Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se
---


1. Det hade stormat hela natten. En av dessa höststormar, som 
ibland brista lös i början av oktober, hade farit fram genom parken på Eka 
och skakat de vackra gamla träden.

När Petra von Pahlen tidigt på morgonen kom ut, låg det tjockt med gula 
och röda löv på trappan. Men molnen hade slitits i stycken och drivit 
bort, och nu sken solen strålande rakt in på glasverandan, och löven som 
voro utbredda på tröskeln och på trappstegen bildade en praktfullt 
skimrande mosaik. Petra satte foten på dem. De prasslade på ett så 
underligt klingande sätt. Hon tog upp ett av bladen, ett stort lönnblad. 
Det glänste ju av färger, som om alla höstens blommor tömt sina kalkar 
över det.

Jag borde duka födelsedagsbordet med dem, tänkte Petra.

Men så begav hon sig ned i parken. Kanske funnos ännu några blommor kvar. 
Hon stannade på en av gångarna och såg upp. Där stod ett träd och sträckte 
fram nakna grenar, mellan vilka himlen lyste klart blå. I går darrade det 
av löv. En gren var avbruten och kastad tvärsöver sandgången, där Petra 
dröjde.
--Ack så synd, mumlade Petra.

Hon lyfte försiktigt grenen åt sidan och lade den på gräsmattan bredvid.

Men längre in i parken härskade en vild oordning. Kvistar och grenar lågo 
strödda överallt. De brokiga löven vällde fram på gångarna.

På en stig där nere stod arrendatorn Tord Holmström med en kärra och en 
kratta. Med starka armar lyfte han grenarna och bar dem lätt som om de 
varit små stickor.

--Jag hörde hur det stormade i natt, sade han till Petra. Och jag tänkte 
nog det skulle bli ett drygt morgonarbete.

Han klev omkring bland löven i höga stövlar. Petra betraktade honom 
småleende och belåten med att få parken städad. Hon kastade en blick bort 
mot arrendatorsbyggnaden, som låg skinande röd i solen. Där inne sov ännu 
Adele bakom neddragna rullgardiner.

--Det är visst bara vi två, som äro på benen, sade Petra. Det är Angelas 
födelsedag i dag.

Arrendatorn nickade.

--Då måste Adele gå upp och gratulera, sade han.

Han var alltid angelägen om att hans hustru skulle få någon förströelse.

Petra gick ned mot sjön. Vågorna hade ännu icke kommit till ro. De porlade 
ivrigt mot strandens stenar och blevo till fradga kring bryggan. 
Skumpärlorna fingo i solskenet lövens alla skiftande färger. Där ute på 
vattnet sam den lilla ön, Angelas hemlighetsfulla ö, vilken hon som 
barn så ofta gjort utflykter till. För henne hade det varit som att fara 
till ett främmande land. Petra smålog tankfullt. Den där lilla flickan var 
stor nu: Ön var väl icke längre för henne något hemlighetsfullt lockande.

Och där Petra stod nere vid stranden och hörde vågorna sjunga, mindes hon 
så tydligt den där dagen, då Angela kommit resande--ett ensamt och 
föräldralöst litet barn. Petras bröder, Hans och Peter, hade velat 
uppfostra henne med sina barn, men då hade Petra slagit armarna om den 
lilla och ropat att hon ville behålla henne. Det hade varit i matsalen på 
Eka. Petra kom ännu ihåg, hur Peter helt otympligt sagt:

--Jag trodde att du nu var lycklig.

Så litet de förstodo henne. Allt sedan den tiden, då Petra bara var 
nitton och ett halvt år och Thomas Meller skrev hem från Sydamerika och 
bröt sin förlovning med henne, hade hon känt sig ensam och utan mål i 
livet.

Barnet, hennes döde bror Hugos dotter, den lilla Angela, hade väckt alla 
hennes slumrande känslor av ömhet och glädje. Så bra de haft det 
tillsammans här på Eka ! De två år Petra bott i Stockholm, medan Angela 
gick i skolan, hade hon alltför ofta längtat tillbaka till sin gård. Men 
sedan--och Petra tänkte nästan litet skamsen därpå--då Angela vistades i 
hushållsskolan och det bara växlades brev emellan dem, hade Petra längtat 
efter henne så, att hon blivit melankolisk. Då hade hon till slut skrivit 
och bett Angela komma till sig. Angela hade haft en väninna där 
borta som hon visst haft svårt att lämna. Men hon hade ändå stannat hos 
Petra.

Hela detta året 1912 hade de nu oavbrutet vistats på Eka, och Petra kunde 
icke besluta sig för att fara till Stockholm. För närvarande hade hon 
heller ingen våning där. Sedan januari hade hon hyrt ut den till hans 
äldste son Sven, som föregående jul hade gift sig med Bess Rosenrauch, 
lilla Judys tre, fyra år äldre syster, en liten israelitiskt fet och 
ograciös, men klok och begåvad flicka. Hans hade ju tyckt att Sven gift 
sig alltför tidigt. Han hade knappast varit tjugutvå år, då han förälskat 
sig i Bess. Och strax skulle han gifta sig! Han hade ju inte ens slutat 
sina juridiska studier vid Högskolan. Men Rosenrauchs var en mycket 
förmögen, bildad och aktad judefamilj, och genom Bettys bror, Jacob Levin, 
vars hustru Sally var syster till den berömde doktor Simon Rosenrauch, 
flickornas far, var man redan förut befryndad med dem. Sven och den kloka 
Bess verkade lyckliga. Större delen av sommaren hade de tillbragt nere hos 
Hans och Betty, och en tid hade också Bess' föräldrar och den bråkiga, men 
i grunden icke stygga Judy vistats där. När då även gamle Benno Levin och 
Jacob med sin trofasta Sally kommit resande dit, hade den bullrande Simon 
döpt om Ekered till "Synagogan". Men gamle Benno hade bara gått omkring 
och myst.

Petra log. Det hade varit livliga veckor. Men de tycktes henne redan ligga 
en oändlighet tillbaka. Nu hade det på länge icke varit några besök 
varken på Ekered eller Eka.

Petra fortsatte upp genom parken. Hon stannade plötsligt. I solskenet låg 
herrgårdsbyggnaden framför henne. Genom de avlövade träden glänste milt de 
blanka fönstren emot henne. Den gammaldags bruna färgen på huset, den 
utskjutande glasverandan, till vilken dörren stod öppen, trappan fylld av 
höstlöv . . . så tyst, så stilla allt var. Bodde där ingen ? Denna morgon 
när bladen fallit efter en natts storm, tyckte Petra där hon stod och såg 
på sitt hem att hon åter var så långt borta från världen. Här på gården 
gled livet så sakta och varsamt fram. De som bodde här voro som begravna 
för människorna. Det var kanske inte rätt mot Angela och hennes ungdom. 
Hon borde komma i beröring med livet. Uppleva något. Innan Petra ännu 
fyllt aderton år, hade hon träffat Thomas Meller.

Petra tog sig för pannan. Varför tänkte hon nu på honom igen? Hon gick 
sandgången ned för att komma bakom byggnaden. Där låg köksträdgården. 
Kanske kunde hon i rabatterna ännu hitta några blommor? Så solen sken! 
Allt det vissna fick en glans av guld. Ärtsängarna lågo nedslagna. 
Pinnarna, som slingorna varit fästade vid, då de på sommaren stått tyngda 
av ärtskidor, reste sig i en grå och naken rad.

Petra såg något på marken. Det var en död liten sångfågel. Den låg där med 
de duniga vingarna ömkligt utsträckta, som efter ett sista darrande ving 
slag. En röd fläck av blod lyste som ett hjärta 
på bröstet. Kanske hade den i stormen slagit emot en telefontråd och gjort 
en svindlande färd ned till jorden. Nu hade kamraterna redan flytt till 
varmare länder. Den lilla fågeln hade stannat kvar och trott att solen 
ständigt skulle lysa lika ljuvligt.

Det prasslade i gräset. Petra vände sig snabbt om och såg den stora 
kattens ögon glimma bakom en buske. Hon tog upp fågeln i sin famn för att 
gömma den undan.

Hon fick se en spade som låg kastad på marken, och bland ärtsängarna 
grävde Petra, bevakad av katten, som redan haft klorna framme efter 
fågeln, en liten grop. Försiktigt fattade hon fågeln och lade ned den i 
mullen. Hon rörde ömt vid den duniga kroppen. Hela sommaren hade den 
sjungit och drillat av fröjd. Petra plattade till jorden över den. Katten 
smög sig missnöjd hem till Adele. Nattens storm hade dödat sommaren. Den 
hade rivit löven av träden, brutit av kvistar, som nästa år skulle blommat 
på nytt, och slagit ihjäl en liten fågel som sjungit sommarens lov bland 
vaggande grönt. Bara skadegöraren strök omkring i förödelsen.

Petra gick vidare. I rabatten fann hon några gredelina frusna astrar, som 
sågo ut som om de förfärdigats av krusigt silkespapper. Hon bröt av de 
sega stjälkarna. Blommorna skulle hon lägga kring Angelas födelsedagsbord.

Petra rätade på sig. Härifrån köksträdgården såg man vägen. Ett moln gled 
plötsligt över solen och kastade en mörk skugga över trädgården och 
vägen. Där borta kom någon gående. Det var en helt ung flicka med bart 
huvud och lingult hår. Hon hade en korg på armen och ämnade sig väl till 
handelsboden. Hon gick långsamt, litet framåtlutad. Ibland vaggade hon 
till, som om hon haft en alltför tung börda att bära på. Petra kände igen 
henne. Det var en flicka från en av stugorna. Hon var den äldsta av en 
stor syskonskara, och nu väntade hon själv ett barn. Petra stod och såg 
efter den trötta lilla gestalten med ett plötsligt sting av medlidande. 
Hennes pojke hade givit sig av, och hon hade ingen som kunde försvara 
henne för illvilliga antydningar och menande skratt. Snart skulle hon bära 
ett litet pyre på armen, och kanske icke veta hur hon skulle skaffa det 
föda och kläder.

Nyss hade Petra känt det som om Eka låge så långt från världen. Men strax 
utanför drog landsvägen förbi, och en ung liten kvinna vandrade där med 
trötta steg bärande sin fröjds och sin smärtas frukt.

Petra samlade upp sina blommor. När hon vände sig om, stod Angela där mitt 
framför henne. Solen hade åter kommit fram bakom molnet.

--Vad gör du ? ropade Angela muntert.

--Det är ju hemligheter, sade Petra och försökte smussla undan blommorna. 
Och du skulle sova, till dess jag var färdig.

Angela höjde sitt ansikte upp mot Petra.

--Titta på mig, sade hon. Ser jag inte äldre ut än i går? Jag är aderton 
år.
Petra såg på Angela ömt och lyckligt, som en äldre syster ser på en 
yngre. Angelas ljusa hår föll ned över pannan. Hon strök det tillbaka med 
ivrig hand. Hennes ögon voro så mörka ! Läpparna öppnade sig litet, över 
kinden for rodnaden och lämnade henne därpå blek.

--Jag känner mig så glad, sade hon. Du vet, det kommer över en ibland en 
sådan där lyckokänsla. Man vet inte varifrån. Den skjuter upp rätt från 
hjärtat som en solstråle. Då händer det något.

--Vad skulle hända här på vårt gamla Eka? frågade Petra och blickade utåt 
vägen.

Den lutande gestalten av den unga kvinnan hade nu försvunnit. Vägen låg 
vit och solbelyst. Angela tog Petra under armen.

--Kom, så gå vi, sade hon. Frukosten är visst inte färdig än. Hörde du hur 
det blåste i natt? Jag vaknade ibland och var riktigt rädd. Det lät som om 
någon knackade mot rutan.

På gången upp bakom byggnaden kom postbäraren. Det var en gammal man med 
små spejande utkiksögon under yviga ögonbryn.

--Här äro brev och tidningar till fröknarna von Pahlen, sade han och förde 
fingrarna till mössan.

Petra tog tidningen från Stockholm och det brev, som var till henne, och 
skyndade upp till verandan med sina blommor.

Angela blev stående kvar och vände nyfiket på sina brev. Av utanskrifterna 
sökte hon gissa sig till från vilka de voro. Arrendatorn gick förbi, 
hälsade vänligt och stannade för att lyckönska henne.

--Tack ! Tack !

Angela nickade glatt mot honom.

Allt tycktes henne så härligt denna dag. Hon lyfte upp huvudet och tittade 
in i solen. Så spatserade hon ned mot hönsgården för att se om hönsflickan 
ännu delat ut mat åt sina skyddslingar.

Petra dukade i salen Angelas födelsedagsbord. Astrarna lade hon i en krans 
runt den vita duken. Mittpå bordet hade kokerskan satt in en tårta. I 
grann gele stod att läsa: Angela aderton år. Petra lade dit sina 
presenter. Det var ett par böcker och en liten sykorg som hon själv 
broderat.

Den stora väggklockan tickade dovt. Den fyllde rummet med sitt entoniga 
ljud. Tiden gled undan, bort, bort, en ström av minuter och sekunder som 
sjönko likt bubblor i en flod, vilken aldrig ville stanna. Angela aderton 
år. Fort! Skynda! Angela nitton år. Skulle Petra om ett år gå här som nu 
och lägga frusna astrar på ett vitdukat bord?

Petra satte sig vid födelsedagsbordet. Hon kastade en leende blick på sina 
anordningar och tog brevet. Nu kunde Angela få komma. Allt var färdigt.

Petra granskade undrande frimärkena. De voro utländska. Hon öppnade brevet. 
Vem kunde skriva till henne? Hon såg på underskriften. Namnet kom hon 
ihåg, det var en av hennes gamla klasskamrater. Så stoppade hon brevet i 
fickan. Hon hann väl läsa det sedan. Det var så långt. Hon tog i 
stället upp tidningen.

Tidningen som prasslade i Petras hand förde varje dag budskap från en 
värld, vilken Petra egentligen intresserade sig bra litet för. Där var 
politiken, som hon inte begrep mycket av, och kritik av konserter och 
operor, som hon inte kunde gå på. Angela brukade läsa följetongen. Ibland 
hade hon alldeles tappat bort händelseförloppet från en dag till en annan, 
och det, påstod hon skrattande, gjorde bara berättelsen mera spännande. De 
brukade låna tidningen åt arrendatorns hustru, Adele, den rolösa, som 
endast hade en ortstidning. Hon slukade med glupande blickar alla 
olyckshändelser och dödsfall. Kanske njöt hon av dem.

Nu hörde Petra Angelas steg på sandgången utanför fönstret. Angela 
stannade på tröskeln. Hon var röd om kinderna efter promenaden. Hennes hår 
hade kommit i oordning. Ett ögonblick tyckte Petra att hon såg sig själv 
som helt ung flicka stå där i dörren förväntansfull med ögonen lysande av 
nyfikenhet inför stundande överraskningar.

--Jag har den äran att gratulera, sade Petra och sträckte armarna mot 
Angela.

Angela flög i hennes famn. Och åter mindes Petra den där dagen, när hon i 
matsalen här på Eka tagit den lilla Angela i sina armar och ropa till de 
andra att hon ville behålla henne.

2.

Det var afton. Angela hade gått upp på sitt rum. Petra satt i soffan i 
salongen. Lampskenet kastade en ring av ljus över bordet och mattan. I 
tystnaden och dunklet i hörnen drömde de vita stolarna med griparna på 
sina ryggstöd.

Petra kunde höra Angelas steg där uppifrån. Hon böjde sig litet fram och 
något prasslade i hennes klänningsficka. Hon tog upp det. Det var ju 
brevet hon fått på förmiddagen.

Hon bredde ut arken framför sig på bordet. Nu skulle hon väl läsa det i 
lugn och ro. Högst uppe på sidan stod namnet på ett sanatorium och en 
kurort i Schweiz. Ack, den stackaren var sjuk. Hon mindes klasskamraten 
Karin Blumstedts kutiga rygg på bänkraden framför sig i skolrummet. Hon 
hade varit en gänglig flicka med två smala råttsvansar till flätor och en 
elak blick ur sina talgiga ögon. Petra hade aldrig känt sig vidare dragen 
till henne.

Petra började läsa en smula undrande. Vad kunde Karin vilja henne? Det var 
väl ett sådant där plötsligt infall man kan få, när man är i ett främmande 
land och en ensam stund sentimentalt vill erinra sig skoltiden och de 
första ungdomsåren. De gamla kamraterna i 
småstaden kunna då med ens erhålla nytt liv för ens ögon och helt 
plötsligt tyckas en ha varit verkliga vänner. För Karin Blumstedt hade väl 
Petra von Pahlen utan dennas egen förskyllan hastigt och lustigt blivit 
till en sådan där gammal vän. Början av brevet var också fylld av orden: 
"Minns du ! Minns du ?" Petra kände sig nästan besvärad. Den andras 
livliga minnen kommo henne då alls icke vid. Men så med en gång vidgades 
hennes blick som om hon blivit skrämd. Mitt i detta banala brev med dess 
utropstecken och understrykningar kom ett stycke, som fick Petra att känna 
sig som när man går på en lugn landsväg och plötsligt får se en häst i 
vilt sken galoppera emot sig.

Där stod det:

". . . När du var så där en aderton år, förlovade du dig med en Thomas 
Meller. Det skulle- ju vara hemligt, men alla visste det. Vad jag var 
avundsjuk på dig! Sjutton år och redan förlovad, kanske snart gift 
och med ett eget hem! Kan du tänka dig att Tomas Meller är här på 
sanatoriet! Det är inte han som är sjuk. Det är hans fru, som har svagt 
bröst. För han är gift nu och har med sig hustrun och en liten son. 
Frun är utländska och dotter till någon tysk-spansk eller tysk-portugisisk 
konsul i Sydamerika, du vet dit han for den där gången. Det är alltså hon
som är sjuk. Hon verkar extravagant, men han ser så intressant ut. Vi har
också växlat några ord, när han hörde jag var från din hemstad.
Han skall fara till Sverige på nyåret."
Petra lät brevet sjunka i knäet. Ett par ark föllo ned på mattan vid 
hennes fötter. Hon brydde sig ej om att ta upp dem. Brevet, som hon hela 
dagen likgiltigt burit i sin ficka, hade haft ett budskap till henne: 
Thomas Meller var åter i Europa, i Schweiz. Han tänkte sig tillbaka hem 
till Sverige.

Och just denna dag hade hon sett honom för sig på ett särskilt sätt. Var 
det ett varsel kanske? Liksom det händer ibland, då man tänker på någon 
och man tycker sig höra honom sätta sin käpp utanför i förstugan. Tittar 
man ut, finnes ingen där. Men strax därpå stiger han in i rummet.

Ja, den gången då Petra förlovat sig, hade hon varit inemot aderton år. Nu 
var hon trettiotre. För fjorton år sedan for Thomas Meller ifrån henne. 
Det var ett främmande land som lockat honom. Det landet hade varit mera 
värt för honom än Petra, hans fästmö, mer värt också än hans gamla mor. 
Han övergav två kvinnor. Två kvinnor som älskade honom.

Petra rynkade smärtsamt ögonbrynen. Det var längesedan den historien. Men 
när hon med hast i tankarna flög tillbaka till det där året, tyckte hon 
att det var helt nyss allt hänt. Föräldrarnas trädgård drev emot henne med 
en doft av blommor-- en doft av höstens rosor och den fuktiga lukten från 
kastaniernas träd, mörka, nästan svarta i sin djupa grönska. Ack, denna 
hennes barndoms och ungdoms trädgård! Den svävade fritt i rymden lik en 
sagans och drömmens lustgård. Där hade Thomas första gången kysst 
henne under den stora kastanjen. Hon tyckte sig se sin mors bleka ansikte 
skymta i ett fönster till deras hus inne i trädgården. Hon tänkte på hur 
hennes mor icke velat veta av förlovningen med Thomas. Hon hade sörjt 
däröver, som om hon förlorat Petra. Hon ville äga henne ensam. Över Petra 
hade hon ju ständigt vakat med en svartsjuk kärlek, som varit svår att 
fatta.

Detta brev om att Thomas Meller skulle komma tillbaka till sitt land igen, 
skrivet av en kvinna som, bara för att hon ej hade något annat att göra, 
hittat på att klåfingrigt gräva i Petras gamla sår, gjorde Petra helt 
upprörd.

Inom henne vaknade en längtan, ett hopp, som hon trodde länge sedan ha 
dött. Hon hade försökt att glömma, ja hon hade en gång trott att hon hade 
glömt. Den gången för fyra år sedan, då hennes syssling Tage Ehrencreutz 
bott hos Johan von Pahlen och visat sig intagen i henne, hade hon velat 
bli hans. På ett grymt sätt hade hon då fått veta att han var bunden vid 
en annan.

Thomas skulle komma tillbaka! Men åren, alla dessa år, som gått, kunde 
icke strykas ut. Hon kände honom kanske icke längre, hon visste inte 
heller vad han kunde ha upplevat där i det andra landet, Och han hade en 
hustru, en extravagant utländska, och en son. Fast man kan ju skilja sig 
från sin hustru. Och hans hustru var sjuk, hon kunde dö.

Petra lade handen över ögonen. Angela gick där uppe i sitt rum. Hennes 
tofflor slogo mjukt mot taket ovanför Petras huvud. Det var som en 
påminnelse om att Petra icke var alldeles ensam. Hon hade Angela. Ja 
visst. Men det var icke nog för hennes hjärta som längtade. Hur kunde det 
vara nog? En kvinna behövde en mans kärlek och ömhet. Hon måste ha egna 
barn, kunde icke nöja sig med en annan kvinnas. Och Petra lyfte lyssnande 
upp huvudet. Långt, långt bortifrån tyckte hon sig höra små steg... De 
kommo från parken, nej de kommo från molnen. Det var barn, som sprungo. 
Späda nakna fötter slogo mot en osynlig rymd. Ofödda barn längtade efter 
mödrar. Kanske ett par av dem sökte efter Petra, som satt här med tomt 
sköte och en moders hjärta. Men Petra lät händerna falla, när hon förstod 
att det var vinden som drev sitt spel där ute i parken.

Jag är väl ingen riktig kvinna, tänkte hon då ödmjukt och sorgset.

Det fanns så många andra kvinnor som Petra kände, vilka ägde hem och barn 
och kärlek. Betty till exempel, hennes bror Hans' hustru, hon med sina tre 
barn och sitt stora hus. Just nu skulle Petra velat vara hos henne. Vad 
Betty skulle banna Petra och säga henne att hon hade sitt hem och sina 
plikter här på Eka och att Angela behövde henne! Hon ville gå till Betty i 
morgon. Men så ångrade hon sig. Alltför väl kände hon sin egen slutenhet 
och tystlåtenhet. Hon skulle nog sitta där hos Betty, som skulle omsvepa 
henne med den ömma glansen från sina mörka ögon, men hon kunde ändå inte 
tala om Thomas. Hon var rädd för att Betty, den nödtorftigt 
kristnade judinnan, skulle tycka att hon, Petra, vore en gammal 
älskogskrank ungmö.

En kärlekshistoria som låg femton år tillbaka ! Vem bryr sig om en sådan? 
Den är ju begraven sedan en evighet. Men i den kärlekshistorien blommade 
Petras första ungdom skär och ljuv. En psalmvers man lärde sig som barn, 
den kan man utantill ända in i ålderdomen. Den första starka upplevelsen 
dröjer kvar genom åren, en psalm, en hymn den också, om man så vill, en 
sång om den man älskar.

Petra steg upp och gick fram till ett av fönstren. Hon hörde ett sakta 
porlande från sjön där nedanför parken. Lampskenet lyste i en gul fläck, 
speglande sig i rutan. Men Petra tyckte där hon stod med pannan tryckt mot 
det svala glaset att mörkret där ute samlade sig till en flod, som flöt 
förbi huset. Det gula ljuset glänste matt i dess djup. Hon kände sig 
ängslig för denna svarta flod. Det var som om den förde med sig dagarna 
och åren och timmarna i hennes liv. Obarmhärtigt ryckte vattnet loss 
tingen från verklighetens stränder, som kantade floden, den lät dem följa 
med på färden. Vart? Voro vi inte alla på väg till ett okänt land?

Petra hakade sig fast vid fönstret där hon stod, för att floden icke 
skulle draga henne ned i sitt djup. Hon tyckte att allt var osäkert, 
flytande, svart. Ingenstädes fanns det fäste. En flod gled ut i natten och 
förde med sig hennes minnen. Men så drog hon ett andetag av lättnad. Än en 
gång nådde henne den välbekanta och ändå sällsamma doften från 
hennes föräldrars trädgård. Och hon höjde blicken och tyckte sig se en 
skymt av trädgården, som gled förbi ovanför det svarta vattnet.

Petra gick ett par slag över rummet. Hennes hjärta ville icke lugna sig. 
Varför hade icke Thomas den gången hållit fast vid henne? Var hon för 
sval? Det var sant: hon hade icke givit sig åt honom. Skulle en annan 
kvinna kanske gjort det? Ofrivilligt tänkte hon med en liten rysning på 
Angela. Ja, Angela! Om kärleken en gång grepe henne, skulle hon giva sig 
helt åt den man hon älskade. Hon skulle kasta sig in i alltsammans som i 
en brinnande eld. Men hon tillhörde väl ett nytt släktleds kvinnor: 
djärvare, men också givmildare. Givmilda utan blygsel. Petra kände sig 
naken, i en fattigdomens nakenhet som ingenting har att ge bort.

--Jag vill vara en annan än jag är, suckade Petra. Men jag kommer inte 
bort från mig själv.

Hon var denna natt instängd, fångad i sig själv, som en fågel i bur. Hon 
hackade mot gallret, men fick icke sönder det. Hon tänkte förtvivlad på 
dagarna som rullade i väg, upptagna av tusen små bestyr. Ack, dessa små 
futtiga ting som likt en svärm av grå myggor omgåvo en! Man kunde icke se 
himlen för dem. De där myggorna stucko och sögo ens blod. Vart flögo 
hennes tankar, när hon vaknade på morgonen ? Till sykorgen med saker som 
skulle lagas, till måltiderna, vad man skulle äta och mätta sin kropp med. 
Och under tiden spände sig en oändlig rymd runt 
jorden. Kanske fylld av under, kanske gömmande på en himmel, som ens 
blickar icke kunde nå.

Petra vände sig om och såg spegeln glänsa svagt i ett hörn av rummet. Hon 
grep plötsligt lampan och närmade undrande sitt ansikte mot spegelglaset. 
Där mötte henne hennes ansikte, blekt i ljusskenet. Under hårets 
kastanjebruna våg syntes den breda vita pannan. De mörkblå ögonen blickade 
allvarsamt och klokt framför sig.

Inom henne jublade det plötsligt till: jag är väl ändå inte så gammal än.

I ljusskenet och skuggornas spel syntes huden slät och vit. Munnen var så 
röd. Med ens for det som en krusning, en solblixt, över ansiktet i 
spegeln: Petra log mot sig själv.

Så vände hon sig bort från spegeln och satte lampan tillbaka på bordet. 
Hennes rörelser hade på ett ögonblick blivit friare och gladare. Angelas 
steg där uppe hade tystnat. Nu sov hon kanske. Hon visste ingenting om 
Thomas Meller och skulle väl aldrig heller få veta något.

Och Petra gick uppför trappan. Ett tåg hade denna afton rasslande farit 
förbi det lugna Eka, och i ett av kup'efönstren hade Petra en sekund 
skymtat den hon älskat för så länge sedan.

3.

Det var så mörkt nu om kvällarna. När Petra och Angela sutto inne i sina 
varma rum vid lampan, hörde de hur det prasslade på gångarna. Det var 
kanske bara löven som rörde sig, när någon vind kom farande, eller sjön 
som slog mot stranden. Men det lät som fotsteg, som om någon ginge där ute 
och icke kunde hitta in. Då lyfte de upp huvudena och lyssnade. Så sågo de 
på varandra och smålogo litet, som om de velat förjaga skuggorna från 
huset.

