Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se
---



0 Paris den...

Min älskade vän!

Man har anmärkt de i visst fall mycket olika utsikter över tidevarven, som 
poesien har emot för politiken. Krig, förföljelser, förtryck och olyckor, 
dem var och en bör vilja utrota, giva ej sällan rika och sköna ämnen åt 
målaren och skalden; men lyckligast för människorna, livet och himmelen 
hava kanske de epoker varit, om vilka man ingenting talar. Se vi världen i 
stort, så måste vi väl medgiva, att även de gruvligaste brytningar utgjort 
medel i en god och helig faders hand, som vetat och vet huru vårt släkte 
skall ledas framåt; men den enskilde har sitt lilla hus för sig: han 
älskar endast milda skurar över sin gård, han tycker icke om stormar, som 
nedriva hans tak, och han vill icke vara i för stor saknad av solsken.

De stridiga omdömen, man hör om medeltiden, kunna hänföras hit. Ingen 
misskänner, att det lyckligare, sannare och friare samhällsskick, som, 
oaktat sina mångfaldiga brister, vi äga nu, utgått ur den vilda kamp, 
vartill medeltiden var vittne, och som slöts genom ljusets seger; en 
seger, som likväl behöver fortföljas. Den stora tacksamhet, varuti vi stå 
till de hjältar i denna ålder, som lett oss in på en bättre bana, 
förbinder oss icke, att i politiskt avseende önska oss deras tider 
tillbaka. Tvärtom; dessa hjältar-svärdets och pennans-hava kämpat oss fram 
därutur: vi bevisade dem då en ganska dålig tack, om vi skulle önska 
frukterna av deras segrar förlorade.

Poesien däremot kastar ofta ett sörjande öga tillbaka, och beklagar de 
forluster hon gjort av tusentals befästade borgar med vindbryggor och 
instängda fröknar. Oräkneliga fejder under medeltiden giva rika ämnen till 
en episk eller dramatisk behandling: en mängd onaturliga eder, avtvungna 
eller avlockade, åstadkommo kval i hjärta, förstånd och sinne; upptagne av 
konsten påkalla de en lösning och frambringa katastrofer. Brinnande byar 
se i målning väl ut; stora städer, varur lågorna, likt gigantiska tungor, 
tala ett eldigt språk med mörka skyar ovanför dem och med grönsvarta 
skogar bakom dem-vem intages ej av denna skönhet? bröstet klappar 
snabbare och ögat förstorar sig vid anblicken av det fasansfulla. Till 
räddning och bistånd framkallas den tappre och ädelmodige; hans vapen 
glimma emot elden likasom emot solen, och när han slutligen utfäktat 
kampen och avtager rustningen, kläder han sig i en sammetsmantel med 
hermelinsbräm, som aldrig förfelar att skänka själva fredens och lugnets 
tavlor sitt behag. Och den sköna flickan, hon, som räddats av den tappres 
arm, hon har någon att tacka då: hon har lust, hon har lov, hon har rätt, 
att uppslå ögon med den mest himmelska värme emot sin värnare. Även gubben 
böjer en kal, men hög panna för krigaren, som frälst honom; och den 
åldrigaste gumma blir ung och vacker i sitt anletes uttryck, då hon 
knäböjer framför Madonnan och tackar den heliga jungfrun för det skydd 
emot barbarer, hon lämnat hennes älskade dal, hennes hus, barn och 
fränder.

Dessa tider äro förbi, eller om krig och skövling någon enda gång komma, 
hava de likväl en helt annan ton uti sig. Dock är ej poesien förhindrad 
att taga sina ämnen ur en förfluten tid: är hon mäktig att på sin duk 
framkalla det verkligt mänskliga, vilket rörer oss från vilken epok och i 
vilken gestalt som helst, så skall hon icke undgå att väcka stora 
sympatier för detta hädangångna: Walter Scott har härpå ej längesedan 
givit lysande bevis. Men skaldens försök äro i dylika ämnen både svåra och 
vanskliga; konsten har påtagligen omkring sig ett nytt släkte, som fordrar 
något helt annat, i det hela, ehuru undantag kunna fördragas ifrån en 
period, som varit. Man vill icke alls medgiva, att vårt sekel saknar 
poesi, ehuru i en annan form, det vill säga, i sin. Själens stora diorama 
är mera öppnat nu än förr; själens värld äger ock sina bataljfält, 
befästade borgar, vindbryggor, instängda skönheter. Utan tvivel har hon 
haft så alltid, och man skulle göra medeltidens konst orätt, om man icke 
medgav, att jämte allt det yttre chevaleri, den målar, ett fint och ädelt 
skilderi av själsförhållanden mången gång också medföljer. Men detta 
element är ändock där det mindre; det förekommer mest i bearbetningar, som 
vår tid gjort av medeltidiska ämnen, men icke i denna tids smak, äkta och 
for sig. Man kan slå upp vilken romancier, man vill: överallt finner man 
drag av hög kärlek, tro, försakelse, hopp: men man skall anmärka, att 
dessa känslor förekomma nästan utan all skiftning, all individuell 
skuggning. Om i Amadis eller Esplendian, Haimons-sönerne eller 
Rolands-cykeln hundrade älskande par omtalas, så beskrives dock det ena 
parets kärlek alldeles lik det andras; alla trogne äro trogne på samma 
sätt: alla otrogne, likaledes; de tappre kunna väl sinsemellan hava större 
eller mindre krafter, men deras tapperhet är enahanda; fegheten eller 
grymheten visa sig ständigt under en stämpel, stå näs tan utan all 
blandning av någon mänsklighet eller något mod. Det vita är överallt bjärt 
vitt, utan att ibland vara blåvitt, ibland gråvitt, ibland rödvitt; och 
det svarta är oupphörligen svart, ej stundom brunsvart, stundom blåsvart, 
grönsvart, violettsvart. Människorna bliva härigenom mycket enformiga, 
oaktat de mångfaldiga händelserna, drabbningarna och envigen; de mest 
invecklade äventyr tillhöra blott ett yttre cheualeri. Detta är, om jag 
far säga, att endast nämna själens värld, men icke att måla henne. Det är 
att veta tillvarelsen av en inre himmel eller avgrund, men ej att teckna 
den. Det är först i de senaste tiderna duken upprullats för själens egen 
teater, och denna nyhet tyder på ett inre chevaleri, som man icke för 
hastigt bör förakta. Detta slags konst behöver därföre icke vara ensidigt 
subjektiv eller idealisk; den kan och bör hava yttre, jordiska 
forhållanden till sin fot eller omkrets, till objektiv och real grund. Men 
detta jordiska är nu mycket olika emot förr, under medeltiden; och det är 
denna dräktförändring, som många poeter, av förkärlek till medeltidens 
kostym, beklaga: men vilket allt vårt sekel påstår intet ont betyda. Ty 
om-såsom nyss vidhölls-ridderligheten, striderna, försvaret, rörelserna 
och hela sceneriet nu skall vara ett inre, skall visa sig med ett själiskt 
draperi; så gagnas detta av den enkla och ringa form, våra jordiska saker 
antagit. Det är på detta sätt familjeromanen blivit vad epopéen varit. 
Ordet har bekommit svärdets plats, då man förr värnade sig genom skölden, 
utgöra förordningar och lagar nu försvarsvapnet: samhället har ställt sig 
allt mer och mer på rätt, i stället för på våld. Kampen i landet eller 
chevaleriet är således, genom en naturnödvändig utveckling av bildningen, 
förvandlat till ett juridiskt i stället för ett militäriskt; man stämmer 
till domstols i stället för till envig: man anfaller, parerar, brukar 
finter, möter, stöter, vänder sig och anfaller åter, men icke med lans, 
värja eller sabel, utan med balk, kapitel och paragraf. Ombudet eller 
advokaten, som tagit en okunnig och svag parts affär om händer, kan vara-i 
stor och allvarsam mening-vad riddaren fordom, då han på sin sköld tog den 
oskyldiga värnlösas sak. Att även orättfärdigheten har sina ombud och att 
advokater låta bruka sig till utförande av dåliga processer, är lika sant, 
som att ganska många vildsinte riddare i medeltiden utförde rövartåg, 
begingo låga handlingar och nidingsverk. Krig finns nu i alla fall; men 
krig fanns även fordom, i bredd med chevaleriet: det är således något 
annat. Kriget utgör hela det ena samhällets kamp emot det andra; men när 
inom en och samma stat en individ anfalles av en annan och försvarar sig, 
då utgör detta en kamp inom landet själv, som under medeltiden utfördes 
genom ett militäriskt, men nu sker med ett juridiskt chevaleri. 
Denna skillnad är väl icke absolut; ty även i medeltiden gåvos domstolar, 
och många tvister avgjordes genom domslut och icke svärdsslag; men detta, 
som nu bland oss blivit allmänt, var då det mindre gängse och underlägsna 
medlet. Däri ligger skillnaden. Och likasom kämpasättet undergått denna 
stora förändring, så har ock själva det fredliga livet ombytt färg och 
lynne. I våra kammare skaffa vi oss allt större fönster, från våra gårdar 
borttaga vi allt flera och flera stängsel; ty vi fråga allt mindre efter 
säkerheten, emedan vi på det hela äro säkra. Då man förr byggde sig så 
tjocka murar, som möjligt, och med de minsta gluggar till ljus; älskar man 
nu allt tunnare väggar, husen göras svaga, förgängliga: snart brukar man 
endast flyttbara boningar, likt tält, där väggarne kunna nedtagas, 
bortföras och uppsättas på annan ort. Att husligheten således förändrats, 
är icke blott en bild, det är en verklighet: vårt liv blir allt mera på 
torg och gator, man befinner sig i allt allmännare föreningar. Att härmed-i 
synnerhet i början och innan det nya förhållandet hunnit skapa sig-mycket 
ont och sedelöst skall följa, som icke hörer till saken själv, behöver 
icke betvivlas; men rörande medeltiden måste vi till motstycke påminna oss 
alla de avskyvärdheter, som bedrevos i celler, underjordiska gångar, valv 
och hålor, i fängelser, labyrintartade borgtrappor, hemliga salar och 
mörka gemak. Lasten var i medeltiden visst icke mindre till, men mindre 
känd. Man kan därföre säga, att den är fräckare nu, efter den icke skyr 
ljuset. Men den skall härigenom bliva snarare bekant och näpst; i 
synnerhet sedan man, med en djupare och klarare kunskap om människosjälens 
verkliga beskaffenhet, lärer sig litet närmare vad dygd egentligen är, och 
söker införa den. Emellertid medfor den märkbara skillnaden emellan 
levnadssätten förr och nu, att, emedan varje tid tager sig sin egen konst 
och förevigar sig genom sin poesi, man finner ska ran av dikter över 
medeltidsämnen allt glesare och glesare, då däremot dagens historier ökas.

Och likväl, vilket varmt, djupsinnigt och skönt innehåll fanns icke ofta i 
dessa förgångna tiders liv? Det är synd, att poemerna däröver fly ifrån 
oss.

Jag måste här berätta en märkvärdighet. Jag har hört en händelse omtalas, 
som tilldragit sig endast för kort tid sedan, således mitt upp ibland oss; 
men vilken till sin egna art verkligen förekommit mig medeltidisk. Jag vet 
icke om detta härflyter av de handlande personernas lynne eller av själva 
tilldragelsens halt. Vilket amfibiskt fenomen? Och likväl ingen 
spökhistoria, ingen instängning för livet, ingen outsäglig knut och intet 
sådant, som ej kan ske när som helst. Att det varit en förvånande 
händelse, kan jag emellertid icke neka. Här visar sig ånyo ett chevaleri, 
icke civilt, såsom annars numera, utan militäriskt, alldeles som under 
medeltiden. Jag upprepade ännu en gång för mig själv, att något så 
amfibiskt borde antecknas; jag tog mitt plån och gjorde det. Mina 
crayonsdrag voro grå, de syntes mig alltför matta; jag tog därföre en 
penna och bläck.

Skall någon förlåta mig? Hemligheter givas; men om de icke tillhöra 
politiken, utan hjärtat, kan icke då en slöja få lyftas? Solen är till för 
att kasta sken över ett landskap, som var natt innan solen kom; få icke 
skuggorna förvandlas till dager? till endast en liten dager?

Jag slutar mitt brev. Jag följde händelsernas genius till slutet, och jag 
skall berätta dig alltsammans. Jag var såsom i själva medeltiden, ehuru 
ändock i dessa dagar; detta tillstånd förekom mig nytt.

1 FÖRSTA KAPITLET.

De två ansiktena.

En afton emellan klockan 7 och 8 vandrade en ung man i ett av gallerierna 
till vänster i Palais Royal i Paris. På hans sätt att gå kunde man 
upptäcka, att, om han verkligen var fransman, måste han dock troligen icke 
vara pariserbo. Icke för att han ej gick ganska väl: han gick, snarare, 
för väl. Men, utom att redan detta gav honom ett utseende från l'ancien 
regime, som man ännu träffar någonstädes i provinserna, men icke gärna hos 
ungdomen i Paris, vilken snarare söker sin ära i en viss-icke 
sluskaktighet i åtbörderna, det vore för mycket sagt-med dock borgerlig 
frihet för alla kroppens rörelser, en vårdslöshet, som, snillrikt 
begagnad, visar sig ganska angenäm, men annars har blott ett lågt hafs uti 
sig: utom detta, tillkom ännu en omständighet i vandrarens sätt, vilken 
knappt gjorde möjligt, att han kunde vara parisare, eller ens att han som 
resande vistats länge i staden. Han betraktade artiklarne i var och en av 
de lysande, rika butikerna länge och uppmärksamt. I hans ansikte kunde man 
icke varsebliva denna liknöjdhet åt allt, som utmärker den erfarne, den i 
livets hela omfång fullkomligt kunnige. Han var så uppmärksam, att man 
till och med skulle kunna säga, att han var alldeles för litet liknöjd. Ty 
han stod över en halvtimme framfor en och samma bod, en täck bod, belägen 
i hörnet, ett litet stycke ovanom galerie d'Orleans: en bod, likväl, som 
icke innehöll annat än galanterivaror av järn. Det är sant, att dessa 
järnarbeten voro av det finaste, skönaste och mest varierade slag. Det 
glänsande skenet ifrån lamporna i den långa lysande portiken, vilket 
gjorde föremål av ljusare och gladare ämne i de angränsande butikerna 
nästan för mycket briljanta för en allvarsam smak; detta sken föll däremot 
på de mörka järnbijouterierna utmärkt fördelaktigt. De bleve icke 
genomskinliga, de fingo ej en för ögat så vällustig, eller kanske rättare 
barnslig glans, som vanliga grannlåts- och modevaror; de bibehöllo sig 
svarta och så högtidliga, som överensstämde med denna främlings 
fordringar, men ägde dock tillika, såsom alla pariserarbeten, ett stort 
behag och en lätthet i ut seendet, så järn de voro, som kunde intaga 
det mest rörliga artistiska sinne.

Vi våga väl ej bestämt påstå, att den vandrande personen här utgjorde en 
av de två eller fyratusen artister, som Paris hyser; han såg därtill 
nästan för förnäm ut. Men vi kunna likväl knappt annorlunda förklara de 
motsägelser vi märka. Sedan han länge stått utanför järnbutiken, och genom 
det stora glaset betraktat dess föremål, steg han helt varsamt, vackert 
och oparisiskt genom dörren. Inkommen borde han hava vänt sig till 
fruntimret innanför mahognydisken. Men han gjorde det icke. Han fortfor 
att se på vissa väl arbetade kedjor, vilka han redan utanföre fatt ögat 
på, men av vilka han nu njöt på nära håll; och en liten medaljong, med ett 
Mariehuvud efter Rafaël, upptog honom så, att

Sakernas försäljarinna började lite förvånas, och hon tycktes nästan anse 
främlingen en smula ohövlig. Likväl upphörde denna tanke genast, da 
köparen lika raskt, som artigt, ur fickan upptog sin pung, lät napoleoner 
och frankstycken om varann rinna ned i sin ena hand, förde den andra till 
järnsmycket, och med en röstnu helt oförmodat full av parisiskt 
tycke-frågade vad det kostade?

"Soixante-dixhuit"... nej en gång för alla, ehuru det bortskämmer dialogen 
och icke återgiver dess färg: vi måste hålla oss till den vackra svenskan; 
och detta, som vi beklaga, bör få gälla som en ursäkt för den mindre 
riktiga kostymen: hon svarade alltså ... "Sjuttioåtta frank, min herre! "

Han lämnade henne fyra napoleoner, vilket utgör åttatio frank; och då hon 
graciöst framtog två frank för att giva honom tillbaka, rörde han dem 
icke, utan gick med en angenäm nick. Hon måste således för egen räkning 
behålla sitt tvåfrankstycke, runkade be händigt på sitt lilla huvud och 
tänkte leende för sig själv: "detta kallar jag ändå att icke pruta. Skulle 
han också hava varit den rikaste bankir från la Chaussee d'Antin, så hade 
han säkert icke givit mig mera än sjuttiofem frank; men han är ifrån 
Vendee, det slår icke felt! han är religiös och rojalist på en gång! 
vilken näsa? och vilken stolt panna? Jag har aldrig sett någon med så 
glimmande ögon betrakta ett Mariehuvud: ett fruntimmershuvud av järn! ah 
mais, c'est drôle!"

Tys--tyst-så mycket som möjligt på svenska.

Mademoiselle Victorines nyfikenhet förmådde henne att se ut genom bodens 
stora rutor efter den långa, smärta köparen, som haft den ovanligheten att 
icke pruta. Men han försvann just nu från hennes blickar och gick vidare i 
gången. "Han kommer nog åter", tänkte hon, och lade sin erövrade 
silverpjäs i sin egen lilla av brunt silke och guldtråd virkade 
penningpung. "En charmant en bra chevalier! vilket förnuft, att så älska 
järn? han kommer säkert tillbaka. Han skall behöva ett smycke åt sin-det 
är utom all fråga." Den kloka flickan hade rätt; men vi måste först se vad 
öde träffade den utmärkte köparen.

Världen är samlad i Palais Royal vid denna tid på dagen: i passagerna, 
portikerna och gallerierna gå ett stort antal sysslolösa människor. Vår 
främling här-antingen ifrån Vendee, eller ej; antingen fransos, tysk eller 
spanjor - vandrade vidare i de vackraste tankar. Men han gick icke alltför 
fort. De fleste, som kommo efter honom, stego honom således förbi. Han 
fäste ingen uppmärksamhet vid dessa personer, vilka samtligen syntes honom 
tillhöra ett fult släkte. Han gjorde för sig själv den anmärkningen, "att 
det sköna i Paris flyttat ifrån människornas ansikten ned i de saker, som 
de förfärdiga", och så paradox denna sats låter, har den mycket för sig, 
då man ibland hundrade varor i bodarne svårligen upptäcker en enda illa 
gjord eller till det minsta osmaklig, men, i samma förhållande, bland 
hundrade varelser på gatorna knappt skönjer en enda vacker. I 
umgängeslivet-där detta träffas, det vill säga hos den äldre adeln i 
Faubourg S:t Germain, eller hos den yngre i S:t Honore-är utsikten vida 
bättre: mången för världen undangömd skönhet finnes här, av föräldrar 
eller anhörige vårdad som en dyrbar pärla, för att vid tillfälle uppoffras 
till stärkande av släktförbindelser; men ibland människorna ute skådas en 
sådan utmärkthet ganska sällan.

Hastigt gick höger om den unga filosofen ett svartklätt fruntimmer. Aven 
hon skyndade förbi honom och tycktes hava bråttom, såsom alla; men hennes 
ansikte, ehuru han blott såg det två sekunder, rubbade genom sitt behag 
den allmänna anmärkning han nyss gjort. Han såg efter henne med förvåning 
och påskyndade sina egna steg för att ej förlora henne ur sikte. Vilken 
växt? vilken gång, oaktat snabbheten, så fullkomlig? Och svartklädd ifrån 
huvud till fot!

Att denna dam gick ensam i Palais Royal och vid denna tid, minskade icke 
den höga tanke, främlingen fattat om henne i det ögonblick han såg och 
beundrade det ädla och storartade i hennes sätt att föra sig. Han hade 
hört tillräckligt om polisåtgärderna under de sista åren, för att känna, 
det Palais Royal nu blivit helt och hållet rensopat ifrån detta feminina 
avskum, som förr gjort vissa av dess trakter så beryktade. Den höge 
ägaren, vilken redan såsom hertig av Orleans besatt en stor del av Palais 
Royal i släktarv, hade i egenskap av Frankrikes konung vetat att 
draga ännu mera fördel av detta palats, vilket i visst fall kan kallas 
medelpunkten för Paris. Genom dess upplåtande till ännu flera butiker än 
förut, indrager konungen oerhörda hyressummor; men dessa eleganta bodar 
skulle på långt när icke vara så fördelaktiga, om icke gångar, arkader och 
portiker, som omgiva dem, med heder skulle kunna besökas när som helst och 
av vem som helst. Genom sträng polis har således all last blivit bannlyst 
och förbjuden att promenera i Palais Royal, på det att lyxen måtte få 
härska så mycket oinskränktare och utöva sitt välde även på rena själar. 
Emedan det dygdigaste fruntimmer nu kan vandra säkert här, så ses det 
också ej sällan ensamt.

Han följde den obekanta steg för steg; men på ett avstånd tillräckligt, 
for att icke göra honom obehaglig eller misstänkt. Vem kan hon vara? 
tänkte han. I Paris har jag icke ännu sett något sådant. Dessa små fotter 
i de skönaste bottiner: dessa små händer i svarta silkesvantar och 
merendels dolda under långschalen, men dock någon enda gång synliga: 
slutligen dessa fina drag. Skada, att hatten skymde mer än hälften!

Gången, vari de fortskyndade, slutar längst norrut vid ingången till 
Palais Royals teater. Men damen gick icke så långt som dit fram. Vid 
hörnet utmed Trugot vek hon av till höger, och den unga främlingen vågade 
ännu följa henne. Slutligen trängde hon fram emellan kolonnerna, gick utur 
hela Palais Royal och kom på den lilla gatan Beaujolais. Ännu dristade han 
stiga i hennes spår. På andra sidan om gatan trädde hon upp för den höga 
rad av trappsteg, som där befinner sig, och avlägsnade sig bort i en sned 
gång. "Hon går till rue Vivienne!" tänkte han och skyndade efter: men hon 
hade redan kommit i folkträngseln undan hans blickar. Han tyckte sig 
likväl se hennes svarta gestalt skymta på avstånd, tills den alldeles 
forsvann i porten till ett hus.

Nyfikenheten är en mäktig genius. Klokt eller icke, men främlingen fortfor 
att söka den okända. Han trädde in i en stor portgång, såg sig om, och 
fann till sin förundran, att han icke i hast visste var han var. Mera 
hemmastadd i Paris, skulle han hava märkt, att han befann sig i Passage 
Colbert. Han bländades här ånyo av en glans, som tävlade med galleriernas 
i Palais Royal. Hastigt upptäckte han sina tankars föremål till höger, 
några steg ifrån sig, mitt ibland en folkskara som ett ögonblick hindrade 
hennes steg. Främlingen kunde detta ögonblick ostört njuta betraktelsen 
av... åtminstone en del av ett ansikte, som var på väg att fästa sina drag 
i hans själ, lika varmt och djupt, som utsikten av en skön, romantisk 
alpnejd, vilken ingen glömmer, som en gång sett den. Och likväl drogos 
hans ögon ned ifrån denna mun och näsa-till vad? Han varseblev kring 
hennes hals en svart järnked av samma fina arbete, som han för en stund 
sedan så beundrat; och i den hängde en medaljong, med ett Mariehuvud, 
alldeles ett dylikt avtryck, som det han själv nyss köpt. Han trängde sig 
fram genom folket för att komma henne närmare. Han gjorde en vändning till 
höger emellan en gros monsieur och en dylik madame. Han gjorde en vändning 
till vänster, han såg sig om: var var hon? försvunnen.

Hon hade utan tvivel upptäckt ett rum för sina små fötter och avlägsnat 
sig. Främlingen började förargas över sitt öde; han älskade väl icke att 
boxas på engelskt sätt: hans takt, hans sätt var därtill för högt, för 
artigt. Men nödvändigheten förmådde honom dock att giva några av sina 
besvärligaste grannar betydliga tillrättavisningar, och han tillkämpade 
sig plats. Nu såg han därframme vid dörren till en café sin underbara dam 
igen; dock blott på ryggen. Men han igenkände helt och hållet figuren. Han 
skyndade dit; han ville förmå sig till den djärvheten att säga henne några 
ord. Fintligheten kunde alltid hitta på något, varigenom ett svar kunde 
avlockas henne, och han få höra hennes röst: det nöje, som han ännu 
saknade.

Han var snart vid hennes sida, gick ett steg framfor henne och hon 
stannade. Hon såg förvånad upp på en man, som tycktes vilja hindra hennes 
gång. Han, som just nu tänkte tala, såg sig också om tillbaka på henne. 
Store Gud-vilket ansikte!

Bestört tog han ett steg undan: om det också icke just innefattade den 
styggaste fysionomi, han i sin levnad varit vittne till, så förekom den 
honom ohygglig nog, då den icke visade sig som den han väntade. Hans ögon 
forstorade sig och ville falla ur huvudet vid anblicken av en kvinnofigur, 
så helt och hållet lik den andra, men försedd med ett par kinder, och en 
näsa, och en mun

Han bugade sig; ty i alla händelser är man hövlig. Så ful denna flicka, 
eller dame, än var, drog sig dock ett fint leende över hennes drag vid den 
bestörtning hon varseblev, och vartill hon måhända anade den icke 
smickrande anledningen. Hon gjorde en liten böjning på huvudet, vek något 
åt sidan för att komma undan honom, och kom verkligen också undan. Han 
kände ingen håg att hindra henne. Likväl hade ögonblicket för honom varit 
tillräckligt att upptäcka, det även hon bar en järnked om halsen med en 
Mariemedaljong, och av samma intagande arbete. Han stod förstummad och såg 
länge efter henne. Samma små fötter, samma gång, samma utmärkta elegans: 
och allt, ifrån huvud till fot, lika svart.

Då hon vid slutet av Passage Colbert helt och hållet försvann ur 
främlingens åsyn, runkade han något på huvudet, det kunde han icke 
undvika; men han slöt dock genast härmed, ty han fann, att det väckte de 
omkringståendes uppmärksamhet.

En tanke föll honom in. "Det är omöjligt," sade han till sig själv, "att 
icke dessa bägge fruntimmer, som bära alldeles lika halssmycken, måste 
hava köpt dem på samma ställe i Palais Royal, där också jag nyss handlat 
ett, fullkomligen likt deras. Och dessa tvenne personer måste hava väckt 
uppseende; ty man ser icke alla dagar två figurer, så alldeles varandras 
avtryck, men med till den grad stridiga fysionomier. Det slår icke felt! 
jag går tillbaks till... åja, åh jo, jag hittar säkert till nejden av 
galerie d'Orleans. Damen där i järnbutiken såg mig ganska klok ut: hon 
skall kunna giva mig underrättelser. "

2 ANDRA KAPITLET.

Det misstänkta sällskapet.

Att komma tillbaks till Palais Royal, gick för vår vandrare ganska 
hastigt; och med någon uppmärksamhet återfann han snart den vackra bod, 
han sökte. Mademoiselle Victorine såg honom, som endast för en fjärdedels 
timme sedan lämnat henne, med all den tillfredsställelse, som en uppfylld 
väntan skänker. Utan att vara stolt över sin lilla hyggliga person, och 
ännu mer utan att visa det, hyste hon dock en inrotad tanke om, att man 
gärna kom for att köpa hos henne andra gången, ifall man handlat något den 
forsta. Hon ansåg därföre sin främling redan som en bekant; och det 
"bonsoir, monsieur!" varmed hon besvarade den återkommandes hälsning, lät 
likasom till en gammal vän.

Förtroligheten i tonen skulle vid ett annat tillfälle hava stött honom. 
Åtminstone visade hans ögonbryn en fallenhet att draga sig tillsammans. 
Men vid någon eftertanke måste det vara honom högst välkommet, nästan 
angeläget, att få begagna sig av en benägenhet till upplysningars 
meddelande, som han icke kunde fordra av henne, med mindre han tillät 
henne tala vänskapsfullt och förtroligt. Han kunde också icke behöva 
befara så mycket av att sänka sig litet ned här; han visste, att enligt 
språkbruket i Paris alla bodmamseller med en gemensam titel kallas 
Grisette, utan att därföre på långt när alltid vara vad denna benämning i 
ofördelaktigare och elakare mening begagnas till uttryckande av. Han 
beslöt således att försöka blicka så artigt, som möjligt, på den täcka 
flicka, han hade framför sig innanför mahognyt. Han skulle också tala; men 
han visste icke rätt huru han ville begynna. Vad det är styggt, när man är 
ifrån provinsen, att dock icke förskriva sig ifrån Gascogne! vore man 
alltid det, så funne man sig aldrig i förlägenhet av ord. Men nu, när man 
icke är gascognare! Och helst, när man är känslofull, är upprymd: fruktar 
att erhålla en måhända obehaglig underrättelse! Vara ädel, varm och 
romantiskt stämd i våra dagar, det är ingen lätt börda. För att bekomma en 
inledning, vände han sig till sakerna under glaset; tog en skön, 
damaskerad sax i sin hand och frågade, under det han vände den på 
alla sidor, om icke i denna utmärkta bod någon ännu utomordentligare sax 
funnes till? ty han hade satt sig i sinnet-utlät han sig halvt hörbart 
emellan de vackra tänderna-att köpa den bästa, som Paris har i hela sin 
omkrets.

"Åh, min herre, se här, se här!" svarade hon, "den där är ingenting; men 
se här!"

Främlingen besåg med tankspriddhet det hon räckte honom; ty han begrep 
icke vad han skulle med en sax. Man han frågade priset.

Han fick härpå ett beställsamt svar, måhända några frank högre i 
tonarten, än även en så extraordinär vara, som denna, förtjänade; men 
köparen prutade icke heller nu. Tvärtom upptog han sin hand full med 
guldmynt. Sedan han betalat, sade hon: "min herre tycker sig kanhända hava 
givit litet mycket? men jag försäkrar, att maken finns icke i Paris; jag 
skulle skatta mig lycklig, om jagdet vet jag-ägde en sax, hälften, 
tredjedelen, fjärdedelen så skön som denna. Attendez! se bara vilket 
arbete? detta i stålet inlagda guld visar en tavla: det är Algier, min 
herre. Se noga på i hörnet: den där, som stupar utför branten, är monsieur 
Abd-el-Kader själv: jag försäkrar! Madame Adelaide har icke en bättre sax, 
så syster hon är till konungen; och känn! känn på bettet, var så god, 
känn! känn åt!"

Köparen beundrade den pratsamma grisetten: fruntimmerna i butiker bruka 
annars icke tala så mycket. Men Victorine hade en rikedom på ord, och 
likväl allt i högsta grad städat. "Tillåt mig," sade han, "det fägnar mig 
att i mina händer hålla någonting så ytterst dyrbart, och som jag borde 
hava betalat dubbelt mer än jag redan gjort. För att vara rätt uppriktig, 
så far jag säga, att jag icke alls behöver en sax. Gör mig det nöjet och 
behåll den!"

Jag?

"Men varför icke?"

En cadeau?

"Alldeles. "

Min herre, tres obligee!

"Jag älskar mycket galanterivaror av järn, jag torde nog återkomma: det är 
gott att veta, det en vänskapsfull hand väljer, då man vill köpa, men 
själv icke alltid förstår göra sitt urval."

Min herre

"Tillåt mig fråga: det är så fördelaktigt, när man samtalar, att veta 
namnet?"

Victorine, min herre.

"Mamsell Victorine är rikt försedd med järnkedjor, halssmycken; jag menar 
av detta slag? och med Mariemedaljonger?"
De sälja sig ganska bra.

"Mest köpas de av fruntimmer, kan jag förstå? de komma hit till boden och 
välja själva?"

Icke alltid. Det finns mycket ofta artiga personer, jag vill icke säga 
älskare, men--det finns, med ett ord bekanta, som göra sig ett nöje av att 
giva en gåva. Det givs således även herrar, som köpa Mariemedaljonger, 
ehuru förmodligen mest för att skänka bort.

"Men det händer dock ofta, att också damer komma hit, icke sant? I 
synnerhet tror jag, att svartklädda fruntimmer bruka handla här?"

Mamsell Victorine såg upp litet förvånad. För sin egen del var hon icke 
svartklädd, och hon begrep icke vad monsieur kunde mena.

Främlingen lade sig ännu förtroligare över mahognyt och fortfor: 
"Victorine! jag begär en liten uppriktighet. "

Ah!

"Säg mig, om icke nyligen ett fruntimmer, fullkomligen svartklätt ifrån 
huvud till fot, varit inne i denna bod?"

Ah, min herre, utbrast Victorine och avlägsnade sig från disken med en 
liten förargelse, hitin gå ganska många och av alla färger.

"Men jag menar utmärkt svart; alldeles utmärkt-"

Min herre måste icke varit länge i Paris, om han icke vet, att damer 
finnas, som rätt gärna giva sig tillkänna i denna dräkt: det är sorgens 
färg och nyttjas till affisch för nöjet, i synnerhet av fotgängerskor vid 
rue Richelieu eller Vivienne; utanför Palais Royal, men innanför aldrig. 
Voilå tout.

Köparen studsade, steg upp och gick ett steg över golvet. Damer finnas... 
utbrast han. "Gå de då alltid svarta?" utbröt han högt och stannade. "Går 
alls ingen annan svart?"

Åh, det förstås. Men det urskiljer man lätt på den övriga paruren .

"Då har det ingen fara."

Den högsta qualite går också i svart, fortfor hon, i fullkomligt svart; 
men då är man gärna äldre till åren.-Victorine kastade vid dessa ord en 
genomträngande blick på monsieur, liksom for att speja litet, men vilket 
han icke märkte, emedan han såg ut genom glaset.

"Victorine!" sade han och nalkades henne åter med förtrolighet: hon, på 
sin sida om disken, kom också fram till honom, och misstyckte ej, att låta 
sitt lilla muntra huvud närma sig.

"Victorine!" fortfor han, "upplys mig, ifall det är möjligt, om en 
besynnerlighet, vartill jag nyss varit vittne: hava icke - icke blott en, 
utan två alldeles svartklädda damer härinne köpt-"
Icke två, utan fyra, utan åtta, utan tio alldeles svartklädda damer, 
minst, hava varit härinne och köpt--

"Victorine! vi äro således fullkomliga ovänner? jag hör det. Emellertid är 
min bekantskap med de bägge fruntimmerna ganska egen, ty jag har icke 
växlat med dem ett enda ord."

Så? men det var icke belevat. Varföre icke också tala till dem?

Mamsell Victorines svar utvisade likväl i sin röst mycket mindre vrede, än 
orden själva tycktes säga. Det händer, att om man på något sätt känner sig 
dragen till svartsjuka, när man hör en intressant person tala om en dam, 
så bortdoftar denna känsla mycket, när han talar om två på en gång, och 
därtill bevisar att han samtalat med ingendera. Hon nalkades därföre sitt 
mahogny ånyo med vänlighet, vände hårfästet en smula fram emot främlingen 
och sade: finns då intet annat märkvärdigt på dessa älskvärda fruntimmer, 
än att de gå i svart, och det alldeles?

"Säkert!" svarade han. "Hör mig, och upplys mig, min bästa Victorine. 
Vilka de kunna vara, begär jag blott att få veta av en nyfikenhet, som hos 
resande är förlåtlig. Jag vill till och med icke påstå, att dessa damer 
äro två. "

Icke två?

"Om det vore rimligt, så skulle jag antaga dem for en enda: en kropp, men 
försedd med två ansikten."

Ah, det låter sig verkligen icke göra!

"Jag förstår det. Därföre antager jag dem for att vara tvenne, släktingar 
eller icke, vänner eller kanske framför allt ovänner; ty jag har aldrig 
sett tvenne varelser med så olika utseende. För övrigt samma växt, såvida 
icke mina ögon alldeles bedragit mig, och samma dräkt. De ginge till och 
med bägge med ett järnbijouteri av det sköna slag, som jag icke sett i 
någon bod utom här allenast; och med ett porträtt av den Heliga Jungfrun, 
gjutet i järn, elegant, härligt, alldeles likt detta. De måste hava varit 
här och köpt sina smycken; ty ingenstädes i Paris, utom här, har jag sett 
dylika smycken."

Min Gud! utbrast Victorine hastigt, steg tillbakas med en liten sky över 
sitt ansikte, men vilken hastigt åter försvann.

"Alldeles! jag är övertygad om, att jag här kan vinna en upplysning. Dölj 
ingenting, Victorine; jag är ganska tystlåten, i fall fråga skulle vara om 
någon hemlighet."

Hemlighet? nej visst icke. Vad skulle det angå mig? Men jag förvånas 
litet, ty jag börjar nu verkligen komma ihåg: jag anar

"Tala! "

Hade denna dam icke en emaljerad mörkröd ros i sitt skärp under bröstet? 
emaljerad och med vita strimmor i kanterna?
"Denna dam? vilkendera-efter de voro två?"

Men svara mig, om hon hade som jag säger? en röd blomma i narciss-form? 
ett arbete, som endast fas ifrån Toulon?

"Jag har sagt, att jag endast sett henne-det vill säga, dem svart, alldeles 
svart; ja svarta. För att låta mig varsebliva ett skärp, skulle hon hava 
Iyftat schalen. "

Min herre, det är just så. Men en liten smal kant, en liten ring av 
skärpspänne kan ett uppmärksamt öga märka, om också schalen döljer det 
mesta. Icke så? Ingenting rött alls? Gick den okända bort såsom åt Elysee 
Bourbon?

"Men, min Gud, jag vet icke var Elysee Bourbon är beläget? jag anlände 
forst i går och har icke förr varit i Paris."

I detta ögonblick inkommo personer i boden, och man kan snarare undra, att 
den så länge, som vi redan erfarit, stått tillräckligt fri från kunder, 
for att lämna tillfälle till ett så långt samtal på två man hand. 
"Mam'zelle" Victorine gick glättigt och liknöjt bort ifrån sin vän, for 
att svara på de anländandes frågor.

Han bet sig i läppen. Att stå så nära sin upptäckt, och ändock ingenting 
fa veta! Han iakttog ett tillfälle, då hon, mindre sysselsatt, ånyo 
nalkades hans plats. Han sade halvhögt: "låt vara, att hon vistas i Elysee 
Bourbon-"

Det har jag alldeles icke sagt.

"Nåväl, men i vilket fall som helst: vad heter hon? vem är hon?"

Skulle jag veta det? Därom är jag fullkomligt okunnig.

" Men-"

Jag tror mig endast hava sett en skymt; samma skymt som monsieur. Jag vet 
ingenting: det är svart för mig, svart, alldeles svart.

" Men-"

Och låt oss icke heller tala så mycket i ett ämne, som ingendera av oss 
vet det minsta uti. Här stå mycket människor. Ah -jag kommer straxt-jag 
kommer straxt

Victorine gick nu att tillfredsställa de övriga; handeln blev livlig. 
Främlingen strök med handen över sin panna, log i tysthet över sig själv 
och sade: "vad angår mig allt detta? Det rör mig ej det ringaste. Vilket 
infall? vilket lappri?"

Han gav mamsell Victorine en nick, som väl var förnämare, än den hon fick 
då han anlände, och som nu betydde adieu! men dock i all vänlighet. Just 
som han stod i butikens dörr, möttes han av ett utrop:

"Minsann? en raritet! se här, mina herrar: ah par exemple! visste jag icke 
var jag skulle träffa dig, Constantin? Men en hel afton vara ur vägen på 
detta sätt? Mine herrar, jag får den äran att presentera Constantin 
Armand de Montmorency. "

Han, som på detta hänryckta sätt tilltalades-det vill säga, vår vandrande 
förnäme främling- såg sig förundrad om på det sällskap av unga karlar, han 
hade framfor sig, och bland vilka han icke igenkände någon mera än sin vän 
Alphonse Angely. Han bugade sig en smula stelt. Man såg på honom tillbaka.

"Nåväl, min kära baron! " fortfor Alphonse. "När man nyss kommit till 
Paris får man icke övergiva sin enda, sin bästa vän, sin Conducteur, sin 
Cicerone och Treyssedre ' Var har du tillbringat din tid sedan vi dinerade 
tillsammans hos Hallavan?"

Jag skall säga det i morgon, om du vill göra mig det nöjet att besöka mig, 
Alphonse. För närvarande, mine herrar ursäkten mig, jag mår icke alldeles

"Ah, du aristokrat! Du förmodar säkert, att du lever på andra sidan om 
1793, och att bokstäverna Montmorency i Paris nu betyda någonting? Kom med 
oss upp på Café Hollandais. Du mår alldeles icke illa, min vän. Se så, jag 
tar dig under armen, allons! Mine herrar, till vänster! blott fem steg, så 
hava vi trappan. Men vad? förlåt mig, jag har begått en stor ohövlighet," 
fortfor Alphonse; "jag har lämnat min vän i okunnighet om mina vänner. 
Alltså: jag far den äran att för herr Constantin Montmorency föreställa 
herrar Nicolas Bossuet, Thomas Flechier, Gaspard Fenelon, Charles 
Bourdaloue, Hippolyte Massillon: nåväl mine herrar, nu äro vi färdige! här 
är ingången till trappan."

Men Constantin var obeveklig. Han bugade sig visst hövligt för det 
sällskap, som föreställdes honom, och kunde icke hava någon grundad 
anledning att tänka illa om dem, ehuru namnen förekommo honom något 
tvetydiga och läto mera som antagna, än verkliga. Måhända har min kära 
Alphonse kommit ibland ett antal vindböjtlar, som kunna roa honom, men 
icke mig, tänkte han. Han gick några steg jämte dem, men utan att yttra 
ett ord. Slutligen utbrast han: "farväl, Alphonse, vi se varann, om du 
vill, i morgon; men min huvudvärk börjar bli förskräcklig--"

Gå, gå, gå då, min vän, för Guds skull! sade Alphonse, som slutligen 
forstod honom. Han vände honom buttert ryggen, och sade till sitt övriga 
sällskap: "låt honom skynda hem till sin älskade rue de Beaune. Jag vet 
nog vad det är. Det skall ej hindra oss att gå upp, göra några bollar på 
biljarden, dricka ett stort företags skål, och tänka vidare på planen för 
våra stackars ouvrierer."

"Men tyst då för allt " herr Angely: vad tänker ni på ?" utbrast 
en, som förekom Constantin att vara den äldste 
i sällskapet, "skall ett ord av detta slag yttras däruppe, så går jag icke 
med."

Bah-var utan fruktan-kom!

Constantin hörde nu ingenting vidare, han avlägsnade sig i galleriet; han 
såg blott, när han kastade huvudet tillbaka, att man gick in i gången, som 
ledde till trappan uppföre till Café Hollandais.

3 TREDJE KAPITLET.

Navaloraman .

Den unge Montmorency hade dagen därpå hållit sig hemma i hotellet, där han 
bodde som resande; han hade väntat sin vän Alphonse. När man nyss anlänt 
till den stora huvudstaden, måste det angelägnaste vara, att göra sig 
bekant med de märkvärdigaste platserna i den nya värld, dit man kommit, 
och en bekant, vid sidan, är god som guld. Om också Alphonse Angely, ehuru 
ifrån samma provins och således älskad i egenskap av landsman, likväl icke 
fullkomligt överensstämde med baron Constantins lynne, så var han 
emellertid oskattbar för sina kunskaper om allt vad Paris ägde att erbjuda 
i komfortabel, artistisk och litterär väg. "Jag måtte hava stött honom i 
går aftons?" sade han till sig själv, då han ej såg honom komma; "kan 
någon ledsamhet, någon fara hava hänt honom? Alphonse brukar göra sig ett 
nöje av att redan klockan 9 på morgonen säga mig alla sina muntra 
anekdoter om kamrarne, om tidningarne, om teatrarne och till och med om 
författarne. Har han icke lovat mig, att en dag föra mig till själva 
monsieur Balzac? en annan till Paul de Kock? men i dag-få se-klockan är 
redan 1. Nej, min bästa Alphonse! Nu väntar jag icke längre."

Han gick ut. Hans beslut hade straxt på morgonen varit, att göra ett nytt 
besök i Palais Royal hos mademoiselle Victorine, vilken han med säkerhet 
ansåg veta mera, än hon hittills behagat yttra, om de hemlighetsfulla 
damerna. Han ärnade således nu verkställa denna tanke; men luften var så 
inbjudande och vädret så täckt, att han ej kunde neka sig nöjet, att först 
göra några slag i Tuileriernas trädgård .

Detta stora palats, själva konungens boning, låg ganska nära det hotell, 
vari Constantin vistades; han behövde blott ifrån rue de Beaune gå över 
Pont Royal. Den angenäma trädgården vid slottets sida utgjorde därföre 
hans dagliga och mest älskade vandringsplats. Han gick dit i höga tankar 
på Frankrikes forna historia: han spatserade Tuilerieträdgården ända till 
slut, och kom till Place de la Concorde, med sina tre härliga 
vattenkonster. Vilka minnen vak nade icke här? På denna plats stod 
en gång Ludvig XVI:s schavott, och en konungs blod forsade mitt i kretsen 
av sitt folk, på samma rum, där nu vatten i tusen strålar kastar sig emot 
höjden, för nöje, skämt och prakt. Själva den unge främlingens urgamla ätt 
gjorde det nästan till en given sak för honom att vara rojalist. Namnet 
Montmorency har sammanflätat sig med namnen Bourbon och Valois, på samma 
sätt som vinrankstängeln lindar sig omkring vinstocken: druvor och blad 
äro nästan alla gemensamma, och att skilja dem ifrån varandra är stängelns 
död. Adeln var väl nu till sin politiska makt förbi, och de stora 
familjerna kunde ingenting uträtta i staten genom sina namn allenast: men 
den gamla äran av dem upphörde de dock aldrig att sätta högt; de slöto sig 
tillsammans och ansågo, likt en avfälling ifrån tron, varje medlem, vilken 
gjorde tidevarvet någon rättvisa. Constantin Armand de Montmorency 
tillhörde likväl en av sin ätts mindre och avlägsnare grenar: denna gren 
hade så länge levat i provinsen, att Constantin nu icke ägde någon enda 
närmare släkting i Paris. På vägen att gå under i revolutionen, hade hans 
far med möda räddat sig endast genom antagandet av ett annat namn; han 
hade slutligen gift sig med en rik bankirs dotter i Rouen. På mödernet var 
Constantin således ej en gång adelig. Likväl hade denna borgerlighet 
förskaffat honom penningar. Både hans far och mor voro för närvarande 
döde; ingen syster och ingen bror hade han; men ett skönt gods i 
Normandie, emellan Rouen och Havre, kallade honom för herre. Icke under, 
om i denna mans bröst hjärtat ej alltid slog på det mest adliga eller 
uteslutande adliga sätt, så, som en Jocelyn Montmorency i den heliga 
Ludvigs dagar skulle hava fordrat av en sin ättling; ty i detta hjärta 
flöt ett blod, som till hälften liknade hans mors. Således, ehuru han väl 
var vida mer rojalist, än man verkligen är i Paris nu, så var han det dock 
på långt när ej som en duc eller pair; och kanhända var han det ännu en 
grad mindre, därföre, att Orleanska huset, som vunnit tronen, aldrig så 
mycket och djupt ägde de högsta adelssläkternas ynnest, som den störtade 
grenen Bourbon.

Herr Constantin--vi vilja icke säga baron Constantin: denna titel gavs 
honom av hans underhavande och vänner i Normandie, men i Paris brukade 
ingen mer än Alphonse på skämt litet reta honom med hans baron--herr 
Constantin gick i mörka tankar över Place de la Concorde, där han för sin 
livliga inbillning ännu såg den olycklige Ludvig XVI. På andra sidan om 
den sköna platsen trädde han in på Elyseiska fälten, och svalkan i deras 
långa, ståtliga alléer inbjöd honom till ett nöje att promenera, som han 
ej kunde emotstå.
Han drog sig litet åt höger till ett håll, där han förr icke 
vandrat, och såg här hastigt till sin stora förundran en mast, en med 
vimpel och tågverk försedd mast, lika hög som de högsta träd, stå mitt på 
torra landet, helt nära de hus, som skilja les Champs Elysees från rue 
Faubourg St. Honore. Ej utan nyfikenhet nalkades han, och såg över 
ingången till ett litet hus ordet Navalorarna.

Affischen lovade ett spektakel, där man skulle göras till vittne av Jean 
Barts märkvärdiga sjödrabbningar, och dessutom fä se fartyg, storm och 
vågor över all önskan. Det var ett vattenpanorama. Constantin beslöt att 
njuta nöjet härav, emedan han ansåg det ännu vara för tidigt att besöka 
mademoiselle Victorine; han köpte en biljett och trädde genast in, ty 
detta skådespel räcker hela dagen, till klockan 5, och förnyas huru ofta 
som helst samt för varje åskådare, om det också blott vore en enda, som 
handlat sitt inträdeskort.

Han insläpptes i ett rum, vars vidd eller beskaffenhet han icke kunde 
bedöma, ty härinne härskade det fullkomligaste mörker. När hans ögon 
därvid hunnit vänja sig, kunde han likväl urskilja, att längst fram hängde 
ett par stora mörkröda gardiner, vilka utan tvivel skulle dragas åt 
sidorna för att visa teatern, när Navaloraman en gång begynte. "Men finns 
då här ingen åskådare nu mer än jag?" frågade han sig själv.

Han varken såg eller hörde någon människa på åskådarbänkarne. "Det är 
ganska ädelmodigt, att uppföra ett helt sjöspektakel för en enda person, 
och jag tror knappt att mitt tvåfrankstycke, biljettens pris, kan ersätta 
den kostnad, som jag förorsakar den stackars direktören. "

Constantin Montmorency hade så när yttrat dessa ord högt; ty då ingen 
person vidare är tillstädes, kan man så gärna tala ut en god sak, som 
endast tänka den inom sig. Men i detta ögonblick tyckte han sig längst 
fram på premiären emot andra väggen se skymten av någonting, som liknade 
ett huvud. Det rörde sig likväl icke, och det teg, liksom han själv. "Vi 
äro då åtminstone två," anmärkte han.

Att skönja en mörk figur i mörkret, väcker varken en så stor fasa eller 
förundran, emedan allting är svart under dessa omständigheter Constantin 
behövde endast sätta upp sina egna bägge händer framför sitt ansikte, så 
varseblev han tio ramsvarta fingrar.

Utan att förskräckas, nalkades därföre den unga främlingen hållet, där han 
såg den andra; han tyckte att en teater, som endast hyser två åskådare, 
bör hava dem tillsammans, för att bilda en massa så mycket som sig göra 
låter. Han drog sig utmed bänkarne bort till andra väggen. Denna 
promenad varade några minuter. När han framkom, såg han personen med 
huvudet litet röra sig, likasom skygg draga sig något undan och kanske 
vara lika nöjd åt hela hans ankomst. Constantin tyckte sig märka formen av 
en fruntimmershuvudbonad; för att icke oroa en finkänslig karaktär, gick 
han därföre icke närmare, utan satte sig på en eller en halv alns avstånd 
ifrån den obekanta.

På teatrar av annat slag upplyses åskådarnes salong genom lampkronor, och 
ljuset från tusen små lågor kastar en glad glans över parterr, amfiteater 
och loger, även innan ridån går upp. Men här borde ögat nedsänkas i djup 
skymning, på det att, när gardinen drogs åt sidan, Navaloramans tavla 
skulle kunna framstå i sin rätta dager, och göra den lysande verkan, varom 
frågan är.

"Det dröjer!" hasarderade Constantin att yttra, i förmodan eller hopp att 
den okända skulle låta något av sin röst höras till svar.

Men hon yttrade intet. Han märkte blott på huvudbonadens vridning, att hon 
i hast måste hava vänt sitt ansikte åt hans håll, ehuru han ej kunde 
varsebliva några drag däri.

Efter några sekunder sade han ånyo: jag bekänner, att jag aldrig varit 
vittne till någon Navalorama; får man då verkligen här se havet?

"Havet! ja, själva havet!" hördes en halv, litet darrande, men ljuv röst 
ifrån fruntimmershattens sida.

Jag värderar mycket den uppfinningen, att hava ett skådespel av detta 
stora slag alldeles i grannskapet av elyseiska fälten, fortfor han. Lyckan 
och faran stå under hela vårt liv varann alltid så nära: deras avbilder 
böra då skönjas, såsom här, utmed varandras sida.

Intet svar.

Constantin drog sig litet undan. Min allmänna fras torde hava förekommit 
henne för utnött, att förtjäna uppmärksamhet, tänkte han. Han runkade 
smått på huvudet för sig själv; men utbrast straxt därefter, nästan i 
tonen av ett okunnigt barns nyfikenhet och utan att vända sig till sitt 
sällskap: och vi få då verkligen här se både master, segel och vimplar!

"Både segel och master! höga, höga master!" fick han helt oförväntat till 
svar. Uttrycket, varmed detta sades, lät ungt och entusiastiskt, likväl 
var rösten icke alldeles ett barns. Det låg något så okonstlat och 
intagande i det sätt, varmed hon upptagit hans ord, att han ej kunde 
undvika att närma sig litet intill henne. Hon kunde icke draga sig längre 
undan, emedan hon redan satt invid själva väggen. Hon hade låtit sin 
vänstra hand falla ned emot klädet på bänken, där hon satt. Montmorency 
tog denna hand, vände sig till den okända och sade

Han tänkte säga någonting; men i detta ögonblick drogos Navaloramans 
gardiner åt sidorna, dager flöt in ifrån teatern, Constantin igenkände 
helt hastigt henne, som han ärnade tala till, och han utbrast: store Gud!

Ingenting annat än hennes ansikte blev vitt genom den inkomna dagern ifrån 
havet; ty för övrigt sågs hela hennes figur lika svartklädd, som då hon 
dagen förut vandrat framför honom i Palais Royal.

Utan att på minsta sätt fästa någon uppmärksamhet vid hans utrop, som väl 
borde hava förvånat vilken annan som helst, drog hon sin hand sakta 
tillbaka, knäppte den under bröstet tillsammans med den andra, skådade med 
glimmande ögon fram emot vågorna och den fjärran stranden, som på teatern 
föreställde den avlägsna andra sidan av en havsvik, och sade med samma 
sakta röst som förut, fast helt säkert endast till sig själv: "se! se!"

Men havet betydde nu icke stort för Constantin. Han ihågkom Victorines ord 
och forskade med en dristighet, som han knappt skulle hava förlåtit sig 
själv, om han ihågkommit sig, efter den röda blomma, som borde utgöra 
spännet i denna dames skärp, såvida hon vore den, varom Victorine talat. 
Men i detta ögonblick höll hon sina sammanknäppta händer under bröstet, 
alldeles över skärpet. Han kunde ingenting upptäcka.

Utan tvivel borde det hava varit intagande for honom, som aldrig förr sett 
en segelfart, att nu kasta sina blickar ditöver på allt det vackra och 
underbara, som Navaloraman erbjöd. Men han hade så nära vid sin sida ett 
väsende, som långt mera fästade hans tankar. Den enda uppmärksamhet han 
lånade teatern var, att han ville utgrunda vad det kunde finnas på den, 
som så högt intog henne. "Hon måste hava gjort någon ganska lycklig 
sjöresa," tänkte han, "eller är hon-ah! nu har jag det-hon är ifrån en 
annan världsdel, kanske Västindien? och därföre ser hon med så milt 
lågande ögon ditöver till den avlägsna stranden, likasom på ett älskat, 
ett försvunnet fosterland?"

Snart höjde hon upp sin ena hand, för att ånyo utmärka sin glädje: hon 
pekade på ett stort skepp, som gick emellan de höga vågorna för fulla 
segel. Constantin tog tillfället i akt och kastade ett par forskande ögon 
ned på hennes midja för att upptäcka skärpspännet. Han kunde icke finna 
något.

Om hon icke är den, varom Victorine har talat, så är hon i alla fall den, 
som jag med så mycken beundran såg i går. Efter denna anmärkning tillät 
han sig att förstulet mätta sina ögon med en 
obekants bild. Att hon går så ensam? Men nu är 
det åtminstone mitt på dagen likväl. Jag skall bestämt, med eller mot 
hennes vilja, följa henne hem-hon skall behöva det.

"Oh, min Gud," utbrast hon, "det är för mycket, jag kan icke mer, dessa 
minnen döda mig!" Hon lutade sig, liksom på väg att svimma, emot väggen 
till höger.Hon syntes nära att falla ned emot bänken, där de suto.

Constantin, hastigt förskräckt över hennes tillstånd, tog hennes hand och 
sade: ni mår illa? för himmelens skull, ni måste skynda hem. Låt oss gå!

Hon sköt honom sakta undan och uppreste sig åter efter några minuter. "Det 
är ingenting," yttrade hon knappt hörbart, men melodiskt, "det skeppet har 
nu seglat undan; jag ser det icke mer. Ah! vilken frisk ånga kommer hit 
från havsvågorna."

Verkligen kändes icke ifrån teatern ett angenämt luftdrag, som tillhör 
denna inrättning att åvägabringa för illusionens stärkande. Här kunde det 
tillika gagna for att uppfriska en avsvimmad finkänslig pariserska.

Då Constantin såg henne återställd kasta livliga och glada ögonkast 
omkring sig, vågade han den frågan: ni är icke pariserbo? Ni är, lika 
litet som jag, hemma i denna stad?

"Jag bor i Paris, min herre."

Och har varit här länge?

"Snart ett år."

Men är icke infödd? Jag medger att min dristighet är stor, då jag gör en 
sådan fråga, men jag föranledes därtill av den kärlek, varmed ni skådar 
havet, skeppen och vimplarne. Ännu en gång, ni är

ej

"Nej, min herre, jag är icke född i Paris."

Och älskar säkert icke denna stad?

Hon såg upp på honom med stora ögon och började för första gången mäta 
honom rätt uppmärksamt. "Paris är en stor stad," yttrade hon, "här är det 
som det skall ske."

Som det skall ske? tänkte han; vad vill det säga? Vad är det, som skall 
ske? tillade han högt.

"Det är slut! det är slut! Vad, som nu kommer där, förtjänar icke att 
ses," sade hon och skådade framåt. "Navaloraman är förbi --ack-- för i 
dag. Låt oss gå härifrån, min herre. Vad som nu kommer, är ingenting. 
Några obetydliga galärer!"

Något annat måste det väl vara, som "skall ske", tänkte han; men det bör 
icke förundra mig, att hon har sina hemligheter och behåller dem. Han steg 
upp; han bjöd henne armen för att föra henne ut ur den mörka 
salongen och genom den ännu mörkare trappan, som bar ned till utgången. 
Hon emottog utan svårighet hans artighet.

När de kommit ut ur det hus, som ägnades åt Navaloramans framställningar, 
och befunno sig i en av alléerna på Champs Elysees, gjorde hon en mine av 
att draga sin arm tillbaka och gå ensam, likasom hon anlänt ensam. Men 
Constantin låtsaåe ej märka detta, utan frågade: vart skola vi gå? ni bor, 
förmodar jag, på Elysee Bourbon?

"På Elysee Bourbon?-vem har sagt er det, min herre? Jag har bott där, men 
jag bor där icke mer. Det är en sanning-det är en verklig sanning- att jag 
vistats en tid på Elysee Bourbon. Vilka dagar av luft och himmelsk glädje? 
Min herre3 huru känner ni mig och att jag varit där?"

Jag känner er icke, och ber er förlåta min dristighet. Jag ville gärna 
veta var ni bodde, och jag tog namnet Elysee Bourbon ur luften, såsom man 
gör för att få en fråga.

"Och varför ville ni veta var jag bor?"

För att jag önskade följa er hem.

"Denna artighet behövs visst icke, min herre. "

Men, om jag utber mig det som en ynnest?

"Och varföre? jag bor långt härifrån."

Så mycket bättre. Jag far då det nöjet att så mycket längre dela ert 
sällskap. I vilken trakt?

"Min herre, jag försäkrar er, att det är mycket långt härifrån, Långt, 
ganska långt. "

Jag har redan anat, att ni icke tillhörde Paris. Men lika mycket, säg mig 
nu blott öppenhjärtigt, om er vistelseort är och bör vara en hemlighet? i 
den händelsen skall det icke-även med min varmaste önskan-falla mig in att 
vilja följa er.

"En hemlighet, min herre? En hemlighet-? Nej-visst icke. Det-Jag bor i 
trakten av kyrkan St. Sulpice: det är ganska långt härifrån, det är på 
andra sidan om Seinen, det är nära klostret vid St. Germain-des-Pres."

Ah, madame, tillåt mig! den vägen skall jag anse ganska kort om ni ej 
vägrar mig?

4 FJÄRDE KAPITLET.

Pater Ambrose Hyacinthe.

När förmiddagen därpå Alphonse Angely besökte sin vän Constantin, mötte 
denne honom med öppna armar och ett ansikte, som tillkännagav, att 
någonting både nytt och stort hade tilldragit sig med honom. "Var har du 
varit, min kära Alphonse?" sade han mellertid utan att tänka på sig själv, 
"jag hade verkligen ett halvt hopp om att få se dig i går förmiddags. "

I sanning, svarade Angely mera allvarsamt än han brukade, ditt hopp var 
alltfor grundat, och jag hade tusen saker att tala med dig om; ja utan 
tvivel skulle du hava sett mig här i går, om icke vissa besynnerligheter 
inträffat.

"Vad då, min vän? någon olycka?"

Det har ingenting skett, det var allenast på vägen att tilldraga sig.

"Det är redan mycket. Men sätt dig for all del. Du märker att jag är en 
högst dålig värd, i synnerhet då jag bor på främmande ställe. Aven jag 
skulle väl hava nära tusen ämnen att begära ditt råd över; ty jag kan 
förvissa dig om, att i går hände också mig något rätt märkvärdigt. "

Men vad då? så, jag förstår: men sådant kallar jag ej en olycka.

"Svårt att säga, Alphonse. Men jag är nyfiken att få höra vad du har att 
meddela mig. "

I korthet, så har polisen--

"Vad? vad? Se där vad jag alltid anat och väntat! Polisen? Du är ganska 
oförsiktig, min kära Angely: du uppför dig här, liksom i Normandie: öppet, 
men, jag fruktar, oförnuftigt."

Men hör: polisen har gjort mig ingenting.

"Så mycket bättre. Du talar då om ett intet?"

Bästa Montmorency! jag vet knappt huru jag skall begynna. Du ser tydligt, 
att jag har något på hjärtat: något i sanning stort, som jag vill, som jag 
bör, som jag måste meddela dig. Jag har det i tankarne, jag har haft det 
nu flera dagar i mitt huvud, jag går upp för dina trappor i de bästa 
förhoppningar; och likväl, när jag träder in, när jag ser din gestalt, din 
höga panna, ditt lockiga, sköna hår, som en gång skulle kunna komma 
att avskäras: jag menar avklippas

"Men, vad vill då allt detta säga?"

Något helt annat än courtoisie, min vän, ehuru det låter som jag i dag 
öppnat min mun för att utgjuta smicker och beröm över din gestalt. Det är 
helt annat--Constantin--om du visste! Långt ifrån att berömma dig, är det 
för att tadla dig, tror jag, som jag har börjat detta samtal. Jag vill i 
korthet säga dig vad som hos din person håller mig tillbaka, varje gång 
jag inträder med de bästa föresatser att yppa mig för dig. Du är av adel, 
du är en Montmorency!

"Intet annat?"

Jag vet att du icke håller stort på ditt urgamla sköldemärke, och att du 
sätter en högre ära i själens adel, än i det blod, som börden ensam 
skänker. Emellertid tror jag mig känna dig nog för att veta, det du icke 
helt och hållet föraktar din egenskap av baron. Det är kanske ej heller så 
lätt, när man äger ett gods, som du, och ett slott med salar, vilkas 
väggars skönhet till en stor del består i tavlor, som förhärliga släkten 
med alla sina vunna bataljer. Också begär jag icke heller, att du skall 
förakta, alls icke förakta, tvärtom högakta ditt namn. Men då i Frankrike 
det, som man kallat adel, fallit ifrån sin politiska höjd, så låt oss i 
stället söka vinna en adel i karaktären, som står i vars och ens makt att 
tillkämpa sig genom handlingar till mänsklighetens väl; då vårt namn, i 
stället att målas på pergament, skall inristas outplånligen i tacksamma 
hjärtan.

"Och det är till mig du tror dig behöva ställa dessa uppmaningar? "

Förlåt om jag sårat dig, utbrast Alphonse och en tår glänste under hans 
ögonlock. Jag vet att Constantin Montmorency är filantrop mer än 
baron-nåväl! vill du följa mig i afton till ett sällskap?

" Hemligt? "

Ja.

" Förbjudet? "

Nej-eller ja.

"Det vill säga?"

Det vill säga, att det icke är förbjudet, men skulle kunna bliva det, om 
polisen erhöll spaning därom; och det var just för att undgå vissa 
besynnerliga efterforskningar, som jag och mina vänner upptagits av 
åtskilliga flyttningar, till den grad, att jag hindrades ifrån att söka 
dig i går. Men kom till oss!

"Du vet, att jag icke hälsar det slags sammanhang, vari man kan komma till 
polisen genom brist på uppfyllda plikter. "
Du har rätt: jag älskar det lika litet. Men detta sällskap har icke 
ett lumpet nöje till syftemål, icke oseder, icke det ringaste ont, ickedu 
bör kunna lita på mitt ord.

"Varuti består ert ändamål?"

Det är vad jag ej rar yppa, om du icke lovar att följa mig.

"Jag förstår, att ert sällskap måste hava sina mysterier, och jag vördar 
dem. Men du känner mig, Angely, och du ursäktar mig, att jag icke kastar 
mig i ett mörker av obekanta, kanske farliga, måhända brottsliga företag."

Brottsliga? vad vågar du tänka om mig?

"Det är sant. Jag återtager gärna detta for hastigt undfallna ord. Icke 
brottsliga således, men mörka och tillräckligt farliga förslager. Alla 
partier och sekter i Frankrike: bounapartister, carlister, 
republikanare-alla anse sig laglige. "

Constantin, här har du min hand! intet av allt detta. Det sällskap, varom 
jag talar, och vars medlem jag redan räknar mig till en ära och glädje att 
vara, har visserligen ett politiskt syfte; men rör icke störtandet av 
någon härskardynasti. Vi vilja Ludvig Filip icke det ringaste ont; vi 
avsky Fieschi och alla dessa, snart otalige, som ansett en kula böra bana 
vägen till Frankrikes lycka. Långt, långt ifrån sådant! Moderation, 
sanning, rättvisa, upplysning! ingenstädes våld, men överallt den verkan 
till ett bättre, som renad övertygelse kan skänka: sådan är vår lösen.

"Men till allt detta, vilket, som jag hoppas, ingen människa nekar vara 
förträffligt, behöves ett hemligt sällskap?"

Du känner icke ännu Paris, du känner icke en gång Europa: man nekar 
ingenstädes sanning, rättvisa och upplysning, såsom sats, såsom maxim, 
eller såsom ett vackert talämne i synnerhet på högtidsdagar; men man nekar 
deras utövning till alla människors räddning och väl.

"Du förundrar mig."

Du är kanske ett halvt år äldre än jag, men jag har blivit ett halvt år 
klokare än du, sedan jag hört-sedan jag avhört en Pere Hyacinthe.

"Vad? vilket namn? Min Gud-pater Hyacinthe? du känner då denna man!"

Jag förstår icke ditt hastiga utrop, Constantin? jag upptäcker en eld i 
dina ögon, som glimmar oförklarligt?

"Alphonse, vid Gud, säg mig allt vad du vet om honom! Men, det är sant, du 
har rätt att av mig fordra någon orsak till den hastiga förändringen och 
till mitt utbrott. Detta namn, min vän, står i nära sammanhang med vad jag 
upplevde i går. "
Jag kan ingenting mera säga dig, än att jag av honom hört ett 
undransvärt tal inom vårt sällskap.

"Lever pater Hyacinthe i ert sällskap? vad är han? vad slags betydelse har 
han där?"

Förlåt mig, sade Alphonse avbrytande, vi måste behålla vårt för oss; och 
den, som icke vill bliva en med oss, måste ursäkta det. För övrigt, 
Constantin, jag bekänner, att också jag är något nyfiken: vad vet då du, 
vad har du erfarit om honom? Igår säger du?

"Min älskade vän Alphonse! du min följeslagare på jakter och lustfärder i 
Normandie! " fortfor Constantin och satte sig, varpå hans vän efter en 
nick även intog sin ställning i det andra hörnet av kanapén; "vet du vad 
jag i går lärt känna?"

Jag kan icke uttrycka min förvåning och väntan!

"En flicka."

Verkligen? Och intet annat?

"Missforstå mig icke, Alphonse. Jag talar om ett väsende av det slag, som 
icke Paris kan skryta av att kalla för sitt. "

En ovanlighet således? vad klass tillhör hon?

"Efter vad jag har kunnat finna, tillhör hon ingen klass här. Hon är 
fransyska endast genom sin far, som en gång tillhörde detta land; hon har 
nu vistats här en tid och hon talår vårt språk; men för övrigt har hon 
intet av Frankrike. Alphonse, vad tycker du, hon är född på andra sidan om 
havet! kanske i en helt annan världsdel, kanske vid foten av rysliga, 
mörka, undransvärda berg. "

En negrinna?

"Nej? av sköna foräldrar, har hon själv den vitaste hy; låt mig tillägga: 
den täckaste själ."

Och du känner henne redan så mycket?

"Jag känner henne så litet, att det fortjänar kallas ingenting, och det 
har likväl varit tillräckligt for det omdöme jag fällt. Jag träffade henne 
ute i går vid en av dessa teatrar, som icke giva sina representationer på 
aftonen, utan mitt på dagen."

Vilken då?

"En sjöteater."

Du har varit på Navaloraman? Du har-huru länkar sig icke allt-men fortfar!

"Hon gick alldeles ensam. Jag bjöd henne armen, och med den mest 
okonstlade enkelhet tillät hon mig följa sig hem. Det var också ljust, och 
vädret det vackraste. Vi följdes åt till andra sidan om Seinen på en lång 
gata-förlåt mig, Alphonse, jag vet icke ännu namnen överallt här-men nog, 
vi nalkades en stor kyrka, med två torn, St. 
Sulpice, vilken i skönhet tävlar med själva Notre Dame. Hon stannade vid 
en port, och ville ej att jag skulle följa henne längre. Om din far icke 
tillåter, sade jag, så vill jag icke--"

Du kallade henne redan du?

"Det föll sig så, jag vet icke huru, redan på en bro över Seine; och sedan 
fortfor jag därmed, utan att hon tycktes hava något däremot. Vid porten 
sade jag: "Om din far ogärna ser, att jag går upp, så vill jag icke for 
vad pris som helst" - Min far? svarade hon; se på mig: jag går ju i svart? 
- "Ah? din far är död? Var övertygad, vidtog jag, att om din mor skulle 
misstycka min djärvhet att stiga upp"-Min mor? avbröt hon; jag bor icke 
mera på Elysee Bourbon, men jag skulle aldrig hava flyttat därifrån om 
icke min mor- "Store Gud! även din mor är då död? och du är av ödet 
alldeles överlåten åt dig själv?"-Jag skulle icke annars gå så ensam. 
-"Och bor alldeles ensam?"-Jag bor hos en släkting. -"En släkting? se där 
just vad jag anat! du bor hos ett fruntimmer?"-Ja.-"Av din egen längd? ett 
fruntimmer, som har den vanan att i sitt skärp bära en emaljerad blomma, 
en röd narciss med vita kanter. " Vid dessa mina uttryck släppte hon min 
hand av forundran; hon såg på mig med ett uttryck, som jag icke skall 
bjuda till att beskriva eller förklara; hon sade sakta och såg sig 
omkring: huru vet du allt detta? for Guds skull följ mig upp! icke är min 
släkting alls sådan, som du beskrivit; men följ mig... o Gud, då du vet så 
mycket.-Jag erkänner att jag något förskräcktes for hennes ord, jag nästan 
ångrade vad jag sagt, men jag lät icke for tredje gången bedja mig nalkas 
trappan. Vi gingo; hon forut och jag efter. Snart voro vi i en liten 
våning, bestående av fa, ej stora, men skönt möblerade rum. Bed mig 
omtala, Alphonse, allt vad jag här såg och erfor, och jag skulle kunna 
det? Hon tillät mig att sitta ner, och ett samtal följde, varuti hon gav 
mig upplysningar om sig själv, sin oförgätliga far, och om en viss stor 
ide, en världstanke, till vars utförande han offrat hela sitt liv. 
Förbättrandet av människornas tillstånd hade utgjort det allmänna syftet 
häruti, men i synnerhet den grymma, den avskyvärda slavhandelns 
avskaffande. Du skulle hava hört vältaligheten, varmed hans dotter utlade 
sin fars tänkesätt. Efter allt vad jag kunde finna, måste hon själv, ännu 
i denna stund och i detta Paris, vara eldad av ett stort-jag vill icke 
säga ett företag just, men av några vissa förhoppningar, planer, jag vet 
icke, kan icke säga vad. Hon lät mig icke känna någonting därav; men en 
skymt framstod likväl under hennes samtal, som lät mig ana en själ, 
upptagen av stora, ovanliga tankar. Slutligen sade hon: den ros, du 
beskrivit--kanhända har blott ett infall, eller en händelse gjort, 
att den inträffar med en prydnad, som också jag någongång bär. Meningen 
därmed och varföre jag bär den är det mig icke tillåtet att säga dig. Jag 
har erhållit den som ett minne ifrån en person, vars namn Europa känner."

Vad? jag spår

"Kan du säga mig detta namn, Alphonse, så vet du mera än jag; ty hon sade 
mig det ej. "

Men jag säger, att du gjort en bekantskap, som åtminstone är ganska 
förbehållsam.

"Jag begärde ej att av henne få veta vad hon icke självmant upplyste mig 
om. Hennes hemligheter och deras upplösning utgjorde icke det, som 
egentligen drog mig till randen av en fin emalj, till en själ, Alphonse! 
Jag kände mig förvandlad i hennes närvaro: även jag fann, att något mål, 
något stort och outsägligt mål måste varje människa leva för, eller hon 
lever icke."

Men pater Hyacinthe?

Constantin drog fram en låda och sade: "Alphonse Angely! ser du denna 
järnkedja av det mest fulländade arbete, och denna medaljong med ett 
Mariehuvud?"

Min Gud!

"Alldeles ett sådant smycke har även hon, endast med tillägg av ett litet 
kors av silver här nedanföre. Och när jag frågade henne därom, sade hon: 
även detta är en gåva. En helig man-helig såsom min far förstått detta 
himmelska ord - har givit mig det. Hans namn är Ambrose Hyacinthe; en 
pater, om du vill; likväl frågar du förgäves efter detta namn i Paris, ty 
i den yttre världen bär han ett annat. "

Under hela den senare delen av denna berättelse hade Constantins vän 
suttit som förstummad. Med klara, nästan lågade ögon såg han oupphörligt 
på den kedja och medaljong, som Constantin framtagit och visat honom. Han 
upprepade, nästan svärmiskt och for sig själv: "ett kors av silver blott 
hängde även härunder till på hennes? i allt övrigt var hennes kedja lik 
denna? och det hade hon erhållit av pere Hyacinthe?" Slutligen sprang han 
upp liksom inspirerad och utropade: "Nej! Constantin, nej! tro mig, av 
diamant, av infattade diamanter var korset därinunder. Men du har rätt, 
allt det andra, hela järnkedjan, hela Mariemedaljongen är alldeles lik 
denna, som du i en stund av den lyckligaste ingivelse tillhandlat dig!"

Det blev nu Constantins ordning att icke veta vad han skulle tänka om sin 
vän. Vad skall jag tro om dina utrop, Alphonse? känner du då den flicka, 
varom jag talar?
"Nej, Constantin, jag känner henne icke; just. Men hör likväl, om 
jag icke vet vem det är, som du menar. Hör på varje ord i min beskrivning! 
Eller - vad skulle jag förmå att uttrycka på detta sätt? Giv mig din 
crayon. "-Alphonse Angely tog ett papper och gjorde i hast en teckning.

Constantin Montmorency sprang upp, och att han vid igenkännandet av den 
tecknade bilden ämnade överhopa sin vän med tusen frågor, syntes utom all 
fråga, då några starka klappningar på dörren gåvo tillkänna en främmandes 
ankomst. Constantin vände sig med en viss häftighet åt nyckeln till, läste 
upp, och en ung man inträdde, som Alphonse igenkände för en av sina 
"särskilda" vänner.

Den anlände gav genom en djup bugning tillkänna sin vördnad för "herr 
baron Montmorency", varvid han fogade en ursäkt för sin självtagna frihet. 
Alphonse, hastigt återkommen till sitt vanliga goda lynne, utbrast: 
"behövs inga ursäkter, Thomas Flechier! Det är sant att jag icke forut 
anmält, det jag väntade din ankomst; men, Constantin! du skall säkert icke 
misstycka, att jag stämt denne min trogne förbundsbroder hit på denna 
stund för att få göra din, for honom verkligen dyrbara bekantskap. "

Baronen bad herr Thomas sitta ned. Han tyckte sig hava sett detta 
intressanta ansikte bland de sju eller åtta, som han den där aftonen mött 
i sällskap med Alphonse i Palais Royal. Herr Thomas emottog visserligen 
bjudningen, men kastade en blick på Alphonse, som tycktes innebära en 
fråga.

Angely runkade på huvudet till svar. Straxt därpå sade han likväl: 
"Montmorency! det är omöjligt att du kan neka mig och min vän här det som 
vi hjärtligt och öppet, såsom fransoser anstår, bedja dig om: infinn dig 
nästa måndags afton-du skall göra ett sällskaps bekantskap, du skall 
åtminstone lära känna dess medlemmar! "

Nästa måndag?

"Ja, Constantin; infinn dig på Café Foy vid Boulevard des Italiens: jag 
skall där möta dig och sedan föra dig till en salong. "

Omöjligt! Men tro for ingen del, att mitt nekande härleder sig ifrån en 
nyck eller den ringaste ovilja emot en förening och emot personer i 
allmänhet, som jag har all anledning att högakta. Men vet, Alphonse! vi 
talade nyss om en, som du minns--just till henne skall jag nästa 
måndagsafton: Alphonse! hon har givit mig tillstånd att göra henne detta 
besö... denna uppvaktning. Du torde förlåta mig, om jag säger, att intet i 
världen kan avhålla mig därifrån.
"Nästa måndag hos henne? Det är icke möjligt! Är det möjligt? Du 
skall besöka henne-huru dags? klockan 8 på aftonen?" Nej; klockan 6. "Ah - 
således två timmar förut! hela två timmar före - du lycklige!"

5 FEMTE KAPITLET.

En måndagsafton.

Huru intagande, då en utsatt dag till och med äger en utsatt timme? Vore 
även minuten, vore själva sekunden möjlig att bestämma! Men de äro det 
icke, och själva timmen, vem kan säga om den är så säker, som den lovat? 
Montmorency hade klätt sig med den utsöktaste enkelhet: denna smak, som nu 
är Paris så egen. I Normandie återstodo verkligen några halva minnen av de 
ducrainer, stora vita halsduksrosor och adeliga utmärkelser som for 
hundrade år sedan gjorde fransmannens dräkt så ståtlig. Constantin Armand 
de Montmorency hade medfört en och annan gammaldags övertygelse i denna 
väg. Under de dagar han promenerat på boulevarderne i Paris, hade han 
likväl redan till sin förundran tyckt sig finna modet något olikt emot för 
vad han hoppats; och han trodde i början att ingen enda adelsman, än 
mindre baron, vicomte eller greve, fanns kvar i huvudstaden. Han hade sett 
sig om på fruntimren: även deras dräkt bar vittne om detta "ingenting av 
dräkt", som han först ansag för en brist, en tomhet på förmåga att 
uppfinna, en formlöshet; men som småningom behagade honom. Detta lappri 
skulle emellertid ingenting hava verkat, och hela anmärkningen flutit bort 
som en dröm utan minne, ifrån en sådan mans huvud, som Constantins; om 
icke den där damen, vars hågkomst han fåfängt sökte forjaga ifrån sig, 
hade visat sig i samma enkelhet, och gjort det i förening med ett så 
utsökt behag. Man skulle icke hava väntat, att ett högstämt sinne skulle 
sänka sig ned med nöje över en obetydlighet utan namn; och emellertid är 
det visst, att han mönstrade sin garderob, och att han redan betraktade 
sina egna kläder med en högdragenhet och en skärpa, som fördömde över 
hälften ibland dem. Han gillade knappt något mer än en mörk, kanelbrun 
frack, nyss gjord i Rouen under artisten Biberons sax, och som han vid 
avresan varit på väg att lämna hemma, av fruktan, det den skulle kunna 
göra honom misstänkt för commis hos någon bankir. Och nu var det likväl 
just den han valde. Själva håret strök han ned i en lång slät chevelure, 
som gick utföre halva kinden, och i nacken visade en enda stor bred lock, 
kastande sin svarta glans emot frackkragen. Själv blott tjugotvå år, 
borde han väl gå såsom män av hans ålder nu brukade i Paris? Det ligger 
sanning i denna hans anmärkning; men han skulle aldrig förrän nu hava 
gjort en sådan.

Ifrån sitt hemvist vid rue de Beaune hade han redan kommit bort över rue 
de Verneuil och började beträda den långa Universitetsgatan. Han besåg 
sitt ur och fann det visa på tre kvart till sex. Tre kvarts timme for 
bittida ännu! förfärliga tid! utbrast han och tvang sina steg till 
långsamhet: till mindre hastighet. Utan att veta det, ökade han dem 
likväl, och snart var hans gång åter densamma som ifrån början .

"Vad skall hon svara mig? Jag skall förmå henne att förklara sig, " 
samtalade Montmorency med sina egna tankar. Han såg sig om på trottoaren, 
där han gick i grannskapet av ett elegant hus; ty hastigt tyckte han sig 
hava en lång vandrare vid sidan, som gick honom alltför nära. Hans ögon 
föllo då in i ett stort spegelglas, som satt i dörren till en bod: han 
märkte att det icke varit någon annan än sig själv, han sett. När han 
betraktade figuren, fixerade mannen honom skarpt tillbaka och syntes göra 
honom den bistra frågan: "Constan

tin Armand! vart ämnar du gå? vad företager du?"

Han slog ned sina ögon, undvek bilden och påskyndade sina steg. Men snart 
såg han åter upp: "hon måste förklara sig--hon måste besvara mig!" utbrast 
han sakta, tvekande. "På denna afton vilar kanhända mitt liv och även 
hennes framtid. Men hon torde icke vilja rätta sig efter mig? Hon har 
detta underbara som skall ske i tankarne; och för vad, min Gud? Hon måste 
omtala, i vad förhållande hon står till pater Ambrose Hyacinthe. Men ha. . 
. jag vet ju icke ännu om hon älskar mig? vad rätt har jag då att begära 
så många upplysningar, och att hon skall följa mig!"

"Men är jag icke föraktlig? svag?" fortfor han. "Har jag icke redan en 
gång förr i dag, då jag ställde min bön till den heliga Madonnan, 
förebrått mig, att jag sökte samtal med en obekant, om vilken jag icke en 
gång fullkomligt känner huruvida hon tillhör vår saliggörande kyrkas rätta 
och gallikanska tro? lutar hon icke mera åt den spanska katolicismen, än 
åt den sanna? Och har icke Madonnan själv helt nyss ur spegeln talat till 
mig i min egen bild? och gjort mig en rättvist nedslående fråga? Ah" -slöt 
han och tryckte hastigt, knappt märkbart högra handen emot bröstet i 
hjärtats grannskap, gjorde ett litet snabbt försvinnande korstecken i 
luften, och utbrast: "mitt samvete anklagar mig för ingenting: jag går! 
Och ännu mindre har jag något att förebrå henne. Oss bör Madonnan skänka 
en framtid: jag hoppas och tror! Men-vad rättighet har jag att säga oss?"

Han fortsatte sin väg, tigande. Vid slutet av rue de l'Université 
vek han åt höger och kom till grannskapet av 
det gamla, ärevördiga hus, som fordom utgjort klostret vid St. Germain des 
Pres, men nu är lokalen för en pension. Han sökte ingenting där; han steg 
vidare och nalkades slutligen kyrkan St. Sulpice, som med sina två 
majestätiska torn behärskar hela denna trakt och till och med ser långt in 
i den mörka, rysliga förstaden St. Jacques.

Ännu var klockan icke över halv sex. "Tortyr, som man givit namn av tid! 
Förfärligt, att hava en utsatt timme! det går icke an att komma for 
bittida då; det är icke skickligt. " Han måste ännu vandra, han kom till 
Odeon.

Det var icke italienska operans säsong; Odeons arkader stodo icke nu 
uppfyllda av en spektakelgirig människomassa i kö; men han fann därinne en 
mängd säljande och köpande, han kom till ett litet bord, där man serverade 
allmänheten med dagens alla tidningar, och det föll honom in att förströ 
sig med le Siecle.

Han var i sanning för tankspridd att kunna kallas en god läsare. Huru 
skulle icke annars nyheterna under Afrika, om Algeriet, om fransmännens 
stridigheter med den tappre och fruktansvärde arabfursten Abd-el-Kader, 
samt den viktiga frågan om en ny överfältherres försändande till franska 
kolonien, hava spänt hans uppmärksamhet? Han förbigick allt; och hans 
likgiltiga ögonkast förirrade sig ned i bladet ända därhän att komma in 
ibland polisnyheterna.

En man, som känner sig skuldfri, skådar utan bävan, men därföre icke utan 
rörelse och deltagande listan på anklagade, stämde, arresterade, dömde, 
straffade, eller ur fängelserna bortvekne. Läsningen behöver dock icke 
alltid vara underhållande. Zangiacomis fruktade namn upplivade väl 
emellanåt det torra innehållet for varje annan än Montmorency; men han 
ägde ingen kännedom om denna store polisman. Likväl kunde han icke undvika 
att med en liten betänklighet runka på huvudet, när han såg ryktet om 
oroligheter, som skulle hava försports i förstaden St. Antoine, där 
arbetare, gesäller och lärgossar träffats i flera hopar, med utseende att 
hava samlats mindre för göromål på verkstäder, än på gatorna. Något 
bestämt våld hade man icke iakttagit ännu, det är sant; men innevånarne i 
denna förstad, med Julii-kolonnen vid sin sida, buro en i polisen 
annoterad karaktär, som gjorde, att ett par ordväxlingar i ett gathörn av 
Charenton eller la Roquette med skäl betraktades under allvarsammare 
synpunkt än örfilar, till och med sparkar, givne å annan ort, där man 
visste att sådana ingenting stort ville säga. Hastigt kommo Montmorencys 
ögon in på en rad, där han läste namnet på en person, stämd till ansvar 
för oöverlagda uttryck, fällda just vid porten till Menilmontantska 
slaktarhuset--allt i samma farliga förstad. Han begrep icke själv 
varföre detta namn fästade hans tankar: han genomlopp i minnet alla sina 
bekantskaper, men träffade där ingen, som hette "Gaspard Fenelon". Och 
icke desto mindre stod namnet för honom såsom känt; han tyckte sig helt 
nyligen hava hört det; och ansiktet på en ungkarl anmälde sig i hans 
inbillning, uppritande sig for hans tankar med stora svarta ögonbryn och 
glänsande, brinnande ögon. Vem är det? vem kan det vara? känner jag honom? 
Nej, jag känner honom alldeles icke. Jag vill icke veta av honom. Jo -men 
jag känner honom bestämt! Jag har mig om honom icke det allraminsta 
bekant. Och-och han skall upp i polisen?

Ha! utbrast Constantin, avbröt sin tysta monolog, lade bort tidningen och 
steg hastigt upp. Alphonse Angely har en av dessa bekantskaper, som ingen 
människa borde äga! Nu minns jag fysionomien: det var en av de där 
herrarne, som åtföljde Alphonse i Palais Royal. Gudskelov, jag finner att 
han åtminstone icke är häktad. Låt mig se efter ännu en gång-nej. Han har 
allenast blivit kallad, kallad till morgondagen, att svara för ett ord, 
som han fällt till en person, den han kallat konungens katt. Gott. 
Emellertid är det ganska illa för Angely. Angely, har jag icke alltid 
varnat dig!

Han tog upp sitt ur. Visaren antydde, att endast två minuter återstodo 
till sex. Glad, med klappande hjärta och snabba steg, avlägsnade han sig 
ifrån Odeon för att åter nalkas kyrkan St. Sulpice, i vars grannskap på 
den lilla gatan, som bär namn efter de Blinde (rue des Aveugles), han 
stannade vid en port och ringde tvenne gånger med strängen.

Han hörde inifrån raska steg, kommande utfor en trappa. Icke en betjänt, 
men en med särdeles omsorg klädd ung man låste upp. Montmorency steg in. 
Men den anlände måste icke hava öppnat porten för hans räkning egentligen, 
utan for sin egen; ty han trädde med detsamma ut. Vid möten i dörrar och 
portar händer det icke alltid att man tilltalar varandra, men sällan kan 
man undvika att hastigt se varann i ansiktet. Montmorency studsade: det 
var ansiktet på honom, om vilken han nyss läst i tidningen. Men han var 
redan ute på gatan och porten emellan herrarne tillslagen.

"Och han kommer ur detta hus? här, där hon bor? Bor också han här? Eller 
har han varit på besök?"

Många, många vistas i ett hus, det betyder alldeles ingenting! svarade han 
sig själv med en säkerhet, som bar uti sig hela osäkerhetens känsla. Han 
gick trappan upp. Skymning och tystnad omgåvo honom i farstun utanför 
döbattangen, i vars nyckel han grep.

Han besåg ännu en gång dörren, låset, farstun, trappan, allt; och han 
insåg bestämt, att han icke gått vilse, utan befann sig där han 
skulle. "Hon har givit mig tillstånd till detta besök, 
måndagsaftonen klockan sex; jag är här och jag finner dörren-stängd!"

Han vågade några knackningar. Genast, och alldeles som om någon innanföre 
endast stått och väntat på en signal för att öppna, drogs en rigel varsamt 
ifrån därinne, låset gick sakta, försiktigt, långsamt upp, och Montmorency 
trädde in.

Fruntimret, som i egen person öppnade, neg nu för sitt främmande och sade 
med en röst, litet mystisk, men full av glädje: "huru noggrann! alldeles 
på det utsatta klockslaget!"

Montmorency steg undan, förfärad. Vad såg han? Den andra damen, hon med 
det andra ansiktet, stod framför honom; hon, som han till sin lycka icke 
återsett allt sedan sin första promenad i Passage Colbert; hon, som han 
nästan glömt. "Jag har misstagit mig om våningen," utlät han sig; "förlåt 
mig, jag ber!" Han nalkades utgången.

Alldeles icke: var så god och stig in-svarade hon och öppnade dörren till 
det lilla sällskapsrummet innanföre, som han ganska väl kände sedan sitt 
föregående besök. Det är den överenskomna timmen, fortfor hon, allt är 
ganska riktigt.

"Kan det vara möjligt? Men det är icke möjligt!" tänkte Constantin, 
stannade på golvet, trädde icke ett steg framåt; men tillät sig att med 
ögon, rätt genomträngande och skoningslösa, betrakta den person han hade 
framför sig. Hövligt eller ej, men han kunde icke undvika det. "Nej-!" 
utbrast han snart i sin känsla, "densamma kan hon icke vara, som-. " Hans 
tankar vågade icke fortsätta, men vid den tysta och hastiga mönstring han 
anställde av den obekantas ansikte, fann han likväl, att han första gången 
gjort henne orätt, då han tyckte henne vara avskyvärd. Dessa stackars drag 
hade förargat honom, emedan de voro helt andra, än dem han sökte, och de 
voro så även nu. Vackra kunde han visst icke heller kalla dem; näsan var 
kort och trubbig, ehuru naiv nog; ögonen, fast icke små, dock för ingen 
del stora; ej alldeles utan eld, det är sant, tvärtom speglade sig i dem 
en icke obetydlig klokhet, om icke klipskhet; men ej den ringaste skymt 
syntes av den himmelska, den svärmiskt täcka dager, vilken dragit honom 
till sig så hos henne, Navaloramans åskådarinna, och som han redan vågade 
kalla sin bekanta. Glad, nästan säll i den övertygelsen, att det ändock 
icke måste vara hon, skilde sig hans rynkade ögonbryn artigt åt, han 
bugade sig förbindligt och sade: "madame! jag har misstagit mig om huset, 
ehuru jag själv icke kan förklara huru det tillgått."

Med en lätt, en inbjudande och nästan intagande åtbörd svarade den andra: 
jag försäkrar, att intet misstag skett. Stig in i kabinettet och 
dröj där, medan jag några minuter avlägsnar mig. Ett annat besök har nyss 
varit här, och jag kan icke beskriva huru glad jag känner mig över, att 
herrarne icke träffade tillsammans. Även det skulle visst ingenting hava 
betytt; men-bättre som det är. Var så god! jag går blott in åt andra 
sidan. Det skall icke länge dröja. För övrigt, det hade verkligen 
ingenting betytt; ty den andra var blott en-en-en artist, som lämnade en 
tavla. Var så god och stig in.

"Det andra "besöket" har jag verkligen träffat, " sade Montmorency, och 
ögonbrynen iakttogo åter sin medfödda vana att sammandraga sig utan 
ägarens tillåtelse eller medvetande.

Träffat? yttrade hon, med ett kort steg tillbaka och med en något större 
blekhet, än sin förra. Träffat? och var?

"Där nere i porten. "

Och--samtalat?

" Nej . "

Det vill också ej det ringaste säga, vidtog hon nu glad och gjorde på sin 
ena klack en hastig vändning, en halvrund. Men träd dit in, jag ber. Jag 
måste omkläda mig. Det skall icke dröja.

Hon gick med dessa ord.

Constantin drog sig in i kabinettet till vänster. Att den långa, 
svartmuskiga och i hans ögon rätt misstänkte man, som han sett vid husets 
ingång, verkligen också varit härinne, förekom honom som en sak, nödig av 
förklaringar. Dessutom hade han i hast fattat det beslutet, att av själva 
den okända damen, som han emot sin vilja här råkat, söka utforska en 
upplysning om hennes sammanhang med den älskvärda bekantskap, som han en 
gång fört hit hem, och vars rum han nu allt mer och mer igenkände.

Constantin stod i kabinettet, och så upprörd var han, att han icke en gång 
kunde förmå sig att sitta ned. Men det drog ut på tiden.

Han började gå fram och åter i rummet. Vid en av dessa oroliga vändningar 
föllo hans ögon på någonting, stående på ett bord, men emot väggen och 
överhöljt av mörkblått krusflor.

Han stannade tvärt. "Se där: detta är tavlan, utan tvivel!" viskade han 
till sig själv. "Detta har "artisten", som jag mötte, burit hit. "

Han steg fram, drog floret undan: en förträfflig, en med utsöktaste färger 
målad tavla avslöjade sig för hans blickar.

"Det är hon! store Gud! men vad betyder detta skilderi? vad skall det 
föreställa? himmelska Madonna," fortfor han med ett djupt, men dämpat 
anskri: "vad? vad i alla Heligas namn är det? Hon skulle då vara en-"

Hans händer utbredde och upphöjde sig mekaniskt framför mål ningen. 
Hans ögonkast, fulla av fasa, skärpte sig ännu mera för att upptäcka vad 
han hade framfor sig, och om han icke möjligen misstog sig.

Men han misstog sig ej. På tavlan stod en flicka, och hennes ansikte var 
det fullkomligaste porträtt av henne, som han redan så varmt tillbad. 
Hennes blick hade man målat lik en förklarads: ifrån hennes hår utgöt sig 
en glans, och kring kinderna låg ett underbart skimmer, som konstnären väl 
haft aktning nog att icke framställa i formen av fullkomliga strålar, men 
åskådaren kunde ej undvika att ana ett uraniskt sken likväl. I sin hand 
höll hon ett svärd klingan till hälften blodig, spetsen ännu liksom 
rykande. Inunder låg figuren av en åldrig man: på ett djupt sår i bröstet 
syntes, att han nyss blivit genomborrad.

Jesus-Maria! Hon-och hon skulle då vara en mörderska?

Han tyckte sig till och med nästan igenkänna den mördade gamle mannens 
drag: drag, omisskännliga for varje fransman. Med en avsky utan namn 
ryckte Constantin hastigt floret ned över tavlan igen; han hörde steg i 
det yttre rummet.

6 SJÄTTE KAPITLET.

Gabriele Mimanso.

Dörren öppnades till det lilla rummet, där han befann sig, och ett 
fruntimmer trädde in med sakta steg. En robe av mörkgrönt sidensarge, i 
vecken skiftande åt violett, slöt sig tätt och älskvärt omkring ett feeri 
av jungfruligt, tyst, fromt behag. I skärpet satt, under hjärtat, en röd 
blomma med några fina, vita strimmor. Han igenkände henne, som han sökte 
så.

"O Gabriele! " utbrast han, "så ser jag då verkligen ändå dig? Dig träffar 
jag här likväl? Det är de Helige vare lovade, icke längre den andra, hon! 
det är i sanning Du?"

Klockan är sex, svarade hon; det var ju överenskommet?

"Låtom oss icke tala härom, Gabriele." Han tystnade ett ögonblick, 
forsjunken i beskådning av henne, och han sade till sig själv: "kan det 
vara möjligt? nej, nej, det är icke så! hon är icke, vad tavlan -vid de 
Helige, nej!" Därefter föllo hans blickar åter åt sidan, och han fortfor 
högt: "I dag-jag hade haft så mycket att fråga dig om. När jag utbad mig 
tillåtelsen att få besöka dig, då lågade några frågor på mitt hjärta; och 
när jag för en timme sedan vandrade ifrån mitt hem for att njuta frukten 
av ditt löfte, brunno ännu samma frågor de viktigaste för mitt liv-de 
brunno på min innersta själs vita altare. Och likväl, var äro dessa frågor 
nu? Jag har fått nya, min Gud! och jag vet icke huru jag skall begynna."

Då han såg, att hon steg ett steg tillbaka, gick han efter henne och tog 
hennes hand. Hon blickade ut genom dörren, som hon icke fullkomligt stängt 
efter sig.

"Låt oss bliva härinne," sade han och slöt dörren. Ånyo tog han hennes 
hand och förde till sina läppar. "Får jag kyssa den?" viskade han.

Hon såg upp med ett barns öppna blick; men en hastig skygghet, lik den 
sjuttonåriga jungfruns häpnad eller halva förskräckelse, blandade sig 
likväl i tycket; försvann hastigt; men kom åter. Dock försvann den igen. 
"Constantin," sade hon, "det är ju i kväll den måndagsafton, varom vi 
talat?"
Han upptog ej hennes ord. Icke heller kysste 
han hennes hand. Han stannade i denna rörelse på vägen, höll handen upp 
mitt framför sig, betraktade den, skakade på sitt huvud, ögonkastet 
mörknade och han utbrast: "i denna späda, vita, mjuka-i denna hand, som 
liknar en ängels-har ett svärd nånsin sutit, Gabriele? ett blodigt svärd? 
"

Constantin, jag förstår icke? undföll henne: hennes uppsyn förändrade sig 
icke.

"Du förstår mig ej? verkligen ej? Då behåller jag din hand, " utropade 
han, tryckte den till sin mun med hänryckning och kysste den länge, 
häftigt, utan uppehåll. En tår stänkte ned på det gröna sidensarget. 
"Gabriele," sade han, "hemligheter omgiva dig. Att jag älskar dig, det vet 
du; jag har talat om min själs glädje och sorg vår sista gång, redan; nu 
kom jag for att även fråga dig, om du--men tyst, ej härom nu. Stora, 
besynnerliga skuggor ser jag röra sig omkring dig, Gabriele; vad skall jag 
tro? vad måste jag tro?"

Vad vill du tro?

"Vad vill? vad jag vill tro? Stå icke längre vid dörren: vi måste ej vara 
främmande för varandra. Sätt dig; och, efter du har bjudit mig -jag vill 
icke säga så-men efter du har förunnat mig att komma i dag, så tillåt även 
mig att sitta ned vid din sida här; se så. Vilken soffa? Vet, ljuva, 
madonnalika flicka, jag döljer icke mitt namn. Och jag önskal nu också 
känna ditt-icke namn, ty det vet jag, Gabriele Mimanso! det skänkte du mig 
redan förra gången; men-huru skall jag begynna? Din själs namn är det jag 
ber dig om: du ser, att något trycker mig. Det är ditt hjärtas namn-man 
kallar det också karaktär. Men låt mig icke såra dig! Jag bönfaller hos 
dig om ett svar: har -har du-har-"

Constantin, yttrade hon med ögon, så mörkt glimmande av det djupaste 
svart, att tårar syntes på väg därutur. Du hade några frågor, sist; du 
sade mig sist, att du hade en fråga att göra mig då? Och det var ju 
dårföre du har kommit?

"Undvik mig icke, Gabriele. Du skall icke göra som andra kvinnor. Du är 
för god, jag menar, du måste vara--jag önskar, att du skall vara for god 
att göra som andra bruka. Det är sant, att jag hade en eller tvenne frågor 
sist; men det är icke om dem jag vill tala nu. Jag måste hava något annat 
besvarat först."

Oh-jag nästan förstår dig: fråga mig! fråga mig!

"Får jag fråga dig allt vad jag vill? Får jag tala så oinskränkt, som till 
min bästa vän? Om allt? förstår du vad allt vill säga? Vill du närma dig 
till mig?"

Fråga, for Guds och den Korsfästades skull, utbrast hon och lutade 
sitt huvud så nära hans bröst, som den bästa syster skulle hava 
gjort. Utan sorg och ånger, men fullt av bön och tårar var det ögonkast 
hon gav honom.

Han tog under västen upp Mariemedaljongen, som i järnkedjan hängde om hans 
hals. "Du har också en sådan, Gabriele! du känner detta huvud?"

Ack? och detta heliga, sköna huvud bär du ständigt på ditt hjärta, 
Constantin?

"Ja. Men hör! omfatta denna medaljong med sammanknäppta händer, tryck den 
till din mun, kyss den, och lova mig därefter, att jag skall fä fråga dig 
allt vad jag vill, och att du skall svara mig på allt? "

Flickan steg upp. Hon tog det järnsmycke, han räckte henne, och hon icke 
blott sammanknäppte sina små, vita händer däromkring, men hon föll även 
själv på knä framfor Montmorency härunder. Hon förde Madonnans bild till 
sina läppar, som i detta ögonblick syntes mera högrött glödande än 
någonsin; hon kysste den tre gånger, och åter tre; hon nedböjde sin pannas 
svarta hårfäste ända till golvet, höjde sig ånyo upp, såg på honom och 
sade med en röst, likasom ur ett annat hem: fråga mig nu, Montmorency!

Han blickade på henne, men teg. Han ville förlänga himmelen av detta 
skådespel. Slutligen viskade han: "Gabriele, jag har ingenting att fråga 
dig. "

Vad?

"I sanning."

Jo, du har!

"Efter detta, intet. Nej, vid Gud! jag har ingenting."

Ack, du har!

"Nej . "

Men jag, jag ber dig därom. Din Gabriele bönfaller hos dig, tala! Ty det 
är något du misstänker; jag förstår, att så är.

"Efter du fordrar, och efter så är att jag skall något fråga, så säg mig: 
tillåter du, att jag gör så här?" Utan att vänta på hennes svar, likväl, 
uppreste han henne i sin famn, tog Mariehuvudet, som hon nyss hade kysst, 
och förde det till sin egen mun.

Hon log och sade sakta: våra kyssar hava råkats? Men jag är icke nöjd på 
detta sätt, Constantin. Jag önskar, att du måtte säga mig vad du menat i 
dag; ty om skuld och natt omsluta mig, så är det du, som skall upplysa 
mig. Min far är död-min mor lever icke. Betänk noga vad jag säger till 
dig: jag tror på dig!

"På mig? Det får du icke. Du är kristen och känner Madonnabarnets namn."
O Constantin! Jag tror på dig!

"Men är du då så ensam?"

Ja.

"Det är icke sanning: du är icke ensam. "

En djup och lång suck sökte sig väg ur hennes bröst. Nej, jag är icke 
ensam, svarade hon, du har rätt. Ack, Constantin, om du visste, huru ensam 
jag är.

"Vem är då, vem är-" med denna inledning ämnade han begynna fråga henne om 
den andra damen, hennes liknelse, och i vad förhållande hon stod till en 
mellanträdande fantom. Utan tvivel ville han väl också veta meningen med 
den förfärliga tavlan och Gaspard Fenelons besök; likasom i vad ställning 
pater Hyacinthe stod till allt detta. Men han avbröt; han förmådde icke 
anslå strängar, vilkas ljud skulle kunna såra det ömma och serafiska 
väsende, han tyckte sig hava vid sin sida. Han ville försöka ett annat 
ämne, som kanske kunde giva honom nyckeln till hennes eget lynne, och 
varefter han sedan skulle kunna bedöma vad avseende vore att göra på 
mysterierna omkring henne.

"Gabriele", sade han, "detta ögonblick är for mig så intagande: låtom oss 
lämna alla frågor och svar, som kanske hava sin rätta plats i biktstolen 
allenast. Skänk mig nu i stället en berättelse, som under dessa dagar så 
ofta föresvävat mig likt det angenämaste jag här i världen skulle kunna få 
höra. Tala om din fosterbygd, dina föräldrar och din barndom. Du har 
endast med några ord låtit mig förstå, att icke Paris har att skryta över 
ditt upphov?"

Nej, nej, tro mig, tro mig, Constantin! jag är icke född i Paris, och jag 
avskyr Paris. Men jag vistas här, jag måste vara här ända tills-Och du 
vill verkligen höra några ord om mina första somrar? om min far och mor? 
om min store morbroder? Du vill det? Vad jag älskar dig! Nej, Constantin, 
Madonnan hör och ser mig: jag är icke en pariserska.

"Men du är fransyska likväl?"

Troligen. Jag förmodar det. Om du vill kalla mig så? Skulle du tycka om, 
att jag vore det?

"Mitt tycke? men berätta mig endast allt. Var icke så sparsam på ord om 
dig själv. Jag behöver, jag anhåller, jag vill-Gabriele? har någon älskat 
dig så som jag? önskar du ej göra mig till viljes?"

Ingen har nånsin älskat mig

"Upprulla då utan betänkande för mig en tavla, som du lätt förstår huru 
min syn längtar att få förlora sig i betraktelsen av. Låt mig få försjunka 
i ditt barndomslandskaps färger. Din store morbroder? Vem menar du 
härmed?"
En hjälte. En furste! Bergens store vän, dalarnes svalka och 
skönhet. En ljungeld över sanden skulle du se, och dessa folks 
förskräckelse. Ja, fransmännens förskräckelse, Montmorency! slöt hon med 
en nick, vari helt hastigt och oförmodat ett skarpt hot strålade.

"Jag häpnar! men stig icke upp, Gabriele. Sitt kvar här i soffan. "

Min far var fransos, Constantin; han var ifrån detta Paris.

"Lugna dig. Sätt dig åter: låt mig få kyssa din hand. Skänk mig din 
barndoms historia, men i en mild och skön berättelse. Stora olyckor hava 
omvärvt dig, jag förstår det, lugna dig!"

Icke omvärvt; mig nej, Constantin, icke mig.

"Jag döljer icke för dig, Gabriele, att jag förskräcks ibland, och jag kan 
knappt uthärda det uttryck, som din panna, ditt utseende antar -vid 
tillfällen. Var därföre mera skonsam, omtala allt i en stilla och himmelsk 
ro."

Du förskräckas! Jag tror dig icke, fortfor hon leende; men jag vill sätta 
mig, efter du så önskar. Det är min far, Constantin! det är min far, som 
har lidit.

"Har han rest i främmande land?"

Nej; han var i mitt land.

"Jag begriper; men detta land var främmande for honom. "

Det var så först; men det blev hans land.

"Han övergav således sitt eget goda Frankrike?"

Länge och nesligt hade hans släkt blivit förföljd i detta Frankrike; han 
måste lämna det, och han for till sitt nya hemvist. Har du hört nämnas om 
de höga Lowat-klipporna? eller om Ammers spetsar, där snö lever utan att 
någonsin dö? Men jag minns, det är sant, här kallen I dem Atlas. I 
Atlasbergens dalar vila sköna länder, Constantin: känner du Tlemecens stad 
och mandelskogarne omkring Tlemecen? Du anländer dit ifrån Tafna på Orans 
kust, om du vandrar eller rider emot middagssolen; men till Oran kommer du 
ej härifrån, utan att först segla över det stora, grönsvarta, salta 
vattnet.

"Afrika är då din fosterbygd, och du har rest över Medelhavet? Detta 
stolta och vådliga hav har aldrig jag beskådat. Till namnet känner jag 
likväl Tlemecen i Algeriska riket, ej långtifrån Marockos gräns Och 
Tlemecen är din födelsestad?"

O om du hade sett våra cisterner i Tlemecen. Människan glädjes där, fast 
middagssolen bränner, och kamelerne sträcka ej försmäktande halsar emot 
hettans sand. När du har sett de vitblåa liljorna vid marmorbrunnarnes 
rand, då säger du: jag vill dö i Tlemecen.

"Jag torde en gång komma till detta land. Algier är nu Frankrikes koloni, 
och våra arméer skola snart segrande slå ut sina fanor över Atlas' höjder 
och dalarne dem emellan ända till Beladulgerid och 
Sedjelmesse. Jag ville se Tlemecen. "

Kom!

"Frankrikes vapen vila litet i denna stund. Men jag hade lust att fara 
ditöver, när striderna åter på allvar begynna. Snart skola våra bajonetter 
besegra de arabiska horderna i väster och i söder; själva det sköna 
Dadellandet skola vi taga. När du då en dag får se Frankrikes liljor på 
ett baner skåda ned ifrån tält, som varit arabers, då skall du påminna dig 
en, som förde dessa liljor dit, for att av dig vinna segrens högsta lön: 
du skall kanske då tänka på-"

Fransyska fanor svaja ifrån arabernas tält? Aldrig!

"Vad?"

Constantin, vi hava mycket att hämnas, och vi skola hämnas! Fransmän skola 
icke taga Abd-el-Kaders land.

"Vilka menar du med ui? Du hatar således Frankrike? Det skulle vara din 
fiende? Du avskyr fransmännen? Dina blickar förvandla sig i hast till 
lågande flammor!"

Jag älskar icke Frankrike, jag gör det ej. Frankrike har gjort min far-och 
hans far!-for mycket ont. Jag ha-ja, vare det utsagt! -jag hatar, jag 
avskyr en-fransman!

"Vad skall jag tro? min Gud! " utbröt Montmorency för sig, och han kände 
sig nära tvungen att söka undvika anblicken av hennes uppsyn. Men hon 
fortfor:

Constantin, o Constantin, segla bort ifrån förräderiets gårdar, våldets 
och giftblandningens hem. Kom, ack kom till skuggsköna dalar, där ära och 
tro blomma under mandel och orange. Där skall du få se hästar (utbrast hon 
hastigt, med en oförmodad vändning, och sprang upp, likasom hade hon 
påmint sig någonting); men, Constantin! icke hästar, snabba som fåglar, 
utan som åskans ljungande blixtar, då den Höge åker över Atlas i sina moln 
och ur kogret strör brinnande pilar över dadelpalmer, som buga. Och du 
skall få se män, som kunna tygla dessa hästar!

Montmorency satt tyst betagen, mer än till hälften förskräckt över det 
forändrade utseendet i hennes ögon.

7 SJUNDE KAPITLET.

Loria Za Maima.

Snart försmälte likväl den mörka, vilda högheten i Gabrieles uttryck. Lik 
en fransyska, åter, satte hon sig ned i soffan. Sina händer utsträckte hon 
icke mer under åtbörder som då man siktar med en lans, hon höjde icke 
högra armen såsom förde hon en sabel, och vände ej den vänstra liksom med 
en sköld. Hänryckningen strålade väl ännu ur ansiktet, men det syntes huru 
den allt mer drog sig in i hjärtat, for att vila och tiga där.

"Constantin," yttrade hon efter en liten stund svärmiskt sakta, "du skall 
veta, Constantin, att hemma hos mig finns ett land, som heter efter dig: 
Constantineh!"

Då han ännu ingenting sade, fortsatte hon, men fick ånyo en röst, vari låg 
foga mindre än uttrycket av en prinsessas ynnest: "följ mig! Tlemecens 
jord ligger åt väster ifrån Algier, men öster därom utsträcker sig 
Constantineh ända till Zeugitan och Farachise i Tunis' rike. Far på havet! 
sköna vimplar skola svaja ovanför våra segel och en god vind ifrån norden 
föra vår fregatt. Men jag skall sätta dig till furste över Constantineh, 
om du vill? Du skall bliva en konung. Min morbror skall göra dig därtill. 
Vi få dock icke resa ännu, jag måste vistas i Paris ända tills--"

Den store Abd-el-Kader själv är ganska säkert din morbror? utropade 
Montmorency.

Hon gav honom sitt ja med en kort, förnäm nick. "Det är vad jag älskar hos 
er, fransmän," sade hon, "att I veten fatta höjden av en fiendens storhet. 
Jag avskyr Frankrike, och två eller tre av eder stam stå såsom en vanära 
på jorden. Men det är vad som har förtjusat mig i Paris, att jag på tusen 
gravyer, oljetavlor och sköna prydnader i fönstren sett Abd-el-Kaders 
bild, icke illa tecknad, ej försämrad med flit genom en fiendes aviga 
hand, utan ädel såsom Moslemin anstår och sådan som han är. Du skulle se 
Abd-el-Kader själv! och till häst, o Constantin Armand! då bleve du varse 
åskans ande, ridande över jorden och förvandlande allt stoft till stoft."

Men vad har du då, milda, sköna Gabriele, att hämnas på oss?
Dotter av en fransos, bör också du vara på vår sida. Det är icke din 
morbror du tillhör, och ej for hans rike du har att leva. Du är icke 
mahomedan. Du skall minnas din fader i himmelen, din fader på jorden, och 
att Frankrike äger dig.

"Min far tillhörde icke detta land och folk."

Jo!

"Constantin, min far har blivit mördad. "

Din far?

"Hemsökt blev han ända bort i sitt nya hem. I Afrika mördade man honom. En 
fransysk hand gjorde det. "

Ha?

"Fråga mig nu, om jag, om vi hava något att hämnas. "

Och Frankrike skall då-varje fransman måste i ditt hjärta uppbära det hat, 
som med rätta endast tillkommer brottslingen? en bov, en lönnmördare 
kanhända?

"Ja, en lönnmördare."

Och du vill straffa Frankrike för en uslings handling? för en enskilds 
bedrift?

"Icke en enskilds."

Vad? men? huru skall jag förklara dina gåtlika ord? Hör mig, skönaste, 
bästa Gabriele-han tog hennes hand och tryckte den varmt, men 
lent-Gabriele, någonting förfärligt döljer sig i vårt grannskap, men jag 
vill, att du själv skall lyfta floret ifrån din hemlighets tavla. Upptäck 
allt for mig! jag har svurit dig min kärlek. Ej blott mitt hjärta, men min 
arm och min egendom äro dina. Här skall du kanske behöva dem, om du också 
i Afrika är rik och mäktig. Förtro dig till mig, men förstå mig! förtro 
dig till ingen utom mig. Det är så jag önskar och vill: jag bedjer dig 
därom. Vad-vad-och framfor allt vem är det, som du har att hämna dig på? 
Ej en enskild, säger du?

"Du önskar då höra om jakten? Du vill veta, huru den olyckliga gasellen 
hetsades och drevs av nordens vildsinta blodhundar? Ja, Constantin! 
Gasellen jagades genom vattentomma öknar, stupade förgången och dog. Du 
vill höra min släkts historia?"

För Madonnans skull: det är just min önskan.

"Montmorency!" viskade hon, men hon fortsatte ej. Hon fattade med ena 
handen den fina järnked hon bar om sin hals och vars slut hängde under 
sidensarset på hjärtat. Hon uppdrog Mariehuvudet, som här varit dolt vid 
kedens slut, gjorde korstecknet däröver, räckte det sedan med en bedjande 
blick över till Constantin och sade: "knäböj du för detta huvud, likasom 
jag för en stund tillbaka gjorde for din medaljong. Vad de bägge två äro 
lika? din och min? det tycker jag om. Men böj ett knä! så skola dina ögon 
tro på mig under det du ser mig tala, och du skall icke hålla for 
osanningar de dunkla ord jag har att berätta dig, efter du vill höra om 
min far och min mor. "

Med livlig förtjusning uppfyllde han hennes önskan. Även han kunde icke 
hindra sig ifrån att, såsom hon förut, med bägge sina händer förenade, 
omfatta den bild han heligt rysande kysste, och som nu for honom var 
dubbelt himmelsk, vid minnet av dess hemvist. Slutligen bugade han djupt, 
och lämnade den briljanterade järnbilden tillbaka.

Hon tog den; och efter en flyktig nalkning till sin egen mun, som hon 
hoppades att han ej skulle bliva varse, lät hon Mariehuvudet ånyo 
forsvinna ned i vecken emellan siden och alabaster.

"Joseph-Gabriel, chevalier de Mimas, " började hon, "var namnet på en ädel 
fransman, bördig av Paris. Själva huset, där min far såg dagen, vet jag. 
Jag skulle kunna visa dig det, Constantin; huru många gånger har jag icke 
stannat därutanföre och betraktat dess svarta murar? Det ligger emellan 
rue Dauphine och Guenegaud. Oh, jag-jag skall dit-i afton! rätt snart, om 
en liten stund! klockan är snart åtta! o Constantin, dessa minnen döda 
mig: jag kan icke, jag förmår, jag vill icke fortsätta min berättelse."

Avbryt ej; skänk mig dina föräldrars öden. Kom ihåg, älskade Gabriele, att 
jag ännu icke en gång fått höra så mycket som din mors namn.

"Loria Za Malma!" utbrast hon högt till svar; och hastigt uppsprang härvid 
i hennes ögon åter detta sken, som liknade en eldflamma: ett mordiskt, 
nästan carnivort tycke, och det oaktat ändock så sublimt, att det över 
hela hennes ansikte göt ett förklarat, ett oförklarligt utseende.

Montmorency, ehuru han aldrig sett Gabrieles mor, kunde i detta ögonblick 
ej tvivla på, att han nu i dottren såg hennes avbild framför sig. Han 
tyckte sig, spöklikt, hava ett mahomedanskt väsen i sitt grannskap, gjorde 
snabbt ett korstecken i luften och viskade: jag besvärjer dig, vik!

Därefter, med förändrad och mild åtbörd, tog han Gabrieles hand, böjde ett 
knä och sade: "minns, jag anropar dig därom! minns Madonnan, minns den 
relik for helig dyrkan och kärlek, vilken du, Gabriele, likasom jag, nyss 
omfattat med sammanknäppta händer, tillbett och kysst!"

Ett himmelskt leende flöt vid dessa ord över Gabrieles panna. Hon var ånyo 
en fransyska. Med fint och lätt behag undföll henne: "stig upp, Armand!"

Jag släpper icke din hand och jag stiger ej upp, förrän du med lugn, 
tillåt mig att säga, med kristligt lugn fortsätter den berättelse du 
har börjat.

"Begär ej av mig vad en dotter icke kan. Jag ämnade med glädje och frihet 
på en utford tavla visa dig min släkt och vad vi lidit: jag förmår det ej. 
Men hör några spridda drag. Sammansätt dem med kärlek: utför allt själv, 
Constantin, i din själs stilla och fridfulla inbillning. Jag är icke 
Iycklig, som du. Men du skall i ditt hjärta kunna måla färdigt det 
fantomlika utkast, du får av henne, som du. . . älskar?"

---"Att jag heter Gabriele efter min far, förstår du nu.-Redan före den 
stora händelsen, revolutionen, levde min fars fader i detta land. -Han 
forföljdes bittert av en furste här, Filip, hertig av Orleans, denne, som 
ni kallade Egalite. Min fars fader hade vågat älska en kvinna, på vilken 
hertigens ögon fallit; och han fick henne till äkta. Min fars fader 
dog.-Min farmor, som upptäckt koppen med giftet uti, skulle hava blivit 
mål för en ny förföljelse, då revolutionens stormar bröto ut och störtade 
våldsgärningsmän till jorden.-Men en blodig avgrund slukade ej blott 
furstarne, utan även adeln. Min farmor flydde med sin späda son. Efter 
forlusten av all sin egendom ville hon försöka att rädda det käraste liv 
hon visste.-Ifrån Toulon ämnade de segla över havsviken till Italien; en 
kapare kom ifrån södern; det franska fartyget togs; min farmor och hennes 
son fördes till Algier. Där gick hon som kristen slavinna, och hon dog, 
Constantin, under sorg och ett svårt arbete.-Min far var tio år vid början 
av detta århundrade, och han levde som slav i Algier. Han uppväxte och 
blev femton år. Stark, förståndig och skön vann han tycke inför de ädle 
maurers ögon i denna stad.-Maurer heta hos oss de araber, som gå in och bo 
i städerna; kabyler heta vi ute på landet. Men de mauriske köpmännen gåvo 
den fransyske ynglingen medel att fly ifrån de förhatliga turkarne, deyens 
grymma anhang.-Min far gick söder ut till Atlas. Här levde han lycklig och 
ensam, klädde sig i palmernas stora löv, åt dadel och drack mjölk; ty 
många berber beta här sina hjordar. Han tänkte mycket över människorna nu, 
över döden och slaveriet. Till Frankrike vågade han sig ej åter, och han 
ville icke, om han ock ifrån kusten kunnat. Ifrån Blida drog han sig till 
Milliana, vandrade till Mazuna, Maskara och Hammait. -Så gingo tio år och 
han kom till Tlemecen. Om jag nu finge måla och kunde tala! Min far var 
tjugufem år gammal, och i Tlemecen fann han nåd uti en Almoravids 
hus.-Constantin, vet du vad det innebär att vara en Al-Moravid? I kallen 
det här Al-Marabut, eller endast Marabut, Marbod, ty I kunnen ingen rätt 
arabiska, ingen skön mauriska i Paris. Men Almoravid betyder en helig; och 
säll är den, som födes av Almoravidernas ätt, ty han är korad till 
eremit i den stilla öknen, för att där av alla med vördnad höras, och till 
fältherre i lägret, för att där av alla lydas.-Sidi Mahiddin var en sådan 
Almoravid, och han bodde i Tlemecen. Han ägde flera gemåler. Med en av 
dem, som bodde i Maskara, hade han en son, vilken sedermera har blivit 
sitt folks härförare i Atlas och nu kallas med ett namn 
Abd-el-Kader Alhadschi. Men en annan maka födde honom dottren Za Maima, och 
hon bodde med sin mor avsides under tälten vid cisternerna utom Tlemecen, 
där stadens stora olivskogar begynna.-Chevalier de Mimas hade vunnit nåd 
hos Almoraviden: Sidi Mahiddin behandlade honom ej som en träl, utan som 
en vän och son. Dock, emedan han var kristen, ville Mahiddin helst se 
honom utom staden och lät honom vistas i grannskapet av sitt hus och sin 
maka vid cisternerna.-Riddaren de Mimas bortlade sin franska titel och 
alla namn, som ingen förstod: vårt folk kallade honom helt kort Mimas, 
varav blev Mimaso och slutligen Mimanso. Så hette han till sin död och jag 
efter honom. -Mimanso älskade Sidi Mahiddins sköna dotter Za Malma. I fem 
år talade han mycket med henne och hennes mor: läste, sjöng och 
undervisade dem. Den kristna tro, som hans egen mor i Algier under 
slaveriet styrkt honom uti, meddelade han dem.-Emedan den store Mahiddins 
maka i Tlemecen icke var hans gemål på samma sätt, som hans förnämsta 
makar eller hans hustru i Maskara, behövde han icke för sin släkts skull 
vara så grannlaga på hennes och sin dotters sällskap där; han vredgades ej 
över sin dotters kärlek till en främling, den han själv värderade, ehuru 
av en annan tro. Sidi Mahiddin var en upplyst och klok man; han hatade 
icke de kristna för deras tankar, ehuru ofta för deras handlingar, och så 
gör även Abd-el-Kader, hans son. Mahiddin tillät sin dotter Za Malma att 
älska den fransyske riddaren, som varit en slav; han lät dem förmäla sig 
på kristligt sätt genom en helig munk, vilken vistades flyktig i Tlemecen 
på denna tid. -Jag blev fodd. Constantin! min far var trettio år, då jag 
såg himmelens ljus på jorden: jag växte upp vid hans sida, han lärde mig 
allt och sade mig även sina öden. Ty ödena bära oss alla på sina vida, 
svarta vingar. Huru min far älskade min mor! Han ville kalla henne med ett 
europeiskt namn, och han sade Laura. Men vårt folk hörde ljudet såsom 
Loria; och jag med min mormor, vi lade helst tillsammans Loria med Za 
Maima: vi kysste min mor och vi älskade henne högt.-Nu vet du allt. Men du 
vet ingenting om döden.-Jag var redan tolv år och min far fyratiotvå: vi 
kristne räknade därvid året 1832, men vårt folk i Tlemecen tänka alltid på 
Mahomeds flykt ifrån det heliga Mecka, och de kallade därföre detta år 
1210. Då steg min mors store halvbroder, Abd-el-Kader, upp ibland sina 
landsmän, blev Maskaras emir och anförde sedan 
vårt folk emot fransoserne, som kommit till Afrika. När eder fältherre tog 
Algier, Mostaganem och Oran från de vilda turkarne, slavherrarne vid 
havskusten, sågo vi, araber, det gärna; med då han ville tränga in åt 
Atlas, reste sig Abd-el-Kader, och de flesta stammarne stodo upp under 
honom. Många skarpa strider slogos nu, och vapenvilor slötos emellanåt. 
Min far, ehuru fransman, kunde dock icke älska den styrelse, som satt vid 
rodret i Frankrike, och som fördes av en Orleans' hand. Ända till min far 
i Afrikas dadelparker hade ryktet nått om julidagarne år 1830; och över 
denna förändring till Frankrikes frihet jubilerade han, ty det adliga hade 
han längesedan glömt, avlagt och bortbytt emot det mänskliga. Han gladde 
sig således åt året 1830. Men eder konung Ludvig Filip-ha--jag kan icke-"

Med lugn, Gabriele!

Hon fortsatte: "Ludvig Filip är son till Egalite. Hans far var den Filip 
av Orleans, om vilken jag talat med dig förut. Han har sin faders själ."

Du gör konungen orätt, Gabriele.

Flickan betraktade Montmorency en stund genomträngande och tyst. Med en 
isande köld tillade hon därefter: "Ludvig Filip är en mördare! "

Constantin sprang upp. Vid Gud, du ljuger, du är förledd! utropade han. Du 
forstår icke dessa ämnen; du är en kvinna.

"Ludvig Filip har mördat friheten i Frankrike," vidtog hon med en liten 
vändning i rösten. "Men låt mig glömma detta, som rör mig foga; jag talar 
om Afrika och om min egen far. Riddaren Mimansos skicklighet, klokhet och 
kunskaper, skulle hava kunnat gagna Abd-el-Kader ganska mycket, om han 
velat bistå sin svåger med sina råd och sin verksamhet under kampen emot 
fransoserne och den Algeriska kolonien. Han gjorde det ej. Han älskade 
icke Frankrikes konung, men han stred ej emot fransmännen. Dock ville han 
icke heller biträda Desmichel, Clauzel, Berthezene eller Bugeaud, edra 
generaler och härjarne av vårt sköna land. Så satt han ensam i Tlemecen, 
fredlig och skild ifrån bägge partierne. Men sedan kampen med omväxlande 
Iycka fortfarit länge, beslöt min far uppträda såsom medlare och arbeta på 
en fred, vilken kunde förskaffa den nya franska staten, Algeriet, lugn, 
och likaså giva säkerhet åt Abd-el-Kaders unga välde i Tlemecen, Maskara 
och Hammait. Han ville inleda de bägge fienderna till fastställande av 
gränsor och billiga villkor. Han började själv livligt älska detta 
Algeriet, varuti han anade en dager någon gång kastad över sina egna 
älsklingsforhoppningar till mänsklighetens väl, och där han redan såg 
åtminstone det yttre, grova slaveriet avskaffat. I sådana ändamål 
företog han sig att göra resor emellan Tlemecen och Algeriets huvudstad; 
han talade med vårt folk och med edert. Jag kallar dessa vallfarter heliga 
i stor och mänsklig mening, far jag det, Constantin? "

Fortfar, Gabriele!

"Vi voro på en av dessa resor, vi voro redan i trakten av Blida och ej 
långt ifrån Algier: jag och min mor ledsagade ofta, och just också denna 
gång, min far, min älskade, min oförgätliga far! Vi överföllos av ett band 
fransoser; min mor och mig rörde ingen: tvenne gingo fram och genomborrade 
min far i min åsyn!"

För rov eller for vad? och skickade av vem?

"För vad, och av vem, frågar du? Hans olyckliga dotter, som du här ser, 
känner svaret på dina svarta frågor, Constantin. De tvenne dolkmännen 
flydde; vi foro till Algier med den mördades lik. Här mötte oss en annan 
fransman, vars namn var Ambrose Hyacinthe. Han yppade för oss upphovet 
till den avskyvärdaste, den grymmaste gärning. Mördarnes händer voro lejde 
av--Ludvig Filip."

Omöjligt! Man har bedragit dig.

"Montmorency! samma ädle man av din och min fars nation, som för min mor 
och mig uppdagade det rysliga dådet och som gav oss att se hemliga brev 
och andra papper, bestyrkande hans utsago, gick även så långt i godhet, 
att han försåg oss med penningar för den överresa hit till Frankrike, som 
vi beslöto att företaga. Han till och med beledsagade oss på det farliga 
havet, ty även han skulle till denna jord; han landsteg med oss i Toulon; 
han förde oss till Paris. Min mor och jag bodde först på detta hotell, 
Elysee Bourbon, varom du nämnde en dag. Men ack, min mor är icke mer! hon 
har dött i den smutsiga, kalla, fula, avskyvärda staden. Ensam går jag i 
världen, Montmorency-så ensam-men ha!" utropade hon: ögonen började 
sammandraga sig och tindra som bloss, "jag skall icke glömma för vad det 
var, som jag reste ifrån Afrika till Paris-"

För detta, utan tvivel! utropade Constantin och sprang upp, nalkades 
bordet vid väggen och drog hastigt krusfloret ifrån målningen.

Se här, Gabriele! Det är då detta, som skall ske? Denna liggande, åldrige, 
under dolken förblödande man, är konungen-se hit! det är Ludvig Filip! 
ingen kan misstaga sig på hans drag.

Överraskningen, varmed flickan upptäckte tavlan, bevisade, att hon icke 
förut vetat av den, om också ämnet själv förut i hennes själ var 
hemmastatt, och hennes inbillning många gånger målat den scen, hon nu 
entusiastiskt insög med sina kroppsliga ögon. Hon stirrade på vad hon såg 
med brinnande blickar, med en carnivor förtjusning, och med en liten 
rörelse omkring den annars så sköna munnen, liksom ville hon uttala 
en ryslig besvärjelseformel. Hon upplyfte och sänkte armarne framför 
tavlan och nickade bifall åt sin egen bild, i vars höjda hand den blodiga 
dolken satt. "Det är likt!" viskade hon med halv andedräkt ur det högt 
slående bröstet; "det är likt! tack Gaspard; jag förstår, att det är du, 
som har målat mig denna minnestavla. Det skall ske! det skall ske! det 
skall ske!"

Gabriele, du står vid brädden av en förfärlig, en slukande avgrund

"Jag vet det," sade hon långsamt, återkommande till sig själv, sakta och 
halvt leende. "O min far, min far! o min mor! Men det gör ingenting. Allt 
skall gå ganska väl! Det skall. Oh-det skall lyckas! Man har lovat mig 
det-lovat med visshet. Sedan seglar jag åter hem över havet, jag seglar 
under trefärgad vimpel till mitt land. Och du skall följa mig, Armand! o 
Armand de Montmorency!"

Han störtade till hennes fötter, omfattade hennes händer och höljde dem 
med brinnande kyssar. Gabriele, för Madonnans skull, hör och tro mig! Du 
är grymt förvillad-missledd-förrådd åt döden!

"Förrådd? du skall icke förråda mig, du älskar mig."

Du är omgiven av fiender.

"Fiender? Alla hysa vi en tanke och en vilja, lik min; alla. Och även du, 
Constantin Armand, du skall bistå mig. Du har svurit, att du älskar mig; 
du har själv bett mig, att få vara mitt biträde: du skall! du skall!"

Han lämnade hennes hand, steg hastigt upp, gick med mörk blick och häftiga 
åtbörder flera slag över golvet i det lilla rummet. I ett ögonblick 
stannade han tvärt framfor henne och sade: Jag har svurit och jag håller 
mitt ord. Jag skall bistå och hjälpa dig; men jag gjorde mitt löfte under 
ett villkor: du måste förtro dig åt mig ensam och åt ingen annan. 
Konungamord far icke bliva.

Gabriele studsade, och det såg ut som om en liten aning av vrede ville 
uppmåla sig i en ring omkring hennes mun. "Jag lovar dig, Constantin, att 
jag icke skall förråda dig for mina vänner," sade hon, "du vore annars död 
innan klockan i St. Sulpice slår tolv i natt; du, som redan vet så mycket. 
Men ack, jag älskar dig, " slöt hon med en helt annan röst. "Jag älskar 
dig, och du skall leva. Du måste bistå mig: du måste! du måste!"

Hon gjorde ett litet uppehåll, steg upp ur soffan, gick till fönstret; men 
kom snart åter tillbaka. När hon nu ställde sig framfor Constantin, med 
hela den naiva, den åter så kloka minen, varuti intet tecken till svärmeri 
mera kunde skönjas, och som så utmärker den parisiska, politiskt bildade 
fransyskan, kunde han knappt undvika att fråga sig själv, vart allt det 
förfärliga, allt det afrikanska nu ånyo i hast för svunnit? Men hon 
tog hans hand lätt och sakta i sin, och sade:

"Montmorency, vem är då du? och vem är Ludvig Filip? Månne han är legitim, 
såsom man bör, för att vara legitim? Är han då en Bourbon av den rätta 
linjen? Är han Carl X:s bror eller son? Och vem är du, Constantin baron de 
Montmorency, som så högt vördar juliiusurpatorn, att du glömmer den 
rättmätiga konungagrenen, om någon nånsin skall vara rättmätig? Svarar du 
mig, att du är folkets man, att du föraktar detta påhitt, som man kallar 
legitimitet, och att du är republikan-välan!-är då Ludvig Filip folkets 
man? har han hållit vad han lovat i juliisolens anblick? och varom talar 
väl nu den stolta kolonnen, rest på den fallna Bastiljens plats, om ej om 
brutna eder?"

"Constantin!" fortsatte hon, "vilken är då du, som bär ett av Frankrikes 
skönaste namn, men du ser och hör icke Frankrike? Dina fäder hava ej 
fruktat att trampa höga förrädare under fötterna; de hava stungit lans i 
bröstet på Frankrikes fiender. Är Ludvig Filip eder konung, han, som 
varken är det i legitim mening eller i franska folkets? Månne han är något 
annat, än en fiende i landet? Och du-du bävar tillbaka för en fiendes 
mördande, såsom vore det ett konungamord? "

Gabriele, utbrast han, vid Gud! det är icke du, som yttrar alla dessa 
oratoriska satser. Förrädiska talare i något förrädiskt sällskap hava 
skapat farliga sofismer och lögnaktiga påståenden; men din mun, tro mig, 
är for ren att eftersäga dem. Och-älskade, sköna Gabriele!-du bedrar dig 
även om dig själv. Ty det är icke Frankrike du vill tjäna genom denna 
rysliga bedrift; det är din fars död du vill hämna på vår konung.

"Ja", svarade hon med ett högst melodiskt uttryck, men så djupt ur det 
innersta av bröstet, att det, oaktat sin rena klang, lät hemskt. "Ja, 
Constantin, minfar är det första, ty han är mig närmast; Frankrike är 
blott det andra, som min hämnd skall tjäna, du har rätt. Men är då ej 
detta nog for Frankrike? Vad kan du begära mer?"

Gabriele, hör och tro mig, Ludvig Filip var aldrig den, som utsände 
banditerna emot din far; jag giver dig mitt huvud härpå!

"Montmorency, du älskar mig, men du är okunnig i denna sak; du vet intet 
därom. Du bjuder mig ditt huvud, men jag tager det ej, ty jag har ditt 
hjärta. För osanningen ansvarar du mig blott med ord, med ett ord, som din 
önskan skapat; men en annan har bevisat sanningen med skrift och brev. O 
vad hör jag! klockan slår åtta? Redan! jag måste bort-bort till dem! I 
afton skall ett viktigt beslut fattas! Och ej skall sedan mången 
morgonrodnad gå upp för falska ögon!"

Gabriele, jag vet vart du går. Du skall till ett hemligt sällskap på 
denna timme. Jag visste detta förut. Gå icke!

"Gud! och det är Montmorency, som skall tala så till mig?"

Gå icke! På knä säger jag: gå icke!

"Ar det min faders Gud, som sänder dig så hämmande i min väg, för att 
avbryta min bana? eller är det min moders och morfaders Gud? Nej-omöjligt! 
Omöjligt-säger jag. O Allah! Allah! Constantin, stig upp. Allah, Allah! 
det är Guds vilja, och det skall ske."

Det skall icke ske! det får icke ske! Det är den heliga Madonnan som 
sänder mig till dig.

"Ha-Madonnan var en moder. Så hör, Constantin, det du ännu icke vet. Loria 
Za Maima var ock en moder-och hon var min. När hon låg på sin yttersta 
bädd här i Paris, uppflammade hennes ögon for sista gången, hon fattade 
min hand och hon sade: "döda din faders mördare, eller jag går ifrån 
jorden utan att hava haft ett barn. Kyss mig på att du så gör, eller jag 
återser dig uti intet av paradiserna. "Jag kysste min mor, och hon dog. 
Förstår du, Constantin, vad ett ord är, när omkring det en kyss strålar, 
likt de himmelskas gloria? Jag går! jag går! "

Till mord alltså. Till konungamord. Za Maïma är då det namn, som i dag har 
vunnit seger över Madonnans. Oh

"Constantin! "

Och utförandets plan skall fattas i afton? redan i denna kväll? Jag 
forstår det. Så säg mig, vilken blir planen?

"Bliv en med oss, och jag talar. Jag tiger nu."

Constantin hörde steg i det yttre rummet, och han anade, att man kom for 
att påminna Gabriele, det tiden var inne. Det svartnade för hans ögon, han 
nedkastade sig emot soffan, han tryckte händerna konvulsiviskt emot 
pannan. Slutligen tyckte han en hand nalkas låset; fjäderlikt sprang han 
upp, gick till Gabriele och sade:

Välan! mitt svar är färdigt: konungamordet äger mig. Men Gabriele-ett 
enda, ett enda, och det skall du icke neka mig. Gå till sällskapet, ty du 
måste så; jag kommer icke med nu, jag är icke invigd och kan ej. Men avböj 
där allt beslut för i afton. Du är deras utförarinna, jag förstår och ser 
det. På dig beror detta. Hör mig-ingen plan i kväll! Blott i kväll icke! 
Det är mig, som du först måste rådslå med; ty också jag har nu en bestämd 
avsikt, en säker plan. Lovar du mig endast det, så är du sedan härskarinna 
över min arm, mitt hjärta, mitt förstånd, mina gods

Hon gav honom en liten nick, full av den dunklaste, men vänligaste himmel.

Dörren gick upp och in trädde ett fruntimmer, med en sidenkappa hängande 
över armen, och en promenadhatt av stort och eget slag; tydligen för 
Gabrieles räkning. Constantin såg upp: vad blev han varse? Han igenkände 
den där andra damen.

"Hon var således ej densamma? hon var en annan! och huru kunde nånsin en 
sådan fruktan falla mig in?" Vid denna tanke sammanknäppte Constantin 
ovillkorligt sina händer med en tyst tacksägelse. Han kände inom sig en 
belöning från höjden for det modiga beslut han nyss förut fattat.

Han bugade sig i särskilda och upprepade gånger för de två fruntimren och 
gick.

I trappan sade han till sig själv: "min stackars konung har då vunnit 
uppskov, åtminstone för denna afton. Jag skall rycka honom undan lögnens 
försåt!"

8 ÅTTONDE KAPITLET.

Samvetet vid kaminen.

Tisdagen, det vill säga, dagen efter den, som vi sist upplevde, befinna vi 
oss på ett annat, ett forut alldeles obekant ställe, och vi se oss omkring 
med de ögon, som läsare och författare alltid hava rättighet att äga. Vi 
betrakta ett vidsträckt, högt, men mörkt rum, i vars bakgrund en kolmassa 
brinner på kaminens äril, och ovanför vilken en hög trymå återkastar de 
halvdunkla föremålen i rummet. Denna stora kammare har blott ett enda 
fönster åt en smal, skum gata; och även for detta fönster äro jalousierna 
fällda. Det lider väl något mot aftonen, men är dock icke så sent eller 
mörkt ännu, att man ej i halvdagern eller i glödens sken kan upptäcka de 
stora fåtöljerna med purpursammet, det långa, svarta skrivbordet, jämte 
flera tavlor över heliga ämnen och några prydnader, som likna reliker.

Från ett inre rum kommer nu en man i fotsid, violett sammetsnattrock 
hitin, åtföljd av sin kammartjänare eller hovmästare. Denne stannar 
vördsamt bakom honom vid dörren och frågar: "befaller herr greven något 
vidare, än att jag om en kvarts timma-precist en kvart-insläpper de fyra 
herrarne? Vaxljusen stå på bordet; skall jag tända dem, herr greve?"

Hör, Darmez, jag har förbjudit dig, att säga greve. Varföre dessa 
gammaldags onödiga vanor från provinsen? Jag är icke greve, och redan min 
far upphörde därmed. Jag är republikens man. De lägre tjänarne, som icke 
äro initierade, må, om de vilja, använda denna tomma artighet. Men du, min 
redlige, min trofaste Darmez, du, som jag anser mera för vän än tjänare: 
en gång för alla, Darmez! och låt det nu vara sagt.

Hovmästaren bugade djupt.

De fyra herrarne släpper du in, när tiden kommer; men se väl efter, att 
inga flere äro på gatan, då de ingå. Ljusen få stå otända; här lågar ännu 
en skön glödbrasa. Maka bergeren närmare eldskärmen, så skall jag sätta 
mig, tills de komma.

Darmez lydde, och sedan hans herre satt sig med ryggen vårdslöst, men 
förnämt tillbakalutad emot ländstolen, gick han ut och låste

dörren.
Skenet från kaminen föll på en lång, majestätiskt vuxen, skön man i 
sina bästa år. De buskiga, men väl bildade ögonbrynen prydde en hög panna, 
och inunder glimmade ett par ögon, som i glans tävlade med den låga, som 
de tyst och uppmärksamt betraktade framfor sig på ärilen. Slutligen 
hördes, likasom med smärta utpressat ur bröstet: "Ha!-och det är jag, som 
skall se mig så gäckad!"

Litet därefter fortfor han i samma halva ton för sig själv: har jag icke 
lett denna flicka, har jag icke fört henne, steg för steg, till målet; 
och, så nära framme, stiger hon åt sidan, och det i min egen närvaro? En 
sådan afton till, som den i går aftons, och jag svarar ej längre för 
-svårt är att tillbakahålla ett lågande raseri. Men tyst, Ambrose 
Hyacinthe, då du hittills så klokt och betänksamt-så skoningslöst och 
dyrköpt må jag tillägga-förberett allt, allt; skall då en sinnets 
överilning sönderslita ditt verk i sista stunden? Nej! Men vad skall jag 
säga Örngillets innersta grad, när ledamöterna hitkomma om en stund att 
rådpläga? Skall jag öppet förtro dem allt vad jag gjort? på egen hand 
gjort? for att av dem få ett lika öppet råd tillbaka i denna kritiska 
stund, som flyr ifrån oss, om den ej nu begagnas?

Dessa herrar-fortfor han i sin monolog-älska, som jag, republiken; de 
erkänna, som jag, att konungadömet, så konstitutionellt det må vara, blott 
är en dålig fars, nyttig för varken folk eller konung, men hindersam for 
bägge. De finna, såsom jag-dessa fyra herrar åtminstone-att konungen måste 
dö för folket. Ty på någon annan väg blir det aldrig republik i Frankrike. 
I den brytning, då den gamle förhatade fallit, och efterträdaren ser sin 
tron bestridd av Buonapartister eller hertigen av Bordeaux: i detta svall, 
som händelser skola öka, kan en stark, en genomträngande folkmening göra 
sig gällande, som stjälper tronen för alltid, och endast i styrelsens 
spets sätter män, valde av nationen, för nationen ansvarige, och ur stånd 
att handla annorlunda än till Frankrikes väl. De yttre graderna av 
Örnförbundet känna icke, eller erkänna icke nödvändigheten av denna död. 
De arbeta blott för lägre, ehuru också ganska goda ändamål, 
hantverksklassernas emancipation; de tro, att detta utgör vårt sällskaps 
hela mål. Deras iver skall på sin dag bära goda frukter, den även; icke 
blott för hantverkarne själve, som väl behöva lindring, utan ock såsom 
bidragande till den katastrof, vi fem bereda.

Men dessa fyra herrar, som komma om en kvart, och som med mig göra 
fem-håll tyst! det knäppte i dörren? det knäppte i krucifixet? Nej; 
ingenting!Jag sände ju igår till Notre Dames kapitel 3,000 frank för Ave's? 
Ingen fara! här är stilla som i livets grav. Men dessa fyra, som rätt nu 
besöka mig, säger jag, vad skall jag kunna våga med dem? Så långt 
äro de komne, att de gilla konungamordet, och detta betrakta de som en ren 
sak. Men Loyolas heliga grundsatser fatta de ej, att medlen renas genom 
ändamålet; och jag vet icke, om jag skall kunna tala om för dem allt vad 
jag uträttat utan dem, för att bringa företaget dit där det är? Men 
omtalar jag intet därav, huru skola de kunna råda mig nu? och jag leda 
dem?

Ludvig Filip är ett underbarn; han är en man, stående i utomordentligt, i 
osynligt beskydd. Huru annars undgå döden så många gånger, som han gjort? 
vara hård, vara oträfflig för så många kulor? Jag har lärt känna hans 
unders hemlighet; många av de ytlige fransoserne skratta däråt, men jag 
skrattar icke. Drottningen, Ludvigs gemål, har skänkt honom en Madonnabild 
på deras kröningsdag, och så länge han inpå kroppen bär denna bild 
hängande i en ked av hennes hår om sin hals, kan ingen mördares vapen, 
ingen kula träffa honom. Paris känner denna anekdot lika väl som jag; men 
det ler med sitt vanliga tomma lättsinne. Jag ler icke.

Det är till konungens lycka, som man skrattat åt hans hemliga amulett; ty 
därföre har det icke fallit någon in, att begagna sig av denna 
omständighet. Men jag förstår detta. Jag vet, att Ludvig är osårbar av 
vilken mördare som helst, så länge han har denna amulett på sig: jag vet, 
att det är förgäves man laddar, måttar och skjuter in i hans vagn. Det 
träffar aldrig!

Ar det då icke rätt vad jag gjort och förberett? Ett fruntimmer måste 
insmygas i hans hov, måste anställas, och måste

Men detta fruntimmer borde förena högst underbara och stridiga egenskaper. 
Det borde vara antagligt på hovet och i drottningens inre krets genom 
antingen sin börds eller sin individs utmärkthet; måste vara den 
smidigaste, den mest fulländade fransyska; måste hava något i sin person, 
som intar själva den gamla konungen. Men tillika måste hon äga den 
förfärliga djärvhet, att hon, närmande sig i en lycklig stund under natt 
eller dag, icke bävar för att med ena handen rycka undan hans försvar, 
hans amulett, och i det samma giva honom stynget med den andra. I Paris 
står ingen Charlotte Corday att träffa; och i våra landsorter, nu, i denna 
egoistiska, slappa tid, utan all upphöjning, utan all religion, utan all 
känsla for det stora-förgäves söka vi henne.

Huru länge tänkte jag ej på denna gåta, som syntes mig alldeles omöjlig 
att lösa, tills det lyckliga infallet nådde min själ. Av de tvenne 
oumgängliga egenskaperna-en fin elegans och ett djärvt hjältemod, ända 
till fullkomlig köld för döden-var redan vardera för sig icke det lättaste 
att träffa, träffa till den höjd, som här behövdes. Tillsammans syntes de 
mig så mycket fåfängare att hoppas på. En lust att föra vapen, så 
stor hos en kvinna, att den icke skyr undan för samhällets högsta person 
och ej bävar tillbaka för sin egen överhängande fara, om en sådan finns i 
Paris, så är det blott på våra teatrar. Det var härvid, som mina tankar 
föllo på avlägsna länder och främmande världsdelar, på Afrika, på Algeriet 
och Atlas. Vid dess fot, i dess sol mognar ju druvan till en rätt glöd, 
och kvinnohjärtat väl också? tänkte jag. Var allt detta orätt?

Ledsen vid Paris, far jag på vinst och förlust över havet till vår nya 
koloni. I Algier far jag höra anekdoten om chevalier de Mimas, vars far 
förföljdes av Filip Egalite och dog; jag far höra omtalas, att han redan i 
sin ungdom rymt från Algier till araberna, att han blivit gift med en 
mauresque, och att han hade en dotter av utomordentlig skönhet, men som 
tillika genom den uppfostran fadren givit henne, ägde den utsöktaste 
bildning. Då uppgår ett ljus för min själ, och jag märker, att en hand 
lett mig, även mig! till den resa, som jag efter utseendet blott av ett 
infall företagit; ty alla föras vi av de osynlige. Här finns då verkligen 
en flicka, som har på en gång--tänkte jag. Men klart är, likväl, att om 
hon också genom att bära afrikansk blod i sina ådror, skulle till min 
Iycka hava det vildaste och raskaste anlag for dolk och sabel, så kan, då 
hon tillika är en bildad, en fransk karaktär, denna fallenhet för 
stridomöjligen vara stark nog förmitl behov, utan att särskilt uppeldas, 
ledas emot konungen, stegras, retas, eggas. Jag upptändes av begär att få 
se familjen Mimanso, och jag tänkte göra en resa till det inre av Afrika; 
då jag far höra, att riddaren själv med gemål och dotter är på väg till 
Algier. Då mognar mitt djärva beslut och hela min plan ligger färdig som 
en karta för mina ögon: mäktiga makter gåvo mig den! Jag låter mörd--tyst! 
är jag ensam? min hederlige, redlige Darmez, har han läst dörren? ha, att 
det skall blåsa, så att det höres mitt i Paris! Hösten kommer-ånej, 
jalousien viftar ej längre: det är stilla vid fonstret! Genom lejda händer 
finner riddar Mimanso sin död utanför Blida; och genom mina utskickade 
föranleder jag mor och dotter, att med den mördade ej återvända till 
Tlemecen, som varit långt och omöjligt, utan i stället resa in till 
Algier. Jag träffar dem här-händelsevis, i deras ögon-jag ser dottren, jag 
märker en entusiastisk fason och jag gläds. Fullkomligare medel hade jag 
aldrig kunnat möta på jorden till ett stort, ett outsägligt värv. Jag 
bevisar både henne och modren lätt, att riddaren, vars far redan 
forföljdes så av en Orleans, stupat som offer för ett fortsatt hat emot 
släkten, och att Ludvig Filip lejt de banditer, som färgat Blidas jord med 
det oskyldigaste blod. En pariserska skulle väl knappt hava fastnat på en 
så ytlig, en så föga rimlig dikt; men denna fransyska från Atlas--o vilka 
svärmiska ögon! vilken förmåga att tro! vilken älskvärd himmel i 
denna frihet från allt tvivel! Knappt behövde jag framvisa de hemliga brev 
och papper, som jag själv förfärdigat i konungens namn, och dem jag sade 
vara uppsnappade ifrån (mina egna!) banditer. Gabriele lågade vid åsynen 
härav, och i hennes ögonkast, då hon besåg konungens underskrift, 
upptäckte jag, att jag ägde att räkna på vad jag behövde. Jag beskrev för 
henne denne konung, huru oförsvarad han levde ibland ett folk, som hatade 
honom, och huru lätt, huru utan fara ett anfall vore på hans person. 
Vedergällning och hämnd! blod för blod! ropade jag. Utan stor svårighet 
övertalade jag Za Maima att resa med sin dotter till Frankrike for ett så 
högt ändamål, och snart ägde jag dem bägge i mitt Paris, i hotellet vid 
Elysee Bourbon.

Jag märkte likväl, att jag hade ej dottren fullkomligt i mina händer, så 
länge som--men skall jag behöva nämna denna gärningen här i kväll? det 
tror jag behövs ej. Det är nog, att Za Malma dog efter en kort sjukdom! Ej 
underligt, då vårt klimat måste varit svårare för henne, än for en ung, 
frisk dotter att uthärda. Ha! Själva hennes död var ock en viktig sak, som 
borde användas så, som den skulle. Ingenting var heller naturligare, än 
att den döende Za Maima av sin dotter erhöll det högtidliga löftet att 
hämnas på sin faders mördare. Hon tog en ed av Gabriele, som jag hoppas 
aldrig skall utplånas ur ett så troget, så varmt, så fast hjärta.

Att efter detta dödsfall, likväl, föra Gabriele hem till mig, ansåg jag 
icke gå an; det skulle hava väckt misstankar och besynnerligt tal. Jag 
forsedde henne därföre med penningar, hon erhöll, med flit för att leva 
okänd, ett avlägset logi, och till vän, värdinna och vårdarinna, det vill 
säga, väktarinna, denna faunlika mademoiselle Seraphine, som bättre än 
någon av alla mina. . . förstår att spela sitt spel, och som följer alla 
Gabrieles steg. Jag utgav henne för en släkting till chevalier de Mimas 
själv, född av en gren, som kvarstannat i Frankrike; och mera behövdes 
icke för att av Gabriele omfattas med förtroende. Så arbeta de alla att 
sticka på mina täcken och binda mina nät. Är jag icke på väg, att i dessa 
dagar åt oss fånga en stor skatt, en oerfaren, till Paris nyss kommen 
baron från Normandie? Har jag icke redan förut uppsnappat hans förtrogne, 
hans glade, förträfflige Angely, som jag instuckit i en av förbundets 
mellangrader, där han, ivrigare än någon, nu svettas för arbetsklassernas 
väl, redan börjar gå min Victorines ärenden och, om jag icke bedrager mig, 
skall kunna användas en dag såsom anförare vid ett upplopp, ehuru han 
säkert ännu skulle fasa för ett konungamord, om han finge ana, att någon 
av oss i det inre förbundet tänker på ett sådant? Nåväl!

Nu återstod blott det sista. Men huru skickligt gick icke även 
lyckan mig till mötes? Genom min vän, grevinnan Tirlemont, kammarfru 
hos madame Adelaide, konungens syster, far jag höra, att mademoiselle 
Pontoise begärt avsked från sin befattning såsom hovmästarinna eller 
överstäderska i de kungliga sängkamrarne. Haha, en artig syssla! utan att 
bädda eller sopa själv, har man uppsikt över att det sker genom 
servanternas händer. Jag låter min vän genast berätta, att en ganska 
passande efterträderska finnes; min vän skildrar henne för madame Adelaide 
såsom en icke blott skicklig, utan ganska angenäm person, en olycklig, en 
flykting, en släkting till själva Abd-el-Kader, men av honom förföljd for 
sin till hälften franska börd. Grevinnan Tirlemont kan göra denna målning 
så mycket mera uppriktigt, rent och intagande, som hon själv icke vet min 
avsikt med personens anställande. Allt sker. Saken väcker uppseende i det 
inre hovet, inom själva "familjen". Man blir nyfiken att se en så ovanlig 
flicka, och beviljar lätt det understöd, som kan vinnas genom erhållandet 
av en liten, obetydlig befattning. Jag var övertygad, att kom Gabriele väl 
in i "huset", så skulle finheten av hennes seder, fintligheten i hennes 
sätt, snart giva henne en intimare plats hos själva de högsta personerna, 
icke vid de offentliga högtidligheterna, icke i hovstunder, det förstås, 
men i de mindre kretsar, där de kunglige endast äro människor.

Just i afton denna dag är hon befalld att inställa sig hos madame 
Adelaide, for att därefter presenteras for drottningen. I går således, i 
går afton-på måndagen-kallar jag Gabriele till mig och håller det möte med 
Örngillet, de inre graderna först och särskilt, de yttre och lägre 
efteråt, där allt skulle beramas, uppgöras och bestämmas. Innan 
sammankomsten öppnas, meddelar jag själv Gabriele emellan fyra ögon, inne 
i förbundsarkivet, hela planen, hennes anställande vid hovet och avsikten 
därmed. Jag avmålar for henne, huru hon, utan tvivel kommen nära konungens 
person, skall söka sig det önskade tillfället. Jag skildrar for henne 
tillika, att hennes person icke skulle utsättas for någon fara, emedan 
under det upplopp och den revolution, som vi vid konungens fall i 
ögonblicket skulle anställa, vi genast skulle rycka henne ur slottet eller 
rättvisans händer. Och av allt vad jag sagt, är, vid Gud! detta den 
största sanning; ty henne skulle icke jag vilja förlora for allting! hon 
blir mig underbarare, hon intränger i min själ farligare, djupare varje 
gång jag ser henne. Men ah, icke detta nu! Vid det gnistrande ögonkast, 
som hon skickar, upptäcker jag till min fröjd, att den tavla, som jag 
låtit Gaspard Fenelon förfärdiga, gjort sin verkan att för det sista 
steget uppelda hennes unga, himmelskt rena, varma känsla. Oh! nåväl, 
Ambrose? I det ögonblick jag närmare för henne 
utvecklar beskaffenheten av den tjänst hon skall gå att emottaga, huru hon 
under förtroendets larv skall närma sig konungen, huru själva hennes 
befattning skall giva henne rättighet och förevändning till detta 
närmande, men att hon nödvändigt och straxt efter gärningen måste giva det 
tecken, varpå jag, väntande, samlar alla de skaror, förbundet har i sina 
händer, för att i hela Paris åstadkomma den överenskomna rörelsen, och om 
vilket tecken de utanföre samlade Orngraderna forut borde vara 
underrättade, varföre jag bad henne uttänka ett sådant-vad gör Gabriele? 
Hon stiger åt sidan, ser mig skarpt i ansiktet och frågar: "är det då icke 
i öppen och redlig fejd jag får gå emot vår fiende? får jag ej tränga in i 
palatset och söka offret för min dolk utan föregående svek? eller, om 
inträngandet där bleve omöjligt, far jag icke uppsöka honom på en 
promenad, i Tuileriernas trädgård, på Elyseiska fälten? Pater Ambrose!" 
fortsatte hon, "Abd-el-Kaders syster är icke född att taga tjänst hos 
någon. O min välgörare!" tillade hon och slog mig med denna milda blick, 
som jag minst av alla kan uthärda, "skulle jag ock förmå mig, att-gå i 
lydnad hos en drottning och en kung! nåväl! men-men-Ambrose! det är icke 
såsom Ludvig Filips tjänarinna, det är icke, tagen under hans tak och i 
hans bröd, det är icke, klädd i glorian av hans förtroende, jag skall 
skänka honom udden av min dolk. Jag älskar en bättre plan!"

Där stod jag, förisad. Jag hade tänkt på allt, men ej på detta. O 
grundsatser! kan man då aldrig hava religion och entusiasm utan er?

Men det är icke så, det hänger icke så tillsammans; något, eller någon, 
har kommit emellan.

Jag fann mig, jag frågade henne genast, vilken bättre plan hon då visste, 
och om hon redan ägde någon? "Icke nu," svarar hon, "men snart."-Snart? 
vad kan detta snart innebära?

Jag säger henne, att snart är för sent; och att hon måste fatta sitt 
beslut genast den aftonen, emedan hon dagen därpå vore kallad till madame 
Adelaide, och vi, innan hon avginge och slötes inom hovets krets, då möten 
med henne sedan bleve, om icke omöjliga, dock ganska farliga att försöka, 
sist nu måste med henne rådslå om allt och berama det nödvändiga. Hon 
svarar mig öppet och kallt: "intet beslut för i afton, Ambrose! jag tar 
intet beslut denna måndagsafton. Underrätta förbundet härom."

Oh--och detta av en mauresque! av en flicka, som jag uppfostrat, som jag 
fort, som jag lett ända fram till glansen av tidevarvets ärofullaste 
bedrift!
Men drivfjädern till detta trots skall jag upptäcka. Jag har icke 
ännu haft tid att hitkalla Seraphine. Hon skall intränga i hemligheten hos 
en själ, som alltid förr flutit öppen likt Seinen vid Marsfältet. Skulle 
det kunna vara blott en tillfällig nyck? en prinsessas vrede vid tanken på 
att "tjäna"? Vem utgrundar denna transmarine? dessa vid foten av Atlas 
utslagna blommor, dessa ögon? Ett råd, Ambrose! förmår du icke leda denna 
eld, så måste du utsläcka den. Ha--skulle jag hava en rival? då, vid Gud! 
jag glömmer allt, jag glömmer konungamordet-och jag undanröjer

Men, men icke dessa tankar nu! De förtrogne komma, och vilket beslut skola 
vi fatta? Jag måste fatta mitt forut. Det är i afton, som madame Adelaide 
väntar henne. Kommer Gabriele icke i kväll till flygeln i Tuilerierna, så 
uppstår forundran, köld, kanske vrede hos madame; det far icke ske: denna 
tisdagsafton far icke försummas. Huru skola vi göra?

Genast i morse hade jag bud hos Gabriele; jag har haft flere, efter 
varann, på förmiddagen och ända till nyss. Hon har varit utgången hela 
dagen: besynnerliga infall! Och mademoiselle Seraphine även oupphörligt 
ute? vilket fägnar mig, ty då vet jag, att Gabriele åtminstone är bevakad. 
Men hon måste träffas inom en timme. Mina tio utskickade skola i Paris ej 
lämna en ogenomsökt vrå. Jag måste hava henne efter en timme eller två, 
sist, för att föra henne till min vän, grevinnan Tirlemont, som skall 
ledsaga henne till madame Adelaide.

O plåga utan like, att, då det gått så väl, så förträffligt till sista 
stunden, avskäras, kringgås, hindras här. Då osynliga makter lett mig och 
givit mig så allt i mina händer till utförande av ett stort verk, vilken 
hemlig ande, vilken makt är det då, som i går ryckt Gabriele Mimanso ifrån 
mig? Jag skulle vilja tro på konungens amulett, på Madonnabilden. Är det 
då möjligt, att denna kan verka ej blott för att avstyra våld i närheten 
av konungens person, utan även på avstånd? inne i människosjälar? inne i 
konspirerande sällskaper och i förståndiga mäns förbund?

Ingen vidskepelse! bort med allt skrock! utbrast Ambrose högt, steg upp, 
gick några hastiga steg fram och tillbaka framför kaminen, och sade efter 
en liten besinning: jag skall i morgon ännu sända 3,000 frank till mässor 
i Notre Dame. Det är icke möjligt, att ej Madonnan mera skall vilja luta 
till min sak, än till en konungs, som i sin ungdom var kalvinist och även 
nu aldrig besöker hennes egen dome, utan bevistar gudstjänsten i St. 
Roque. Har jag icke med flit till Madonnans ära och till utbredande av 
hennes lov gjort uppfinningen av dessa sköna järnmedaljonger, med hennes 
huvud uti? har jag icke låtit Gabriele och våra förtrogne ständigt 
bära sådana på sig, och även genom Victorine hållit dem för hela Paris 
tillgängliga, för att härigenom hos Madonnan vinna en ynnest, till motvikt 
emot den, som konungen kan äga hos henne genom den bild han bär? Det är 
omöjligt, omöjligt, att icke Madonnan skall vara för mig!

Vilket är nu mitt bästa råd? Jag vill icke en gång till utsätta mig för 
denna flickas trots: sade hon mig icke själv i går öppenhjärtigt, då vi 
samtalade emellan fyra ögon före sammankomstens öppnande, att, därest jag 
ville, att hon den aftonen skulle utgå i samlingen for att som övligt 
intaga det höga sätet vid altaret, såsom en symbol av Friheten, med sin 
narciss under bröstet; så skulle hon utan förbehåll förkunna hela 
förbundet, att intet beslut rörande det Diktiga komme att ske denna gång. 
Jag, som likväl låtit kalla ledamöterna just för detta! O skam! men jag 
skall en dag se mig hämnad, även på henne. För att avböja skandalen, måste 
jag icke nedlåta mig ända därhän att bedja henne åtminstone icke göra 
detta? Jag bad henne förbliva därinne i arkivet, medan jag själv gick ut i 
salongerna, började, höll och avslöt sammankomsten, hastigt nog, och till 
fleras obelåtenhet. Jag sade, att Gabriele insjuknat och ej kunde visa 
sig, varföre också rådslaget om det allraviktigaste måste uppskjutas: men 
att viktiga ämnen funnos för oss ändock, varefter jag utdelade rollerna 
för det blivande hantverkarupploppet. Således fann jag mig, det är väl 
sant; men vad vann jag? Jag vill icke uppleva sådant en gång till; och jag 
skall det icke!

När jag återkommer i arkivet, vred, förargad-jag tillstår det -finner jag 
Gabriele sitta vid ett bord, blek som alabaster och med handen stödd emot 
pannan. Mot den blick, som jag, kanske något upptänd-det är möjligt-kastar 
på henne, slungar hon emot mig tillbaka de mest förisande, jag skulle 
kunna säga förfärliga ögonkast, vilka dock snart sänka sig mot golvet, 
icke av rädsla eller vördnad, tror jag, men av hastig vanmakt. Jag märker, 
att vad jag diktat därute, hade blivit sant härinne: hon var sjuk. Jag for 
henne till min vagn, hon åker hem. Och i dag, tisdag, är hon så frisk, att 
hon är på promenad hela dagen! Ha!

Förklara mig denna gåta? Men lappri, det är en vanlig fruntimmerssjukdom, 
en nyck utan namn. Jag föraktar att forska häri. Jag skall finna rätt på 
henne i afton, och-ja! detta blir mitt bästa råd, och då är jag också 
minst i behov av att yppa mycket för mina rådplägande vänner-jag for 
henne, hon må vilja eller ej, till Tuilerierna. En gång inkommen i dessa 
rum, en gång föreställd madame Adelaide, tvingas hon av sina egna seder, 
sitt förstånd och sin takt som kvinna, att icke bryta ut i ett 
underligt uppförande. Hon stannar kvar och snart ger sig allt. Hon far se 
konungen, och hennes själs djupaste eld skall vakna. Endast det återstår 
sedan, att uppfinna medel till vinnande av kommunikationer, så att jag, så 
fort gärningen skett, kan sätta Paris i storm. Men detta måste låta sig 
göra; förr en gång har man kunnat växla tecken med vissa, även på hovet; 
och då jag äger hemliga anhängare inom själva polisen-- emedan de icke 
känna mina innersta planer, naturligtvis--så tvivlar jag icke på utgången. 
Vad är vid dörren? Det måste var Darmez -vem där?-vem där!

Hovmästaren inträdde och anmälde, att av de tio utskickade hade fyra 
återkommit; men oaktat allt forskande, även med polisbetjänters till hjälp, 
hade de icke kunnat finna något spår efter mademoiselle de Mimas.

"Betyder ingenting, min vän Darmez; sex återstå ännu och de måste snart 
vara här. Men är icke kvarten förliden?"

Jo, herr greve; och de väntade herrarne har jag också redan sett därnere 
ej långt ifrån porten. Men flere personer vandra nu på gatan, varföre jag, 
enligt befallningen, icke velat öppna; och det förekommer mig till och 
med, som om herrarne därnere vore inbegripna i samtal, så att de själve 
icke nalkas huset.

"De komma nog."

Darmez tyckte sig höra en ringning på klocksträngen vid porten; han gick 
utföre.

9 NIONDE KAPITLET.

En republikan talar till republikanerne.

När de väntade herrarne uppkommit för den stolta trappan i Ruonvilleska 
palatset och av den kammartjänande hovmästaren förts den långa korridoren 
fram till vänster, varigenom de anlände till den del av huset, som vette 
mot en skum bakgata, infördes de i antichambren, varinnanför den mäktige 
herrn själv stod framför sin kamin och lyssnade på deras ankomst.

Dörren öppnades och de tre inträdde. "Vad, mina bästa vänner! " utbrast 
Ambrose och gick emot dem med öppna armar, "var ser jag den färde av 
Örnens klor? Tagen edra platser, mine herrar. Tänd ljusen, Darmez."

Gaspard Fenelon har icke kunnat komma med oss.

"Av skäl?"

Att han sitter under bevakning.

"Vad hör jag? vad vill detta säga? Jag vet, att han var stämd att i dag på 
formiddagen infinna sig i Palais de Justice, for att svara for några 
obetänksamma ord, som undföllo honom den där dagen, då gesäller och 
lärgossar i St. Antoine gjorde sitt lilla begynnelseforsök. Men det bestod 
ju blott i en ohövlighet emot en enskild person, som han har liknat vid 
någon av konungens möbler, eller ministrar, jag minns icke?"

Vid en katt, fortfor den andre. Jag vill också hoppas, att det är av ingen 
betydenhet, då sakerna icke ännu hunnit så långt, att någon egentlig 
upptäckt blir att befara, även om-men emellertid

Ambrose Hyacinthe gick några hastiga slag över golvet, satte sig därefter 
till skrivbordet och sade: "du har rätt, Massillon, detta bör undvikas och 
hastigt avbrytas; jag skriver en biljett till Zangiacomi. Gaspard skall 
vara fri i morgon". Han skrev, förseglade och lämnade brevet till Darmez, 
för att genast med en lakej avsändas till poliskommissarien.

De tre konspiratörerne hade emellertid i tysthet satt sig på var sin 
purpursammetsstol, beundrande sin lycka, att i sin chef se en man, som 
kunde sticka mäktiga armar in i själva rättvisans gemak, om det 
behövdes.

"Goda Ambrose! " tog nu en av dem till orda, "du skall emellertid finna, 
att vi hitkommit fyra, såvida du tillåter den fjärde inträda, som ännu 
befinner sig i antichambren, emedan han icke ville visa sig utan ditt 
särskilda tillstånd. "

Vad vill det säga? En av våra? Varföre steg han då icke in? Men vi skulle 
i dag hålla en rådplägning, blott ui. Vem är det?

"Louis Blanc."

Ah!

"Just emedan han på så länge ej varit ibland oss och icke måhända rätt 
tillhör vår innersta grad, så är det väl icke rätt i sin ordning, att han 
deltager med oss i afton," fortfor den andre. "Vi träffade honom därnere 
på gatan. Han ämnade sig hit. Vi också. Vi samtalade, vi sökte avböja hans 
besök; likväl kunde vi ej yppa, att du i kväll förehade ett möte. Han sade 
sig hava någonting att nämna, och att han snart därefter ville avlägsna 
sig. "

Men min Gud, vilken ohövlighet, att låta Louis vänta så länge i förmaket, 
utbrast Ambrose. Vi kunna radslå sedan han gått.--Värden tillade för sig 
själv: Oh! var skall jag denna afton finna tid till allt, som måste ske? 
Jag skall, jag skall till slottet. Detta är det nödvändigaste av allt.

Emellertid hade han, som inom förbundet tagit sig namnet Massillon, gått 
ut, och han återkom med den ryktbare Louis Blanc, hantverksklassernas 
varme försvarare, han, som aldrig kunnat förmå sig att någonstädes 
uppträda under lånat namn eller en dubbel karaktär, ehuru han så ofta just 
for denna renhet fått uppbära mycket hat av dem, som icke älska personer, 
vilka arbeta for människans framsteg till ett bättre på jorden.

Ambrose Hyacinthe gick emot honom med öppna armar. "Vilket nöje, att så 
oförmodat återse en gammal, en beprövad vän! " sade han. "Tag en stol 
ibland oss: bästa Louis, jag ser, att det är sjukdom, som på denna tiden 
skilt oss åt?"

Den främmande satte sig med uttryck av ett visst lidande. Jag har varit 
sjuk, svarade han, och jag kan icke säga, att jag är frisk ännu. Men låtom 
oss icke tala om så obetydliga småsaker. Mine herrar! er tid är dyrbar. 
Utan tvivel ären I här for en viktig överläggning; ty män, sådane som I, 
göra inga steg förgäves. Jag har ett par ord att säga blott, och jag går.

"Bästa Louis Blanc! " anmärkte värden, "din blick yppar verkligen många 
spår efter sjukdom, oaktat de flammor, snillet kastar ur den, nu, som 
alltid. En dyrt älskad vän får icke lämna oss så hastigt. Drick ett glas 
av detta slag, som stärker, utan att angripa. Darmez! "
Nej, sade monsieur Blanc, hövligt, men 
avvisande.

"Någon sorg, någon smärta, en brusten, en sammanfallen förhoppning låg 
till grund for din sjukdom, icke sant? Du har lidit till själen mera än 
till kroppen, gissar jag rätt? Kände jag icke Louis Blanc, så skulle jag 
säga, att en olycklig kärlek förföljt dig," slöt Ambrose halvt leende.

Det är verkligen också så, svarade den andre betydelsefullt.

"Vad? men, för all del, anförtro oss din historia! vänner kunna ofta vara 
till hjälp."

Jag har blivit bedragen i min kärlek, sade Louis Blanc; dock hoppas jag 
ännu alltid--en djup suck undslapp hans bröst, och hans ögon sänkte sig 
åter emot golvet.

"Låt aldrig hoppet övergiva dig!" anmärkte värden skämtsamt.

Hoppet är mitt ankare, svarade han, och min fasta tro på en himmelsk 
Försyn, som har blickar även for jorden, är mitt skydd i förtvivlans 
stunder. Men, låtom oss icke leka främmande med varandra, mine herrar. Jag 
var medlem av detta sällskap vid dess första stiftelse. Här förehades då- 
men lika mycket. Mine herrar! jag är kommen att taga avsked, för alltid 
avsked.

En hastig skymt av någonting svartgrått överfor ögonblickligt Ambrose 
Hyacinthes ansikte. "Louis Blanc! " sade han, "tala öppet, vad har hänt? 
du har själv anmärkt tidens dyrbarhet: nyttja inga inledningar, inga 
omsvep. "

Omsvep voro aldrig mitt sätt, yttrade den andre med en sidoblick ej utan 
sin lilla harm. Monsieur Ambrose! eller pater Hyacinthe!--jag vet icke om 
detta minne från det forna, men sedan lämnade ledamotskapet bland 
jesuiterfäderne ännu hör till formen att bruka? vad namn skall jag 
använda, for att stöta minst?

Ambrose sväljde sin förbittring och yttrade: "går det icke an numera, som 
förr, att nyttja vänskapens obetitlade uttryck? Får jag icke säga Du? 
Nåväl! men dröj icke! varom är frågan?"

Var och en känner de sorgliga händelserna i förstaden St. Antoine, tog den 
främmande till orda. Dessa mina arma skyddslingar, dessa arbetare, 
verkmästare i fabrikörernes sold, gesäller och lärgossar, alla desse, för 
vilkas emancipation jag offrat mitt liv, skola de då nu störtas i fördärv, 
och dessa klassers bättre tillstånd fördröjas ännu ett sekel? Man retar 
dem till upplopp!

"Och det är du, det är Louis Blanc, som beklagar dig över, att dessa 
samhällets förtryckta klasser sättas i tillfälle att taga sig den frihet, 
man i godo aldrig skulle lämna dem?"

Ja, jag beklagar mig. Och jag beklagar mig här; ty jag vet, Ambrose, att 
det är härifrån, som upploppets trådar utgå. O min vän! om jag 
vågade så kalla dig än: tänk på vad du gör!

"Låt oss allenast hållas, Louis. Ännu är så gott som intet begynt. Men när 
dessa hopar börja spela utefter boulevarderne, till fyratio, till sextio, 
till hundra, till tvåhundratusen, kommande ifrån Juliikolonnen och 
strömmande ifrån boulevard St. Antoine till boulevard du Temple, så vika 
om hörnet och flyga utefter boulevards St. Martin, St. Denis, de Bonne 
Nouvelle ända fram till Poissonniere och Montmartre, då, då, då skola de 
mäktige i Paris förskräckas, och man skall giva dina älskade skyddslingar 
de rättigheter i verkligheten, varom du blott skriver, min vän. "

Och vilka rättigheter, tillkomna på detta sätt, man efteråt snart skall 
finna tillfälle att återtaga med vinst, tro mig! Dessa olycklige arbetare 
skola då försänkas i desto djupare elände, smidas i osynliga bojor av ett 
ännu fastare och oförstörbarare ämne. Jag ser natten nalkas över det 
käraste jag haft på jorden! jag har blivit grymt bedragen i min enda 
kärlek!

"Louis, tro mig," sade Ambrose och räckte honom handen till försoning, "du 
är den ädlaste man, men världen känner du icke. Du avskyr, du bävar undan 
for djärv handling; du vill allenast skriva och tala, och du tror på 
allvar, att reformer kunna utföras utan gärningar. "

Icke utan gärningar, Ambrose, men utan sådana gärningar som dessa. Jag har 
kommit hit i afton; jag vågar ej hoppas mycket av min svaga stämma ibland 
eder; dock är det hennes plikt att låta höra sig, vore det ock for sista 
gången, vore det näst före döden. Jag vet, att hantverksklasserne redan 
äro organiserade till en stor, förfärlig, fasaväckande rörelse: måhända 
utdelades anförarnes roller i går aftons redan; ty jag vet, att förbundet 
då var tillsammans.

"Ha-Louis!"

Mine herrar! jag är hitkommen for att bönfalla i Framtidens namn -ty det 
är henne I gån att mörda. Betänken eder, innan I sänken er dolk i 
mänsklighetens skönaste hopp! Jag vänder mig till er fyra eller fem; ty 
jag vet, att ni, det är förbundet. Måhända förehaves här något av en ännu 
högre vikt, för vars utsägande min mun ryser. Bottnen är falsk på denna 
bana, säger jag eder; beträden den ej! Jag vill icke stiga upp och tala 
till alla hundraden i Örnsällskapets grader: jag vill icke väcka 
misstankar, icke split. Jag vänder mig därföre blott till er, och det är 
till alla, jag vet det. O mina vänner-låten mig benämna er så-avböjen det 
tillämnade! I kunnen det ännu, om I viljen. Viljen, och I skolen se mig 
for edra rotter. Viljen icke, och jag flyr er! flyr med tårar och en hemsk 
suck.

"Du lämna oss?" viskade Hyacinthe för sig själv med en vild, hastig 
blick på talaren. "Din flykt är jag rädd bleve nästan farlig för 
oss.-Fortfar, min vän! " sade han högt, "uttala fritt ibland vänner hela 
din mening: vad bättre råd vet då du att giva? vilka slags gärningar 
föredrar du?"

Mine herrar! yttrade den främmande med tillförsikt, ehuru ännu alltid med 
en röst, darrande efter sjukdomen. Män av det sköna Frankrike! hören en 
gång också mig. Sanningen och förbättringen gå icke fram på upprorets 
stig, människans rättigheter växa icke i en blodig jord. Lämnen åt 
tyrannerne, att bruka dessa medel, som anstå dem, och som varit deras 
ifrån årtusenden: stjälen icke deras dyrbaraste klenod och smycken ej eder 
panna med en rubin. Denna "ädelstens" färg är det mördade hjärtats. Våldet 
har för sed, att uppvigla den ena avdelningen i samhället emot den andra, 
for att med folket förkrossa folket och grundlägga egen makt på 
nedtryckta, trampade huvuden utan tal. Sveket på samhällets höjder 
forleder ofta en klass att tända upploppets fackla, for att därigenom 
bekomma förevändning att beröva denna klass sina sista rättigheter. Men 
våldet och sveket, mine herrar! tillägnen eder icke dem! låten uppfinnarne 
behålla sin uppfinning: de hava tagit ut patent därpå hos människosläktets 
demon.

"Och vår vän Louis skulle så djupt missforstå vår härliga revolution av 
1793? skulle misskänna en Mirabeau, Danton, Robespierre, vilke också ej 
alltid undveko blodets starka medel? han skulle förneka Republiken?"

Håll, Ambrose! du har nämnt en Mirabeau, och var viss, att jag har aldrig 
misskänt en karaktär som hans. Också han var en for detta greve, en medlem 
av alla hemliga klubbar, av jesuitism först och av republikanism sedan. 
Jag förstår sådant mer än jag missförstår det.

Hyacinthes läppar sammandrogo sig nästan nervöst. Han dämpade sin djupa 
förargelse och teg.

Republiken? fortfor Louis Blanc. Sen hit på mig, mine herrar. Jag är 
republikan, och jag är det måhända mera i grunden än någon av eder. Jag är 
radikal; förstån eder och mig! Jag bekänner av hjärtat, att det mänskliga 
samhället måste hava en styrelse, endast och allenast utgången ur kretsen 
av alla dess medlemmar och fritt vald av dem, emedan den annars aldrig 
lever for att arbeta till samhällets verkliga väl. Dessa europeiska 
styrelser, nu, vad bestå de av annat än ett aristokratiskt grundämne, till 
hälften svart, till hälften av alla färger, och om vilket det är en saga, 
en fulländad lögn, då man säger, att det avser folkens nytta, välgång och 
hopp-vilket vore de förnämes fall. Jag vet huru mången ädel man kan finnas 
ibland ädlingarne; men då är han det som människa, ej som aristokrat. 
Styrelserna måste komma i andra händer än nu, och de skola det, tron 
mig! Detta är republikens odödliga tanke. Men, emedan detta är en 
oemotståndlig sanning, så bör sanningen hava den aktningen for sig själv, 
att hon erkänner sin oemotståndlighet och föraktar alla andra vapen än 
sina. I sägen mig: detta går långsamt! Jag svarar eder: detta går fram 
utan att kastas tillbaka. Sanningen talar och skriver. En mening fodes hos 
människorna. Hon växer och förökar sig. När denna mening hunnit till liv 
hos flertalet av samhällets verkande medlemmar, uppträder hon som makt. 
Hon förvandlar tankar, bruk och seder; hon inträder slutligen, om också 
mycket motad, i lagstiftningen. I haven frågat mig om gärningar, yttre 
handlingar? Veten då, att det är våra ovänner, som skola begå gärningarne: 
det är folkets fiender på samhällets höjder, som, i raseri att se sig 
kringskurne allt mer och mer i den högt yttrade allmänna meningen, ej 
skola kunna hålla sig tillbaka ifrån våld, missdåd, löjliga förfoganden, 
svekfulla bedrifter; och det är just så de gå att falla på sina egna 
gärningar. Ty vi skola endast möta dem med lagen, sanningen, förnuftet. 
Lagen, småningom vunnen, ändrad och förbättrad genom den allmänna 
meningens påträngande fordran, skall slutligen alltid i sin krets inrymma 
något stadgande, något lagbud, varefter man kan döma även höge förbrytare. 
Förstån I mig? då gå vi att döma, men ej att slakta. Bödeln är en man av 
ämbete, och vad han gör, är ordning: hans handlingar äro icke upploppets, 
icke upprorets; och de bliva beståndande, ty de gingo ut ifrån en Rätt, 
som alla erkänna.

"Är din republikanska utopi snart slutad?"

Min utopi? O Ambrose, ingen förbättring, ingen reform, ingen enda 
uppfinning har på jorden börjat på annat sätt, än att först vara en, om du 
så vill, utopi: en ofta högt förlöjligad utopi. Vad blott en tänkte i 
Frankrike 1770, det tänkte tio 1780, många tusen 1790, och nu är det den 
mest hemmastadda föreställning hos alla de millioner, som i Europa yttra 
sig. Jag menar utopien om människans rättigheter. Men det är just så länge 
republikens falska anhängare söka bana sin väg genom uppror och 
olagligheter, som de fördröja republikens verklighet. Hon skall först 
upphöra att vara en utopi, då hon beträder den bana, varom jag i 
afton-fåfängt, jag ser det nog och med smärta-- talat for eder, mine 
herrar! Faren väl, fördenskull; jag lämnar eder efter jag måste. Jag går 
att söka mig en grav, om någon blir att finna utan blod. Farväl! men varen 
utan fruktan for mig, mine herrar; om jag ock känner flere av edra 
hemligheter, så äro de dock hos mig förseglade i den djupaste tystnad, 
vart än jag går, och vilken främmande jag råkar.

Blek och med dämpad stämma frågade Ambrose: "så säg mig, Louis 
Blanc, vilken beställning har du fatt löfte av regeringen om, efter du nu 
så beskedligt övergiver hela din förra stråt och tar avsked ifrån 
republiken genom ett dussin oratoriska fraser, varav du förmodar att hon 
med stort nöje skall leva? Din blivande syssla stiger kanske till sina 
4,000 frank för året?"

O skam, Ambrose Hyacinthe! att tala så till mig, utbrast Louis Blanc, steg 
upp och kastade lågande blickar på sin värd.

"Halt, min herre!" utropade denne, då han såg honom vid dörren. "Du har 
med mycken godhet försäkrat oss om att icke förråda våra hemligheter, dit 
du går. Vi böra tro dig, det är klart; ty ditt ämbete blir förmodligen 
enförtroendepost. Välan! men om vi, eller om blott Jag låter polisen veta 
dina hemligheter? Du anser dig mycket säker? "

Den främmande vände sig om. Skriv! tala! förråd mig! Vad har du att säga? 
Mina stämplingar i kväll hava varit, att jag avrått hantverkarupplopp 
och-konungamord! Omtala det. Er, mine herrar, tager jag till vittnen på 
vad jag har sagt. Mina stämplingar inom sällskapet förut, de hava bestått 
i tal och skrifter; ty längre sträckte sig icke stiftelsens ändamål, då 
jag inträdde däri. Dessa skrifter hava sedan till det mesta blivit 
tryckta. Allmänheten känner dem och mig. Usling, gå hastigt att anmäla mig 
for Zangiacomi!

"Ha, förrädare! och du skall håna mig i mina egna rum?" ropade Ambrose och 
sprang likt ett vilddjur på sin gäst. Men de tre andra kastade sig hastigt 
emellan. Louis Blanc gick ut, ledsagad av Darmez, som följde honom med 
melankoliska, tårfulla ögon, utan att säga ett ord.

Ambrose Hyacinthe de Ruonville kastade sig tillbaka i sin bergere. Utom 
sig, betraktade han alla, som nalkades, likt förrädare; och han behövde 
verkligen sina vänners förlåtande godhet, för att ej stöta dem alla ifrån 
sig. Darmez inträdde och anmälde, att fem av de återstående utskickade 
spanarne under sammankomstens förlopp återkommit, och han frågade huruvida 
de finge redogöra for vad de visste?

Greven spratt upp vid denna underrättelse. "O mina herrar, mina vänner! " 
utbrast han till de tre förbundsbröderna, "kunnen I förlåta mig for mitt 
oerhörda uppförande, min överilning mot den hederlige, den aktningsvärde 
Louis Blanc? min obetänksamhet? all min ohövlighet emot er? Jag är nu så 
upprörd, och mig förestår ändock en insamling av oumgängliga 
underrättelser ifrån kunskaparne: jag ser ingen möjlighet för 
fortsättningen eller ens början av vår rådplägning. Och likväl vore edra 
råd, eder personliga hjälp mig så nödvändiga--just i afton! Mina bästa 
vänner! är det möjligt för er att lämna mig nu och i stället använda 
edra omsorger för det riktiga utförandet av mästergesällernas företag, att 
det ej måtte sluta så obetydligt som sist i St. Antoine; men dock icke 
heller ännu, så länge, gå för vida?"

De förbundne bugade sig för greven, exjesuiten och ordenschefen; samt 
avträdde.

10 TIONDE KAPITLET.

Mademoiselle Seraphine Gluggo.

Ambrose inkallade sina fem återkomna betjänter eller "gatuspanare", såsom 
han brukade kalla dem; det forundrade honom, att den sjätte och sista icke 
ännu anlänt. Likväl byggde han härpå sitt största hopp; ty han tänkte: det 
måste ej vara för intet en trogen tjänare sölar i sin herres ärenden.

Av de fem, som infunnit sig, bekom han massor av underrättelser rörande 
alla de ställen, där de varit, och personer, dem de vidtalat; men ingen 
kunde säga sig hava märkt en skymt av den "på promenad utgångna" madame 
Gabriele de Mimas. Bland annat förmälde de, att de varit inne på alla 
spektakler, som för aftonen spelat, och att de noggrant besett varje 
ansikte i loger, på parketter, staller och parterrer, men förgäves. "Denna 
möda var överflödig, " anmärkte greven för sig själv, "ty för att ej i en 
stad, som Paris, göras till mål för nyfikna ögon, och snart for 
kärleksförföljelser, har jag strängt tillsagt Gabriele att icke besöka 
något skådespel, utom den lilla enfaldiga Navaloraman, dit ingen man av 
qualite går, och där for övrigt alla åskådarne befinna sig i mörker för 
varandra. Dock," tänkte han straxt därefter, "vem ansvarar mig for, att 
hon häruti åtlytt mig i dag? i går afton redan började hon att handla på 
egen hand-oh! men jag skall-skall snart-"

Han berömde således sina tjänares nit även i avseende på teatrar ne, och 
skulle hava fortsatt sina frågor längre, då den femte betjänten, vilken 
icke ännu hunnit förhöras, otålig, som det tycktes, men dock i djupaste 
vördnad, bad om att på förhand erhålla ordet, med förmälan, huruledes han, 
sedan han utan frukt spanat i hela den honom anvisade trakt, hade vänt 
sina steg till St. Sulpice, för att utröna, om mademoiselle Seraphine ännu 
återkommit?

"Rätt, min gosse, ganska rätt gjort!"

Hon var hemma, herr greve; men efter allt utseende i stor ångest, och hon 
bad mig skynda till Ruonvilleska palatset, för att bedja herr greven, för 
sin egen skull och huru viktiga göromål herr greven än för stunden kunde 
hava, genast begiva sig till hennes logi.
"Vad?" sade Ambrose och sprang upp. "Något är då utan tvivel i 
farvattnet. Darmez! befall genast fram min vagn. Jag känner Seraphine, hon 
förskräcks ej lätt och hon besvärar ingen för ingenting. "

Innan han reste, sade han till Darmez: "när min sista spanare, Christophle 
Paillot, återkommer, så befaller du honom i ögonblicket skynda till 
Seraphines logi att giva mig rapport. För övrigt skall det vara en 
hemlighet för alla vart jag begivit mig. " Darmez bugade sig.

Vagnen rullade av och snart befann sig greve Ruonville hos mademoiselle 
Seraphine Gluggo, Gabrieles vårdarinna. Utan att hälsa, utan att ens 
avtaga promenadkappan, gick han genast in i hennes innersta rum, kastade 
sig vårdslöst på hennes soffa, bad henne sätta sig bredvid, och hon gjorde 
det under en skälvande åtbörd. "Inga inledningar, min söta Seraphine, 
berätta mig genast allt! allt! var befinner sig Gabriele?"

Oh herr greve! jag förskriver mig från Italien-familjen Gluggo Gluggelini 
är nära släkt med den oförgätliga ätten Rinaldo Rinaldini

"Vad är det för prat? vem talar här om dig, din lysande härkomst och alla 
dina olyckor? Har Gabriele försvunnit ur din åsyn?"

Oh herr greve! jag tror att Seinen är djupast inunder Pont neuf, just rätt 
under Henry IV?

"Vad i alla helgons namn, har hon dränkt sig? Seraphine, kom närmare, tala 
icke så darrande; jag har aldrig i dig funnit en förfärad flicka. Och 
kalla mig icke greve mera nu än i andra förtroliga ögonblick-"

Oh-jag far ännu säga du? din vrede kastar mig icke till jorden, tvingar 
mig ej att hoppa i Seinen? Seraphine sprang fjäderlätt upp ifrån soffan, 
gjorde en graciös, en halv rörelse, som liknade ett hastigt knäfall, tog 
sin beskyddares hand, liksom for att kyssa; men han uppreste henne, kysste 
i stället hennes hand och sade: "låtom oss ej vara upprörda; är det 
längesedan du skildes ifrån Gabriele? jag vet, att ni bägge tillsammans 
promenerat ute ända sedan i morse; ty jag har här haft flera bud hela 
dagen, utan att träffa er någondera. Det var oförsiktigt, att du nu begav 
dig hem, utan att taga Gabriele med dig. "

Vi tillsammans hela dagen? Nej, Ambrose! sant är, att jag varit ute for 
att söka, men jag har icke sett Gabriele sedan bittida i morse. Därföre 
sände jag bud till Ruonvilleska palatset. Vilken natt har jag icke 
tillbringat!

"Vad vill allt detta säga? Begav hon sig ensam ut i morse, och du följde 
henne icke?"

Du har givit mig befallning att icke följa henne så, att hon skulle 
anse sig stå under bevakning, vilket säkert skedde, om jag aldrig 
lämnade henne ett steg på egen hand.

" Rätt . "

Därföre, så fort hon icke ber mig om mitt sällskap, låter jag henne alltid 
gå for sig själv. Utan denna frihet skulle en flicka, som hon, snart 
misstänka oss och fly oss. Men, så fort hon utgått, och jag icke bestämt 
vet hennes mål, smyger jag snart efter, lik hennes skugga, i hamn och 
häl-är icke detta rätt?

"Alldeles rätt."

Så gjorde jag även i dag.

"Och? "

Men jag måste börja i min berättelse tidigare än på morgonen. Med vad 
skall jag begynna? med natten eller med baronen?

"Baronen? vem är det?"

Han med det vackra namnet Constantin Montmorency av Normandie, och med 
lika vackra anletsdrag som namn-o min Gud! vad pratar jag? Det är denna 
baron, som vi redan hade fångat åt Örnförbundet, ty jag hörde honom 
bestämt i går yttra till Gabriele, att han med hela sin själ övergick till 
konungamordets parti.

"Tyst, tyst, oförsiktiga!"

Här inne hör oss ingen, o Hyacinthe!

"Så fortsätt. Baronen var fångad, säger du?"

Alla hans ord hörde jag icke genom dörren och låset, men för dessa kan jag 
ansvara. Det var i går emellan kl. 6 och 8, innan hon åkte till förbundets 
möte. Hon hade givit baron Montmorency tillstånd till detta besök, och 
jag, för min del, understödde en visit, som skulle fullkomna en viktig 
erövring.

"Bra, Seraphine; bra nog. Men låt se. Han var då här hos Gabriele näst 
före vår sammankomst i går? Var du närvarande under deras samtal? "

Huru kunde jag på detta sätt störa hennes frihet? Ledbanden måste ju 
nödvändigt vara osynliga?

"Du har rätt; men ändock, jag står här framför en svart punkt. Seraphine, 
du skulle erhålla din börs full med napoleoner for deras samtal! "

Jag vet en punkt svartare än denna, och värd flere börser än den, inföll 
hon. O Hyacinthe, om du osynlig kunnat vara här i natt, höra och se 
Gabriele. Hon sov ingen blund i natt!

"Hon hemkom sjuk från förbundet i går afton: jag vet det. Fortfor det onda 
hela natten, Seraphine? Men huru blev hon då i hast så frisk i dag på 
morgonen, att hon kunde begiva sig ut?"

Sjuk? frågade Seraphine och gjorde med sitt huvud en tvivlande 
åtbörd. Sjuk, tror du, Ambrose? är du så säker, att det var sjuk hon 
hemkom i går afton från Örnmötet?

"Vad menar du, flicka?" utbrast han med spänd förvåning och reste sig till 
hälften upp ur soffan. "Var hon icke sjuk?"

Det anstår mig icke, svarade hon, att forska i hemligheter; men för att 
här kunna lämna någon förnuftig eller begriplig upplysning, måste jag 
likväl bedja att få fråga: tilldrog sig ingenting emellan er i går i 
förbundet?

"Seraphine? vad har du att berätta mig? for Guds skull tala fort! "

Jag har alldeles ingenting att säga, om jag icke först får veta något. 
Tilldrog sig-men det är icke tänkbart--uppkom så mycket, som en liten 
ordväxling, en obetydlig tvist er emellan?

"Seraphine, har Gabriele talat?"

Hela natten har hon talat, och talat de rysligaste obegripligheter. Aldrig 
var det om annat än om brott, brott, och alltid brott!

"Har hon ångrat konungamordet?"

Nej, härom fällde hon icke det ringaste ord. Men hon talade om brott ändå, 
något annat brott, Hyacinthe! och jag kunde icke rimma tillsammans det 
minsta.

"Jag förstår icke detta, och det börjar förekomma mig helt och hållet 
oförnuftigt. Gabriele och jag samtalade ganska litet i går. Jag ville förmå 
henne till fattande av ett viktigt beslut, och överlade därföre, innan 
mötets öppnande, med henne enskilt därom i arkivet, varefter-"

I arkivet?

"Hon var nyckfull i går aftons, hon ville ej bekväma sig till min önskan. 
Jag gick därföre ensam ut i rbundet; jag ville ej att hon skulle följa 
mig i sammankomsten och kanske där störa min myndighet, vartill hon börjat 
visa goda anlag; jag lämnade henne därföre, medan jag trädde ut och 
forrättade mötet. "

Var lämnade du henne?

"I det lilla rummet, i arkivet."

Och hon satt där länge? och ensam?

"En timme varade väl förbundets sammankomst."

Seraphine steg upp och kastade de mest genomträngande ögon på sin 
beskyddare. Ambrose Hyacinthe de Ruonville! utbrast hon, huru kan en man, 
som du, lämna någon obevakad, ensam och en hel timme i sina hemligheters 
gömma?

"Icke en oinvigd, men en Gabriele--"

Månne icke även för en Gabrieles ögon det finns hemligheter att bevara? 
rysliga hemligheter, Ambrose?

Han stirrade upp på Seraphine, förfärad.
Säg mig, Ambrose! var Gabriele sjuk redan då du lämnade henne och 
gick in i förbundet, eller märkte du henne vara sjuk först när du återkom 
till henne i arkivet?

"Förut var hon alldeles icke sjuk. Men när jag återkom-jag förklarade 
hennes tillstånd, då, såsom sjukdom, och jag lät genast föra henne hem 
till dig i min vagn. "

Hurudan fann du henne, när du återkom?

"Vit, Seraphine, blek! vitare över hela kinden än någon alabastervas, som 
du har härinne. Och på mig kastade hon ögon-jag vill icke säga, att hon 
slungade dem-men så bittra, så iskalla, och ändock så brinnande heta, 
såsom av den hemskaste vrede. Hon satt därunder på stolen med handen för 
pannan, och hon teg som en bildstod. Jag kunde ej förklara det för annat 
än en yrsel, en feber. "

Gåtan är löst, Ambrose. Gabriele har läst något papper, som hon aldrig 
bort se i ditt arkiv.

"Vid Gud! vid Madonnan och alla helige! vad har hon läst?"

Och en Ambrose Hyacinthe anförtror åt ett förrädiskt pappersblad vinkar 
eller kanske hela berättelser om sina gärningar? om själva sina med det 
mesta tusch anlagda och utforda gärningar? Oförsiktige! Och du skänker ej 
åt lågornas famn ett sådant pappersblad, om du varit olycklig nog att 
skriva det!

En svartgrå blekhet drog sig över grevens ansikte. Med halv och nästan 
skälvande röst, men ändock lika grov, som hans bas alltid var, frågade 
han: "Seraphine, vill du se mig på knä för dig? Om vilken gärning har 
Gabriele läst? om vilkendera?"

Jag vet icke. Icke var det något om konungen, så mycket fann jag; svarade 
Seraphine Gluggo och gjorde på sin klack en liten hastig halvrund.

"Men nu kan du dock tala och berätta vad du hört av Gabriele i natt; ty 
jag förmodar, att du av mig fatt tillräckliga uppgifter om gårdagens 
afton. Spotska grisette! " utbrast han och sprang upp. "Men så äro alla, 
alla! otacksamma alla!"

O min Gud, herr greve, krossa icke en fattig, en olycklig och förlorad 
flicka med denna mäktiga hand, sade hon. Men återkom till er själv och 
betänk er! Minns for ro skull, att jag, Seraphine, känner icke edra 
gärningar; jag menar: icke alla. Skulle nu jag inlåta mig i en berättelse 
om Gabrieles yttranden i natt, vad hände då annat, än att herr greven 
under hetta, fasa, kanske förvirring råkade utsäga ord, som lämnade mig en 
dörr till hemligheter, dem jag hittills icke känner och-märk väl!-icke 
vill känna. Evige! fortfor hon i en halvt svärmisk ton, som ej tycktes stå 
i ringaste sammanhang med det föregående, lade huvudet litet på sned och 
såg tårfull upp emot taklisten.
O min Gud, även jag har en liten dotter, som kan bli stor en gång 
och som någon förnäm herre kan finna god att använda till någonting en 
gång. O! Gud give blott då, att icke jag får en död såsom Loria Za Maimas!

Ambrose skyggade till. "Tack Seraphine! Jag vet således varom det är 
Gabriele har läst. Mitt huvud! mitt huvud! Ha! finns här vatten?" 
-Seraphine, som icke hört eller låtsat höra grevens brutna ord, gick ut 
att göra en uppfriskande tillblandning. -Ambrose fortsatte för sig själv: 
"Det är förskräckligt! det är förfärligt! Gabriele känner således nu, att 
jag är hennes moders baneman! Stackars flicka, hon kunde då hava nog att 
grubbla på i natt. Olycksaliga pappersblad? varföre skall jag hava denna 
stundom påkommande oförnuftiga lust for poesi, jag, som dock aldrig för 
ut något poem? Varföre skulle jag göra detta utkast till en tragisk scen, 
som förekom mig i sanning intagande, där en kvinna faller för en okänd 
hand, och likväl i sista ögonblicket omfattar denna hand såsom sin 
välgörares? sin bästa väns? såsom Za Maima gjorde med min, då hon, döende, 
anförtrodde mig sin dotter? Och varföre skulle jag ännu därtill hava den 
oförnuftiga olyckan, den vårdslösa uppriktigheten, att på ett dylikt 
utkast insätta verkliga personers namn? Oh-men om sin fars död-vem, som 
även där var den rätte mördaren-nej, vid den heligaste Madonnan, därom 
måste väl Gabriele ingenting hava läst? därom måste ingen anteckning 
finnas ibland mina papper-store Gud? Själv sörjer jag icke för mig; men 
hårt, gripande hårt skulle det vara, om hon, den långvarigt förberedda, 
den härliga flickan skulle genom misstro till mig gå förlorad för 
konungamordet. Vad kostar dock icke republiken? huru många gärningar? Men 
tyst, tyst, Ambrose! ännu mera kostade det Oliver Cromwell, innan han i 
republikens namn hann detta mål, som du vill hinna en dag. Carl Stuart 
stupade, och många med honom. Filip d'Orleans skall stupa-och att med 
eller för honom flere fallit, vem räknar det? Var därföre djärv och lugn. 
Helige Loyola! tack for denna grundsats, varvid samvetet vilar tryggt, som 
skeppet vid sitt ankar. För mig spökar icke Za Maimas ande och icke riddar 
Mimansos. De skulle en gång dö i alla fall; huru kunde de det då bättre, 
än att medsamma bidraga till ett stort ändamål? Vad Seraphine kan dröja? 
jag bad henne dock blott om litet vatten? Seraphine! Seraphine!"

Flickan instörtade blek. "En förfärlig hand, hiskliga knotor knacka därute 
på dörren från farstun, " utbrast hon. "Är du alldeles viss, Ambrose, att 
icke någon död kan gå igen?"

Det for som en is över Hyacinthes rygg. Han såg sig hastigt om, men märkte 
ingenting.
Hörde herr greven? hör du, Ambrose! det slår på 
dörren så förfärligt, att det dånar genom alla fyra rummen hitin. Det 
låter alldeles mahomedanskt! Det är så mörkt ute, aftonen är redan sen: 
jag vågar icke läsa upp: öppna själv!

"Var äro dina domestiker?" svarade han tvekande. "Har du icke en 
tjänstgosse? den där lilla lakejen om tretton år, Seraphine! han har visst 
ännu ingenting brutit i världen; han kan läsa upp! Men nej, håll, det är 
bättre att icke läsa upp. "

Och om de onda andarne slå sönder dörren for oss?

"Är det de, Seraphine-han eller hon-så äro de icke onda. Men -jag vill 
icke råka dem. "

Tag denna kristallskål och drick, Ambrose; jag har hällt litet läskande 
essens i det sköna, filtrerade Seinevattnet. Han drack, kände sig 
uppfriskad och steg upp. "Kom ditut med mig! " sade han. "Har du din 
Mariemedaljong som vanligt hängande om halsen?"

Ja.

"Du har väl flera exemplar hemma av dessa järnbijouterier, dessa heliga 
avtryck?"

Ja. Det var hiskliga knotor på den dörren! hör! hör!

"Tag då fram fem exemplar, Seraphine. Tre av dem skall jag hänga över min 
egen hals; du hänger de andra två över den, som du redan har, så bär även 
din hals tre. Skynda dig, i Madonnasonens namn! "

Hon hastade att ur sekretären framtaga medaljongerna; hängde dem över 
Hyacinthe och över sig. Skola vi våga utgå nu? frågade hon.

"Efter du har så många exemplar, så tag ännu ett eller två lösa och håll i 
din hand till försvarsvapen. Giv också mig ett till. Se så, kom. Tag ett 
vaxljus i vardera handen och stig forut, Seraphine!"

Grisetten gick och greven följde. När de kommo i yttersta rummet, trädde 
Hyacinthe halvvägs fram på golvet emot dörren och utropade med grov, hemsk 
bas: "Väsende vid dörren! jag besvärjar dig, innan jag öppnar, förkunna 
mig, om du är anden efter en död kristen man eller efter en turkisk 
kvinna!"

Jag söker herr greven! öppna, öppna! svarade en ganska vanlig och nästan 
vacker människoröst.

"Det är ju ingen annan än monsieur Christophle Paillot, herr grevens 
betjänt," utbrast Seraphine med ett skratt, sprang till dörren i högsta 
fortjusning, läste upp och sade bannande: "ditt spöke, varföre kunde du 
icke genast säga ditt namn, så hade det längesedan varit öppnat. Jag hade 
lust att slå dig i ansiktet med ett par Marior; jag vet att du förut gjort 
bekantskap med minst fyra!"
Utan att efterfråga den, oaktat själva grevens närvaro, så 
öppenhjärtiga, på en gång vidskepliga och lättsinniga mademoiselle 
Seraphine, inträdde budet, och greven såg framför sig sin tionde och sista 
gatuspanare. "Har du funnit spår efter henne, min gode Paillot?"

Herr greve, ursäkta om jag har dröjt länge; ty jag har varit långt, jag 
har funnit spår efter dem bägge.

"Bägge? jag har endast bett dig söka en, madame Gabriele de Mimas. "

Men jag har funnit både henne och honom.

"Honom och henne? vad betyder detta, Seraphine?"

Det betyder, svarade hon oförfärat, att jag genom ankomsten av denna 
ohyggliga monsieur hindrades att for herr greven omtala mera än det ena 
viktiga, nämligen natten; och det andra återstår, baronen.

"Ha? men om honom har du visserligen berättat, huru han i går gjorde sitt 
besök här."

Vad ville det säga emot det, att han kom hit i morse igen? Det var vid 
hans arm, som mademoiselle Gabriele-denna lyckliga dam, som man icke 
ständigt kallar mademoiselle, utan, fastän ogift, rätt ofta madame, for 
hennes höga börd, kan jag tro-ack! vid hennes sida klockan 9 i morse gick 
han härifrån! det var icke alltför mycken dager ännu på morgonen! vid hans 
sida gick hon ut, efter ett kort samtal dem emellan inne i 
tavelkabinettet. Så fort de lämnat dessa rum, gjorde jag, "madames 
skugga", jag, som är så lycklig ändå, att vara madame alldeles lik på 
ryggen och även framtill överallt, utom blott på ett enda ställe av ingen 
vidd och betydenhet, vilket man kallar ansiktet; jag, jag, den lyckliga 
skuggan, gjorde mig färdig att skynda efter. Jag såg dem snart vandra på 
Universitetsgatan. Jag följde på skickligt avstånd; jag följde och följde; 
jag blev en gång litet efter.

"Men du kunde hava närmat dig mera."

Baronen ifrån Normandie-karlarne i denna provins måste redan som barn 
starkt öva sig uti att gå mycket fort. Och det är visst, att jag aldrig 
sett Gabriele träda med så lätta, så luftiga fjät på trottoarerna.

"Och de försvunno ifrån dina ögon?"

In i vagn!

"Gud! och nu kunde den stackars Seraphine med sina små fötter ej längre 
följa? Olyckliga Seraphine!"

Jo, jag tog också en vagn.

"Förträffliga flicka!"

Och sedan har jag icke vidare sett en skymt av honom eller henne.

"Vad? "
Ty min kusk körde sönder ena hjulet på sin kabriolett emot en 
fruktmånglerskas kärra, vilken hon, med dessa kvinnors oförskräckthet, 
gick i skalmarne och sköt framför sig på gatan, fullastad med de 
härligaste apelsiner, äpplen, päron, aprikoser, persikor, nötter, meloner, 
druvor och allt vad som denna årstid kan vattnas i munnen på en stackars 
person, som ingen frukost hunnit äta. Men tro icke, att jag förleddes 
härav, ack nej. För att icke stjälpas omkull då hjulet brast, måste jag 
stiga utur. Det var då jag med brinnande blickar såg huru mina flyktingars 
vagn vek av åt Vaugirard till, och vid ett hörn försvann den ur min åsyn 
alldeles. Någon ny kabriolett fanns icke i grannskapet att fä, men jag 
skyndade mig till fots att erhålla en vid kajerna. Sedan kan jag bedyra 
herr greven, att jag har åkt omkring i Paris hela dagen utan allt ändamål, 
och att jag först ganska nyss kommit hem. Jag har ingen enda middag 
njutit, vilket jag räknar för ett lappri.

"Tortyr, att då hava avhört så mycket for ingenting! Timmarne fly, o min 
Gud! vad skall madame Adelaide säga? Det är just nu denna tisdagsafton och 
klockan lider emot 8. Paillot, Christophle Paillot, det är på dig jag 
väntar! vilken nyhet har du att giva mig om denne niding, denne 
kvinnorövare från Normandie?"

Ambrose satte sig och stödde, högst upprörd, huvudet emot sin karmstol. 
Den unge, förträfflige kunskaparen Paillot började sin rapport.

11 ELFTE KAPITLET.

Krigiska förberedelser.

Vi måste återvända till Constantin Montmorency, för att se honom, då han 
måndagsaftonen länmade Gabriele, och, utkommen på gatan, icke visste, om 
han borde gå hem. Han var i högsta grad upprörd. Han byggde sitt hopp på 
Gabrieles ordhållighet; men kände han väl till vilka ytterligheter 
"bovarne i förbundet", såsom han ansåg for rådligast att kalla dem, kunde 
skrida, och om de icke skulle lyckas tvinga henne till något förskräckligt 
beslut emot hennes vilja? Han vandrade Gabrieles gata upp och ned, då han 
efter en liten stund såg en vagn anlända och hålla utanför hennes port. 
Hon själv kom ned, steg in och åkte bort. Han förstod, att hon nu for till 
"bovarne" .

Detta var melankoliskt nog. Hastigt rann det upp for hans minne, att hans 
vän Alphonse Angely också var medlem av detta konungamordiska sällskap, 
utan att själv känna dess inre mening, och han beslöt att besöka honom på 
andra sidan om Seinen. Framkommen till hans logi, fick han det besked, 
"att herr Angely icke var hemma". Tankspridda huvud! utbrast Constantin 
och slog sig for pannan, det måste jag väl veta! han är ju nu som bäst 
uppe i det sällskap, varifrån jag vill avråda honom, och han sitter kanske 
just nu till råds rörande Frankrikes huvuds huvud!

Men jag skall utvänta honom, jag måste bestämt råka honom i afton eller i 
natt for att få veta om jag och Gabriele segrat, eller om ett avskyvärt 
beslut blivit fattat. Och Angely skall hava den uppriktigheten att säga 
mig det? Oh-jag vet icke! slöt Montmorency, slog sig ånyo for pannan och 
började promenera på boulevard de Montmartre, i vars trakt Alphonse Angely 
bodde.

Aftonen var mörk. Så mycket grannare sken bulevarden av den praktfulla och 
rika belysning, som på ömse sidor från butiker och caféer förhärligade 
dess promenad. Constantin vandrade tankspridd, obeslutsam, olycklig; icke 
heller var han rätt säker på att hitta. Sidogatorna, som mynnade in åt 
bulevarden, syntes honom likna svarta, farliga gap på ormar, vilka höllo 
sina huvuden och munnar framme vid bulevarden, men slingrade sina 
långa, smutsiga, ohyggliga kroppar djupt in i staden, på ena sidan, och i 
förstäderna, på den andra. Han beslöt att gå fram och tillbaka på en 
obetydlig rymd, där han var säker på sig, att han ej måtte förvilla sig 
eller råka ut för äventyr, innan han träffat sin vän.

Efter två eller tre timmar utbrast han: "Nu måtte väl detta helvetiska 
sällskap hava avslutat sina infernaliska överläggningar, jag går ånyo till 
Angelys logi. "

Anländ dit fick han det svar, att herr Angely icke hemkommit, men till sin 
värdinna sänt det bud, att man icke borde vänta honom på hela natten, men 
sova trygg ändå.

Constantin Armand avlägsnade sig, trädde ut på gatan med korsslagna armar 
och föll i ganska mörka betraktelser. "Här skall då verkligen något ske?" 
tänkte han, och det värsta var, att han också yttrade sin tanke hörbart.

Ett par muntra pariserpojkar av det lägre slaget, klädda i blårandiga 
blusar och små bakåt hängande mössor på huvudet, kommo efter honom och 
sade: "ja, min herre, det skall prompt ske!" varefter de kännbart skuffade 
undan honom for att bana sig väg, och han inblandades i en bredvid 
krälande folkmassa.

Denna skymf var det yppersta läkemedel mot den villrådighet, vari han 
forsjunkit. Han sprang upp för att förfölja bluserna, trängde sig med 
raska steg genom folkhoparne, såg alltjämt de bägge blårandige gå tio 
eller tolv steg framför sig, och kom så, gata efter gata, allt längre 
österut och österut. Oförmodat befann han sig i en cul de sac; han kunde 
ej träda framåt längre, såg de bägge förarglige försvinna bland ropande 
och hojtande massor, samt tog for egen räkning det beslut, att gå in i en 
stor port, som han, besynnerligt nog, så sent fann öppen.

Den, som aldrig förr vandrat ute någon natt i Paris, kan icke veta, om det 
hör till den vanliga ordningen, att folk även den tiden på dygnet krälar, 
bråkar och väsnas på de öppna platserna, eller om sådant hör till något 
betänkligt undantag. Constantin såg innanför porten en stor gård, och på 
den rörde sig små flockar, marscherande fram och åter, alldeles som 
plutoner i miniatyr. "Här måste antingen pojkar leka, eller karlar 
förehava något mer än allvarsamt, " tänkte han, gick fram, intog en plats 
vid muren av ett hus och betraktade därifrån förloppet med spänd, men tyst 
uppmärksamhet. "Varthän i Paris jag nu är kommen, skulle jag vilja betala 
mycket för att få veta, utan att behöva fråga, vilket låter så okunnigt, 
att jag därigenom kan bli föremål för misstankar, " tänkte han; "men jag 
tror, att om jag icke är i själva den beryktade förstaden St. Antoine, så 
måste jag icke vara långt därifrån. "

Ju mera han i halvmörkret betraktade folket, som rörde sig inne på gården, 
ju tydligare insåg han, att det ej kunde utgöra militär: allesammans hade 
en stor likhet med de bägge män, som nyligen underrättade honom, att något 
prompt skulle ske, varvid de gåvo hans baronlighet en förfärlig stöt i 
sidan.

I själva verket hade aldrig Constantin, oaktat en Montmorency, burit någon 
avighet emot vad man kallar det lägre folket; tvärtom hade han med mycket 
deltagande läst i böcker och tidningar både om dess nödställda belägenhet 
och om möjligheterna till en förbättrad ställning. Men som han själv var 
en mycket god husbonde, hade han inom kretsen av sin erfarenhet, det vill 
säga på sitt gods, icke märkt något mänskligt elände, som var värt med. 
Man kan således säga, att han var det beståendes vän, men endast i den 
meningen likväl, att han av hjärtat gärna såge forändringar till ett 
verkligt bättre. För övrigt lågo alla dessa politiska ämnen helt och 
hållet outredda, oväckta, tysta i hans unga själ, vilken hittills för det 
mesta sysselsatt sig med tankar på jakt. Liksom han aldrig ifrågasatt sin 
rättighet till rådjurens och hjortarnes liv, så var han också av naturen, 
åtminstone till ena hälften, ett ganska gott ämne till en ultra, till 
övertygelsen om dynasternes rätt över sina underlydandes personer; men 
till den andra hälften, måhända genom sin mors blod, likväl alltid så 
öppen for människorätt och sanning, att han i själva verket kunde kallas 
ett dubbelväsende; ett sådant, som var och en måste vara, innan karaktär 
eller grundsatser hunnit bestämma sin slutliga riktning. Nu drog också en 
sval och uppfriskande vind över natthimmelen; Constantin fann sig 
därigenom så mycket mera upplivad av de raska uppträden, han hade for sina 
ögon och dragen till folket, som han såg. Och att dessa övningar, som 
liknade krigiska evolutioner, måste vara tillåtliga, måhända hörande till 
stadens gensd'armerie, slöt han därav, att ingen polis syntes för att 
hindra dem. Det föll honom icke in, att massorna på denna punkt voro så 
manstarka, att ingen polis här vågade visa sig.

Ledsen att stå vid muren, gick han därföre muntert fram på gården och 
sällade sig till flanken av en pluton. Han marscherade med den fram och 
åter några varv, gjorde svängningar och vändningar i truppens sällskap, 
alltefter kommandoord, uttalade av en lång, hurtig chef, även i blus. Han 
skilde sig snart ifrån denna flock, gick till en annan och roade sig där 
på samma sätt. Han anmärkte, att han ingenstädes blev varse vapen hos sina 
kamrater; en anordning, som han för fredens bibehållande berömde, men 
bland krigare knappt väntat. Han ämnade just giva sig i samtal härom med 
en av de hyggligaste marscherande, då hans 
uppmärksamhet fästades på en man, som med hastiga, men värdiga och 
befallande åtbörder kom gåendes ifrån det inre av gården. För honom veko 
alle åt sidan, och han utdelade befallningar till de exercerande 
undercheferne. I en av sina vändningar kom han ganska nära Constantin, och 
denne utropade:

"Min vän Alphonse? Vid Gud! nå se då vet jag, att jag är mitt ibland 
riksförräd--"

Ett slag på munnen förintade de senare farliga stavelserna. Är du 
hitkommen for att låta dig massakreras? viskade Angely i hans öra.

"Välan! om så skall vara! men, inga ohövligheter nu, Angely! jag har ett 
ord av högsta vikt--av vikt för dig själv--kom dit fram till husmuren, så 
fort du givit dina angelägnaste ordres." Angely nickade bifall.

Constantin drog sig tyst åt sidan. Han såg sig således kommen mitt i 
upprorets svalg, mitt i den gryta, där jäsningsämnena kokades och bereddes 
för att sedan kastas ut över en hel stad, ett helt land. Att det hemliga 
sällskapet ledde alla dessa rörelser, förstod han, efter han träffat 
Angely såsom en av anförarne. Men lika tydligt fann han, att alla dessa 
hundraden eller tusenden, alla dessa hurtiga, starka, eldiga och till 
större delen svartmuskiga blusmän visst icke skulle låta förmå sig till 
sådana nattliga och farliga besvär, utan att en allmän anda forut ägde 
rum, mäktig nog att förmå massorna till förening under en gemensam organ 
för att utföra en gemensam handling. En stor känsla av behov, någon 
oerhörd orättvisa måste givas till först, innan upplopp kan organiseras. 
Varav lider då detta parisiska folk? sade Constantin och ställde sig 
uppmärksam vid muren.

Efter ett ögonblick nalkades Alphonse Angely, tryckte hans hand och sade: 
Välkommen, men var försiktig! Har jag sett orätt? jag tyckte dig marschera 
i sällskap med vårt folk?

"Alphonse!" utbrast Constantin och drog honom närmare muren "Du har säkert 
bråttom i natt, ty jag vet, att ni efter kl. 8 i afton höllo sammankomst i 
förbundet, och att-"

Vad? utropade Angely, är du intagen till medlem?

"Nej, vid Gud! men låtom oss icke förspilla din och kanske även min tid. 
Vi skola utbyta viktiga upplysningar med varann. Vill du svara mig på ett, 
så skall jag säga dig ett annat. "

Constantin, här är icke rätta platsen. Tusen ögon och kanske även öron stå 
spända åt detta håll, liksom åt alla. Jag har för närvarande en ledig 
stund. Kom in med mig på restaurationen. Vi skola finna ett enskilt rum.

De bägge vännerna gingo över gården inåt det stora huset. De inträdde 
genom en smutsig och trång dörr; Constantin var på väg att halka 
omkull på det slippriga stengolvet i farstun. "Förstå, min vän, att vi 
icke gå in på Café Foy, " sade Alphonse leende och höll den halkandes arm. 
Starka ångor kommo, likt osynliga, men likväl rätt märkbara andar emot dem 
ifrån smådörrar på höger och vänster, och ville likasom vinka in dem, var 
och en i sitt lilla infernum. Kraftiga mörkgrå moln ur en-sous-cigarrer 
foro likt drakar omkring under de låga taken. Folk var talrikt samlat i 
rummen; men ingen enda svordom hördes i afton, och ingen människa sågs 
full. Allas ögon stodo rättfram, livliga och brinnande, likasom tända för 
någon stor, fosterländsk tanke.

Alphonse förde Constantin uppför en trappa, smal, ojämn, slingrande och 
skum som Tenarens gång. Slutligen befunno de sig i ett litet nätt rum i en 
övre våning. Alphonse kallade på en garcon, och en förfriskning uppdukades 
i ordentliga och ganska snygga rätter, som väl kunde behövas, då man icke 
sover sin natt.

"Men säg mig, Angely, såvida det icke hör till ditt sällskaps hemligheter, 
vad vill allt detta folk? och vilka äro de?"

Vilka de äro? De äro fullvuxne lärgossar, hörande nästan till alla yttre 
hantverk; de äro gesäller och framför allt mästare, som icke arbeta på 
egna verkstäder, utan åt fabrikörer och penningtyranner.

"Och deras avsikt?"

Är till ursprung och mening i korthet följande. De arbetande 
hantverksklasserne (les ouvriers) i Paris äro ganska talrika: de gå till 
flera hundra tusen. De behöva husrum, kläder och mat for sig, sina hustrur 
och barn; de fleste äro gifte, ehuru ofta helt unga. De hava länge arbetat 
for en viss, efter yrket fastställd dagspenning, och med ett givet antal 
arbetstimmar för dagen. Men för en tid sedan funno yrkenas 
förlagsmän--fabrikernas egentlige ägare-att de ville taga tvenne timmar 
till på dagen av sina hantverkare, utan att därföre förhöja arbetslönen, 
vilket för en stad, som Paris, gör en ofantlig summa vunnet arbete. Men 
detta förslag kunde icke utföras, med mindre alla förlagsmän därom 
överenskomme, emedan följden annars blott bleve den, att arbetarne 
övergåve honom, som fordrade flere arbetstimmar, och ginge bort till de 
billigare. En gemensam och allmän överenskommelse träffades således, 
enligt vilken herrarnes anspråk på sitt folk överallt ställdes lika. De 
fattige måste foga sig därefter, giva sina två timmar till spillo eller 
sakna arbete alldeles och bröd. Detta kunde ju icke kallas en våldsgärning 
av de rike? Ty de lämnade sina arbetare den fullkomliga friheten att 
antaga förslaget eller icke, det vill säga, dö av svält. Ingen makt i 
världen hindrade dem att välja emellan dessa alternativer. Du finner lätt, 
om du tänker efter, Constantin, att när stråtrövaren träffar dig på 
landsvägen, med den vänligaste uppsyn i världen sätter pistolen for 
ditt bröst och med en läspande fryntlighet säger: "min bästa vän! jag vill 
hava er börs, men jag lämnar er i den oinskränktaste frihet, att giva mig 
den eller icke; ty i det senare fallet händer er ingenting annat, än 
endast att ni dör, och det beror helt och hållet på er själv att välja 
denna utväg", så gör också han intet vidare angrepp på dig; ehuru det är 
en sanning, att lagen låter hänga detta slags rövare.

"Du måste icke vara väl underrättad, Angely. De rike måste icke hava 
handlat så. Men fortfar. "

Arbetarne, å deras sida, funno, just genom den lärdom herrarne givit dem, 
att de skulle kunna återfå sina två arbetstimmar, om också de kunde förena 
sig om det gemensamma beslut, att icke arbeta hos någon enda, som icke 
eftergav de nyligen tilltvingade övertimmarne. Ty herrarne äro i lika 
stort behov av arbetarnes händer, som arbetarne av herrarnes penningar. 
Men hantverkarne äro till antalet mångfaldiga gånger flere än 
förlagsherrarne. När de skulle samlas till fattande av sin 
överenskommelse, såg det ut som ett upplopp, ehuru de icke ville ofreda 
någon människa. Penningtyrannerne ville också ganska gärna, det 
hantverkarnes tilltag att å deras sida begagna samma metod till de tvenne 
timmarnes återfående, som de själve förut iakttagit till deras erövrande, 
skulle av allmänheten, styrelsen och polisen ses i ljuset av myteri. 
Stadens krigsfolk användes därföre emot de på gator och torg rådplägande 
hantverkarne-på gator och torg, förstår du, Constantin! -ty vilka salar 
skulle hava kunnat rymma dem alla? och alla måste fatta beslutet, såvida 
det skulle något uträtta. Vad var nu for hantverkarne att göra? Att möta 
våld med våld. Därföre öva sig dessa raska hopar, och de hava vapen, var 
viss därom, Constantin! fast du ännu kanske inga sett.

"De ämna således förstöra verkstäderna, slakta invånarne i Paris och 
antända staden-allt, på det att bröd måtte uppväxa ur aska och blod!"

För ingen del; de äro verkligen inga kannibaler, om du ser på dem rätt, 
eller om du talar vid dem. Icke heller äro de så fullkomligt förnuftlöse 
och blinde för eget väl, som din tanke förutsätter.

"Vad ämna de då?"

Försvara sig, om man anfaller dem, under det att de rådslå; intet annat. 
Måhända också injaga tyrannerne någon förskräckelse, vilket ej kan skada.

"Det låter oskyldigt nog, och dessa hantverkare göra ungefär som herrarne; 
men, Alphonse--"

Skillnaden är emellertid ganska stor. Allt vad arbetsklassen företager 
sig, förutan det allenast att arbeta, ses av penningherrarne med 
sneda ögon. Helst hänföra de senare alla den förras företag--de må 
vara vilka som helst, utom arbete--till rubrikerna brott och 
samhällsupplösning; åtminstone säkert till oseder. Allt vad de härskande 
göra och önska är däremot lagligt, och det av den enkla grund, att de 
ensamme hava skapat lagen, utan att arbetsklasserna nånsin deltagit i 
lagstiftningen. När de härskande klasserna bilda överenskommelser till 
folkens undertryckande eller kvarhållande i samma medellöshet och saknad 
av upplysning som förr, så kallas deras allianser heliga och nödvändiga 
för samhällets bestånd: med samhälle förstås nämligen intet annat än 
herrarne, vilkas upprätthållande i nuvarande skick omöjligen kan äga rum 
utan förtryck och mörker. När åter de arbetande i landet förena sig, icke 
för att undertrycka de härskande, utan blott för att hindra eget förtryck, 
njuta mänsklig rättvisa och Guds ljus kastat över förståndet, så kallas 
detta uppror och straffas med döden. Du finner således en ganska stor 
åtskillnad.

"Jag är icke hemmastadd i dessa ämnen; men mitt hjärta, mer än mitt 
fornuft, säger mig, att du överdriver. Neka kan du väl emellertid icke, 
att vi leva i oändligt billigare och för det lägre folket, på det hela, 
lyckligare tider nu än förr. Månne det ej bevisar, att de maktägande icke 
varit eller äro så egoistiska tyranner, som du skildrar dem? "

Och tror du då, Constantin, att det bättre tillståndet är en följd av de 
maktägandes självvilliga medgivande? Nej! de hava aldrig skänkt en tums 
bredd åt sanning och rätt. Men de hava periodvis blivit for skräckta. De 
hava tvungits, tvungits, tvungits, Constantin! genom Guds ande, som givit 
de arbetande mod att högt påstå sig vara människor och att utkräva vad 
till människa hör.

"Guds ande? Angely, vad tänker du på? Skulle då Gud stå på 
arbetsklassernas sida?"

Av vad klass var väl hon, den heliga Jungfrun, som jag vet att du dyrkar 
lika varmt som jag, Constantin? och ibland vilka umgicks Frälsaren mest? 
bland vilka valde han sina lärjungar och bästa vänner?

"Och Gud skulle vara herrarnes fiende?"

Det säger jag alldeles icke; det beror på huru goda och förnuftiga herrar 
du talar om. Den, som icke förtrycker, som icke motsträvar sanningen, som 
ej bekämpar människornas väl, han har säkert ingen fiende i Höjden, 
likasom ingen vän i Djupet.

"Alphonse, det är skam nog, att jag är så litet bevandrad i dessa ämnen; 
men tiden flyr över midnatten, och jag har några angelägna saker att 
meddela dig. Du har ej ännu tillstått for mig, att det är edert förbund, 
som uppviglat alla dessa massor, vilka du berättat mig vara 
sammankomne till följe av idéer och av deras nödfulla ställning i 
samhället. "

Vi uppviglat! Det är lögn. Arbetsklassernas ställning har, såsom jag 
troget omtalat, förmått dem att söka värn och skydd genom föreningar. 
Sedan denna ande en gång finnes, hava vi förskaffat dem anförare. Se där 
vår hemlighet!

"Men jag vet, Alphonse, en ännu djupare hemlighet. Du själv och dina 
hantverksklasser begagnas--nåväl, förstår du mig?--det, varom du talat, är 
icke mål, utan medel--"

För vad?

"För konungamord "

Alphonse sprang upp.

"Var lugn, Alphonse, och hör mig. Vad jag sagt, har jag av en ojävig hand. 
Men sedan jag nu öppet uttalat for dig mitt ord, skall också du säga mig 
ditt. Det blir svaret på denna fråga: har förbundet, där du var klockan 8, 
fattat något mycket viktigt beslut denna afton? eller har det 
uppskjutit----?"

Jag förstår dig icke.

"Någon ed torde binda dig. Men om så icke är, Alphonse Angely, min 
älskade, mitt hjärtas närmaste vän! säg mig vad hon-du vet vem jag 
menar?-sade till er inom förbundet i kväll?"

Hon kom icke till oss i afton.

Constantin reste sig. "Jag såg henne bestämt åka till eder-"

Pater Hyacinthe, vår högste ordförande, förklarade att hon hade blivit 
sjuk och icke ville eller kunde visa sig.

"Sjuk? o Gud! vad säger du, Angely? jag måste skynda till henne! Och du 
kan på samvete försäkra mig, att i natt intet konungamord beslöts? "

Ännu en gång, jag begriper dig ej. Jag har aldrig hört ett sådant ord inom 
hela förbundet.

"Sjuk!" utbrast Constantin for sig. "Sjuk, eller rättare förklarad för 
sjuk! Jag börjar se någonting igenom. Himmelska, älskade Gabriele. Hon har 
hållit sitt ord till mig! Hon har icke velat låta beveka sig: och de 
tvungos att förklara henne sjuk, emedan de ej utan henne förmådde något. 
Oh-i vilka händer är hon dock! vad kan jag icke frukta av konungamördare? 
De skola vredgas, de skola söka tvinga henne, inspärra henne-Gud-nyttja 
tortyr! Jag måste skynda till henne. Farväl Alphonse! men mitt i natten-?"

Angely satt betagen av förvåning. Constantin räckte honom sin hand till 
forsoning. "Jag går hem till mig att sova några timmar, om det är 
möjligt," sade han, "i morgon torde jag få mycket att göra. Här förestår 
en strid--med någon--som jag aldrig sett. Ursäkta mina ord i natt, 
Alphonse! Vill du och dina hantverkare ej annat än försvara sig, som du 
säger, blott återerövra orättvist fråntagna arbetstimmar, så väl eder! 
Tillåta mig icke mina företag att kämpa med eder, så går jag dock icke 
emot eder. Vilja också några andra begagna er som medel, så utfören I dock 
själve ett stort mål: förlåt mina obetänksamma ord, Angely! Dig och eder 
högaktar jag! "

Alphonse omfamnade sin barndomsvän med förtjusning. Drick åtminstone ett 
glas bourgogne innan du går. Skål för mänskligheten!

"Skål, Alphonse! Hör-ett ord, innan jag går: om jag behöver dig, kan jag 
räkna på dig dessa dagar; jag menar på din arm?"

Icke blott på min arm, utan på mina armar. Han pekade genom fönstret på 
sitt folk nere på gården.

"Lova mig icke mera än du kan hålla. En högre arm torde hålla dig 
tillbaka. Jag är nöjd, om jag far lita på din arm."

Han gick till dörren. Huru skall du hitta hem i natt, Constantin? du är 
ganska långt borta från ditt logi och alltför litet hemmastadd i Paris, 
sade Angely.

"Var är jag?"

Vid en bakgata i nejden av boulevard du Temple. Så här sent kan ej längre 
någon kabriolett erhållas. Tyst! jag skall visa dig en följeslagare.

12 TOLFTE KAPITLET.

En natt hos herr Simon Brimoire.

Nedkomne på gården gingo Constantin och Alphonse förbi flera skaror, och 
den senare stannade slutligen framför en lång lärgosse, en ung smed, åt 
vilken han gav uppdraget, att visa Constantin närmaste vägen till Pont 
Royal vid Seinen och rue de Beaune. Constantin nickade ännu en gång avsked 
och gick med sin nya vän.

Denne vandrade vid hans vänstra sida tyst som en pytagore av första 
graden. Constantin kände sig icke heller fallen för samtal. Natten var 
mörk ända till hemskhet; de gator, som de överkorsade, stundom följde 
några steg och åter snart utböto mot nya, syntes ganska illa upplysta. På 
många ställen drogo lamporna sin sista flämt.

Efter fem eller tio minuters vandring stannade smedslärlingen utanfor ett 
sexvåningars, gulgrått, med smutsiga fönsterlufter försett, ohyggligt hus, 
vände sig om och sade med hövlig och bedjande röst: "herre, jag måste in 
på ett ögonblick här, dröj något litet! jag har ett ärende ifrån min 
chef."

Sådant var visserligen icke i Montmorencys smak. Den långa gossen slog 
några slag på porten, då den genast öppnades, och Constantin såg ett 
käringhuvud, naket ända ned till barmen, räcka sig ut. Gossen trädde in.

Där stod vår baron. Han såg sig omkring. En och annan nattvandrares f ät 
gåvo eko på avlägsna gatstenar; men de personer, han upptäckte, sågo mer 
än illa ut. Besynnerligt förekom honom, att var och en, som gick förbi, 
icke gjorde det utan att ett ögonblick stanna framför det höga, otäcka 
huset, liksom mäta det ifrån tinnarne till källargrunden och därefter 
hostande eller brummande vandra vidare. En och annan trädde till och med 
ända fram till Constantin, tog upp sina glasögon, betraktade honom, 
stoppade åter in glasögonen och fortsatte sin gång; allt utan ett ord. 
Constantins tålamod började avtaga. Ingen gosse kom åter.

Han ville sticka in huvudet inom den ännu alltid halvöppna porten och ropa 
sin ledsagare, men han påminde sig med ledsnad, att han icke ens 
efterfrågat hans namn. Han upptog sitt ur. En halvdöende gatlampa, 
till vilken han vände sig nära porten, tillät honom märka, att visaren 
stod emellan ett och tu. Knappt hade han instoppat uret, förrän en högst 
obehaglig figur, föga olik ett vidunder, kom hoppandes i små skutt över 
gatan fram till den plats, där han stod, och satte upp sin ena fot på en 
stenstolpe vid väggen, en borne mitt under lampan .

Det var en liten krokig och halt gubbe, som med en tandlös mun och den 
gällaste stämma skrek: "charite, s'il vous plait!" (en allmosa, var så 
god!) och upprepade detsamma i flera omgångar, allt i mässton och allt mer 
och mer gnällande.

Constantin gav honom ett frankstycke, bad honom tiga och gå. Den gamle 
plirade upp på honom med ett par grå ögon, som uttryckte vördsam 
tacksägelse. Men straxt därefter tillade han: "en vacker och ung herre, 
som Guds moder skänkt så mycken barmhärtighet i bröstet, skall icke vägra 
mig, att ännu göra sin ovärdige medkristne en liten tjänst. Se, monsieur, 
vilket ben jag har (han neddrog strumpan över den fot, som han satt upp på 
bornen), märk vilka fasliga sår! var så god och hjälp mig på med 
plåsterlappen, som åkit utföre medan jag vandrat . "

Baronens känsla vid denna äcklande näsvishet gränsade till vrede; han 
tyckte sig höra starka och betydelsefulla steg nalkas; han begrep i hast 
sin ställning, gav skälmen ett slag över truten, skyndade just i sista 
stunden in i den halvöppna husporten, slog till den i lås efter sig, och 
hörde utanföre svordomar, skratt och skällsord av röster, som förekommo 
honom vara de grövsta tjuvbasar, blandade med en genomskärande gubbsopran.

Lyckligen undsluppen faran att obeväpnad och ensam få slåss med ett antal 
gatrövare, befann sig Constantin inne i portgången till ett honom alldeles 
obekant hus, varom han icke hade anledning att hysa den fördelaktigaste 
mening. Varföre hade alla människor beskådat det, våning for våning? Han 
började hysa misstankar till sin följeslagare, och fruktade att Angely 
alldeles bedragit sig på den vägvisare han givit honom.

Emellertid trevade han i den mörka portgången, och modet växte med faran. 
Han upptäckte slutligen med fötterna begynnelsen till en trappa och gick 
uppföre. När han ej utan möda och med ledstångens tillhjälp kommit hela 
trappan upp, satt verkligen i första våningen en liten magerlagd lampa i 
farstutaket och svängde pendelformigt för ett luftdrag, vilket ständigt 
lika muntert inströmmade genom ett sönderslaget fönster, och liksom ville 
omfamna lampan, sin älskarinna, vilken däremot blygsamt drog sig undan vid 
varje luftdragets nalkning. Constantin besåg dörrarne i farstun och 
överlade om han skulle stiga in någonstädes eller hellre träda en 
trappa högre upp?

Dessa dörrar sågos av gammal, söndrig, smutsig ek, men tillkännagåvo genom 
sina trasiga sirater, att de tillkommit under bättre tider. Nu buro de 
andra och nyare märken på sig: de voro numrerade med rödkrita, 1, 2, 3, 4. 
Detta skulle kunna vara ett slags besynnerlig kasern för-karlar? eller 
till och med for fruntimmer?

Han runkade på huvudet och beslöt stiga upp en trappa till; men på det 
ingen måtte komma ut genom någon av de numrerade dörrarne, gick han på tå 
förbi dem, och började ej utan en viss hjärtklappning vandringen i sin 
andra trappa.

Denna trappa var vida bättre än den föregående, eller om Constantins vana 
gjorde den lättare för honom att beträda. Han befann sig snart uppe i 
andra våningen. Till all förargelse hängde här ingen lampa i taket; men 
han tyckte sig vara i en rymlig farstu med hyggligare golv än därnere. Han 
kände for sig med bägge händerna. "Tänk om mina fingrar råka röra vid 
dörrar och lås, och okända figurer i hast rusa ut emot mig? Vad skall jag 
säga dem, jag, som icke vet namnet på den jag söker? Jag befinner mig i en 
ganska svartmuskig belägenhet. "

Under tiden kom han med sina händer icke åt några dörrar, utan leddes av 
vänstra farstuväggen, utmed vilken han gick, fram till en öppen plats, där 
han över sig började se det dunkla himlavalvet, ifrån farstutaket 
urskiljbart genom några tunnsådda stjärnor. Han träffade här en ledstång 
av järn, och icke långt ifrån en annan, jämnlöpande med den förra: han 
begrep sig alltså gå på en spång eller ett slags bro, byggd ifrån det ena 
stora huset över till det andra, som låg inne på själva gården.

Constantin fortsatte oförskräckt sin vandring i mörkret. Oförmodat fick 
han höra en stark men dov bultning på avstånd någonstädes. Han såg sig 
omkring, men märkte sig blott vara omgiven av en ryslig enslighet. Denna 
avbröts likväl i hast av ett det värsta och förfärligaste kattjamande, 
vartill han någonsin i Normandie varit vittne; och vilket snart 
uppblandades med ett grovt och avmätt hundskällande. Avgrundsmusiken 
tilldrog sig därnere rätt under spången, varöver han gick, och hade till 
följd att alldeles fortaga bultningen, oaktat Constantin med högsta 
ansträngning sökte åter få höra den, såsom vida betydelsefullare och för 
honom nyttigare att få reda på, för att om möjligt träffa människor. 
Kattor jama, när de komma sig rätt före, på oändligt många sätt: de höras 
än högeligen långdragna och uthålliga i tonen, än skria de i det vassaste 
staccato, och nedfalla emellanåt i jämmerläten, som helt och hållet likna 
små gråtande och mycket lidande barns. Detta rörde i synnerhet Constantin, 
så att håren ville resa sig på hans huvud; ty det förekom honom 
alldeles bestämt, att man därnere slaktade barn, ehuru han ingenting kunde 
se. "Tänk, om detta hus intet annat är än ett hiskeligt slaktarhus, " sade 
han, "och om bultningen, som jag hörde, var ljudet av någon maskin, varmed 
man bultar köttet till kotletter? Paris kan man tilltro allt! " Han 
skyndade, så fort han kunde, över dessa fasor.

På andra sidan om den långa spången mötte han en dörr, som efter någon 
tryckning gav vika för hans arm. Men då den öppnades, for ett starkt 
luftdrag, förenat med moln av sot, honom mitt i ansiktet, och han kände 
sig nära blind.

Fram skall jag, tänkte han, och detta helvete måste väl någonstädes sluta. 
Han befann sig ånyo i en stor farstu, tillhörande det andra huset, vari 
han nu kommit, och ur denna farstus motsatta fönster slog ett starkt 
eldsken hans blickar. Han gick dit och såg nedanför sig ännu en inre gård 
till, och på densamma en mängd gestalter vimla. Bultningen ökade sig för 
hans öron, han hörde skri, rop, hojtningar och anfäktningar. Såsom han 
stod två trappor upp, kunde han genom fönstret se föga annat än huvud, hår 
och nakna, svarta axlar på alla de nedanföre ävlande, arbetande, ohyggliga 
varelserna. Talrika sparkar såg han emellanåt utdelas, och mången stackare 
for därvid huvudstupa mot stenarne på gården, uppstod likväl som en 
trollgubbe 
genast igen, och började sitt ivriga bestyr på nytt. Eldgnistor foro 
stundom i form av brinnande kvastar ut genom ett par gårdsfönster därnere, 
omsvärmade grupperna likt ett fyrverkeri, och skulle hava givit det hela 
en anstrykning av munterhet, om icke allvarsamma, tjocka rökstoder straxt 
därpå stigit ut ur samma fönster och insvept de vanskapliga cykloperne 
eller djävlarne i en ogenomtränglig slöja. När denna, såsom all rök, 
doftade undan, tyckte Constantin sig varsebliva, att emellan de övriga 
figurerna också kvinnor framskymtade, med ganska okammat hår och i 
vårdslösa halskläden.

"Människor måste jag råka, eller åtminstone varelser, tillhöra de ock 
avgrunden," tänkte nattvandraren, "ty under annat villkor kommer jag själv 
aldrig hem." Han gick därföre till en trappgång, som han sag ifrån farstun 
leda utföre, och sedan han vandrat tvenne trappor ned, stod han i dörren 
till den där innersta gården, där han likväl, till sin förundran, ej 
upptäckte någonting, som liknade slaktare, men däremot fann allt hava 
tycke av en smedja.

I ögonblicket rusade en gigantisk, bredaxlad karl med groteska anletsdrag 
och höjd yxa på Constantin, ropade: "förrädare! förrädare! vi äro 
förrådda, mina barn!" och skulle otvivelaktigt kluvit hans huvud, om icke 
en spädare röst inifrån hopen ropat: "håll, monsieur Brimoire! håll för 
Guds skull då, mäster Simon Brimoire! det där är 
min herre, for vilken jag skall ansvara inför 
min chef! och jag måste skaffa en ny, alldeles likadan, om jag icke for 
honom helbrägda till Pont Royal, Quai Voltaire och rue de Beaune i natt."

"Hahaha!"-utbrast en av flickorna, som stod bredvid den långa 
smedslärlingen och hjälpte honom svessa ihop en spjutudd vid ett 
skaft,-"anskaffa en sådan herre, ny och färsk i stället? den låter sig 
icke smidas av järn. Guld skall det vara till en sådan. Har du guld, du, 
Colin? du arma trasblus!"

Den gigantiske mannen, mästersmeden, herr Simon Brimoire, sänkte med en 
ganska belevad åtbörd och utsökt artighet sin yxa ned till jorden framfor 
sitt främmande. "Min herre är då en vän till en av våra chefer? och kanske 
själv en chef for någon annan metier? var så god och stanna icke på min 
tröskel. Ett glas medoc, jag ber! höstnatten är kall, och min herre har 
fatt vänta på gatan för den här pojkens skull. Men förlåt den svarta 
besten, herre, han hade ett bud ifrån sin anförare till mig. Och när han 
en gång inkommit i vårt sällskap, behövde hans syster honom för att hålla 
tången och mycket annat. Stig in, stig in! "

Constantin fann sig så road av att bese smedsarbetet, att han sade sig 
helst vilja förbliva ute. "Jag har nyss marscherat i led med edra 
obeväpnade plutoner, " sade han, "nu vill jag betrakta, huru tappre 
parisare också veta att om nätterna smida sig vapen till en stundande 
strid. "

Bra, herre! bra! stanna då här, så bär jag ut på gården en bägare chablis; 
eller kanske tycker herrn mera om rött, om bourdeaux? Akta sig, akta sig, 
från smedjan spraka duktigt med gnistor hitut! och herrn, som icke är van, 
skulle kunna bli bränd vid sina tjugo år; vilket är for bittida.

Det slår aldrig felt, att den, som älskar jakt, även älskar vapen, 
järnredskap, smide, smedjor, kol, eld och pustar. Montmorency fann därföre 
allt mer och mer behag i den vilda, men levande och pittoreska anblick, 
som utbredde sig framför honom.

"Monsieur Brimoire," sade han och satte sig på en huggbock vid ena 
husväggen; "jag märker tydligt, att ni har ganska bråttom, efter edra 
fruntimmer måste deltaga i arbetet."

Åh, det är flickornas högsta nöje att göra gagn med gossarne.

"Men mig, herr Brimoire, smärtar det, att taga bort en av edra arbetare 
till mitt ledsagande. Jag är en nykomling i Paris, som ej själv hittar 
härifrån till Seinen nattetid. Men, uppriktigt sagt, jag gör ingenting 
hemma nu. Får jag sitta här på gården hos er i natt? I morgon bittida 
skall jag i alla fall vara långt borta i en annan del av staden, och kan 
fardas dit likaväl härifrån, som hemifrån. Klockan är tu."
Allför gärna, sade smeden. I Paris har man sin frihet att sova vaken 
varenda natt, om man vill. Hej och ho, mina barn! ännu fattas oss 
järnuddar på tvåtusen spjut! Raskt! raskt med hammare och tänger!

Constantin kände en liten kåre över sig för järnuddarne. "Smider ni då 
inga sablar? inga värjor? Jag älskår sabelhugg mycket mer än att 
genomstingas med spjut," sade han. "Gör ni icke pistoler och musköter? "

Pistolsmed är jag icke, monsieur. Sådane bo tillräckligt vid Feydeau, och 
de göra nog sin skyldighet dessa nätter, såväl som vi. Men vet, min herre, 
att dessa spjut äro lika goda som bajonetter. Det är ju ett förnämt vapen? 
och det är en rar död att falla för sådant.

"När ämna ni er till anfall?"

Vi bereda oss bara, svarade Brimoire, och såg upp med en lika öppen som 
hurtig blick. Lämna oss auktoriteterna i fred, så göra vi ingenting. 
Annars vänta vi på signalen och stå upp som en man. Hurrah halloh! mina 
barn, raskt i tygen! När detta hundratal lansar är slut, så dricka vi 
donna Mimansos skål och så börja vi ett nytt hundratal. Tvåtusen innan 
solen går upp, har jag sagt! Då trefalt skål for mademoiselle de Mimas! 
Det vill säga: Frihetens skål! Ty hon själv är icke till, har jag hört, 
utan är en symbolisk bild i Frihetsförbundets sal. Det är vackert, det är 
skönt! Frihetens skål!

"Gud! Hon är deras lösen?" viskade Constantin för sig själv. Men kunde han 
likväl låta bli att älska detta folk, som vid blotta nämnandet av hans 
Gabriele, vilken de icke sett eller kände, rusade till arbetet med en 
förnyad iver, med en hurtighet, en glädje och tillförsikt utan like, 
likasom de stått under en gudinnas inflytelse? Och denna fe var hans 
älskarinna!

Gesäller och pojkar hade under arbetet avkastat allt vad blus hette: lycka 
ännu, om skjorta återstod. Ansikte och bröst visade sig alldeles svarta, 
men vitögon och blanka tandrader framglimmade under munterheten som 
oftast. Ben, fotter, händer och armar voro även svartblå, såvida icke 
något ställe blivit sårat av tänger, släggor eller vassa järn, så att 
blod, i halvt upphöjt arbete, smyckade de raska ynglingalemmarne. 
Demoiselle Adrianne, Colins syster, var den gladlyntaste av alla, ehuru 
Leontine gav henne föga efter; och det är otroligt vad arbetet upplivades 
och fortskyndades genom närvaron av sådana for fosterlandet alltid 
entusiastiska flickor, som i sång eller prosa ständigt upphoja lyckan av 
att leva for fransyska äran och dö för kärlek och frihet. Varken Adrianne, 
Leontine, Ursule eller Clementine nöjde sig med prat allenast. De deltogo 
handgripligt i göromålen, de voro tydligen ganska skickliga och vana både 
att pusta, ösa nya kol i ässjan, uppreta elden genom svabblar och 
till och med föra slägga och tång, ifall gesäller saknades. Och när, efter 
en ny timme, vinbägaren gick omkring, nekade de ej att emottaga sin lilla 
andel.

Montmorency, som under den tid han varit i Paris, förut haft tillfälle att 
överallt beundra den fransyska kvinnans finhet i umgänge, behag i uttryck 
och sätt att vara, användbarhet och skicklighet i högre företag, i 
litteratur, konst och i synnerhet handel, allt förenat med den högsta, 
åtminstone yttre proprete och elegans, fick nu betrakta en annan sida: 
hennes förvånande styrka att uthärda mödor, hennes frihet från 
handfallenhet och tafatthet, hennes mod att icke förakta de lägsta 
göromål. Han såg de fyra smedsflickorna här utan all obekvämhet, 
tillgjordhet eller annan svårighet deltaga i ett tungt och, som man skulle 
tycka, obehagligt arbete. Men saken gällde en ide for mänskligheten, en 
livlig tanke, ett mål för en hel samhällsavdelnings bästa, och då äger 
fransyskan, liksom fransosen, krafter och försakelse till övermått, även 
inom de lägsta folkklasserna, och kanske mest där.

Det är också sant, att dessa flickor icke voro försedda med alltför späda 
lemmar: de hade hos fader Simon Brimoire kanske arbetat från späda år. 
Händer och fötter syntes rätt försvarliga, och säkert förskrevo de sig 
ifrån Picardie; ty infödda pariserskor pläga utmärka sig genom att hava 
dessa älskvärda kroppsdelar mycket små och smärta.

Brimoire själv nöjde sig alldeles icke med att blott utdela befallningar, 
utan deltog ganska handfast i de tyngsta göromål. Helt hastigt höll han 
upp, blickade mot höjden, blinkade och lade huvudet på sned lyssnande: 
"jag hör icke till våra kattor," sade han, "manne madame Suzanne kan hava 
glömt sin skyldighet? Vara hammarslag kunna höras ut på gatan och råka 
någon polisherres nitiska örhinna. Gå, Leontine, och tussa Apollon att 
bitas och skälla; och se väl efter att de förbannade kattorna äro bundna 
nära hundkojan såsom jag befallt, annars springa de undan. Säg madame 
Suzanne, att jag klyver henne ändalångs, om hon ett ögonblick försummar 
att få kattorna till att jama himmelshögt. Det är farligast fram emot 
mornarne, och jag vet, att många strykare på gatan gå och betrakta detta 
hus, liksom skulle det tecknas av för att målas och sättas i Luxemburgska 
museum. Det är rätt väl, att husägaren, bankiren, nu är bortrest; annars 
kunde vi minsann icke smida så här. Porten är väl stängd? huru slapp 
monsieur in?"

Jag har slagit porten i lås efter mig, svarade Constantin; men Colin hade 
lämnat den öppen, förmodligen emedan han ämnade genast återkomma, och jag 
emellertid stod framför ingången. Jag tackar Gud för denna händelse; 
ty annars hade jag ofelbart kommit i handgemäng med tjuvar, som redan 
voro mig inpå livet, då jag snabbt drog mig in i detta hus och begav mig 
till er, herr Brimoire.

"Tjuvar därute på gatan?"

Jag försäkrar.

"Give Gud, att där om nätterna ej ginge värre folk än rövare och tjuvar. 
Ordningens vidmakthållare pläga vanka där som mest."

Det vore önskligt.

"Knappast. Våra tjuvar äro fattiga, usla stackare, som nöja sig med en 
frank eller två, tacka därvid som för en skänk, buga sig och gå bort till 
någon annan, vilken de kanske se vid ett nytt gathörn. Men "ordningens 
vidmakthållare" taga för varje dag två arbetstimmar ifrån oss, herre. 
Räkna efter till vilken summa den stölden stiger! Och de äro rika, likväl, 
de rövare, som mot oss begå detta rån; fattigdomen driver icke dem, såsom 
vara vanliga helvetes gattjuvar, de stackarne; och icke heller tacka oss 
våra arbetsrövare, när de fått sin vilja fram, utan de säga blott, att 
allting är i sin ordning. Slutligen, min herre, vad händer? Om en gattjuv 
fasttages och föres till arresten, repet eller galererna, tror icke herrn, 
att han vanligen gråter, bekänner sig hava felat och i sitt samvete tycker 
sig lida välförtjänt? Det bevisar ju likväl ändock ett hederligt hjärta 
och ett upplyst förstånd, fastän det kommer i dagen en smula för sent? Men 
när bekänna väl nånsin fabriksherrarne, att de rövat och bestulit oss? när 
gråta de? när ångrar sig nånsin deras samvete, om de ock se sitt armaste 
fabrikshjon nedfalla av svält för sina fötter? Nej, herre, hos dem finns 
ingen heder; och de äro icke fransmän i botten. De äro engelsmän

dessa penningherrar, det påstår jag; ty den franska äran kunde icke annars 
så slockna i en själ. Då en vanlig rövare guillotineras, tillstår han 
förut, att han syndat, men var övertygad, min herre, att skulle jag någon 
dag här stinga min lans genom en fabrikör eller slå huvudet av honom med 
yxan, så skulle han dessförinnan himmelshögt, himmelshögt ropa på 
orättvisa! han skulle for ingen del i världen tillstå sig hava brutit, 
han, gudbevars; och var viss, att ordningens vidmakthållare skola tycka 
som han. Adrianne, gå efter min bägare! hm, att man kan bli så torr i 
halsen? men sot medföljer en smeds metier och tränger in överallt; hm hm!"

Constantin påminde sig Angelys framställning och anmärkte med en känsla, 
som gränsade till förskräckelse, huru på en gång allmänt, djupt och klart 
dessa tänkesätt måtte hava rotfästat sig. Varje fransman, även den lägsta, 
är av naturen talare; men Constantin tillstod, att parisaren måste vara 
orator mer än någon. Natten ljusnade icke ännu, ej heller blev den 
ljummare: han nekade således icke att emotaga bägaren ur den 
hjärtlige mäster Brimoires hand, ehuru fem breda sotmärken syntes om 
bägarfoten efter de väldiga fingrarne.

När han återlämnade bägaren, sade han: jag kan emellertid till herr 
Brimoires nöje förvissa därom, att jag på gatan sannerligen såg rena 
tjuvar, och jag skulle själv hava blivit ett rov tör deras fintlighet, om 
jag icke i tid räddat mig in i detta hus.

"Såå. Såg herrn någon liten kanaljegubbe?"

Just en sådan.

"Den tillhör en av polisagenternes snillrikaste utskickade."

Vad hör jag? var han icke en tjuv? var han av polisen?

"I tusen gestalter, än rak, än krokig, än uppstoppad med puckel, än mager 
som tranan, än gammal och tandlös, än ung som sprätthöken, vandrar 
monsieur Rossignol på våra gator, och han är den hederligaste bedragare, 
ty han är utsänd och besoldad av ordningens vidmakthållare. Ingen utspejar 
folk bättre än han, ty ingen kan ana vem han är. Vad fick han av herrn?"

Blott en frank.

"Hahaha! den sökte han väl minst, han, som sitter med stenhus. Men gav han 
sig icke i samtal?"

Han började ett. Men jag förargades över hans jargon, gav honom en moral 
över munnen, så att han föll ned ifrån en sten, på vilken han behagat 
uppsätta sitt sjuka ben, och jag drog mig hastigt in i porten, emedan jag 
hörde misstänkta personer nalkas, vilka jag nu inser kanhända voro 
polisens hantlangare såväl som han själv

Simon Brimoire sprang upp. "Min herre har slagit Rossignol på truten? 
Gossar! gesäller! Vulcani döttrar! svarta bestar! läggen under två minuter 
tängerna ifrån eder, men tagen i stället färdiggjorda blanka spjut i 
händerna, kommen hit och sluten en ring omkring monsieur! "

Ett allmänt, glatt tumult uppstod; i ögonblicket var befallningen utförd, 
och Constantin såg sig omgiven av en fruktansvärd spetsgård .

"Mina barn!" fortfor Brimoire allvarsam och rörd, "sen här en man, som 
slagit vårt kvarters spejande plågoande, franska namnets vanära, 
kommissarien Jacques Rossignol på hans lögnaktiga mun, och gjort det så 
väl, att en av ordningens förnämsta skurkar fatt bita i gatan. Skyllren 
gevär!"

Hedersbevisningen mot Constantin utfördes med en otrolig entusiasm; och 
det djupa hatet emot kommissarien gjorde, att ett spektakel, som annars 
kunde synas nog så barnsligt för gammalt folk, såsom en mäster Brimoire, 
likväl av honom tydligen verkställdes utan allt skämt, "till ärans, 
dygdens och redlighetens heder och uppmuntran", såsom han sade, da 
han nickade åt sitt folk att återvända till arbetet igen.

Constantin hade i hasten ej kunnat avvisa denna högtidlighet, som hans 
samvete icke billigade, enär den gick ut på att fira en olycka, övergången 
en av samhällets organer. Hans bröst slog högt likväl, det kunde han 
omöjligen hjälpa. Han kunde knappt återhålla sina tårar, då han såg detta 
raska folk smida sina vapen; vapen, som, om de komme att begagnas, 
troligen skulle bringa död och fördärv över sina begagnares egna huvuden, 
om de ock kunde alstra fördelar för kommande släkten. Men när tänka 
fransoser på döden, som stundar i morgon, blott de få utföra vad de älska 
i dag?

Den paus, som uppstått i arbetet, ersattes rikt genom fördubblad iver. Om 
gesällernes och mästarns skicklighet är icke värt att tala, ty den faller 
av sig själv. Adrianne avtog sin lilla halsduk, emedan det blev tör varmt 
för henne framför smedsässjan, där hon stod och upplivade kolen till allt 
hetare brand, samt med tången uttog järnet, då det blivit rödglödgat, för 
att bära det fram på städet till Colin, som skulle skapa det till spets. 
Med sina utslagna lockar, nedböljande på axlar och bröst, liknade hon en 
amazondrottning, som fallit ned i Etna och tagit tjänst hos cykloperne. På 
ett rött band, som hängde utslaget till vänster vid hjässan, såg man att 
håret ursprungligen varit uppfästat, men under arbetet nedfallit och sedan 
ej hunnit vidröras oftare, än när gnistor stänkt däri, då alltid någon av 
gossarne under skratt och gentillesse tillkännagav, "att stjärnor brunno i 
håret på nattens gudinna, liksom vore hon fullsatt med bländande ögon över 
hela huvudet "; vid vilken artighet Adrianne alltid med raska och sotiga 
fingrar nöp dessa stjärnor till döds och härigenom gjorde cheveluren än 
större. Ursule och Clementine voro något kortare till växten; de samtalade 
mindre med gesällerne, men arbetade lika hurtigt som Adrianne. Deras hår 
satt alltid väl uppstruket; och det var ett noje att se, huru de med sina 
stadiga, knubbiga händer och fylliga, välbildade, ehuru nu litet sotiga 
armar buro färdigsmidda rökande spetsar fram och tillbaka i smedjorna, 
försökte dem på trädskaften, måttade, besågo allt, understundom föllo på 
knä för att bättre utföra saken, och slutligen nådade fast järnuddarne, så 
fort de passade.

Leontine, den fjärde flickan, som av Simon Brimoire fått uppdraget om 
kattorna, återkom nu, förmälande, att portvakten, gamla madame Suzanne, 
bakom hundkojan insomnat ända till snarkning, samt att Apollon trängt sig 
så långt fram, att han fått tillfälle nappa uti tvenne av kattorna och 
ihjälbitit dem. Han hade till och med redan ätit upp svansarne på dem 
bägge två i sin ilska. Men de övriga aderton kattorna hade Leontine nu 
genom ett bättre avmätt avstånd ifrån hundkojan 
bundit så, att de väl kunde skrämmas, men icke bliva bitna. Hon hade också 
väckt Suzanne och satt allt i full gäng, "Hör, hör! monsieur Simon!" 
slutade hon, "jamar det någonstädes i Paris bättre?"

Själva Constantin log och lyssnade. Skriket var verkligen så 
genomträngande, som man kunde begära. Brimoire nickade förnöjd. "Hamra på 
nu, hamra på, mina gossar! polisen är klok nog, att icke i kattor ana 
konspiratörer: ehuru jag hör, hahaha, att en herre, av våra, till vår 
skada blivit uppstämd, för att han liknat en annan herre vid själva 
konungens katt; och det var minsann ett grovt skällsord! ty våra kattor 
här jama for friheten, men den där förnäma katten skriar i Kamrarne for 
befästandet av Paris, vilket bleve vår träldom. Hamra duktigt, Pierrot! 
duktigt! duktigt! gör spetsen vassare, längre och smalare. Icke så tjocka 
spetsar, gossar! längre, smalare och vassare, säger jag! De komma icke 
eljest in emellan våra fabrikörers tätt sammanvuxna revben!"

Montmorency steg upp: det svindlade nästan för hans ögon. Kanske var han 
trött av sömnlöshet; kanske kunde hans tankar ej smälta så mycket på en 
gång. Brimoire såg på honom och sade: "monsieur behöver sova ett par 
timmar; det är ännu tid på, innan det blir morgon för honom. Följ mig in i 
min lilla egna kammare bakom smedjan: min hustru är död, så att herrn 
behöver ej vara rädd. "

Detta förslag var verkligen i Constantins tycke; han tackade och följde. 
Genom en smal, krokig och ganska het gång, som gick bakom blåsbälgarne och 
ässjorna, kommo de bort till ett litet rum med egen utgång och med fönster 
åt en del av bakgården, där höstjasminer doftade upp mot rutorne ifrån en 
två alnars bred parterr. "Vore herrn mindre finhyllt," sade Brimoire, "så 
skulle jag hava bett honom gå och lägga sig uppe i stora huset vid gatan, 
i något av mina flickors rum, i n:o 2 eller n:o 4, som sannerligen äro 
snygga. Men det här är bättre av många orsaker. Herrn är nykomling i 
Paris; och skulle emot förmodan någon bit av polisen intränga i första 
huset, for att tända sina cigarrer och göra frågor, så kunde herrn 
anträffas och kanske giva svar. Sov gott!" Han gick.

Montmorency kände en innerlig trevnad i det lilla, låga rummet. Sängen 
stod bäddad och hade förmodligen stått så hela dagen för mästarns räkning. 
"Skulle någon hava spått mig, att jag en natt ginge att sova--sova med 
nöje--i en konspiratörs säng? i en grovsmeds, en ryslig, rödbrusig, 
kopparfärgad titans säng? i ens, som blott for några timmar sedan mött mig 
själv med yxan i högsta hugg?" Sömnig kände han sig, men besåg likväl 
allt, innan han ville avkläda sig; och lakanen först. De voro mjällvita, 
fina, av utsökt slag.
Möblerna för övrigt tarvliga, men vackra och fullkomligt snygga. De 
franska tapeterna gingo i gröna och vita fasoner. Över nattygsbordet stod 
en liten spegel med svart ebenholtsram, och-över spegelns hörn hängde en 
järnmedaljong, det där bekanta Mariehuvudet.

"O min Gud!" utropade Constantin och var nära att knäböja. "Dig träffar 
jag då överallt? är då Du länken, som sammanknyter oss alla?"

Han lade sig och omfamnades av den ljuvaste vila.

13 TRETTONDE KAPITLET.

Flykten.

Morgonen kom och Constantin Montmorencys första tanke var att skynda till 
Gabriele. Antingen är hennes sjukdom verklig, tänkte han, eller hava 
hennes tyranner utspritt ett rykte härom, under det de skola söka förmå, 
övertala, kanske tvinga henne till ett rysligt steg. Constantin visste 
icke, att just denna natt hade Gabriele, enligt vad vi hört av Seraphines 
berättelse, tillbringat på det oroligaste. Men kärlekens hemliga sympatier 
ingåvo honom oförklarliga aningar om det, som han icke kunde veta med 
bestämdhet.

Han tog avsked av sin gästfria smed, som först nu frågade honom efter hans 
namn och vid avskedet gav honom sitt adresskort, vilket aldrig någon 
artist eller hantverkare i Paris försummar att lämna. Constantin stoppade 
kortet hos sig. Morgonen var ljus; han hittade nu själv ganska väl till 
rue St. Denis, så ned till Seinen, gick över Pont St. Michel och kom snart 
i nejden av kyrkan St. Sulpice.

Med klappande bröst inträdde han i Gabrieles boning, gick trappan uppföre 
och nalkades dörren. Jag har ingen ursäkt, tänkte han, jag har intet 
lämnat tillstånd att anföra såsom skäl för min ankomst så här bittida. En 
tisdagsmorgon, såsom nu, är icke en måndagsafton! Dock hänga de nära 
tillsammans, och jag vågar! Han fattade nyckeln: dörren gick upp sakta och 
utan svårighet.

Vilken förtjusning? vilken sällsam lycka eller ljuvt skämt av händelserna? 
Gabriele befann sig själv i den yttre sal, dit Constantin inkom: det 
syntes på hennes steg, att hon var stadd likasom att hastigt gå över detta 
rum in i sitt lilla egna tavelkabinett. Men hon stannade tvärt vid 
anblicken av Constantin. Hon sammanknäppte sina händer och förde dem över 
huvudet med en åtbörd, som liknade den mest intagande förvåning och 
glädje.

Då Constantin närmade sig med en bugning och ville framföra något, som på 
en gång ämnades till hälsning och ursäkt, satte Gabriele hastigt och 
betydelsefullt ett finger framfor sin mun till tecken av tystnad, gick in 
i kabinettet; och att han skulle följa, då hon lämnade dörren öppen, var 
ganska klart. Hon stängde dörren efter honom.
Han betraktade henne uppmärksamt och ej utan förskräckelse. Hennes 
morgondräkt var väl så intagande, som en fransyskas nånsin kan vara; men 
så bleka kinder! Ögonen brunno nästan vilda, och hela utseendet 
tillkännagav, att hon icke sovit.

"Det är då sant att du är sjuk, min Gabriele? du har icke slumrat i natt? 
"

Constantin! Constantin! sade hon med ett obeskrivligt uttryck av det mest 
innerliga och ömma förtroende. Jag vet varföre du kommer: nu är stunden 
inne! Hon slog sina armar om hans hals och kysste honom .

"Min mors ande har fört dig hit," fortfor hon. "Hela natten har jag varit 
i storm! En mördad, en rysligt mördad kvinnas ande har ropat till mig hela 
natten: jag har icke sovit, du har rätt. Jag svarade min mor på hennes 
rop, att hon skulle kalla dig till min sida, dig, Constantin! Har du allt 
i ordning, som du skall, till vår flykt?"

Montmorency studsade.

"Ej en dag, ej ett ögonblick längre kan jag vara kvar här i förräderiets 
hus. Jag är bevakad, Constantin! Detta fruntimmer vid min sida -som du 
sett?-hon är icke min släkting, hon är en ryslig bedragerska, som lyssnar! 
Tyst! tyst! se in i nyckelhålet, om du ej där märker ett öga, som spejar 
mitt emot dig? ser du ej ögat av en mysande orm? Det är Seraphine! Nej, nu 
är hon icke utanföre, märker jag; hon är kvar i våra sovrum. Men hon 
kommer nog snart. Hon är min fångvakterska! "

O Gud!

"Jag behöver ingenting taga med mig, och jag vill ingenting hava ur 
förbannelsens hemvist. Det skulle smitta min kropp och bringa olycka över 
mitt hår. Kom!"

Vart vill du att vi gå, Gabriele?

"Varthän vi skola fly? Det måste väl du veta, Constantin, som min mor i 
denna natt hitkallat för denna flykt? du, som har förberett allt, och som 
nu kommer på den utsatta stunden?"

Constantin fattade sig. Allt är i ordning, svarade han.

"Jag påsätter mig endast min promenadhuva och denna svarta robe ovanpå min 
deshabille. " Hon tog en sidendräkt. som hängde över soffkarmen i 
kabinettet. "Hjälp mig, Constantin, " viskade hon med ett himmelskt 
leende, som svärmiskt stack av emot hennes förra dystra åtbörder. Hon 
räckte honom roben, han höll den, och hon trädde in sina armar i taftet. 
"Jag vill icke ropa in Seraphine, som alltid annars så artigt biträder mig 
vid klädseln-den ormen! hon skulle undra på, att du är här så tidigt. 
Litet tätare om livet, Constantin! drag åt skärpet bättre, och fäst 
spännet: se där har du låset under emaljnarcissen. Constantin! 
Constantin! vad jag har mycket att tala om för dig. Jag är förrådd, jag är 
på det grymmaste bedragen och förrådd-men åskans eld skall förtära Honom 
och Henne-nu är jag färdig."

Vilken menar du med honom, Gabriele?

"Vet du icke det? har icke min mor sagt dig, huru man gjort med oss? har 
hon icke i nattens dröm berättat dig, att Ambrose-Ambrose Hyacinthe! -har 
mördat henne med aqua tophana under vänskapens varmaste skepnad, och att 
hon med tårar överlämnade sin dotter i hans händer?"

En frossa genomfor Constantin. Kom, för Guds skull, sade han, allt är i 
ordning till vår resa. Men tror du icke, att denna Seraphine skall hindra 
vår flykt och förfölja oss?

"Hon skall icke våga hindra mig att gå ut härifrån; ty det har hon aldrig. 
Hon skall blott-"

Vad skall hon?

"I fall hon anar något, så skall hon skynda att underrätta honom

_ "

Vi få ej förlora ett ögonblick.

"Men vad gör det? Snart hinna vi några gator fram, och så stiga vi upp i 
din stora resvagn, som du har beredd. Huru många hästar har du låtit 
spänna före?"

Constantin darrade. Snabb tog han Gabriele under armen och förde henne ut 
ur tavelkabinettet. De kommo även över det yttre rummet, och han uppläste 
redan dörren till farstun, då steg hördes, Seraphine anlände från sin 
kammare och hon utropade: "så bittida? min Gud! göra en promenad så 
tidigt?"

Gabriele vände bort huvudet, men Constantin svarade artigt: "Adieu 
mademoiselle! vi gå att handla en stuv crepe de soie, som nyligen kommit 
från Lyon, och som går ifrån oss om vi icke passa på."

Crepe? det fattades verkligen i Gabrieles garderob, sade Seraphine med en 
slug uppsyn och neg for herrskapet.

De gingo ut och skyndade utför trappan. Gabriele höll Constantins arm 
hårt, och han kände att hela hennes kropp skakade. Men när de kommo ned på 
gatan, reste hon sig: hon gick fjäderlätt fram på trottoarerna vid hans 
sida. "O Constantin," sade hon efter en liten stund mycket sakta, 
"betänk! igår aftons kunde jag icke grata, ty då var jag i Hans närvaro: 
hela natten har jag icke kunnat gråta, ty jag har varit i Hennes närvaro. 
Mitt huvud! mitt huvud! ack skaffa mig en liten kammare att få gråta uti!"

Vi måste resa, svarade han. Han vred sig hastigt om.

Hon såg sig således också tillbaka; ty denna gest smittar alltid.
"Ser du, se, se!" utbrast hon, "Seraphine är redan efter oss. Men 
det är rätt bra, att Seraphine följer oss på gatorna; så länge kan hon 
icke rådslå till vårt fördärv med Honom. " Gabriele drog sig tätt intill 
Constantins sida: "hava vi långt kvar till din resvagn?" viskade hon.

Constantin svarade ingenting, men påskyndade sina steg, och hon trädde vid 
hans sida snabb som ett rådjur. Han gick en stund tigande, ty han behövde 
verkligen med sig själv överlägga om en resplan och om en vagn. Det 
klokaste är utan tvivel att vi fara till Normandie, tänkte han. Var icke 
detta alltid min djärvaste och skönaste önskan? Den har gått i fullbordan. 
Men jag, som icke varit hemma i natt, jag måste oundvikligt till mitt 
logi, om ej annat for penningar och for att underrätta mina betjänter. 
-Han såg sig åter om. Ständigt är hon efter oss, denna Gabrieles skugga! 
Hon håller sig aldrig på längre avstånd än trettio steg; troget viker hon 
om varje gathörn, där vi vika av. Hon har uppenbart den planen, att se 
vart vi gå. Skulle jag nu föra Gabriele till mitt hotell vid rue de 
Beaune, så visste Seraphine genast vart hon hade att låta konungamördaren 
utsända sina bovar efter oss. Hm, jag skall göra Seraphines förhoppningar 
om intet; hon är till fots! Han nickade bifall till sin egen tanke.

En vagn för allmänheten av det slag, som kallas tricycle, for förbi. 
Constantin gav tecknet, vagnen stannade ett ögonblick; Constantin steg upp 
med Gabriele. Vagnen rullade av.

Av Seraphines berättelse for Ambrose, på aftonen denna dag, veta vi redan 
hennes sorg, då hon såg sina vänner uppstiga i tricyclen. Vi veta också, 
att hon själv tog sig ett åkdon och for efter. Men vi känna hennes missöde 
att köra fast i en fruktmånglerskas hjul, och huru hon sedan förgäves 
genomkorsade hela Paris. Av det följande skola vi snart finna, att om 
missödet med hjulet ej träffat henne, så skulle hon i alla fall icke hava 
nått dem hon förföljde. Ty ödet hade fattat andra tankar.

Constantin åkte med Gabriele en stund, då han genom tricyclens rutor 
igenkände ett hus vid gatan, där han förr varit, och som ägde en lång 
genomgång ut åt ett annat håll. Han fattade klocksträngen framme vid 
fonstret och ringde. Vagnen höll. Han hoppade ut, tog Gabriele i sina 
armar och förde henne vindsnabbt upp på trappan och in i portgången av det 
nämda huset. Ingen Seraphine syntes komma efter.

De gingo genom en lång krokig passage, och Constantin såg vid dess andra 
utgång en bod för färdigsydda kläder av förträffligaste slag. "Kom in här, 
Gabriele! Välj dig en resklädning och lägg av den svarta roben."
Valet var snart gjort. Gabriele följde den 
beställsamma och artiga unga grisetten, som förestod handeln, in i en 
liten sidokammare, där omklädningen gick för sig; och när Gabriele trädde 
ut, lade Constantin till det redan köpta en reshatt och ett flor för 
ansiktet av tätaste slag. "Jag skall skicka min betjänt att hämta den där 
roben," sade han.

När de stego ut, undföll honom: "de, som nu skulle vilja igenkänna dig på 
klädningen, hoppas jag skola få svårt; och ditt ansikte helgar jag åt 
florets beskärm. Dessutom skola vi icke hava långt att gå. "

Han förde Gabriele hem till det hotell, som utgjorde hans logi vid rue de 
Beaune, och han mötte ingen av folket eller andra resande vid uppgåendet. 
"Bliv i dessa mina rum," sade han; "du behöver vila. Gå in i den innersta 
kammaren: jag skall läsa igen om dig. Ursäkta, att du ej skall finna ett 
fruntimmers bekvämligheter; men anse dig som på resan. Jag skall besörja 
om vagnen. "

Den olyckliga flickan, utan far, utan mor, utan någon enda släkting eller 
landsman, utan fädernesland, och helt nyss med den bittraste erfarenhet av 
att hava blivit bedragen på en man, vilken hon trott som en gud--var var 
hon nu? Fullkomligt övergiven, fullkomligt utan medel, fullkomligt i 
händerna på en främling, som hon icke känt många dagar. Och hon skulle 
läsas in i hans sängkammare?

Hon följde Constantin utan tvekan. Hon såg sig omkring i det lilla rummet 
med ett behag, som genomträngde hennes väsen med glädje, frid och tro. 
"Låt oss vara uppriktiga," sade han; "jag går ut på flera timmar, kanske 
på halva dagen; ty jag har mycket, som behöver ordnas, jag måste tala vid 
min bankir. En lång resa förestår. Du har icke sovit i natt: tro, 
Gabriele, i denna kammare, att du är i Tlemecen! "

Vid detta enda ord var det slut med Gabriele. De länge återhållna tårarne 
brusto ut på en gång. Hennes huvud sjönk förlorat, halvt i en avgrund av 
kval, halvt i en himmel av hopp, emot Constantins bröst; och han omfamnade 
henne. "En dolk! en dolk!" sade hon utan att öppna ögonen och halvt i 
svimning. "Det behövs blott tre dolkstyng. Ett åt min faders mördare! Ett 
åt min moders mördare, som jag i går lärde känna! O Constantin, åt mig, åt 
mig själv det tredje stynget, och skänk mig detta du. Sedan en grav 
allenast--i Tlemecen!"

Han satte henne ned i en bergere, lossade hennes resklädning och tog den 
av hennes axlar. Hon öppnade ögonen och log. Med en kyss på hennes hand 
överlämnade han henne åt sig själv, gick ut, läste dörren och tog nyckeln. 
Det smärtade honom att ej kunna förskaffa Gabriele någon kvinnlig 
betjäning; men han ville ej nämna ett ord om henne i hotellet, där han bodde. 
Om, såsom han förmodade, den mäktige fienden gjorde efterspaningar, 
så var hon allra säkrast såsom hon nu var.

Efter de strida tårarne kände sig Gabrieles huvud så svalt. "Vilka 
underliga saker måste jag icke hava talat i dag, jag, som drömde så mycket 
i natt?" sade hon till sig själv, såg sig omkring i kammaren och påminde 
sig att hon var hos Constantin. "Vart skall jag resa? vart för han mig? 
vart flyr han med mig? Finge jag dö! "

"Alskar han sig, så för han mig blott till Normandie. Men älskar han mig, 
så för han mig till Tlemecen i Atlas' dalar. O min faders dotter, huru 
många åskor hava ännu sina blixtar kvar åt dig?"

Hon stod i sin vita deshabille, såsom från morgonen, öppnade den litet vid 
bröstet och framtog sin gömda, damascerade dolk med briljanterade fästet 
och klinga av finaste stål. "Dig äger jag! Du är min enda egendom!

"Bättre gåva kunde icke Abd-el-Kader skänka sin systerdotter på hennes 
trettonde födelsedag. Skall jag få se emiren ännu en gång? Mina ögon skola 
se honom till häst, segrande över Frankrikes vildar! Men först-forst skall 
dolken hava störtat avgrundens tvenne furstar, min faders mördare och min 
moders.

"Var är min medaljong, min Madonna? ha-hon är borta, hon kom icke att 
följa med mig om halsen i morse. Det är bra, det är bra. Bort med dig! En 
ljugande pater-en Ambrose Hyacinthe!-hängde den första gången över mitt 
bröst, och han sade att den aldrig skulle skiljas ifrån mig. Han kysste 
mig därvid; hans kyss bränner ännu mina läppar, men jag skall skölja och 
tvätta dem. O Gud, också Constantin har en gång-en gång-kysst dem! jag far 
icke skölja och tvätta dem. "

Hon stödde sitt huvud emot pannan. Efter en liten stund viskade hon sakta: 
"Ett har jag kvar; ett! Korstecknet, som min fader lärde mig: det vill jag 
göra härinne. "

14 FJORTONDE KAPITLET.

Resan begynner.

Constantin var rik såsom godsägare, men för att i sina händer bekomma en 
större summa av rörligt mynt, måste han uppgöra åtskilligt med sin bankir. 
För en så kort resa som ifrån Paris till Normandie behövdes visserligen ej 
mycket. Men många tankar och planer hade korsat sig i hans huvud, under 
det han vandrat med Gabriele och betänkt vilket parti han i hast borde 
fatta. Månne icke det rätta vore att fara till Algier? sade han ofta till 
sig själv. Och huru intagande skulle icke en sådan resa bliva i sådant 
sällskap? Jag finge se hennes fädernesland! Och--vad som slutligen längst 
bort uppmålade sig för hans livliga inbillning, är svårt att säga: vem 
vet, om han icke såg en furste? en konung i Constantineh?

När han först reste till Paris, hade hans ändamål intet annat varit, än 
att se den märkvärdiga staden: han kunde dröja där så länge eller så kort 
han ville. Den ringa tid han hittills fatt njuta där, hade icke varit 
tillräcklig att på långt när uttömma förrådet av allden härlighet, som en 
åskådare eller vän av nöjen, anländ till Paris, har att skörda. Då han 
gjorde Gabrieles bekantskap, övergick ingenting den varma önskan, som 
vaknade hos honom, att med henne en dag såsom maka återfara till Normandie 
och där börja en ridderlig husfaders liv mitt i kretsen av vänner, älskade 
underhavande och en rik, lantlig naturs praktfulla omgivningar. Denna 
Iycka hade han nu oförmodat nått, men nästan for hastigt. Allrahelst 
skulle han således vilja stanna i Paris ännu en tid, och det med Gabriele 
vid sin sida. Vilken sällhet, att arm i arm med henne betrakta och beundra 
alla människosläktets storverk i denna omätliga stad? Vilken fortjusning, 
att taga en våning vid Rivoligatan eller vid Castiglione, och så 
tillbringa en vinter här med en firad maka, en prinsessa, som skulle bliva 
målet för de högsta kretsars vänskap, kärlek och beundran?

Men faror av de besynnerligaste slag hindrade detta. Om vidden och 
beskaffenheten av dessa faror låge mig i det klara, tänkte han, så ginge 
det ännu an; jag kunde då bekämpa och övervinna dem. Gabrieles person är 
invecklad i de mörkaste stämplingar: när jag rycker henne bort ur 
detta fasansfulla förbund, så skola dess medlemmar antingen göra allt för 
att återvinna en för deras planer dyrbar klenod, eller, om detta ej 
Iyckas, förfölja, söka undanrödja, kanske angiva henne, som blir dem 
farlig och förhatlig i samma ögonblick hon upphör att vara dem nyttig.

Gabrieles samtal om morgonen, hennes till yrsel, om icke ännu värre, 
gränsande uttryck hade icke minskat Constantins övertygelse om förbundets 
fruktansvärda anläggningar och dess makt. Att se bindeln fallen ifrån 
Gabrieles ögon, rörande "bedragarne", måste glädja honom; denna händelse 
hade kastat henne i hans armar; hon hade själv upptäckt, att han haft rätt 
i sina påståenden måndagsaftonen, det fann han. Med denna underbare 
Ambrose Hyacinthe, som han aldrig sett-som han förut med sorg och kanske 
någon svartsjuka betraktat såsom ägaren av Gabrieles person, välfärd och 
hela öde, och vilken nu i hast blivit målet för hennes hat-huru långt 
sträckte sig i själva verket hans välde i Paris? Constantin själv hade här 
ingen att påräkna i farans stund; han kände ingen vid hovet, ingen av 
ministrarne. Hans enda pålitliga bekantskap inskränkte sig till Alphonse 
Angely; men denna hade också blivit förbytt till ett vapen i förbundets 
hand, som en dag-vem vet?-kunde riktas emot honom själv.

Att stanna med Gabriele i Paris var således av många skäl icke rådligt. 
Skönast stod det för Constantins tankar, att genast med henne göra ett 
besök hos någon av huvudstadens förnämsta präster, låta kyrkans vigsel 
förena henne med sig, och så vinna lagens arm på sin sida till värnande av 
en älskad, som då var hans, och nu ej mer kunde ryckas ifrån honom. Men så 
ung och i världen oerfaren Constantin än var, så insåg han likväl 
otillräckligheten av detta lagens yttre skydd, då han ägde fiender, som 
med hemliga, mörka medel kunde bringa honom och henne i fördärv. Desse, 
som vant sina tankar vid konungamordet, skulle de icke som en småsak 
betrakta, att skicka lönnmördare i Gabrieles spår eller smyga aqua tophana 
i hennes mat? Vem svarade honom för, att hon icke skulle kunna anklagas 
och ställas för rätta, utan att själv äga i sin makt något dokument för 
att bringa de egentliga brottslingarne i dagen?

Sedan han befallt sina betjänter att anskaffa hästar och en resvagn av på 
en gång bekvämaste och säkraste slag, och sedan han själv hos herr 
Oppenheimer erhållit växlar och napoleoner över behovet, vandrade han 
slutligen hemåt och fattade under vägen sitt beslut. "Vi lämna Paris nu; 
detta är avgjort. Vi resa till Normandie. Min slottskaplan förenar 
Gabriele med mig. Och därifrån far jag, sedan jag ordnat angelägenheterna 
vid mina gods och satt dem i säkra för valtares händer-vart far jag? 
O Gabriele! jag vill med dig besöka Loire och mellersta Frankrike; Rhone 
och södra Frankrike; Vaucluse och Petrarcas himmel. Jag vill ifrån 
Marseille styra ut på de havsvågor, som skola förvandla Navaloramans 
skådespel till en verklighet for mig; jag landar i Algeriet. Där skall jag 
vid Atlas' fot lägga Gabriele i Abd-el-Kaders armar, och hon skall--"

Under dessa romantiska och till en del krigiska tankar-ty i Afrika, där 
kriget brann emellan fransoser och araber, kunde ingen furste uppträda i 
Constantineh, utan att se sig väl beväpnad-under dessa tankar trädde 
Constantin förbi en butik, som ådrog sig hans uppmärksamhet genom de 
skönaste skjutgevär, symmetriskt och arkitektoniskt uppställda till 
avsalu. Han köpte två par pistoler av yppersta slag; till och med kulor 
och ammunition fanns. Betjänten, som gick efter, fick detta jämte 
penningpåsarne att bära.

När Constantin hemkom till sitt hotell, var det framlidet på dagen 
åtminstone så långt, att tiden väl var inne för en dejeuner. Han befallde 
en sådan upp i sina rum.

"Min stackars Gabriele," tänkte han, tog upp nyckeln till sin sängkammare, 
öppnade sakta och trädde in. Hon sov.

För en yngling av Constantins ridderliga lynne var en sovande flicka 
alltid en helgedom. Han nalkades Gabriele. Hon hade lagt sig på hans 
soffa. Huvudet vilade emot den gröna sammetspölen i ena hörnet, och 
vänstra handen stödde en kind, som under sömnen återtagit sina rosor.

"Hon ser mig ej!" sade han, "jag vill knäböja vid hennes läger och tyst, 
endast i de himmelskas anblick, göra det löfte nu, som jag högt och inför 
människor skall upprepa i mitt slottskapell, då Gabriele smyckar det vita 
marmoraltarets fot. Hon är ännu icke min brud. Hon är nu kanske mera än 
det: hon är värnlös!"

När han efter en kort bön åter upphöjde sitt huvud, hade Gabriele under 
sömnen litet ändrat gestalt. Deshabillen tillät honom se hennes hals, och 
hans blickar hoppades få möta det madonnasmycke han kysst en gång. Vad sag 
han? Udden av en dolk framstack ur barmen; och Gabriele, som nedlutat sitt 
huvud emot bröstet, rörde med sina läppars fina andedräkt, likt en kyss, 
det damascerade stålet.

Constantin sprang upp med en ovillkorlig rörelse. Gabriele vaknade, reste 
sig ur slummern sakta, såg sig omkring. "Du är här, Constantin? Jag har 
sovit på din soffa? kan du förlåtå mig? Jag äger ingen bädd-ingen 
själv-förrän i tälten under Atlas! Men ack--dit får jag icke komma 
forrän-forrän-"

Hon såg ned, och då hon märkte dolken hava skridit fram ur sin vanliga 
gömma, gick hon avsides, lossade litet på sin dräkt, insatte vapnet 
i stålslidan på sitt ställe, där hon alltid bar det, nere vid midjan under 
vänstra bröstet, sammanknöt deshabillen igen och trädde till Constantin. 
"Du har väntat på mig?" sade hon; "hästarne vänta?"

Icke ännu, svarade han. Men kom ut med mig i salongen, Gabriele, vi skola 
taga en déjeuner innan vi resa. Han bjöd henne sin arm och de följdes ut. 
Hans tvenne betjänter, följeslagare ifrån Normandie och trogne som guld, 
serverade vid bordet, men hade fått den vink om hemligheten, att de 
därnere på hotellet ingenting skulle yttra om baronens resesällskap. Han 
hade låtit anskaffa en stor överkappa för Gabrieles räkning.

Efter dejeunern förmälde den ena betjänten, att han erhållit en resvagn, 
svarande emot allt vad som blivit anbefallt, men att likväl, för att göra 
den så säker, som kanske önskades, några järnbeslag fordrades vid 
dörrarne, vilkas påsättande kunde behöva ett par timmar. "Gott," svarade 
Montmorency, "säkerheten är god att vinna; låt det ske. Skulle vi ock 
avresa först i skymningen, så mycket bättre. "

Men, genmälte betjänten, fabrikören, som sålt vagnen, vill ingenting 
vidare låta påsätta, än vad som finnes; ej en märla, ej en enda spik.

"Så vet jag nog en smed, som gärna arbetar," svarade Montmorency. "Låt 
föra vagnen till Simon Brimoire: du skall få hans adress." Constantin tog 
upp kortet och lät betjänten avteckna adressen. "Du behöver endast nämna 
honom mitt namn, så går det raskt." Betjänten trädde ut och hans kamrat 
följde.

Constantin och Gabriele gingo in till sig. De skulle således ännu 
tillbringa några timmar under väntan. Men vad är dröjsmål emellan 
älskande? Det är ett falskt namn: det är minuter med titel av timmar och 
verklighet av sekunder.

"Meningen med min resa," sade han efter en liten stund därinne på soffan, 
där de suto tillsammans, "är icke att stanna i Normandie. Sedan allt snart 
blivit ordnat, fara vi till Afrika: vad säger du?"

Till Afrika? utropade hon och störtade upp. Du för mig till min jord och 
till mitt eget land? O Constantin! nu ser jag, att det är icke dig själv, 
utan mig du älskar med denna kärlek! Hon slog sina armar omkring hans 
hals.

"Men jag älskar också mig," svarade han. "Jag begär en belöning. "

Constantin?

"Gabriele, jag fordrar den!"

Hon svarade inte, men ville söka läsa hans mening på hans läppar, dem hon 
tyst betraktade.

"Du äger en dolk; låt mig få se den! skänk mig den!"
Dolken är icke min, Constantin.

"Och vems?"

Min faders ande och min moders själ rå om denna dolk.

"Lägg bort dessa tankar, Gabriele, och giv mig dolken! Jag fordrar min 
belöning."

Constantin, min far sover icke i sin grav, ty han ligger ohämnad ännu 
efter år och år: jorden har ingen ro omkring honom, och min mor ropar till 
mig: "uti intet paradis återser du mig intill den tiden. " Och även hon, 
Constantin! även Loria Za Maima, o Constantin! också min mors död äger jag 
nu att hämna. Låt oss fara till Normandie för att undfly en fara för 
dagen. Men till Afrika reser icke jag förrän

"Du skall" - utbrast han och omfamnade henne med hastig, med oemotståndlig 
känsla. Han tryckte henne till sitt bröst och kysste henne med en 
häftighet, som hindrade henne att utsäga de sista ord hon ämnade. "Du 
skall, " upprepade han, "du skall giva mig din dolk, din hämnd Din fars 
och din mors mördare - se där ifrån detta ögonblick målet, som min hand 
skall hemsöka och träffa. Icke längre din hand, Gabriele! Ty en maka skall 
sitta lugn vid kaminen; och hennes man är den, som skall utföra både sina 
och hennes gärningar. "

Hon såg på honom stirrande av förvåning. Skall du taga min hämnd i din 
hand? sade hon.

"Är icke bruket vid Atlas så?" frågade han. "Hör mig, Gabriele! jag är 
ifrån Normandie; det är ett land, som du icke sett ännu. Vårt folk är icke 
rätt fransmän-"

Du är då icke fransos? Ack! avbröt hon med ett rop av glädje och med de 
mest skimrande ögon.

"Normandie," fortsatte han, "är icke alldeles detsamma som Frankrike, 
ehuru vi kallas fransoser, likt de övrige, och gjort så länge. 
Ursprungligen äro vi av en annan jord, Gabriele: vi äro komne ifrån ett 
land i Norden, där på de högsta klipporna snö lever för att aldrig dö-"

Likasom på Atlas!

"Där äga vi våra rätta fäder, bröder, systrar och släktingar sedan ifrån 
århundraden: våra skönaste hjälteminnen vila där och våra bästa gravar. 
Men vi hava länge bott i Frankrike, stritt for dess konungar och blandat 
vårt blod med gallers och frankers. Och det är vår stam, vitt utbredd över 
norra och västra Frankrike, som redan för åttahundra år sedan räddade 
detta land, då dess äldre bägge folk voro nära att sjunka till intet i 
feghet, fördärv och svaghet. Ännu i dag, vad i fransmannen utgör oroligt 
begär efter ombyte oeh nytt, det är galliskt hos honom. Vad i honom 
är köld och list, det är frankiskt. Men hans odödliga kärlek till ära, det 
är det normandiska, det nordiska i hans blod. Gabriele, förstå mig! din 
fars och mors mördare skola falla, och jag fruktar icke att giva dig min 
ed därpå: jag svärjer dig det vid vad du vill. Jag svärjer dig det vid 
jorden, om du önskar: vid himmelen, om du begär! Jag svärjer dig det vid 
dina lockar! Förbleve du jungfru, levde du ensam, blott ett barn, dina 
föräldrars dotter; då vore det endast du, som hade att utföra det du 
skulle göra. Din hand vore bunden vid din hämnd, och ingen annan hand 
kunde röra den. Men du blir gift, du blir min; och hos oss är den lagen, 
att mannen ärver med sin gemål all hennes egendom. När du knäböjer vid 
altaret, Gabriele, besitter du icke mera någonting på jorden, utom mig 
blott och allt mitt. Men ditt har du förlorat: du äger ej längre själv 
någon hämnd. "

Du älskar mig?

"O Gabriele?"

Du älskar min hämnd?

"Du äger ingen sådan, ty du äger intet mer: hämnden är min! "

Hon log, men hastigt gick hennes ögonkast hemlighetsfullt åt sidan. Hon 
upplöste sin dräkt vid bröstet och framtog dolken. "Tag i detta fäste!" 
sade hon.

Han gjorde så. Hon höll slidan, och snart avtäckte sig det mest skimrande, 
det skönaste vapen. Se ned i stålet, Constantin! du kan spegla dig däri, 
var viss. Ser du-ser du-försök, får jag höra, om du kan betrakta din bild 
lugn och fast, och glad säga åt dig själv i spegeln: Konungamördare!

Constantin sprang upp. "Jag kan det ej, och jag behöver det ej " utropade 
han.

Huru tager du då min hämnd i din hand och fäller min faders mördare?

"Det har jag svurit och håller! men konungen är icke din faders mördare. "

Jag vet att du tror så, Constantin. Men om han är det--

"Så har du min ed, Gabriele. Då faller han för min hand!"

Gabriele såg upp på hans ansikte, som i detta ögonblick över sig antog en 
mörk, nästan svart skymning. "Tag och behåll min dolk! " viskade hon nu 
med en ljuv accent.

"O Constantin, fast vi icke ännu knäböjt vid altaret tillsammans, och du 
icke efter lagen ärvt min hämnd såsom egendom, så ser jag på dig, att du 
håller ändock din ed! Ty jag är värnlös: ack-jag äger ingen dolk mera! Du 
har tagit mitt allt ifrån mig!"

"O min far! min mor! o makter i himmelen!" utbrast hon, steg upp, 
sammanknäppte sina händer och blickade tårfull emot höjden: "jag är icke 
mera den jag har varit. En annan har nu tagit på sina händer det blod, som 
skulle pryda mina! Kunnen I förlåta mig? jag har icke mera att tänka på 
konungen, jag äger icke mera mig själv! Jag är blott en späd, en fattig-"

Hon nedföll emot soffan, överväldigad av sin känsla. Hon tyckte sig icke 
mer hava någon makt. Constantin såg den seger han vunnit. Han förnyade 
sina eder.

Många fler timmar, än tvenne, åtgingo för vagnen att bliva färdig. I 
början hade herr Brimoire icke varit hemma; och när han slutligen kom, 
hade arbetet befunnits icke kunna verkställas förr än på erforderlig tid. 
Det var sent på aftonen, då betjänten äntligen anmälde, att allt var i 
ordning och hästarne förspände. "Vi åka hela natten," sade Constantin till 
Gabriele, "det gör ingenting. Det är till och med gott att vi köra ur 
Paris så här dags: ingen skall se en skymt av oss." Han gick själv ned for 
att kasta en blick på anordningen. Betjänterne nedburo sakerna. Gabriele, 
som såg det Brimoireska adresskortet kvarlämnat på ett bord, men märkte 
något skrivet med blyerts inunder, ville ej lämna ett sådant kvar, utan 
tog och gömde det i sin pirat. Slutligen återkom Constantin själv, kastade 
den stora kappan över henne: de gingo ned till vagnen, stego upp och 
rullade av.

Man åkte över Pont Royal och så quaierne till vänster fram emot Passy. Man 
for ut genom Passys barriär; man tog avsked av Paris. "Gabriele, du skall 
snart se dig i ett nytt hotell!" viskade han.

15 FEMTONDE KAPITLET.

Jag har tre att hämna nu, och ingen enda dolk för dem alla!

De åkande voro redan ute i Boulognerskogen. Hon satt i ljuva tankar på 
Tlemecens olivelundar och även på Normandie, som hon icke sett, men 
älskade ändock. Han försjönk i tavlor, dem hans själ uppmålade över 
Normandie och även över Tlemecen, varom han hade hört så vackert. 
Älskande, som hava hjärtats fråga avgjord, tala icke sedan mycket 
sinsemellan. Glädjen lever nu och njuter tyst av sig själv .

Vagnsfönstren voro nere; aftonluften kändes sval, men angenäm. Skogen blev 
allt tätare. "Det är länge sedan vi nu åkte om någon," sade hon. "Vilken 
vacker väg, så stilla och doftande från träden! hava vi långt till St. 
Cloud?" Constantin sträckte till hälften ut sitt huvud genom fönstret. Det 
dröjer ej länge, så få vi sällskap: jag hör några åkande ifrån Passy, som 
tagit samma väg som vi, anmärkte han. "Jag tycker mig också höra något 
efter oss," svarade hon, "men det är hästtrav och icke en vagn."

Ungefär mitt på skogen nåddes de verkligen av ett antal ryttare, bland 
vilka flere i uniform; och det hela hade tycke av en liten trupp. De redo 
förbi vagnen på ömse sidor och fortsatte sin färd. Efter en stund hördes 
hästtrav ifrån motsatta hållet, och oförmodat höll kusken stilla med 
vagnen. "Vad är det? " sade Constantin och ropade sina betjänter.

Lafrance, hans förnämsta kammartjänare, steg fram till vagnsfönstret och 
berättade, att samma ridande sällskap, som för en stund sedan farit om 
dem, nu återkommit; och att det stannat mitt framför vagnens hästar, så 
att man ej kunde åka vidare. Se här! sade Constantin och utdelade tre 
pistoler åt de bägge betjänterne och kusken; den fjärde behöll han själv.

Därpå öppnade han dörren, steg till hälften ut och frågade med hög röst, 
vem som vågade hindra resande på deras väg?

Vid detta tillrop nalkades en av ryttarne på sin häst till vagnsdörren, 
lyfte mycket belevat på sin hatt och sade: "för att icke göra ett möjligt 
misstag, redo vi hela skogen fram, men hava ej funnit någon annan 
vagn med tycke av vårt signalement, utom denna. Jag får därföre fråga, om 
jag ej har den äran tala med en baron de Montmorency? "

Nåväl, min herre, om så skulle vara?

"Så rar jag i konungens och den kongl. polisens namn, som ni ser på våra 
uniformer att vi tillhöra, förklara er skyldig att återvända till Paris, 
for att i morgon klockan 10 i Palais de Justice svara på de frå

gor, man har att göra er."

O min Gud, utbrast Gabriele för sig med ett dämpat anskri, jag igenkänner 
denna röst: det är Christophle Paillot!

"Och jag," svarade Constantin, "far förklara er, min herre, att jag icke 
anser mig förbunden att villfara allas önskningar, som det kan falla in 
att hindra mig på min väg. Rid! rid! och befall ert säll

skap rida-eller jag skjuter er! " Han lade an med pistolen på den 
främmandes bröst.

Denne gjorde en liten volt och fortfor sedan i samma belevade ton: min 
herre! jag ber er, som en vän, att ni lägger ned edra vanmäktiga vapen och 
befaller edra betjänter göra detsamma. Stupa vi under utförande av vår 
plikt, så falla vi som fransmän; men ni gör er olycklig. Den arrest, som 
väntar er och madame, vilken ni bortrövat, blir ganska säkert så anständig 
och bekväm, som anstår er ståndpunkt i samhället; men lossar ni skott på 
kronans uniformer, så svarar jag icke for ert liv.

"Men, " invände Constantin, "åtminstone måste det vara er plikt, att 
uppvisa den fullmakt, det dokument, som berättigar er, att hindra min resa 
och att mana mig upp till Palais de Justice."

Utan tvivel, svarade polissergeanten. Han öppnade sin rock och tog ur 
bröstfickan ett papper, som han, sittande på hästen, till hela sin vidd 
uppvecklade. Det enda ledsamma, anmärkte han, torde vara, att mörkret i 
skogen hindrar herr baron att kunna läsa denna skrift.

"Får jag se? ja, det är omöjligt!"

Jag gör ett förslag. Att herr de Montmorency skall återvända till Paris, 
sitter sannerligen utom all fråga. Men min herre har fullkom

lig rättighet att se mina ordres. Befall därföre kusken vända om till 
barriären vid Passy. Där finnes ljus. Där kan min herre efter behag läsa 
mitt dokument. Befinnes det falskt, så har man i Passy full tillgång på 
människor, både civila och militärer, som kunna bistå er emot en 
bedragare, vilket jag då är. Men i motsatt händelse inser min herre 
angelägenheten, att förfoga sig ända in i Paris.

Detta förslag innehöll så mycket förnuft, att, då dessutom makten 
uppenbart var på gensd'armernes sida, intet annat kunde göras än 
vända om. Kusken fick likväl befallning, att icke köra längre 
tillbaka än till Passy.

Man begynte denna färd, varunder Constantin bet sig i läpparne, och 
gensd'armerne delade sig på var sin sida om vagnen

Men man hade icke en gång hunnit så långt som tillbaka ur skogen, åt det 
emot Passy belägna hållet, förrän ett vilt skrik hördes under träden på 
ömse sidor om vägen, och ett antal beväpnade till häst framrusade mot 
vagnen.

"Hai! hai! vi äro överfallne av stråtrövare! visom oss tappre, kamrater! 
här gäller att försvara sig, " utropade den till polissergeant utklädde 
Christophle Paillot. "Det är obegripligt," tillade han, "att sådant kan 
hända så nära Paris-o min Gud!"

I detsamma sträckte flera kulor vagnshästarne till marken; Montmorency såg 
kusken störta huvudstupa ifrån kusksätet, och han själv skyndade ut, 
oaktat Gabrieles fördubblade böner och rop.

Han såg sina betjänter invecklade i det förfärliga tumultet; de utklädde 
gensd'armerne slogos icke med utmärkt tapperhet; han själv riktade sin 
pistol emot en lång maskerad ryttare, som han ansåg for anföraren, 
träffade honom i armen, och den okände föll blodig ned av sin häst.

Men före fallet, liksom för att hämnas över sin ofärd, skickade masken en 
kula, som sträckte Constantin Montmorency till jorden. Vid anblicken härav 
forlorade Gabriele medvetandet om allt vad som följde.

De falska gensd'armerne flydde med Paillot i spetsen, och rövarne behöllo 
fältet. Den i armen lindrigt sårade anföraren steg upp ifrån marken, gick 
till vagnen och lyfte Gabriele därutur. Han förde henne bort emellan 
träden, och med tillhjälp av några personer, dem hans pipa visslade fram, 
förde han henne avsvimmad till en liten täckt vagn, som stod i beredskap 
på en av sidovägarne i Boulognerskogen.

Masken gav sitt folk några korta befallningar, huru de borde göra med 
hästarne och vagnen på landsvägen, samt med de sårade eller döde. Därefter 
satte han sig själv upp i det lilla täckta åkdonet vid Gabrieles sida, och 
befallde sin kusk köra dem till Paris samma väg, som de ankommit.

De foro icke fram till Passy, utan veko av till vänster, utefter 
Longchampsbarriären, förbi Chaillotplanen, fram till Triumfbågen vid 
l'Etoile. Genom denna foro de in i Paris. Gabriele hade småningom 
uppvaknat. "Var är jag?" yttrade hon med ett djupt och svävande andedrag 
"I segrens och lyckans armar," svarade en röst vid hennes sida; "du åker 
just nu under den store Napoleons Triumfbåge in i Paris-in i ditt Paris, 
om några dagar!"
Hon spratt åt sidan vid denna röst, som hon 
ganska väl igenkände. I mitt Paris? upprepade hon. "Ja," svarade rösten, 
"såsom drottning, eller såsom protektorns, den nye Cromwells maka, sedan 
du fullbordat vad du skall. Jag har i afton befriat dig ur polisens 
förfärliga armar, dit du var på vägen att störtas, for att begravas i ett 
evigt fängelse, genom den uslingens oförsiktiga uppförande, som vågade 
föra dig ur Paris, som vågade vara en rival, som stupat-"

O min Gud! utbrast hon och nedsjönk ånyo sanslös emot vagnens vägg.

De åkte utfor höjden ifrån Triumfbågen och kommo nedåt Elyseiska fälten. 
Men här veko de vid Marigny av på en gata till vänster, och stannade 
utanför hotellet vid Elysee Bourbon.

Masken steg ut, ringde och befallde sina betjänter-de nu ånyo till vanligt 
folk omklädda gensd'armerne-fora den avdånade flickan in i de rum, han 
under en annans namn höll på hotellet. Tyst och varsamt utfordes 
befallningen. "Bra, Paillot! bra," sade masken viskande, under det de 
gingo in i rummen. "Ditt infall, att kunskapa hos Brimoire, var 
förträffligt. Men det bästa av allt var farsen nu i kväll. "

Christophle Paillot bugade sig vördsamt för sin herre. Nu skall 
mademoiselle de Mimas veta att värdera honom, som räddat henne från 
rysliga gensd'armer, ifrån arrester, rättvisor, förhör och bilor! anmärkte 
Paillot slugt leende. Masken nickade.

"Gå bort i andra huset efter kammarjungfrurna, och låt dem komma hit in 
med-den dräkt jag befallt," fortfor han; "de skola genast kläda om 
mademoiselle, hon skall till Tuilerierna i afton. Just därföre ville jag 
icke nu föra henne till sin boning vid St. Sulpice, vilket hade varit en 
omätlig krok for att komma till Tuilerierna från där vi togo henne. 
Skynda, Paillot! Låt också föra hit friskt vatten, eau-decologne, 
eau-de-luce, champagne-gå ut-hon hämtar sig väl på soffan-hon måste hämta 
sig!-hon andas tung-låt henne ligga --gå bort efter kammarjungfrurna, 
Paillot!"

Betjänten avträdde med sina följeslagare.

Ambrose Hyacinthe de Ruonville gick, med den sårade armen i band, orolig 
över golvet. Såret var icke djupt eller farligt, men den starka 
blodförlusten kom honom att känna sig matt, nästan svag. Han bemannade sig 
hastigt. "Tiden lider! kan jag icke till kl. 11 i afton hava henne i 
Tuilerierna, så måste jag låta rapportera för madame Adelaide, att den 
tillämnade underdåniga uppvaktningen denna gång olyckligtvis blivit 
hindrad genom en snart övergående opasslighet. "

Han blickade åt soffan, där han märkte Gabrieles kropp darra som av 
en nervskakning. Hon vaknade likväl efter en liten stund, såg sig hastigt 
om, blev honom varse och sprang upp på golvet. Med höjd arm störtade hon 
på honom och knöt sin hand, såsom omfattade hon ett dolkskaft. Betagen av 
anblicken i hennes ögon och tårarne på hennes kinder for han tillbaka och 
måste av häpnad stödja sig mot en stol .

"Förskräcklige! förskräcklige!" utropade hon, "för dig var det icke nog 
att mörda min mor! du skulle också döda mitt livs ängel, min brudgum, 
min-gemål!"

Brudgum? gemål? hon har då högt älskat honom? hon älskar honom ännu? 
Ambrose sjönk tillsammans vid denna tanke. Han såg på Gabriele med den 
djupaste bestörtning.

"Du svarar mig icke, vilddjur!-ack-missfoster, du, som endast ett 
Frankrike kunde föda! Varföre har jag bortlämnat min dolk! Oh! Jag har tre 
att hämna nu, och ingen enda--ingen enda dolk för dem alla! Men jag 
skall-jag skall-"

Utom sig sprang hon ånyo emot honom, och det syntes som ville hon mörda 
honom med sina händer, med sina finger, med sina flammor i ögonen och med 
själva hårlockarne, vilka under rörelsen svävade fram, liksom levde de och 
ville deltaga i sin ägarinnas kamp.

"Himmel-den, som så kan vredgas, den kan också älska!" sade Ambrose till 
sig själv, darrande, och kände förfäran lägga sin köld över hans panna. 
Men han fattade sig, steg upp, tog Gabrieles hand och förde henne till 
soffan.

"Du har mycket att beklaga dig över, men gråt icke!" sade han med en halv 
och osäker röst, "låt oss icke uppgöra våra räkningar i afton. Lugna dig, 
för Guds skull. Du måste omkläda dig och åka till Tuilerierna. Madame 
Adelaide, konungens syster, väntar dig: grevinnan Tirlemont skall 
presentera dig för henne: du har icke sett grevinnan och hon icke dig: men 
var icke rädd: jag skall i ögonblicket göra dig bekant med henne. För vad 
du far till Tuilerierna, det vet du: det är tisdagsafton i kväll, och du 
minns varom vi överlade i går. "

Till Tuilerierna? till konungens slott?

"Ja, Gabriele! Du minns annars allt, men det synes som du icke mera 
ihågkomme plikten, att stöta ned din faders mördare?" Av en ovillkorlig 
känsla, en viss rysning, kunde han icke rätt hålla sig uppe vid dessa ord; 
hans anlete böjde sig åt sidan, likasom emot golvet.

Hon teg, men betraktade honom ett ögonblick med den hemlighetsfullaste, 
den mest genomträngande och besynnerliga uppsyn.

Hastigt, liksom rörd av en elektrisk gnista, störtade hon ånyo upp, sprang 
fram på golvet och ropade: ''du, du, du är min faders mördare! Också 
det har du gjort! Jag ser det på dig just nu! Du, som har kunnat döda och 
ljuga så mycket, du har också bedragit mig med dina brev i Algier. 
Oh-Constantin! Constantin! huru rätt har icke du haft?"

Ambrose låg på soffan; sansen hade övergivit honom.

Gabriele såg på honom och skakade sitt lilla huvud. "Arma Ludvig Filip, 
vad har du gjort? Du har allenast kastat fransosernes juliisol i havet. 
Men aldrig har du mördat en fattig flickas fader! Nej-men se där den, som 
har kunnat! Jag skall rädda konungen. "

"Ligg, Ambrose Hyacinthe!" fortfor hon. "De himmelska-ack -de hava tagit 
min dolk ifrån mig. Men tre djupa, mäktiga styng äger ändock din själ nu, 
fast icke jag har givit dig dem, Ambrose! "

"Ha"-slöt hon med en hemsk skygghet till sig själv och blickade omkring 
sig. "Fly, Gabriele! fly, medan tid är: jag känner igen dessa rum, jag vet 
gångarne i Elysee Bourbon. "

Med ett skyndsamt beslut, förd av känslan att rädda sig, mer än av en 
bestämd tanke, smög hon sig ut. Betjänten, som skulle hämta 
kammarjungfrurna, hade ännu icke slutat sina samtal med dem. Gabriele 
försvann ur hotellet.

Utkommen på den skumma gatan tyckte hon sig långt bort ur fjärran höra 
starka ljud. "Vad är det?" tänkte hon. "Är det stormklockor? Ar det 
kanoner? Har det begynt? Står Paris redan i uppror, och anföraren ligger 
däruppe-slagen till jorden-av mig!"
ANDRA DELEN 

16 SEXTONDE KAPITLET.

Den första signalen tiger åter.

Natten stod mörk och dyster över Paris. Gabriele skyndade från gata till 
gata och vågade knappt se sig om. Hennes enda bestämda tanke var att komma 
fort framåt. Hon hörde icke mer det starka ljud, som hade nått hennes öron 
vid hennes första utkomst på gatan, och hon började tro, att det endast 
varit ett foster av hennes inbilling. Ifrån Elysee Bourbon hade hon vänt 
sig till den långa gatan St. Honore, och hon gick eller snarare sprang på 
den, utan att våga det ringaste uppehåll. Framkommen till Castiglione, såg 
hon hastigt till vänster om sig den höga Vendomekolonnen med sin 
Napoleonstaty, vilken ovanom alla hus uppreste sig lik ett vårdtorn i 
mörkret. Hon vek av till Vendomeplatsen, skyndade till kolonnens fot och 
av matthet nästan neddignade vid dess trappsteg. Så skum atmosfären än 
var, syntes kolonnen och jätten på dess spets dock ganska väl. Gabriele 
kastade sina ögon emot höjden och betraktade Napoleon. "Store ande! " 
utbrast hon, "du är av brons, men ditt hjärta klappar varmare, trognare än 
något i Paris!"

Kanske skulle hon hava avsvimmat här, ett rov för själens plågor och 
kroppens lidande, varefter slutligen den kalla natten tagit henne i sin 
famn, tryckt henne till sitt hårda bröst med armar av frost, och icke 
låtit henne vakna förrän nere hos sin moder, jorden. Men några vandrare, 
som nalkades, uppskrämde henne. Vakt och fängelse syntes henne rysligare 
än döden; i varje människa såg hon en förföljare.

Snabb störtade hon upp från kolonnen och skyndade rue de la Paix fram till 
bulevarderna. Hon saktade här sin gång. Talrika fotgängare märktes; hon 
fruktade därföre mindre.

Men när den yttre faran avtog, uppstodo i stället hennes inre frågor 
liksom ur gravar. "Vart skall jag gå?" sade hon sakta till sig själv och 
vaknade med bestörtning till medvetande om sin belägenhet.

"Till St. Sulpice återvänder jag icke! förr går jag i Seinen. Seraphine 
vill jag icke återse! förr uppsöker jag kyrkogårdens hemskaste spöke. O 
jag äger intet hem på jorden! ingen vän, intet värn, intet bröst att luta 
mig till. Constantin! Constantin!
"Vart går vägen till Boulognerskogen? till 
Constantins-oh! Jag måste till honom, till hans huvud, till hans mot 
jorden fallna hjärta! jag vill uppresa honom ur stoftet, och dö. Kan jag 
icke få en plats vid hans sida i skogens sand?"

Den olyckliga flickan stannade och såg sig omkring åt alla håll. En frossa 
skakade hennes kropp. Hon visste icke var hon var, och vägen ut ur Paris 
till Boulognerskogen hittade hon icke.

Hon hade ifrån rue de la Paix vänt sig åt höger och befann sig på 
boulevard des Capucines. Hon lutade sig emot ett av träden, för att ej 
neddigna av ångest. Men hon såg sig snart väcka uppmärksamhet, återkom 
till sig själv och, så förlorad hon var, blev hon dock hastigt igen den 
uppmärksamma fransyskan.

Hon tryckte handen emot bröstet, drog en djup suck ur det innersta hjärtat 
och kände sig litet lättad. "Jag måste hava ett hem i natt -ett logi! " 
sade hon och såg sig om. "O min förtvivlan, jag ber dig, lämna mig tills i 
morgon bittida! "

Hon tänkte sig om. "Jag är utan penningar: jag äger icke en sous! Har jag 
någon dyrbarhet på mig, någonting som kunde-nej, jag äger intet smycke om 
finger eller hals, icke det ringaste."

Hon fortsatte sin väg och beträdde redan boulevard des Italiens fram emot 
Richelieugatan. Nöden lade sin förfärlighet till sorgens: hungern anmälde 
sig såsom en nära anhörig till kölden. Sidogatorna, som inmynnade i 
bulevarden, syntes Gabriele likt tjocka, långa, svarta rep, slingrande sig 
bort i den omätliga staden på ömse sidor, med avsikt att draga människorna 
in i rövarkulor och fängelser.

Vid själva hörnet av Richelieugatan, just under de gyllne bokstäverna Au 
Cardinal, stannade hon. "Äger jag också icke mera än min näsduk," sade 
hon, "så måste den dock hava värde nog till förskaffande av ett hederligt 
nattläger, att jag ej må sammanblandas med dessa fruntimmer, som jag ser 
ständigt vika om hörnen, bortgå, men återvända till bulevarden." Hon stack 
sin hand ned i piraten, men fann i den icke en gång så mycket som sin 
näsduk. Hennes sökande, darrande finger träffade blott någonting hårt: det 
var det adresskort, hon där gömt vid sin avresa.

Hon upptog det, gick så nära huset, att hon vid lampskenet kunde läsa 
därpå, igenkände några ord, skrivne i kanten med blyerts av Constantins 
hand, och hon förde detta hörn av kortet hastigt till sina läppar. Hon 
läste ovanföre herr Simon Brimoires adress, och inunder hade Montmorency 
tecknat: den hederligaste man i Paris.

"Du talar till mig efter döden, Constantin? Jag följer din anvisning, ditt 
råd; jag uppsöker herr Simon Brimoire! Jag ser på hans adress, att han är 
grovsmed. O jag är glad däråt: jag har för mycket känt dem, som 
smitt fint."

Hon såg på kortet, att Brimoire bodde vid en av bakgatorna emellan le 
Marais och boulevard du Temple. Hon hade således en lång väg ännu. Hon 
måste beträda fem bulevarder for att komma dit.

Hon gick i den resdräkt, som Montmorency köpt henne om morgonen, vari hon 
åkt med honom i vagnen, och vilken ej blivit ombytt, såsom den skulle, på 
hotellet vid Elysee Bourbon. Att promenera i en sådan klädsel på 
bulevarderna, brukas icke. Det ger ett pikant utseende, att komma så, och 
när dessutom växtens finhet och fullkomlighet upphöjer dräktens skönhet, 
så måste var och en, som går efter, hasta sina steg, för att närma sig den 
ensamma fotgängerskan, och se om hon också äger ett anlete. Olyckliga 
Gabriele! hon hade under resan sutit i en skön huvudbonad, men denna var 
avfallen och förlorad vid Elysee Bourbon, varifrån hon hastat utan att 
tänka på något annat än frihet och flykt.

Mången flicka går med bart hår på bulevarderna, även om kvällarne, och 
tillika i en ganska utsökt klädsel. Men om dräkten består i en reskostym, 
så måste dess förhållande till det bara håret utgöra ett verkligt problem 
för alla förbigående.

En monsieur, som, arm i arm med en annan, en liten stund vandrat efter 
Gabriele, beundrat ovanligheten i det han såg framför sig, och gjort sin 
vän uppmärksam på de små fötterna i sammetsbottinerna, sade slutligen: 
"hon stiger emellertid på nästan för fort, nästan för karlavulet; jag 
försäkrar dig, att med vår vanliga gång hinna vi icke om henne och få 
alldeles icke se hennes ansikte. "

De påskyndade således sina steg, veko förbi fotgängerskans axel, och ett 
ovillkorligt, men sakta och ganska artigt ah! gav tillkänna huru de funno 
anletsdragen. "Att gå så ensam, är icke rätt-det lider emot natten!" 
försäkrade den ene av fotgängarne, i det han vände sig till Gabriele med 
en åtbörd, som innehöll den mest egna blandning av på en gång 
skalkaktighet, artighet och tillika nästan vördnad. Hon steg hastigt åt 
sidan med en bestämdhet och en häpnad, som innehöll en ny och alldeles 
superlativ ovanlighet på denna promenad och vid denna tid.

"Hon är enfarouche! en aliénée! (en vildinna och litet rubbad)," viskade 
han till sin kamrat; "låt oss gå vidare." Men hon kan säkert tämjas och 
göras förnuftig, svarade den andra; låt oss icke gå ifrån henne. Hon måste 
giva oss skäl för sina avvisande, mörka ögonkast.

Gabriele stannade och såg sig omkring med tystnad och bävan. Hon var just 
vid backen i grannskapet av den majestätiska triumfbågen Port St. Denis, 
som börjar St. Denis' bulevard. När hon kastade sina ögon tillbaka åt 
höger, sköto hennes blickar djupt in i de små, smala och 
besynnerliga tvärgator, som här i sneda vinklar komma utföre till 
bulevarden, och som framvisa hörnhus med de skarpaste spetsiga vinklar, 
man någonsin kan se. "Skall jag töras fortsätta på bulevarden, eller skall 
jag våga mig in i dessa mörka avkrokar?" frågade hon sig själv, då hon såg 
de bägge herrarne sakta sin gång, vända sig om och göra hennes person till 
ett oavlåtligt mål för betraktelser.

Hon fattade hastigt sitt beslut och gick in åt gatan Beauregard.

"Ser du, ser du! " sade samma monsieur, som sist yttrat sig, "hon viker 
inåt från bulevarden, hennes inbjudning till oss är alltför tydlig, hon 
bor i dessa spetsiga, välbekanta stenhus; låt oss följa!"

Gabriele hörde steg bakom sig, och en ytterlig förskräckelse avtvang henne 
ett ack!, som uppenbarade den mest melankoliska, sköna röst. Hon 
påskyndade sin gång: hennes knän, som ville svikta, fingo en hastig 
styrka.

"Hon är sångerska vid Gymnase! Hon går hem i den resande drottningens 
kostym, vari hon spelat; hörde du hennes ljuvt sublima ack? Där har du 
förklaringen!"

Nej, hon har spelat i Mitliton, svarade den andre; hon ser trolsk ut; och 
man gör icke det till den grad i någon annan pjäs. Jag slår vad, att hon 
tillhör Franconis Cirque.

Gabriele kände i detsamma sina armar understödjas av de bägge främmande på 
vardera sidan. Med en snabb spänstighet gjorde hon sina händer lösa och 
skyndade bort till väggen av ett hus. Ryggen stödd emot detta hus, vände 
hon sig fram emot sina förföljare och utbrast: "Salamelek, Allah! Allah!"

Hon är en aliénée, som du säger, utbrast den första herrn, men hennes 
stavelser låta alldeles intagande!

Hon är spanjorska, sade den andre.

"Mina herrar! jag är en fransyska!" inföll hon helt oförmodat på deras 
eget modersmål och med en mycket sorgsen blick.

Nåväl, mademoiselle, ni förstår oss då? och ni bör icke lämna vårt samtal 
så obesvarat. Bor ni verkligen här?

"Nej. "

Och ni bor?

"Ni vill då följa mig hem?" yttrade hon med en sänkt, nästan bedjande 
röst.

Det var vår mening; det är just vår avsikt. Stå icke så där, för Guds 
skull, vid väggen. Ni måtte väl hava förtroende för gatan, om ej för oss. 
Och tala ingen turkiska, mademoiselle!

"Men-ni vill icke följa mig hem?"

Var bor ni då?
"I Boulognerskogen. Vill ni följa mig dit? vill ni visa mig dit?" 
Hon upphöjde händerna vid denna fråga.

Det kan icke vara ert allvar? en omätlig väg! Ni bor där? men ni behöver 
någon, som visar er dit? det är omöjligt!

"Jag ligger begraven där," svarade hon med en glänsande blick.

Ah-men har jag icke sagt dig detta?

Var icke rädd, hon är icke rubbad: hon spelar blott med oss, och hennes 
underbara vändning med det där ögonkastet är tillgjord. En ny, en pikant 
genre!

Mademoiselle-sade den första herrn och vände sig ånyo till henne-jag 
försäkrar er, att ni är icke begraven; tro mig. För övrigt, om ni skulle 
vara jordfästad, sa måste ni då bo på Pere la Chaise och icke i 
Boulognerskogen.

"Hitåt! hit! hit!" utbrast hon hastigt och sköt av som en pil ifrån 
väggen, där hon stod, mitt över gatan. Såsom de bägge herrarne, oaktat 
sitt skämt, icke voro rätt säkre på den obekantas förstånd, foro de med 
någon häpnad åt sidan, då hon sprang mitt emellan dem, och de följde 
hennes gestalt med ögonen. De sågo henne därborta vända sig till en person 
i blus, som just nu kom fram ur en gränd. "Du skall få se, att det där är 
hennes defenseur, hennes homme, hennes amant; låt oss nalkas; vi äro 
likväl två emot en, och det vore oförlåtligt, om vi skulle släppa en så 
stor ovanlighet ifrån oss, utan att hava vunnit den ringaste närmare 
bekantskap. "

Gabriele, utan att känna den främmande i blusen, hade likväl vänt sig till 
honom, för att få ett beskydd, och hon såg på honom med ett par stora 
ögon, fulla av förtroende och värma. Hon tog honom för en hantverkare, det 
han också var, och vilket lätt syntes på händerna. "Min herre! " sade hon, 
"ni är inskriven i Örnförbundets första yttre grad, icke så? Ni har väl 
hört signalen i natt? Jag har ett ord till er."

Hantverkaren studsade.

"Lycka till! " fortfor hon, "i natt eller i morgon skola vi slåss och 
segra! Tappre män av Paris, slaveriet skall upphöra! Får också jag en dolk 
och en bössa i ert sällskap? Jag vet, att jag får så; jag skall det. Jag 
tillhör eder i denna strid: i denna är jag eder! Jag har nu en liten kort 
begäran-"

Hon hade under dessa ord lagt sina händer över hans ena arm på det 
övertalande och förtroliga sättet. Att han hörde till de sammansvurne 
hantverkarne, som dessa dagar blott väntat på signalerna, för att börja 
kampen till återvinnande av de två timmarne, var klart, ty dit hörde alla 
dessa klasser. Hon kunde således icke misstaga sig.

Men han var försiktig och klok, oaktat till hälften övertalad genom 
hennes ögonkast och livliga ord. "Jag vet icke, med vem-" svarade 
han och drog sig litet undan; "jag vet icke rätt-men förlåt mig! var 
åtminstone så god och säg mig förbundets igenkänningstecken, säg mig 
ordet"-tillade han entusiastiskt-"ordet, som utmärker den heliga friheten! 
namnet på den himmelskt sköna dam, den höga, som är vår lösen: den 
gestalt, vilken vi, inskrivne i det yttre förbundet, få höra omtalas 
blott, men icke se. Ack! Man blir ofta nog bedragen i våra onda dagar. Säg 
mig igenkänningsordet, om jag far be! Damens namn? Lösen?"

Mademoiselle de Mimas, viskade flickan och slöt sig ännu närmare till 
honom, i det hon såg sig bävande om.

Då han fick höra detta för honom så mystiska och intagande namn på ett, 
såsom han trodde, övermänskligt väsende, tog han förtjust flickans händer, 
såsom en liten god förbundssysters, och skulle kanske av patriotism hava 
tryckt henne i sina armar, om icke de tvenne herrarne just nu närmade sig. 
Innan de kommo, fick hon likväl tid att säga åt honom: min vän! ledsaga 
mig till smeden Brimoire! jag är förföljd av desse-desse, som i alla tider 
forföljt oss! "Till Simon Brimoire?" svarade blusen; "till den bästa karl 
i Paris? Kom-vid Gud! Första signalen har redan hörts från undercheferne; 
men den tiger åter, ty den har icke ännu blivit besvarad av överchefens. 
Jag förstår ej varför denna dröjer. Vill ni till Brimoire? är ni hans 
släkting eller vän, så har ni i mig en defenseur intill mitt sista 
hjärteblod. "

Efter detta korta samtal tog han henne helt obesvärat under ar men, gick 
gatan fram, oaktat de annalkande herrarne, och när en av desse trängde sig 
inpå dem, med tydlig avsikt att skilja dem åt, sade blusen med hög röst: 
"min herre vill således nu betala den räkning, varpå jag i går morse inga 
penningar fick?"

Oförskämde! blev svaret, beledsagat av en vass örfil.

"Kvitt!" sade hantverkaren och gav monsieur en dylik tillbaka. Men, kanske 
till följd av nävarnes benbyggnad, visade kvittenset sådana verkningar, 
att han, som emottagit det, svävade åt sidan. Den andra herrn skyndade 
honom till undsättning. "Kanalje! tjuv! kvinnorövare!" ropade han helt 
högt emot blusen. "Finns här ingen polis vaken i natt? holah! holah! 
polis! vi och ett fruntimmer hava blivit överfallne på öppen promenad av 
en gatstrykare, en bov, holah! en verkgesäll, en rackare, holah där! 
en arbetare, en skälm, holah då, polis!"

Vid ordet polis darrade Gabriele alltid; icke för att hon någonsin varit 
uppkallad eller stått i ringaste svåra sammanhang med 
samhällsmyndigheterna; men ändå. Ambrose hade skrämt henne därför och 
nyligen bland sina fortjänster åberopat den, att hava räddat henne ifrån 
sådant. Hon tryckte därföre nu sin arm ganska nära intill sin beskyddares, 
och hon bad honom for Guds skull utan vidare vrede skynda bort ifrån denna 
ohyggliga gata.

Men mannen befann sig icke road av att taga emot ovett. "Min herre ropar 
på polis?" sade han. "Jag skall också ropa." Han gick några steg bort åt 
den gränd, varifrån han nyss kommit, och med en stentorsröst, som det 
lägre folket i Paris nästan alltid besitter, skrek han: "Camille! Jean! 
Ephraim! Baptiste!"

Hein! Hein! hördes till svar, ej olikt ett rytande eller grovt hundskall. 
Fyra unga gesäller kommo stormande ut i gränden och anslöto sig till 
honom, som frammanat dem, så att när nu också tu par polisbetjänter 
anlände på den skriande herrns tillrop, så lovade det sig till att bliva 
en icke obetydlig fäktning.

Hantverkarne hade inga vapen, men desto kraftigare armar, händer och ben. 
Älskare av polisens medlemmar voro de aldrig om dagarne, så mycket mindre 
i mörkret. Men ämbetsmännen voro beväpnade.

Bluserne fingo således många sår och blod flöt. Anförarens redan i sig 
själv fransyska och rättmätiga raseri över, att den där herrn kallat 
arbetare för bovar, stegrades ännu mera när han såg sina kamrater blöda, 
och han släppte Gabrieles arm, för att själv kunna deltaga i striden .

Gabriele drog sig åt sidan. Den där ena herrn, som framropat vakten, tog 
ett tillfälle i akt att tala avsides med polissergeanten och sade, med en 
sidoblick på Gabriele: "detta fruntimmer, såväl som vi, hennes sällskap, 
överfölls, utan tvivel i avsikt att plundras. Då herrarne nu tagit reda på 
skälmarne, är det väl både henne och oss tillåtet att avlägsna oss ifrån 
bataljfältet? och vi behöva väl icke giva våra namn för att parera i 
förhöret i morgon? sådant är alltid obehagligt för ett fruntimmer." Några 
louisd'orer biträdde frågan. Polissergeanten drog icke i betänkande att 
fruntimret tillhörde de bättre herrarnes sällskap, försäkrade att allt var 
i sin ordning, bugade sig och uppmanade därpå sina kamrater att gå på med 
huggertarne. Skrik och stoj uppfyllde hela gatan.

De bägge herrarne nalkades nu Gabriele och lyckönskade henne med mycken 
artighet, att hava blivit befriad ur så grova händer. Hon 
svarade intet, men drog sig steg for steg 
baklänges tillbaka, alltsom de andra närmade sig. Hon hoppades, att hennes 
i striden invecklade beskyddare snart skulle gå segrande därutur, eller 
hastigt lösgöra sig ifrån de övrige, för att följa henne till Brimoire och 
rädda henne undan de fräcka lögnare, som förföljde henne här. När hon såg 
de blottade svärden och bloden, som färgade gatan, märkte en av 
hantverksgossarne fly och andra falla vanmäktige och sårade till marken, 
upphöjde hon ett högt och vilt rop: "vi äro förlorade för denna gången, 
flyn! flyn! men efter denna gång skall en annan komma! " Under dessa ord 
vek hon med yttersta hastighet åt ena sidan, kom lyckligt bort från de två 
herrarne och nådde på andra sidan om gatan en öppen port, varuti en flicka 
stod och såg på striden.

"Ja, kom in, kom in till mig!" sade flickan. "Det är skamlöst, att bliva 
behandlad på ett sådant sätt! kom!"

Gabriele trädde in; och just som de bägge herrarne voro i bästa farten att 
komma efter, slog flickan igen porten framför deras näsa.

17 SJUTTONDE KAPITLET.

Det djupa fallet.

Den långa, men ytterst smala och trånga farstugången befann sig i 
fullkomlig natt, när flickan igenslagit dörren till gatan (ty utgången ur 
huset liknade alldeles icke en port, utan en vanlig dörr). Men hennes 
vänliga "kom! kom!" hördes i mörkret, och hon tog Gabriele under armen, 
för att varsamt leda henne fram och sedan uppför trapporna.

"Jag bor icke högt, må du tro, " sade hon förtroligt; "jag bor endast två 
trappor upp, som är bra hyggligt; och jag har mitt lilla alldeles egna rum 
for mig själv. Kom! "

Sedan de gått några steg uppföre, fortfor hon i samma ton, under det hon 
hjälpte Gabriele vid varje avsats. "Frun själv bor en trappa upp, vi skola 
smyga sakta förbi hennes dörr; ty om hon hör, att jagfor någon med mig, så 
får jag i morgon bittida erlägga mina fem frank till henne utan nåd, 
emedan jag icke skulle kunna bevisa henne, att det var en flicka jag tagit 
till mig: det kunde hon aldrig tro. Ts! ts! Se så, nu äro vi förbi fruns 
dörr och i min egen trappa. Gå vackert! här är ett fotsteg sönder i 
trappan, där har mången snavat. Så; präktigt; nu är allt överståndet. "

"Vad jag förargades, " fortfor hon åter efter några steg; "jag stod i min 
port och såg hela tiden på huru de buro sig åt med dig. Fy så oförskämda 
herrar! Skall icke en flicka få välja sig vem hon vill? Och jag tyckte 
riktigt om dig, för att du föredrog blusen framför de där fadda, nedriga 
baronetterne, som visst hava pengar att giva, det är sant; men ack! ingen 
ära, ingen kärlek för Frankrike, och ingen för oss, fattiga! Nej, jag har 
alltid föredragit hantverksgossarne. Det är mitt folk. Inga pengar-det är 
illa, gunås; men man skall icke alltid se på det. Vilka friska hjärtan! 
äkta franskt blod! hurtigt sinne! Oh -jag hoppas om ett par dagar skola 
herrar mjölkkinder få smaka våra gossar, blott de få sina vapen i ordning. 
Stig in, stig in, söta du! nu äro vi i min lilla egna kammare, och jag 
skall bara läsa till dörren. Hoppsan, så det låset kan smälla! Jag höll 
ordentligt av dig, när jag stod och såg, att du kastade dig i armarne på 
Joseph Vigogne; det är en huggare, skall du veta; har du varit 
bekant med honom förrän i dag? "

Gabriele svarade intet, men satte sig. Tröttheten och rädslan for gatorna 
tvungo henne att bliva där hon var, ehuru hon med förskräckelse insåg, att 
hon befann sig hos en fille publique. "O min Gud, min Gud, om jag visste 
någon utväg att i afton komma till herr Brimoire!" sade hon med en djup 
suck.

Den vänliga och beställsamma värdinnan hade emellertid överallt på sin 
vägg gjort fantasmagoriska, halvt brinnande, blågula märken med sina 
kemiska tändstickor. Först när hon strök med den sjätte stickan, tog det 
eld, och hon tände sitt lilla vaxljus i pläterstaken. "Till herr 
Brimoire?" upptog hon. "Åh det skulle väl kunna gå för sig, fast klockan 
lider emot tolv, och det är otäckt för flickor att gå en så lång väg. Det 
fanns en tid, då jag gick på bulevarderna, men det var icke bra. Nu har 
jag mycket tryggare och roligare av att stå i min lilla port, min timme, i 
tur med oss övriga. Vi äro icke mer än fem här inalles, och frun är rätt 
oklanderlig; hon ger oss väl att äta och kläder oss förträffligt; tycker 
du icke, att jag ser bra ut i min nya spanska korsett? Jag undrar på dig, 
som är en så städad flicka, av ett så högt utseende, och ändå går på 
gatorna? Är du icke hos någon fru? Är du god travailleuse? Ah-jag anar, du 
är din egen alldeles? du hyr ditt eget rum, foder och kläder dig själv! Du 
är en fille de carte? ack-nej-dit kommer aldrig jag! Man skall då först 
hava ett kapital för inköp av möbler och allt. Min store Gud, vad det 
måtte vara hyggligt? Men vi ifrån Lyon äro alla fattiga stackars barn. Och 
så skall man hava vänner i polisen for att få tillståndsbrevet, när man 
skall sitta ensam. Nej, nej, jag nöjer mig med min lilla lott, som blivit 
mig beskärd; den fattiga får också äta. Men hör du! hör du! du har väl 
hört vad som skall ske i natt eller sist i morgon? Då skola vi giva de 
sturska matadorerna så gott igen, och våra älskade hantverksgossar skola 
vinna en seger. Ned med aristokraterna! Ned med magnaterna! Död åt bördens 
företräden! Leve livet! Var det icke en synd att se därnere huru våra 
gossar måste stupa i gatan, endast för att de inga sablar hade, liksom 
vakten? Är det icke en stor skam, att endast kronans män få gå med svärd? 
Arma, förlorade Frankrike, du, som har låtit avväpna dig, for att du trott 
på ord!"

Gabriele satt uppmärksam och försänkt i underliga tankar vid dessa utrop, 
vid denna varje fransyska och fransos medfödda, så egna blandning av 
entusiastisk vältalighet med låg, ofta ful pratsjuka. Hon förstod icke 
huru det var möjligt, att en kvinna av detta slag, det lägsta och uslaste 
på jorden, kunde i hast omfatta henne med så mycken godhet. Hon hade 
tvärtom föreställt sig en allmän flicka så som en furie av hat emot 
alla andra kvinnor och i synnerhet emot kamrater, för vilket hon här höll 
sin gäst. Gabriele visste ej, att dessa varelser äro avgrundsandar, så 
fort tvist uppkommer om tillfälliga företräden och i synnerhet om någon 
sårar dem med föraktfulla ord över deras olyckliga tillstånd; men att 
annars deras trohet, livliga vänskap och hjälpsamhet är utan gräns. "Anser 
du det icke for möjligt att komma till herr Brimoire i natt?" upprepade 
Gabriele ännu en gång, djupt bekymrad.

Å-platt ogörligt är ingenting för en människa, som vill vad hon vill, 
svarade den adertonåriga flickan. Men rådligast är att dröja inne 
åtminstone en god stund, tills de väl fatt massakrera varann på gatan, och 
dina herrar gått sin väg. Jag gissar att de icke en gång bjödo dig så 
mycket som usliga två frank? De höllo dig för en trente-sousflicka, det 
såg jag på vändningarne. Vilken skam! O Frankrike! Frankrike! vad dina 
döttrar måste lida! Allt är aristokraternas verk! de, som äro lika 
lastfulle som nånsin vi, och ändock behandla oss som de vilja. Men vänta 
bara-en ny juliisol skall uppgå över dig, arma land, i den murkna 
trädsolens ställe. Huru mycket hellre håller jag icke av en ung, 
levnadsfrisk vävare, en hurtig vagnmakare, en smed, en målare, som själv 
har målande vackra ögon? Jag försäkrar dig, att jag älskar dem alltid för 
ingenting. Jag tar icke en sous; nej; ty så mycket bör en fäderneslandets 
dotter göra för en dess son, som går att offra sitt huvud, sina armar, 
sitt liv, sitt kära blod, som han ärvt av far och mor! Men desse bleka 
grevar, engelsmän och utlänningar -de få betala något, om de vilja något; 
ty jag hatar dem in i döden, ja in i min själ. Ända till två louisd'orer 
har jag tagit av dem! Vad heter du? tänker du icke som jag? Jag kallar mig 
här i Paris Julienne, ehuru i Lyon, där jag blev född, döptes jag till 
Luison, som också är rätt vackert, men det anses for enfaldigt i Paris. Du 
har visst tagit dig ett mycket skönt namn?

Gabriele låtsade icke höra och undvek att svara. Så förfärligt fräcka 
tankar, så rysliga, så skändliga ord gjorde hennes själ upprorisk. Hon 
steg upp ifrån den breda sängkanten, där hon sutit, och försökte hämta sig 
genom att gå på golvet. Av en ovillkorlig känsla sammanknäppte hon sina 
händer, hennes huvud sjönk emot bröstet, och en flod av tårar störtade 
ifrån hennes ögon. Ack, tänkte hon, så övergiven, så utan allt, så 
förlorad mitt i den kalla världen är också jag! Man blir icke så har för 
intet. O Constantin! Constantin! var är du? Hon lutade sig ned emot sängen 
och grät de bittraste tårar.

Med ett hastigt beslut, liksom rörd av en inre stråle, sprang hon upp och 
ropade: "en dolk, ett svärd, ett gevär! jag skall kasta mig i dödens 
skaror, jag skall strida såsom ingen kvinna annars, för att vinna 
döden, om jag kan! Då skall jag ingenting frukta mer, ingenting bliva mer, 
ej en förkastad, ej en usel, ej en brottsling-o min store Gud! det skall 
jag! jag skall!"

Julienne gick till ett litet hörnskåp, tog fram tvenne glas och en 
kristallflaska vin. "Du tänker då gå med oss, det hör jag? skål! den 
blivande segrens skål! Säkert vill du till Brimoire for att få vapen? Det 
förstod jag straxt: han är en präktig gubbe, Brimoire. Så fattig, 
stackare, oaktat allt sitt arbete; och hans tvenne söner hava de 
arkebuserat för ett intet. "

Gabriele drog ej i betänkande att dricka ett glas vin: hennes utarbetade 
livsandar kunde behöva det.

Värdinnan drack ur sitt vin i en blink, och genast därpå ett nytt glas. 
Hon fyllde också Gabrieles och sade: "även jag tänker gå med i blodbadet, 
vet du, men jag medtager inga vapen. Drick litet till, söta du! är det så 
elakt? Jag är övertygad om, att många av våra vänner skola fä djupa sår av 
kulor och grymma sabelhugg. Ack! jag skall gå mitt ibland dem och förbinda 
dem; jag har kompresser färdiga och en hel låda linneskav. Kom hit, skall 
du få se! Hahaha-vet du vad det här är skavet av för ett linne? Det är en 
viss barons fina skjorta, hel och hållen uppskaven! Om han visste, den 
boven, att hans linne skall brukas på arma hantverkares sår, som gå att dö 
for Frankrikes väl, då bleve han ursinnig av vrede. Men så dum är jag icke 
och talar om det for honom. Han skall få skänka mig ännu flere fina 
skjortor, om han vill, "till minne av sin eviga kärlek"; den usla 
monsieur! jag känner nog hans evighet, och hans skjortor skola alla gå 
under min raspkniv. Kanske tycker du mera om Muscat Lunelle? vi skola taga 
ett nytt glas. Nej, nej, vi skola skölja först! Här har jag goda 
sockerbröd ovanpå. At! smaka, lilla mun! Gevär? skall du bruka gevär? kan 
du skjuta, du? Jag, som aldrig lossat en pistol en gång. Men jag är icke 
det ringaste rädd för skott; nej, icke en gång för bajonetter, bara de 
icke vilja sticka mig genom kindbenen, ty jag vill icke begravas med 
skråmor i ansiktet. Vill du, att jag skall smyga mig ner till porten och 
Iyssna, om de slagit ihjäl varandra ännu?"

Gabriele nickade ett tacksamt bifall.

Julienne gick på tå, läste dörren efter sig och lämnade sin gäst ensam.

Gabriele satt stilla, men såg sig omkring i rummet. Hon skakade på 
huvudet. Hon steg upp orolig och ändock glad att äga en mänsklig vän. Hon 
studsade tillbaka för sin egen tanke. "Hon min vän? En sadan? Dock skall 
jag tacka henne, om hon ledsagar mig till Brimoire, ty ensam vågar jag ej 
gå. "

Det drog ut. Gabriele såg sig omkring på möblerna. Ingenting var 
igenläst: alla lådor stodo tillgängliga med största förtroende för 
envar. Hon var så tankspridd, att hon öppnade en, ehuru otillåtligt det 
måste vara att skäda i andras gömmor. Lådan syntes tämligen tom; den 
innehöll inga kläder, men några böcker, gravyrer och små brevpackor. 
Gabrieles hand darrade; hon vågade icke öppna en pärm, som kanske skulle 
visa henne någon skändlig titel. Hennes ögon föllo på en brevpacke, 
innesluten i omslag, varutanpå stod skrivet: "ifrån syster Manon till 
syster Luison". Ack, hon äger dock en syster, att få brev ifrån? att 
skriva till? som skänker henne råd och kanske vackra ord tillbaka?

Den återkommandes steg hördes, och hon var redan i dörren, innan Gabriele 
hann skjuta igen lådan. Hon blygdes också för att dölja vad hon gjort. 
"Det var rätt, att du satte dig att läsa!" sade Julienne och drog själv 
lådan än bättre ur. "Där nere är slagsmålet förfärligt! Våra tappra gossar 
hava skaffat sig flera kamrater, och de giva knektarne varma pälsar. Det 
här kan komma att räcka hela natten-och allt för din skull! Vilken ära? Du 
blir denna nattens dam! Det måste vi dricka ett glas på. Jag minns i Lyon 
en gång, innan jag reste till Paris: tio personer slogos för min skull i 
sex timmar, och två av dem dogo på lasarettet, innan de blevo friska. Men 
jag var också bra vacker på den tiden! Den dagen var min högsta och min 
sista ära!"

Julienne, Julienne, du tror således, att det är omöjligt att gå till herr 
Brimoire ännu?

"Det låter sig icke göra. Stiger du ut genom porten, så känner sergeanten 
igen dig, såsom första orsaken till allt det här förfärliga väsendet; ty 
efter du sprang ifrån herrarne, så begrep han nog huru det förhöll sig med 
dig. Man antastar dig, frågar efter ditt tillståndskort, och har du då det 
icke på dig, så--adjö med den vackra luften! Arrest, arrest!"

Gabriele darrade.

"Ja, du har visst icke ditt tillståndsbrev på dig, och vem går också med 
sådana dumheter i pochen? Var därföre glad och sitt hos mig i natt. Vill 
du, så lägga vi oss att sova?"

Gabriele gjorde en nekande nick.

"Jag är också ej sömnig ännu. Jag somnar sällan före ett på natten; men 
jag sover sedan till tio eller elva på förmiddagen; ty förr kläda vi oss 
ej, och ingen kommer hit förr än tu, tre på dagen. Men så här om kvällarne 
till tolv, ett, har jag min tid for mig själv, och frun rår icke om den. 
Jag syr och lagar då åt mig, eller skriver mina brev och läser. Ack! Se 
här skall du få se en mycket rolig bok: kunna vi icke läsa högt för varann 
en stund?"

Gabriele ryste och avvärjde förslaget. Hon visste dock ej, att i 
lastens boningar träffas sällan eller aldrig 
någon lastbar bok, någon ögat stötande tavla. Sådana äro att se på helt 
andra ställen, i helt motsatta kretsar. Här skulle de icke kunna innehålla 
något av värde, av minsta betydenhet.

Om jag får välja, så låt mig höra något ur din systers brev till dig, sade 
Gabriele, Jag ser här en packe, som utvisar en sadan brevväxling.

"Ifrån min syster? hm, Nå, det skall du visst få höra, ehuru jag måste 
göra ett urval först; ty vad som helst kan jag icke läsa upp ifrån Manon: 
det förstör mig! Du vet nog, att en mycket fattig, mycket olycklig, 
mycket, mycket förvänd och felaktig flicka reser icke bort ifrån Lyon till 
Paris för ingenting; ehuru det är sant, att sömmerskor även därnere kunna 
få bröd, om icke annat än sådant våller. Men-jag har också gråtit-gråtit 
så, som du grät på min sängkarm för en liten stund sedan. "

Gabriele såg upp med nya tårar.

"Och om de där sakerna handla min systers flesta brev. Vi skola låta dem 
ligga så länge det är natt. Lare làlà, lare là."

Gabriele steg upp och var på vägen att falla,Julienne om halsen. Men denna 
gick tillbaka, upphöjde händerna, hindrade henne och sade: "nå! nej, nej; 
jag omfamnar aldrig någon flicka. Narra mig icke till tårar vid midnatten! 
det är farligt att gråta nu; man kallar med midnattsgråt fram spöken. Har 
ingen dött för dig, som du skulle vara rädd att få se i benrangelskrud?"

Dött för mig!

"Ja, så gråt icke då vid denna tid, det råder jag dig till. "

Hör! lyssna! vad? vad är det?

Värdinnan gick till sin glesa dörr. "Sannerligen är det icke någonting," 
svarade hon. "Ljudet kommer nedifrån. Dunkar man icke på vår port? Ts! ts! 
Vid Gud--jag anar någonting! Sitt stilla som en mur, medan jag ånyo smyger 
mig ned. "

Gabrieles bröst slog högt. Efter ett ögonblick återkom flickan, nästan 
andlös. "Man är vid porten, och befaller i konungens namn, att den skall 
öppnas! Man har sett blusernas primadonna gå hitin, och hon skall ut, 
prompt ut, för att-. Vår fru har redan tofflorna på sig för att gå och 
öppna porten. Vi äro alldeles olyckliga! vi äro förlorade! Du, för att du 
blir fast! och jag, för att jag blir också fast, som släppte in dig!"

Har du ingen enda dolk? intet gift?

"Tyst, tyst, vi skola icke prata. Låt mig--ts! ts! Du skall få stiga ut 
genom mitt fönster, vilket vetter inåt bakgatan, och du skall få ställa 
dig på postamentet. Där är ett litet järngaller omkring, och låt 
bara bli att hisna. Akta dig att se ned, så kan du hålla dig fast."

Ingen tid var att förlora. Julienne skruvade upp fönstret, vilket öppnade 
sig, såsom vanligt, ända ned till postamentet; och utanföre visade sig en 
halv alns bred plats, ett slags balkong för blomkrukor med ett lågt galler 
omkring. Gabriele steg ut och skälvde. "Du skall icke behöva stå här ute 
länge, visitationen måste hava en övergång, " sade Julienne; "men faller 
du ned i gatan, så blir jag ond på dig. Håll dig i denna järnkrok. " Hon 
sköt nu fönstret tillbaka, skruvade till det väl, drog igen gardinerna 
tätt, och satte sig ned att sy.

Buller hördes nere i portgången; och att vakten blivit insläppt, var 
tydligt. Man gick trapporna uppföre, och den privilegierade frun fruktade 
ingenting. Sergeanten försäkrade henne under hövlighetsbetygelser, att hon 
för sin person och för sina personer hade intet att befara; men att man 
skulle tillåta sig anställa en undersökning, for att upptäcka och fasttaga 
en huset ej tillhörande flicka, som hit tagit sin tillflykt.

Julienne hörde huru man gick från rum till rum, och hennes dörr öppnades i 
sin ordning. "Här ser ni min bästa, min ordentligaste, min dyrbaraste 
flicka," sade frun. "Haven den godheten, att undersöka hennes rum, mine 
herrar!"

Julienne gjorde med huvudet en lätt bugning för visitatorn, men fortfor 
att obekymrad sitta och sy. Hennes uppsyn var lugn, kall och litet butter, 
såsom alltid i vanligt lag. Polissergeanten gjorde henne sin komplimang 
och sade sitt ärende.

Han och hans folk började leta. Under och i sängen fanns ingen. Något 
skåp, att gömma folk uti, syntes icke; och ingen lönndörr i väggen. 
Julienne steg slutligen upp, för att visa det ingen satt under hennes 
sybord.

Frun log med självförnöjelse. "Låt oss nu gå en trappa högre upp, " sade 
hon; "jag tror att I, mine herrar, skolen befinna mitt hus tämligen rent 
och i sin ordning. Viljen I icke, for ändå mera säkerhets skull, öppna 
fönstren i mina rum och undersöka blomkrukorna på mina små vackra 
balkonger?"

Visitatorn betalade hennes artiga leende med en ny hövlig bugning, och 
forklarade att det alldeles icke behövdes; men, efter hon så önskade och 
för formalitetens skull, kunde hon låta uppskruva fönstren och därmed göra 
början i denna kammare.

Julienne utbrast häftigt: "utanför mitt fönster har frun alldeles inga 
blomkrukor! Det är mycket onödigt att öppna fönstret mitt i natten, blott 
för att låta kall luft strömma in och göra mig, som skall sova här, 
enrhumerad. Det får icke ske. " Hon ställde sig beslutsamt framför 
gardinerna och fönstervredet, och ämnade förr låta hugga sig i 
stycken, än hon lämnade sin plats.

"Vilken röst? vad är det for en ton du begagnar, Julienne?" sade frun .

Ja, jag har redan begynnelse till snuva, det hörs nog! svarade hon vasst, 
utan att låtsa förstå fruns mening.

Visitatorn iakttog med tyst nöje de båda kämpande damernas åtbörder. Han 
ansåg alldeles ingen vikt ligga på fönsteröppningen, helst som han var 
övertygad om, att med säkerhet träffa sitt rov i sjätte våningen eller 
under taklisten, alla flyktingars sista hemvist.

Men en fru är gärna och med skäl angelägen om sin myndighet. "Jag befaller 
dig att genast öppna fönstret!" sade hon till den motspänstiga flickan.

Och jag ber frun vara så god och komma ihåg vem jag är, svarade Julienne .

"Vem du är? en lumpen, naken stackare, en usel travailleuse! "

Fruns bästa, kanske! Men må vara: jag öppnar intet fönster, och jag låter 
hacka mig, förrän jag släpper någon annan till att göra det. Hm! Det vore 
besynnerligt!

"Herr sergeant, var så god och gör er skyldighet," sade värdinnan .

Men min fru, ropade Julienne ursinnigt, betänk likväl vad frun gör! betänk 
huru mycket jag blir värd i morgon, i övermorgon och hela veckan, hela 
månaden, om jag i natt skall förstöras genom hosta, bröstvärk, snuva, 
kallt om fötterna och allt ont!

Visitatorn började finna hennes envishet besynnerlig, och tänkte: "ett 
fönster kan verkligen konspirera så väl som någonting annat." Han nalkades 
därföre dit, och då det var och förblev en ogörlighet att få mademoiselle 
Julienne därifrån med godo, lät han sitt folk bruka våld. Hon kämpade emot 
med händer och fotter, hennes hår föll ut likt lockarne på Tisiphone; när 
slutligen intet annat hjälpte, bet hon den gensd'arme i handen, som drog 
henne därifrån; alldeles utom sig spottade hon polissergeanten i ansiktet, 
och sade: "min herre, detta skall ni en dag snart betala mig! "

Man vred således upp detta fönster: visitatorn och frun, bägge i sällskap, 
räckte ut sina halsar i den svarta luften och kände därutanföre med 
händerna åt runt omkring, om någonting olagligt kunde befinna sig på 
postamentet.

"Nej!" sade de bägge med en god uppsyn. "Nå, det var också givet. "

Julienne störtade upp från stolen, där man kvarhållit henne. "Vad? vad? 
vad!" utropade hon. "Har ni icke funnit henne? O min store Gud! se väl 
efter, for Guds och alla heligas skull! Har hon störtat utföre två 
våningar och krossat sig? Jag olyckliga, olyckliga, som satte henne dit! O 
min herr sergeant, tag vaxljuset och hjälp mig leta -goda, bästa herr 
sergeant, leta väl! -herre min Gud, jag har mördat en skön kvinna? Nej-hon 
finns där icke! Vi måste skåda ned i det fasliga djupet, på lilla gatan! O 
min herre, arrestera mig, om ni vill: jag är rätt brottslig: men träffar 
ni henne själv därnere, eländig och bruten genom fallet, så låt läka henne 
först och vårda henne ömt, innan ni arresterar henne-jag ber er!-ty ni kan 
aldrig tro vad hon har för en avsmak for att sitta i fängelse."

18 ADERTONDE KAPITLET.

Konungamörderskan.

Ånyo finna vi Gabriele på bulevarden med stapplande steg, men så hastiga, 
som hon förmår göra dem. Hennes huvud, kanske lika mycket av sjukdom och 
matthet, som av skygghet och rädsla, fäller sig ned emot bröstet, och ögat 
söker en vilobänk, oaktat alla de faror, som kunna möta ett fruntimmer, 
dröjande här på denna tid.

Ofta glömmer sig det bästa minne, och så hade det även hänt Julienne. I 
det ögonblick, då hon stod så förskräckt vid sitt öppna fönster, påminde 
hon sig icke, huru många gånger hon ifrån den lilla bakgatan, om kvällar 
och under gynnande skymning, till fattiga, men älskade bekantskaper 
uthängt sin repstege och upptagit dem genom fonstret, varigenom hon 
undgått fruns uppmärksamhet och besparat den femfranksavgift till henne, 
som varit omöjlig att undvika, om de anlänt genom porten och i våningarnes 
lagliga trappa. Denna fina, starka och väl gjorda repstege låg nu, såsom 
vanligt, hoplindad i ett hörn på den lilla smala balkongen eller 
postamentet utanför fönstret. Dess ena ända satt fästad i gallret; ty att 
för varje gång lösa den därifrån, hade varit mycket ändamålslöst. Då 
Gabriele hörde rösterna därinne i rummet nalkas sitt fönster, var hennes 
första tanke att kasta sig utföre i gatan: döden förekom henne bättre än 
fängelse och förhör. För att tillvägabringa sitt beslut, fattade hon med 
händerna i järngallret, som hon skulle stiga över, men ändan av repstegen 
hindrade hennes handfäste. Hon började då uppveckla detta besynnerliga tåg 
med de luftiga fotstegen; hon igenkände vad det var, ehuru hon aldrig 
begagnat sådant förr; hastigt svängde hon det över gallret ned emot gatan. 
Hon hade ej nånsin trampat så vacklande och gungande fjät; men faran, när 
hon är oundviklig, skänker krafter och mod. Hon steg utföre. Gabriele var 
således redan nere, innan fienden öppnat fönstret, och hon skyndade bortåt 
i den smala gränden i ett tillstånd, som närmade sig svindel.

Denna gränd mynnade ut till bulevarden, utan att Gabriele visste det, och 
hon befann sig helt oförmodat ånyo på den breda promenaden. Hon vandrade 
åt det håll, som hon förmodade skulle bära till Simon Brimoire. Hon 
var redan på boulevard St. Martin, då hennes vanmakt tvang henne att 
nalkas en av dessa stenbänkar, som på sina ställen befinna sig vid sidorna 
emellan träden.

Hon ämnade blott att sätta sig ned att vila litet; men hon sjönk emot 
bänken utan förmåga att vidare resa sig. En svimmning tog hennes 
tinningar, och nattens offer förlorade sig i tyst glömska av sin 
beklagansvärda tillvaro.

Det var sent, och gästerna började redan, vagn efter vagn, resa bort ifrån 
porten på änkegrevinnan Tirlemonts hus, där de varit till aftonen. Några 
vänner, tillhörande hennes inre krets, kvarstannade dock ännu: så mycket 
hellre, som hon hade märkvärdiga ämnen att meddela dem, rörande sin 
uppvaktning, denna afton, hos madame Adelaide, hos vilken hon själv ägde 
en hovcharge.

Grevinnans betjänter, som medföljde hennes gäster, det ena sällskapet 
efter det andra, och som för varje avresa öppnade och tillslöt porten, 
hade under hela tiden märkt en kvinna eller, om man ville, ett fruntimmer 
ligga utsträckt på den gent emot porten vid själva randen av bulevarden 
stående stenbänken. Den förnämste lakejen, en mera åldrig man, hade i 
början häråt icke lånat annan uppmärksamhet, än det halva skämt, som en 
sedlig karaktär tillåter sig över personer, vilka mitt i natten taga sitt 
läger på gatan, för att snart i angenämt sällskap bortbyta en så hård 
soffa. Men det började förundra honom, att finna detta fruntimmer kvar och 
i alldeles samma ställning, vid de flere förnyade portöppningar stund 
efter stund, som han verkställde; och han tog, sedan en av kupéerna 
avlägsnat sig, en av sina yngre kamrater med sig, för att gå fram till 
bänken och närmare efterse, om hon var död, sjuk, eller blott en tillgjord 
"infame". Han fann ögonen slutna, ansiktet blekt och läpparne nästan 
vitblå.

"Här tillhör det oss att icke taga något skämt i betraktande," sade han, 
upplyfte den olyckliga och bar henne med sin kamrats tillhjälp in i 
grevinnan Tirlemonts hus.

Nyheten om ett vid bulevarden funnet, avdånat fruntimmer, utan huvudbonad, 
men för övrigt i en klädsel, som utvisade börd och stånd, spred sig i 
grevinnans förmak ibland de fem eller sex gäster, som ännu icke avrest. 
Grevinnan själv, full av ömhet och omtanke, hade skyndat ut och befallt de 
skyndsammaste, de bästa anordningar. Man lade den obekanta på en bädd i 
grevinnans egen yttre sängkammare; man uppfriskade hennes tinningar med 
livgivande medel; snart såg man en ny färg sprida sig på dessa bleka 
kinder, och bröstet började andas lättare under den uppsnörda klänningen. 
Omsorgsfullt drog man sängens sidenomhänge till hälften fram, för att göra 
ljusskenet ifrån hörnkandelabrerne i rummet mera skonsamt. Flere 
av grevinnans vänner stodo i en ring vid 
purpurtäcket och väntade att få se ögonen öppna sig. Hon själv tog den 
avsvimmades puls och fann den ännu ojämn och matt. "Låtom oss avlägsna oss 
litet och lämna henne åt sig själv," sade hon; "naturen måste återtaga 
sig; vi skola hoppas allt av ungdom och styrka."

Grevinnorna kastade ännu en gång en känslofull och vacker blick på den 
främmande, varefter de gingo avsides och satte sig i en hörnsoffa. Man 
ville icke lämna själva rummet.

Samtalet upplivade sig ånyo och började vända sig omkring det avbrutna 
ämnet. "Jag har sällan sett konungens syster så glad, så upprymd, så-ordet 
är för en hög person icke det rätta, men jag ber om tillgift därför inom 
vår slutna krets-så nyfiken, som i kväll, " inföll grevinnan Tirlemont. 
"Drottningen själv sände flera bud till madamadame Adelaide, för att få 
höra om den främmande icke ännu ankommit, som denna afton begärt och 
erhållit nåden av en uppvaktning hos madame. Vi väntade i det längsta. Hon 
kom icke; och det besynnerligaste är, att icke heller någon underrättelse 
anlände ifrån Ruonville, som kunde förklara gåtan av en så ovanlig och 
stor försummelse. Jag reste hem ifrån Tuilerierna klockan 11, för att 
emottaga er och mitt hjärtas övriga vänner; och jag är övertygad, att 
något bud, senare än denna timme, icke kunnat anmäla sig vid hovet. Jag 
fruktar att Ruonville själv blivit sjuk, eller att någon av hans icke 
ovanliga tankspriddheter inträffat."

Har man annars något nytt?

"Konungen är vid den bästa hälsa och arbetar, som vanligt, oavbrutet med 
herr Thiers. "

Och han har väl den visheten, att förakta pöbelns skri-dess fordran på 
krig

"Jag tror att han hör på allt, men fruktar för intet, " avbröt grevinnan 
Tirlemont. "Det är ett huvud, denne Orleans! Vi hava icke här en Bourbon, 
mina grevinnor; vi märka icke spåren av en rädd och obeslutsam Ludvig XVI; 
vi se ej bilden av en övervuxen, ehuru annars mycket god Ludvig XVIII; och 
ej av en Carl X, med sitt nästan för långa ansikte. Krig? Jag skall icke 
en gång kunna säga, om Ludvig Filip vill krig eller ej. På själva slottet, 
mina grevinnor, leva vi framför en täck, men ganska sällan uppdragen 
slöja. Vi hava en konung nu, som vet allt, och med ett hov, som han låter 
veta intet-- åtminstone ej sina egna tankar."

Han har verkligen bevisat sig som den klokaste man i valet av personer, av 
tystlåtna personer, for sitt hov; anmärkte den förra.

Grevinnan Tirlemont upptog ej till besvarande en vink, som, om den 
utgjorde ett beröm for karaktären hos medlemmarne av hovcirkeln, 
dock var ett fint tadel ifrån vänskapens sida, som ingenting fick 
veta.

Om hela Frankrike ville krig, fortfor den grevinnan, som sist talat, då 
skulle även jag vilja det; och jag skulle kunna tillägga, att konungen 
borde vilja det. Men vilka äro väl dessa eldfängda huvuden, dessa unge, 
dessa krigets förespråkare, som påstå att Frankrikes ära faller, om vi 
icke biträda en allierad-och denne allierade, vem är han? En arab, en 
egyptier, en mahomedan, en Mehemed Ali! Förvända logik! Det är herr 
Thiers, som utgör hans allierade, men icke Frankrike. Göra vi krig, så 
vända vi vapnen emot våra enda sanna vänner, Englands tories. Skola vi 
det? Böra vi begå det djupaste politiska misstag? Endast de kunna emotstå 
tidens jäsande, fördärvliga massor, som man kallar folket med sina blinda, 
tusenfaldiga anspråk. Om vi, som utgöra Frankrikes huvud, sluta oss till 
Englands, så bilda vi en makt, som kan hava hopp om att besegra 
uppstudsiga proletärer, motspänstiga millioner. Månne icke detta betyder 
mera, än att kläda vapen för att bistå en Mehemed Ali, upprorsmakare 
själv! Skola vi väl låta draga oss ut i strömmen av detta så kallade unga 
Frankrike, bland ursinnige, som, om de rådde, skulle sätta oss och hela 
Europa, hela den moraliska, hela den civiliserade världen i eld och lågor?

"Det kunde dock finnas ett skäl för Ludvig Filip att göra krig, " inföll 
grevinnan Tirlemont.

Skulle det verkligen givas något?

"Det unga Frankrike har visst orätt; men lika otvivelaktigt har det ändock 
sina faror, att gå alla dess anspråk förbi. Ett yttre krig kunde bilda en 
diversion, och vore att föredraga framför ett inre-"

Ett inre? ett inbördes?

"Och allramest framför ett krig inom barriärerne av själva Paris. "

Ett krig i Paris? Vad hör jag! vad säger ni, min grevinna?

Konungen är väl underrättad om dessa hantverkaruppträden i förstaden St. 
Antoine, och polisministern har hos Hans Maj:t icke sällsynta 
föredragningar. Mången tror dessa uppträden endast vara en begynnelse. "

Men vad vilja då dessa olyckliga hantverkare?

"Jag vet icke. "

Hava de icke hus och bröd?

"Jag skall icke kunna säga."

Men konungen äger ju sin militär? Varföre låter han icke plantera kanoner 
på bulevarderna?

"Jag är okunnig härom; men jag vördar en klokhet, som tillika är djup; jag 
vill säga, kärleksfull emot mänskligheten. "
Och vi böra dränkas i blod för dessa uslingars skull? våra hus skola 
uppgå i lågor?

"Det kan vara möjligt, att konungen också har ett öga för fabrikörernas 
och penningeägarnes mindre ädla, mindre goda åtminstone, mindre väl valda 
uppförande emot sina arbetare."

Välan! det har jag intet emot. Dessa penningklasser, dessa medelklasser, 
dessa-äro i samhället alldeles icke bättre än det lägsta folket, dräggen, 
vars blod de tillhöra. Gode Gud! De skola sluta med att en dag söka 
undertrycka den högsta adeln, även de, var försäkrad!

"Det är också möjligt, att konungen i denna strid emellan arbetarne och 
deras förlagsmän, ser på framtidens sak, och icke alldeles vill kväva vad 
som möjligen kan bringa någon vinst åt den fattigaste-"

Under detta samtal, vilket, likt alla politiska, blivit livligt och högt, 
hade man bortglömt den obekanta, som slumrade på purpurtäcket. Men 
grevinnorna påmindes om hennes närvaro genom ett sakta strykande eller 
rasslande vid sidengardinerna, som utgjorde sängens omhänge. De stego upp, 
de sågo gardinerna till hälften öppna sig. En fin gestalt satt uppe på 
täcket, händerna lågo sammanknäppta i knäet, och hon såg sig omkring. 
Grevinnan Tirlemont nalkades sin gäst för att underrätta sig om hennes 
hälsa ännu behövde något. Men innan hon öppnade sin mun, märkte hon den 
främmande upphöja sin hand och ett av sina finger, liksom vinkande eller 
som om hon ville framföra en fråga, en bön.

"Är jag hos grevinnan Amenaide de Tirlemont?" hördes en sakta röst.

Värdinnan bejakade frågan med en nick; både hon och hennes sällskap närmade 
sig sängen.

"O min grevinna," fortfor den främmande, "bevisa mig en nåd, en stor, en 
djup, en outsäglig nåd! " Hon steg upp och syntes på väg att knäboja för 
grevinnan Tirlemont, vilken hastigt tog hennes hand, förde henne till 
soffan och bad henne utan fruktan, utan omväg yttra sin önskan.

"Jag vet icke," sade den obekanta, "huru jag kommit hit, eller vilken ande 
har fört mig till dessa rum. Min grevinna, jag är icke sjuk, och jag har 
icke varit det. Förlorad av matthet har jag känt mig; men allt har jag 
återvunnit på det läger ni skänkt mig. Min grevinna, jag har hört några av 
era ord nyss-svara mig, svara mig på min själs innersta och högsta fråga! 
svara mig för Guds skull: är konung Ludvig Filip en ädel man?"

Grevinnorna studsade, och man viskade sins emellan om en olycklig, en 
frenetique.

Grevinnan Tirlemont svarade ingenting, men tog ännu en gång hennes 
hand, och såg med rörelse och ömhet in i hennes ansikte. Hon gav ordres åt 
en lakej, att bereda ett kuvert, jämte passande anordning till en liten 
förfriskning, för en ensam; men att under tiden genast bära in ett glas 
vin av stärkande och det mest utsökta slag.

Då Gabriele intet svar fick, förnyade hon åter sin fråga, och med en 
uppsyn som icke tillkännagav någonting förvirrat, men en hög grad av 
förtroende och uppriktighet.

"Är konungen verkligen en ädel, en rättsinnad man, så säg mig det 
oförställt, jag ber er, min grevinna. Mera vikt, än ni tror, vilar på, att 
jag far veta det. Jag hade länge hållit honom för motsatsen, jag hade 
ansett honom för en infame, en mörd-"

Grevinnorna togo ett steg tillbaka, men värdinnan vinkade tystnad, 
befallde att alla dörrar skulle stängas till rummet, där de befunno sig, 
och lät även släcka ljusen framför de höga speglarne.

Den främmandes ansikte förlorade ingenting av sitt uttryck i den mystiska 
dager, som nu uppkom, och som svävade över gobelängstapeterna likt en sky 
av bevingad fruktan, flygande med tysta skuggor över föremålen i rummet, 
allt som det sista, kvarlämnade ljuset i hörnkandelabern litet böjde sin 
låga och flammade åt sidorna. Gabrieles uttryck visade likväl inga spår 
till en sådan fruktan, utan allenast till begäret att få svar på sin 
fråga. Hon såg grevinnan Tirlemont med mildhet och bestämdhet i ansiktet.

Denna svarade: huru kan en god fransyska sätta i fråga vad ingen människa 
betvivlar? Vår konung är på en gång den klokaste och bästa.

"Jag bekänner," sade hon med en suck och såg åt golvet, "att också jag 
begynt få denna tanke om honom. Men är det visst? Är det verkligen visst? 
O-jag har en lång tid varit övertygad tvärtom-"

För Guds skull, låt oss ombyta talämne, om ni behagar. Er hälsa fordrar 
lugn.

"Min grevinna, säg icke så. Jag vill fortsätta, ty jag har ett viktigt ord 
att nämna-om ni först försäkrar mig, med er själs dyra ed försäkrar mig, 
att Ludvig Filip är en man av ära, en man förtjänt av att få leva? "

Grevinnan Tirlemont sprang upp och betraktade sin gäst med förskräckelse. 
Här är icke sjukdom, icke yrsel, tänkte hon. Hon utsträckte sin hand och 
sitt ena finger, liksom gjorde hon en ed till konungens fördel.

Den främmande fortfor. "Om Amenaide de Tirlemont ger mig denna försäkran, 
så tror jag den dubbelt; ty hennes bekantskap med en viss Ruonville skulle 
visst annars giva henne anledning att tala i en motsatt mening, om hon 
icke vore for djupt övertygad om det hon heligt bedyrar."

En viss Ruonville? Grevinnan kunde knappt andas av häpnad.

"Tillåt mig," sade Gabriele, "tillåt mig att bedja er sitta ned vid min 
sida, min grevinna; jag måste annars själv stiga upp. "

Grevinnan lydde hennes anmaning, och såg på henne väntande.

"Efter konungen fortjänar att leva," fortfor hon, "sa säg till på hovet, 
att hans liv hotas. Ni har en befattning hos madame Adelaide. Underrätta 
henne. Hon skall underrätta sin bror. "

Hotas konungens liv? utbrast grevinnan Tirlemont med förskräckt stämma. 
För Guds skull, säg mig, vad menar ni? på vad sätt? ifrån vilket håll? 
huru vet ni? Vi äro förlorade, om ni blott talar till hälften.

"Min grevinna, man har den planen, att införa en obekant, ett utländskt 
fruntimmer av den dunklaste karaktär på hovet; och ni skulle själv, 
ovetande, låna edra händer till ett konungamord. Kanske kunde man en dag 
Iyckas att föra detta fruntimmer med våld, emot dess egen vilja, till 
hovet; jag vill därföre underrätta er, att ni måste hind få sådant och 
återsända den olyckliga, om hon ditföres. Ty hon kunde även mot sin vilja 
bliva farlig. "

Vad hör jag? Om vilken plan talar ni?

"Den olyckliga skulle redan i afton hava inställt sig och av er hand 
ledsagas till madame Adelaide. Madame skulle förskaffa henne en plats 
nära-ganska nära de kungligas själva personer."

Då ni påstår er känna detta, då ni liksom tyckes vilja angiva en annan, en 
obekant, för det fruktansvärdaste, som kan nämnas; så bestyrk åtminstone 
edra ord genom att säga oss vem den personen är, som genom madame skulle 
vinna anställandet i konungens sängkammare? Få vi höra?

"Det kan jag," svarade Gabriele och slog upp en sorgset skimrande blick. 
"Det är en prinsessa. "

Ha? Ni vet! Det skulle i sanning vara en afrik

"Det är en fattig, en förlorad, en alldeles förlorad kvinna, om ni hellre 
vill," avbröt Gabriele. "Med slipad och gömd dolk skulle hon införas på 
hovet och bekomma en tjänst, som tillät henne att ofta, dagligen, 
stundligen inträda i konungens rum. Tro mig, hennes hat till konungen har 
icke känt några gränsor! hon skulle välja sitt tillfälle! hon skulle 
avrycka konungen hans hemliga försvar, hans amulett-"

Vad? Ah! utbrast hela sällskapet.

"Ja, mina grevinnor, konungen har hittills innerst inpå sin kropp burit 
och bär ännu en helgedom, som gör honom osårbar. Mörderskan skulle först 
avrycka honom denna, och sedan i samma ögonblick stöta dolken i hans 
hjärta. Sådan är planen. Men den skall icke -den skall icke 
verkställas, efter ni försäkrar mig, dyrt försäkrar, vad jag själv redan 
börjat ana, att konungen är en man, som förtjänar att leva. Säg således 
till härom på hovet; jag ber er! "

Men vem är då ni, ni själv, som givit mig på en gång så förskräckliga och 
så obestyrkta underrättelser? sade grevinnan Tirlemont.

"Jag ska säga er det," svarade Gabriele, "ni har fullkomlig rätt att 
begära veta det."

Likväl tystnade hon och såg ned emot golvet. Men hon slog ånyo upp sina 
ögon och sade: "jag har velat frälsa konungen genom underrättelsen om ett 
förfärligt tilltag, som, om det icke blir utfört genom det fruntimmer jag 
omtalat, kanske skall försökas på ett annat sätt. Jag har därföre 
anhållit, det ni omtalar en så viktig sak på hovet, att den måtte avböjas 
i alla sina gestalter, efter er konung förtjänar att leva. Jag trodde mig 
i sanning hava gjort nog, då jag räddat honom. Behöves mer? behöves det 
också, att jag tillkännager min obetydliga person?"

Man måste ansvara för sin anklagelse: härav kan bliva en undersökning 
inför rätterna; och måste bli!

"Ansvara? anklagelse? undersökning? Min grevinna, jag hade önskat och 
förmodat, att ni blott såsom varning ville giva hovet del av vad jag sagt. 
Jag har ingen anklagelse menat eller velat emot det obekanta fruntimret. 
Hon har säkert endast varit bedragen, förledd; hon torde en gång ångra 
sig."

Vad härav kan bliva är ganska ovisst, sade grevinnan; jag måste utbedja 
mig ert namn.

"Alltfor gärna," yttrade Gabriele och steg upp. "Men likväl-- jag ser 
många for mig okända fruntimmer i detta rum. En hemlighet måste jag 
anhålla att få meddela grevinnan ensam; om det tillåtes, att vi bägge 
avlägsna oss?"

Högst upprörd gav grevinnan Tirlemont armen åt sin gäst och införde henne 
i ett litet rum, där lakejen redan hade anordnat en anrättning med en 
kuvert. Dörrarna slötos och de blevo ensamme. "Vem min vän ock må vara," 
sade grevinnan förbindligt, "så tag en liten förfriskning, som säkert 
behövs. Ursäkta, om det oväntade i besöket gör, att detta bord alltför 
illa svarar emot vad det skulle. " Grevinnan och Gabriele satte sig mitt 
emot varandra.

Efter några ögonblicks betänkande sade Gabriele: "min grevinna, vi äro nu 
för oss själva, och jag ber er om något. Låna mig er vagn i natt, och 
befall er kusk att föra mig dit jag skall giva honom adress. "

Oändligt gärna--

"Mitt namn? min grevinna; jag ber att få förtiga det. Var förvissad, att 
ingen elakhet, hämnd eller avund ingivit mig att tala emot ett 
fruntimmer vad jag sagt i afton. Endast 
sanningen har hänfört mig och begäret att avstyra en konungs mord. "

Men

"Ni är bekant, nära bekant med Ambrose Hyacinthe de Ruonville. Gör icke 
honom olycklig genom att bringa ända till anklagelse och offentlighet den 
plan, varom jag givit er en vink. Gör blott såsom jag anhållit: avstyr hos 
madame den främmandes anställande, om hon verkligen skulle komma dit: om 
hon skulle tuingas att komma dit: märk väl på vad jag säger. Varna hovet 
blott. Varna! Och då behöver ni icke heller veta vem jag är."

Men sanningen maskerar sig icke.

"Välj dä, min grevinna! Fordrar ni nödvändigt mitt namn, så blir jag 
ställd i ett ljus, där jag icke önskade mig-jag blir kanske fängslad för 
att bevisa--och aldrig har jag älskat sådant! Jag blir då också nödsakad, 
att föra fram Ambrose i samma ljus-vill ni det?"

Min Gud

"Låt mig således fara lika okänd, som jag kommit. Skona mig, så blir er 
vän skonad."

Jag skall giva befallning om min vagn! Grevinnan ringde, en betjänt kom, 
fick hennes ord och gick.

"O min grevinna, " sade den främmande, "jag kysser er hand, såsom vore ni 
min mor. Jag tackar er för en godhet utan like. "

Värdinnan svarade med den hjärtligaste ömhet, men med ett behag, som 
blandades av en liten skygghet: mitt nöje av denna bekantskap skulle hava 
varit dubbelt, om omständigheter gjort det till en möjlighet for mig, att 
få kalla det en bekantskap.

Gabriele såg upp. "Sedan jag farit," sade hon, "är det intet, som hindrar 
mig att meddela er vem jag är. Giv mig en blankett och en penna. Jag skall 
därpå teckna det ni önskar. Om ni behagar, skall betjänten föra till er 
detta kort, sedan jag stigit upp i vagnen. Att ni i alla fall behåller den 
underrättelse, ni får, blott för er själv, och därav gör intet bruk for 
att uppsöka min person, varken i natt eller någon dag, som följer, förstås 
ju tydligt emellan oss? Ty annars, såsom jag förut har nämnt, skonar ni 
icke mig från att framträda, så kan icke Ambrose de Ruonville undgå 
att-emedan det bleve nödvändigt av sig själv. Och jag säger uppriktigt-så 
djupt jag hatar denna månmen jag ville icke störta honom i statens 
fängelser-o Gud! Äro vi överens om detta, så giv mig en penna."

Grevinnan gav, med ökad undran, sitt bifall. Gabriele tecknade någonting 
på blanketten, vek ihop den och tog den med sig. Med djup och innerlig 
värme böjde hon huvudet till avsked och gick ned. Grevinnan själv följde 
henne ut.
Hon steg upp i vagnen. Kusken fick en adress att köra efter. Hon 
nickade ännu en gång åt grevinnan genom rutan, och hon gav betjänten, som 
stängde dörren, någonting att ouppvikt lämna i grevinnans egen hand. Hon 
for av.

Grevinnan kom upp till sina vänner, och deras nyfikenhet var lätt att läsa 
i de livliga blickarne, ehuru de kanske ej kunde hoppas att locka 
hemligheten ur ett tystlåtet bröst mera nu, än då de förgäves ofta förut 
sökt göras närmare bekanta med vissa anekdoter från hovet.

Grevinnan Tirlemont gick avsides. Vid en hörnkandelaber vek hon upp 
blanketten, som hon genom betjänten fått ifrån den obekanta, och hon läste 
med hastig häpnad detta ord: Konungamörderskan.

"O Gud, det var da hon själv!" Grevinnan kastade med denna tanke och i en 
blink kortet i kaminens lågor.

Hon vände sig därpå till sina vänner. "Denna natt skola vi ej glömma så 
lätt, " sade hon mystiskt leende och avböjande alla frågor, "vi hava 
emottagit besök av en turkisk prinsessa. Märkte ni icke det straxt på 
ögonbrynens fina bågar?"

För sig själv tillade hon: hon har haft rätt! konungen är räddad nu! ty 
hon skulle kunna hava gjort det, om hon velat. Men jag skall också göra 
min skyldighet, att genast på högre ort giva alla de underrättelser, som 
behövas för att varna. O Ruonville! Kan jag varna, utan att störta dig? 
Kan också du räddas?

Konungen skall räddas ifrån dig, men skall också du kunna räddas från 
konungen? Grevinnan blinkade hastigt ett par tag för sig själv, under det 
hon gjorde sig denna fråga.

19 NITTONDE KAPITLET.

Slag på slag.

Gabriele rullade bort i grevinnan Tirlemonts vagn; hon nalkades, bulevard 
efter bulevard, allt närmare Brimoire och de östra delarne av staden. Hon 
märkte, att natten började dagas och att hon således länge legat avsvimmad 
utanfor grevinnans hus. Hon satt i tankar, som mången gång togo skepnaden 
av inre strider. "Vad har jag gjort?" sade hon till sig själv. "Vad hopp 
om utgång skall väl detta uppror kunna hava, sedan anförarens kraft blivit 
forlamad och konungen underrättad om den hemlighet, som utgjort hela 
anläggningens kärna och nerv? Vad har jag gjort, o Gud? Skall genom min 
hand även detta företag misslyckas, likt så många föregående, som blivit 
försökta till vinnande av någon luft över människornas liv? O min far, har 
jag brutit emot din heliga önskan för slaveriets avskaffande på jorden, 
har jag kämpat emot din själs skönhet, har jag förlamat frihetens sak, i 
det jag störtat en Ruonvilles plan och gjort konungamordet till intet? Min 
far! min far-nej-konungen var icke din mördare: jag tror på Constantin: 
jag tror på den fallne-ackmin dödade kärlek är för mig en himmelsk sanning 
nu i varje sitt ord. O Loria Za Maima! den svarta, kalla hand, som har 
kunnat skörda en blomma, som dig, har också kunnat-nej !-jag ångrar icke 
att jag räddat konungen. "

Hon tystnade, men hennes händer sammanknäppte sig. Halvt hörbart viskade 
hennes mun-till vem? Hon sade: "o Madonnason! sänd arbetare, du, till stöd 
för de betungade, som arbeta utan hjälp på jorden! O varföre skall alltid 
folkets heliga, oskyldiga hopp göras till intet, därföre, att svarta, 
kalla avgrundshänder leda de arme, och när anförarne välförtjänt stupa på 
sina gärningar, faller med dem frihetens rena sak? O furste i himlarnes 
rike-skall jag kalla dig Allah? Maima, min mor! jag vet ej, om ditt namn 
är det rätta, eller om min fars är rättare: men jag vet, att jag vill göra 
själva Gud en fråga. Evige! skall du icke en dag-eller en natt, såsom 
nu-vilja skilja friheten och dess sanning ifrån falska demoners våld, som 
taga henne under sig blott för att bruka henne åt sig? Har jag icke av 
Ambrose själv hört, att han ville göra sig till Frankrikes Cromwell? 
Satan ! "

"Helige Madonnason! till vad gjorde de icke mig? Satte de icke mig på ett 
altare i förbundets sal såsom en symbolisk gestalt av Friheten! Och jag, 
jag också skulle blott användas, vara ett medel allenast för denna svarta 
hand? Se huru fallen och förlorad jag är i denna stund! Så är ock folkets 
ställning. Gud! giv oss rätta anförare med rena händer! "

"Har jag icke märkt nog av Ambrose Hyacinthe, for att nu kunna se trådarne 
i alla hans nät? Aristokrater, demokrater, ord, som jag tusen gånger hört. 
Oupphörligt äro de samma onda makter, endast i två olika dräkter. Bägge 
namnen uttrycka aristokrater, jag ser det. De betyda människornas fiender. 
Antingen sälla de sig kring tronen, för att med dess hjälp kränka folket, 
leva och frossa av dess blod, eller sälla de sig till folket, göra sig 
till dess anförare och störta kronan för egen räkning, men icke för 
frihetens, stiga upp på folkets axlar och trampa det även nu. Vad äro de i 
bägge fallen? Dessa demokrater, vad äro de annat än falske demokrater? 
Också de hata människorna. Men Guds dolk skall stöta ned dem alla, såsom 
Ambrose har fallit! Genom en späd, svag flicka skall Gud störta dem, såsom 
det skett med Hyacinthe i natt. Du! du! icke förgäves skall du själv hava 
gjort mig till frihetens symbol och gudinna. Nu kastar jag all symbolik i 
avgrunden; ty jag vill begynna vara vad jag kallats. Friheten skall skilja 
sig ifrån alla falska anförare, taga sanna och slå sina fiender till 
jorden."

Gabrieles bön eller monolog liknade ett eko efter de politiska samtal, 
varav den stackars flickan så ofta gjorts till åhörarinna; men vilken nu 
uppgick till himmelen, med en mäktig önskan, att komma ifrån ord till 
verklighet. "Vi skola skilja oss ifrån demonerne och förena oss med 
änglarne," viskade hon serafiskt till sig själv, i det händerna vid detta, 
liksom efter ett amen, åter drogo sig ifrån varandra. Om någon hört eller 
sett henne i detta ögonblick, vad skulle han hava tänkt om henne och 
hennes uttryck? Detsamma säkert, som den, vilken ej längesedan kallade 
henne en farouche, en aliénée. Men nu hörde och såg henne ingen annan än 
Gud, med vilken hon talade; och vem på jorden, månne, anser väl Han i sin 
nåd för aliénée? Inför den himmelska visdomen är endast jordisk klokhet, 
blott och bar, en galenskap .

Hon rycktes upp ur sina tankar av ett häftigt buller. Hon lyssnade 
hastigt, skarpt och med klappande hjärta. Hon hörde samma ljud, som då hon 
först ifrån Elysee Bourbon kom ut på gatan. "Signalen förnyas!" viskade 
hon och såg ut genom fönsterrutorna. "Vad?" vad hör jag? Signalen besvaras 
också--jag hör den besvaras av överchefens tecken! Min Gud!"

Gabriele visste, det Ambroses plan varit, att icke låta ett ända till full 
revolution stegrat upplopp ske förr, än hon i Tuilerierna fullbordat 
gärningen; men att han likväl även dessförinnan åsyftat allvarsamma 
oroligheter, "emeuter", för att hålla den högsta orten i "haleine". 
Oväsendet nu i natt kunde höra till dessa förberedande eller inledande 
symtomer. "Men", tänkte hon, "kan Ambrose redan hava vaknat till liv ur 
sin dödlika svimning? Eller-ha!-kan det vara någon annan, som i den 
fallnes ställe gjort sig till överchef? O -om det vore så! vore en annan! 
Då skulle de fattiga hantverkarnes sak vara renad, vara skild från den 
hycklande aristokratens. Men vem skulle nu denna andre anföraren kunna 
vara? Den där djärve, som kallar sig Gaspard Fenelon? Nej; han slipper väl 
icke förrän i morgon ut ur sitt fängelse. Men vem? Victorines Alphonse?"

Hon avbröts i sina tankar genom rop och skri, vilka snart tilltogo så, att 
hon måste anse sig åka in i själva kratern av det företags vulkan, vartill 
hon varit utsedd att utgöra antändningsgnistan. Hastigt tvärstannade 
vagnen. Den kunde ej komma längre for folkmassor. Med ett hjärta, högt 
klappande av sympati mera än av rädsla, nedfällde Gabriele vagnsfonstret 
och såg ut. En kolonn militär av franska linjetrupper, med säker hållning 
och pliktmässig stränghet, trängde inpå en oräknelig skara folk av den 
lägre klassen, som redan kommit ur sina leder, under ett förfärligt 
hojtande höjde sina järnskodda käppar, och väl nu vek tillbaka, men gjorde 
det med desto större raseri. Den uppfyllde snart bulevarden och ökade sig 
i vart ögonblick genom vilda hopar, som flocktals ankommo från 
sidogatorna. Snart började stenar hagla. Hantverksgossar med stora, men 
magra, smalfingrade, smutsiga händer, beväpnade med naglar, som liknade 
leoparders klor, uppgrävde stenarne från gatorna och räckte dem åt större 
karlar, vilkas halvnakna, muskulösa armar tillkännagåvo dem såsom härens 
slungare. Dessa förfärlige grepo stenarne, som gossarne gåvo dem, måttade, 
kastade med säker hand och förfelade aldrig sitt mål. Oförmodat fick 
Gabriele ej långt ifrån sig höra detta utrop: "Hit! hit! kasta hit, fader 
Simon Brimoire! här står en aristokratisk vagn, det syns på livréet och 
vapnet på dörren!" En väldig sten slungades i detsamma mot grevinnan 
Tirlemonts ekipage; ett av vagnens hörn, jämte en stor del av den ena 
sidan, krossades. Gabriele steg upp i vagnen: "jag är då framme hos 
Brimoire! " sade hon till sig själv; och med ett beslut, lika hastigt som 
djärvt, öppnade hon dörren för att hoppa ut mitt ibland de förfärliga 
skarorna.

Mademoiselle de Mimas! ropade hon, i det hon utsträckte bägge armarne likt 
en emot det vilda folket öppnad famn; och den vita gas voile, som 
grevinnan vid avresan hängt över hennes huvud, fladdrade nu bakom henne, 
likt en stjärnbesådd fana, fattad av vinden. Brimoire, som hörde 
förbundets igenkänningsord, förstod att han hade en vän framför sig; med 
blixtens snabbhet sprang han den ur vagns dörren nedhoppande flickan till 
mötes, tog henne i sina väldiga, sotiga armar, och bar henne fram mitt 
ibland sina eldigaste, värsta kamrater. Gabrieles ögon kastade flammor 
likt en afrikansk ung tigrinnas. För sig själv sade hon: "Constantin är 
död, och jag vill dö! " Men högt ropade hon: "Brimoire, giv mig ett 
vapen!"

Underbarheten av den anländandes gestalt förskaffade henne rum i 
trängseln. I ögonblicket framstörtade mitt i tumultet en ung fransos i 
nedblodad blus: ung, bredaxlad och med utomordentliga polisonger, liknande 
en kolsvart buske omkring ansiktet, under hakan och över halva det nakna 
bröstet. Han böjde ridderligt sitt ena knä, räckte Gabriele en nätt, men 
med stark spets försedd, blankpolerad pik, och sade: tag! och tack for i 
natt därborta!

"Joseph Vigogne? min räddare-tack! " utbrast hon och tog vapnet. Hon såg 
sig omkring. Hantverkshoparne voro blandade med kvinnor, och om hon känt 
personerna, så skulle hon i Brimoires följe hava upptäckt alla hans 
smedsflickor, lika tappra och stridlystna, som nånsin hans talrika 
ungmästare, gesäller och pojkar. Gabriele upphöjde sin lans, likt en 
kerubs, och sade till det omringande folket: "1, som arbeten på jorden, I 
ären den sanna adeln: kommen parisare! till seger emot det lejda anhang, 
som den falska adeln utsänt till vårt fördärv! "

Hon besvarades av ett härskri, som hastigt, mäktigt, oemotståndligt tog 
ljudet av allt annat i hela nejden, klang genom luften likt en utbrusten 
vulkan, livade de vikande hantverkarne ej blott att förena sig till 
motstånd, utan till nytt anfall, och grep själva den ordentliga 
militärstyrkan, vilken hejdade sig och förundrades. Gabriele själv 
störtade nu framåt med sin lans; men Simon Brimoire till höger och Joseph 
Vigogne till vänster, fattade av den mest chevalereska eld, ville icke ett 
ögonblick lämna henne oförsvarad: de framljungade således utmed henne på 
var sin sida, lika snabbt som hon. Med sina herkuliska gestalter och 
armar, som utdelade slag på slag, röjde de henne och sig väg. Bland vänner 
och fiender spred sig elektriskt det rykte, att en ande, en fe, en furie, 
ett helgon, den franska friheten själv i egen person nedsvävat ifrån 
himmelens morgonskyar, lämnat azuren och befann sig nere i de kämpandes 
leder.

Den äldre ordningens krigare voro icke mindre tappre än de, som kämpade 
för frihet, ljus och sanning. En ny och förfärlig kamp uppkom; men den 
hade likväl blivit flyttad in i truppernas egna leder, istället 
för i hantverkarnes; bulevarden började 
likna en verklig valplats, och det vildaste tumultet sammandrog sig 
omkring Brimoire, Gabriele och Vigogne.

Joseph Vigogne hade fatt ett grymt sabelhugg snett över pannan, och han 
nedsignade på sitt högra knä. I ögonblicket framrusade en flicka med 
utslaget hår, och i detta fall lik Medusa. Men hennes ansikte bar spår 
efter hög skönhet, och i en sådan stund missklädde det henne icke, att ett 
sår över ena tinningen stänkt purpur ned över det mörkbruna, långa 
ögonbrynet och sökt sig väg över den ena kinden, blek, men täck som 
Cynthias. Utan att efterfråga sablar och bajonetter, trängde hon fram till 
Joseph Vigogne, och hon ropade till linjemilitären med genomträngande, men 
ganska klar och intagande röst: "fransoser! I ären konungens män, men 
mörden icke skomakaren Joseph! skönare bottiner gör ingen, än han! Joseph 
Vigogne är den ädlaste parisare! " Knappt hade hon slutat, förrän hon for, 
lik en hyena, in på den officer, vilken hon sett hugga Vigogne. Hon märkte 
honom måtta ett nytt hugg; men hon kastade sig rakt i hans famn, slog sina 
armar om hans, höll honom så, såg honom i ansiktet och viskade med en ton, 
nu av samma skärande ljud som en nattugglas: "min baron! i dag skall ni 
icke behöva förära mig något linne! " Officeraren, som igenkände sin 
Julienne, häpnade och steg tillbaka; men hon vred sabeln ur hans hand.

Hon vände sig åt sidan och blev varse Gabriele några steg ifrån sig. 
"Ha-du lever!" sade hon och höjde sin blodiga sabel emot skyarne. 
"Hjältinna! nu förstår jag vem du var, och att du var en himmelsk ängel, 
som kom att besöka den fattiga Julienne i hennes kammare; men försvann, 
såsom endast en ande kan, genom mitt fönster! Fransoser," utropade hon med 
svärmisk vildhet, med en nästan fanatisk entusiasm och högg omkring sig 
med den erövrade sabeln. "Fransoser! till seger! till seger! sen I henne, 
som anför oss? Jag vittnar och svär inför eder, att hon ej är en människa, 
utan en himmelsk fantom! fort! fram! framåt! Hon har i natt flugit ut från 
mitt fönster såsom en fågel-det kan ingen människa göra. Segern är vår! 
oss anfor en ur de himmelskas änglaskaror! "

Julienne sprang med det livligaste mod in i de kungligas leder, högg åt 
alla sidor utan barmhärtighet och slogs utan att se sig omkring. 
Hantverkarhopar följde henne, ursinniga som vargar, och Joseph Vigogne 
reste sig ånyo. Hänförd av Julienne, lämnade han ett ögonblick Gabrieles 
sida och skyndade, ehuru starkt blödande och stapplande, fram till den 
hjältemodiga flickan. Camille och Ephraim, hans yppersta, trognaste och 
tappraste gesäller, skomakare som han, stormade efter honom. Soldaterne, 
till vilkas ära man bör nämna, att de väl fyllde sin plikt, men voro 
fransoser och själve av folket nog mycket, för att med största möjliga 
skonsamhet utdela sina hugg, undveko i synnerhet och i det längsta att 
såra Julienne. Denna artighet mot fruntimmer, även i striden, gjorde 
kvinnorna i hantverkarhärens leder dubbelt fruktansvärda. Julienne hade 
givit sina fiender ganska talrika och skarpa slag med sin baronsabel, 
innan någon av dem ville bära hand på henne; och hon störtade fram i 
ohejdat raseri

Men baronen, själva hennes älskare och som mången gång skänkt henne rätt 
vackra saker, kunde nu ej längre styra sin rättmätiga vrede, han hade 
forskaffat sig ett nytt vapen. Därmed trängde han fram till Julienne och 
ropade: "Håll, håll! Ursinniga, liderliga, avskyvärda-huru många ämnar du 
nedstöta, innan hämnden når dig, förbannade avskum från mänsklighetens 
drägg! " Därpå sänkte han sin värjudd i Juliennes barm; detta bröst, som 
han förr rört med kyssar. Mördad, nedföll hon på bulevardens stenlagda 
grund. Men den segrande baronen fick i ögonblicket ett förfärligt slag i 
ansiktet av Joseph Vigognes gigantiska knytnäve. Avsvimmad for han 
baklänges ibland de sina, och de buro honom avsides från valplatsen.

Joseph, förblödd och nästan utan krafter, nedlutade sig över Julienne, i 
vars bröst ännu värjan satt. Flickan slog en gång till upp sina svarta 
ögon emot himlavalvet, såg därefter på Joseph och sade: "jag dör. Min lott 
på jorden har varit fransyskans. Vigogne! drag värjudden ur mitt bröst, 
visa den för fransmännen, rykande av blod, och ropa högt: Frankrike! hämna 
dina kränkta, förlorade döttrar!"

Juliennes ögon slöto sig, och hennes huvud föll tillbaka mot gatan. Joseph 
kunde icke rycka vapnets klinga ur hennes vita barm: hans krafter voro 
slut; han nedföll på bulevarden vid Juliennes sida.

En hemsk känsla, en olaglig beundran intogo soldaterne vid de ord, de 
hört, och vid vad de sågo. De slöto en ring i sällskap med sina fiender, 
hantverkarne, omkring de bägge döde, och tumultet tystnade ett ögonblick 
på denna punkt.

Simon Brimoire anlände och vid hans sida Gabriele. På hans högt måttade 
lans såg man vad han ämnade åt "ordningens vidmakthållare". Men när han 
framkom till de bägge fallne och såg själva soldaterne med stillhet, 
tystnad och nästan tårar deltaga i skådespelet, sänkte även den 
förskräcklige smeden sin långa, vassa pik till jorden, och han sade, vänd 
till dem i uniformerna: " jag tackar Gud! I ären dock fransoser, jag vill 
dricka en bägare med er efter massakern. Hören en gång på en blå blus, I 
män i de röda byxorna! I För vad mörden I oss, edra bröder och systrar? 
Veten I ej, att Frankrike ser på er

I Franska linjetrupperna hava alla röda underkläder.
nu? Lyden edra herrar, och Frankrike skall förbanna er! Älsken 
fäderneslandet och oss, och Frankrike skall unna eder den högsta ära: att 
fa dö som en mors rätta barn: att få falla som detta par här! Hurra! "

Ett allmänt hurra, ett bravo, ett härskri besvarade Simon Brimoire, 
och-vill man tro det?-ej blott från hans kamrater, men nästan lika högt 
ifrån soldaterna. De hade, som man ser, ett ögonblick blivit lämnade utan 
huvudanförare, vilka följt den avsvimmade officeraren. Ett skallande "Vive 
la France! å bas les tra^ttres! ljöd över bulevarderna så långt örat 
nådde.

Gabriele framträdde mitt ibland fienderna och sade: "mina vänner! jag 
begär en bår åt dessa två. "

Skyndsamt sprungo ett par soldater, arm i arm med ett par lärgossar, bort 
åt sidan in i ett hus, och kommo snart tillbaka med en sjukbår. 
Omsorgsfullt, men hastigt, emedan de väntade herrarnes återkomst, lade de 
Joseph och Julienne på de hårda bräderna. Camille och Ephraim gingo förut 
för att visa de bärande vägen till Vigognes härbärge vid gatan Beauregard. 
Julienne fick så på båren efter döden ligga som en hustru ändå vid sidan 
av en make. Men var skulle hon få sin sista skrud? sitt sista hem? Det vet 
allenast Gud.

20 TJUGONDE KAPITLET.

Härinne blir din grav, om du icke

Truppernas högre anförare återkommo, och såsom massorna av de upproriske, 
långt ifrån att vika, började tränga undan konungens män, talade man om 
att skicka efter kanoner, plantera dem på bulevarderna och sopa ren den 
sköna promenaden.

Såsom anförare för hantverkarne syntes nu i själva den yttre striden ingen 
enda av alla de män, som vi lärt känna för upprorets ledare inom 
förbundet. Var det feghet av dem, att icke töras komma tillstädes vid en 
minas sprängning, som de själve laddat? Var det politik, att icke utsätta 
sina dyrbara personer för upptäckter eller fasttagande? Var det måhända 
något ännu ej bekant hinder, som kvarhöll dem på andra orter?

Folket hade likväl i grovsmeden Simon Brimoire en tapper och handfast 
chef, ehuru han icke rätt förstod konsten, att låta sina plutoner förmera 
linjer, marschera, avancera, göra evolutioner och begagna alla de 
fördelar, militärmekaniken erbjuder. Det gick därföre nu, som det alltid 
brukar gå med en arme av folket: den förvandlade sig i oregelbundna 
massor, så fort striden började: den glömde alla sina i hast forvärvade 
små konster, och ägde till sluts ingenting annat kvar än hjältemod.

Gabriele sade till Simon: "skaffa mig en häst-ack!-hade du en arabisk häst 
att giva mig, så skulle denna dags seger snart vara avgjord!" Simon 
Brimoire såg sig om; hans ögon mötte den raska, långa lärlingen Colin, 
Adriannes broder, och denne uppfångade sin mästares vink. Han tog ett par 
av sina oförvägnaste kamrater med sig, gick bort åt ett annat håll av 
slagfältet, där han i detta ögonblick varseblev ankomsten av en patrull 
jägare, i vars spets en av själva general Gerards adjutanter red, för att 
göra sin rund genom staden, och nu hitkommit, för att taga ställningen i 
ögonsikte. Adjutanten såg sig i hast omringad av en svärm det 
förskräckligaste pack, som icke blott kastade stenar omkring honom, utan 
överhopade honom med de utsöktaste skällsord. Han började harangera folket 
och talade alls icke illa, där han satt på sin höga skäck med den buktiga, 
ständigt sig krökande halsen; men vilken skäck, så stridsvan han 
var, dock som oftast måste göra en liten sats under talaren, eller 
åtminstone skygga till med huvud och hals för det strida stenregnet. Helt 
oförmodat stod Colin på ena sidan om honom, och en dylik smedskamrat på 
den andra. Mitt uti en av adjutantens yppersta perioder, där han, utan att 
kunna vederläggas, påminde "om alla konungens välgärningar emot sitt 
trogna folk, och huruledes han icke sparat något (av statens medel) för 
att--", avbröts han tvärt genom den egna händelsen, att ett långt, starkt 
spjut räcktes framfor honom mitt över hästen, ifrån den högra sidan, där 
Colin stod, över till den vänstra, där Colins kamrat emottog och fasthöll 
den andra spjutändan, således mittemellan hästens hals och ryttaren själv, 
utan att likväl vidare skada denne; men varav följden blev, att då nu 
hästen med detsamma bekom ett slag på länden, som föranlät honom att 
springa, sopades ryttaren hastigt från hästryggen genom det framför honom 
lagda spjutet, och föll i gatan. Adjutanten gjorde här punkt i sitt tal. 
Men Colin fattade den springande hästen i betslet och förde honom, så 
vacker och eldig han var, till sin mästare, Simon.

Med en åtbörd, som, oaktat allt det grova i hållningens konturer, hade 
mycket ridderligt, behagfullt och nästan högt uti sig, tog Brimoire 
stegbygeln i sin ena hand, och med den andra erbjöd han sin hjälp åt 
Gabriele för att stiga upp i sadeln. Men Abd-el-Kaders syster, 
Andsdalarnes snabba gasell, en dotter av sol och vind, behövde ej denna 
hjälp. Knappt hade hennes späda fot med sin yttersta tåspets rört 
stegbygelns kant, förrän hela hennes gestalt, elastiskt lyftad, svävade 
över hästens skönt glänsande länd; hon grep tygeln, drog skäckens 
fradgande nos närmare intill bringan, lät honom förstå, att han ägde en 
ryttare, som kunde styra honom; satte sig, enligt damers bruk, med bägge 
fötterna åt vänstra sidan, såg sig nu omkring på sina vilda härskaror, 
pekade med handen på fienden och ropade åt de sina: "Döden ser på 
oss-låtom oss mörda honom, så få vi leva! "

Hon sprängde av mitt in ibland linjesoldaternas leder. Häpnaden gav henne 
plats; ty på denna tid i Paris hade man väl sett fruntimmer kämpa, men 
aldrig till häst. Mången trodde sig se Johanna d'Arc i ny uppenbarelse; 
men man fick snart annat att tänka på. Ty Simon och Colin, i spetsen för 
tusentals pikbeväpnade, stormade tätt efter i Gabrieles spår, och 
ingenting kunde nu återhålla dem. De slogos som på världens yttersta dag; 
blod flöt rikt; soldaterna sökte göra motstånd, men de voro icke längre 
kallblodiga och lugne vid vad de sågo; när de avlossade sina musköter, 
flögo de flesta skotten utan gagn i luften. Deras linjer brötos överallt, 
de veko, och även de förvandlades snart till upplösta massor, hos 
vilka konstens teknik glömdes och försvann, men där också, vad som värre 
var, hjältemodet själv flydde, för att lämna rum åt skräck och 
samvetsförebråelser. Ty så fort en man av linjen kommit ur sin linje, 
tänker han på fäderneslandet och frågar sig själv: för vad slåss jag?

Striden hade antagit utseendet av en orkan. Man slogs icke mera på någon 
punkt, man stod ingenstädes, utan man sprang. Hantverkarnes skaror, under 
himmelshögt jubel, stormade efter, soldaterna foro förut; bulevarderna 
tycktes skaka i sina grundvalar. Alla fönster voro fullsatta med huvuden; 
i alla huvuden brunno falkögon; händer med röda och blå näsdukar viftade.

Plötsligt kändes genom hela hantverkarhären ett underbart halt, utan att 
någon därtill kommenderade. Men strömmen stod stilla: en damm, en mur hade 
ställt sig för dess front. Varuti bestod denna damm? Nya, friska och 
framför allt av tänkesättet osmittade kärntrupper hade ankommit med en av 
stadens högste befälhavare i spetsen. De hade också medfört en liten 
artilleripark; fyra till sex pjäser uppställdes; de voro till en början 
laddade blott med löst krut, och riktades så högt, att skotten måste gå i 
luften. Men de brunno av; och vid eldgapens mäktiga röst for en fasa genom 
de främsta hantverkarhoparne. De sågo väl ingen stupa och hörde inga stora 
kulor fräsa i luften; men ljusgrå molnstoder av krutrök klevo likt jättar 
fram över deras huvuden, och tycktes säga åt dem, att, därest de icke gåve 
vika, skulle jättarne nästa gång taga kartescher med sig och krossa deras 
lemmar bit för bit.

Likväl veko icke de tappre arbetarne; men de stannade i fronten, och därav 
blev följden, att de efterkommande också måste hålla. De sammanpackade sig 
och började bilda en ogenomtränglig deg av människor. Soldaternas flykt 
hade med detsamma också stannat. Man stod således å ömse sidor, och 
handgemänget återbegynte.

Soldaterna började nu i sin ordning göra anfall. Simon Brimoire hade 
Iyckats att med sina bästa kamrater och närmaste vänner bilda en fyrkant 
omkring Gabrieles häst. De fällde de vassa uddarne på sina trädspjut emot 
fienden och liknade en oöverstiglig palissad. Själva Adrianne, Colins 
syster, befann sig i denna skara: Ursule, Clementine, Leontine och många 
flera av det sköna könet hade beslutit, att antingen dö eller leva på 
denna dag.

"Fånga henne, men skjut henne icke-det är denna onda ande, som hänfor dem: 
vi måste hava henne levande!" ropade poliskommissarien Jacques Rossignol 
till soldaterna, mitt ibland vilka han befann sig, väl ej som anförare, 
men som ledare. Han pekade på Gabriele de Mimas. "Hon är själva upploppets 
fe," fortfor han, "vi måste hava henne: men 
akta hennes liv: hon måste fångas för att förhöras: i och med henne 
besitter styrelsen källan för denna upproriska hemlighet. "

Det förnämsta anfallet riktades således emot stället, där flickan satt på 
sin frustande skäck, och Gabriele ämnade med den, nu som förut, spränga in 
mitt ibland fiendens skaror, då Rossignols närmaste man, på hans ordres, 
med ett väl siktat pistolskott fällde hästen till jorden, utan att skada 
ryttarinnan. Den granna skäcken hade fått sin kula i huvudet genom ena 
ögat. Ännu en gång-för den sista-klippte han med öronen, skakade manen i 
stora böljor, fnyste med nosen, vänd emot skyarne, och störtade till 
marken. Cabriele hoppade av och upptogs i famnen av Adrianne. Men Simon, i 
sin vrede, slungade sitt spjut i bröstet på sin synnerligt hatade ovän, 
Jacques Rossignol. "Heliga jungfru!" utbrast han, i det han avsände 
spjutet, "jag bekänner infor dig, att jag mången gång felat i mitt liv och 
skjutit bom; men styr du nu själv, med din osynliga, heliga hand, udden, 
att han måtte sannfärdigt träffa och tränga in emellan oärliga revben!" 
Rossignol vacklade några minuter emellan vänster och höger; men föll.

Detta mord på en kronans ämbetsman uppeldade soldaterna ännu högre, och de 
bröto in på Brimoires carre under härskri och med fällda bajonetter. 
Bajonetterna parerades av pikarne, och pikarne av bajonetterna. Fyrkantens 
ena sida bröts slutligen, och tvenne storväxta linjesoldater störtade in 
genom den öppnade luckan.

Mot dem gick Simon Brimoire; ty här var faran störst. Han hade bortslösat 
sitt spjut på kommissarien, men tog nu i stället upp sin tveeggade yxa, 
vilken hängde till reserv i bältet. På yxan var kort skaft, så att kämpen, 
för att slåss, måste gå sin fiende nära under ögonen.

De bägge soldaterna vände sina bajonetter emot den ursinnige grovsmeden; 
men denne slog undan dem med sina armar, steg in på sina motståndare så 
nära, som om han velat kyssa dem, och soldaternas långa vapen blevo 
härigenom obrukbara. De stego ett steg baklänges, för att ånyo kunna sätta 
sina bajonetter emot denna björn; men Brimoire, för att hindra sådant, 
grep med sin vänstra hand den ena soldaten i bröstrevären, så att han ej 
kunde gå ur stället, och med den högra, vari han höll yxan, högg han 
handen av den andra, så att denne släppte sin musköt.

Likväl stodo flere linjemän bakom de bägge olycklige; och en av dem 
måttade sin bajonett så säkert och oblidkeligt emot Simon Brimoire, att 
han, med ett djupt styng genom veka livet, föll på knä och ej kunde resa 
sig. Men han slog omkring sig med yxan så förfärligt, att ingen förmådde 
nalkas honom.
Adrianne sprang fram till sin bror Colin: "usla gesäll! ser du icke, 
att din mästare stupat?" sade hon. "Hämna honom eller dö själv, du blus! "

Bror och syster följdes åt. Med höjda pikar störtade de på alla, som ville 
vidare intränga genom fyrkantens öppning. De nedstungo flere utan nåd; de 
gingo själva ut genom lyckan och började jaga soldater framför sig.

"Skall jag skjuta den långhåriga, vackra amazonen? ty med bajonetten ensam 
förmå vi intet mot deras pikar och yxor! " sade en linjeman till sin 
kamrat, och siktade på Adrianne.

Skjut henne! svarade den tillfrågade. Du ser väl, att hon i alla fall 
måste dö i detta vilda blodbad, som icke kan slutas utan med de fattigas 
undergång. Skjut, på mina ord; men måtta väl. Bättre dö så, än --Men måtta 
väl, säger jag! Sikta på hjärtat och ej på lungan; ty man lever längre med 
genomskjuten lunga, än hjärta.

Kamraten lade således an på Adriannes vänstra bröst, och sköt. Kulan 
trängde igenom gestaltens kvinnliga former, som icke kunde göra stort 
motstånd; den gick ut under hennes vänstra axel, hade ännu kvar det mesta 
av sin fart och styrka, träffade Colin, som slogs vid sin systers sida; 
och bägge nedstörtade i samma ögonblick, nästan omfamnande varandra.

När fader Simon såg sina mest älskade kyssa jorden, ropade han med 
stentorsstämma: "hit! hitåt då! hit, allt vad smed heter i Paris! stick 
och hugg som djävlar, säger jag. Den, som förlorat vapnen, skall slåss med 
händerna och bitas med tänderna. Holah! hitåt!"

Vid hans välkända röst anlände en stor skock. Själv kunde han icke ännu, 
oaktat alla försök, resa sig upp. "Kom och drag bajonetten ur min sida, 
Clementine! det är den uslingen, som hindrar mig, " sade han, ej utan 
någon förargelse. Flickorna sprungo fram. Ursule och Leontine understödde 
Simon på var sin sida. Clementine fattade muskötkolven och drog varsamt, 
milt, och ändock hastigt, bajonetten ur hans sår. Men en fors av blod kom 
genast efter. "Det här går icke an!" sade smeden och satte sin breda hand 
framför sårets öppning att dämma bloden. "Tag hit en slöja, en duktig 
lapp, någon vacker trasa!" röt han.

Gabriele ryckte sin stora voile av huvudet, gick till Brimoire, lindade 
ihop den sköna slöjan till en tät bindel och satte den för hans sår. 
"Fråga icke efter mig, utan gå till Adrianne och Colin! drag dem, döde 
eller ännu levande, hit inom fyrkanten igen, och håll er som lejon, 
.gossar!" sade han till de sammanskockade smederna, och lyckades att själv 
komma upp på benen, ehuru han alltid måste stödja sig på Ursule och 
Leontine.
Striden förökade sig nu omkring de bägge döda syskonen. Simon 
Brimoire, som kunde stå, men icke gå, begärde spjut, det ena efter det 
andra, och slungade dem med kraftig och säker arm in ibland sina fiender. 
Varje förlorat spjut var en vunnen död. Smederna erövrade, ehuru icke utan 
svårighet, Colins och Adriannes kroppar, buro dem på sin axlar in i 
fyrkanten och lade dem på ett rum, som de ansågo bäst försvarat. Rörande 
var utseendet av syskonens anleten. Döden kommer någon gång så hastigt 
överraskande, att han icke känns. Det syntes som om de bägge avlidne icke 
alls visste av att de voro döde. Deras ögon visade sig med långa svarta 
ögonhår och slutna ögonlock, det är sant; men slutna blott såsom i en 
angenäm sömn, full av behagliga, heroiska drömmar, varunder man ser sig 
vinna seger, ser vänner och fosterland räddade. Colins panna låg klar och 
öppen; skuld och sorg hade icke i den, såsom i sin åker, plöjt fåror; 
lockarne slumrade trygga och glade på den, såsom på ett älskvärt hyende. 
Adriannes bröst såg ut som det aldrig i världen lidit eller mottagit något 
annat sår, än det, vilket kulan givit i dag och i samma ögonblick döden. 
Arbetets oskuld svävade omkring hennes skepnad. Glad för sig själv, även 
med det minsta, hade hon känt nöd och sorg blott för andra, arbetat mången 
natt för att kunna hjälpa, och slutligen dött för sitt folk och land. Du 
vet kanske en skönare lott på jorden, än denna? Tala om den, då.

Det regn av spjut, som från den förskräcklige Brimoires hand aldrig ville 
upphöra, retade fienden slutligen till den höjd, att han beslöt bilda en 
enkom kolonn blott för att anfalla och genomtränga smedernas fyrkant. 
Kampen, mordet, skriket stego till sitt högsta raseri. Sex linjesoldater, 
liksom utvalde för sina hiskliga mustascher och banditfysionomier, liksom 
utsökte för sitt fosterlands- och människoförakt gingo med beräknad köld 
inpå Brimoire och hans folk. "Ha! " ropade Gabriele och upphöjde sina 
händer med fasa; "jag känner igen en av desse, en överlöpare från. . . var 
är Ambrose i dag?"

Ingen Ambrose kommer i dag! svarade soldaten, och gick fram för att gripa 
Gabriele. Men en ny lans i Brimoires hand, snabb som en åskvigg, 
genomstack angriparens utsträckta arm. Karlen stupade icke härav; men 
under ett gräsligt foutre-bougre drog han sig åt sidan med sina förstörda 
armsenor. Under de mest fantastiska svordomar uppmanade han sina fem 
följeslagare att blott anfalla "djävulen själv", och ingen annan så länge. 
De störtade sig därföre också alla på Brimoires person, vilken syntes så 
mycket mera övervinnlig, som han icke kunde gå, knappt stå, och endast 
förmådde kasta. Men när Gabriele såg deras avsikt, ryckte hon 
ögonblickligt pistolerna ur hölstret, som satt på hennes stupade skäcks 
sadel, och som en gång hade tillhört den avsatte adjutanten. Hon 
störtade framför Simon till hans värn, satte en av mynningarne emot den 
närmaste fienden, ropade: "död! tag en gång ett rättmätigt rov!" tryckte 
av, och fienden föll. Simon Brimoire drog vid denna syn upp sina buskiga 
ögonbryn, liksom till en tacksägelse; men han sade intet mera. Han kände 
sig för matt, han ville spara sina sista krafter för armarne, ej slösande 
något på tungan. Han utdelade sina befallningar och uppmaningar blott 
genom att nicka. Men när han såg sina sista gesäller stupa, när även 
Leontine, Ursule och Clementine funno döden vid hans fötter, viskade han: 
"mina barn! den heliga jungfrun har i sin almanack däruppe satt prick för 
denna dag till att vara vår dödsdag; men Frankrike lever och skall leva 
ännu bättre genom vårt fall! Adieux! låt oss kyssa vår moder och vara 
glada! " Han tänkte röra stoftet med sina läppar; dock föll han icke, som 
han förmodade, ty Gabriele ställde sig som en krycka under hans vänstra 
arm och stödde upp honom här. Hon räckte honom ej högre, än att hennes öra 
möttes av hans hjärtas varma, häftiga, krampaktiga slag. "Gud! min Gud!" 
utbrast hon, "fortjänar detta hjärta att göras kallt i dag?" Hon såg en av 
de fem måtta sin förskräckliga, bajonettbeväpnade musköt mot Simons barm; 
men hon hade ännu sin andra pistol kvar, hon sköt, och även denna fiende 
föll.

Krutröken ifrån de bägge nyss avfyrade pistolerna svävade som en blågrå 
gloria omkring Brimoire och Gabriele Mimanso, vilka rätt i Charivari kunde 
kallas "dagens grovsmed" och "dagens fe". Ett ögonblick sågos de av ingen 
och sågo ingen. Men om ock jorden belog det svärmeri, som fört dem in i 
denna dimma, som ledde dem till undergång, till branten av död och 
fordärv; så log dock även himmelen åt dem med sitt egna nöje.

Gabriele hade icke mer några vapen: ingen laddad pistol, ingen sabel, 
intet spjut. Simon Brimoire ägde icke mer några krafter: det behövdes 
blott slaget ifrån en muskötkolv, och jätten föll. "Väl, mina två söner, 
jag går till er! " sade hans flyende ande. Gabriele nedsjönk avsvimmad vid 
den stupades sida.

När hon vaknade, såg hon sig på en halmbädd i ett litet rum, vars hemska 
mörker upplystes av en späd lampa i ena hörnet. Väggarne voro gråsvarta, 
ej som av tegel eller träd, men av samma sten, som slott eller arrester. 
En kruka vatten stod vid hennes sida. "Jag är i ett fängelse!" viskade hon 
till sig själv.

Du är så! svarade en röst i rummet. Gabriele stirrade upp ifrån sin halm, 
men hon kunde icke märka någon varelse. "Du är så, " fortfor rösten, "och 
härinne blir också din grav. Härinne blir din grav, om du icke 
följer mig utföre, ned till en ännu djupare grav-"

21 TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Skuggans sataniska bedrifter.

Den märkvärdiga natt, vi nu genomlupit, och som i sitt hemlighetsfulla, 
dystra sköte bar den första stora drabbningen emellan hantverkarne och de 
ordentliga trupperna, var även vittne till flere andra händelser, av vilka 
det är historiens skyldighet att framdraga några, på det att vi må se, 
huru långt på vävstolen tavelväven hunnit, och beskåda några av mönstrets 
huvudfigurer på ännu närmare håll.

Alphonse Angely satt vid den tiden av dygnet, som heter "aftonens och 
nattens kyss", och som även kan kallas "helt sent", i de besynnerligaste 
tankar. Han begrundade en skrivelse, som han kl. 11 fått: ett slags ordres 
från förbundets styrelse eller dess innersta och högsta grad. Ordalagen 
häruti voro verkligen ägnade att väcka stridiga föreställningar. Angely 
uppmanades i skrivelsens början, att med högsta nit och raskhet låta samla 
alla de under honom lydande och redan till upplopp organiserade 
hantverkaravdelningar, så att de denna natt kunde sätta sig i rörelse, om 
överchefens signal därtill kallade dem, samt att det genom ett särskilt 
tecken-en underchef signalborde tillkännagivas, när massorna härtill vore 
färdiga; denna del av skrivelsen förstod Alphonse ganska väl, emedan det 
hörde till en flera gånger forut uppgjord och förklarad överenskommelse. 
Men vid ordrens slut förmanades han, i mysteriösa och inbundna ordalag, 
att icke i egen person deltaga eller ens tillstädeskomma i själva det 
yttre tumultet. I händelse av olycka, hette det, borde en chef icke 
utsätta sig för att gripas och härigenom möjligen giva regeringen medel i 
händerna till förbundshemligheters upptäckande. Däremot skulle han till 
synlig anförare på stället eller i det "yttre företaget" (ordrens term) 
utkora någon handfast, säker karl, "någon horribelt duktig mästare" 
(ordrens sardoniska uttryck), någon, som ägde hantverkskiassernas fulla 
förtroende, "men vars liv och leverne för övrigt icke varmera värt än att 
om han stupade, det ingenting vidare betydde", samt, om han greps levande, 
han vore nog okunnig "om förbundets egentliga syfte", att hans bekännelser 
ingenting farligt kunde yppa.
Den öppne och ärlige normanden Angely fann i 
allt detta mycket stötande. Först och främst drevs hans känsla ända fram 
till förargelse vid den tanken, att icke chefen i egen person borde dela 
stridens faror, leda företaget i dess hetaste stund och utsätta sig för 
döden, om den företagna saken krävde livets offer. För det andra kränkte 
det honom, att man liksom misstänkte hans styrka och tystlåtenhet, i 
händelse han grepes, och att man ansåg honom möjligen kunna bliva en 
förrädare. Men sist och mest upprörde honom det fega, kalla, nedriga, som 
uttalade sig i den tydliga meningen, att till yttre anförare använda och 
giva till spillo någon stackars hantverksmästare, som om det "egentliga 
syftet" ingenting visste, men vore god nog att krossas för andras 
önskningar. Inför Angelys ögon ställde sig härvid tydligen de ord, 
Constantin varnande talat till honom vid besöket, den förra natten, i 
övningslägret. Han såg sina älskade, stackars hantverkare, han såg hela 
mänskligheten, och sig själv icke minst, på den sorgliga tavlan av 
någonting begagnat blott, och begagnat för främmande, högst tvetydiga 
ändamål. Han steg upp, gick slag upp och slag ned på sitt kammargolv, 
kastade den undfångna skrivelsen på bordet, slog sig för pannan och 
utbrast: "Klokt! men-ohyggligt! men-nedrigt!"

Här se vi den klippa, varemot stämplingar så ofta stranda, och måste göra 
det. Män av hjärta, av eldigt förstånd och en upplyftad själ erfordras för 
utförandet av en stor sak; de kunna ej undvaras: men sådane män bliva 
företagets farligaste motståndare, om de upptäcka den ringaste dålighet 
däruti; de kasta sig med hela sitt väsendes mäktiga avsky emot sina egna 
ledare, och saken uppgår i rök.

Men även häruti se vi mänsklighetens sista räddning och dess ljuvaste 
lycka. Ty varje företag, som till sin egen beskaffenhet icke är ädelt, 
skall sålunda förkastas: och varje företag åter, som själv är ädelt, men 
bekommit nedrige anförare, skall veta att bortsopa dem ifrån sig såsom 
agnar och boss, och sluta sig med desto kraftfullare värme omkring sådane, 
som på en gång äro rättskaffens och kloke. Vi, som känna ett ställe i den 
föregående berättelsen, I inse utan svårighet, att ordren förskrev sig 
icke från Ambrose själv, vars list kanske varit stor nog, att icke till en 
man av Angelys sinne skriva dylika ordalag, utan ifrån någon av de övrige 
fyra i förbundets högsta grad, åt vilken Ambrose i sitt hastigt påkomna 
bekymmer gav uppdraget att sätta mästergesällernes rörelse i gång.

Alphonse Angely överlade en stund huru han borde göra. Hastigt fattade han 
sitt beslut. "Constantin har haft rätt," sade han till sig själv, "något 
annat ligger här inunder, som avskyvärda skurkar vilja hava fram för 
egen räkning; men lika så visst är mitt och mina hantverkares företag, 
till räddning och hjälp för deras ställning inom mänskligheten, gott och 
rent. Jag skiljer mig och dem ifrån förbundsledarne! Jag vet, att jag 
personligen har några fiender i den där högsta eller innersta graden. 
Artisten-denne Gaspard Fenelonmen icke kan ordren vara skriven av honom? 
Stilen är icke heller Ambroses? Lika mycket! Jag verkställer genast 
skrivelsens första del: jag sätter mina beredda skaror denna natt i 
rörelse, och gör det genom det slags överenskomna signal, som man kallat 
en underchefs. Låt se! ja, en duktig anförare jämte mig måste jag visst 
hava på platsen för de tillfällen, då jag själv kanske ej kan vara på alla 
viktiga punkter -därtill finner jag omöjligen någon bättre än Simon 
Brimoireförträmigt! Men skrivelsens sista avdelning åtlyder jag icke: jag 
tänker icke för egen person utebliva. Tvärtom! jag skall gå in bland mina 
tappre hantverkares leder, och jag skall lyckas skilja deras rena sak 
ifrån både Gaspard och Ambrose. O fransoser! fransoser! kunden I en gång 
komma därhän, att kasta bort ifrån eder allt det frankiska, kalla, onda, 
listiga, och blott behålla det normandiska i er själ! Aven i dessa tankar, 
som jag så ofta hörde i Normandie, har Constantin rätt. Constantin-din vän 
Alphonse behöver dig-var är du i denna stund?"

Alphonse ropade in sin betjänt, sin trognaste och klokaste hantlangare. 
Honom skickade han genast till Brimoire med uppdraget att framstå såsom 
anförare, och att med trummor och skott giva massorna signal att hålla sig 
färdiga. Budet skyndade ut. Detta blev den underchefssignal, eller den 
första, som Gabriele hörde vid utgången ur Elysee Bourbon.

Angely klädde sig nu för nattens vilda strid, besåg sina vapen, drog ut 
sin sabel och speglade sig i dess egg.

I ett ögonblick flög hans dörr upp, och en man, med lika förstörda kläder, 
som utseende, inrusade. "Förlora intet ögonblick, herr Alphonse! " ropade 
den anlände. "Baron Constantin de Montmorency ligger döende på vägen i 
Boulognerskogen." Kammartjänaren Lafrance, sårad av rövrarne och utmattad 
genom den långa väg, han med största ansträngning tillryggalagt, nedföll 
efter dessa ord på en stol .

"Vilken nyhet? vad säger du?" Men Angely saknade tid för vidare frågor. 
Han störtade ut. Han skaffade sig en vagn. Han satte sig med Lafrance i 
den. Han åkte, så fort hästarne i sträck förmådde, ut ur Paris, och ankom 
till Boulognerskogen. Mera än en gång hade under denna fart det stundande, 
stora företagets genius ställt sig framför hans samvete och frågat honom 
huru han tänkte uppfylla sin kallelse såsom anförare däri? Angely 
sammanknäppte sina händer, såg upp mot de mörka skyarne och sade: "Gud! 
jag tackar dig, som skänkt oss Simon Brimoire! Hinner icke jag med 
Constantin tillbaka i tid, så skall han vara folkets man i natt!"

Med så brunblåa trådar hade ödet uppränt sin väv i dessa händelser, att 
Alphonse Angely icke hann tillbaka till striden. Han uppehölls hos sin 
vän. Men vi vilja endast i korthet omtala, att när han med Lafrance 
framkom till den blodiga platsen på landsvägen i skogen, funno de varken 
Constantins vagn, hästar eller något annat, än rysliga spår i sanden efter 
gärningen. Först efter flera timmars letande upptäckte de Montmorency 
själv, liggande som död under ett träd avsides ifrån vägen, dit Ambroses 
folk i hast burit honom, då de röjde undan allt annat efter sig. Tid hade 
fattats dem, att ordentligt gräva ned det förmodade kadavret. Så tog 
Angely sin vän och älskade själsförvant i sina armar, och bar honom 
varsamt fram till vägen: på puls och andedräkt tyckte han, att livet, 
mäktigt i en ung och stark kropp, icke alldeles hade flytt. Han skickade 
till Passy efter läkare och en sjukbår. Så fördes Montmorency av vänskapen 
åter in i den stora stad, varur han hade flytt med kärleken. Sedan Angely 
fram på morgonen lämnat sin vän i logiet, i en god säng, och under en 
förträfflig medicinsk vårdare, skyndade han till bulevarden. Den skarpa 
drabbningen var här för denna gång slut; bägge partierna hade dragit sig 
tillbaka ifrån varandra, båda med segrar och med förluster. Hantverkarne 
hade genom sin tapperhet injagat rädsla och skaffat sig aktning hos sina 
fiender; de hade på så många punkter kastat soldaterna tillbaka, att de 
visat sig mera fruktansvärda än man väntat. Likväl hade de förlorat sina 
tappraste anförare, och Brimoires död var ensam ett nederlag. Alphonse 
Angely grät vid mästersmedens lik, och svor i sitt hjärta, att, såsom den 
fallnes efterträdare i striden, anföra hantverkarne till nya, än skarpare 
drabbningar för frihet och liv.

Under samma natt hade grevinnan Tirlemont varit ganska verksam. Genast 
efter den förfärliga upptäckt, Gabriele lämnat henne, hade hon fattat sitt 
beslut, att på en gång, om möjligt, rädda Ruonville och, enligt Gabrieles 
anvisning, förtaga all fara för konungen av anläggningen. Hennes vagn 
återkom efter en stund, sedan hästar och kusk, ej utan livsfara, återvänt 
ifrån slagfältet. Åkdonet hade blivit så skadat, att det ej nu kunde 
brukas: hon befallde fram en annan vagn, satte sig upp och avreste, så 
sent det var, för att personligen träffa Ruonville.

Då hon på andra sidan om Seinen framkom till Ruonvilleska palatset och 
uppgick för trapporna, fann hon där allt i stor rörelse.
Mademoiselle Seraphine Gluggo syntes såsom chef på stället, hon var 
omgiven av ett stort antal ruonvilleska lakejer; hon emottog grevinnan med 
högsta artighet och glädje, och bad henne skynda in till den "olycklige 
Ambrose", som nyss blivit hemförd av Christophle Paillot ifrån Elysee 
Bourbon, sjuk och i den förfärligaste sinnesförfattning.

Seraphine, som visste, att grevinnan Tirlemont hörde till grevens 
förtrogne, berättade för henne utan förbehåll nattens hela händelse och 
vad hon själv därvid åtgjort. "Oh, min grevinna," slöt hon, "vårt stora 
företag, bragt så nära sin lyckliga fulländning, höll på att förstöras 
genom denna obegripliga, avskyvärda, oförnuftiga, denna flicka från 
avgrunden, genom vars tillhjälp Ambrose hoppades uträtta allt, men som 
slutat med att försätta honom själv i ett tillstånd av yrsel. Sedan hon i 
Elysee Bourbon, där de voro tillsammans, kränkt, förryckt, hånat och 
trampat honom likt en cauchemar, flög hon på svarta vingar in i hotellets 
största kamin och därifrån ut genom skorstenen: hon försvann till den 
grad, att varken Christophle Paillot eller någon annan kunnat återfinna 
henne. Också hava vi varit upptagna nog av greven, hennes offer. Men hör 
ni? hör ni, min grevinna? månne icke några ljud ifrån bulevarderna nått 
edra öron? Detta är mitt verk, grevinna! Jag har i den olycklige Ambroses 
ställe gjort vad han skolat, om han själv kunnat. Jag kände ganska väl 
hans mening och de tecken, varmed han skulle giva sin vilja tillkänna. Då 
i natt en underchefssignal hördes, som betydde, att de stridslystna, 
tappre hanverkarmassorna voro färdiga att slåss, gav jag överchefens 
signal till svar härpå: jag befallde, i Ambroses namn och till följe av 
hans kända vilja, Darmez föranstalta härom. Ifrån detta ögonblick var det, 
som de tappre männen utrusat, min grevinna! Hör ni-hör ni-ljudet ifrån 
slagfältet når ända hit till oss i denna stund! Det är Seraphine, som 
Paris har att tacka för vad det nu upplever!"

Olyckliga! svarade grevinnan, har du väl betänkt den gärning du vågat i 
Ambroses namn? du har satt denna natt i eld och låga, men vilken ledare 
har den fruktansvärda lavaströmmen, då Ruonville ligger fallen och sjuk 
härinne?

"Var icke rädd, min grevinna! " svarade Seraphine med en klok blick och 
huvudet litet på sned vänt emot taklisten, såsom det hände henne i stora, 
viktiga ögonblick, "tro mig! så fort våra hurtiga mästare och alla deras 
vänner kommit ut, har Madonnan genast skänkt dem anförare! Jag är viss, 
att de redan stå under fältherrar, dem höjdens ande givit himmelsk 
kallelse att kämpa och nedsänt från nattens skyar att gå i spetsen för det 
stolta parisiska folket!"

Grevinnan såg tveksam på den vidskepliga grisetten, men svarade 
ingenting. Hon trädde in i sängkammaren, där Ruonville, ännu utan 
sans, låg på sin sköna, befransade säng. Genom läkarens bemödande kom han 
slutligen till sig, öppnade ögonen och igenkände grevinnan Tirlemont. 
Hon bad nu alla avlägsna sig, emedan hon hade viktiga meddelanden att 
lämna greve Ambrose enskilt. Hennes röst och vink voro av det höga 
slaget: de måste åtlydas. Alla utgingo, och även Seraphine. Dörren 
stängdes. Grevinnan stannade hos Ambrose Hyacinthe ända till nattens slut. 
Att hon för honom därinne omtalade Gabrieles upptäckt och sitt eget 
beslut, att underrätta konungen om allt, därest Ambrose icke bestämt 
avstode ifrån sitt fasansfulla uppsåt, anse vi för säkert. Men vad 
Ruonville svarade henne-det kunna vi icke gissa.

Under det övriga av denna natt var likväl mademoiselle Seraphine Gluggo 
ganska verksam. Hon beslöt, med en grisettes lynne och egna hjältemod, gå 
ut för att besöka den strid, som hon själv gav sig äran av att hava satt i 
rörelse. Hon vinkade Christophle Paillot att följa sig. "Det är högst 
nödvändigt för greven, att vi betrakta upploppets utgång, för att kunna 
underrätta honom om allt, " sade hon, och detta ord var nog för den trogne 
Paillot. Seraphine tog över huvudet en svartbrun taftskapuschong. "Täcka 
munk!" sade Paillot, i det han hopknöt kapuschongbandet under hennes haka 
med den gentillesse, som en kammartjänare av värld tillåter sig emot sin 
greves kammartjänarinna. "Intet skämt i natt, min herre!" svarade 
Seraphine, och slog honom på mun med sin glacehandske.

De följdes åt på tu man hand; gingo på Pont Neuf över Seinen och kommo 
till Louvren. Seraphine ämnade uppsöka sin syster Victorine, vilken bodde 
i trakten av Palais Royal; hon ville hava henne med i sällskapet. Med 
steg, så nätta och lätta som en katts, gick Seraphine vid Christophles 
sida, och ehuru gatorna mot hösten visst icke voro de snyggaste, led dock 
hennes fot ej det ringaste härav. Hon höll icke Christophle under armen, 
ty kapuschongen hindrade . henne, men hon smög ofta så tätt utmed hans 
sida, att taftet rasslade emot hans arm. Hon skulle visst icke hava gått 
honom så nära annars, men hon tyckte som oftast tvetydiga figurer röra sig 
och sväva på de höga svarta väggar, de skymta förbi, och hon var mycket 
gärna spökrädd i karlsällskap. Hennes röst hade av naturen någonting 
väsande, ehuru den ändock, genom en skapelsens nyck, var ganska intagande 
genom ordens egna behag för den, vartill hon ställde dem. "Det är för 
ohyggligt, Paillot! det är en sann ohygglighet, vad du berättarom den 
vidunderliga, elaka Gabriele, som trampatpå vår Ambrose," sade hon med en 
viskande förtrolighet; "tänk, om han hade dött, då vore vi bägge nu 
utan greve! Men jag är ganska glad, att hon försvann från jorden: 
Christophle Paillot! tag och lyft mig över denna rännsten; jag kan icke 
kliva sa brett, med bästa vilja-''

Herr Christophle begagnade således rättigheten att taga den lilla munken i 
sina armar, och han hoppade över gatans våta äventyr med allt det nöje, 
som hans lätta börda ingav honom.

"Men," fortfor Seraphine, då hon åter gick på egna fötter, "jag beklagade 
alltid Ambrose för att han valt en afrikansk trollpacka till medel för 
sina stora, blodiga, superba avsikter. Paillot! vi måste alltid akta oss 
för att blanda oss med troll. Sådant går igen. Jag försäkrar dig, att det 
här är en avskyvärd gata om nätterna: hava vi icke nu ett bottenlöst hav 
framför oss igen-"

Herr Christophle måste således åter trycka den älskvärda munken i sin 
famn, lyfta honom och bära honom ett stycke.

"Men," fortfor Seraphine, "det är icke första gången Ambrose bedragit sig 
på fruntimmer. Ah, han skulle lätt hava kunnat få någon annan, som med 
fortjusning fattat hans dolk i sina händer, och med tystnad, trohet och 
säkerhet fört den in dit han med så brinnande lust, så outsläckligt begär 
ville hava den. Vad är då Ludvig Filip? är han icke fransos? förtjänade 
han icke, att behandlas med fransyskt stal och av en fransysk hand? Men 
jag har varit bra trogen emot Ambrose, det får jag säga; och det skulle 
jag till mitt beröm kunna upprepa på min egen grav. Ty, har jag icke för 
hans skull tjänat och vaktat hans Gabriele som en slavinna? Har jag icke 
förnedrat mig till att vara hennes skugga? Men så är det här i världen-ty 
världen är upp- och nedvänd, och därav kommer att vi, som äro i världen, 
medsamma också ofta måste vara upp- och nedvända-detta lärde jag redan vid 
tretton år i min pension. Det är så, att-ahi-aj-"

Förtjusande Seraphine! upprepade Christophle i flera, allt tystare och 
saktare omgångar. Vilken rännsten?

"Det är så, att-" fortfor hon, utan att låta något avbryta sig"att det 
goda och snälla här i världen icke betraktas annars än som en fattig 
skugga åt det elaka, onda och fasliga! Är det rätt, monsieur Christophle? 
"

Nej det är orätt, svarade han, litet distrait och icke fullt uppmärksam på 
hennes ord.

"Skall-ack-" fortsatte hon, "skall det äkta, goda, rätt fransyska, skall 
det katolska, rättsinta, med få ord, det sköna kristna hos oss bara vara 
en fantom, ett tomt stackars elände, ett bihang åt det turkiska, hedniska 
från själva spöklandet Afrika? Ack!--och ändå, ändå, ändå, Paillot!-har jag 
varit så trogen emot Ambrose. Men vet du varföre, Christophle? vet du min 
orsak?"
Nej? sade han och stannade tvärt, av 
nyfikenhet.

"Jag har upptäckt någonting om Ambrose Hyacinthe och Gabriele Mimanso. Han 
tror sig blott begagna henne för sitt lilla, galanta kungamord, som vilken 
annan som helst lika bra kunde göra i hennes ställe: men det sanna är, att 
han älskar henne, Paillot! -han brinner för henne. Men hon älskar honom 
icke alls-det vet jagdet har jag upptäckt! Och därföre blir det ingen eld 
utav, det vet jag bestämt; ty hon är en stolt, kapriciös, magnifik flicka, 
som icke låter någon komma ur fläcken med sig. Nu har hon försvunnit bort 
med de himmelska, om vilka hon alltid talat, så att jag behöver icke alls 
mera bry mig därom; men även om hon vore kvar, skulle jag icke fråga 
därefter; ty Paillot-jag såg det med verklig glädje, hahaha! -hon 
marterade, plågade, pinade honom såsom en tiger, såsom en bödel med 
tänger. Han fick smaka en gnista, en liten, liten gnista av detsamma, som 
han själv gav mig att njuta en tid: och det gjorde Ambrose så gott. Nu är 
min plåga slut, ty jag har tagit mitt partimen han-han skall få svälja en 
droppe ur sin egen bittra kalk! Och om nu Gabriele försvunnit, som du 
säger, genom kaminens skorsten, vilket var ganska rätt gjort av ett spöke, 
så skall nog mycket återstå för Ambrose ändå att lida, det skall jag bli 
man for, så kvinna jag är; ty jag skall vara honom trogen in i döden-jag 
skall följa honom följa, vid Madonnan!"

Täcka Seraphine-avbröt Christophle Paillot, som icke tyckte om den 
tragiska vändningen i samtalet, och ville återgiva det sitt förra behag 
genom att påminna om något föregående-du har visst rätt uti, att Ludvig 
Filip, såsom själv fransman, borde få falla för en fransk hand och icke 
för en afrikansk; men du själv, Seraphine, icke kunde du vilja gå i detta 
värv? Du, som icke heller, tror jag, är en rätt fransyska, utan av 
italiensk börd--av den stora familjen Gluggo Gluggelini? Och det är väl 
minsann därföre du blir så tragisk ibland, mitt i nöjet?

"Ar jag icke en fransyska? åh, min herre!" utbrast Seraphine, "jag är född 
i Paris, det hoppas jag hörs på dialekten; fast min far, bankiren, var 
italienare. Och jag skulle ganska gärna vilja vara en italienska själv, om 
det stode till-men det är förbi! Det vore visst mycket bättre för mig, att 
bo i Genua, i min fars forna palats, såsom en prinsessa Gluggo Gluggelini, 
än att vistas med dig, Paillot, på gatan en parisisk natt, hoppas jag? Hör 
du! hör du! hör, huru det låter däruppe vid bulevarden? Det ökar sig! Allt 
det där harjag gjort! Jo, min herr Christophle, jag är en infödd i landet; 
och det är din herres verk, att jag går här med dig, oartiga varelse, du, 
som aldrig nånsin kan lära dig skona fruntimmer, när du är ensam med dem. 
Hade icke greve Ambrose de Ruonville tyckt det vara artigt, att 
också en gång, ibland annat, förleda en liten flicka, som gick i skola, en 
pensionnaire vid tretton och ett halvt år; och icke nog med det! utan 
under titel av lån tagit pengarne ifrån hennes far, den italienske 
bankiren; och icke nog med det! utan aldrig betalat dem: utan låtit gubben 
dö på St. Pelagie! då skulle icke syster Victorine nu behöva sitta i en 
stålbutik och sälja saker, hon, som med rätta borde vara lika rik som hon 
är vacker, och hennes förskjutna syster Seraphine-den utskrattade 
skuggan-skulle icke gå i mörkret-hahaha!-vid sidan av sin egen höga 
älskares kammartjänare! Ts!ts! söta Christophlemen vad är det jag hör? 
Skjuta de med kanoner! Oh, det var förskräckligt! Pum-pum-pom! det 
låter-Ts! ts! Christophle Paillot, du skall få se, att det här blir en 
carnage, en massacre! Få se, om Paris nånsin har haft ett sådant blodbad, 
ända sedan det Parisiska Bröllopet? I det strök ju en stor mängd grevar, 
minns jag att jag läste i pensionen? Men deua har en Seraphine gjort! man 
skall också läsa om mig! Hör du: pom-pom--snabbt! fort! jag vill upp till 
bulevarden och se på, huru kulorna-"

Seraphine, nu stå vi vid din systers port: vill du ensam gå upp efter 
henne, eller skola vi göra det bägge?

"Gå upp efter henne, du; här har du hennes portnyckel. Jag vill stå på 
gatan och lyssna-oh!"

Christophle Paillot skyndade uppför de fem trapporna till Victorines lilla 
rum. Det dröjde ingenting, förrän han åter kom ned i hennes sällskap. 
Victorine föll sin syster om halsen. "O Seraphine, " sade hon och kysste 
henne, "vilken natt! vilken natt! jag har sutit vid mitt fönster, därifrån 
man kan se både krutröken och själva elden!"

Vi skola ej förlora tiden med tal, svarade Seraphine. Men det är icke bra, 
att du går fruntimmersklädd, min syster. I blå och vita ganser, minsann! 
Men kom, jag längtar: vi hava nu icke tid med annat än att skynda oss! Ser 
du, jag är en munk

"Tillåt mig att gå mitt emellan herrarne," sade Victorine leende, "så 
hoppas jag promenaden skall avlöpa utan fara för mig." Hon gav Paillot 
armen. Seraphine gick på andra sidan i sin kapuschong, kunde således ej 
föras av någon, utan trädde ånyo framåt som ett skuggspel blott vid sidan 
av en annan. Men hon gjorde det nu med nöje, ty hon var schatteringen åt 
en, som hon älskade, sin syster.

Man vandrade med ganska raska steg ifrån Palais Royal, Richelieugatan upp 
till bulevarderna. Här vek man åt höger, gick länge, och kom in i allt 
trängre och tätare folksamlingar. Natten ljusnade till morgon. Massornas 
upprepade, långdragna hurrarop, skriet ifrån drabbningen, grova 
hojtningar, blandade med skär jämmer: allt steg emot en himmel, som 
ur strödda molnbäddar återkastade skenet ifrån de blixtrande skotten, 
färgade med strålar av morgonrodnaden. Seraphines bröst klappade högt, det 
nästan dunkade vid de höga ljud hon hörde. Om någon hand nu tryckt sig 
emot hennes hjärta, för att känna vad där föregick, så skulle den hava 
märkt pulsslag, med tycke av en ung cyklops hammare. I brist på någon 
annan, satte hon sin egen hand emot bröstet, och sade, liksom till svar åt 
hjärtats slag, och med blicken vänd åt tumultet: "jag har dock slutligen 
levat för någonting! "

Då hon med oemotståndligt begär ville betrakta fäktningen själv och se 
folkets anförare på stället, men massorna blivit så täta, att det för 
personer i eftertruppen var alldeles omöjligt att tränga fram till 
fronten, föreslog Paillot något, som Victorine genast gillade och 
Seraphine bekvämade sig däruti. Man gick upp i ett högt hus vid sidan av 
bulevarden, där kampen stod. I sjätte våningen bodde en av Paillots 
bekantskaper, ett hederligt pastejbagarfolk. Porten stod uppe; man steg 
in, trapporna upp, inträdde i rummen, och-vilken anblick ifrån fönstren!

Seraphine slog ihop sina händer och höjde dem, under tyst förtjusning, men 
med brinnande blickar, flere gånger upp och ned. Christophle Paillot var 
visserligen också patriot; dock tog han ett par pastejer, och lät dem 
smaka sig ganska väl på taburetten, där han satt vid fönstret och skådade 
ned på det förfärliga skådespelet under sina ögon. Victorine var den enda, 
som ej tycktes nöjd. Hennes blickar foro oroliga fram och åter över 
tavlan: hon sökte en gestalt. "Jag ser icke Alphonse?" sade hon till sin 
syster.

Ha! utropade Seraphine i ett ögonblick och störtade upp. Nu ser jag vem 
som anför dem! Paillot, Paillot, du har bedragit oss: hon lever! Ser du 
Gabriele de Mimas!

Christophle släppte sin färde pastej i golvet, sprang upp, böjde ihop sin 
vänstra hand till kikare, satte den för ögat, såg ned på bulevarden och 
utbrast: "eviga Madonna! du har då icke velat hava henne hos dig mer än 
några timmar blott? du har åter släppt henne ned på jorden. Se, vad hon 
slaktar syndare! Går hon icke på som en ärkeängel? Mina damer, jag tror 
icke att vi behöva någon vidare yttersta dom, än denna. Men, raillerie å 
part," avbröt den fräckt lättsinnige fransosen, och antog en allvarsam 
ton, "det skall mycket fägna vår greve, att mademoiselle Gabriele Mimanso 
åter finnes till; och om hon icke stupar i massakern, måste vi vara 
angelägna att greven bekommer sin flykting tillbaka. "

Seraphine, som lämnade föga uppmärksamhet åt Paillots ord, men med 
falkögon betraktade striden där nere på gatan, viskade, efter en 
lång och smärtsam, halvkvävd suck: "jag ser! jag ser! Hon för dem 
till seger! Det är Hon, som skall bära namnet och äran av vad Jag har 
gjort! Så är det evigt emellan oss! Ambrose-Ambrose skall åter böja knä 
för henne, utförarinnan av ett verk, som han anser för sitt. Han skall 
ånyo nedfalla för sitt väsendes furie. Men hon skall icke giva honom ett 
hjärta! Det skall du bliva varse, Ambrose!"

"Ha! vad är det?" utropade hon hastigt och högt till sina bägge vänner: 
"ser ni, därnere! De våra rygga tillbaka: Gabriele störtar av hästen! 
Vänta bara: ni skall få se, att hon blir tagen till fånga!"

O min syster, o herr Paillot, sade Victorine med häpnad och sorg, böra vi 
icke skynda dit ner för att bistå henne! Ser ni, ser ni! stackars 
Gabriele, hon reser sig, för att slåss med lans och pistol emot de grova, 
stora karlarne.

"Barnsliga! " svarade Seraphine och återhöll sin syster. "Den heliga 
jungfruns vilja vilar över Gabriele Mimanso; låt dem hållas." Hastigt 
tycktes hon likväl själv bliva fattad av ett nytt beslut. Hon gick ifrån 
fönstret till dörren, och sade: "bliv kvar häruppe, min syster; bliv kvar, 
Christophle Paillot. Jag går ned på ett ögonblick, jag har sett en bekant 
här vid själva porten, med vilken jag har något särskilt att tala i mina 
egna angelägenheter. "

Victorine och Christophle förundrades väl litet, men uppträdets storhet 
därnere upptog deras ögon och tankar för mycket. De nickade åt Seraphine, 
och läto henne gå utan anmärkning.

Under det Seraphine skyndade utfor trapporna, skola vi med få ord berätta 
varuti det nya bestod, som i hennes rörliga själ så hastigt uppmålat sig. 
Vid blicken på den vändning, som föregick därnere i drabbningen, hade den 
övertygelse ställt sig för henne, att Gabriele säkert skulle tagas till 
fånga: och, ehuru Seraphine i sina utrop och kanske lika mycket i sina 
tänkesätt, då det vidskepliga övergöt hennes väsende med det slags 
poesi-om man så får kalla det-varav hon understundom fattades, ansåg 
Gabriele för en övermänsklig person, än god och i Madonnans tjänst, än ond 
och stadd i afrikanska trolls ärenden; så var hon dock där emellan 
prosaisk nog, för att tro samma Gabriele kunna fängslas inom lås och 
rigel. Denna nyktra tanke var det, som nu i hast blev den rådande, och hon 
genomsåg med den snabbaste fart alla olyckor och faror för Ambrose, som 
kunde uppstå av hans medbrottslings gripande. Att avvärja dessa faror 
ifrån en mans huvud, som hon älskade så högt, utan att själv rätt veta 
eller tillstå det, var hos Seraphine ett ögonblickligt beslut.

Till utförandet härav påminde hon sig någonting, som vi också blott med få 
ord behöva nämna. Vi känna av den föregående historien, att Ambrose, lik 
månge andra mäktige, fintlige, rike och tillika försiktige 
partigängare, förstått bevara sitt goda förhållande till vissa delar av 
styrelsen, så att han till och med icke saknade betydande vänner inom 
polisen, vilka orubbat betraktade honom för en mycket god undersåte och 
därföre också med nöje emottogo små skänker, då och då. Ambrose hade varit 
så förtänkt, att han ansett sig möjligen en dag kunna bliva häktad. I 
staden Paris finnas många fängelser, och många slags. Ambrose hade redan 
för ett år tillbaka, då hans planer, att bliva Frankrikes protektor eller 
republikanske behärskare, gått till full mognad, låtit inreda ett hus, som 
han ägde i la Cite (den egentliga staden, på den största ön i Seinen). Han 
hade sedan sålt huset åt fångstyrelsen, såsom väl beläget och i 
grannskapet av det urgamla grå slottet med sina avspetsade småtorn vid 
Quai de l'Horloge, vilket nu kallas Palais de Justice och i sin omkrets 
sluter stadens förnämsta domstol jämte flere häkten. När man handlade 
huset av greve Ruonville, kände man icke alls, varken hans arkitektoniska 
anordningar därinne, eller hans avsikt med dem. Visste också någon enda 
därom, så begrov han det i vänskapens tysta mausole; och Ambrose hade 
säker förhoppning, att, därest han skulle göras till fånge en dag, dock fä 
sitta i sitt forna hus, där väl avpassade lönndörrar och gångar i själva 
murarne ledde ifrån somliga rum bort till andra, och slutligen, om man 
ville, ut i fria luften. Seraphine, som varit ägarinna av Ambroses hjärta 
och tankar i vidsträcktaste bemärkelse, kände denna hemlighet. "Jag måste 
för allting laga, att Gabriele kommer i detta fängelse," sade hon till sig 
själv.

Den person, som Seraphine uppifrån fönstret hade igenkänt nere vid porten, 
och varom hon nämde några ord för Paillot och sin syster, då hon sprang 
ifrån dem, var en storväxt militär med slipade anletsdrag, och i dag klädd 
i uniform. Greve Ruonville och han stodo till varann "i ställningar". Han 
tillhörde staden Paris' gensd'armerie och tillika den avdelning, på vars 
omsorger fängelsernas vård vilade. Seraphine visste honom vara väl hos 
Ambrose; flere av grevens folk, och även Gabriele, hade sett honom där och 
ansågo honom för "en av grevens". Seraphine var av dem alla mest bekant 
med honom; hon hade flera gånger burit underhandlingar emellan greven och 
honom. Nedkommen i porten, kände hon med handen hastigt efter i sin poche, 
om hon, efter vanligheten, medtagit tillräckligt avgrevens pulver 
(napoleoner). Fingerspetsen fick ett glatt ja ifrån apoteket: börsen. Hon 
vinkade nu bekantskapen till sig in i porten och förde honom avsides. "Min 
herre deltager icke i striden?" frågade hon. Icke ännu, svarade han; man 
skall först se vartåt segern lutar. "Förträffigt!" återtog hon och lade 
något i hans hand; "i denna stund är det som Ambrose behöver er. Om dagens 
hjältinna, vilken ni ser därframme, blir fången, så laga, att hon 
kommer i det rum, som vi kalla Blommornas Grav, för de kinders skull, som 
där bruka blekna. Ni vet?"-Han nickade. Han drog sina rörliga anletsdrag i 
en halvrund upp till högra örat, och strax därefter i en motsats cirkel 
upp till vänstra. Han nickade därpå ännu en gång.

Vi se således Gabriele efter slaget i detta fängelse, som tillhörde Paris 
och regeringen, men, i anseende till sina lönndörrar och hemliga gångar, 
ännu verkligen stod under greve Ambroses och hans folks makt.

Då Gabriele, såsom vi hört i det föregående, därinne förnam en röst, som 
tilltalade henne, utan att hon såg någon, var en tyst förskräckelse hennes 
första känsla, och hon svarade ingenting. Men rösen upprepade ånyo:

"Denna grav, olyckliga! blir ditt slutliga hem, om du icke följer mig ned 
till en ännu djupare grift, där du, gömd ibland de dödas knotor, nedbäddad 
under huvudskålar, kan hoppas undgå de levandes efterspaningar, och så 
ännu en gång återvinna sol över dina lockar. "

Är du min moders röst? Loria Za Maima, visa dig för mig!

" Nej . "

Min fader? är det då du, som talar till din fångna dotter? Ack, fast 
ohämnad ännu, visa din ande för mig!

" Nej . "

Är du-Constantins-vålnad?

"Nej. Men kom! kom!"

Jag går icke! svarade hon. Jag ser icke. Jag vill icke.

I detta ögonblick hördes ett starkt buller i gångarne ovanför Gabrieles 
huvud.

"Brottsliga! eländiga! förlorade!" inföll rösten med ett ännu mer väsande 
ljud, "hör du fångvaktarne, som komma för att avhämta dig till plågor? 
till förhör och straff?"

Gabriele störtade upp ifrån sin halm, höjde huvudet lyssnande emot taket 
och vred sina händer. Längst bort i ena hörnet, där rösten hörts, tyckte 
hon sig se en svartbrun flik, fin som av siden, skymta fram.

Hon skyndade dit. Sakta öppnade sig en liten forut av henne osedd dörr, 
bakom det nedsmutsade hörnet på en inbyggnad eller nisch i fängelset. 
Darrande steg hon in genom denna dörr. Hon kom i en gång, gjord i själva 
kammarväggen och ganska smal. Där var mörkt, fullkomligen Hon kände 
framför sig, och hennes finger nådde någonting, som liknade en munks 
kapuschong. Hon ryste. Men en späd hand-liten 
som en avlidens, en andes, fattade hennes-och förde henne fram till ett 
trappsteg.

I detsamma ljödo strax utmed henne starka ljud, grova röster, svordomar 
och förbannelser. De tillhörde tydligen fångvaktarne, som nu inkommit i 
rummet, det hon lämnat, och ifrån vilket hon blott var skild genom en 
tumstjock avplankning. Hon hörde en av dem säga: huru kunde ni också tro 
er om, att kvarhålla denna flicka, den Heliga Jungfruns utkorade redskap 
och anförarinnan av vårt folk till seger?-"Fy, så du talar, är du själv 
upprorsmakare?" svarade kamraten; "den Heliga Jungfrun skulle hava henne 
till utkorad vän? Jag svär dig vid mitt huvud, att hon var en ande ifrån 
Gehenna, och att Satan här kommit att avhämta henne, ty sådan är hans 
bedrift. Hon reser visst nu som bäst ned till helvetet. "

Gabriele skälvde, då hennes tåspets nådde första trappsteget utföre och 
det ånyo viskade till henne i mörkret: "gå försiktigt ned här!" Griften 
själv är god att vara uti. Ve blott den-suckade det djupt, men ganska tyst 
efter en paus, och likasom i en betraktelse för sig själv--ve blott den, 
som snavar och faller, innan han når sin grift.

Gabriele stannade: hon var under ett ögonblick beredd att gå tillbakas, 
upptäcka sig och överlämna sig i människors förfärliga händer, som dock 
syntes henne ljuvare och bättre att komma under, än underjordens svarta 
demoner.

Men en ny känsla flöt in i hennes väsende, och hon gick ej tillbakas till 
människorna. "Du är oskyldig, stig ned utan rädsla! " sade något hörbart i 
hennes hjärta, och som icke kom ifrån rösten framfor henne. Hon kunde icke 
tro, att det var hennes samvete, som talade så: själv ville hon ej döma 
sig oskyldig.

"Det var min far, som talade-o Gud, jag går!" tänkte hon och steg ned. I 
varje trappsteg stödde henne en mjuk hand.

22 TJUGUANDRA KAPITLET.

Gabrieles svar.

Ambrose mätte en morgon sitt kammargolv med stora, långsamma steg. Han var 
ensam. Hans manligt sköna ansikte var ganska blekt: ett talande minne av 
den överståndna sjukdomen. Hans förr så eldiga öga visade ett begynnande 
tecken till insjunkenhet: dess uttryck var svalt, kallt, hemskt: blixtarne 
hade dragit sig in till vila, eller dött. Man såg tavlan av en själ, som 
varit krossad, eller var det ännu .

"Nej ! " sade han med stolt bestämdhet till sig själv. Efter en stund 
stannade han framför sin kamin, och utbrast åter: "Nej!"

"Hon har mig i sitt våld, denna Amenaide de Tirlemont! hon kan, vad dag 
hon vill, upptäcka för konungen vad Gabriele har talat. Att komma till 
målet på denna väg är mig icke längre möjligt. Förbannelse över alla 
kvinnor!"

"Ambrose!" fortfor han och strök med handen över pannan och det rika 
håret, "är du ännu svag? Grevinnan fick mittja till svar på sin önskan, 
att jag icke mera skulle tänka på Ludvig Filip: men jag var sjuk då, jag 
låg i min säng. Jag vill hoppas, att hon också, i förlitande på detta ja, 
ingenting nämner om mig på hovet. Men jag-- i dag säger jag: nej! Vacklar 
du ännu, Ambrose?"

Långsamt, men utan att darra, trädde han fram till sitt ebenholtsbokskåp, 
och ibland hundratals band, sköna genom den utsöktaste inbindning, framtog 
han ett, det skönaste av alla, slog upp det och lade det framför sig på 
bordet. Det var den Heliga Skrift; i latinsk översättning, såsom en rätt 
katolik alltid älskar att se den; men dock den Heliga Skrift.

"Ingen är härinne, som kan fordra eller höra min ed," sade han; "men jag 
gör denna ed inför mig själv!" Han framräckte tvenne finger, lade dem på 
den öppnade boken och svor:

"Jag, Ambrose Hyacinthe de Ruonville, lovar och svär inför Gud den 
Heliga Jungfrun, Hennes Son och mig själv, att så länge jag andas, intet 
ögonblick avstå från mitt förehavande att betaga Ludvig Filip av Orleans 
livet, det vare sig med svärd, kula eller gift!"
Han upphöjde de bägge utsträckta fingerna emot taket, emaljen i hans 
vitöga förstorade sig genom pupillens uppgång under ögonlocket, hans bleka 
läppar uttalade med djup röst ett högt och klart amen.

Han hade nu stärkt sig själv. "Ej blott min släkts lidna, djupa skymf 
uppfordrar mig," sade han till sig. "Frankrikes väl gör det, och jag skall 
bliva-" Men åter slog han nya slag över golvet.

Utan att efterfråga en kammartjänares biträde, gick han in i sidokammaren, 
framtog en dolk, vars spegelblanka udd han noga besåg, och instack den 
därefter i sitt bälte. Han kastade en kappa över sig.

Seraphine Gluggo, som allt sedan den sista händelsen tagit sitt residens i 
Ruonvilleska palatset, för att med omsorg, natt och dag, vårda den 
älskade, kom hastigt in i kammaren och utropade bestört: "greven går ut?"

Ja, svarade Ambrose.

"Sjuk ännu?-kan jag få fråga varthän?"

Till Gabriele. Jag har icke ännu sett henne där i graven.

Seraphine stannade på golvet och teg. Hastigt därefter gick hon likväl 
fram till greven, sammanknäppte sina händer, höjde dem emot honom, men 
sänkte sin övriga gestalt nästan knäböjande. "Oh Ambrose! " sade hon, 
"icke en enda vacker, belönande blick har du skänkt mig ännu för detta? 
Skulle ej en annan flicka, än Seraphine, viska så här:-en kyss, en halv 
kyss, icke av kärlek längre, men av vänskap likväl, av tack! Ambrose! 
Ambrose! har jag icke övervunnit mig? har jag icke gjort något? Var detta 
ej en bedrift? Jag har givit dig Gabriele, min rival, tillbaka!"

Seraphine, hon skall icke länge vara din rival! svarade greven.

"O Gud? Du har medtagit en dolk?"

Tag här min hand, fortfor han. Seraphine, jag kysser dig ej; ty i dag har 
jag avsvurit alla kvinnor.

Hon tog hans hand och kysste.

Adieux, Seraphine! sade han; vi skola en dag uppgöra våra räkningar, och 
du skall bliva nöjd med mig. Men icke i dag: i dag har jag annat att 
avsluta.

Han satte hatten på huvudet och gick.

Hon såg efter honom länge. Da han var ute på gatan, tog även hon en kappa 
över sig och sade: "jag måste följa honom! jag är icke nu längre en 
vaxbild, ett stycke n:o 2 åt madame Gabriele de Mimas, en föraktad i 
hennes släp-det är slut! Men jag är nu Ambrose Hyacinthes skugga, och mig 
tillhör att icke övergiva min sol."

Greven gick med avmätta och beslutsamma steg. Han såg icke bakom sig; ej 
till höger och ej till vänster. Han anlände till ett litet hus i 
medelpunkten av Paris, beläget på något avstånd ifrån fängelserna.
Ingen anade, att denna obetydliga stenbyggnad likväl stod i 
oavbrutet sammanhang med det stadshäkte, som fordom en gång varit grevens 
eget hus. Sedan han inträtt genom porten, vände han sig till en person av 
sina bekantskaper.

Han vandrade genom många gångar, utför flera trappor, och kom slutligen 
till själva häktet; men till den avdelning därav, som för fångstyrelsen 
själv utgjorde en hemlighet. Här var det hål, den djupt fördolda kammare, 
som han kallade Blommornas Grav, och vilken, såsom vi veta, stod i samband 
med de egentliga fängelserummen; så att han därifrån, om han ville, kunde 
låta borthämta och beröva styrelsen sina offer, för att i stället göra dem 
till sina. Hit ned var det, som Seraphine hade fört Gabriele Mimanso.

Greven gick ensam med sin blindlykta under kappan, satte nyckeln i dörren, 
läste upp och trädde in i Blommornas Grav. Gabriele låg utsträckt på sin 
madrass under ett lågt valv.

Ambrose satte lyktan på stengolvet ett stycke ifrån den begravnas bädd. 
Han kastade kappan av sina axlar, och även den föll ned på golvet. Lampan 
spred tyst, men så kärleksfullt hon kunde, sitt gula sken in i valvet över 
den olyckligas läger, och visade på väggen figurerna av ett krucifix, en 
dödskalle och en fågel. Fågeln trampade på dödskallen, men höjde sitt 
huvud upp emot krucifixet: han stod där för att vara en tavla av själens 
flykt ifrån graven till den Försonande.

"Gabriele de Mimas! sover du?" sade Ambrose och satte sig ned på kanten av 
hennes bädd.

Hon stirrade upp ur sin sömn och dröm. Hon reste sig; vid åsynen av 
Ambrose, framräckte hon de nakna armarne liksom till ett försvar. Men hon 
sade intet: hon såg på honom med en köld, som blott marmor har, nere i 
jorden.

Hans ögon drogo sig hemskt, djupt in i huvudet vid anblicken av ett så 
isande förakt. Han tyckte, att hon höll honom så förfärligt låg, så 
alldeles lik ett intet, lik en död stod, att hon ej en gång vårdade sig om 
att dölja sig infor honom. Hon satt på bädden stilla, känslolös: hon 
gjorde ingen rörelse för att hölja över sin barm: hennes utfallna, långa 
lockar svävade ned på de vita, bara axlarne, liksom drömmarne över 
paradisets kullar, och ingen kerub höll ett svärd framför detta Eden nu.

"Hör mig, Gabriele!" sade Ambrose; "jag är kommen till dig för att säga 
dig farväl. Härinne leva två nu; men efter en stund måste här allenast 
leva en. "

Hon svarade intet.

"Gabriele!" fortfor han och nalkades hennes gestalt. "Jag är hitkommen i 
dag-du tror, att det är natt nu, men det är dag!-jag är hitkommen 
för att uppgöra räkningen med dig. Du har trott i världen, att jag har 
ljugit. Jag har så förr. Men var säker, att jag talar sanning nu. Jag har 
mördat din far! "

Hon svarade ej ett ord och bortvände ej sin blick; men hennes kind blev, 
om möjligt, vitare.

"Gabriele Mimanso! jag har också dödat din mor!"

Hon skakade litet på sitt huvud och såg åt sidan med vämjelse.

"Oh Gabriele-jag är även den, som har skjutit Constantin Armand de 
Montmorency-"

Hon sänkte sin panna emot det bara bröstet.

Ambrose upptog dolken ur sitt bälte och närmade sig ända intill henne. 
"Gabriele, tag! " sade han. " Man har berövat dig din dolkmen se här!-stöt 
denna hit, i mitt hjärta. Hämna din far, din mor och honom, som du har 
älskat! Jag är hitkommen att få dö genom din hand--oh, mitt kval skall 
sluta så: och jag har då mera icke någon ed åt mig själv att fylla! Men 
du-du, Gabriele-tag min kappa över dig och gå ut härifrån. Vägen är säker, 
och ingen väktare skall du träffa. Ensam vill jag ligga kvar i Blommornas 
Grav, och ingen i Frankrike skall veta, vart den mäktige anföraren tagit 
vägen."

Flickan såg upp på honom, men tog icke hans dolk. "Detta vapen är icke 
mitt," sade hon.

Men betrakta dess blanka udd: den skall bita djupt!

Hon tog Ambroses dolk och såg på dess klinga. I hast uppmålade sig 
någonting i hennes ögon, och med en avsky utan gräns bortkastade hon 
dolken i kammarens avlägsnaste vrå. "Denna udd har förr sänkt sig i 
oskyldigt blod! " sade hon; "och den skulle nu vara värdig, att som en 
hämnare få tränga ned i avgrundsandens brottsliga bröst? Nej-vid de 
himmelska, det är den icke värd-Nej!"

Ambrose sprang upp och hans ögon blixtrade.

"Du förbannar mig! du föraktar mig fullkomligt! så? att du ej en gång 
finner mig värdig en stöt! Oh-du förkastar mig då? Jag hoppades, att få dö 
i dag, få dö av dig-och så skulle allt vara avslutat, Gabriele, emellan 
världen, dig och mig! Ludvig Filip skullefå leva -han, som du hade räddat! 
Men nu fördömer du mig själv till liv? Jag måste fortvara! Så skall och 
måste jag ock fylla det, som jag har svurit mig i dag, och konungen 
skall-"

Ambrose! sade Gabriele med en i hast förändrad, mild, nästan tårfylld 
blick. Har du svurit i dag?

"Ja. "

Vad har du svurit?

"Att så länge jag andas, intet ögonblick avstå från mitt företag att döda 
konungen."
Ambrose! viskade hon med ett ännu innerligare och ljuvare ögonkast; 
du har förr svurit falskt så ofta och gärna. Var nu en menedare i dag!

"Nej," svarade han. "Jag har i dag trätt in på sanningens bana, och börjat 
den med det svåraste av allt, min rena bekännelse infördig om vad jag har 
begått. Jag står här mycket mera ohöljd inför dig, än du är för mig, 
Gabriele. Jag blir aldrig en menedare i världen mer! "

Avskyvärde!-Flickan uttalade detta ord i långsamma stavelser och åter med 
samma isande köld, som forut. I hast påmind om det hon icke märkt, icke 
betänkt, drog hon det njugga fångtäcket upp under hakan.

"Mademoiselle de Mimas! " utbrast greven, "frukta ingenting av mig. Jag 
har i dag avsvurit fruntimmer: denna ed håller jag lika heligt! "

Menedare! sade hon, ånyo långsamt. Men i ljudet härav låg denna gång en ny 
ton och av alldeles oförklarligt slag. Du skall bliva en dubbel menedare, 
o Ambrose! fortfor flickan med saktare röst. Varken skall du döda 
konungen, ej heller skall du upphöra att älsk

Hon såg ned emot sitt täcke.

Han störtade på knä vid hennes läger, och med en eld, som liknade Etnas på 
dess första dag, utropade han: "o Gabriele, tala! och jag blir, vad jag 
evigt varit, en menedare-för din skull! Bliv min, och då -vid Gud och 
Madonnan-"

Glömmer du konungamordet?

"Om du fordrar det: ja!" svarade han med långdragen, halvt dämpad, 
vällustig stämma, och höljde täcket med tusen kyssar.

Bort! vik bort! sade Gabriele. Hennes panna antog åter utseendet av den 
kallaste marmor.

Jag hatar dig, Ambrose! fortfor hon. Vik ifrån mig! Vik! Mendu skall 
ändock skona konungen! Du skall!

Ambrose Hyacinthe fortfor att stå på knä vid hennes säng. Med 
sammanknäppta händer utbrast han: "Nåd! blott en nåd, Gabriele! låt mig få 
kyssa din hand- den yttersta spetsen på ett av dina finger! "

Hu! svarade hon och dolde sina armar och händer under täcket.

"Motspänstiga, besynnerliga-oförnuftiga flicka! Constantin ligger död 
under ett träd i Boulognerskogen: är det efter hans kalla famntag du 
längtar? Res upp ditt huvud och se på mig! Du vet vad jag har begått, men 
vet du också varföre jag har gjort det? Känner du orsaken? Av kärlek till 
dig skänkte jag den förrädiske Montmorency en kula; honom, som bortrövat 
dig: och måste jag icke? Huru stor hade väl min kärlek till dig varit, om 
jag fördragit en medtävlare i världen? Vad 
skulle du hava tänkt om en man, som svurit dig sin eld, men liknöjd sett 
en rival på jorden? Nej, Gabriele de Mimas! lär känna dig själv och mig: 
då skulle du hava föraktat mig: nu kan du icke det. Och varföre traktade 
jag väl efter en tron, om ej för att dela den med en skön narciss? och 
ifrån den stund, jag sett dig, var det du, som blev drottningen för alla 
mina tankar under nattens dröm och i dagens glans. Stegen upp till 
purpursätet hava varit blodiga: jag erkänner rättmätigheten av din sorg 
över far och mor. Men tänk likväl med sans på en olycka, som efter några 
år skulle inträffat i alla fall. Döm om djupet just av min kärlek till 
dig, då jag för att sätta dig på den tron, som jag ansåg för din enda 
värdiga plats i världen, icke drog i betänkande att nyttja så starka 
medel. O Gabriele Mimanso, jag brinner för dig! Vill du icke älska mig, sa 
skänk mig döden: är denna bön för stor ifrån en mäktig man? Men vill du 
med mig dela ära och kärlek, lycka och makt, så höj upp din panna! Du har 
redan en gång fört skaror av tusenden till valplats och seger: du blev 
fången då, och mången ädel fransos stupade den dagen. De tappre 
hantverkarne bereda sig åter till drabbningar; ty ehuru fäktningens utgång 
var delad, injagade dock folket sina förtryckare så mycken skräck, att de 
säkert skola vilja underhandla med arbetarne, hellre än söka förtrycka 
dem, om de se dem fortfara i sina modiga avsikter. Segren sist var stor, 
och den skall uppfriskas genom nya. Välj då, Gabriele, att stödd av en 
man, som avgudar dig, ännu en gång stiga fram, omkransad av Madonnans 
strålar, strida för folket och upphöja mänskligheten i frihetens azur! 
Månne detta ej är bättre, än att förtvina här i Blommornas Grav, som blir 
din lott, om du varken nyttjar dolken emot mig själv, eller tager spiran 
jämte mig. Döda mig! Men vill du icke det, som jag begär till försoning, 
glömska och frid: vill du icke skänka mig denna svalka över själen-så följ 
ut med mig och bliv Frankrikes härskarinna vid min sida! "

Constantin ligger då under ett träd i Boulognerskogen? viskade Gabriele 
med sakta, nästan mystisk röst för sig själv, och likasom hon icke hört 
det ringaste av allt vad greven talat. Litet därefter fortsatte hon, med 
ett glänsande ögonkast: O Ambrose! du valde väl ett vackert träd att stå 
över Constantin till skugga och behag?

"Ha-åt mig och om mig har du ej ett ord till svar! " utropade greven och 
sprang upp. "Vill du döda mig här, Gabriele, såsom jag bönfaller? eller gå 
ut och bli min drottning, som jag ber?"

Ambrose de Ruonville! sade hon, för mig till Boulognerskogen: där skall 
jag svara dig.

23 TJUGUTREDJE KAPITLET.

Konung Ludvig Filip.

"Menedare! jag ser honom icke! han ligger här icke!" utbrast Gabriele, i 
det hon slog den täta slöjan upp över sin hatts plymer, steg ned ur 
sadeln, satte sin ena fot på jorden, och med förtvivlan pekade på det 
träd, som Ambrose fört henne till i Boulognerskogen. De övriga tre i 
sällskapet stego även av sina hästar.

Christophle Paillot! vad vill detta säga? frågade greve Ruonville, med 
ögon, flammande av förbittring.

" Hit lät jag folket bära den döde, men vi hade icke tid att jorda honom," 
svarade Paillot med häpnad. "Jag kan lägga mitt huvud under guillotinen 
på, att så har skett. Att föra en förnäm mans lik in i staden, skulle hava 
varit oförsiktigt och farligt. Här under de vackra kronorna, nära platsen 
för hans jordiska avgång, funno vi det allrabäst. "

O madame de Mimas! utropade Seraphine, sök icke en älskad vän i stoftet; 
himmelen har tagit vad hjärtat såg med glädje. Himmelen gör alltid så. 
Baron Constantin Armand var ädel, skön och älskvärd: han förtjänade att 
försvinna. Madonnan har på sina skyar tagit vad en kvinna här nere höll av 
in i döden. Hon gör alltid så. Se Upp emot molnen, och ni skall få se 
någonting, madame! Se dit! se! se!

Gabriele fattade betslet och steg åter till häst. Hon kastade sin blick 
emot skyarne.

Ingenting liknar så mycket tavlan av en händelse i medeltiden, som fyra 
stolta springare med glänsande länd och pärlsmyckat betsel, stående i en 
skön skog, med huvudena vända emot varandra, och de höga, buktiga halsarne 
krökande sig för det uppträde, vartill de äro vittnen Två av dessa 
springare bära här damer i ridkostym: de andra två en greve med vreda 
blickar, och hans sven med förskräckta. Gabriele hade icke velat åka ut 
till den förfärliga platsen: hon skulle då hava sutit vid Ambroses sida i 
vagnen: hon skulle hava påmints om en bittert liknande händelse, så 
nyligen, då hon även åkte fram på samma väg, men vid en annans sida. Hon 
älskade, sedan sin barndom, att rida stolta hästar: hon hade begärt 
en sådan; och vad kunde väl greve Ambrose neka henne nu? Den långa, täta 
slöjan gjorde henne oigenkännlig, om någon parisare skulle vara nitisk 
nog, att i henne upptäcka en ur fängelserna undanflydd. Ingen mer än 
Paillot och Seraphine hade fått följa dem. De stodo nu alla fyra i skogens 
ångande, vackra famn; men tego, blickade på himmelen, jorden och varandra. 
Vi tro oss hava haft rätt, då vi i inledningen till denna romans yttrade 
vårt tycke, att mycket av händelserna hade smak av medeltiden, ehuru de 
tilldragit sig i våra dagar. Det krigiska i flera uppträden; det ovanliga 
i äventyren; det svärmiska i karaktärerna, föranlett av tidens kamp; den 
värme i kärlek, som i hat; den okuvliga troheten i döden; det sublima ej 
sällan, men det sataniska i lidelserna någongång-hava vi haft orätt i vårt 
omdöme? I ett yttrande gingo vi dock måhända för långt. Vi sade, att 
hemligheterna här icke skulle röra så mycket politiken, som hjärtat. 
Politik har dock visat sig; ehuru det må vara en sanning, att de flesta 
ridåerna dragit sig upp för teatrar, som varit själens, den inre världens. 
Det politiska elementet har allenast frammanats av de mäktiga lidelserna, 
och även häruti se vi en likhet med medeltidens tilldragelser, då 
statsvälvningar förekommit i dem. Vi bådo om tillstånd, att täckelset 
skulle få lyftas från några av hjärtats mysterier, och att solen måtte få 
skänka dem åtminstone en halv dager. Det kommande behöver denna bön mera 
än det förgående.

---När Gabriele åter satt på sin häst, sade hon: "Constantin, du finns då 
icke? Ve dig, Ambrose, jag hatar dig! jag förbannar dig! Du har ljugit för 
mig när du stod i Blommornas Grav, och mitt i skogens prakt har du ej haft 
försyn för att ljuga. Han finnes här icke? Ve! ve! Du har mördat 
Constantin; men du vill icke säga var hans lik ligger, på det hans vän ej 
måtte gjuta arabisk balsam över hans kropp, ej stänka myrrha på hans hår, 
ej lägga honom i sköna tyger från Tunis? Ve dig! himmelen skall rodna till 
eld över ditt huvud, och jorden svartna under dina fötter. Jag hatar och 
förbannar dig!"

Med dessa förskräckliga ord sprängde hon av på sin häst ifrån greve 
Ambrose, vilken, slagen av hastig bestörtning, lutade sig emot det träd, 
varom han, emot sin vilja denna gång, talat så falskt. Ingen av dem alla 
tre hade besinning, att genast stiga till häst och följa flyktingen. Men 
Seraphine Gluggo trädde fram till Ruonville, sag på honom med tindrande, 
nästan mysande ögon, och sade:

"Det är då så, Ambrose, att din älskade hatar dig? Hahaha! hon förbannar 
dig?"

Ruonville blickade ned på grisetten: en mörk åska sammandrog sig 
över hans panna.

Men Seraphine fortfor: "sen I icke däruppe i molnen vad jag längesedan 
skådat, och vad som med sitt finger lett Gabriele till den hastiga flykt, 
hon tagit? Se upp till himmelen även du, Ambrose Hyacinthe; det skadar 
icke. Skyarnes spöke har redan flutit sönder, och du kan knappt se mera än 
huvud, axlar och armar. Men då jag först blickade ditupp och gjorde 
Gabriele uppmärksam på synen, voro molnbäddarne fullkomligt i form av en 
stor-ganska stor kvinna. Tron mig! det var Loria Za Maima! och hon har 
vinkat sin dotter att rida ifrån dig, Ambrose. Månne hon icke gjorde rätt? 
Oh, hon är en god, en förnuftig moder. Men tron mig: Gabriele såg sin 
moders skepnad däruppe, och därav var det hon hastigt blev så afrikansk 
emot dig. Haha! gjorde hon orätt, som talade till dig några ord och for? 
Ack-hon äger en mor, som lever för henne och styr. Hade jag haft en Loria 
Za! Men jag ägde ingen."

Ambrose skakade i alla sina nerver, och han vågade icke se upp emot skyn. 
Han måste stödja sig på sin trogne Paillot; och det drog ut en stund, 
innan han hämtat sig så mycket, att han förmådde stiga till häst. 
Seraphine höll i stegbygeln, och hon ville hjälpa honom upp. Men han 
stötte henne ifrån sig med vedervilja. När han redan satt i sadeln och 
fattat betslet, sökte hon få kyssa hans hand; men han drog den hastigt 
undan och lyfte den i höjden. Hon böjde sig då ned och kysste hans fot i 
stegbygeln.

Dagen var klar, fast några bäddar av strömoln då och då seglade fram över 
solhavet. Skogen runtomkring var svalkande behaglig, och många fåglar 
sjöngo ännu om sommar, ovetande att det var höst. Stundom hördes från 
landsvägen i grannskapet några hundar, vilka skällde grovt, såsom talade 
de om vinter. Ingen yttrade ett ord om vår: våren hade flytt och lämnat de 
andra tre kvar.

"Paillot! såg du vartåt hon red?" sade greve Ambrose, som slutli gen 
återkommit till sig och modigt tumlade omkring mellan träden på sin eldiga 
engelska häst.

Jag bekänner, svarade kammartjänaren, att jag av hela händelsen stod så 
betagen, att jag endast såg mademoiselle skymta åt sidan, lik en blixt, 
emellan träden och grenarne; men icke vederbörligen iakttog, vartut hon 
slutligen ställde kosan. Jag har aldrig sett ett fruntimmer så 
utomordentlig till häst. Huru gjorde hon på gården, hemma i herr grevens 
palats, innan vi redo ut? Med ett öga, så skickligt som en stallmästares, 
valde hon sig av alla fyra den snabbaste springaren, liksom hon kunde se 
det på kreaturets figur. Herr greve, man skall vara född och uppfostrad 
någonstans, för att kunna sådant; och jag tar mig friheten tro, att hennes 
mor ackoucherat på en hästrygg.
Emellertid har hon nu av oss alla det flinkaste djuret, och hon kan 
icke bliva god att hinna, även om vi visste var vi skulle söka henne. Mitt 
råd är i ödmjukhet, att vi begiva oss ned på landsvägen igen; ty där måste 
vi av resande kunna bekomma någon upplysning, såvida hon själv begivit sig 
till den stora stråten och icke fortfarit att svänga omkring mellan 
buskarne i själva skogen, vilket, ehuru det oförnuftigaste och vildaste, 
dock ej är alldeles otroligt.

Greven nickade bifall, och man begav sig ned på landsvägen. "Men frågan 
är, om vi på denna väg bör trava tillbaka till Passy och Paris, eller, i 
motsatt riktning, rida framåt St. Cloud till?" sade Paillot.

Till Paris har hon visst icke återvänt, anmärkte Seraphine. Där kunde hon 
ju endast träffa fiender.

"Det kan vara sant nog," vidtog Christophle Paillot; "men vad skulle hon 
väl då på St. Cloud? se det sköna lustslottet? kasta sig för Hans Maj:t 
konungens fötter, som denna tid på dagen vistas där? Jag anser henne 
snarare hava skäl att begiva sig till huvudstaden, för att söka någon 
underrättelse om baronens lik vid HotelDieu eller på andra kadaverösa 
ställen. Jag såg på hennes uppsyn, att hon icke trodde någon av oss, och 
minst mig, då jag svor på, att jag icke låtit föra baronen till Paris. "

Tyst! sade greve Ambrose; vi skola hålla stilla med hästarne, alldeles 
stilla en stund! och lyssna, lyssna skarpt, om vi icke åt något håll höra 
galoppslag av hovar emot marken. Landsvägen är obeskrivligen tom i dag: om 
någon resande visade sig, så ägde vi någon att fråga.

Man satt en stund: man stirrade med spänd uppmärksamhet i luften, än åt 
höger, än åt vänster; men ingenting hördes, utom det melodiska suset i 
Boulognerskogens kronor.

Mademoiselle Gabriele har verkligen rättnu haft ganska god tid på sig, 
anmärkte Seraphine; en dryg timme, om ej mera, har förlupit, sedan hon 
lämnade oss. Vore det ej bäst, att vi delade oss, så att greven och jag 
rida framåt St. Cloud, men monsieur Paillot till huvudstaden? I någotdera 
hållet måste flyktingen väl träffas?

"Alltför gärna, om herr greven befaller-eller tillåter?"

Mina vänner, låtom oss hålla oss tillsamrnans, svarade Ambrose, 
melankolisk och obeslutsam. Det är ju möjligt, tillade han, att vi i bägge 
fallen ginge miste? Ty det kan hända, att hon varken vänt sig till St. 
Cloud eller Paris, utan fördjupat sig i skogen, där vålnader efter de döde 
med mesta säkerhet träffas. Jag själv- han sag ned emot sadelknappen med 
dyster blick- jag själv skulle vilja veta, var den olycklige baron 
Montmorency tagit vägen. Jag tror på dig, Paillot; men jag tror 
också på mina ögon: under det där trädet fanns han icke, och du har gjort 
mig till lögnare inför en person, som jag minst av alla ville få detta 
namn av. Du skall ansvara mig för baronens lik; du skall återskaffa det, 
Paillot! ty jag har högtidligen utfästat, att lämna det i mademoiselles 
egna händer.

"O herr greve," svarade kammartjänaren, "jag är övertygad, att baron 
Montmorencys ande kommit och tagit bort hans kropp. En sådan 
vänskapstjänst kan väl en själ hava bevisat sin följeslagare genom livet 
under tjugo år: jag tror baronen hade denna ålder."

Ts! ts! utbrast Seraphine och upphöjde handen, jag tycker mig höra något 
på vägen. Det bästa av allt är säkert, att vi söka upplysning av någon 
resande.

"Vem är det? jag hör en visa?" inföll greven.

Ah, jag ser, ropade Paillot, det är ingen resande; det är bara en av dessa 
beskedliga mjölkhustrur (laitieres), som dagligen gå in och förse oss i 
huvudstaden med det älskvärdaste en ko har. Se, vilken börda hon bär på 
huvudet, det snälla fruntimret! De vackraste mjölkflickorna äro ifrån 
Montreuil eller St. Germain; men den där kommer bara ifrån St. 
Cloudtrakten.

"Det må vara," svarade greven; "men hon kan då säkert säga oss, om någon 
ridit fram åt St. Cloud."

Man galopperade således fotgängerskan till mötes; men fann, att man 
bedragit sig på mjölkflickan. Det var en truktmånglerska, som på huvudet 
bar in till Paris en stor korg vindruvor och aprikoser, men likväl, på det 
ej bördan måtte göra för mycket ont, efter vanligheten underlagt korgen 
ett ansenligt stycke tyg, skylande icke blott haret, utan det mesta av 
ansikte och axlar. Hon blev, billigt nog, förskräckt för de ystra 
hästarne, och vek med ett litet skri undan åt diket, när det ridande 
sällskapet tycktes vilja omringa henne.

"Var icke rädd, mitt barn," sade Ambrose, "säg oss blott, om du sett någon 
dam i förnäm kostym rida fram denna väg?"

Fruktmånglerskan syntes genom hästarnes kapriciösa åtbörder med 
framfötterna bliva så häpen, att hon ej kunde tala, utan höll ansiktet 
ständigt undan åt skogen. Hon vände sig tillika, med en jakande nick, bort 
emot St. Cloud till, och pekade med sin grova handske, däri handen 
glappade, vartut den fina damen ridit.

"Tack!" sade greve Ambrose, kastade tvenne femfrankstycken åt henne, 
sporrade sin häst och for av som vinden. Seraphine och Paillot följde 
honom i sträck. De hoppades att på detta sätt inom en kort stund vara 
framme vid St. Cloud.

Fruktmånglerskan steg ånyo upp på vägen, såg efter det ridande sällskapet, 
som försvann i en sky av damm, vände sig därefter åter 
om och fortsatte sin väg till Paris. Hon 
förnyade sin avbrutna visa. Den lät mera sublimt vacker, mera sorglig, än 
visor, som de bekymmerfria kvinnorna från landet oftast uppstämma, när de 
nalkas Paris. Men troligen hade hon förlorat en älskare: uppsökte kanske 
hans ande i sin egen själs minnen, eller letade med sina ögon hans från 
jorden försvunna kropp.

Ambrose hade icke hunnit långt, förrän han framför sig såg flyktingen i 
raskt galopp skynda vägen utåt. Med flammande ögon igenkände han Gabrieles 
för vinden fladdrande slöja, det vajande plymaget i hennes lilla svarta 
hatt, och flikarne av ridklänningen, som under den hastiga farten böljade 
över hästländen. Flickans häst var så snabb, att det, oaktat all 
ansträngning, blev Ambrose omöjligt att nå henne ens så nära, att han, med 
hopp om att höras, kunde ropa henne. Paillot hade haff rätt, då han 
forsäkrade, att hon valt den bästa springaren. Med den bittraste känsla 
fann Ambrose, att hon icke en gång vårdade sig så mycket, som att se sig 
om. Han fick ej njuta av hennes ansikte, om han ock kunnat det på femtio 
stegs avstånd, som hon alltid behöll.

Bloddroppar började stänka i vinden ifrån grevens hingst ur de vassa och 
förnyade sporrhuggen. Seraphine kunde knappt andas, där hon störtade fram 
i Ambroses spår. "Mig flyr han undan med samma outsägliga fart, varmed han 
söker nalkas henne! " utbrast hon för sig själv. "Det är rättvist nog, att 
hon flyr honom; men har jag förtjänat, att han flyr mig?" Paillot red 
efterst; han var den minst angelägna om att komma fram, men den ivrigaste 
att, om möjligt, bibehålla sin plats på hästen. "Jag har tagit tjänst som 
kammartjänare till fot," sade han och höll sig med ena handen fast i 
sadeln. "Nöjet av denna ritt är ganska stort, men icke fullkomligt."

Slutligen varsnade man de höga, mörkgröna spetsarne av de majestätiska 
träd, som omgiva St. Clouds slott; man sag Seinen flyta framför sig bred 
och ljusgul; man skyndade ned till bron, som går över floden, och på vars 
andra strand den lilla staden vilar, byggd i bergavsatserna under slottet 
själv. Den stora vägen viker, på andra sidan om bron, starkt av till 
vänster. När Ambrose red fram över bron, kunde han således, bättre nu än 
förut, iakttaga flyktingens alla rörelser, emedan han såg flickans slöja 
och hästen på sidan. Han tyckte sig, med ett visst nöje, förmärka, att 
hennes huvud stundom vacklade, och att hon ej höll sin gestalt fullkomligt 
väl på hästen. "Hon förmår icke mera! hon måste stanna! Gud låt henne 
blott icke svimma och falla av! "

Mitt för en av St. Clouds fasader, med utsikten åt Seinen där vägen på 
flodstranden löper fram, är en vid öppning emellan parkens 
himmelshöga träd. Här, på en grön gräsplan, springer en vattenstråle 
ur jorden och går mot skyarne lika högt som träden själva; dess make står 
ingenstädes att se bland vattenkonsterna i Paris och knappt i världen. När 
flickan på sin löddriga springare, som nästan blivit försatt i skening, 
kom fram på vägen emot detta håll, förskräcktes hans uppjagade inbillning 
av den jättelika vattenstrålen med sina tusentals fallande diamanter. Han 
gjorde en tvärsats emot en stam, störtade omkull, och flickan föll på 
gräset. Lyckligt, att hennes fötter ej häftade i stegbygeln! Men när man 
rider som fruntimmer, blott åt ena sidan, är denna fara hälften mindre.

Konung Ludvig Filip älskade, att så ofta som möjligt vistas på sitt kära 
St. Cloud; han var där även nu. Hovet hade väl sitt egentliga hemvist i 
Tuilerierna, och konungen åkte dagligen in till Paris att där hålla 
konselj; men på lediga timmar sågs han alltid ute i naturens sköte. Likväl 
höll han sig oftare inne på sina rum i slottet, än ute i parken; och en 
icke obetydlig säkerhetsvakt, en garnison av linjetrupper, marscherade 
betydelsefullt omkring på de små gatorna i staden. Poster stodo på alla 
viktiga punkter.

Konungen befann sig just nu i sällskap med herr Thiers, vilken denna tid 
på hösten 1840 icke ännu hade resignerat. Vilket statsmannaämne utgjorde 
innehållet för samtalet emellan Ludvig Filip och hans förste minister, kan 
ingen oinvigd veta; men den älskvärda gamle monarken hade detta ögonblick 
kastat sorgerna ifrån sig, stod vid ett fönster och såg på det vackra 
vädret. Herr Thiers såg också på vädret Han sökte av kvistarnes rörelser 
utfinna, åt vad håll vinden blåste.

Ingen kan le med ett uttryck av så mycken godhet och slughet på en gång, 
som konung Ludvig Filip, när han vill. "Vilken culbute!" sade han och 
pekade ut genom fonstret; "skada, att jag icke är Ludvig XIV! "

"Men, skämt åsido!" tillade han. "Jag vill icke, att en dam, som ridit 
omkull i min park, skall upphjälpas av så grova händer, som en postande 
soldats--"

Herr Thiers skyndade ut till vakthavande kammarherren. En skara av 
hovfolket, både fruntimmer och kavaljerer, satta i rörelse ej blott genom 
konungens bekantgjorda vilja, men genom det ovanliga i uppträdet, hastade 
med munterhet utfor slottstrapporna för att hjälpa den olyckliga, som 
troligen brutit sig, efter hon icke uppreste sig, utan låg kvar på gräset 
med ansiktet i voilen. Hennes dräkt gav tillkänna en person av högsta 
stånd. Man skulle på konungens vägnar fråga efter hennes hälsa.

I detta ögonblick hann greve Ruonville fram med sitt sällskap.
Han hoppade fjäderlätt av hästen och skyndade fram till sin 
Gabriele.

"För Guds skull, min bästa, min älskade!" utbrast han, "du har väl icke 
krossat dig?" Han lyckades, att taga henne under armen och föra henne upp. 
Han ville kasta undan den kring huvudet illa hoptrasslade voilen, som 
hindrade hennes andedräkt och troligen varit den, som försatt hennes ögon 
i sådant mörker, att hon icke själv kunnat hjälpa sig.

Ruonville befann sig i detta ögonblick mitt i hovcirkeln, som nu talrikt 
anlänt. Flera kände greven personligen: de voro ganska nyfikne, att få se 
det sköna fruntimmer, som han medfört på sin lustritt, och som man ville 
fa det nöjet, att med valda och täcka ord gratulera såsom grevens

"Ah...!" Detta ord smög sig långsamt, nästan släpande, över grevens bleka 
läppar, och han lät slöjan åter nedfalla. Hans gestalt nästan skakade.

Vacker! vacker nog! täck nog! ganska småtäck åtminstone, viskades det 
förstulet emellan kammarherrar och statsfruar. Men något plump i dragen 
likväl kanske... tillade en annan sakta. Grevinna blir hon icke. . . En 
sådan lustritt är ett ganska artigt nöje. . .

"Bästa Ruonville, hur mår ni?" sade en av hovkavaljererna, nalkades greven 
och tog hans hand.

Ambrose fattade sig. "Jag har ridit för häftigt i dag, " svarade han, "och 
dessutom har jag nyligen varit sjuk. Jag kan icke neka, att jag ett 
ögonblick blivit försagd, då jag här ser mig mitt för konungens slott och 
i anblicken av ett hov, som jag gjort besvär genom en alltför stor 
obetänksamhet."

Besvär? Tvärtom! Nöje, menar ni: såvida----(somliga sade här grevinnan, 
andra halkade över titeln)----icke gjort sig illa?

Konungen hade själv under hela tiden stått i sitt fönster, och då 
uppträdet visade sig av så naiv art och drog ut mer än en vanlig 
obetydlighet, föll det honom in att hämta frisk luft i kretsen av ett 
leende sällskap. "Vi känna lust till ett ögonblicks ledighet, eller hur? 
Kom!" sade han med en nick åt herr Thiers, och vandrade utföre i 
ministerns sällskap.

Nedkommen i parken, vände konungen sig till Ruonville. Han nalkades honom 
med en värds fryntlighet och den enkla, fria ton, fullkomligt lik andra 
människors, vilken hos Ludvig Filip aldrig förfelar att intaga och 
bortjaga varje tyngd, som en monarks närvaro annars är så ägnad att 
medföra. Även konungen kände Ruonville till personen. Huruvida han visste 
något om grevens planer att sätta Frankrike under ett protektorat, kan man 
icke säga. En furste, så klok, en man, så djupt inne i alla 
parisiska vävnader, som denne konung, kan man tro om allt. Hans artighet, 
såsom värd på St. Cloud, minskades likväl icke av någonting. Ser man 
framför sig en hemlig fiende, så har man förökat skäl att förbinda sig 
honom.

"Min kära greve!" sade han, "välkommen till oss. Ni synes litet 
fatiguerad: gör mitt hov det nöjet, att uppfriska er på St. Cloud. Och 
framför allt gör mig själv det nöjet, att giva mig namnet på den sköna 
person i ert sällskap, som jag ser för första gången-"

Konungen vände sig artigt emot den beslöjade. Ambroses förlägenhet var 
utomordentlig: han rodnade och bleknade ömsom. Han kunde ej framstamma ett 
ord; ty han visste i själva verket ej en gång så mycket som namnet på den 
flicka, han nyss kallat sin bästa, sin älskade, och hjälpt upp ur gräset 
med kärlekens hela hängivenhet.

I detta kritiska ögonblick var det den obekanta själv, som bröt tystnaden. 
Hon slog voilen ifrån sitt ansikte och visade ett par kinder, tämligen 
brynta, men ganska fylliga och rödblommiga, sådana man sällan ser i Paris, 
men väl på det hälsosamma landet. Hennes ögon voro alls icke fula: de 
tindrade både av godhet och skalkaktighet: och ehuru ögonkasten, som de 
skickade omkring sig, icke buro vittne om att vara alltför uppfostrade, 
hade de likväl ingenting fräckt uti sig, utan en god del av det medfödda 
vett, den takt, som naturen roat sig att nästan allmänt giva i morgongåva 
åt den fransyska kvinnan.

Hon nalkades trenne steg emot konungen och knäböjde. "Sire!" sade hon, 
"Ers Maj:t ser uti mig sin lägsta, men icke därföre mindre trogna 
undersåtarinna. En gång i min levnad förr-jag var då fjorton år!-har jag 
haft lyckan stå Ers Maj:t så nära som nu; och jag fick då tillstånd, att 
en dag utbedja mig en nåd. Om denna nåd bönfaller jag här! "

Min vän, men stig då upp! svarade konungen, i sin ordning något förlägen. 
Ni var då fjorton år? det måste således icke vara alldeles nyss. Men-stig 
för all del upp! Vem är ni, min bästa?

"Jag har ifrån min späda barndom varit vad jag är än i dag, sire! en 
fattig försäljerska av frukt och vindruvor om hösten, men eljest av 
blommor. Under de stora, oförgätliga dagar i julii månad, för tio år 
tillbaka, då Paris gjorde Frankrike fritt, och ni, sire, vann alla 
fransyska hjärtan: vad gjorde ni icke då även emot mig? Ers Maj:t har 
glömt sin välgärning, men en rätt undersåtarinna bär den i sina trogna 
tankar. Jo, sire, ni var under dessa dagar så nådig emot oss i Paris, att 
ni trädde omkring på gatorna och talade med flere av de allraringaste. Jag 
minns er så väl; det regnade litet smått en av de dagarne. Eders Maj:t 
gick i grå hatt och täcktes nådigst hålla paraply över sig-ack! det fanns 
intet bröst vid quaierna, som icke slog högt vid blotta åsynen av 
sin monark. Jag brukade alltid sitta med min korg över den bron över 
Seinen, som kallas Pont des Arts, mitt framför Louvren: Ers Maj:t hade 
nåden vilja läska sig, kom till mig, köpte i egen person, smakade och 
berömde mina bär! All min blod dansade i min själ av fröjd och ära; skulle 
ni hava sänt mig ut emot edra svartaste fiender, sire! så hade jag tömt 
mina ådror på er segers altare och dött som den lyckligaste kvinna. Jag 
var, som jag säger, f orton år: och Ers Maj:t frågade mig vad jag hette? 
Marion, svarade jag: ty jag är döpt till Marie, och jag är icke en av dem, 
som nånsin bytt om namn. "Adieu, kära Marion," sade Ers Maj:t och tillade 
med den ädelmodigaste nick: "behöver du något en gång, mitt barn, så låt 
mig veta av dig." - "Men jag har aldrig behövt någonting det minsta, 
sire."

Konungen såg sig omkring på sitt hov, och log vid denna vackra, 
anspråkslösa påminnelse. Nåväl, Marion! jag återser er nu i ganska 
förändrade omständigheter. Om vilken nåd talade ni i dag?

"I förändrade omständigheter? Nej, sire. Jag bär in persikor och säljer 
druvor nu som förr. Men jag har likväl en nåd att utbedja mig, och 
det är ursäkten för huru jag burit mig åt i dag. På själva St. Cloud! store 
Gud! Men hör mig. Jag känner icke den höga herre, som hjälpt mig upp ur 
gräset; och han känner icke mig. Sire, jag bönfaller ändock om tillstånd 
att få tala; ty jag tror en annan kvinna finnas, som behöver Ers Maj:ts 
värnande, höga hägn mera än jag. Hon är icke här, utan är jag i hennes 
ställe. Hon är rik, och jag är fattig: så går det, att sippan ibland skall 
föra ordet för den prunkande passionsblomman. Hon har visst icke bett mig 
tala med Ers Maj:t om sig. Men då jag kommit i detta tillfälle-och jag 
tror, med ert nådiga lov, sire! att Guds moder ställt till detta 
utomordentliga äventyr -så berättar jag vad jag har att omtala, och det är 
säkert, att det skall någonstädes vara ett ord, sagt i sinom tid-"

Konungen blev ganska uppmärksam; hovet stod med spända ögon och öron.

Marion fortfor: "jag gick på vägen till Paris som vanligt i dag och bar 
min korg på huvudet med de utvaldaste läckerheter ur trädgården vid 
Auteuil. Då kom en hertiginna, grevinna, prinsessa-jag vet icke vad-men 
hon red i denna kostym, sire! i just de kläder, som ni har den nåden att 
skåda på min person i denna stund. Jag satt och vilade mig litet i 
skogskanten vid vägen, ty en full korg har aldrig varit lätt att bära. Döm 
om min häpnad, då den ridande damen vid åsynen av mig tvärstannade, såg på 
mig, sade att hon ville tala med mig, och styrde sin häst in under träden 
i skogen ett stycke framom mig. Jag steg upp och gick till henne. Hon hade 
redan i den beundransvärdaste hast, som endast en stor 
förskräckelse kan skänka oss, lämnat sadeln, stod i mossan på marken och 
band sin häst vid en stam. "Fråga mig icke och säg ej ett ord! men gör 
genast vad jag anropar dig om!" utbrast hon till mig. "Jag är högst 
olycklig i denna stund, jag är förföljd och kan endast räddas, om jag 
Iyckas dölja mig för människorna och själva jorden i en oigenkännlig 
dräkt. Byt med mig, för Guds skull, och i ögonblicket! Vi äro lika till 
växten: giv mig dina kläder, din fruktkorg och, förnämst av allt, det 
stora skynket inunder, varmed du betäcker huvud och hår, för att icke 
såras av korgen. Tag du i stället min häst och hela min dräkt. I vänstra 
pochen på ridklänningen skall du finna en börs, som rikt belönar dig för 
den välgärning, du bevisar mig: behåll den! den hör till dräkten, och jag 
har därur icke tagit en enda louisd'or. Men jag vill bereda dig på, att du 
kanske snart nog skall se dig förföljd av ett ridande sällskap. Rid då 
undan, om du vill, eller stanna: dig skall icke hända någonting: så fort 
de upptäcka ditt ansikte, skall du vara fri. Men jag ser på dig, att du är 
en rask kvinna från landet, som säkert kan styra en häst och fara undan så 
långt du behagar." Åh ja, svarade jag och såg på henne. Men jag betänkte 
mig icke länge, sire: med den brottsliga och fräcka skall domaren hålla 
långa tal, men med oskulden och olyckan måste man göra det kort. Vi gingo 
tillsammans litet längre in ibland träden; vi hjälpte varann, och efter en 
fjärdedels timme voro vi bägge förvandlade. Jag säger med flit, att vi 
hjälpte varann; ty så artigt var detta förnäma fruntimmer, att hon 
tillknöt själv riddräkten om mitt liv, knäppte och häktade-ouff, så det 
gick! Jag undrade visst vad hon kunde heta; men jag såg tydligen, att det 
icke var en bland prinsessorna av blodet. Ty, utom att ingen tum finnes på 
Frankrikes heliga jord, där någon vågar förfölja en av dem, så har jag 
också deras sköna anleten, lika väl som prinsens av Joinville och alla de 
övriga vackra hertigarnes och prinsarnes (Marion neg graciöst för 
konungen), så inpräglade i min själ, att jag känner deras utseende långt 
bättre än tapeterna i min egen kammare. Ack, sire! ni skulle hava sett den 
intagande damen i mina grova kläder: det skar mig i hjärtat. Och när hon 
satte den vida fruktkorgen på sitt lilla huvud, brusto mina tårar ut till 
hälften: jag såg huru hennes späda hals böjde sig för bördan, fast hennes 
läppar nekade att tala därom. Men vi hade ingen tid att gråta på: jag tog 
därföre hastigt korgen av hennes huvud igen och stjälpte tre fjärdedelar 
av frukten ut i skogen. Då vart det lättare, Ers Maj:t! Nu kunde hon bära 
korgen bra. Men innan jag satte mig till häst, bad jag att få kyssa hennes 
späda, mjuka hand, som hon stuckit in i mina duktiga, stora handskar. Ty 
händerna, Ers Maj:t, var det som skilde oss 
mest åt; och jag såg huru handskarne glappade på dem. "

Konungen skrattade och sade, vänd till sitt hov: där ser man, huru en fin 
hand kan komma i förskräckliga förhållanden! Den olyckliga hade säkert 
aldrig tänkt hålla annat än blommor emellan sina finger (Ludvig Filip 
riktade en hastig blick på Ruonville). Jag känner icke ännu hela ert 
äventyr närmare; men, min greve! det gör mig ont, att - ni har tvungit, ni 
har förlett ett ädelt fruntimmers hand att vilja fatta uti vad densamma 
aldrig tillkommer. Gör det icke vidare, och - ni skall hava min förlåtelse 
för denna gång!

Ruonville stod dödsblek, förkrossad. Han tyckte sig förstå, att konungen 
menade någonting under.

Konungen vände sig med samma lugn, som om det ingenting betytt, åter till 
den glada Marion. "Nåväl!" sade han, "du försäkrar oss således, att det 
var ingenting mer än händerna, som skilde er bägge åt?"

Nej, Ers Maj:t. Jag bedyrar, att hon i allt var ganska vacker.

"Hahaha! så uppriktig vid tjugofyra år?" undföll det en del av hovets 
kavaljerer.

Men Marion, utan att förstå vad man hört i hennes ord, fortfor: Sire! 
medan jag befinner mig infor Ers Maj:ts dyra fötter, så tillåt mig att få 
upptaga börsen ur pochen. Utan tvivel tillhör den, liksom kanske hela 
dräkten, den förnäma herrn vid min sida här; ty han hade förmodligen något 
skäl, då han kallade mig sin bästa, sin älskade, och frågade mig om jag 
vore krossad. Jag gjorde mig alldeles icke illa i fallet: jag har hälsan: 
jag sökte blott dölja mig i voilen så länge jag förmådde. Jag vill också 
nu rätt gärna bliva fri från dessa kläder, i vilka jag med heder icke 
skulle kunna taga ett steg. Men jag bönfaller, att i Ers Maj:ts egna 
händer få lägga börsen; om Ers Maj:t, såsom sitt folks höge skiljedomare, 
täcktes därur taga och giva mig två louisd'orer:-ingen god fransyska säger 
napoleoner, och jag bedyrar er, sire! att jag kallar dem aldrig så:-två 
louisd'orer voro mina kläder värda jämte frukten, och jag kan icke undvara 
dem.

Ludvig Filip tog börsen i sin hand och vägde den en stund emellan sina 
finger, under ett sakta skakande. "En skön börs! en ganska tung börs! Vet 
ni väl, mina vänner," fortfor han, vänd till herr Thiers och ett par 
andra, "jag är en gammal man och kan icke skryta av synnerliga talanger 
mera-om jag några haft-men en finkänsla har naturen besparat mig. Tron I 
väl, att jag nästan aldrig bedrager mig på en börs? Utan att räkna, känner 
jag på tyngden i handen huru mycket den innehåller. Jag slår vad, 
att härinne ligga nittioåtta napoleoner. Har jag rätt, greve Ruonville?"

Nej, jämnt etthundra louisd'orer, Eders Maj:t! svarade Ambrose, återkommen 
till liv vid det ynnestfulla tillspörjandet. Hela hovet smålog. Om något 
tvivel återstått rörande grevens delaktighet i det tvetydiga äventyret, så 
hade han nu hävt det själv fullkomligt.

"Etthundra? Återtag edra napoleoner, min greve," sade konungen. "Men giv, 
om ni vill, åt denna Marion de två, som utgöra övervikten, efter min 
känsla. Ni skall då i alla fall, efter denna gärning - och oaktat 
densamma! - hava lika mycket i behåll, som eder konung ansåg er äga före 
densamma.

En rodnad övergick Ruonvilles bleka kinder. Men han kände sig därföre icke 
mindre förkrossad genom den alldeles egna nåd i blicken, varmed konungen 
uttalade det sista. Han stod gripen, betagen.

Under den djupaste bugning för monarken återtog han sitt guld ur hans 
hand.

"Marion!" sade Ambrose och vände sig till fruktmånglerskan, "vi känna 
varandra icke. Men då en mild och förlåtande konung giver oss, att inför 
hans ögon få växla med varann alla de ord vi behöva, så låt mig fä säga 
dig: Farväl i Guds namn! behåll hela börsen oöppnad."

24 TJUGUFJÄRDE KAPITLET.

Ett par dagars stiltje i händelserna. Constantins promenader.

Montmorencyssjukdomvar icke svår och blev ej långvarig. Kontusionen hade 
forsatt honom i ett tillstånd av borttagenhet. Ifrån det ögonblick han 
nedföll vid sidan av sin vagn, förlorade han all medvetenhet om vad som 
tilldrog sig; och först i sin säng i Paris vaknade hans blick. Hans första 
fråga var efter Gabriele.

Alphonse, som dagligen besökte sin vän, underrättade honom om allt vad han 
själv kände. Han beskrev Gabrieles uppträdande i striden bland skarorna om 
natten, hennes fångenskap och försvinnande ur sina väktares händer. Huru 
detta tillgått, kunde ingen förklara sig; men man visste med säkerhet, att 
hon var borta och fri. Genom bekantskap med Ambroses husfolk kände 
Alphonse, att hon även försvunnit ifrån greven. Sedermera hade han 
forlorat allt spår av den underbara; men försäkrade sin vän, att han 
skulle försumma ingenting, för att utforska den hemlighet, som brett sig 
omkring hennes vistelse. "Han anade något, " sade han; men härom utlät han 
sig ännu ej vidare. Han var hos sin vän på alla tider, som blevo honom 
övriga ifrån hans nitiska arbete att organisera sina älskade hantverkare 
till ett nytt och ännu förfärligare försvar.

Constantin Montmorency hade lämnat sängen, började kunna mäta sitt golv, 
såg genom fönsterrutorna på den sköna luften och längtade ut. Hans dagliga 
samtal med Alphonse bestod blott av dessa två ämnen: Gabriele och 
Normandie. "Vet du vad som börjar glädja mig allt högre?" sade han en dag 
oförmodat till Alphonse, under det att de bägge suto tillsammans i var 
sitt hörn av kanapéen, och blott teservisen delade dem.

"Att du snart kan gå ut," svarade Alphonse.

Du har rätt, min vän. Likväl var det icke detta jag menade nu; det var ett 
vida högre. Gabriele har smittat mig med en viss känsla, som intagit mig; 
och jag tänker slutligen icke på någonting annat.

"Vad menar du, Constantin?"

En dag, svarade han, då våra själar upplatit sig för varandra i himmelskt 
tycke, överraskade mig Gabriele med den anmärkningen, att hon icke 
kunde fördraga-nej!-att hon fullkomligt hatade det fransyska och själva 
fransoserne -- in i döden! Jag försäkrar dig.

"Det vill jag dock icke hoppas."

Hon slog ihop sina händer av förtjusning vid den upptäckt, som jag skänkte 
henne, att vi au Normandie icke äro fransmän på samma sätt som alla 
andre, utan ursprungligen ett annat folk. Jag log då, Alphonse; jag såg i 
hennes besynnerliga smak blott en flickas nyck. Men sedan jag blivit 
bekant med alla dessa låga, svarta stämplingar, sedan jag lärt känna en 
Ambrose Hyacinthe, och flere med honom, av äkta fransk härkomst--Angely, 
vet du vad jag har tänkt? Jag har tackat Gud, för att jag är född i mitt 
älskade Normandie; och jag har tackat Guds moder, för att den normandiska 
nationen har sin rot långt bort på andra sidan om havet i ett land, som 
jag icke vet något ont om!

"Vad är det för ett land?"

Jag känner det icke det minsta, svarade Constantin.

"Icke måtte vi förskriva oss ifrån England?" inföll Angely.

Nej, tvärtom! Engelsmännen förskriva sig ifrån oss.

"Även de?"

Ja; det vill säga, icke alla engelsmän. Men det element, Angely, som duger 
i Albions stolta folk, är blott det normandiska, infort på ön genom 
Wilhelm Erövraren. Vi hava gjort i England, som i Frankrike. Vi hava 
blandat vår blod med äldre inbyggares, av feg, elak, ränkfull, svag 
karaktär. Det är ensamt det normandiska, som lyftat England, likasom 
Frankrike. Jag överdriver icke; läs historien, och du skall erkänna vad 
jag säger. Men varifrån äro då vi? skall du fråga. Ifrån norden, Alphonse! 
Och vad är då norden, min vän? Det är det Obekanta landet.

"Du måste då tala om någonting, som man brukar kalla Skandinavien", inföll 
Alphonse. "Somliga saga Sverige, och jag har till och med hört personer 
säga Norge. Låt se-Hamburg, en rik, vacker och mäktig ort, är huvudstaden 
därstädes. "

Förlåt mig

"Skulle vi vara därifrån? Ack! Härligt! Detta land," utropade Angely, "är 
ganska namnkunnigt, och Frankrike har i alla tider erkänt sin släktskap 
därmed genom de politiska förbund, vari det stått med svenskarne allt 
sedan-ja, jag skall se efter i Mezeray; men jag vet bestämt, att så är. 
Det har haft konungar, detta land! En Karl XII, som kämpade för Tysklands 
frihet i ett trettio år långt krig: en ännu större Gustav Adolf, som slogs 
med hela Europas arvfiender, ryssarne, och slutligen vid Pultava över dem 
vann den mest avgöran de seger. Det har också haft en ryktbar 
drottning, detta land! Hon har besökt själva Frankrike, hette Kristina, 
och vistades vid Fontainebleau, där hon slutligen förrädiskt föll för sin 
egen stallmästares, Monaldeschis, hand. Jag har varit på Fontainebleau, 
Constantin! och sett kammaren, där hon halshöggs av honom. "

Bästa Angely-Nå det är sant, avbröt Montmorency för sig själv, man kan 
vara en ganska god kristen och patriot, fast man går vilse i historier, 
som ingenting betyda.

Alphonse Angely fortfor: "sköna, härliga land i norden! våra förfäders 
land! Det är väl också därifrån vår provins heter Normandie? Ädle, 
storsinte förfäder, som genom sin ankomst på främmande orter upplyftat 
själva de folk, till vilka de kommit! Men säg mig"-utbrast han hastigt och 
såg på sin vän med flammande ögon-"är det verkligen Sverige, du talar om? 
Då skall jag berätta dig en märkvärdighet. "

Vad, Alphonse?

"Här finnas svenskar i Paris; här finnas artister från vara förfäders 
land."

Det har det alltid gjort, Angely.

"Ja, men nu är det vida värre än forut. Här finnas målare av denna okända 
nation, som tagit priset framför de franska målarne."

Vad säger du, Alphonse! En normand?

"Nej, en svensk, säger jag."

Min Gud! vi gå då att överträffa själva fransmännen?

"Men, Constantin! böra vi icke besöka dessa svenskar? Det är till och med 
vår skyldighet. Böra vi icke lära känna våra förfäders efterkommande? Jag 
hade så när sagt, att vi böra uppvakta dem! "

Ha-Angely! det skall bliva min första promenad. Aro de artister, så hava 
de ateljéer; och de kunna icke stötas av att man besöker dem för att 
intagas av deras förtjusande arbeten. Men-ah-jag kan ej tala svenska: vi 
normander hava redan för åttahundra år sedan glömt bort vårt rätta språk i 
vårt nya land.

"Det gör icke det minsta. De hitkomna svenskarne tala franska, det vet 
jag; ty jag har hört och sett flere av dem på Café Hollandais, dit jag 
brukade gå en tid. "

Du gör mig i högsta grad nyfiken. De tala franska? Gode Gud! Huru se de 
ut?

"Ljuslagda. "

Men ack, min vän! avbröt Constantin och återföll i sin sorgsenhet, huru 
kan jag tala om att göra sådana besök? Gabriele är försvunnen! Innan jag 
återfunnit henne, har jag icke smak för att se någon annan varelse.
"Montmorency! överlämna åt mig en efterspaning, som ännu skulle 
överstiga dina krafter och för mycket påkosta dina känslor. Du behöver 
vänja dig vid luften, innan du kan giva dig i ny kamp med dina fiender. "

Har du icke ännu funnit det ringaste spår?

"Jag har verkligen ett halvt, ett slags fjärdedels-"

Constantin sprang upp med en häftighet, som så när kostat teservisen 
livet. "Madonnan vare lovad! " sade Angely, som såg sin väns återkommande 
till styrka.

Och du tiger med sådant! utbrast Constantin.

"Jag har ingenting att berätta ännu," svarade Alphonse. "Men ett 
besynnerligt rykte går om ett ungt, skönt fruntimmer, vilket nyligen 
uppträtt på någon ateljé såsom modell-"

Evige Gud - som modell! Montmorency sprang ännu längre fram på golvet.

"Lugna dig, bästa Constantin. Såsom kostymerad modell: detta har jag 
bestämt hört. Jag sörjer vid den tanken, att sorgen-kanske behovet-jag vet 
icke. Men om hon flytt den förskräcklige Ambrose, och icke heller 
återfunnit oss-jag menar dig-så måste hon hava varit i ett stort bekymmer, 
och-"

Heliga makter!

"Alla hennes bekanta ibland våra tappre stupade på den där dagen. Hon 
torde hava haft ingen-ingen. Men det är också mycket möjligt, att det 
alldeles icke är hon, om vilken ryktet gär. Jag har endast fallit på denna 
tanke därföre, att jag i den dödade Brimoires hus hörde sägas, att ett 
fruntimmer varit och med sörjande blickar frågat sig före efter-dig, 
Constantin! Men hos Brimoire återstod nu varken han själv, Colin, 
Adrianne, eller någon, som kunde giva den olyckliga någon upplysning. Hon 
sade icke sitt namn; hon hade genast gått bort igen. Men det slog mig för 
huvudet, att hon frågat efter dig. Har du i Paris någon mera 
fruntimmersbekantskap?"

Fråga mig om sådant!

"Så tänkte även jag, när jag var i den Brimoireska smedjan, som, ehuru i 
andra händer, dock genom den fördelaktiga, välkända adressen, ännu bär den 
dödes namn. Det måste hava varit Gabriele, tänkte jag. Dock beskrev man 
hennes utstyrsel för ingen del liknande vad man tänker sig om en 
mademoiselle de Mimas; men jag anade däruti en djup förklädnad. Jag 
frågade om någon märkt vart hon gått. Ingen hade däråt lämnat 
uppmärksamhet. Men jag har sedan hört omtalas en modell, pikant genom 
själva sin dräkts beskaffenhet och det egna förhållandet emellan den och 
ansiktet. Du vet, att scener, där bondfolk skildras, höra nu till en 
uppkommande stor genre i måleriet." 

Jag brinner, Angely!

"Jag vill blott önska, att hon icke råkat i den banditen Gaspards händer, 
denne målar Fenelon, som har bekantskaper ibland artisterne. Men det 
tröstar mig, att Gabriele genom Ambrose fatt en tillräcklig avsky för alla 
"de där". Jag skulle till och med snarare, efter dina ord, tro, att hon av 
all förmåga uppsökt vad som icke är så alldeles fransyskt."

Skulle hon hava gått till de svenska artisterne, varom du talat?

"Det kan jag alls icke säga. Det tror jag knappast; eller rättare sagt, 
jag vet det icke. Men jag tycker vi böra forska efter hos alla artister 
och i alla ateljéer. "

Var skola vi begynna? Ha! varest är det troligast?

"Varföre icke hos svenskarne? Du kan begynna, hämta din friska luft hos 
dem, Constantin. Jag följer dig. "

Constantin omfamnade sin trogne, redlige, hjärtlige vän. Men har du deras 
adresser, Angely?

"Nej; men jag skall skaffa mig dem till i morgon. Jag kommer till dig 
klockan 11 på förmiddagen."

Store Gud! jag får icke sova en blund i natt.

"Dröm om Gabriele Mimanso!"

Dagen därefter fann Angely sin vän vid den bästa hälsa. Hans kinder voro 
väl bleka och hans uppsyn intressant; men mattheten var ändock på långt 
när icke så stor som förut, och han beskrev sin natt såsom den skönaste, 
den mest stärkande. Han hade fatt se och tala vid henne, som han älskade. 
Gabriele hade suttit vid hans sida såsom furstinna över ett lyckligt folk; 
hon hade mättat alla hungriga med frukter, dem hon oupphörligt plockade ur 
kronan, som hon bar på sitt huvud. Sig själv hade han i drömmen sett såsom 
en mäktig och älskad furste utdela hugg åt alla otrogne, belöna konsterna, 
upptäcka sammansvärjningar och grundlägga vetenskaperna. Vad som rört 
Constantin mest, hade varit en liten särskild dröm i början av natten, 
däruti han hört Gabriele tala och försäkra honom, att hon överallt letat 
efter hans grav; men då hon ingenstädes funnit den, hade hon beslutit 
fråga änglarne därom, och för att träffa änglarne hade hon vandrat upp på 
stegar till himmelriket, den ena efter den andra; och dessa stegar stodo i 
målares ateljéer. "Så kan man endast drömma! " slöt Constantin och log med 
en tår. "Låt oss gå, Angely! kanske träffa vi på något ställe, där en av 
min Gabrieles stegar stått. Himmelska flicka! Fattiga? Hon har gjort sig 
till modell, för att på detta sätt-- leva, o Gud! tills hon i döden råkade 
mig: funne min grav, jämte sin.
Uppehället kan ju kallas en stege. Angely? ett medel att leva, att 
komma fram, komma upp på? Förklarar jag rätt? O det är bättre att 
ingenting förklara, min vän! Låtom oss skynda ut på vår promenad. "

De gingo.

Till vilka skola vi vända oss? vad heta de? var bo de? frågade Constantin, 
när de tillsammans vandrade över Karusellplatsen emellan Tuilerierna och 
Louvren.

"Jag har här åtskilliga adresser, " svarade Angely. "Jag är verkligen 
själv-förstå mig bara rätt-for det företags skull, som jag tjänar, lika 
angelägen att få rätt på Gabriele, som nånsin du är det ifrån kärlekens 
sida. Jag har en dag eller par ledighet, medan de lägre cheferne 
reorganisera plutonerna efter de lidna förlusterna i drabbningen. Över 
Paris vilar därföre också en liten stiltje i händelserna nu, som vi aldrig 
bättre kunna använda, än med att eftersöka en person, som icke blott du, 
men jag och hela det parisiska folket behöver. Jag längtar att giva mig i 
samtal med alla dessa snillets män på ateljéerne; ty till någon av dem 
måste hon hava flyktat. Vi skola gå hit utföre, säger min adress. En hel 
hop av våra älskade svenskar måste vi söka nere på en liten gata i 
grannskapet: Froidmanteau. Våra förfäders efterkommande bo där tillsammans 
en stor mängd på ett enda ställe. "

Det kommer därav, att de hålla av varann.

"De göra så. Men alla svenskar där skola dock icke vara artister, säger 
min underrättelse; skola vi uppsöka andra än sådane?"

Du förstår det bäst, Angely. Jag bekänner, att jag helst skulle vilja se 
mina landsmän allihop. Vem vet, vilken som kan hava räckt en liten stege 
åt min Gabriele? en gnista hjälp åt den förlorade?

Man gick således. Man kom till en gata emellan Palais Royal och 
Muse-platsen framfor Louvren. Denna passage heter Froidmanteau. Man 
klappade på det tillkännagivna hotellet, kom in, och frågade om icke 
svenska artister bodde här? Man ville, om det tillätes, göra dem ett 
besök, för att få se deras arbeten, och

" Köpa? "

Nous verrons. Peut-etre.

Angely gav detta svar åt den lilla magra, mörklagda mannen, som var garcon 
på hotellet. Denne förde herrarne uppför några trappor, och man kom 
slutligen ut på en terrass med ganska vacker utsikt. I terrassens bakgrund 
befann sig en lövsal, med bord och bänkar, där ett sällskap karlar satt. 
De förde ett högt och livligt glam: sågo högst trevlige och vänskapsfulle 
ut.

Constantin stannade ett ögonblick vid ingången till terrassen, för 
att lyssna på vad han hörde. "Jag är icke i stånd att förstå det 
ringaste ord!" utbrast han till Angely; "vilket språk!"

Det är våra förfäders, svarade denne.

"Ja, det måste vara svenska! Store Gud!"

De gingo fram till sällskapet, hälsade och emottogos på det 
förbindligaste.

Montmorency dröjde en lång stund. Han intogs av det varma och hjärtliga 
hos dessa unga utlänningar, som säkert skulle hava vänt sitt främmande 
ryggen, om de vetat, att den ena av dem var en hantverkskonspiratör; men i 
sin okunnighet kunde de ej läsa något ont på de anländes panna.

En av artisterne på terrassen såg ut som en liten gosse, ehuru ändock ej 
så ung som ett barn. Hans anlete och hela figur gav intrycket av en god 
ängel, som i själva verket aldrig begärt att få komma ned på jorden; men, 
efter han nu en gång var till här, beslutit att icke göra annat än rita 
och måla.

Montmorency drogs till honom först av alla. Man började framtaga och bese 
arbetena. Man kom allt djupare in i härliga samtal över konsten. 
Svenskarne började fatta ett innerligt tycke för dessa ovanlige fransmän.

För målare, likasom andra konstnärer, är alltid nöjet av en ankommande 
stort, så snart besöket visar sig som en person med sympati. Han må gärna 
tillhöra det korrigerande släktet, blott han ej är en son av det 
evinnerligt smågnatande. Han behöver alldeles icke utbryta i beröm. 
Berömmet är, mycket mindre än man tror, ett behov; men glädjen av att vid 
sin sida se en medkännande-en, som, när han står framfor tavlan, förstår 
vad artisten har velat och älskar vad han älskar: det är vad denne 
behöver. Tystnad, köld, förakt, hat äro icke så lätta att uthärda för ett 
entusiastiskt sinne; dock, så svåra de befinnas, äro de lättare, än dessa 
omdömen på tvären, som ofta göras med all vänskap, och i synnerhet av 
mecenater. En skev blick över ett arbete är vida värre, än en helt och 
hållet ond. Vilka medlidsamma, larmoyanta ögonkast, vilka goda råd! Utan 
att taga notis om vad stycket skall vara i sin helhet, fästa de sig vid 
varje figur: finna alltid om en munter gestalt, att den borde vara 
allvarsam, men om en allvarsam, att den borde vara munter: tycka varje 
brun teint böra vara grön, och varje grön brun: vilja hava kvistarne till 
grenar, men grenarne gjorda till kvistar. Sällan saknar målaren några av 
dessa bekantskaper, som få ont i magen vid allt vad han åstadkommer; som, 
utan att själva frambringa någonting, likväl kasta förnäma ögon på vad en 
annan gör; som låta sin vän, den stackars artisten, då han i något 
Iyckats, förstå, att han varit en charlatan, en kanalje, den där 
genom bedrägliga medel vunnit ynnest, emedan det är klart, att hans 
arbete genom eget värde ej kunde förtjäna sådant; men då han, åter, 
misslyckas, långt ifrån att söka trösta honom, blott kränker honom med det 
tillmälet, och han nu burit sig åt som en dum hund. Fiendskap innehåller i 
sig visst ingenting just angenämt; när den är öppen, kännes dock däruti 
något chevalereskt: ett visst, som kan döda, men aldrig trampar. Bittrare 
är då denna besynnerliga vänskap, som icke giver sin vän något annat 
alternativ, än att antingen vara ett slags bov, ifall han av publiken 
upptagits väl, men en stympare, ett farhuvud, ifall han råkat illa ut, och 
som följaktligen, i vilken händelse som helst, icke är annat än en fähund. 
När matadorer av detta stränga slag inträffa på en ateljé, är det icke 
gott för mannen, som sitter där med sin pensel, att hålla sina nerver 
tillsammans. Han vet redan utantill allt vad han skall få höra: ypperliga 
råd, ägnade så fullkomligt, som möjligt, att nedslå honom. Straxt vid 
hälsningen går en kramp genom hans kropp vid den varma handtryckning, han 
bekommer, och som är åtföljd av ett snett och glåmigt ögonkast på de under 
hand varande arbetena. Hans hjärta fryser redan vid den anländes 
vänskapsfulla ingress: "nå, vad gör du nu, kära bror? vad håller du på 
med? får jag se! Du måste väl, förJesu skull, kasta ut något annat än 
sist? Jag skall säga, du lyckas icke med hästar; måla i stället hundar!" 
Då artisten är på väg att visa honom, det han i själva verket just målar 
en hund för närvarande, ser bekantskapen därpå med en ännu bedrövligare 
uppsyn och utlåter sig: "det där går aldrig väl, nej! låt bli hundar, du 
förstår bättre att göra oxar! för Guds skull, du gör dig olycklig med den 
där hunden!" Om artisten då, i hopp att fägna sitt besök, visar honom, det 
han på en annan tavla verkligen har att erbjuda en oxe; så blickar den 
andre därpå likt en, som hastigt fått känning av kolik, och utbrister med 
höjd axel: "ja, jag ser! men vilken oxe? gode Gud! du, som är ett geni, 
huru kan du begå sådana sottiser? Här är ju en bestämd lapsus! Finner du 
ej, att din oxe har för korta horn? Ja, du går åt botten, gunås, det är 
alltfor illa. " Artisten anmärker, att oxar här i världen hava horn av 
olika storlek: att han för sitt exemplar av tjur och för den karaktär, han 
lagt i dess huvud, icke räknat på större horn: men att han, vid tecknandet 
av ett nytt kreatur, ganska gärna skall tänka därpå. Detta löfte förslår 
dock icke att lindra syran hos den rådgivande förnäme; han tar sin hatt 
och bjuder farväl med en vemodig, nådig och hopplös blick. Vad gör 
artisten, sedan den andre gått? Med förstört humör för hela dagen, ängslig 
och trumpen, kastar han bort sin pensel, går förtvivlad över sitt 
kammargolv och utbrister slutligen: "att jag misslyckats, som han ständigt 
förutspår, är ganska möjligt, högst troligt; men ännu vissare är, 
att intet medel i världen därtill kan verka säkrare, än just denna djupt 
kränkande behandling, denna intill märgen pinande rådgivning utan sens 
commun. Det är rätt probabelt, att min oxes horn icke äro mästerliga, 
ehuru de i sanning äro sådana, som jag sett tusen bruka: nåväl! fanns då 
ingenting annat på tavlan att se? Men min vän behagade intet annat märka. 
Det är högst möjligt, att jag går till bottnen, såsom han idligen påstår: 
jag tror det själv i dag; ty varifrån skall jag hämta mod och krafter? Och 
om jag slutligen blir så förlorad, så osäll, att jag måste taga till sot 
och krita, för att livnära mig med porträtter å 1 sous, eller stryka plank 
och fönsterposter, månne min vän då skall beklaga mig? bliva mildare emot 
mig? Långt därifrån! Han skall då dagligen underrätta mig om, att jag är 
ett uselt dumhuvud, som nyttjar sot och krita: att jag skulle slå mig 
bättre ut med blyerts eller bister. l stället att gjuta någon olja i min 
själ, skall han nypa mig, hacka på mig, häckla mig och förtala mig än från 
karaktärens, än från konstens sida: och allt under det vänskapsfullaste 
vemod. Vad vill han då i själva verket? Jag begriper honom icke. Är han 
min vän? eller har han för avsikt att fördärva mig? Nej! det har han visst 
icke: han älskar mig verkligen: men han tyckes ej förstå, att man behöver 
andedräkt för att vara artist, såsom för allt annat; och att, om han icke 
önskar min undergång, dock ingen arbetar säkrare därpå. än den, som 
ingiver mig den hemskaste avsmak för arbetet, genom apati i stället för 
sympati. Hade jag förr aldrig stått i varmt förhållande till honom, så 
betydde det ingenting. Icke såra mig min skräddares omdömen över min 
färgläggning, vad helst han säger. Men tortyren av min bäste väns sätt 
behagar mig mindre."

Denna episod-vilken kan betraktas som en liten "skiss" för sig över 
artisters osaliga tillstånd sinsemellan-var mer eller mindre tillämplig 
även på svenskarne; och desse hade icke alltid glada ansikten, när någon 
bekant anlände till deras verkstäder. Men Constantin och Angely syntes dem 
Iyckligtvis alldeles okände. De sågo ut, som om de aldrig försökt sig med 
pensel eller blandat färger på en palett. Man utbredde därföre med högsta 
nöje och förtroende sina saker för deras ögon. Man gick ifrån kammare till 
kammare.

Vi hava redan med några ord omtalat en av de unga männen, vars utseende av 
en liten ängel ifrån början fäste Montmorencys uppmärksamhet. Han fann 
under hans arbeten tecknat det anspråkslösa, vackra namnet Egron.

Han såg på herr Egrons (Lundgrens) tavlor många kvinnofigurer, lena, 
milda, behagliga. Han forskade, med hemlig darrning, om han i någon skulle 
upptäcka hennes drag, som han sökte överallt. "Nej!" viskade han för sig. 
"Den försvunna har icke varit i detta rum: hon har icke här-o Gud!"

Han beundrade i synnerhet ett par av herr Egrons porträtter, utförda med 
en sann och ljuv sentiment. Han sade härvid till sitt klappande hjärta: 
"Gabriele de Mimas har väl icke suttit framför dessa sköna stycken; men de 
hava dock, först av alla, mött Constantins ögon, då han, nyss kommen från 
döden, gick på sin trånande stråt att söka Gabriele och livet: de äro 
dyrbarheter, de äro förebådande andar! De säga mig, att jag hos 
någon-någon målare skall träffa henne. "

25 TJUGUFEMTE KAPITLET.

Det är hon!

Montmorency steg med varma, hoppfulla ögonkast ifrån tavla till tavla; han 
besökte alla målarnes rum. Han besåg herr Wahlboms förträMiga 
pennritningar, och kunde ej annat än hjärtligt bifalla hans livliga 
önskan, att få offra hela sin framtid åt trädsnitt: denna vackra konst, 
som i Europa skall erövra koppargravyrens och litografiens riken. Ägde man 
blott sinne och ädelhet nog, att understödja en man, som herr Wahlbom!

På ett genrestycke, en scen ifrån trettioåriga kriget, utförd av herr 
Ekman, satt en ung riddare i ypperlig dräkt och med dessa vida stövlar, 
som överträffa allt. Framför riddaren stod husets dotter, med en intagande 
täckhet i uppsynen och i en klädebonad av siden, förträffligt målad. 
Angely kunde icke se sig mätt på detta stycke. Han tyckte sig upptäcka 
någonting bortåt sig själv och Victorine. Han ville köpa scenen; men 
artisten undvek hans förslag, med förklarande, att tavlan var bestämd för 
att skickas till huvudstaden i norden, dit den också verkligen kommit.

Montmorency steg fram till ett annat av herr Ekmans arbeten, en ännu icke 
utförd tavla, vars ämne förskrev sig ifrån forntiden. Det var en St. 
Sebastian, men i kvinnlig form. Martyren, en ung flicka, stod bunden vid 
stammen av ett träd: på litet avstånd syntes hennes bödlar med bågar, 
koger och pilar. Man kunde ännu icke urskilja dragen i ansiktet på henne, 
som skulle offras åt döden. Montmorency greps av en halv bävan, och han 
tänkte: "är det Gabriele jag ser i denna martyr? Har hon på den plats, där 
jag själv nu står, sutit framfor duken här, för att åt den skänka spår av 
sitt anlete?" Hans egen blick mörknade av sorg och ovisshet, och han sade 
till herr Ekman: "vore denna tavla färdig, min herre! vore blott hennes 
bild utförd-jag gåve er i napoleoner vad ni begärde i frank. Min herre! är 
denna sköna tanke tecknad efter en modell, eller-"

Nej-ur min fantasi! svarade artisten, själv hänryckt genom den främmandes 
hänryckning.

Montmorency tog sin hatt.
Målaren tillade: jag ärnar ej sluta denna tavla i Paris, jag reser i 
höst till Rom. Där finnas modeller för helgon! Jag hoppas erövra ett 
ansikte åt min pensel!

Montmorency bugade sig, och vid hans artiga "adieu, monsieur! " lade sig 
kring hans mun skimret av en fin melankoli.

När Angely och han åter befunno sig nere på gatan, sade han: "Iycklige 
artister! på er duk flytten I det outsägliga, som slår er blick med 
fortjusning. I erövren det så, och I besitten det! Beklagansvärd är den, 
som flyttar vad han ser, till hjärtat: han fäster det där; men han 
besitter det icke. Tvärtom, det äger honom! Det försvinner ifrån honom, 
men besitter honom ändock. Han drages av det försvunna, och vart skall han 
gå?"

Angely teg. Han förde sin vän framåt Rivoligatan.

"Har du adress till några andra svenskar?" frågade Montmorency. "Jag vet 
icke vari det består, men deras möte är mig välgörande. Jag skulle vilja 
se flere av dem. Jag vet icke vad som säger mig, att jag skall träffa 
Gabriele i något av deras sällskap."

Vi hava ej ännu besökt den märkvärdigaste av alla, anmärkte Alphonse. Vi 
skola gå till la Bienfaisance. Där bor monsieur Vickenberg.

Vägen till denna gata var lång nog. Man måste ända fram till la Madeleine, 
och vek, ett litet stycke ifrån detta härliga, ofulländade tempel, in åt 
rue d'Anjou.

"Beträd icke denna stig utan vördnad!" sade Alphonse Angely, som ville 
försöka att få upp sin vän i en gladare tonart. "Vi bägge av Normandie, 
vi, som i svenskarne högakta avlägsna, stora släktingar, böra en dag 
uppvakta ambassadören, deras ombud i Paris."

Ah!-och han bor här? vid rue d'Anjou?

"I detta hus, Constantin. Läser jag icke rätt?Jo, numero 58. Men man har 
sagt mig, att vi förgäves skulle giva honom gärden av vår hövlighet ännu, 
ty han befinner sig icke för närvarande i Frankrike. "

Skada! det smärtar mig! sade Montmorency och stannade ett ögonblick 
framför porten. Jag ville se denna ädla nation i dess representant. Jag 
ville nedlägga kärleken till mina och hans gemensamma förfäder såsom ett 
offer för hans fötter. Han måste väl en dag återkomma hit igen? Och han 
bor verkligen här, Angely? Men-är då ingen ambassadör i hans ställe, under 
hans frånvaro? Icke till titeln, men till verksamheten åtminstone-jag 
menar till verkligheten-?

Alphonse Angely svarade ej härpå: hans adresser sade intet därom. Men i 
detsamma trädde en man ut ur porten på huset, framför vilket de stodo i 
betraktelser. Han var icke lång, men starkt byggd, och med en uppsyn, full 
av välvilja, artighet, människovänlighet. På det ljusa håret dömde 
de, att han var en svensk. Känslan hänförde dem således, att vid hans 
förbigående hembära honom en hastig, men ganska innerlig hälsning, som 
tycktes innebära, att, då de icke kunde träffa ambassadören själv, gåvo de 
denna svensk sin hyllning i hans ställe. Han besvarade den oväntade 
hövligheten med en likadan .

Alphonse förde sin vän vid slutet av Anjougatan till en passage, som 
genomskar ett hus, och de kommo snart, på andra sidan därom, fram till rue 
de la Bienfaisance. Man drog på klocksträngen i en port: den öppnades. Man 
trädde tvenne trappor upp och befann sig innan kort i en vacker, ljus 
ateljé. Ägaren, herr Vickenberg, satt där framför en av sina stora tavlor 
och komponerade is. Han steg upp och emottog sina gäster på det varmaste.

De första hövlighetsbetygelserna gingo snart över. Montmorency stod 
betagen framför ett månskensstycke av det mest egna behag. Ett tycke av 
silver, en violett charm, dallrade över det hela, såsom om aftonen på den 
av skapelsedagarne, då månen först frambragtes. Ifrån jordens rund hade 
man då icke förr än då sett denna underbara varelse med sina förtrollande 
strålar: och inom konstens värld hade man ej ägt månsken förr än det 
föddes under penseln här.

Men hastigt drogos Constantins ögon ifrån månskensstycket bort till den 
nya tavla, varpå herr Vickenberg som bäst arbetade, när de anlände. Det 
var ett vinterstycke i stor genrestil. Constantin såg här en intagande 
grupp bondfolk åka över en udde, omgiven av mästerlig is. Han påminde sig 
Angelys berättelse, att Gabriele visat sig i skepnaden av det lägsta 
folkets dräkt. "Månne hon icke har sutit modell i detta rum? hos denne 
artist? fått ett litet understöd här? varit originalet för någon av de 
älskvärda bilderna på slädan?" viskade han till sig själv.

Han vågade icke med minsta ord yppa sin hänförelse, av fruktan att, om 
hoppet sloge felt, såra den finkänslige målaren genom utbrottet av sorg. 
Men han granskade figurerna på hans tavla med ögon, som brunno, och hans 
händer sammanknäppte sig själva, där han stod. "Nej-ändå!" sade han 
omsider och drog sig sakta tillbaka. Han sag huru den innerligaste, nästan 
himmelska godlynthet sken ur kvinnoansiktena på herr Vickenbergs 
vinterstycke: de voro blåögda och njöto av röda, fylliga kinder. ''Detta 
är outsägligt vackert," suckade Constantin; "men-men ack! Gabriele har 
icke stått framföre här! Denna artist har tagit skönheten ur sin egen 
själ: han behövde ej en modell."

"En lysande framtid väntar säkert dessa tvenne mästerstycken, min herre!" 
sade Montmorency och grep sin hatt. Han visste icke själv huru sant 
han spådde då. Den första av dessa tavlor har blivit konungens av Sverige, 
den senare konungens av Frankrike.

På den långa soffan mitt under ateljéens stora fönster satt en person, som 
Angely dömde tillhöra herr Vickenbergs nära bekantskaper, emedan han 
förekom mycket ogenerad och höll emellan läpparne munstycket till ett 
omätligt pipskaft, vars syskon syntes stå på en ställning i ett av 
kammarens hörn. Vad som utmärkte denna person var håret, vilket, utan att 
böra heta lockigt egentligen, dock icke kunde frånkännas karaktären av bra 
yvighet. Sedan denne herre länge varit en tyst åhörare, steg han upp och 
deltog i de anländes samtal med värden. Montmorency förklarade avsikten 
med sitt besök, och att han önskade göra alla i Paris varande svenska 
konstnärers bekantskap. Slutligen vände han sig därföre också med en 
förbindlig åtbörd till den obekante från soffan och frågade, om icke även 
han hade en ateljé?

"Nej," svarade han, "jag är intet slags artist. Jag kan ingenting göra 
själv: jag är endast en älskare av måleri, som av poesi och all annan 
konst."

Montmorency såg på honom hastigt och med ett varmt ögonkast. En älskare 
blott? upptog han. Vi äro då lika.

"Men sägen mig, mine herrar," fortfor Constantin efter ett ögonblick, 
"äger den stolta svenska nationen ingen vidare medlem ibland konstvännerna 
i Paris? Jag har gjort ett heligt löfte att besöka dem alla-"

Ett löfte? ett heligt löfte?

"Och tillika ett ljuvt löfte; ett obrottsligt. Det är någonting underbart, 
som gör-en orsak, som det tillåtes mig att fortiga, men som gör-att jag 
vill, att jag skall, att jag måste infinna mig hos dem alla, för att på 
deras verkstäder söka att få se-nog av-finnes ännu någon? "

Den obekante från soffan sade: det är verkligen visst, att en återstår; 
och jag skulle kunna visa vägen till hans närvarande ateljé, ehuru det kan 
bliva något långt härifrån. Vädret är emellertid det vackraste, anmärkte 
han och såg ut genom fönstret.

Vickenberg blickade upp på sin landsman med ett av dessa skämtsamma, men 
till hälften ogillande ögonkast, som tycktes innebära: vad ämnar du nu, 
din putsmakare? Likväl sade han ingenting.

Montmorency inföll: "vägens längd skall, som jag hoppas, oroa ingen av 
oss. Jag skall tvärtom anse mig ganska förbunden för denna ynnest. Jag är 
färdig, om det behagas. " Han och Alphonse Angely gjorde sin komplimang 
för herr Vickenberg, och svensken från soffan tog även avsked av sin vän 
med en munter nick.
Vad som kunna förmå den så kallade "svensken från soffan" till ett 
så oerhört förslag, som det, vilket han nu gick att sätta i verket, är 
obekant; om icke det, att han var en vän av nya, intressanta bekantskaper, 
och hos de bägge unga fransmännen upptäckte någonting, som oemotståndligt 
drog honom till begäret av närmare kännedom, vilket aldrig bättre kunde 
vinnas än under en promenad. När de tre kommit ned på gatan, stannade 
Montmorency, för att inhämta åt vad håll man borde vända sig. Den 
främmande sade: "mine herrar! ären I, som jag, roade av att gå, så låtom 
oss gå; men i annat fall taga vi oss en vagn, ty vi måste så långt bort 
som ända till Pere Lachaise. "

Vad? till trakten av själva den stora parisiska kyrkogården med sina 
fyratiotusen gravvårdar? utbrast Angely.

"Just så. "

Jag, för min del, går ganska gärna till fots, svarade Montmorency. Vädret 
och gatorna äro i dag förträffliga.

Man vandrade således oförskräckt åstad. Man inlät sig i intagande samtal 
om svenskheten och fransyskheten. Man gav varann sina namn, för att desto 
angenämare kunna utväxla tankar. Den obekante hette någonting, som de 
bägge fransmännen naturligtvis ej kunde säga rätt efter, men ganska 
vänskapsfullt, kort och gott gjorde till Cilalma: ett namn, spanskt nog, 
för att i sig dölja simpel svenska. Man gick gata efter gata: man öppnade 
oförställt sina utsikter över måleriets stora framtid i dessa på scener så 
rika tider. Man talade om Leopold Robert, som genom sin raska stil, sin 
djärva naturhärmning gjort en ren furor, och vars figurer ännu som oftast 
litograferades separat till ritétuder; men vilken man icke dess mindre 
måste klandra för det, att han icke brukade någon himmel, som dugde, utan 
allenast en ljus, blågrå, tom, betydelselös fond, som liknade en 
pappersskärm mera än den sanna azuren med sin tjusande horisont. Dock, 
tillade man, detta-att brista på vackert himlavalv-tillhör just tidens 
genre, och utgör dess största fel: finner man icke samma tomma blågråhet 
hos själva Vernet den yngre? Han äger icke heller något firmament av värde 
ovanför sina landskaper, utan blott en ypperligt kopierad jord. Härigenom 
fick man tillfälle att tala om denna artist än vidare; och man förtrodde 
varann anspråkslöst, hurudant verkliga förhållandet var emellan Horace 
Vernet och Scheffer i den stora historiemålningen, särdeles bataljstilen. 
Man utlät sig även över messieurs Winterhalter och Vicq en Baire 
(Vickenberg), från vilken man kom: bägge utlänningar, likasom Scheffer, 
och män, vilke i Frankrike redan erhållit både många penningar och mycket 
pengar.

"Men vad heter då den stora svenska artist, till vars ateljé vi nu gå?" 
frågade Alphonse Angely sin nya vän.
Hjalmar Mörner, svarade främlingen.

"Varuti består hans genre?"

I skarpt sann, nästan vass teckning av människor. I genial uppfattning av 
ansikten.

"Hans verkstad måste vara rätta stället! Han skall hava behövt en vacker 
modell framför sig!" utbrast Montmorency. "O Gabriele, skall jag väl 
ingenstädes upptäcka spåren efter dig? Jo-en aning flyger framför min själ 
på vita vingar och vinkar mig att följa: jag går. "

Promenaden varade flera timmar. När man slutligen på Mandelträdsgatan-rue 
des Amandiers-kom fram till barriären av samma namn, och trädde in genom 
den stora porten till anläggningen Pere Lachaise, sade Montmorency, ej 
utan häpnad: vad? skola vi gå in på själva kyrkogården? var vistas och 
målar då herr Mörner?

Herr Cilalma stannade. "Baron Constantin!" sade han, " jag har att uppbära 
förebråelsen för ett svärmiskt infall. Jag är utlänning och jag bekänner, 
att intet nöje för mig är mera oemotståndligt än det, att lära känna 
personligheter, tillhörande det ädla fransyska folket i synnerhet om de, 
såsom här, av normandiska skäl vilja räkna sig till fränder med oss. Jag 
har därföre vågat denna promenad utan allt annat ändamål, än blott att 
lära känna er, mina herrar!"

Men den store artisten, som vi skulle söka?

"Greve Mörner finns icke bland de levande. Jag tillstår, att jag förlett 
er till en vandring-ledsam för er bägge, men intagande för mig. Likväl har 
jag icke sagt osanning alldeles: jag har talat sanning på mitt sätt. 
Mörner är död; men det är i Paris, som han har skilt sig ifrån oss, och 
han har sin lägerplats häruppe bland hundratusen vänner på Pere Lachaise."

Montmorency slog sitt sorgsna öga emot jorden. Han hade således blivit 
bedragen på sitt tysta, himmelska hopp, att här upptäcka den försvunna.

"Jag har icke alldeles talat osanning," fortfor svensken. "Greve Mörners 
genre var människoteckning, såsom jag sagt. Kyrkogården är hans ateljé."

Montmorency såg upp.

"Mörner är död," fullföljde den andre. "Men om han fortfar som artiSt ännu 
i en skönare värld, dit han gått, så tecknar han också säkert nu vackrare 
gestalter, än han gjorde i tiden. Säkert har han numera serafiska modeller 
på sin verkstad: modeller, som-"

Ha!-o min Gud-min Gud! vad ser jag?-en död? en förklarad? en-eller

Bestört, blek, försagd, hänryckt - stod Montmorency: han ut 
sträckte sina händer: han strök sin hand över 
pannan såsom för att försäkra sig om, att hans ögon talade sanning. Det är 
hon! utropade han, men han kunde ej gå ur stället. "O-det är då ibland 
gravarne jag återser dig? Ar du en ande? vågar jag-vågar jag nalkas?"

Gripen av förvåning följde Alphonse riktningen av sin väns lågande 
ögonkast, för att upptäcka vad han varseblivit. De hade redan inkommit på 
några av de skönaste stigar bland alla de oräkneliga, som slingra sig 
kring marmormonumenterna, stoderna och gravhusen på Pere Lachaise. De voro 
i nejden av Casimir Periers staty, mellan lummiga, laga lövsalar och 
himmelshöga träd av alla de slag, som älska att pryda dödens inhägnader.

Huvudet av en flicka framskymtade på avstånd emellan lövverket. Hon stod 
på knä framför en vård av vit marmor, på vilken överst syntes 
vapenskölden, tillhörande en ätt, som Alphonse ganska väl igenkände. Hon 
var klädd i en lantlig dräkt, lik en frukt- eller blomsterbärerska .

"Fatta dig, Constantin Armand!" sade Angely och tog sin väns hand. "Hon är 
icke död! du ser det. Hon lever och ber."

På min släkts grav!

"Gabriele har måst söka dig där. Hon har hållit dig för död. Hon anser dig 
så ännu."

Alphonse! kan jag våga nalkas-störa-lyssna-o Gud

"Akta dig! "

O Gud? jag är en syndig, en svart, en mörk gestalt på jorden ännu. Och hon 
tror mig vara hos-de vitklädda!

"Akta dig-"

Angely, kvarhåll mig icke

"Stanna-jag ber dig!"

Sakta, men hastigt likväl, som hänryckningen tvang, smög sig Constantin 
bakom träden fram till den Montmorencyska vården. Skymd bakom den, hörde 
han dessa ord ifrån bedjerskans mun. Hon kysste marmorn och sade:

"Jag är glad, att du är död, Constantin! Måtte du ej bland de himmelska, 
där du är, se mig i mitt djup. Oh-måtte du ej se mig bland dina fiender, 
där jag är! Dock måste jag även tacka dem, som låtit fången - mig- en 
gång, innan jag dödas, få gå och kyssa din grav! "

Vad hör jag? Du ånyo en fånge? ropade Montmorency och trädde fram .

"Hu--alla heliga!"

Flickan störtade med dessa ord upp vid åsynen av spöket, som hon såg komma 
fram bakom gravvården. Hon korsade sig för Constan tin: hon flydde 
den älskade med hastig förskräckelse. Under flykten såg hon sig flera 
gånger över axeln med grym förfära--med kärlek. Hon skyndade bort emellan 
träden.

"Gabriele! Gabriele! jag lever," ropade Montmorency. "Tro mig! Tro mig, 
vid levande Gud! jag är icke en död!"

Hon försvann allt längre.

"Stanna! stanna!-vid Gud!-Jag dör, om du icke tror, att jag lever! "

Ett hånskratt besvarade honom ifrån en avlägsen häck, där han sag ett 
antal svartpolisongade män taga Gabriele emellan sig och hastigt föra 
henne bort. Om han icke bedrog sig tyckte han dock, att hon utsträckte ett 
par svaga armar efter honom.

Montmorency med sina bägge vänner skyndade till porten av Père Lachaise. 
Här sågo de en citadine på snabba hjul rulla av. "O varföre kommo vi hit 
till fots?" sade han.

Svensken stod förvånad över det uppträde, vartill han blivit vittne, och 
som han, utan att ana det, nästan kunde sägas hava varit orsaken till. Han 
hade fått se den hastiga skymten av en gestalt, som han sedan aldrig 
glömde.

"Låtom oss skynda i de åkandes spar!" ropade Montmorency. "Vilka voro de? 
Min Gud!"

Jag igenkände ett av dessa ansikten, utbrast Alphonse. Det var malaren 
Gaspard Fenelons.

26 TJUGUSJÄTTE KAPITLET.

Anklagelsen.

"Jag tager på mig hela ansvaret därför! " sade Gaspard Fenelon. De bägge 
buskiga ögonbrynen skilde sig åt, under det han drog upp dem till väldiga 
rynkor i pannan och blickade bistert omkring sig i det lilla, smala, men 
höga valvrummet, där han stod ensam med sin kamrat. "Hippolyte Massillon! 
du skall göra din plikt!" tillade han med en skarp röst.

Jag skall så-inföll den andre hastigt.

"Jag ansvarar för allt!" fortfor Gaspard. "Är Örngillet samlat däruppe i 
domsalongen?"

Ja!

"Alla medlemmarne svartklädde?"

Ja!

"Och våra egentliga örnar försedda med rött bälte?"

Ja!

"Hippolyte! bär bilan under armen avhöljd, såsom hon bör: blank och bred 
som en spegel, däri livet ser sig för sista gången. Var utan tvekan, var 
en man. En man, sådan som förbundet behöver och vill! Frukta ingenting. 
Samhället har sina lagar för sig: förbundet har sina lagar för sig. Vi 
rannsaka, döma och straffa brottslingar inom oss, vi, likasom samhället 
gör hos sig. Offer, säger du? Offer, Hippolyte? Vi hava salar, dit ingen 
tränger, och underjordiska rum, som ingen vet. Har du icke varseblivit 
luckan på golvet i den stora domsalen? Den har icke behövt öppnas förut 
för sådant: men nu! Inunder denna lucka befinner sig ett djupt, vitt, 
stort svalg. Den kropp, som nedstörtas dit, skådar ingen i världen mer. 
Där bredvid är tortyrkammaren, varifrån vi hava ångestropen-"

Jag har sett denna lucka öppnad, avbröt den andre. Jag har sett lågor och 
hört ljud av förtvivlans kval uppstiga därur vid receptionen, då man ifrån 
Egalitairerne, det yttre förbundet, upptages till medlem i det inre och 
egentliga. Skall det utföras bredvid denna lucka. Gaspard?

"Du har skådat lågorna och hört jämrnerropen? De äro hilder av 
människornas lidande under konungadömet! " utropade denne fanatiskt, 
nästan infernaliskt.

Jag har sett dit ned såsom i en brinnande ugn, o Gaspard! svarade 
Massillon .

"Förstå, att en kropp, som levande, halvdöd eller död nedkastas i detta 
flammande djup, förtäres så, att ingen överleva-ingen den minsta-återstår, 
som en dag skulle kunna bära vittne emot oss. Men de, som endast torteras 
i kammaren bredvid, de får leva. Jag har med egen hand själv målat 
kulisserna för den reception, varom du talar. För allt detta är jag 
chefen. Kom-och minns vad du är! "

Jag är bödeln.

"Hippolyte, du är så: men det är icke nog, att vara klädd i dräkt därtill. 
"

Felas mig då något? jag har aldrig varit bödel förr. Jag har, inför Gud! 
aldrig halshuggit någon. Men--jag har sett mig före-- denna hals är liten 
och kan icke göra stort motstånd.

"Gott. Kom."

Fenelon, i en askgrå robe, med svart bälte om livet, trädde förut. Han var 
klädd i anklagarens dräkt. I bältet hängde långa, blanka tänger: symbol av 
de pinligafrågorna, vilka han, till följd av sitt ämbete, hade att göra 
den anklagade och därmed liksom nypa dess själ, ända tills svar eller 
bekännelse utkom. Bältet uppbar i dag fyra tänger, vilket- i systemet av 
den ordenssymbolik, som Gaspard själv uppfunnit-betydde, att han hade fyra 
punkter eller huvudfrågor att framställa mot denna dagens brottsling. 
Kring det svarta, lockiga håret bar han ett vitt band, smalt och av 
sammet: det gick runtom huvudet, och sammanhölls över pannan med en agraff 
av matt silver, kantad med ädelstenar och i form av en sjustjärna. Mitt i 
agraffen sattett stort emaljerat öga, öppet och klart blickande framåt, så 
att när anklagaren under sitt tal stod, och-såsom statuterna för 
ceremonien föreskrevo vid anklagelser-blundade med sina naturliga ögon, 
skulle han se ut såsom om han endast såg med det ena, uppe i pannan. Detta 
betydde, enligt den Gaspardska symboliken: "det tillhör anklagaren, att 
vara blind som människa, men enögd såsom Gud: oväldig, opartisk: lika 
odelaktig av höger, som av vänster."

Den i rött scharlakan klädde bödeln, med sitt breda svärd under armen, 
följde efter, tyst och dyster. Bäggederas dräkt, likasom allt det formella 
statuterna innehöllo, hade, oaktat de denna gång angingo ett juridiskt 
fall, helt och hållet sin prägel av medeltiden; såsom händelsen nästan 
alltid är inom hemliga sällskaper. De bägge förfärlige männen gingo genom 
en lång korridor, och gjorde slutligen sex knackningar, avmätta, men vitt 
och klart ljudande, emedan de sked de på en koppardörr. Denna 
öppnade sig och visade ett rum, tapetserat med svart kläde över väggar, 
tak och golv. I detta rum satt Örngillets högsta, innersta grad församlad.

Efter några inledande högtidligheter, som gåvo "örnarne" (högsta gradens 
medlemmar) begrepp om dagens viktiga ärende, uppmanades förbundets 
"vassaste klo" att framträda. Härmed menades anklagaren. Gaspard Fenelon 
steg fram mitt på golvet och sade:

"Skarpsynte! Bevingade! Genom egna viljor mäktige! befallen mig och sägen, 
om jag skall föra en invigds språk till de invigde, eller om jag far tala 
såsom en människa?"

Tala som människa! svarade sekreteraren på gradens vägnar.

Gaspard slog då sin vida robe litetåt sidorna, hälsade åt alla håll och sade 
med vanlig röst:

"Mine herrar! Det är med smärta jag går att för eder anmäla förfärligheten 
av ett brott, vars snabba och oblidkeliga straffande fordras för 
förbundets eget bestånd. Brottet är av den natur, att det icke kan omtalas 
därute i domsalen i hela förbundets närvaro, emedan de yttre, lägre 
medlemmarne icke känna, varom frågan är inom oss, och således icke heller 
veta vad här är brott. Vi kunna ensamme döma. Men straffet bör verkställas 
därute, så att alla, även Egalitairerne, må se det till varnagel och fasa. 
"

Rätt! svarade ordföranden, pater Ambrose Hyacinthe. Beskriv brottet och 
den brottsliga!

"En flicka, tillhörande de våra, har avfallit ifrån förbundet. För att 
undgå oss, hade hon förklätt sig, och hennes avsikt var, att överändakasta 
vår förnämsta, vår djupaste, vår egentliga huvudplan. Jag har påträffat 
henne såsom frukt- och blomstersäljerska vid Pont des Arts. Hon har låtit 
begagna sig till modell, och JulesJanin har redan genom en feuilleton, full 
av skär täckhet, upphöjt behaget av det under, som flera artister erövrat 
åt sina staffelier. Hon har fruktat och undvikit mig. Men, själv målare 
och bekant med flera av mitt yrke, förstod jag att locka henne till en 
ateljé, där hon icke anade att träffa mig; men där jag ägde att befalla. 
Efter ett eldigt samtal har hon öppet förklarat mig, ej blott att hon 
avsvurit konungamordet, menhören! hören!-att hon med liv och själ ville 
arbeta däremot; och att hon-hören!-redan givit hovet en varning Jag har 
gripit och satt henne i förbundets förvar."

Ett allmänt och dovt ha! hördes i rummet.

Om vem talar du, Gaspard? sade Ambrose med halv stämma.

Gaspard Fenelon höjde sin nacke, i stället att för ordföranden sänka den. 
Han kastade en stolt, vred, nästan fräck blick på Ambrose och inföll:
"Jag säger icke ännu vem hon är. Jag fordrar helgd åt förbundets 
stadgar. Jag fordrar dom, såsom dessa stadgar bjuda, innan den anklagade 
till namn och person göres känd. Endast så skall utslaget fällas utan 
väld. Efteråt-säga våra lagar-skall den anklagade visa sig och försvara 
sig. Kan hon då fria sig för anklagelsen, går domen över henne icke i 
verket: men uttalas måste den förut, utan kännedom och inflytelse av 
personligheter, blott efter brottets art. Har jag rätt? "

Örnarne nickade ett starkt och avgörande bifall.

"Den flicka, varom jag talar, har begått den högsta förbrytelse, som bland 
oss kan göras: hon har för Örngillets utsedda offer yppat, att det hotas, 
och därigenom sökt omintetgöra hela verkan av vår avsikt: hon har på hovet 
uppdagat, att konungens liv är i fara, och huru. Hon har öppet och under 
vrede bekänt detta för mig själv."

Har hon själv redan tillstått brottet? frågade sekreteraren.

"Icke blott bekänt, utan gjort sig en ära därav! " utbrast Gaspard. "Hon 
har högtidligen förklarat mig, att hon, i vad på henne ankommer, skall 
forsvara konungen emot oss. Hon har gått så långt, att hon sagt sig vilja, 
i tal med vem hon råkar, skilja hantverkarnes och frihetens sak ifrån oss, 
ifrån förbundet! Vilket hån! Jag fordrar döden över henne, såsom lagen 
utsätter för rent och oblandat förräderi. "

Örnarne, lågande av hämnd och raseri, nickade ett allmänt och hastigt ja. 
Endast ordföranden syntes hemsk och tveksam.

Sekreteraren, herr Thomas Flechier, anmärkte, att anklagaren ej iakttagit 
statuterna för ceremonien. Han såg väl fyra tänger hänga i hans bälte; men 
han hade icke hört honom anföra sin anklagelse i fyra ordentligt skilda 
punkter. Icke heller hade han blundat, såsom lag förmår, under det han 
anklagade.

Gaspard kastade en blick, full av förakt, på herr Thomas. "Örngillet skall 
icke överse vikten av min utsaga, för dessa formers omgående," sade han. 
"Mine herrar! jag fordrar, att I insen, det edert väl, det hela eder 
tillvaro hotas i sina grundvalar. Om flickan ock är för svag, att skada 
oss genom vad hon kan personligen åstadkomma, är faran dock tillräcklig 
genom de upptäckter, hon har lämnat och kan vidare göra. Jag begär döden 
för henne!"

Men, invände ännu herr Thomas, har väl emot brottslingen den enskilda nåd 
blivit bevisad, som lagen utstakar, och varförinnan dödshugget icke far 
givas?

"Det har skett! " svarade Gaspard Fenelon. "Vår visa lag bjuder, att enär 
den, som hos oss gjort sig saker till döden, icke kan njuta samhällets 
vanliga förmån att bekomma en känd, en synlig grav, utan skall nedstörtas 
i gömslen, täckta av en evig hemlighet; äger den, 
däremot, att utbedja och få sig en önskan före 
avlivandet villfaren, vilken det vara må, som icke strider emot förbundets 
syfte. Denna flicka har haft en älskare, som avlidit. Hon har begärt, 
såsom den enda nåden, att före sin död få besöka hans grav en gång. Det 
har skett. "

Nåden är fulländad! Hon har icke mer att begära, ropade örnarne. Vi 
bifalla! Dödsdom! Dödsdom! Skriv dödsdom, Thomas!

Man steg upp för att gå ut i den stora domsalen, där det allmänna 
förbundet befann sig sammankallat till utomordentligt möte. Fenelon såg 
sig omkring med en segerherres falkblick; i synnerhet mätte han med 
brinnande ögon den i dag märkbart försagde och bleke ordföranden, pater 
Hyacinthe.

Ute i den stora salen fann man förbundet visserligen ganska talrikt, men 
dock något glesare, än vid förriga sammankomster. Alphonse Angely sågs 
icke, och många andre saknades. Gaspard anmärkte detta vid den snabba 
överblick, han kastade på rummet, sitt tillämnade bataljfält; och han 
beslöt använda även detta för sin hemliga avsikt.

Hippolyte Massillon gick högtidligt bort till bakgrunden av salen, och på 
hans vink inträdde fånghärolderne, hållande svarta fanor, som, när de i 
avmätta omgångar slogos ut för luften, visade gula dödskallar och ormar 
kring dem. Tvenne personer, klädde ifrån huvud till fot i eldrött 
scharlakan, liksom Hippolyte själv, ledde emellan sig in ett fruntimmer, 
höljt i vit slöja och med bara fötter. Hon fördes fram till mitten av 
domsalen.

Ambrose Hyacinthe upphöjde sin röst. "I förbundets namn får jag tillsäga 
dig, skarpsynte, bevingade, genom egen vilja mäktige-dig, Örnklo! 
Anklagare, broder Gaspard Fenelon! att av fången taga svar med endast ja 
eller nej på den frågan, om hon erkänner sig hava förrått vår högsta 
hemlighet, samt, i händelse hon nekar vad du sagt, införa henne i den 
högre, slutna graden straxt, till rannsakning där: enär våra lagar bjuda 
tystnad härute över allt det, som bröderne av de lägre graderne icke ännu 
gjort sig delaktige utav."

Ett dovt mummel uppstod i salen. Ambroses anmärkning var grundad i 
statuterna, men icke ägnad att emot honom öka förtroendet. Gaspard såg sig 
omkring på rörelsen: han teg.

Han trädde fram till offret och yttrade med förmildrad röst: "du ämnar väl 
icke i dag i Örngillets närvaro förneka vad du redan har tillstått för 
mig? Du har ju utom förbundets krets yppat förbundets högsta hemlighet?"

Ja-svarade utan tvekan en späd, men klar röst.

"Din dom är fälld. Det fägnar mig, att du för mig i dessa dagar 
förklarat dig nöjd att dö, emedan han, som du älskar, gått ifrån dig 
med livet. Stig fram till gapet på golvet! Bilan väntar dig."

Han uppslog slöjan ifrån flickans huvud och sade, vänd till förbundet: 
"här! skåden hit, alle! Igenkännen I henne? Det är hon, som förråder oss, 
sedan hon sutit ibland oss såsom sinnebilden av det högsta vi sökt, och 
njutit nära gudomlig dyrkan!"

En stum fasa utbredde sig ibland de församlade.

"O Gaspard!" utbrast Gabriele de Mimas och höjde sina sammanknäppta 
händer: "mörda mig icke i dag! Jag är icke nöjd att dö. O Ambrose! o 
Hippolyte! jag vill leva ännu."

Du har bekänt: din dom är fälld, svarade Gaspard.

" Nej--ack nej ! Innan du förde mig till Montmorencys grav, ville jag dö; 
men icke nu! Med sitt sista försvinnande, med sitt tynande rop har han 
försäkrat mig, vid själva graven, att han icke var en vålnad. Jag måste 
tro på honom! jag tror honom! Han är icke död? o min Gud, Constantin 
lever! Och då vill också jag leva!"

Knäböj Bilans makt är större än skönhetens. Hit. Här. Närmare intill 
öppningen. Knäböj nu. Här nere blir i dag din kropps grav. Ditt huvud 
skall nedkastas två dagar efteråt.

Det länge tillbakahållna raseriet i Ambroses bröst gjorde sig luft med 
våld: hans anlete antog en askfärg, som fullkomligt liknade anklagarens 
robe: hans svarta ögon ljungade blixt på blixt, tills slutligen, ej mäktig 
sig själv, han utropade med en röst, som kom domsalen att skälva:

"Usling! håll, Gaspard! I ditt övermått av ursinne, vad vågar du? Vad gör 
du? Vad vill du! Sen!" fortfor han, vänd till förbundet. "Skåden hit! Vem 
av eder känner icke henne? Finns någon, som icke antingen har sett henne 
sitta på örnarnes högaltare i vår sal, såsom den levande bilden av vår 
gud, av friheten? eller skådat henne i den blodiga drabbningen vid 
bulevarderna kämpa för livets sak? Och nu? En man ibland oss, en Gaspard 
Fenelon, vill lägga bilan på ett sådant huvud? vill halshugga friheten 
mitt uti de fries förbund!"

Gaspard gjorde ingen annan rörelse, än att han sakta lät slöjan falla för 
Gabrieles anlete, ända ned till hennes fotter, och gav Hippolyte Massillon 
en oförmärkt vink att genast föra henne avsides. Det gick som jag 
åsyftade! viskade han till sig själv, med en förstulen bifallsnick. Jag 
har lyckats reta denne Ambrose!

Därefter trädde han närmare in åt förbundsmedlemmarnes bänkar: han gick 
med de slags steg, som tillhörde ceremonien n:o 14, och vilket utgjorde en 
signal, att något alldeles nytt nu vore frågan om. Han stannade slutligen 
mitt framför ordföranden, på fyra alnars avstånd, och sade med stark, djup 
stämma:
"En fasan har kommit till Örnnästet och äskar ljud! Får den anlände 
fågeln tala?"

Fasan! röt Ambrose, vad har du att säga åt Örnarne?

Gaspard steg ännu ett ceremoniöst steg framåt, blickade högtidligt omkring 
sig och sade: "jag uppmanar förbundet att se och höra. Jag är anklagaren. 
Jag har i dag påklätt mig askans färg, förbannelsens. Det är först nu jag 
börjar mitt ärende."

Han sammanknäppte sina händer för bröstet, och blundade. Han stod stilla, 
rak, orörlig, som en stod ifrån den egyptiska forntiden. Hans ena öga mitt 
i pannan strålade framåt, stort, klart, strängt. Han upptog sin första 
tång ur bältet, lyfte den emot höjden, öppnade den, utsträckte den emot 
ordföranden och yttrade med monoton hemskhet:

"I sanningens och dödens namn anklagar jag Ambrose Hyacinthe de Ruonville 
för falsk örn! I haven i dag alle hört honom taga hennes försvar, som, 
sedan hon själv utan tvång bekänt sitt förräderi emot förbundet, var dömd 
till döden. Män av Frankrike! veten I grunden? Greve Ruonville är 
konungens man. Han bär mask. Han är Ludvig Filips! "

Ambrose satt stum av förvåning; men den allmänna rörelse, som var på väg 
att utbrista i salen, lade sig åter till gravlik, spänd tystnad, då 
Gaspard ur bältet upptog sin andra tång. Han sade:

"Pater Hyacinthe har varit ute på St. Cloud hos konungen. Han har gjort 
upp sina räkningar med Ludvig Filip. Han har sutit vid nådens bord och 
druckit ur en Orleans' pokal. Män av det förrådda Frankrike! veten I 
grunden? Greve Ruonville har aldrig varit republikens man: han har burit 
sin mask ibland oss alltid och ifrån början. Hören! Han sökte en gång 
inträde i konseljen, med en krigsministers portfölj. En annan föredrogs 
honom: en, som varit och var hans ätts fiende. Ambrose gick gäckad hem och 
svor konungadömets fall. Han gick till oss, men för att hämna sig. Han 
drog republikens handskar på händer, vilka han ännu hellre velat doppa i 
folkets penningar och blod: han planterade trefärgad fana där, som han 
helst nedsatt liljor. Förstån I nu, I män av alla de ädla hantverksslagen! 
Fatten I, varföre Ambrose satt eder i upplopp, men aktat sin egen person 
ifrån striden? Eller såg någon honom på bulevarderna den där dagen? Nej. 
Och har något sedan uträttats: har folkets seger burit någon frukt? Nej. 
Har ordföranden föranstaltat nya gärningar? Nej. Ingenting har tagit 
makten över Alltet! Kaos har slagit rot i upproret! Och varföre? Ty chefen 
är vår huvudförrädare-och sedan han skrämt konungen genom oss, har han 
till högt pris för egen räkning sålt vår sak. "

Ett vilt sorl spred sig kring bänkarne: blott de starkaste hyssningar 
kunde bringa det till tystnad, då Gaspard ur bältet upptog sin 
tredje tång och talade:

" Fransmän! Gäckade ! Jag ber om er uppmärksamhet för att få påminna er 
vad I många gånger sett med egna ögon. Vad haven I väl tänkt vid anblicken 
av den mörkröda, emaljerade blomma i narcissform, denna sköna ros med vita 
strimmor i kanterna, som Gabriele Mimanso burit i sitt skärp, då hon satt 
som frihetens ande på vårt altare? Hören! Greve Ruonville har en dag som 
barn i Toulon fått denna blomma till skänks, till nådeprov av Napoleon 
Buonaparte. Kejsaren var hans barnfantasis avgud. Det är till minne av en 
sådan man hans Gabriele prytt sig med rosen ibland oss! Förstån I? Månne 
härinne sitter någon dold vän av det kejserliga tyranniet? någon 
buonapartist? Nej, vid Gud! lika litet som någon anhängare av Carl X, 
hertigen av Bourdeaux, eller Ludvig Filip d'Orleans. Blott rena 
republikanare måste vila på våra bänkar-och de göra så. Välan! Veten I vad 
Ambrose har menat? Med hjälp av edra armar skulle han göra sig till 
fosterlandets regent, liksom Buonaparte, våldsverkaren: han skulle ånyo 
låta oss se ett den 18 Brumaire. Ny Cromwell i Paris, ville han krossa 
republiken, sedan han på dess skuldror svingat sig upp till sceptern. Jag 
känner detta ur hennes mun, som varit hans medbrottsling och som han 
därföre i dag så varmt försvarat mot förbundets tydliga lag. Han har ej 
ämnat låta kalla sig konung eller kejsare, ej en gång diktator eller 
konsul. Men protektor! Lämnen I bifall härtill? "

Död! Död över protektorn! Död över buonapartisten! Död över den 
napoleontiske bedragaren! hördes allmänt och förskräckligt. Gaspard upptog 
sin sista tång:

"Min fjärde anklagelsepunkt," sade han, "rör vad I skolen kalla mindre: 
det är ett enskilt, ett personligt. Men det skildrar mannen i sin dager, 
och I skolen lyssna därpå. Månn någon av er såg mig, Gaspard Fenelon, på 
bulevarderne den där heliga morgonen, de tappres morgon? Nej, tror jag. 
Ingen varseblev mig! -mig, som dock brinner högre än någon i Paris att få 
spänna min örnklo i juliiusurpationens kadaver. Män av ett förrått 
fosterland! veten I orsaken till mitt uteblivande? Jag har sutit i 
fängelse. Varföre? För ett skämt på gatan till en av mina vänner, som det 
roade mig att kalla en kungskatt, sedan han benämnt mig en blodhund: och 
han blev alls icke ond över det. Men hören! Ambrose Hyacinthe var den, som 
föranstaltade, att till styrelsen kom ryktet om en, vilken brukat 
uttrycket konungens katt såsom skällsord. Jag blev inmanad till svaromål, 
till näpst Och vem befriade mig? Ambrose Hyacinthe skrev en biljett till 
Zangiacomi. Ha, fransoser! lären känna denne man. Sådant var hans 
sätt. Genom mitt fängslande vann han, att stänga mig från den verksamma 
del i företaget, varefter jag trånade; och han avhöll mig ifrån den 
popularitet, som han fruktade se hos mig. Genom mitt befriande ville han 
erövra min själs tacksamhet och alla deras beundran, som icke kände hans 
innerst lagda nät. Min tacksamhet, säger jag? Han skulle ock, vid Gud! 
hava fått den, om icke-om icke Zangiacomi själv visat mig biljetten, och 
under leende upptäckt för mig på vems underrättelser det var, som jag 
blivit insatt. Ha--då föll floret ifrån mina ögon. Den man, som kan handla 
så-tänkte jag. Fransoser! Jag svor-jag svor dyrt i denna stund, att draga 
masken ifrån förrädaren. Det har skett. "

Med dessa ord slöt han sin anklagelse och öppnade sina ögon. De lågade som 
tvenne bloss under det klara, sublima, stillastående ena ögat, som han bar 
mitt i pannan, och vilket helt passionfritt såg på sakerna, till icke 
liten kontrast emot sin ägare. Ursinnig ända till överdrift, sprang 
Gaspard med sin sista tång inpå Ambrose och klippte i luften allt närmare 
och närmare honom, likasom han velat nypa skinnet av hans händer, ur 
ansiktet och från hela kroppen. "Ned!" skrek han. "Ned, ifrån din 
usurperade ordförandestol! Ned, förklädde tyrann! lögnare! bov! Förbundet 
skall i afton välja sig en ny taleman i ditt ställe, och utdriva dig från 
sin gemenskap! dig, som av Ludvig Filip emottagit penningar och syssla, 
eller säkert åtminstone löfte därom. Nog har konungen snillrikt räddat sig 
ifrån dig; men du har blivit bemäktigad av konungen. Ned! ned! så skola vi 
snart i Paris sätta en ny katastrof i verket."

Livliga bifallsrop från bänkarne följde Gaspards tal. Skrik och anföranden 
av alla slag började gå i böljor och stiga ända upp emot domaretaket. Det 
vart uppror i detta för uppror stiftade förbund.

Men just vad Gaspard mest påräknat för sin seger, gjorde honom den 
tvistig, och vägde vågskålen som mest emot honom. Huru oskymtad republikan 
också han i själen var, det må lämnas. Vad han anfört emot Ambrose ägde 
dock ett så sant innehåll, att det måste slå an på alla de närvarande 
eldfängda, radikala männen, vilke i hast insågo, huru gäckade de blivit av 
sin överchef. Men vurmen med tängerna, ögat och hela ordensformalismen, 
vilken Gaspard så högt älskade och till en del själv uppfunnit, nedhöll 
och minskade kraften av hans ord. Det var icke en Louis Blancs enkla 
språk, han fört. Det var någonting oerhört, onaturligt, victorhugoiskt. 
Hans ytterlighet lade i alla hans åtbörder ett visst halvlöjligt, som 
forstörde intrycket av hans patos; och Ambrose erhöll genom flendens 
misslyckat imposanta försvarare hos alla dem, som dömde Gaspard Fenelon 
för charlatan .
Ruonville hade nu, såsom alltid vid dylika fall, ett ögonblick 
slagits av häpnad, sutit stum och försagd. Men han fattade sig snabbt, då 
han såg faran växa till verklighet. Blek, men med hög värdighet, steg han 
upp från sin stol, gick rakt på Gaspard och slog tången ur hans hand, så 
att den for under bänkarne bort till salongens avlägsnaste vägg.

"Jag är född greve, " sade han, "men därav följer dock icke straxt, att 
jag är en bov. Vad jag menat med Frankrike och med eder samtlige, mina 
herrar i förbundet! därom skall en högre makt döma; men jag ingår ej i 
svar emot denne usling, som jag skulle kunna krossa med min fot, om jag ej 
höll mig för god att trampa på ett sådant huvud. "

En talrik flock förbundsmedlemmar samlade sig omkring Ambrose, och man 
läste i deras ögon en tydlig och stark vedervilja emot Gaspard.

"Hippolyte Massillon-Vicomte de Nanterre!" ropade Ruonville med befallande 
och klangfull röst.

Bödeln nalkades ödmjukt till greven, och man såg kring hans mun dragningen 
av ett litet välbehag över att få höra sitt rätta namn. Han gjorde en 
artig och vördnadsfull gest med bilan.

"Vicomte!" fortfor den andre, "er utstyrsel passar ej illa till det jag 
vill be er om. Tag edra fångknektar därborta till hjälp; gack och grip 
skurken här! denna bankruttör till målare, denna niding med ord från 
rännstenarne!"

Ett högt och besynnerligt sorl hördes, med ogillande av den för starka 
påminnelsen om grevlighet i Ambroses förhastade uttryck. Flockarne 
glesnade omkring honom och samlade sig nu i stället tätare hos Gaspard 
Fenelon.

Ruonville, med ännu högre och starkare stämma, utbrast: "vad? Murrar man? 
Ser jag rätt, Hippolyte Massillon-du tvekar? Gå, säger jag! Är du icke 
nöjd med befallningen ifrån förbundets huvudman, så bjuder jag dig-i 
konungens namn-att du fängslar denne upprorsstiftare. Sätt honom därnere, 
du vet. Du skall ansvara mig för hans person med ditt huvud!"

En is for över hela förbundet. Det är således "i konungens namn" han 
tilltalar oss? Gaspard har haft rätt! Alla armar voro vid denna tanke 
färdiga att lyfta sig: Ambrose såg sig ensam.

Men sådan är trollmakten av en aristokratisk, hög gestalt, även mitt i 
deras krets, som i sina tänkesätt djupt förakta den, och så förlamande 
verkar konunganamnet på de mest upproriske, att hela samlingen för ett 
ögonblick stod stum, orörlig, slagen: man lät Ruonville gå oskadd fram 
genom skarorna.
Han nalkades den trakt av salen, där Gabriele 
de Mimas stod. "Ovärdige!" sade han för sig själv med hög harm, då han såg 
på henne: "de hava avklätt och blottat sådana fötter?"

Vid påminnelsen härom drog Gabriele med jungfrulig skygghet sina små 
fotter ännu närmare under sig, och sökte dölja dem med flikar av den långa 
slöjan. Men emot det svartklädda golvet kunde deras vithet icke undgå att 
blända ändå.

"Kom! " sade Ambrose och tog hennes hand. "Låtom oss lämna detta 
rövarnäste. "

Hon följde honom.

När han med det rov, han tagit ifrån förbundet, redan var genom dörren för 
att gå ut åt korridorerna, hade Gaspard Fenelon och alla skarorna hunnit 
hämta sig. Under höga verop och förbannelser stormade de efter.

Men han hade vikit in åt den del av huset, där dörren gick upp för ett 
rum, vartill endast han ägde nyckeln. Det var hans enskilda kammare, hans 
arkiv. När han dit inkommit, riglade han dörren efter sig och log åt 
förbundsvännerna utanföre. De avlägsnade sig, under löfte att minnas 
honom. Det blev tyst.

"Sitt, Gabriele!" sade Ambrose. "Du behöver det. Du har lidit grymt! du är 
utmattad, förstörd . "

Den olyckliga nedlutade sig på en stol.

"Även jag känner mig skakad," fortfor han. "Sitt ner med lugn, Gabriele de 
Mimas! Vi hava icke sett varann alltsedan-men detta är icke stunden för 
förebråelser. Avlägg din slöja! du bör andas. "

Hon suckade djupt. Hon slog slöjan ifrån sitt bleka ansikte och såg sig 
omkring i rummet.

"Gabriele! din puls är orolig och häftig. Lugna dig! Du behöver något-även 
jag behöver något för att vederfå mig."

Za Maïmas dotter satt vid det lilla marmorbordet i arkivet, och hon hörde 
knappt vad Ambrose talade till henne. Hemska tankar på hennes mor och på 
vad hon en afton, just i detta rum, just vid detta bord, blivit delaktig 
utav, upptogo henne.

Greven gick till ett hörnskåp och uppläste dess dörr. Såsom han ofta 
tillbragte hela dagar i detta sitt avskilda, ensliga arbetsrum, hade han 
också i detta skåp flere seigneuriala bekvämligheter. Det var utrustat, om 
ej såsom ett litet apotek, dock som ett etui i stort för de finaste och 
utsöktaste saker, insatta i lådor och fack av ebenholts med elfenben. Man 
såg där icke blott silverskålar och skedar, utan även flaskor och 
essensbuteljer.

Ambrose tog en flaska och hällde i ett glas. Han gick fram till 
flickan, som, med armbågen stödd emot bordet och pannan djupt lutad 
i sin hand, satt full av sorg och minnen.

"Gabriele!" sade han och räckte henne glaset, "drick! du skall finna dig 
styrkt härav. "

Hon störtade upp med en hastig tanke. Hon satte sin lilla hand framför sig 
emot glaset. Jag är icke törstig! sade hon.

"O---himmel! " utbrast Ambrose. En värme, likt feber, göt sig över hans 
ansikte, och hans ögon skeno som en förklarads, ovanför kinder, likt en 
satans.

"Gabriele-jag förstår dig! O grymma, grymma stund! Din mor är hämnad nu, 
och genom detta blott!"

"Men du skall icke skåda på mig som på ett missfoster. Se hit och döm, om 
aqua tophana finns häri! " Han satte glaset till sin mun och nedsväljde 
drycken i en blink.

"Du--frukta sådant för dig av mig? Tortyr ifrån avgrunden! O straff! o 
anklagelse! " Han störtade ned för hennes fötter och såg upp i hennes 
ansikte för att skönja, om icke ändock något, om icke den ringaste blick 
av sol funnes, ned på honom.

Hon stod tyst. Ur hennes ögon gick blott en blick av vämjelse, och hon 
vred sitt huvud åt sidan.

Ambrose kände hjärtat krampaktigt sammandragas i bröstet. Han sökte få 
taga en av Gabrieles händer att kyssa; men hon drog dem bägge undan och 
upphöjde dem över sitt hår.

Ej mäktig sig själv, nedlutade Ambrose sitt huvud till golvet. "Tack 
Gaspard! " sade han sakta för sig och med en röst, som liknade halvkvävt 
vansinne. "För detta avtäckta, avklädda, skära, vita har jag likväl att 
tacka dig! " Han kysste en av Gabrieles fötter.

27 TJUGUSJUNDE KAPITLET.

Återseendet i palatset.

"Vad jag önskar? frågar du; och jag skall svara? O om jag visste, med 
visshet visste-men jag vet det icke. Och huru skall jag få veta det? "

Gabriele såg sig omkring med kvalfulla, vilda, förstörda blickar. "O var 
det en vålnad blott jag såg? Lever du, Constantin, på jorden ännu? Innan 
Gaspard hade bevisat mig förbundets nåd, den enda och sista före domens 
utförande, och lät mig gå till graven, var jag så nöjd att dö; ty jag 
visste mig komma till Constantins rum, som Madonnan bett sin Son bereda åt 
honom. Men nu - ack Ambrose! " utropade hon och såg upp, "du kan, allenast 
du vill! Vilken vrå av den stora, kalla staden känner icke du? Huru många 
kan icke du sända ut efter kunskaper? Så skaffa mig ett säkert svar, om 
Montmorency lever: det är vad jag önskar! Något mer begär jag icke: något 
annat behov har jag icke! Men ett säkert svar, hör duvid Guds Son! Giv mig 
detta, och jag-skall-villfara-dinönskan-ha! För mig knäfaller du? Mig 
pryder du med pärlor? Men jag är din fånge! och du släpper mig icke ut ur 
palatset, dit du har fört mig! Mig besvärjer du, att få kalla-Mig vill du 
kalla-O vad hjälper det mig, att sitta här i det skönaste, med purpur och 
siden prunkande rum? Dessa speglar från golv till tak och vida som väggar, 
vad visa de mig? Slavinnan. Fången ser jag i glaset, men icke henne, på 
vilken du vill slösa de falskaste titlar. Huru lycklig var jag ej, då jag 
gick på gatorna i en fruktbärerskas, blomstersäljerskas dräkt? Marken var 
smutsig under mina fötter då, och jag trädde ej på mattor av gobeläng; men 
i skyarne stod Constantin för mina ögon. Var söker jag honom nu? Jag vet 
icke, om jag skall fråga himmelen efter honom, eller jorden, eller-"

Avgrunden! slöt Ambrose med en djup, kall, förfärlig ton.

"Gud! vilket ord vågar du?"

Om en rättvis Gud lever, fortfor Ambrose, så måste kvinnorövaren, tjuven, 
förrädaren gå till mörkrets boningar.

"Du vågar tala så-till mig?"
Gabriele de Mimas! jag upprepar vad jag har sagt; och jag skall säga 
om det tre gånger. Jag skall upprepa det inför den heliga jungfrun, inför 
Gud och inför dig själv. Constantin de Montmorency var en tjuv-en tjuv-en 
tjuv! Och om en rättvis ande härskar ovan sol, måne och jord, så måste det 
icke vara i ljusets boningar han insläppt honom, som min kula träffade. 
Gabriele! du tillhörde mig, innan du såg Constantin; och han har stulit 
dig ifrån mig. Jag förbannar honom!

"Men din kula har icke dödat honom. Han lever!"

Blott i din tomma dröm. Gaspard Fenelon, denna lögnens furie, har själv 
sagt mig, den där dagen innan jag ännu brutit med förbundet och övergivit 
forräderiets örnnäste; han har sagt mig, att han sett en skymt av baron 
Montmorency: just därföre är jag så mycket vissare på hans död. Ty Fenelon 
skulle ej hava yttrat det, om det varit sanning.

"Han lever då icke?"

Greve Ruonville dröjde några sekunder, för att låta Gabriele utandas sina 
djupa suckar och, om möjligt, lätta sitt bröst. Därefter talade han åter. 
"Madame de Mimas! se er omkring i dessa rum, som äro edra. Befall vad ni 
önskar, om något saknas ännu! Bed blott icke om det omöjliga, att få gå 
ut, få lämna mig, få fly. "

"O Constantin! Constantin! andas du icke alls mer på jorden?"

Men nämn då icke detta förhatliga namn! ropade Ruonville och återhöll med 
möda den åska, som satt i hans ögonvrår. Vad rättigheter har väl denne 
fallne yngling över er, madame? Förtjänar icke jag, som först såg er och 
som ni först såg-eller, må jag då tiga om mig: men förtjänar icke detta 
palats, att ni fäller en blick av ynnest därpå? Se er omkring ändock i 
dessa rum! Intet öga i världen har skådat speglarne, guldet, damasten, 
gobelängsmattorna, vaserna, alabasterkaminerna i denna våning-ty ingen har 
fatt inträda-förr än ni satte er fot inom dessa dörrar. Mörker härskade 
över den nya skapelsen, innan solen besteg dess horisont. O, detta palats 
var en tom värld, var en öcken full av natt och dimmor: och det skall vara 
så än, om icke ni, såsom ljuset i denna natur, vill kasta glans över dess 
purpur. Gabriele de Mimas, bliv dagern här! Jag ber er därom! på mina knän 
bönfaller jag: med mitt ansikte mot jorden ännu en gång-tusen, tusen 
gånger!-hör mig! hör mig blott nu!

"Men säg-huru kunde han komma bort ifrån trädet, där mördarne lade honom i 
Boulognerskogen-"

Ha! hon hör ingenting! hon ser ingenting!

"Constantin," fortfor Gabriele i sin sakta fantasi för sig själv, "jag 
skall säga dig, huru jag gör. Jag dödar mig, och då blir jag en ande 
. Då skall jag kunna se, både vad som är i himmelen och på jorden; och jag 
skall då upptäcka i vilkendera världen du är. Jag skalljag skall. Nu-nu 
kan jag blott se allt-allt vad jorden har: men intet-intet-intet mer!"

Gabriele, bringa mig ej till vansinne! jag kunde i en stund av ryslig 
glömska

"Låt se: ja. Ambrose!"

Ruonville sprang upp ifrån ottomanen vid det milda ljud, han i hast förnam 
ifrån Gabrieles läppar. Förtjusad av det sätt, varpå han hörde henne nämna 
hans namn, nedböjde han sig för henne och sade:

Madame! finns det något här, som ni värdigas befalla?

"Ambrose," fortsatte hon, "giv mig handen och för mig omkring i dessa rum: 
efter det ändock är så-att-jag-skall bliva härskarinnan-här. Jag bör se mig 
om bättre i min boning. Är det icke förmiddag nu? Det är väl en vecka, 
eller-minns mitt huvud orätt?-en dag och en natt är det väl fullt, sedan 
du lät föra mig ifrån det förrädiska sällskapets hemvist hit till ditt 
Ruonvilleska palats? Här är ganska-vackert!"

Hon steg med dessa ord upp i sin deshabille av ljusblått sarge de soie; 
och såsom hon ännu blott var klädd för morgonen, föllo de mörka lockarne 
ut över halsen och sidensargeskuldrorna, utan något annat behag

Ambrose tog hennes hand. Men hon själv förde honom ifrån ottomanen fram 
till den största trymåen.

"En spegel-rätt vacker!" sade hon.

Därinne i vita galleriet äro glasen ännu bättre, högre, klarare, svarade 
han, knappt mäktig sin glädje över att få höra henne tala om dessa ämnen.

"Vi skola gå ditin," anmärkte hon. "Men lät oss spegla oss här först. Och 
det är verkligen Amenaide de Tirlemont, som utverkat allt? "

Icke allt: på långt när icke allt, svarade greven. Det är möjligt, att hon 
inlett ärendet: gjort Hans Maj:t uppmärksam på en glömd fortjänst. Men jag 
har själv

"På St. Cloud?"

Först på St. Cloud, den där dagen. Men det var obetydligt. Jag har sedan 
uppvaktat i Tuilerierna.

"Och du är redan nämnd?"

Icke nämnd. Men jag har Hans Maj:ts bestämda löfte, att bliva prefekt i 
departementet Gironde. Madame de Mimas! O-bliv min grevinna! Bourdeaux är 
en stor och skön stad. Den blir vårt residens, avlägset ifrån Paris, 
långt bort ifrån oro och alla minnen.

"Jag förstår icke detta glas i spegeln, Ambrose? Det måste vara något fel 
i glaset?"

Jag inser icke er mening, sköna Gabriele. Detta glas kan icke hava något 
fel, ehuru det är gammalt och tillhört familjen såsom ett dyrbart 
historiskt minne. Denna spegel har en gång sutit i en vägg på ett kungligt 
slott; det där slottet med sitt märkvärdiga torn, mitt emot Fontainebleau, 
där Henry IV levde sa sälla dagar med Gabriele d'Estrees, Skåda hit, 
madame de Mimas: Gabriele d'Estrees har speglat sig här! Vid hennes död 
svor konungen, att intet kvinnligt behag mer skulle få måla sig i detta 
glas: han hängde ett tjockt krusflor däröver. Under revolutionen bröts 
spegeln lös ifrån väggen och såldes av fanatiske terrorister. Den inköptes 
av min far, men har stått obrukad, tills jag lät ordna denna våning i 
hopp, någongång, om er ynnest. Gabriele! Se mig en gång så, som jag 
förtjänar. Jag vet, att ni anser mig hava varit brottslig; och många flere 
än ni, om de kände en och annan av mina gärningar, 
skulle anse mig för en djup förbrytare. Men-Gabriele!-blicka omkring er i 
historien: se på raden av alla desse stora konungar, eller på de män, som 
svingat sig upp därtill! Vad harjag gjort, som icke de begått? och som 
varje stor man måste göra, för att bliva stor? Var då mild, Gabriele! Jag 
är ingen niding, vid Gud jag tillhör ej den råa horisonten. Jag är adlig: 
och jag giver mig själv det vittnesbörd, att jag förtjänade vara konung. 
Jag vill icke berömma mig. Jag vet ganska väl, att jag är en enigmatisk 
natur: jag förstår mig ofta icke själv: jag kan icke se ända ned i mitt 
eget bröst, alltid. Huru mycket mindre kunna då andre forska rätt över mig 
och förstå mig? Ack Gabriele, vore människorna uppriktiga, så skulle de 
finna alla, de skulle erkänna alla, att de äro ävenså gåtolika, ehuru på 
annat sätt, kanske, än jag. Vem på jorden är icke ett dubbelväsende? Huru 
besynnerligt inskränkta förefalla mig icke då deras omdömen, som vilja 
uträkna en människa likt ett geometriskt problem: tro sig kunna säga vad 
som karaktären tillhör att kunna, att vara, att göra; eller ej. Vem vågar 
vet-a vad knappt Gud själv--O Gabriele, hör! jag skall säga vad som lett 
mig in på min bana. Jag är en man av ära: jag vågar påstå, av hög, av 
adlig ära: och jag har sårats av en skymf, en djup skymf. Gabriele! jag 
har blivit förbigången. Vet du vad detta är? I Afrika har man icke begrepp 
därom. Förut-älskade, idealiska flicka!-förut, innan jag retades, var jag 
en man med blott slumrande krafter; och aldrig anade jag då vad jag en dag 
skulle komma att företaga, utkasta, utföra. Jag levde för skön konst, 
såsom det tillhör en man av börd: det vill säga, jag uppehöll mig dock ej 
så länge vid ett ämne, att jag helt och hållet gjorde något därav: sådant 
tillhör artisterna, de lägre, arbetarne i den 
täcka konsten. Jag var en konung i detta rike: jag roade mig att göra 
snabba utkast blott: och skulle ej sedan min politiska stråt hava begynt, 
så hade jag säkert omkring mig sällat ett halvt dussin av dessa 
hantverkare i måleri och skaldskap, jag menar dessa så kallade artister, 
vilka fått i detalj, i det lilla, i det yttersta åt mig föra ut vad jag 
med ett par genialiska ord satt i esquisse. Sa gör en konung. Begrip då, 
Gabriele, att man i en bättre, i en sann dager bör skåda mig-ack! Nu har 
jag övergivit all mörk, all farlig politik: jag får överlämna mig helt och 
hållet åt min älskade poesi; får bliva regent i den, i stället för i 
Frankrike. Jag har försonat mig med konungen. Bliv min grevinna! Vilken 
härlig framtid? Jag speglar mig i den, liksom i detta glas. Värdigas ännu 
en gång kasta edra sköna ögon i en spegel, som en konung ägt före mig, och 
säkert, såsom jag nu, stått mången gång framför den med sin Gabriele. 
Madame de Mimas! jag svär er, att ni är den andra Gabriele, näst efter-ni 
är den första efter tvåhundra år

"Tyst Ambrose! " sade hon och upplyfte sitt huvud liksom ur en långvarig 
dröm; "tyst! tyst! gör ingen ed! En osynlig hör oss: en, som står bredvid 
oss här. Detta glas är icke riktigt-icke riktigt-"

Men-jag förstår icke?

"Ser jag ej tvenne där i spegeln? Mitt framför mig? Helt nära?Jag borde då 
känna igen dem. Den ena gestalten är ett fruntimmer! jag tycker, att det 
är jag: har jag orätt?"

Gud!

"Men vem är han vid min sida, Ambrose? Jag ser en stolt, manligt vacker 
skepnad. Ett ädelt hår ligger över en välvd, hög panna. Jag ser i hans 
huvud ögon med en skär glans-de skåda just nu ur spegeln hit på mig-"

Smickrad, sade Ruonville med en halv röst: madame de Mimas! Ni skulle ej 
hava så svårt, som ni säger, att igenkänna originalet till denna bild, om 
ni icke hade den hårda ovanan, att aldrig värdigas se på mig själv.

Han ämnade få sitt skämt betalat med någon ny fin och svärmisk courtoisie 
ifrån sin brud, och vände sig därföre hastigt ifrån glaset till henne. Med 
häpnad trädde han ett steg tillbaka. Över Gabrieles anlete låg åter 
hastigt detta uttryck av den hemskaste köld: hennes ögon brunno av detta 
sublimt fasansfulla förakt. Hon stod så blek som en genia ifrån den andra 
världen. Hon höjde sitt pekfinger emot Ambroses bild i spegeln, och sade 
åt honom vid sin sida:

"Betrakta dock själv, min herre, huru detta glas kan ljuga!"

En hastig frossa, en aning om något började fatta Ruonville.

"Ja"-fortfor hon med samma oblidkeliga ögonkast på bilden, och med 
samma stämma-"nu forändras väl hans utseende något, och han slår ned sina 
blickar. Men se-han höjer dem åter! Han ser på mig! Nej, det är icke 
möjligt-det är icke möjligt! Vilken ädelhet, vilken fruktan i hans blick?"

O

"Säg, var skådar jag på honom förrädarens drag? Var har du gömt dem, 
spegel! Icke var det med dessa ögon Ambrose såg på banditerne, då han 
lejde dem att gå till Blida i sköna Afrika, o Gud-för att-"

Ha--

"Ja, det är rätt, bild! Nu liknar det sig bättre. Med den där fasan i 
ansiktet måste Ambrose hava stått, när han utdelade dolkarne till-mord i 
den oskyldiga, dunkla skogen. Nej-vad ser jag? Nej, nu börjar du ljuga 
åter! Du höjer blickarne uppåt! du sammanknäpper dina händer! Akta dig! 
Låt bli! Låt bli! Det där är icke mera Ambrose! O ögonlock, varför öppna 
ni er så? Edra ögon, inunder, få icke skåda emot himmelen; ty så hava 
aldrig Ambroses ögon gjort. "

Vid Guds nåd! Vid ditt egna hopp om salighet

Gabrieles tankar hade redan satt hennes kinder i lågor, och ur ögonen 
sköto dessa viggar av hat. "Var har du," ropade hon med utsträckt hand mot 
fantomen i den stora spegeln, "var har du ormarne i ditt har, lögnare du, 
som trampat din egen sak, frihetens heliga sak, och knäböjt inför en 
konung? Konungen har varit oskyldig; ty han har varit konung och gjort som 
han gjort. Men du-du-Ve! Jag rader dig att hava bleka kinder! infallna 
skall du hava dem som en gravruin! Jag säger dig det! Infallna och 
kritvita, som en dödad mans -jag befaller dig det! Sjunk in i djupa hålor, 
ni ögon där! Minns väl, att ni tillhör en demon! Så-ja, böj dig 
tillsammans djupt, du skepnad! Begrip, att du är stoftet av den högsta 
niding! Bliv kalk, det du är! Och stå icke och ljug med hår, med vackra 
drag-med en människas drag-oh-som också bedrogo mig en dag, att fara ifrån 
mitt eget land till dödens och giftets rike."

Nog! Nog!

"O ve, Ambrose! se dit, se dit på bilden! ser du, att han nu står och 
skådar på dig själv: han förbannar dig till djupet. "

Gabriele! sade Ruonville och stapplade mot en stol; säg blott du, att icke 
du förbannar mig! Nåd! Nåd! En enda-sista nåd-säg, att du iorlater mig, om 
du kan? Men du kan det icke.

"Ambrose,'' svarade hon. åter med den milda, tjusande rösten: '' jag 
förbannar dig icke. Men en finnes, som gör det. "

Jag tror och ber till Madonnan!
" Han heter Ambrose. Han välver dig ned i den svarta sjön, varöver 
inga stjärnor stå. Bed honom vara nådig emot dig, om han kan! Jag känner 
honom icke rätt: jag vet icke vad han kan. Bed honom! bed honom, Ambrose!"

Ruonville böjde huvudet ned emot sitt bröst. Med en röst av den djupaste 
förfäran, utbrast han till sig själv:

"Jag är förbannad! " Han sammanknäppte sina händer och stirrade framfor 
sig med rysning och fasa.

Gabriele knäböjde med en oförklarlig hänförelse. Aven hon sammanknäppte 
sina händer. Hon viskade tyst: "bed mera, hör du! bed mera! bed på annat 
sätt-!

Jag är förbannad! utbrast han ånyo, med en ännu hemskare blick ned på sig 
själv. Förbannad på jorden! Förbannad i him

"Ts! ts, ande! du har icke alldeles rätt att säga så om Ambrose. I 
himmelen? du vet det icke så väl ändå. Hör på mig, osynlige! jag kan nämna 
en god och vacker gärning för dig. Han mötte en gång på landsvägen en ung 
kvinna, mycket olycklig, mycket fattig: hon hade förlorat allt, sin enda 
vän, sitt hjärtas liv. Hon bar en tung, tung fruktkorg på sitt huvud, och 
den nedtyngde hennes späda hals. Han gav icke henne en sous, såsom man 
brukar, utan två femfrankstycken. Detta var ädelt: han kände icke den 
kvinna, åt vilken han gav en så stor gåva."

Kval ur avgrunden! utropade Ruonville. Det var icke av ädelmod, han gjorde 
denna usla gåva: det var till belöning för att hon visade honom vägen 
efter hans förmodade rov!

"Ts! ts, osynlige! du har icke rätt att säga så om Ambrose; du vet det 
icke så väl. Jag såg med en hastig skymt in i hans ögon, då han gav sin 
gåva. Det var icke blott för rovets skull och till belöning. Jag såg 
blixtsnabbt in i hans blick. Det var till hälften av ädelmod-"

Nej, säger jag!

"Jo, ande. Det var till tredjedelen av ädelmod-"

Gabriele! så du talar till mig? Är det möjligt?

"Ts! ts! avbryt ej. Tala icke till mig, utan till Ambrose. Bed honom! bed 
mera, mera!"

O vad skall jag bönfalla om?

"Bed Ambrose vara barmhärtig emot dig och icke tvinga dig ifrån avskyvärd 
gärning till ny avskyvärd gärning. Bed honom, av nåd, icke föra dig till 
djupet av den svarta sjö, däröver inga stjärnor stå. "

Den stackars flickan låg ännu på knä i sin mystiska, nästan himmelska 
godhet emot en varelse, vars person hon likväl hatade så outsägligt. 
Strida tårar föllo ur Ambroses ansikte. Han satt i sin purpur 
bergère till hälften lutad över henne, som knäböjd stod framfor 
honom på mattan, mitt över ett i finaste gobelängsvävnad utfort stycke ur 
den Hel. Skrift; och det såg ut som han fick kyssa hennes hand. Dörren 
gick upp till rummet, och husets primaservante, mademoiselle Seraphine, 
inträdde till hälften, under det hon på tröskeln fortfor att samtala med en 
person utanföre, som hon ledsagade. "Var så god och stig in, stig in, " 
sade hon. "Det var för väl, att vi en gång till i livet sammanträffade i 
Palais Royal och i Passage Colbert; ja, var det så. Jag kan nu bevisa 
mademoiselle de Mimas, att ni lever, som hon aldrig vill tro. Och jag 
skall hålla mitt löfte till er, som ni knappt ansåg mig vilja redligt 
uppfylla, tror jag: att visa er, var hon finns. Var så god--"

Constantin de Montmorency steg in. Vid den scen, som slog hans blickar, 
stannade han fastvuxen vid dörren.

Vad ser jag? Ni lever? Himmel, jag tackar dig för ett mord mindre! 
utropade greve Ruonville och sprang upp. Ni lever då verkligen, baron de 
Montmorency!

"Nej!" sade Constantin, med ögon, som fulla av smärta gingo ifrån Gabriele 
till Ambrose och ifrån Ambrose till Gabriele. "Jag lever icke."

28 TJUGUÅTTONDE KAPITLET.

Utmaningen .

Seraphine stod även betagen av häpnad över det hon vid sitt inträde i 
rummet tyckt sig varsebliva emellan Ambrose och Gabriele. Men med hastig 
beslutsamhet utropade hon: "herr baron de Montmorency! tro icke edra ögon: 
hon älskar icke greve Ruonville. Jag ansvarar för vad jag säger-hon 
föraktar honom alldeles obeskrivligt!" tillade Seraphine, ehuru hennes 
egen känsla var på väg att försäkra henne, det hon måhända något bedrog 
sig, och att det hon bedyrade för Constantin mera bestod i vad hon själv 
önskade, än i verkligheten .

Vid Seraphines besynnerliga ord störtade Gabriele upp med en outsäglig 
fasa. Hon ämnade skynda till Constantin. Men då hon sag honom sta orörlig 
vid dörren, greps hon av den mest isande känsla, vilken blott ökades av de 
hemska ord, han själv fällt, då han försäkrade sig vara död. Hon förmådde 
icke gå längre än på halva golvet, hon neddignade på knä, sammanknäppte 
sina händer, höjde dem emot Constantin och stirrade på honom med lagande 
ögonkast: hon tycktes vilja säga allt, och yttrade intet.

Constantin, i stället att flyga i hennes armar eller till hennes fötter, 
fortfor i sin förfärande tystnad; och den enda rörelse han visade, var att 
han en gång, knappt märkbart, skakade på huvudet.

"Vad vill allt detta säga?" utbrast Ambrose. "Stig upp, madame de Mimas! 
för Guds skull-vad har ni då att bönfalla om? Manne det skall vara om 
ursäkt ni tror er behöva bedja?"

Inför den Heliga Jungfrun! Ja! ropade Seraphine som emellertid med 
genomträngande ögon, likt nålstyng, betraktat Ambroses och Gabrieles 
ansikten. Ja, jag ser ganska väl huru det är, upprepade hon med 
svartsjukans hela harm. O Ambrose! Du har alltid varit förrädisk: på dig 
litade jag icke; men på henne trodde jag: på hennes avsmak, på hennes höga 
trofasthet och vedervilja emot dig hade jag byggt något-o store Gud! 
Scraphine satte bägge sina händer för ansiktet och började gråta 
överljutt. O grymma, grymma Gabriele! fortfor hon. Dig, som jag gjort så 
mycket gott! Dig. som jag frälst ur fängelse och från döden! Dig, 
som jag slutligen i dag tänkte förskaffa den största av all mänsklig 
glädje och föra din älskare i dina armar! Du betalar mig på detta sätt? du 
belönar mig med kärlek till-honom!

Gabriele sprang upp från golvet. Hon satte handen framför sin bleka kind 
och emot Seraphine, likasom till ett värn. Hennes blick uttryckte den 
högsta avsky, det bittraste förakt.

"Vad fordrar ni då, Montmorency?" ropade Ambrose. "Vad är er mening? ert 
ärende? För vad har ni besökt oss. "

"Jag fordrar-greve Ruonville!" sade Constantin och utsträckte sin hand; 
"jag fordrar en ny och en bättre måttad kula. Oh-ve honom, som lärde er 
att skjuta. Hade ni träffat rätt, den gången! Min Gud! då vore jag borta 
nu, och den saliga tro, vari jag levde en gång, hade följt mig. "

Ni manar således ut mig? Välan! Jag är färdig, svarade Ambrose. Vill ni 
välja plats, tid och vapen?

"Välj ni; ty ni är den utmanande, och jag är den, som har att hämna-"

Nej ! sade Gabriele. Livet hade slutligen återgivit hennes bröst någon del 
av sin värme: en viss tavla av stolthet tycktes vilja uppmåla sig över 
hennes panna. Med steg, nära liknande en prinsessas, trädde hon fram emot 
Constantin och upprepade: nej! du har intet att hämna: intet!

"Ha-madame! " utbrast Montmorency och drog sig litet skygg åt sidan. Han 
slog handen på sitt värjfäste och fortfor: "jag talar nu i min egen, i min 
enskilda sak. "

"O mademoiselle de Mimas!" sade Seraphine högt snyftande, "allt ville jag 
forlåta er. Hur mycket som helst skulle ni hava fått gråta, det ursäktade 
jag er av innersta hjärta! var som helst skulle ni hava fått stå på knä, 
det brydde jag mig icke om. Men att gråta i samma rum och i samma stund, 
som Ambrose? Och i hans sällskap? Att knäböja hos honom! vid hans fot! 
Nej-nej-säger jag-"

Gabriele stod stum och kall som döden: hennes huvud syntes vilja sänka sig 
emot bröstet. Ingen i hela det praktfulla, hemska paradrummet vågade bryta 
tystnaden.

Efter ett ögonblick upphöjde hon pannan åter, såg emot gipsmålningen i 
taket, likasom sökte hon himmelen, tycktes fatta sitt beslut, gick fram 
till Ambrose och tog hans hand. Ett liks blekhet drog sig över Constantins 
anlete, då han såg denna hennes åtbörd.

Gabriele höll ännu Ambroses hand, såg honom ömt bedjande upp i ansiktet 
och sade: "herr greve! jag har att anhålla hos er om ett ord! blott ett 
enda, ett enda litet ord-"
Vid den himmelska blick hon kastade på honom, 
kunde Ambrose endast med största möda återhålla utbrottet av sin känsla. 
"Inför den Heliga Jungfrun!" utbrast han, "vilket ord befaller ni av mig?"

Jag begär, sade hon, ett ord av den renaste, den oförställt heligaste 
sanning.

"Jag svär, att giva er det!"

Gabriele fortfor: jag vill icke påminna er om allt, varom vi nyss samtalat 
i detta rum; om allt-framför dessa speglar. O herr greve! utsägblott ett, 
men klart och tydligt, inför Constantin Montmorency: förklara allenast 
ett, som ni djupt och odödligt vet uti er egen själ--

"Vad, min Gud?"

Att jag hatar er! sade hon med varm högtidlighet. Att jag av hela mitt 
liv, av all min själ hatar er. Säg blott detta! men ack-utsäg det stadigt 
och klart.

"Ha- madame!" utbrast Ruonville och drog sig med hastig blekhet tillbaka. 
Han slog handen på sitt hjärta och fortfor: "jag kan icke säga vad ni 
begär! "

Ambrose de Ruonville-inföll Seraphine, under fortfarande djupa 
snyftningar-allt kunde jag förlåta dig! Du skulle i all tid kunnat låta 
bli att kyssa min hand; det hade jag ursäktat. Du skulle kunna hava kysst 
vilken annans hand som helst, o Gud, det skulle jag också hava förlåtit. 
Men-hennes?-ah! utropade hon med en eld av nytt och alldeles 
utomordentligt slag, likasom om hon i hast påmint sig någonting. Ambrose! 
Ambrose! tror du icke, att jag vet vad jag vet? Själv har du lärt mig 
speja i nyckelhål, lyssna, spana: själv har du befallt mig smyga i 
Gabrieles fät, sämre än förbannelsens skugga. Så smaka nu frukten av din 
lärdom: jag har spejat, Ambrose! spejat! Tror du icke, att den 
hemlighetsfulla dag, då du smög dig till Blommornas Grav, till Gabriele, 
där hon låg på sin bädd-slumrandeohöljd-Ambrose! var viss, att en stod 
utanför fängelsets dörr, vid nyckelhålet, en-som hörde-och som såg!

Constantin måste draga sig till den närmast vid dörren stående 
stolskarmen. Han måste stödja sig, måste till hälften sätta sig.

Dock var det i detta ögonblick, som den mest himmelska uppsyn göt sig över 
Gabrieles hela anlete, och hon gjorde vad hon aldrig i världen trott sig 
komma att göra. Hon gick fram till Seraphine, sammanknäppte sina händer 
och knäföll.

"O Seraphine! " sade hon, "de himmelska tackar jag! Jag har då ägt ett 
vittne? ett vittne över Ambrose och mig? ett vittne över denna stund i 
Blommornas Grav! Seraphine"-utropade hon med en hänryckning, som gränsade 
till vildhet, "säg, vad såg du? Omtala! Jag -jag har aldrig kunnat göra 
något för dig: jag har varit fattig, fattig.
Men jag torde en dag få smycken, Seraphine! begär smaragder! fordra 
diamanter! säg ditt pris! men tala och beskriv: vad såg och hörde du? "

Seraphine drog sig litet tillbaka ifrån den knäböjande och svarade med 
kall, väsande stämma: "jag såg, att Ambrose bjöd dig sin dolk och bad dig 
giva sig döden, om du icke ville älska honom. Vad gjorde du då? Du kastade 
bort dolken i fängelsets yttersta vrå. Detta var ett tydligt språk nog: 
ett svar, tycker jag. "

Ah--gruvliga! utbrast Gabriele; men hon upphörde ej att ligga på knä.

Seraphine fortfor: "vid en punkt i samtalet förklarade Ambrose-- under 
skämt, måste jag tro-att han avsvurit fruntimmer. Vad svarade Gabriele då? 
Hon sade till honom med samma skämt: menedare! du skall aldrig upphöra att 
älsk--"

Constantin syntes skaka i bergeren av purpurdamast, där han satt sig. En 
allt djupare blekhet tog hans kinder: hans panna föll emot bröstet .

Ambrose de Ruonville steg fram på golvet. Han såg på Montmorency. Han 
vände sig bort. "Seraphine!" sade han högt, men med en vackrare röst än 
nånsin: "du talar sanning! sanning i vartenda av dina ord-o Gud, 
Seraphine, hur du ljuger!"

Han stod en liten stund tyst, likasom tveksam. Slutligen flög ett skimmer, 
en glans av alldeles eget slag över hans ögon; han gick fram till 
Gabriele, tog hennes hand, reste henne upp och förde henne till Constantin 
.

"Montmorency! " sade Ambrose, "tro-tro på mig! jag svär och bedyrar infor 
Guds levande väsen: denna flicka hatar mig-djupt och outsägligt. "

Oh-Ambrose! utbrast Constantin och sprang upp. En hög rodnad färgade hans 
kinder och han fortfor: har någon i Frankrike brutit sitt ord så ofta och 
så förfärligt som ni, Ambrose? Nej! ingen människa, ingen lögnare har gått 
längre. Och jag skall tro er i denna stund? Ack nej. Henne-henne, o 
Gud!-henne tager jag ej av edra händer. Men giv mig min kula! den är dock 
min-och henne fordrar jag av er--

"Montmorency?" avbröt Ruonville. Åter sade han: "Montmorency! vet och 
betänk vad ni säger. Förstå mig och er själv. Och fatta denna stund! Tro 
mig eller tro mig icke: jag är till börden pär av Frankrike och ni är 
själv av det ädlaste blod. En man av ära bör förstå en annan. Men gör ni 
det ej-sa begrip åtminstone, att ett hjärta, som genomborrar sig själv, 
ljuger icke i den stunden."

Montmorency såg upp.
"Constantin Armand!" fortfor Ambrose, "se hit på mig och på denna 
flicka. Jag älskar henne--ha, vad uttalade mina läppar?-- älskar? jag 
brinner för henne. Hennes ägande vore min högsta, min enda himmel: för 
hennes skull har jag begått----men tyst, o hjärta; det är nog. Förstå då, 
baron Constantin, att det är icke skämt, om jag vrider dolken omkring i 
mitt eget bröst--baron Montmorency

Han kunde icke styra sig längre: han sprang fram emot Constantin. "Bort 
med alla bojor! alla titlar! alla föraktliga namn!" ropade han hastigt, 
med en eld, som över alla hans anletsdrag göt glorian av den högsta 
hänförelse: han grep Constantins hand, skakade den djärvt, starkt, nästan 
krampaktigt, och utbrast: "Montmorency! jag kallar dig du, ty också du 
tillbedjer denna ängel, och vi äro bröder i vår dyrkan! Vi äro av samma 
religion! Men du är lyckligare än jag: tro mig, tro mig: hon älskar 
dig!----Constantin, min förfärligaste fiende! min vän! Ett skall du 
villfara mig: vill du, så kastar jag mig här ned på knä för dig, blott du 
gör mig till viljes och litar på mig en enda gång. Ty jag vill icke, att 
hon skall lida av ett så grymt missförstånd. Var säker, att också jag kan 
tala sanning: och jag bedyrar dig, att Gabriele hatar mig!"

Gabriele såg upp på Ambrose med ett ögonkast, fullt av den högsta värme, 
innerlighet, tacksamhet, nästan beundran.

Constantin märkte hennes blick, och han missforstod den.

"Ambrose!" ropade han med stark röst och kastade sin handske fram emot 
honom på golvet. "Tag upp! Jag utmanar dig till döden. Du fordrar, att jag 
skall tro ditt ord. Så vet, förrädare ! det är icke sed i Montmorencys 
ätt, att tro på någon, som utsträckt mordisk hand emot sin egen konung. 
Den, som kan detta, han kan allt."

Constantin! svarade Ruonville, du vet mycket; men dock icke allt. Jag har 
försonat mig med konungen: jag har avsvurit packets sak.

"Ha? du är då en dubbel förrädare!" ropade Constantin, gick med avsky ett 
steg tillbaka, likasom han ej fördrog andedräkten från ett missfoster, och 
upphöjde handen, pekande på Ambroses hjärta. "Ve dig!" sade han med hemsk 
vrede. "Jag är en Montmorency, är konungens man, och förbannar dig 
sjufalt. Men vore jag ock just en folkets man, så skulle jag förbanna dig 
sju och sjuttiofalt! Fege usling, har du också övergivit den fattiga, låga 
massans sak? Låt min handske ligga på golvet: du är icke värdig att taga 
upp den. Håll! Låt den ligga, säger jag! Pack? Du vågar? du fördristar dig 
tala om pack? Du avskum av adel, du är sämre än dräggen av folket. Och du 
har försonat dig med konungen? Haha! Jag lyckönskar dig: du blir snart i 
tillfälle att bevisa din nya trohet; ty därborta i St. Antoine är man 
redan ånyo uppe. Stora flockar av dina nya fiender, hantverkarne, 
äro i dag samlade: jag hörde själv på avstånd gnyet av den begynnande 
striden, när jag gick hit: denna strid, som säkert blir ännu skarpare än 
någon hittills. Paris står för andra gången i lågor för din skull! Så låt 
då se, du konungens man, att du skyndar dit bort. Bulevarderna vänta att 
få se dina bragder--vänta att få se, huru du hugger ned och mördar dessa 
olycklige, som du själv en dag satt i rörelse. "

På så grymt bittra ord hade Ruonville intet svar. Han stod mållös, 
försagd, blek: han vågade ej kasta sitt öga upp på Montmorency: han 
fruktade att få se Gud och sitt samvete i personlig gestalt.

I stället syntes hans blickar med stort begär vila vid den på golvet ett 
stycke ifrån honom liggande utmaningshandsken. Han liksom brann av den 
önskan, att åtminstone vara så mycket värd, som att få taga upp den. Men 
han tordes icke.

"Nåd! nåd!" hördes med en fin, sakta, en blott halv andedräkt ifrån 
Gabrieles läppar. Men till vilken hon ställde denna bön--om det var till 
Gud, eller till Montmorency--det kunde man icke inse av hennes uppåt 
riktade tårfyllda ögonkast. Och för vilken hon bad om nåd--om det var för 
Ambrose, eller för sig--det kunde ingen höra.

En stund av den djupaste förkrosselse gick förbi. Det såg ut som om 
Constantin med falkblickar mättade sig vid åsynen av Ruonvilles 
sammanfallande, försjunkande, mot golvet tynande gestalt. Dock varade det 
icke länge förrän en värme av högt och innerligt slag sammandrog sig över 
Constantins ansikte. Måhända skulle tårar hava utbrustit ur hans ögon, om 
han icke bemannat sig själv för att tala.

"Greve Ambrose!" sade han, "tag upp min handske! Du är värdig därtill. Du 
har dock en själ--jag ser det--en själ, som kan smälta av blygsel inför 
Gud--tag upp! "

En glans av himmel sprang över Ambroses ögon: han bojde sig ned och tog 
upp Montmorencys handske. "Jag är färdig!" sade han. "Var råkas vi?"

Ambrose! Du äger att bestämma.

"Välan! I hantverkarnes läger: mitt ibland dessa mina forna vänner--i en 
sådan spetsgård--må det ske. Vi hava där en gemensam vän, Alphonse Angely: 
må han bereda oss en plats för envig, välja oss vapen och giva oss 
sekundanter. Ar du nöjd härmed?"

Jag är nöjd, svarade Montmorency. Och tiden?

"I morgon förmiddag klockan 11."

Vare sagt!

"Men med ett villkor, Montmorency! Duellen får icke sluta förr, än en av 
oss ligger på platsen. Ty på annat sätt kan detta kval, denna brand 
icke svalkas. Går du in därpå?"

Det är sagt.

Ambrose gick fram till Montmorency med en gästfri värds hela öppenhet. 
"Imorgon," sade han, "är den ena av oss icke till, men den andre är 
lycklig då och fri från sitt livs fiende. Så låt oss i dag vara vänner, 
medan tid ännu är. Dröj hos mig detta dygn! Vi skola skicka en biljett 
till Angely och han skall ordna allt åt oss för morgondagen. Skriv, 
Constantin; han skall bättre tro dig, än mig: men skriv härinne hos mig 
med min penna och på mitt papper. O Montmorency, i morgon är allt--allt 
gott! Du skall få draga värjan för att hämna din kärlek, vilken du tror, 
att du behöver hämna. O Gud, visste du vad jag vet--"

Jag vet vad du vet! avbröt Montmorency. Det är icke för min kärlek, jag 
har utmanat dig, fortfor han med tonen av den djupaste smärta. Gabriele 
står här--hon är fri--hon har valt--och jag äger intet mer att hämnas 
över. Hon också sagt mig det själv helt nyss. Nej, Ambrose! Men vet--jag 
har en ed att fylla. Jag har svurit en dag, att utkräva vedergällning för 
mordet på Gabrieles föräldrar. Det är därföre jag utmanar dig, Ambrose 
Hyacinthe. Det är slut med mig. Det är icke för Gabrieles skull eller för 
mig jag drar värjan: hon har berövat mig denna rättighet. Det är för 
hennes mördade far och mor!

"O himmel"--utbrast Gabriele och störtade fram till Constantin. Hon sökte 
få taga en av hans händer.

Men Constantin drog sig hastigt undan: han lyfte sina armar i höjden, upp 
över sitt hår, över sitt huvud.
TREDJE DELEN 
29 TJUGUNIONDE KAPITLET.

Begynnelsen till nya upplopp.

Människosjälen är i själva verket ett underbart väsende; och då vi nu stå 
på övergången till denna drams tredje akt, roar det oss att först en gång 
kasta blicken litet tillbaka på det föregående och uppriktigt fråga 
läsaren, om icke åtskilligt, för att hava tilldragit sig i nittonde 
seklet, förekommit honom ovanligt, nästan besynnerligt? Det kan 
visserligen ej nekas, att när man tänker närmare på tilldragelsernas natur 
och inre sammanhang, hava de sin osvikliga förklaringsgrund; och allt 
upplöser sig för blicken, så att verkligen intet står osant framför en 
snillrik och grundlig betraktares ögon. Men detta hindrar icke, det 
händelserna hava över sig dragen av trettonhundratalets karaktär, ehuru 
mitt upp i ett tidevarv, som tillhör oss. Någonting så märkvärdigt blir 
icke fattigt blott genom huvudpersonens, Gabrieles, dubbla lynne, så att 
då hon, mauritansk till hälften av sitt blod, såg sig inkommen i stridens 
tumult på bulevarderna, det vilda, det carnivora tog överhanden, och hon 
förde sabel och pistol dristigare, mera mördande, än någon annan fransyska 
eller ens europeiska måhända skulle hava gjort. Den allmänna, 
entusiastiska jäsning, varuti något så i sig själv förfärligt, som ett 
upplopp, försätter varje sinne, förklarar likväl mer än allt annat, 
varföre människor då hänföras att handla på ett ovanligt, tvärhugget, 
utomordentligt sätt. Skarpa motsatser uppträda, och motsägelser i 
vardagliga förhållanden bliva här inga motsägelser. Man kan fråga, huru 
Gabriele, sedan hon inom sig blivit övertygad om konung Ludvig Filips 
oskuld i hennes faders död, längre kunde låta bruka sig som ett vektyg i 
upprorsmakares händer? Hon var också icke längre ett verktyg: hon blev 
anförarinnan. Denna flicka hade under förbundssammankomsterna hört så 
mycket om hantverksklassernas förtryck och om samhällets ställning, att 
hon ganska naturligt hänfördes av sin känsla att kämpa till lidandes och 
undertrycktas bästa, även sedan hon icke mer skulle vilja höja sin arm 
emot konungen; ty hon visste, att tyranniet över de lägsta massorna kom 
ifrån andra håll. Hon deltog således i striden med värmen av en ung själ, 
som går i döden för livets skull. Fången, befriad, så ånyo fången 
och åter befriad, måste en flicka, som hon, utan släkt och fädernesland 
här, utan anhöriga och egentligt hem, irra omkring i den stora staden på 
ett sätt, till utseendet mera felikt, än mänskligt. Men slutligen hade ett 
oförmodat slag, djupare och smärtfullare än något föregående, bragt allt 
ifrån entusiasmens och den upproriska överdriftens svindlande höjder ned 
till det rent mänskliga, det jordiskt naturliga och enkla igen. Vilket 
slag?

Då hon nalkats Constantin för att få taga hans hand och med en himmelsk 
blick, mera än med ord, övertyga honom, huru orätt han tänkt emot 
henne--vad hade han då gjort? Han hade upplyft sin hand ifrån henne; han 
hade nekat henne detta, som han i en annan stund skulle hava ansett för 
sin högsta fortjusning att få tillåta.

En hastig köld, en känsla lik vanmaktens, utbredde sig då i Gabrieles 
bröst. Han älskar dig icke mera? är det möjligt? viskade en röst, full av 
frågande häpnad, till hennes hjärta. Han tror mig hava övergått till 
Ambroses strand!

I detta ögonblick stod hon på jorden. Hon var nedstörtad ifrån all sin 
förra poesis höga tempeltinnar. Hon var icke en fe längre, ej svävande lik 
en vision, ej en ande på besök ifrån azuren. Hon var en olycklig, ung 
kvinna.

I detta ögonblick skulle hon ej hava kunnat gå ut i någon strid, ej anföra 
den ringaste skara, ej stiga till häst. Hon hade förut med glädje och rask 
tillförsikt trätt krigets och mordets öden till mötes; ty hon ville dö 
då--såsom hon utbrast iJuliennes lilla kammare--hon ansåg Constantin själv 
för avliden, och hon genom sitt eget fall hoppades komma till hemmen i den 
nya, eviga värld, dit han hade gått. Men nu--nu visste hon, att Constantin 
var kvar på jorden, men ack --han undvek henne! Nu vågade hon icke dö, 
icke gå ut i någon kamp för att falla. Ty leva ville hon och måste hon 
vilja--så länge --tills den hemska villfarelsen skingrat sitt töcken ifrån 
Constantins panna, och hon återfunne sin sol i hans hjärta. Om det var 
möjligt!

Hon kastade en förlorad och svävande blick i rummet: hon mötte Ambroses 
öga, och tyckte sig hastigt däri förmärka skimret av något förstulet, i 
bottnen förrädiskt, som på det egnaste sätt motsade allt det öppna, 
ädelmodiga och högsinta, som han nyss talat till Constantin.

En ny snö föll över Gabrieles själ härvid. Hon hade ett ögonblick 
hänryckts av en viss beundran även för Ambrose, vid hans frimodiga, eldiga 
bekännelser om henne. Nu förekom det henne--snabbt, men otvetydigt--att 
Ambrose aldrig ett ögonblick varit någon annan, än den han alltid var; och 
att själva hans intagande, storhjärtade öppenhet intet vidare utgjort, än 
en fint, en tagen form, ett spel, ett fransyskt sätt, att förtjusa 
henne med och att bedåra själva Constantin, om det ginge an.

O smärta utan namn, att ingen kärlek mera hoppas på! ingen beundran fä 
hysa! Då står foten fullkomligt nere i stoftets region, och hjärtat 
klappar icke högt, det slår knappt lågt. Det är stilla, tyst, dött i 
bröstet; och andedräkten höres icke alls, om ej likt en rädd suck, bävande 
att låta sig förmärkas, av fruktan att möta hån, hat, köld. Fantasiens 
guldvinge ligger avbränd; blott ett liv utan liv är kvar.

Med vacklande och osäkra steg trädde Gabriele fram till Seraphine. "Jag 
vet, att även du hatar mig, " sade hon. "Men du har också aldrig älskat 
mig! Ditt hat--ack--lat det fortfara. För mig blott härifrån! bort ur 
detta rum! ut ur denna våning! Led mig: jag kan icke gå. Giv mig, att få 
sitta i en liten kammare hos dig--få förgås-- få osedd bortdofta."

Mademoiselle Seraphine tog Gabriele under armen. Hon rördes: hon--kanske 
till och med något ännu mer--hon fann ganska klokt, att föra Gabriele 
bort, i fall tillfälle kunde givas, att skilja henne alldeles ur greve 
Ruonvilles grannskap. För honom låddes hon vid bortgåendet emellertid 
såsom om hon blott förde Gabriele upp till sin egen, vid palatsets inre 
gård belägna kammare.

När de bägge flickorna kommit dit upp för sig själva, och Gabriele under 
en djup suck satt sig, sade Seraphine med en slug blick: "Sörj icke, 
mademoiselle de Mimas! följ mitt råd och sörj icke alls, såvida det är en 
sanning, att ni icke älskar greve Ruonville. Ty hyser ni ännu en önskan om 
något outsägligt ifrån er ädle vän, Constantin, så vet, att jag såg, då vi 
lämnade det sköna förmaket, huru baron Montmorency kastade efter oss de 
anmärkningsvärdaste ögon, och han torde nog älska er, fastän han, också 
efter min tanke, gör ganska rätt uti att vara djupt förbittrad över den 
ställning, varuti han såg er, då han trädde in. "

Gabriele lämnade ingen stor uppmärksamhet åt dessa ord, vilka hon ansåg 
mera härflyta ur Seraphines begär att skilja henne ifrån Ambrose, än 
grunda sig på något verkligt, som hon varseblivit hos Constantin. Hon 
svarade blott: "Jag måste lämna detta palats, Seraphine. Och du skall 
biträda mig häruti. "

Förträffligt! utbrast den andra. Jag skulle kunna säga, att detta alldeles 
överrensstämmer med mina egna önskningar. Men tillåt mig likväl av gammal 
bekantskap fråga: vart ämnar ni begiva er?

Gabriele blickade ned emot golvet, med tveksamma, ovissa, stirrande 
ögonkast. "Låt se," sade hon. "Jag vet icke," tillade hon dock strax 
därpå. "Intet hus, ingen port, ingen dörr, den minsta, öppnar sig för mig. 
O jag skall då åter--"
Hon avbröts genom ankomsten av en person, som med ett lätt behag 
vred om nyckeln och steg in. Det var Seraphine Gluggos syster, Victorine; 
och det är verkligen visst, att inträdandet av detta glada, men därföre 
icke mindre känslofulla fruntimmer verkade högst välgörande på de nästan 
spökaktigt förstämda bägge damerna i rummet. Victorine var visserligen, 
till följe av sin ställning i det allmänna, såsom blott förestånderska för 
en bodhandel, ganska obetydlig; men hon skilde sig från sin syster 
Seraphine genom det ädla och vackra i sin hållning. Hon liknade ett fint 
och angenämt Scherzo vid sidan av ett Furioso, som hennes syster i sanning 
kunde förtjäna kallas. Hennes ögon tindrade, och hela anletet 
tillkännagav, huru upprymd hon kände sig över någonting.

"Jag har kommit hit för att söka er," sade hon. "Vet du icke vad som står 
på, min syster?"

Nej ! så sant jag lever, om jag har de ringaste begrepp om det minsta.

"Så låt mig berätta dig, att massorna åter äro samlade! samlade i flockar, 
som likna sig till att snart bliva miljoner; jag åtminstone räknar dem 
icke mer efter tusental. Det blir ånyo i dag en stor dag, o madame de 
Mimas! och ni står här så stilla? så lugn?"

Jag är beredd att genast gå härifrån, svarade Gabriele.

"Nu påminner jag mig! " utbrast Seraphine. "Sade icke baron de Montmorency 
själv, att han på sin promenad i dag hade hört buller? Det är väl vid 
Bastiljplatsen och kanalen, som de tappra, allsmäktiga bröderna från St. 
Antoine församlat sig? Är det icke så, min syster?"

Det är någonting besynnerligt med massorna därborta, svarade Victorine. De 
synas tätt, tjockt, ja vulkaniskt hopskockade; och slåss, kämpa, segra 
skola de såsom St. Michaëls drabanter, därpå kan en äkta pariserska icke 
tvivla. Men--

"Nåväl?" utropade Seraphine med nyfikenhet.

De vänta på, att--jag vet icke.

"Det kan jag föreställa mig. De vänta på, att få se sina fiender så 
talrika framfor sig, att det kan bliva en värdig massaker utav. Ty icke är 
det anständigt att göra blodbad på några lumpna par hundrade. Sådan har 
min tanke alltid varit. "

Du kan hava rätt, inföll systern, på vars panna, då hon vände den åt 
sidan, ett visst obehag över Seraphines otyglade vildhet tycktes hastigt 
skimra fram. Det är likväl något annat, de tappra gossarne i dag vänta på, 
fortfor hon.

"De hava kanske ingen god anförare, sedan Brimoire stupat? Det är vad som 
våller! det är illa. Jag måste säga dig, Victorine, att om du gått hit för 
att vinna greve Ruonville eller förmår honom träda ut i spetsen för 
dina Antoininer, så kommer du förgäves. Han--men lika gott!"

Alldeles icke, svarade Victorine. Folket har en den ädlaste, vackraste, 
förträffligaste anförare i dag.

"Och han heter?"

Alphonse Angely!

"Aha han? Don Alonzo. Han gör under av tapperhet, jag vet. Han slår män 
till jorden: han skördar dem, som vore de blott späda nattvioler; och även 
fruntimmer besegrar han."

Victorine slog ögonkastet och kinden åt sidan, med en liten rodnad av 
täckaste slag. Men hastigt såg hon ånyo framåt med en uppsyn, sa frisk, så 
heroisk och ändå god, att den bar vittne om det renaste samvete. "Låt oss 
icke tala om detta", sade hon. "Alphonse Angely är en ädel man? han har en 
tapper, han har en stor själ, Seraphine! Men jag, som är ute och går i 
dag--ty, du förstår nog, att man har den klokheten att stänga sin butik i 
Palais Royal, då man väntar ett upplopp, en betydande emeute--jag, med få 
ord, ville gå upp och se hur det var med dig, min goda vän. Ifall du vill 
skynda ut och se pa, i tid, så kan jag skaffa dig en bättre plats än sist. 
Åtminstone skall du icke behöva stå och skåda ifrån ett fönster sex 
trappor upp, i sällskap med en näsvis och tilltagsen monsieur Christophle 
Paillot. "

Näsvis och--tilltagsen? Å, jag skall icke säga.

"Jag tycker alldeles icke om Paillot."

Det behöver du också icke, Victorine. Det är så mycket mera onödigt, som 
det tjänar till ingenting att tycka om honom, skall jag säga dig.

"Och du kommer ut med nu, syster Seraphine?"

Nej, svarade denna, litet bitande. Jag kan icke lämna Ruonvilleska 
palatset i dag. Greven är hemma, och blir hemma. Och så har han främmande. 
Jag behövs här, skall jag säga dig, Victorine. Du vet icke vad som 
förestår i morgon, du. Du tänker blott på dina älskade bulevardbataljer. 
Å, min syster! Vi, här, vi tänka litet högre

upp numera.

"Du talar, som om du i hast blivit rojalist, kära du? det låter, som om du 
föraktade våra fattiga, goda hantverkare?"

Jag förakta? Vi, här i palatset, rojalister? Nåväl! Men nej, Victorine, 
låt oss icke tala politik. Dock skall jag säga dig--jag skall berätta 
dig--jag skall omtala för dig något om greven, som--ts! ts!--som jag icke 
vill nämna ett ord om.

"Så mycket bättre," svarade Victorine, a sin sida också litet stött. Hon 
nalkades Gabriele, som blek, förstämd, utan att dela samtalet, satt sig 
borta vid ett fönster, höll näsduken i sin hand och stödde 
huvudet däremot.

"Mademoiselle! ni stannar då också inne på denna märkvärdiga dag? Också 
ni? " sade Victorine med en åtbörd, som liknade en frågande, en ganska 
ödmjuk nigning.

J ag? stanna här? Nej ! svarade Gabriele och steg upp. Bästa Victorine! 
stackars mitt huvud! mitt huvud! visste du vad som här har hänt. 
Vart--vart skall jag gå? Tyst! det faller mig något in. Jag går ut med 
dig. Jag följer dig, fast icke i blodbadet.

"Kom! Det är väl tänkt! det skall bli det rätta," utbrast Victorine. "Min 
syster är butter och elak ibland. Hon förtjänar att vara en skugga. Men 
följ denna gång ut med mig, mademoiselle Gabriele, och ni skall hava en 
vänligare följeslagarinna, än mången gång förut. "

Seraphine Gluggo svarade ingenting på dessa infall. Hon såg mera tankfull 
än elak ut. Hon torde väl ock haft mycket nog att överlägga om för sin 
greve, och för morgondagen. Likväl förmådde hon över sig, att ej yppa det 
ringaste ord. Hon biträdde--ånyo med stor artighet--Gabriele vid 
påsättandet av sidenkappan och hatten. Mademoiselle var snart färdig. Med 
vacklande steg nalkades hon Victorine och tog henne under armen.

De gingo ut bägge tillsammans. Ännu i själva porten var Gabriele på väg 
att hejda sig, störta upp för trapporna tillbaka, kasta sig för 
Constantins fötter och anropa honom, att, då han nu icke längre älskade 
henne, åtminstone skona sig själv för faran av en duell mot en så mäktig 
och skicklig motståndare, som Ambrose. Vilken kvinnlig svaghet, vilken 
osäkerhet hade icke i hast bemäktigat sig denna flicka? Hon, som för en 
kort tid sedan oförskräckt skådat så mycken död omkring sig, hon skulle 
nu frukta och bäva så? Men --hennes hjärta levde då; det slog höga, 
dristiga, frimodiga slag. Nu hade grunden sjunkit undan hennes fötter. 
Tron och modet hade försvunnit med kärlekens hopp.

Dock stannade hon icke i porten och hon gick ej upp. Hon kunde ännu icke 
förmå sig till så mycket, som att kasta sig för dens fötter, vilken med 
försmående köld höjt sin hand upp ifrån henne, då hon begärt att få fatta 
och kyssa den. "Nej ! " nickade hon, för sig. "Han skall aldrig tro en, 
som han anser för Ambroses vän! "

Hon gick ut ifrån Ruonvilleska palatset vid Victorines sida. Hon sade 
intet ord; och den tysta, halvbrutna suck, som smög sig ur hennes bröst, 
fattades av höstvindens sus därute, fördes bort och dog utan språk, utan 
namn. Hon tyckte, att blåsten skrattade åt henne.

"Victorine! " viskade Gabriele efter en liten stund, "jag har be 
sinnat mig, jag vet vart jag vill gå. Jag kan icke besöka stridens 
plats, ej deltaga i dagens kamp: jag är så svag, Victorine! så 
utomordentligt svag. Men för mig till grevinnan Amenaide de Tirlemont. Du 
vet säkert var hon bor? Jag har något att säga grevinnan. "

Grevinnan Tirlemont är en av mina bästa kunder. En ädel dam! svarade 
Victorine.

"Låt oss skynda dit!"

Av allt hjärta. Hon bor vid bulevarden; jag skall i alla fall denna väg. 
Men var litet gladare, mademoiselle. Se upp! Blicka på pariserhimmelen! 
Denna dag skall bliva stor för oss. Sörj icke-- bad hon vänligt--jag vet 
nog, att underliga tvister delat, nästan skingrat Örnförbundet. Men gråt 
icke över det, madame de Mimas! Ack om ni visste, huru alla älska och 
beundra er.

"Mig? låt oss skynda till grevinnan. Ingen älskar mig, Victorine. "

De bägge flickorna gingo med lätta, rädda steg. De kommo på en av broarne 
över Seinen, och vände sig norrut. Efter en stunds promenad upp till 
bulevarderna, befunno de sig vid grevinnan Tirlemonts hus.

Mademoiselle Victorine, som merendels till följe av sina 
handelsförbindelser flere gånger besökt detta hus med utsökta modevaror 
under armen, var här ganska väl bekant. Kammartjänaren gjorde för henne en 
vänlig bugning och öppnade förmaket, som bar till grevinnans enskilda 
budoar. Han gick förut in att anmäla de främmande. Vid en hastig blick på 
damen vid Victorines sida, ville ett slags underbart minne om en inburen 
avdånad ställa sig framför mannens själ; men han vred om nyckeln i 
grevinnans dörr, utan att säga det minsta ord, som kunde förråda att han 
visste eller tänkte något.

Amenaide de Tirlemont befann sig i kabinettet innanför sin budoar, då 
dörren öppnades av kammartjänaren, monsieur Abel Tristramy. Grevinnans hus 
låg vid boulevard St. Martin, och ehuru själva kabinettets fönster icke 
vette ut åt den stora gatan, utan inåt palatsgården, kunde dock intet 
märkvärdigare buller ute i staden, intet uppträde av alltför högljutt slag 
tilldraga sig, utan att ej tonen därav skulle tränga till grevinnan. Hon 
satt uppmärksam och tyst framfor sin sekretär. Klaffen var nedfälld och 
några papper syntes därpå. Men grevinnan själv varken skrev eller läste: 
hon syntes försänkt i tankar. Det besynnerligaste var, att hon bar hela 
utseendet av en, som med spänd väntan lyssnar på att få höra någonting.

"Min nådigaste grevinna, skall jag lämna tillträde?" frågade 
kammartjänaren med en åtbörd i Tuileriernas höga stil.

De äro då här, Tristramy? utbrast grevinnan och steg upp med en 
hänförelse, som var på väg att knappt kunna hålla sig inom etikettens 
gränsor. Hon var också blott i enrum med sin förtrogne tjänare, och 
behövde icke hålla sin glädje tillbaka. Det har då gjort sin verkan? Hör 
du gnyet ifrån nejden av Juliikolonnen? fortfor hon och blinkade smått. Är 
fabrikörernes deputation talrik? Vem anfor dem? Har jag orätt--själva 
Chambrolles?

Kammartjänaren såg på grevinnan med en sorgsen och nekande min. "Nej, 
eders höga nåd! " vidtog han. "Här äro, däremot, tvenne damer."

Bekanta?

"Den ena åtminstone: mademoiselle Victorine från Palais Royal. "

Så! Vad kan hon vilja? Skadar icke. Må ske. Och den andra?

"Den andra, min grevinna! är en för mig alldeles obekant."

Låt dem komma in. Jag tar emot.

Den hederlige Abel Tristramy vände sig om för att gå och utföra sin frus 
befallning. I tysthet likväl tillät han sig att runka litet smått på 
huvudet över hennes fördjupande i så mycken och kanske-tänkte han för 
sig--farlig politik.

"Mesdames, entrez!" sade han utanfor budoarens dörr, öppnade den med en 
ceremoni av förnämt slag, som väl kunnat anstå Ludvig XIV:s sekel, och lät 
de bägge främmande inträda till grevinnan.

Victorine stannade, av vördnad, i grannskapet av dörren. Hon neg djupt, 
men sade intet.

Gabriele de Mimas nalkades trenne steg fram emot grevinnan, och på en 
hastig åtbörd, som hon gjorde, såg det ut som hon ämnade böja ett knä.

"Min Gud! vad ser jag?" utropade grevinnan Amenaide. "Jag återfinner då 
ännu en gång till i världen--"

En brottslig, menar ni, min grevinna?

"Nej--för Guds skull--låt oss icke tala så. Brottslig? Jag kallar icke den 
så, som själv upptäcker--en, som genom sin upptäckt räddar själva 
majestätet. Välkommen, ännu en gång! Och jag kan vara till en tjänst?"

Min grevinna! fortfor Gabriele med sänkt röst, ni ser i mig en olycklig, 
som----anropar er om en moders godhet. Jag är förlorad utan ert skydd.

Grevinnan trädde ett halvt steg tillbaka.

"Tro mig, det är ej emot lagen jag begär er räddande hand. Min bön är av 
annat slag. Jag har intet fädernesland i Frankrike: jag är utan hem. 
Betänk er icke länge, då ni ser en flicka för edra ögon, så svag som jag. 
Jag har haft ett hemvist i Paris, ack!"

Ruonvilles?

"Ja, min grevinna. Men det är icke längre mitt. Förstå mig! Jag vill icke, 
jag kan icke dröja där." Gabrieles bleka kind sjönk emot bröstet. Hon 
upphöjde en blick, med halvt hopp, på grevinnan, och sade: "jag begär 
blott två dagar hos er!"

Grevinnan Amenaide slöt henne med tårar i sina armar. Älskvärda, goda 
Gabriele! sade hon, trösta er. Jag förstår er fullkomligt, och jag har 
alltid tänkt något åt detta håll. Tack--men begrip, att jag tackar er av 
hjärtat--tack för den frimodighet, det rena, varma förtroende ni visar 
mig. Så bör en kvinna handla med en annan kvinna. Dröj icke så där på 
golvet; tag av kappan och schalen. O min vän! två dagar? vad menar ni med 
två dagar? Betrakta mitt hus som ert eget hem, så länge ni vill skänka mig 
glädjen av er person. Fatta-- fortfor hon med tonen av en skämtsam 
vändning i hovets smak, som under själva tårarne ej rätt kunde lämna 
henne--fatta, vilken ära det måste vara för dessa rum, att få hysa inom 
sig den, som var ämnad för själva Tuilerierna, och som väl--medförändrade 
tänkesätt-- ännu en gång, och just nu allrabäst måhända, kan dit vara på 
väg. Jag ser därtill inga stora hinder. Var viss om allt slags säkerhet 
inom dessa väggar. Varken Ruonville eller någon annan, vem helst det vara 
må, skall här ens få se er utan er vilja.

"Min nådiga grevinna! jag anropar er blott om två dagar, " inföll 
Gabriele. "Redan i morgon--o min Gud!--redan i morgon sker det--och 
sedan--sedan--om--han--faller--då behöver icke jag mer ett hem--blott en 
grav--och en grav vet jag, att Paris icke nekar även en främling--även 
en--som dör för sin egen hand--ty då överlever icke jag morgondagen. "

Under dessa tätt avbrutna stavelser sjönk hon utan sans emot grevinnans 
arm. Victorine sprang fram för att underhjälpa den fallande. Grevinnan 
Tirlemont, så häpen hon måste känna sig över dessa ord om vad som skulle 
ske nästa morgondag, lät dock nu all fråga fara. Understödd av Victorine 
forde hon Gabriele till närmaste soffa, nedsatte henne där och upplöste 
hennes hattband vid halsen.

"Jag vet ingenting härom! ingenting om en sådan morgondag alls! " svarade 
Victorine med en förundrad, men vacker nick, då grevinnans frågande åtbörd 
uppkallade henne att yttra sig över den sjukas utrop. "Men jag kan lätt av 
min syster Seraphine få veta allt; ty hon måste veta det: det låter ju som 
om det gällde en duell, min grevinna? "

Grevinnan ringde på sina domestiker. Med van och tyst vårdsam het 
buro kammarjungfrurna den olyckliga gästen in i ett av de avlägsnaste, 
skönaste gemaken, som reddes till sängkammare, och därjämte var så 
beläget, att det på grevinnans befallning kunde fullkomligen stängas, för 
att skänka sin invånare tryggt beskärm emot varje slags efterspaning, 
lidsamhet eller fara.

Gabriele de Mimas slog upp sina ögon, och hennes blick möttes på alla 
sidor av en förekommande, innerlig ömhet. Då log även hon emot en så 
oväntad himmel. "Det finnes då en fristad på jorden?" sade hon.

30 TRETTIONDE KAPITLET.

Mademoiselle Victorine Gluggo.

Ögonblicket efter sedan grevinnan Tirlemont satt sig hos Gabriele, för att 
med vänskapens egna mildhet avlocka henne hemligheten om morgondagen och 
söka gjuta tröst i ett så slaget hjärta, hördes kammartjänarens, herr Abel 
Tristramys steg ånyo nalkas rummet, men hastigare och mindre avmätt än 
vanligt. Ganska upprörd, våga de han stiga ända fram till sin fru, böjde 
sig och sade:

"Min nådigaste grevinna! jag får anmäla ankomsten av en man, vilken ensam 
synes mig så mycket värd, som en hel deputation fabrikörer. Också bör jag 
nämna, att tumultets ljud nu börjar höras hit ända ifrån boulevard du 
Temple. "

Grevinnan steg hastigt upp. "För den främmande herrn in i mitt enskilda 
kabinett!" sade hon.

Hon avlägsnade sig ur sängkammaren och lämnade Victorine vid Gabrieles 
sida. Efter en liten stund återkom hon. "Härliga dag!" utropade hon med 
strålande ögon. "Vi stå på väg att vinna en stor seger för de fattigas 
räkning. Min bästa Victorine, då en god försyn just i denna stund fört dig 
till mig, så faller det mig före, att du måste bliva redskapet till ett 
slutligt, skönt och avgörande verk. Tag detta förseglade papper, och lämna 
det genast, ögonblickligt till hantverkarhärens anförare. Jag vet--jag vet 
mer än du tror, men misstyck det icke!--att du känner en viss herr Angely. 
Ingen skall bättre och fullkomligare, än just du, Victorine, kunna utföra 
vad jag har att bedja dig om. "

Den unga, vackra grisetten steg med förvåning upp och såg på grevinnan. 
Hon tog det hoprullade, med ett för henne okänt sigill lackade dokumentet. 
Grevinnan sade: "kom och följ mig ditut, Victorine; jag skall närmare 
underrätta dig om allt vad du har att säga och göra. Farväl på en stund, 
mademoiselle Gabriele de Mimas!"

Grevinnan avlägsnade sig med Victorine. Efter ett kort samtal därinne i 
det enskilda kabinettet, sågs Victorine lämna grevinnan Tirlemonts hus. 
Det sista, som grevinnan ännu i själva dörren viskade henne, utgjordes av 
dessa ord: "Förträffiga flicka! en stor lycka och 
tusendes välsignelser skola vila över dig, om 
du väl uträttar detta! Jag skulle kunna sända någon annan; men en viss 
röst säger mig, att just du är den rätta. " ---

Vi se nu den behagliga och nätta mademoiselle Victorine med de täckaste 
steg i världen mäta gatorna. Att hennes lilla, men mycket goda hjärta 
klappade högt, taga vi för avgjort; ehuru hon hade nog makt över sina 
vackra anletsdrag, för att icke låta dem röja det ringaste. För alla de 
personer, som hon mötte på bulevarderna, såg hon, såsom en liten grisett, 
alldeles för obetydlig ut, att man om henne skulle kunna misstänka, det 
hon gick att utföra ett stort, ett märkvärdigt uppdrag; och just därföre 
föll det också ingen människa in att hindra hennes gång, en omständighet, 
som måste utgöra huvudvillkoret för henne att lyckas i sitt ärende.

Hon steg på, allt österut. Snart kom hon till hörnet, där boulevard du 
Temple begynner. Hon hörde ropen ifrån de sammanskockade, missnöjda 
hantverkarmassorna allt högre och vildare stiga upp i luftens skrämda 
regioner. Militär sågs också på avstånd samlad; men ännu tycktes intetdera 
partiet hava kommit till en så beskaffad verksamhet, som skulle kunna 
kallas ett vulkaniskt utbrott.

Det ville i sanning synas, som om målarskrået denna gång utmärktast 
arbetat för den goda saken; likasom smederne förra gången. Stora fanor, 
eller snarare på långa stänger upphängda tavlor av målad väv stucko upp 
ibland massorna; och skilderierna voro tydligen ägnade, att lika 
outsägligt uppmuntra vänner, som förskräcka fiender. Målningarne 
föreställde de mest fantastiska figurer av den art, man inom konsten 
brukar kalla diablerier: mera groteska, än pittoreska, och framfor allt 
avskyvärda. Detta slags föreställningar lutar alltid åt karikatyr; om de 
sällan kunna kallas vackra, äro de dock desto mera fula, och alltid i 
fransosens smak. Det skulle uppliva modet, att hava alla dessa sataniska 
benrangelsvarelser på sin sida: och det borde i samma förhållande göra 
fienden modfälld, att se dem komma tågande emot sig. Ganska mycket påminde 
om Robert Macard; och när man tillika såg alla de fasansfulla sakerna 
framställda i så gigantiska former, som behövdes för att göra verkan på 
långt håll, så begriper man vilken figur det måste göra. I pöbelhären 
hördes också denna gång så mycket skratt, infall av råaste slag och skämt 
av det plumpaste, ohyggligaste innehåll, att man snarare skulle hava trott 
sig se skaror av lustiga bröder, begivande sig till en cancanbal eller en 
chaumiere, än till ett fältslag. Men vid närmare betraktelse upptäckte man 
ibland all denna munterhet en ofta och oförställt uttalad blodgirighet, 
hopp om plundring och en kärlek att få "massakrera", som ej yppade 
sig i diableriskilderierna blott, men ännu vältaligare i en mängd 
vidöppna, breda, med vita stora tandrader försedda munnar, som hade ett 
sätt att glupskt gapa och häftigt sammansluta sig, ej olikt vargars.

Mademoiselle Victorine borde hava blivit rädd för så bistra företeelser, 
då hon med sin fina, smärta kropp trängde sig slingrande in emellan 
hoparne. Men sådant föll henne alls icke in. Tvärtom: hon såg åt höger och 
vänster ganska många bekante, nickade åt flera och fann sig ej det minsta 
illa under promenaden. Hon var fransyska tillräckligt, för att förstå 
meningen med allt detta, och att det på långt när icke var sa farligt, som 
det såg ut. Liksom tysken stundom tar ett helgons skepnad, då han icke bär 
sig åt som bäst, hans anlete skiner av människokärlek och vänskap, då han 
handlar en smula bedrägligt, och han omkring sig kastar de djupsinnigaste 
blickar, då han kanske är det minst; så kläder sig, däremot, fransosen 
ofta i en satanisk kåpa, då han ämnar uppföra sig som en hederlig man: och 
det är honom ett nöje att framställa sig ytlig, da han tout incognito 
utför det betydelsefullaste. Bägge nationerna hava häri ganska orätt, 
tycka vi: det är verkligen bisarrt att förkläda sig så. Men vi, som tala 
om dem, rå icke därföre. Det säkra är, att om i den andra världen en tysk 
får uppdraget, att ledsaga dig till helvetet, min vän, så skall han visst 
icke göra det utan med en tår och i Guds namn; men om, av en besynnerlig 
händelse, en fransysk ande skulle komma att öppna för dig någon liten port 
till ett himmelrike, så skedde det troligen med en grimas.

Att de förfärliga skepnaderna, liksom de fruktansvärda utlåtelserna i 
folkhoparne mera tydde på hot, än verklighet, borde man väl till 
mänsklighetens heder förmoda; men att de spridde omkring sig mycken rädsla 
hos sina motståndare, kunde man emellertid skönja på en och annan mycket 
smal, slingrig person, vilken, med utseende, som ginge han kring 
dödsfaror, smög sig fram ibland folket, nästan likt en spion ifrån 
fabrikörerne; och på hans mörkbruna hy och askgrå osäkra ögonkast läste 
man utan svårighet, att principalerna själve voro bävande nog.

Victorine behövde icke fråga någon vägen, för att hitta dit hon ämnade 
sig. Efter en liten stunds omvägar och små krokar ibland massorna, nådde 
hon en port och trädde in i ett hus. "Jag förmodar, att Angely icke ännu 
har lämnat orderrummet?" viskade hon till en bekant, som hon såg i 
farstun: en av handelsmaninnorna i Palais Royal, liksom hon själv, och 
vilken denna gång även var ute att beskåda eller deltaga i dagens 
härlighet. "Nej!" blev svaret. "Monsieur le general är därinnanföre. "
Victorine trädde in; och det kan hända, att hennes steg kände sig 
litet rädda, litet darrande på golvet, denna gång.

"Ah, vad ser jag! mademoiselle?" utbrast Alphonse Angely och nalkades den 
anländande. "För Guds skull, Victorine! är du ute i denna trängsel--akta 
dig!--vill du dela denna dags--"

Glädje och ära? ja visst! svarade hon med en vändning i rösten, som naivt 
vederlade hans mening. Men Alphonse! fortfor hon i hast helt allvarsamt, 
går det an att få säga ett ord--i enrum? Här stiger så mycket folk ut och 
in. Jag har ett litet ord--för ro skull--

"Goda Victorine, vad säger du? vad menar du?" Med en uppsyn, full av nöje, 
öppnade Alphonse dörren till ett litet sidorum. Av huru brinnande 
angelägenhet än varje stund nu var, så förekom likväl den sköna Victorines 
bön såsom något, vilket omöjligen kunde avslås.

När de bägge kommit ditin, och Alphonse med omsorg tillslutit dörren, såg 
han Victorine med all behaglig hemmastaddhet avlägga hatten och schalen. 
Därpå gick hon fram till honom, tycktes ett ögonblick med en öppen och 
klar blick in i hans anlete vilja läsa hans själs innersta och bästa 
tankar, öppnade därpå sin lilla mun och sade:

"Jag kommer för att bedja en mäktig herre om--"

Nåväl? Men i dag leva vi icke för skämt, Victorine.

"Nej, vi leva icke för ro skull, jag vet det, Alphonse. Jag kommer för att 
bedja dig--bedja en mäktig herre lägga ned sina vapen! "

Lägga ned vapnen, säger du?

"Ja, det lät nästan som jag sade: lägga ned vapen! "

Nu? på denna dag? då vi kommit så vida? Aldrig! Jag skulle övergiva mina 
älskade uvrierer, för vilkas skull jag arbetat och vakat så? Aldrig, 
Victorine!

"Men--om jag ber så vackert?"

Omöjligt! Och dessutom har du intet skäl. Vad har du för skäl?

"O min herr Alphonse, jag har de största skäl," utbrast hon med ett 
uttryck, varuti den varmaste, innerligaste förnöjelse, nästan ända till 
tårar, blandade sig med skalkaktighet.

Huru skall jag förstå dig, älskade, goda Victorine? sade Angely, med en 
liten häpnad.

"Goda? älskade? Förtjänar jag verkligen heta så? Säg mig, om jag har något 
med mig, kanske? Säg mig, om jag kunnat uträtta något för den goda saken, 
kanske? Säg mig, om jag nu är värd något."

Himmel! du har något under armen? Flicka, du är den täckaste, den 
odisputablaste--

"Säg icke så där om en, som bara bär ett dokument med sigill på. 
Ah-monsieur Angely-gissa!"

Min Gud!
"Nej -- gissa först! säger jag. Gissa, vad som står på detta papper! 
"

Angely kunde av otålighet knappt styra sig. Han ämnade bryta upp lacket, 
men Victorine slog pappersrullen behändigt åt sidan, likasom för att ännu 
mer sporra hans iver. "Gissa, min herre! säger jag. Tror du väl, att på 
detta ark står tecknad en hel fred--ett fredsförslag, Alphonse! Artiklar, 
entendez-vous?--som skola kunna lägga det vackra Paris i den djupaste vila 
igen, och göra att alla våra tappra, idoga hantverkare få sina 
arbetstimmar tillbaka och sina hyggliga arbetslöner utan avkortning. Har 
jag något att komma med? "

Varifrån har du fått ett sådant papper, Victorine?

"Se det kallar jag rätt frågat. Jo, det skall jag säga. Vi hava riktigt 
lyckats att skrämma dem!"

Aha! utropade Alphonse och slöt med fortjusning Victorine i sina armar. 
Han tyckte i detta ögonblick, att han tryckte hela mänskligheten till sitt 
hjärta, så glad var han. Det har då lyckats? det har lyckats!

Victorine fortfor: "Detta dokument är en diplomatisk akt, Alphonse. Men 
för att säga dig allt kort och gott: jag kommer ifrån grevinnan Amenaide 
de Tirlemont; och det är hon, som har varit medlarinnan. Det är hon, som 
skickat mig till dig, med bön att förmå massorna till återtåg, förstår du. 
Det är detta kloka, genomkloka hovfruntimmer, som begriper de allrafinaste 
politiska spindelvävar, och som ligger inne i allt, som fortjänar att 
ligga uti. Det är en superb grevinna! jag skulle kunna berätta för dig 
alla vackra saker hon köpt av mig i min bod! men--giv först ordres, att 
våra hantverksmassor ej avancera ett steg framåt på bulevarderna vidare. "

Grevinnan har köpt av dig? vad vill det säga?

"Å, min herr Alphonse, det vill alldeles icke säga, att hon köpt mig, 
mutat mig att söka förmå dig till något falskt steg, det allraminsta. 
Långt därifrån! Huru skulle också dylikt kunna lyckas med mig? och med 
dig? Nej, nej då. Men hon är ett ganska slugt fruntimmer, och i synnerhet 
är hon mycket god; hon är känslofull och har människokärlek som fyra. "

Jag hoppas således--

"Hon har varken låtit narra sig själv av herrar fabrikörer, ej heller vill 
hon, på andra sidan, bedraga oss. Nej, nej då! Långt därifrån. Hon har i 
sitt kabinett behagat giva mig en vink om allt, och jag skall troget 
berätta dig, huru det gått till. När de rike och mäktige i staden började 
draga öronen åt sig--vilket minsann icke var så litet för dem att göra, 
emedan deras öron äro betydligt långa--med få ord, när de blevo 
haja, sa där, för vara gossars pikar och käppar, så--"

Började de vilja underhandla, det vet jag.

"Men frågan var till vem man skulle vända sig, såsom medlare emellan de 
bägge stridiga och vreda partierna. Man tänkte hit och man tänkte dit; och 
det gjorde man rätt uti. Och grevinnan Tirlemont framställde sig slutligen 
såsom en, vilken kunde förmå--om hon bara ville. Fabrikörerne samlade sig 
hemligen och rådslogo med varann, om de icke skulle kunna böja sina 
hjärtan till några eftergifter, för att bibehålla liv, leverne, hus och 
fönsterrutor. Man visste, att grevinnan kände Ruonville, och förmodligen 
flere åt vårt håll. Några deputerade gingo åter och fram emellan henne och 
fabrikörerne. Det drog ut sin tid; ty när giva de rika med sig gärna? Det 
göra de ogärna. De skarpa demonstrationer, som ifrån hantverkarnes sida 
skett dessa dagar, och allrahelst just i dag, voro således mycket väl 
beräknade för att påskynda, pådriva, tvinga herrar messieurs till att 
slutligen foga sig och medgiva en stackars smula."

Just så, Victorine! Detta ingick också i min plan för denna dag. Jag 
visste allt själv något härom.

"Jag tror det. Nog av; grevinnan Tirlemont hörde med stort nöje gnyet från 
bulevarderna, som skulle förmå hennes herrar underhandlare att icke vidare 
uppskjuta. Vad tycker du, Alphonse? Genom Madonnans tillskyndelse kom jag 
till grevinnan i dag: na, det förstås, av en helt annan orsak; men under 
det att jag sitter där, anmäler Tristramy en herre, en deputerad med 
skriftliga fredsanbud, villkor, artiklar: ack Alphonse! döm, om jag är 
glad?"

Victorine, vad jag älskar dig.

"Men hör! Grevinnan Amenaide kände mig. Hon ropar in mig i sitt kabinett 
och gör mig förslag, att emottaga det stora uppdraget, att inverka på dig, 
härens anförare! Men var det icke charmant sagt av grevinnan?"

Hon kände sitt folk.

"Men vet du, Alphonse, vad hon lät mig första i hemlighet, da jag därinne 
i hennes kabinett började kyssa hennes hand på alla våra hantverksklassers 
vägnar, tacka, berömma och verkligen litet harangera henne? Jo! hon lät 
mig veta, med en vink så där, att själva konungen, hm."

Vad säger du?

"Grevinnan påstår, att vår Ludvig Filip visserligen är den allralistigaste 
monark, den allra mest slipade, vi kunna hålla oss i Paris; men att han 
tillika ändå--huru det komrner sig, är obegripligt-- vill det lägsta 
folket icke så illa, utan snarare väl, bara det faller sig så. Det är han, 
han själv, säger grevinnan, som i tysthet givit henne det uppdraget, 
att med sina i alla tusen trådar spunna bekantskaper, både bland gammal 
"bördsadel" och ny "penningaristokrati", lägga sina nät så väl, att hon 
kunde inleda saken till en fredsunderhandling, varpa de fattige 
hantverkarne skulle vinna, återbekomma sina frånrövade timmar och få sin 
snälla dagspenning utan avhackning. Skall jag tro grevinnan i detta?"

Alltför gärna.

"Jag fruktade det blott var ett artigt och fint påhitt av henne, för att 
vända vår tacksamhet ifrån hennes person till konungens; ty en så 
innerligt god grevinna, ett så ädelt hjärta synes hon mig vara. Nu-- 
Alphonse! är det min bön hos dig, att du för din egen del känner dig 
belåten med de föreslagne fredsanbuden, och att du förmår vårt folk att gå 
in på dem. Gör det, sa är du snäll och beskedlig, och--ack vad jag skall 
halla av dig för det!"

Jag skall läsa dokumentet och inhämta artiklarne.

"Det är rätt. Jag hoppas allt skall gå väl, och jag tror icke fabrikörerne 
gjort så daliga anbud; ty det är visst, att de blivit ganska ängsliga, 
riktigt förskräckta. När allt slutas i godo, till våra stackars 
hantverkares bästa, och vi i fred och glädje få draga hem, så hade jag 
tänkt, att vi härför i vårt sinne borde tacka Gud; men kanske, Alphonse, 
att vi böra gå och tacka konungen? Vad säger du?"

Vi få se.

"Ja, så vill grevinnan. Men jag håller mig till--"

Gud. Det är det bästa, Victorine. Men låtom oss nu icke dröja med att läsa 
fredsförslaget.

Den täcka ambassadrisen räckte rullen över till honom, som i detta 
ögonblick representerade en hel makt. Han bröt förseglingen, vecklade upp 
papperet, läste, och--hans ögonbryn tillkännagåvo genom flere triumferande 
höjningar, att han kände sig tillfredsställd över innehållet .

"O--jag tackar Gud! jag ser på dig, Alphonse, att du är nöjd!" sade 
Victorine.

Den unge fransosen, normanden Angely, förenade visst mycken klokhet och 
skarpsynthet med sin entusiasm; han läste således med lugn uppmärksamhet 
igenom handlingen, för att se väl efter, det varken han själv eller hans 
vänner måtte bedragas genom någon ordvändning eller hemligt förbehåll. Men 
då han fann allt riktigt och pålitligt, kunde han icke längre återhålla 
sina livliga känslor; han tillät sig ännu en gång trycka fabrikörernes 
ambassadris i sina armar, och --skall man tro det?--kysste henne.

"Se så där, Victorine; nu sitt ner. Förståndet skall återtaga hela sitt 
välde," fortfor Angely, "och jag skall i hast betänka mig, huruledes 
jag på verksammaste sätt må framställa allt 
för metierernas huvudmän. "

Angely gick ut och lämnade sin älskarinna kvar i det lilla rummet. Hon 
satt där, full av hopp och förtjusning över det lyckliga, som skulle bliva 
en följd av hennes väl påbörjade utförande av det viktiga uppdraget. Men 
en flicka av hennes slag ville aldrig vara overksam: hon fortfor väl 
således att intaga soffan, det är sant; men hon upptog ur sin poche ett 
litet arbete, som hon alltid medförde till sysselsättning vid den minsta 
ledighet. Hon satte sig att langettera uddar.

Angely, utkommen i det för tillfället inrättade, så kallade "orderrummet", 
skickade ilbud efter huvudmännen för de förnämsta hantverkarmetiererna. 
"Mine herrar!" sade han, när han såg dem samlade framför sig: "Iyckan har 
krönt våra tappres bemödanden. Metierernas förlagsmän, fabrikörerne och 
till och med bankirer hava gjort anbud, för att utverka en vapenvila. Vad 
sägen I därom?"

Ned med de hycklarne! de vilja endast bedraga oss med påhitt och vinna 
tid!

"Jag gillar er skarpsinnighet och ert grundade misstroende," svarade 
Angely. "Mine herrar! blott i den händelsen, att vi kunna trygga freden 
genom ett säkert, ett skriftligt fördrag, vilja vi ej neka, att denna fred 
vore välgörande för oss alla. "

Sant! ganska sant! hördes från flera bistra fysionomier.

"Veten då, mine herrar, att jag är lycklig nog kunna förvissa er om ett 
stillestånd, ej blott på antagligt goda villkor, men framför allt på 
säkra."

Är det så? Verkligen så, herr Angely? Vive la France!

"Jag anhåller hos er, mine herrar, att nalkas detta bord och med egna 
ögon, egna händer taga del av en skrift, som jag har att förevisa er, och 
som finnes undertecknad av alla våra förnämsta förlagsmän i Paris. "

Sacre-Dieu! Det har sin riktighet! utbrusto de samlade 
hantverksföreståndarne. Vilken dag uppleva vi icke? Det är ju en 
himmel att betrakta sådant?

"Nåväl," inföll Angely, "om I ansen detta förslag gott, tron I då icke, 
att vi med rent samvete kunna förmå våra bröder, därute, att i dag draga 
sig tillbaka, var och en till sitt? men likväl alltid färdige än

nu, att vid signalen störta fram till fäderneslandets välfärd, därest icke 
konventionens artiklar i alla delar uppfyllas?"

Väl sagt! väl tänkt! herr Angely--jag svarar för mina; de skola gå hem och 
äta middag, åtminstone i dag. Få se, vad vi tänka i morgon! utbrast en av 
de förnämste mästarne.

"Förträffligt!" svarade Alphonse. "Var dag har sin sorg; och skulle 
icke fabrikörerne hålla sitt här högtidligt och skriftligt givna ord, 
rörande de två arbetstimmarne och dagspenningens orubbliga fastställande, 
så--"

Äro vi genast rustade ånyo!

"Vid Gud, vi äro så! Instämma samtlige i denna monsieurs tanke? "

Det är rätt! det är bra! så skall ske! hördes ifrån alla håll.

"Jag anmodar er då, mine herrar, att bringa detta glada budskap, var och 
en till de sina, samt med det första låta dem draga sig tillbaka för denna 
gång. "

Skall ske på sekunden!

"Och sedermera tycker jag, att vi alle böra bearbeta den tanken hemma hos 
våra talrika vänner, att de troget hålla sig, varje på sin plats, där han 
har sitt arbete, så att han flitigt och driftigt verkställer det till 
ersättande av all den arbetsförlust, som måst drabba honom under dessa så 
angelägna, men likväl tidförstörande oroligheter och upplopp. Låt oss säga 
åt var och en, att hålla sig fullt orörlig, så länge de rika herrarne icke 
bryta sitt ingångna ord. "

Huvudmännen avlägsnade sig, under högt jubel, och försäkrade, att de på 
sådana villkor ansvarade med sina huvuden för lugnet i Paris. "Herr 
Angely!" tillade en av mästarne, "något återstår likväl. Så här alldeles 
sans facon kan det, far det icke avlöpa. Var så god och kom och tag 
soppan hos mig och min hustru i morgon: några av våra bästa vänner torde 
icke neka mig att även infinna sig."

Angely skakade den trohjärtige mannens hand. Alla gingo ut att sätta det 
Iyckliggörande fredsförslaget i verket.

31 TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.

Den damascerade saxen.

Alphonse Angely hade ordentligen med metierernas huvudmän avgjort och 
beramat allt, vad som behövdes till den sköna staden Paris' lugnande, och 
ärnade just återgå till sin älskade Victorine, då en betjänt anlände, 
trängde sig fram genom folket och lämnade en biljett. Alphonse påminde sig 
en av Ruonvilles lakejer, så att han av vrede kände sig i begrepp att i 
karlens ansikte slunga hans herres skrivelse, vilken han förmodade ej 
kunna innehålla de hederligaste framställningar. Men ett hastigt ögonkast 
på utanskriften övertygade honom, att det icke var greve Ambroses stil. 
Till sin häpnad tyckte han sig igenkänna Constantin de Montmorencys 
normandiska sätt att teckna bokstäver. "Vad kan detta betyda?" utbrast han 
för sig själv. "En betjänt, tillhörande satans anhang, för till mig ett 
brev ifrån--det hänger aldrig rätt ihop. " Han vinkade budet att dröja 
därute medan han gick in till sig, för att taga del av skrivelsen.

Då han öppnade dörren och trädde in i det lilla rummet, där den täcka 
flickan ännu satt och flitigt tränsade på sina uddar, syntes hans panna så 
fårad, att Victorine sprang upp. Det har då varit omöjligt, att stilla 
våra tappra gossars blodtörst? utropade hon.

"Åjo, allt är fredligt eller blir snart så," svarade Alphonse med 
ljusnande blick, då han såg den stackars grisetten yttra sig med ett så 
varmt och patriotiskt behag. Ty det patriotiska övergick i Angelys tankar 
allt annat. "Du, Victorine, har hedern av denna lyckliga utgång! " sade 
han; "du har varit det glada budskapet, som återskänkt på en gång 
arbetarne sina timmar och Paris sin ro. " En tår var nära att smyga sig 
fram under ögonlocket och himmelskt försköna den för fäderneslandet 
svärmiskt intagne, vackra ynglingens uppsyn. Men ett litet leende kom att 
genast blanda sig däri, och han tillade: "på hela stadens vägnar hembär 
jag dig härmedelst dess tacksamhet, Victorine!" Han kysste henne ånyo och 
sade: "hela staden skulle i alla fall icke själv kunna göra detta, och jag 
ville det knappast. Därföre gör jag det i stället."

Och ändå ser du så trumpen ut? står med en så fårad panna? Fy, min 
herre! fy, jag försäkrar--! svarade hon. Man märkte, att denna flicka, med 
allt det ädla och upphöjda i sitt väsende, dock aldrig kunde rätt upphöra 
att vara den lilla uddiga handelsmaninnan från Palais Royal.

"Fårad? ja, minsann!" svarade Angely och såg åt sidan ännu dystrare. "Har 
jag icke här bekommit en biljett, om vilken jag icke vet vad jag skall 
tänka, och som jag knappt vågar öppna, av fruktan att få läsa de 
obehagligaste saker. "

En biljett? far jag se? Något stel, något fyrkantig stil. Det var bra 
tjocka bokstäver! A--An--Ange--men det ser icke illa ut. Ett vackert namn. 
Jag har aldrig sett annat än förnämt, litet dumt folk skriva en så 
magnifikt stor stil.

"Dumt folk? Å, säg icke det."

Nu, fortfor hon, har man det vettet i Paris att skriva fult och smått; ty 
man har bråttomare med geni, än utan. Och när man skriver kvickt, sa 
ligger pennan mycket snett, det vet jag bestämt, Alphonse. Jag slår vad, 
att biljetten är av någon ifrån provinsen! Jag sätter upp två frank, att 
det är en herre, som ständigt håller sin penna rätt upp och ned. Ack, om 
jag kunde lära mig pränta "Alphonse" så tjockt och vackert! Från vem är 
det?

"Från Constantin Montmorency."

Aha? från baron Montmorency? upptog hon med en stor, klar blick på brevet, 
och förde utanskriften med Angelys namn hastigt till sina läppar. Baron 
Montmorency? det är en man, som jag tycker mycket, mycket om.

"Det är också min bästa vän", anmärkte Alphonse.

Du kan aldrig tro, vad jag håller av honom, Alphonse! Jag kan knappt 
beskriva det!

"Såå?"

Han har en gång gjort mig den allrastörsta tjänst i världen.

"Dig den allrastörsta tjänst? Jag kan säga! " Angelys dysterhet ville 
ändock icke giva vika ifrån pannan.

Victorine gjorde hastigt en rund på golvet, varvid hon ur sitt skärp 
upptog ett litet etui, som fruntimmer av hennes stånd ofta bära på sig. 
Därur framdrog hon en den täckaste, finaste, subtilaste sax av damascerat 
stål, närmade sig Alphonse, klippte i luften, alldeles som Gaspard, mitt 
under hans hår och ett par av hans bästa lockar. "Alphonse! Alphonse! " 
sade hon med ett hänförande uttryck: "minns du denna sax, och när du såg 
den för första gången?"

Angely tog saxen och medsamma den lilla vita handen, som höll den. 
Vad--utbrast han--vad ser jag?

"Ja betrakta! Det är just densamma. Vilka tavlor, vilka utsikter, 
inlagda i själva det blå stålet! Alphonse! den 
där, som stupar utför branten, är monsieur Abd-el-Kader; det har man sagt 
mig. Men är det icke skönt? Ett bättre arbete finnes icke i Paris. Madame 
Adelaide äger ej en ypperligare sax på Tuilerierna. Och ändå bryr jag mig 
icke om allt detta, för annat än att det var med denna sax, som--"

Jag gjorde din bekantskap, täcka, älskade Victorine!

"Nej--jag gjorde din bekantskap, " svarade hon, och kastade allt varmare 
ögon ifrån saxen upp på Angelys huvud, och så därifrån ned på saxen 
tillbaka.

Jag minns så väl den dagen, avbröt han. Jag dinerade icke den gången hos 
Hallavan, utan hade gått i sällskap med Constantin till Passage Choiseul, 
där vi hört talas om en ganska god restauration med middagar å prix fixe, 
34 sous, med de 2 åt garconen. Det roade oss att stiga dit upp en dag: och 
vilken lycka! Fruntimmer gå även dit att dinera; de befinna sig för sig 
själva här och där vid sina småbord. När vi trädde in i salongen, satt du, 
Victorine, vid ett.

"Jag brukade stundom taga min middag i Passage Choiseul."

Jag kände dig icke; men Montmorency hade sett dig i Palais Royal, gjorde 
dig hastigt sin komplimang; och då jag blev nyfiken, presenterade han mig 
för dig. Jag behöver icke påminna dig om vad som följde.

"Allt det där var ett lappri. Det skulle icke hava lett till någon närmare 
bekantskap," sade hon, "om icke; ja."

Hahaha! nu minns jag, Victorine. Vi bjödo dig, efter dinern, till en café 
restaurant, och om aftonen på spektaklet. Innan vi gingo ifrån caféen, 
anmärkte du--tete-bleue!--något bättre kunde icke tänkas!

"Förlåt mig: jag bekänner, att det var närgånget."

Tvärtom. Jag tackade dig därföre av renaste hjärta. Vi i Normandie, på 
landet, gå gärna med ansenligen långt hår; och när man sedan i Paris 
börjar, som jag, få huvudet fullt av fosterländska planer, av stora 
utsikter, så glömmer man lätt sin hårfrisör. Emellertid är det en sanning, 
att jag låtit klippa mig i Paris en gång efter ankomsten. Men en lock, en 
högst revolutionär, ihärdig, lång lock bakom ena örat måste hava blivit 
glömd, eller också vuxit upp ånyo med en normandisk fart.

"Locken var i sig själv rätt vacker, jag försäkrar."

Den hängde nog mycket vårdslöst och med en alltfor prononcerad opposition, 
säger La Presse. Vad gjorde du? Med en uppriktighet, som jag aldrig 
glömmer, väckte du--under det vi suto med Constantin tillsammans i den 
lilla svarta sammetskanapéen på caféen-- du väckte min uppmärksamhet på, 
att man kunde bevista spektaklet med litet mindre spektakel. Vad då? 
tänkte jag och såg mig i spegeln. Men det var för sent att söka en 
hårfrisör eller ens ett cabinet epilatoire: spektakeltimman var slagen, 
och vi skulle med första akten kanske även förlora den andra. Vad gjorde 
du då? Bakom Montmorencys rygg, och med en gest, så utomordentligt snabb, 
att ingen varelse på hela caféen kunde märka det, upptog du en liten sax, 
och knipps var locken av.

"Jag har den ännu i behåll, Alphonse."

Älskvärda himmel!

"Men döm nu," sade Victorine, "om icke jag är baron Montmorency den 
största tack skyldig; ty vet--vet--"

Nåväl?

"Att det var han, som allraförst en gång i Palais Royal skänkte mig just 
denna sax. Hade Constantin icke det gjort, så hade jag aldrig, aldrig, 
aldrig kommit att bära saxen i mitt etui i skärpet. Och hade jag det icke 
burit, varmed skulle jag väl då den där aftonen--"

Hava klippt mig? Det är sant.

"Och utan det skulle vi aldrig, aldrig hava blivit bekanta."

Victorine?

"Ty, att äta tillsammans en middag, är ett lappri: och att gå på en pjäs 
till Port St. Martin, kan rätt betyda ingenting Det har icke alltid sina 
följder. "

Men att städa ett upproriskt hår?

"Jag försäkrar dig, Alphonse, att jag skulle alldeles icke hava klippt 
det, om det icke i sig själv varit ett så vackert hår, att det fortjänade 
bli ännu--bra mycket bättre. "

Jag förstår nog det. Och jag har också aldrig glömt dig sedan.

"Döm då, Alphonse! om någon människa i världen gjort mig en större tjänst, 
än baron Constantin, han, som är orsaken till allt? Jag håller mycket, 
mycket av honom. Jag nästan ordentligt värderar honom; och jag vet, att 
han är din bästa vän. Jag har endast det emot honom, att han icke, såsom 
du, Alphonse, också deltagit i den sköna, den evigt stora saken för våra 
fattiga arbetsklasser. Det är litet skam av baronen. Men tyst, tyst, han 
börjar kanske nu få tankarne ditåt: låt se, vad står i hans brev? jag anar 
att det innehåller någonting krigiskt! "

Alphonse Angely, som av kärleken länge nog avhållits ifrån vänskapen, 
påminde sig i hast sin glömska, och var på väg att hastigt riva upp 
biljetten, då Victorine ryckte brevet ur hans hand och sade:

"Fy, min herre, man skall icke riva sönder ett sigill. Brukar du så, så 
vill jag, för min del. aldrig mer skriva dig till. Du skall veta, att 
många bokstäver kunna gå om intet inunder."
Ahaj !

"Jo, det här vackra montmorencyska sigillet är vad jag måste tillägna mig! 
" fortfor hon, och klippte med sin sax bort lacket. Voilå, monsieur! nu är 
brevet öppnat och kan läsas, utan felonie emot ett skönt velinpapper, som 
icke Paris har förfärdigat i ändamål att klösas sönder under ett raseri 
från Normandie. "

Angely vek upp och läste. Vad? vad är detta?

" Du bleknar? "

Förträffligt! förträffligt! och ändå förskräckligt! En utmaning: en duell, 
Victorine. Constantin skall slåss med greve Ambrose de Ruonville; vad säger 
du om den nyheten?

"O--skall det ske i morgon? Ar det icke så, Alphonse?" utropade Victorine 
med häpnad. "Nu får jag igen mina ord. Nu begriper jag vad mademoiselle 
Gabriele menade hos grevinnan Tirlemont."

Alphonse gick med stora slag fram och tillbaka över golvet. Stundom slog 
han sig för pannan. Det blir en het--det kan bliva en förfärlig dag? Å, 
ingen fara! bättre karl på florett, värja eller sabel finns icke, än 
Constantin.

"En duell således verkligen?" utbrast Victorine. "Men det är ju ingenting? 
Man rispar sin motståndare, för hederns skull, litet i armen; därmed är 
äran räddad och saken slut: man kysser varann, bjuder varann på Tortoni, 
äter en ananas ihop, ifall det är sommar, eller dricker en chocolat 
complet för värmen, om det är vinter. "

Men denna gång icke så, Victorine. Constantin skriver mig till, att han 
och greve Ambrose givit varann handslag på, att icke sluta förr, än en av 
dem ligger på platsen. Mig har han uppdragit att anordna om allt. Faller 
en sådan förrädare, som Ambrose de Ruonville, så är det med nöje jag 
lägger handen vid verket.

"Hava de beslutit, att en av dem nödvändigt skall falla? Store Gud! men 
sådant är ju alls icke lovgivet? Jag måste skynda till grevinnan 
Tirlemont," ropade Victorine. "Säg mig, Alphonse, skall duellen utgöra en 
hemlighet även för Constantins och Ambroses vänner? "

Jag vet det icke fullt, svarade han. Brevet innehåller därom ingenting; 
ehuru det är klart nog, att de bägge kämparne icke vilja, att 
auktoriteterna underrättas om deras strid, som därigenom troligen skulle 
förekommas. Jag ser icke ogärna, att Ruonville stupar, det far jag 
bekänna.

"Även jag önskar hans fall, " sade Victorine. "Han har förrått en stor 
sak: han har övergivit arbetarne, förbundet och oss. Det finns inga örnar 
mera! Det är Ambroses skull. Somliga säga, att det spridda och söndrade 
förbundet skall samla sig ånyo under en annan form och en ny 
ordförande. Jag vet ingenting. Men tänk, tänk, Alphonse! om baron 
Constantin blir den, som stupar?"

Jag hoppas det icke sker, Victorine! svarade han med en mörk blick mot 
höjden.

"Också jag tror, att en Gud lever och styr," sade hon litet tvekande. 
"Madonnan skall icke tillåta, att baron Montmorency faller för en uslings 
hand. Det är visst emellertid, det är känt, att greve Ambrose är en stor 
artist på värja. Är vapnet avgjort? Kanske de skola slåss på pistoler? på 
kappa?"

Nej. Vapnet är nu valt, säger brevet. Det skall bli på värja.

"Tillåter du mig, att gå till grevinnan härmed, Alphonse? Jag bör säga 
dig, att det är synd om en skön kvinna, som heter Gabriele de Mimas. Du 
känner henne; du vet vad hon har gjort för oss, och hur hon älskar oss, 
arbetare. I dag på morgonen följde jag henne till grevinnan Amenaide. Jag 
lämnade henne i ett beklagansvärt tillstånd, då jag gick hit. Låt mig 
skynda tillbaka till dem! O det är förskräckligt, att veta sin älskare 
skola möta döden inom loppet av en enda dag. Det är bekant, att greve 
Ruonville haft många dueller, Alphonse, och man säger att han icke stupat 
i någon enda! Betänk det: han är en farlig man, som ständigt gått med 
seger."

Jag vill icke hindra dig att besöka grevinnan, svarade Angely. Jag 
förmodar som troligast, att Constantin önskat, när han skrev sitt brev 
till mig, det jag måtte behålla företaget inom mig själv, tills allt 
blivit i ordning. En krets av tappre hantverkare skall väljas till 
åskådare och vittnen, såsom biljetten också säger tillhöra de bägge 
kämpandes överenskommelse: och det är sannerligen i min smak, det är 
skönt, storartat, chevalereskt. Jag skulle således alldeles icke vilja 
bryta emot min väns tydliga mening; och, Victorine--när jag tänker efter, 
så begriper jag icke, huru det har gått till, att du blivit delaktig av 
brevets innehåll?

"Det gick så till, att jag klöpp upp det med min sax. Och sedan kunde du, 
som hederlig och älskvärd karl, icke neka mig att höra innehållet. "

O Victorine, har du intet däremot, så ser jag i allt detta en outsägligt 
helig, en över oss hemlighetsfullt vakande, en god försyn. Utan att jag 
rått därför, har du fått veta någonting, som--icke jag för vänskapens 
skull har rättighet att motarbeta eller omintetgöra, men som du--

"Jag går till grevinnan, det är ganska säkert och visst," avbröt Victorine 
med en grisetts hela avgjordhet och beslutsamma lynne. "Jag tillåter icke 
en niding mörda en man, en stor man: nej det gör jag alldeles icke! 
bestämt icke!" sade hon, sag sig omkring litet djärvt, tog sin schal 
och hatt.

Victorine, om du visste--

"Vad är det jag icke vet?"

Om du visste--vad jag älskar dig just nu!

"Å, intet annat? Tyst, tyst, tyst, Alphonse med detta. Vi fä icke tänka på 
oss. Vi hava vänner att rädda: ack, Alphonse Angely, hade du ett begrepp 
om huru mycket jag håller av Gabriele de Mimas, stackars olyckliga, arma 
flicka! Jag tycker nästan ännu mer om henne, än om själva baron 
Constantin, och det vill säga rätt mycket."

Med dessa ord stoppade hon sin lilla sax, jämte etuiet, åter hastigt in i 
sitt skärp, tog schalen över axlarne; och efter en vändning upptäckte hon 
i ena hörnet en spegel, som även i en kavaljers arbetsrum icke far saknas, 
ordnade på två minuter hatten över sitt hår, och skyndade ut.

Alphonse såg efter henne med en lång, en rörd blick. Då hon, hänförd av 
sitt viktiga förslag att gå till grevinnan, icke en gång hade påmint sig 
att riktigt taga avsked av honom eller ens kyssa honom till adjö, tog 
Alphonse sin väns biljett, kysste den i stället, och sade för sig själv:

"Victorine, huru högt värderar jag dig icke, för att du i detta ögonblick 
glömde alldeles bort mig? Så handlar en äkta varm själ! Det kallar jag ett 
hjärta: ett förstånd! Dig skall jag, för det du nu går att göra för 
Constantin, aldrig glömma: aldrig! om jorden sjönk under mina fötter och 
himmelen försvann. Ruonville är säkert den vanaste fäktare, den farligaste 
fiende: och just i medvetande härav har han väl förmått Constantin till 
ett så rysligt beslut, som att ej upphöra, förrän endera stupat. 
Constantin--jag fruktar det--är säkert förlorad, om icke duellen avböjes: 
och endast Victorine genom grevinnan kan rädda honom. Ack, jorden skall 
aldrig sjunka, himmelen aldrig försvinna för mig, ty Victorine finns! Jag 
är visst blott en man utan förmögenhet, jag är snart sagt en fattig karl, 
en arrendators son, allenast. Men det gör ingenting: det skall gå ändå. O 
Gud"--slöt den trohjärtade, unge normanden och upphöjde sina sammanknäppta 
händer religiöst-- "säg mig, min Gud! uppriktigt, vad har jag kunnat göra 
dig för gott? i vad har jag kunnat tjäna dig, då du varit så nådig emot 
mig och skänkt mig denna blomma till brud? Är det, för att jag av själ och 
hjärta kastat mitt liv på vågskålen för de fattigas skull? Jag tror det, 
och jag skall tacka dig evigt! Min högst älskade vän, Constantin, min 
kamrat i skolan och på kollegiet i Rouen, skall frälsas undan döden: så 
vinner jag min största glädje i världen. Men han skall också lära känna 
vilken älskarinna jag har. Han skall giva mig en liten torva under sina 
gods på goda villkor: så bjuder jag Victorine min hand, som jag vet 
att hon rätt gärna tar, för att hoppa ut över mahognydisken ifrån sin 
butik i Palais Royal. Så sätta vi oss ned att bygga och bo för oss själva; 
och skall icke då Normandie för våra ögon komma att stå som det skönaste 
land, så anklaga mig! "

"Det är fredag i dag och redan långt lidet," anmärkte Alphonse efter en 
stund ånyo för sig själv. "Jag går ut. Här är mycket, som måste göras. 
Sekundanter? Vilka skall jag taga? Constantin har själv föreslagit inga: 
han har överlämnat allt åt mig. Låt mig se! Och vilka uvrierer skall jag 
välja för att vara på platsen? Jag ser tydligen av brevet, att kämparne 
önska hava anordningen på ett ridderligt, storartat sätt. Detta må vara 
för deras räkning; jag anser mig skyldig att söka efterkomma min väns 
brev. Uppriktigt sagt, ser jag också ej ogärna, att jag har åtskilligt 
pålitligt folk vid tillfället närvarande; ty vem vet vad greve Ambrose de 
Ruonville kan hava för planer i bakhåll?"

32 TRETTIOANDRA KAPITLET.

Du begriper mig? sade grevinnan.

Sjukrummet, även själva sjukrummet, kan man säga, har sin poesi. 
Gardinerna måste vara fällda för de höga, vackra fönstren, att icke solens 
alltför friska strålar måtte såra kammarens skära, nervösa ande; men dessa 
gardiner kunna vara av ett taft med blommor på. Den sjuka, som vilar på 
ejderdunsbädden, skådar stundom till hälften upp: alla föremål i den sköna 
sängkammaren sväva då, för den i halv feber skådande blicken, likt 
bilderna på en drömlik arabesk. Om den sjuka har en mild, en älskvärd 
fantasi, antaga också drömmens skepnader inga rysliga, förfärande former: 
de dansa för ögat, men de hota icke. Allt ser tynande, smäktande ut; men 
fromt, kärleksfullt, behagligt. Spegeln, med sin stora, bronserade ram, 
lutar sig litet framåt: den sjuka ligger och ser därpå och tycker, att 
spegeln böjer sig så ned av godhet; att han ser utföre, likt en läkare, 
med omsorgsfullhet och den deltagande frågan: "mår ni icke redan litet 
bättre?" Stolskarmarne, höga och förgyllda i sig själva, visa sig för den 
stilla fantiserande ännu längre, smärtare och välväxtare, än de verligen 
äro: de taga gestalten av unga vänner, gäster, intressant folk i grön 
damast, som under uppmärksamhet och tystnad blott avvakta sjukdomens 
vändning, för att därefter börja sina hjärtliga lyckönskningar till 
återvunnen hälsa. Tapeterna äro dock de poemrikaste av rummets alla 
föremål. Varje fason på dem tar tycket av ett människoansikte, eller av en 
häst, en hjort, en gasell; och ingen enda färgad punkt på väggen ingår 
icke i de täckaste, fast särdeles kombinationer med alla andra. Därav 
bliva snart hela händelser: girlanderna få sina öden: de spela både 
komedier, tragedier och melodramer. Fransarne på det rikt veckade 
sängomhänget, av lyonnesiskt siden, deltaga artigt i tapeternas företag, 
de också; de se än ut som de gråta, än som skratta de: med fullt liv och 
stort behag utföra de sina roller i kammarens underbara dram. Chiffonieren 
på väggen mitt emellan fönstren och prydd med en hög studsare, som har 
glaskupa över sig, utgör dock den viktigaste personnagen i skådespelet. 
Han står som en regent, överskådande sitt rike. Alltemellanåt nedfälles 
hans klaff; men det sker aldrig, utan att viktiga handlingar utgå ur 
lådor och fack. Denna klaff öppnar och tillsluter sig likt en storartad 
mun, rik på befallningar och anordningar, välgörande till sina verkningar, 
genom de flaskor, pulver, droger, teer--till och med verser på det 
elegantaste papper, skrivna för nöje och tröst--som "emanera" därifrån.

Det var lördagsmorgon: morgonen således efter den dag, vi sist lämnade. 
Grevinnan Amenaide satt själv vid Gabrieles säng; hon visade sin sjuka 
gäst en moderlig ömhet av det älskvärdaste slag. Natten hade varit svår 
för Gabriele; men morgonen kom med lugn. Hon såg omkring sig med ögon, som 
visade någon matthet; men tydligen märktes, att kroppen led mindre än 
själen, och att den kunde återställas snart, om anden vann seger och frid.

Värdinnan var med sin gäst inbegripen i ett samtal, som räckt länge. 
Grevinnan, en övad kännare av människor, hade funnit, att Gabrieles 
sjukdom hörde till antalet av dem, som lindrades genom utbyte av tankar 
och föreställningar. Flickans röst tillkännagav, att hon icke, såsom sjuke 
annars ofta, mattades under samtalet, men tvärtom stärktes, allt som 
hjärtat slog saktare och anden upplyftes genom grevinnans kloka, på 
levnadsvisdom grundade anmärkningar. Den enda svaghet, som ännu återstod, 
var, att kammarens alla föremål i Gabrieles ögon hade en så stor fallenhet 
för poesi, som vi beskrivit.

"Ja, min grevinna," svarade hon vid ett tillfälle, "det är en sanning, att 
jag aldrig i min levnad varit så förlorad, som under detta dygn. Det var 
min första, min största sjukdom; och säkert skulle det hava blivit min 
sista, om jag icke träffat er. O, jag som föreställde mig, att jag icke i 
världen mer ägde någon mor!"

Goda Gabriele, sade grevinnan, jag har gjort intet annat, än vad varje 
människa bör och gör.

"Beröva mig icke den glädjen, att få tacka er! Gör varje människa vad ni 
har gjort emot mig? Nej."

Låtom oss icke tala därom, Gabriele. Däremot kan jag försäkra dig, att du 
under dessa timmar skänkt mig ett nöje, som av ingenting kan uppvägas. Du 
har för mig lagt i dagen hela din händelserika levnad och alla de täcka 
tavlorna ifrån Afrikas hemlighetsfulla land. Upprörande har din skildring 
varit över dina olyckliga föräldrar och deras slutliga öde. Jag häpnar för 
allt vad du berättat mig om Ruonville! ha! Men jag gläds över Montmorency. 
Bästa Gabriele, jag har också något att säga dig!--Grevinnan tycktes med 
våld söka vända tankarne ifrån sig själv på sin gäst.

Den sjuka såg upp på sin moderliga vän, som talade till henne med en 
så skön röst.

Gabriele, fortfor grevinnan Amenaïde, jag är icke mera ung, som du; men 
jag har levat och lidit, som du. Jag skall icke säga mina tankar om annat, 
än vad jag känner och vet. Jag skall berätta dig, varföre detta är din 
svåraste, din värsta sjukdom. Men drick litet först ur detta glas. Är 
huvudvärken icke bättre?

Gabriele tog grevinnans hand och kysste. "Jag känner nästan ingen 
huvudvärk mer alls," sade hon. "Ack fortfar, fortfar!"

Du har ifrån barndomen njutit av en stark kropp, Gabriele: det är en 
ytterst fin, men harmonisk byggnad, och som troligen tidigt blivit härdad 
genom övningar, dem en arabisk uppfostran älskar att giva barnet och den 
uppväxande. Du skakas och böjes lätt, men--du krossas aldrig.

Gabriele drack ut sitt glas tisane; hon sade intet, men såg omkring sig 
med en blick, som tycktes hysa den mening, att hon redan en gång varit 
krossad, och att hon kanske var det ännu.

Grevinnan tog själv och bortsatte det urdruckna glaset på nattygsbordet. 
Hon fortsatte:

Du har genomgått stora prövningar: det är tecken till, att en Gud har 
älskat dig, min Gabriele. Vi hava ett kristnat hopp, min vän: tro en 
äldre, som säger dig, att ingen föres fram till brädden av en avgrunds 
kval förgäves. Väl den, som icke hisnar invid sitt djup! O, gudskelov, du 
har icke hisnat, min Gabriele--slöt änkegrevinnan, i det hon, ömt 
smekande, strök med en len hand över den sjukas tinningar och smidigt 
glänsande, svarta hårfäste. Hon fortfor därefter, ännu mildare:

Du kunde bära åsynen av din faders död. Den upplivade till och med ditt 
mod till begäret att utföra en handling, grym och avskyvärd i sig själv; 
men--icke mera om detta nu, som du ångrat, yppat och fullkomligen 
övergivit! Du var blott till hälften kristen da, blott till hälften 
adlad--förlåt mig!

"O nej, tala! tala!" viskade Gabriele och förde allt emellanåt till sina 
läppar grevinnans bleka, men silkesmjuka hand. Grevinnan kände på denna 
hand ej blott de finaste läppar, men också tårar. Hon fortsatte:

Mitt barn, du kunde även bära åsynen av din moders död. Du fördes till och 
med därav allt mäktigare fram på den modiga, den--tilllåt mig att säga, 
efter du nu förstår mig--avskyvärda bana, varpå du en gång av en mörk 
och--olycklig hand (grevinnan Tirlemont suckade djupt)--blivit inledd. Men 
låtom oss icke tala om Ruonville! och ej om mig! blott om dig, min 
Gabriele.

Likväl syntes det på grevinnan, att orden blevo henne själv svåra, 
då hon kom att vända tanken på sin släkting. Hon slog ändock bort 
sin smärta, och sade i fortsättning av sitt påbörjade ämne:

Gabriele, själva anblicken av din Constantins död kunde du bära. Du 
förmodade, att han stupat i skogen för Ruonvilles kula, och ändock 
krossades du ej. Du sjuknade icke. Du blott--får jag säga vad jag tänker, 
utan fruktan att såra dig?--du endast förvildades därav, du fördes till 
randen av ursinne. Du har själv omtalat för mig dina ord, dina utrop den 
där grymma natten, då du fattade ditt beslut att gå ut, gå bort i 
blodbadet, för att dö och--giva döden! O--och en kvinna som du, likväl, 
Gabriele? Tro icke, att jag förebrår! jag berättar blott om vad jag ser 
och förstår. Du är själv till hälften av ett folk, som aldrig en stund, om 
natt eller dag, drar i betänkande att bruka dolk eller pistol. Och din 
Constantin var död: du var utom dig: du ville själv stupa, för att i en 
skönare värld återförenas med en ängel: och döda andra, o Gud! för att 
medsamma utföra en bedrift, en gärning till mänsklighetens väl. Vet då! 
jag kan giva dig den glada nyhet, att--jag gillar icke alla dina 
handlingar de där dagarne--men, gläds likväl! ty du har lyckats. Den 
seger, som du påbegynt, har fortsatts. Dina vänner, arbetarne, hava vunnit 
en avgörande förbättring i sina villkor genom en underhandling, just helt 
nyss, vartill deras förlagsmän funnit sig tvungne. Hedern därav är din!

"O Gud, du lever och styr, jag tackar dig!" viskade Gabriele för sig 
själv, och blickade med strålande ögon upp emot taket av sitt sjukrum. 
Grevinnan såg och förstod henne. Hon dröjde att tala vidare; hon tvekade, 
om hon ännu skulle våga uppriva det djupaste såret. Men hon tänkte: hon 
har genom denna glädje vunnit styrka, och jag dristar! Läkedomen väntar 
sedan! Grevinnan tog Gabrieles hand och sade:

Det fjärde kom: det uthärdade du ej. Du kunde se Constantin falla död till 
jorden; men--att skåda honom levande framfor dig och misstro dig om 
trohet: avlägsna sig: icke längre älska dig! Då först fick din själ något, 
som störtade dig ned; och du föll på denna bädd.

"Ha, min grevinna!" utbrast Gabriele och höjde sitt huvud från kudden med 
ett svårmod, som gränsade till återkommande yrsel. "Varföre påminner ni 
mig? O min Gud! min Gud! Var jag icke på vägen att----glömma----nej! Men 
ack likväl, med vilken konst har ni icke hela denna natt avlägsnat mig 
ifrån allt mitt grymma minne? Under alla samtal ledde ni mig till något 
annat: alla föremål omkring mig drogo mig bort ifrån mig själv. Men nu! 
himmel, jag vaknar och jag är förlorad!"

Gabriele tryckte grevinnans hand nästan krampaktigt till sitt hjärta. Men 
grevinnan log, tog henne i famn, kysste ömt bort hennes tå rar, och 
sade: mitt barn! återkom ännu en gång till dina fridfulla tankar, såsom 
nyss: jag har något innerligt ljuvt att berätta dig om Constantin.

"Vad? ni har då talat med honom?"

Nej, Gabriele; jag har det icke. Jag känner honom ej personligen.

"Nåväl--ha--"

Lägg åter ditt huvud med lugn på kudden, så skall du få höra något 
vackert.

"O min grevinna, så ni talar? Lugn? lugn? Ni måste dock medgiva mig, att 
jag står framför en olöslig gåta, ett fasansfullt under. Säg mig: hur 
kunde väl Constantin misstro mig så? i denna stund? blott för att jag var 
hos Ambrose? Rådde jag då för det? för att jag stod på knä--min Gud--i en 
vacker bön? Förklara mig, om ni kan, huru det är rimligt, att Constantin 
kunde i hast tänka så gruvligt illa om mig? "

Jo, svarade grevinnan, det är vad som icke blott var möjligt, utan --vill 
du begripa mig, Gabriele?--var lyckligt, lyckligt för dig. Jag har 
sett--för en annan--en sådan stund, och vet vad den är värd.

"Ni tycker då om, att blott tala gåtor om en gåta? Skall jag icke finna 
oförklarligt, att Constantin--densamme Constantin, min grevinna, som 
första gången han såg och talade med mig, trodde mig så väl utan att känna 
mig--han tror mig icke nu, då han känner mig?"

Just för att han icke kände dig första gången, trodde han dig då: och, för 
att han kände dig nu, misstrodde han dig nu.

"Ja! det är förskräckligt! Varmed har jag brutit så, att jag förskyllat 
detta?"

Unga, lyckliga, täcka själ, kring vilken ett doft går av den fruktan, som 
okunnighet skänker, sade grevinnan och såg på Gabriele. Låt mig kyssa dig 
och säga dig: du är älskad! djupt, namnlöst älskad! Se på mig: jag vet vad 
jag säger.

"Ack nej," svarade flickan med en döende röst. "Jag är icke älskad. Jag är 
föremålet för misstankar, avskyvärda, rysliga misstankar. Man älskas icke 
så."

Du vet det icke ännu. Du känner icke hela himmelen av att kunna bliva mål 
för skygga, nedsättande tankar av denna färg.

"Ni vill mig väl, min grevinna. Ni vill trösta mig, och ni talar 
intagande. Men ack--förlåt mig. Ni skulle hava sett Constantin själv i 
denna fasans stund. När Ambrose med sin heligaste ed försäkrade, att jag 
hatade honom, det trodde Constantin icke. Lika så litet kan jag tro er, 
min grevinna, när ni försäkrar mig, att Constantin älskar mig. Det är icke 
möjligt! Omöjligt! Skulle han ej känna mig bättre, än så? Skulle han icke 
mera tro på mitt hjärta, än på sina egna ögon.
Det hade jag gjort i hans ställe, sa mycket vet jag.''

Du, Gabriele? Du? Nej. Du skulle hava uppfört dig alldeles på samma sätt, 
som han, om du oförmodat sett Constantin i tårar och på knä-- tänk efter 
bara-- på knä hos en annan, en skön kvinna .

"Vad säger ni--vad--"

Det skulle du. Du skulle misstro honom förskräckligt, ögonblickligt, utan 
allt skäl, orimligt. Det skulle du; ty--du älskar ju honom oändligt?

"Men--o min Gud--vad talar ni då om?"

Om svartsjukans hemlighet. Det är också ett mysterium, Gabriele; ett 
mysterium, som kan utläggas av en kvinna. Hör mig då, om du vill.

"Svartsjuka! ja--det är rätta ordet. Store Gud! säg mig likväl: förtjänade 
jag en sådan av honom?"

Och du tackar icke Gud för din lycka? Den skönaste lycka, som en kvinna 
fär.

"Ni talar rätt hårt. Huru kan ni vända sådana ord emot mig? mig, som är 
sjuk? O Gud--men ack, förlåt mig! Ni har ju varit som en mor för mig? Tag 
tillbaka edra ord! Det är grymt, det är avskyvärt, att oskyldigt göras 
till ämne för svartsjuka, min grevinna: jag känner vad jag säger. "

Ja, Gabriele, du har rätt: det är grymt. Kärleken--den varma, rätta, 
eviga--är grym, är svart på detta himmelsblåa sätt.

"Vad? "

När kärleken visar sig i svartsjuka, är den förskräckande! men är genast 
övergående, om den är sann och inser sin orättvisa. Endast då blir den 
outhärdlig, om den förnyar sig, om den fortfar att vara orättvis. Olycklig 
den kvinna, som aldrig en gång väckt svartsjuka! hon har då ingen visshet 
om att vara outsägligt älskad; hon har aldrig sett sin vän skälva i sitt 
väsens hemligaste ådror av fruktan att förlora henne.

"Ni säger--? far jag tro--far jag hoppas--att jag börjar förstå er? Och 
Constantin skulle då älska mig, efter han--nej?--efter han tänkt så illa 
om mig?"

Just därföre. Förstå, att han skulle ej hava frågat efter att tänka så, om 
han icke hållit dig kär. Ej frågat efter--inser du vad detta vill säga? 
Ha! Sådant har du aldrig upplevat. Du fattar ej då, vad det rätt 
fasansfulla, det mycket grymma är. Men mången kvinna, vet du, har med 
förskräckelse erfarit det, att aldrig misstänkas. Det är så man är rent 
förkastad, bortglömd, oefterfrågad--Gabriele! Den aldrig påtänkta blir 
aldrig misstänkt.

"Gud! "

Du begriper mig? sade grevinnan. Olycklig du, om Constantin



icke nånsin varit svartsjuk på dig. Du hade då ingen 
visshet om, att vara hans. Men trefalt olycklig du, om han flera gånger, 
många gånger blir det. Du är då brottslig.

"Det skall icke hända! "

Giv mig ett famntag härpå!

"Giv mig mina kläder, min grevinna! Vad jag är frisk! Constantin älskar 
mig! Han älskar mig, o Gud! Låt mig stiga upp. För de himmelskas skull, 
jag vill till honom! jag vill störta till hans fötter och bedja honom om 
förlåtelse, att jag misstrodde honom för att han misstrodde mig!"

Ligg stilla ännu, Gabriele. Du har ingenting att behöva bedja honom 
förlåta. Vänd dig till dig själv och se, att just detta ditt förtroende 
till honom, din oro, din sjukdom på denna bädd, mitt barn! är det stora 
beviset på--

"Att jag älskar honom? Ack ja."

Nåväl? och du skulle bedja honom om ursäkt för det? Lycklig han, för att 
du en gång kunde bliva sjuk så här.

"Vilken himmel i edra ord? Känn på denna panna: ingen huvudvärk är kvar. 
Om ni visste, huru klart och fridfullt jag skådar omkring mig. Alla 
föremål stå stilla nu: och likväl tycker jag i detta rum, att jag är som i 
en blomstrande trädgård. "

Du är i en park, Gabriele: i livets park. Du älskar och är älskad.

"Får jag icke stiga upp?"

Ej ännu.

"Men vad fattas mig?"

Intet. Ligg därföre.

"Varföre?"

Ty din glädje är för stor: vila dig. Du var för sorgsen förut: nu är du 
för litet sorgsen. Sök därföre att få ro: sök en stunds slummer på denna 
kudde. Låt mig handla i ditt ställe. Jag skall väcka dig, när det blir 
tid. Jag kan berätta dig, att en din trogna tjänarinna och vän, 
mademoiselle Victorine, var här i går eftermiddag och sade mig något .

"Något gott?"

Kanske. Blunda och sov en stund.

"Himmel, nu minns jag! Vad är det för en dag i dag?" ropade Gabriele och 
störtade upp med en styrka, som av ingen grevinnans bön kunde återhållas. 
"Det är ju i dag duellen? Constantin--jag skall upp--jag måste fort--jag 
skall--"

Grevinnan Amenaide drog sig litet tillbaka och såg med hemlig förvåning på 
sin vän. "Sjuk för ett intet? Och genast frisk för ett intet? Nyckfulla 
naturspel i detta, som man kallar kärlek!" sade änkegrevinnan med en 
dyster blick inom sig själv. "Ack, jag kallar denna naturnyck himmelsk 
ändå! O Ruonville! Men tyst--svaga, svaga. Jag gjorde rätt, som i tid och 
för alltid drog mig tillbaka. Jag har plikter i stället nu! Plikter vid 
hovet!"

33 TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Ett Lacryma Christi.

Innan vi fortgå i denna dags händelser, lördagens, som väl måste utgöra 
katastrofen i dramen, perioden för den avgörande tvekampen på liv och död; 
är det vår oundvikliga plikt, att först ett ögonblick skåda tillbaka i det 
Ruonvilleska palatset, för att se vad som tilldrog sig där, sedan Gabriele 
lämnat huset, men Constantin ännu var kvar hos sin fiende. Ty av 
händelserna där berodde visst hela utgången? Vi befinna oss således nu i 
detta sköna palats, om fredagen.

Det låg någonting så ridderligt och öppet i greve Ruonvilles sista ord 
till baron Montmorency, att denne ej kunde undvika att känna sig dragen, 
nästan fängslad av vad han erfor. Ambrose hade bekänt sina fel; han hade 
emottagit utmaningen, och gjort det på ett så vackert sätt, att en fiende 
väl aldrig stått i dagern av en mera oskrymtad vänskap. Han hade bett 
Montmorency stanna kvar hos sig, skriva brevet till Angely hos sig. 
Constantin kunde icke neka det: han gjorde det.

Förposter emellan fientliga arméer har man hört icke blott samtala 
trohjärtat och gott med varandra, dagen före bataljen: där är även exempel 
på, att de äta och dricka med varann, att de dansa tillsammans på bal. 
Ingenting naturstridigt ligger i dessa glättigheter: de upprepa sig också 
alltid så ofta de få. Det är egentligen blott bataljen själv som utgör det 
orimliga. Att människor draga åstad för att mörda varann, är det befängda; 
men att de forut trycka varann till sina hjärtan, äta och dricka ihop, 
klinga till brorskål och även dansa tillsammans, ligger, Gud vare lov, 
inom det mänskligas och rimligas område. Ty hatet och striden hava endast 
sitt upphov i fördomar, falska läror, inskränkthet, dumhet: men kärleken, 
liksom vänskapen, utgör människans rätta tillstånd.

Man kan emellertid anmärka, att den förtrolighet, som ej sällan ömsesidigt 
råder hos fientliga krigshärars förposter, har sin orsak däri, att dessa 
hopar, som skola gå till slagsmål, aldrig hyst något hat emot varandra. 
Det är då intet skäl för förposterna, att icke älska varann och dricka 
ihop, då säkert hela arméerna gärna skulle göra det samma, om de 
finge. Folken skrida till det allmänna mördandet endast därföre, att deras 
chefer finna det djupsinniga behaget och nyttan därav.

När, däremot, två enskilda personer av verklig orsak överenskommit att en 
viss timma dagen därpå icke skiljas åt, förrän den ena ligger död för den 
andras fötter; så måste nog en vänskap dem emellan dagen förut vara litet 
underlig. Denna känsla har också egentligen blott i forntiden sitt rätta 
hem. Hos oss förekomma numera dueller på liv och död högst sparsamt; men 
om de inträffa, ske de icke gärna utan som följder av en så hjärtlig ilska 
hos parterna, att de nyss forut icke omfamna varann.

Constantin de Montmorencys lynne var, till sin halvt svärmiska grund, just 
av Saint-Louis' art. Eldad av ridderlig tro, ansåg han varje ärelös 
gärning böra bestraffas med svärdet, varje skymf utplånas genom en 
utmaning, varje otro beseglas med döden: men, full av varm kärlek, kunde 
han icke desto mindre älska människan i sin fiende. Och om denna människa 
tillika visade drag av ädelhet--så oförenliga de ock måtte tyckas med 
dess övriga nidingsdåd--så kunde han även dröja hos denna person. Ty 
vilken hänföres icke av motsägelsernas under? i synnerhet om karaktärens 
uppförande, då den börjar strida emot sig själv, går åt förbättring? åt 
forvandling ifrån ett sämre? Den trogne är så gärna lättrogen. Constantin 
var så.

Om Ambrose kan däremot med skäl misstänkas, huru uppriktig hans bjudning 
var. Vi kunna icke svara härpå på förhand; ty varje bov är i sig själv ett 
mysterium. Månne icke Ruonville, rörd vid anblicken av Gabrieles sorg, 
kunde ett ögonblick kasta nidingen ifrån sig, stå fram i ett osminkat, ett 
sant ädelmod, och hänföras till en öppenhet, som kom honom att av hjärtat 
bjuda Constantin på vänskap? Människan är ett rö och brottslingen ett 
vacklande rö. Sig alltid olik är han. Det är han, som kastar ljusgnistor 
över helvetet, men mörka skuggor till schatteringar in i himmelriket. Vad 
vore väl bägge utan honom? kan man fråga. Men denna fråga själv är 
avskyvärd, och vi kasta bort henne.

Också är väl boven i visst fall sig alltid lik. Månne vi icke därföre böra 
frukta om Ambrose, att kanske just det framsteg, han ser sig vinna hos sin 
motståndare genom den öppet erbjudna vänskapen, kan fresta honom att gå 
till nytt svek för att vinna ännu mer? Kan det icke vara tänkbart nog, att 
Ambrose var alldeles uppriktig, då han först räckte Constantin sin hand; 
men när han såg denna hand trofast emottagas, kunde icke just då, och då 
först, en demon tillviska hans själ, att något stort bedrägeri genom 
ingenting säkrare, än detta, vore i stånd att lyckas? Man talar om det 
invecklade i ränningen och varpets läggning till en damastduk: vem 
har icke sett den konstiga inrättningen för att bobina här och rikta allt, 
så att ömsom matta, ömsom upphöjda blommor och fasoner bliva på duken. Men 
vad är väl det emot människolynnets matta eller upphöjda figurer? Huru 
uppkomma de? Gud väver. Men fråga icke, likväl, huru han gör med 
brottslingens fasoner, för att få dem till blommor: han svarar dig ej på 
sådana frågor.

När Gabriele de Mimas lämnade rummet i sällskap med Seraphine Gluggo, sågo 
både Constantin och Ambrose efter den bortgående med blickar, fulla av 
färg. Då hon var utgången och dörren efter henne slutit sig, trädde 
Ambrose fram till sin gäst, räckte honom ånyo handen och sade med en suck: 
"hon har då gått! En av oss bägge får aldrig se henne mer. "

Constantins hy skiftade. Tårar, tårar av sanning glänste i Ambroses ögon.

"Vi skola slåss i morgon, " sade han; "men kom och sitt ned. Jag har något 
att meddela dig, Montmorency, före min eller din död-- det gör detsamma, 
vilkens--men jag vill, att du skall se mig för det jag är. Jag är sluten, 
listig, grym, Constantin! tro vad jag säger! men i detta ögonblick gives 
ingenting, som jag ej skulle kunna vara färdig att lägga i öppen hand och 
räcka dig. "

Constantin, foga mäktig sig själv vid tanken på, att han kanske i denna 
stund skådat Gabrieles kind för sista gången, nalkades nästan medvetslös 
och intog det rum i soffan, som Ruonville anvisade honom.

"Just här satt hon för några minuter sedan, Constantin! just på den plats, 
där du själv sitter vid min sida," inföll Ambrose. "Jag är glad--glad, att 
hon har gått. Då hon är borta, kunna vi bägge tala med lugn nu, och det är 
möjligt för oss att vara vänner en dag."

Constantin blickade på sin fiende; han såg upp utan vrede.

"Jag bör uppriktigt säga dig, Montmorency, varom vi bägge samtalade, innan 
du kom. Jag är icke längre en man, som stämplar emot regeringen; jag har 
försonat mig, tvärtom, med dess högsta chef; och --for att förtro dig min 
hemlighet (vilken du ej skall yppa, om du dör i morgon, och som du gärna 
skall få yppa, om jag dör)--jag reser till Bordeaux, jag blir högste 
styresman över departementet Gironde. Du skall säga, att prefekt är en 
liten plats nog för en man, som mig; men prefekt till en början, förstår 
du, och mera sedan--"

Constantin utbrast med en röst, som tillkännagav provinsiell förundran: 
Konungamördare och prefekt?

"Konungamord och prefektur--ja. Lämna dessa fraser, som betyda ingenting i 
diplomatiken," svarade Ruonville. "I politiken finns varken kärlek 
eller hat: blott förnuft. Eller, om du hellre vill, klokhet. Ty jag måste 
själv le litet åt detta slags förnuft. "

Hans gäst log också; men med ett ytterst mörkrandigt uttryck.

"Vet då, min vän," fortfor greven, "att i egenskap av en sådan ämbetsman 
och i begrepp att snart avresa till mitt residens i södra Frankrike, bjöd 
jag Gabriele de Mimas min hand, för att åtfölja mig som min grevinna. 
Därom var det vi talade, då du kom. "

Ha!

"Var lugn, bästa du. Du finner således, att vi bägge måste slåss i morgon: 
oundvikligen slåss. Ty jag älskar denna ros ur en okänd värld, mer än min 
själ: far jag icke henne, så vill jag ej leva: och får jag henne, så kan 
du icke leva. Har jag orätt?"

Montmorency fattade Ruonvilles hand och tryckte den med en häftighet, som 
tillkännagav huru fullt och innerligt han biföll den yttrade tanken.

"Jag bör frimodigt säga dig," fortfor Ambrose, "att Gabriele, på min 
anhållan om hennes hand, gav mig ett besynnerligt svar. Hon biföll den ej; 
men hon--"

Constantin såg hastigt upp.

"Hon kallade sig likväl själv för härskarinnan i dessa rum. Hon grät i min 
famn, hon uppmanade mig inför levande Gud, att--"

Constantins blickar sjönko ånyo.

"Att jag skulle börja en förändrad bana, bliva en ny, en annan. Och det är 
just vad jag ämnar, om jag far leva, Montmorency. Du må tro mig, eller ej; 
men jag ämnar fullt och fast och till hela min person begiva mig in på 
sanningens område, Constantin! och--för att därmed icke uppskjuta ett 
ögonblick--får jag ånyo säga dig, vad som är ganska visst, evigt visst, 
att Gabriele, oaktat allt vad hon sade mig den där stunden, älskar icke 
mig, utan dig. "

Constantin häftade på Ambrose de mest bedjande ögon, likasom ömt 
bönfallande, att, hur mycket han än ville bedraga honom i övrigt, han dock 
icke måtte göra det nu. Men han yttrade ej ett ord.

"Hon älskar mig icke," fortfor Ambrose. "Jag har insikt i sådana ämnen, 
lita därföre på mig: hon älskar mig icke. Icke nu förstår du. Men kommer 
jag att få leva och hon blir min, så skall hon älska mig en gång. Ty jag 
vet också detta. "

Montmorencys panna rynkades på det mest avgörande sätt till ett: Nej! Hans 
högra hand drog sig instinktlikt till värjfästet, och hela hans uppsyn 
antog utseendet av en kerub, en St. Michaël, som gör sig färdig att störta 
satan till avgrunden.

"Du ser således, att vi ej kunna undgå att slåss," inföll Ambrose med 
oförändrat lugn. "Jag säger dig öppenhjärtigt, att jag vill döda 
dig. Jag kan icke se dig leva över en dag; det 
är mig alldeles omöjligt. Och du har fullkomligt skäl, att tycka alldeles 
detsamma om mig. Du vore en feg, en usel, en dålig--du vore en jag vet 
icke vad, om du ej gjorde så. Jag högaktar dig nu, Montmorency! jag kan 
säga dig, rent ut i ansiktet, att jag älskar dig som en brave, som en 
riddersman. Men allt måste vara med villkor, att en av oss upphör att 
andas. "

Constantin nickade med buskiga, uppdragna ögonbryn ett: Just så!

"Då nu detta oss emellan är med visshet avgjort, så behöva vi icke i all 
vår livstid mer känna oss som ovänner. Baron de Montmorency! låt oss vara 
förnuftiga och tillbringa återstoden av vår gemensamma levnad så glatt vi 
kunna. Jag finner mig nu så lätt, så lugn, sedan jag övergivit alla stora 
planer till Frankrikes väl. Den tid jag ville mörda konungen, var mitt 
huvud ständigt uppfyllt av ingenting annat än tankar: oupphörligt hade jag 
detta förbund framför mig, dessa olidlige egalitairer och dessa örnar av 
högsta graden, vilka gåvo mig mycket bekymmer att styra. Nu reser jag 
antingen till Bordeaux, eller till Pere Lachaise; och i bägge fallen får 
jag bekymmerfritt. Jag vet icke, om du känner min familj och dess 
ursprung, Montmorency? Jag är bördig ifrån södra Frankrike; från en egen 
trakt i Gascogne, ej långt från Guiennes gräns: ifall du händelsevis hört 
talas om La Bastide d'Armagnac? Jag kan således säga, att jag nära nog 
kommer att presidera över mitt fädernesland och mina egna landsmän, där 
nere i Bordeaux. Likväl skall jag förtro dig oförställt, att ej så litet 
talar för, att du blir den, som i morgon kommer att fälla mig. Jag har 
nyss vid ett tillfälle upptäckt detta, och jag säger dig det icke blott av 
den grund, att jag själv berömmer mig av att vara en man, som väl förstår 
vapnet, så att jag verkligen på ditt sätt att föra armen förstår bedöma 
din egen skicklighet; men ännu mer av en annan orsak. Vi, i Gascogne, 
bevara med nöje och kärlek våra familjers öden i trogna minnen: somliga 
hava vi även upptecknade i skriven historia. Vi äro goda katoliker och 
sätta icke ogärna tro till spådomar, då de gå på sanna grunder. Vet du, 
Montmorency, vad mig har blivit spått?"

Att dö?

"Rätt: just det. Men icke nog härmed, utan dö på ett besynnerligt sätt och 
av en ynglings hand. Jag skall berätta dig detta, emedan det bör 
intressera dig att höra. Men, låt se (greven betraktar en pendyl): tiden 
är inne till dejeuner (greven ringer: Paillot inkommer).

Huru är det med dejeunern, Paillot?"

Serverat, herr greve! och, likasom i går, för två! svarade kammartjänaren.

"Bra, Paillot, vi komma. I går utgjorde Gabriele och jag de två.
I dag är baron Constantin i hennes ställe: det är ett och detsamma. 
Kom, min bästa Constantin! jag har några ostron från Havre, som du icke 
skall förakta: de äro således från Normandie och dina landsmän, du kan med 
nöje äta upp dem. Älskar du claret eller xeres?"

Constantin följde sin värd ut till ett rum i en annan del av palatset, en 
mindre matsal för vardagslag, vars väggar suto fulla av blasonnerade 
vapensköldar.

Sedan de intagit de majestätiska ländstolarne vid bordet och redan 
tillryggalagt någon del av dejeuern, slog Ambrose i ett glas åt sin gäst 
och åt sig, och sade: "baron Montmorency! ursäkta mig nu för den djärvhet 
jag tog mig därinne, då vi bägge befunno oss i ett av passionens 
ögonblick: jag sade du utan lov, utan glas, och så som man ofta gör till 
kamrater på slagfältet. Vi stodo då också bägge på ett bataljfält. Men nu 
i fredens, i vapenvilans skygd, tillåt mig att få besegla detta broderskap 
på ett sätt, som anstår. Jag tror vinet skall befinnas av en god druva?"

Den andre höjde sitt glas, nickade åt sin vän och tömde.

"Välan," gentog Ruonville, "innan jag kommer till min egen historia från 
Gascogne, så säg mig också du, varest i Normandie dina slott äro belägna, 
och av vilka familjegrenar på fäderne och möderne du härstammar?"

Jag är på fadernet en Montmorency. Men jag blyges icke att omtala, det min 
goda mor icke var av adel: hon var en bankirs dotter ifrån Rouen; hon 
hette Louise Tristramy.

Ruonville sprang upp. "Vad! " utropade han. "Din mor en Tristramy? Vi äro 
då släktingar--store Gud! släkt kanske nära nog."

Han störtade i Constantins armar och hans glänsande ögon visade spår av 
tårar.

Litet därefter slet han sig dock lika hastigt ur sin släktings famn och 
utbrast med en stämma av ganska egen ton, varunder hans kinder bleknade 
ända till gråhet: "en bankirs dotter, sade du? din mor var en penningkarls 
dotter? och en Tirstramy? Louise Tristramy?"

Ja, svarade Constantin. Hon är död nu, min älskade mor; men hennes minne 
står ljuvt för min själ. Även för mitt jordiska väl har jag henne att 
tacka; ty genom henne och av hennes arv från sin rika far har jag bekommit 
de gods i Normandie, som nu kalla mig herre.

Ruonville stod ännu i samma stela ställning, med samma gråa uppsyn, och 
han viskade: "Constantin! Constantin! säg mig på Guds ord och alla de sju 
sakramenten: du är väl icke vidskeplig? du tror väl icke på spöken och 
skalliga häxor?"

Jag hyllar intet skrock, jag är kristen, svarade Constantin med säker och 
skön stämma; varvid han gjorde korstecknet framför sig.
"Också jag," återtog Ambrose, "tror på den heliga Madonnan över 
allting, och på hennes son därjämte. Jag kan även tillstå för dig, 
Constantin, att jag tror på en Gud; ehuru restaurationens period är förbi, 
och vi leva efter 1830. Men jag är dock icke vidskeplig! Nej! och jag har 
aldrig varit det . Nåväl, min vän--vad tror du nu? Jag är fast övertygad 
om, att jag i morgon skall stupa, skall falla för din hand? "

Och varav har du nu fått en så avgjord tro?

"Constantin! du skall få höra något ifrån mitt Gascogne. Helt nyss, om du 
påminner dig, sade jag, att jag om dig hyste den förmodan, att du skulle 
bliva min besegrare; ty jag upptäckte, då du vid ett tillfälle hastigt med 
vänstra handen höjde din chevelure vid ena tinningen och ordnade dina 
lockar där, att du besitter en liten leverfläck, liknande en citronkärna. 
En sådan skall min baneman äga på sin panna under hårfästet: det har man 
spått mig, då jag allenast var forton år."

Men--

"När jag fick se din fläck, klack det till i mitt bröst; jag nekar ej för 
sanningen. Din citronkärna liknar dock ännu mer kärnan i en orange--"

Vad är det då för en säkerhet?

"Ah--min vän! Emellan en citron och en orange är ganska liten skillnad: 
det är frukten av så gott som samma slags träd!"

Låt icke denna småsak oroa dig så djupt.

"Constantin! Constantin! min förmodan, som började, då jag såg 
leverfläcken, har nu övergått till full visshet; ty spådomens bägge andra 
villkor uppfylla sig även i din person. Jag kan icke se på dig utan 
att--Du är då den, som skall nedslå mig till jorden!"

Baron Montmorency förmådde ej utan rörelse själv betrakta den blekhet, som 
begynte draga sig allt mer och mer i grått, i vitt, på sina ställen i 
strimmor av svartgrönt över hans värds ansikte, röjde faror emellan de 
eljest sköna anletsdragen, och visade de svällande ådrornas lopp.

Ambrose, för Guds skull! utropade han, överlämna dig icke så åt tron på en 
barnslig utsaga. Jag har ett litet födelsemärke under håret, jag medgiver 
det; men mången, utom mig, äger ett sådant. Trösta dig: låt icke din blod 
så upproriskt stiga upp i ansiktet! Två andra villkor till, säger du? 
Vilka då? vilka, min vän? Huru lät spådomen i sin helhet? slöt 
Montmorency, och skådade på sin släkting med en brinnande nyfikenhet.

"Giv mig din hand, Constantin! jag bekänner, att jag är något upprörd; och 
måste jag icke det, då jag ser på dig? En så oförmodad upptäckt? 
Lära känna en frände, en nära anförvant, och till i honom se en, som man 
efter morgondagen aldrig mer skall skåda--som skall--o Jesu heliga Moder!"

Fatta mod, Ambrose. Var det då verkligen släktskap emellan dig och min 
goda, min evigt saknade mor?

Ruonville satte sig ned vid bordet, gentemot Constantin, betraktade honom 
som ville han sluka honom, ryckte stundom till i hastigt övergående 
paroxysmer, men övervann slutligen och sade halvhögt, dovt: "Det är ganska 
säkert! det är visst, att jag skall falla för din hand. Alltså? -- alltså? 
Jag måste då redan under min livstid se framfor mig min egen mördare--o?" 
Han nickade emot Constantin ohyggligt, hemskt, likasom trädde han upp sitt 
huvud ur graven.

Men, Ambrose! du är, efter vad jag hört, erkänt en av de störste fäktare i 
Paris: du är äldre, du är starkare än jag.

"Gör ingenting. Betyder ingenting. Hör på mig, vad jag säger. Döden skall 
nå mig genom en bankirs dotter, eller genom en min släkting, eller genom 
en, som har en orangekärna i pannan under sina lockar. Det är sagt, spått 
och sagt. Alla tre--märk!--alla dessa tre villkoren inträffa på dig, 
Montmorency. Alla tre! allihop! Kan du tvivla? Jag tvivlar icke. " Ambrose 
började gå stora slag över golvet, fördjupad i dystra och, som det 
tycktes, allt besynnerligare överläggningar.

Men vem har då kunnat spå så? utropade Constantin. Vem har mäktat 
forutsäga, vad Gud själv allenast i den översta himmelen har sig 
förbehållet att veta? Ingen känner en människas öde och vad som stundar: 
ej en gång änglarne. Är det icke så?

Ambrose fortfor att gå på golvet, och runkade på huvudet, med ett uttryck 
av överlägsenhet, åt det, som Constantin talade. Slutligen sade han: 
"skulle ej en skallig kvinna ifrån Pau i Bearn, född på den heliga 
skärtorsdagen, döpt färde dag påsk, och sextiotre år gammal då jag mötte 
henne på korsvägen i Morlannes skog--skulle icke en sådan veta vad hon 
säger? Var övertygad, Constantin, att de finnas till, som hava kunskaper. 
Tvivla ej, min vän."

Men jag anropar dig, tala då! på vad sätt äro vi släkt? vilken är din 
familjeberättelse ifrån Gascogne?

Greve Ruonville stannade mitt framför baron Montmorency, vilken fortfor 
att sitta vid dejeuner-bordet och med lågande ögon blickade på sin värd, 
under det att denne berättade:

"Min släkt uppstiger i många led och har genom århundraden framgått i en 
frejdad, lycklig, obesmittad adel. Den har i talrika utgreningar, fast ej 
alltid under samma namn, spritt ättläggar både norr och söder om 
Pyrenéerna. Ingen enda av oss alla oskärade sin vapensköld genom ett 
nedrigt yrke, något lågt företag. Därom har jag en säker visshet, en 
urgammal tradition ibland oss förvarar ryktet därom. Denna heliga och 
dyrbara vana togs obrottsligt i akt av oss alla, ända tills en av våra 
ättläggar, med namnet Tristramy, i medlet av förra seklet, lockad av 
vinstens bedrägliga ande, fann smak i handel, övergav jakt och tornering, 
lämnade vårt inre, sanna Gascogne, och drog sig till en av sjöstäderna: 
till Bayonne, min vän. Kan du gissa sådant? Han började driva handel till 
och med såsom näring, blev rik, gjorde flere inrättningar till 
medelklassens bistånd och fördel. Han skröt själv av att tillhöra Le tiers 
état: han hopade låghet på låghet emot det stånd, vari han blivit fodd. 
Slutligen gick det så långt, att huvudmännen för alla vår familjs spridda 
grenar nödgades samla sig, för att fatta ett avgörande beslut emot honom, 
som föraktade oss. Det var under Ludvig XV: s regering och i madame 
Pompadours dagar. Såsom "handelsmannen Tristramy" ej hade gjort sig 
skyldig till något sådant slags yttre ogärning, som den beskrivna lagen 
bestraffar, ehuru förklenande för adeln i orten man måste döma honom i 
sitt eget bröst; så tvungos de församlade huvudmännen taga sin tillflykt 
till en liten intrig; och vilken lyckades. Sådant har i alla tider varit 
lovgivet och nödvändigt, så fort fråga blir om att rädda äran, en mans 
högsta goda. Och då lagarne hava en lucka för hämmande av nedrigheter, som 
röra adeln, har man rättighet att gripa till andra medel. De utverkade 
således på hovet, att handelsmannen Tristramy förklarades sitt adelskap 
förlustig, och hans gods i Gascogne indrogos till den ätts gemensamma 
fordel, som han kränkt genom sitt yrke. "

Ni blygdes då icke att dela den oskyldigt bestraffades gods?

"Vad? blygdes?"

Fortfar!

"Det hörs, att du själv är till hälften en Tristramy. Men--Constantin-- 
det är icke vi bägge, som skola tvista. Hör! Den förlust av 
egendom, som gascognaren Tristramy gjort, då den togs till skadeer 
sättning åt hans förolämpade ätt, betydde för honom ingenting. Han 
flyttade bort ifrån södra Frankrike, drog sig till norden, nedsatte sig i 
Havre, började genom några enfaldiga, godsinta människors lånebiträde en 
liten bankirrörelse, som dock snart genom hans ordentlighet i affärer 
växte sä, att han även i Havre samlade penningar. Ty en människa förlorar 
nästan aldrig sin natur. "

Det är väl ifrån denne ädle man jag på mödernet härstammar?

"Ja, denna ädle man måste antingen hava varit din mors far eller farfar. 
Jag tror helst det senare, emedan det närmare instämmer med din ålder. Jag 
känner icke stort om dessa Tristramys, som etablerade sig först i Havre 
och sedan i Rouen; jag har icke frågat därefter.
Men jag vet likväl så mycket, att den där förste ädle, som övergav 
sitt land och sin adel, hade många barn. Åtskilliga av dem levde som 
fattiga stackare; men en blev en rik bankir, har jag hört sägas; och 
troligen var då han din moders fader. Hon har lämnat dig gods! Däruti var 
ingenting ont."

Men säg mig, innan vi gå längre i din berättelse, Ambrose: säg mig på 
hjärta och tro, huru kan du, som talar så föraktfullt i dag om handel, 
förvärv och låga yrken, dock själv hava ställt dig i spetsen, en gång, för 
hantverkare--här i Paris!--till förbättrande och utvidgande av deras 
villkor? Vore jag fallen för spe, så skulle jag ju kunna säga om dig, att 
också du genom denna gärning förverkat din adel?

"O mon dieu, vilken enfald! Tror du då, Montmorency, att jag ett ögonblick 
gick att göra något för hantverkares bästa? dessa roturierer, uslingar, 
dagkarlar, gatsopare--ah ca. Du är mycket ung, min vän; mycket yngre, än 
jag trodde."

Jag är tjugutvå år.

"Hahaha! nej, du är tretton. Skulle jag i sanning hava stämplat till 
hantverkeriernas, handelns, förvärvets, järnvägarnes, 
växelundervisningsskolornas, maskinernas, tryckpressarnes och 
kanaljeriernas uppkomst, då, min vän, ah. Då kunde du verkligen förekasta 
mig, det jag forverkat min sköld. Men mitt samvete bär mig ett annat 
vittnesbörd, Constantin Armand. Baron de Montmorency! låt mig fylla i ditt 
glas. Denna xeres är god, säg? Låt oss dricka den gamla regimens skål. Du 
och jag höra till samma politiska religion nu, sedan jag avkastat masken: 
icke så? Låtom oss tömma en skål för St. Germains härliga dagar! för 
Ludvig XIV:s stora tid! Ned med St. Honore och dess nya så kallade adel, 
bosatt på norra stranden av Seinen och pösande i sina palatser från 
gårdagen--ah ca."

Men du glömmer din spådom, Ambrose.

"Glömmer jag? Jag glömmer den icke. Men föreställ dig bara ej, att jag är 
skrockfull, Constantin, det ber jag dig! Jag är en man av mitt århundrade, 
såväl som du och någon, och jag vet ganska väl vad jag talar om. En dag, 
då jag gick i mitt fortonde år--det var där nere på min fars vid delningen 
efter Tristramy bekomna gods i Gascogne, vid Morlanne, det sköna Morlanne, 
emellan Luy de France och Luy de Bearn--jag hade varit ute och jagat i 
sällskap med en av vårt provinsialhovs överjägare--ty min far ville tidigt 
låta inöva mig i jaktens stolta tidsfördriv och stärkande nöje. Vi hade 
drivit en stor, stor, härlig kronhjort till döds genom våra hetshundar. 
Hjorten hade slutligen fördjupat sig i ett kärr, där han flåsande och 
flämtande nedsjönk ända över halsen, så att blott de resliga hornen stodo 
upp i den gula dyn. Med egen livsfara och på 
utlagda sparrar lyckades det oss, att komma fram ända till det döende, 
ehuru ännu levande djuret: vi avbröto huvudet hornen, och återvände med 
det vackra bytet, som jag föresatt mig att pryda min fars sängkammare med, 
på hans stundande namnsdag. Under återvägen genom skogen--jag glömmer det 
aldrig, Constantin!--råkade jag en yngling av ungefär mina år eller litet 
äldre; men mycket svagare byggd än jag. Han hette Tristramy och tillhörde 
den grenen, som forverkat sitt adelskap. Ehuru vi således numera icke voro 
släktingar, annars än blott till blodet, hälsade han likväl på mig. Men 
jag, som ansåg rådligast att i tid avbryta en föga hedrande bekantskap, 
svarade icke på hans hälsning. Det kan till och med hända, att jag gav 
honom några speord: jag minns icke så noga nu detta lappri. Men tårarne 
stego upp i den lilla Tristramys ögon; han började utlösa ovett emot mig, 
och jag gav honom en spark. Jag beledsagade den kanske med några örfilar, 
och frågade honom, om han ej kunde öva sig i ohyfsade seder på någon annan 
mark, än min fars gods, vilket hans fötter gjorde säkrast uti att aldrig 
vidare beträda. Han svarade mig då, att han i sällskap med sina föräldrar 
blott vore nere i Gascogne för att taga avsked av sitt "älskade 
fädernesland", gudbevars; att han en gång velat med sina ögon skåda den 
gård, där hans far blivit född en dag, och en jord, som väl skolat 
tillfalla honom själv till en del, därest icke konfiskationens olycka 
överkommit. Vår träta ökades, och jag slog honom slutligen icke illa; jag 
erkänner det. Jag gick måhända för långt. Då han låg sanslös på marken, 
lämnade jag honom med min jägare. Men vi hade icke kommit 
långt--Constantin!--vi hade ej hunnit längre än till korsvägen i skogen, 
varvid det heliga krucifixet och madonnabilden av gråsten står till alla 
förbifarande trognes tjänst, förrän--men hör-- tror du verkligen på 
tiggerskor?"

Montmorency svarade ingenting; han teg under lyssnande iver.

"Jag hade knappt hunnit knäböja för bilden och läsa mina Ave, då bakom det 
höga, groteska stenkrucifixet en gammal gumma framrusar och ropar: "stig 
upp, förbannade grevepojke! knäböj icke här-- du, som nyss har begått ett 
så fult dåd! " Jag sprang upp i förskräckelse, och det var väl förlåtligt 
vid fjorton år. Jag igenkände den halvtokiga strumpstickerskan från Lescar 
vid Gave de Pau i Bearn, hon, som ofta visade sig en självgjord gäst i 
vårt hovkök. Hon var krokryggig tillräckligt, en örnnäsa satt som styre i 
hennes skarpa anlete, hennes ögon blossade, och hon utbrast med skär röst: 
'vad har du gjort, Cain-Ambrosio?' (nere mot Pyrenéerna och Spanien säga 
vi icke Ambrose, utan Ambrosio, vilket också i mitt tycke är vida 
vackrare). Då jag teg, fortfor hon: "har du icke slagit en Abel? Du har 
kastat en skön och ädel gosse till jorden! Månne icke jag under 
citronträden på den höga skogskullen, där sisymbrer och baggsöta växa, 
upptäckte din illgärning och betraktade den? Och tänk, likväl, att han är 
din släkting, han, som ligger där. Minns, minns, Ambrosio: du skall själv 
en dag njuta döden av en ung släkting, eller genom en föraktad 
penningkarls dotter, eller av en, som på sin belockade tinning bär märket 
av en kärna: kärnan i det mörkgrönt lummiga, storbladiga citronträdets 
frukt!"

Store Gud, vilka förvirrade ord?

"Sådant var gamla Hadelines ovett. Penningkarl, det är bankir. Har du 
lust, att tvivla på din person ännu?"

Vad öde fick den slagne gossen i skogen? frågade Constantin. Lämnade du 
honom där, Ambrose?

"Kan du fråga så? tror du, att man är så grym vid fjorton år? Nej, min 
vän. Man kan vredgas över en oförrätt, en förolämpning; men man stannar i 
sin hämnd. Jag befallde jägaren hasta bort till den slagne Tristramy; 
själv skyndade jag hem till vårt slott efter bistånd. En skicklig kirurg 
ankom, och gossen helades under vårt hägn, innan han bortskickades av mina 
föräldrar. Jag har till och med sedan icke förgätit hans framtid, om jag 
skall berömma mig själv. Han var tre år äldre än jag, tror jag; icke kort, 
men av en mager och klen, en filosofisk kroppsbyggnad, ganska passande 
till kammartjänare. Jag åter såg honom efter en lång tid i Paris, och jag 
har vedergällt det lilla lidande, jag i ett ögonblicks överilning 
tillfogade honom i Gascogne, genom att skaffa honom en rätt god plats hos 
en av mina kusiner, en grevinna. Där kan han leva i lugn till sin död, om 
han vill."

Och du har således överlämnat en din anhörige--såsom kammartjänare!--åt 
ett lågt liv och kanske åt brist?

"Säg då hellre: din anhörige, Constantin! om du behagar."

Ha?

"Din släkting måste denna Abel Tristramy väl vara; ehuru jag ej kan säga, 
om han är bror, farbror eller kusin åt din salig mor. Men jag tror det 
senare, emedan han annars bort hava ärvt penningar."

Min mor hade ingen bror.

"Så mycket bättre. Kammartjänaren, monsieur Abel Tristramy, är då icke din 
köttsliga morbror, utan allenast en din "oncle" på litet längre avstånd, 
såsom din mors älskade kusin eller så; och det är alltid bra. "

Constantin sprang upp och slog handen på sin port d'épée. Jag tål ej ett 
skämt av detta låga, usla slag! utbrast han och gick Ambrose under ögonen.

Med hastig bävan och återkommande blekhet vek greven litet undan. 
Han började ånyo sina hemska slag över golvet fram och åter, fram och 
åter; men varje gång, han trädde förbi Montmorency, stannade han hastigt, 
stirrade snabbt på honom, viskade för sig själv: "mördare! min mördare? 
Nej, vid Gud, han skall det icke--han får det icke; ty jag skall! Nej, 
säger jag. Men jo--jo--det är så sagt, så spått, så sagt."

Dessa sekunder voro spökaktiga. Constantin betraktade den olycklige med en 
känsla, delad emellan vrede och medlidande. Slutligen ställde sig Ambrose 
framför sin kamin, slog sig för pannan, vände sig därpå åter om emot 
Constantin och utropade, nästan leende, med en helt förändrad röst: "o min 
vän, vad människorna äro dåraktiga? säg mig, om de icke äro det?"

Montmorency svarade intet på dessa oväntade ord.

Men Ambrose gick intill honom med en förvandlad, en lugn uppsyn, tog hans 
hand och fortfor: "Constantin! lovade vi icke varandra, att vara vänner i 
dag? vänner ända tills i morgon klockan 11? Så låtom oss då taga ett annat 
talämne. Dejeunern har blivit avbruten: låtom oss sluta den. År det 
möjligt för dig, att ursäkta en värd av så besynnerligt, så litet 
förekommande slag?"

Jag är mätt, svarade Constantin. Han svar var väl kort, dock låg ingenting 
kallt eller vasst i ljudet.

"Du är mätt? Också jag är det," sade den andre. "Men vi kunna sitta. 
O----vi hava ett gemensamt ämne! vi hava ett. Förlåt mig, att jag sätter 
händerna för min panna, och om du ser tårar, tårar av svaghet, utbrista, 
så döm mig icke hårt, min vän!"

Constantin betraktade honom förundrad ända till rörelse.

"Gabriele! Gabriele! Gabriele! skall du bliva min, eller Constantins? O om 
de himmelska stjärnorna ville svara mig på min fråga. Men ser jag upp 
under molnen, så tiger Orion. Sjustjärnorna tindra, men de tiga. Inga 
Plejader viska till mig om en framtid, nej! Mera visste gamla Hadeline i 
skogen vid Morlanne!"

Constantin räckte honom sin hand.

Ambrose sprang upp, slöt Montmorency med häftighet i sina armar, kysste 
honom och sade: "o låt oss glömma att vi äro dödens barn, låt oss i 
skönaste glädje, innan någon av oss faller, samtala om henne ännu, om 
henne, som vi bägge älska! Kunna vi icke det?"

Rörd gav Constantin honom ännu en broderlig kyss.

"Säg mig, Constantin! om icke jag har rätt, när jag finner denna flicka 
intagande? När glänste en lock under frommare hår? på en vackrare panna? 
När böjde sig oval kind under sådana ögon en gång? Såg du väl en mun i 
världen, Constantin, innan du såg Gabrieles mun? Du hade icke skådat en 
flicka, ingen kvinna, ingen människa förut."

Constantin tryckte sin vän med ömt deltagande till sitt högt klappande 
bröst.

Ambrose, ännu kvar i hans famn, upphöjde sitt huvud, såg honom i anletet 
och fortfor: "och det är hon, Constantin, som älskar dig? Säg mig, för ro 
skull, är du lycklig, du?"

Han avlägsnade sig under halva utbrott: "jag är den olycklige: den hatade: 
men vad gör det?Jag dör i morgon. Det är förutsagt: det är sagt. 
Constantin! " inföll han och nalkades åter: "en glädje skall du eftergiva 
mig: jag vill med varmt hjärta i dag--det är kallt i morgon--dricka din 
Iyckas, din flickas skål. Jag kallar henne din; måste jag icke det? bör 
jag ej det? Hon älskar dig i döden: och jag stupar i döden. Skänk mig då 
innan dess ett sista, ett enda, ett litet nöje: att i min inbillning få 
stå och se er lycka framför mig i framtidens täcka ram, och dricka er 
välgång i dag? Får jag det? Får din fiende det, Constantin? "

Betagen slog Montmorency sina armar om Ruonvilles hals. O du vore värd att 
äga Gabriele! utropade han. Give Gud, att jag aldrig sett henne--fast nej! 
jag måste tacka Gud för hans underbara vägar ändå. Ambrose! Ambrose! jag 
älskar dig i döden för vad du har sagt. Låtom oss tillsammans dricka till 
Gabrieles ära.

"Nej--nej--icke av detta lumpna vin," ropade Ruonville, och hindrade honom 
att slå i av den xeres, de nyss njutit. "Denna skål måste drickas i det 
ädlaste vin mitt hus äger! Vänta, Constantin, jag har ett Lacryma 
Christi!"

Han nickade åt sin gäst att dröja, medan han själv gick in i ett sidorum, 
för att med egen hand hämta det dyrbara vinet.

Constantin satte sig. Ambrose skyndade till en dörr, som ledde till en 
kammare åt palatsets inre delar. Genom den halvöppna dörren hörde 
Constantin därinifrån ljudet av en viskande röst, liknande ett 
fruntimmers. Efter tre minuter kom Ambrose tillbaka och höll en 
kristallflaska i sin hand. Han slog i tvenne glas. De klingade.

"Constantin!" sade Ambrose, "du är den, som hon älskar, och som skall 
leva: drick först, ty du har företrädet! Men vet"--tillade han med hög, 
skallande röst--"jag svärjer dyrt, att ehuru jag kommer efter, så älskar 
dock jag Gabriele så djupt, så uteslutande, så evigt, att ingen annan, 
ingen annan alls, än hon, har ett rum i detta hjärta! "

Constantin satte glaset till sin mun, då ett genomträngande anskri, 
föranlett av Ambroses sista, överljutt yttrade ord, kom att så häftigt 
skaka honom, att han i ögonblicket satte vinet ifrån sig på bordet och 
under rörelsens häftighet kullstjälpte kristallflaskan med allt sitt 
Lacryma Christi på golvet.

Ett raseri utan namn uppblossade i Ambroses ansikte. Men Constantin sprang 
bort åt den halvöppna dörr, varifrån ropet hade hörts.

Inne i det angränsande rummet såg han Seraphine, knappt mäktig sig själv, 
ligga till hälften utsträckt på en soffa. Men da hon blev Montmorency 
varse, sprang hon upp, knöt sin hand konvulsiviskt framfor ansiktet och 
ropade åt honom: "skynda ut! ut ur huset! ni är förgiftad. Dröj intet 
ögonblick! Ni faller annars här till golvet; ty denna tophana har varit av 
det slag, som verkar inom sju minuter. Gå, olycklige! gå ut och fall på 
gatan, men icke härinne! Jag vill icke dela hans göromål, att under 
palatsets valv nedgräva ett kadav----o! ni vågar dröja ännu?"

Constantin stod som förstenad vid dessa ord, vilka tycktes förestavade av 
det ytterligaste vansinne. Han hörde Ruonville därinne rassla med 
glasbitar på golvet, liksom samlade han det sönderslagna.

Men då han ärnade återvända dit, tog Seraphine honom häftigt i armen och 
sade med saktare röst: "nej, baron! icke den vägen. Fråga icke efter 
hatten, utan gå så här, som jag visar er, fort! fort! Träd icke in till 
honom igen: han är nu ett mordiskt lejon. Får han se er icke stupa strax, 
som han uträknat, skall han icke släppa er ut ur palatsets kamrar, utan 
att hava avbrutit en dolk emellan edra revben. "

Seraphine förde Constantin bort i fortsättningen av de rum, ditåt detta 
vette. Han försvann.

Därefter återkom hon. Hon gick in till Ambrose, som blek, försagd, mållös, 
ännu satt kvar på golvet, och höll flere glasbitar i handen. Till sin 
glädje förnam hon, att han nu icke var i tillstånd att kunna förfölja 
någon.

Han såg upp på Seraphine med ett matt ögonkast: färglöst, själlöst, tomt 
som graven, innan liket ankommit. Han yttrade med dov röst, liknande 
ljudet av en rossling:

"Seraphine! ser du? han drack inte. Men i morgon----då dödar han mig."

Flickan utropade och slog ihop händerna: drack han icke?

" Nej ! "

Ambrose, så vet: han har icke druckit, men jag har hört.

"Vad har du hört?"

Dina ord, Ambrose! dina yttersta, djävulska, hemskt förrädiska ord, då du 
sade, att du evigt skall älska denna Gabriele ändock! och det så 
uteslutande, så ensamt, så oerhört helvetiskt ensamt, att ingen, ingen, 
ingen alls annan skall hava ett rum i ditt hjärta. Vad får då jag? din 
Seraphine? hon, som du tog vid tretton och ett halvt år? Kunde du icke 
ändå hava skänkt mig ett rum jämte henne? Har jag begärt för mycket? 
O! När jag hörde din rysliga ed därinne, då brast det sista, som var kvar 
i mitt hjärta, och jag gav upp ett rop. Ditt offer räddades så, tror jag; 
fast jag icke tänkte därpå. Ha, Ambrose! du kloke! du skulle hava tegat 
med dina ord, så hade han druckit, och du vore frälst nu undan 
morgondagens död. Men du kunde icke tiga, förstår du: du skulle svärja, du 
skulle tala, du! och jag skulle ropa! Så lönade du mig? Mig, som du grep i 
förföriska armar, och förledde min stackars far, att för ditt grevliga, 
stora namns skull lämna mig åt dig. Och även bankirens skatter fick du 
låna, och du tog dem, Ambrose! det hjärtat hade du? Jag skulle bliva 
grevinna på Morlanne--haha!--men min far fick dö i gäldenärernas palats på 
St. Pelagie. Ja, nicka på golvet du! Oss har du trampat på jorden, men jag 
skall döda dig i evigheten! så blir det kvitt. Adieux! Milles adieux! 
Förbannad och farväl! Ambrose, hahaha! du ser mig aldrig mer. Jag har nog 
vad jag vill och behöver. Grisetten är icke så dum, som du tror, min 
greve. Hör du icke furierna sjunga omkring dig? Du hör dem kanske icke 
än--men vänta bara. Vem älskar du högst av de tre: Alecto, Tisiphone, 
Megaire? Tisiphone håller du säkert mest av: och du skall få henne, du 
vanmäktige, dåraktige, hisklige bov! Farväl, tills vi råkas i skuggornas 
land. Där skall jag vara en skugga, såsom du velat. Där skall du i din 
forna, tillbedda Seraphine få se mig såsom din Tisiphone, och jag skall 
icke släppa dig. Aldrig i myriader av år! aldrig! aldrig!.

Hon störtade ut.

Ambrose satt ännu på golvet. Hans bleka huvud, fattat av en svindel, 
stödde sig medvetslöst emot en stol.

34 TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.

Ett par älskande.

Christophle Paillot anmälde sig--fyra eller fem timmar efter sedan det 
uppträde förelupit, varom sista kapitlet berättade--varest anmälde han 
sig?

Genom fem ganska lena knackningar, det överenskomna tecknet, anmälde han 
sig vid dörren till mademoiselle Seraphine Gluggos enskilda och alldeles 
egna rum i Ruonvilleska palatset. Hon öppnade också med sina alldeles egna 
och älskvärda finger; varpå kammartjänaren steg in, och hon stängde sin 
dörr med rigel innanföre.

"Jag behöver väl icke fråga, huru allt har gått, hoppas jag?" sade hon.

Bra; bra; fullkomligt bra; det förstås.

"Ah, monsieur Christophle! du har en vändning, en böjning på överläppen, 
när du säger bra, som är charmant."

Sköna Seraphine----men, är icke det besynnerligt, att jag begynner frukta, 
det vi bedragit oss litet på greven, och att vi löpa den allra största 
fara, om--

"He, comment? fruktan? fara?" utbrast flickan med en röst, som, oaktat 
allt behag, den gav sig i anseende till den intagande person, vartill den 
ställde sig, dock ägde en betydlig tillsats av bitande. "Välan då, mon 
cher, kommer du nu icke ifrån polisen och passkontoret? Har det icke 
Iyckats?"

Paillot förde handen till bröstfickan. Jag har passen på mig, svarade han.

"Passen? Men jag har ju sagt dig, att du icke skulle uttaga mera än ett 
pass, och det för oss bägge, i stället för åt greven. Däri låg just det 
viktiga, Paillot! och jag begriper icke, att du ej begriper mig?"

Ack, mademoiselle! men om vi par exemple spela ett alldeles för högt spel?

"Min Gud! min store Gud! skulle jag hava missräknat mig på dig, älskade, 
gode Paillot?" utropade hon och slog ihop händerna, men med en uppsyn 
ändock, som gav tillkänna det skönaste förtroendet. Hon lade sitt lilla 
huvud på sned, såg upp emot taklisten och gjorde sina ögon så 
oemotståndliga, som en grisett ofta nog förmår. "Vet du icke," fortfor 
hon, "att jag har utstött Ambrose helt och hållet ur mitt hjärta nu? Helt 
och hållet, Paillot! kan du då icke fatta denna tanke? "

Monsieur Christophle slöt henne med förtjusning i sina armar.

"Och vi bägge, vi, vi skola bliva lyckliga och rika tillsammans?" 
utviskade hon långsamt, släpande, dröjande på varje stavelse, för att till 
fullo njuta vällusten av tanken i vartenda ord. "Nej, nej, nej-- ändå! Vi 
hava nu icke tid med detta," utropade hon och drog sig elastiskt ur hans 
famn. "Vi måste handla, vi måste segra först! "

Vi måste handla med klokhet, tillade Paillot betydelsefullt. Ty-- fortfor 
han tvekande--vi hava att göra med en tiger. Han river oss i stycken, om 
han anar bara det ringaste.

"Bah, min herre: har ingen fara. Jag har känt denna Ambrose, förrän dig; 
tillräckligt, tillräckligt. Jag vet ganska väl, att han är stark; men han 
är också mycket svag. Och nu har han blivit bruten: krossad med rätta i 
sin själ: jag förstår mig på sådana saker. I morgon är han död. Vi skola 
därföre handla i natt, medan tid är; så att vi kunna vara bortresta, innan 
han går till döden. Ty sedan komma väl här främmande personer att regera i 
palatset, vilka vi icke få makt med. Då bleve allt för sent!"

Men, invände Paillot, det är just på grevens svaghet jag fruktar att vi 
litet missräknat oss. Och dör han icke i morgon, så gör han oss alldeles 
olyckliga: han förföljer oss, och han når oss, så mäktiga, så långa armar, 
som han har! Du skulle bara se honom därnere i sina rum, huru stolt han 
marscherar fram och åter på de granna mattorna, Seraphine!

"Marscherar han?" hon skiftade färg, men återtog straxt sin hållning. "Det 
betyder ingenting," svarade hon.

Ja; ja. Men det är med honom nu som alltid. När något hiskeligt, 
forfaseligt åkommer, såsom för fem timmar sedan, då baronen gick, blir 
greven alltid försagd i första ögonblicket: sådan har åtminstone jag 
ständigt befunnit honom, så länge jag ånjutit fördelen av att vara i hans 
tjänst. Men lika visst är det, att han också icke tillåter sig ligga 
slagen länge, förrän han ånyo reser sig, lik ett lejon, som ryster manen. 
Och då, Seraphine--då! Nogav, jag, för min del, är alldeles icke säker på, 
att han stupar i morgon, oaktat jag hört dig upprepa Hadelines spådomar; 
men vilka jag räknar för gasconader.

"Tror du dem icke, Paillot? Gott. Om varken du eller Ambrose själv, till 
och med, tror på dem; så tror jag. Och det är nog. Han skall dö, säger 
jag. "

Jaja. Själv har greven numera icke den tanken, det går jag i god 
för. När jag lämnade honom för att skynda till passkontoret, såg han 
så stolt, rask och avgörande ut, att jag ej skådat hans make sedan den 
aftonen, då jag i hans maskerade sällskap hade nåden rida ut till Passy 
och i Boulognerskogen agera officer: hahaha!

"Nå, men vad i Guds namn företager han sig då därnere? Han måtte väl icke 
fa det infallet, Paillot, att påhälsa mig i min lilla egna kammare, sedan 
han totalt avsvurit mig ur sitt hjärta--totalt! -- och jag gjort med honom 
på samma sätt?"

Därnere spatserar han, som jag säger, över den ena sköna gobelängsmattan 
efter den andra. Han häftar väl, efter vad jag kunde tycka, sina ögon mest 
på golvet, och ser sällan i taket: men det kommer därav, tror jag, att han 
på mattan betraktar tavlan av Achilles i envig med monsieur Hector, 
rörande mademoiselle Briseise--heter hon icke så? jag har glömt bort 
mycket ur min bibliska historie, sedan jag tagit tjänst. Men då jag blivit 
min egen, vill jag ånyo begynna min lecture; och vi skola läsa högt för 
varann, Seraphine! Vilka sommaraftnar vi skola fa? Vi skola samtala 
om Jerusalems förstöring, eller Trojanska kriget, såsom andra kalla det. 
Huru ofta har jag icke själv stått förtjust och beskådat, huru den stora 
staden brinner upp på golvet i grevens sängkammare, under det jag klätt 
greven? Men den gobeläng, jag nu talar om--enviget emellan israeliterne 
Achilles och Hector--har dock företrädet; och när jag såg, för en stund 
sedan, med vilka ögon, fulla av triumf, greven stannade framför Achilles, 
så var jag övertygad om, att han ansåg sig i morgon bliva segerherren. Ty 
Achilles är den, skall jag säga dig, Seraphine, som i den där gamla 
duellen hembär livet: och greven jämför sig ganska säkert med honom. Han 
gick intet enda slag över sitt golv, utan att med stor bravur kliva på 
Hector: han trampade honom mitt i ansiktet, Seraphine! Men emot Achilles 
myste han.

"Vilka barnsligheter? Det skall icke hjälpa honom. Mera betyda Hadelines 
ord, och jag vet--" slöt den sluga grisetten med en nick.

Vad vet du?

"Je ne sais pas."

Alltför bra. Men viktigare var, att greven icke nöjde sig med att bravera 
baron Montmorency genom att marschera över fysionomien på Hector; utan--

"Nå, än sen?"

Han framtog sina vapen. Han besåg den ena värjan efter den andra; ty det 
lär slutligen hava blivit bestämt dem emellan, att värja blir vapnet. Han 
böjde klingorna för att pröva stålets fjäderart, och kände med 
fingerspetsarne på värjspetsarne, så att jag trodde han skulle få ut blod. 
Men han blödde aldrig! Han är en stor kännare av uddar.
Han är professor i den vassa genren.

"Kuraget skall han ånyo mista!" inföll Seraphine.

Emellertid tänker han icke det, svarade Paillot. Bästa beviset på, att han 
ämnar segra och leva, och det till den grad, att han ej nöjer sig förrän 
han givit motståndaren själva döden--

"Det är för att de överenskommit därom."

Ar, säger jag, just det, att han skickade mig till Quai des Orfevres att 
uttaga pass åt sig, för att hals över huvud kunna resa ur Paris i morgon, 
sedan han genomstungit baronen.

"Så, Paillot! ja just dit skulle vi komma! Huru avlopp det med passet? "

Paillot berättade. Såsom ämbetsmännens arbetstid för i dag var slutad, 
hade greven skrivit några rader på en lapp till poliskommissarien, för att 
kunna bekomma sitt pass, ehuru så här sent, redan i dag. Greven har alltid 
stått magnifikt vid Quai des Orfevres; och nu, se-, dan man där vet, att 
han försonat sig med Hans Maj:t, så kan ingen

människa neka honom någonting.

"Nå, har del då misslyckats? för Guds skull?"

Ånej; nej. Men du vet, att när jag skulle gå med grevens brev till 
passbyrån, ingav du mig den föreställningen, den planen--den befallningen, 
skulle jag säga--att--

"Blott taga ut pass för oss, men icke för greven!"

Ja; och det är vad jag icke vågat göra. Greven hade väl i hast på sin 
lilla öppna brevlapp, som han gav mig att bära till kommissarien, endast 
talat om att få pass expedierat nu på dagen, vilket var det viktiga att 
utverka; men naturligtvis ej brytt sig om att definiera personerna, vilket 
jag, som var känd att gå hans kammartjänarbud, närmare skulle muntligen 
beskrivas. Det hade då i sanning för mig visst gått an--jag erkänner 
det--att få passet endast ställt på oss: på dig, Seraphine, och på mig, 
såsom du ville: men det tordes jag icke.

"Tordes icke? Du är en kruka, monsieur. För vem var du rädd? Vågade du det 
ej för passkommissarien, då det likväl var just du, som för honom skulle 
uppgiva vem som reste?"

Anej då. Men huru skulle jag kunna komma hem till greven, utan att hava 
pass åt honom?

"Bon dieu! du är ett barn, min Paillot."

Jag tycker, att jag varit rätt djärv; och att vi hava allt vad vi behöva 
Jag bad om ett särskilt pass för mig och dig, ma chère, emedan jag 
förmälde, att vi skulle resa förut och ordna allt för grevens egen ankomst 
till sina slott. Och så tog jag ett annat åt greven själv, för att lämna 
honom, på det han ej måtte riva mig i stycken. Ty det kan du väl begripa 
ändå, att jag icke gärna vill.
"Nånå, Paillot. Gudskelov då för det vi hava! Vi kunna resa nu, så 
fort det gått för sig här i natt, som skall ske. Men du begriper icke, att 
jag ville, det vi ensamt skulle få pass, på det att Ambrose måtte hindras 
att genast fara efter oss. Min plan var den rättaste. Men du är en hare, 
mon ami! " avbröt Seraphine leende, slog sina armar om hans hals och 
kysste honom, "jag ser nog, att det är jag, som måste göra allt vad du 
borde göra själv. Låt oss nu vara glada över vad vi skaffat oss så länge. 
Får jag se passen?"

Paillot upptog dem ur sin ficka. Mademoiselle Gluggo betraktade dem med en 
kännarinnas skarpsynta öga. "Bra! " sade hon och lade grevens pass åsido 
på bordet: "han skall aldrig bekomma det; det är jag man för."

Huru?

"Du skall gå ned om en stund till greven, buga dig med en liten 
försagdhet--vilket jag nog tror du skall kunna--och så förmäler du, att du 
just då anländer ifrån herr poliskommissarien, vilken, oaktat all artighet 
och oaktat allt extraordinärt värde han sätter på grevens biljetter, dock 
omöjligen kunnat förfärdiga pass åt honom i dag, emedan det var för långt 
lidet, och det går icke så hiskeligt fort heller, att få alla hörn 
timbrerade; men att han däremot skall skaffa honom det underst bittida i 
morgon. Därmed kan Ruonville vara fullt nöjd, och jag svarar också for, 
att han blir det: han skall icke giva dig några bannor. "

Gudomliga Seraphi--

"Tyst, Paillot! ts, ts! Sedan göra vi vad vi skola i natt i palatset. Så 
kasta vi, oss emellan, grevens täcka pass på elden; fara av med vårt; och 
när nu herr greven vaknar i morgon--ja, då ville jag osynlig komma in med 
chokoladet till honom, och se honom i ansiktet! Då äro vi vår väg med vårt 
pick och pack; och han ligger sans culotte et se'n passe--"

Mais c'est charmant! Överdrivet gudomliga ide!

"Vik nu upp, så far jag beskåda huru vårt pass ser ut. Ah--men vad? vad är 
detta?"

Är det icke som det bör?

"Vad vill det säga?" utropade hon och kastade en förnäm blick på sin vän. 
"Jag hade i sanning ej förmodat sådant? Verkligen? rätt delikat? "

Men--min Gud?

"Jag har föreställt mig, att passet skulle satts på 'Mademoiselle 
Seraphine Gluggo, åtföljd av kammartjänaren, herr Christophle Paillot'; 
men i stället har man behagat låta det lyda på ' Herr Christophle Paillot, 
artist, i vars sällskap följer Madame Seraphia Gluggo, artist.' Det 
är förträffligt! Det är således jag, som far den ovärderliga lyckan, den 
elyseiska njutningen, den charmen, att resa i ert släp! "

Vid min salighet, om--

"I stället för att det ändock verkligen är jag, som reser och ni är så god 
och--jag vill ej säga: är min kammartjänare--men emellertid--"

Förlåt mig, mademoiselle: jag förmodade, jag hoppades, jag dristade 
sannerligen tro, att jag skulle få räkna mig för att vara--

"Min herre och min man? jag: sedan vi blivit gifta; c'est juste. Men, 
efter allt vad jag begriper, så äro vi icke det ännu. "

Detta fel kan arrangeras, svarade Paillot, rodnande och förstämd. Jag 
skyndar till passkontoret och får allt omskrivet.

"Nej, nej, ändå: låt oss se! gör icke det. Det skulle kanske väcka ett 
uppseeende, som bleve farligt. Lappri, på det hela. Det är nog, att vi 
bägge förstå varandra, så att vi veta vilkendera det är, som i och för sig 
själv reser, och som emellanåt har att--"

Befalla? Utan tvivel. Mademoiselle! jag är och förbliver i döden eder 
ödmjukaste tjänare Vem har nånsin kunnat tänka annat? Jag skulle krossa 
mig själv och kasta fragmenterna av mig i Seinen, om jag ett ögonblick 
dristade inbilla mig vara er husbonde.

"Du är en skalk med dina fragmenter, Paillot, jag känner dem. Se så! till 
försoning--"

Han kysste den framräckta lilla handen entusiastiskt, och gjorde en hastig 
åtbörd, som liknade ett luftigt knäfall; ty knäet rörde aldrig riktigt 
golvet, utan rätade fjäderlätt upp sig igen. Hon såg på honom med mycket 
behag, nästan med förnöjelse, och sade:

"Men hörpå, min herre, ni låter i passet kalla er artist? Ni tänker resa 
som artist? Vad är ni då för slags artist? Spelar ni--å propos de 
bottes--violin kanske? Det har jag, vid min fars skugga, aldrig förr hört 
talas om. "

Visst måste jag väl vara artist, svarade Paillot. Jag kan icke förmoda 
annat. För övrigt, Seraphine, bör man resa under någon titel.

"Det är sant. Också är det rätt förnuftigt, och jag har ingenting däremot. 
Men--ifall du icke finner det desobligeant att fråga--vad spelar du på?"

Ahh!

"Icke måste din tanke vara, att jag skall följa med som ditt instrument, 
vill jag hoppas? Jag försäkrar dig, att jag ämnar bruka min egen vilja. Är 
det din avsikt att spela mig på näsan, så missräknar du dig. "

Er på näsan, mademoiselle? för ingen del.

"Så var då artist, Paillot. Ack, du är säkert målare: jag förstår. Du 
har väl ingen färglåda, men--vad betyder det?"

Sådan får man, vart man kommer, blott man har penslar.

"Verkligen? Det är således din mening; vart man kommer? Nå, jag ser också 
av passet, att jag är artist; och det fägnar mig obeskrivligt. "

Seraphine! om jag icke bedrar mig, så övergår dig ingen artist. Du känner 
ditt instrument i botten. Märkte jag icke därframme på natttygsbordet 
under näsduken någonting sticka fram, som hade hela tycket av en liten den 
elegantaste knippa--dyrkar. Du ämnar giva konsert i natt.

"O Paillot!" utropade grisetten, i hast betagen av en skrämsel över sig 
själv och haj för det tilltänkta nidingsdådet. "Infor alla helgon 
forsäkrar jag dig, Paillot! att jag aldrig förr--aldrig i min levnadstid 
förr--"

Brukat dyrk? Det är ju icke hela världen. Icke behöver man göra en så stor 
figur kring golvet för det.

"Nej! infor Madonnan, nej!"

Du skulle verkligen aldrig förr hava försökt--

"Nej! säger jag! O--tro mig!"

Men det är illa; ty för att lyckas väl, bör man hava haft övning på sitt 
instrument, anmärkte Christophle Paillot.

"Ambrose! Ambrose! " sade hon med en sidoblick ned på sig själv. "Icke 
heller nu skulle jag--nej, vid levande, levande Gud icke!-- om icke du--"

Bliv dock för levande Gud icke dyster! sade kammartjänaren med ett 
fauniskt skämt, som kom hans bägge jämna tandrader att glimma fram. Bästa 
Seraphine! jag har endast velat prata. Om du också aldrig förr i din 
livstid varit artist på dessa små järnkrokar, så är jag fullt förvissad, 
att du i alla fall skall visa dig vara en Malibran i din genre i natt. Ty 
det rätta snillet uppför sig fullkomligt redan på sin debut. Adjö! jag går 
nu ned till greven.

Seraphine Gluggo gjorde, såsom vi sett henne ibland, en hastig halvrund på 
sin ena klack, varvid hon i smyg torkade bort en tår, i det ögonblick hon 
hade ansiktet vänt ifrån Paillot. "O min syster Victorine," sade hon, "vad 
du är lyckligare än jag! Du har en långt bättre älskare, fast varken han 
eller du äro----artister. Gudskelov ändå! jag vet, att du skall bliva 
Iycklig, rätt lycklig, du, min syster! då jag--jag--"

Men vad är det här för slag, mademoiselle?

"Jag--jag blir väl rikare, kanske"; slöt Seraphine.

An se'n? Behövs väl mera? Kan du tvivla på den lyckliga utgången? Du har 
ju tusen gånger haft grevens förtroende att läsa upp och igen hans 
lådor, hans skåp, hans sekretärer, hans allt? Finns det då något lås här, 
som du icke i grund känner?

"Gå ned, otäcka Paillot; gå ned till greven, och säg honom det där du 
skall, om passet."

Jag går. Huru dags skola vi råkas i afton? eller i natt?

"Kom upp och giv tecknet vid min dörr, när allt i palatset slumrar; och 
laga, att du väl bemäktigat dig alla de stora nycklarne till dörrarne. Så; 
kom icke till mig förr, än du med säkerhet vet, att greven själv sover. Se 
här, tag detta pulver, Christophle; smyg det i hans tisane när han lägger 
sig."

Men--det är väl icke? Jag skulle icke vilja--

"Det är endast opium. Jag svär dig det. Jag skulle själv icke vilja det 
där, som du icke vill: jag är på långt när icke så långt kommen, som 
Ambrose. Men litet opium skadar honom icke: han behöver det oundgängligt, 
ifall vi ej kunna undvika att bullra åtminstone så pass, som hans eget 
samvete. Och då kunde han vakna. "

Eh bien. Jag går.

"Också jag blir ej inne nu. Jag skall ute i staden göra ett litet besök, 
som är mig nödvändigt, innan jag för alltid lämnar Paris."

Hos din syster Victorine?

"Ja. Var utan rädsla, min vän. Var utan jalousi."

Eh bien.

35 TRETTIOFEMTE KAPITLET.

Lilla Mathilde.

Om läsaren vill draga sig till minnes en obetydlighet, som han redan 
glömt, eller om han skulle behaga se efter i historiens tionde kapitel, så 
inhämtar han, att Seraphine en gång sagt sig äga en liten dotter.

Det kan vara överflödigt att berätta, vem som var lilla Mathildes far. 
Nödvändigare är att säga, det Seraphine satt sitt barn i ett pensionat, 
långt bort i den minst kostsamma delen av Paris, vid rue d'Enfer i trakten 
av Luxembourgska trädgården. Hon höll Mathilde där hos en allvarsam, men 
godhjärtad änkefru av den lägre medelklassen, ett fruntimmer, om vars 
renlighet och stränga seder hon ägde den fullkomligaste övertygelse. 
Flickan var insatt utan uppgiven far eller mor. Seraphine gjorde sina 
besök blott under namn av barnets släkting, vilken fatt sig ombetrott att 
erlägga kvartalerna, efterse vården och höra om något fattades. Hennes 
stolthet hade i denna del gått till och med så långt, att hon ej för 
själva sin syster Victorine yppat saken: emedan hon år efter år hoppats på 
Ambroses då och då utkastade ord, att bliva grevinna: varföre hon också 
först då ville se sitt barn känt av världen. Likasom ingen, utom Ambrose 
själv, visste grisettens hemlighet, så ville hon icke heller hos den 
hyggliga, städade, sedligt allvarsamma frun vid rue d'Enfer, stå i dagern 
av mor, och blygas. Hon kunde nu påhälsa utan skam, utan rädsla; hon kunde 
med frihet och hygglighet rådgöra med fru Suremain om barnets skötsel och 
om den fördelaktigaste uppfostran. Det skulle hava sårat denna Seraphine, 
att tala med en dygdig kvinna, utan att själv få gälla för obefläckad, 
därunder. Häruti låg också ett slags högmod: eller en högsinthet, om man 
hellre vill.

När det på fredagsaftonen lidit så långt, att Seraphine genom rutorna i 
sin lilla kammares fönster såg det vara bra mörkt ute, steg hon upp från 
sin soffa, öppnade en låda, framtog ett förseglat dokument, likt ett stort 
brev, tog en sämre pirat, däri hon instoppade små strutar, och kastade 
slutligen den stora, gamla, något fula ylleschalen över huvudet, för att 
på gatan kunna gå obemärkt, såsom en dam av ointressantaste slag. 
Även fastspände hon på sina fötter detta behändiga slags lätta galoscher, 
som icke består av annat än en sula och en liten lädertuta för tåspetsen: 
ett plagg, kallat socque, med fördel brukat av fotgängerskor om hösten.

Hon vandrade ut ur Ruonvilleska huset, kom efter en stund förbi den stora 
kyrkan St. Sulpice, slog en lov om pärernes palats, Luxembourg, och kom 
snart till rue d'Enfer. Hon klappade på vid n:r 37, steg in och kom sina 
fyra trappor upp.

"Lilla Mathilde sover," sade frun, och bad mademoiselle Gluggo sitta ned 
så länge, medan hon vilade sig.

Jaså? sover hon redan? jag skulle ändock vilja se henne och kyssa henne i 
afton innan jag går, svarade Seraphine.litet sorgsen, lyfte schalen av 
sitt huvud, lade den över den tarvliga, vitmålade soffkanten, och satte 
sig ned hos fru Suremain.

"Flickan sover gott, som en liten ängel, och är frisk som en fisk," 
svarade frun; "det är ett litet för sött och vackert barn, när hon 
slumrar; det är synd att väcka henne. "

Det behövs icke: låt henne vara! Men jag har kommit hit i ett mycket 
viktigt ärende.

Fru Suremain slog upp sina ögon med en blick, vari själva godheten sken.

"Ja, min fru ! " fortsatte främmandet, "mitt ärende är ytterst svårt att 
omtala; jag kan knappt beskriva det." En flod av tårar störtade utfor 
Seraphines kinder; hon var icke mäktig att återhålla sig; hon satte sin 
näsduk och bägge händerna för ansiktet.

För Guds skull, hämta er! Vad har ni då att säga mig? vad skall jag få 
höra, mademoiselle? Det måtte icke vara er mening, att taga lilla Mathilde 
ifrån mig, henne, som jag älskar högre, än om det vore mitt eget barn! Gör 
icke det: då rycker ni hjärtat ur mitt bröst!

Seraphine tog hastigt näsduken från sina ögon: hon betraktade frun länge 
och uppmärksamt, men innerligt. "Ni älskar då lilla Mathilde?" sade hon. 
"Ni älskar henne som en mor?"

Men, mademoiselle! har ni då kunnat upptäcka någonting, som brister i 
vården? i skötseln?

"Nej! nej! ack nej!" svarade grisetten och klappade frun ömt ett par små 
oförmärkta tag på handloven. "Men jag har något att säga!" fortfor hon, 
satte ånyo näsduken för sina ögon och grät så högt, att hon icke kunde 
tala.

Vad jag är olycklig! Är ni så ledsen på mig? viskade frun.

Seraphine störtade i hennes armar, tryckte henne häftigt till sitt hjärta 
och sade: "Vad jag älskar er! Ni är mitt enda, mitt sista hopp! Jag kan ju 
fä tro på er, att ni blir som en mor, en god, en riktig mor åt 
m--lilla Mathilde?"

Ack, är icke det min största glädje? Jag har bjudit till att vara det 
hitintills. Gud och ni själv vet, huru jag har lyckats. Det är icke så 
gott, att vara en riktig mor.

"Ni är den bästa jag har sett i Paris! Vi sitta icke här för att smickra 
varann, min fru; men låt mig säga er, att------jag kan icke tala. Jag 
reser bort: det är beslutet, att jag för länge--kanske för alltid --lämnar 
Paris. Jag får aldrig mera--kanske--se detta barn, som --jag åtagit mig 
att vaka över, emedan dess mor i högsta grad bett mig därom. Då jag nu 
själv far, måste jag lägga flickan ensam på ert hjärta, på er sjal! För 
Guds skull--forstår ni? Det är icke skämt, att vara som en mor. "

Ni reser bort? Det gör mig ganska ont. Kommer jag då, att hädanefter stå i 
omedelbart förhållande med barnets egna föräldrar? Eller för vem skall jag 
ansvara?

"Det är just så, min fru, att ni hädanefter skall komma att ansvara för 
ingen. Men ni har ett hjärta, och ni fattar, att ni just härigenom kommer 
att stå i ett omätligt ansvar."

Får jag då aldrig se lilla Mathildes rätta mor? Är hon död?

"Nej, fru Suremain; men hon finns icke här; hon finns på andra sidan 
om--ett stort hav! "

Jag har gissat det. Jag kan se det på barnets själva ansiktsbildning: 
modern är säkert en amerikanska eller italienska.

"Det är verkligen så. Och för att vara rätt uppriktig: om hon också någon 
gång komme till Paris, så skulle hon blygas att visa sig för er, min fru. 
"

Jag förstår det nog. Stackars lilla Mathilde, hon är väl icke äkta. Det är 
ett litet obeskrivligen vackert barn.

"Men är hon också lydig? beskedlig? snäll?"

Ni kan aldrig föreställa er, mademoiselle, hur god och sedig hon är. Och 
så artig! så artig!

"Så länge det räcker; ja. Det är nu, medan hon är liten, fru Suremain. Men 
jag fruktar, att när hon växer upp, blir elva, tolv år, tör hon icke bliva 
så bra. "

Men varav har ni den tanken?

"Jag känner något hennes mor: och huru skulle det vara möjligt, att man 
finge hoppas, det fattiga lilla Mathilde bleve sin mor alldeles olik? O 
min fru, för alla heligas skull! hav ett strängt vakande öga på flickan, 
när hon kommer emellan sitt trettonde och fjortonde år, att icke en 
släktsjukdom, ett arv, råkar träffa henne."

Men i all världen, vad säger ni, mademoiselle? är det någonting farligt? 
något i släkten?
farligt? något i släkten?

"Ja, det är det. Utan förbehåll sagt, ehuru det kostar på mig, men flickan 
har en ganska fördärvad mor. Min önskan är i sanning, att Mathilde 
aldrig--aldrig--lär känna henne--förstår ni?--ha-- --jag har fått ett 
ledsamt brev, fru Suremain, så att jag har så svårt att andas lätt. Det är 
svårt! ack, det är ganska svårt. Men--det är ändå bäst. Mathilde skulle 
blygas för sin mor: det vill säga, min fru! jag ålägger er, att uppfostra 
Mathilde så, att hon--"

Kommer att blygas för sin mor, menar ni, Jag fattar fullkomligt er tanke.

"Ja, jag menar så! O min Gud! Undra icke över min suck, fru Suremain; ty 
jag nekar icke, att, oaktat allt, älskar jag litet barnets mor, den arma."

Mademoiselle! även hos den lastfullaste, den olyckligaste--i fall jag törs 
antaga, att Mathildes mor är en sådan?

"Ja, antag det."

Även hos en sådan kan man dock älska vad som återstår av Guds beläte: den 
innersta människan.

"Kan man det? får man det? Tror ni då, att jag utan fara för min själ kan 
låta bli, att med förbannelse tänka på lilla Mathildes mor?"

Gudbevars, det får ni visst! I synnerhet om det är en släkting?

"Nej, hon är icke min släkting. Man kallar detta ej släkt."

I alla fall måste ni emot henne hysa en kristlig fördragsamhet.

Seraphine upptog ur sin poche ett stort förseglat papper. Hon överlämnade 
det åt fru Suremain med dessa ord: "ni har vältrat en stor sten från mitt 
hjärta, då jag kan förlita mig på, att jag lämnar lilla Mathilde i så 
dygdiga och säkra händer. Jag anser detta vara en Madonnans försyn--hon, 
som i synnerhet vakar över alla olyckliga kvinnor på jorden--att Mathilde 
icke uppfostras av sin egen mor, utan av er, som förmår det vida, vida 
bättre. I detta brev, som ni, för att förvissa er om innehållet, gärna kan 
bryta och läsa i min närvaro, om ni vill, finner ni en skriftlig 
försäkran, att hos herr Taranne & Co. årligen lyfta 1,200 frank. Lilla 
Mathildes far har insatt kapitalet för denna ränta till årligt underhåll 
åt henne."

Är hennes far död, mademoiselle?

En darrning ville fatta Seraphine; men hon behöll sig och svarade: "nej, 
min fru! men han är så gott som död. Han dör i morgon förmiddag. "

Huru kan ni veta det? Det var alltför besynnerligt.

"Jag försäkrar er därom. Han ligger--med få ord--han är så sjuk i dag, att 
hans läkare bestämt förklarat, att han dör i morgon."

Det är bedrövligt. Men 1,200 frank, mademoiselle? Det är en stor summa. 
Det är vida mer, än vad jag skall hava om året.
"Inse därav mitt obegränsade förtroende till 
er. I morgon, så här dags, äger detta barn ingen i världen att vända sig 
till mera. O Gud! om ni visste, vad mitt hjärta i detta ögonblick 
känner--vad det knäböjer hos er om--"

Hämta er! sucka ej så!

"Ingen summa är för stor åt den, som älskar, som vårdar lilla Mathilde. 
Vad som icke behövs av de 1,200 frankerna nu, skall ni avlägga till de år, 
då hon till kläder och uppfostran behöver mera. Hade hennes far gjort 
allt, som han bort, skulle hon minst äga 12,000, kanske 120,000 frank 
årligen att uppbära. Men ni har väl hört talas om de store?"

Frun gjorde en åtbörd av hög forundran, av djup vördnad. Det är således 
så? sade hon med en nick. Detta barn är intet ringa barn! Ack! var viss, 
att det skall vårdas. Barnet åt en duc eller pair, och vars mor--på andra 
sidan om havet-torde vara ingenting mindre än en duchesse, skall icke i 
mig finna en låg och ovärdig kvinna.

"Låtom oss i denna stund ej tala om sådant lappri, min fru," svarade 
Seraphine, och kastade på henne en blick, som verkligen bar något förnämt 
uti sig. "Mathildes stackars mor är nu--ingenting!" fortfor hon, och såg 
framåt med ett ömt och djupt medlidande, som hos frun väckte en 
aktningsfull tanke om hennes sätt att mildare bedöma människor, än hon av 
föregående stränga yttringar kunnat tro henne om.

Säkert är modern mera beklagansvärd än lastbar, anmärkte frun, med 
tankarne fulla av en hertiginna.

"Ack, hon är bägge delarne, och det senare ej mindre än det förra! " sade 
Seraphine; och hennes klara, tårfulla blick mot höjden var denna gång den 
sannaste, den vackraste vi sett henne äga under hela hennes historia.

"Allt är förgängligt, min fru! " fortfor hon: " rang, rikedomar, behag, 
glädje, och slutligen även heder. När man har intet kvar, vad har man 
sedan då? vad är man då? Säkert beklagansvärd och även brottslig. Ty vore 
man icke tillika brottslig, min fru, så hade man ju alltid något över?"

Finns det då en människa, som icke har något kvar?

"Jo----man har ett litet barn kvar. Det är vad man har, efter allt! "

Men det är icke så litet, mademoiselle. Ack, om ni själv vore mor, om ni 
själv visste vad det vore, så skulle ni icke säga, att detta, som är över, 
betyder litet!

"Fru Suremain!" sade Seraphine och sammanknäppte sina händer, "är det icke 
möjligt för mig, att få se lilla Mathilde innan jag går? Jag måste 
betrakta henne! jag måste! jag står icke annars till svars infor hennes 
mor! hennes olyckliga mor! Det gör ingenting, om hon sover. Jag kan kyssa 
hennes små händer ändock och gå. Jag lovar er, att jag skall icke väcka 
henne. "

Frun förde mademoiselle Gluggo sakta in i den lilla tarvliga sängkammaren, 
där Mathilde, vit och rödblommig, låg och slumrade på en säng. Seraphine 
knäföll under ett övermått av på en gång ängslan och fröjd. Hon kysste de 
små fingerna, lockarne, själva täcket, varunder barnet låg. "För Guds 
skull, låt henne icke öppna sina ögon, min fru! Får jag även se dem, så är 
det mig sedan icke möjligt att gå härifrån. Och det måste jag likväl: jag 
måste."--Ack, vad jag är förlorad! tänkte hon ett ögonblick, under det hon 
lutade sin panna ned på örngottet och grät vid sitt barns kind. Min himmel 
skulle det vara, att få se Mathilde stor: men om hon då finge se mig, så 
skulle det visst, visst utgöra hennes största fasa, såvida hon själv blir 
dygdig och lycklig; och annars----

Seraphine störtade upp vid denna tanke. "Jag måste fort bort!" utbrast hon 
och tryckte handen emot sitt bröst. "Fru Suremain, tag mitt sista ord! 
uppfostra Mathilde till att bliva dygdig och lycklig. "-- "Ha!" fortfor 
hon för sig själv, "och till att då evigt skiljas ifrån mig! "

Nedkommen på gatan tycktes Seraphine snarare springa än gå. "Farväl då!" 
sade hon, stannade ett ögonblick, vände sig om, och såg upp i mörkret bort 
åt nejden av det hus, som hon lämnat. "Farväl, mitt livs ängel! det är 
slut emellan oss."

36 TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.

Ett sätt att skipa den gudomliga rättvisan.

Då hon hemkommit och åter stod i sin lilla kammare, gav sig först hennes 
grymt upprörda själ ånyo luft genom en häftig gråt, ända till ytterlighet, 
och därefter kastade hon sig på sin soffa, så mörkt det var, och utan att 
efterfråga tända upp ljus eller kläda av sig det minsta. Nu gick det som 
det brukar. Sorgen hade till en del flytt med tårarne, och den arma 
flickan insomnade hårt och länge.

När Seraphine vaknade, var det stockmörkt omkring henne; men hon andades 
lätt och kände sig i sitt vanliga lynne. Hon hörde det lilla uret med 
dubbelboiten picka kvickt i hennes skärp, där det ännu satt kvar. Hon 
förmådde ingenting se, men kände med sitt subtila pekfinger efter på 
visarne, om hon skulle kunna utfinna tiden. "Nog är det över midnatt och 
slut på fredagen, det svarar jag for!" anmärkte hon och ämnade stiga upp, 
för att göra eld med sina älskade allumettes chimiques.

"Har jag icke åter varit barnslig? och det ansenligt?" sade hon, när hon 
på ena soffkudden kände vilken mängd av tårar hon utgjutit. "Vilket 
hiskeligt gråtande? vad är det då? Det jag ämnar göra med greven, är 
alldeles ingen synd; ty jag tänker ej större skada tillfoga honom, än han 
gjorde min stackars far i världen. Och att gråta för Mathildes skull, är 
det förnuftigt? Det är väl sant, att jag aldrig torde kunna återvända till 
Paris efter min gärning i natt här: men jag frågar, vad behövs det? Jag 
kan med mina rikedomar sätta mig ned i Italien, eller var jag vill, och 
låta föra min lilla nicka till mig dit. Om jag då emellertid har gift mig 
med Paillot eller någon annan, så behöver ju Mathilde aldrig blygas för 
mig, huru förträmigt uppfostrad hon också blir. Var då icke orimlig, min 
söta Seraphine, utan stryk eld! Men tänk, om jag glömt att låta sätta ljus 
i mina stakar? Då står jag ju här rätt hyggligt med mina små brinnande 
stickor, som offra sig och erbjuda sin låga åt--ingenting! alldeles som du 
själv i dina dar, min söta Seraphine."

Under det hon som bäst talade för sig och sökte efter sina ljus, utan att 
finna några, hörde hon ett tassande utanfor dörren, och de 
överenskomna knackningarne, som tillkännagåvo, att Paillot anlände. 
"Aha! det är så dags?" viskade hon åt sina stickor, gick till dörren och 
läste upp.

"Välkommen, Christophle! men ursäkta, att härinne är sotmörkt. "

Det ursäktar jag utomordentligt. Jag medför ljus i min blindlykta.

"Det kallar jag eftertänksamt. Sover hela palatset? Kunna vi vara säkra? 
Tror du icke, att vi hava någonting att frukta av Darmez?"

Darmez? inföll Paillot. Huru kan Seraphine fråga mig så? Darmez, oaktat 
måhända trognare emot greve Ruonville, än jag själv, har dock ingen 
inflytelse haft hos honom alltsedan den lyckliga aftonen, då jag bevisade 
mitt snille genom att upptäcka spåren efter den flyende baronen och hans 
sköna Gabriele. Darmez har blivit allt mer och mer underlig, sluten, går 
för sig själv, talar med ingen, grubblar, och har ändock, enligt min 
tanke, inga tankar alls. Åtminstone inga av värde. I samma mån, som han 
sjunkit i grevens förtroende, har också jag stigit; och allt sedan 
rupturet i Örnförbundet ser det ut, som icke heller Darmez riktigt 
värderade greven. Det kan nog falla en sådan melankolikus in, att greven 
blivit vad man på en viss jargong kallar förrädisk emot sin egen sak, 
därföre, att han blivit rojalist. Icke underligt då, om greven ej rätt 
lider en kammartjänare med så skräpiga begrepp. Jag tror väl icke, att han 
undandragit Darmez sitt gage; men han har visst icke ogärna sett, att 
mannen gått att hyra sig eget rum i en avsides vrå av Paris, där han nu 
nerendels vistas och sysselsätter sig med gud vet vad för nonsens. Darmez 
har på länge ej tillbringat någon natt i Ruonvilleska palatset, och finns 
här icke heller nu.

"Förträffliga Ambrose! " utbrast Seraphine, "han har således själv 
avlägsnat Darmez, som i farans stund skulle kunna skydda honom, för att 
ligga i öppen pris åt dem, som--"

Det är ju naturligt, att man hyllar dem, som genom själs-tycke mest behaga 
en. Huru skulle väl annars, fortfor Paillot med en metodisk min, huru 
skulle väl nånsin hämnd och olycka kunna drabba en stor herre till mauvais 
sujet, om han bara omgav sig med hederligt folk? Men nu känner han alltid 
ett obeskrivligt begär, att hava omkring sig små mauvais sujets, vilja gå 
att nypa honom i sinom tid. Så. Och det är i korthet min tanke om den 
gudomliga rättvisan, och huru hon skipas. Därföre finner jag mig också så 
innerligt nöjd med mig själv, och jag vet, att jag i natt går att utföra 
ett stort, stort värv. Ty icke kan man begära, att Gud skall göra alla 
sina miljoner saker själv, utöva sina miljarder rättvisa domar med egen 
hand? Han måste nyttja verktyg. Var har du knippan med dyrkarne, 
Seraphine?
Gott, jag ser. Det är--det är riktigt himmelskt, att känna sig få gå 
och lägga vantarne på så mycket guld, silver, pärlor och diamanter, och 
därmed utöva en gudomlig rättvisa. Sedan är det också klart, att man, 
såsom rättvisans tjänare, behaller hela rovet till lön för mödan under 
skipandet. Kom! kom!

"Du är filosof, Paillot: det skadar ej. Låtom oss gå ned. Du har väl 
nycklarne till alla rummen, och till bakporten, som för oss ut ur huset 
till sneda gatan? Du har väl resvagnen i ordning, så att vi i ögonblicket 
kunna försvinna?"

Ja.

"Adjö då, lilla kammare! " sade Seraphine och neg i dörren för sitt tomma 
rum. Därpå tog hon sin tillbedjare under armen, och de smögo sig utför 
trapporna med steg, så tysta, lätta och nätta, som kattors. Vi hava i den 
föregående historien sett, att de icke voro alldeles ovane att vandra 
tillsammans med varandra.

Vi skola i korthet nämna, att operationen med den "gudomliga rättvisans 
skipande", såsom Paillot behagade gudlöst kalla företaget, att bestjäla 
sin herre, icke gick så fort, som det skulle. Men de två vännerna voro 
icke ängsligt sinnade. Paillot förtrodde Seraphine, att greve Ruonville 
mot aftonen åter fått anfall av förnyad mattighet eller själsångest: att 
han funnit sig uti, att ej bekomma sitt pass förrän morgonen därpå: samt 
att han, när han lade sig, med fullt förtroende druckit ut sin vattsoppa 
med det insmugna opium.

"Låtom oss först vända oss åt palatsets högra flygel, där han har sitt så 
kallade arbetsrum, och vilket ligger allralängst ifrån sängkammaren," 
viskade Seraphine.

Lyckliga tanke! svarade hennes kamrat. Jag vet, att klockan 6 på aftonen 
emottog greven besök av sin bankirs kommissionär, som-- förmodligen i 
följe av den skrivelse, jag tillställt honom från greven --hitbar en 
ganska stor penningpåse; och den måste befinna sig i "arbetsrummets" 
ebenholtspulpet, eller också har påsen orätt. Säkert indrog greven detta 
mynt, för att hava respenningar för i morgon, lördag, Seraphine. Då han 
ingenstans kan komma, dels därföre, att han dör, dels ock därföre, att han 
intet pass har, så finnes ingenting billigare, än att vi taga reskassan.

"Billigare, Christophle?" inföll flickan. "Denna summa, som han fått hit 
från sin bankir, betyder intet emot det kapital, han berövade bankiren, 
min far."

Visst, visst. Och jag är alldeles säker, tillade Paillot, att om jag blott 
haft någon far, som greven kunnat bekomma penningar utav, så hade han 
också tagit dem. Jag anser således, att han bestulit min far även, 
presumtivt. Gör jag då annat än rätt, när jag återtager den 
presumtiva stölden?

De två vännerna hade under allt detta hunnit till dörren för arbetsrummet. 
Paillot satte sin nyckel däri, vred om, öppnade och steg in. När Seraphine 
också kommit in, gick hon med sin dyrkknippa fram till det stora 
ebenholtsbordet; men just som hon ämnade pröva vilken dyrk kunde passa 
bäst, ryckte hon till i Paillots arm och viskade: "vad är det som rör sig 
där framme i vrån, Christophle?"

Å, det är visst bara grevens onda samvete.

"Men vad gör det här i rummet, då han själv ligger borta i sängkammaren? "

Gud vet. Jag tror, att han har bett det dröja härinne, för att få sova i 
fred i sin säng. Här har det ock sin rätta plats, då greven säkert i sitt 
arbetsrum stämplat ihop sina värsta saker.

"Ts!ts! Paillot, nu träffade jag den rätta dyrken! Ts, ts! pulpetlocket 
giver vika, öppnar sig och gapar: ah--voilå, monsieur! voilå! se vilken 
oerhörd--"

Penningpåse! Grand dieu!

"Räkna är icke värt: det skulle taga en hisklig tid. Det skola vi göra på 
vår första station utom Paris. Men öppna så mycket på påsen, Paillot, att 
vi få se, om därinne är guld eller silver. "

Han knöt upp remmen. Seraphine stack in sin lilla trubbiga näsa för att 
skåda. "Ah... du! Det är guld! bara guld! Vilken summa måste ej detta 
vara? Knyt igen! knyt till! knyt väl! Härmed skulle vi kunna köpa halva 
Rom och hela Turkiet. Lyft påsen ur pulpeten. Så, så. För ordningens skull 
göra vi nu så här. " Hon tog ur sin poche upp lack och sigill: höll sitt 
lack emot vaxljuslågan i Paillots lykta, dröp en ansenlig, en skön smocka 
över remändarne på påsen, och satte ovanpå ett par makalösa sigiller med 
genuesiskt vapen i: hennes fars, bankirens vapen.

Men, min Gud! vad skall detta tjäna till? det kan jag ej förstå? utbrast 
Paillot litet häpen.

"Å, det begriper jag nog," svarade Seraphine. "Kom nu, bästa du, så gå vi 
till skåpet. Fort!"

Men--

" Men? "

Men--

"Men, mon dieu, då? vad för men?"

Men jag säger men, jag; och guldpåsen--

"Söta Paillot! " viskade Seraphine, slog sina armar om hans hals och 
kysste honom både hastigt och graciöst; "är det rätt av oss, att upptaga 
den dyrbara natten med kärleksgnabb? Nog kan du begripa, att påsen tillhör 
oss hälften var, men att vi ej kunna räkna och dela 
förrän i Corbeil. Huru skulle vi väl kunna 
njuta någon ro i resvagnen, om påsen låge oförseglad däri till dess? Du 
vet ju, att det är med guld, som med det goda samvetet: det går stundom 
sin väg, utan att komma igen. "

A propos om samvete, så tassar det nu icke vidare där i vrån: är icke det 
besynnerligt, Seraphine?

"Det är naturligt," svarade hon. "Det har smugit sig sin väg härifrån in 
till greven, för att berätta honom vad du har för dig här. Och jag tror, 
att jag följer med ditin, så skall greven ännu bättre tro det, och springa 
upp och komma hit--"

Seraphine! i all världen? Tänker du då gå och upptäcka oss?

"Visst icke oss, men dig, min vän," sade Seraphine med en betydelsefull 
blinkning. "Jag är övertygad, att greven skall sätta tro till sin 
älskarinna, om vilken han aldrig erfarit något skalkstycke, och

Paillot bleknade.

"Släpp icke lyktan i golvet, söta Christophle! Jag skall icke alls begå 
den sottisen, att väcka greven för att låta hänga sin förste 
kammartjänare, om du bara vill vara icke blott min älskare, utan även en 
förnuftig älskare, som låter mig slå sigill på vad jag vill. Ty nog 
begriper du ändå, att jag förstår allt det här fullkomligt. "

Christophle Paillot beslöt att finna sig i sitt öde och foga sig; och för 
att icke väcka misstanke för missbelåtsamhet, gjorde han sig från detta 
ögonblick alldeles utmärkt intagande.

Han kysste Seraphine på hand, under det han konvojerade henne fram till 
greve Ambroses juvelskåp. Han putsade ljuset och satte det intill 
nyckelhålet. Seraphine tittade ditin med mysande och obeskrivligt sluga 
ögon. Under tre minuter mätte hon hålets inre dimensioner. Därefter 
blinkade hon leende mot sin vän och tog fram en dyrk. "Sätt upp något emot 
mig, att denna passar straxt!" sade hon och nickade.

Jag hade annars själv ansett mig för en artist på lås, svarade Paillot 
artigt; men min färdighet är ingen emot familjen Gluggos: var så god och 
sätt i, få vi se!

"Vad vill du hålla, att denna dyrk passar straxt?"

Jag sätter upp mig själv.

"Comment? Minsann. Det vill säga, att om jag vinner, så far jag den 
oskattbara lyckan att bekomma dig--hel och hållen, och till min man? "

Mera kan jag icke sätta upp i detta vad.

" Men, om jag tappar och dyrken icke duger, utan jag måste försöka en 
annan?"
Då får du icke mig, utan jag i stället dig, älskade, sköna 
Seraphine! sade Paillot, och kysste ånyo hennes hand.

"Redbarare vore, vet du, om vi ställde vårt vad på annat sätt. Till 
exempel så här: om jag vinner, det vill säga, om min första dyrk genast 
passar, så bekommer jag på min lott tre fjärdedelar av alla juvelerna i 
skåpet, och du nöjer dig med en fjärdedel, vilket ändock skall göra dig 
lika rik som kungen i Portugal. Om jag tapar, åter, så dela vi hälften 
var. "

Detta villkor tyckes mig rätt hårt, Seraphine. Det är icke en chance al 
pari. Då nöjer jag mig mycket hellre med det första vadsättet, att 
bekomma dig till min lillatäcka, goda, äkta hustru. Ty, därmed så--

"Men du är mycket inskränkt, Paillot. Erhåller du fjärdedelen av alla 
diamanter härinne, så kan du därmed köpa en hel stad i Frankrike, Toulon, 
Marseille, Lyon, vilken du vill, ja själva Boulogne sur Mer, där du påstår 
dig hel och hållen vara född. Men får du min person, så har du blott 
bekommit en flyktig varelse, som kanske vid första tillfälle rymmer bort 
ifrån dig med din egen kammartjänare. Eh bien, monsieur?"

Du är förtjusande; det är omöjligt att emotstå dina skäl: jag nöjer mig 
med fjärdedelen av skåpets diamanter.

"Bon; det är sagt. Av diamanterna. Därav följer således, att om härinne 
skulle befinna sig rubiner, topaser, smaragder, safirer, så delar du icke 
dem, utan dem tar jag ensam?"

Men, min Gud--vilka alltid nya villkor?

"Var icke snål, Christophle! Se här en kyss. Var icke snål, säger jag: giv 
mig en till!"

Gudomliga Seraphi--men--

"Nog kan du väl begripa, att det är fullkomligen billigt, Paillot, att jag 
far det! Ty vart skulle du taga vägen med ditt lilla vaxljus i din 
stackars lykta, om icke jag stod här med mina dyrkar? Nöj dig således med 
sjättedelen av diamanterna, och låt det övriga vara. Försök själv, får du 
se, min herre, vad du kan öppna utan mig."

Gott, jag är din slav. Gör som du vill: dela som du behagar.

"När vi en gång komma ut på vägen, på resan, så få vi väl talas vid! menar 
du: är det icke så, goda Paillot? Då ämnar du väl låta din stackars 
Seraphine sitta litet emellan, och taga av rovet vad du behagar? är det 
icke så?"

Huru kan du hysa sådana tankar om mig?

"Nå, det är ännu ett stycke dit. Ts! ts! ah! dyrken gick. Märker du? 
märker du bara! Har du nånsin sett en skåpdörr upplåta sig med större 
vältalighet? Det kallar jag en mun, som öppnar sig, men icke talar tomma 
ord!"
Kammartjänarens anlete bleknade av glad bestörtning vid åsynen av 
sådana dyrbarheter. Likväl bjöd han till att återhålla sig, för att ej 
visa sig enfaldig, eller lik en, som aldrig burit grannlåter på sina 
händer. Han sade blott.

Fraserna äro, som du säger, ganska vältaliga. Låt se: ringar med 
briljanter utan tal och alla äkta: det behöver ingen sätta i fråga! Dessa 
kallar jag pronominer i meningen. De yttra sig bra, rätt bra.

"Men ingenting, Paillot! kan vara elokventare än detta stora halssmycke av 
rubiner och safirer om varann. Vad sägs, monsieur? O! det var ett nomen 
substantivum! "

Aj, mademoiselle? vilket litet märkvärdigt adverb ser jag där längst in på 
hyllan? Av massivt guld och diamanter, tänker jag? Det blir mitt, odelat! 
Jag har alltid älskat adverber.

"O du allralillasötaste maskin! " utropade Seraphine, rodnande av glädje, 
och framtog något nytt. "Hör Paillot, detta måste vara ett adjektiv, som 
bör tilläggas mig? Söta, bästa du, skänk mig det utom lott och byte!"

Du skall få det på vår bröllopsdag, svarade Paillot leende.

"Nödvändigt vill du då ha mig till hustru, din otäcka! " sade hon med en 
högst intagande gest, och slog honom oförmärkt på läppen med sin 
halsdukssnibb. Liksom det vore någonting att eftersträva, att få mig? Nej, 
Paillot. Om du endast rätt kände mig."

Nu går jag hit med nattsäcken. Det är bäst att vi utan allt vidare sopa 
ned i den allt vad i skåpet finnes: guld, ädelstenar, silver och alla 
maskiner.

"Ja, det är rätt. Natten lider. "

Gud! vad hör jag på gatan?

"Å, det är ett tornur, som slår tre."

Det har jag ingenting emot. Så! nu är allt nersopat. Nu hit med lacket, 
Seraphine, så sätta vi sigill på denna dyrbara sac de nuit, säkert värd 
ett par miljoner.

"Syperbt. Nu är den förseglad. Vapen på."

Vart skola vi vända oss nu?

"Vi skulle kunna gå in i salongen och taga bordsilvret."

Men det blir fasligt tungt att bära ut till resvagnen, då vi blott äro två 
och inga hantlangare vilja nyttja.

"Du kan hava rätt, Paillot. Men nog är det bra synd, att lämna efter sig 
tvåhundra kuverter, silverknivar och gafflar och tallrikar och terriner 
och vaser och skålar och snäckor och snäppor och pokaler

_" Det vore ett oförlåtligt fel. "Och vad skall greven med allt detta, när 
han dör i morgon? Det är oskickligt, det är ohyfsat, det är utan 
uppfostran, att lämna silvret kvar. "

Men det blir omöjligt för oss två, att hinna bära ut så mycket.

"Var står resvagnen?"

På själva bakgatan.

"Vi äro verkligen ett par befängda tokar, som ens kunna tänka på 
bordsilvret! " utbrast Seraphine. "Icke kunna vi släpa ett sa stort bagage 
med oss på landsvägarne genom Frankrike. Vi skulle bliva upptäckta i 
första stad. "

Ja, men om vi resa som greve Ruonvilles husfolk, så är det ju naturligt 
att vi skola föra hans silver ned till hans slott i provinsen; och vem kan 
undra på det?

"Ja, men det står ej i passet, att vi äro den grevens husfolk, utan 
artister på egen hand. "

Ja, men--ja det är sant; det var dumt.

"Låtom oss därföre nöja oss med det vi redan hava, Paillot. Vi äro nu 
rika, som hertigen av Richelieu. Vi skulle kunna köpa hela deputerade 
kammaren, om vi visste vad vi skulle göra med den. Låtom oss vara belåtna. 
Toge vi några kuverter knivar och gamar, så är det väl sant, att vi därmed 
kunde köpa pärskammaren till; ty mera kostar den icke, och så hava vi hela 
stuven. Men, uppriktigt sagt, vad gör någon människa med pärskammaren?"

Den vill ingen förnuftig fransos lukta på långt håll, svarade Paillot 
mörklagt. Fast tyst, låt se? Jag tror, att jag är rojalist, Seraphine? Säg 
mig, om jag icke har blivit det, sedan greven bröt med örnarne och 
hantverkarne? Jo visst. Jag tager igen mina förklenande ord om 
pärskammaren.

"Låtom oss i alla fall gå med det vi hava. Allons!"

Var skall vår resa sluta?

"Därom skola vi rådgöra, när vi väl äro på resan. Vårt pass för oss till 
en början åt södra Frankrike. Jag, för min del, vill helst ut på 
Medelhavet och till Italien. Det säger jag, Paillot. "

Däri ser jag intet overkställbart, svarade han. Farväl då, älskade 
bordservis, som jag endast med en suck övergiver! Huru många gånger har 
jag icke satt fram och burit bort eder, mina tallrikar! Skulle det då stå 
tecknat i mitt ödes hårda bok, att endast vid denna supe icke få bära bort 
er?

"Allons!" sade Seraphine ännu en gång. Hon tog den tunga påsen med guldet; 
och hennes rygg, hela hennes späda figur krökte sig för bördan. Men hon 
påminte sig, att hon var en bankirs dotter, rä

tade upp sig med våld, svetten stod i hennes hårfäste, och blommor sprucko 
ut på kinderna. Paillot bar den genom sitt steniga, men likväl 
ädelsteniga innehåll tyngsta nattsäck, som världen haft.

Så vandrade detta par ut genom korridorerna, farstuarne, ned till 
bakgården, ut genom bakporten. Då de i resvagnen lyft upp sina rikedomar, 
som kusken ingen anledning kunde hava att misstänka inom den beskedliga 
och högst vanliga nattsäcken, liksom ylleschalen, varuti Seraphine 
visligen insvept den stora skinnpåsen med guldmyntet; steg hon själv upp i 
vagnen och satte sig utmed sina skatter. Men när Paillot också ämnade 
kliva upp på fotsteget, viskade hon till honom: "icke går det an, att 
begiva oss utav så här utan reskläder och överplagg. Gå in efter våra 
kappor, söta du!"

För sig själv tänkte hon: få se, om den mesen törs lämna mig ensam med 
skatterna, eller om han misstror mig ända till den grad, att han av någon 
"kvick" förevändning nekar gå in, och stannar kvar för att hindra mig 
förmå kusken fara av med mig allena.

Men Paillot misstänkte ej sin flicka så mycket. Med lätta, hyggliga 
kammartjänarsteg skyndade han åter in i palatset, smög sig på bekanta 
vägar in i rummen, tog ett helt fång kläder till resplagg och ombyte, både 
för sig och sin älskade Seraphine, och vände om. Historieskrivaren bör 
dock nämna, att Paillot på återvägen genom ett av grevens rum ansåg sig 
böra taga ett par briljanterade ur, vilka ifrån väggen, där de hängde med 
sina långa guldkeder, genom en stark pickning tydligen bådo honom om att 
fa följa med på den glada resan. Hans hjärta hade ej kunnat neka uren 
denna bön. Och under det 'att han var stadd i samma lynne för välgörenhet, 
stoppade han i förbigående på sig ett par grabbnävar silverskedar, 
forgyllda såsskålar och små pokaler, som kunde få rum i hans flerfaldiga 
rockfickor, innan- och utanför skörten. Dessa skört, i stället för att 
förut fladdra lättsinnigt, blevo härigenom stadiga och allvarsamma till 
karaktären. När Paillot med så många och olikartade bördor skulle springa 
på tå i trapporna, kände han sig så tung, att han viskade för sig: "jag är 
en packåsna. Likväl har jag intet skäl att kalla mig en åsna; 
negociationen har därtill gått för skickligt. Men, oss emellan, behöver 
Seraphine ingen del få av detta sista prov på mitt snille: uren och 
småsakerna i silver må tillhöra mig ensam, utan att gå i delo med den 
vackra flickan. Jag vinner mera på, att hon anser mig dum; och hon skall 
få göra det. Dessutom skulle vi kunna komma i delo med varann i vagnen, 
och det passar sig icke att träta där."

Under det mademoiselle Gluggo satt och väntade på gatan, kan det väl 
hända, att hon i första ögonblicket hyst den förföriska tanken, att fara 
av utan sin kammartjänare; i synnerhet som hon haft det förnuftet, att 
stoppa passet--efter besiktigandet däruppe i hennes kammare -- i sin lilla 
egen poche, hellre än att återlämna det till "artisten". Denna kloka 
åtgärd skulle hava kunnat inbringa henne många tusen frank. Och hade hon 
börjat åka åstad, så frukta vi storligen, det Paillot icke förmått springa 
fatt vagnen, i synnerhet som vi veta, huru lassad han var.

Men det oinskränkta förtroende, som den unga, vackra kammar tjänaren visat 
sin älskarinna, då han utan ett ords invändning sprang ifrån henne och 
skatterna på samma gång, hade rört henne. "Det är ändock en bra god gosse! 
" viskade hon till sig själv, då hon såg Paillot löpa. Hon beslöt 
därföre, att icke övergiva honom, utan satt väntande i sin vagn med 
tankarne fulla av minnen om allt det älskvärda hon visste hos monsieur 
Christophle. "Ett resesällskap måste jag i allt fall hava: en kommissionär 
kan ett fruntimmer icke vara utan: och var kunde jag väl i hast få någon 
bättre?"

När hon såg sin "goda gosse" återkomma, emottog hon honom på det varmaste 
och vänligaste. Han steg upp i den stora resvagnen, stängde dörrarne och 
lät kusken genast köra utav. Det är väl icke så lätt, att göra sig 
resklädd inne i en vagn: taga åtskilligt smått av, och annat på: i 
synnerhet i kolmörka natten. Men när man är två, kan man hjälpa varann 
träda armarne in i rockärmarne, hänga kappor över axlarna, knyta 
silkesdukar om halsarne. Seraphine skrattade åt monsieur "Paillophle", 
vartill hon nu med courtoisie började sammandraga hans bägge namn: hon 
skrattade åt honom i synnerhet därföre, att han hade så svårt för att 
sitta. Men efter en liten stund och sedan han fatt arrangera sina skört, 
kunde han sitta bra. När man efter en kvarts timme släppte ned sina 
vagnsfönster för att andas mera frisk luft, hörde man på hjulens mjukare 
framfart, att man hunnit utom Paris. Men ännu visade hösthimmelen inga 
strimmor till dagning. Klockan kunde på sin höjd vara halv fem eller fem. 
"Ousch! vad det är mörkt!" kuttrade Seraphine och drog åter in ur fonstret 
sitt lilla egna huvud. "Vi hava arbetat rätt mycket och vakat i natt! Vet 
du vad vi nu göra?"

Nej? genmälde han, av vana att alltid först inhämta hennes råd.

"Jo, ack, vi draga oss upp, högt och präktigt i var vårt vagnshörn! luta 
kinden emot vagnsväggen och blunda!"

Blunda? skönt, skönt. Vi kunna till och med sova!

"Godnatt, Paillophle!"

Godnatt, söta 'Raphine!

37 TRETTIOSJUNDE KAPITLET.

Avresan till dödsmötet.

Lördagsmorgonen, sent, vaknade greve Ambrose i sin säng. Det förundrade 
honom, att ingen Paillot kom in: han måste stiga upp i egen person, och 
han hängde i hast sin stora damastnattrock över sina skuldror. Han gick 
omkring och stampade på det skönt bemattade golvet; men ingen kom. Han 
ringde. Han ringde fyra gånger, och drog i sista taget sönder 
klocksträngen.

Dörren öppnades och Darmez inträdde.

"Vad vill allt detta säga?" ropade Ruonville utom sig. "Var är då Paillot? 
"

Darmez bugade sig djupt, men melankoliskt. Jag vet icke, herr greve. 
Paillot måste vara bittida utgången i staden.

"Paillot utgången? Aha, jag vet. Jag skulle tidigt på morgonen hava ett 
pass från en slyngel till kommissarie, som icke behagade expediera det i 
går, efter ämbetstiden var ute. Då passet även på morgonen torde hava 
dröjt att komma, har Paillot gått att påminna därom och hämta det åt mig. 
En trogen, en uppmärksam tjänare! Vad är klockan? "

Halv nio, herr greve.

"Kläd mig, Darmez! Vad gör du nu för tiden, min kära Darmez? Jag gissar, 
att du även i natt icke varit här, utan därborta i din lilla studerkammare 
vid barriären?"

En tår glänste i Darmez' öga, under det han omsorgsfullt och med de 
lenaste händer klädde sin greve. Men han svarade ingenting.

"Kan jag icke få veta vad du sysselsätter dig med därborta?" upprepade 
Ambrose.

Jag studerar kemi, herr greve.

"Ah ca. Du laborerar väl också? En förnuftig karl, som jag dock trodde dig 
vara! Men var och en måste en gång i levnaden få sin marotte. Vi skola 
icke tvista i dag, min kära Darmez. Vi hava väl icke varit rätt vänner, 
allt sedan jag övergick till att bliva det jag alltid varit, konungens 
man; men du tyckes ihärdigt vilja älska "fäderneslandet" mera, än dess 
herre; och du får väl se, min republikan lilla, om du icke blir bet. 
Tag och giv mig mina stora kragstövlar och kyllerbyxorna; jag vill icke 
hava pantalonger i dag, jag skall rida ut. I vad ändamål studerar min vän 
kemi?"

Jag gör det för herr grevens skull, eller--vågade Darmez tillägga med en 
betydelsefull blick upp på sin herre--for herr grevens saks skull.

"För min skull, Darmez? Jag tackar dig. Du anser förmodligen, att jag bör 
anlägga ett vitbetssockerkokeri därnere på Morlanne? Civ mig min svarta 
väst med röda blommorna. "

Ånej; jag grubblar mindre på vitbetor och söta ämnen. Det är för att tjäna 
herr grevens glömda--numera, som jag ser, alldeles bortglömda--sak, jag 
laborerar.

"Bortglömda? Nej, jag vill icke hava svart halsduk; giv mig en vit 
kravatt. Alldeles bortglömda, säger du? Du är mycket mysteriös, min kära 
Darmez; och det klär icke ditt ansikte illa. Obegripligt, att ingen 
människa i dag tänker på mitt choklad? Har man då alldeles glömt bort mig? 
Gå, goda Darmez! skynda upp till Seraphine, och bed henne i ögonblicket 
komma ned till mig; jag har något viktigt, att säga henne, innan jag rider 
ut. "

Den trogne Darmez avlägsnade sig, glad över, att hava återvunnit någon del 
av sin älskade herres förtroende. Ambrose framtog sin yppersta värja, 
speglade sig i dess förträffliga klinga, och sade till sig själv: "ingen 
fara! Jag känner mig vid gott mod i dag; och frågar jag blott icke efter 
Hadeline, frågar jag blott efter ingenting alls, så skall jag ganska 
säkert segra: eller ock måste Montmorency vara en starkare fäktare, än jag 
hört någon omtalas ifrån Rouen. Men innan jag beger mig till platsen, 
måste jag av Seraphine lära känna, vart Gabriele de Mimas vänt sig, eller 
om hon ännu, utan att visa sig för mig, finnes kvar i mitt hus. Därom 
glömde jag fråga den trogna flickan i går, innan hon föll i sitt vanliga 
raseri emot mig; och sedan lönade det visst icke mödan, att tala med henne 
om någonting på den dagen. Jag hoppas dock, att hon måste vara återkommen 
till förnuft så här på morgonen. "

Darmez visade sig efter en liten stund och bar på sina armar en bricka med 
grevens morgonchoklad. "Detta har länge varit färdigt i köket och väntat," 
sade Darmez; "men ingen har ansett det tillständigt för sig, att våga bära 
in det till herr greven, då Paillot ännu icke återkommit. "

Kommer Seraphine snart ned?

"Mademoiselle Gluggos dörr var läst; och, oaktat flera knackknack, kunde 
jag icke förmå henne att öppna. "

Hon njuter då av en stark vila och kan behöva det efter sina på 
roxysmer i går. Eller kanske är också hon ute på morgonen? Hon har 
ofta en ganska tidig omtanke för husets väl, och hon vore en högst 
förträmig flicka, om hon endast saknade sina fel. Har du sett någon skymt 
av mademoiselle de Mimas?

"Nej, herr greve."

Allting är litet underligt i dag, anmärkte Ruonville, tog sitt choklad och 
satte sig. Allt synes undvika mig; Paillot dröjer obeskrivligt med passet; 
klockan är nio, min Gud! Endast två timmar återstå.

"Ämnar herr greven resa någonstädes?" vågade Darmez underställa.

Ruonville fixerade Darmez med en viss smärta. "Darmez!" sade han, "jag 
måste förtro dig någonting. Jag har väl på en tid icke funnit dig så 
skicklig, som Paillot; du vet icke, att till den grad, som han, 
överensstämma med mina lynnen; kort sagt, du är filosof ännu mer än 
kammartjänare. Jag vill dock ej i detta ögonblick häckla dig. Ehuru jag 
fruktar, att du icke är konungen så trogen, som guld, är du dock trogen 
emot mig, eller rättare emot det, som du anser hava varit och kanske ännu 
böra vara min rätta sak. Detta utgör din fixa ide, Darmez och--"

Med en rörelse, som liknade förtjusning, störtade Darmez till grevens 
fötter; han syntes vilja kyssa hans knän och utbrast: "o herr greve! jag 
har lyssnat och hört för mycket på herr grevens härliga, sublima tal till 
sina medlemmar här, om vad till fosterlandets räddning behöves, för att 
jag nånsin, nånsin skulle kunna glömma ett enda ord därav! Vet då, herr 
greve, min hemlighet! Jag gör krut, jag stöper kulor, jag tillagar gevär 
med mångdubbla pipor, fogade tillsammans! "

Ambrose sprang upp, bleknande. Förryckta karl! vad tänker du på? undslapp 
honom i hast.

Men Darmez tog hans hand, kysste den och sade halvhögt: "jag tänker på att 
göra vad min greve av sina högre, för mig numera okända skäl, icke längre 
själv vill göra. Det bortglömda har intet ögonblick varit glömt av mig."

Ruonvilles ögonlock rynkade sig häftigt tillsammans. "Fantastiska 
stackare! är det då möjligt, att du så oerhört trott på mina fraser?" 
tänkte han, men yttrade av medlidande ingenting. Även hade han för 
närvarande helt andra omsorger, som tvungo honom att icke så noga tänka på 
konungens välfärd. Han vände sig därföre blott litet åt sidan, med dessa 
ord:

"Darmez! med alla dina sorgliga maximer är och blir du mig likväl en 
trogen, en ytterst trogen tjänare. Jag vet icke, varföre Paillot dröjer; 
men jag behöver i dag en kammartjänare, som sysselsätter si med mig, 
mera än med kemi. Säg mig då, Darmez! vill du för i dag vara min igen? 
helt och hållet min? uteslutande min?"

En flod av tårar störtade utför tjänarens bleka, men intressanta kind. 
Ack, herr greve, jag har aldrig annat varit, aldrig en sekund! svarade han 
och torkade sina ögon.

"Det är bra, Darmez. Vet, att jag rider icke ut i dag, men jag går till en 
duell, och du far följa mig med promenadvagnen. "

En duell? nå det är ett lappri för herr greven. Vilken är motståndaren, om 
jag får fråga?

"Baron Montmorency, en svag fäktare, en yngling,"

Herr greven går till en viss seger.

' Jag gör så, om--"

Å, säkert utan alla om.

"Darmez! denna duell skall ske på liv och död; det är för Gabrieles skull, 
och vi hava lovat varann, att blott en skall leva. Nu vet du, min goda 
Darmez, att jag har mina acceer. Kommer ingenting att störa min högre 
känsla, mitt mod, så vet jag ganska väl föra min värja, och utgången blir 
icke tvivelaktig. Jag fäller den stackars Montmorency. Men jag behöver 
genast därefter en vagn . Ty saken fordrar någon tid för att tystas ned, 
även oaktat jag kan räkna på Ludvig Filips adress till min fördel nu. 
Darmez! tillsäg, att min resvagn står förspänd här och i full ordning, 
sist klockan 11. Återkommer ej Paillot till dess med något pass, så reser 
jag ändock med egna hästar, och jag kan under vägen köpa nya i de 
uttröttades ställe, så behöver jag inga posthästar och intet pass. "

Efter ånyo några slag, gick han till sitt bord, skrev i hast en biljett 
och sade: "Darmez, ännu ett ord: du vet var herr Angely har sitt logi; bär 
genast till honom detta brev, och återkom därpå för att åtfölja mig. 
Tvekampen skall stå hos herr Angely själv, eller på någon lokal, som han 
ordnat åt oss; tag besked om vart vi skola åka. Och--för att förtro dig 
allt, min vän, och förmå dig att ännu mera skynda!--jag har i denna 
biljett anhållit, det tvekampens klockslag, som var utsatt till 11, i 
stället måtte bliva 10 eller sist halv 11."

Varföre det, herr greve?

"Darmez--du vet det av gammalt--jag kan icke alldeles fullt lita på mig 
själv. Underligheter hava redan på morgonen börjat omgiva mig: dessa 
dröjsmål, eller vad det är, oroa mig. Jag känner mig ännu i full 
besittning av min själs spänstighet, mod och kraft. Men drar det ut 
länge--ökar sig oron--faller jag ur jämvikten och blir sådan som i går--så 
kan jag gå förlorad . Jag önskar därföre duellera genast: så fort sig göra 
låter: inom en timme. Skynda, Darmez! jag är övertygad om, att 
Montmorency, som måste vistas hos sin vän, 
villfar mig den lilla ändringen av klockslaget. 
Gå! gå! dröj intet ögonblick! "

Darmez tog biljetten och försvann.

Greve Ambrose kände sig mycket upplivad av det raska beslutet. I stundens 
ensamhet sysselsatte han sina tankar med den sköna Gabriele, i vars 
sällskap han snart skulle få resa ned till det praktfulla, rika Bordeaux.

Efteren liten stund återkom den snabbe, trofaste Darmez med svar på 
biljetten. Han hade icke träffat herr Angely, som varit upptagen med 
ordnande av åtskilligt; men däremot herr baron Montmorency själv, som läst 
den oförseglade skrivelsen, och visserligen också var den rätta mannen att 
lämna svaret. Han hade helt och hållet bifallit grevens önskan, att få 
begynna ju förr desto hellre; och, slöt Darmez: "han gjorde det med en 
uppsyn så vred, att den tydligen tillkännagav hans begär att sticka ned 
herr greven, "en man av sådan felonie"--om jag far upprepa baronens 
obetänksamma fras--genast på stund."

Han har en rätt stark självförtröstan!

"Klockan slog 10 för en stund sedan, herr greve."

Du har väl underrättat dig om mötesplatsen? Är promenadvagnen framme?

"Ja! "

Kom då, Darmez! Jag känner mig som ett lejon, låtom oss skynda: tag värjan 
och bär! Häng över mig kappan! Det är väl icke så långt bort, att vi ej 
hinna fram till halv 11?

"Vi äro säkert där klockan halv 11."

38 TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.

Kampen.

Darmez vinkade kusken att hålla med vagnen vid en port. Det var vid en 
gata i St. Antoine. Han öppnade vagnsdörren och förde sin greve utför 
fotsteget. Han ringde; man kom genom porten in i ett hus. Därinne syntes 
en stor öppen gård, såsom fallet ofta är med byggnader i förstaden St. 
Antoine.

Greven inträdde i en sal, och hans ögon mötte Montmorency, som emottog 
honom med en kall och frånstötande uppsyn. Han kunde lätt förklara det 
såsom en följd av tankarne på det Lacryma Christi, han bjudit honom: 
likväl kände han sig härav retad, och blodet flöt häftigt till hans 
hjärta. Alphonse Angely hälsade på honom med den artighet, som aldrig vill 
övergiva en fransman i vilka händelser som helst.

Herr Alphonse syntes ytterst blek och förlägen. "Herr greven kommer något 
för tidigt, " anmärkte han.

Förlåten mig dä, mine herrar! sade Ambrose. Har min kammartjänare bedragit 
mig, då han ifrån baron Montmorency återbar det svar, att kampen på min 
begäran skulle få begynna en halv timme förr, än det ifrån början var 
berammat?

"Kammartjänaren har icke bedragit er, min greve! " svarade Constantin med 
en rynkning på överläppen. Han fortfor: "jag är färdig. Jag är själv glad, 
högeligen glad häråt!"

Angely teg, gick åt sidan, såg ut genom fonstret åt gatan till, och bet 
sig i läpparne. Varken Constantin eller Ambrose kunde förklara sig detta, 
och brydde sig föga därom. Men vi, som av den föregående historien känna 
Angelys samtal med Victorine rörande duellen, inse, att han kunde hysa 
något hopp, det grevinnan skulle förfoga om hinder emot en kamp på liv och 
död, vilken han, för sin väns heders skull, icke personligen var i stånd 
att motsätta sig. Då han för Victorine uppgivit klockslaget 11, kunde 
också grevinnans "intervention", om den ens var att påräkna, dock möjligen 
dröja att anlända före denna timme. Angely hade således skäl nog, att vara 
en ovän av den forändrade tiden. Men Montmorencys egen iver och 
nödvändigheten för Angely att ej göra någonting, som kunde uttydas 
fegt eller förnärmande för hans väns ära, ålade honom, att varken yttra 
sig stridigt eller lägga hinder i vägen för de bägge kämparnes gemensamma 
önskan.

"Mine herrar!" sade han, "då den sorgliga plikten blivit min, att anordna 
platsen för ett uppträde, vilket religionen och förnuftet kanske ej gilla 
lika högt, som äran och den sårade vänskapen: så sen här! I detta hus, 
tillhörigt en av mina förtrognaste vänner bland de ädla 
hantverksklasserna, och dit jag--for att säga er allt--själv är bjuden på 
soppan i dag, i fall himmlen forunnar mig lust att ens kunna fortära en 
sådan: i detta hus kunnen I strida med all säkerhet. Jag har även på er 
önskan, att hava en omgivning, föranstaltat om ett antal hederlige, 
forträfflige medlemmar av de nämnde samhällsklasserna: de utgöra 
huvudmännen för fjorton metierer, och skola vara edra vittnen, såsom I 
begärt. I detta hus befinner sig en stor sal, som värden tillåtit mig att 
för er räkning få begagna. Men här gives också en öppen gård, genom 
byggnaden själv väl avstängd från gatan: begagnen den, mine herrar! om I 
hellre viljen skåda himmelen över edra huvuden, under det I gån att fälla 
varandre till jorden."

Vi välja gården! sade Montmorency med avgörande ton. Jag älskar att hava 
himmelen över mig till vittne.

Gärna! svarade Ruonville. Då ni beviljat min önskan om en förändrad till, 
så är det min glada skyldighet, att icke sätta mig emot er himmel; ehuru 
jag erkänner mig aldrig hava hyst någon fiendskap till väggar och tak.

Montmorency svarade blott med en ytterst föraktfull blick på detta ytliga, 
fransyska spe i en så opassande, en så allvarsam stund. Aldrig hade 
Constantin känt sig så helt och hållet en normand, som i detta ögonblick: 
aldrig så fientlig emot det galliska.

Men Ruonville förargades icke litet genom detta ögonkast från sin 
motståndare. Hans högra hand sammanknöt sig; mod och vrede svällde i hans 
bröst, och han sade till sig själv: om några minuter, min baron, skall du 
mot din "himmel" kasta andra blickar än dessa. Lovad vare Madonnan! nu, 
och just sådan jag nu är, känner jag mig vara i det rätta tillståndet för 
att fäkta.

Angely förde de bägge fienderne ut på gården, där en sandad plan sågs 
under höga, mörkgröna kastanjer, lummiga ännu inpå hösten. En krets av 
allvarsamme män omgav redan denna plan. Greve Ambrose Hyacinthe de 
Ruonville, som i dem igenkände forna vänner inom Ornförbundet, hälsade dem 
på det förtroligaste; men hans åtbörd besvarades icke. De brungula, magra 
kinderna syntes antaga en ännu bistrare karaktär, och de mörka ögonen 
spraka gnistor av både förakt och hot, såsom såg man för sig en 
forrädare. Här behövs att vara lugn, tänkte Ambrose, bet sig i läppen och 
teg.

Alphonse Angely skiftade jorden emellande stridande. Vapnen skärskådades 
och gillades av tillfällets kunnige män, vilke befunno dem fria från allt 
bedrägeri.

Ambrose och Constantin ställde sig mitt emot varann med dragna värjor av 
utmärktaste slag. Appellen skedde.

I Frankrike har fäktkonsten bragt sig till en sällsynt höjd. Greve 
Ruonville drog väl ej i tvivel, att han var sin motståndare fullkomligt 
övermäktig i skickligheten, såsom konst betraktad. Men han ansåg likväl 
klokast, att, före det slutliga omdömet, lära känna sin fiende noga; i 
synnerhet som han visste, att i Normandiet några gamla traditioner 
bevarades om ett kämpasätt, olikt det egentligen fransyska; och han borde 
se i vilket slags skola Constantin gått. Med en artists hela köld och 
slughet beslöt han därföre, att själv till en början icke göra utfall, 
icke stöta, utan endast parera, för att låta Constantin därunder uttömma 
sig i anfall åt alla håll och visa sig på alla sina möjliga sätt.

Kampen drog således ut. Constantin Montmorency gjorde den ena mäktiga 
primen, sekunden och åter primen, efter den andra: alltid förgäves. Hans 
blod började koka. Ruonville fattade sig alltmer, blev allt svalare, allt 
noggrannare. När han också såg sin motståndare stöta en gammalmodig ters, 
som intet förnuftigt folk mera brukar, log han i sin själ och tänkte: 
något så äkta normandiskt har jag aldrig skådat; rättnu är han mogen att 
bekomma en stöt av mig: en parisisk stöt .

Men, tänkte han, jag bör också studera till vad grad skicklig han kan vara 
uti att parera. Innan jag försöker giva honom döden, bör jag därföre göra 
några blindstötar, några halva eller falska anfall, så far jag se, huru 
min herre bär sig åt i defensiven.

Han gjorde ett litet utfall. Han erfor Constantins skicklighet i parering 
aktningsvärd nog. Jag far verkligen börja gå allvarsamt tillväga, tänkte 
han. Men jag skall först ånyo låta honom utmatta sig genom att stöta mera.

Montmorency gjorde utfall på utfall. Det ständigt misslyckade eldade honom 
till en hög grad.

Ett stoj, ett besynnerligt skrik ifrån huset och dess åt gården vettande 
port ådrog sig de fjorton vittnenas uppmärksamhet och oroade även 
kämparne. Ambrose, som stod med ansiktet vänt emot huset, kunde se vad som 
föreföll, bättre än Constantin.

Hastigt trängde sig en lång person fram i porten. Darmez sågs på allt sätt 
vilja hindra honom löpa in på gården; och då även Angely, för 
ordningens bibehållande, icke ville tillåta någon främmande inträde, 
märktes karlen, ett halvt huvud högre än de övrige, med häftiga åtbörder 
nicka emot greven. Ambrose igenkände en av sina förnämsta lakejer. Då 
mannen omöjligen kunde få komma in, började han resa sig på tå, varigenom 
han med hela huvudet lyste över alla si

na grannar, och han utropade med parisisk stentorsröst:

"Herr greve! nu är det upptäckt! Mademoiselle Seraphine har rymt bort med 
Paillot! Palatset är plundrat! Juvelskåpet uppbrutet! Guld, smycken, 
pärlor, dyrbarheter, allt är sin väg! Men jag har skyndat efter grevens 
vagn hit för att få grevens befallning. Ty om greven tillåter mig genast 
fara, och ger mig respenningar, så far jag-- och jag hinner dem! ty jag 
har upptäckt tjuvarnes kosa. Men dröj intet ögonblick att svara mig! 
eljest blir det för sent. "

Feber och is på en gång trängde in i Ambroses ådror vid de många, 
fördubblade ropen. "O Seraphine! Seraphine! detta av dig?" utbrast han och 
såg emot himmelen; men det svartnade för hans ögon: han såg ingenting 
däruppe. Han skalv. En häftig stöt av normandiskt slag var, redan då ropen 
begynte, kommen ifrån Mont

morencys arm. Den parerades svagt och snart icke alls: Ambrose föll i sitt 
blod till jorden.

Constantin besåg sin värja: dess yttersta udd var röd. Han bortkastade 
vapnet med avsky. Han utbrast:

"O chevalier de Mimas! du är hämnad. Za Malma, också du är det. Men jag? 
Jag är olycklig i denna stund. Jag lever--och Ambrose är död. Men vad 
skall Gabriele----"

Alphonse Angely framstörtade. Blek ända till förtvivlan utropade han: det 
är då skett? Greven har stupat? O mina vänner, fort! bären in den fallne i 
huset. Och du, Constantin? himmel, vad skall härav bli? Vet, att huset är 
omringat av vakt! Kom, fort! följ med mig! Rädda dig! O att ni icke 
skridit till duellen en halvtimme förr än ni beslutit. Aven nu (tillade 
han sakta) skulle jag vara rätt glad åt utgången, blott att denna vakt då 
icke alls anlänt, sedan den ej kom i rättan tid.

Montmorency såg på sin vän med sammandragna ögonbryn för att utforska 
meningen i så besynnerliga ord. Men han fick ingen tid att fråga. Angely 
drog honom med våld in i huset.

Man hämtade en bår, lade Ruonville därpå och inbar honom under tystnad, om 
ej under sorg. Betjänten Bauzel, vars nit varit så välment, men olyckligt, 
stod med halvöppen mun och väntade på ett svar, som han aldrig fick. 
Darmez nedstörtade vid sin fallne herres fot. Han såg mot skyarne, doppade 
tvenne av sina finger i grevens blod, upphöjde sin hand och sade: "jag 
svärjer, att--skall jag ock själv förlora livet därpå--utföra ditt, 
ditt värv, vilket nu är dig omöjligt mera att verkställa på jorden!" Ingen 
närvarande förstod Darmez' mening, förrän en liten tid längre fram, då 
hela Paris en höstkväll fick skäl att tala om konungamördaren utanför 
Floras paviljong vid Tuilerierna; en usling, vilken, efter att hava 
skjutit miste på Ludvig Filip i vagnen, genast fasttogs. Men vi återvända 
till vår närvarande berättelse.

Klockan hördes slå 11 på avstånd i St. Gervais. I huset syntes en mängd 
främmande folk, och däribland vakt, intränga.

Alphonse, alldeles utom sig, förde sin vän in i ett litet rum. "Du skall 
fängslas som mördare! store Gud, du skall dö!" utbrast han. "Finns här då 
ingen hjälp? ingen källare till gömsle? intet fönster att fly igenom? 
Stanna härinne, jag skyndar till värden: han skall nödvändigt hava något 
hemligt valv i dessa farliga tider."

Han var just i dörren, då grevinnan Amenaide de Tirlemont mötte honom, i 
sällskap med ett par officerare av gendarmeriet. Även hon såg sig omkring 
med bestörta blickar. "Min underrättelse har varit opålitlig, som jag hör? 
jag kommer då för sent!"

Min nådigaste grevinna! inföll Angely, som igenkände hennes person ifrån 
promenader, där han sett henne ute, men icke förr samtalat med henne: har 
jag icke nåden att se grevinnan Tirlemont framför mig?

"Jo, min herre. Och jag ser--?"

Mitt namn, sans titre, är Angely.

"Vi känna varann genom--en tredje? icke så?"

Var då övertygad, att--nåväl! stunden tillåter ej något fortigande --var 
övertygad, min nådigaste grevinna! att Victorine icke till er burit en 
falsk uppgift. Men den besynnerligaste olycka har kommit att skjuta tiden 
fram, och klockan halv elva har i dag utgjort klockan elva.

"Var befinner sig nu den olycklige?"

Alphonse, med häpnad och besinningslöshet, pekade på sin vän, som stod ett 
stycke ifrån honom.

Grevinnan gjorde ett halvt steg tillbaka och upphöjde händerna: "ah! det 
är då mörd--det är herr baron de Montmorency?" Hon gjorde en bugning med 
huvudet av skönaste slag. Den innefattade sorg, deltagande, ömhet och 
slutligen också något mera därtill. Hon vände sig till officerarne i 
följet: "mine herrar! er plikt är svår, men --fransmän avhållas av intet 
ifrån den!"

De vakthavande gingo fram till Montmorency, som utan tvekan, utan ett ord, 
överlämnade sig i deras händer. Han följde dem ut.

Grevinnan vände sig ånyo till Angely. "Det var efter min olycklige, 
min mördade kusin, greve Ruonville, jag 
egentligen frågade er, min herre. Jag hör med förskräckelse hans öde. Var 
befinner sig hans kropp? "

Hjärtat sammandrog sig i Angelys bröst med en känsla av förfäran, som 
liknade kramp. Han fann då, med förbannelse över sin egen tanklöshet, att 
det varit han själv, som förvandlat sin vän till en fånge i rättvisans 
oblidkeliga hand, genom att upptäcka Montmorencys person för grevinnan. 
Han kunde icke tala.

Grevinnan, som såg hans bestörtning, fortfor: "Ruonville är då fullkomligt 
död? Han kan icke räddas?"

Jag vet icke, min grevinna.

"För mig till hans lik, min herre. Nyss därute fick jag av hans husfolk en 
högst smärtsam underrättelse rörande tillståndet hemma i Ruonvilleska 
palatset. Jag finner mig, såsom den döde grevens närmaste anhörig i Paris, 
skyldig att taga den huvudsakliga vården om allt. Jag måste anstalta om 
hans hemförande och begravning. "

Ni kände greve Ruonville? ni var hans släkting? Kom då, om ni befaller! 
Jag skall ledsaga er till den bedrövligaste anblick i livet.

Grevinnan och Alphonse åtföljdes till en annan del av huset, till ett rum, 
där kvarlevorna av Ambrose Hyacinthe de Ruonville sågos emellan Darmez, 
Bauzel och i en hast tillkallad kirurg. Grevinnan Tirlemont utdelade 
befallningar åt sitt folk.

Sedan ingenting blivit försummat, som den sorgliga nödvändigheten 
fordrade, gick grevinnan avsides till ett fönster, och Angely såg henne 
lämna fritt lopp åt sina tårar, under det hon kastade sina blickar emot 
skyarne.

Angely vågade nalkas, oaktat han ej kunde hava hopp om att meddela henne 
en tröst. Hon inlät sig i samtal med honom: förmodligen utgjorde den lilla 
hyggliga marchanden Victorine, som även grevinnan älskade, den gemensamma 
bryggan emellan dem, till bildande av en koversation. Det hördes tydligen, 
att grevinnan hyste något intresse i att av Angely närmare underrätta sig 
om denne baron Constantin de Montmorencys person. Angely, som icke blott 
var hans landsman, utan född under hans gods i Normandie, kunde giva det 
bästa besked, både om honom själv och om hans släktförhållanden.

Sedan grevinnan, uppfylld av omsorg för sin olycklige släkting, i hast 
avrest, gick Alphonse Angely in till värden, som bjudit honom till 
middagen. Han tog avsked av honom och sade med en sorgsen uppsyn: "jag 
tror aldrig den tid mera komma på jorden, att jag kan taga soppan med 
glädje. Farväl! tack emellertid för er utmärkta gästfrihet. "

Herr Blondel svarade: För Guds skull, herr Angely, stanna kvar hos 
mig; ni måste förströ er. Den skedda olyckan hör till de allra 
förfärligaste:--men. Och för övrigt skall jag säga er, min bäste vän, att 
när jag såg grevinnan Tirlemont ankomma, syntes mig detta vara ingenting 
mindre än det lyckliga besöket av en ljusets ängel. Förlåt mig, herr 
Angely, att jag yttrar mig så där litet musikaliskt, men herrn vet, att 
jag räknar mig till instrumentmakarnes metier. Kort sagt: spelar er vän, 
baronen, pianoforte? Är han skicklig i föredrag av simfonier? jag menar 
politiska simfonier?

Angely såg på sin värd med en normands öppna och litet förstorade mun. 
Hans blick hade denna gång en mer än betydlig tillsats av provinciell 
enfald. "Politiska simfonier?" sade han. "Menar herr Blondel kanske Louis 
van Beethovens Eroica? Men min vän Constantin kan nu roa varken grevinnan 
eller någon annan med sådant, ty han avreste icke i hennes ekipage, utan 
nödgades åtfölja gendarmeriofficerarne. Däri ligger det trista."

Nånå, avbröt den hyggliga instrumentmakaren, i det han vände sig halvt åt 
sidan. Var icke alldeles förtvivlad! utan följ mig in till min hustru och 
tag soppan, herr Angely.

39 TRETTIONIONDE KAPITLET.

Det ombytta fängelset.

Baron Montmorency satt således nu i fängelse. Hans rum var icke 
fullkomligen obehagligt, icke mörkt, icke fult. Om dörren kunde man säga 
det ofördelaktiga, likväl, att den var stängd.

Tre eller fyra timmar tillryggalade sig, utan att fången såg eller hörde 
någon människa. Han satt försänkt i betraktelser över livet och döden, det 
vill säga, över Gabriele och sig. Han var ganska blek, och ett dystert 
moln hade lägrat sig på hans annars så sköna panna.

Hans betraktelser kunde hava tagit en lång flykt, om icke fängelsets dörr 
vid denna tid öppnat sig, och en officerare inträtt: densamme, som 
ledsagat Constantin dit.

Efter en djup, nästan vördnadsfull hälsning för fangen, yttrade sig den 
anlände i följande ord: "min herre! jag har en hemlighet att meddela. 
Tillåt mig dock först en fråga i största förtroende: har min herre försett 
sig med respass?"

Montmorency betraktade den talande under högsta förvåning. Han förmodade 
väl, att hans vän Angely, som ordnat allt annat vid det bedrövliga 
tillfället, även måhända hade tänkt på pass och hästar åt honom, under 
annat namn, ehuru vaktens ankomst gjort all flykt omöjlig; men han ville 
ej yttra någonting härom, på det han icke måtte inveckla sin vän i olyckan 
av medbrottslighet i ett mord. Han teg.

"Intet pass således? efter vad jag kan finna," inföll officeraren. "Jag 
får då anhålla, att min herre täcktes göra sig färdig att följa mig. "

De gingo ut i det yttre rummet. Officeraren tog här och hängde med egen 
hand över Montmorency en vidlyftig kappa av mörkgrått, lätt tyg; bad honom 
lämna sig sin hatt, och påsatte honom, i stället för den, en tschakot, 
ganska ful till skapnaden genom sitt oförmligt stora skygge. Constantin 
visste icke vad han skulle tänka om all den

na artighet; men förmodade det höra till formerna, att varje offer borde, 
om icke alltid smyckas, dock berövas sin vanliga dräkt och omklädas. Till 
sin förundran såg han också nu i detta rum ingen av de vaktmästare 
eller knektar, vilkas närvaro därute han annars förut genom livliga samtal 
försport. Av deras frånvaro förklarade han sig orsaken, varföre 
officeraren själv gick till handa med allt. När utrustningen på några 
minuter var slutad, öppnade den obekante en sidodörr, och bägge följdes ut 
tillsammans. Man vandrade hastigt genom en farstu och en trappgång, som 
Constantin icke kunde påminna sig hava anlänt igenom. Han fann en stor 
tvetydighet i hela uppträdet, då han slutligen såg sig förd till en liten 
mörk och ganska ruskig bakport. Därutanföre väntade en vagn. Den 
åtföljande officeren öppnade själv vagnsdörren och bad baronen stiga upp. 
Han gjorde det under mekanisk tystnad. Han satte sig i ena vagnshörnet. 
Han fann naturligt, att han borde avföras till förhör inför någon 
myndighet, och gjorde sig beredd på det värsta. Vagnsfonstrens gardiner 
nedfälldes. Man åkte.

Efter en liten stund stannade vagnen. "Vistas domstolen här?" frågade 
Montmorency sin följeslagare.

Icke domstolen själv, svarade denne; men omständigheter göra angeläget, 
att ombyta fängelse. Min herre inser, att en flykt ifrån det förra huset 
icke voro omöjlig. Här, däremot, gives tillgång på bojor av starkare 
natur, och min herre skall säkert icke förmå lämna denna nya boning, 
utan--

"Vad vågar ni tänka om mig, min herre?" utbrast Montmorency med rynkade 
ögonbryn, och såg officeraren skarpt i ansiktet. "Sedan jag en gång lämnat 
min värja, har det icke kunnat falla mig in, att nesligt gripa till en 
flykt, som--"

Vi hava ingen tid till samtal: var så god och stig ut, svarade officeraren 
i det han öppnade vagnsdörren.

Ur husets port, där de stannat, kom med detsamma en kammartjänare, som 
hastigt, men dock ej utan sin ceremoni i hög stil, ned fällde fotsteget. 
Officeraren bad fangen stiga ut först. Constantin gjorde det och fördes i 
en blink av den anlände betjänten in i en hög, pompös portgång. När han 
väntade på sin officerare bakefter sig, och därföre såg sig om, märkte 
han, med ökad forvåning, vagnsdörren läsa igen sig, utan att någon vidare 
stigit ut; och vagnen rullade hastigt bort.

"Vad betyder allt detta?" sade baron Montmorency, och fäste sina blickar 
på den främmande lakejen. Han ville alldeles icke stiga upp för trappan i 
ett hemvist, vore det än ett palats, men om vars beskaffenhet och ändamål 
han svävade i fullkomligt mörker. Han dröjde därföre i portgången och 
började mäta mannen från huvud till fot. Han fann av livréet, att han 
måste hava framfor sig tjänaren hos ett ganska förnämt herrskap eller 
under en hög auktoritet. Karlens ansikte, utan att vara skönt eller 
ens vackert, tillkännagav likväl någonting utmärkt ädelt i sina bleka, 
magra, litet åldrade drag. Han såg verkligen ut som en, vilken tänkte om 
sig själv, att också han borde vara adelsman, kanske till och med baron; 
och att han även skulle vara det, om icke om kommit emellan.

Kammartjänarens uppsyn ingav Constantin förtroende, och han frågade med 
saktmod: "var befinner jag mig? säg mig det, min vän! ty under annat 
villkor stiger jag ej upp för dessa trappor, så av marmor de än må vara. "

Vilket misstroende, herr baron? Stig upp för Guds skull, och dröj icke! 
Grevinnan Tirlemont väntar er med mycken oro.

"Grevinnan Tirlemont? Men min Gud, jag vet knappt, om jag har hört detta 
namn? Hon känner icke mig: vad kan hon vilja mig?"

Hon känner er, herr baron. Och flere, än hon känna er här---- tillade Abel 
Tristramy, i det han på ynglingen kastade en lång, varm blick av för denne 
oförklarligt slag, men blandad med all den djupa vördnad likväl, som en 
adelig kammartjänare i intet förhållande glömmer.

Constantin Montmorency hoppade med lätta fjät uppfor sina nya 
fängelsetrappor. Inkommen i en lysande antichambre, stannade han och såg 
sig om. Monsieur Abel ville dock ej ännu säga honom vart han skulle gå, 
eller föra honom vidare, innan han först anmärkt: "låtom oss för alltid 
bortlägga--i en vrå bortkasta!--denna mörka, vanskapliga kappa, som aldrig 
borde hava nalkats en Montmorencys axlar. Förlåt min dristighet, herr 
baron! Jag talar någongång vad som kommer för mig. "

Constantin lämnade med stort nöje ett plagg, vari han erkände, att han 
icke en gång skulle hava igenkänt sig själv, om han speglat sig; och det 
förargade honom, att det skulle se ut, som om han med flit förklätt sig, 
för att icke upptäckas. Herr Tristramy gick så långt, att han icke en gång 
tillät sitt främmande behålla den fula mössan, utan stack under hans arm 
en fin chapeau-bas. Han fortfor med en faderlig, för att icke säga 
moderlig ömhet, att städa den ifrån sitt fängelse och andra ostädade orter 
anlände unge mannen; han tog sig före, att helt hastig avdamma stövlarne, 
på vilka sand ännu satt kvar ifrån den ohyggliga platsen: det gick ända 
därhän, att Constantin måste forvånas, och han var på väg att förklara den 
närgående ömheten för näsvishet. Men betjänten såg under allt detta upp på 
honom med så goda ögon, att han icke kände sig i stånd att snäsa av honom. 
Han lät sig då under dessa besynnerliga minuter behandlas som en släkting, 
som ett barn. Och länge dröjde det icke, förrän den obekante ånyo steg på 
avstånd ifrån baronen med en kammartjänares hela rättning, gick fram 
till en hög döbattang, och--med den presentationsröst, som vid dylika 
tillfällen alltid skall vara--utropade han högt: "baron de Montmorency!" 
varvid han slog upp grevinnans dubbeldörrar.

Baronen trädde in: dörrarne slöto sig efter honom. Grevinnan Amenaide de 
Tirlemont kom honom på halva mattan till mötes; för övrigt fann han ingen 
i rummet. "Jag skattar mig lycklig, att återse er, herr baron," sade hon. 
"Vi torde vara så obekanta för varann, att ett förtroligt samtal--utan 
inledning--hör till de för stora anspråken. Men--varje sekund är viktig 
nu. Förstå vi varandra?"

Jag är då i ett fängelse, min grevinna?

"Ja, verkligen!" svarade hon med ett sorgset leende. "Misstyck ej, herr 
baron, att intaga en fåtölj vid min sida."

Ynglingen satte sig och sade: jag vet vad som över mig måste vara 
beslutet. Jag är beredd på allt: över min själ vilar tyngden av ett stort 
brott. Jag ville väl helst kalla det en olycka, men jag vågar icke! Blott 
en sista önskan har jag kvar i livet--

"Vi skola icke tala om detta förskräckliga uppträde, " avbröt Amenaide och 
smög hastigt bort en tår ur sitt öga. "Regeringen--upplysningen skulle jag 
kanske bättre säga--har icke ännu förmått utrota ur samhället dessa bruk, 
som, ursprungna ofta nog ur en ädel, en sårad själ, dock stundom, såsom 
nu, icke sluta förr än med--"

Blod! Jag vet vad jag har att vänta. Blott ett här i världen--min 
grevinna!--gör mig döden svår!

"Det är?"

En djup suck hindrade Constantin att tala.

"Förklara er," sade grevinnan med ömhet. "Eller, ännu bättre, säg 
ingenting! Jag vet allt. "

O min grevinna, i den olycklige greve Ruonvilles palats vistas ett 
fruntimmer. Den nåden önskade jag villföres mig, att få gå och kasta mig 
för hennes fötter, innan jag går till rättvisans fot.

"Gabriele de Mimas är icke längre i Ruonvilles hus."

Gabriele--store Gud! Ni vet då allt? Ni måste då också känna var hon är! 
Var finns hon? Vart har hon flytt?

"Mademoiselle de Mimas reser ur Paris denna natt. Hon lämnar Frankrike, 
min baron."

Evige Gud!

"Men hon behöver ett sällskap på resan: hon kan icke fara alldeles ensam . 
"

Jag olycklige! tusenfalt olycklige! Vem skall hon välja härtill?

Grevinnan tog hans hand. "Länge kan det icke dröja," sade hon, "förrän den 
officerare, som förde er hit, återkommer. Ni skall se 
honom. Han torde medföra ett dokument för er 
räkning. Säg mig, herr baron, skulle ni vara tillfreds, om detta papper 
vore så ställt, att ni utan fara--med dess tillhjälp--kan lämna Paris i 
natt? kan lämna Frankrike?"

Jag? utbrast Constantin och sprang upp.

"Sitt ännu med lugn, herr baron.--Vad det måste vara roligt, att vara så 
ung! kunna förvånas så! " tillade grevinnan för sig själv med en blick på 
det vackra huvud, hon gick att rädda. "Säg mig uppriktigt, " fortfor hon 
högt, "skulle ni icke anse rådligast, att ställa resan till Afrika? till 
Algeriet? Skänk mig så mycken vänskap, som den, att icke misstycka--baron 
Constantin Armand! --att jag känner er och edra affärer noga; och att jag 
utan förbehåll yttrar mig i en sak, som icke är min. Ni skall om en timme 
skåda hos mig en annan ung man, er vän: en herr Angely--herr 
"Alphonse"--ser ni? Känner jag icke även hans förnamn? Han har själv en 
liten vän, som heter Victorine--ser ni, min baron? Nåväl, låtom oss icke 
vidare förundra oss över varann. Kunna vi icke samtala?"

Vilket ädelmod utan gräns! Men säg mig då, vad eller vilken har kunnat 
utverka denna stora ynnest emot en obekant, emot mig?

"Ni är mig icke så helt och hållet obekant, herr baron. För övrigt, tror 
ni väl, att Frankrike, att själva regeringen skulle finna ett så stort 
nöje uti, att se en Montmorencys huvud falla till följe av en olycklig, 
men dock en blott enskild tvist? Månne det i synnerhet för konungen skulle 
vara så tillfredsställande, att se detta, då saken, överlämnad i 
domstolarnes och publicitetens händer, säkert nog skulle uppträda i hela 
gestalten av hög hämnd, av förföljelse emot en person, som råkat förbryta 
sig emot en annan, vilken, efter vad hela världen redan känner, blivit 
konungens man och store förfäktare? Men av allt vad konung Ludvig Filip 
undviker och bör undvika, flyr han ingenting så mycket, som skenet av 
persecution. Se er om i ministären, i konseljen, på alla de höga 
ämbetsplatserna: ni skall finna, att konungen övermannat alla sina fiender 
genom--vänskap. Denne Orleans känner den stora konsten att paralysera 
krafterna, min baron. Man säger väl, att på sådant sätt en svaghet i 
administrationen nödvändigt måste inträda, en viss karaktärslöshet i 
grenarne. Välan! men om konungen ensam har karaktär, vad behöves den hos 
alla de övriga, då vi leva under ett centralisationssystem, där hela 
styrelsen, ju mer ju bättre, skall samlas i en enda hand? Månne det icke 
är en sanning, att denna hand skall vara och förbliva stark, jämt i samma 
förhållande, som alla de omgivande äro--förintade! Javäl, min 
baron?--eller, om ni hellre behagar säga: äro svaga, icke starka, icke 
självständiga? "
Constantin kastade en mörk blick åt sidan ned emot golvet. Det 
förekom hans dristiga, föga skonsamma inbillning, som såg han inunder sig 
hela Frankrike, uppfyllt av krälande, små, svartgrå ormar, och över dem 
tronande en stor drake, en basilisk: men vilken, enligt detta fabeldjurs 
bekanta natur, icke tyckte om att spegla sig, icke ville se sig själv. 
Grevinnan varseblev, att normanden skakade litet på huvudet och drog en 
djup suck, likasom till avsked från en flyende, skön dröm.

"Min baron, var icke orättvis! " sade hon. "Ni tänker alltför ungt. Låt då 
bli, om ni behagar, att tro på en alltför utomordentlig vänskap för er 
person, som Hans Maj:t måhända aldrig ägt lyckan att ens hava sett. Men 
tro på politik åtminstone; inse klokheten; erkänn förnuftet. Förstå, att 
man både kan och vill blunda för er händelse, med villkor, att 
ni--försvinner. Ni kan icke återvända till Normandie, ni måste på en tid 
lämna hela Frankrike."

Constantin blickade upp.

"Säg mig," fortfor grevinnan likasom litet avundsamt leende, "månne väl 
det olyckligaste av allt är att få försvinna i sällskap med en Gabriele de 
Mimas? hon, som på resan verkligen behöver genomgå en kurs, en 
undervisning i läran om själars sympati, för de fall, då denna visar sig i 
formen av--en tvist."

Vad menar ni, min grevinna?

"Jag menar, att Gabriele är sjuk, mycket sjuk; och det för er skull, min 
baron. "

Min Gud! vad hör jag? utbrast Constantin och sprang upp. Gabriele sjuk! 
För min skull? Det är omöjligt. Min evigt, himmelskt, outsägligt älskade 
Gabriele--sjuk? sjuk?

"Baron Constantin! i detta ögonblick blev hon frisk," sade grevinnan 
hänförd, och steg även upp. Hon förde Montmorency till en dörr, vettande 
åt de inre rummen, på vilken han icke förr fästat uppmärksamhet. Den hade 
väl stått tilldragen, men icke stängd, så att hans hjärtas sista eldiga 
utrop--och kanske hela samtalet--otvunget funnit en väg därigenom.

Grevinnan Amenaide drog nyckeln åt sig varsamt, vackert, intagande; hon 
forde Montmorency in. Han mötte därinne en gestalt, som, långt ifrån att 
vara sjuk, bar kinder med helt nya blommor. Gabriele sade intet. Intet 
alls. Hon avböjde hans begär att falla till hennes fötter. Han flydde då 
ifrån dem till hjärtats grannskap. Hon sade ännu intet: intet ord, ehuru i 
hans famn.

"Dröj i detta fängelse!" inföll grevinnan. "Min baron, jag går ut så 
länge, att emottaga ett främmande, vars ankomst icke är oss likgiltigt. " 
Hon avlägsnade sig; hon läste dörren efter sig.
Vilken kammare? Ännu voro gardinerna till en stor del fällda: dagern 
halv, men dock klar tillräckligt. I de utomordentligt vackra tapeternas 
fasoner härskade en poesi, som för det inbillningsrika ögat förvandlade de 
på vit grund gående gröna och röda chimärerna, festonerna, blommorna, 
girlanderna, själva punkterna och de efter utseendet meningslösaste 
figurer till levande tavlor. Gabriele tyckte, att hon återfann sin fantasi 
om morgonen; men i frisk stil. För Constantin uppstod ett minne av själva 
det lilla rummet hos Brimoire, där han slumrat en natt vid 
madonnamedaljongens sida. Vilken belöning nu, att igenfinna så mycket 
förflutet, och i skönaste dager?

"O Montmorency--!" sade Gabriele ett ögonblick, men hon avbröt sin mening 
och tystnade tvärt. "Någonting viktigt, oundgängligt, obeskrivbart står 
ännu kvar: det är en svart linje oss emellan, och den skiljer oss. Jag har 
fätt lida dessa dagar vad jag trodde mig aldrig skola komma att förstå. 
Och mitt lidande, vad gör dock det? Därom är ingen, ingen fråga. Men hör! 
under min sjukdom har min mördade faders ande talat med mig, Constantin! 
Han är missnöjd. Han ligger ohämnad i sin grav."

Vad vill det säga? utropade Constantin. Din far ohämnad? Skulle min 
gärning--denna gärning, över vilken jag annars så mycket sörjer!--hava 
varit förgäves? Har din far ingen ro? vad fattas?

Gabriele såg sig omkring med en klar blick, och hon vände den slutligen 
emot höjden. "Nej, icke ännu!" viskade hon. "Här behöves en hämnd, och av 
nytt slag. "

Och du har verkligen talat med din faders ande dessa dagar?

"Ja!" svarade hon med naiv övertygelse, och utan att alls sätta i fråga, 
det han, som hon talade till, skulle tvivla på möjligheten härav, eller 
ens finna det besynnerligt. "Jag har varit mycket sjuk och sett mycket 
denna natt," tillade hon och fattade Constantins hand. "Innan min far 
finner himmelsk ro, kan jag icke, far jag icke bliva din. O 
Constantin--innan dess vill jag icke bliva din! " slöt hon med en liten 
nick av alldeles eget slag.

Vad fordrar då din faders ande? sade Montmorency och slog sin hand 
ridderligt på värjfästet.

"Icke sådant! Nej, icke sådant ändå," sade hon mystiskt.

Nåväl! så säg då vad?

"Jag kan icke uttala det för dig, förrän--"

När då, o Gabriele? utbrast han, och kunde vid det tjusande i hennes 
hemlighetsfullt milda skämt icke avhålla sig ifrån att vilja trycka henne 
I sina armar.

Men hon drog sig sakta och litet skygg tillbaka. Hon sammanknäppte sina 
små vita händer och uttalade med halv röst: "en Gud har icke ännu 
helgat dessa händer. Madonnan Maria måste bedja sin son, och han måste 
bedja sin fader för oss en gång. Ack Constantin--
jag kan icke säga dig allt vad jag nu menar, förrän--förrän det har 
skett, som skall ske."

Som skall ske? upprepade Constantin, med ett minne, litet häp nande vid 
tanken på den mening, vari han första gången hörde dessa ord från 
Gabrieles mun.

Hon tycktes förstå honom; ty hon tillade hastigt: "det är nu någonting 
helt annat, som skall ske, ack Constantin--!"

Och vad?

"På det ställe i Blidas skog i Afrika, där chevalier de Mimas mördades, 
måste du uppbygga en minaret--ett kiosk--ett litet tempel --o, hur skall 
jag träffa det rätta namnet?--nåväl, ett hus för bön. Gör det, Constantin! 
Men sedan detta hus, byggt av helig sten från Ammers dalar i Atlas, blivit 
färdigt, skall jag säga dig vad som då måste göras till min faders ro: 
förr kan jag icke säga det. Och förr-- --förr blir icke heller jag din. "

40 FYRTIONDE KAPITLET.

I kyrkan St. Roch.

Vi se, emot aftonen, ett sällskap församlat i ett av grevinnan Tirlemonts 
enskildaste rum. Man satt tydligen i överläggningar: ett bord med papper, 
pennor och den elegantaste ecritoire stod framför en hörnsoffa. Dörren var 
reglad innanföre. Den enda person, som fatt tillstånd att inträda, därest 
det behövdes, eller i fall det ringde, var vår bekanta adeliga 
kammartjänare. Grevinnan själv satt i soffan och Gabriele bredvid henne. 
Montmorency befann sig i en stol vid bordets ena sida: Alphonse Angely 
mitt emot honom vid den andra. Mademoiselle Victorine intog den tredje. 
Denna älskvärda flicka syntes i afton med en uppsyn, i sig själv densamma 
som alltid, men upphöjdare, ännu finare, förädlad ända till värdighet. 
Sysselsättningen med handel i butiken hade under de förflutna åren 
visserligen i hennes lynne inkastat allt det muntra, som man, för att rätt 
Iyckas vid en mahognydisk, icke kan undvara; men den hade icke skadat 
kärnan av hennes sinne. Alphonse Angely var själv intet annat, än sonen av 
en foga bemedlad lantman. Långtifrån att stå högre än sin älskade 
Victorine, utgjorde det hans hjärtas tysta stolthet, att få känna sig 
jämnhög med en så ädel själ, vilken ingenting förmått att smitta, oaktat 
mången, som besökt flickans bod, kunnat intyga, att hon aldrig uppfört sig 
med pryderi.

Åtskilliga redan färdigskrivna och till och med underskrivna handlingar 
lågo på bordet. Montmorency och Angely genomgingo ännu en gång allt: allt 
gillades och befanns i sin ordning. Genom en av dessa skrivelser 
överlämnade Constantin, under sin frånvaro i Algeriet och så länge denna 
obestämda tid kunde räcka, alla sina gods i Normandie åt Alphonse Angely, 
med full makt, att som husbonde, i den bortovarandes ställe, styra, härska 
och regera där. Alphonse bekom härigenom, och i övermått, den 
verkningskrets, som han i sina käraste, mest filantropiska stunder knappt 
vågat tänka sig. Inkomsterna av de förvaltade godsen skulle han väl 
översända i växlar till Afrika; men hans ungdomsvän, baronen, hade 
anslagit underhållet för honom själv ganska runt: han kunde med allt skäl 
sätta sig ned som herre på Genevry i sällskap med en god, förträMig 
hustru. Tvenne giftermålskontrakter, skriftligen uppsatta och 
undertecknade, såsom bruket är i Frankrike, lågo således även på bordet. 
Den oundvikliga notarie, som lagen fordrar till vittne härvid, hade, på 
grevinnans föranstaltande, infunnit sig; och, vad mera är, även redan gått 
sin väg. Ingenting alls återstod följaktligen, mer än saken själv.

Grevinnan inväntade likväl ett bud, varförinnan hon icke ville begiva sig 
med sina vänner och skyddslingar till St. Roque--hovets företrädesvis 
älskade kyrka--till den heliga vespern, och medsamma till firande av en 
dubbel föreningsakt. Denna skulle verkställas av en prelat, grevinnans 
egen biktfader, och vilken hon redan härom tillskrivit, utvecklande 
orsaken och nödvändigheten av att saken hastade. Innan hon avreste till 
den slutliga sköna högtiden, den sista, och den, som för länge, kanske för 
alltid, skulle skilja henne ifrån sina nya älsklingar, ville hon likväl 
inhändiga ännu ett viktigt papper. "Mina vänner," sade hon, "utan tvivel 
hava vi snart budet här: vär Tristramy skall--"

Vid detta ljud, som Montmorency här icke förr hört, sprang han upp och 
utropade: vilket namn? Tristramy?

"O Constantin," sade Gabriele, "du känner då icke ännu namnet på min 
räddare? På honom, utan vilken jag säkert skulle hava förgåtts i köld och 
nöd! blivit ett nattens rov på gatan--på en gata, sådan, som bulevarden i 
Paris!"

Montmorencys forvåning minskades ej genom dessa ord. Gabriele de Mimas 
omtalade sin förtvivlan under den natt, då hon trodde Constantin död. När 
hon kom till berättelsen om stenbänken, huru hon avdånad inbars, och huru 
hon vann sin första bekantskap med grevinnan Amenaide, kunde Montmorency 
icke längre styra sig:

Och detta har en Tristramy gjort! ropade han. En Tristramy? Heliga 
Madonna, jag igenkänner ditt finger och en i hemlighet styrande försyn, 
för vilken min själ knäböjer i djupet.

"Vad betyder detta?" sade grevinnan, och såg på ynglingens varmt strålande 
ögon.

Vet då, svarade han, att under det jag låg fallen i Boulognerskogen, min 
arm var förlorad och mitt huvud sanslöst tryckte sig emot ett bröst, däri 
ej ett hjärta mera hördes slå; då--då har den Heliga i höjden utsänt en 
min släkting--en min anhörige, grevinna!--för att handla i mitt ställe och 
göra vad jag borde hava gjort, om jag kunnat, o Gud!

"En släkting, min baron? jag häpnar: har ni då en anhörig, som heter 
Tristramy?"
Han måste vara av min familj, utbrast 
Constantin. Men säkert har han själv i den stunden icke vetat allt vad han 
gjorde, då han räddade min Gabriele. Vackra himmel? På det sättet roar det 
då dig, min Gud, att handla? Vad du måtte hava roligt uppe i ditt 
himmelrike!

Lugnare och återkommen till sig själv, satte sig Montmorency åter, vände 
sig till grevinnan och sade: vem är då denne min vän och välgörare? Väntar 
ni honom hit i afton, min grevinna?

"På vad sätt är ni släkt med honom, herr baron?"

Jag vet icke. Jag vet blott, att min egen, min oförgätliga mor hette 
Tristramy; och att vi således på något sätt måste vara anhöriga.

"Där har jag min förklaring!" utropade grevinnan Amenaide. "Jag kunde icke 
utgrunda, varföre min Tristramy i dag såg så besynnerlig, så märkvärdig, 
så högstämd ut, utan att själv vilja yppa något. Säkert vet han av er, 
herr baron; ty då han hört ert namn, begrep han vilken ni var för honom. 
Huru emottog han er? sade han er något? huru fann ni honom?"

Huru jag fann honom? Vad vill detta säga? Jag har icke sett honom.

"Ah, herr baron! Ni vet ej--vet icke, att--. Och er mor hette verkligen 
Tristramy? Varifrån var hennes familj, min baron?"

Fru grevinna! jag döljer icke, att min mor var ej av adel. Hennes namn var 
intet mer, intet--annat, än blott Louise Tristramy.

"Ej av adel, baron Montmorency? Det finns likväl också ett slags adel, som 
är, utan att heta. Fortfar, för Guds skull--"

Min mor hade ingen bror; men om släktingar på avlägsnare håll har jag hört 
talas. Av själva den olyckliga greve Ruonville har jag hört en sådan 
nämnas.

"O? av Ambrose? Det är just han, som har skänkt mig den hederlige, den 
forträfflige, den aktningsvärde monsieur Tristramy. Hade jag dock vetat, 
att han var släkt med en Montmorency! Men den mannen har den vanan, att ej 
det minsta ord fälla om sig själv och sina förhallanden. Jag svär," siot 
grevinnan, "att han skall ej ett enda ögonblick längre vara min--"

Hon kände sig hämmad av sin känsla att uttala Tristramys sårande titel i 
baron Montmorencys närvaro. Hon blev också avbruten av själva det bud, hon 
väntade.

Kammartjänaren anmälde sig vid dörren. Grevinnan själv drog undan rigeln 
och öppnade. Herr Abel Tristramy lämnade tvenne förseglade brev, jämte 
formälande, att vagnarne voro färdiga att föra herrskapet till St. Roch.

Allt är gott, min vän! sade grevinnan. Blott ett fattas: jag önskar, 
att ni följer oss till kyrkan.

"Jag känner min tjänst och min plats, " svarade Tristramy.

Min vän, fortfor grevinnan, jag har mina skäl, varföre jag begär, att ni i 
dag klär om er. Avlägg livréet och visa er i svart.

"Som ni befaller!" svarade kammartjänaren. Han gjorde härvid en bugning av 
detta alldeles egna, ganska fina slag, som icke är nog djup, för att 
utmärka en intimitet, opassande för tjänaren, men på långt när icke heller 
så liten, att den är ingen. Något så karakteristiskt kan blott en fransos, 
och en av l'ancien regime, framställa i åtbördsväg, utan att på det 
ringaste överskrida sina gränsor. Herr Abel gick. Han hade icke upp på 
"baron Montmorency" kastat den minsta blick. Det skulle hava kunnat tydas 
fornärmande för baronen. Men allt i herr Abels väsende gav tillkänna en 
innerlig, en outtalad glädje. Ett sken vilade över de bleka, magra 
anletsdragen.

Då han var utgången, sade Gabriele till Montmorency: "vad tyckte du om 
honom i denna stund, Constantin? har icke min räddare en vacker blick?"

Himmel! det var då han? utbrast Montmorency.

Grevinnan skyndade sig att tillägga, ehuru ej utan en hastig rodnad: "min 
baron, var förvissad! ni skall aldrig mera se honom i livré! "

Gud, håller ni då mig för en narr? sade ynglingen, också rodnande. Tillåt 
mig, att jag springer efter honom, min grevinna! Jag vill omfamna honom. 
Just i livréet vill jag trycka honom till mitt bröst. Nu påminner jag mig 
allt! allt! Huru har han icke emottagit mig i dag? Med vilken 
godhet--himmelsk godhet--har han icke nedlåtit sig att--skall jag omtala 
allt? Han har putsat och borstat mig, på det att jag rätt skulle kunna 
visa mig inför er!

"Stackars Tristramy!" inföll grevinnan.

Han sörjer icke. Han gläds. Jag förstår honom, viskade Gabriele.

Constantin sade: "mig tillhör, att giva upprättelse för en oförlåtlighet. 
Jag är rik; men jag har icke känt honom, icke vetat av hans fattigdom. Min 
grevinna! ifrån detta ögonblick är han icke längre hos er. Säkert har han 
vänskap både för mig, och ännu mer för henne, som han räddade ifrån döden? 
Det faller mig in, att han älskar oss. Han skall åtfölja oss till Algier. 
Det kan vara till en förströelse. "

Jag skulle ej, utan en viss blygsel för mig själv, kunna kvarhålla honom 
hos mig längre, svarade grevinnan Amenaide. Ert förslag, min baron! är 
ganska förträffligt. Men går det i verket, så kommer jag mycket att sörja 
och sakna denna man.

"Vad jag känner mig glad, att kunna återupprätta vad en gång ödet brutit 
emot en ädel ande. Jag påminner mig nu allt vad greve Ruonville 
berättat om honom i deras gemensamma ungdom. Ruonville är död--o, genom 
mig!--jag känner då en dubbel plikt, att i den fallnes ställe emot 
Tristramy vedergälla, vad han själv icke mera kan. Omsorgen om hans 
framtid, om hela återstoden av hans levnad, tillhör mig."

I detta ögonblick slog Gabriele, likt ett barn, sina armar om Montmorencys 
hals. Det var icke kärleken, som talade i denna stund: det var en himmelsk 
tacksamhet. "Han följer oss då? Herr Abel skall följa oss? ack, ack så 
roligt!" viskade hon, med det varma uttrycket av ett infantilt nöje. Man 
måste se på Gabriele, att hon var fullvuxen, för att tro, att det varit 
hon, som talat.

Grevinnan bröt de bägge anlända breven. "Märk här, herr baron, om Någon 
har tänkt på er sedan klockan 11 i dag?" Hon uppvecklade det ena 
dokumentet för hans ögon, och visade honom en hög underskrift. Det var en 
fullmakt för Constantin Armand de Montmorency på ett militärbefäl, vilket 
han själv ville välja och efter omständigheterna fann passande, inom 
franska armen i Algeriet i Afrika. Såsom bilaga följde ett handbrev till 
marskalk Valee. När förseglingen bröts på det andra kuvertet, utvisade 
dess innehåll någonting jämförelsevis mycket ringa; men i sig själv ändock 
ganska gott att hava, ifall man begagnar posthästar eller vill köpa plats 
på ett fartyg. Ett pass, således: ett papper, som blygdes ögonen ur sig i 
den förnäma närvaro, det nu befann sig med det förenämnda dokumentet; men 
som annars kan vara sturskt nog och av högsta vikt för arma dödlige i 
mindre kläder.

Historieskrivarens penna faller. Vilken scen om aftonen i den höga, 
intagande kyrkan St. Roch? Vagnarne stannade utanföre på gatan St. Honore, 
och sex personer trädde upp för de majestätiska trappstegen, som ledde 
till kyrkporten. Orgeln emottog de fyra knäböjande med en harmonisk 
hälsning, och den mystiska skymningen under valvet blev genom höga 
vaxljus, likt flammande pelare, blott ännu mera synbar. Constantin och 
Gabriele voro de, som först nalkades altarets fot. Likväl innefattade den 
akt, som skedde med dem, endast förlovning och icke vigsel ännu, emedan 
Gabriele uttryckligen velat, att hennes slutliga förening med Montmorency 
icke skulle försiggå, förrän hon besökt sin fars grav i Afrika, och--men 
hon hade icke ännu sagt vad hon vidare önskade, att där skulle ske först. 
Alphonse och Victorine prydde sedan den plats, deras herrskap lämnat. För 
dem var det en slutlig vigsel. Snart stego även de upp. Grevinnan Amenaide 
hälsade dem alla med en uppsyn, likt en lycklig, skön mors. I skymningen 
vid en pelare på avstånd stod en fint svartklädd man; hans tårar glimmade 
på en vit kind. Han skyndade att om sorgsfullt borttorka dem, när 
herrskapet nalkades.

Grevinnan Amenaide famntog och kysste icke blott Gabriele: hon ville även 
trycka sin lilla Victorine i sina armar. Med madame Angely, under en flod 
av tårar, som hon icke kunde återhålla, knäböjde och kysste fallen på 
grevinnans klänning. Hon förmådde icke frambringa ett ord; men hon tänkte 
i sitt trogna hjärta: "O Seraphine, min olyckliga, Qydda syster! kunde jag 
skänka dig hälften av min lycka i denna stund. Men nu måste jag behålla 
allt för mig! "

Samma natt avreste baron Montmorency till Marseille. Lucie d'Aste, en fru 
av grevinnans närmaste vänner, och vars man för närvarande tjänstgjorde i 
franska armen i Algier, hade länge önskat sig tillfälle att resa över till 
Afrika. På Gabrieles begäran medföljde nu denna hennes nya vän, till ålder 
litet äldre, men till lynne nära nog överensstämmande med henne själv.

I det baron Constantin tog avsked av grevinnan, sade han: "vi se varandra 
åter om några år, hoppas jag! " Men när grevinnan tryckte Gabriele i sina 
armar, viskade hon: "Gabriele de Mimas! emellan oss är det då slut? Nästa 
gång är det Gabriele de Montmorencys hjärta, varemot mitt far klappa. O 
hälsa henne ifrån mig, och bed henne hysa samma vänskap till mig en gång, 
som Gabriele de Mimas skänkt mig!"

Märkvärdigt var herr Tristramys avsked ifrån sin ädla härskarinna, 
grevinnan. Oaktat klädd som "oncle" från topp till tå, kunde han icke 
avlägga den forna rollen fullkomligt, då han, bragt ur jämvikten vid 
tanken på att kanske aldrig mer få skåda en så älskad dam, glömde sin nya 
ställning och de ord till avsked, som skickligt anstått denna. Han sade i 
stället besynnerligtvis icke det minsta grand; men en stor, varm blick, 
först på grevinnan och sedan på våningens hela innehåll, innebar tydligen 
ett överlämnande av alla möbler i de heligas beskydd.

Han skulle visserligen åtfölja baron Montmorency såsom ett slags släkting, 
men hade formligen utbett sig, att få hava hela resans huvudbestyr om 
händer. Lafrance stod således, såsom egentlig kammartjänare, under hans 
"speciella direktion". Vad han envist vidhöll och omöjligen kunde frånsäga 
sig, var, att fortfarande kalla Montmorency: Monsieur le baron.

"För Guds skull, dröj icke längre! stig upp i vagnen, herr baron! " sade 
han, då Montmorency ännu kvarstod och såg efter den inåt sina rum under 
tårar flyende grevinnan Amenaide. "Fort, herr baron, upp i vagnen! fort ur 
Paris!" fortfor han halvhögt och nästan gronderande. "Er värsta, er 
största fiende lever! lever ännu! tro mig, er händelse är långt ifrån 
slut."
Constantin drog en djup suck. Jag vet det nog, svarade han lika 
sakta. Mitt medvetande av ett mord är min värsta fiende och skall kanske 
aldrig, aldrig upphöra, att förbittra mina gladaste ögonblick. "Stig bara 
upp!" sade Tristramy, med en besynnerlig åtbörd. "Någon 
förskräcklig--något förskräckligt, skulle jag säga--förföljer er och skall 
nå er, om ni icke hastigt kommer ur Frankrike."

41 FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.

Blomman i Vaucluse.

Marseille kom vänligt med sin storhet och prakt emot de resande ifrån 
norden. När man på stora vägen ifrån Aix nådde Faubourg St. Lazare, såg 
man först det gamla och så det nya Marseille ligga framför sig, eller 
kanske rättare inunder sig, likasom i bottnen på en gryta, vars kanter de 
omgivande höga bergen utgjorde. Vi säga dock icke så fult, utan i stället: 
Marseille låg i bottnen på en blomkalk, vars omgivande täcka blomblad voro 
de höga bergen runt omkring; och staden själv, nere i kalken, var hela 
samlingen av sköna ståndare och pistiller, det är: kyrkor och hus. För 
dem, som anlände från Paris och på vägen genomfarit Lyon, betydde likväl 
all Marseilles storhet icke så mycket. Men i Gabrieles ögon hade det ett 
alldeles eget behag: dess redd hälsades av Medelhavets vågor, och på andra 
sidan om detta stolta vatten visste hon, att Atlas höjde sin djärva, 
snöiga panna emot Afrikas himmel, när det sänkte sin fot i varma dalar, 
utan erfarenhet om annat än vår.

Morgonen efter deras ankomst till Marseille sutto Constantin och Gabriele 
tillsammans vid bordet i sitt yttre rum. Det var i det sköna hotel des 
Ambassadeurs vid rue Beauveau, ej långt ifrån Cannebieren ( gränsen av det 
gamla Marseille) och Quai d'Orleans: således nära hamnen, på ena sidan, 
och i trakten av den härliga Place Royale och Chateau d'Eau på den andra. 
Dock nekade hotellets fönster att giva någon utsikt över den egentliga 
hamnen, liksom av havet . Man satt sluten inom sig själv. Monsieur Abel 
var utgången för att efterhöra sjölägenhet. Madame d'Aste, trött efter 
resan, bibehöll sig på soffan i ett av de inre rummen. De bägge unga 
befunno sig således ensamme i salongen, och deras "café complet" var 
fullkomligen slutat.

"Ljuva tanke på vågorna, som vänta oss!" viskade Gabriele, och hennes 
ögonkast förlorade sig i en obestämd skådning, likasom i det drömlika.

Kunde jag tro, att Navaloramans skådespel en gång verkligen skulle komma 
att tala sanning för mig? svarade Constantin.

"Ljuvt är att minnas och att se. Dig har en blomma älskat, 
Constantin! och mig har hon också älskat, för din 
skull. Vet du vad jag tänker på i denna stund?"

Hastigt lade sig en färg av eget och förr osett skimmer i de svarta 
Atlasögonen. Constantin svarade intet: han endast betraktade Gabriele.

"Tro mig, Constantin!" fortfor hon, "Ra;nuh-Melovam har lett oss. Ett öde 
har brett sin vita duk över oss. Visste jag något? Nej. Men jag har fatt 
märka allt efteråt. Navaloraman är ett ganska barnsligt nöje i Paris: det 
var det enda, som den grymme Ambrose tillät mig; ty han ansåg det icke 
farligt för sig. Dock träffade jag dig där! Kan du ännu påminna dig denna 
stund? Dig skulle jag träffa där. Så stod det skrivet i Paradisernas bok. 
Har du läst denna bok, Constantin? Där står om blomman Ra;nuh Melovam."

Nej, svarade han, jag har icke läst denna bok. Han kysste Gabrieles vita, 
trogna hand.

"Ack, du kan ej språket Schoviah hos Berberne, hos oss. Och denna bok är 
ej översatt på fransyska: den skulle också icke kunna det. Men du har 
ändock måst åtlyda blommans vilja, o Constantin. Du var utsedd, du var 
tvungen, att gå till Navaloraman. Ty du var den, som skulle rädda en 
vilseflugen fågel: du skulle älska henne, som var utan bo. Constantin, hör 
mig nu! Gläds åt havet. Det skall snart gunga oss på sina armar, som en 
moder vaggar sitt barn vid sin barm. Medelhavet är grönt, svart och stort, 
men jag vet något! det skall icke bliva farligt för oss. Dess vågor skola 
dansa högt, men icke sluka djupt."

Jag längtar efter att få se undret av en segelfart!

"Constantin, lycka är oss förelagd på denna segelfart. Jag säger dig det; 
ty jag är en Almoravids ättling; och kan yttra ett ord på morgonen om huru 
dagens afton blir. Vad jag tackar dig, för att du villför min önskan och 
under vår resa dröjde därborta i Vaucluse! "

Detta instämde icke blott med min egen önskan, upptog Montmorency; det 
hade utgjort en del av min käraste tanke, redan då jag första gången 
utkastade min resplan i ditt sällskap, Gabriele. Jag ville en gång se 
denna djupa, mörka, men ändock så himmelskt behag liga dal, som Petrarca 
gjort ryktbar, och Laura. Ehuru regnig årstiden nu är i Frankrike, tycktes 
själva skyarne gynna mina önskningar, då vi på resan nalkades dit. De 
delade sig, och den vänligaste sol såg ned ur ett högblått firmament, som 
endast Provence äger. Så kommo vi till Vaucluse, och vi dröjde där. Jag 
känner mig nu så lugn och lätt. Vet du, Gabriele, vad jag gjorde i det 
lilla kapellet, uthugget i bergets svartaste klyfta med oliverankorna 
omkring porten?

"Du bad därborta?"
Jag gjorde ännu mer: jag anhöll hos den vördige patern om tillåtelse 
att fä bikta. O Gabriele, en svår tyngd bar min själ med sig ifrån Paris. 
Molnen stodo icke blott på vår resas himmel och gåvo regn, det stod även 
på min panna och gav mig tårar: några tårar, ensliga, dem du icke sett. 
Den helige patern förde mig till sin biktstol: jag bekände, att min hand 
mördat min fiende. Han tog min bikt i kyrkans moderliga famn, och gav den 
brottslige, men knäböjande sonen avlösning. Ifrån denna stund, Gabriele--

Hon teg. Hon såg väl med nöje upp mot den fria pannan, på vilken ingen 
skuld mera syntes kasta skuggor under lockarnes stolta täckhet. Men ehuru 
Gabriele själv var katolsk kristen och ganska väl förstod hela meningen av 
vad Constantin sagt henne om sin bikt, fäste hon sig dock icke så mycket 
därvid, emedan hon, som vi veta, alltid fortfor att vara arabisk nog, för 
att ej fasa så fullkomligt, som hon borde, vid tanken på en genomstungen 
fiende. I sitt väsendes djupaste åder oupphörligt en mauresque, intog 
henne det tjusande behaget av att sia i det förborgade mest av allt, och 
vida mer än någon biktstol. Nöjet av en blick i det oändliga, i 
världssammanhanget, drog henne; denna blick, som giver sinnet hopp om, att 
av ett föregående i sammanhangets kedja se ett visst tillkommande: kunna 
förutspå. Med from och ljuv innerlighet erkände hon därföre alltid, när 
något tilldrog sig, att det säkert var följden av någonting redan timat, 
vilket hon således med beundran påminde sig. Denna känsla gav sig även nu 
luft. "Vet du då, Constantin, vad jag gjorde i det lilla kapellet i 
Petrarcas dal, med sina oliverankor kring grottans port?" sade hon.

Också du bad?

"Hör, Constantin! jag bad icke. Men vad hände mig? Icke högt med munnens 
ord, men i mitt brösts tysta kamrar tyckte jag mig höra Loria Za Maima 
viska till mig, att hon skulle göra vår segelfart lycklig på det farliga 
havet, och säga mig genom vilket medel vi skulle undfly allt ont därunder. 
Då flöt en ny tanke genom min själ. Jag tyckte mig se berberblomman av det 
underbara behaget: denna, som jag icke upptäckt i Frankrike förr. Och det 
föll mig med visshet in, att jag måste uppsöka den, såsom villkor för att 
vår segelfart skulle lyckas i Medelhavets höstliga stormar."

Vad hör jag? Det var då för denna blommas uppsökande, du genomforskade 
varje vrå i det sköna Valchiusa? och hela vår dag försvann under detta 
täcka arbete!

"Constantin, hör och förstå ett ord ifrån Atlas' fot. En Almoravids barn 
finner nöje av att gå vid sin älskades sida: men visdom är ögats högsta 
stjärna. Skulle det icke vara min förtjusning att klättra med dig, 
Constantin, på sångarens stigar i Lauras dal? Vi gingo i kärlek under den 
höga solen: och då solen sjönk, gingo vi i kärlek ännu. Men närvaron av 
dig kunde icke hindra mig, att söka Ramuh Melovam, om vilken min själ hade 
hört i den inre synen, att jag måste finna henne, om det skulle gå väl för 
oss på vattnet. Barnet och kvinnan älska visdomen, fast mannen ler ofta 
däråt. "

Och du fann också slutligen denna blomma, Gabriele! Jag glömmer aldrig det 
sköna träd, varunder du upptäckte och plockade den: visade mig dess blåa 
blad med vita ränder, och sade: nu, Constantin, skall icke Medelhavet vara 
oss emot.

"Så sörj då icke, att vi i Vaucluse förlorade en hel dag av vår resa," 
sade hon ömt, nästan skälmskt leende.

Montmorency utropade: skulle jag sörja denna dag, njuten i Petrarcas 
grottor? Den skönaste, jag levat, näst stunden i Navaloramans anblick?

Dörren öppnades och herr Abel Tristramy inträdde. Hans blick var sorgsen: 
den tillkännagav till och med en hemlig förtretsamhet. Dock återhöll han 
sig, nu som ständigt.

"En ledsamhet har inträffat!" sade han, och såg skonsamt åt sidan; "en 
ganska stor förarglighet emellertid, som tvingar monsieur le baron och 
mademoiselle till ett uppskov, ett obehagligt dröjsmål på Frankrikes jord, 
innan havet kan beträdas av dem! "

Vad da, onkel Abel?

"Jag har förutsett det, " fortfor den andre; "men vem trodde mig? vem 
behövde efterfråga mitt ord?"

För Guds skull, bästa Tristramy, vad är det? sade Gabriele bestört.

"Madame! då vi reste genom Lyon, sågo vi av tidningarne, att skeppet Le 
Centaure, med destination till Italien och därefter i samma kurs till 
Algier, skulle avgå ifrån Marseille. Det hade måhända förtjänat att anses 
viktigt nog för oss, att inträffa i denna stad före skeppets avresa. "

Vad, min vän! har Centauren redan avgått ifrån Marseille? utropade 
Montmorency.

"Den har avseglat. Vi hava ankommit hit en dag för sent."

Constantin såg på Gabriele. Hade vi icke en hel dag varit upptagne av att 
söka den där blomman i Vaucluse, så hade Centauren icke seglat ifrån oss, 
tänkte han. Gabriele tycktes förstå honom, och teg.

Men Tristramy! Marseille måtte väl äga något mera fartyg, som reser till 
de södra kusterna? inföll Constantin orolig, i anseende till vikten, att 
så fort som möjligt få lämna fasta landet.
"Först i morgon seglar ett annat," svarade monsieur Abel; "och det 
är dessutom blott ett litet ångskepp, vanskligt nog att begagna på 
Medelhavet om hösten."

Fruktar ni för döden, min vän?

"Nej, herr baron. Jag vågar säga: nej! Men jag törs tillägga, att det 
aldrig varit kärleken, som förlett mig att komma i dödsfara; jag menar: 
komma för sent."

Låtom oss ej tala vidare därom. Giv mig din arm, Gabriele, sa skola vi 
göra en promenad ut i den vackra staden.

Monsieur Tristramy fann, att han borde säga ingenting, och han utförde sin 
föresats. Han började ordna alla resans artiklar vid väggen eller på 
bordet; och det med en omsorg, en klokhet, som om han här ämnade slå sig 
ned för att bygga och bo.

"Vad är det?" sade baronen. "För all del, låt sakerna ligga: kom och följ 
ut med oss. För den, som på länge ämnar lämna Frankrike, vore det 
oförsvarligt nog, att icke taga en stad i ögnasikte, som utgör Provences 
största prydnad, näst Provence själv. Kom! kom! Lafrance skall städa allt 
det där; det är icke er affär, bästa Tristramy. Madame d'Aste skola vi 
också icke oroa, därinne."

Den goda mannen grep då sin hatt och följde. Han hade svårt nog att 
övergiva sina vanor: han ville obeskrivligt gärna lägga oordentliga saker 
i bättre skick; och ehuru Lafrance nu var personen för detta, såg 
Tristramy sällan med nöjda ögon på hans beteenden. Han gjorde vanligtvis 
själv alltid om dem. Han röjde både kunskaper och ett sätt att vara, som, 
blott han bara ville, förvandlade honom till en angenäm umgängesman. Han 
var känslofull: han kunde flera av Racines tragedier utantill. Men han teg 
för mycket, och i synnerhet med det bästa han visste; varföre han, när han 
talade, ofta i stället framförde det sämsta.

Han borde väl ej hava så mycket emot att se Marseille. Denna onkel var 
ingen åkerman, utan föredrog städer och torg framför sädesfält och bördiga 
ängar. Men ändock syntes han ej vid fullkomligen gott lynne. När han med 
herrskapet Montmorency var kommen på gatan, kunde han omöjligen förmå sig 
att gå utmed sidan av madame; ehuru, när ett fruntimmer promenerar i 
sällskap med två karlar, hon onekligen bör träda emellan. Men Tristramy 
höll sig envist vid sidan av monsieur; varigenom han också vann, att fä se 
sig längst till vänster. Detta vittnade säkert om ett ödmjukt sinne. Om 
det var möjligt, drog han sig gärna ett kvarter efter bägge i skritten.

Men kom han sig en gång väl före i samtal, så kunde han hava sina egna 
tankar nog. Den unge Montmorency, som av kärlek och nöje på allt sätt 
ville uppmuntra sin äldre vän och släkting, fick flera gång er 
erfara det.

"Bästa Tristramy! medgiv mig, att Marseille dock är en ganska skön stad? 
Skola vi gå fram åt Anse de la Joliette? till hamnen vid den gamla 
biskopsstaden?"

Jag föredrar Richelieugatan och Place Louvois i Paris framför allting i 
Marseille, svarade den andre torrt.

"Det är sant, att Paris kan hava sina företräden."

Ah, monsieur le baron! Paris är Paris.

"Men Marseille har en sjöfart, som Paris icke kan framvisa: det har skepp, 
min onkel; och det skänker Frankrike årligen--"

Ah, Marseille--må det tillåtas mig att säga--är en oanständig, en högst 
oskicklig ort. Varifrån, om icke härifrån, har det hiskliga, det fasliga, 
det oerhörda missljud kommit, som nu vår fördärvade ungdom skrålande 
upprepar överallt, på teatrar, på gator, i källrar, ja på vindar, monsieur 
le baron? Jag menar Marseljäsen. Denna revolutionära visa tillhör icke le 
bon ton: den hördes aldrig under l'ancien regime. Den sjunges nu i 
Paris!--ja, olyckligtvis och alltför mycket. Jag menar, att det är väl 
det, som staden Marseille har skänkt staden Paris.

"Bästa Tristramy--"

Monsieur le baron! jag är väl blott en kam----har blott varit, ville jag 
säga, en stackare--men jag fruktar Gud ändå; jag gör mig en ära av att ära 
konungen: och jag skulle icke vilja dröja i denna infernaliska stad. Jag 
är säker, att vi icke taga tio steg på gatan, förrän vi skola se folk 
utrusa ur alla portar och sjunga Marseljäsen: vi skola få höra les Enfans 
de la Patrie ifrån dejeunen ända till den senaste supe: och därefter ,Ca 
ira, ,Ca ira, hela natten.

"Men jag hör icke ännu den ringaste sång, någonstädes. Var rojalist, onkel 
Tristramy! det är gott. Men var icke så förskräckt."

Hör baronen då ingenting?

"Det är blott pojkar, gummor och framför allt dessa outhärdlige marchands 
d'habit, som i gäll mässton utropa sina varor. "

Jaja, monsieur le baron! Marseljäsen är redan hela det fördärvade Europas 
folkvisa, och skall bliva det allt mer. Vi få väl se om en sjuttio år, 
huru många kungar vi hava kvar i världen: huru många kammarherrar: huru 
många kammartjä--

"Därföre fara vi till Afrika, goda Tristramy. "

Eh bien. Men jag fruktar, att Algeriet blir alldeles ingen pepiniere för 
royauteen. Jag tycker icke om kolonier: jag har aldrig tyckt om kolonier. 
Jag kan bevisa, att det ligger i varje kolonis natur, att bliva en 
demokrati.

Montmorency började betrakta sin kunnige onkel med förundrade 
blickar. Emellertid nalkades man den stora hamnen. Montmorency ville 
i sällskap med Gabriele gå och se på det omtalade ångskeppet, som skulle 
avgå dagen därpå; han tänkte se, om det erbjöd nog bekvämligheter. Det 
oaktat ville han ej vara ohövlig emot sin släkting, utan upptog hans med 
sådan iver framspunna politiska samtalstråd. "Varföre skola alla kolonier 
bliva demokratiska? det begriper jag icke, onkel Abel?"

Det visar sig bäst på det olyckliga Amerika, svarade han. Monsieur le 
baron! Detta land är förlorat för mänskligheten. Om det gamla goda England 
aldrig avsänt några personer till hinsidan havet --eh, till andra 
sidan--månne de då skulle hava uppviglat sig i Amerika? Nej.

"Ni har rätt, Tristramy."

Och alla dessa fransyska vauriens, som man stundeligen nu låter fara över 
till Algeriet, vad tror ni slutligen de skola göra sig till, monsieur le 
baron? De skola sluta med att göra sig till konungamördare allesammans, i 
ett land och på en strand, där ingen konung finnes, som kan återhålla dem.

"De hava ju ingen sådan att mörda där, och det betyder då föga. "

Föga, monsieur le baron? De äro konungamördare i alla fall till sina 
grundsatser. Och grundsatserna äro huvudsaken. De skola bliva afrikanske 
amerikanare. Var säker! ty värr.

"Men de skola icke mörda någon konung i Algeriet."

Mörda en konung? mörda en--monsieur le baron? är det då därpå det hänger? 
Nej visst icke! Det är frågan om principen, maximen, tanken, som man 
följer. Har jag icke läst i historien? Jag har läst ganska mycket i 
historien: jag har sett många konungar mördade: och det har betytt 
ingenting, så fort det blott skett av en rojalistisk hand. Ty då hava 
alltid nye kommit i stället: tronföljare saknas ald

rig, så snart man äger tronföljd i principen, herr baron. Grundsatsen är 
icke störd då, monsieur le baron: var så god och se, att jag har rätt. Det 
är blott när en konung mördas av en republikan, som det är högeligen 
farligt; ty mördarens mening är då, att ingen vidare skall komma efter. 
Voilå: detta är principen. Därföre är konungamord, då det göres 
demokratiskt, ett så stort ont, även när intet mord sker: och därföre äro 
alla amerikanare konungamördare: alla! säger jag, ifrån presidenten till 
hamnbusen, ty de äro det i grundsatsen. Har jag orätt, baron?

Constantin hade med Gabriele fördjupat sig i anblicken av det förtjusande 
Le Pilon i förgrunden av Marseilles hamn. Tristramy, som av baronens 
tystnad drog den slutsats, att ännu något fattades i hans anbragta skäl, 
fortsatte med stor iver:
När däremot ett konungamord sker i rojalistisk 
sens, så kan jag icke märka ett så stort ont däruti. Jag vet knappt 
annars, huru nya dynastier skulle kunna uppkomma; ty blott sällan vill 
någon bransch dö ut av sig själv Och man ser därföre i alla tider 
kejserliga, kungliga, till och med tout-simplement furstliga personer 
undanröjda, utan den ringaste fara för royauteen, så snart det bara gjorts 
med furstlig princip. Men--vet, monsieur le baron!--människorna sakna 
principer. Måtte de hava några i Afrika! Jag går så långt, att vi skulle 
alldeles kunna vara utan någon konung, blott vi hade royauteen själv kvar 
i spetsen för ärendena. Det är detta heliga, religiösa, mystiska, 
oantastliga, som styr allt, när det finns; annars styr det ingenting. 
Någon egentlig man i purpurn, någon person, behövs foga. Jag strider för 
iden: alltid finnas personer runtomkring royauteen, som föra ut henne, 
bara hon själv finnes, som ide. Monsieur! hon behöver ej finnas som 
person.

"Ni har en visdom, som liknar själva vishetsgudinnan Minervas, bästa 
Tristramy."

Ja; jag vill visst icke lovorda dylika företag, som furstemord, sade han: 
jag har för få insikter, att kunna bestämma, när de måga göras. Men, 
monsieur le baron! jag anmärker, att när de ske i lojal tendens, rubbas ej 
royauteen, som är i samhället. Hovet blir kvar, alla charger bliva kvar, 
ingen prydnad faller ifrån statens höjder: allt går som det gått: ännu 
bättre, ännu sämre, allt som det behagar inträffa--

Man kom till en landgång vid hamnen; och det är svårt att säga, huru länge 
den politiserande onkeln skulle hava fortsatt utvecklingen av sina 
grundsatser till royauteens försvar, om icke Constantin, som älskade 
Gabriele ännu högre än vishetsgudinnan, lämnat all sin uppmärksamhet åt 
hennes ledsagande över landgången in på fartyget, som man ville roa sig 
med att bese. Abel Tristramy blev härigenom efter, kom in bland 
matroserna, och ansåg det icke alldeles skickligt att för dem utveckla sig 
om konungamord, då det bland så okunniga människor kunde hava gjort honom 
misstänkt för att icke vara fullkomlig rojalist.

Ångskeppet bar namn av Semaphore, i likhet med en av 
Marseillertidningarne. "Vilket skönt fartyg! se! nej, men se!" viskade 
Gabriele, då hon vid Montmorencys arm kom ned i fruntimmerssalongen, och 
hennes ögon föllo på en anordning i väggar, tak och golv, som vittnade 
lika mycket om klokhet, som om mahogny. Eleganta speglar, småbord, stora 
bord, och i fonden en nyss stämd flygel.

Herr Abel, som sedan han en gång kommit sig i farten att tala, nu 
--tvärtemot sin annars övliga blyghet--ville lägga sig i allting, yttrade: 
"sannerligen! härinne skall Medelhavet kunna bli ganska bra! "

Hastigt återkommande till sina inre, outtalade förskräckelser, tillade han 
blott: "låt oss icke tveka att taga detta skepp, och resa så snart sig 
göra låter, herr baron! Så litet och svagt fartyget må vara, komma vi 
åtminstone från Frankrikes strand, och vi undfly--om det är möjligt--"

"Oh! och det är jag själv, som förorsakat, som skapat denna fara!" fortfor 
han plötsligt och slog sig för pannan. "Kan det, kan det förlåtas mig?"

Montmorency såg på honom med en förundran, som närmade sig till förvåning.

42 FYRTIOANDRA KAPITLET.

De två på plankan.

Dagen därefter svajade Semaphores trefärgade vimpel för vinden, de resande 
lämnade Marseilles hamn, foro om Anse du Pharo, sköto med snabb fart förbi 
de små öarne Ratonneau och Pomegue, och sågo öslottet If.

Havet öppnade snart sin allt större och större famn. Denna moder är bäst, 
då hon låter sina armar vidga sig, men icke sluter någon verkligen till 
sitt hjärta. Constantin och Gabriele hade intagit sin plats i en angenäm 
soffa på akterskeppets däck. Madame Lucie d'Aste, som på vattnet utgjorde 
Gabrieles hyttkamrat, likasom hon under resan till lands varit 
delägarinnan av närmaste rummet intill henne i hoteller och resvagnar, 
visade sig likväl icke nu på däcket, av farhåga för havets anblick. 
Constantin och Gabriele voro således denna stund överlämnade åt sig 
själva. Så ofta någon av dessa lyckliga händelser inträffade, blickade 
Constantin på henne, som förlovat sig till hans brud, med en trånad, som 
med vårtycke avstack emot det ofta bistra i hans ridderliga ansikte, och 
tycktes innebära denna mening: skall Gabriele nånsin bliva min? nånsin 
verkligt? Skall Afrika uppföra sig mildare emot oss, än Frankrike? eller 
skall icke havet, det avundsjuka havet, redan dessförinnan ånyo skilja 
dem, som ett mörkt öde föresatt sig, att aldrig förena för annat, än att 
smaka skilsmässans smärta?

De sågo snart Semaphores förstäv vända sig emot söder: de kunde icke 
längre varsebliva Frankrike, utan att vrida huvudet tillbaka. Ett hemligt 
vemod smög sig upp i Montmorencys bröst, vid åsynen på, huru fosterlandet 
sjönk ned bakom honom i en svart--därefter i en mörkgrå--så i en 
ljusgrå--slutligen i en ej mera synlig dimma. "Himmel, var är jag?" tänkte 
han, då han för första gången åt alla horisontens håll såg ingenting annat 
än himmel. De allt högre välvande, de allt grönsvartare vågorna 
runtomkring honom hoppade, gapade och tycktes svara: "du är hos oss!"

Montmorency kände en halv aning om kall förskräckelse: han hade aldrig 
skådat vad han såg. Med en ton av blekhet på kinderna, som själva 
havsluften kanske ökade, vände han sig till Gabriele. Vilken förvåning! 
Hennes blickar glimmade och stodo alla åt söder. Det blåste starkt 
sidamot. Vid varje stor våg, som kom och lyfte lovartssidan jämte 
bogsprötet mot skyarne, gick en ny flamma upp i Gabrieles ögon. Ju vildare 
faran syntes, ju synbarare blev modet i hennes anlete. Måhända tyckte hon 
sig rida på dessa vågor, såsom färdades hon ännu, liksom i barndomen, på 
arabiska springare genom öknen. Tillåtes oss en gissning, så var kanske 
också vanan vid en dylik rörelse, allt ifrån späda år, orsak till den 
fullkomliga frihet hon kände ifrån det onda, som annars plär infinna sig, 
när sjön välver sig så. Hon fortfor att sitta ute, ehuru havet steg i 
vrede allt högre och högre. Hon kände sig allt gladare och gladare, och 
tryckte ofta Montmorencys hand. "Se! se! " sade hon. "Jag har en gång förr 
varit här, jag vet huru bra det går."

Constantin övervann snart sin första känsla. Han började kasta huvudet 
till höger och vänster med djärva blickar, liksom på ett omätligt, ett 
upproriskt slagfält. Varje gång en ny, lång våg kom emot honom--grön i 
ansiktet, silvergrå i hjässan, och tre gånger så hög som fartyget 
själv--kunde hans öga ej annat föreställa sig, än att fienden skulle taga 
genaste vägen över däcket eller krossa de mot strävande bogarne. Men innan 
Montmorency hann tänka sig om, låg jätten försvunnen, kölen lyfte sig på 
dess fradgande skuldror, och Semaphore åkte fram ur avgrunderna, likt en 
barnlek. Då detta uppträde ständigt förnyade sig med samma lyckliga 
utgång, började den oerfarne sjömannen känna sig så munter, att han log de 
skyhöga böljorna mitt i ansiktet. "Det går an! sade han för sig. Vem 
skulle hava trott detta? vad man har sett litet i Paris!''

En sjötub låg på soffan till de resandes tjänst och nöje. Montmorency tog 
den och försökte att se. Han behövde en stund skjuta instrumentet fram och 
åter, innan han fick glasen att visa föremålen färgfritt. Slutligen 
skådade han skarpt genom denna tub, och vände sitt beväpnade öga åt 
horisontens alla håll. Han kom att kasta fjärrglaset åt nordost. Ha! 
utbrast han och lade instrumentet ifrån sig med en hemsk åtbörd.

"Ja, " sade en sjöman, som stod vid rodret, och med de blotta, vana ögonen 
kunde märka, vad Montmorency behövt kikaren för att upptäcka, "de hava 
gjort haveri i natt. Det är på bankarne utanför Hyeriska öarne. St. 
Sebastian kastade en gång denna lösa sand i havet för Beelzebub att fastna 
med tomorna i, då han tänkte gå i land framfor Porquerolles och sluka 
Toulon. Det var gott nog åt satan. Men ingen rätt katolik till kapten bör 
sätta upp på dessa bankar. Hålla sjön! hålla sjön! det är det riktiga, och 
då går det alltid. Allt land är en djävulskap: i synnerhet det, som 
ligger under vattnet. "

Montmorency tog ännu en gång tuben; han drogs av begär att se det, han 
avskydde och fasade för, därborta i fjärran nordost. Två master med sitt 
tacklage på sned syntes till hälften ovan havsbrynet; men ingenting stod 
upp av briggens skrov. En myckenhet vita ulltappar hoppade och dansade i 
ohejdat ursinne runt omkring, och mycket högre än själva masterna. De 
levande bränningarne tycktes fägna sig över de förolyckade, omkring vilka 
de höllo sin dödsdans.

Emot middagen saktade sig blåsten något; solen sken över firmamentet, och 
havet därunder, på det grannaste. Vinden blev även fördelaktigare; och 
Semaphore, i snabb fart, skar böljornas ryggar, liksom en silversked skär 
sin filbunke i skivor. Intet vatten är vackrare än havsvattnet i lagom 
väder. Det visar sig då med smaragdens hela klarhet, här och där smyckad 
och upphöjd genom mjällvita girlander, den mjuka fradgan, som, lik 
simmande grädde i fantastiska former, överallt sig olik ligger och dallrar 
på den gungande grönskan.

Flera skepp förbiforos. Somliga kilade av för bidevind, andra stretade i 
motvind, andra loverade gott; vart och ett bar sina segel på sitt olika 
sätt, nödvändigt för dess olika önskningar. Galeaser, briggar, skonertar, 
barker, polakrer, ja tremastare--alla överensstämde de i den egenheten att 
vilja fram.

Få skådespel äro mera intagande än en hurtig segelfart: få rikare på 
äventyr och omväxlingar: få mera monotona i det avseendet, att döden är på 
färde i alla ögonblick och på varje fläck.

"Vi hava hunnit honom! vi hava nappat honom! ser ni Le Centaure?" skreko 
ett par matroser, som stodo i fören, sysselsatte med ankarkättingarne. 
Hela besättningen kastade sina ögon i sydost, och upptäckte en stor 
seglare vid horisonten, under vinden.

Gabriele och Constantin blevo uppmärksamme vid sjöfolkets rop. Herr Abel, 
som stod med sin kikare vid relingen, måste även säga till sig själv: "Gud 
ske lov! vi hava då ingenting stort förlorat, som ej fingo detta skepp i 
Marseille. "

Centauren hade tydligen utstått en förfärlig kamp med gårdagens svåra 
storm, och genom motväder blivit hindrad att komma längre. Kikaren visade 
herr Abel ett trasigt toppsegel: flere stänger och rår tycktes icke sitta 
som de borde.

Med varje knop kom man Centauren närmare; dock var man ännu alltid på ett 
ansenligt avstånd. "Que diable!" utropade hastigt kaptenen på Semaphore, 
stannade där han stod på däck, och observerade sin vän, den andre 
Marseillaisaren. "Vad går det åt Centauren i dag, mina gossar? hur för han 
sitt stagsegel? han bär sig så sömnigt åt, som om hela besättningen vore 
drucken. Rider han för ankar vid en holme? Men där borta finns ingen 
ö, ej det minsta skär. Det mörka, vi se längst bort i havsbandet, är blott 
ett smörland. Molnet stiger nog upp, och vi fä storm i sydost."

Kaptenens anmärkningar drogo alla Semaphores inbyggare framåt den sidan av 
däcket, varifrån man kunde se Centauren. Uppmärksamheten steg allt mera, 
och övergick slutligen till den högsta spänning, då en av matroserna 
utropade: "se! se! han har flagg i schau ! "

Han har satt ut nödsignal! utbrast kaptenen. Strax därefter sågs en liten 
eldflamma i den ena av Centaurens kanonportar, och det dova, långsträckta 
ljudet av ett kanonskott utbredde sig åt havsrymdens alla håll.

"Vad? store Gud! han nöjer sig då icke med, att hava vecklat ihop och satt 
sin flagg i schau? han skjuter även nödskott, vilket man annars endast 
brukar om nätterna här på Medelhavet! Vad betyder detta?" Kaptenen 
kommenderade, att styra Semaphore åt Centaurens håll, för att bispringa 
sin landsman i farans stund.

Oförmodat började en stod av tjock och svart rök uppstiga från Centaurens 
skrov, invecklade allt dess tackel och tyg i ogenomträngligt mörker, och 
gick vertikalt åt skyarne. När röken småningom ljusnade genom att skingra 
sig i rymden, avtäckte sig det grymma skådespelet. Le Centaure stod i 
brand. "Ah, man har varit ovårdsam med elden där! ett par älskande hava 
somnat från ljuset under däck! " utbrast kaptenen sardoniskt, men tillika 
djupt medlidsamt. "Vi måste närma oss försiktigt och undvika lovartssidan, 
att vi ej för häftigt komma ditåt," fortfor han. "Når elden deras 
krutkammare, så kunna vi själva få en för skarp anvisning att hålla 
munnen. " Allt på Semaphore teg bestört, och betraktade.

Ännu har aldrig olyckan klätt sig i en grannare skrud. Semaphore befann 
sig på för stort avstånd, att man på den kunde höra själva jämmerropen 
från de varelser, vilkas oundvikliga öde var, att antingen levande 
förbrinna eller störtas i havets giriga botten. Men genom tuberna kunde 
man se den förfärliga oro, varmed besättning och passagerare förde sig på 
den brinnande Centaurens däck, i stänger och rår.

Vilket rysligt hån emot mänskligheten, att hela denna utsikt på havet 
antog skepnaden av den högsta skönhet! När elden slingrade sig emellan 
segel och tågverk, liknade den en skald, som med innerligaste poetiska 
värme tillägnar sig verklighetens alla föremål, omgiver dem med fantasiens 
fyrverkeri, kysser dem, nästan slukar dem. Slutligen bemäktigar han sig 
dem alla: de måste ingå i hans önskningar: och under hans hand försvinna 
de ur den yttre, råa världen, för att endast 
fortleva i idéernas och minnets.

"Det värsta," sade kaptenen, "är, att det ser ut, som elden måste hava 
börjat i akterskeppet, i trakten av rodret och där jullen jämte slupen 
föras, så att dessa redan blivit fattade av lågorna, och folket har icke 
mera dem att rädda sig på."

Semaphore nalkades vidare, då plötsligt en förfärlig knall skakade 
havsrymden åt horisontens alla kanter. Lågan hade erövrat krutkammaren. 
Centauren sprang i luften.

Det liknade en gigantisk kvast av rök, eld och tusenfaldiga spillror. 
Efter ett kort besök i azuren, neddöko dessa spillror i skum och vågor. 
Vinden tog rökmolnet och for bort därmed. Av hela det stora skeppet 
återstod nu endast minnet.

Herr Abel Tristramy hölls såsom fastnaglad vid Semaphores reling. Men då 
och då kastade han några förstulna blickar på Constantin och Gabriele, och 
hans åtbörd tycktes innebära den varmaste bön om ursäkt, för att han 
häcklat dröjsmålet i Vaucluse. Den där blomman i sig själv, tänkte den 
trogne katoliken inom sig, var blott en hednisk vidskepelse, som ingenting 
hulpit eller kunde hjälpa; men det var själva sökandet efter henne--det 
där envisa, långvariga sökandet, säger jag, och jag tillägger: det 
oförnuftiga sökandet--som gjorde, att vi lyckligen kommo för sent till 
Marseille och undsluppo att bli med på Centauren. Stackars folk! Springa i 
luften! Mais, mon Dieu, c'est trop fort!"

Constantin, som vant sig att begagna synröret, stod med det, tyst, sluten 
i betraktelser, blek av underliga känslor. I ett ögonblick kasta de han 
hastigt tuben från ögat, såg åt sidan på Gabriele och utbrast: "bedrager 
ej min syn, så finnas ännu där längst bort i vågorna ett par levande 
varelser, som med högsta nöd kämpa på en planka att hålla sig uppe."

Jag ser den lilla svarta, hoppande punkten i vattnet, sade kaptenen, som 
gick på däcket ett stycke ifrån. Vi skola sätta till maskinens alla 
krafter, för att nå och, om möjligt, frälsa dem. Dessa olycklige hava 
antingen efter explosionen blivit nedkastade i havet, utan att genast 
dödas; eller ock hade de redan förut på plankan begivit sig ut från den 
brinnande Centauren, för att rädda sig.

Constantin fattade åter synröret. "Förskräckligt!" utropade han. "Jag ser: 
jag kan icke misstaga mig. Vad? det måste vara en karl och ett fruntimmer! 
Skynda, herr kapten! Inom några minuter är det för sent. Store Gud! 
ibland ser det ut på rörelserna, som om den ena av dem ville bjuda till 
att stöta ned den andra från plankan, vilken kanske är för liten att rädda 
dem bägge två?"

Semaphore flög över vattnet, för att komma de skeppsbrutne till 
hjälp.

"Evige!" avbröt Constantin, som fortfor att sikta med sin tub. "De tvenne 
strida icke längre nu. Säkert hava de funnit sin räddning omöjlig. Se--de 
omsluta varann med armarne, för att dö tillsammans i en litet varmare 
famn, än havets. Ohh--nu är det förbi! Den där milslånga, höga vågen kom 
och tog dem. "

För Guds skull, Constantin! se bättre efter, utbrast Gabriele. Det är 
synd! det är synd!

"Nej!" svarade han, "jag kan icke upptäcka dem. Med mäktig arm sopade 
vågen ned dem av det hala, smala, slippriga räddningsbrädet. Jag finner 
dem icke mer. Vilket slut fingo de? Djupet har då dragit till sig sina 
barn? Jag märker ännu plankan själv, tom, munter och ödslig som döden, 
dansa på böljornas fradgande kammar."

Gabrieles långa, mörka ögonhår glänste av en tår. "Salem Aleïkum! " lät 
det emellan hennes läppar. Constantin förstod icke denna term till 
hälsning för ett Välkommen någonstans; och han visste ej heller, om han 
förnummit orden alldeles rätt. Han upprepade åter inom sig den tysta 
anmärkning, han redan en gång gjort, att han nu hörde sin Gabriele allt 
mera sällan tala om Madonnan. Men själen i hennes utseende drog honom allt 
mäktigare på ett nytt sätt, och han vågade icke ännu höja sin röst till 
förebråelser. Oförmodat vände hon sina blickar bort ifrån havet, såg upp 
på Constantin, och sade ånyo i flera omgångar:

"Det var synd om dem. Jag tycker det är synd! stor synd."

43 FYRTIOTREDJE KAPITLET.

Första brevet ifrån Alphonse Angely.

Semaphore, styrd av en skicklig och vaksam kapten, gick sin bana fram 
Iyckligt och gott. Man anlöpte några italienska hamnar, men dröjde 
ingenstädes länge. Slutligen tog man kosan emellan Sardinien och Sicilien, 
och vände bogsprötet emot Afrika.

En eftermiddag var man redan Algerinska kusten på några mil nära. I 
utsiktens bakgrund syntes berg av olika höjder torna sig upp över 
varandra. Men på en kulle, vars fot stod i själva havet, lyste en vit 
fläck, vilken trädde fram ur den omgivande grönskan, ju närmare man kom, 
och liknade ett kritblock, en kalkklippa, ifrån kullens spets nedrullad 
emot havsstranden. Detta synspel, som småningom upplöste sig och försvann, 
förvandlade sig i stället till en bestämd skepnad. Kritmassan delade sig i 
våningar eller avsatser, och antog utseendet av ett stort antal lager 
skiffersten, hopade ovanom varann. Här och där uppstack en svartnande 
punkt: två eller tre tornspetsar-- minareter--begynte genom spensligheten 
i sina former utmärka sig från det övriga i omgivningen, och det blev allt 
mindre otroligt, att man i själva verket kanske hade hus framför sig: man 
började gissa, att tusentals människor torde dölja sig därframme i tavlan. 
Skeppet nalkas närmare. Nu ser man tydligt, huru husen klättrat upp ovanom 
varandra, för att i sina tätt sammanträngda rader ställa sig på vakt i 
bergets branta avsatser. Alla byggnader likna varann i skapnad och färg; 
och de blända ögat ända till trötthet genom sin glänsande vithet. Det hela 
bildar en ofantlig triangel, vars bas ligger utmed havet, och vars spets, 
som också utgör stadens högsta punkt, nästan står jämnhögt med själva den 
bakom tronande bergspetsen. Det är Algier.

"Ser du Casauban?" viskade Gabriele, med ett hänryckt, av barnslig fröjd 
strålande ögonkast på Montmorency. Hon nickade uppåt stranden helt 
prinsesslikt, och fortfor: "det är Citadellet! det är Slottet där högst 
upp på bergspetsen bakom staden. Ser du? Casauban, Constantin! det är mer 
än Tuilerierna. Och märker du fästet vid havsstranden? Det är Babazuhn. Du 
skall veta, att ända ifrån halvön Sidi Ferruch, som ligger dit 
bortåt västerut, ända till Cap Matifu, dit österut, står hela landets rand 
emot havet så krönt av batterier, torn och kanonmunnar, att--nej, så fast 
blir aldrig Paris. Se här vad som är starkt!"

Och allt detta är väl ändock ett intet i skönhet emot Tlemecen?

Vid denna nya tanke utbrast Gabriele ögonblickligt: "O Constantin! Algier 
är en ful stad. Om du visste, huru trångt och vanskapligt det är därinne 
på gatorna. Om du visste----ah, emot Tlemecen. Men Afrika är här likväl," 
fortfor hon straxt efter i en djupt mild ton. "Algier står det i täcka 
landet, där dalar föddes under höga bergs beskärm. Och hela trakten 
utanför murarne är ett lån ur paradiset. Algier är en ond stad: slavars 
näste och herrars hem. Men den sköna nejden därutomkring kallar folket 
Phos: det är en nejd, som Mohammed glömde efter sig på jorden, då Allah 
ropade honom till sig, för att skriva upp i koran allt det vackraste han 
visste. Intet ord står i koran om Phos: nej! Men denna nejd står skriven 
på jorden med skönare bokstäver ännu, än något enda tecken i 
Mohammed Ibnon-Abdallahis hela alfabet.

En liten förskräckelse överfor Montmorency vid tanken på, att han icke 
läst en enda soura (kapitel) i koran, så att, om Gabriele började tala ur 
den, i stället för den Hel. Skrift, så kunde han bliva svarslös. För att 
därföre träffa ett gemensammare ämne, tog han Gabrieles hand och sade: 
"Vad jag längtar efter att få se Blida!"

Blida är den första staden, när man kommer till själva Atlas' fot, svarade 
hon; och tillade allt saktare: "Chevalier de Mimas såg där det sista med 
sina ögon! " I denna minut var Gabrieles utseende åter helt och hållet en 
liten fransyskas. Hon fällde voilen framför den sorg, som hennes fars 
minne framkallade på kinden.

Semaphore landsatte i Algiers hamn. Ingenting kan jämföras med det 
skådespel, som erbjöd sig för de anländande européerna. Den högsta olikhet 
härskade i dräkter och ansikten. Än såg man svarta kabyler i vita mantlar, 
insvepta likasom i täcken, haiks; än maurer med breda turbaner och i 
kläder av de brokigaste färger under arabmanteln, burnus. Här sprungo 
negrer i korta, blommiga jackor; där stodo eleganta fransyske officerare 
mitt ibland spahis i uniformer, till hälften europeiska, till hälften 
orientaliska. Här såg man parisergrisetter med nätta fotter söka sig en 
väg genom trängseln och kasta omkring sig de slugaste ögon; där mötte man 
afrikanskor, och steg hemskt åt sidan för så vilda, spöklika ansikten. Men 
straxt upplivades man av judar med halvnakna ben och sandaler under 
fotsulorna, för övrigt rikt belastade med guld. Ett och annat mauriskt 
fruntimmer av högre stånd utövade den av svartsjukan gjorda uppfinningen 
att gå med mask i hand; och vid mötet av varje person, som det 
skulle i hög grad hava roat att få se damen i ansiktet, satte den lilla 
handen genast masken framför de efterlängtade dragen. Men förargelsen 
häröver avbröts snart genom det musikaliska bullret från någon tarc, den 
beduinska tambour-debasquen, eller från skalmejor och blåsinstrumenter, 
sådana som gaspah och arabebbah. Kvinnor av de lägsta klasserna stodo 
under själva arbetet med sina barn på ryggen hängande i mandillan; och man 
såg dem giva sina små di, med bröstet räckt över axeln åt dem. Ingenting 
gav dock en muntrare anblick än de mauriska gossarne, med små röda 
kapuschonger, fez, dragna över de friska, ännu fylliga, ljuslätta och 
blomstrande ansiktena, däri de arabiskt blanka ögonen strålade, utan att 
ännu sorgen drupit mörker i deras skimmer. Helt hastigt, vid gåendet förbi 
en gård, fick man genom väggen höra det monotona, genomträngande lu! lu! 
varmed kvinnorna emottogo sina gäster, och som var ett säkert tecken till, 
att innanföre hölls kalas, varvid säkert stora myckenheter av kuskussu 
--dessa härliga maccaroni med ägg och grönsaker--gingo att slu

kas högtals. I synnerhet på den långa gatan Babazuhn, strykande igenom 
hela Algier ifrån den ena förstaden till den andra, härskade ett vimmel, 
en brokighet, ett slammer och ett anfäktande, som skulle kunnat fägna den 
efter ombytlighet girigaste fransos. Men Constantin gladdes icke så mycket 
härav. Man skyndade till det hus i förstaden Bab-el-Ved, varpå Semaphores 
kapten givit adress.

Vi skola icke låta förleda oss att vidare ingå i en berättelse om allt vad 
nu tilldrog sig: vi skulle då kanske komma att inträda på området av ett 
numidiskt poem, vilket vore förskräckligt. Med örat öppet för forntida 
toner, sådana som Juba, Masinissa och Jugurtha, vad vore ljuvare, än att 
tänka på den romerska kolonien Rusgunia, det gamla Icosium eller det ännu 
skönare Iomnium? Denna stad, som maurerne gåvo namn av Al-Guzie, Al-Gelzir 
och Al-Gier, för att utmärka det krigiska hos invånarne, måste väl vara 
någotdera av dessa uråldriga, i romartiden märkvärdiga ställen? Men 
vilketdera? Troligast Iomnium. Vi avgöra det likväl icke. Herr Abel 
Tristramy, som funnit ganska ändamålsenligt, att på resan från Paris 
medtaga en beskrivning på landet, dit han skulle begiva sig, och som på 
sina mellanstunder i hoteller och restaurationer flitigt studerat däri 
grubblade nu i sällskap med sin författare mycket på vad Algier kunnat 
vara i gamla dagar, innan det blev ett rövarnäste under Barbarossa och 
hans förfärliga broder Caireddin. Men under sina fornforskningar hann han 
icke till något bestämt avgörande. En tid förlöpte, varom vi icke säga 
något annat, än att baron Constantin Montmorency, efter att hava uppvaktat 
marskalk Valee, vann en högst angenäm bekantskap med officerarne i 
fransyska armen, och beredde sig till att snart företaga en liten resa 
inåt landet. Det viktigaste av allt var, att Gabriele i skötet av familjen 
d'Aste fann ett intagande hemvist, så länge hon ännu ogift vistades i 
Algier. De pågående häftiga stridigheterna med Abd-el-Kader, gjorde henne 
omöjligt, att för närvarande besöka sin store morbroder i sällskap med 
Montmorency.

Varje dag, som fransyska posten kom, utgjorde en högtid för hela kolonien. 
Vid ett av dessa efterlängtade tillfällen bars ett brev upp till baron 
Montmorency, vilken då, i sällskap med herr Abel befann sig hos fru Lucie 
d'Aste, och satt vid Gabrieles sida. "Från Alphonse!" utropade han, med en 
blick på utanskriften. Han bröt lacket.

Gabriele ville läsa i hans ansikte vad han läste i sitt brev. "Vilka 
nyheter! " utbrast han. Oro och ändock glädje uppmålade sig i hans drag. 
Hastigt stannade han och kastade brevet med bestörtning ifrån sig.

Har någon olycka drabbat grevinnan Tirlemont? frågade fru d'Aste 
förskräckt, och lade bort den gula silkesbörs, varpå hennes vackra händer 
knöto.

"Nej," svarade Montmorency; "men Alphonse skriver mig de mest förvånande 
saker. Förtrolig vän med grevinnan Amenaïde, är ni icke okunnig om något, 
som rör greve Ruonville och oss samtlige, min fru. Jag har stannat vid en 
punkt i brevet, som väckt min djupaste rörelse; och jag drar icke i 
betänkande, att, ehuru i er närvaro, uppläsa denna del av min väns 
skrivelse för Gabriele och Tristramy. "

Du far icke fara om något alls! sade Gabriele hastigt.

"Inledningen går jag förbi. Den handlar blott om våra affärer, växlars 
översändande, samt det lyckliga återbekommandet av mina penningar, som 
togos ur min resvagn den där olyckliga natten i Boulognerskogen, och vilka 
Angely händelsevis återfunnit i ett av betjäntrummen i Ruonvilleska 
palatset. Men hör nu!" Constantin läste: . . . Bästa Constantin, jag lever 
de lyckligaste dagar i sällskap med min älskade Victorine. Sedan du avrest 
med madame d'Aste, mademoiselle de Mimas och herr Tristramy, dröjde jag 
ännu några dagar i Paris, för att ordna flere angelägenheter och biträda 
grevinnan. Victorines lycka störes dock ännu alltid, så länge hon lever i 
ovisshet om sin systers öde. Vi hava bekommit några halva underrättelser, 
som jag ber att få meddela dig, för att, i händelse du skulle kunna fylla 
dem under din resa, du ynnestfullt må skriva oss till därom. Victorine, 
den muntra flickan, har såsom madame Angely blivit allvarsammare än jag 
nånsin vågade föreställa mig, och jag är säker på, att då jag om några 
dagar reser till Normandie, skall hon ordna allt på 
Genevry med en klokhet, är jag rädd, utan 
gräns. Vilken förträMig kvinna! Vad som gör henne sorgsen, är blott 
tankarne på Seraphine. Greve Ruonvilles lakej, Bauzel, fick enligt sin 
egen önskan, grevinnan Tirlemonts befallning, att resa efter Paillot, för 
att söka upptäcka och ertappa de förrymde. Han hade i början några spår, 
som han följde, men förvillade sig; snart återfann han sin tråd likväl, 
och kom slutligen till Marseille. Där fick han på hotel des Ambassadeurs 
icke blott underrättelse om din lyckliga ankomst, som hans brev gav oss 
den första glada nyheten om, utan även slutligen uppgift på, att en herre 
och ett fruntimmer, i sällskap med ett antal italienska artister, 
inträffat i Marseille två dagar före din ankomst dit. Hon hette enligt 
passet madame Gluggo, och hennes följeslagare Paillot. Det går således väl 
ihop; ty flyktingarne lämnade Paris natten innan du for; varföre, ifall du 
någonstans på resan gjort uppehåll, de borde hava nått Marseille ett par 
dagar före dig. Bauzel fick sist en underrättelse, som gjorde för honom 
allt vidare sökande på fransk jord omöjligt. Man sade honom, att de bägge, 
som han namngav, ifrån Marseille avrest på ett fartyg, vid namn Le 
Centaure--

"O de hava förgåtts! Stackars, stackars Seraphine!" utbrast Gabriele. 
"Skulle blomman växa så för dig?"

Ha--jag anar något, avbröt Montmorency med en hastig tanke, och stirrade 
upp ifrån brevet, likasom såg han ned på en planka i havsböljorna. Men, 
fortfor han, om detta kan jag icke skriva till Angely. Det skulle 
förkrossa Victorine.

"De hava ingen begravning fått," anmärkte herr Abel. "De voro tjuvar, 
monsieur le baron! Den gudomliga rättvisan har nått dem. Men vi skola 
uppsöka en god och förträMig präst i Algier, någon sann gallikansk 
katolik, och låta honom läsa mässor över de förlorade. "

Seraphine har då sjunkit i en famn? sade Gabriele för sig och såg ned. Ett 
okänt hjärta slår dock i den famnen. En nåd skall finnas i det tysta. Jag 
minns, att jag har sett Seraphine kunna gråta! Skall icke Ra;nuh Melovam 
en gång hava något att säga för henne? Ett litet blad skall spricka ut.

"Vi skola överlägga om ett skickligt svar, en utläggning, som icke för 
hårt smärtar fru Angely," inföll Montmorency. "Men nu, låtom oss höra vad 
Alphonse skriver vidare. "

... Bästa Constantin! jag har ganska många oförmodade underrättelser att 
meddela dig. Jag skall begynna med de minsta, ehuru stora även de i visst 
fall kunna anses. Örnförbundet har, i den form det ägde under Ruonville, 
fullkomligen upplöst sig, och den ohygglige Gaspard Fenelon alldeles 
försvunnit: han har rymt över till England för skuld. Likväl lära 
alla de bättre och upplystare av förbundets medlemmar ånyo samlat sig 
under Louis Blancs inseende: de hava övergivit mordiska, krigiska planer, 
och sysselsätta sig blott med avhandlingar, tal och rådplägningar till 
förbättrandet av de fattiges villkor, utan att de rike må lida därpå. 
Constantin, jag är outsägligt glad åt utgången av det företag, varuti 
också jag en gång såg mig invecklad. Konungens liv räddades, och 
arbetsklasserna återfingo likväl sina timmar. Vilken dubbel välgärning? 
Jag ser i det enas avböjande och det andras befrämjande en högre hand, som 
styr alla öden. Vad herr Louis vidare skall komma att uträtta, ligger ännu 
i det okända. Likväl talar man om ett verk rörande "Arbetets 
organisation", för vars innehåll man känt sig så förskräckt, att 
författaren tros bliva anklagad därför. Det samma har skett med abbe de la 
Mennais, som skrivit om "Landet och Regeringen" en bok, vilken väckt stort 
uppseende. Hurudan utgången än må bliva av deras rättegångar, skall, efter 
min tanke, det goda alltid vinna.

En nyhet, Montmorency! Du har säkert redan läst därom i de fransyska 
tidningarne, och jag nämner det således blott. Den 15 oktober klockan 6 på 
aftonen avlossades på konung Ludvig Filip, eller rättare på hans vagn, ett 
skott. Det skedde under resan till St. Cloud från Tuilerierna, nära Pont 
de la Concorde. Och ogärningsmannen? Det är den olycklige Marius Darmez. 
Konungen skadades icke. Darmez fasttogs genast: han fanns illa sårad i 
handen, emedan hans karbin, alldeles för starkt laddad, hade sprungit 
sönder och studsat. Utan tvekan bekände han sig vara den brottslige. På 
tillfrågan om hans yrke, svarade han sig hava till metier att döda 
tyranner. Hela Paris är i spänning, rörande hans process och vilka 
upplysningar om sammansvurne, han skall hava att lämna. Darmez är tyst 
härom, och fast som klippan: han påstar enständigt, att han om denna 
gärning är alldeles ensam. För att avleda alla tankar, säger han sig förut 
hava varit. golvbonare och levat i stort betryck. Jag har mina högre skäl 
att tro, det Darmez kommer att mista sitt huvud, utan att någon förnämare 
invecklad därpå skall lida, så vida icke Guds egen hemlighetsfulla hand 
blandar sig i spelet.

Nu, Constantin, bered dig på att höra det märkvärdigaste av allt. Greve 
Ruonville lever--

Montmorency stannade i sin läsning, och Gabriele skiftade färg. Herr 
Tristramys ansikte antog en litet högre blekhet, än den vanliga, och han 
sade med låg stämma: "jag visste det, monsieur le baron! O förlåt 
mig--förlåt i synnerhet mig!"

Constantin betraktade ett ögonblick den underbara uppsyn, herr Tristramy 
visade; men nyfikenheten tvang honom att fortsätta i brevet:

. . . Du känner din vän Angely, och du vet, att jag har mina tänkesätt 
ifrån Normandie, likasom du. Jag ser i hela denna händelse någonting, 
Constantin Likasom greve Ambrose av sitt öde förskonades åtminstone ifrån 
det brottet, att i Boulognerskogen bliva din mördare, tyckas, till 
motsvarande likhet häremot, de höga parkerna eller nornorna, såsom våra 
fäder kallade dem--jag har om dem nyligen läst i en bok, Constantin! en 
bok av fröken Du Puget, däruti detta lärda, förträffliga fruntimmer 
underrättat oss fransoser om den Nordiska forntidens hävder och storhet, 
vilken vi förut till vår skam alltför litet känt--med ett ord, ödets höga 
andar hava på samma sätt velat, att icke heller du skulle bliva Ambroses 
baneman. Dina händer hava blivit bevarade till högre och bättre gärningar. 
Gamla Hadelines spådomar betydde således alls ingenting. Det gläder mig, 
ty jag älskar icke skrock--

"Hadeline? det vet icke monsieur Angely! " avbröt Tristramy hastigt. "Hon 
var en bearnesisk kvinna! utan hår! vis!"

Men Constantin fortfor att läsa brevet. Hör huru grevens räddning 
tillgått. Grevinnan Amenaide de Tirlemont lät hemföra den sårade till sitt 
palats. Genast en timme efter duellen, och under det du ännu satt i ditt 
fängelse, förklarade kirurgen, att Ruonville visserligen blivit illa 
skadad, och vid tillfället överfallits av en dödlik dåning, en sanslöshet 
(förlåt din vän Angely, att han ej vet det rätta medicinska namnet), 
vilken icke förr varit främmande för grevens konstitution. Men livet hade 
han dock icke ännu förlorat, och dess närvaro tillkännagav sig genom några 
verkliga, ehuru svaga symtomer. Utgången var emellertid första dagen högst 
osäker, och döden troligare, än dess motsats.

Vad skall du tänka om den rådiga, beundransvärda grevinnan? Under det jag 
en tid biträtt henne, har hon tillåtit mig kasta en tillräcklig blick in i 
hennes förfarande, den där dagen, för att kunna inse det hela därav. Hon 
hade beslutit din räddning, Constantin. Skulle greven verkligen avlida, så 
var ditt ögonblickliga avlägsnande från rättvisan och Paris alldeles 
nödvändigt; men även om man kunde hoppas Ruonvilles återställande, blev 
det dock lika angeläget för dig, att i tid försvinna, emedan det annars 
sedan vore för sent, i fall hoppet sloge felt. Och på det att du själv 
icke måtte neka eller lägga hinder i vägen för avresan, höll hon hemligt 
för dig, att greven ännu icke dött. Nu, Constantin, vill jag tillägga 
följande, för egen räkning, om vad jag tror, rörande grevinnan. Jag är 
övertygad, att hon ansåg en fred emellan dig och Ruonville omöjlig att med 
säkerhet vinna, så länge herrarne bägge kunde råkas, och Gabriele fanns. 
Grevinnan förmådde dig därföre till en så lång resa ifrån Ruonvilles 
vistelseort att han varken måtte träffa dig eller mademoiselle de Mimas; 
och på så lång tid, att han därunder kunde inkomma i en helt och hållet 
förändrad levnadsordning. När detta vunnits, vore tid för dig att återse 
Frankrike, utan fara för honom eller dig. Jag är visserligen säker på, att 
detta utgjorde grevinnans plan, vilken var ganska klok, även för den 
händelse att Ruonville bleve vid liv, vilket numera är utom all fråga--

"Han lever således visst och säkert!" utbrast Tristramy med en blick, som 
strålade av fröjd; men tillika omkring sig hade dagern av någonting 
besynnerligt dystert. "Han lever! Men måtte icke grevinnan bedraga sig på 
honom: måtte hon noga bevaka honom! annars kommer han, den dag vi icke 
vänta, hit över till Afrika, och--"

Gabriele visade tecken till en hastig darrning.

Montmorency, utan att fråga efter Tristramys ord, fortfor i brevet: 
Constantin! vill du dock veta den rätta hemligheten, så tror jag mig hava 
upptäckt en ännu djupare bevekelsegrund för grevinnans handlingssätt. Den 
minskar alldeles icke hennes förtjänst, och gör henne ej mindre till din 
välgörarinna; men den visar henne likväl vara, vad hon är, en kvinna: och 
detta har i mina ögon ökat hennes behag. Tro mig, Constantin! det var 
framför allt Gabriele hon ville avlägsna ifrån Paris: ja, från hela det 
land, där Ruonville vistas. Jag har anledning till den tanken, att hon 
älskat greve Ambrose, och att hon i hemlighet suckat över något i hans 
uppförande. Troligen hade hon förut ingenting anat om hans tycke för 
mademoiselle de Mimas, utan i henne blott betraktat ett medel för grevens 
politiska anläggningar. Men ifrån det ögonblick, hon fick en skymt om hans 
mening, att i Bordeaux nedsätta sig med henne vid sin sida, såsom 
grevinna, förmodar jag, att en känsla av nytt slag genomträngde den 
olyckliga grevinnans hjärta, ehuru den på intet sätt betog henne vänskapen 
för mademoiselle Gabriele. Hon önskade henne blott i Afrika, och hon har 
fullkomligen vunnit denna sin goda vilja. Såsom, sedan du flytt, pro forma 
något slags befallning, för den undanviknes återinhämtande, väl borde 
utgå, åtminstone till några gränsstäder, i fall du visade dig där; och 
Toulon, såsom den rätta och vanliga överfartsorten till Algier, väl 
formellt skulle tagas ibland dessa: så lät hon er, för så mycket större 
säkerhet, resa över Marseille, varigenom ni lika hastigt kunde försvinna 
ur Frankrike, ehuru sedan kanske nödgas göra en omväg på Medelhavet, ifall 
intet Marseillerfartyg kunde fas, som icke anlöpte Italien först. Du 
spårar häruti ett nytt drag av grevinnans omtanke för er gemensamma lycka!

Men jag kommer nu till det botemedel, som för greve Ruonville blivit 
så avgörande. Ehuru du vid din sida, Constantin, har den man, som därom 
kan giva dig den bästa upplysning, har dock grevinnan försäkrat mig, att 
han förmodligen själv icke säger dig ett ord härom. Hör därföre.

Herr Abel utbrast överljutt: "förlåt mig, monsieur le baron! Jag vet, att 
jag gjort någonting, som utsätter er för en ganska stor fara, i fall, som 
är troligt, greven icke kan avhållas ifrån att störta hit över till Afrika 
efter er. Men ack, förlåt mig! Jag har icke kunnat handla på ett annat 
sätt. Betänk, att Ruonville var min släkti--min landsman: om jag så vågar 
säga, monsieur le baron! Och jag kunde icke se honom ligga."

Montmorency var så betagen i att läsa, att han icke märkte de stora, 
bönfallande ögon, Tristramy kastade på honom, fulla av rädsla och av 
anhållan om ursäkt för vad han hade begått.

Brevet fortfor. Du bör veta, Constantin, att vad som berättas i Normandie, 
såsom brukligt hos våra förfäder, detsamma eller något dylikt gives också 
i södra Frankrike, i Gascogne och Bearn. Har du hört talas om oignoz? 
Förmodligen aldrig. Det är en urgammal medicinsk komposition; en 
sydgallisk, ganska kraftfull salva eller balsam, brukad fördomdags i krig, 
där kvinnor i trossens följe buro den omkring och använde den på de 
sårade. Den består alldeles icke i trolldom, men är gjord av något djurs 
märg, jag vet icke vilket, och uppblandad med safter ur vissa slags örter. 
Den måste även ingnidas med en egen skicklighet och på sitt givna sätt, 
för att verka. Det händer ofta, att den egentliga, högre medicinen icke 
efterfrågar att känna sådana enkla botemedel, bevarade hos folket, och 
stundom blott hos några vissa personer, som hos sig behålla hemligheten 
likt ett arv. Kort sagt: herr Tristramy besatt denna okända balsam, den 
enda dyrbarhet han hade kvar ifrån sitt Gascogne, och på vilken han ruvade 
såsom ett kärt fosterlandsminne. Han kände också den egna kons ten av dess 
användande. När han, den där dagen hemma hos grevinnan Tirlemont, såg 
kirurgen vid greve Ruonvilles säng betänkligt skaka sitt huvud, och, efter 
att med sonden hava undersökt sårets botten, skakade huvudet ännu värre; 
gick herr Tristramy in till sig och hämtade sin väl förvarade 
tutanegodosa. Han sade likväl intet ord och uppvred icke heller locket, 
förrän kirurgen gått bort ifrån greven, förklarande sin förmåga här icke 
fullständig. Grevinnan själv var närvarande och berättade mig efteråt hela 
anekdoten. Herr Tristramy hade avhållit sig ifrån att visa sig vid grevens 
säng, allt ifrån det denne återvann sin sans; emedan--efter vad grevinnan 
lät mig förstå--något fordom lär hava varit dem emellan, som skulle kunnat 
uppröra den sjuke och hindra hans lugn, hans tillfrisknande, om han 
fått se herr Tristramy bredvid sig. Nu trädde denne in och fällde på eget 
bevåg gardinerna, för att göra det skumt i rummet; lade, liksom av en 
händelse, en fin huva av flor över den sjukes ansikte, så att han ej kunde 
urskilja personen vid sängen; och upptog sin bearnesiska balsam. Genom 
det narkotiskt dövande i botemedlets tillsatser kände Ambrose sig under 
behandlingen så betagen av inre fridfull glädje, att--sade grevinnan--han 
flera gånger i halva stavelser yttrade sig, huru han erhållit en läkare 
ifrån Guds eget rike, och att han måste hava vid sin sida en sin bäste 
vän, en ängel av mildhet, ömhet och godhet--

"Vilka småsaker att tala om i ett brev! " avbröt herr Abel buttert.

Redan första dagen, fortfor Constantin att läsa, var verkan av lä kemedlet 
ganska bestämd; men sedan ni avrest, i synnerhet på tredje eller f ärde 
dygnet därefter, visade sig kraften av den redan ingnidna balsamen så 
stor, att greve Ruonville, oaktat tvungen att ännu ligga, dock förklarades 
vara utom all fara; och han gav sin doktor ett stort honorarium för det 
besök han gjort honom. Grevinnan ville icke upplysa honom om vilken varit 
den rätte läkaren, för att icke sätta hans ännu svaga system i en farlig 
skakning. Ibland växlarne medsänder grevinnan här en summa åt herr 
Tristramy, för att hålla honom skadeslös. Enskilt ber jag om min varma 
hälsning till denne ädle man, som ödet--

Nej, nej, Constantin, far icke om ett ord! viskade Gabriele, och blickade 
med vänliga ögon på den stackars släktingen, vilken såg allt mera besvärad 
ut, ju mera beröm han fick.

Herr Abel utbrast, under höjden av tvärhet: "Monsieur le baron! jag måste 
få en ganska klen tanke om herr Angelys förståndsbegrepp, i anseende till 
vad han i sitt brev yttrat om den bearnesiska kloka kvinnan Hadeline. Jag 
kan säga, att också jag av en händelse var i skogen, där hon talat de 
spådomsord, herr Angely troligen menar: och jag inhämtade vad hon sagt. 
Jag inhämtade det av en grev Ruonvilles jägare, som också var tillstädes. 
Monsieur le baron! en bearnesisk kvinna, och av detta slag, spår aldrig 
falskt. C'est ca."

Men förlåt mig, hennes spådom har ju lyckligtvis slagit felt?

"Ah, vilken okunnighet i historien. Ursäkta mig, ännu en gång ursäkta mig! 
Monsieur le baron, Hadelines ord skulle till punkt och pricka hava gått i 
fullbordan, därest icke oignoz kommit emellan. "

Nåväl? De gingo ju således icke i fullbordan?

"Jo visst: till grundsatsen. Och grundsatsen är allt, monsieur. Jag känner 
detta väl; ty jag är själv ifrån Gascogne. Grundsatsen är, att en 
spåkvinna från fransyska Navarra aldrig--aldrig, säger jag-- spår falskt; 
man har inga exempel därpå. Men hennes utsago kan 
motarbetas av den högre kraft, som ligger i 
oignoz. C'est ca. Detta är en säker tradition hos oss, monsieur le baron! 
Tillredandet av den kostbara drogen brukades redan i våra förfäders krig 
emot romarne i Aquitanien och Vasconien; men det är en sanning, att Jules 
Cesar talar icke därom, och ingen romare nämner ett ord om oignoz; ty vi, 
infödingar, visste att bevara vår hemlighet för oss. Det är grundsatsen, 
och har i tre tusen år varit grundsatsen i Bearn, att varje spådom, varje 
järtecken, gjort av en kvinna sådan som Hadeline, endast, blott och bart 
endast, kan motvägas av verkan ifrån oignoz, såvida man har en oignoz, 
tillverkad av märg och kryddor ifrån spanska Navarra. Ty spanska Navarra 
står i detta fall över fransyska Navarra. Det är grundsatsen, och den 
utgör i allting allt. Och den har icke blivit bruten; voilå. Den oignoz, 
jag äger och besitter, är av kryddor från spanska Navarra: utom att den 
alltså läker alla sår, såsom redan i förfädrens tid, har den även kunnat 
motväga varje järtecken, uttalat i fransyska Navarra; voilå tout. Härom är 
ingenting vidare att tala, monsieur le baron. Hadeline har icke tagit fel 
på ett endaste ord: till grundsatsen. Och skulle oignoz genom någonting 
göras overksam igen, så gå Hadelines ord i fullbordan, även till det yttre, 
till verkställigheten. C'est ca."

Gott och väl, min bästa Tristramy. Ni har räddat greve Ruonville från 
döden, och mig ifrån tyngden av ett svårt medvetande! Tala för övrigt allt 
vad ni behagar.

"Jag är nöjd, monsieur, blott grevinnan nu har förmåga nog, att hindra 
greve Ruonville ifrån att resa hit till Algier. Han glömmer aldrig madame 
de Mimas. Jag vet det; och jag förlåter honom. Jag vet det. Han kommer 
säkert hit, och då så! Måtte grevinnan hava skicklighet nog, att förmå 
honom resa till Morlanne. Han har där ett ganska skönt slott i Gascogne. 
Monsieur le baron! han besitter ett mycket vackert arvegods. Om han är 
klok, kan han leva där ganska väl, mycket väl, mycket bra. Jag vet vad jag 
skulle göra, om jag vore i hans ställe. Men vi kunna också hava glada 
dagar i Afrika, vi, allenast ingen sorg kommer."

Utan att lämna någon stor uppmärksamhet åt alla dessa ord, satt Gabriele 
tyst, likasom fattad av en mycket intagande utsikt åt ett nytt håll. Genom 
grevinnans och sedermera Constantins berättelser hade hon sig förut väl 
bekant den gamla händelsen emellan Ambrose och herr Tristramy. Oförmodat 
gjorde hon nu en liten nick och sade för sig själv: " ja, så är det. Nu 
vet jag varuti hämnd består! Jag hade redan anat något därom; men nu ser 
jag det klart. Det är så klart, som en älv av smält snö, smält is ifrån 
Atlas' huvud. Det skall ske. Vi skola göra det! Skulle ock min morbroders, 
skulle Abd-el-Kaders kraft där vara bruten, så att han icke kan 
förskaffa oss denna ort; så skola vi själva förmå det. Vid Blida skola vi 
hava det. Det faller mig så före: i sanning! Det blir en skön plats. " 
Efter dessa strödda tankar såg hon ånyo upp på sällskapet, blinkade ett 
par tag och log, föga olikt en flicka, som med nöje erfarit kläderna passa 
på sin lilla docka.

Constantin fortsatte läsningen av Angelys brev, som slöt med välönskningar 
för fransyska vapnen i Afrika, jämte uttryck av napoleonisk vördnad för 
den i så många fall misskända marskalken Valee. Man tillbringade en 
intagande afton, som vanligt, hos den älskvärda familjen d'Aste. Själva 
herr Abel var upprymd, men kastade då och då skygga blickar på dörren, 
likasom han fruktat få se den befarade mannen från Frankrike samma afton 
träda in.

44 FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.

Lejonjakten.

Skönheten av den årstid, som i Europa är vinter, består i Algeriet av vad 
vi skulle kalla en mildrad sommar: en genom svalkande regnskurar 
uppfriskad vår. Under de månader, som förgingo, gjorde Constantin sig 
bekant med landet runtomkring, besökte den stora slätten Metidjah och 
staden Blida, belägen i en av världens mest förtjusande, fruktbaraste 
trakter. Blida står på första, nedersta trappsteget upp till Atlas. Fred 
härskade för närvarande i dessa nejder, och Montmorency lät lägga grunden 
till en gravvård i lunden utanför Blida, invid vägen till Algier: på den 
plats, där chevalier de Mimas blivit mördad, och dit Gabriele nu ledsagade 
sin vän.

Under uppbyggandet av denna mausole förflöt tiden i krigiska 
sysselsättninear på strövtåg emot araberne: i nöjen, dem staden erbjöd: 
slutligen I vissa hemliga överläggningar.

Constantin Montmorency deltog med allt högre glädje i de militäriska 
rörelserna. I början hade han blott utbett sig ett ganska litet befäl. 
Marskalken Valee, till vilken han lämnat ett enskilt brev ifrån konungen, 
omfattade honom med en vänskap, som snart förvandlade sig till aktning och 
värme. Montmorency bevistade fältslag, emottog slutligen ett högre 
kommando, och såg sig dagligen i kretsen av hjärtliga, djärva vänner: 
personer, så skarpt konturerade till karaktären, att kanske ingen arme i 
världen erbjuder dylika. Fransoserna i Algier utgjorde ett folk av 
särdeles egen fysionomi. Vilka förhoppningar var och en ibland dem skapade 
sig om den uppväxande koloniens framtid, skulle bliva både för mycket och 
för svårt att omtala. Men alla ägde det utmärkande draget av en till 
överdåd gränsande oförskräckthet i krigets faror, jämte stort tålamod 
under nöd, sjukdomar, svält och de tusenfaldiga plågorna i öknen. Tågen 
till Constantineh och Bona hade givit rika prov på det afrikansktfransyska 
Iynnet, såväl som i gott som i ont. De "123 i Mazagran", som uthärdade och 
slutligen avslogo en belägring av flere tusende Abd-el-Kaders tappraste 
krigare, bevisade ett mannamod utan like. Men på flere befälhavares sida 
varsnades stundom felet av omoget beräknade planer: man erfor brist 
på kännedom om land och folk.

Ibland fransoserne tunnos ock ganska många främlingar, i synnerhet 
polackar. Till Algier--fordom slaveriets utmärktaste hem, i vars murar 
ännu de vassa järnkrokar suto kvar, på vilka härskarne brukat nedkasta 
fångar, för att låta dem, hängande så, uthärda döden i långsammaste 
grymhet--till Algier hade nu ifrån Paris, hela Frankrike och ganska många 
europeiska orter de strömmat, vilkes eldsjälar ofta nog saknade allt, utom 
begäret att strida för friheten

Icke alla besuto kunskaper och förstånd; men ingen var utan hjältens mod i 
olycka, som i lycka. Därav följde väl, att täta misstag skedde, såsom 
alltid där livet härskar framför allt; men ingenting .sjönk härigenom: 
högre ansträngningar ersatte förlusterna, och nya utvecklingar öppnade 
banor, som ingen anat. Döden gör aldrig något misstag; men vinner ändock 
ingenting till sluts. Karaktären hos ett släkte, som bär död och enslig 
klokhet uti sig, är att förgås, ehuru det på varje enskild punkt ser ut 
som det segrade. Livets barn, otta slagne, förgås dock aldrig: deras seger 
är den slutliga och stora.

De fleste officerarne hade funnit sig mer eller mindre bedragne i Algier; 
ty de hade icke nöjt sig med att hoppas: de hade hoppats på för mycket. 
Men Constantin de Montmorency intog alla genom den fridfullhet, som sken 
igenom hans väsende under alla de mest krigiska bedrifter. På hans panna 
tronade icke det där omättliga begäret efter mera och ännu mer. Den 
gallikanska ivern efter nytt och åter nytt spårades icke i hans tycke: han 
var normand. Man drogs i hans sällskap genom det besynnerliga behag, som 
alltid tavlan väcker, där man tycker sig se ett visst lugn i stormen, en 
tillfredsställelse, en vila oaktat rörelsernas livlighet. Han hade fred 
under kriget: däri låg det Varföre? Gabriele fanns; och fanns för honom. 
Han blev genom detta sitt lynne snart medelpunkten för alla de yngre 
fransmännen i Algier. Gabriele visade sig föga. Hos familjen d Aste, som 
emottog få besök, ägde hon en säker fristad. Hon ville icke lämna den, 
förrän gravvården vid Blida blivit uppbyggd. Hennes namn var dock allmänt 
känt inom kolonien; och genom någre enskilde, som utgjorde capitaine 
d'Astes närmaste umgänge, spridde sig talet om henne, likt sagan om den 
osynliga Emiracogua från Sahara. Berättelserna från Paris om vissa 
tilldragelser under hantverkarupploppet, av ryktet förstorade på vägen, 
måste ännu mer öka nyfikenheten; och man viskade till varann om att på 
koloniens område besitta ett väsende ifrån okända rymder, vilket en dag, 
likt feerna Morgane, Urgande, eller någon annan av forntidens under, 
skulle bringa frukten av den högsta välsignelse över den uppblommande, nya 
staten i Afrika. Constantin var lycklig nog redan, för att kunrla le åt 
alla dessa fantasirika talesätt. Han behövde 
ingen hyperbolik; han hade vad mera var än en fiktion. Då han tillbringade 
sin afton i det lilla sköna rummet hos fru d'Aste, där Gabriele de Mimas 
väntade honom och med eldig, jungfrulig nyfikenhet hörde på alla hans 
berättelser om företag och händelser, än bortåt Medea och Milliana, än åt 
Beni Manzur och Sctif, tryckte han henne, vid hälsningen eller avskedet, i 
sina armar med den känslan: "ljuva himmel att se en människa! ingen 
Morgane skulle göra mig säll. " Han erfor sanningen i den tanken, att 
tillvaron av verklig, evig kärlek mest av allt utöver vantro, likasom 
otro: dödar vidskepelse och allegorism. Den fördrar, näst Gud, slutligen 
ingenting annat än ren, enkel sans; och helst en eteriskt högstämd sans. 
Ty den är för stor, att finna behag i de narraktiga fabelpåhitten; och 
för lycklig, att betlöva dem till stöd åt sig. När Gabriele vid 
Constantins sida satt och roade sig med att under samtalet rita de 
skämtsammaste, mest fantastiska figurer, streck och krokar, små trän, 
sjöar och hus; brukade harl, till svar härå, på sin papperslapp göra 
utkast, som angingo hans trupp: räkningar och teckningar, mången gång i 
så ringa former, som siffrors. Men en lock ifrån Gabrieles huvud, som ej 
sällan tog sig friheten att skymta fram på hans skrivning, hjälpte 
alltsammans och lade en ohärmlig poesi över det hela. Stundom var också 
herr Abel Tristramy närvarande. Han frågade mest efter- tidningarne och 
posten; oaktat han tycktes vara rädd för varje brev. han såg ankomma. Han 
tillät sig emellanåt att till och med vara vad man skulle kunna kalla 
litet knarrig. Men oaktat alla tillsatserna i denna herres väsende, hade 
Gabriele den besynnerligheten att trivas mycket väl i hans sällskap; och 
Constantin älskade honom för hennes skull .

Jakt utgör ett av arabernas förnämsta nöjen, i synnerhet fågeljakt och 
lejonjakt; och flere av de yngre transoserne i Algier hade blivit smittade 
med tycke därför. När tillfälliga vapenvilor och småfreder gjorde det 
möjligt, iakttogo de nästan alltid att uppfriska sig med jakt. Vid 
händelser- av så oemotståndligt slag visade sig också Gabriele ute, vid 
baron Montmorencys sida; det kunde hon icke hjälpa. Hon bar då en 
riddräkt, fullkomligt lik den parisiska fransyskans; men hon satt i sadeln 
pa en gång så stolt och ledigt, och uppförde sig vid hästmanen så 
hemmastatt, och var och en var färdig att taga henne för Gud vet vad.

Den arabiska fågeljakten i denna del av Nordafrika har flera egenheter. 
Man betjänar sig ej av hundar för att uppdriva villebrådet. Man spänner 
ett stycke linne, högt som en karl, över käppar, och bestryker tyget med 
granna färger: man målar därpå figurer av djur, schakaler, hyenor, och i 
synnerhet leoparder. Där ögonen skola sitta, klipper man ett hål i 
lärftet. Nu går jägaren framåt, fåglarne till mötes, med detta slags mask 
framför sig; och han ser vägen genom de utklippta ögonhålen. Fåglarne 
finna sig sa förtrollade av den sköna ridå de oförmodat skåda i skogen, 
att de talrika hopar liksom bländade stanna framför målningen, och ana 
ingen skytt bakom den. Jägaren närmar sig på detta sätt sitt rov så mycket 
som möjligt, ställer slutligen linneskärmen ifrån sig på jorden, sticker 
sin bössa in i det ena av ögonhålen, och nedlägger hela högen av sina 
bevingade åskådare med ett enda skott. På detta matnyttiga nöje äro de 
franska soldaterne otroligt begivne; de hava lärt sig jaktsättet av de 
arabstammar, som redan talrikt utgöra fransmännens bundsförvanter. Men de 
fransyske officerarne finna denna jakt småaktig för egen del, lämnande 
den åt soldatesken, som på detta sätt förtjänar sig mången frank för 
skjutet villebråd. Vad den muntra soldaten icke säljer, later han sin 
mauriska värdinna i Algier koka eller steka åt sig, och han äter fågel i 
vänners sällskap, så att tankarne uppfriskade och bevingade flyga kring 
all världens ring.

Officeraren vill med sin hand nedlägga lejon. En morgon, tidig och skön, 
beredde sig ett antal av det yngre befälet att gå på lejonjakt; och 
Montmorency var en ibland de förnämste i sällskapet. Men mycket folk 
erfordras vid dylika företag, och araberne hava den vanan, att alla män i 
en hel stam gå tillsammans, när ett lejon skall jagas. Fransoserne satte 
sig för denna dags nöje i gemenskap med kabylstammen Schilluk. Man red ut 
ifrån Algier, samlade sig jämte infödingarne på andra sidan om slätten 
Metidjah, och de österländskt klädda fotgängarne, beväpnade med långa, 
vassa pikar, talrikt blandade med hästar och ryttare i europeisk kostym, 
gav åt uppträdet en högst målande anstrykning. Gabriele, ifrån sin 
springare, sag med varmt tycke ned på desse, som hon till hälften räknade 
för sina landsmän och blodsförvanter. Araberne visste icke, att de hade 
själva Abd-el-Kaders systerdotter mitt ibland sig. Men den ridderliga 
kärlek, som även den lägste av detta folk hyser till sköna, stolta 
kvinnor, och som endast delas av kärleken till de förträMiga hästarne, kom 
honom att hembära denna dam sin djupa vördnad, vilken än hon var. Ovisst 
är också, om icke en och annan, i tysthet och utan att med minsta åtbörd 
yttra sig, igenkände Abd-el-Kaders frände. Emiren underhöll ett vitt 
utsträckt kunskaparsystem, ej blott ibland de ännu frie arabstammarne, 
utan ännu mer och hemligare hos dem, som underlagt sig fransmännen. Han 
sträckte därigenom sina armar ända in i Tittery och Constantineh till 
Schelif, Schersel och Setif; och flere under sista året timade 
tilldragelser visade, att han genom dessa medel förmådde sätta uppror och 
anfall i gång på ställen inom det er känt franska området, där man 
minst väntat hans uppenbarelse. Även då icke så farliga företeelser 
följde, hände ej sällan, att han själv under förklädnad, på äkta 
orientaliskt vis, kunde framställa sig i egen person, när man alls icke 
förmodade honom; och likaledes försvinna. Han blev härigenom för 
fransoserne nästan samma slags underbara fiende, som ett spöke; emedan han 
ofta syntes tillhöra det outgrundliga. I synnerhet efter det olyckliga 
fredsfördraget i Tafna, avslutat under general Bugeaud, hade Abd-el-Kader 
blivit européerna fruktansvärd genom en mängd rättigheter, bland annat 
den, att få köpa franska gevär, som i fördraget tillerkändes honom; och 
varav följderna särdeles visade sig i anfallen på Mostaganem och Mazagran. 
Och ej mindre verksam framstod emiren genom sina skickliga och trogna 
underbefälhavare, sådane som Buhamedi och Tehamy.

Jaktsällskapet hade redan anlänt till lejonets hemtrakt. Den långa 
inneslutningslinjen eller kedjan av manskap var redan bildad. Den 
utsträckte sig till en början flera mil i vidd; men så fort man var säker 
om, att hava lejonet inom sitt omfång, drog man linjen småningom 
tillsammans. Jakten hade tycke av vad vi benämna skallgång. Men de 
handlande personerna här ägde, både i dräkter och sätt att gå till väga, 
flera olikheter emot hos oss.

De arabiska fotgängarne med sina pikar öppnade jakten. De genomströvade 
med sina hundar alla snår för att uppjaga djuret och tvinga det stiga ut i 
dagern. En stor mängd schakaler, hyenor och andra vilddjur komma alltid 
vid dessa hetsningar i rörelse tillika, de utgöra likasom lejonets 
förtrupper, och bliva för jägarne ett älskat byte på köpet.

Under hela denna inledning höllo sig ryttarne och jaktens egentliga 
anförare på något avstånd, för att invänta det ögonblick, då det uppdrivna 
lejonet skulle visa sig.

Vid Constantins sida befann sig, utom Gabriele på den sköna isabellgrå 
jakthingsten, en ung polack, Sagrewsky, vilken ett år bevistat fransyska 
fälttåget i Algier, och genom sitt eldiga lynne mest av alla instämde med 
Montmorency. Åsikter och tycken bildade dem emellan flere 
föreningsbryggor, och även på jakten i dag redo de tillsammans. Under det 
man satt i skogen och bidade på bergets konung, samtalade man om det 
angenämaste man visste; och ryttarnes förtrolighet syntes delad av själva 
deras hästar, vilka vänskapsfullt städse förde sina stolta nosar och 
halsar upp och ned i varandres grannskap, vädrande och tyst samspråkande 
genom åtbördor på detta sätt. De glänsande remtygen och vackra beslagen på 
Sagrewskys svarta och Montmorencys kastanjebruna "palefroi" -- såsom de 
bägge ynglingarne älskade att chevalereskt kalla sina springare -- gåvo 
emellan solstrålarne i skogen och skuggorna från träden en utmärkt 
skön tavla. Man hörde icke ännu det rytande, varpå man så kärt väntade. 
"Lejonet dröjer," viskade Gabriele; "men det kommer nog: jag känner dess 
list och dess vanor."

Det talämne, som livligast slogs an emellan Montmorency och Sagrewsky, var 
det för fransmannen och polacken lika gemensamma hatet emot Ryssland och 
dess stigande makt. Sagrewsky hördes hem

född från Krakau; det intagande i hans umgänge bestod utmärkt i förmågan 
att berätta krigshändelser, anekdoter från bataljfält, hjältemodiga 
idrotter. Under det man satt på sina hästar i vildmarken, och polacken 
talade om sitt kära fosterland, dess möjliga befrielse ifrån ryskt ok och 
den beklagansvärda utgången av Napoleons försök härtill, kom han bland 
annat att nämna, huru för snart halvtannat arhundrade tillbaka ett dylikt, 
lika hjältemodigt och till utgången lika olyckligt fälttåg till Polens 
befrielse skett av en annan makt. På Montmorencys fråga: vilken? började 
polacken utveckla sig om ett okänt land i norden, vilket till själva 
Frankrike och till Polen i arhundraden stått i så nära, inre och rent 
folkiskt samband, att man kunde säga, det dessa tre tillsammans utgjort 
själva "triangelpunkterna" i hela den europeiska striden för 
civilisationen och friheten. "Polen, den sydöstra triangelpunkten, har 
dukat under nu," vidtog Sagrevvsky med en suck, "men det skall uppstå en 
gång! Om ej annorlunda, dock så, att det polska elementet, själv 
införlivat med det ryska, skall uppliva humaniteten i detta omätliga 
välde, vilket nu bildar trälars land, men skall bliva frie och ädle mäns 
en dag; och då! da torde det visa sig, att även Polen har levat, fast det 
ansågs dött. Frankrike, civilisationens sydvästra triangelpunkt, skall se 
därpå och glädjas, och räcka sin mäktiga hand åt sin vän. Och då skall 
tillika den nordliga civilisationspunkten, Sverige--"

Ha! det är således om Sverige du talar! utbrast Montmorency. Så vet, 
Sagrewsky, att jag själv genom mina förfäder räknar mig från detta sköna, 
högnordiska, oss alla så obekanta, hemlighetsfulla land. Jag är normand! 
Vet, att jag är icke egentligen fransos.

Vid detta oväntade ord kastade polacken sina blickar på Constantin med en 
själ, som knappt kan beskrivas; och, hade de bägge icke sutit till häst, 
så skulle de säkert omfamnats. "Är du normand, är du svensk," ropade 
Sagrewsky, "så skall jag berätta dig en anekdot om en av dina egna 
hjältekonungar, vilken jag kan säga på sin tid gjorde sig olycklig för 
Polens skull, likasom i vår Napoleon, då också han, utgående ifrån Polen, 
ville intränga på Moskvas jord, för att krossa och upplösa dess välde. Jag 
är ifrån Krakau, Montmorency! och jag har som barn hört berättas den 
djärvaste idrott, utförd vid denna stads själva portar--"

Plötsligt, just som kung Karl XII skulle firas av dessa ynglingar i 
Afrika, klang himmelshögt ljudet av ett förfarligt rytande genom luften; 
och man förstod, att lejonet var ute.

Allt samtal avbröts, men man lovade varann med en djärv nick, att det 
skulle åter upptagas. Ryttarskaran drog sig trängre tillsammans, och, med 
vapnen i ordning, red man åt rytandets håll.

Man kom ned åt en dalränna. Constantin sag ett stort lejon, under högt 
raseri rystande sin mörkgula man, störta fråmat, nästan som sprang det 
blott på bakbenen. Folk av alla stammar sags talrikt samlat i dalen. 
Djuret tycktes skygga litet för européerne, vilkas klädedräkter det 
förmodligen ej skådat förr, och därföre ansag av tvetydig och farlig 
karaktär. Men arabernes halker och burnuser kände det ganska väl. Det flög 
in på deras led.

Constantin avlossade sin jaktkarbin och sårade lejonet i huvudet. Dess 
vrede steg härigenom i lågor, som togo sig luft genom ögonen, vilka 
verkligen sprutade. Likväl ville djuret icke övergiva den arab, som det 
redan gjort anfall pa. Det hör till dess nästan alltid återkommande 
taktik, eller behag, att förr låta hacka sönder sig, än lämna ett redan 
angripet rov, för att hoppa bort på ett annat.

I Montmorencys sällskap störtade sig Sagrewsky och så många av de övrige, 
som trängseln tillät, på det förgrymmade lejonet. Genom väl siktade skott 
utsköt Constantin dess ögon, och dess ben genomborrades av schillukernes 
långa, vassa pikar. Under fanatiskt vrålande tumlade det om på marken, men 
teg slutligen, och tycktes dött.

"Gå icke bort ännu! det är icke dött, det vill bedraga oss: jag känner 
dess list och dess vanor," sade Gabriele till Constantin. Lejonet, liksom 
om det med sin fina hörsel upptäckt och förstått en känd afrikansk röst, 
for upp ånyo. Det var blint: dess bägge ögonhål blödde efter skotten. Men 
det gick efter gehöret, och dess väldiga ram slog Gabrieles häst till 
jorden. Flickan sprang flyende in i en del av dalrännan, som var trång, 
likt en kjusa, och framtill, i form av en port, stängd till hälften genom 
en överhängande klippa. Om lejonet haft sina ögon i behåll, så hade denna 
stund varit Gabrieles sista. Sagrewsky störtade efter; och just som 
lejonet inne i hålan skulle sluta Gabriele i sin ruggiga, stora famn, för 
helt annat än kärlek, erhöll det i stället Sagrewsky emellan sina ramar 
Den unge polacken kom på detta sätt verkligen att bliva den täcka 
fransyskans räddare; men hans eget liv, invid skogskonungens oblidkeliga 
hjärta, sågs dock med detsamma uppoffrat. Det fasansfulla i uppträdet 
ökades därigenom, att tvenne leoparder, troligen klyftans egentliga 
innebyggare, hoppade fram med vreda anleten och grinande käftar. De 
ställde sig i själva porten, såsom lejonets vakthavande och färdige 
att slita i stycken vem som vågade nalkas för att borttaga det innanför 
fångade rovet, flickan och ynglingen. I detta gruvliga ögonblick ilade 
Montmorency fram. Varje sekund innebar en död. Han ryckte spjutet ifrån en 
kabyl, och stormademed livsfara in i klyftans öppning emellan leoparderna. 
Genom rörelsernas häftighet neddrogs med detsamma den lösa delen av 
klippan, som hängde över, så att porten tillslöts efter Constantin, oaktat 
dager ännu flöt in genom rämnorna. Han stod ensam i hålan nu, med 
vilddjuren och de bägge förlorade. Utan att besinna något annat än den 
emellan lejonets klor inneslutne Sagrewsky, rände Constantin sin starka 
pik i djurets bringa, och gjorde det med sådan häftighet och kraft, att 
lejonet släppte sitt rov och föll till jorden. Spjutet satt fast: 
Constantin kunde ej vidare begagna det. Han drog då sin sabel och högg de 
brungråa tassarne av leoparderna, som förmätet utsträckte dem till anfall 
på Gabriele. Folket, utanföre, hade emellertid med en ansträngning, som 
gränsade till ursinne, vältrat undan det nedrasade klippstycket. 
Montmorency utgick lyckligen med Gabriele vid armen. Sagrewsky följde, och 
han utbrast med en fröjd, smittad av tillfällets egen höga vildhet: 
"Constantin! när du ensam störtade in i denna fiendehåla och klyftans port 
slöts bakom dig, då gjorde du detsamma som Karl XII en gång vid Krakau: 
jag behöver icke vidare omtala för dig hans idrott." Montmorency hörde 
likväl icke stort på detta varma ynglingainfall. Hans ögon rullade hemskt, 
mordiskt över scenen. Men han fann, att lejonet icke mer visade några 
tecken till liv. Segren var avgjord.

Ett högt jaktjubel uppsteg från araberne, gav genljud emellan Atlasbergen 
och steg till Afrikas himmel. Fransoserne fortforo länge, att under 
stojande munterhet förfölja smärre skogsdjur, vilka med överdådiga 
krumsprång upplivade skönheten i Atlasdalarne, innan de i dödens armar 
betalade skatt åt den oblidkeliga överherren, människan. Schakaler och 
hyenor, som helst hade tänkt uppäta varann, lågo nu broderligt och 
systerligt utsträckta tillsammans vid varandras sida på den stora 
gemensamma syskonsängen, jorden.

Gabriele ägnade sin förnämsta uppmärksamhet åt den först så illa sårade 
araben. Man förde honom in till Algier. Mången fransk officer sags även 
mer eller mindre skadad. Man gjorde hastiga, provisoriska förbindningar. 
Under skämt och glädje red man hastigt tillbaka till residenset i 
kolonien.

"Han har lidit för det lejons skull, som utgjorde vår dags nöje, och han 
är av vårt folk!" sade Gabriele. Hon deltog själv i skötseln av den sårade 
afrikanen; och att herr Abel Tristramy kom tillstädes med sin tutanegodosa 
och sin oignoz, behöver visst icke anmärkas i en så 
minsta åtbörd yttra sig, igenkände 
Abd-el-Kaders frände. Emiren underhöll ett vitt utsträckt 
kunskaparsystem, ej blott ibland de ännu frie arabstammarne, utan ännu 
mer och hemligare hos dem, som underlagt sig fransmännen. Han sträckte 
därigenom sina armar ända in i Tittery och Constantineh till Schelif, 
Schersel och Setif; och flere under sista året timade tilldragelser 
visade, att han genom dessa medel förmådde sätta uppror och anfall i gång 
på ställen inom det er

dan historia, som denna.

Snart botad, uppsteg den okände Buhamedi från sitt läger. Constantin och 
Tristramy förstodo av krökningarne i hans bugningar och ljuden i hans 
arabiska ej något annat, än att han tackade dem. Detta var visst också 
saken. Men att Gabriele besvarade honom med några i Constantins öron lika 
undransvärda, som vackra, ehuru alldeles obegripliga stavelser, måste även 
anses förlåtligt. Hon kunde väl icke låta en landsman resa så alldeles 
utan?

Araben lämnade Algier med en stolt blick. Herr Abel tillskruvade sin dosa 
och insatte henne i sin behöriga låda. Constantin överlämnade sig ånyo åt 
de uppfriskande sällskapen bland armens officerare. Herr Tristramy kastade 
som oftast sina ögon åt hamnen.

45 FYRTIOFEMTE KAPITLET.

Vid graven i Blidas skog.

"Gravvården över din far är färdig," sade Montmorency, då han en dag, 
längre fram, ifrån familjen d'Astes allmänna samtalsrum trädde in i den 
lilla egna kammare, som utgjorde Gabrieles. Han tilllade: "din fars i 
Algier jordade kvarlevor skola vi nu föra ut till det åt minne och kärlek 
helgade rum, där han i lunden utanfor Blida fann döden en gång. Vad 
fordrar hans ande ännu, Gabriele? Du har sagt mig, den där underbara 
aftonstunden i Paris hos grevinnan Amenaide, att din far låge missnöjd i 
sin grav. Vad har du menat? Var det, emedan du redan då visste att Ambrose 
ännu levde, att din faders mördare andades, och att dina dagars upphovsman 
krävde en vedergällning för sin död, som aldrig blivit utförd?"

Constantin, nej! svarade hon, och tog hastigt hans hand. Jag kände icke 
då, att Ambrose fortfor att leva och vara fruktansvärd för oss än i dag. 
Jag har talat om ett slags hämnd, Constantin Armand! Min mening var, att 
säga dig vad min faders ande fordrade för sin vila i det eviga hemmet.

"Jag har förstått dig. Först skulle gravhuset byggas över platsen, där han 
stupade. Det har skett. Sedan borde även något annat göras: dig finge jag 
icke förr kalla min! Nåväl, jag är beredd: beskriv huru du önskar, att den 
slutliga hämnden skall bliva. Antyd din vilja, och jag flyger över till 
Frankrikes jord, att uppsöka denna Ambrose. Eller --kommer han själv hit 
en dag, såsom Tristramy stundligen tror

Gabriele såg framåt. Tyst, o Constantin! vågar jag säga till dig: och 
tyst! säger jag till ditt svärd. Detta svärd, har det icke redan en gång 
stungit sin udd i det bröst, som det skulle? Välan. Men en Gud, högt ovan 
livets moln, ville icke, att du bar en förrädares död på din själ. När 
blod bör gjutas, Constantin! då måste det endast vara ett ädelt blod, som 
far flyta för en ädel hand. Men en nedrig och låg hand fordras för att 
öppna källorna åt nedrigt och lagt blod, att det måtte strömma ut. Detta 
hörde jag i min dröm, när jag låg sjuk hos grevinnan, den där natten: och 
jag blev därefter en annan, än förut.
Du skall icke mera tänka på Ambrose, och min faders ande tänker icke 
heller på honom nu. Vi skola minnas människorna, som be

höva hjälp under molnen.

Betagen av det sken, som vid dessa ord sakta, men himmelskt bredde sig 
omkring flickans ögon, nalkades han henne; och han tyckte, att hon bar en 
outtalad önskan om att draga honom själv till sig. Han följde henne till 
den lilla kammarens innersta vinkel; och han nedsatte sig där på 
hörnsoffan vid hennes sida. Han skulle hava velat sluta henne i sina 
armar, och likväl--

Hon blickade oförmodat upp med dessa svarta ögon, som mognat i Ammers 
dalar under Atlas. Hon höjde betydelsefullt ett finger, likasom till en 
fråga, och sade: "vet du vad som är bruket hos oss beduiner, öknens barn, 
i våra hymas och duarer? Vet du vad Tahr är?"

Han teg.

Hon fortfor: "det är blod emellan oss, säger man i Afrika, då mannen i en 
stam stupat för en annan mans hand; och den förres släkt hämnas på den 
andre då. Det skall ske hos oss: det måste ske. Det är blodshämnden . Den 
heter Tahr. "

Montmorency sade likväl ännu ingenting.

"Constantin! blodshämnden tillhör araberne: kabyler, maurer och beduiner: 
de äro min moders folk. Men min faders ande har den där natten talat till 
mig om annat: om något annat, än beduinseden. Jag följer nu hans ord, och 
jag lyder--Montmorency!--jag lyder glad. "

Vid dessa ord strök hon hastigt med de små fingrarne på sofföverdraget, 
såsom då man sopar bort något ned på golvet; och hon sade, med ett 
blixtrande ögonkast på Montmorency: "bort ifrån jorden med Tahr! Tahr 
skall icke mera vara "

Därpå så milt och leende, som den finaste fransyska mun kan göra sig, 
tillade hon: "och det är visst? Monumentet över chevalier de Mimas är 
färdigt? Det är en skön byggnad?"

Du skall se den, Gabriele!

"Och den står icke blott som en mausolee över den döde, utan bredvid är 
även byggt ett hus, däri de levande kunna ingå och hälsa varann med frid? 
Det är byggt såsom ett hem för kärlek och vänskap med Gud? Och fiender 
kunna omfamnas mellan kolonnerna i lunden? "

Jag har låtit bygga allt såsom du begärt.

"Hör ett ord, Constantin Armand! Riddar Mimansos gravvård skall bliva en 
asyl."

Vad--

"Du vet mera än jag," sade hon, i det hon skådade åt sidan nästan 
smekande; "men i ett enda vet jag mera än du. Förlåt vad jag talar. 
" Jag börjar tro, att jag förstår dig! utbrast han med ton av en hög 
känsla. Jag är icke född i detta land, men vet likväl, huru stammarne bo 
och orterna ligga belägne. Blida står vid själva uppgången till Atlas; i 
söder och sydväst möta Medea och Miliana, och längre bort Maskara och 
Tlemecen; så kommer Marockos jord, och det är slut. Men i norr och nordost 
om Blida stå Bufarik och Algier, och längre åt öster Constantineh bortom 
Setif, på det höga berg, där Rommel skummar forsande över tvära branter. 
Har jag orätt? Har jag icke lärt mig känna ditt land, Gabriele? Blida 
vilar såsom en punkt emellan de andra: Blida är en dörr uppåt och en 
utgång nedåt. Här kunna fiender mötas och fred kan bliva i Algerinska 
landet.

Flickan tog under samtalet en av hans lockar och såg därpå med nöje.

Men han lät icke avbryta sig, utan fortfor. En större tanke vet jag ej, än 
att emellan dessa bägge folk, fransmän och araber, som i ändlösa fejder nu 
sönderslita varann, helga en ort till hög och orubblig fred: till en asyl 
alltså, icke för brottslingar, men för fiender, som önska stridens slut: 
till en plats, oantastlig från bägge sidorna. Och en bättre ort för en 
sådan stiftelse vet jag ej, än riddar Mimansos grav: hans, som levde här 
för att vara en medlare, och dog då han reste i detta värv.

"O, du har träffat min tanke, vad jag är glad! På detta sätt vill min 
fallne fader bliva hämnad. Kunde det ske, Constantin? Tror du, att det kan 
göras?"

En sådan asyl, svarade han betänkligt, kan icke vara, utan att hallas i 
aktning av de stridande på bägge sidorna. Och därtill fordras icke 
allenast, att marskalk Valee å fransmännens vägnar giver sitt högtidliga 
bifall, att ingen av vårt folk höjer sin arm emot någon, som tagit sin 
tillflykt till nejden omkring gravvården: detta tror jag mig om, att kunna 
utverka hos marskalken. Men också behöves, vad svårare är, att 
arabsultanen själv, att Abd-el-Kader--

" För honom svarar jag! " utbrast Gabriele . " Han vet redan--"

Men hon avbröt sin mening. "Constantin!" tillade hon i stället med 
forändrad, svärmisk röst, "en omkrets kring huset i den vackra skogen, 
liten i början, kan bliva nog för de förste, som söka frid. Men denna 
krets kan vidgas. Den kan bliva stor. Den kan slutligen utsträcka sig ända 
ifrån Tlemecen, i väster, till Constantineh i öster. Och då! då är 
Algeriet ett skönt land! Och nu--nu--"

Nu är denna hand min! ropade Montmorency, sprang upp, fattade den lilla 
arm, Gabriele liksom profetiskt uppsträckte i höjden, och slöt sin brud i 
sina armar.
Vem ville icke också älska en så högsint och storartad mening? När 
en gång människorna av främmande stammar, icke blott araber och fransoser, 
men av alla andra folk, skola le åt en liten okunnig, entusiastisk, bland 
politiska samtal uppfödd flickas tankar och livliga infall, snart görande 
om intet vad en så späd ande i en stund av kärlek för sin bästa vän yttrat 
och utkastat; då skall likväl en frukt återstå av allt detta. En varm 
yngling, en Montmorency, glömde aldrig sin Gabriele: just för detta. Och 
ett osynligt finger, som brukade göra anteckningar i livets bok, uppskrev 
härom en halv rad.

Bröllopsdagen utsattes.

Hela samlingen av det befäl inom franska armen, som fanns närvarande i 
Algier, och vilket nu gjort bekantskap med Montmorency, avvaktade hans 
bröllopsdag likt en fest. Själva marskalken Valee, så sluten och till 
Iynnet bister han ofta förekom, hade förklarat sig vid tillfället vilja 
vara närvarande, därest icke förnyade händelser i Schersel tvungo honom 
till personlig frånvaro åt detta håll, eller expeditionen till Miliana 
höll honom längre borta, än han hoppades. En av de ädlaste fransyska 
präster, en man, som utgjorde ett undantag från ganska månge av sitt 
stånd, som rest över till kolonien av oskrymtat nit för det rent heliga 
och mänskliga, och ända sedan general Damremonts tid offrat sina andliga 
mödor till algerinernes tjänst, skulle förrätta vigseln; och denna 
bestämdes att ske i själva det invid Mimansoska vården uppbyggda 
marmorkapellet i Blidas skog.

Montmorencys tanke om planen för en fredsstiftelse i nejden av Blida hade 
fallit marskalken mycket i smaken. Denna stad var redan till hälften 
koloniserad av européer. Den låg i en trakt, som just var gränsen emellan 
det vilda och det bildade. Staden skulle således upphöjas till en ännu 
högre betydenhet genom att skapas till asyl.

Den utsatta dagen var slutligen inne. Sällskapet skulle avresa ifrån 
Algier så tidigt, att man kunde inträffa i Blida och fullända 
högtidligheten på den stund, då solen med största behag nedblickar över 
landen, och en svalka gjuter sig över azuren. Vällukt breder sig kring 
jorden då.

Montmorency och Gabriele voro redan festligt klädda. Madame d'Aste, hennes 
följeslagarinna, vän och--om man vill--mor vid det stora tillfället, lät 
säga, att hon om en halvtimme skulle visa sig. Vagnen anbefalldes till 
denna tid för de bägge damerna. Constantin satt under tiden hos Gabriele i 
hennes lilla kammare.

Herr Abel Tristramy, med anden knappt mera kvar i bröstet, störtade in 
till sina vänner. Han kom ifrån hamnen, dit ett fransyskt skepp om 
natten anlänt, och det hade medfört post ifrån Paris. Trist ramy bar i sin 
hand ett brev. Angely hade på länge icke skrivit. Detta brev syntes likväl 
på stilen och lacket vara ifrån honom. "Monsieur le baron, öppna! " sade 
herr Abel skälvande. "Öppna och läs, innan vi begiva oss åstad till denna 
stora akt, vilken jag för hela mitt livs skull ej ville se 
avbruten--upphäven--förstörd genom någon-- genom något mellankommande, 
menar jag--och detta brev skall säkert säga oss, om mina farhågor äro 
grundade eller ej. Vi hava emot oss en fiende, på en gång listig, grym och 
förskräcklig. Vem vet, om icke Ambrose i hemlighet kommit över till 
Afrika? ty nu måste han väl så hava tillfrisknat, att detta för honom ej 
varit omöjligt. Vem vet, om han icke kanske redan för länge sedan är på 
denna kust? om han icke känner vad som är ämnat att ske i dag? om han icke 
berett någonting emot oss--ligger i försåt--kommer över oss, monsieur le 
baron!"

Montmorency tog och öppnade Angelys kuvert; han läste.

Genast av inledningen syntes emellertid, att brevet icke angick vad herr 
Abel förmodade. Men Montmorency drogs till stor uppmärksamhet genom den 
högstämda, straxt från början nästan tragiska stilen i sin väns skrivelse. 
"O Gud!" utropade han, "det är då skett! den olycklige Darmez har blivit 
guillotinerad. Hans rättegång har omsider avslutats, och konungamordets 
stora drama nått sin upplösning. Den arme, den vilseförde Darmez!"

Men Angelys brev var dock icke slut. Sedan det i korta drag givit en 
skildring på utgången av den Darmez'ska processen och förloppet vid 
avlivandet, nämde det brottslingens sista ord till folket ifrån 
schavotten. "Darmez' stämma (skrev Alphonse) förnams nu, såsom all tid, 
svag; och han hördes blott av fa, närastående. På hans höjda panna och 
munnens rörelser såg man hans avsikt att tala till allmänheten. Men ingen 
märkte honom utsäga ett ord, vittnande om ånger. Tydligast utsade han 
dessa sina yttersta stavelser: jag dör med en önskan blott! måtte 
Frankrike äga tillgång på många män, sådana som jag. . . Hans huvud föll. 
Tystnad, skräck och avsky bredde sitt hemska flor över Seinens bägge 
stränder. Aftonen kom, och månen kastade en blågult strålande blick på 
guillotinen.

"Hör, Constantin! en händelse. Endast några få personer voro därtill 
vittnen, emedan det skedde mitt i natten; och anekdoten därom lopp själv 
likt ett spöke emellan dem bland allmänheten, som visste härom. Men då jag 
snart därefter kom att resa till Paris, fick jag ej blott höra det nämnas, 
utan bekom tillika en ojävaktig bekräftelse på sanningen av förloppet.

"Ett par vandrare, som midnattstiden gingo förbi giljotinens plats, 
hade stannat vid åsynen av en lång, med 
hastiga, men ganska vacklande steg ankommande gestalt. Hans klädedräkt var 
så besynnerlig, att om man icke finge hålla honom för en vansinnig, som 
rymt ur sina väktares händer, han åtminstone måste vara en sjuk, 
uppsprungen från sitt läger, och vilken, efter att genom en händelse hava 
undgått sina vårdares uppmärksamhet, lupit ut på gatan med bindel kring 
huvud, armar och bröst, samt i den vita robe, som endast kan tillhöra 
sängkammaren, men på torg och quaier blir spöklik. Hans infallna, bleka 
kinder tillkännagåvo, att han säkert var illa sjuk ännu, fastän yrseln och 
en förfärlig tanke för ögonblicket givit honom krafter till det han 
gjorde. Vad tror du, Constantin? Man såg honom störta rakt fram till den 
på platsen om natten ännu kvarstående guillotinen. Man tyckte sig höra 
dova, halvkvävda rop, såsom: och jag skulle icke få veta av hela denna 
händelse förrän i dag! För mig har man hållit hemlig den gruvligaste 
sanning! den förfärligaste händelse!

"Därefter störtade han under ohejdad häpnad fram till ställningen och 
doppade sina finger i det blod, som på marken låg kvar efter Darmez.

"Utom sig, liksom i en förskräcklig dröm, uppräckte han dessa sina finger, 
med blodet på, emot månen. Han ropade: Himmel, hör mig! och lyssna, jord! 
Förbannad förbannad han, som har ljugit. En svag, men ädel själ har trott 
på lögnaren--oh, han har stupat här för den gruvlige bedragarens skull!

"Därefter började den sjuke vrida sina händer, skakade sitt huvud, såg ned 
på sitt eget bröst, och talade med klar hänförelse, likasom i en gravlik 
betraktelse: Ve, ve honom, som förråder sin konung! och ve den, som 
forråder sitt folk. Men tredubbelt ve över den djupa niding, som förrått 
både folk och konung! Ha--ser du, ser du bara? Alla de, som han älskat, 
hava flytt honom--bort--långt bort --men den ende, den allraendaste, som 
fullkomligt trodde på honom, han fick dö en missdådares död för den 
förbannades skull. O Seraphine, du gav mig första stynget! O 
avgrunder--vågor under mina fötter!

"Vid dessa än brutna och knappt hörbara, än med fasansfull kraft utropade 
ord hade den sjukes raseri stigit till sin höjd. Med en styrka, som 
krampaktigt och ögonblickligt göt sig genom armar och händer, hade han 
ryckt upp och kastat ifrån sig alla sina bindlar och förband. De 
förskräckta vittnena, som under skriket och ropen närmat sig, sågo nu, att 
den olycklige själv var sårad forut; ty hans blod forsade i stora strömmar 
ur hans upprivna blessyr, och han låg sanslös, blodförrunnen, på marken 
bredvid guillotinen.
"Nattvandrarne skyndade till de livräddningshus, som finnas vid 
Seinebroarne uppbyggde och inrättade, mest för drunknade, men även för 
självspillingar och förolyckade av alla slag. Man fick folk och en bår. 
När man återkom till guillotinen, befanns den okände död. Han låg 
utsträckt i Darmez' och sitt eget blod. Hans anletsdrag, vanställde genom 
gatans hårdhet, kunde ingen påminna sig. Man bar honom till Hotel Dieu. 
När man tvättat hans ansikte, låg över de bleka kinderna brett likasom ett 
månskimmer; och händerna hade i dödsstunden sammanknäppt sig så, att man 
ej utan våld kunde skilja dem ifrån varandra. Vad tror du, Constantin?"

O Ambrosio! utbrast herr Abel, som ej längre kunde hålla sig tillbaka, 
utan avbröt Montmorencys läsning. Du gjorde då själv om intet kraften av 
oignoz? Du uppslet själv ditt sår! Det har då slutats så, att gamla 
Hadeline fatt rätt--men jag--

I Tristramys ögonlock glänste rika tårar över släktingens slut. Så 
förskräckligt han hade fruktat Ambroses överresa till Afrika, så djupt 
suckade han dock nu över hans fall i en avgrund. Han hade helst sett och 
likasom med ett änglalikt hopp förmodat ett tredje: han hade trott, att 
Ambrose fridfullt skulle nedsätta sig på det vackra Morlanne, och leva där 
utan fara för andra, men med ånger över sig själv. Herr Tristramy 
upprepade detta sitt felslagna hopp under svårmod, och slöt:

Monsieur le baron! Gud har icke tyckt som jag. Det har gått annorledes. 
Tillåt mig en begäran! Låt den helige man, som i dag skall viga er med 
mademoiselle--låt honom efter vigseln--monsieur le baron! låt honom därute 
vid den täcka graven sjunga en mässa för min släkting. Det skall varken 
skada monsieur eller madame.

"Tristramy!" sade Constantin och slöt honom i sin famn, "kyrkans sång 
skall gå i bönfallande vågor upp till Madonnans fotter, om förlåtelse för 
honom, som vi alla hatat så, och vilken vi dock alla förvånat oss så ofta 
över. Han har insett sin djupa skuld, före sin död. Tror ni icke på ett 
hopp för honom? Och säg mig, min vän! månne det är nog av en mässa för 
Ruonville? Behöver icke jag en även, för mig själv? Ty står icke nu min 
gärning kvar? Så, som det har gått, är ju jag hans mördare?"

Nej, monsieur le baron! ni är det icke, sade herr Abel och tryckte 
Montmorencys hand.

Greven var redan botad: jag är ganska viss på oignoz' kraft: han har nu 
fallit för sin egen hand! tillade Tristramy efter en liten, ehuru tveksam 
paus. O vilken labyrintartad, vilken vriden trappgång är ej ödet? Inkommen 
däruti, vem utgår därutur? Vem vet vad som alltid är orsaken, skulden, 
gärningsmannen--o Gud? Kanske är det till sluts jag, jag, som skulle 
hava använt mitt läkemedel med en ännu långt större omsorg?

O madame Gabriele! avbröt han sig själv, tillåt mig i dag, blott denna 
dag, få taga er hand och kyssa. Förlåt mig, om ni har sett mig fälla en 
tår över er värsta fiendes fall. Ni skall icke vredgas däröver. Mitt bröst 
klappar av en så stor glädje vid tanken på er lycka, som ifrån denna stund 
icke mer kan störas. Se ut: se vilken sol skiner? En mäktig ande, som 
älskat er, har bortblåst alla edra skyar. Låt mig tacka Gud!

I denna stund kunde Gabriele icke mera styra sig. Hon kastade barnsligt 
sina armar om herr Tristramys hals, och kysste så snabbt, att han omöjligt 
kunde hindra det, en av sin forne räddares gråsvarta lockar vid kinden. 
Hon hade velat röra hans hand med sina läppar. Men hon inskränkte sig till 
att göra det möjliga.

Denna minut försvann.

"Vad grevinnan måste sörja nu?" inföll Gabriele. "Skriver Angely intet om 
henne? Och huru har vår goda Victorine tagit underrättelsen om sin 
stackars systers död? Jag ville se fru Angely en gång till i min levnad. "

Montmorency fortfor i brevet. "Grevinnan sökte länge efter den försvunne, 
tills hennes folk slutligen fram emot morgonen återfann hans kropp vid 
Hotel Dieu. Hennes smärta var obeskrivlig, Constantin. Hon hade hela tiden 
med största omsorgsfullhet skött greve Ruonville. Hans återställande hade 
i början tagit raska steg. Men ett djupt svårmod, en viss tanke på sig 
själv, vilken man förut blott varsnat i svaga ögonblick, grep under 
sjukdomen allt mäktigare omkring sig. Grevinnan har icke låtit mig förstå 
allt; men jag skall säga dig, Constantin, vad jag förmodar. Troligen hade 
hon småningom låtit honom veta Gabrieles bortresa med dig. Jag vill icke 
påstå det med visshet; men det förekommer mig antagligt nog, att grevinnan 
Amenaide såsom ett ej alldeles förkastligt, ett ej outhärdligt perspektiv 
för sig själv betraktade greve Ruonvilles framtida lysande levnad i 
Bordeaux, kanhända med henne vid sidan såsom maka: såsom en huld, vänlig, 
god och klok moder över det sköna landet där nere vid Garonne. Vem vet, om 
icke den sluge konungen själv önskade någonting ditåt? Han kunde rätt 
gärna vara mån om grevinnan Tirlemonts lycka, och han såg sig väl genom 
intet medel säkrare i stånd, att hålla den vacklande rojalisten, hennes 
man, inom önskvärda gränsor. Ett flor betäcker nu allt detta. Guds heliga 
Moder har velat hava allt på ett annat sätt, än människor tänkt; och ett 
enda ögonblicks förseelse gjorde vaksamheten om intet. Man hade för greven 
dolt hela händelsen med Darmez, på det att icke denna förskräckliga 
katastrof måtte skaka hans system i grundvalarne. Man hade 
undanhållit honom varje parisertidning, däri något stod om skottet på 
konungen och processen. Denna noggrannhet var emellertid ganska svår att 
utföra; ty greven fordrade dagligen Gazette des Tribunaux, ej mindre än 
Journal des Debats till sin förströelse, och de flesta nummer innehöllo 
den tiden alltid något om Darmez. Grevinnan själv befann sig ett par dagar 
opasslig. På hennes fördomsfria själ hade Darmez' händelse verkat djupt, 
Constantin; och den dag, guillotinen utövade sin sorgliga plikt, hade hon, 
skakad och förstörd vid tanken på vilken som var egentliga orsaken till 
delinkventens fall, känt sig så betagen, att hon icke kunnat lämna sin 
säng. Husfolket tillät sig då för det mesta vara ute, för att, likt andra 
parisare, skåda, deltaga i folksamlingen, samtala, undra och politisera. 
Så hände, att greven i sitt sjukrum, längre än vanligt, överlämnades åt 
sig själv. Förundrad häröver, kanske förargad, eller kanske--Constantin! 
förlåter du mig för min ständigt återkommande vana, att tro allt hänga på 
trådar, spunna av Guds eget hemlighetsfullt styrande finger?--kanske säger 
jag, dragen av en osynlig hand, smyger han sig från soffan, på vilken han 
redan ligger uppe, träffar i början ingen i rummen, men möter slutligen en 
ung lakej, vilken på frågan, var alla människor hölle sig? ganska 
obetänksamt och parisiskt svarade: att "alla människor voro ute på 
halshuggning," varjämte han nämde vad Darmez gjort och lidit: något, det 
han förmodade greven, likt alla, känna redan. Vid denna underrättelse 
störtade Ambrose bort ifrån garconen, ej mera mäktig sina sinnen. Innan 
grevinnan fick kunskap om händelsen, innan hon hann meddela någon 
befallning och samla sitt folk, .var den sjuke försvunnen ur palatset. Man 
återsåg honom icke, förrän vid Hotel Dieu. Han har blivit begraven på Pere 
Lachaise, i sin ätts härliga monument. Nu, Constantin, ser jag intet 
hinder för dig, att när som helst återvända till Normandiet, där Victorine 
skall hava allt i ordning på Genevry, till sin älskade frus och herres 
emottagande.--Min goda hustru sörjer, bästa Constantin! Så skonsamt, som 
möjligt, har jag meddelat henne den tragiska nyhet, du tillskrev mig om 
Seraphine. Victorines kind har dock icke fällt någon av sina blommor. 
Märkvärdigt nog, har jag funnit henne minst av alla rörd vid 
underrättelsen om greve Ruonvilles slut. Men hon har uppriktigt tillstått 
för mig, att knappt någon man synts för henne i en förhatligare dager, 
allt som han uppsköt och uppsköt fullbordandet av sina löften emot hennes 
syster. Victorine visade honom alltid yttre vördnad, såsom Örnförbundets 
chef: hon hade med stor beredvillighet sålt hans Mariemedaljonger, ett 
fabrikat, som gav hennes egen lilla handelsrörelse vinst: och greven själv 
brukade alltid kalla henne en av de sina, såsom han gjorde med var 
och en inom förbundet. Men därvid hade det också stannat; och Victorines 
djupa avsky för "sin fars och systers fördärvare" hade i synnerhet tagit 
sig luft ifrån det ögonblick, då Seraphine försvann, och hon trodde sig 
inse hela orsaken till det gruvliga steg den olyckliga systern tagit. "Min 
syster har varit född till något annat!" upprepar Victorine alltid, när vi 
råka in på detta ämne. "O, hade Seraphine blott en dag fatt se sig sluten 
i en famn, som jag! " utbrister hon. Vad svar kan jag då vidare anföra, 
Constantin? Jag trycker Victorine till mitt hjärta, jag kysser henne, och 
jag säger--

"Nu är det färdigt!" hördes en fin och sakta röst, i det fru Lucie d'Aste 
öppnade dörren och trädde in. Montmorency steg hastigt upp ifrån läsningen 
av sin väns brev, vars återstod han fick sluta en annan gång. Gabriele 
gick till fru d'Aste. Men hon vände sig ännu en gång om. "Vi återse varann 
vid graven!" sade hon omärkbart, med en mauriskt leende nick åt 
Constantin. Hon trädde ut med fru d'Aste, och de stego upp i sin vagn.

Ett talrikt militäriskt följe till häst gjorde denna brudresa fullkomligt 
härlig. Sagrewsky red vid Montmorencys sida till höger; herr Tristramy 
till vänster. Marskalk Valee hade denna dag verkligen funnit ledighet för 
en fredlig fest: en veckas vapenvila med arabemi ren hade brett sin idyll 
över Algeriets intagande världstrakt. Marskalken reste i spetsen för tåget 
i en egen vagn, och vid hans sida satt den helige mannen. Den gamle, 
förträfflige Valee överlade med sig själv om planen för asylen vid Blida. 
Men kunde han väl hoppas, att någon verkan, till förmån härför, skulle 
kunna göras på emiren, den store, sluge, outgrundlige Abd-el-Kader, vilken 
genom fördraget i Tafna till och med på sätt och vis blivit erkänd för 
sultan?

Man reste ut från Algier emellan talrika, brokiga, hurraropande 
folkskaror, både av européer, maurer och kuluglis. Festen till ära, visade 
sig många med blåmålade läppar, och naglar; färgade med lausonieguld. Man 
lämnade slätten Metidjah långt till vänster om sig; man kom till Bufarik 
och nalkades Blida.

Här såg man den sköna minnesvården i dorisk stil resa sig upp i lunden ett 
stycke ifrån vägen. Blidas palmer nedlutade sina kronor över Mimansos 
grav, och Bufariks cypresser höjde sina sorgset bönfallande, men ändock 
stolta stammar upp emot en skär himmel, full av nåd i dag.

Marskalken steg ur sin vagn. De två damerna lämnade även sin. Valee bjöd 
Gabriele sin arm, och förde henne upp åt skogens blommande kulle. Hon 
trampade samma stig, som hennes fader gått en gång, då han vann döden.
En sång av utvalda röster, sådana som katolska kyrkan fostrar och 
äger, uppstämde ifrån arkaderna bredvid gravvården en hälsning, de 
kommande till mötes. Harmoniska vågor buro genom luften en melodi, som 
stilla ljöd om Guds frid i öknen. Palm och cypress tego härvid. Blåa 
blommor med vita bräm sände sitt doft till offer och glädje.

Ett stycke ifrån mausoleen, bort i skogen, syntes ett litet sällskap 
araber sitta på marken helt fredligt, med underslagna ben. De voro, såsom 
alltid, insvepte i sina burnuser; men klädedräkt, färger och turbaner 
tillkännagåvo män av det lägre folket. Festens prakt, sången och den 
ovanliga högtidligheten hade väl lockat dem hit. De höllo sig på avstånd, 
och deras hästar sågos under träden ännu längre bort.

Bröllopståget var framme nu; man stannade och steg av. Beundrande det 
sköna huset i skogen, som icke förrän i dag varit avtäckt och ingen sett, 
gick man in. Livets högtid började.

Constantin knäföll vid ett altar av vit marmor, och Gabriele vid hans 
sida.

Efter vigselns slut trädde man ut emellan gravvårdens kolonner. Man gick 
till en blomsterplan under den resliga palmen till höger.

Oförmodat sågs en av männen i arabsällskapet i skogen komma hit ned. 
Oförskräckt gick han in emellan fransmännen, och alle gåvo vika av undran 
och aktning för det höga i varje rörelse, som en man av detta folk så lätt 
och vanligt antager. Den anländes ansikte var skönt, men melankoliskt. Det 
visade en man om några och trettio år. Kinderna syntes brynta, magra, 
ovala, som krigarens; men de stora ögonen flammade likt en folktalares i 
öknen, en Mohammeds ättlings.

Då han öppnade sin burnus, varseblev man helt andra och nya färger under 
den vida manteln. Hastigt framstörtade Gabriele till den okändes fotter. 
Hon ville kyssa den himmelskt vördades händer; men han upplyfte henne och 
tryckte henne till sitt bröst.

På en majestätisk vink ifrån hans hand framskyndade de övrige fyra 
araberne. De knäföllo för Gabriele, lade sina pannor till jorden, och 
framräckte sultanens rika brudskänker åt sin systerdotter.

En av de fyra tjänande turbanmännen var tolk. Marskalken Valee, som aldrig 
forr personligen sett sin store fiende, vågade nalkas; han gjorde en 
hälsning i fransyskt chevaleresk stil, såsom ifrån Napoleons dagar, dem 
Valee älskade högst av allt. Han sade några ord, som tolken översatte på 
arabiska för sin herre.

Denne svarade marskalken genom samma tolk. "Krigare! du har i ditt läger 
emottagit och botat en av mina förtrognaste, Buhamedi, som var dödligt 
sårad på en jakt. Jag tackar dig, son av en främling! Jag har kommit hit i 
dag för denna flickas skull. Sidi Mahiddin skådade utan förakt ned 
på hennes fader en gång; och hennes egna ögon likna gasellens, hennes 
moders, min systers. För denna orsak vill jag göra vad hon bönfallit om 
hos mig. Detta rum i skogen, till en mils bredd åt alla håll kring hennes 
faders grav, skall vara ett fridlyst rum. Så länge än kriget far i sin 
storm över landet, och Allah så vill; så skall dock ingen arab höjja sin 
hand till mord på någon, vore det ock hans största fiende, så fort han 
står inom kretsen av detta rum. Så vare sagt! om du, marskalk, vill lova 
detsamma."

Marskalken besvor med högt nöje ett fördrag, som utlovade de största 
fördelar för hans nya koloni i Blida. De fransyska officerarne voro 
vittnen.

När marskalken såg den höge främlingen redan färdig till avtåg, ville han 
under vapenvilans skygd bjuda honom en förfriskning och deltagande i 
bröllopsgästabudet, där Valee själv var värd. Men sultanen svarade genom 
tolken:

"Nej! en Almoravid njuter icke av den dryck, som Mohammed förbjudit. Du är 
min fiende ännu, marskalk! fast vapnet sover dessa dagar; och jag äter 
icke salt med dig. Efter sju solar skola vi mörda varann var helst vi 
råkas, utom på detta rum. Frid över dig och farväl till dess. Salem 
Aleïkum!"

Med dessa ord var Abd-el-Kader, snabb som en siroccoil, åter till häst; 
och han försvann med de sina bort i skogen, likt skuggan i en rik dröm.

Gabriele de Montmorency fann överst ibland de dyrbara brudgåvorna en 
skrivelse, målad på parfympapper och avfattad på hennes mödernespråk. Den 
utgjorde ett säkerhetskort för henne och hennes man, att färdas vart helst 
i landet, de ville, utan fara för någon, som lydde under Abd-el-Kaders 
välde. Särskilt stod en bjudning att komma till Maskara, Tekedempt och 
Tlemecen. Montmorency utbrast:

"Vi skola se din mödernestad, Gabriele! och vi skola resa omkring i detta 
sköna land, som fransmän besitta i Afrika. Men därefter, om du vill! skola 
vi åter styra vår färd till norden; och du skall kring Rouen få se landet, 
som ett folk av nordisk stam besitter i Frankrike. Och kom, Sagrewsky, 
Gabrieles räddare, du svenskarnes vän! jag bjuder dig--var oss följaktig 
till Normandie på en sommar. Du skall få se ett land, som intet annat är 
än Sverige själv i Frankrike. "

"Förlåt mig, herr marskalk, för vad jag talat!" slöt Constantin, i det han 
med en bugning vände sig till Valee. Den åldrige, napoleoniske krigaren 
slöt honom i sina armar och gav honom en faders välsignelse. Därpå vände 
sig marskalken till madame de Montmorency och sade: "tack för Mimansos 
minnesvård, som skall stå i fredens helgade lund och tala om er, sedan ni 
gått ifrån oss till ett annat land.
Ni skall skänka Normandiet skönheten av er person, och det skall 
tillbaka giva er en Montmorencys lycka. Glöm icke då vårt söder i norden, 
dit ni går; så skola sällheten och behaget aldrig glömma er."

Gabrieles huvud sjönk emot hennes bröst, likt en vördnadsfull bugning för 
marskalken. Vid själva randen av sin faders grav märkte hon en blomma stå. 
Det var hennes mors mest älskade ros, rainuh melovam. Hastigt nedböjde hon 
sig, plockade den, räckte den åt Constantin, såg emot himmelen och 
viskade: "vår segelfart har lyckats! "