. Särdeles fyndigt gick han herr Medenberg tillhanda vid skötandet av personer, som han under rövarkriget bättre än någon lärt känna och till det yttre förstod sig på. Av alla hemvisten var det ett, som låg länsmansbostället närmast. Det befann sig blott några stenkast därifrån, ehuru bortskymt bakom en häck av täta granar. Framkommen till huset på den lilla kullen i skogen, fann man dock icke blott granar däromkring, men framför porten och gården en lund av alm och hassel, djupt vettande in åt skogen och likasom ett förmak till den. En jättehög hägg bredde sina vida armar över husets östra gavel, och stack några av sina mjukaste grenar ända in på fönsterrutorna till en av kamrarne, vilken låg ditåt. Det var i maj nu; och häggen sparade ej på sin vita, doftande fägring. Ellin besökte denna intagande boning varje dag. Hennes mor hade hit tagit sin slutliga tillflykt, och hon bodde här. Men icke ensam. Joakim Nickolson bodde också här. Och ännu en till: hans mor, Joachimai. Historien har låtit detta namn kvarstå, än med k, än ch (Joakima Joachimai, allteftersom det vid olika tillfällen av personerna uttalats med mer eller mindre nyanserad finhet i ljudet. Vi hava i Karmansbols stora sal skådat skilderiet av Nickolsons början. Här slutligen i den vilda nejden se vi ånyo en tavla av honom. Men vilken? Hans anlete var blekt och hans gestalt ganska mager. Men han gick icke så böjd nu; och hans ögon flammade. Dagligen brukade han göra en vandring ut ifrån sitt hus. Han besökte hemvisten emellan bergen; han satt ned och talade till människorna här. En afton befann han sig i snickaren Lindqvists boning. Denne man hade redan bifallit herr Medenbergs förslag, att för de många sakers skull, som i hans yrke behövdes, flytta hit till skogen och arbeta. "Minns ni ännu," sade Joak till honom och hans hustru, "minns ni den dagen, då jag icke fick vara längre kvar hos er i den täcka stugan, där ni bodde förut, Måns Bryntessons stuga? Då skulle jag bort! Bort ännu en gång! Ty synden ägde mig, såsom hon äger mig ännu. Ingen är brottsligare än jag. Vad hava andre brutit, som icke jag har gjort? Guds son ser mig: hans ande vilar över mig. Han har krossat mig! Jag är ett intet. Men därföre kan jag säga eder, huru det är att vara intet. Så hava vi frid av nåd. Tron mig! låtom oss begära intet, intet. Världens och syndens tjänst är ett strävande efter nöd. Vad bliver därav? Begären intet! Men gören allt av lydnad, efter den gode andens vilja, så skola alla rosor slå ut i sin knopp för er. Jag har gått i nödens tjänst, efter det ondas håg. Vad fick jag? Jag har stulit. Vilken har stulit mera än jag? Vad fick jag? Jag har mördat. O--ingen har mördat mera än jag. Och jag fördes själv till dödens branter. Gud slog mig: Guds ande har störtat mig! dock icke så, som jag förtjänade. Sen hit på mig! ser det icke ut som om jag lever? Huru kan Guds nåd vara så stor, att han låter mig leva? Jag andas. Jag känner en luft så god i mitt bröst. Huru kan Guds nåd vara så stor emot mig, att jag drar den skära luften? Mitt bröst går lätt och mitt hjärta slår. Mitt blod är utan svarighet och svalt. O jag har känt vad vånda är i hjärtat: huru har Gud nu förvandlat så allt åt mig? Tron mig: begären intet! Gören intet av begär, men allt av lydnadens väsende. Då skolen I kunna allt. Lydnaden för den Heliges ande driver eder då; och ingenting är, som I ej skolen förmå. Trötthet finnes icke mera, och ingen nöd. Sveda lever icke i bröstet. Giv mig en drick vatten hos er i kväll! så går jag vidare nu." Han steg upp med dessa ord, för att avlägsna sig och vända sig till en annan boning. Den ädle snickaren och hans goda hustru hörde Joakim gärna tala i deras hus på heden. "Denne är en syndare!" sade mannen för sig och till sin unga kvinna. "Vad? äro vi icke alla det? Låtom oss då väl bemöta varann, tukta varann, tjäna och bistå varann." Joak Nickolson gick. Han betraktades och mottogs av alla, där han visade sig, som den fullkomligaste läsare i hela bygden. Men han var olik de fleste däruti, att han inga ryckningar hade, och inga väckte hos andre. Måns Bryntessons hustru, som vävde så snällt, och vilken, sedan hennes man avlidit, av herr Medenberg fått en egen stuga i Lindqvists och Matts Perssons grannskap, där hon nu flitigt satt och förfärdigade det härligaste vadmal åt folket i kolonien, berättade för var och en allt vad hon visste om Joak,ifrån den stunden han först hade kommit i Måns Bryntessons nejd med rövrarne. Hon beskrev mycket under tårar om honom. Hemma i sitt och sin mosters hus på kullen under träden, när han satt hos gamla mor Ellin, teg han mest eller forskade i Skriftens helgedom. Men när unga Ellin kom på besök, såg han upp och talade med henne. Helst och oftast satt han dock inne i kammaren, som vette med sitt fönster ut åt den stora häggen: hans moders kammare. I himmelsk beskådning var han inne då hos Joachima. Han lyssnade som ett barn, och hon göt skönhetens frid i sin sons själ. Ifrån henne var det, som han sedan varje dag steg ut och gick att vandra ned till alla skogsgårdarne bland folket. När han kom till hyddan, där någon av de största brottslingarne fått sitt hem, trädde han in, hälsade på värden och sade: "hell dig! Du är såsom jag. Kan du nu säga mig, huru du mår på denna jord? Känner du ännu mordets taggar, tjuvnadens udd och lögnens törnen? Du svarar mig intet; men jag ser din panna tvättad. Förr har jag sett dig oren och svart av blod och jord. Jag minns det väl; ty vem var svartare av det mörka, än jag? Men hör du nu en sång, som sjunger i ditt bröst, och hör du nu en röst, som talar ömt till dig, så fråga: varifrån har nåd kommit över den förkrossade? Syndig och usel är du som jag, och jag som du. Vill du taga min hand? Jesus Kristus har gått ända i döden, att söka och träffa oss, som lågo förmultnade i synd och jord. Och vi äro döde ännu. Vem kan säga, att vi leva? Vi leva icke av oss, och vi leva icke alls. Men Jesus Kristus, evigt förbarmande såg han på oss och andades på dödens ben, våra vålnaders benrangel, där vi lågo. Säg mig, tycker du icke nu, att du lever? Du, som jag? Kan du tro det, att en syndare får leva? En djupt eländig, en förstörd, utan allt gott? Du lever, min vän; och du får bo i detta hus, utan eld över dig. Du behöver icke göra brott nu; och du får leva ändock. Tvätta dig var dag; men tvätta först din själ. Gör en redelig bättring. Jag skall komma till dig varje dag, och vi skola läsa tillsammans i Skriften. Ty bibeln är given för syndares skull. Åt dig och åt mig, åt oss är han given. Vi skola f örstå honom. Ingen begriper Skriftens ord, utan han är en djupt förkastad. Men vi skola förstå den heliga Skriften; ty oss syndare är hon lämnad att begripa. Vad vi skola hava glädje tillsammans! Säg mig till medan du arbetar, gräver och vattnar omkring ditt lilla hus. Behöver du ett råd, så fråga mig. Kan jag icke svara dig, så skall jag fråga föreståndaren, och han skall undervisa oss om allt. Önskar du ett handtag till hjälp, så säg mig till. Jag skall gräva, hugga och hyvla vid din sida. Jag behöver intet för mig: allt kan jag därföre göra för dig, om du säger mig ett ord. Föreståndaren skall älska dig. Honom har jag hatat och föraktat en gång, en dag, en tid, då jag icke bättre visste. Nu aktar jag honom. Guds son har väckt honom till att göra allt detta för syndiga stackares väl, som han gör i den öde skogen för oss. På föreståndaren skall du tro, såsom jag tror; och du skall lyda honom näst Gud. Så går det. När våren hunnit till slut, skall allt stå grönt vid din knut. Med sommaren skall du se det växa till skörd: vid hösten blir det korn för dig. Har du förtjänat detta, min vän? Nej! Icke du mera än jag. Fast jag är dock den värste, djupaste och sämste. Men du skall få vår, sommar och höst; ty Gud vill, att den omvände lever. Och när vintern kommer med isbark och storm, skall du tänka: detta är vad jag hade förtjänat! Men se, du får gå till en varm spis då. Och din hustru, som du förr måst vika ifrån, för att mörda och stjäla, hon får stå vid din sida nu, fast du var så brottslig. Ty Gud vill, att den omvände lever." Han nickade avsked och ämnade gå till en annan. Sist knäppte han dock ihop sina händer och slöt: "jag är icke värdig att tro! Men jag bedjer, att Guds son giver mig tron. Gör du så även: då skall en dag förlåtelsen komma över din lund, och en duva skall sitta på ditt taks gröna torv. Farväl!" Alla brottslingarne älskade denne brottsling framför allt; han böjde deras sinne ständigt mer, och de började slutligen hålla varandra kära inbördes alla. De skötte flitigt sina göromål, och i frid. De tjänade och bistodo utan pock, varhelst bistånd behövdes. Ingen tänkte på att rymma; om också den förfärlige befallningsmannen på bostället icke hindrat. På andra sidan om träsken och bergen skulle väl kanske någon hava kunnat hitta sig en stig till undanflyende, om han velat. Och blotta arbetet vid hus och på mark skulle visst ej mäktat kvarhålla så oroliga andar, ehuru herr Medenberg--"föreståndaren"-- förskaffade dem all nödtorft. De aktade och lydde i väsendets grund själve herr Medenberg mindre än Nickolson. Ty om föreståndaren visste de intet ont; och de tänkte för sig i tysthet: "han kan icke känna det så noga, han kan blott fälla ord därom såsom alla bruka; men ingen vet av det onda så, som Joak." Dennes gestalt var det därföre, som de sågo med undran, när han kom: hans utseende grep, kvarhöll och omslöt alla likasom med en förtrollning, med sol av höjden och med djupets förskräckelser . Det var en söndagsafton i juni. Hovmarskalkinnan hade i sällskap med grevinnan Celestine och Aurora kommit för att avlägga ett av sina besök hos barnen och vännerna på Mariendal. Under herr Medenbergs och Göran Edelings ledsagande gick hon med hela den vackra skaran av barnen och alla fruarne att betrakta den nyvaknade skapelsen i ödemarken. Föreståndaren hade redan fått flera gångstigar och små slingrande vägar färdiga i skogen. De sammanbundo ställena. Sällskapet lustvandrade ifrån hus till hus; allt liknade en begynnande park. När man nalkades en av gårdarne, stannade fru Ebba hastigt på litet avstånd, lade sin hand på Medenbergs arm, och utbrast: "vad hör jag därframme? det är alldeles den Gamles röst, men i en ung stämma. Vad är det? hör! hör!" Det talrika sällskapet nalkades varsamt, vördnadsfullt. När de framkommo, sågo de Nickolson stå i ett hörn av denna gård, som tillhörde en av de värste forna våldsverkarne. Med blicken glimmande och med handen ofta lyftad mot en sommarsky, som flöt förbi, höll Joak just nu för folksamlingen ett av sina brinnande tal. De omkringstående hörde honom, tyst fattande, djupt bevarande varje ord. "Gud!" viskade fru Ebba. "Han är då själva Anden här, som verkar djupast i det öde rummet! Dock ne;," tillade hon saktare, "jag anar, att häruppe längre fram finnes en, som ännu mer förtjänar att heta huvudpersonen i hela denna underbara dram. Hon, hon är det slutligen, som ligger inunder allt här ibland oss." "Kom! kom!" sade hon högt till Medenberg och de övriga vännerna. "Låtom oss gå in på garden och lyssna bättre! Låtom oss ställa oss ibland de andre brottslingarne, våra likar. Vad denna röst, dessa ord, som jag hör, påminna mig om hans morfader, vars toner jag så högt älskade i min barndom!" Den talande avtog icke i styrka och hänryckning; men efter en stund slutade han tvärt, lade sin utsträckta hand tillbakas på sitt bröst och utropade: "tyst! tystnen, mina läppar! Jag är icke den rätte, att säga någonting åt eder, eller åt någon. Vad haven I hört? En syndares suck efter nåden att kunna få lära sig bedja. Faren väl! Bedjen nu själve, med fast omvändelse och ett starkt hopp. Så skolen I en dag få höra sonen tala, Guds son ur himmelens sky: och han skall döpa eder med eld, sedan han gripit eder med förlåtelse!" Han vek bort ifrån gården på en liten stig, som förde honom bakom berget ur allas åsyn. Samlingen upplöste sig under andakt. Hovmarskalkinnan trädde närmare in ibland folket, och talade med månge. "Skulle jag nånsin hava kunnat hoppas på en sådan dag?" sade hon till grevinnan och Aurora. "Skön står jorden redan i denna nejd; men vad är den emot andens trädgård?" I detta ögonblick steg Alexander Medenberg fram till henne och viskade: "en boning finns, som vi ännu icke besökt. Jag har sparat den till sist, för att överraska med anblicken av några forna vänner. Annars ligger den närmare våra egna hem, än de, som vi hitintills skådat, och vi skola nu taga den i själva återvägen. Emedan hela vårt sällskap här är samlat, skall det säkert roa oss, att se detta lilla paradis: där skall bliva hela vår vandrings slut." Vad är det för ett hus? Där måste själva blomman i öknen sta. Var ligger det? frågade fru Ebba. "I grannskapet av Ellins och Göran Edelings boning." Jag anar! jag förstår det. Där är det, som den gamla Ellin bor, är det icke så, herr Medenberg? Där bor väl också han, som talat för oss i dag? Och där finns visst slutligen hon, som vi en tid trodde död, men som lever. Joachima lever? Och hennes själ andas nu i sonens bröst. Det är hon, som osedd burit oss alla under hela tiden, är det icke så? som kommit allt här att spricka ut till själarnes fägring? Med denna fråga trädde hovmarskalkinnan framåt. Grevinnan Celestines hjärta slog höga slag av en onämnbar aning. Fru Ebba fattade hennes hand och förde henne. Hennes fötter buro henne dock. Men hon vågade knappt blicka uppåt emellan träden, där de gingo. Skulle hon ännu en gång få se den syn, det spöke, hon såg om natten i sitt eget hus? Nu var det likväl dag. Efter en stund möttes deras ögon av ett enstaka hus under de skönaste träd. Dörren stod halvöppen. När de nalkades, syntes en gestalt i porten, likasom för att emottaga sitt främmande. Hon var icke så hög, som sin syster, den gamla Ellin; hon syntes icke alldeles fullt så rak, som den unga Ellin. Men hennes anlete sken vitt, som dräkten. En häpnad betog fru Ebba, att efter så många år få återse sin varmast älskade barndomsvän. Grevinnan darrade och höll hovmarskalkinnans arm så fast, som om hon fruktade att nedsjunka i ett hav av skyar, under jorden. Fru Aurora var den, som hade mesta mod att se på den hon såg. "O Joachima!" utbrast hovmarskalkinnan efter ett ögonblick med sakta hänryckning, och nalkades porten: "var har du varit så länge? i vilken himmel bor du?" Den obekanta utsträckte sin vita hand emot sitt främmande, och sade: "Kom in! Jag har litet mjölk att bjuda på." SLUT. 54 AKADEMISKA TANKAR. Sedan herr Hugo och de övriga medlemmarne av Törnrosakademien tagit del av det stycke, som Frans hade skickat sina vänner ifrån södra Vätterstrandens mest förtjusande punkt, sade akademifadren med hela en ordförandes milda leende och höga själsnärvaro: "Älskade ledamöter! Det har aldrig nånsin hänt mig, att hava ett omdöme om vad jag i akademien hört föredragas. Jag var ordförande. Så även i dag. Men jag har i eftermiddag med posten bekommit ett brev ifrån min Frans, innehållande en obeskrivlig nyhet, vilken jag således bör meddela--" Jag tycker likväl--inföll akademisekreteraren. "Ja, min syster, du har alldeles rätt," svarade herr Hugo och nickade åt tante Eleonora. "Jag tycker så även. Till exempel, säg ut, vad menade du?" Jo, fortfor hon med en allvarsam och vacker blick, jag anser det i hög grad angeläget, att finna rätta sammanhanget med kristendomen. Ursäkta mig därföre, att jag, fast fruntimmer, i anledning av vad vi hört yttrar mig härom: du, min broder, torde i vad jag säger ej igenkänna annat, än akademiens egna ofta uttalade tankar; och det bör ju fägna dig, om jag rätt uppfattat dem! "För all del, min bästa syster! jag skulle kunna anföra mera än ett exempel på, att du tänkt själv. Säg oförbehållsamt din mening, så skall jag sedermera berätta nyheten ifrån Frans." Fröken Eleonora fortsatte då. Jag säger alldeles som hovmarskalkinnan Abelcrona, att i världen nästan överallt träffas tvenne slags ytterligheter, vilka noga måste undflys. Antingen hylla människorna blott det kroppsliga, förakta det himmelska såsom en tom dikt, och skatta bibeln endast som en saga, nyttig att 1 Huru och av vad skäl tante Eleonora blivit tillförordnad sekreterare i akademien, ses av inledningen till del 1. hålla enfaldigt folk i tygeln med, men ingenting vidare. Det är det allmännaste uppfattningssättet av kristendomen, savida det alls förtjänar att heta sådant. Eller predikar man det översinnliga blott och bart, förkastar vad till jorden hörer, framför allt all glädje, tellurisk nytta och det goda, som Gud har skapat under solen, vilket till följe av denna egenskap skall vara ett lågt, samt, i och härmed utan något vidare, absolut syndigt. "Du har rätt. Det förra slaget är materialistisk eller, nogare sagt, politisk kristendom; det senare plägar man, jämte många andra namn efter artförändringarne, kalla pietism, ehuru denna benämning är alldeles för god härför." Ingendera duger. Den förra nedfaller i det allmänna, krassa, dåliga, fula, tråkiga och usla "blottjordiska" livet, om den också skulle vilja benämna sig själv ortodoxi aldrig så mycket, vilket jag för min del anser falskt. Den andra börjar vackert; men, såsom innefattande osanning och orimlighet i djupet, bryter den snart sönder sig själv, övergår hos sina bekännare först till hypokondri, ej sällan därefter till hemliga, förfärliga laster, och slutar oftast med skrymteri, jesuitism och mången annan ism. "Finnes ett tredje?" Det tredje--det rätta--är så lätt utsagt, men så svårt att finna. Det skall vara himmel och jord på en gång, men så likväl, att det himmelska råder fullkomligt. Vi göra då intet av begär, av jordiskt begär; men allt av lydnadens väsende; nämligen icke lydnaden för vad som helst, och minst för jordiska myndigheters själviska påhitt till "människomassans" kvarhållande i uselhet, olycka och fördärv; utan av lydnad för den Heliges (Guds) ande, som uppenbarar sig i sanningen och för vår själ. Gillar du mina uttryck härom, min älskade broder? Säg mig, om jag rätt uppfattat meningen med dessa ord ifrån Joachimas sons mun? Men just detta, att hava himmel och jord i levande enhet, vilket är så lätt att nämna, har visat sig som det svåraste av allt att tillvägabringa i verkligheten, enär människorna aldrig gå till det enkla, utan helst springa över målet. Oändligen bekvämare är vardera av de bägge ytterligheterna. Huru kort och gott, att i rak konsekvens endast omfatta allt jordiskt uteslutande; eller att, i lika naken konsekvens, förkasta det jordiska? Dessa båda systemer äro snart uppgjorda i ord: ingenting är vigare, än att predika i enlighet med någotdera av dem, eller gå att efterleva ettdera, tills man bryter halsen av sig; varefter också sedan ingen svårighet vidare kvarstår. "Så är det, ja. Du har lärt dig tala furumoiskt." Men att leva harmoniskt i det himmelska och jordiska på en gång, det är hela bildningens eviga problem, likasom det utgör all kunskaps mål och religionens höga strävan. Detta tillhör, såsom jag fullt och fast tror, kristendomen. Det är, där det uppenbarar sig mäktigt och ounderkuvligt, vad man kallar läseri, sedan språkbruket nuförtiden tyckes vilja, att kristendomen så skall benämnas, så fort den, till undantag ifrån den allmänna lugna ljumheten och hala isen, utmärker sig genom liv hos personen och en fast övertygelse. "Eleonora! också jag har, likasom du, funnit det ganska angenämt, att en gång se läserietifrån sin högre, inre, vackrare sida, i stället för ur den yttre, obehagliga, medicinska, lemmaskakande, ansiktsförvridande--med få ord, choreasidan." Men säg mig, min bror, huru har denna ens någon gång kunnat komma att förblandas med läseri, andlighet och kristendom? Det begriper jag icke. "Den fråga, du gör, är högeligen viktig, min syster; i synnerhet för våra dagar, men egentligen tör alla tider. Jag hade också först föreställt mig, att chorean icke alls anginge religionen, ej på något sätt vore en sida av kristendomen. Likväl har jag vid nogare begrundande funnit det svårt nog, att med kyrkohistorisk blick på alla sådana sekter, som shakers, qvakers (kväkare), ej mindre än på de ursprunglige, redan vid Kristi tid månaderasande, jag menar lunatici, ävensom daemoniaci och besatte, icke finna en viss oförtydbar likstämmighet med vad våra dagar utvisat i Småland; och vilket striden emellan herrarna Sköldberg och Sonden ganska intressant utvecklat. Jag måste verkligen tillstå, att själva anletesförvridningen otvivelaktigt har en viss, stor teologisk märkvärdighet, utan attjag dock härmed vill hava sagt någonting förnärmande eller nedsättande för ryckningar av andra slag, vilka kanske äro av ännu större betydenhet. Jag hade, såsom jag redan anmärkt, förr i världen hoppats, att varken St. Veits dans, dansomanien överhuvud, muskelspänningen eller ens några slags nervattacker skulle angå kristendomen. Dock har det förundransvärt visat sig, mina vänner, vad alltid kroppen spelat för en stor roll i den andliga verksamheten. Man skall kunna uppvisa ganska få exempel på apostlar, på lärare av det högsta ideala slag, som arbetat inom mänskligheten, utan att överallt, där de varit, hava tagit kroppen med sig. Snartsagt alltid yttrade de sig genom dess organer. Lika sällsynta skola de fall vara, där åhörare utan kropp uppfattat läran; eller där de icke genom några fysiska rörelser, vare sig i hjärtat, ögonen eller åtminstone kring munnen, tillkännagivit den verkan, som det åhörda gjort på deras ande. Jag skulle endast kunna undantaga de händelser, där åhörare sovit, såsom de fall, där det kroppsliga själv ej alls deltagit i undervisningen; likväl vill jag icke heller räkna detta för det mest andliga uppfattningssätt, oaktat anden här må vara ensam. Låtom oss därföre icke alldeles utesluta det animaliska ifrån religionen, eller misskänna de väckelser, som jag tror kroppen nästan nödvändigtvis måste yttra vid allt sådant, som anden erfar: låtom oss icke förakta shakers, qvakers, lunatici, daemoniaci; utan hellre begripa nervdansen, första korean och göra allt ursinne rättvisa. Med få ord, mina vänner--ty vi äro ju människor?--låtom oss icke vara för nogräknade mot det förryckta. Det är icke så gott, som världsmannen tror, att övergå till det högre livetifrån den gyttja, vari man befinner sig; och om på den trånga stigen någon halkar här, någon slår omkull sig där, varvid det icke kan hjälpas, att besynnerliga later visa sig, så--varom billige. Extrema setangunt, heter det; vilket jag ville översätta med: les extremes se touchent. O mina vänner! förstå vi saken rätt, så skola vi inse, att själva kristendomen, det högsta av allt liv på jorden, i och med det att den i grund förvandlar, omskapar och omvänder anden, gör den tillika den största revolution i kroppen. Det är en bekant sak, att mycket andliga, livliga, verksamma människor nästan aldrig äro sjuka. Varav kommer det, om icke därav, att samma fläktifrån Gud, som fattat och gjort själen frisk, även gripit kroppen, renat det animaliska i personens existens och lagt kraftfull harmoni i själva det telluriska. Därav kunna vi fatta möjligheten av de nästan till vidunderlighet gränsande ansträngningar, som missionärer och martyrer av alla slag i alla länder uthärdat och genomgått nästan som ingenting; berättelser, som ofta förekomma oss likt legender, och väl till sina överdrifter kanske kunna vara det, men dock säkert hava en viss, stor, sann fond: det i sanning uthärdade besväret. Därav kunna vi likaså, å andra sidan, inse huru det kommer sig, att personer utan andlighet, livlighet och verksamhet, personer, som tyckas taga till levnadssätt att endast bekymra sig om sin kropp, så ganska ofta bliva hemfallne under sjukdomens genius, bräcklighet, svaghet, trötthet, pjunk. Kroppen tackar alldeles icke för den omsorg, han njuter. Det är i sig själv en bedragare, så fort han ej alldeles tages i beslag av anden. Det är ju på samma sätt med hela jorden, världlivet och naturen, vilka ock, då Guds rike flammar i dem, då en ängel talar ur varje träd och andas ur var blomma, är någonting högst intagande; men på egen hand fattat, blott jordiskt, blott stoftiskt, är det sämsta, otäckaste och bekymmersammaste. Men emellan dessa bägge motsatser, mina vänner!--emellan ett tillstånd av harmoni, där anden upptagit hela kroppen och gjort varenda vätska sund däri, samt det andra, där anden ännu slumrar, kroppen går på egen hand, är sjuk, fallen och ömkelig--låtom oss vara rättvise nog, att erkänna ett mellantillstånd. Det är då, som människan befinner sig på själva övergångenifrån det ensidigt kroppsliga till det harmoniska högre, där ande och kropp sammangjuta sig till levande enhet. Månne icke just på denna övergångspunkt mycken korea stundom skall kunna vara? Skole vi finna underligt, om en större eller mindre ryckning yppar sig under så mycken jäsning i personens hela varelse? Det är bekant, att när någon befinner sig närvarande antingen vid en föreläsning från kateder eller vid en predikan ifrån predikstol, så verkar det på hjärnan; under förutsättning nämligen, att det, som talas, överhuvud verkar. Men den inflytelse, som genom hörselnerven meddelat sig åt hjärnan, sprider hon sedan, på den ideala sidan, åt själen; på den reala, däremot, åt hela nervsystemet, vilket genom ryggmärgen sitter i omedelbart sammanhang med hjärnan själv. Jag kan således icke fatta, varföre ej föreläsningar och predikningar skulle hos oss verka på Plexus Solaris; tvärtom, jag är fullt övertygad, att allt vad vi höre, vare sig från kateder eller i kyrka, har en bestämd inflytelse på solflätan i diafragmat. Men denna fläta sätter alltid en viss nervdans i gång, till mer eller mindre grad, dock--tron mig!--alltid någon. Det beror nu blott på den åhörandes egen kroppsstyrka, om denna nervdans skall övergå till total dansomani, St. Veits sysselsättning, shakerskap, chorea och de obehagligaste muskelryckningar, eller om den blott skall stanna vid en liten hälsosam sprittning i hela kroppen, vilken verkar både till livlighet, friskhet och till och med slutligen skönhet. Vi finna sålunda huru bildningen icke allenast arbetar på anden, utan ock på det somatiska; och detsamma, som genom hjärnans och därav nervsystemets inflytelse på musklerna, benredet, ådrorna och omsider skinnet, giver hälsa, kraft och täckhet åt personen, detsamma kan i sin överdrift eller om recipienten är av det slaget, som recipierar på sned, förorsaka muskelkrankhet, hoppningar, fulhet och en så oordentlig blod, att den till och med kan slå ut i finnar. Om de grunder, jag sålunda lagt, äro riktiga, varpå min akademi icke behöver tvivla, så torde man lätt inse, att var och en ibland oss, som emottager bildning genom studier, läsning, musik, ritning, poesi eller vad det vara må, alltid under tiden är litet månaderasande; ehuru han (eller hon) icke blir en verklig lunaticus, än mindre selenaticus, därest det icke går för mycket på tok--" Således--avbröt fröken Eleonora. "Således är det min önskan, min goda syster, att vi med rättvisa och billighet betrakta allt slags läseri, all kristendom, all bildning. Ty det är icke så lätt." Men slutligen? "Slutligen blir det gott, fullkomligt och väl. Och just därföre är jag så innerligen glad i min själ, hela världen står för mig i en idyll, allt slutar sig, utan att jag rår därföre, i försoning, nöje, glädje och frid, där alla komma tillsammans och allt går ihop. Jag kan icke hjälpa det; men jag skall öppet omtala huru jag känner det. Påminna vi oss det heliga evangelium, däri berättelsen står om Kristi levnad och utsagor, så vete vi också, huru han där på ett ställe omtalar sin andra ankomst: I skolen få se människans son (förstås, Guds son) i en sky, heter det. Vi kunna således utan svårighet indela kristendomen i två perioder: den ena före, och den andra efter denna Kristi andra ankomst. Den första kristna perioden, såsom ännu kämpande med en mängd hedniska, kringstående och ljusskymmande elementer, måste ovillkorligen innefatta en jäsningsprocess i mänskligheten av ganska nervskakande slag. Därföre måste ock denna period vara uppfylld av sina högst besynnerliga sekter, om vilka kyrkohistorien från dessa tider talar; icke blott läserier av andligt och vackert slag, utan även skakerier, åtföljda av fula ansiktsbildningar. Betänka vi oss rätt, så skola vi likväl finna dessa sekter på sitt sätt aktningsvärda; alla föra de mänskligheten till målet. Men under sådana tider äro ock en stor myckenhet brott till ibland människorna; emedan lagarne, vilkas stiftare icke förmått träffa det egentliga i människan, varom frågan är i grunden, gå att stadga åtskilligt mer eller mindre snett; så att en mängd personer, därigenom att de leva, bryta sig häremot. Ty det stora, obegripliga, som oavbrutet likväl alltid äger rum och som ingen kan avhjälpa, är, att människorna leva; och i och härmed fela de emot alla sådana stadgar, som icke begripa livet. Dessa lagar äro likväl angelägna, emedan de böra rätta och ordna all den oreda, som uppkommit genom någon förutgående lagstiftning; likasom det onda, de själva göra, i sin ordning skall söka lagas genom kommande legislationer. Så till exempel behövas lagar emot tjuverier oumgängligen, sedan en annan lagsättning under långliga tider föranlett till fattigdom och nöd; denna åter, emedan en annan förut skapat överflöd och lyx; denna åter, emedan en annan förorsakat osedlighet och fråntagit jorden begreppet om egentlig dygd. Och skall denna kedja fortfara ända tills mänskligheten omsider uppvaknar från hela sin gigantiska fantasi om lex, rex och grex (för att påminna om den bekanta boken med denna titel). Men detta uppvaknande innefattar då kristendomens andra period, mystiskt betecknad genom ankomsten av människans son i skyn. Livets sol är då uppgången för världen, harmoni bragt i åsikterna; och, för att återkomma till vad jag förut vidrört, anden bemäktigar sig det kroppsliga på jorden så fullständigt, att även detta senare blir friskt, ordentligt, glatt och fridfullt. Jäsningen, skakningen, nervdansen äro nu försvunne. Människan skådar tillbaka på allt det förutgående både med vördnad för det, som varit, och med nöje och tacksamhet för att det är slut. I och med det, att hela jordlivet så underlägges andens starka välde, upphöra dylika yttre lagar, som äro mer eller mindre skeva, och brotten sluta överhuvud. Jag måste säga min akademi, attjag blivit förd på en punkt, där jag genomskådar brottets mysterium." Vad? utbrusto alla, och i synnerhet Julianus. "Ja, brottets mysterium; jag kan ej annat kalla det. Jag menar hemligheten med brottets tillvaro eller mening, eller gagn, eller nytta, eller vad viljen I benämna det, mina vänner? Likväl tillstår jag, att vi här stå,vid randen av den gruvligaste av alla gåtor. Låtom oss dock ej förskräckas för orden, men ställa oss framför den sannal milda tanken. Mycken fromhet, ödmjukhet och klarhet erfordras för att inse brottets mysterium." Hela akademien såg upp med förvåning. "Ja, mina vänner, låtom oss besinna ur historien om alla tidevarv, huru det är genom brott mänskligheten gått framåt, och varje ny bildningscykel har utgjort den förnämsta dödssynd, som den förutgående bildningsformen högst av allt förbjudit och med hela sin makt, sin visdom, sin lagstiftning sökt hindra: allt av det naturliga skäl, att varje kulturslag vill värna sitt eget liv och förebygga sin död. Att lasterna burit och bära världen, eller överhuvud gjort, att någonting av vikt blivit utav, är den sista sanning, som en människomun skall uttala; emedan därefter icke mycket är att säga. Också medgiver jag, att dessa ord kunna förfärligt missförstås; därföre anhåller jag om mycken uppmärksamhet hos eder nu. Jag menar för ingen del alla laster, eller ens deflesta. Jag menar ock alldeles icke småfel, små laster, små synder; utan det, vilket i varje tid betraktas som den största och fullkomligaste: själva dödssynden i seklet. Det är vanligen den eller de, för vilka tidevarvets hela bildning ryser och darrar, såsom för sin egen undergång. Det är den eller de, som utvisa porten, varigenom den nya cykeln kommer: varigenom mänskligheten stiger och vidgar sig. Det kan också ej annorlunda vara. Ty varje kulturgrad måste, såsom en sluten krets, hava sin omgivande gräns. Härförutan vore det icke den bildningen. Den fastställer följaktligen såsom det största av alla brott, att på något sätt hava sönder dess periferi. Men mänskligheten själv kan icke växa upp ur denna bildningsform, utan att bryta dess skall. Denna brytning är vad den söndergående kulturcykeln måste hålla för det största av alla tänkbara brott, emedan det upplöser honom själv, och giver världen ett nytt slags liv. Därföre korsfästes Kristus av judarne, enär det, som han predikade, vidgade judendomens gränsor och bröt bojan av det slags rättfärdighet, som byggde sig på 'lagens gärningar'. 'Erga-tu-nomu' ryste för 'Pistis', förkättrade henne och förföljde hennes förkunnare, så länge möjligt var. Men dess kraft bröts omsider: den Ergatiska (lag-)bildningscykeln föll, och tron segrade. Dylika fenomener av straff, för arbetet att söka införa något slags nytt liv, se vi överallt. Mani betogs skinnet av perserne: alla tiders heterodoxer mördades av sine respektive ortodoxer, varefter de erkändes för rättrogne martyrer hos den tid, som kom. Huss brändes av katolikerne; och Luther skulle hava undergått samma öde, om icke det romerskt påvliga bildningsområdets gräns nu blivit på så många ställen genombruten och krossad, att det kommande ljuset på alla kanter sken in, Nordeuropas ande avkastade romarbojan, vidgade sig, och dess förut högsta brott blev nu, såsom ämnat och naturligt var, dess högsta dygd." Men, min bror, sade fröken Eleonora, mig synes, att du gör en högst farlig förblandning. Allt vad du hittills kallat brott, var det allenast emot människor eller emot svaga mänskliga åsikter; och att upplossa fördomar måste följaktligen utgöra en tjänst emot tidevarvet. Men finnas då icke brott, som äro brott emot Gud? Iaster, vilkas begående för ingen del bära världen och befordra bildningens framgång? "Tvivelsutan," svarade herr Hugo med en allvarsam brodersblick. "Jag har ju en gång redan sagt dig detta? Men den stora olyckan är emellertid, att ännu har ingen bildningscykel funnits på jorden, som icke ansett brott emot sig vara brott emot Gud. Och sådana synder, sådana laster har alltid varje slag av bildning räknat för de största, de förfärligaste, de oförlåtligaste i tidevarvet. De absoluta lasterna och brotten, åter, eller de, som äro det inför Gud, utgöra vad som hålles för jämförelsevis mindre viktigt. En ifrågavarande bildningscykels huvudmän fästa sig litet eller intet vid dem, emedan de ganska ringa angå själva den bildningens egna gränsbestämning, och vars försvarande ligger cheferne förnämligast om hjärtat. Last och brott inför Gud, vilka äro de, som egentligen endast äro det, överlämnar man åt det högre väsendet, och befattar sig föga med deras avstyrande." Men vilka--en gång för alla--äro då dessa laster och brott? "Att icke älska allt och alla; jämte hela den stämning i anden och alla de gärningar i världen, som härav flyta," svarade den höge fadren. "Denna lära är kristendom." "Tron mig," fortfor han, "denna lära innefattar varken formlöshet eller laglöshet; men allenast sådan slags form, som varje väsende tillhör, och den lag, som utgör varje tillvarelses själva villkor. Och enär varje varelse, som är frisk, nödvändigt vill vara till i sitt väsendes former, vilka äro desamma som dess villkor; så sammanfaller alltid rätt lag med rätt frihet, utan att något slags individuell krossning härvid sker. Endast för ett sjukt väsende, vars egen känsla således icke säger till om dess forms rätta villkor, behöves en yttre lag; men denna måste då, för att återföra till hälsa, icke alls stadga annat, än vad som tillhör det väsendets rätta tillstånd, eljest bearbetar och ökar lagen själva sjukdomen. Vilket är världshistoriens ena hälft. Och vilket har sin orsak däruti, att de, som skrivit sådana lagar, själve varit sjuke i väsendet." Eleonora, Julianus, Henrik, Aurora--hela akademien-- blickade med glädje på herr Hugo, och sade intet ord. Han nickade då med olympisk vänlighet omkring sig och yttrade: "om detta nu är avslutat, så får jag fråga: har akademien något emot, att jag går till det jag egentligen skulle säga i dag? Nyheten ifrån mig son?" Skynda! utbrast fröken Eleonora. "Jag skall då berätta min akademi, att jag fått ett nytt brev ifrån Småland, ifrån Frans; och jag vill anföra vad han skriver, i korthet. O mina vänner! jag har svårt att tillbakahålla den känsla, som detta brev uppväckt hos mig. Frans har i sällskap med Richard Furumo varit vid Hönshylte Skans!" Hönsh--utbrusto alla. Åt vilket oväntat ämne föras vi nu? "I veten da icke vad detta märkvärdiga ställe vill säga?" inföll herr Hugo. "Så hören! I Smålands sydligare trakter, i Kinnevalds urgamla härad, Almundsryds socken och nejden av Hackekvarns å, låg fordom ett nordisktnion. Vad sägen I härom? Ett Trojenborgs slott har stått hos oss. Ännu finnes Trojamåla gård i denna nejd, och Trojas hage, med skog och park. Sådant är icke dikt, utan en ren sanning." Men, min Gud! Troja här uppe i Sverige? utropade tante Eleonora, och Julianus nalkades sin gode farbroder med varmt frågande blickar. "Ja," svarade han. "Forntidens under stå i förklädda skepnader omkring oss där vi minst ana dem. Vem tänker ibland oss numera på det gamla, härliga Troja, som dock, innan det förstördes av grekerne, utgjorde själva glanspunkten för hela den ytterst märkvärdiga traciska -- traciska, teukriska, turkiska (fornturkiska nämligen, eller europeiskt turaniska)--bildningen. Att våra förfäder i Odins tid, och långt före honom, stått i nära förvantskap till dessa tracer, är en bekant sak; emedan den traciska kulturen själv kommit ifrån Kaukasusnejderna och Indike vid Maeotis (Maietis): samma land, som till sin kärnpunkt hade det fornodinska Asgård eller Asahov. Och synes denna förvantskap med tracerne ock redan därav, att en Yngve i Ynglingasagan kallas Tyrkiakong. Senare bearbetare av vår gamla svenska historia hava icke lagt nog vikt vid våra förfäders trojanska släktskap; den har till och med av somlige blivit alldeles omfaren, nära förlöjligad. Detta kommer mycket därav, att hela den äldre åsikten över vara hävder, för vilken man kan säga, att Johannis Magni krönika och sedermera till en del även Rudbecks Atlantica sta i spetsen, råkat i misskredit. Den har blivit undanträngd genom den nyare åsikt hos våra lärde, som efter bekantskapen med de isländska sagorna gjorde sig gällande i början och medlet av sjuttonhundratalet. Men missaktningen för släktskapen med Troja kom ännu mera av forskarnes obekantskap, överhuvud, med hela det traciska livet, vilket grekiska och romerska författare dels icke väl känna, dels av religionsgrunder hata: den kom av brist på kännedom om hela den Euxiniska Ponten, den Maeotiska Orienten--" Den euxiniska ponten, min farbror! är icke det vad vi eljest kalla Pontus Euxinus, Svarta havets namn? avbröt fröken Ulla. "Visserligen, min brorsdotter. Pontus Euxinus (Pontos Axeinos, 'det ogästvänliga, för främlingar farliga' vattnet) har varit ett märkvärdigare hav, än mången numera anar, sedan dess ryktbarhet i yngre tider undanträngdes genom Medelhavets. Svarta havet spelade i den kimmeriska, skytiska och traciska fornvärlden den underbaraste roll: dess sköna stränder, i synnerhet kring Sinope, Trapezunt, Phasismynningen och Tauriska eller Turanska Chersonnesen, Tors halvö--numera Krim --hava upplevat äventyr och stora händelser, som kunna mäta sig med vad som helst i världshistorien eller de mest gigantiska poemcykler. Ack, mina vänner, vad människorna i senare århundraden blivit okunniga! Den älskligaste, täckaste, betydelsefullaste forntid har dragit sig bakom en röd och svart slöja undan våra blickar. Blott några tecken här och där, några spår av hieroglyfisk form, några ord av sfinxartad gåtlikhet tala till oss, likasom i förbigående, ur vissa auktorer, dokumenter, monumenter. I våra dagar börjar man därföre genom Guds godhet åter få kunskap om mycket, som i årtusenden stått förborgat. Sex hav, liggande efter varann i en kedja, hava i historien, det ena efter det andra, sett omkring sig var sin egen kulturvärld med sitt slags glans, vilken dock fått giva vika för någon yngre och kommande. Det innersta, första, högsta och likasom vattenmodren till de övriga, ävensom till sin omgivande kultur det äldsta, är Maeotis (egentligen Maietis), varomkring skyter (i inskränktare mening), sparmater och de äldste asarne törde sitt liv i stilla helighet, frid och en fromhet av till hälften hinduisk art, influenserad över Indike och Korokandame. Det andra, därutanför, är Pontos, Svarta havet, kring vilket kimmerier, tracer, mysier och frygier bildade en värld av mera konstförfaret (daktylo-idäiskt) och poetiskt, än ursprungligen krigiskt slag; ehuru de sedermera bröto ut i stora härtåg. Det tredje är Pelagos, företrädesvis kallat Archipelagos, Aegeiska havet, kring vilket det grekiska (helleniska och joniska) livet svärmade i ett behag och på ett sätt, som genom auktorerne blivit oss mest bekant. Det fjärde är det Syrisha havet, emellan Kreta och Nilmynningen: ursprungligen duken, som de cypriska snäckorna plöjde, varifrån de feniciska handelsflottorna utgingo över världen och med dem vattenmyten per se (Vanalivets början) jämte dess huvudgudomlighet, Venus Anadyomene (Dea Syria, nordens Sir) spridde sig. Det femte är Medelhavet, innefattande tillika det gamla Japygiska vattnet, såväl som Adria och Mare Tuscum; det var bassängen, varomkring den stolta, vilda, förfarliga romarens verksamhet centraliserade sig. Det sjätte, slutligen, är Atlantisha havet, det yttersta av alla sex: Europas nyaste bad och hela folkvandringens brygga över till jordens andra hemisfär. De sex världar, vi sålunda beskådat, äro sinsemellan ganska olika; och man förstår ingenting i historien, om man förblandar dem: om man icke fattar de skilda tyckena hos vardera på dess eget sätt. Likväl nalkas de varann likt pärlorna på samma band; och de löpa på själva gränsorna litet in i varann. Så ligger det lilla, täcka Propontis (Marmorahavet) med sina bägge sund, Hellesponten och Bosporen, mitt emellan Pelagos och Pontos; det erbjuder sig till övergång emellan bägge. Få punkter på jorden äro skönare. Men denna nejd var det gamla Trojas. Jag hade tänkt inlämna till min akademi en avhandling om Troja; jag säger det. Jag hade ämnat det så mycket mera, som, då jag stiftat akademien, det icke är försvarligt av mig, att själv aldrig hava ingivit någon skrift. Men denna avhandling skulle likväl icke röra någon undersökning om själva platsen, där Troja legat och där byn Bunarbassi med sina väderkvarnar nu står hånande på själva de gamla heroernes gravkullar. Härom kan man se tillräckligt hos Chevalier, Björnståhl och nu sist de engelske författare, som besökt Patroklos' grav och AEsyetis ättehög. Ingen kan tvivla på platsens tillvaro. Men jag ville framställa llions förhållande till hela Tracien (det gamla Tyrklandet): orsaken, varföre Homeros sjöng sin Iliad, och varföre, slutligen, de nyare turkarne dragit sig till dessa sina fäders forna hemvister, där de genom Konstantinopels erövrande 1453 ej gjorde annat, än återtogo sitt eget hem i alla dessa trakter vid Propontiden, samt genom Greklands underkuvande hämnades den förstörelse, som hellenerne och argiverne hade gjort på det forna Troja en gång." Men min bästa bror! sade Eleonora med strålande ögon--ty även hon älskade forntidens skönhet ända till entusiasm--det är fasligt långt ifrån det gamla Troja till Skandinavien. Huru hava trojaner kunnat komma till det du nyss behagade kalla Hönshylte Skans i vårt småländska Kinnevald? "Min syster! det är icke jag, som givit det gamla småländska Trojenborgs slott namn av Hönshylte Skans. Trojas heliga skog vid Hartgrepas sjö i Kinnevalds härad har kommit att heta Hönshult, Eleonora lilla. Du vet, att hult i allmänhet betyder skog. Men höns, varvid vi nu ofta, illa nog, fästa en liten löjlighet, äro i sig själve orientaliska fåglar, om vilkas ankomst till Europa en täck saga finnes; ej mindre än en roman om körsbärens anländande ifrån Mindre Asien, i Mithridat den stores dagar. Dock är det icke häruti vi nu skola fördjupa oss. Huru det småländska Troja eller Trojenborg i medeltiden bytts till Hönshylte Skans, skall jag icke heller vid detta tillfälle beskriva. Ty det du önskade svar på, var egentligen blott huru ens trojaner kunnat komma att anlända till vårt sköna land i norden." Ja! utbrast Julianus. Och Henrik och Aurora voro även på väg till samma utrop; ty också de hade med förtjusning läst den helleniska historien om trojanska kriget: de kände Iliaden likaväl som Odysseen. "Mina vänner," sade herr Hugo, "I bören hellre fråga mig, huru tracer, teukrer, fornturkar kommit till var nord. Ty namnet trojaner är i sig själv ett mindre betydande; likasom Troia är ett adjektiv snarare än ett proprium, och utmärker den troiska, toriska, turiska staden, vars kärnpunkt och förnämsta helgedom hette llion (Helion), d.ä. 'solslottet, eldtemplet eller solgården', ungefär till betydelsen detsamma, som hos oss Soltuna eller Sollentuna." Store Gud! "Efter Trojas förstörande ville de mysiska tracerne, som i Trojas brand förlorat sitt huvudtempel, vandra till ett annat land, för att finna ett nytt och säkrare hem åt sina gudar, sin tro, sina konster och sina hemligheter. Efter många irrfarter kommo de till Donautrakterna; och det europeiska Mcesien har av det asiatiska Mysien sitt namn, ävensom maesogöterne blevo barn av desse turaner eller troer. Men nu inträffade en stor märkvärdighet. Folket skiftade sig. En del vandrade under hjälten Frank (Franco) åt väster, kallade sig franker, och grundlade omsider vid Rhen ett nytt Troja (Troyes). Den andra delen bodde längre kvar. Någre av asarne ifrån Maeotis, som alltid genom segelfart stått i förhållande till tracerne, mysierne och troerne, hade efter deras bosättning i den nya nejden underhållit en nära bekantskap med dem. En av dessa asar, som medeltidsförfattare kalla Dicenaeus och vilken hölls för en Odin-avatar, undervisade dem här i mycken asavisdom. Han begav sig bort i färd med dem. En stor hop av detta folk reste till Norden. Denna götainvandring är äldre än den senare, då Sigge Fridulfson (en yngre Odins-avatar) kom till Mälarens strand med svearne. Våra fäder, såväl svear som göter, hava sedan, såsom vi vete, bibehållit flera minnen ifrån mysierne, tracerne och frygierne (Friggas folk); och då själva Gånge Rolf anlände till Frankrike i tionde seklet, påstod han sig icke blott härstamma från trojanerne, utan knöt även härigenom vänskapsband med frankerne, vilka hade samma ursprung. Jag skulle hava mycket att tillägga; men vilket här bleve för långt. Jag vill endast erinra om den folkvänskap, som med få avbrott nästan ständigt härskat emellan svenskarne, fransmännen och de nye turkarne (trojaländernes behärskare sedan 1450): en vänskap, som icke blott grundat sig på politiska förbund, utan på en långt inre och urgamlare överensstämmelse, än någon förmodar. O mina barn, vad man i allmänhet vet litet om det, som lever i urgrunden ! Nu skolen I få höra vad Franstillskriver migifrån Trojamåla i Almundsryd socken i Kinnevald i Småland." Det vittra samfundets alla medlemmar uppreste sig av nyfikenhet, och samlade sig omkring akademiefadren, vilken fortfor att sitta under det han talade. "Frans," sade han, "hade en dag i sällskap med Richard Furumo rott över Hartgrepas leugetraug (lögetråg, tvättbalja), såsom namnet på sjön där är ännu i dag. De hade stigit i land, och efter en stunds romantiska vandringar fördjupat sig i Trojas skog, såsom de stora hagarne där också ännu heta. De tyckte, att varje kvist, varje löv gungade mystiskt och underbart intagande på grenarne omkring dem. De satte sig ned på en sten mitt i ringen av den yppigaste samling blåbärsris, som stod och växte, och med sina bär erbjöd dem en så anspråkslös, ehuru för icke bortskämda, nordiska ynglingar läcker förfriskning. Dock lär det vara en sanning, att Frans och Richard icke allenast åto blåbär, utan även hallon på det sköna stället i Trojas skog. Under muntert glam om Hektor och Achillevs, Priamos och Odyssevs, Ilion, Troja, Mindre Asien och hela Hellas, vilkas minnen vaknat i och med stället, där de befunno sig, började de av oförvägenhet--och kanske, såsom jag förmodar, även av någon påkommen lärd tankspriddhet--rycka upp rötterna på det blåbärsris, vars sköna bär de redan med nöje förtärt. Det förundrade då Frans, att märka dessa rötter så utmärkt gula till färgen. Det föll honom in, att jordarten, där riset växte, måste vara egen. Han och Richard togo sig störar: de började kasta upp mullen inunder sig ganska vidsträckt. De kunde icke undvika, att finna den vara visserligen till en god del av samma beståndsdelar, som Smålands jord överhuvud, men likväl med en stark tillsättning åt samma håll, som terra cotta. Vet min akademi vad terra cotta är?" Eleonora såg frågande på Aurora; men ingendera yttrade sig. "Terra cotta, mina barn, är ett modernt namn på ett ganska antikt, ja ett urgammalt jordämne, som man funnit ej blott i etruskiska vaser, men i urnor, begravningskäril och krukor över en stor del av fornvärlden; särdeles i länder, som bebotts av det traciska folket och dess anförvanter omkring Svarta havet. Det är med få ord samma lera, varav asa-postlinet efter all anledning i Odins tid, och långt före Odin, varit gjort. Denna upptäckt ökade våra ynglingars nyfikenhet. De grävde djupare och djupare. De kommo till stenar av sjukantig form; och de togo upp dem. De anlände till urnor, i vilka de funno kopparknivar! kopparyxor! men ingenting av järn. De uppgrävde slutligen en avlång kista, med människoben uti. Benen voro något större, än vår tids människor begagna; men icke alltför utomordentliga, då man jämför dem med kronobergska rasens skeletter. Men i bottnen på kopparskrinet upptäckte de--under själva huvudskålen--en pergamentrulle. Med stigande glädje grep Frans detta fynd. Han upprullade det; Richard såg därpå och anmärkte, att skriften liknade vers, så att man här träffat ingenting mindre än ett urgammalt poem." På vad språk? Förmodligen grekiska? utbrast Henrik. "Det säger icke Frans. Han berättar, att de buro fyndet hem med sig till Hackekvarn, där de bodde hos riksdagsmannen, ej långt från Trojamåla. Och vad han vidare omtalar, glädjer mig, för min del, över all beskrivning!" Men min bästa farbror, sade Julianus, äro Frans och Richard så snälla i den urgamla grekiska, varpå manuskriptet i Trojas skog måste vara skrivet, att de kunde läsa någonting däruti? "Poemet, kära du, är icke på det vi kalla grekiska, utan på svenska, men mycket gammal och förträfflig svenska. De troer, teukrer, tracer eller mcesogöter, som vandrade till norden vid denna tid och medföljde den äldre Odinska folkfärden, göterne, till Skandinavien, talade och skrevo sitt eget språk, vilket under tidevarvens lopp här i landet ingick i våra övriga förfäders tungomål och således blev fornsvenska. Däröver bör ingen klok människa förundra sig. För övrigt besitter min Frans en god akademisk underbyggnad och förstar sig rätt väl på bokstäver, som icke i allo likna våra närvarande." Han har således läst detta skaldestycke? vad innehåller det? har han hitskickat det? "Nej. Han och Richard äro som bäst i Trojamåla sysselsatte, att 'transponera' den funna skatten på gängse sveaspråk, emedan de--såsom Frans uttrycker sig med en artighet, som skulle kunna tydas likt en liten ohövlighet--icke vilja göra oss i törnrosakademien ledsne genom svårigheterna av en för mycket ovanlig syntax. Det urgamla traciska eller troiska skaldeverket är på ett hexametriskt versslag. Det skulle mycket roa mig, i fall jag en dag får se det. Min akademi påminner sig, att av hexametern finnas flere genuina bildningar. Den ioniska hexametern, varav vi hava det sköna provet i de Homeriska poemerna, är för en kännares öra icke densamma, som den beeotiska hos Hesiodos, eller den sicilianska hos Theokritos; ännu mindre liknar den den nyare, den alexandrinska hos Nonnos, eller ens den gamla i Apollonii Rhodii Argonautika. Jag föreställer mig, att den troiska eller traciska hexametern ha samma elementer, som vårt ursvenska versmått i t. ex. fonyrdalag, eller som flere av sångerna i den äldre Eddan, när man nämligen sammanlägger tre rader (av två metrer i varje) till en vers; och det skulle hjärtligen fägna mig, om så verkligen vore." Säger han ingenting om styckets innehåll eller ämne? "Därom är han fåordig. Det ser ut som om han ännu vid brevets skrivande icke visste mycket därom. Han säger blott, att han är förtjust. Men därvid fäster jag mig mindre; ty vi känna alle vår Frans. Vi, i Närke, äro kallsinnigare, än man blir på Smålands fantasirika jord. Så mycket vet han likväl om stycket, att han anmärker det vara antikare än Iliaden och Odysseen; vilket jag likväl anser vara för mycket sagt. Innehållet skall ungefär vara följande. Sedan, efter Trojas förstörande och Ilions brand, de turaniska mysierne och frygierne förlorat stamhållet för sin förnämsta helgedom och medelpunkten för sin kultur, samlades de--någonstädes i nejderna av Halysfloden: jag förmodar, i Penthesileias (se Quintus Calaber) och de forna amazonernas land--och de rådslå om att utflytta till en för helleniske rövare mera fredad kust, än Egeiska havets visat sig vara. De resa därpå under tusen äventyr över Svarta havet, och komma till---- här slutar Frans sitt brev. Om det således är till Olbia, Dnjepermynningen, Dnjesterns, Bores Tanais' (Borysthenis), eller den östliga större Tanais utlopp, eller måhända till den Kimmeriska halvön (Kimmeria, Kimmer, Kimr, Krim) de segla, vet jag icke. Men att stycket icke slutar, förrän desse orientaliskt romantiske äventyrare trängt fram ända till Östersjön, samt överfarit även den, skulle jag vilja hoppas." Herr Hugos släkt, som aldrig förr hyst någon kärlek till Krim, södra Ryssland och allt dylikt, började se sig omkring med svärmiska blickar. Fadren slöt med följande anmärkning: "ja, mina barn, det fägnar mig mer än jag förmår utsäga, att böcker, avhandlingar, poemer, underrättelser av alla slag, som icke finnas att tillgå i något bibliotek i världen, dock stå att träffa under jorden. Denna guldgruva är i mitt tycke dyrbarare, än någon annan metallisk åder av vad slag som helst. Jag ville giva ut mycket, om jag kunde säga, att jag också här hemma hos mig, vad dag jag ville, skulle kunna ur varje av mina åkrar uppgräva ett poem, i varje dike träffa en stans, under varje bortsprängd sten ett epigram. Men världen är icke sådan överallt: jorden är sparsam på sina härliga alster." Han tillade omsider med en tår, glänsande överst under ögonlocket, och med en åtbörd, som hade tycke av att han ville öppna sina armar och sluta i sin famn alla dem han talade till: "O mina vänner! sägen mig om icke Gud är god? I sin himmel har han ett paradis förvarat åt alla dem, som----men också jorden själv, den arma, blott hon badas av skönhetens dagg en morgon, då oskuldens fläkt ännu råder, solen förgyller farstubron, där ännu ingen stigit ut för att gå till onda gärningar, och österns purpur ännu ler emot ett friskt öga----även hon är då en välsignelse för oss, mina goda barn. Låtom oss tacka det väsende, som råder över oss med en storhet, så stor, att den icke försmår vår oändliga litenhet. Gud ser till oss! Han förlåter oss, då vi gråta; han förlåter oss också, då vi le. I denna tanke känner sig den gamle ung av det hopp, som genomflyter tiderna, om nåd ifrån Honom, som evigt ingen ålderdom når; och den unge känner sig, likt den åldrigaste, vis. Rätt vis blir visdomen, när själen återvinner barnets snällblick igen. Vi kalla denna blick vanligen instinkt; men jag kallar den himmelsk förmåga, en ren skänk, som ingen kan hava utan den högsta ödmjukhet. Ty i det, som är en ren Guds gåva, har ingen någon förtjänst. Och i det är ock ingen utmärkelse; ty vi hava den alla, alla: blott vi vilja. Gud står firdig och bjuder den åt oss samtlige på jorden i varje ögonblick. Han vill, att ingen enda, ej den minsta ibland oss, går förlorad. Så låtom oss då alla gå till Guds fot. Ty huru kan någon vilja låta bliva, att frälsas?"