En kväll när de sutto så, kom Adele Holmström brådskande in. Hon stod där 
plötsligt i rummet. Angela rynkade ögonbrynen. Hon hade aldrig tyckt om 
Adele. I hennes spår följde oro. Men Adele tydde sig nu liksom förr till 
Petra och Angela, därför att hon här på landet inte hade någon annan att 
vara med. Nu slog hon sig ned vid bordet kring lampan. Hon började genast 
tala om sin man, arrendatorn. Han hade varit så odräglig i dag. Adele 
arbetade ut sig för honom. Men han, han såg inte ens åt henne. Titta så 
mager hon blivit bara på detta år! Hon hade aldrig mått bra ända sedan hon 
låg på det där förskräckliga barnbördshuset, där hon fått sitt missfall.
Angela lyssnade med nedslagna ögon. Hon mindes med en rysning sina 
besök hos Adele på Barnens Väl.

Jacob Levin hade en gång sagt med en grimas:

--Den där arrendatorsfrun är en häxa.

Nu tittade Angela i smyg på Adele. Lampskenet föll över hennes magra, 
bleka ansikte. Munnen höll hon, när hon ej talade, hårt hopknipen, som i 
ständig vrede. Händerna, som hon aldrig kunde hålla i ro, irrade över 
bordduken, till dess de fingo tag i en härva silke, som de obarmhärtigt 
började trassla till. Angela tog snabbt ifrån henne silket. Hon ville inte 
ha det fördärvat för sitt handarbete.

--Jaså, jag kom olägligt ! ropade Adele till.

--Ack nej, visst inte, mumlade Petra.

Men hon tyckte att med Adele alla de tassande stegen där ute i parken 
smugit sig in i rummet och nu knarrade över golvet och stampade i hörnen. 
Hon försökte alltid ha tålamod med denna besynnerliga kvinna, som hon ju 
ändå inte kunde undvika, men ofta önskade hon att hennes arrendator icke 
just valt Adele till sin hustru.

Adele vred sig på stolen.

--Jag skall gå till skolhuset, sade hon plötsligt. Vi ha haft skjuts i 
kväll åt stationshållet till, och jag såg hur det lyste ur alla fönstren i 
skolan. De ha minsann eklärerat för Jesu hitskickade tjänare och sändebud. 
Och ute på vägen kommer det folk i skaror.

Petra såg undrande upp.

--Vad är det då? frågade hon.
Adele skakade retligt på huvudet.

--Aldrig ha ni reda på något här på herrgården, utbrast hon hånfullt. Äro 
ni för förnäma? Alltid hålla ni er för er själva, bevars ! Det är en 
kolportör, en resepredikant, som kommit farande. Varifrån vet jag inte. 
Kanske direkt från himlen. Det blåser ju så om nätterna, så det skulle 
inte förvåna mig om höststormen skakade ner någon där uppifrån till oss. 
Eklund, kyrkoherden borta i Ekered, blir nog inte vidare glad åt gästen och 
kommer sanna mina ord att få ångra att han lånat honom skolan. Alla vilja 
höra honom naturligtvis. Alla de, som eljes sitta i kyrkan och snarka 
under gubben Eklunds sömngivande söndagspredikningar. Jag tänker också gå 
till skolhuset, bara för att få litet omväxling, och det till fots ändå. 
Längtar aldrig Petra till Stockholm?

--Nej, sade Petra. Jag har det bra här.

Men dessa dagar hade hon behärskats av en underlig oro. Om nätterna rycktes 
hon ur sömnen av blåsten. En trädgren slog mot hennes ruta. Och hon 
stirrade ut i mörkret och sökte säga sig att de minnen som vaknat inom 
henne inte voro annat än vissna löv, som en vindil ett ögonblick rört upp. 
Med häpnad och smärta förstod hon ändå att såret, som den där mannen en 
gång givit henne, aldrig hade läkts.

--Så blek du är, sade Adele.

Och Petra vek skyggt undan för hennes blickar. Hon visste att Adele hade 
en underlig förmåga att sätta sitt finger där det smärtade som mest. Allt 
tycktes hon snoka reda på. Det var ju omöjligt att hon kunde veta 
något om Petra och Thomas. Men en dag skulle hon framkasta en antydan som 
visade att hon länge haft noggrann kunskap om alltsammans.

Adele reste sig.

--Gå ni inte med? frågade hon ivrigt. Jag trivs inte att sitta ensam där 
borta. Lukten från fattiga gummor och deras schalar gör mig ursinnig.

Petra och Angela lade långsamt ihop sina arbeten. Deras kväll hade Adele 
ändå stört.

De gingo tillsammans över gårdsplanen. Adele snubblade över gruset.

--Aldrig lär jag mig att hitta här i mörkret, sade hon. När jag går ut om 
kvällarna ibland, får jag treva mig fram som en blind. Jag tycker att jag 
för varje steg är nära att stöta emot något, precis som om onda andar i 
skymningen sysselsatt sig med att satta upp hinder och stängsel. 
Människorna bli som maktlösa i dessa höstkvällars mörker.

När de hunnit ett gott stycke och kommit till en krök av vägen, sågo de 
hur det lyste i skolhuset. På gårdsplanen utanför bildade ljusfläckarna 
vita fyrkanter. Nu voro de strax framme.

De stego in och ett moln av kvalmig värme slog emot dem. Några kvinnor 
vände på huvudena och stirrade på dem. Angela kände sig litet generad. Men 
Adele trängde sig raskt fram till framsta bänkraden. Ett blackt vitt ljus 
lyste-över salen. Alla ansikten sågo i detta ljussken bleka ut. Strax 
bakom Angela satt handelsmannen. Han plirade med ögonen och smålog. 
Från hans bruna rock utgick en behaglig doft av kryddor och tvål. Det var 
som om han fört hela bodkammaren med sig. Ett par småpojkar i närheten av 
honom tittade tillitsfullt på honom, som om de hoppats att han skulle ta 
upp torkade sviskon och äpplen ur fickorna och dela ut.

Angela vände litet på sig och såg längst nere vid dörren statardottern, 
som skulle få barn. Hon hade händerna knäppta framför sig, och hennes 
stora ögon blickade förskrämt tillbaka på Angela.

Man väntade. Framme på en upphöjning stod katedern som eljes användes av 
skolläraren. På en bricka voro en vattenkaraffin och ett tjockt glas 
placerade. Skolsalen hade gula väggar och i taket summo fuktfläckar. 
Alltihop såg så tröstlöst ut. Angela kände lust att gå sin väg. Vad ville 
alla dessa människor som denna kväll dykt upp ur mörkret?

Då öppnades en dörr, och kolportören steg in. Han gick fram på estraden 
och sträckte välsignande ut armarna, som ville han omfamna hela 
församlingen. Det var en storväxt muskulös man i trettioårsåldern. Blont 
hår stod kring hans panna och låg i vågor utmed det runda huvudet. Blont 
kort skägg krusade sig i en krans runt de fylliga kinderna och den 
välmående hakan. Överläppen var alldeles slätrakad och fjunlös och såg 
helt barnslig ut. Munnen svällde mjuk och log inbjudande. Inte ens lampan 
i taket kunde göra hans drag bleka. Hela ansiktet sken rött och blankt 
under den kupiga pannan. De blå ögonen lyste. 
Han utstrålade en vänlig värme, som med ens gjorde Angela glad. Vad ville 
han väl dem? Varför hade han kommit till dem?

Han såg sig omkring. Det var som om han i en blick uppfattat dem 
allesamman och skulle känna igen dem: herrgårdsdamerna och Adele på första 
bänken och den förskrämda unga bondflickan borta vid dörren. Angela 
tittade på Adele. Hon hade gjort en rörelse. Hennes läppar stodo 
halvöppna. Hon flämtade litet, som om hennes hjärta börjat klappa. Det var 
så sällan hon såg någon ny här på trakten. Hon längtade ständigt efter 
något. En het upplevelse, som skulle skingra den grå ledsnaden.

Hans armar sjönko långsamt ned.

--Jag skall sjunga för er, sade han muntert. Först skall jag sjunga ett 
par vackra sånger, som ni alla säkert skola tycka om. Och sedan skall jag 
försöka tala till er. Jag har bett min Gud att ni skola lyssna.

Han sade "min Gud", som om han nyss haft ett möte med honom borta på 
vägen. Han tog utan vidare upp sin sång, med ett leende skådande rätt 
framför sig. Ingen ackompanjerade honom.

Jag är främling, jag är en pilgrim, blott en afton, blott en afton bor jag 
här. Gör mig ej hinder, ty jag vill följa Guds folk till strids genom öken 
och bölja. Jag är främling, jag är en pilgrim, blott en afton bor jag här.
Resemåltid i hast jag tager, som en jagad, som ett ilbud stannar ej. 
Jag står omgjordad om mina länder, har vandringsstaven i mina händer. 
Resemåltid i hast jag tager. Som ett ilbud, stannar ej.

Angela hade ryckt till, när han började sjunga. Han hade en präktig, 
klangfull stämma, djup och ren. När han sjöng, lade han sitt stora huvud 
på sned. Hans ögon sågo långt bort. Kanske skymtade han den himmelska ängd 
som hans sånger i hänförda ord beskrevo?

Vad det blir gott att landa vid himlens stilla kust, ej mer behöva blanda 
sin sång med suck och pust ! Till glädjens hem från sorgens dal, 
till Fadrens famn från nöd och kval. Vad det blir gott att landa vid 
himlens stilla kust, i brudgums famn från strid och nöd, i liv och sällhet 
utan död! Vad det blir gott att landa vid himlens stilla kust.

Det blev alldeles tyst i salen. Några knäppte händerna i knäet. Nyss hade 
de varit ute på åkern eller i den nakna trädgården. De hade knappt hunnit 
tvätta jorden av sig. Hela dagen hade de arbetat. Matoset satt kvar i 
hustrurnas schalar och kjolar, denna unkna lukt, som Adele så avskydde. Nu 
strömmade sången över dem. Taket över deras huvuden lyftes. Molnen 
där uppe på den förut mörka himlen hade jagats undan, och stjärnorna blevo 
sköna blommor som växte så gott i Herrens trädgård.

De tyckte att mannen där på estraden höjde sina armar och plockade 
blommorna. Nu räckte han ut handen och en stor bukett stjärnblommor på 
långa stjälkar sträcktes emot dem. Två gummor med rynkiga gula ansikten 
tuggade med glappande munnar och nickade ivrigt. Den unga flickan borta 
vid dörren lutade sig tillbaka med slutna ögon och armarna om sin svällda 
mage. Ett par tårar runno fram under hennes ögonfransar. Men den muntre 
sångaren där uppe sjöng åter jublande:

Jag ser ett Lamm på Sions berg, jag ser en skara stor i vita silkets enda 
färg, jag hör en sångarkor. De sjunga med salig tillbedjande röst: Lov, 
ära ske Lammet, som oss haver löst, oss Gudi med blod igenlöst en gång! 
Det är de frälsta själars sång. Vad? Löst oss på en gång? Ja, löst oss på 
en gång! Och det är himlens sång? Ja, himlens enda sång! Då skall det ock 
här bli vår enda sång om Lammet, som oss löst en gång.

När sången var slut, sänkte sig taket med sina fuktfläckar åter över 
salen. Människorna sågo sig yrvakna omkring, som om de sökt finna någon 
väg att komma ut. Det var som om de velat skynda hem med himmelens 
blomster i sina händer för att pryda upp sina fattiga rum med de glänsande 
stjärnorna.

Men den sjungande vandringsmannen och pilgrimen samlade åter in deras 
flyktande själar med en rörelse av sin stora hand. Nu talade han. Han 
talade om himmelen. Han beskrev dess härlighet. Där gingo änglar med vita 
släpande vingar, där hördes Gud sjunga med mild stämma. Livet var icke 
bara denna lidande jord. Vi voro icke bara små människor som krälade över 
jordytan, uppfyllda av tusen bekymmer som rynkade våra ansikten och böjde 
våra kroppar. Inom oss fanns något annat, en själ, som lik en blå 
tindrande sjö längtade tillbaka till det klara friska vatten som var 
källan. Ibland, när vi rördes av något himmelskt, steg det upp i våra ögon 
som klara tårar, pärlor som änglarna samlade in för evigheten.

Plötsligt ropade han till dem med höjd röst, så att de alla sprutto till 
nästan förskrämda:

-Ack, att vi människor kunde leva så att änglarna finge allt fler pärlor 
att samla !

Petra smålog litet. Hon tyckte sig se änglarna med huvudena böjda på smala 
halsar gå omkring och samla upp pärlor i sina vita mjuka kjortelfållar. 
Den glade kolportören uppe på estraden hade för hennes ögon manat fram en 
bild som en Rafael kunde målat och skänkt sin obeskrivligt sköna guldfärg 
åt.

Han sade dem att de måste tänka på himmelen ovan jorden. En trogen tjänst 
hos Herren här nere skulle förvisso krönas med sin belöning där uppe 
i Herrens egna himmelska gårdar. Så lätt slöto människorna sina ögon och 
somnade. De måste alltid vaka i stället. Den onde lurade på dem, vid 
minsta steg kunde de slinta ned i en avgrund. Ur det svarta djupet var det 
svårt, nästan omöjligt att åter komma upp. Han ville giva dem sina händer 
och hjälpa dem.

Och han räckte fram sina stora kraftiga händer mot dem, som om han strax 
velat fatta deras. Adele reste sig halvt upp från bänken. Hennes ögon hade 
fått glans. Angela såg häpen på henne. Vad kom det då åt Adele? Nu sjönk 
hon ned på sin plats igen. Hon drog ett djupt andedrag som liknade en 
suck. Angela tyckte att predikanten ett ögonblick tittade nästan förvånad 
åt deras håll.

Han fortsatte att tala med bevekande röst. Han skildrade jordevandringen 
så att man såg människorna krypa fram som myror på vägarna, var och en med 
sitt strå i munnen. De tänkte på att bygga sig hus, att för evigt stanna 
här nere. Men Herrens hand skulle svepa över deras bräckliga hyddor och 
förstöra dem. Ingenting var säkert här på jorden. Ingenting att förtrösta 
på. Vi voro blott här för en kort liten tid. Det borde de alltid tänka på. 
Icke låta sig försoffas, icke slumra till.

--Hur skall jag få er, älskade vänner, ty ni äro ju redan mina vänner, att 
låta upp era hjärtan ? ropade han. Ni, som varje dag vandra och arbeta ute 
i naturen, se ni då icke ständigt underverk? Om vårarna sätta ni frön i 
jorden och det blir härliga blommor av dem, sedan de först dött i 
mullen. Solen skiner på dem, och de växa och frodas yppigt. Vilket 
förvandlingsverk försiggår väl med det lilla grå fröet där nere i den 
svarta jorden ? Vänner, dyre vänner, det är Guds godhet som är verksam i 
minsta frö och får det att gro och spira! Så skön har jorden blivit för 
att ni skola tänka på hans allmakt. En är han, en och stor, men i varje 
blomma, i varje växande väsen finnes han. Rör varsamt vid allt levande och 
andande, tag i det ömt och varligt, ty det är Honom ni taga i. Ni kunna 
inte undgå Honom.

Nu har höststormen farit fram över naturen, allt ligger svart och naket. 
Men i det svarta och det som ser ut som dött lever Guds ande. Han slår sin 
kärleks armar omkring er, också nu, också i den döda hösten, lever han. Ha 
ni icke nu under de mörka kvällarna hört någon ropa på er? Det är hans 
röst, som ljuder i stormen som skakar era fönster. Lyssna då! Också de 
döva lyssna, när Guds röst talar. Han öppnar alla öron. Också de blinda 
se, när Gud går förbi. Han lyser så starkt att det tränger in under deras 
förtorkade näthinnor. Och denna jord tro ni vara fattig? Du broder och du 
syster, ditt armod är endast en villa ! Så länge Guds händer sluta sig om 
allt, finnes ingen fattigdom. Då är det en lycklig och benådad jord vi 
vandra på. Vandra sakta! Trampa icke på Gud !

Sedan han talade med allt hetare glöd i rösten, kom Angela plötsligt att 
tänka på den tiden, då hon gick på hushållsskolan. Hon såg för sig sin 
väninna Stanny Landborgs ansikte. De sutto 
tillsammans i den trasiga bilen, där de brukade hålla sig gömda i 
lövdungen för de andra flickorna. "Jag tror inte på Gud", hade Stanny 
sagt. Och Angela hade lyssnat, till dess tvivlet, som redan börjat värka 
inom henne, också intagit hennes hjärta

Men här i den fula och torftiga skolsalen, steg Gud åter fram: en annan 
Gud än den hon sett på de målade altartavlorna, där han dyster och 
allvarlig blickade ned på henne. Denna Guds ögon lyste av kärlek och höjde 
välsignande sina händer över dem alla. Angela mindes sin frände Johan von 
Pahlen, den lycksalige dåren, som rusig dött vid sitt brinnande hus, han 
som först talat till henne om jordens gröna själ och om den kolossale 
guden, vars armar sträcka sig ut över världarna. Mannen där uppe tycktes 
henne ett ögonblick som en ny Johan, som siade om en evig vår och om ett 
oändligt växande. Och åter kände Angela samma lycka genomila sig som då på 
födelsedagens morgon. Det var som ett förebud att något skulle hända med 
henne. Hon visste ännu inte vad. Hon såg på Petra, som satt med nedböjt 
huvud och log litet. Vad tänkte hon på? Det var som om också Petras tankar 
sysslat med något särskilt --något som väntade henne. Aldrig nådde man 
varandra, aldrig kunde man riktigt förstå varandra, läsa i varandras 
hjärtan. Här levde Petra och Angela sida vid sida och visste så litet om 
varandras tankar. Tänk att kunna bli god, att kunna bli sådan som 
kolportören beskrev! Att kunna känna innerlig kärlek för allt 
levande! Sov icke också Angela sina dagar igenom ? Johan, Johan von 
Pahlen, låt mig aldrig glömma din lära !

Nu sjöng pilgrimen där uppe igen. Huvudet höll han på sned, hans blickar 
sågo långt bort mot den himmelska ängden. Där betade Jesu vita lamm, där 
gingo Herrens änglar på lätta fötter. Guds ögon lyste över den evigt som 
varma strålande solar. Blommor av egendomlig skönhet och art växte och 
bredde ut sig. Där borde kännas skönt att vara.

Angela såg sig omkring. De hade liksom sjunkit till ro, dessa 
arbetsmänniskor som samlats i skolsalen. Deras grova händer voro stilla, 
vilade i knäet. över deras ansikten dröjde ett milt skimmer. Den unga 
flickan borta vid dörren föreföll icke längre förskrämd. Ett leende 
darrade på hennes läppar.

Hur kunde några ord från en enkel och obildad man så förvandla dem? Kanske 
hade Människasonen en gång gått från trakt till trakt och talat på samma 
sätt för folkskarorna.

I hans fotspår trädde sådana som Johan von Pahlen, och där vandrade väl 
också denne Herrens sjungande pilgrim och Ordets flinke och flitige 
kolportör.

Och alla läto de denna andra värld, den, som intet mänskligt öga kunde se, 
skimra övermåttan härligt. fanns den ? Var den icke endast en väldig 
såpbubbla som människornas fattiga längtan bort från sitt armod blåst upp? 
Och som skulle upplösas i fukt och dimmor, om man kom den nära ? Angela 
tvekade.
Ute i mörkret, när skolsalens ljus icke längre brunno, skulle kanske 
också den där andra världen slockna, som en stjärna, vilken faller genom 
rymden. Arbetet skulle åter börja för alla dessa människor. De skulle 
återvända till sina grytor. De skulle åter trampa vardagens mark och icke 
längre se lysande stjärnblommor växa.

Kolportören där uppe bad en kort bön. Så bockade han sig hastigt och gick 
ned för estraden och ut ur salen. Det var slut.

Angela, Petra och Adele vandrade ned för gången. Den kalla råa höstluften 
slog emot dem ur mörkret, när de kommo ut.

--Jag skulle vilja träffa honom och tacka honom, utbrast Adele med sin 
hesa röst.

I detsamma snuddade någon förbi dem. En man insvept i en stor ulster gick 
hastigt ned mot landsvägen.

--Det var bestämt han, viskade Adele upprörd.

Plötsligt gjorde hon sig fri från de andra två och rusade ned för gången 
efter den bortskyndande.

--Hon springer i fatt honom, sade Petra med ett lågt skratt.

Adele flög andfådd landsvägen framåt. Där var han! Nej, där! Hennes 
förvirrade ögon kunde inte uppfånga skymten av hans gestalt. Hon gjorde 
sig knappast reda för vad hon ville honom. Kanske omvärvas igen av den 
trygghet och den ljusa ro som utströmmat från honom, där han stått uppe på 
estraden. Men hon hittade honom ej. Det var som om en ridå fallit 
ned och dolt honom. Hon hörde sina egna fotsteg ljuda ut i mörkret. En 
otillfredsställd kvinna springer sökande efter en man i natten. Skuggorna 
dölja barmhärtigt hennes blossande kinder och ögonen som glänsa av begär. 
I morgon skall solen gå upp igen och låta jorden spegla sin skönhet. En ny 
dag, då det som skedde under natten är utplånat. Adele fortsatte att löpa. 
Så stötte hon plötsligt mot grinden till Eka gård och stannade, hämtande 
andan. Hon strök sig över pannan med sin fuktiga hand. --Så galen jag är, 
mumlade hon, hånande sig själv. Jag är sannerligen galen.

Då hörde hon fasta steg komma uppifrån gården. Hon lystrade till. Men ack, 
de där stegen kände hon alltför väl igen. Den gående stannade mitt framför 
henne.

--Är det du, Adele ? sade arrendatorn förundrad.

Hon blev generad och ond också.

--Jag gick före de andra. Vad gör du här? snäste hon till.

--Jag ville bara gå och möta dig. Det är så mörkt i kväll.

De stodo tysta bredvid varandra. Nu kommo Petra och Angela. När de alla 
fyra gingo uppför gången, såg sig Adele plötsligt rysande omkring.

-Vad här är tyst och ödsligt, utbrast hon.

Ingen svarade henne. Angela och Petra smålogo mot varandra. De kunde icke 
finna Eka ödsligt. Det lyste ur deras fönster. En ljum värme strömmade 
emot dem, då de slogo upp sin dörr.
--Tyckte du om hans predikan? frågade Petra, när de åter stodo i 
salen.

--Jag trodde inte mer att Gud fanns, svarade Angela hastigt rodnande.

--Jag har nog trott så ibland jag med, sade Petra. Säg mig en sak, tillade 
hon fort. Vill du stanna här på Eka med mig i höst också?

Angela såg förvånad upp. Det var något ivrigt och upprört i Petras röst, 
som hon ej förstod.

Hon tänkte efter. När de nu stodo tysta, hörde hon vinden, som for genom 
träden där ute. Gruset rasslade på gångarna som om någon med snabba steg 
sprungit över det. Mörkret stod så svart utanför rutorna. Adele hade nyss 
sagt att här var så ödsligt. Kanske var det ändå sant. Petra ville 
tydligen stanna. Det var som om något hade hänt henne de sista dagarna, 
något som förjagat hennes lugn. Och åter tänkte Angela, som förut i 
skolsalen, att man ändå bra litet kände varandra.

Petra stod och såg på Angela. Så egendomligt vacker hon var, med sitt 
ljusa hår och de svarta ögonen! Någon skulle bli förälskad i henne och 
Petra bli lämnad ensam kvar. Hon fick en plötslig längtan att förtro sig 
åt denna lilla flicka. Men hon sade ingenting.

Angela gick fram till Petra.

--Om du stannar på Eka, vill jag det också, sade hon sakta.

Då kände Petra ett ögonblick en stark lättnad.

--Vi få väl hålla tillsammans, svarade hon.

4.

Samma natt efter det Petra och Angela för längesedan somnat väcktes de av 
att någon skakade på porten. Petra for yrvaken upp och tände ljus. Angela 
kom i dörren.

--Det är någon där nere, sade hon skrämd.

Jungfrurna, som lågo på andra sidan av huset, hade väl ingenting hört. 
Allt var tyst. Nu klappade det igen, och en ängslig röst ropade till ute i 
natten.

Angela och Petra kastade på sig litet kläder och sprungo nedför trappan. 
De öppnade porten på glänt och en blek och andfådd kvinna gled hastigt in 
till dem. Som hon blev stående i ljuset från taklampan med en sliten 
svart schal över axlarna och de röda händerna bedjande och samtidigt 
avvärjande sträckta framför sig, gav hon Petra, som ännu knappast var 
riktigt vaken, en känsla av att blåsten där ute piskat henne hit in till 
dem och att schalen, fuktigt ångande, rivits loss från ett av de svarta 
jagande molnen på himlen.

Men kvinnan sade stilla, bedjande:

--Fröken måste förlåta, men min tös har blivit så sjuk, och jag måste 
genast kalla på barnmorskan i Ekhult. Handelsmannen har ju också telefon, 
men där öppnade ingen för mig.
--Å, var det er flicka... utbrast Petra.

Nu kände hon igen henne. Den unga flickan, som väntade ett barn, var 
hennes dotter. Petra förde henne vänligt in i salen.

--Telefonstationen är nog stängd, sade hon.

Men när hon såg ångesten i den andras ögon, tillade hon med en lugnande 
bestämdhet:

--Jag skall själv ringa och försöka.

Efter en lång stund svarade en sömnig röst. Petra kom fram till 
barnmorskan. Hon föreföll otålig, alls icke så hågad att ge sig ut i 
natten. Men Petra von Pahlen kunde hon dock inte säga nej till.

Petra lade ned luren.

--Var nu glad, sade hon tröstande. Hon kommer.

Kvinnan stod där och såg sig hjälplöst omkring.

--Så snäll fröken von Pahlen är, sade hon slutligen, och det lät på rösten 
som om hon huttrade. Fröken hjälper mig. Vi ha stugan full av barn, och nu 
kommer det en till. Jag förstår de där fåglarna, som sparka ut en unge när 
det blir för trångt i boet. Jag förstår dem, jag kan inte hjälpa det. Min 
dotter har bara bragt skam över oss. Folk äro elaka mot oss. Det var med 
nätt nöd jag fick flickan med mig till skolhuset i går kväll. Hon har 
blivit liksom rädd för människorna. Det var en tingkarl som tillfälligt 
uppehöll sig här på trakten, som lurade henne. Hade det bara varit någon 
härifrån, hade inte skammen varit så stor. En sådan kunde sedan ha gift 
sig med henne.

Angela frös. Upplevelsen i skolhuset dröjde inom henne. Hon såg för 
sig den unga blivande modern med sitt darrande tårfyllda leende. Också 
till henne hade predikanten plockat ned himmelens stjärnor. Nu slocknade 
de en för en där borta i den trånga stugan, där hon kämpade med plågorna. 
I denna fattiga jord ville icke stjärnblommor trivas. De fordrade den blå 
oändliga rymden, där ljuset badade.

Nu ville den arma gå igen. Med en rörelse av hopplöshet svepte hon omkring 
sig den svarta schalen, som halkat nedför hennes axlar.

--Petra, sade Angela lågt. Vi borde följa med henne. Tycker du inte?

Petra ville svara nej. Angela var alltför ung. Detta lidande skulle kanske 
skrämma henne. Men Angela var alltjämt uppfylld av fripredikantens ord. 
Hon ville bli god. Man måste ju hjälpa människorna, hade han sagt och 
sträckt händerna emot dem. Hon såg på sina egna vita och smala händer och 
lyfte dem tankfullt prövande. Kvinnan tittade från den ena till den andra. 
Så gick hon långsamt mot dörren.

--Adjö, tack för hjälpen, sade hon.

--Vänta...

Angela tog ett par steg framåt och gav Petra en blick. Hennes ögon voro 
alldeles svarta.

Petra tvekade.

--Vi gå med er, sade hon hastigt, men ångrade i detsamma sina ord.

Men Angela var redan i trappan på väg upp för att klä på sig.
Efter en stund stodo de alla tre i den svarta natten utanför huset.

--Vi måste gå tillsammans, sade Angela.

De hörde sjön slå mot strandens stenar. En kall och fuktig vind for mot 
deras ansikten. De höllo på att snubbla mot en gren som låg tvärsöver 
gången i parken. Angela tog kvinnans arm, och på sin andra sida tryckte hon 
Petras. Hon kände sig litet rädd. Så gingo de tätt intill varandra utan 
att tala.

Angela tyckte att mörkret viskade. Men det var väl bara grenarna som rörde 
sig. Hon hade aldrig varit ute så här i natten. Sömnen hon nyss vilat i, 
den där djupa sömnen man har vid midnatt, låg bakom henne som ett hav, som 
åter ville draga ned henne i sina långa dyningar. Det svallade kring huset 
som hon lämnat. Strax innan det knackat på porten där nere, hade hon haft 
en dröm. Det hade varit en port också i drömmen. En hög svart port, som 
hon med vild ansträngning sökte öppna. Hon hade ansträngt sig så otroligt. 
Men ett par, nej många händer hade hållit emot på andra sidan. Andå hade 
hon sett en smal ljusstrimma sila fram under tröskeln. En röst hade rapat 
högt att hon hade det bra, där hon var. Hon borde icke öppna porten. Allt 
ägde hon ju på den sidan, där hon stod. Men då hade hon känt en stark 
törst.

--Giv mig att dricka, hörde hon sig själv tigga.

Hon hade kanske allt, men inte vatten, kallt, kyligt vatten, som skulle 
rinna genom hennes strupe.

Så med ens gav dörren vika. Och omkring henne flaxade fåglar med 
svarta vingar. Deras näbbar klapprade och knäppte, deras fjädrar, hårda 
som järn, slogo mot hennes hud. Med ett skri, hest och ondskefullt, som 
kom jorden under henne att skälva, stötte de emot henne. Så hade hon 
vaknat. Och hon hade tyckt, ännu inne i sin dröm, att knackandet på porten 
där nere lät som starka fågelnäbbars klapprande.

Nu voro de ute på landsvägen. De följde kvinnans takt. Kvinnan gick fort, 
driven av sin oro. Det lyste ett ljus i hennes hus. De sågo mörka skuggor 
röra sig mot rutan.

--Barnen äro uppe, sade hon. Vad skall man göra med dem? De springa 
överallt.

Hon talade häftigt, som om här, så nära stugan, all bitterheten åter 
kommit över henne.

Petra öppnade dörren och steg in i köket. Där var fullt med barn; Ett par 
gräto högt och gnuggade sig i ögonen. De tittade förvånade på Petra och 
Angela. Inifrån kammaren, till vilken dörren stod öppen, hördes jämmerrop. 
I rummet rådde en frän instängd lukt, som fick Angela att kippa efter 
andan.

En karl kom i strumpfötterna ut från kammaren. Han såg ett ögonblick på 
Petra och Angela och nickade buttert och generat. Så satte han sig tigande 
vid fönstret och försökte tända en sur pipa. Hans hustru skyndade in genom 
dörren. Petra och Angela gingo in efter henne.

På en smal säng låg den unga flickan med benen utspärrade under ett vått 
och fläckigt lakan. Hennes ansikte var eldrött och uppsvällt. Hon 
klynkade ynkligt som ett djur som lider. Och åter tyckte Angela sig höra 
det där hårda klapprandet från de svarta fåglarnas näbbar. De voro omkring 
den plågade där på sängen och borrade vassa, kalla klor i hennes kött.

Petra böjde sig över henne. Hon tog bort det våta lakanet och bredde en 
filt över henne. Hon belönades strax med ett skyggt leende av tacksamhet.

--Jag kan hjälpa så litet, sade Petra ömt till svar på detta leende, som 
föreföll henne så rörande.

--Kom närmare, bad flickan.

Och när Petra lydde, slog hon armarna om henne och viskade i hennes öra 
ett namn:

--Jonas !

Petra ryckte till. Det var alltså namnet på honom som hade bragt detta 
barn i olycka. Det var honom hon låg och tänkte på mitt i plågorna. Hans 
namn vågade hon icke säga högt. Här i stugan hatade de honom. Men hon gav 
det åt Petra som ett lösensord. Petra log förvirrat mot ansiktet där på 
kudden. Alltså älskade hon den där pojken, som fegt hade flytt sin väg. 
Hon led med hans namn på sina läppar. Det tycktes nästan trösta henne att 
viska det. I detta kvava rum med den smala sängen blommade en kärlek som 
inga vidriga omständigheter kunnat döda. En karl flyr från sin flicka och 
kastar sina plikter, och hon ler ändå tåligt och viskar hans namn. Inom 
sig bar hon hans barn, det nya livet, en varelse som kanske skulle ha hans 
drag och som hon därför måste älska och lida på nytt för.
Och Petra tänkte på Thomas. Också han skulle ha övergivit henne, 
även om hon burit hans barn under sitt hjärta. Då kände hon sig med ens 
åter stå utanför livet. Hon hade ingenting vågat, inte offrat sig som 
denna flicka, som låg där förvriden av smärtor för sin stora kärleks och 
givmildhets skull.

Hur vågade Petra då säga sig att hon verkligen älskat ?

Att inte barnmorskan hördes av ! Om hon fått skjuts, borde hon redan varit 
här.

Hon kom att tänka på Jacob Levin. Vad han skulle ha skyndat sig en sådan 
natt! Hans magra bruna händer skulle genast varit färdiga att hjälpa. 
Petra längtade efter honom i denna stund, men hon längtade kanske ännu 
mera efter sin svägerska Betty, hans syster. Betty hade erfarenhet. Petra 
hade ingen. Med sitt trygga vänliga leende bara skulle Betty ha förjagat 
oron och skrämseln här. Petra vände sig om och såg Angela vid dörren med 
blekt ansikte.

--Gå ut, Angela, viskade Petra.

Hon var ledsen att hon låtit Angela följa med. Angela gick ut i köket. 
Barnen kommo blygt fram till henne, när hon satte sig vid bordet. Från sin 
vrå stirrade mannen dystert på henne med den slocknade pipan i munnen. En 
liten unge lade en trasig docka i Angelas knä. Angela tog upp den på sin 
arm och log mot den lilla. Det var nu hon skulle 
följa predikantens ord om att hjälpa och trösta. 
Och här satt hon stum med en trasig docka på armen.

Nu skrek flickan där inne. Angela spratt till. Med ens mindes hon 
sjukhemmet, där Adele legat. När hon gått genom den trånga korridoren där, 
hade just ett sådant förskräckligt skrik från en kvinna i barnsnöd trängt 
ut genom en stängd dörr. Dessa kvinnor pinades. De vadade i ett träsk och 
sjönko ned i det, kramade av stjälkar som snodde sig kvävande om deras 
lemmar. Vad allt var underligt på deras väg ! Så blev alltså ett nytt liv 
till. En natt, fylld av skräck och blod, slog det upp sina ögon, en ny 
liten människa, som icke var välkommen till en fattig värld, där det redan 
vimlade av likadana varelser, vilka blickade omkring sig med förvånade 
ögon, som barnen här.

Angela ryckte till. Det var en gök som gol ett par gånger, gällt och litet 
gäckande. Hon vände sig om. Det kom från klockan på byrån av brunbetsad 
furu. En liten gök av metall med ett klingande ljud i sin strupe fick 
Angelas tankar att med ens skifta färg.

Världen var väl ändå inte så ful och mörk! En skygg liten brun fågel 
flyger om sommaren från träd till träd. Den gömmer sig i gröna skuggor 
bland löv som dofta ljumt och gott. Ängarna stå med sammetslent gräs, 
fjärilar fladdra, blommors kalkar ringa. Sjöns vågor glittra i solen. Från 
träden i det gröna dunklet locka de silverklara tonerna. Aldrig visar sig 
fågeln. Den är en avlägsen röst bara, kanske skogens eget hjärta, som 
ibland slår så högt att det hörs. När träden som i månader stått 
nakna med svarta förvridna händer och armar gripande ut i en grå och kall 
rymd börja få gröna knoppar för att snart svepa omkring sig en slöja, tunn 
och ljusgrön, då kommer den lilla fågeln och ropar ut sin kärlek och 
glädje. Då klappar skogens hjärta fort av förväntan och hopp. Mossan 
breder ut sig mjuk och tjock på marken under den, och himlen blånar 
prickad av vita ulliga skyar.

Det knackade på dörren. Angela slog upp öganen och var åter tillbaka i den 
trånga stugan. En kvinna kom in med en svart väska i handen. Det var 
traktens barnmorska. Hon var iförd en stor vid svart kappa, ett slags 
kåpa, och en löjlig liten hattskrålla satt tillbakaskjuten över stripigt 
halmgult hår. Över en rynkig mun där tre stora betar glupskt stucko ut 
hängde en krokig näsa. Ögonen, dolda bland otaliga rynkor och veck, 
plirade vänligt mot Angela.

--Jaså, det är så dags nu, sade hon muntert åt Angela, som om hon trott 
att det var Angela som behövde henne.

Men då hon strax upptäckte sitt misstag när Angela förvirrad reste sig, 
blev hon mycket beskäftig.

--Oj, oj, ömkade hon. Eld i spisen och ingen kittel påsatt en gång! Här 
måste finnas varmt vatten. Massor av vatten !

Genast började hon ösa upp vatten att sätta på spisen. Hon rörde sig 
förbluffande snabbt utan att ge sig tid att ta av sig kappan. Den pöste 
omkring henne. Som en ivrig höna med tusen kycklingar under sina 
fjädrar rusade hon omkring, i förbifarten skuffande undan barnen och 
mannen.

Ett skrik ljöd inifrån kammaren, en nödställds gälla rop på hjälp. Då 
stannade hon plötsligt och log med näsan i vädret. Detta skrik var henne 
välbekant sedan årtionden tillbaka. Det väckte alla hennes instinkter på 
en gång till liv. Och hon försvann skrockande in i kammaren.

Petra kom ut till Angela. De kunde ej besluta sig för att gå, fastän de nu 
inte behövdes längre.

Med ens ljöd ett rop, vilt i sin ödslighet. Angela sprang häftigt upp. 
Barnen började gråta. Och i denna kör av skrik och jämmer urskilde Angela 
och Petra plötsligt en röst, späd och gäll, en ny röst, det lilla barnets.

En stund efteråt kom frun ut med ett litet knyte på armarna. Försiktigt 
sänkte hon ned det i en balja med ljumt vatten. Angela tittade över hennes 
axel. Hon såg en liten rödblå kropp, ett par små ilsket knutna händer, ett 
ansikte rynkigt som på en åldring. Det var det nya liv, som blivit till 
denna natt.

--Det är en flicka, ropade barnmorskan segerstolt.

Stilla sade Angela till sig själv att den där lilla besynnerliga varelsen 
alltså var människan sådan hon nyss kommit till världen. En som de! Det 
var så otroligt. Men när frun lyfte upp barnet igen insvept i en schal och 
Angela såg in i två små ljusblå ögon, förstod hon att det verkligen var en 
ny människa, en ny liten kvinna, som redan ställde sina krav på 
livet. En liten syster, som likt dem själva skulle ha förmågan att lida 
och fröjdas, att le och sucka.

Petra och Angela togo avsked och gingo ut i mörkret. De vandrade tysta 
tillsammans på landsvägen.

--Stackars liten, sade Petra efter en stund.

Angela visste inte, om Petra menade barnet eller den unga modern. Men 
moderns hjälplösa rop ringde i hennes öron. Hon tyckte att de fyllde den 
svarta rymden omkring henne med sin klagan. Borde icke en ny människas 
födelse i stället hälsas med jubel och vara en fest?

Och när Angela äntligen lagt sig och sömnen började tynga ögonlocken, for 
hon upp plötsligt igen. Hon hade tydligt hört någon kalla på hjälp. Men 
där var ingen.

Hela huset tycktes åter dåsa i natten och tystnaden, medan parken och sjön 
sakta och mumlande viskade. Men Petra, som icke somnat, stirrade ut i 
mörkret och tänkte på hur hennes hand snuddat vid den lilla nyföddas varma 
rynkiga hud. Och hon såg för sig moderns skygga leende och hörde det 
framviskade namnet, och då tyckte hon att det hade lyst över den usla 
bädden, där en övergiven flicka satt sitt barn till en fattig värld.

5 Betty von Pahlen satt en eftermiddag i skymningen i sitt 
vardagsrum. Det brann en brasa i kakelugnen, och Betty sträckte ut 
händerna och flyttade sig närmare. Hans var ute i något ärende med 
inspektoren och Betty var ensam hemma. Hon var ofta ensam numera. Hon 
tyckte att rummen på Ekered blivit så stora, sedan barnen farit. Hon kunde 
ibland gå och ropa på Hans från rum till rum. Hennes djupa röst liksom dog 
bort mellan väggarna. Ibland fann hon sig också sittande sysslolös som nu 
med händerna i knäet. Hon som aldrig varit sysslolös! Det var löjligt, 
dumt. En mor utan sina barn. Vad skall hon taga sig till? Hon tröstade sig 
med deras brev. Och hon skrev själv brev till dem. Men det var ju inte 
detsamma. Sven lät allt oftare sin hustru skriva. Och inte förstod den där 
unga frun, vad det var Betty ville höra om, fast de två ändå voro av samma 
ras och Bess Rosenrauch ju skulle vara så intelligent! Edla gick på 
lärarinneseminarium i Stockholm. Hennes brev voro i telegramstil. 
Vanligtvis handlade de om att Betty skulle skicka henne något: böcker, 
hembakade kakor, en kjol som hängde till vänster i garderoben. Den 
tjuguårige Gotthard, som studerade historia och nationalekonomi i 
Uppsala, skrev sällan, och när breven väl kommo, voro de visserligen 
långa, men slutade oftast med en begäran om mera pengar. Nu hade Betty ej 
hört ifrån honom på länge igen.

Betty lutade sig fram och rörde om i brasan. En slinga av hår föll därvid 
ned över hennes ögon. Hon lyfte den mellan fingertopparna. Så grå den var! 
Hon lät den ligga över ögonlocken som hon slöt. Så lent och mjukt det 
kändes. Hon hade grått hår och var bara några och fyrtio. Hennes far, 
Benno Levin, hade också tidigt grånat. Det låg väl i släkten.

Kära gamla pappa, tänkte Betty med ens ömt. Så här som hon nu hade också 
han suttit övergiven av sina barn. Man fick inte begära att de ständigt 
skulle stanna hemma. De måste ju ut i livet och bli verksamma människor, 
fastän det var så svårt att sätta sig in i. Om de åtminstone hade lämnat 
några strumpor kvar åt henne, Betty, att stoppa!

Betty log och såg sig omkring. Förr brukade hon ha trasiga strumpor över 
stolarna. Det hade varit ett besvär att laga dem alla !

Då hörde hon att dörren till verandan öppnades.

Kanske det är Hans redan, tänkte hon.

Men det var inte hans steg. Dessa gingo över salsgolvet lätta och säkra. 
Hans gick ofta stötvis.

--Du släpar ju benen efter dig, brukade Betty ropa.

Nu voro stegen i salongen. Den tjocka mattan där tystade dem. Ett bord 
stöttes till, och några glas klingade melodiskt. 
Vem snubblade alltid till mot bord och byråar? Gotthard naturligtvis. Han 
brukade få stora bulor i pannan, när han var helt liten pojke. Betty vände 
sig inte om. Hon tryckte händerna mot bröstet, där hjärtat häftigt börjat 
dunka. Någon smög sig på tå fram bakom henne, och en varm hand lades över 
hennes ögon. Ack, så brukade barnen skrämma henne. Hon satt stilla med en 
ljuv känsla av plötslig lycka. Så togs handen bort, och Gotthard stod 
framför henne med glittrande ögon.

--Blev du rädd, mamma? sade han halvkvävd av skrattlust.

--Men Gotthard, varifrån kommer du?

--Jag kom med tåget förstås. Och sedan har jag promenerat hela vägen. 
Kappsäcken var tung, må du tro. Är du glad att se mig?

Betty såg på honom. Hon riktigt drack honom, som en törstig rycker åt sig 
ett glas vatten och tömmer det. Men så med ens kommo bekymmersamma tankar, 
alltid vaksamma och ständigt på lur, smygande.

--Det är ju mitt i terminen, sade hon hastigt allvarsam igen. Skolkar du, 
Gotthard?

Han slog sig ned i länstolen mittemot henne. Händerna knäppte han framför 
sig.

--Är pappa hemma? undrade han.

--Nej, sade Betty.

Ofta när barnen kommo till henne för att prata, började de med den frågan. 
Det gav henne alltid en känsla av att det var hon ensam, som ägde 
deras förtroenden. Hon tyckte synd om Hans fördenskull.

--Jag fick en sådan hemlängtan, utbrast han. Å, det där Uppsala är 
odrägligt. En liten trång krets av servilt gläfsande konservativa 
studentvalpar, som tro de äro begåvade. Struntviktiga lärare, också 
stockkonservativa! Som mastodonter! Och så blåser det jämt från den gamla 
slätten.

--Kom du hit för att det blåste?

Betty hötte med fingret åt honom. Hans vackra ansikte med den djärva 
judiska profilen var halvt vänd ifrån henne. Han såg in i elden som 
glödde.

--Minns du vilka sagoslott vi byggde framför brasorna, mamma ? Jag 
inbillade mig då att jag skulle få bo i ett glödande rött och grant 
sagoslott. Alltid! En liten prinsessa fanns där väl också. En liten ljus 
prinsessa!

--Äsch prat, sade Betty leende. Nu skall du tala om, varför du kommer. Är 
du utan pengar?

--Nej då, log han. Jag var uppe hos morbror Jacob och lånade. En hygglig 
karl. Han begriper, när man är i knipa. Han sade också att Uppsala är en 
unken håla. Vi kommo så väl överens.

--Jag kan tro det, mumlade Betty.

Jacob Levin, hennes bror, hade alltid haft en svaghet for Gotthard.

--Jag trivs inte, sade Gotthard.

Han rynkade ögonbrynen. Sådant mindes hon hans ansikte: ett barn med små 
knutna nävar och ansiktet förvridet i rynkor, som en ilsken troll 
gubbes. Alltid när något gick honom emot, blev han så. Ibland hade 
det fått henne att brista i skratt, hon som alltid hade så nära till 
skrattet. Men nu när han borde vara en man, en vuxen, oroade det henne 
bara. hade hon då icke kunnat uppfostra honom? Inte reser man sin väg hux 
flux, för att den stad man måste studera och finna sig till rätta i var 
tråkig.

--Ack, du förstår ju inte, fortsatte han otåligt. Jag har ett litet rum, 
studentkula kallas det gemytligt, där det står en säng och en brun kommod. 
Du vet, en sådan där kommod, som när man öppnar dörren till den, utandas 
en instängd förfärlig lukt. Den där lukten tycker jag förföljer m-ig ända 
in i föreläsningssalarna. Alla studenter ha likadana kommoder, förstår du, 
mamma. Jag har ärligt försökt läsa. Men jag kan inte samla tankarna. Jag 
tänkte: det kanske skulle gå bättre här hemma; Därför har jag tagit med 
mig böckerna. Det var de där förfärliga tyska böckerna som var blyn i 
kappsäcken.

--Du kanske skulle valt en annan bana, sade Betty bekymrad.

Gotthard blev ivrig.

--Ja visst. Jag skulle blivit lantbrukare. Gått här hemma och petat i 
jorden. Jag skulle varit duktigare än pappa Hans. Mera intresserad. Och så 
har jag så gott sätt med folket. Då kunde jag fått tid att skriva.

--Skriver du? Noveller? Kanske dikter?

Betty strålade upp. Alla hennes gamla ärelystna drömmar för de älskade 
barnen vaknade på nytt. Ja visst. Gotthard hade bara blivit satt på fel 
plats.
Han skulle bli författare, måhända en stor skald. Hennes barn kunde 
inte bli något alldagligt. Nu tyckte hon sig se ett skimmer stråla över 
den höga gosspannan.

Gotthard böjde sig fram och strök lätt med knogarna över hennes knän.

--Jag skriver litet, erkände han blygsamt. Men mamma, bli då inte strax så 
glödande! Du är som en ung flicka, som tror att din älskade skall komma 
ridande på en vit springare. Du har mer fantasi än vi alla tillsammans. 
Jag saknar din japanska morgonrock. Den var full av blommor och fjärilar. 
Vet du vad jag tänker på, när jag sitter och talar så här poetiskt? Jag är 
så hungrig, förskräckligt hungrig.

Betty rusade upp. Hennes stora kropp stod gungande på golvet.

--Arma pojke, sade hon förtjust. Han kom hit, för han var så hungrig. 
Genast ! Genast, min gosse.

Nere i köket blev Betty ett ögonblick stående litet missmodig. Först nu 
kom hon ihåg att hon givit jungfrurna ledigt. Det brann ännu i spisen. Så 
bra ! Det var så svårt att ensam få eld. I skafferiet stoppade hon famnen 
full med burkar. Hon kom ut igen i köket, sakta gnolande. Visst borde han 
givit henne en bättre förklaring, hennes gosse. Att komma resande på detta 
sätt ! Och så avbryta hela samtalet med att han var hungrig. Det där om 
den japanska morgonrocken hade förstås rört henne. Fjärilar och blommor! 
Hade inte hennes unge son, själv släppt lös en sommarfjäril i huset denna 
höstkväll? Hon tyckte sig känna dess lätta vingar mot sin panna. Han 
hade lagt sin hand över hennes ögon.

--Måtte jag få behålla honom här och Hans inte komma knäppande med några 
invändningar, mumlade hon, fastän hon själv fann det ologiskt, ty hon 
visste ju att det var bäst att han återvände till sina studier.

Hon snodde omkring i köket. Där hängde ett blått förkläde. Det svepte hon 
om sig upp till hakan. Smöret fräste i pannan, och hon insög doften med 
välbehag. "Petits pois", stod det på en burk. Ja, hon kunde laga fransk 
omelett med ärter. Barnen brukade vara stormförtjusta, när hon någon gång 
lagade mat. Med frikostig hand öste hon ägg på ägg i fatet och vispade om. 
Hela tiden sjöng hon, som om hon haft en liten fågel i strupen.

--Vad gör du, Betty?

Hon svängde runt med vispen lyftad i handen. Det var Hans. Han stod med 
ens mitt i köket. Liten och smal. Under de tunga ögonlocken blickade hans 
ögon melankoliskt fram. Betty slutade inte upp att sjunga. På samma melodi 
hon hela tiden gnolat kom det:

--Gotthard är hemma ! Gotthard är hungrig !

Det var som om hon velat förbereda Gotthards far på en glad överraskning 
Det var sa han borde ta det.

--Nu mitt i terminen?

Betty hörde redan kommande förargelse och förebråelser i hans röst.
Hon gick emot honom.

--Han längtade hem. Stackars pojke, han har bara en kommod i sitt rum.

Sängen glömde hon i hastigheten. Den där förfärliga kommoden!

Det dröp ägg från vispen som hon höll i sin hand. Hans klarnade litet, 
medan han betraktade henne. Så glad hade han ej sett Betty på länge. Men 
han vände sig ifrån henne och gick ett par slag över golvet. Han tyckte 
inte om att Gotthard kommit hemresande. Det var alltid Betty som rått över 
barnen. Hans vädrade ständigt olyckor. En pojke som skulle studera och 
inte ville. Det var då en olycka. Skickade han honom tillbaka, skulle 
Betty bli ledsen. Han hade sett henne gråta, när den ena efter den andra 
lämnat hemmet. Det var något onaturligt med en Betty som grät. Kanske var 
han också en smula svartsjuk om hennes kärlek. Nu skulle hon ägna sig åt 
Gotthard. Höll hon inte redan på att slå ihop alla ägg som funnos inne för 
att ge honom att äta? Han fnös till litet och skakade på huvudet åt sin 
egen tankegång. Nog unnade han väl sin son...

Betty tog honom om skuldrorna. Hon doftade av smör. Hennes ansikte 
blomstrade av spiselvärmen.

--Låt Gotthard vara, sade hon så bevekande. Du vet inte ! Han har sagt mig 
att han skriver. Det är kanske en poet, min vän ! En poet i vårt hus !

Hans såg misstrogen ut. Där var hon igen med sin överdrivna tro på barnens 
begåvning. Han min des när de voro helt små, hur 
Betty suttit på hans sängkant och med de mörka ögonen lysande berättat för 
honom om barnens små framsteg. Hon hade lyft sina vita fasta händer, och 
han hade tyckt sig se hur hon byggde upp en framtid åt dem, en byggnad så 
fantastiskt hög att den lik ett Babels torn höjde sig f ör att nå himlen. 
Han hade då ryckts med, fastän han medlidsamt försökt le åt henne.

Nu såg han på henne igen. Hennes ögon glänste åter så där. Var det 
annalkande tårar som hotade? Han kände sig dum och olycklig, emedan han 
inte genast kunde följa hennes tankar.

--Du känner dig visst ensam, Betty, sade han dröjande. Jag är inte nog för 
dig.

Han visste ju att han inte var nog. Men han ville höra henne bedyra 
motsatsen.

--Jag är ensam, erkände hon. Vi hålla ju så mycket av varandra, Hans. Men 
det är barnen. Jag saknar dem allt. Det var så härligt höra Gotthard 
förklara att han längtat hem. Ja, han längtade efter dig också.

Hans log litet.

--Du vill dela med dig åt mig stackare, sade han bara. Jag skall inte säga 
något, blott du är glad.

Hon gav honom en lätt kyss. Det var det med Bettys kyssar att de 
bibehållit sin ljuva friskhet genom åren.

När Betty en stund senare kom in från köket med en hel bricka dignande 
under Gotthards supe, fann hon Angela och Petra i salen.
Hon stannade ett ögonblick andfådd i dörren. Salen som bara för ett 
par timmar sedan legat öde och övergiven var fylld av glada ansikten och 
högljutt prat och skratt. Det var som om Gotthard, då han stött till det 
dar bordet med glasen, fått en liten klocka att ringa som med ens kallat 
samman vänner till platsen.

---Vi visste ju inte att Gotthard var här, ropade Petra till hälsning.

Gotthard kom fram och viskade i Bettys öra:

--Pappa har inte sagt ett ont ord.

--Nej, vad säger du? log Betty.

Och över bordet nickade hon ivrigt och glatt åt Hans.

VI.

Adele hade aldrig någon ro. Hon var Ekas ständigt irrande fredlösa ande. 
Överallt skymtade hon fram med sina bleka ögon och sin nästan smärtsamt 
hopknipna mun.

Hennes eget hushåll kunde dock ej fylla hennes dag, fastän hon alltid 
jämrade sig över hur upptagen hennes tid var. Icke ens sedan hon lagt sig 
och somnat, vilade hon som andra människor. I drömmen jagade hon över vida 
sträckor, plöjde genom sumpiga ängar, vaggade i båtar som livsfarligt 
gungade, tappade sin hatt eller någon klädespersedel och måste dyka efter 
den. Ibland drömde hon också att hon naken sprang och sprang för att hinna 
någon. Och hon vaknade ofta flämtande och med håll i sidan, som om hon 
verkligen sprungit. Hennes spända nerver fingo aldrig slappna av och vila. 
Vad sökte hon med sådan hets? Vart ville hon? Hon visste det väl inte 
själv.

Alltsedan hon hört predikanten med den vackra rösten i skolsalen, hade hon 
fått något nytt att tänka på. Sitt begär, ständigt vaket och aldrig 
tillfredsställt, sökte hon nu mätta med bilden av den storväxte mannen, 
som stått där leende med fram sträckta händer. Hon sade sig att han 
sett henne och att det var henne han velat omfamna, då han brett ut 
armarna. Vad han sagt, hade hon icke lyssnat till.

Adele låg ensam i sängkammaren. Arrendatorn och hon hade ju bara någon tid 
efter sitt giftermal flyttat i var sitt rum. Här i rummet med den vita 
sängen levde hon ett slags olyckligt äktenskap med sig själv. Hon hade en 
stor bred spegel, som sträckte sig från golv till tak, och dess blanka 
glas återgav som en insjös stilla vatten henne själv och sakerna omkring 
henne, medan ett ljus om aftnarna oroligt lät sin låga fladdra. Detta vita 
rum, fyllt av krypande skuggor, som likt grå slickande djur omgåvo henne, 
satte henne iland i en brinnande högtidlig extas. En var Adele med den 
åtsittande klänningen och den tunga kjolen, som lindade sig om benen, och 
det släta håret snipigt tillvridet i en knut i nacken, en annan Adele hade 
kastat kläderna och i glaset skimrade en vit kropp med runda lemmar och 
långa smala ben. Hon älskade denna Adele som framträdde under klädernas 
hölje. Med heta kinder kunde hon hålla om sina bröst och sänka huvudet med 
blicken girigt omsvepande hudens vithet och de lena skuggorna som drömde i 
fördjupningar och veck. Hennes upplösta hårslingor vredo sig som ormar 
utefter axlar och rygg. Den vita nakna Adele älskade sig själv med en 
ömhet sådan ingen man känt för henne.

Ibland om kvällarna då arrendatorn ännu arbetade ute i ladugård och stall 
och mörkret regnade ned mellan parkens träd, satt Adele i salen och 
smuttade på konjak. Det var en helt naturlig utväg för henne att jaga 
undan vardagens tyngd genom att dricka. Arrendatorn besvor henne att låta 
bli. Han skulle nekat att ta hem sprit, om han inte förstått att hon då 
säkerligen skulle gått omkring i stugorna och tiggt sig till att få låna 
av andra det hon ej kunde komma åt hemma. Genom en instinktiv 
självbevarelsedrift höll Adele sin last hemlig. Inte ens Petra visste 
något därom. Hon fann ibland Adele besynnerligt uppsluppen, men tänkte ej 
närmare därpå. Adele blev nämligen glad av alkohol. Tyngden, som vilade 
som en gråsten invid hennes hjärta, upphörde att trycka, när hon drack. 
Hon brukade då ibland sitta och tala ömt och jollrande med sig själv.

--Stackars liten, kunde hon nynna, var inte rädd du Adele, min vän. En 
svart best ville bita mig, men jag slank undan. Hans käft gapade röd med 
vilda rovtänder. Men jag tog en röd silkesschal och slängde i gapet på 
honom. Det trodde han var kött. Mums ! Mums ! Sa dum han var.

Nästan alltid tyckte hon sig se ett svart stort glupande djur, som jagade 
henne. Kanske därav hennes ständiga oro. Hon jagade själv eller blev 
jagad. En rädsla för något, för någon som skulle äh upp henne, låg alltid 
på lur. När hon var barn, hade jungfrun de haft då skrämt henne med att 
"fula svarta gubben" skulle komma och ta henne, om hon inte var snäll. 
Livets stora svarta odjur sökte henne nu genom minuterna och timmarna, som 
hen nes dagar droppade bort i. Hon hade också en gång som liten 
drömt att hon lagt sig på sned över två sängar. Plötsligt flyttade sig 
sängarna, och hon trillade ned i mellanrummet. Där på golvet, dit hon föll 
och föll utan att någonsin hinna ned genom det svindlande djupet, grinade 
ett vederstyggligt gubbansikte skräckinjagande emot henne. Den drömmen och 
barnjungfruns försök att få henne lydig med den "fula svarta gubben" hade 
etsat sig in i Adeles hjärna och döko upp på nytt efter så många år, 
verkligare nu än under barndomen.

En kväll satt Adele med sitt glas framför sig i matsalen. Hon hade just 
hunnit bli glad. Hennes läppar voro skilda åt, ögonen skimrade litet som 
bleka opaler. Då hörde hon steg. Hon reste huvudet lyssnande. Det var 
någon med hennes man. Vem kunde det vara? Snabbt gömde hon butelj och glas 
i skänken och reste sig, när dörren öppnades. Hon gav till ett litet kort 
skrik. Bakom sin man skymtade hon en stor gestalt i vid ulster. Det var 
kolportören. Hon stod stilla, seende på honom som om hon inte trott sina 
ögon.

Arrendatorn var helt förlägen. Han förklarade:

--Jag träffade herr Wahlbom hos handelsmannen. Han hörde sig för om rum, 
ser du. Han tänker slå sig ned här för en tid. Då kom jag att tänka på att 
vi ju ha ett rum där uppe. Om du vill...

Arrendatorn såg ängsligt på Adele. Hon var så nyckfull. Det var alltid 
farligt att komma fram Adele satte sig på 
sängen.

--Jag är glad att någon bor här, sade hon. Här är så förfärligt ensamt på 
landet. Ett äktenskap som vårt behöver också en tredje till sällskap. Vi 
komma att gräla mindre på det viset.

Kolportören såg för sig arrendatorns ansikte med de goda ögonen och 
föreställde sig lätt, vem det var som grälade.

--Jag har givit er en kudde från min egen säng, sade Adele andfått: Ni 
skall ha det bästa, förstår ni.

Han såg nästan generad på henne. Han fick en ilande känsla av rädsla, när 
han mötte hennes blick. Hon gled upp från sängen och stod med ens bredvid 
honom så att brasans värme också nådde henne.

--Det är kallt, sade hon rysande. Ni vet kanske inte, vad det vill säga 
att bo på landet om höstarna. Det är mörkt då. Man tycker sig se spöken om 
kvällarna. Utanför tassar och tassar det.

Men han avbröt henne med ett hjärtligt skratt.

--Jag är född på landet, sade han muntert. Min far var lantbrukare. Han 
var en kunnig man som gått igenom en högre skola. Det var han som gav mig 
törst efter att läsa. Jag hade ett så lyckligt hem. Och nu, sedan mina 
föräldrar äro döda, tycker jag ändå att hela jorden är mitt hem. Det är 
därför att Jesus har vandrat på jorden, ser fru Holmström. Jag söker gå i 
hans fotspar.

Hon tittade upp på honom med en plirande, sökande blick. Vad han var stor 
och stark! Hans famn var som en björns. Håret stod silkeslent och 
blont kring hans runda panna, och blont och silkeslent krusade sig 
skägget kring hans fylliga kinder. Det friska röda ansiktet strålade. Hon 
trodde att hon lätt skulle få honom att älska sig. Det var något så 
pojkaktigt och barnsligt hos honom.

--Ja, då så, sade hon litet trumpet. Då känner ni till hur det är på 
landet. Jag hatar det!

--Inte hata, förmanade han. Fru Holmströms hem är ju här. Fru Holmström 
har en god make.

Hon gick mot dörren.

--Sov gott, sade hon långsamt.

När Adele kom ned i salen igen, såg arrendatorn på henne spörjande. Han 
hoppades inom sig att hon ej var ond på honom.

--Ar du glad att jag tog honom hit? frågade han försiktigt.

--Ja, det var bra, sade Adele.

--Då är du nöjd då, sade arrendatorn lättad

Hon gav honom en blick.

--Å, ja visst. Det skall nog gå utmärkt.

När hon stängde dörren in till sin sängkammare, skickade hon honom ett 
gäckande ögonkast. Men det såg han inte.
/X VII.

När Petra morgonen därpå kom ut på verandan, fick hon se en främling i 
dörren till arrendatorns hus. Hon kände inte strax igen resepredikanten. 
Han stod där svartklädd, men bredbent och hemtrevlig med solen i ansiktet. 
Petra ville träffa arrendatorn. Hon gick tvärsöver gårdsplanen. När hon 
kom närmare, såg hon till sin förvåning att det var kolportören från 
skolhuset. En liten bibel i mjukt svart läderband och guldsnitt höll han i 
handen. Adele kom i detsamma ut.

--Här ser du, Petra, ropade hon gällt. Känner du igen herr Wahlbom? Han 
har tagit in hos oss.

Petra hälsade vänligt.

--Ar arrendatorn inne? frågade hon Adele.

--Han är i ladugården, och när är han inte det ? sade Adele nonchalant.

Petra gick mot ladugården. Hon log litet för sig själv. Hon tyckte det var 
besynnerligt att någon ville bo hos Adele. Det skulle vara en obekant på 
trakten, en kringfarande som denne trohjärtade resepredikant, som skulle 
hitta just till arrendatorsbostaden. Under alla de år Adele bott på Eka 
hade Petra ej kunnat vänja sig vid henne. Hon vände sig litet om och 
skymtade Adeles lilla magra gestalt tätt invid den storvuxne 
mannens. Och hon påskyndade sina steg.

Kanske skulle han göra Adele lugnare, tänkte hon, men tvivlade.

En dunst av värme och lukt från korna slog emot Petra, då hon steg in i 
ladugården. Hon såg sig omkring, där hon stod i mittelgången. Korna vände 
sina huvuden mot henne. Deras bruna sorgsna ögon glänste i halvmörkret. 
Ett oavbrutet tuggande ljud steg upp från spiltorna. Petra kunde inte se 
arrendatorn. Hon gick framåt. En ko sträckte fram sin nos, och Petra 
klappade den fuktiga mulen. Då slickade kon henne vänligt med sträv tunga. 
Ja, dessa djur sågo så goda ut. De ville en väl. Petra strök kon mellan 
hornen, där hon hade en vit stjärna. I fickan hade hon ett par brödbitar, 
som hon räckte fram. Värmen i ladugården gjorde henne röd om kinderna. När 
hon såg sig om, hade arrendatorn kommit utan att hon hört honom.

Hon hade nästan glömt sitt ärende.

De gingo sida vid sida förbi korna, som hela tiden långsamt vände huvudena 
efter dem. Några råmade längre bort, och genast stämde alla 
in--långdraget, trånande. Sågo de för sig sommarens ängar, fyllda med 
saftigt grönt gräs och röd klöver?

Arrendatorn visade på korna, pekade ut den och den som mjölkade bra. Han 
stannade framför en som hade skadat sig i pannan. Nästan ömt vidrörde han 
det skadade stället.

Petra tänkte:
Sådan är han. På samma sätt skulle han vilja vårda sig om Adele, 
ifall han bara finge.

Han vände sig i detsamma mot henne, och hans ansikte lystes upp av det 
intagande leende, som var den mannens största behag.

--Ser fröken, sade han till Petra, som om han gåve henne ett förtroende, 
när djur äro sjuka eller på något sätt plågade, bli de som mänskliga. Den 
här har sannerligen blivit förtjust i mig, bara för att jag skött om såret 
varje dag.

Petra fick ett plötsligt sting i bröstet. Hon förstod inte själv varför. 
Men medan hon fortsatte att tala med arrendatorn om hönsgården, vilket var 
hennes egentliga ärende, grubblade hon över vad det kunde vara med henne.

Hade hon inte förut lagt märke till honom? Eller var det något särskilt 
hos honom denna dag? Hon följde hans hand, som alltjämt smekte djurets 
huvud. Hon såg att det var en vacker hand.

--Här är så varmt, sade Petra med ens och strök sig över pannan.

Så nickade hon åt arrendatorn och gick. Korna råmade igen. Råmandet fyllde 
hela luften med melankoli. Och Petra drog efter andan, när hon äntligen 
kom ut i det fria.

Hon sprang in i huset för att hämta en korg med småbarnskläder. Dessa 
kvällar hade hon och Angela suttit och sytt små fina linneplagg åt det 
nyfödda barnet där borta i stugan.

Petra gick raskt framåt vägen. Det var solsken i dag. Men det var en 
förrädisk sol, som då och då gled in i ett moln, så att luften plötsligt 
fördunklades och blev grå.

Gärdena lågo svarta. Några kråkor sutto i en rad på ett staket med 
hopfällda vingar och tunga huvuden. Solen blixtrade till. Ett moln flög som 
en skugga bland det vita ljuset över åkrarna. Kråkorna lyfte vingarna och 
gåvo sig hastigt i väg, som om solljuset varit den tändande elden från ett 
gevär.

När Petra steg in i köket i stugan, fann hon den unga modern ensam där. 
Hon satt vid spisen med ett litet bylte i knäet och sjöng sakta. Det var 
ett fridfullt ansikte som lyftes mot Petra.

--Jag har nyss givit henne mat, sade hon leende och knäppte till blusen. 
O, om fröken visste vad det är roligt. Man riktigt känner att man gör 
nytta. En liten varelse, som man helt kan tillfredsställa.

Petra undrade inom sig, om hon ännu mindes den där natten, då hon slagit 
armarna om Petra och viskat "Jonas" i hennes öra. Redan tycktes allt ået 
ledsamma och sorgliga långt borta. Det såg ut så. Barnet, som hon lidit 
för, låg nu i hennes knä. Hon hade fått någon att älska på nytt.

Hon lyste av förtjusning över det Petra hade med sig. Hon strök över de 
mjuka plaggen med moderlig min.

--Vad hon skall tycka om dem, sade hon glatt. Jag har bara grova 
bomullsplagg.

Nu kommo några av hennes syskon in, och Petra tog farväl.
Hon slog in på en väg, som genom skogen förde 
tillbaka till Eka. Det var en stig fylld av barr. Där luktade fukt och 
mossa. Petras fötter halkade ibland till på de hala barren. Det såg 
dystert ut där inne i skogen. Där var så tyst. Inga fåglar sjöngo längre. 
när Petra tittade upp, såg hon bara topparna av de allvarsamma mörka 
furorna som böjde sig mot varandra. Petra stack händerna i fickorna och 
saktade sina steg.

Hon överraskade sig med att åter tänka på arrendatorn. Han måste föra ett 
besynnerligt liv med Adele. Hur stod han ut? Ingen annan än en god 
människa skulle förmodligen finna sig i det. Han hade ett så intagande 
leende. Och Petra log själv, när hon erinrade sig det.

Vad det ändå var underligt ! Man möts, man går förbi varandra varje dag 
utan att se varandra, och så plötsligt får man ett sting i bröstet: en 
blick, ett leende tränger med ens rätt in i hjärtat. Eller var det bara 
att Petra, alltsedan hon fått det där brevet, där det stod om Thomas 
Meller, gick omkring med en gnagande känsla av oro inom sig?

Hon var så ensam. Hon tyckte att åren höllo på att glida ifrån henne. Hon 
blev stående på en öde strand med tomma händer. Ingenting av det som borde 
vara en kvinnas liv hade ännu fallit på hennes lott. Lyckliga Angela som 
ännu var så ung! Petra knöt sina händer i fickorna. Att få börja på nytt, 
att få vara nyfiken på livet, att stå med nyckeln i handen till den 
hemlighetsfulla dörr som kunde öppnas för underbara skatter. Hon, 
Petra, hade varit för räddhågad, alltför misstrogen mot sina egna krafter. 
Hon kunde den gången ha ryckt Tage Ehrencreutz ifrån hans fästmö. I 
stället hade hon flytt gråtande.

Hon var tom invärtes. Hennes bröst var en ihålig skål, som längtade att 
fyllas. Kärlek! Ja, varför ej våga erkänna det? Hon törstade efter kärlek. 
En kärlek som stack och brände. En kärlek som skulle kasta henne till 
marken med skilda knän och ett sköte som pulserade och bultade i blodets 
egen sjudande takt.

Petra satte sig på en sten. Hon borrade ned ansiktet i sina händer. Med 
naglarna raspade hon mot sin hud. Här under huden fanns den verkliga Petra 
von Pahlen. Icke den tysta, stillsamma, släta, som gick och rörde sig i 
dagarnas enahanda liksom en sömngångerska.

Som barn hade hon en sommar varit vid ett fiskläge. En morgon hade hon 
vaknat tidigt. Solen hade just börjat strimma himlen med guld. Då hade hon 
sprungit upp ur sängen och sett ut genom fönstret.

På havsstranden framför henne hade en flock män rört sig. De voro stora 
och högväxta, i stövlar och oljekläder. De voro tysta. Deras kraftiga 
händer sysslade med att spänna upp segel på fiskarbåtarna, som lågo i 
vattnet. Havet, blått, oändligt, krusades av morgonens första vind. Nu 
hissades seglen. Men ingen mast gnisslade, intet ljud hördes. Allt var 
tyst, stilla, hemlighetsfullt, som i en dröm. Hon såg männen stiga i 
båtarna. Nu fylldes de grå seglen av vinden. De drogo ut i en rad. 
Gråa tysta fåglar mot en skimrande himmel och ett blått vatten. Den lilla 
Petra satt och såg efter dem. De blevo allt mindre, försvunno till sist 
bort mot himlen, som smälte samman med havet.

Så steg solen upp i sin fulla glans. En fågel på stranden slog till en 
jublande drill, som fyllde luften med en vild ton av glädje. Och med ens 
hade alla fåglarna vaknat och börjat sin dagslånga sång.

Varför kom den där synen plötsligt åter för den trettiotreåriga Petra, där 
hon satt i skogen? Den fyllde henne med kvalfull längtan, så att hon 
gjorde sina händer fria och sträckte ut sina armar. Hon ville stiga i en 
sådan båt, som skulle flyga med henne bort över ett stort hav. En båt med 
vind i seglen, som kastat loss från en strand, där vardagslivet fyllde små 
låga stugor med ett molande entonigt surrande.

Petra lyfte tungt upp huvudet. Så ryckte hon till. Framför henne stod 
kolportören. Han smålog mot henne. Var det inte medlidande i det där 
småleendet ? Petra kande som om någon stigit in till henne utan att 
knacka. Hon reste sig. Kolportören sade:

--Fröken är visst ledsen?

O, det där avskyvärda sättet dessa trons kristliga hjärtemänniskor hade 
att alltid fråga ut om lidanden och treva efter sjuka punkter för att 
sedan få komma med olja och balsam på ens blottade svidande sår !

--Jag satt och vilade mig, svarade Petra stelt.
--Gud är med oss överallt, påminde kolportören vänligt.

Han hade egentligen blott ämnat passa på att fråga, om icke fröknarna 
Petra och Angela von Pahlen ville deltaga i stiftandet av en syförening 
med regelbundna sammankomster, beledsagade av små andaktsstunder, vilka 
han tänkte sig lämpligen skulle kunna äga rum hos Adele Holmström. Från 
olika håll bland befolkningen, fast inte just från Adele, hade han hört 
att Petra och Angela skulle vara så godhjärtade, och hans avsikt var nu 
att påpeka att den materiella välgörenheten endast skulle vinna i värde, 
om den finge ett tillskott av andlig väckelse och uppbyggelse.

Men Petra var redan på väg hem. Hon kände hans blick efter sig. Han hade 
överraskat henne i hennes ensamhet, och hon trodde att han kanske sett en 
skymt av den Petra, som ingen kände.

VIII.

Arrendatorn satt och vred sig på sin stol inne i matsalen. Sedan 
kolportören kommit, drogo måltiderna så länge ut på tiden. Wahlbom hade 
nämligen också inackorderat sig i maten. Det fanns ju heller inte något 
annat ställe han kunde gå till, och få av de andligt sinnade i trakten 
hade det så, att han oftare kunde anlita dem. Adele tycktes vara förtjust 
över gästen. Knappast åt hon något själv. Men med lysande ögon betraktade 
hon den stapel av potatisskal som hopades på sidan om Josef Wahlboms 
tallrik. Han lade skalen på vaxduken.

Först läste han sittande med hopknipna ögon en bordsbön. Arrendatorn 
våndades. Av gammal vana brukade han helt hastigt bocka sig, då han drog 
ut stolen för att slå sig ned vid bordet. Adele brukade inte göra något 
alls. Men nu lyssnade hon med nedslagna ögon och stilla händer till Josefs 
röst. Som vanligt hörde hon icke på orden han läste. Hon hoppades bara 
inom sig att maten skulle smaka honom och att ingenting skulle brännas vid 
i pannan på spisen, medan han bad.

Nu vid frukosten började Josef tala om att man snart borde försöka samla 
några till förtroligare väckelse- och bönemöten, då han åter skulle 
sjunga några sånger och hålla en betraktelse. Ibland borde kvinnorna 
jämväl sammankomma för att syssla med något handarbete under åhörande av 
Guds ord. Skolsalen var inte kyrkoherden riktigt benägen ått låna ut inom 
de närmaste dagarna, hade han försport, och den var väl också ännu så 
länge för stor för dessa ändamål. Han föreslog rakt på sak:

--Här inne i salen vore det utmärkt. Vi behövde bara skjuta undan bordet 
och placera ut stolar.

--O ja, sade Adele genast.

Ingen frågade Tord. Han brydde sig inte heller om det. De fingo gärna för 
honom göra en bönelokal av matsalen. Bara han finge frid. Adeles intresse 
för predikanten gjorde honom glad. Det upptog hennes tankar och tid. Han 
såg gärna att hon glömde bort honom.

Men Adele kastade en vass blick på honom.

--Du vill förstås inte, sade hon.

--Jo visst, mumlade arrendatorn leende.

Leendet retade Adele.

--Vad ler du åt? skrek hon gällt.

Josef lade ned kniv och gaffel. Hans runda barnansikte fick rynkor.

--Ack, tvisten icke, bad han ängsligt. Lyssnen till era hjärtan, som säga 
er att denna sal redan är helgad åt Gud.

Ypperligt, tänkte arrendatorn, så slutar Adele kanske med att sitta och 
dricka här om kvällarna.

Adele tycktes också bli slagen av tanken. Hon be 
slöt att flytta bort konjaksbuteljen från 
skåpet. Den passade inte mera här. Och i hennes hjärta rörde sig oredigt 
en förnimmelse av att mycket skulle förändras genom Josef.

--Ta smör till potatisen, bjöd hon ödmjukt.

Arrendatorn reste sig.

--Jag måste i arbete, sade han.

När han kom ut på tröskeln, lyfte han armarna och drog i ett djupt andetag 
in den kalla höstluften.

Han såg tankfullt framför sig. Petra, som kommit ut på verandan, nickade 
åt honom. Han gick med stora steg över gårdsplanen mot henne. Nedanför 
trappan stannade han och såg upp till henne. Hon hade en liten svart jacka 
på sig, som kom henne att se smärtare ut än eljes. En mössa av sammet var 
neddragen som en barett i pannan.

Vad hon är vacker, tänkte arrendatorn.

--Nu skola vi ha bönemöten i vår matsal, sade han korthugget.

Petra log litet.

--Ja, när man tagit till sig en predikant... sade hon.

--Han är kanske bra för Adele, svarade arrendatorn hastigt.

Petra nickade:

--Jag förstår.

Och med ens kände arrendatorn sig bättre till mods. Hon förstod! Petra 
förstod. Om han bara vågade lätta sitt hjärta för denna kvinna ! Hon 
skulle nicka som nu och säga "jag förstår" med sin milda röst. Det skulle 
vara en stor tröst för honom.
De började tillsammans gå nedåt hönsgården. Petra förtjänade 
alltjämt på sina höns. Från början hade arbetet med hönsgården ju varit 
Bettys förslag. Och Petra hade alltid varit glad däråt. Det roade henne 
att ha detta att syssla med.

När de gått ett stycke, kom Angela utspringande på verandan.

--Petra, ropade Angela.

Det var något hon ville tala med Petra om. Men Petra måtte inte ha hört 
hennes röst. Angela stod och såg efter Petra, där hon gick vid 
arrendatorns sida. De promenerade snabbt bort, nästan i samma takt. Nu 
syntes bara Petras svarta mössa. Så voro de försvunna. Angela gick 
långsamt in i huset igen.

När Petra och arrendatorn varit vid hönsgården, tänkte arrendatorn säga 
adjö. Han skulle in i skogen och se till om några träd blivit avverkade, 
som han givit order om. hans dag var ständigt upptagen på detta sätt. 
Petra sade impulsivt:

--Jag skall följa med en bit. Jag tycker om att gå.

De gingo upp genom parken igen, och arrendatorn öppnade den lilla grinden 
längst bort i parken. Sedan voro de ute i skogen.

--Har fröken väl på sig om fötterna? frågade arrendatorn. Det är vått i 
skogen, och jag följer sällan vägen.

--Ja, svarade Petra raskt, fastän hon bara hade ett par helt tunna skor.

Men nu ville hon inte vända tillbaka. Arrendatorn gick först. Petra 
följde honom, så gott hon kunde. Det torra lingonriset prasslade, när de 
gingo. Ibland sjönko fötterna ned i mjuk mossa, ibland snavade de till 
över någon murken trädrot, som small av som ett dovt pistolskott. 
Arrendatorn vände litet på huvudet. Han såg på Petra:

--Går jag för fort?

--Nej, visst inte, svarade hon glatt.

De fortsatte att gå, utan att någon av dem talade. Arrendatorn hörde 
Petras steg bakom sig. Han lyssnade till dem. Det var som om någon slagit 
an tonen på ett skönt och sällsamt instrument, vars bortdöende sång 
dallrade i luften omkring honom. Petra följde efter honom. Bara han vände 
sig om, kunde han se henne. Det sakta prasslet av hennes kjol nådde honom.

Han hade alltid känt en stor beundran för Petra. Han brukade se henne från 
sitt fönster, när hon om somrarna satt ute på verandan med sitt 
handarbete, eller han skymtade henne bland parkens träd. Emellanåt hörde 
han också hennes röst, som kallade på Angela. Men han var så långt borta 
från hennes värld. Han tyckte icke att hon såg honom, när hon talade till 
honom. Först nu i höst...

Ja, vad hade egentligen hänt i höst? Ingenting som man kunde ta på och 
lägga isär. Som nu till exempel för några dagar sedan i ladugården. Han 
hade talat om den där kon som gjort sig illa. Han hade stått och sett ned, 
och så med ens hade han känt Petras blick. Såg hon honom äntligen? Det 
hade varat blott ett ögonblick. Men när hon försvunnit, hade han 
häftigt dragit efter andan, som om något verkligen hänt.

Så länge hade han levat med Adeles hätska andedräkt omkring sig, att han 
inte längre riktigt kunde förstå vänlighet från en människa. Förr hade han 
icke varit sådan. Han hade varit en oppen och glad natur. Men Adele hade 
under åratal drupit sitt gift över honom. Hennes hesa viskningar och ord 
nådde honom ända in i sömnen. Drömmarnas land borde ändå vara fridlyst. 
Han visste ju att han icke av naturen var dum, även om han kanske ej var 
så märkvärdigt begåvad, men Adele hade gjort honom dum. Han hade längtat 
efter barn att slösa sitt hjärtas ömhet på, men Adele hade nekat att föda.

Natten efter den där dagen, då han sade sig att Petra äntligen sett honom, 
hade han legat vaken i sin kammare. Han hade skakat som av köld. Hans 
tankar blevo djärva i mörkret. Med ens kände han sig pånyttfödd, en 
yngling igen utan några svåra år bakom sig. Ty var det inte en ynglings 
skära drömmar detta, att han vågade tänka på Petra? Med öm förälskelse 
erinrade han sig hennes ögon, hennes gestalt, hennes händer, då hon lyfte 
dem, hennes röst, som hade en djup, mild ton, som klangen från en fiol.

När han låg så, hade Adele plötsligt stått i dörren i nattdräkt och det 
upplösta håret svallande omkring sitt bleka spända ansikte. Det hände 
någon gång, numera allt sällsyntare, att hon kom inrusande till 
honom, väckt av någon mardröm. Hon måste känna en människa intill 
sig, annars skulle hon väl bli galen. Med händerna famlande omkring sig 
kom hon nära hans säng. Han såg på henne med fasa. Han ville henne 
ingenting. De voro fiender, fiender som tvingades att bo i samma hus. Hon 
kröp skakande ned hos honom, viskande förvirrade ord, sökande hans läppar. 
Och då hade Tord pressat samman sina ögonlock för att icke se, och tagit 
henne.

Men när hon smugit sig ut igen lik en tjuv, dansade höstnattens skuggor 
liksom ljumma moln omkring honom. Det var icke Adele han slutit i sina 
armar. Han hade tyckt sig omfamna Petras gestalt. Och redan voro 
ynglingens skygga tankar undanblåsta, de som knappast vågade närma sig den 
åtrådda. Och en brännande rodnad av skam steg upp i hans ansikte.

Arrendatorn hade påskyndat sina steg, medan tankarna borrat inom honom. 
När han vände sig om, såg han inte Petra. Han gick en bit tillbaka. Nu såg 
han hennes svarta mössa. Hon hade böjt sig ned över en sten. Hade hon 
gjort sig illa? Hade han gått för fort? Petra lyfte upp ett rodnande varmt 
ansikte, när han kom närmare.

--Titta, sade hon. Han måste vara skadad.

En ekorre satt på marken och pep ynkligt. Hans bruna ögon kikade oroligt 
fram bland mossan och riset. Arrendatorn lade sig på knä bredvid Petra.

--Han har visst gjort sig illa i benet, sade han tveksamt.
Vad skulle man göra med honom? Bära hem honom och vårda honom? Men 
plötsligt tog ekorren ett haltande skutt åt sidan och försvann uppför en 
trädstam. Petra och arrendatorn brusto i skratt.

--Han ville alls inte vara hos oss, utbrast Petra. Kanske han bara ville 
narra mig. Och jag som redan såg honom installerad på Eka ! Jag tänkte ge 
honom mjölk att dricka.

--Kolportören skulle tyckt om oss för det, att vi voro goda, sade 
arrendatorn muntert. Han kunde fått ett uppbyggligt ämne för en predikan.

De lågo alltjämt på knä. Deras ögon sågo glada och spelande in i 
varandras.

--Vi borde tagit honom, mumlade Petra.

Nu var det hon, som sade "vi". Det lilla ordet knäppte till omkring dem 
som låset i en kedja.

Arrendatorn steg upp och hjälpte Petra att resa sig. Först nu såg han att 
hon hade tunna skor på sig.

--Fröken skulle inte gatt med så där. Nu är fröken alldeles våt, sade han.

--Det gör ingenting. Nästa gång far jag ta på mig ett par stövlar, svarade 
Petra.

Nästa gång ! Tänkte hon följa med honom en annan gång också? Hon var så 
nära honom nu. En slinga av hår blåste fram över hennes kind. Hon strök 
den leende åt sidan.

--Nå, vi skulle väl vandra vidare, sade hon.

--Ja visst, orkar fröken bara?

Hon hade redan börjat gå. De kommo fram till platsen, där några träd lågo 
fällda. Petra satte sig på en av stammarna. 
Knäna drog hon upp under sig, döljande de genomvåta skorna under 
kjolkanten. Hon skämdes för dessa våta skor. De vittnade kanske om att hon 
varit alltför villig att få följa med.

Arrendatorn gick runt platsen och synade träden. Några kvistar som lågo i 
vägen tog han upp och kastade undan. En solstråle darrade på den fläck, 
där Petra slagit sig ned. Hon såg så liten ut, där hon satt hopkrupen. En 
kvinna som han skulle kunna ta på sina armar och bära bort, långt bort. 
Han kom fram till henne. Petra pekade på stammen: Sitt då här, sade hon 
glatt.

Han satte sig. Det var en tanke han sökte ge ord åt.

--Det känns besynnerligt för mig att jag far promenera med fröken så här, 
sade han trevande. Fröken är inte lik någon. Ingen ! När jag var barn, 
trodde jag på feer. Jag hade väl läst om dem i en sagbok. Underliga väsen, 
som gledo bort, så fort man ville närma sig. Fröken är bestämt en fe, inte 
sant ?

Petra skakade på huvudet.

--Det är jag visst inte. Feerna från sagboken försvinna ju, när man växer 
upp. När man tycker att man är barnslig därför att man ens ett ögonblick 
trodde på dem, då finnas de inte längre. Har ni alltid bott på landet?

Petra ville veta något om den där mannen. Han såg på henne nästan 
tacksamt. Hos honom, som hos de flesta människor, fanns väl ett 
begär att berätta om sig själv.

--Hela min släkt har varit bönder och allmoge, sade han långsamt, utom min 
far, som var klen och därför fick läsa till folkskollärare. Med tiden blev 
han också klockare därhemma, eller kantor som det skulle heta. Jorden 
älskade han ändå mest av allt, fast han var för svag för att odla den och 
inte ägde mer än en liten trädgårdstäppa. Jag brukade följa med honom, när 
han gick till sockenkyrkan för att ringa i klockorna. Om söndagarna var 
det för gudstjänstens skull, dessemellan för någon begravning. Det. var en 
brant stege upp till tornet, där två klockor hängde. Man drog i ett rep, 
och så binglade och bånglade det. För jämnan satt jag på ett av de översta 
trappstegen. Min far öppnade luckorna, och då strömmade solen och ljuset 
in. Eljes var det skumt där uppe, bara av klockorna liksom blänkte det. 
Det blev ett larm, när far drog i repen. Det lät aldrig som klockringning 
där uppe hos oss. Klämtningarna dånade som kanonskott, tyckte jag. Min far 
var liten och böjd, och jag tyckte att han var märkvärdig, som kunde få 
klockorna att svänga av och an. Jag var ohyggligt rädd, när klockorna 
började röra sig över mitt huvud. De där stora kläpparna kunde falla ned, 
trodde jag. För resten undrar jag, om inte barn tycka om att vara rädda. 
Jag blev upprymd av det. Där i kyrkan tänkte jag på kriget. Far hade några 
gamla böcker därhemma med färglagda bilder från strider och drabbningar. 
Det var väl mest om det fransk-tyska kriget 1870--1871, och så var 
det en underbar bok i blågredelina permar och med de vackraste planscher, 
som handlade om ett franskt fälttåg i Italien mot Österrike och om 
expeditioner i Afrika, i Algeriet och Marocko. Den kommer jag så väl ihåg. 
Den hade skrivits av en officer som kämpat i fransk tjänst och som hette 
John Lilliehöök. Han blev sedan generalmajor.

Han log förläget:

--Jag ville bli just en sådan soldat, en hjälte, som de små fransmännen, 
som gingo mot Bismarck och Moltke. Mindre nöjde jag mig inte med. Det var 
underligt att klockorna, som ringde om försoning och Guds stora frid 
väckte dessa tankar. Min far var mycket from, och när vi gingo hand i hand 
från kyrkan, brukade han säga: "Ännu en välsignad söndag." Och just då 
jagade jag i spetsen för en trupp vilda zuaver över slagfältet eller red 
patrull utanför någon erövrad preussisk stad.

Petra skrattade litet. Hon såg honom så väl för sig.

--Och er mor? sade hon.

Han ryckte upp en handfull mossa och kastade den långt in i skogen.

--Jag var en känslig pojke, sade han. Och jag hade väl behövt en riktig 
mor. Fröken vet, en sådan som stoppar om en om kvällarna och läser 
aftonbönen. Men min mor var inte som andra, hon var nog litet konstig. Jag 
vet inte riktigt hur hon hade blivit sådan. Somliga sade att hon givit sig 
till att grubbla, andra att hon visst hade blivit skrämd någon gång. 
Men hon hade väl grodden i sig från början. Hon var just aldrig hemma. Hon 
kom hem om aftnarna. På landet brukade det ju, i synnerhet förr, finnas 
många original, som drevo omkring på vägarna, pratade högt för sig själva 
och ibland samlade folk omkring sig. Numera spärras ju sådana olyckliga 
stackare i regeln in på sinnessjukhus och försörjningsinrättningar och 
tillåtas inte gå omkring bland de riktiga. Under de sista dagarna har jag 
tänkt på att Jesus, som Wahlbom, kolportören, talar så mycket om till 
Adele, allt skulle ha åkt in på något hospital, om han levat hos oss nu. 
Professorerna skulle säkert funnit alldeles för mycket att studera på 
honom, för att han skulle ha släppts och fått gå omkring i fred och lägga 
ut sina funderingar. Hans lärjungar hade kanske sluppit undan med 
tvångsarbete och Svartsjö.

Petra lyssnade helt överraskad, men medryckt. Det hade skrivits mycket i 
tidningarna de senaste åren om brutala interneringar och upprörande 
testamentsbestridanden på grundval av köpta vittnesmål om sinnessjukdom, 
och de gamla hemska Tuvahistorierna voro icke heller alldeles bortglömda. 
Tord fortsatte, en smula tvekande:

--Man var ju flera gånger också ute efter herr Johan von Pahlen, som vi 
hade här så länge och tyckte så mycket om. Och han passade ändå bara sitt 
och lade sig aldrig i andras och var alltid stillsam och vänlig. Och på 
sitt vis var han väl klokare än de flesta, även om han hade namn om 
sig att vara besynnerlig. Men han tillhörde ju herrskapsklassen, och för 
sådana lär det ju vara ännu mycket svårare att få gå lösa, när de skilja 
sig från vanliga människor och äro till förargelse för rika eller fina 
släktingar, som vilja gömma undan dem. Min mor var inte gladlynt som herr 
Johan och inte av förnäm släkt heller, utan bara fattig och svårmodig. Hon 
var lång och mager med ett blekt ansikte, som bar spår av skönhet. Om 
morgnarna tog hon en korg på armen och gick ut. Hon hade så bråttom att 
komma i väg. När jag själv var ute, brukade jag ibland skymta henne i 
något hörn; och då gick jag långa omvägar för att slippa möta henne. Hon 
hade en massa småbarn efter sig, som upprepade hennes ord och gester. Barn 
äro ofta så grymma. De hade roligt. Jag led nog mycket. Efter några år dog 
hon. Far ringde som vanligt i klockorna vid begravningen. Jag satt på 
trappstegen och kände en oerhörd lättnad. Jag skulle inte mera möta min 
mor med de hångrinande ungarna efter sig. Men från min fars ansikte 
strömmade tårarna. Han ringde och grät och klockorna svängde. Han hade ju 
känt henne från förr och visste, hurdan hon i grunden var.

--Men varför berättar jag allt det här för fröken? avbröt han sig. Ingen 
annan har frågat mig. Inte ens Adele. Hon skulle nog som de hjärtlösa 
barnen bara haft roligt åt mor och hennes minne.

--Det är därför att jag ville veta allt om er, sade Petra tankfullt.
Hon såg på honom. Bara på denna stund då han berättat om sig själv 
hade hans ansikte blivit ett annat än nyss. Det var ju egentligen ett 
riktigt vackert ansikte. Men hans mun var väl det allra vackraste däri. 
Den slöt sig fast och bestämd över vita jämna tänder. Näsan var trubbig, 
ögonen ljusblå, och i grunden säkert glada och muntra, under mycket ljusa 
ögonhår och ögonbryn. Också håret var ljust, vågigt och tjockt. Han hade 
nog varit linhårig som barn.

Nu när han vände sig mot henne, hade ögonen mörknat. En dröm, en skepnad 
från späda, länge sedan svunna barndomsår hade dykt upp och givit dem en 
lätt skugga. Petra såg honom för sig sittande där på översta trappsteget i 
kyrktornet under de svängande klockorna. Hon hade gått förbi honom förut 
och aldrig vetat något om honom. Det första han talade med henne om var 
sin barndom. Bakom honom tätt i hans fotspår gick ännu den lilla linhåriga 
pojken, som lyssnade till den väldiga klockklangen.

Han reste sig.

--Det mörknar, sade han. Det kan bli regn. Det är väl bäst att gå 
tillbaka.

Molnen foro över himlen. Det rasslade i skogen. En kvist gned sig jämrande 
mot en annan. De gingo hemåt.

Petra snavade till i sina våta skor. Han tog henne i armen och hjälpte 
henne upp. Deras ögon möttes, allvarsamma, frågande. Så gingo de vidare.

IX.

När Petra kom hem och steg in i salen, blev hon stående förvånad. Det var 
ett ljud som darrade i hela huset. Hon kunde inte förstå vad det var för 
ett ljud. Det flöt ut i en skälvande djup ton som trängde genom väggar och 
tak. Det kom bestämt uppifrån vinden. Petra sprang uppför trappan. På 
vägen mötte hon Angela.

--Vad är det? började Petra.

--Det är orgeln. De ha hittat orgeln, viskade Angela. De kommo hit för en 
stund sedan, Adele och predikanten. Adele visste vi hade en orgel ! Det är 
den där, som stått uppe på vinden sedan din fasters död. Det är 
predikanten, som spelar på den. Hör !

Petra lyssnade igen. Det var en psalm nu, som kom hela luften omkring 
henne att sjunga. Dystert högtidligt ljöd den genom huset. Den grep om 
Petras hjärta på ett sällsamt sätt. Hon tyckte att den mörka dagern där 
ute trängde sig in i huset, viskande om förgängelse och livets sakta 
upphörande.

Petra följde Angela upp på vinden. Josef satt på en upp och nedvänd 
packlår och spelade. Ljuset från takfönstret samlade sig kring hans blonda 
hår.
Adele. stod stilla bredvid honom. Hennes ansikte var blekt, ögonen 
skeno. När hon fick se Petra, höjde hon handen för att de icke skulle 
störa.

Men Josef hade redan hört dem. Han slutade med ett dovt ackord och vände 
sig om.

--Det kanske är påfluget av mig det här, sade han. Här sitter jag och 
spelar på herrskapets vind. Se, jag hade tänkt fråga, om vi kunde få låna 
orgeln.

--Ja visst, svarade Petra. Ingen av oss spelar orgel.

Adele blev ivrig.

--Jag skall genast försöka få fatt i ett par karlar som forsla den över 
till oss.

Hon sprang nedför trappan.

--Spela mera, bad Angela, när Adele försvunnit.

--Jag skall ta något ljust och vitt, så ni bli glada, sade han med en 
forskande blick på Petra.

Petra tänkte på den där dagen han sett henne i skogen. Ville han då tvinga 
sig på henne, för att hon skulle ge honom sitt förtroende? Angela stödde 
sig mot orgeln. Hennes mörka ögon, fyllda av tindrande liv, voro fästade 
på kolportören.

Hans händer tryckte åter mot tangenterna. En klar hymn steg upp från 
instrumentet. Den jublade och sjöng som en kör av änglar. Petra satte sig 
borta i ett hörn. Hon tyckte det var märkvärdigt med den dar tysta orgeln, 
som med ens fått liv. Hennes faster Laura hade ofta spelat på den förr i 
världen. Och hon såg den kraftiga gamla damen framför sig. 
Hushållsaktig, beskäftig, ständigt sysselsatt. Petra och hennes bröder och 
mor hade varit på Eka om somrarna. Hans, som varit den, som fastern mest 
tyckt om av syskonen så länge gossarna ännu voro små, sedan blev det ju 
Petra själv, hade om aftnarna smugit sig in i salongen och stått tyst och 
lyssnande vid orgeln, som Angela nu, medan den åldrade fru Laura 
Löwenström spelat. Petra hade sällan hört på. Hon hade lekt i parken. Men 
ibland hade en sjungande ton från orgeln trängt ut genom det öppna 
fönstret och blandat sig med suset i de stora träden och den lilla sjöns 
porlande böljeslag.

Nu kom Adele redan tillbaka. Ett par karlar i blå arbetsblusar och med 
buttra ansikten följde henne med steg, som kommo trappan att knaka. De 
gåvo kolportören ett plirande ögonkast. Så togo de fram breda remmar och 
lyfte upp orgeln.

--Vart skall den hän? frågade en.

--Hem till mig. Ni måste för all del vara försiktiga, sade Adele upprymd.

Hon följde efter dem över gården och sprang fram och slog upp porten. Den 
andra dörren måste också upp.

Hon höll på att knäcka nageln, när hon strävade med rigeln. Det var som om 
hon fått besök av en kär gäst. När orgeln fått sin plats i salen, såg den 
så stor ut, större än på vinden. Man fick maka på soffan och stolarna. 
Adele sade inte ens tack till de båda karlarna. Hon hade tagit fram en 
trasa och dammade noga tangenterna. Så tryckte hon ned pedalen och 
slog an en ton. Den lät hes, nästan sprucken. Hon kunde ju inte spela.

På aftonen skulle det bli möte. Klockan sex hade Adele och kolportören 
färdigt i salen. Bordet hade de flyttat upp mot väggen, stolarna voro 
ordnade i rader. På orgeln hade Adele ställt en pelargonia, som var nästan 
vissen. Hon hade inga andra blommor. Hon tyckte det bara var ett otacksamt 
arbete att vattna och se om krukväxter. Då var hon hellre utan. Men nu 
önskade hon att hon haft någon vacker blomma. För orgelns skull och för 
Josef Wahlboms. Han hade sett förvånad ut, då hon satt fram den eländiga 
växten.

Nu stod hon vid fönstret och spejade ut. I skymningen hade ett lätt regn 
börjat falla. Hon hade bett flera komma. Det var så ovant för Adele att 
visa folk vänlighet och bedja någon in till sig. De skulle v al dra in 
smuts, nu när det regnat, tänkte hon, där hon stod. Men så vände hon sig 
om. Josef satt på en stol. Hans ögon voro slutna, handerna höll han 
knäppta framför sig. Bad han? Adele granskade honom med giriga blickar. 
Vad vistades han nu i för rymder, dit hon icke kunde följa? Och hon tyckte 
att han var omvärvd av ett ljust moln, en himmelens sky, som avlägsnade 
honom från henne. Fanns det kanske ändå en annan värld, som icke sudlades 
av jorden? Josef trodde det. Adele skulle också vilja tro så, för att 
därigenom komma honom närmare. Men hennes tankar förmådde aldrig lyfta 
sig. De sutto fast inom henne, sjönko bara djupare ned, när hon 
ansträngde dem. De voro alltid uppfyUda av hennes eget jag, tyngda av en 
last som hon inte kunde stjälpa och lätta.

Adele spratt till. Fram till herrgårdsbyggnaden körde ekipaget från 
Ekered. En ung herre snärtade med piskan och höll in de präktiga hästarna. 
Han hoppade av, och Adele såg att det var Gotthard. Nu skulle han hämta 
Petra och Angela, och Adele hade hoppats att de skulle komma till henne i 
kväll. Efter ett ögonblick stego också Angela och Petra, insvepta i 
kappor, in i vagnen. Gotthard svängde sig upp, och ekipaget försvann bakom 
hörnet.

Adele blev ond. De hade ju inte bestämt lovat komma, men de kunde i alla 
fall varit så artiga att de sänt ett bud. Hon fick också en stickande 
förnimmelse av deras överlägsenhet. Där foro de sin väg i förnämt 
herrgårdsekipage med två hästar, medan hon, Adele, stod i 
arrendatorsbostaden och stirrade efter dem. Precis som en annan fattig 
grindflicka, som herrskapets vagnshjul stänker modd över, sade hon sig, 
het om kinderna.

Ännu hade ingen kommit. Varför kom det ingen? Klockan närmade sig halv 
sju. Adele gick och satte sig vid bordet i hörnet. Hon klämde in sig på en 
stol mellan väggen och bordet. Salen såg så ödslig och konstig ut, 
ommöblerad på detta sätt. Och Josef var så tyst. Väntade han också? De 
sutto stilla med ett hav av stolar emellan sig.

Predikanten lyfte upp huvudet och tog fram sin klocka. Besynnerligt. Ingen 
hade ännu knackat på.
Han var bortskämd med att folk strömmade till, när han hade möte. 
Han gav Adele en undrande blick. Men nu vände hon bort huvudet. Hon hade 
varit så ivrig också att få detta bönemöte till stånd. Han hade sett henne 
plocka ned en massa koppar i köket, och hon hade satt på en stor 
kaffepanna med vatten. Hon hade visst tänkt bjuda på te. Nå ja, de kunde 
komma ännu. Han slöt åter ögonen. Sin predikan behövde han alls inte tänka 
på. Orden strömmade till, bara han såg människorna framför sig. Herren var 
så innerligt nådig mot Josef Wahlbom. Han var visserligen ett obetydligt 
redskap bara. Men hans röst ljöd så präktig, då Gud talade inom honom. Det 
var högtidsstunder detta, när han fick bära fram för de andra vad Herren 
sade till honom. Då var det en mening med livet för kolportören Josef 
Wahlbom.

Han for upp. Hade han slumrat till ? Det knackade verkligen på dorren.

--Stig in, ropade Adele.

Det gled upp försiktigt på glänt, sakta, som när ett djur skjuter upp en 
dörr med nosen. På tröskeln stod en gumma och neg med krokiga knän. Hennes 
tandlösa mun tuggade. En utskjutande haka gick upp och ned som en 
guttaperkaboll. Det var hon som brukade hjälpa Adele att tvätta, gamla 
Teresa hette hon. Hon hade en svart klänning på sig, och en vit näsduk 
höll hon framför sig, som det höves när man ämnar sig till Guds hus.

Adele nickade åt henne utan att bry sig om att gå 
fram. Hon kom inte ihåg att hon bjudit henne. 
Hon avskydde ju gummor och blotta lukten av dem. Kanske hade hon ändå 
gjort det i förbigående, för Josefs skull, för att det skulle bli så många 
som möjligt. Gumman satte sig på en stol vid dörren och såg sig med 
grumliga ögon omkring. Hon hade trott att hon skulle komma in i en sal 
full med folk. I själva verket hade hon inte blivit ombedd, men hon hade 
tänkt att hon skulle försvinna i mängden. Det här skulle bli något att 
skvallra om. Hon tyckte om att skvallra, tissla och tassla. Herrejestanes, 
vilken vettig människa ville väl också besöka Adele?

Det var tyst i rummet. Klockan tickade på byffen. Så surrade den till som 
en geting och slog sju slag. Adele tyckte att slagen stungo henne. Ingen 
kom, bara denna rysliga käring som Adele brukade ha till sin förtrogna. 
Vad skulle predikanten säga? De ville inte komma. Han kanske trott att 
Adele var omtyckt här. Kanske hade hon också haft den tanken, när hon 
bjudit så många. Han skulle få se att hon icke var ensam. Detta var 
förskräckligt. Var hon då så illa hädd, att ingen ville svara på hennes 
inbjudan, fast hon hade predikanten boende hos sig och han skulle ha möte 
? Skolsalen hade ju förra gången varit fylld.

Adele smög sig ut i köket, följd av gumman Teresas nyfikna ögon. Hon såg 
sig övergivet omkring. Hennes bästa koppar stodo fint uppställda på 
bordet. Hade hon varit vansinnig? Hon fick ett vilt begär att slänga allt 
porslinet i golvet. Men hon hejdade sig. Hon blev stående där mitt i 
köket med en skör tekopp i handen, skakande av gråt. Det var en ond, 
krampaktig gråt, som icke skänkte henne någon lisa.

Hon såg inte att Teresa kommit glidande mot dörren till köket. När gumman 
fick se Adele gråta, började hon grimaserande nicka och vinka åt 
predikanten att han skulle komma och trösta.

Josef fattade icke först vad det var med den gamla. Hon såg ut som en 
häxa, där hon vacklade av och an på tröskeln med de knotiga armarna i 
vädret. Han gick fram till henne och fick se Adele. Då sköt han vänligt ut 
gumman och stängde dörren bakom henne.

Hon lade strax örat till nyckelhålet och lyssnade. Men hon hörde 
ingenting. Så smög hon sig ut. Linkande och mumlande styrde hon sina steg 
ned mot landsvägen Hal var så full av prat att hennes mun gick i ett. Hon 
kunde varit ödet självt, där hon traskade fram i duggregn och mörker, ett 
dystert mumlande öde, Adeles eget, med förkrympta och vissnade lemmar 
under den svarta högtidsdräkten.

Josef gick fram till Adele.

--Ack, var inte ledsen, sade han viskande. Ni hade så god vilja.

Han ville själv tro det om henne, fastän hans förnuft sade emot honom.

Adele kastade sig intill honom. I det ögonblicket var det svarta odjuret 
efter henne. Josef tog henne om axlarna och vaggade henne av och an. 
Vad skulle han göra?

Hans ansikte lyste upp. Han fann en väg ut ur bedrövelsen.

--Fall på knä, sade han, och bed.

Hon följde Josef, då han själv knäböjde på det nakna köksgolvet.

--Upprepa nu vad jag säger, mumlade han. Gud, fortsatte han högre. Förlåt 
mig, om jag har syndat.

Adele viskade hest:

--Gud, förlåt mig att jag har syndat...

--Låt mig vara din och vila trygg i din famn, bad predikanten hänfört.

--Låt mig vara din och vila trygg i din famn, upprepade Adele, sugande på 
orden.

Josef såg inte den blick hon gav honom. Ja, i hans armar ville hon vila. 
Det skulle frälsa henne!

--Gud, helga min sal att mottaga dig.

--Gud, helga min sal... började Adele, men så stockade sig rösten i hennes 
hals.

Hon rusade upp.

--Sådant pack, sådana satans käringar och idiotiska kvinnfolk att inte 
vilja komma, skrek hon. De ville inte hit. Mig tycker ingen om. Ni såg ju 
det själv. Inte Petra, den fåniga och tillgjorda gamla ungmön, som aldrig 
haft en karl en gång. Inte Angela, den snorungen, som får passa sig, om 
det inte skall gå likadant med henne, det högfärdiga stycket! De foro sin 
väg i en gentil vagn. Jo, jag tackar jag. Jag är ingenting.
Josef hade också rest sig. Han såg fortfarande på Adele. Hon måste 
vara besatt av en ond ande. Guds ord darrade ännu i rummet. Men i Adeles 
knutnå händer tyckte han att knivar blixtrade, som om hon ville klyva och 
trasa sönder till blods de heliga orden.

Han gick förbi henne ut i salen. Han hörde ännu hur hon skrek. Då slog han 
upp orgeln. Men han kunde inte spela.

Det blev tyst i köket. Han såg upp. Adele stod i dörren. Hade hon ångrat 
sig? Adele hade endast tystnat, därför att ingen besvor henne om det. När 
hon förr råkade i raseri, brukade arrendatorn få bönfalla henne med de 
ödmjukaste ord om att sluta, och ofta var det han som till sist fick be om 
förlåtelse. Här var det en, som gick sin väg. Det var något nytt.

Hon kom fram till Josef.

--Jag skall laga en kopp te, sade hon spakt. Vi kunna kanske behöva det.

Hon kastade en bedrövad blick på salen och de ordnade stolarna. Så grep 
hon häftigt handen som vilade på tangenterna och kysste den.

x.

Petra brukade aldrig rulla ned sina gardiner om kvällarna, då hon tände 
lampan. När det blev skymning, tyckte hon om att från den cirkel av ljus 
lampan slog omkring hennes plats se ut genom fönstren. Skymningen där 
utanför fick då ett lätt blått skimmer. Hon skymtade trädens tjocka 
stammar, gångarna av grus, som voro som svarta streck, och de breda 
grenarna, som på ena sidan av huset sträckte sig ända fram till fönstret. 
En oändlig ljuv ro och stillhet kom då över henne, där hon satt med en bok 
i knäet. Det var som om skymningen förde med sig denna ro.

Men ibland lyste månen med ett vitt och sällsamt sken. Den förvandlade 
parken och kom allt att skimra. En fågel, som ännu ej fått ro, flög förbi, 
en silverfågel med vingarna bestänkta av månsken. När den försvunnit, blev 
allt åter stilla. Under träden i parken vilade skuggor, som om en hjord av 
får skockat sig samman med de ulliga pälsarna tryckta intill varandra.

Då tyckte Petra att hela den stora världen var så fjärran. Eka var en ö, 
utkastad i rymden, ett ensamt skepp som gungade fram, medan några 
människor slöto sig samman på dess däck, sakta viskande med 
varandra. De kunde ej komma över till någon strand. Den andra stranden, om 
den fanns, försvann i ett hemlighetsfullt dunkel. Därför måste dessa 
människor ständigt hålla samman. De kunde inte springa så långt ifrån 
varandra, då skulle vattnet dragit dem till sig.

Petra själv, Angela, arrendatorn, Adele och Josef, predikanten, de hade 
allesammans hamnat här på Ekas ö. Hösten slog sina grå duvovingar omkring 
dem. De rörde sig långsamt, som skuggorna under träden, skockade sig 
ängsligt samman, när höststormen kom farande, smögo sig åter ifrån 
varandra, och grepo sedan på nytt efter varandras händer.

Petra sökte ibland skaka av sig denna stämning, som ville bemäktiga sig 
henne särskilt om aftnarna. Då fördjupade hon sig i boken. Ansikten och 
röster stego upp emot henne från dess blad. Men också bokens varelser 
gledo gärna in i denna hennes värld. Deras drag och karaktär fingo tycke 
av dem hon ständigt såg omkring sig. Och ur töcknet höjde sig Ekas bruna 
gård med fönster som stilla blickande ögon och med en vid gårdsplan, 
vilkens kiselstenar och grus med en klingande ton återgåvo glidande 
fotsteg.

En kväll när Petra satt så innanför mörknande fönsterrutor, kom hennes 
bror Hans in på gården. Han hade strövat omkring på landsvägen och inte 
alls tänkt sig till Eka. Men så med ens hade han sett gården framför sig. 
Ljuset lyste så vänligt och lockande därifrån 
och han gick dit. Där han stod på gården, fick han se Petra inne i 
biblioteksrummet. Hon satt stilla och såg rätt ut, men han förstod att hon 
inte kunde upptäcka honom.

Han granskade henne ivrigt, nästan längtansfullt. Vad tänkte hon på, hans 
syster? De träffades inte så ofta nuförtiden, alldeles för litet. Vad hon 
var lik deras mor ! Samma kastanjebruna hår, vita panna, mörkblå 
allvarsamma ögon. Och så gestalten, som hon höll så rak. Han kände en 
hemsjuk trånad efter sin mor, en känsla som han aldrig haft, medan hon 
levde. Hans liv flöt fram i en smal fåra, som han tyckte sig se tunnas av 
alltmer. Ofta trodde han att han snart skulle dö. Och döden? Var den bara 
mörker med jord som fyllde munnen, eller var det en öppen dörr till 
strålande ljus? Han kunde frågat Betty därom. Men han ville det inte. Han 
föreställde sig att Betty likt en växande planta skulle tränga upp genom 
rymdens tomhet och in genom himlens tak och fortsätta att frodas och 
blomstra sitt jordiska liv också i en annan värld. Döden skulle icke ha 
makt att förstöra eller ombilda henne.

Skulle han gå in till Petra? Han tog ett par steg framåt. Så drog han sig 
åter tillbaka i skuggan av huset. Någon hade öppnat dörren till 
arrendatorsbostaden. Han kände igen arrendatorn. Han gick ut på gården. 
När han kom förbi Petras lysande fönster, stannade han ett ögonblick. Från 
platsen, där Hans stod, såg han Tord Holmströms ansikte. Tords ögon voro 
fästade på Petra där inne. Hans ryckte till. Det där uttrycket av 
åtrå kunde han icke misstaga sig på. Så gick arrendatorn vidare ned mot 
ladugården.

Kunde arrendatorn vara kär i Petra? Hans smålog litet ängsligt. Sådant 
hade hänt förr. Det var bara så tokigt. Hans mindes den där historien med 
Tage Ehrencreutz. Men det var en helt annan sorts människa. En ung elegant 
med en liten damring på fingret. Vad Hans avskytt honom! Han kände snarare 
sympati för arrendatorn. Tord Holmström hade ett vackert leende. Ja, nyss 
då han stått där med ljuset från fönstret över sitt ansikte, hade han lett 
så--så där intagande. Kanske kunde det tilltala en kvinna som Petra?

Men Hans ville icke stå här längre osedd. Om arrendatorn komme tillbaka 
och plötsligt finge syn på honom, skulle han känna sig som en spion. Tack 
så mycket! Hans öppnade förstugudörren och steg in. Då han kom i dörren 
till salen, vände sig Petra om i biblioteksrummet innanför, med ett 
uttryck av väntan. Hade hon tänkt på någon annan?

--Ack, är det du, Hans? sade hon blott.

Hans slog sig ned vid det långa bordet, där Petra själv satt intill de 
gamla planschverkshögarna från kammarjunkare Löwenströms tid.

--Jag tänkte bara hälsa ett slag, sade han. Vad har du egentligen för dig, 
Petra? Vi ses så litet.

--Å ingenting, svarade hon med en liten suck.

--Du trivs här?

--Ja.
Petra sträckte ut armarna, sedan sköt hon liksom otåligt undan några 
röda folianter med heraldik och adelsvapen.

Står arrendator Holmström där ute nu? tänkte Hans ofrivilligt.

--Ibland känns det som om själen sov inom mig, sade Petra. Allting flyter 
samman, förstår du Hans. Nattens drömmar och livet om dagen. Det är bara 
en tunn vägg som skiljer dem åt. Är det inte underligt ?

--Nej--jo, sade Hans.

Han kände det ofta på samma sätt själv. Det var det märkliga med Petra att 
hon alltid kunnat ge ord åt det som rörde sig inom henne. Att förmå det 
måste vara en lättnad. Hans tankar och känslor kilade in som i en 
råttfälla. En smäll, och den finurliga mekanismen slog igen bakom dem.

--Vad läser du?

Hans sträckte fram handen och tog boken. Det var "Pelham eller En 
gentlemans äventyr, roman av Edward Lytton Bulwer". Den hade deras mors 
namn på ett brunt blad framför titelsidan, hennes flicknamn. Irene von 
Hubert stod där med runda snirklade bokstäver. Det rörde honom på något 
sätt. Också det att Petra läste den. Vad kunde hon finna

denna urmodiga och långrandiga krönika ? Hon hade redan hunnit till 
"Åttiofjerde Kapitlet!'.

--Så långt bort vi ha kommit, sade Hans frånvarande. Det är sekler sedan 
vi lekte här som barn, Nu är dag en gift gammal herre med tre barn, 
och du . . .

--Och jag... upprepade Petra litet vemodigt.

Hans såg på henne. Och hon? Ja, hon var alltjämt ensam. Det var sant.

Någon öppnade dörren bakom honom och steg in. Hans vände sig om. Angela 
kom fram i lampskenet.

--Vet ni vad, sade Angela och slog sig ned hos dem. Jag var inne hos 
Adele. Josef, predikanten, spelade på orgel. Det var så vackert.

--Ha ni en predikant här?

Angela berättade om hur kolportören kommit resande. Hans satt och 
betraktade Petra och Angela. Ett sådant starkt tycke de hade av varandra ! 
Angela var bara en yngre Petra, en yngre och gladare. Hans fick en 
beklämmande känsla av att Petra på något sätt blivit övergiven. Thomas 
Meller! Men honom hade hon vä1 glömt. Eller hade hon det inte? Peter hade 
en gång sagt med eftertryck: "Tänk, att kunna resa ifrån Petra." Deras 
Petra ! Men hade inte också bröderna övergivit henne? De hade sitt, sina 
familjer, barnen. . . Petra hade blivit lämnad åt sig själv. Var det inte 
i känslan av sin ensamhet, som hon tagit Angela till sig den gången? Men 
var hon ändå nöjd nu? Om hon nu sträckt ut armarna mot mig, skulle jag 
omfamna henne, tänkte Hans rörd igen. Blodets band! Det är min mor, som 
ser på mig genom hennes ögon. Min mor var också ensam som hon, fastän vi 
funnos.
--Tyst, sade Petra lyssnande. Det är någon som går där ute.

De hörde sanden rassla under steg. Så Uev det tyst igen.

--Det var kanske arrendatorn, sade Hans.

--Ack, man hör så mycket här om kvällarna, sade Petra, och Hans tyckte hon 
yar förlägen.

--Ibland knackar det på rutan, log Angela. Det är bara en kvist som slår 
emot. Men jag är alltid nära att ropa "stig in". Jag tror ibland att om 
jag ropade, skulle något underligt väsen stiga in från parken. Någon, som 
i hundra år bott under en trädrot eller en kvarglömd hög vissna löv över 
en stubbe i skogen. Det skulle vara en myling. Kommer Hans ihåg mylingarna 
? Det står om dem i en av era gamla böcker med folksägner från Ydre härad, 
som jag hittat här inne i biblioteket

--Ydre härad ligger ju inte så långt härifrån, upplyste Hans intresserad. 
Och den kammarjunkar Rääf af Småland, som upptecknat de där sägnerna, har 
alltid verkat på mig som om han varit en av gamle kammarjunkar Löwenströms 
bästa och uråldrigaste vänner. Bestämt måste han ofta hälsat på här på Eka 
både på farbrors och hans fars tid. Men ni sitta bara här och stirra in i 
brasglöd från barndomen och från våra farföräldrars barndom, avbröt han 
sig plötsligt, litet avvärjande. Ni måste oftare komma över till oss nu, 
när Gotthard är hemma.

--Varför kom han hem? frågade Petra.
--Ja, är det inte dumt? sade Hans med pånyttväckt oro. Han trivs 
inte där uppe. Men jag tycker aldrig han kunnat arbeta. Och för Betty får 
jag inte säga ett ord till honom.

--Nej, det kan jag tro, sade Petra. Betty är en lejonhona, då det gäller 
hennes ungar.

Och som om Betty hört sitt namn nämnas, steg också hon nu plötsligt in 
genom dörren, följd av Gotthard som över moderns axel gjorde en komisk 
grimas åt Angela.

Betty, varm och blossande efter promenaden, kom fram över golvet.

--Vi ropade på dig, Hans, sade hon glatt. Men du har en ful uana att 
aldrig lyssna till ditt eget namn. Då promenerade vi hit efter dig. Nu är 
ju hela familjen samlad. Jag hade brev från Sven, fortsatte hon.

--Nej, hade du?

Hans lyste upp. Han och Betty dyrkade Gotthard och höllo även lika varmt 
av Edla, men Sven var kanske ändå den, som stod deras hjärtan allra 
närmast. Betty tog fram ett brev ur fickan och vecklade upp det, viss om 
att alla ville höra.

--Här står det. Jaha... Nej här!

--Mamma hoppar alltid över långa sidor, då hon skall läsa upp ett brev 
från Sven, retades Gotthard. Det är kärleksförklaringarna. Hon kan inte 
läsa dem högt, precis som om hon vore hans fastmö.

--Tyst du !

Betty rodnade. Det var sant. Hon älskade sin 
äldste sons brev, måhända ännu hetare nu, efter 
hans giftermål, då han skrev alltmera sällan. Hon undrade ibland, om hans 
hustru Bess läste hans epistlar. Då kunde hon bli avundsjuk.

--"Vi ha hittat en liten modern våning åt oss. Petras gamla våning är 
underbar, men vi kunna väl ej jämt. taga den i anspråk", läste Betty. "Nu 
skall mamma veta..." Jaha, hm. Jaha! Vet ni, avbröt Betty sig. Bess väntar 
en liten. Är inte det härligt? Jag blir farmor.

Betty satt där med strålande ögon. Hon såg själv ut som en ung mor. Hennes 
särskilda dröm om evigheten skulle gå i uppfyllelse. Hon såg sig redan som 
stammoder för en stor släkt, som skulle uppfylla jorden. Betty von Pahlen 
skulle leva kvar i dessa nya unga. Hennes verksamma ande kunde icke 
slockna. Den skulle dela sig i värmande strålar, vilkas ljus skulle 
fortsätta att lysa ännu efter det hon länge sedan var död.

Hans, som hade hört den stora nyheten förut, satt och knäppte helt 
sorgmodigt med fingrarna.

Ett nytt barn att ha bekymmer för, tänkte han. Hur skall det reda sig? 
Arma barn, om det blir likt mig!

Men Petra gratulerade ivrigt Betty. Inom henne sved dock åter en brännande 
känsla av att hon stod utanför ringen. De älskade, de famnades, de födde 
barn. Petras famn var tom. Hennes händer skulle velat sluta sig om och 
värmas av ett nytt litet liv. Men Betty, som ju ej kunde ana Petras 
tankar, ropade med värme:
--Gift er allesammans, och laga att ni få barn. Livet har inte något 
bättre att bjuda oss människor.

Gotthard hade ur lådan letat fram det gamla läggspelet. Angelas ljusa och 
hans mörka huvud lutade sig över det.

--Nu är mamma i tagen, viskade han till Angela. Nu måste vi skaffa oss 
barn varenda en.

--Du fuskar, Gotthard, avvärjde Angela. Jag såg det! Du flyttade den där 
under tummen.

Gotthard suckade.

--Jag lärde mig det vid universitetet, sade han melankoliskt. Alla de 
studenter jag kände spelade kort. Kortspel är avskyvärt tråkigt. Jag 
fuskade bara för att det skulle bli litet liv i det hela. De trodde jag 
gjorde det för att vinna. Alldeles som de fuskade med åsikter för att 
komma fram. Jag har aldrig mött någon förståelse.

--Nej, jag kan tro det, log Angela. Du blev förstås utsparkad från 
universitetet. Och så kommer du hit och gnäller.

--Om jag vinner, får jag kyssa dig då? frågade Gotthard.

--Hu nej ! Du är för ung. Bara ett par år äldre än jag själv. Då väntar 
jag hellre.

Angela flyttade om ett par bitar.

--Så ja, nu är det bättre.

--För dig, ja! Vart skall nu jag ta vägen?

De grubblade med rynkade ögonbryn över spelet.

Betty sade:
--Ja, Petra, du kanske flyttar tillbaka till din våning i Stockholm 
på nyåret?

--Jag vet inte, svarade Petra.

På nyåret kommer kanske Thomas till Stockholm, tänkte hon. Kan jag fara 
dit jUSt då?

Ack, om hon vågat förtro sig åt Betty! Nej, det kunde hon inte. Blott hans 
namn var det ju henne omöjligt att få över sina läppar.

Där sutto de, medan deras tankar flögo åt olika håll som flyende fåglar: 
Hans', tunga av bekymmer, ville störta till jorden, Bettys sköto jublande 
fart till en efterlängtad snar framtid, då hon skulle sluta ett litet 
barnbarn i sina armar, Petras flackade oroligt och sökande bort över en 
kontinent för att finna rätt på Thomas Meller. Endast Gotthards tanke 
dröjde i salongen, snuddande vid Angelas kind och hackande med en snabb, 
hungrig fågelnäbb mot hennes röda mun.

Han var inte alls förälskad i Angela. Hon var bara just nu närmast honom. 
Och hans sinnen voro nu alltid vakna, åtråfyllt spända mot varje ung 
kvinnokropp som kunde tillfredsställa dem.

--Ni måste komma till oss och äta middag, sade Betty. Om det bara funnes 
några fler att bjuda.

Betty kände att hon ville ha fest omkring sig.

Petra satt och tänkte.

--Varför bjuda ni inte arrendatorns? sade hon slutligen. De skulle vara så 
tacksamma.

Hans såg hastigt upp. Vad var nu det för ett plöts ligt förslag 
efter så många år? Betty undrade ett litet ögonblick.

--Adele är inte uppmuntrande, sade hon så Men du tycker visst om 
arrendatorn?

Gotthard kom utan att veta det till Petras hjälp.

--Han är utmärkt, Tord Holmström, sade Gotthard och tittade upp från 
läggspelet. Jag tycker han ser ut som en verklig gentleman.

--Som du då, insköt Angela spydigt.

--Jo visst, kära ni. Nog kan jag be dem, sade Betty. Och kanske den där 
predikanten med?

Hon reste sig för att gå. Petra fick en varm kram.

--Säg till dem du, sade Betty. Lägg ihop spelet, barn.

När de gingo nedför sandgången, dröjde Petra ett tag ute på trappan. 
Varför hade hon föreslagit Betty att bjuda Tord Holmström? Ville hon se 
honom tillsammans med andra? Det skulle kanske bli ett ömkligt 
misslyckande.

--Petra, ropade Angela.

--Ja, jag kommer, svarade Petra.

Och hon låste dörren efter sig och gick in.

--Varför ville du att arrendatorns skulle bjudas? frågade Angela, medan 
hon sköt in spelet i lådan.

--Jag vet inte, svarade Petra litet förvirrad.

XI.

Betty gick smågnolande runt det festligt dukade middagsbordet. Hon rättade 
på en silvergaffel och strök över den glänsande duken. Hennes tankar voro 
inte hos gästerna som väntades, hon tänkte på Sven och hans hustru.

Det är på femte månaden nu, sade hon sig glatt. Måtte Bess bara vara 
försiktig. Inte äta något dumt eller ligga för mycket. Sådana där ungdomar 
äro så oförståndiga. Barnet vilar minsann inte så tryggt som man tror 
under sin moders bröst.

Och Betty lade handen över sin egen svällande modersbarm. Det föreföll 
henne ibland som om hon själv bar på detta nya liv. Ack, hon skulle velat 
förnimma tyngden igen, höra dess rörelser, känna ett litet oroligt hjärta 
picka och klappa under sitt eget. Naturens stora under var förbehållet 
kvinnorna. De borde vara mycket lyckliga. Och jag--jag är verkligen 
lycklig, tänkte Betty ånyo.

Hans kom in.

--Är du inte klädd än? De komma strax, anmärkte han.

Betty förde handen genom sitt rufsiga hår. Hon stack med en litet 
skuldmedveten min fram en fot, på vilken en röd toffel dinglade.
--Jag hade så när glömt det, sade hon. Jag får skynda mig då.

Hon strök honom över håret.

--Farfar, sade hon med ett leende.

--Du gör mig gammal, sade Hans tungt. Det låter som om livet vore slut. 
Farfar och farmor. I solnedgången.

--O nej, sade Betty. Nu börjar det tvärtom på nytt. Här skall komma små 
barn igen och springa med lätta steg och skrika--skrika.

Hon höll båda händerna om sitt svallande hår och skrattade med tindrande 
ögon.

--Skynda dig nu, sade Hans.

--Ja visst.

Hans gick in i sitt rum. Han tände en cigarrett och blev stående framför 
den öppna brasan. Han såg för sig Bettys glindrande ögon. Hur kunde hon 
alltid glädja sig? Han kände sig gammal, torr, urkramad som en använd 
citron.

Gotthard kom in helt stillsamt. Han stannade framför spegeln och knöt 
omsorgsfullt en brokig halsduk med små figurer på, som liknade ilskna 
drakar. Hans vände sig om och gick över mattan. Bakom Gotthards unga, 
litet självbelåtna ansikte såg han i glaset sitt eget närma sig. Det var 
en gåtfull mask av en medelålders herre, med trötta ögonlock över 
melankoliskt blickande ögon och hår som vitnade vid tinningen. Det borrade 
inom honom:

Detta är jag och min unge son.

Löven hängde vissnade kvar på familjeträdet, 
medan nya skott ständigt sköto fram. Hans son, 
gossen som stod här, skulle en dag med svidande hjärta uppleva detsamma, 
känna samma ångest inför ett åldrat ansikte tätt bakom ett ungt och 
blomstrande. En rad av ansikten, vilka speglade sig i tidens vatten, som 
obarmhärtigt gled vidare, till sist utsuddande dem alla bland en lek av 
vidgade ringar.

--Ar det bra nu? sade Gotthard och vände sig om.

--Du är mycket chic, svarade Hans ironiskt.

--Det är sista modet, sade Gotthard. Det är så här--litet demoniskt.

Jaså du vill vara demonisk, tänkte Hans. För vem? För Angela naturligtvis.

--God dag, här äro vi, hördes Angelas röst borta vid tröskeln.

Hon var klädd i något ljusblått, som himlen. För första gången tyckte Hans 
att hon föreföll riktigt fullvuxen. Petra kom in. Hon hade en stillsam 
behaglig gång. Det såg knappast ut som om hon rörde sig.

De äro på något sätt nya för mig, tänkte Hans, då han hälsade på dem.

Petra hade en spets om halsen, en gammal spets, lätt elfenbensfärgad av 
ålder, och hennes hud stod så vit mot den. Och så kom Adele. Hon var 
mycket urringad i en vit sidenklänning, som hon en gång för länge sedan 
sytt åt sig och sörjt över att hon ej haft tillfälle att begagna här på 
landet. Hennes lilla torra gestalt liknade en vålnad i den.
Hans tog ofrivilligt ett steg tillbaka. Petra som stannat borta vid 
brasan såg på honom och Adele, och smålog åt dem. När nu kolportören dök 
upp väldig och rödblommig i en svart kaftanlik rock av prästerligt snitt, 
som satt alldeles för trångt, kände Petra med en viss oro att hon bar 
ansvaret för att ha släppt detta sällskap på den stackars Hans. Och Betty 
var naturligtvis efter sin vana försenad. Petra kände inte heller riktigt 
igen arrendatorn, där han höll sig litet ifrån de andra i en mörk 
kavajkostym. När Hans och Tord Holmström blevo stående bredvid varandra, 
jämförde Petra dem ofrivilligt med varandra. Hennes bror och hennes-- vad? 
Arrendator? Ja, var Tord något mer för henne ?

Hon sköt undan tanken. Men hon gladde sig ändå åt att han liksom växte in 
i denna omgivning. Han såg lantlig och bredaxlad ut bredvid hennes 
spenslige bror, men icke grotesk som kolportören. Gotthard hade rätt: han 
såg ut som en verklig gentleman. Petra nästan hånlog åt att hennes och 
Gotthards syn på folk tycktes flyta ihop. Hade hon då inte kommit längre i 
sitt bedömande av människor än att hon kunde hålla till godo med ett ord 
som gentleman ? Den lille klockarsonen, som om söndagarna vid sin fars 
hand gick hem från kyrkan med klockornas dova krigsklang ringande för 
öronen, hade vuxit upp och blivit en verklig gentleman !

Petra hade velat uttrycka det på något bättre sätt.
Inom henne bredde en blomma ut sina sammetsblad, som om hjärtat på 
nytt känt en vår nalkas.

Äntligen kom Betty. Hennes strålande leende ville strax föra dem alla 
tillsammans. Det var inte lätt. Adele stod i en konstlad pose med den ena 
bara armen vilande mot en stol.

Vilken mager ynklig arm, tänkte Betty nästan medlidsamt.

Arrendatorn höll sig blygt på avstånd. Kolportören kallade Gotthard till 
dennes outsägliga förnöjelse för "unge man". Hans knäppte nervöst med 
fingrarna.

Betty stod mittpå mattan och såg sig omkring. Hon undrade hur det skulle 
avlöpa.

De gingo ut i matsalen och slogo sig ned vid det festliga bordet. Agda 
hade för flera år sedan rest och var nu i Stockholm. En nätt ny flicka, 
som hette Rut, passade upp och serverade en rykande och doftande soppa. 
Adele lyfte skeden högt och smakade på den med tillgjort kritisk min. 
Kolportören vid hennes sida drog ett djupt andetag och glufsade i sig 
soppan med andakt, liksom understrykande att den var "en Guds gåva". 
Efteråt torkade han sin fuktigt drypande mun och såg sig glatt omkring. Så 
kom han ihåg att han glömt att läsa sin bordsbön. Inför anblicken av de 
många blanka gafflarna och de brutna servetterna hade han för en gång 
försummat Herren. Han lyfte litet tveksamt på sin tunga kropp. Kanske han 
kunde resa sig nu

och bedja? Men så sjönk han generad ned på stolen igen.

Under hela måltiden sedan upprepade han då och då denna manöver: lyfte 
litet på sig och sjönk åter tillbaka. Betty undrade inom sig vad det var 
med honom. Hon försökte prata med arrendatorn, som satt mellan henne och 
Petra. Men hon uppfångade strax hans blick, när han betraktade Petras 
rodnande ansikte.

Han är förälskad i Petra, tänkte Betty då, förtjust att äntligen tycka sig 
spåra en mening med att Petra velat bjuda honom till dem.

Adele konverserade med Hans. Hon lutade sig fram över honom, sökande hans 
blick med sina lystna ögon. Hon ville väcka beundran för sin toalett, för 
sina nakna armar. Men hon mötte bara hans medömkan. Med halvt öra lyssnade 
han till hennes livliga prat, medan han från andra sidan bordet nåddes av 
Gotthards friska muntra stämma. Gotthard talade med Angela om de olympiska 
spelen uppe i Stockholm under den gångna sommaren. Hans hörde honom 
beskriva någon idrottsprestation, som väckt hans beundran.

Plötsligt blev Hans helt blek om kinderna. Han kände en sprängande smärta 
i vänstra armen. Den där smärtan hade överraskat honom flera gånger förut 
under hösten, och dessemellan hade han hela tiden känt en växande molande 
värk. Han visste inte vad det var--kanske reumatism, tänkte han. och Betty 
hade givit honom massage på armen. Han bet samman tänderna och 
försökte behärska sig för att inte skrika högt. Han ville ju inte stöta 
sina gäster genom att gå från bordet. Han ansträngde sig för att höra på 
Adele. Han ville dricka vin. Han bad Rut slå i mera. Han kunde ju skåla 
med sin förskräckliga granne! Hans höjde glaset och böjde artigt huvudet 
mot Adele. Över glasets rand betraktade han Adele med uppspärrade ögon.

Ja, hon liknade sannerligen en vålnad i sin vita klänning. Hennes bleka 
ögon, den vassa magra hakan, det torra, blacka håret som var åtstruket 
över pannan. Hon förkroppsligade hans plåga. Hon var plågan själv, där hon 
satt och log ett hemlighetsfullt hopknipet leende mot honom. Med ett 
klirrande föll glaset ur hans hand ned på bordduken. Det röda vinet 
stänkte omkring, och Adele drog sig med ett förargat utrop tillbaka. Hon 
hade fått vin på sin fina dräkt.

Betty reste sig mödosamt.

--Hans, vad är det? ropade hon till förskräckt.

--Jag är visst sjuk, svarade Hans tungt.

Rut, som just bar in efterrätten, öppnade dörren för honom. Betty 
ursäktade sig hastigt och sprang efter honom ut.

Nu hördes från Adele:

--O min nya klänning, klagade hon med utspärrade fingrar, som om hon ej 
vågade röra vid den. Den blev nedstänkt. Alltid har jag otur också! Varför 
skulle jag just sitta bredvid?
Gotthard kom över till hennes sida med ett saltkar i handen.

--Man skall strö salt på, sade han vist. Det hjälper.

Han lutade sig över henne och gnodde in fläckarna med saltet. Hon log 
smickrad över hans uppmärksamhet. Hon frågade inte efter Hans' sjukdom. 
Men de andra sutto där förstämda och talade lågt med varandra.

--Har du märkt något förut? frågade Petra Gotthard.

--Nej, svarade Gotthard kort. Pappa ser alltid likadan ut.

Det stack till i Petra. Ja, Hans såg alltid sådan ut: liten, spenslig, 
melankolisk. En sjukdom skullc bryta ned honom strax, trodde hon.

Adele såg begärligt på efterrätten. Petra bjöd henne att ta för sig. Det 
var bara Adele och kolportören som åto med god aptit.

Petra reste sig. De andra stego också upp. Kolportören böjde sig framåt 
med blundande ögon. Han hade litet blanemanger kvar kring munnen. Han 
läste bordsbönen mumlande. Adele tittade missnöjd på sin klänning. De 
gingo in i vardagsrummet. Betty hade ännu inte kommit ned.

Tord Holmström lutade sig över Petras stol.

--Så tråkigt att frökens bror blev sjuk, sade han.

Petra såg upp. Det var uppriktigt medlidande i hans röst.
--Kanske det inte är så farligt, sade hon, mest 
för att lugna sig själv.

Hans ögon betraktade henne så oavbrutet. Hon sjönk in mot den mjuka 
stolskarmen. Han slog sig ned i en stol på andra sidan brasan. De andra 
samtalade i bortre ändan av rummet. De hörde Adeles gälla och nervösa 
röst.

Petra hade inte något behov av att undfly Tord. Hon kände sig lugn i hans 
närvaro.

--Så mycket böcker här finns, sade han och betraktade helt nyfiket de 
fyllda bokhyllorna inne i Hans' rum. Jag skulle vilja läsa. Jag har aldrig 
tid till det nu. Förr läste jag allt jag kom över.

Tycker han att han är oss underlägsen? tänkte då Petra snabbt. Det behöver 
han inte göra.

--Varför skulle ni läsa så mycket? sade Petra milt. Ni lever ju med i 
själva naturen på ett helt annat sätt än vi. Och det som är av värde i 
böckerna är egentligen bara det, som lär oss något om naturen. Där ser ni 
direkt mycket, som vi andra få nöja oss att läsa om.

--Ibland kanske, sade han.

Och han tänkte på hur Petra suttit på den kullfallna trädstammen vid hans 
sida.

Betty stod i dörren. Hon hade blivit nästan kritvit om kinderna. Hennes 
hår föll ned i pannan och skymde ögonen.

--Jag tyckte det var klokast att Hans fick lägga sig, sade hon och kom 
långsamt fram till Petra. Jag vet inte vad det är med honom. Han 
borde resa upp till Stockholm och rådfråga en läkare.

--Det är bäst vi gå, sade Petra. Du behöver se om Hans.

Betty försökte le.

--Det var en misslyckad bjudning, mumlade hon.

--Ja, verkligen, sade Adele misslynt till Josef.

När de kommo ut i parken, svepte Adele frysande om sig kappan och skyndade 
före de andra med kolportören och Angela. Arrendatorn och Petra kommo 
långsamt efter. Betty hade i förvirringen glömt att beställa fram vagnen.

Petra och Tord Holmström gingo en bit tysta bredvid varandra. Tord 
snuddade ibland vid hennes kappärm. En ljuvlig parfym slog då emot honom.

--Adele kommer att gräla om fläckarna på sin klänning hela kvällen, sade 
han plötsligt.

Petra smålog.

--Ja, hon blev ond, sade hon.

--Skulle fröken bry sig om en sådan bagatell? frågade arrendatorn.

--Kanske. O ja, utbrast Petra uppsluppet. Ni må tro jag skulle ställa till 
en scen med er, om ni vore min man.

Hon vände sig i detsamma mot honom. De hade kommit till slutet av parken. 
En lykta kastade sitt darrande osäkra ljus över hans ansikte. Petra blev 
förskräckt att se hur blek Tord var.

--Vad är det? frågade hon i en viskning. Har jag sårat er?
Han betraktade henne med ett förtvivlat försök att småle.

--Inte alls, svarade han.

Men hon hade sagt "Om ni vore min man". För hans ögon hade en syn trollats 
fram: han och Petra gående arm i arm uppför trappan till sovrummen på Eka 
efter hemkomsten från en bjudning.

Han började promenera hastigt framåt. Petra hade svårt att följa honom.

--Gå inte så fort, bad hon andfådd.

Då saktade han sina steg. Vid vägkanten stodo träden som mörka skuggor. 
Han tyckte att de voro alldeles ensamma, lämnade åt sig själva i natten. 
Han brann av en längtan att draga henne intill sig och känna hennes arm i 
sin. Och som om hon anat denna hans önskan, lade hon sakta sin arm i hans. 
Han blev häpen, ödmjukt tacksam, som för en ovän

tad gåva.

--Så kallt det är i afton, sade Petra.

--Jag är varm, sade han kort.

Han vågade icke vidröra handen som vilade på hans arm. Den brände genom 
tyget på hans rock. Han försökte uppfånga uttrycket i hennes ansikte. Men 
det var för mörkt att se. Utan att tala vidare fortsatte de att gå framåt 
vägen. Denna vandring i mörkret förde dem närmare varandra. De sökte gå i 
takt. Petra rättade snart sina steg efter hans. De hörde ljudet av sina 
egna fotsteg. Utan att veta hur det gått till kände de sina händer mot 
varandra.
Tords hand darrade vid beröringen av Petras. Sval och len vilade den 
mot hans.

Han önskade att de aldrig skulle komma fram. De skulle vandra bort i 
natten, två skuggor slutna intill varandra, hämtande värme av den lätta 
smekningen från varandras händer. Men nu såg han ljus från Eka. De tre 
andra skymtade framför dem. Så försvunno de in genom grinden.

När de kommo upp till byggnaden, hade de andra redan gått in. Arrendatorn 
öppnade porten för Petra.

De blinkade förvirrat mot lampan i förstugan. Så räckte de varandra handen 
till god natt. Händerna som redan kände igen varandra, smögo sig åter in i 
ett hemligt famntag.

Inne i sitt rum tände Petra ljus och betraktade dröjande sina händer. Hon 
lyfte dem mot sina heta kinder. Så blev hon länge stående och stirrade ut 
genom den mörka fönsterrutan, som sökte hon ännu någon där utanför.

XII.

Betty kom en afton någon tid efter middagen på Ekered, då Hans blivit 
sjuk, gående till Eka. Hon ville träffa Petra. Hon steg in i huset och 
ropade redan i förstugan högt:

--Petra--Angela !

Men ingen svarade. Betty gick långsamt ur rum i rum. Men huset tycktes 
tomt och övergivet.

När Betty kom ut på trappan igen, såg hon att det lyste ur 
arrendatorsbostadens fönster. Mörka skuggor syntes mot rutorna. Där funnos 
tydligen människor.

--Vad kunna de nu ha för sig? mumlade Betty och vandrade över gården.

Hon öppnade dörren och steg in. Där hon stod i den skumma förstugan, hörde 
hon en röst därinifrån, som talade högt och entonigt. Hon kände igen 
rösten. Det måste vara Josef, kolportören. Betty öppnade försiktigt till 
matsalen och stannade på tröskeln. Salen var fylld av folk, som sutto på 
stolar, vilka voro ställda i rader som i ett bönehus. Betty stängde dörren 
och sjönk ned på närmaste stol. Ingen hade märkt henne. Jaså, det här var 
Adeles matsal. Ett besynnerligt ställe att komma till. Kolportören stod 
där framme vid en orgel. Över de nedböjda huvudena såg hon hans 
rödblommiga strålande barnansikte.

--Och därför måste ni komma till Gud, hörde Betty honom säga med stark 
innerlighet. Gud rannsakar era hjärtan. Han ser i dem det, som icke jag 
kan se. Högmod, lystnad, köttsliga begär. Utplåna dem, trampa på dem. Era 
hjärtan skola då bli genomskinliga som glas, vari Guds öga kan spegla sig.

Hur kunna deras hjärtan bli genomskinliga, om åe arma först skola trampa 
på dern? tänkte den sunda Betty.

Hon hade en religion: sin familj, sina barn. Hennes evighetstanke sträckte 
sig genom blivande släktled. Upp till skinande saligheters himmel hade hon 
svårt att nå.

Betty såg en skymt av Angelas bortvända ansikte.

Gör detta intryck på henne? undrade hon tyst.

Adele hade äntligen lyckats få ihop dessa människor. Hon såg sig stolt 
omkring, där hon satt litet ifrån de andra nära predikanten, en 
hedersplats som hon själv valt. Arrendatorn var icke med. Adele hade på 
sitt hätska sätt satt åt honom att komma in, men han föredrog att sköta 
sina sysslor utomhus.

Betty såg på Petra. Hon satt på en stol vid ena väggen, och bredvid henne 
nickade den rysliga gumman Teresa, som Adele brukade ha till hjälp. Med 
krokiga händer plockade hon i sitt förkläde, som om hon bit för bit 
plockade till sig predikantens ord.

Plötsligt fylldes salen av Josefs vackra röst. Han 
sjöng spelande på orgeln. Det var en av hans 
käcka älsklingssånger, och de andras röster föllo ojämnt och hest in i den 
raska takten.

Klockan slår. Tiden går. Snart din brudgum för dörren står. Blott i lampan 
är olja klar, tron, som allt i sin Jesus har, han ock hämtar en gång sin 
brud från det främmande land till Gud. Klockan slår. Tiden går. Klockan 
slår. Tiden går.

Betty rörde sig oroligt på sin stol. Kunde denna lilla trevliga 
urmakartrall skänka hugsvalelse åt dessa människor? tänkte Benno Levins 
dotter, alltid misstrogen mot det, som icke växte fast i verkligheten. De 
sjöngo väl sällan. Det kunde nog höras. Men då uppfångade Betty en skymt 
av ett ansikte. Det var den unga flickans, som nyligen hade fått ett barn. 
Hon log strålande, som om hon just nu sett rätt in i himlen. En jordisk 
brudgum hade övergivit henne, nu räckte Jesus, hennes himmelske brudgum, 
tröstande fram sina händer. Några gummor suckade saligt, vridande om sina 
vita näsdukar. Salen tycktes redan svälla av mystisk extas.

Vad det blir saligt bära sin brudekrona skön och sjunga Herrens ära och få 
sin nådelon !
Att höra änglars fröjdeljud, då de lovsjunga evigt Gud. Vad det blir 
saligt bära sin brudekrona skön! Att vara själv Guds son så när och skåda 
honom som han är. Vad det blir saligt bära sin brudekrona skön !

Så sjönk sången bort som vågen mot en skrovlig strand. Josef bad. Huvudena 
böjdes. Bara Adele satt där upprätt med triumferande ansikte och ögon som 
lyste.

Betty träffade Petra och Angela vid dörren, när de gingo ut. Hon såg litet 
oroligt på Angela. Hon hade ett svärmiskt uttryck i ögonen, som inte Betty 
tyckte om. Vad var det med den där kolportören, som tycktes tända alla? 
Betty frågade Petra, när de gingo över gården.

--Jag tror att han hjälper många, sade Petra tankfullt. Det är så många 
som vilja tänka på något annat, inte bara på det strävsamma arbetet.

--Kanske, sade Betty.

Men Angela gick tyst.

Betty hade i dag fått brev från Jacob Levin. Hon berättade det, när de 
kommo in. Han skrev om en ung löjtnantsfru av god familj, en patient till 
honom, Dora Macson. Hon behövde vistas på landet en tid. Och nu föreslog 
han Betty att bjuda henne till sig.

--Jag har träffat henne flera gånger, sade Betty. Jag är rädd att Jacob 
har en böjelse för henne Tycker du att jag skall be henne? Hon 
föreföll som en liten hygglig själ. Men hon var alldeles för söt. Gotthard 
blir naturligtvis förälskad i henne!

Petra skrattade.

--Vad skulle nu det göra? svarade hon. Du behöver många omkring dig, 
Betty. Bjud du henne till dig.

--Jag får väl göra det. Kanske det piggar upp Hans också. Han är så nere. 
Han far upp till Stockholm om några dagar för att undersökas av läkare.

De sutto kvar i salongen och pratade.

Angela hade smugit sig upp på sitt rum. På henne hade dessa bönestunder 
hos Adele gjort ett starkt intryck. Här på landet hände ingenting. Hon 
kände sig ensam. Mörkret som stod svart utanför fönstren om kvällarna 
tryckte henne. Hon var ännu så ung. Hon längtade obestämt efter något att 
fylla sitt hjärta med.

Denna sång, dessa böner, vart stego de ? Fanns det väl en Gud som lyddes 
ned mot jorden, förbarmande sig över dessa öppna munnar, som hungrigt 
gapade som fågelungars näbbar? Nästan samma extas, som grep de andra, 
fyllde också Angela. Trots att hon såg Josefs löjligheter och till och med 
pinades av dem, tyckte hon att han ändå var ett slags helig man. På något 
vis tillhörde han det högas sfär. Hans röst fick en mäktig klang för 
hennes öron. Han tvingade henne att tro som han, att se som han. Hon 
blickade in i sig själv och fann sina tankar och känslor små och 
futtiga. Man blev så liten inför Gud, vars väldighet sträckte sig över 
himmel och jord.

Angela såg sig omkring. Hon hade inte tänt ljus. Spegeln blänkte litet. 
Det var en silverstake på hyllan som lyste i glaset. Den såg nästan ut som 
en stjärna. Men på himlen funnos i kväll inga stjärnor. Angela föll sakta 
på knä. Hon stirrade på den glänsande fläcken i spegeln. Hon ville älska, 
omfattas av någons armar, slutas i någons famn. Hon trodde att det var mot 
Gud hon sträckte sig. Men det var väl hennes unga kropp som sökte en man. 
Stjärnan i spegeln tycktes henne nu som ett milt blickande öga.

--Ack Gud, bad hon blygt. Hjälp mig ! Tag mig !

Hon darrade litet, där hon låg, och hon slöt tungt ögonlocken. Och då var 
Gud där. Han fyllde rummet med sin andedräkt. Det viskade omkring henne. 
Skuggorna flydde mot väggarna, vilsna sökande sig undan. Allt blev med ens 
så stilla.

Angela såg framför sig en äng. Den var översållad med blå blommor, 
glänsande av daggdroppar. Varje blommas kalk lyste som ett öga. Orörliga 
speglade de himlens blå och de vita farande skyarna. Sådan ville Angela 
vara. Ett strålande öga som mötte Guds blick. Men över ängen slingrade sig 
plötsligt starka trädrötter som ormar. De ville kväva blommorna som 
ödmjukt böjde sig undan. Det var säkert Guds vrede ! Han släppte den lös 
över jorden, och man måste böja sig för den. Den gjorde ont. Den tuktade.

Angela drog häftigt efter andan. Hon vred sig sakta, där hon låg på 
sina knän. Det var vällust i hennes fruktan--en sötma på hennes läppar.

--Ack Gud, tag mig, bad hon igen.

Och hon tyckte sig lyftas upp i en stark famn. Hennes huvud böjdes på den 
fina halsen. Hon sjönk in i en hänryckning, som kom blodet att rusa genom 
hennes ådror. Och så med ens var hon lätt och drömde sig flyga genom en 
rymd, som bländade henne med sitt vita ljus.

Det är himlen, tänkte hon lycklig.

Då ropade någon på henne. Det var Petra som ropade, och snabbt, alltför 
snabbt, kom Angela tillbaka till jorden. Hon gick nedför trappan med 
blanka ögon.

Betty stod där nere och ville taga god natt.

--Adjö, Angela, sade hon.

--Adjö, sade Angela.

Hon tyckte att hennes egen röst kom långt bortifrån.

Hon sprang strax upp till sitt rum igen. Men nu var det icke detsamma. 
Redan hade extasen flytt. Rummet, som nyss darrat och lyfts genom oändliga 
rymder, tycktes tungt, orörligt som jorden själv.

Angela tände lampan. Uppe i taket lyste en rund skinande fläck från 
lampglaset. Skuggorna i vråarna och under möblerna kröpo ända fram till 
Angelas plats. När hon vände sig om, såg hon sin egen skugga svart och 
oformlig sträcka sig över väggen. Hon såg sorgset på den. Hon tyckte det 
var hennes jordbundna själ, som ville hålla fast henne.
Nu hörde hon Petra gå i rummet bredvid. Hon klädde av sig. Hennes 
kläder frasade sakta. Nu drog hon ned rullgardinen. Och Angela kände med 
ens en sådan trygghet. Förr brukade Petra stoppa om henne täcket om 
kvällarna. Det var så skönt. Hon hade inte vågat röra sig sedan, utan 
legat alldeles stilla med täcket om ryggen. Det värmde. Det var gott.

Efter sin svindlande färd nyss var Angela matt som efter en kroppslig 
ansträngning. I sin tur klädde hon av sig, i det hon drömmande fingrade på 
knappar och band.

I spegeln såg hon en skymt av sin vita kropp, innan hon satte på sig 
nattlinnet. Den tycktes henne främmande, avlägsen. En näckros borta i ett 
glimmande vatten.

Och hon lade trött sitt huvud mot kudden. Gud var ej där. Allt var tomt, 
svalt, tanklöst skönt. Och hon drog kudden i sin famn och somnade med ett 
litet leende.

XIII.

Samma kväll som bönemötet pågått låg Adele på knä i Josefs rum. Hon höll 
på att tända brasan. När hon stått i begrepp att klä av sig, hade hon 
kommit att tänka på att hon inte eldat uppe hos Josef. Det var sent, men 
det gjorde ingenting. Brasan kunde ju brinna ut under natten.

Hon svepte om sig en penjoar och blev ett ögonblick stående mitt på 
gångmattan. Hon visste ju att brasan bara var en förevändning för att 
komma in till Josef i hans rum. Skulle han förstå det? Å nej. I sådana 
saker var han dum.

När hon kom upp, hade ingen funnits i rummet. Det var en missräkning. Men 
hon gjorde sig ingen brådska. Josef satt naturligtvis ännu kvar nere i 
salen. Kanske läste han i bibeln. Hon log för sig själv. Såg han då icke 
att hon älskade honom, att hon ville honom väl?

Hon gick runt i hans rum, sedan hon tänt brasan. Där var en svag doft av 
skosmörja och hårvatten. Hon inandades den med vidgade näsborrar. Hon 
slätade över hans kudde--hennes kudde egentligen som hon lånat honom. Vad 
gav han henne i stället? Bibelspråk, psalmverser, andliga slagdängor, som 
hon måste sjunga, fast hon inte hade någon röst, böner att sända upp 
till en himmel som för henne var tom. Hon hade ingen användning för alla 
dessa ord, allt detta ovidkommande. Hon ville bara åt honom själv. Hon 
längtade efter en blick av trånad från honom. Hon drömde därom. Hennes 
torra sköte ville åter brinna Kanske var det också hennes sinne för 
romanaktiga scener som lurade. Tänk ! Hennes man, en älskare, hon själv: 
en triangel. Ett spel med förstulna handtryckningar under frukostbordet, 
hemlighetsfulla möten, den försmådde äkta mannen, den lycklige älskaren. 
Här på landet i ensamheten och mörkret var en sådan roman just vad Adele 
behövde.

Hennes ögon började glänsa, då hon tänkte på detta. Hon måste trolla, göra 
om denne barnslige, troende man till något annat än han var eller ville 
vara. Det skulle rycka ned honom från hans höjd, göra honom till en helt 
vanlig köttslig människa. Det skulle späka honom, stuka hans högmod. Ja, 
han skulle få se!

Nu kom han i trappan. Hon skyndade sig till kakelugnen och hukade sig ned, 
som om hon vore ivrigt sysselsatt att få elden att brinna, fastän det 
redan brann friskt.

Josef öppnade dörren. Han ryggade litet tillbaka och skulle velat stänga 
den igen vid åsynen av kvinnan i sin tunna penjoar, som böljade omkring 
henne, där hon satt framför brasan.
--Jag skall strax gå, sade Adele. Jag tänkte bara ni ville ha litet 
värme.

--Tack, sade han vänligt och steg generad in.

Han stannade bakom henne, men hon satt stilla kvar. Plötsligt, innan hon 
själv riktigt begrep vad hon gjorde, stack hon fram handen och makade på 
ett vedträ. Hon gav till ett skrik och vitnade av smarta.

--Jag brände mig, ropade hon till och höll ut sin hand, som blivit eldröd 
av svedan.

Hon hade velat bränna sig för att väcka hans uppmärksamhet. Nu blev hon 
ond över sitt eget tilltag. Det bultade i handen och sved våldsamt. Hon 
reste sig vacklande. Han var mycket åeltagande.

--Vad skall jag göra? mumlade han ledsen och betraktade hennes hand.

--Jag går ner, sade hon och drog sig mot dörren.

Men han hade redan tagit ett par steg emot henne.

--Låt mig se ! sade han ivrigt.

Hon gav honom motvilligt handen. Han förde henne varsamt med till 
tvättstället och stack ned den i det fyllda handfatet.

--Det gör gott, sade han tafatt.

--Ja--tack.

Hon stod där till synes ödmjuk med böjt huvud. Så tog hon upp sin hand och 
torkade av den på hans handduk.

--Nu är det bättre redan, log hon.

Han kände sig lättad. Och han hoppades hon skulle gå nu. Men hon gick 
inte. Genom det tunna tyget såg han hennes nakna armar. Det var 
något oblygt i denna dräkt, som stötte honom. Varför gick hon inte?

Adele smög sig fram till sängen och strök med smekande händer över det 
vita tyget, som föll ned från sänghimlen.

--Ligger ni gott? frågade hon hest.

--Tackar som frågar, svarade han kort.

Plötsligt lutade hon kinden mot kudden med en kattlik rörelse.

--Den är min, jollrade hon, jag vill ligga mot den.

Han visste inte, vad han skulle svara på detta infall.

Hon betraktade honom på sned med sina ljusa ögon, som tycktes utan liv.

--Kom hit, sade hon.

--Ni borde gå, mumlade han, men han närmade sig ändå sängen.

Han var rädd för henne. Det var något i hennes magra gestalt, som 
fängslade honom mot hans bättre vetande. Han sökte fly kvinnorna. De voro 
ändå alltid omkring honom, för hans vackra rösts skull och för hans till 
hjärtat gående predikningars skull. Det hade nog hänt att de sammanblandat 
sin kärlek till Gud med kärlek till honom själv. Det var orätt, en svår 
och gruvlig synd. Han levde omgiven av kvinnors saliga suckar och deras 
tårfyllda ögon som skulle lyftas mot himlen, men ändå bara nådde honom. 
Medan han betraktade Adele, flög blixt snabbt genom hans hjärna ett 
minne av en annan kvinna, som han hade träffat, innan han blivit 
pånyttfödd. Det var en kvinna från gatan, som suttit hopkrupen på hans 
säng som Adele nu. Hennes ansikte hade varit som en fågels, och ur detta 
ansikte hade ett par ögon, som han aldrig kunnat glömma, blickat emot 
honom. De voro fyllda av blek sorg och grumliga av grändernas beska 
visdom. Genom henne hade han lärt känna en kärlek, som han sedan med bävan 
förkastade som horisk skörlevnad.

Han böjde sig över Adele, stödjande sina knogar mot sängkanten.

--Ni skulle sova nu, sade han, och han hade ingen aning om hur feg hans 
röst lät.

Men Adele uppfattade det snabbt. Hon reste sig upp och smög sig intill 
honom. Han förmådde icke draga sig tillbaka. Inom sig visste han ju att 
han redan begärt henne. Han såg på hennes nedböjda huvud, som strök sig 
mot hans bröst. I hennes blacka, färglösa hår syntes redan bleka grå 
strimmor. De rörde honom på något sätt. Älskade hon honom? Just nu brydde 
han sig ej så mycket om att veta det.

Han böjde sig djupare ned, och hennes torra hår rörde vid hans kind. Nu 
retade honom detta torra kvinnohår. Det var som om hon redan vore död. Men 
hennes kropp darrade som en levande kropp. Den frestade honom under 
penjoarens hölje. Vad gömde den på för njutning åt honom?

Adele kastade huvudet tillbaka. Sakta flyttade hon sina händer och 
lade dem om hans nacke. Hennes läppar, brännande heta, berörde hans.

--Det är inte rätt, viskade Josef.

Han tänkte på hennes man, som han lämnat där nere vid salsbordet. Men han 
besvarade ändå hennes kyssar. Nu hade hon honom helt i sina armar. Hennes 
ögon tätt intill hans f ingo en vindande blick, som om hon varit rusig. 
Hon drog honom ned till sig, och han tumlade bredvid henne i 
himmelssängen. Där han så låg, ville han dra för dessa eländiga gardiner, 
som i fina veck tycktes sväva omkring dem. Han skulle velat ha de mörka 
flygande höstmolnen på himlen där ute att dölja sig i för Guds ansikte.

Hans fingrar trevade tafatt bland hennes kläder. Han kom åt hennes hud, 
brännande också den som hennes läppar.

--Ar jag icke len och vacker? ropade hon. ända in i detta älskande sig 
själv.

Och hon hjälpte honom med ivriga händer, vägledande hans, längtande efter 
att han skulle få se den bild hennes spegel så mångfaldiga gånger visat 
henne.

Men han reste sig plötsligt och gick fram och släckte lampan. Från platsen 
där han stod såg han brasan kasta ett rött flackande sken över hennes 
kropp. Kläderna lågo strödda, hopknycklade, omkring henne. Den vita 
penjoaren hade sjunkit ihop på golvet som en avflådd yttre hud.

Han stirrade på en mörk skugga som långsamt 
fyllde hennes sköte. Hon var icke längre Adele, 
arrendatorns hustru med de bleka ögonen och den hopknipna munnen. För 
honom var hon bara detta mystiska gåtfulla kön, som bländade med vita 
lemmar. En bölja i ett oändligt gungande hav som slog upp emot honom och 
ville draga honom med sig ned.

Brasan flammade upp, skenet kröp samman, försvann med ens från bädden och 
kastade sig nu över honom. Han ryggade tillbaka, som om han blivit 
blottad. I mörkret där borta under sänghimlen kunde han skyla sig och sin 
synd. Och ihan smög sig tillbaka till bädden. Han ville icke taga henne, 
icke synda så svårt, bara känna värmen från denna vita varelse.

Adele hade redan tröttnat. Hon låg stilla, nästan känslolös, med slutna 
ögon. Men denna stilla kropp väckte på nytt hans begär. Han pressade sina 
läppar i gropen mellan hennes bröst. Då slog hon upp ögonen och skrattade 
ett lågt, bubblande skratt, som kom liksom djupt nerifrån, som en duvas 
kutter.

--Mera! sade hon.

Och detta enda ord höll på att göra honom galen. Han tyckte att hennes mun 
öppnade sig oval som en gummiring, som kunde tänjas ut i det oändliga, ett 
dunkelt hål som vidgade sig för hans kyssar och fångade hans läppar, 
sugande pressande sig omkring dem, stönande som i kramp.

--Mera ! Mera !

Och han hörde sig själv ropa detta enda ord, som om det varit ett 
lidelsens hemliga lösensord, som hade makt att förlänga njutningen 
och göra den oerhörd.

Och i en sista våldsam ansträngning att icke röra henne och med en hastig 
ångerfull bön till Gud, som av gammal vana, föll han ändå för frestelsen 
och tog henne, också han stönande som om båda skulle krossas under hans 
tyngd.

Så blev allt dödstyst, stilla, mörkt. Hans tankar rörde sig icke. Han 
somnade med ens in vid hennes sida, med sitt blonda hår i en rufsig 
nedhängande kalufs och de barnablomstrande kinderna heta.

Men Adele tog sig förvirrad över pannan. För första gången hade hon i 
famntaget känt något som liknade vällust. Aldrig hade hon erfarit detta. 
Hon hade avundats andra kvinnor ooh tyckt sig underlägsen dem därför att 
hon trodde att de ägde kännedom om denna njutningens hemlighet. Vid 
mannens extas sjönk hon alltid samman som en död, utan förnimmelse av 
något annat än leda och en-önskan att det skulle vara över.

Hon sträckte darrande sina händer över sin kropp. Den tycktes henne en 
annan än nyss förut. Den hade märken efter en ny mans händer. Hon tyckte 
att hon blommade. Hennes sommar var kanske äntligen nära. För henne var 
denna svaga förnimmelse av famntagets lustfyllda utlösning av en oerhörd 
betydelse. Hon som levde i en förstämd värld av hetsad och besviken drift, 
som velat piska sitt sköte och sina länder till att hinna fram till 
njutningen, men ständigt sjunkit tillbaka i misslyckande, utäcklat 
speglande sig i sin sterila egoism och kännande sig som sin egen 
otillfredsställda älskarinna, hade äntligen mött en, som visade sig 
starkare än hon själv. Hon hade inte anat att Josef skulle kunna 
åstadkomma detta. Hon jublade, som om hennes fångna kropp äntligen blivit 
löst från band, som knutit sig omkring den. Hennes överretade hjärna 
framkallade tusen bilder, hennes fantasi frossade i hittills oanade 
möjligheter.

Hon borde gå ned till sitt rum nu, men hon förmådde inte. Sängens värme, 
närvaron av den sovande mannen, tycktes henne som något så härligt. Hon 
lade handen under sitt huvud, men drog den hastigt tillbaka. Hon hade 
glömt brännskadan. Nu smärtade handen igen. Det hettade och stack. Hon 
slickade på handen, som ett djur slickar sin skadade tass. Men hennes 
andedräkt var het. Det gjorde mera ont bara. Då smög hon sin onda hand mot 
Josefs ansikte. Hon lät den vila där med ett leende. Han skulle bota 
henne. Hon visste det nu. Så somnade hon.

Josef sov icke länge. Han vaknade plötsligt och kände tyngden av Adeles 
hand mot sin kind. Han visste inte vad det var. Han låg stilla, 
eftersinnande. Så tog han uppåt kinden och fick tag i handen. Han sköt 
undan den och vände sig om. En pust från Adeles öppna mun blåste honom i 
ansiktet. Då kom han ihåg alltsammans. Han kved till dovt. Detta var ju 
gräsligt.

Han vilade tätt intill denna kvinna, och han älskade henne inte ens. 
Han gruvade sig för henne. Han var tacksam för mörkret som dolde dem båda, 
för sänghimlen som skyddade dem. Han försökte bedja, en ömklig bön, men 
han kunde inte. Han hade bolat med en oförvitlig mans brottsliga hustru i 
mannens eget hus. Skulle hon stanna här evigt i den nersölade bädden och 
morgonen droppa sin grå dager över dem? Så djupt hade han aldrig fallit. 
Hans tankar sysselsatte sig hätskt och utan återvändo med hur han skulle 
få den onda kvinnan därifrån. Trappan skulle knarra, hon skulle kunna 
snubbla i mörkret och hennes man komma utspringande. En skymflig upptäckt 
skulle göra slut på alltsammans. också på hans rykte.

Med ens såg Josef för sig den svartklädda gumman med den tandlösa tuggande 
munnen. Hon skulle gå från gård till gård, mellan sina torra käkar skulle 
hon oupphörligt mala Adeles namn och hans. Stiftelsen, som så 
förtroendefullt skickat ut honom på landsbygden och sörjde för hans 
timliga, sedan den i flera år haft utgifter för honom i missionsskolan på 
Johannelund, skulle icke längre vilja veta av honom.

Adele vaknade med en mätt suck. Han reste sig över henne.

--Gå nu, flåsade han. Det är ännu natt.

Hon makade sig skrattande ur sängen. Han hörde hur hon klädde på sig igen. 
Han skyndade sig över golvet och öppnade dörren. Den knarrade svagt. Hon 
gick över tröskeln. De sade ingenting till varandra.
De vågade inte tala. Han lyssnade till hennes försiktigt hasande 
steg i trappan. Så går en kvinna från mötet med sin älskare, när huset är 
mörkt och sover och icke får väckas. Nu hörde han en dörr stängas. Det 
blev tyst.

Då slöt han långsamt dörren och trevade sig tillbaka till sängen. Han 
tyckte att den ännu var fylld av henne. Hennes orenhets kudde ! I 
plötsligt raseri tryckte han den samman och slungade den ur bädden. Han 
hörde den med en dov duns falla ned borta i ett hörn av rummet.

XIV.

Sköterskan, en trumpen livgardist i ljusblå klänning med vitt förkläde och 
mössa på huvudet, öppnade dörren för Hans ut till förstugan. Så stängdes 
låset med en skarp knäppning, som lät som ett muskötskott.

Hans stod stilla där ute, ännu med hatten i handen. Från trappfönstret 
föll en bred solstrimma, regnbågsfärgad av de kulörta små rutorna över 
trappans steg. Hans stirrade på den med litet dimmiga ögon. Han måste 
besluta sig för att gå ned, men fötterna kändes så tunga. Nyss hade han 
varit inne hos en av Stockholms skickligaste kirurger, en fryntlig 
korpulent man med ett fett leende som liksom slutpolerade den förut blanka 
ansiktsytan. För ett par dagar sedan hade Hans röntgenfotograferats. Och 
nu hade han varit uppe för att få sitt svar.

Professorn hade sagt... Det surrade i Hans huvud ännu av hans ord. Han 
hade sagt... Hans tog sig över pannan. Det var namnet på ett djur. ja 
visst. Över ett trappsteg lekte en röd fläck, krympte, förstorades igen, 
blev alldeles stilla. Kräfta, hade professorn sagt. Hans hade sarkom, 
populärt uttryckt ett slags kräftartad svulst. hade han förklarat med ett 
överseende leende, i armen.
Man borde utan dröjsmål ge sig på att karva med 
kniven, och sedan, om det kom tillbaka, vilket var antagligt, kunde man ju 
möjligen också försöka med röntgen. Hans måste genast komma upp till 
Stockholm för operation och behandling. Han hade svarat, att han ej gärna 
ville lämna Ekered på hösten. Men professorn hade på inga villkor velat 
vara med om att skjuta upp till nyåret.

--Då vore det lämpligare att vända sig till en begravningsbyrå direkt än 
att besvära vetenskapen, hade den store kirurgen antytt, halvt 
humoristiskt, halvt lätt förtretat.

Hans hade gjort en fråga, en desperat fråga:

--Hur länge till kan jag i bästa fall leva, med operation och behandling?

Och professorn hade åter lett sitt glatta, fryntliga leende och svarat:

--A, godsägarn kan nog leva länge än...

Hans började långsamt gå nedför trappan. "Han kunde nog leva länge 
än--länge än.' Så obestämt. Varje trappsteg han satte sin fot på tycktes 
återstudsa orden som en boll. "Nog"... "Länge än... länge än." Det betydde 
väl att han under alla omständigheter inte hade långt kvar. Kanske inte 
flera månader än det återstod trappsteg. Han räknade långamt:

--Ett, två, tre.

Nej, han ville inte fortsätta att räkna de få trappstegen. Men om han 
komme hem till Betty och sade att han "nog" kunde leva "länge än", skulle 
hon protestera. Ett liv menar man är så oändligt. Att mäta ut det i 
dagar och veckor tycker man är orimligt, nästan som att vilja mäta upp 
sandkornen i timglaset. Men han visste ju att det vilddjur som förr eller 
senare skulle dräpa honom redan hade anlänt. Det var som i sagorna. Djuret 
hade till och med rett sig bostad i hans egen kropp. Och det skulle 
säkerligen icke låta tala med sig, detta vilddjur som bit för bit skulle 
sluka honom... Vad kunde han offra för att bli fri från det? I sagorna 
offrade folket varje år en av sina döttrar. För honom fanns intet 
botoffer. Han hade bara sig själv. Liten och spenslig var han förut. Nu 
skulle han försvinna. Vart? Inte var det svårt att göra slut på honom.

Hans stod i porten till överläkarens hus och kisade mot solljuset: en 
liten man i åtknäppt rock och med en käpp dinglande vid handen. 
Människorna som gingo förbi kastade en likgiltig blick; på honom. Han såg 
på dem igen, dom om han sett människor för första gången. De voro där, de 
levde. De hade händerna fulla av paket och skyndade förbi så ivrigt, som 
om det gällt en kapplöpning. De hade väl också något mål: ett väntande 
hem, arbete, pengar att förtjäna. De hade inte den bittersta tanke på att 
dö. Solen lyste också så vackert i dag. Himlen var klarblå, som den sällan 
är på senhösten. Alla moln voro borta.

Hans spatserade nedåt gatan. Han skulle möta Sven. De hade avtalat att äta 
lunch ute tillsammans.

Han stannade framför en blomsterbutik. Innan för fönstret var ett 
sådant överflöd på blommor, en hel trädgård prunkande av färger. En bukett 
röda rosor höjde sig i ett glas. Vad de måste dofta ! Hans älskade 
blommor. Han gick in i butiken. En fuktig värme som utandades blommornas 
doft fyllde rummet. Stackars Hans kände sig yr i huvudet. När den unga 
flickan steg fram bakom ett grönt förhänge, satt han som bedövad på en 
stol och betraktade drömmande blommorna.

--Behagas det något? frågade flickan i butiken.

Hon hade en mild barnröst. Hans riktade blicken mot henne. Vad h.on var 
ung! Han lade märke till kindens mjuka rundning, den släta pannan, ögonen, 
stora, mörka, som ett par penseer. Han steg upp. Han hade velat svara: jag 
önskar din ungdom. Men han sade icke något sådant. Han tog en bukett 
violer. Det var mörkblå höstvioler.

--Jag ville bara ha de här, sade han stillsamt.

Han kunde ju ge dem till Bess. Flickan lindade in dem i silkespapper. I 
detsamma ringde telefonen. När hon ropade hallå och fick svar från någon 
osynlig där i andra ändan av tråden, rodnade hon över hela ansiktet av 
glädje. Det måste vara hennes älskade som ringde. Hon talade kort, 
affärsmässigt, men i hennes röda mun blevo orden till ett chiffer, till en 
sällsam, stor hemlighet.

Nu ringde hon av och tog ännu leende emot pengarna, som Hans räckte henne 
för violerna. Hans stod helt stilla i ljuset från detta leende. Det var 
något hon, den unga flickan, just nu upplevde i sitt hjärta. Skyggt 
som en kleptoman stal han glansen från detta hennes leende, som så tydligt 
var ämnat för en annan. Han liksom stoppade på sig det med en ficktjuvs 
smygande handrörelser. "Länge än..." Hur länge skulle han få glädja sig åt 
leendet på människornas läppar? Sedan skulle han dö ut i en natt, där alla 
leenden slocknat. Han uppfångade en undrande blick från penseögonen. Ja 
visst. Hon tyckte väl han var konstig som stod kvar, fastän han betalat. 
Med en tafatt rörelse lyfte han sin hatt och gick.

Utanför. Ja, han hade redan kommit utanför livet. Allt vad han hädanefter 
toge del av skulle vara en stöld av en redan död mans händer. Han hade 
blivit uppsagd utan vidare. Livet hade givit honom en helt kort 
uppsägningstid.

Med vemodigt blickande ögon såg han sig omkring. Livet ja ! Det var så 
här. Runtomkring honom fanns det ju. Människorna, som ilade förbi honom, 
voro fyllda av det. De tuggade och svalde för att få ned mera--mera. 
Glupska som storätande jättar, rafsade de åt sig livet i väldiga bitar. 
Det blev inte över något åt honom. Så slog det honom plötsligt med 
förlamande visshet: han måste lämna Betty. I höstens dödsskuggor som han 
redan tyckte sig se fladdra omkring sig flöt hennes kära vänliga ansikte 
allt längre bort. Hon skulle icke kunna följa med honom. Hon hörde så 
säkert hemma i livet. Han hade velat ha henne med sig över i det okända. 
Hur skulle han kunna vara utan henne?
I nästa stund tyckte han sig se henne igen. Det var Sven som kom 
emot honom. Han var så lik Betty. Han talade också som hon med en djup 
röst. De gingo tillsammans in i restaurangen och slogo sig ned vid ett 
bord. Hans lade buketten i silkespapper bredvid sig.

--Har du köpt blommor, pappa? frågade Sven muntert.

--Ja, sade Hans.

Medan Sven granskade menyn, satte Hans händerna under hakan och såg noga 
på honom. Det var så besynnerligt, tyckte han i dag, att denne unge man 
var hans son. En vacker ung man med framtiden i sina händer. Han skulle 
snart själv ha en son eller en dotter, bara om några månader. Livet 
slungade med hetsig hast upp människor på denna underliga ö, som kallades 
jorden. De klängde sig fast överallt, på utskjutande klippor, i skrevor, 
varhelst det fanns ett fäste. Somliga miste fästet och föllo ned i djupet. 
Deras skrik ekade i klipporna och blandade sig med klättrarnas skratt och 
röster. De kunde ju icke få rum alla. Kanske var det just hans kommande 
sonson, som måste ha plats och därför stötte ned honom?

Sven såg upp och betraktade sin far med klara ögon.

--Är du ledsen? frågade han.

--Nej, visst inte. Jag undrade bara, om du var lycklig.

Sven log triumferande:
--Jag är snart färdig med min examen. Jag har också fått höra om en 
utmärkt anställning, som jag skulle kunna få sedan. Visst är jag belåten.

Under hela måltiden dryftade de nu Svens framtidsutsikter. Hans kunde inte 
förmå sig att tala om sitt besök hos professorn. Sven visste ju att han 
skulle gå dit någon dag. Han kunde ju själv fråga. Men Sven tänkte inte på 
det just nu.

Medan han talade så ivrigt, tänkte Hans på en liten pys som en gång suttit 
på hans knä och lyssnat till sagor. "Varför är det så?" hade han frågat. 
Han ville alltid veta allt, Sven. Det var som om han misstänkt att dessa 
historier inte vore sanning. Nu tycktes han leva i en ny saga, och han 
frågade inte längre varför och varför. Inte heller såg han, hur hans pappa 
alltmer sjönk samman på stolen framför honom.

Skall jag säga honom det? tänkte Hans. Att jag skall dö.

Men ord äro så besynnerliga. De låta inte alltid fånga sig. Tvärsöver 
lunchbordet skulle han säga sin unge son att han icke kunde leva mycket 
längre. Han betraktade det glödande unga ansiktet, dessa händer som lyfte 
sig och grepo i luften, formande framtiden, på samma sätt som Bettys 
händer brukade göra. Han ville vara glad med Sven. Han uppfylldes med ens 
av en stark längtan att göra andra glada.

--Vi gå på teatern i kväll, sade Hans. Jag skall skaffa biljetter.
Sven tackade. De följdes åt nedför den 
mattbelagda trappan. Sven tog hastigt adjö och gick.

Hans stod kvar och såg efter honom. Så fort han gick ! Så högt han bar 
sitt huvud ! En ung man gick åt ett håll, en medelålders trött man släpade 
stegen efter sig åt ett annat.

Nu stod Hans i kön utanför biljettluckan. Sven hade nämnt ett teaterstycke 
man borde se. Sven kunde väl i alla fall ha frågat, om han varit hos 
professorn, stack det till i Hans. Det var ju fördenskull han kommit hit.

Här stod man i en lång rad. Längst framme vid luckan hördes med jämna 
mellanrum biljettförsäljerskans entoniga röst:

--Vilken plats?

Somliga läste tidningar för att på så sätt förkorta väntetiden. En ung 
herre framför Hans, som gott kunde vara en bodbetjänt som för en stund 
tagit sig ledigt från disken, trampade otåligt med fötterna mot golvet. 
När han vände sig om och tittade nedåt kön, såg Hans två förväntansfulla 
bruna ögon upplysa hans regelbundna, men ändå simpla drag.

Penseögonens fästman, tänkte Hans då.

Kanske hon lett, flickan i butiken, därför att denne spoling bjudit henne 
på teatern. De skulle sitta hela aftonen högt uppe på någon av raderna, 
framåtlutade för att kunna uppfånga vad som försiggick på scenen, med 
blossande kinder och den enas händer i den andras.

Kön rörde sig ibland långsamt framåt. Hans hade god tid att tänka. I 
morgon skulle han fara tillbaka hem. Kunde han berätta för någon, vad 
diagnosen hade blivit hos professorn? Vore det inte bättre att bära det 
ensam ? Trösta kunde ändå ingen. Inte heller hjälpa.

Hans såg sig på nytt omkring. Vad buro väl dessa tysta människor på för 
hemligheter? Den gamla damen där med det rynkiga ansiktet, som såg så 
bistert framför sig genom pincenen--kunde också hon ha en sorg, som fick 
henne att ligga vaken om nätterna? Och den där, som såg ut som en duktig 
affärsman med en näsa, som vädrade omkring sig. Fanns det väl någon lucka 
i hans liv, som han sökte rädda sig ifrån? Ja, de voro nog inte så säkra, 
som de föreföllo, dessa människor. De skylde sina kroppars skavanker med 
kläder och fällde ned ögonlocken, för att man ej skulle märka deras 
själars vånda.

Nu var den unge bodbetjänten framme vidluckan. Hans hörde h'onom be om två 
biljetter på andra radens sida. O de stackarna, vad de skulle se illa. Så 
dum hon var, den där flickan med penseögonen ! Hon borde i stället ha gått 
med honom. Han skulle givit henne en bra plats, och på nytt skulle han 
själv vid hennes sida fått uppleva sin första ungdoms spänning, när ridån 
gled upp.

Hans köpte trött sina biljetter och gick därifrån. Han hörde snabba steg 
bakom sig och vände sig om. Det var den unge bodbetjänten.

--Min herre glömde blommorna, sade han med hövlig yrkesförbindlighet.
Ja visst, intet tvivel: ett bodbiträde. Så betjänar man en kund: min 
herre, en hastig bock, var så artig.

Skulle penseögonen stå ut länge med det där?

Men då Hans med ett tack tog blommorna ur hans hand, märkte han en hastig 
granskande blick i den andres ögon, en blick av ringaktning. Å, dylika 
kunde nog bedöma folk. Såg han genast att Hans icke var något bevänt med, 
en utdömd, en bortkastad, en herr Ingenting? Säkert. Hans log ett 
melankoliskt litet leende och fortsatte ut.

Hela staden strålade i dag. Solen brann i fönstren utmed gatan. Om icke 
parkernas träd stått kala och svarta, skulle man trott det vara sommar. 
Hans promenerade omkring utan mål. Skulle hans dagar bli så här nu? 
Ingenting att se fram emot--en ångestfull sugande känsla av att ett 
bråddjup väntade vid dagens slut. Han fick icke tänka på det. Han måste 
vara modig.

Men han, som hämtat sin styrka och tröst från Betty, kände sig 
vimmelkantig. Och ändå hade han ju de sista månaderna haft en aning om att 
döden var nära. Men att ana en sak var alls icke detsamma som att veta. 
Alla skola vi dö en gång, var ett uttryck som så ofta begagnades. Ja 
visst. Alla! Men icke just jag. Om också andra dö, så måste jag leva. 
Döden kan ingen fatta. Den finns runtomkring oss. Men den är ofattbar.

Och när Hans gick i dessa tankar, stod han plötsligt på en kyrkogård. Han 
var nära Svens hem. Det var ju Johannes' gamla kyrkogård,.som han så 
ofta gått över. En skara barn lekte mitt bland gravarna. Deras glada 
röster slogo högt mot skyn. Alltid skulle de leka just på kyrkogårdar!

En liten flicka snavade framför hans fötter och började skrika. Han lyfte 
upp henne. Hennes ansikte var fyllt av sand. Ögonen skimrade bland smuts 
och tårar. Två stora ögon, som sågo på Hans. Hon stretade för att komma 
lös ur hans armar. Han släppte henne med en suck. Därvid föll hans 
blombukett ur papperet ned i sanden. Den lilla tog violerna.

--Du får dem, mumlade Hans.

Då sken hon upp. Borta i sandhögen planterade hon violerna i en rad. Hon 
fick en hel rabatt av dem. Hennes knubbiga händer arbetade så ivrigt. I 
morgon skulle hon återvända hit och vattna dem.

Hans stod och såg på henne och från henne på violerna. Blommorna började 
redan sloka. De kunde ju inte trivas i sand. De skulle ha blommat i en vas 
på middagsbordet. Nå, nu gjorde de i alla fall en liten flickunge yr av 
glädje.

Hans gick uppför trapporna till Petras våning, där Sven och Bess nu bodde. 
När han ringde, kom Bess själv och öppnade. Hon frågade genast:

--Har pappa varit hos professorn?

Hans stod med bortvänt ansikte och tog av sig rocken. Nu smärtade armen 
igen.

--Ja, svarade han lågt. Det var inte något särskilt.
--Det var då för väll

Hennes röst ljöd glad och munter. Hennes tillstånd syntes redan på henne. 
Hon hade hängt en färggrann schal över axlarna. Den dolde hennes 
fröjdefulla hemlighet under sina utslagna blommor.

Hans stod och såg på henne från dunklet i tamburen. Hon hade ett starkt 
judiskt utseende. Bess Rosenrauch ja ! Efter Betty Levin skulle det komma 
en Bess Rosenrauch. Bess skulle bli tung och yppig som Betty. De svarta 
ögonen voro runda, stora, med en litet förvånad blick. Håret föll omkring 
kinderna svart och krusigt.

Hans gled förbi henne in i sitt rum. Den lögn han nyss uttalat hade hon 
strax trott--därför att hon ville tro den naturligtvis. Det var så mycket 
behagligare att tänka sig att allt var som det borde.

Hans slog sig ned vid fönstret. Här var han så högt uppe. Staden låg där 
nedanför glimmande av oroligt ljus. Men nu när han hade himlen framför 
sig, kunde han se hur horisonten långt borta var täckt av en krans av 
moln. De hotade det blå, drogo ihop sig, tätnade. Den där molnkransen 
gömde på nattens mörker. Snart skulle den draga slöjor över hela himlen.

Och Hans blev länge sittande där, seende ut över staden med tröMa ögon.

Det tog aldrig slut på denna dag, som börjat med besöket hos professorn. 
Hans skulle sedan komma att länge minnas den här dagen, början på en 
oändlighet av långa dagar, som likt den där molnkransen där borta 
vid horisonten långsamt drogo sig samman över en förut blå himmel.

Nu satt han på teatern mellan Sven och Bess.

Han hörde den unga kvinnan röra sig bredvid honom. En doft av parfym kom 
svepande från hennes granna schal, som hon bar över klänningen också här 
på teatern. Svens skjortbröst blänkte vitt i mörkret på hans andra sida. 
Två lyckliga unga människor, som han bjudit på teatern.

Ridån hade gått upp. Och se, nu kände sig Hans ined ens för första gången 
på många timmar befriad, lättad från tankar. Äntligen fick han se andra 
leva, lida, älska framför hans ögon, och han hade bara att sitta stilla på 
sin plats, lyssnande till deras röster. Det var verkligt och ändå inte 
verkligt, ett efterapande av livet. När ridån gick ned, skulle de agerande 
återtaga sina vanliga miner, gäspa, sträcka på sig, kyssa vem de ville. 
Och ändå, som de nu spelade, glömde man att de spelade. Hjältinnan kunde 
utanför teatern icke vara någon annan än denna tragiska mask med ögon, där 
tårarna tycktes frysa, hjälten bar sitt livsöde utanför scenen på samma 
sätt som nu. Kunde de väl vara annorlunda?

Och Hans började undra, om icke också han nu fått sig en roll tilldelad, 
som han redan börjat spela. Skulle han kunna det inför Betty? Och då 
visste han med ens att det kunde han inte. Hon skulle läsa dödsångesten i 
hans hjärta.

Men han ville inte tänka. Han hörde Bess sucka av beundran. Han lutade sig 
litet fram och såg tårar glänsa i hennes ögon, 
riktiga tårar, inte som de på scenen. Ja, kanske stycket var alltför 
sorgligt för henne, som väntade ett barn. Han ville viska till henne att 
detta icke var livet, att det riktiga livet var mycket ljusare, utan 
skuggor. Men han satt tyst.

Ute i foajen gingo festklädda människor omkring bland väggar av marmor och 
guld. Hans kastade en blick upp mot barriären, där huvuden tittade fram. 
Det var de som sutto uppe på raderna. Ett tag tyckte han sig skymta 
penseögonen. Hon var kanske där, flickan från blomsterbutiken. Hon hade 
väl gråtit som Bess nyss och tryckt sin följeslagares hand.

Och med grym hätsighet visste Hans plötsligt att han avundades alla som 
hörde livet till. Han avundades Bess och Sven, men allra mest flickan med 
penseögonen och bodbetjänten. Han ville rycka till sig deras ungdom, och 
liksom skådespelarna på scenen stego in i andras personer, ville Hans tala 
med de ungas röster, le med deras röda läppar. Bara icke vara den sjuke 
halvgamle Hans von Pahlen, som nu gick och väntade på döden med ett 
gnagande odjur inom sig. Ack, varför kunde han det inte: kasta sig ut ur 
sig själv in i en annan och lämna sitt eget jag som en skrumpnad tom hud 
bakom sig?

Och åter inne i dunklet på parketten lyssnade Hans von Pahlen till 
skådespelarna med en iver, som ville han lära sig deras läxa utantill. Men 
han kunde inte träda ut ur sig själv. I luften kände han penseögonens 
blick riktad på sig. Vad var det hos den där unga flickan som så 
gripit honom? I den milda glansen från hennes ögon hade han sett sig 
själv: en liten vanlig medelålders herre, som nyss fått veta, att han 
skulle dö. Han kände att han bort begagna livet, som skänkts honom på så 
kort tid, bättre.

En fånge, som skall föras till avrättsplatsen, sägs det, får först ett 
präktigt mål mat. Det är allt som återstår honom av livets goda. För sista 
gången äter han. Också Hans ville nu att någon skulle fråga honom om hans 
önskan. Han skulle önska--hans ögonbryn rynkades där han satt mellan sin 
son och svärdotter--han skulle önska flickan med penseögonen. Han hade 
aldrig varit Betty otrogen. Men nu genomströmmades han av en lust att för 
sista gången få älska, att för sista gången få trycka en ung flicka i sina 
armar. Det var väl detta han känt inne i blomster butiken. Han trodde att 
det skulle förvandla honom, kanske bota honom. Men han förnam det hopplösa 
i sin önskan. Den var orimlig. Han visste ju det. Fullt upp av mat, mer än 
han ville ha, skulle stå honom till buds in i det sista, precis som för 
fången. Vin att dricka, läckra doftande rätter att mätta gommen med. Men 
flickan med penseögonen skulle vandra bort tätt tryckt intill sin 
bodbetjänt.

När Hans och hans sällskap kommo ut från teatern, stod Edla och väntade på 
dem. Hon hade inte haft tid att gå på teatern för seminariets skull.
Alltid var hon så strängt upptagen. Nu tog hon Hans under armen.

Hans tittade upp på sin dotter. Hon var lång och mager med närsynta ljusa 
ögon, nästan helt olik gossarna, fast också hon mer och mer mörkhårig.

Där han mellan barnen vandrade bort från teatern, kände han sig en smula 
försagd. Detta var hans barn, en familj, som han själv skapat. Borde han 
icke vara nöjd då? De voro duktiga, med framtiden för sig, hans barn. 
Betty trodde att de skulle erövra världen. Den närsynta Edla med sina 
hastiga nervösa rörelser, den vackre Sven, som så ömt tog hand om sin 
tjocka Bess, som väntade en liten om några månader. Och bakom dem tyckte 
han sig skymta den obeslutsamme poetiske Gotthard, som skrev verser. 
Förvirrad mönstrade han alla dessa skepnader som med ens ett ögonblick 
syntes honom främmande, likgiltiga, nästan fientliga. De visste ingenting 
om honom, men de trodde sig veta allt. För dem var han bara deras snälla 
hyggliga pappa, som ibland tog dem med på nöjen.

Och Hans promenerade hemåt mellan sina barn, uppför gatan där lyktorna 
bildade en glänsande pärlrad. Skuggor döko fram och försvunno under 
lyktornas ljus, fotsteg ljödo mot gatans stenläggning, åkardroskor och 
bilar rullade förbi, en klocka slog silverklingande slag, som darrade ut i 
luften högt över hustaken.

Och Hans' ögon spejade ängsligt ut i mörkret. Allt detta som gled förbi 
honom och bort, som skymtade och försvann och trampade på lätta 
eller hårda fötter, blev för hans fantasi till en flicka, som sprang undan 
i natten. Hon flydde hans utsträckta armar, och hennes bortdöende fotsteg 
gjorde ont i hjärtat på Hans. Det var livet med alla drömmar och 
förhoppningar som försvann. Och han kunde icke fånga det med sina trötta 
händer.

XV

Dagen efter det Hans återvänt från Stockholm steg Petra in i förstugan på 
Ekered. Hon hade kommit för att få nyheter om Hans.

Hon stannade förvånad. