Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se --- KAPELLET Det är en stor sanning, att ålderdomen i varje århundrade ser på ungdomen som på sin präst, sin anförare, sin hjälp sin styrka. Det är det unga som skall draga världen fram. Gud själv var en blott trettiotre års man, när han dog för världen, och införde ett nytt levnadssätt genom korset. En dag En tjugotre års man med ett ganska gott ansikte och en öppen, glad blick steg upp och satte sig i en enkel schäskärra. Han såg bakom sig och fann sin lilla kappsäck, rund och väl hopsnörd, ligga i full trygghet nere i åkdonet bakom sitsen. Han tog därför tömmarna och lät hästen i sakta trav föra sig ut ur Kalmar stad genom södra porten. Åt de höga och breda torvbelagda vallarna nickade han sitt farväl, rullade fram på bron över den djupa vattengraven, som går kring staden, for fram genom den s k gamla staden, vilken numera blott är en förstad åt sin dotter, det nya Kalmar, och kom efter en liten stund ut på landsvägen, som löper åt Vassmolösa. Då den resande hunnit ut på själva vägen, lämnade han tömmarna åt skjutsgossen, som satt vid sidan vänster om honom, och han roade sig själv i stället med att försjunka i betraktelser. Han hade nyss blivit prästvigd i Kalmar stifts härliga domkyrka, vilken i arkitektonisk skönhet äger få likar i Sverige. Med djup och andaktsfull glädje gick han ännu en gång i tankarna igenom hela den stora akt, varigenom han vigts till Herrens tjänare och en människornas bästa vän på jorden. Det hade för honom icke varit en ringa glädje, att straxt därefter få förordnande såsom adjunkt till en av de vackraste socknar i södra Möre, i själva skären nedåt Blekingegränsen. Han reste nu till denna sin bestämmelse. Det var tidigt på söndagsmorgonen. Han skulle just denna dag hålla sin första predikan i sitt blivande hem. Vägen ifrån Kalmar och dit var ej längre, än att han bekvämt kunde hinna åka den före gudstjänstens början. Man anmärker, att en adjunkt, som reser ut till sin blivande pastor, bör väl bege sig dit några dagar innan han ämnar hålla sitt inträde i församlingen. Men göromål, som här icke kan omnämnas, hade hållit honom kvar i Kalmar hos den gamla änkebiskopinnan Stagnelius; och eftersom han redan förut både personligen kände sin blivande förman, kyrkoherden i **, och brevväxlat med honom rörande dagen för sin utresa, ansåg han intet stötande ligga i denna senhet. Klockan var halv sex på morgonen, fåglarna sjöng, och den angenämaste sol log över hans resa. Han for förbi Ljungby - men, det var alltför tidigt att åka in och hälsa på biskopen, även om han gärna hade velat det. Snart fann han sig framme vid Vassmolösa och bytte häst. Trakterna i Möre blev allt behagligare, ju längre söderut han kom. Han var redan vid Värnaby. Här steg han av, under det den nya hästen spändes för, och han beslöt att till fots vandra genom parken fram till det nära bredvid liggande Värnanäs; varför han sa till sin skjutsgosse att ensam köra landsvägen och invänta honom själv på andra sidan om herrgården vid den bekanta stora svarta grinden. Redan vid Värnaby reser sig söderut för ögat anblicken av de fyra höga popplarna, som står vid själva Värnanäs herresäte, och liksom ger en aning om vitt och brett, utan att huset självt syns, förrän man anländer nära dess grannskap. Få ställen i Sverige utbreder sig i en skönhet av så angenämt slag, som parken vid Värnanäs, varigenom den unga prästmannen nu gick. Det är icke en tavla, intagande genom melankoli och pittoresk fattigdom; nej, rikedom och bördighet omger vandraren här: han går på Oxenstjernas mark. Genom äng och gräs, så högt som adjunkten själv, smög denne sig fram på den slingrande gångstigen, och beundrade de talrika ekar, som med mörkgröna, yviga kronor överallt på ängen höjde sig ovanför gräset. Guds godhet emot människan, redan på jorden, omfamnar henne här i storhet och ymnighet. Den vigde ynglingen gick andaktsfull och aktade sig för att skada även det ringaste grässtrå. Hans hjärta höjde sig i en tyst bön. Han påminde sig icke nu orden i sin skrivna predikan, som han bar i bröstfickan, men han kände sig sinnad att heligt tala för människorna utan all annan förberedelse än tjugotre år, som han tillbringat i fromhet och dygd hos kärleksrika, fattiga föräldrar. När han gått genom ängen, kom han på den emellan Värnanäs och saltsjöviken gående stora herrgårdsvägen, som är så karakteristisk genom sitt röda grus. Han fortsatte denna väg ända tills han mötte den gamla träbyggnaden vid stranden, där själva grevarna av Södermöre kanske huserat, och som nu såg besynnerlig ut genom sitt mot vår tid avvikande byggnadssätt. Sedan adjunkten hastigt besett detta minnesmärke av ålderdom, vände han på den röda vägen åter tillbaka, och steg nu in i det nya Värnanäs trädgård. Han mötte ännu ingen levande varelse. Tigande gick han på de slingrande sandgångarna, steg över kanalernas små broar, och blev slutligen villrådig hur han skulle hitta kortaste vägen ut till stora landsvägen, där hans åkdon väntade. Just i detta ögonblick av bryderi kom en barnflicka, på elva eller tolv år, dragande en vagn efter sig, fylld med åtskilliga bylten, likt sammanrullade barnkläder. Det syntes, att i den lilla vagnen brukade väl annars en levande varelse, lindornas ägare, åka; och denna var barnflickan förmodligen van att dra. Men nu låg där endast linnekläder; och vandraren gissade, att den lilla vackra tjänarinnan så här tidigt var ute med dem för att i en rännil skölja dem, och sedan föra dem hem åt sin lilla härskare, som torde vakna vid frukosttiden. Vilka små tankar hos en präst? Men flickan med sitt allvarsamma, något bleka, högst intressanta ansikte, såsom barn stundom har, var den enda människa, som i hela det sköna landskapet mötte honom. Han frågade henne om vägen. Hon gick då med sin lilla vagn framför honom över flera krökande sandgångar genom den praktfulla parken. Han märkte, att hon, för hans skull och för att visa honom, körde en väg, som förde henne långt ifrån trädgårdskanalerna, hennes egentliga mål. Slutligen hann de fram till själva herrgårdsbyggnaden, som gulmålad och nyreparerad prunkade vid foten av de förut omtalade fyra himmelshöga popplarna. Vägen till landsvägsgrinden gick nära förbi här. Han bad nu flickan att icke göra sig besvär längre. Vid avskedet klappade han henne vänligt över hjässan; hon hade så barnsligt och behagligt prytt det intagande morgonlandskapet, och hennes lilla nigning, vid hans avsked, var full av uttryck. I detsamma han så där lent klappade och strök hennes hår, kom han också att kasta ögonen upp åt huvudbyggnadens fönster. En rullgardin drogs där just nu upp, och han mötte ögonkastet av ett åldrigt fruntimmer i fin natthuva, synbar bredvid den uppgående gardinen. Den unga mannen oroades likväl icke av det. Han visste, att fru majorskan Mannerskantz, ägarinnan till Värnanäs, nu var hemma själv och även hade sina bägge svärdöttrar hos sig; men tiden tillät honom icke att göra dem sin uppvaktning. Han gick därför genast bort till den svarta grinden vid stora Kalmarvägen; vagnen stod där redan, han satte sig upp och åkte. Så kom han mot Påboda, men vek snart av ifrån stora vägen bort om Segelmara in på den mindre stråt, som skulle föra honom till sin blivande pastor. Han hade nu kommit till själva skärgården. Hans hjärta klappade högre, ju närmare han visste sig vara den älskade kyrkan, där han om en stund skulle uppträda. Vägarna blev allt smalare och mera övervuxna; han nalkades en vik av havet. Han hade snart blott en bit fram till prästgården och till moderkyrkan. Men här, vid en knappast synlig avväg, mötte honom en man, som hälsade hövligt och frågade "om icke han vore herr adjunkten". När han svarade ja, framförde mannen (en klockarpost) budskap ifrån kyrkoherden, att herr adjunkten icke nu skulle åka upp till kyrkan, utan bege sig västerut i skären till kapellet, för att där hålla sin predikan, emedan det kommit ett bud, att kapellprästen där hastigt insjuknat; och såsom tiden är kort - fortsatte klockarposten med en bugning- "Så skall jag genast fara dit", avbröt den godlynte unga mannen; "framför bara min ursäkt till herr kyrkoherden för att jag icke först besöker honom i prästgården, utan genast beger mig till kapellet . " -Det skall ske, svarade posten, och lyfte på hatten. Lyckligtvis hittade skjutsgossen även den slingrande svårframkomliga stigen till kapellet, vilken väg dock till hälften gick över land. Efter en stund var den slut och vattnet tog vid. Här låg en stuga, och en rokarl kom ut, som förde adjunkten ned till sin båt. Så vajade han redan på havsviken, och såg framför sig på andra sidan den vackraste strand på en utskjutande udde. Efter en stunds rodd, då de farit runt udden, syntes kapellkyrkan, vilande vit och mild mitt i sitt gröna landskap. Vilken åsyn! Redan blott det, att en kyrka står där - låt vara av sten eller trä - redan blott denna gestalt har en omätlig påverkan på människan. En byggnad reser sig för ögat, uppsatt utan allt annat ändamål än för kärlekens och fridens skull. För ingen ekonomisk nytta är den byggd - men för andelivets oberäkneliga nytta. Under ett osynligt värn, beskyddar denna byggnad människorna osynligt. Få hus på jorden kan man se utan att betrakta deras väggar med en viss större eller mindre rysning för de ohyggliga saker, som kanske förövats därinne. Men kyrkan vilket förvånande hus! - oskuld tycks vara dess tak, himmelsk omvårdnad dess väggar, vördnaden dess golvstenar, på vilka människan får stiga trygg och räddad undan världen. Om den unga prästen, som roddes fram till kapellet, också delade allmänhetens tankar om den oprästerliga beskaffenheten nuförtiden hos flera av sitt stånds medlemmar, så hade han likväl redan ur öppenhjärtiga teologers skrifter lärt sig förstå skillnaden mellan religion och sofismer. Den förra är alltid stor, men de senare alltid små. Gudsfruktan är god idag, som igår och i morgon. Religionen, om ock dold eller skymd, lever och räddar sina älskade: människan och naturen. Ingenting står närmare naturen, rent och oskyldigt fattad, än religionen, då hon är mänskligt känd, liksom hon blivit gudomligt given. Båten lade till, och den unga adjunkten steg i land, vördsamt skygg, liksom på en vigd jord. Kapellkyrkan låg blott ett par stenkast från båtstället. Men innan han gick dit, la han märke till en mörk och ruskig stuga nära vattnet, ur vilken sex, sju eller åtta trasiga barn, nyfikna vid hans ankomst, sprang ut. På söndagen? tänkte han, och likväl så illa klädda? Men - kanske har de inget bättre, tillade han i sina tankar. Han visste att skärgården ofta vara ganska fattig, och marken, vartåt han än såg, syntes högst mager och bergbunden, ehuru litet grönska på ytan gav landskapet, i synnerhet då det sågs på avstånd, ett leende utseende. Han nalkades de åtta. Den minsta kunde vara ett år gammal, de andra i rad därefter, upp till nio eller tio år. Trots klädtrasorna var de likväl alla renliga, och hunger, men icke smuts, vanställde deras ansikten, vari ett visst uttryck, ett ögonkast hos alla barnen av lika slag, visade att de var syskon. Prästen såg sig förgäves om efter föräldrar. Var har ni far? kära barn - eller, tillade han med en hastig inre skrämsel - var har ni åtminstone mor? - Den äldsta av syskonen, en långhårig gosse, svarade: "Far är på sjön, och mor har gått i kyrkan, ty det är söndag idag, herre." "Det är söndag - ja, mina barn! Skall då icke även ni gå i kyrkan?" "Nej!" svarade han, som så manhaftigt förde ordet, medan syskonen alltid instämde med åtbörder och miner. "Nej? - och varför icke?" "Mor vill icke, att vi skall visa oss för församlingen, ty ser herrn, vi... om vardagarna går alla grannarna så här, som vi... men om söndan vill man icke -" "Ni behöver icke skämmas för Gud, kära barn, hur kläderna ser ut; kom till kyrkan. Går ni icke i kyrkan, hur skall ni da få höra något Guds ord?" "Å, det går allt bra", svarade han. "Mor talar om för oss hela predikan, när hon kommer hem." "Har er far varit länge till sjöss?" "Han for ut för att fiska för många dar sen! - Han kommer väl hem med det övriga skärfolket åt kvälln i dag." "Fiskar man här på söndagen?" "Jajamen, det gör man." "Då finns här väl ingen i församlingen som besöker gudstjänsten idag? Kyrkbacken är ock ganska tom." "I kyrkan är väl samlat allt som finns här, menar jag, ser herrn, både gubbar, gummor och alla sådana barn, som kan få gå åt kyrkan . " "Intet annat folk, än gubbar, gummor och barn?" "Ja - och mor min till - hon är ung, hon - annars är det bara käringar i kyrkan däruppe, för ser herrn, de är till sjöss alla människor. Mor var den enda av de unga, som icke for ut med, ty hon är sjuk och så måste hon se efter lilla Kersti och ge'na mat, förstår herrn." Prästen vågade en blick in i stugan. Han hade ej varit i skärgården på så nära håll förr. Därinne såg ut som om ingen ätit på många dagar. Åtminstone fanns i spisen inget spår av sådant som, om det för stunden skräpar ner, dock stärker; - ej en gång någon potatis, ej den minsta, märktes; och intet skåp eller kyffe, som kunde dölja det nödvändigaste. "Är var och en här i kapellförsamlingen så fattig?" frågade adjunkten. "Fattig?" Vad menar herrn?" Herrn spärrade upp ögonen när han upptäckte, att den fattiga gossen icke själv visste vad fattigdom var. "Jo, kära du", sade han, " jag frågar om alla här i kapellaget tvingas äta så litet som ni, stackare." "Äta, som vi?" "Ja." "Vi ska nog äta, må herrn tro, bara far kommer hem med fisken. Men visst har han dröjt länge nu, och längre än andra", tillade gossen med en blick åt sidan, som till hälften dolde sitt sorgsna mod. "Men hur kommer det sig, att man fiskar om söndagen?" frågade adjunkten. "Jo, herre, fisken håller ingen helg, och därför får ock den, som vill ha'n, icke helga, utan när stimmet kommer, så måste en ut med don och med redskap, om en vill ta något." "Du kan ha rätt. Och din far har varit borta längre än de övriga skärfolket?" "Ja, sedan början av veckan, herre, och det är allt länge. Mor tror att han farit över åt Öland, för Sven Carlson har sett att han miste sin båt i stormen i tisdags och räddade sig nätt och jämt över i en annan farkost; men han kommer väl hem med det stora fiskelaget i afton." "Och då får ni mat?" "Och då får vi dansa, herre, och det är bättre det!" Den främmande förundrades över denna hurtighet. Att stilla flera dagars hunger betydde mindre än nöjet av en dans. Gossen behagade honom - han begrep icke hur det kom sig, men han tyckte sig ha sett samma eller liknande ansikte någonstans förut. "Hör du", anmärkte han, "du, som tänker dansa, och icke är rädd att visa dig så trasigt klädd för människor, kom nu med till kyrkan, och räds icke mera för Gud". "Å, herre, dansa det kan en nog. När man fått fisken på land, då är alla rika som Gud fader, och ingen ser efter hur en är, utan man sjunger hej ho! och hopp ho! - men i kyrkan, nej, adjö herre, dit går jag aldrig förrän far kommer hem från Ottenby, och mor tror att han har vadmal med sig hem åt oss alla." "Men hon fruktar ju, att han lidit skeppsbrott?" "Å, han kan allt simma han - far si. Men om han kommit över till Öland, som Sven Carlson tror, så har han en fordran vid Alunbruket för fisk sen i våras; och då har han köpt vadmal, och kommer hem med det stora fiskelaget, som väntas i kväll." Denna unga skärgårdsbo var således omöjligt att nedslå genom några sorgliga betraktelser. Prästen hade väl heller icke gjort dem av annan anledning, än att efter sorgen sedermera kunna få trösta de små med religionens hjälp. Men barn behöver inte religionens tröst. De kan väl grina och gråta för småsaker, men det stora är dem en munter lek. Efter dessa anmärkningar gick den goda adjunkten upp till kyrkan. - Vilket auditorium skall jag få idag? tänkte han. Men skröpliga gubbar och gummor är också folk. Han gick närmare. En man med knotigt och fult ansikte, stödd på kryckor, mötte honom vid kyrkdörren, tog av sig mössan, och försökte med synbar och stor ansträngning att för "herr pastorn" - såsom han muttrade emellan de bägge tandkösa käftarna - draga upp klinkan och öppna den massiva kyrkdörren. Adjunkten nickade åt honom vänligt hälsande, och steg in. I sanning dyster. Denna åldriga kapellbyggnad, som sedd ifrån sjön på avstånd, synts så leende och inbjudande mitt i sin gröna trakt, uppreste nu omkring den inträdande endast mörka, lutande väggar. Den ställde för hans ögon gamla omålade, men genom tidens inverkan blanka stolpar, än här och än där understödjande taklaget självt eller små utbyggnader nära under taket, som föreställde läktare. Den främmande hade aldrig förr varit ute i havsbandet, och hade icke sett kapellet. Blott den härliga moderkyrkan, liksom dess förmögnare församlingsmedlemmar och bördiga omgivning, kände han; den bilden hade han under hela resan haft för sitt sinne. Nu däremot trädde han in liksom i en ny, oväntad och ganska allvarsam värld. De gistna, ej av färg men av mycken nötning mörkbruna kyrkbänkarna stod utan någon särskild symmetri, och de måste redan från början ha blivit byggda utan strängt iakttagande av vinkelmått och passare. Adjunkten såg sig omkring under sin långsamma vandring fram på kyrkogången till sakristian: han såg sig om för att få ögonen på sitt blivande auditorium. Bänkarna var glest besatta; likväl fanns omkring trettio eller fyrtio personer i strödda och tankfulla grupper. När den unga prästen tågade fram reste de sig så småningom alla - det vill säga, de som kunde resa sig - ty flera halta eller till hälften lama gjorde väl en sned och plågsam rörelse att komma upp ur sin sittande ställning, för att vara med i den allmänna tysta hälsningen eller vördnadsbetygelsen för prästen; men det lyckades oftast blott på ett ganska pinsamt och obehagligt sätt. Finns här då ingen enda ung? åtminstone de där barnens moder? Men han såg sig förgäves om efter henne. Han rördes och förskräcktes på en gång djupt vid anblicken av alla de omgivande gestalterna: ytterst långhakiga, bleka, skalliga eller testhåriga, rödögda eller halvblinda, antingen snipnäsiga eller högst uppnästa till det mesta krokryggiga var de alla, men försedda med ovanligt stora och klumpiga händer, såväl karlar som kvinnor, - förmodligen en följd av yrket. Vart han vände sig, skramlade det lite smått i bänkarna, antingen av en medförd käpp, eller av något knotigt knä, som darrade emot en bänkdörr eller kanske icke kunde hålla sig stilla emot sin egen make. Gubbarnas och gummornas anleten var ganska lika: de förra såg icke längre riktigt manliga ut, de senare icke särskilt kvinnliga: de påminde mycket om den lilla resten efter en stor och vidlyftig subtraktion dvs fattigdomen hade så när förtärt kraften och förträffligheten, att livet nästan syntes vara slut. Vid åsynen av alla dessa skrovliga, nästan spöklika figurer, bröt kall svett fram i adjunktens panna, då han påminde sig den predikan han skrivit, och som här nu skulle hållas. Vad är vanligare och naturligare för unga nyblivna prästmän, då de författar sitt koncept, i synnerhet när de sommartid träder in i stora och folkrika kyrkor, i vackra och förmögna nejder, för åhörare till hälften bönder - det är sant - men också till en god del herrskap vad är naturligare, än att de utsmyckar sitt blivande tal med ett blomstrande språk, fullt av liv och lust, överflödande av vackra bilder och ljuva liknelser? Hjärtat svallar: själva fingret, som för den unga predikoförfattarens penna, är poetiskt. Allt blir hänryckande: evangelium en idyll, lagen en varnare i älskligaste dräkt: allt blir liksom solen, eller som dagens stunder, som stjärnorna, som våren och liljorna, till och med som flickans milda öga. Men nu! För vad eller för vilka skulle nu detta glimmande koncept uppläsas? Adjunkten gjorde sig själv den rättvisan, att den smärta, som grep honom, likväl icke berodde på att han sörjde över att ha gjort sitt sköna arbete förgäves: han var icke fåfäng, men han började bekymra sig över hur denna predikan skulle låta och vilken frukt den skulle bära. Han var ju dessa utlevades, dessa halvkrymplingars predikant idag? Och de hade väl rätt att av honom höra Guds ord? Det han skrivit hade säkert, när han satt i sin kammare, mest haft till föremål de unga, med honom likasinnade, livliga medlemmarna av huvudkyrkan; och bland dem, i synnerhet en eller annan viss - vem vet? - ty mycket omedvetet ingår i en skribents tankar. Månne icke det och det sköna uttrycket stod där för den och den sköna åhörar . . . innan? -Ar det så omöjligt - så orimligt - eller så fult? Nej, det är ganska mänskligt, och ganska vanligt. Men nu! Ja - vad skulle allt detta bli för hans åhörare här, som han även älskade, vilkas präst han idag var och ville tala välsignade ord till? Under sin villrådighet hade han hunnit hela kyrkogången fram, och inträdde i den lilla, låga sakristian. Där mottogs han av kapellets klockare, en nittioårig patriark, med vitt småknollrigt hår, och så lång, att fastän han kom nedböjd emot den inträdande adjunkten, nästan som en far lutar sig ned över sitt barn, räckte adjunkten honom dock med sitt huvud ej högre än till bröstet. - "Herr kapellpredikanten själv lär vara insjuknad, därför har jag av herr kyrkoherden blivit anbefalld att förrätta gudstjänsten här", anmälde den främmande. "Det är rätt, jag vet det, välkommen, vördig pastorn, stig in!" svarade klockaren. Adjunkten, eller den för tillfället titulerade pastorn, smög sig långt in i sakristian, och sökte ta mod till sig. "Gud utser väl offret", sade han halvhögt till sig själv, under det klockaren tjänstvilligt, och utan att vara tillsagd, hängde på honom kappan - en relik av kamlott, som ständigt satt på en spik i sakristian för söndagens bruk. Ett litet fragment av spegel stod även lutat mot gallret i fönstret. Adjunkten tog det för att se om kragarna satt ordentligt. Spegeln rymde nämligen endast dem, jämte det yttersta av hakspetsen; mera behövde heller inte ses vid denna toalett. "Psalmnumren, herr pastor?" frågade gråhårsmannen bakom honom. "Var är organisten?" genmälde denne, "åt honom skall jag lämna numren." "Vi håller ingen oljnist i kapellet", svarade klockaren, "och det vore visst en onödig utgift, då här intet oljeverk finnes. Se så. Ge mig numren, ty det är jag som skall sjunga, innan herr pastorn stiger för altaret." Intet orgelverk! . . . alltså även denna tröst berövad den musikaliska unga prästen, som vid psalmharmoniernas mystiska, högtidligt försmältande toner så mången gång försjunkit i himmelsk salighet. Den nittioårige kamraten tog nu fram någonting ur ett av sakristians små hörnskåp, och kom fram till honom med en psalmbok i stort bibelformat. Knips och knips sade det två gånger, då han spände upp de bägge ofantliga mässingshäktorna, som höll samman ett par tjocka, svarta pärmar. "Se här, välj, vördig pastor, om han icke redan har psalmerna upptecknade." Bokstäver, stora som uncialer, visade sig i den uppslagna boken, och om adjunkten lagt den för sina fötter, så skulle han ha kunnat läsa vart ord ändå, så tydligt, ansenligt och kolsvart stod det tryckt framför honom. Att här leta efter en av sina favoritpsalmer- den där 224 av Wallin eller 2. . . av Franzén, fann han vara alldeles förgäves. Han hade väl icke framför sig den s k gamla psalmboken, men det var den gammalgamla, en samtida med Jesper Svedberg, och som undergick revision redan på Karl XI:s tid. "Sjunger då folket efter denna psalmbok?" frågade pastorn. "Nej, herre, jag sjunger ur den och folket sjunger efter mig, svarade klockaren; här finns ingen som brukar bok mer än jag. " Ett bistert och strängt, på en gång karolinskt och lutherskt allvar började liksom med ett ramtag gripa omkring den anlände unga prästmannen. Men han var själv en man av ande, därför kände han när en ande fattade honom. Han vände några blad, och såg på en annan strof. "Tag den här psalmen", sade han, "och så den här till predikstolsvers, och sedan den här- och den här till utgång." "Gott, herr pastor, bättre kunde jag icke välja själv." Klockaren gick ut. Med långa men icke vacklande steg gick patriarken ut i kyrkan, och hängde upp de angivna numren på svarta tavlan. Detta var ett högtidligt ehuru nu ej nödvändigt bruk, ty ingen av de närvarande hade psalmbok, mer än han själv. Han tog upp, stod i ett hörn framme i trakten av altaret, där den svarta klockarbänken stod och började sjunga med hög stämma. Rösten var sträv och stundom gäll. men han darrade icke, och drillar hördes inga. Knappt hade han slutat sin första eller inledningsrad, förrän alla de närvarande föll in i psalmen - och pastorn steg fram i sakristidörren för att höra och deltaga däruti. Vilka stämmor! Dessa benrangelsfigurer hade munnar allesammans! Bröstet började vidga sig på pastorn där han stod. De trettio eller fyrtio sångarna och sångarinnorna hade ingen enda vacker röst, men de höll både de höga och låga tonerna. Allt gick unisont och snörrätt åtföljande varann, såsom det brukas i församlingar utan orgelverk. Men det gick tillika så disciplinariskt och korrekt, att det tydligen påminde om en duktig korpral i sångexercisen. Han stod där också själv, mitt framför dem; det syntes nog att han inte var att leka med vid varje slutton drog han sina buskiga ögonbryn högt upp i pannan, och såg glädjefull och lycklig på sina barn, de där gubbarna och gummorna, som han förmodligen alla haft till sina små disciplar en gång i världen. Den eniga sången blev stundom så stark, att taket tycktes vilja lyfta sig, och några av fönsterrutorna darrade tydligt. Pastorn såg emellanåt bortöver till den väldige tonanföraren: hade han nyss tyckt sig vara en son åt den övriga församlingen, så fann han sig nu vara en sonson åt den grålockige, som sjöng i koret. Och jag skulle predika för dessa? tänkte han. Psalmen var slut, och predikanten gick fram till altaret för att börja gudstjänsten. Han fann handboken där redan uppslagen åt sig, gjorde den inledande bönen, och vände sig därefter med boken i handen till församlingen. I början litet darrande men snart med stadig, full och skön röst läste han ur boken de föreskrivna heliga orden. Under det han läste, såg han då och då upp på dem han hade framför sig i bänkarna, och som han läste för. Vilka såg han? Var de desamma? Samma knotiga, bleka anleten, med ögonen tindrande, och alla huvuden till hälften framsträckta med spänd uppmärksamhet. "Vad har icke redan psalmen uträttat? Guds ande är med oss!" tänkte han vid altaret, hans mod stärktes och han läste med allt stadigare, högre och kraftfullare röst ur handboken. "Jag fattig, syndig människa, som i synd både avlad och född är, och jämväl sedan i alla mina livsdagar. . ." Aldrig hade han läst dessa ord så som idag; han sjönk på knä på altarpallen, het av en ny känsla. Den bräckliga, knäböjande synden hade han överallt framför sig. Det ljusnade runt omkring honom i den lilla, låga, dystra kyrkan: hans egna öron lyssnade med förvåning till de ord hans egen mun uttalade: andakt i höga rytmer flödade från hans läppar. Han lärde sig nu, där han stod, vad det var som han lärde de andra. Efter syndabekännelsen steg han upp, och hela församlingen steg med knak upp jämte honom. Nådens vingar bar de förlorade, och hoppet gav de svaga kraft att stå. Innan predikanten ånyo vände sig bort från dem, såg han på dem med brinnande, hastiga blickar. "Och jag - jag syndare - jag skall predika för dessa! (tänkte han). Hur skulle detta gå? Och se, likväl, hur alla deras ögon litar till mig? efter tröstefulla ord hungrar de? O, min Gud! och jag - vad skall jag säga dem?" Med denna förkrossande självkänsla vände han sig om till altaret såsom man brukade, och fullgjorde de föreskrivna bönerna efter handboken. Han steg ut från altaret. Hela församlingen följde främlingens gång, icke numera av nyfikenhet blott. De tycket väl att han läst för dem ur hjärtats grund. Han gick ånyo in i sakristian. Psalm sjöngs nu åter, och slutligen predikstolsvers. Medan klockaren var därute och sjöng, föll den nyinvigde, oerfarne prästmannen ned på sina knän därinne för sig själv i sakristian. I större och mer skakande förlägenhet har ingen redlig människa känt sig. Han bleknade som lärft, när han hörde predikstolsversen sjungen till slut. - Nu var intet mera kvar därav! - Han måste ut - han måste - han måste predika! Och han tog hastigt mod till sig och gick ut; han gick upp. Han stod redan i predikstolen. Så tyst, så utan ringaste ljud har ingen församling tagit emot sin präst. Icke blott för att han var dem så ny, så ung - med en underbar gloria av andlig blygsamhet - av hög skam - sken omkring honom. Det var en ring av blygsel omkring honom, ej av tölpighet- men, ännu en gång sagt, av skam - denna hemlighetsfulla förvåning, som ett ungt sinne känner, då det i hast befinner sig stå inför himmelen och inför jorden - att vara Guds talesman! Han sade ännu ingenting. Hans blekhet, hans skinande ögon, hans långa tystnad, allt ökade de åldrigas uppmärksamhet. Alla, som kunde se, såg på honom och på honom blott. Han märkte detta själv, och det drog hans nerver ännu mera tillsammans. Slutligen öppnade han sina läppar med en blick mot höjden: "Fader, jag har syndat, inför dig har jag illa gjort", yttrade han med en svag, men melodisk och därför ganska hörbar stämma. Var detta hans ingångsspråk? Det naturligaste hade varit, att han sträckt sin hand in i sin ficka, tagit upp sitt koncept och predikat ur det. Men - han hade knäppt sina händer tillsammans och kunde ej öppna dem - han mindes ej ett ord ur sitt koncept - han kunde icke tänka på att det ens fanns till i världen. Han teg åter, efter de orden, och såg sig omkring. Församlingen väntade förgäves, att han som brukligt skulle säga sitt citat och var ingångsspråket stod. Orden stod skrivna i hans hjärta, men han citerade icke det. "Fader, jag har syndat! Jag har illa gjort inför dig och inför människor." - Åter teg han. Det är en stor sanning, att ålderdomen i varje århundrade ser på ungdomen såsom på sin präst, sin anförare, sin hjälp, sin styrka. Det är de unga, som skall draga världen fram. Gud själv var blott en trettiotre års man, när han dog för världen, och införde ett nytt levnadssätt genom korset. Varje hjälte, varje föregångsman, varje grundläggare har varit en ung man. Efter kommer senater av vördnadsvärda åldringar, som sätter sig att skipa, att utföra hans verk; och de konserverar det grundlagda - tills en ny yngling kommer, som för människorna ännu ett steg fram, varpå åter de gamla sätter sig att utföra, upprätthålla och bevara detta. Sådan är den goda och sanna gången framåt på jorden. Bara en yngling har varit Gud: men han gick i spetsen för de övriga. Ingen rättskaffens, kunnig och vördnadsvärd åldring finns, som ej erkänner att så är, så alltid varit och så måste vara, för att vara väl. Men det är sublimt att se, när- såsom här i kapellet - den omkring sin unge anförare samlade ålderdomen med ögon, fulla av tillit, väntar hans röst, hans manande ord, som utvisar vägen man har att gå - och denne unge anförare står och tiger! - tiger, ty han blygs och ser åt himmelen. Det är sublimt, när en ung man är redlig. Han är icke då en charlatan. Han tiger- ty vad skall han säga? Han tiger - men han ser likväl åt höjden. Tredje gången öppnade han sina läppar och sade: "Fader förlåt mig! Förlåt mig för det jag har vågat - jag har dristat stiga fram att vara förkunnare av dig ibland människor här! Och jag är en syndare -jag som står för eder att tala; och I ären syndare, I som sitten och av mig förvänten tröstens och nådens ord. Vad skola vi då säga varandra? Låtom oss bedja tillsammans. Herre Gud, himlarnes och jordens konung! Härarnes Gud, Zebaoth! Se icke på vårt elände. Vår skröplighet ligger inför dörren till ditt hus: våra ben äro förkrossade, och dödens ängel blåser på vår förvissnelse. Men du, Herre, trampar icke på den som ligger, den rökande veken utsläcker du ej, och honom som äter ibland hundarne sänder du mat ifrån ditt bord. Till dig komma vi, hungriga, nakna; i mörker sitter vår själ, och i köld vår kropp. Jesus Kristus, du nådenes sol, gå upp och lys över de förtappades land - marken är torr, och dess vida remnor gapa av törst. Våra vattubäckar giva intet vatten, och skyarne äro förseglade att de icke regna. Men så är det sagt, att du har älskat oss! Du har icke försmått de usla - o Herre, hur kunde du se till oss? Du har nedstigit och varkunnat dig över den blinda, den spetälska har du helat, och den döda uppväckt. Du har icke räknat för rov att äta ibland syndare - vår vän är du! Du har bett för oss hos din Fader - du har svettats blod av djup ångest, du har givit dig i dina fienders händer för vår skull, och korsets träd har du icke skytt. Dig, o Son! som har övervunnit döden, dig, Jesus Kristus, har min håg utvalt i dag, och mitt hjärta älskar dig, att jag får vara delaktig av din seger jag tror, att jag får vara din, och du är min hälsa. Borta, borta är nu den försvunna rök, som hette synd: dig, Herre, älskar jag över allt, över allting i himmelen, och över allting på jorden - och du är den, som gör allting ny åt mig. Förkrossade voro mina lemmar, men det är såsom det intet var. Jag tror på dig, att du vill älska mig! Hädanfaren är då plågan, och det förmultnade har fått en uppståndelse i min själ. Si, svarta voro min andes kläder - men jag vill avlägga mitt onda väsende och fly mina gärningars gamla gestalter. Dock vad kan jag? Du är ensam den som förmår, låt din blod i mina ådror, att jag blir en ny människa, sådan som jag förr aldrig varit." Så talade han vidare, och hela hans inledning blev icke annat än en bön. Slutligen sjönk han ned för att med församlingen tyst säga Fader-vår. När han härvid stod lutad emot predikstolen, och var nära amen, kom han händelsevis att kasta sina ögon bort i en vrå av kyrkan, som han tidigare icke sett. Där upptäckte han likväl en gestalt, som icke syntes gammal. Det där är utan tvivel deras moder, hon som kanske mistat sin man i vågorna, tänkte han. På grund av sina gamla, trasiga kläder hade hon gömt sig undan i denna vrå; hon tycktes lungsiktig och genom övermått av arbete mycket avtynad; i det magra ansiktet var ögonen helt stora och sken mittemellan förtvivlan och kärlek. Predikanten, som hittills blott improviserat inledningen, påminde sig i hast, att han skulle ha ett ämne för sin egentliga predikan. Den, som talar oförberedd, har fördelen att kunna ta emot växelverkan ifrån dem han talar till, och därigenom alltid sättas i förhållande till dem, ja, i förening med dem. Den, som utarbetar sitt koncept hemma, är väl säker att det går ihop hemma; men huruvida det icke skall gå förbi de tilltänkta åhörarna såsom en okänd vind, vet han icke. Predikanten reste sig nu och läste upp dagens evangelium: det var femte söndagen efter trefaldighet och handlade om det stora fiskafänget, Luk. 5. Sedan han läst upp det, sade han: ämnet för vår betraktelse i dag skall vara "Gud gästar de faderlösa vid sitt bord, och till änkans böner lutar han sitt öra". När han upprepade detta andra gången, reste sig hela församlingen och såg på honom, ej utan förvåning, ty ett dylikt predikstolsämne hade de ej hört; det liknade mera blott ett ingångsspråk, även det. Men ingen av de närvarande var icke en faderlös, eller en änka, eller en änkling. Allt vad han sade var ord till envar. Han band samman sitt ämne med texten, och talade om hur Kristus också kallat fiskare till sina första bekännare; och att de skulle vara människors fiskare. Men hur skulle de vara det? Icke därigenom att de, såsom Petrus, vandrade ut och predikade ibland hedningar; utan därigenom att de inbördes och ibland varandra utförde Guds välgärningar, älskande, mättande och klädande varandra. Så vunne de varandra, och vunnes alla åt Gud. Därigenom upphämtade de varandra, och upphämtades: de var fiskare, men dessutom själva även fiskar, tagna i Guds stora notvarp. Och hur gästar nu Herren de faderlösa vid sitt bord? fortsatte han. Jo, Gud gästar de faderlösa redan på jorden; då människor, fattade av Hans ande, gästar de faderlösa i Hans namn vid sina bord; ty människors inbördes barmhärtighet är Guds egen barmhärtighet, och han lutar sitt öra till de förkrossades böner, redan på jorden, på det sättet, att Hans ande uppmanar, kallar och driver den människa, som mera har, att bistå den, som intet har. Det låg, såsom vi hört, ingenting ovanligt i prästmannens framställning; om icke det, att han talade till dem, som han talade till, och det rörde dem besynnerligt och eget att behandlas såsom fiskare, vilket de alltid varit. Han talade både varmt och med sans; han talade så enkelt som bland vänner, och han fann det till slut så lätt på predikstolen, som om han varit i ett gott samkväm, där inte heller koncept används. Han yttrade inga märkvärdigheter, ingenting att skriva upp; men kristendomens storhet består i att vara liten, och salighetens väg är såsom den smala, knappt synliga gångstigen genom en grön äng där ekar växer, och några himmelshöga popplar utgör det fjärran målet. Allt som han sag hur församlingen upplivades, steg också hans eget mod i kristlig glädje, och slutligen upplevde han den lutande, antika kapellbyggnaden såsom ett ljusens hem. "Detta är Fadrens förlåtelse" - slöt han - "att vi tro på Sonen; ty när Kristus bor i oss och gör oss levande, så att vi fly synden, då har synden ingen makt längre, och vreden kommer oss icke vid. Så är en ljusastake uppsatt i det mörka rummet: den som icke tror, han är redan dömd, men den som tror på Sonen och bliver beståndande i kärleken, han kommer aldrig under domen. Amen." Man gick ut ur kyrkan. Det var middag, och den skönaste sommardag. Utkommen på kyrkvallen hälsades adjunkten ännu av några kvarblivna halta och rangliga gestalter, som med de vänligaste blickar tycktes tacka honom för predikan, och sedan, jämte de övriga, kröp in, var och en till sitt. "Var skall jag äta middag?" Denna tanke föll honom in, när han spatserade ensam vid knuten av kyrkmuren. Han hade varit uppe sedan fem, hade åkt flera mil, och var, prosaiskt att tala, hungrig. Hans tankar gick till henne, som han sett i den där vrån. Besynnerligt, att han ej såg henne på kyrkvallen? Förmodligen hade hon smugit sig hem till de sina, som kanske var ännu hungrigare än hon, emedan de var friska. Efter en liten stund kom han upp på en höjd, varifrån man hade en vid utsikt, ej blott över kapellets omgivning, men långt och brett ut till havs. Här, till hälften lutad emot en hög, mossbevuxen, kantig sten, sag han en varelse, stillastående, tyst, blickande oavlåtligt bort åt vågorna. Han gick fram; han fann att det var hon. Det var modern, som stod och såg så långt - så lång ut - efter fadern. "God middag!" sade han. Den fattiga ryckte till. Men hon hämtade sig: hon såg, att det var han, som nyligen predikat för henne så vackert, och lovat hennes barn en fader. Hennes anlete var icke intagande mera; men det syntes tydligt, att kroppen en gång varit skön, och att själen är det ännu. "Kom in, min vän, och låt oss gå till edra barn", sade han, "de väntar er; det är middag." "Herr pastor", svarade hon, "jag väntar, att det södra fiskelaget skall komma hem. Det måtte dock snart komma!" "Har er man farit ut med det?" Hon såg förvånad på honom, liksom frågande, om han kände hennes historia. "Jonas", svarade hon långsamt, "Jonas är en vild och djärv sjöfågel." "Jonas? heter er man- " "Var han är, det vet nu Gud. Men om han icke drunknat så kommer han väl hem med fiskelaget, herre." "Ha förtröstan. Men stå icke och se ut på det ödsliga havet, följ med mig, så går vi in till edra barn." "Herr pastorn gå in till oss? nej - nej -" "Sörj icke, det är helg i dag; kom!" Hon övergav havets åsyn, vände sig om, och följde den goda, vänliga prästen. Sedan de gått ett litet stycke tillsammans, möttes de av den långe, gamle, gråhårige klockaren, som tycktes söka "herr pastorn", och nästan med öppna armar kom emot honom, när han blev honom varse. "Ack, vördig pastor, sade han; jag har sökt honom, och jag har en ödmjuk förfrågan, om den ej upptages illa?" "Visst icke, min vän." "Ja si - kapellpredikanten, herr Ek, ligger sjuk, och han bor i prästgården, som är en halv mil härifrån kyrkan; och vill vördig pastorn träffa honom till middagen och hälsa på honom - såsom herrar präster brukar - så finns det ingen annan möjlighet för vördig pastorn, än att gå dit, ty vi fiskare brukar ej hästar - och - " "Jag har icke tänkt söka honom, jag känner honom ej." "Nå si, det är så jag vill ha det. I fall, jag tänkte bara, om herr pastorn icke skulle försmå en fattig klockargubbe - så har jag en enkel - mycket enkel middag att bjuda på, tocken som fattigt och sämre folk kan ha." Denna karl måste ha fått uppfostran, tänkte adjunkten, eftersom han redan lärt sig att såsom inledning nedsätta sitt eget värde och kallar sig själv sämre folk, vilket ingen gör, utan att i någon mån vara vad man kallar bildad. Denna känsla gav karlen en bismak i den unga prästens tycke. Likväl svarade han honom ganska vänligt: "Jag tackar er för inbjudningen, vid läckerheter har jag aldrig vant mig." "Nå si då så - det är rart - var så god och stig in med mig i min låga stuga." Han pekade bort åt byggnaderna söder om kyrkvallen. Huset, som han pekade på, var synbarligen det högsta och största av dem allesammans. "Var så god, vördig pastor - men jag maste bedja mycket om ursäkt, ty jag är en änkling, måtro, och en annan förestår huset, så där, så - men vördig pastorn ursäktar väl - " "Tack, fader klockare. Men jag är redan bortbjuden till middagen. " "Vad"? sade patriarken, rätade upp sig och sag sig förundrad omkring. "Vem? till vem? och någon skulle då ha kommit före mig här? Jag tror ingen i kapellet kan härbärgera herr pastorn." "Jag är bjuden på middag hos den här hustrun och hennes barn." Ingenting kan måla de bägge närvarandes ansikten vid denna förklaring. Den fattiga hustrun såg med en underbar bestörtning, blek och ändå nästan i hemlighet glad på predikanten; men klockaren rynkade näsan. "Till henne? Vördig pastorn känner henne?" "Jag har icke sett henne förrän i dag." "Hon har sina åtta, nio ungar, vet vördig pastorn; men om hon har en stol att sitta på, skall jag icke säga - och vad ni skall äta, men mat blir det dock icke - hm - men se, de förnäma brukar alltid skämta." "Jag skämtar icke. Jag tror visst, att min goda värdinna här är fattig, ty jag har redan varit inne i hennes hus och sett hennes barn." Hastig rodnad och blekhet omväxlade på den förundrade moderns ansikte. "Men", fortfor prästen, "jag är själv fattig, och jag är dens tjänare, som lovat sitt himmelrike åt varje nödlidande, som är from." "Men, vördig pastorn känner icke denna kvinna. Hon är, skam att säga, den sämsta i kapellaget - jag vill icke säga, att hon är den fattigaste (ty vem är icke fattig och arm hos oss i skärgården, gunås!), icke heller, att hon är den oklokaste, ehuru ingen förnuftig skaffar sig så mycket barn, och vi i den magra skärgården aktar oss för det - men, men (tillade han hastigt, då han sag prästens ovilja) hennes fader var -" "Ha - så tig! tig, ni Ola Svenson!" utropade kvinnan. I hennes ansikte uppmålades hastigt en hög, nästan adelig harm, då hon hörde sin far citeras. "Ja - ja - det är så", inföll klockarn, "vördig pastorn bör veta vad folk han har att göra med, och vem han går in till, att icke hans händer smutsas, såsom det heter. Ty far hennes var en tjuv, vördig pastorn, en stortjuv, som slitit spö vid Kalmar. Det må jag veta, och vi vet det alla här, och fädernas missgärningar drabbar in på- " "Har också hon stulit?" frågade prästen med en sträng blick på den gamle patriarken. "Nå nå da, jag säger icke det. Nej kors då, det har hon visst icke. Nog är hon ärlig, såtillvida - och skulle någon beskylla'na för det, så vore jag den första, som skulle försvara'na - ty jag har sett henne från barndomen och känner'na, och hon har sjungit för mig; men hennes far var en tjuv, det var han, och därför dras hon med fattigdomen. " "Jag skall säga er, far, hur det språket lyder, som ni började, men icke avslutade. Gud säger: fädernes missgärningar drabba in på barnen, de som mig hata; men jag gör barmhärtighet till mång tusen på dem som mig älska. Har ni icke hört det? Så må ni veta, att fäders ära och goda gärningar hjälpa icke barnen till sann ära, om de själva äro usla och ärelösa: likaså bliva ock fäders missgärningar icke barnen till vanheder och ont, varken inför Gud eller rättänkande människor, om de äro bättre än fädren. Yttre armod kan hon väl hava att kämpa emot, såsom en följd kanske av sin faders brott, varom ni talar; och måhända också mycket för det, att I här ären elaka eller oförståndiga nog, att ej vilja bistå de värnlösa, som intet ont gjort, blott för att de härstamma ifrån vad ont gjort. Men Gud stygges vid sådan orättvisa, och skall hjälpa dem, som människor ej vilja bistå. Jag går till henne och hennes barn: kanske skall vi svälta till middagen, ty inte heller jag har ätit sedan fem i morse - men - " Klockaren vände sig bort med en halv bugning, muttrande vresigt mellan läpparna: "Jag tycker väl man borde kunna skilja mellan folk ändå, och se vem man har att göra med. Men tockna är de där unga duvhanarna, när de först släpps ut från konsistorium! Bara de blir äldre, folkar de nog till sig", tillade han tyst för sig, och gick. De andra bägge avlägsnade sig ifrån kyrkvallen och kom slutligen till sjöstranden, där den lilla stugan låg, enslig och avsides ifrån kyrkbyn. Den trasiga barnskaran kom utspringande, och snart var modern så omringad, att hon knappt kunde stå på benen. Den äldsta brodern, som vi redan lärt känna såsom syskonens talesman, öppnade dörren med en viss artig ställning, som ej saknade sitt behag. En angenäm lukt mötte dem i dörren. Modern hade redan ett glatt ansikte. Barnen hade lövat stugan och strött granris för att glädja henne vid återkomsten från kyrkan. Det här skall Jonas tycka om, när han kommer, sade hon halvhögt, och steg in. "Mor, ni är rik", sade prästen: "Så många barn, så friska och hurtiga alla! Skada, att ni själv nu synes litet sjuklig- det beror kanske på för mycket arbete, men var glad - förtröttas icke - snart kommer er man, och här blir mycken fisk i huset." "Fisk! fisk! fisk!" - Detta tredubbla utrop ifrån alla barnen hade på en gång en ryslig och högst karakteristisk ton. De var skärgårdsbor - fiskälskare - för vilka fisk är representanten av allt livets goda. Fisk är pengar, fisk är kläder, fisk är hus och hem, nämligen medlet att vinna allt detta. Det var något ganska rått i utropet, men det lindrades i prästens öra genom påminnelsen, att utsvultna barn får man förlåta, om de med någon passion, om de med en viss feberlik vildhet utropar namnet på deras närmaste, största, oskyldigaste behov. "Tyst, barnungar!" befallde modern. "Säg mig", sade adjunkten för att avleda detta sorgliga ämne, "har ni aldrig varit i Kalmar? Jag begriper icke, jag tycker att jag sett ert ansikte någonstans?" "Nej", sade hon, "jag är barnfödd här i skären; och har ej varit till någon annan stad än Karlskrona" - tillade hon med en min av ganska melankolisk, men intagande färg. "Det var för att hälsa på morfar, ser herrn, i ankarsmedjan de kallar", yttrade den nioåriga talesmannen helt muntert, och, såsom det tyckes, ganska okunnig om både ankarsmedjans ändamål och morfars öde där. Den unga prästen ryste. "Låt oss icke tala om det", sade han åter, avledande. "Ni har många barn - för er har väl inga barn dött?" "Nej", sade hon, "de lever alla." "På detta sätt välsignar Gud. Sällan hör man, att barn dör för den fattiga." "Det är också en glädje, när man har något åt dem, stackare - och man icke fruktar, att de av nöd ska bli. . . med tiden." Det hon fruktade de skulle bli med tiden, yttrade hon icke hörbart. Men den okonstlade pojken, äldsta sonen, utropade utan skonsamhet: "Tjuvar? Å nej - det ska vi väl icke bli, som morfar, nej men. Jag tänker bli sjöman, och göra långa resor som far min, och tjäna pengar som gräs, och komma hem och lösa ut morfar ur smedjan . " Så svärmiskt hoppfullt målar barndomen. Till och med den sorgsna modern smittades av en snabb glädjeskymt, och hennes stora ögon började glimma i det magra ansiktet. Åter sade prästen, för att leda ämnet åt annat håll: "Ni är då i hela byn den rikaste på barn? Jag gissar att klockarn själv har få?" "Klockaren? han har inga barn, herre. Han har haft en son, som dog för många år sedan: därför är det icke konstigt, att han är rik och samlar var sommar stora pengar för sin fisk, som ingen äter upp." "Ja, ser ni; han saknar likväl vår Herres största välsignelse, Gud älskar honom mindre än er. Han syntes mig också stolt och hård nog." "Pastorn skall icke tänka illa om honom; han är en rätt hygglig man och icke elak, fast han är den förnämsta och rikaste i skären och har fem båtar, som hans drängar ror i det stora fiskelaget; så herrn må icke undra över att han är litet hög av sig. Jag har sjungit vackra psalmer för honom som liten flicka - och han var alltid så sträng, men så sjöng vi bra för omaket." "Sjunger också edra barn?" "Åja", utropade talesmannen. "Tyst du, när folk talar." "Men syster, skall herrn se - hon sjunger utomordentligt!" "Syster!" - Prästen såg sig om på de små flickorna. "Nej då, ingen av de där." "Har du då någon mer syster?" "Ja visst, Lena vet jag." "Ni har således ännu flera barn, mor?" "Ja, herr pastor, äldsta flickan är ute och arbetar, hon är tolv år." "Hon är präktig, skall herrn tro; och förnäm och rart klädd; om hon bara kom hem, så att vi fick se henne snart igen", sade talesmannen. "Var arbetar hon?" frågade adjunkten aningsfull. "Hon är på Värnanäs, herre." "Ah" - utropade han - "där har jag ansiktet, som jag påminde mig att jag sett någonstans. Mor, jag skall hälsa er från er goda, snälla, vackra dotter. Det är på henne jag känt igen er." "Vad, herr pastor?" - Modern och alla syskonen såg på honom med ögon så glänsande, och rörelser så livliga, som när man väntar sig höra världens viktigaste nyheter. "Jag skall hälsa er ifrån henne; jag träffade henne på Värnanäs i morse. Jag kan förstå att det var hon, hon liknade er, mor. Hon visade mig vägen, och jag är henne tack skyldig. Har hon en god tjänst där på Värnanäs? Arbetar hon hos majorskan Mannerskantz?" "Tror herrn det!" "Hur så?" "Å nej - hon är barnflicka hos fogden på herrgården. Jag tänker det är gott nog åt Lena. Gud ske lov hon har en god tjänst." "Hon är rar och fin och förnäm!" utropade två av de äldsta småflickorna. "När hon var hemma sist, så såg vi henne. Hon gav oss var sin stora skilling, som är sex styver, det är så mycket som två mark fisk, herre." "Få se, om jag icke har en liten hälsning med mig åt er ifrån henne", sade prästen och tog upp ett smalt vitt band ur västfickan. "Hon tappade detta på vägen; jag, som gick efter, tog upp det. Det skall du ha", sade han åt den största av flickorna. Nu vart glädjen högljudd. "Tocket band, tocket rart band! det är syster Lenas! Lenas band! Lenas band!" De sprang omkring; de provade, än på sitt hår, och än på armarna, det alnslånga smala bandet, som förmodligen tillhört en blöja eller ett barnlivstycke. Syster Lena stod i deras ögon på en stor och härlig plats, var en så märkvärdig person, och så viktig, som när småfröknarna hemma på ett adelsgods får nyheter ifrån sin vid kongl hovet anställda syster, grevinnan den, eller friherrinnan den. Prästens betraktelse avbröts av att dörren öppnades. Den långa, gråhårige klockaren inträdde. Hustrun började redan skälva; men en blick från klockaren stillade genast hennes oro. "Elin!" sade han, "jag ser att det ännu inte är dukat till middagen åt pastorn; och eftersom din man, Jonas den muntergöken, ännu är borta och har nycklarna med sig till visthuset, så är det icke underligt, att du icke anrättat bättre. Du har ju känt mig ifrån din barndom - och vet nogoch nu hade det varit min ödmjuka förfrågan och begäran (fortsatte han med en bugning för predikanten), att mor Elin med hela sitt hus och sitt rara främmande ville smaka på hos mig i dag. Men sedan så har jag tänkt, att hon kommer icke hem till mig - det brukar hon sällan - och låter icke barnen komma upp i Storbyn, av samma skäl, som de icke kommit till kyrkan i dag- och det förstår jag nog, att vördig pastorn icke heller kommer till mig utan dem - därför har jag tänkt, om mor Elin tillåter, så bär Kersti hemifrån mig några fat fisk hit in av det ringa, som skärgårdsbon har." Mor Elin svarade intet, men hennes blick upp på den långa, gråa patriarken var rörande: troligen hade hon sett så ut i sina dar som flicka, då hon sjöng upp sin psalm för honom. Men han såg litet blyg och ångerfull ut för pastorn, under det hans tjänsteflicka Kersti bar in det ena upprågade fatet efter det andra av skärgårdens yppersta läckerheter. Skjuten sjöfågel saknades inte, och en stor brännvinsflaska av nyaste sjömansmodet från Nobeln (Kristianopel, närmaste köping) kom i följe med gott bröd och färskt smör. Barnens ysterhet sjönk ned till vördnad och tystnad vid åsynen av allt detta, och de smög sig bort i vrårna. Man är alltid förlägen vid det ovanliga. I sällskap med hungern, deras vardagsgäst, hade de varit förtroliga, hurtiga, oblyga: nu, framför all denna mat, stod de häpna och litet stela. "Nej, nej, bry dig icke, Elin lilla", sade klockaren vänligt viskande till hustrun, då hon, för att ändå på något vis vara värdinna, ville taga fram sina två tallrikar av porslin och ett glas. "Låt det vara. Kersti har allt sån't med sig i knytet. Och låt ungarna komma fram till bordet. Den här pastorn tycker om sådant. Låtsas inte om något, säger jag." Man började, och adjunkten å sin sida låtsades inte heller om något. Han skulle väl för mänsklighetens skull ha önskat, att dessa välgärningar kommit mor Elin och hennes barn tillhanda, även utan honom. Men, Gud vare lov för det som var. När man ätit en stund, öppnade skärgårdens patriark sin mun till samtal med sin egentlige gäst, dock alltid litet skygg och liksom rädd för honom. "Det är en särdeles stor glädje", sade han, "och en underlig Guds nåd", fortfor han, "när en ny, ung pastor, som vi förr aldrig sett, kommer och hälsar på oss borta i världens ända här vid vattnet. Jag har väl också varit bland folk, fast jag är en fattig man, och jag har sett Kalmar i mina dagar. Där är en för härlig domkyrka, herr pastor: det var en rik man, som kunnat bygga upp en sådan kyrka?" "Ja, det är en ryktbar och skön byggnad", sade adjunkten, "ett vackert minne av konung Karl XI och hans store byggmästare Tessin. Kanske finns i Göta rike, utom Lunds domkyrka, inget härligare Guds hus. Det är en glädje, när de rika vill använda sina ägodelar för att utbreda vad gott och ädelt är på jorden; och de kan bevisa det på många andra sätt än just i att bygga hus." "Herr pastor", sade klockaren avbrytande, "jag tror de rika skulle göra vad gott och älskligt är, bara prästerna alltid sade till åt dem." "Men de rika" (inföll adjunkten med en blick på klockaren såsom svar på hans nyss gjorda hemliga ursäkt), "de rika som är kristna, bör själva påminna sig barmhärtighetens plikt emot sin nästa, även då prästen icke är tillhands, ty han kan inte alltid stå vid deras sida." "Ät, mor Elin, och lägg för mera åt Lars", påminde gubben, med en vänlig blick åt den förlägna modern och de försagda barnen. "Ät, kära barn!" "Det är ett nöje, när man är gammal", fortfor gubben, "att minnas den tiden då man själv var pojke. Jag har varit så ung som herr pastorn", sade han med en tårfylld blick på adjunkten - "jag var väl icke så vacker och ljushårig som herr pastorn - men - ursäkta att jag frågar, hur gammal är pastorn?" "Tjugotre år." "Herre Gud! tjugotre år - ja, det är ett nöje. Jag har också varit tjugotre år. Men de gamla prästerna, som kommer till oss och predikar, de talar i kyrkan som herrn, men de gör icke utanför på kyrkvallen som herrn, därför si så- blir klockaren tocken som han är, som han var i dag, herre. Ät av fågeln också, kära mor Elin, din man kommer nog hem när som helst med folket - men det här är en god vildand, tror jag? Ät Jakob, Sven - " "Truga dem icke så mycket, far; de har kanske ej på flera dar varit mätta. Ni kan göra dem sjuka nu genom edra välgärningar, liksom förut genom- " Gubben avbröt häftigt: "Tro icke illa om oss här vid sjön, herre. Jag har aldrig varit någon ovän av fattigt folk, även om jag varit kaxig i dag, herr pastor- men jag kände icke herrn, och trodde att herrn valde folk, såsom alla här i världen brukar göra." "Brukar göra? Ingen präst finns, vilken ej är de fattigas vän och beskyddare. " "Det skall icke herrn säga - ursäkta mig annars - men det är en sanning, att när prästen kommer, så söker han sig in hos den yppersta och förmögnaste, och den fattiga ser han icke, om icke för att snäsa'n, och be'n gå och arbeta för att tjäna födan. Liksom här vore så gott om förtjänst? Drick av det här, herr pastor! Drick, mor Elin! Och därav kan herr pastorn väl finna, att eftersom man alltid följer den förnämas exempel, så skäms också vi, Gud nåde oss, för de fattiga, och vill icke gärna, att någon skall stiga in och se hur det är inne hos de arma i skären." "Låt oss icke tala mera om det. Jag hoppas eder mildhet nu varar, även sedan jag rest. Hur är det, ni har icke själv hustru och barn?" "Barn? hustru och barn - hustru och barn - jaja, herr pastor - de är döda, de - jag är nittioett år gammal, vördig pastor - jag var med på kung Fredriks tid." "Och Gud har ej välsignat er med sin rikaste gåva?" "Barn, herr pastor? Den Guds gåvan kostar ofta pengar att hålla sig." Den unge predikanten blickade med en viss motvilja på den åldrige mannen vid sidan. Gubben såg det med ett halvt, men tomt småleende, och yttrade: "Herr pastorn är väl icke gift, kan jag tro?" "Nej ." "Nånå, det är så. Herr pastorn skulle väl vilja ha ett halvtjog barn, kan jag tro. Det vill alltid de unga. !" "Det står i Guds hand, vad jag får." "Jaja, förstås; ja visst ja." "Men - visserligen - har man elaka, stygga, vrånga barn, så - " "Är det ingen välsignelse. Nej, förstås det; ånej." "Dock - har man en god och kärleksfull hustru, och är sådan själv, då tänker jag, att barnen med Guds nåd sällan blir elaka." "En god hustru, ja. Förstås det, ja." "Visserligen kan undantag och olyckor ske. Men om de, som gift sig, älskar varann, så tänker jag -" "Vördig pastor, en fattig man skall se till utkomsten, och man gifter sig med den rikaste man kan få sig. Här i skärgården, hos oss stackare, vill detta säga, att jag - man gifter sig med den minst fattiga, som man kan få." "Ni följde den grunden. Jag känner icke vad som hänt far; men det kan väl vara så, att er hustru därför icke blev den mildaste ni kunde få." "Åja, hon dog för fyrtio år sen, ser pastorn. Men jag bor ännu i det hus, jag fick med henne; och därmed så har jag fisk till dödar. En kan icke mer begära." "Och det blev då all er förnöjelse här i världen, fader klockare? Inga barn en gång!" "Barn äter upp en, herre. Jag hade en son - slyngel var det. Men Gud fröjde honom, han dog för tio år sen." "Men ser ni på dessa åtta barn far? De hade granrisat åt sin mor, och nämnde aldrig ett ord om mat när hon kom ur kyrkan." "Ja, de är ej vana vid annat, stackare." "Men er son lär ha varit van vid bättre? Därför uppträdde han kanske högmodigt?" "Man gläds åt ungarna, så länge man har. Men visst, herre Gud en slyngel vart han - gunas så visst." "Det var den Jan, som hjälpte morfar stjäla, herre"! utropade den äldsta pojken, talesmannen. Gubben såg på honom med en grym och stel blick. "Vet du redan -pojke!" sade han, men avbröt sig. Prästen blev uppmärksam vid dessa ord. Kanske, tänkte han, var orsaken till gubbens ovänlighet emot dessa fattiga, att "morfadern" förlett hans son till avvägar. "Ja, min Gud!" utropade nu mor Elin, liksom med en suck för sig själv. "Nog är det visst och säkert, att hade icke er Jan varit, så satt icke nu min far på ankarsmedjan." Gubbens stela ögonkast mörknade allt mer. "Ja, Gud vare oss arma nådig", sade han. Adjunkten bävade. Det var således tvärtom. Det hade varit han Jan - fostret av patriarkens härliga ekonomiska uträkning - som förlett den där "morfadern". "Trösta er, gamle, olycklige man!" sade den godlynte prästen, vänd till klockaren. "Om er son, såsom jag tycker det låter, varit orsaken till morfaderns brott och detta husets sorger, så har ni nu ett gott tillfälle, att hjälpa och ersätta dem därför, samt skaffa er själv den största glädje på gamla dar." Gubben såg med tomma och förvånade ögonkast på prästen. "Ja - kort och gott - jag menar, att ni skulle ta dessa barn till er, försörja och uppfostra dem." "De har sin egen fader, Jonas; ja då." "Men jag har hört, att han rest bort för flera dar sedan och att någon sett hans båt kantra. Måhända har han - " "Drunknat, menar pastorn. Jaja. Jonas var alltid en vild storfisk på öppna sjön." "Nåväl, så bli då änkans och de faderlösas värn. Gud har icke förgäves lämnat er själv utan barn." Patriarken reste upp sitt höga huvud, och såg först förundrad på den unga vackra prästmannen vid sin sida, sedan på Elin och barnen. Förmodligen ämnade han svara. Då i detsamma träffade ett plötsligt skri deras öron. Slag av åror jämte ett tilltagande hojtande utefter hela stranden. "De kommer! de kommer! de är här! de är här!" Fisklaget han anlänt! "Och edra fem rikt lastade båtar" - tillade prästen uttrycksfullt. Men ingen lyssnade nu till prästen, eller svarade på hans människoälskande insinuation. Barnen flög upp. "Far kommer! far kommer!" ropade de och rusade ut. Man steg upp från bordet. Hastig och kort blev bordsbönen. "Mina fem båtar!" sade gubben tankfullt och beräknande, tog sin käpp och gick. Till och med modern glömde till hälften sitt främmande, i glädjen att söka upp och träffa sin efterlängtade, sin så länge saknade. Hon sprang ut ur stugan. Adjunkten steg således också ut, och beslöt att avsides inta en hög plats, för att ostörd kunna titta på och njuta av den pittoreska anblicken av ett fiskelag, återvändande hem. Den brokiga, vidsträckta, livliga och vimlande tavlan hade för honom mycket nytt. Ifrån kapellbyn hade allt levande, gammalt som ungt, haltande, hoppande, flåsande, skrattande, hurraropande och hattsvängande strömmat ned till stranden; och trettio båtar, fulla med raskt, hurtigt folk, män och kvinnor, nalkades med flinka årtag. Eftermiddagssolen förgyllde fiskeredskapen, och när slutligen båtarna slingrat sig fram genom vass och smidigt sjögräs, steg under sedvanlig sång alla hemkommande i land, fisken togs upp ur notar och redskap, och lades i glänsande högar på stranden. Då kom allt att se ut som den muntraste marknad, eller snarare familjefest. Alla barn sällade sig till sina föräldrar, hjälpte dem att ordna, lägga i hög och räkna fisken, fröjdades över den rika fångsten, hurrade - jämförde sitt med grannens - småkivade, väsnades, och allt var ypperligt. Adjunkten kände sig i sanning nyfiken att få se den omtalade Jonas, kvinnans man. Han höll sig likväl på avstånd, betraktande det hela och iakttagande hur de brokiga händelserna utvecklade sig. Emellanåt såg han sina fattiga älsklingar, änkans barn, jämte henne själv skymta i hoparna. Han hörde då och da litet tjut, förorsakat av undanknuffningar. Den sämst klädda får som oftast ge vika. Hastigt nådde honom ett vilt, ett förfärligt utrop, och därefter börjande långvariga klagoljud. Bestört skådade han dit nedåt, och såg i en lång rad de åtta barnen hasta bort ifrån den glada samlingen. "Han är icke med! han kommer icke! han kommer aldrig!" Dessa ord träffade prästmannens öra. Deras fader? Jonas har då omkommit? Grymma anblick. Allt var glädje - blott fattigdomen berövades även sitt sista hopp. Den förmögne fick hem allt: föräldrar, släktingar, barn, förnyat överflöd - fisk både för eget behov och till försäljning. Tomma, nya tunnor rullades till stranden: snart skulle inpackningar ske både för Kalmar, Karlskrona och kanske för själva Stockholm. Endast de faderlösa, i ett gråbrunt, trasigt, sorgligt tåg, vek hemskt åt sidan för de nedrullande laggkärlen. Bara nu icke femåringen, treåringen eller tvååringen - han den lilla stackarn, som nyss lärt sig gå- bara nu icke han plötsligt krossas under tunnorna, som snabbt rullade utför strandbacken för att rymma dagens fångst. Vart gick modern? Hon hade tagit sitt minsta barn på armen, så att det inte skulle trampas sönder under de ivrigt arbetandes fötter. Hon vek bort med de sina, skygg för lyckan, som hon såg utbredd överallt, rädd för ljuset, plågad av själva solens strålar. Prästens ögon följde hennes steg. Han märkte henne gå långt avsides. Det var såsom anblicken av en landsflykt ifrån livet. "Finns då här intet moln på himmelen, till ett täcke och till skydd emot den brännande solen? Då sorgen går över jorden, borde väl icke ljuset le åt fattigdomen med sina glada strålar! Men dock icke så", utropade prästen och avbröt sin fantastiska monolog. "Ännu har jag hopp om hjälp", sade han, då han såg den sista svartgrå trasan försvinna bakom en fin, smärt ungbjörk. "Jag vet icke vart de nu gå; men jag skall icke lämna den patriarkaliska klockaren ur sikte. Han måste bli en ny fader åt dem, i den drunknades ställe." Han blickade därför ånyo ned till vimlet. Här hade verksamheten fördubblats, och att det var söndag hade man alldeles glömt. Snart upptäckte han ibland de övriga en lång, befallande figur, ett huvud högre än de andra; allt klockarväsende, allt psalmsjungande var hos honom nu fullkomligen avlagt. Den girige fiskarhövdingen stod där ibland underhavande och grannar, såsom en liten avgud i sitt slag. Prästen upptäckte honom med en känsla, föga skild ifrån avsky. Att denna man, som i kyrkan varit allas kraftige anförare vid psalmsången, nu även var medelpunkten och huvudmannen för Storbyns övriga rörelser och fiskelagets viktiga förrättningar - det syntes här utom tvivel. Ett bistert och ivrigt räknande, ett sorterande av fiskslag, ett fäktande med nät, ryssjor, båtshakar och allt möjligt tyg - en skarp och sträv röst, hörbar mittigenom de övriga hundrades - ett gott förråd av svordomar, bisarra och i skärgårdens maner - detta allt var nedslående nog för den unga prästens hopp om hjälp för de undanflydda. Adjunkten började räkna efter sina egna blivande inkomster, och fann, att tillfällig hjälp kunde han väl ge, men ett långvarigare understöd? - omöjligt! Sin egen pastor kände han ej ännu för personlig hjälpsamhet. Att moderförsamlingen nogsamt skulle akta sig för annexets fattiga och för att rymma dem i sin församling, det visste han av erfarenhet. Och vid annexkyrkan sågs icke till något fattighus för kapellets egna invånare. I dessa tankar gick han bort åt samma håll, dit de åtta med sin mor dragit sig undan. Han vandrade tyst, smög sig emellan träden, vilka åt detta håll bildade en liten hage, och hörde efter någon stund på avstånd ett ordande, svagt, men välljudande, och som liknade ett tal. Han kom obemärkt närmare. Han hörde hustrun upprepa flera av de uttryck, han själv nyttjat på förmiddagen. Vad är detta, tänkte han? Hon själv, på en högre sten, hade omkring sig i gräset hela sin lilla församling, och hon redogjorde för predikan, som hon, men icke de, hade hört i dag. Den lyssnande prästens öra tyckte endast, att moderns ord föll sig vida bättre än hans egna gjort. De var vida varmare, mildare, mera ägnade att förmana, och mera ställda till själva människorna. Och den lilla församlingens uppmärksamhet här var också alldeles odelad. Hon talade om en fader, som de skulle återfå; en himmelsk fader. Låt oss nu vara glada, sade hon, varvid i detsamma en strid tårflod brast ut, och rann nedför hennes till glädje uppmuntrande anlete. Barnen snyftade stilla - icke högljutt och opassande. De satt i lunden så långt avsides ifrån kyrkbyn, att stojet från de lyckliga ej sårade, ej stack dem. Sedan modern hämtat sig lite, började hon sjunga en visa, föga olik en vaggsång, visst av henne själv författad; ty hon skildrade i den sin brudfärd, hur hon vid femton år gått i munter bruddans - och hon anförde sedan en ny vers för varje nytt år, det vill även säga, för vardera av sina barn. Också Jonas, den väldige skärgårdsbon, skildrade hon i varje vers i omkvädet. Hela denna lilla gudstjänst var för prästen som en aftonsång. Han trädde slutligen fram. Barnen gav till ett högt jubelskri; han hade redan blivit deras vän. Han satte sig på en tuva i deras sällskap, och började förströ deras sorg med små sagor. Han var själv en man, som ännu älskade det älskvärda: han var endast tjugotre år. Men med modern överlade han om en plan för deras framtid. "Jag sätter mitt enda hopp, näst Gud, på min äldsta dotter", sade hon. "Fast endast tolv år, är Lena ett klokt barn. Hon har en god tjänst, hon skall hjälpa sina yngre syskon till någonting också!" En barnflicka? och hos en fogde blott? vilket stöd? tänkte adjunkten. Det föll honom in, att han själv skulle resa till Värnanäs, och försöka hos fru majorskan Mannerskantz. Likväl avskräcktes han vid tanken på det elaka rykte, skärgårdsbor har om sig på fasta landet. Han mönstrade i sina tankar det huvud, han sett framskymta vid gardinen i morse, och överlade, om han skulle våga hoppas på barmhärtighet däri. "Jag skall snart resa härifran", slöt han. "Solen har sjunkit. Det lider mot kväll. Men jag skall icke glömma er." "Herr pastor", svarade mor Elin, "nog går det an i kväll. Färska sår svider icke. I morgon blir det värre, och i övermorgon värst. Hade jag ändå hans lik! Men havet är girigt och vågen snål." "Guds son skall sända eder tröst." "Torrt blir det en gång i ögat", sade hon, "och sammanknäppta händer åtskiljas - men gråt bor i hjärtat kvar, och kval är de faderlösas mat." Han vågade ej längre svara henne. Han såg en mörk, dyster strimma kring glansen av hennes ögon. Hon tycktes knappt märka vad som var omkring henne. Hon fortsatte: "Sälhunden tjuter på isen, hans fader hör honom och kommer till honom. Uttern har en vän, och havsormen gapar icke efter tång förgäves. Si, mina barn har mig - men jag har intet åt dem. När havsörnen slår ned, tar han gäddor i sina klor och för dem till de ofjädrade. Lilla Anna är ofjädrad, Sven är ofjädrad, och Matts har inga kläder. Jakob och Kersti! var är eder havsörn? han, som skulle föra hem gäddor åt er? Jag skall säga er var örnen är. Han har slagit sina klor djupt in i en stor, stark fisk, och den har dragit honom ned under vattnet. O-i! O-i! jag ser hur han stretat med vingar och näbb - ända ned - ned har han måst - han har måst - och det vart svart - så svart för honom där nere i djupet!" Vid slutet av dessa ord, som den olyckliga utsade med hela uttrycket av en visionär, sjönk hon själv, överväldigad av fasa, till trädstammen som hon satt mot. Barnen såg på henne med stirrande, häpna ögon, och teg av förskräckelse. Om en liten stund reste hon sig upp, med klara ögon, och liknade en skarpt lyssnande. "Vad är det? vad hör jag?" Prästen, som ingenting hörde, tog det för en yrsel hos den fattiga hustrun. Hon satte sig lugnt på en sten, såg rakt ned i gräset, utan att egentligen se på något, och tycktes ej bestå av annat än hörsel. "Det är han! Jonas!" utropade hon, då och då, liksom med konvulsiviska ryckningar. Den äldsta gossen lyssnade skarpt liksom modern. Prästen hörde ingenting. "Det är i nordvart!" sade gossen. "Glada visa, jag känner den!" utropade hon hastigt vid ett uppehåll, spratt till, men satte sig åter ned, tyst som en avliden. Adjunkten förvånades. Han påminde sig, att dessa naturens barn skall ha en utomordentligt fin hörsel, liksom skarp syn. Han såg bort åt havet norrut, men en udde skymde utsikten. Han uppfattade också själv till slut en slags ton, ej olik den glada sommarvindens. "Det nalkas", sade hon, och sprang upp. Utom sig, lyfte hon sitt minsta barn i höjden såsom till allmänt åskådande, kysste det, satte det åter i gräset, och skyndade ned till stranden, varifrån man hade en hänryckande utsikt över en havsvik, på vilken aftonsolen nu glimmade med sitt vänligaste sken. Adjunkten gick också dit ned. I detsamma svängde förstäven av en båt, och så en båt, och så ännu en till, om udden i nordvart; och kvinnan utropade: "Se, det är det norra fiskelaget som kommer. Ser ni Jonas! Det är han, som sitter och styr i första båten. Han lägger till här, skall ni se. Jag visste nog, att han icke tyckte om södra fiskelaget." Med muntra årslag skar de ankommande sjögräset, och satte i land, medan de fortfarande sjöng: Och vagga, vagga båt nu hem från böljans stråt i vassen blank och våt. Tag vackert, vackert gäddor och abborrar, laxar och braxnar och sik, och strö dem ut på gräset, som guld vid Kalmarvik. Och plocka, plocka karpar och vitlingar, stör och sardeller och ål, och bred dem ut som silverskir allt på vår gröna gål. Havets kung det är fiskarn, gammal och ung. När han utåt far, är han stormens karl alla dar. Men när hem sin skatt utur djupens natt från sjön han bär över holmar och skär, då smälta hans sinnen i ljuvliga minnen älska, sjunga och dansa, det vill han på land. Ty, när fatt sin skatt ur vågornas natt han fått, och gått med sin dyrköpta lott till grönskande ängarnes doftande sängar, älska, sjunga och dansa då vill han. Ännu en gång sjungande sista delen av sin "barcarolle", hoppade en högvuxen man i land - en fullkomlig avbild i stort av den där gossen, som vi här förut kallat talesmannen. Det var en sjöbuse av äkta slag. Knappt blev han varse Elin, förrän han, utan att bry sig om herr adjunktens närvaro, tog henne på en gång både i och på armarna; och det var nära, att han kastat henne upp och ned i luften, liksom hon nyss förut hade gjort med deras yngsta barn. Ett magert, kantigt ansikte med livligt, nästan överdådigt uttryck - en barsliten, i löjliga bucklor tillviken hatt på hår, som for och flög. "Nu är vi rika, Elin!" ropade han, "ser du?" "Vad har du för folk med dig, Jonas?" "Vänner och sjögastar allihop, som jag lejt att ro hit mina båtar, och som sedan ska få fara åt - " "Och du drunknade icke, som de sade?" "Visst sjönk jag en hel del, och båten min for sin kos. Men jag kom upp igen, ser du, och hyggligt folk tog mig i en slup. Men hej och hoppsan - det hör icke hit. Ser du, jag rår om de här tre båtarna, jag, fullastade alla. Och nu skall vi bygga oss ett hus i byn så stort, så stort! högre än själva gubbfans - " (Klockarens, tänkte adjunkten.) "Och så ska vi lösa ut morfar från smedjan", ropade pojken, talesmannen. "Javisst!" "Men hör du, Jonas", anmärkte hustrun ännu undrande, "hur har du blivit så rik"? "Jag är en god lots, ser du; bättre finns ej i hela Kalmarvik, och i hela Kalmarsund. Här hade en utländsk karl, en engelsman till kapten, vågat sig norr om Klippan, in emellan Öland och oss, och de revlarna förstod han sig icke på. Hans folk hade tagit upp mig i slupen, när jag låg och sam och skvalpade i vågen, och förde mig upp på hans skepp: men rätt som det var, efter ett par linors seglats, stötte han på med skeppet så hårt invid sandgrundet, att, hade icke Jonas varit med honom så - nå - vi arbetade friskt, både länge och väl hela dygnet - och när jag slutligen botat all hans skada - det var en hedersgast - så skänkte han mig en hand full engelskt mynt. Så mycket har ingen lots nånsin fått, men så har heller ingen lots, näst Gud, gjort vad Jonas gjorde den natten. Men som jag visste, att ingen förstod sig på sådant mynt här i skärgården, for jag in till Kalmar, till herr Näf, och växlade, och talade om hela historien, och blev en stor karl i hela staden. Och sen köpte jag mig tre båtar - hej Elin - här skall bli fiska utav! - och en hop tyger, och fårkött och konjak, och gott bröd. Sätt upp! bär i land, govänner! Genast här i gröngräset ska vi förfriska oss - ser ni - det här är min hustru, vacker och galant - tre år yngre än Jonas själv - och här är åtta barnbytingar, så många har ingen av er kamrater - sådana får man icke på sjön -och vill ni hälsa på mig nästa år så här dags, skall ni få se, att jag byggt upp ett hus så stort som landskansliet - och något behövs väl, när en har en så stor familj, säger gubben Nordenankar. Men vem är den herrn? Ah, vår nya pastor, tror jag? Förlåt en fiskmås, herre; jag borde eljest ha tegat - men kanske har vördig pastorn talat i förmiddags för allt folket härute, och kanske för Elin med; därmed så måste jag nu tala på aftonkvisten, ty var och en har sin tur att predika, säger de i Kalmar." I detsamma svängde ännu en båt om udden. - "Se där kommer min fjärde", utropade Jonas, "han sölar litet i gången, och är ej så flink som mina tre - men på den har jag min största rikedom." Mor Elin såg ditåt med stora ögon: hon tyckte sin man vara nog rik redan. Även adjunkten skådade dit. De raska roddarna satte i land. En flicka, på elva eller tolv år, hoppade upp på strand. "Ja, Elin" - sade Jonas - "förundras nu icke om jag varit borta länge, ty jag har skaffat oss mycket, och icke uträttat litet. Sist har jag varit uppe vid Värnanäs, som du väl märker; jag var där för ett par timmar sedan och talade vid herrskapet. Jag förde - oss emellan sagt - dit tillbaka till dem en kär person, som seglat utrikes på den där engelsmannen, jag omtalat, och som skulle ha gått i botten med det övriga, om icke vår Herre och Jonas varit. Nu kan du första, att jag var välkommen på Värnanäs, så skärgårdsbo jag är. Ansiktet på en viss fick färg igen vid åsynen av den käre, som återkommit liksom ur dödens gap; och nu vet du, Elin, att de förnäma menar, att de emot oss aldrig kan vara tacksamma på annat vis, än med pengar därför så - och jag är en strandbo - därmed tog jag emot, och det var bra. Det var ej en liten summa man gav mig, skall du se. Därpå gick jag ned till fogden, att se efter hur min egen lilla Helena mådde, och jag fann henne, där hon satt och vaggade och sjöng. Då vart jag också glad, jag kysste'na, och det rann mig i sinnet, att jag ville ha mitt barn hemma hos mig, jag med. Jag talade vid herr fogden, och fast han icke gärna ville skiljas vid'na, så kom vi till slut överens. Och så tog jag min Lena och förde henne till mina båtar, och här är hon nu, som du ser. Ditt namn bär hon, mor; och hon skall med tiden bli lika fager och galant som du." Återseendets sköna uppträde - syskonens glädje - den nya färg, som vid återkomsten till fädernehuset sprack ut på den täcka Helenas bleka kinder - moderns höga självkänsla vid åsynen av en så rik skara barn, som hon nu skulle få mätta och kläda allesammans - den unga prästens nöje. . . Men det är sant: hela denna historia omfattar icke mer än söndagen blott, och den var nu slut, ty klockan led mot sex på kvällen och helgen var över. Den vänliga, människoälskande adjunkten tog avsked, reste ifrån kapellet, och anlände till moderkyrkan, till sin kyrkoherde. Om icke berättelsen slutade här, så skulle mycket omtalas, som tilldrog sig efteråt. Det skulle nämnas, hur den sjuka kapellpredikanten, vars opasslighet föranlett denna dagens oväntade predikan, snart avgick med döden, och hur den allmänt omtyckte adjunkten blev hans efterträdare, först såsom nådårspräst och sedan som ordinarie kaplan. Att omtala vore, hur magnaten-klockaren också avgick med döden, dagen efter det att underrättelse kommit ifrån Karlskrona, att den där i bojor slagne "morfadern" vid sidan av en ankarklo i en av ankarsmedjorna slutat sina dagar, tyngd av arbete och ålder; och hans frigivning ur fängelset, som hans dotterbarn så ivrigt önskade, kunde således icke mer komma i fråga, även om en sådan efter lag varit möjlig. Beskrivas skulle vidare, hur den raske och flinke Jonas upptimrade sitt nya hus, och inom kort genom råd och dåd blev alla sina grannars förnämste hjälpare, vän och anförare så i fiske som i livets övriga angelägenheter. Likaså borde skildras, hur den nye kaplanen genom religionens kraft förvandlade denna skärgård till ett fridens och kärlekens hem; det vore att måla, hur han läste till skrift med Helena, då hon hunnit sina femton år. Hon var elva eller tolv år yngre än han. Det var ju icke en så stor skillnad? År kom och gick, men kaplanen ville aldrig flytta ifrån sitt lilla kapell. Han hade blivit vän med dess invånare. Själv av bondeföräldrar, fann han sin trevnad i kretsen av en god, förnuftig och flitig allmoge, som förädlades genom hans böner och heliga omsorger. När prästen i en församling kommer överens och rådgör med den bäste och förnämste bland folket - såsom fallet här var emellan kaplanen och hans svärfader, den mäktige storfiskaren Jonas - då går det nästan alltid väl. Skären, till utseende ej sällan grov, skrovlig, mager och förfärlig, har en ljuv och mild vind över sig i flera av sina dolda småvikar, och sommaren ler länge i skyddet innanför havsklipporna.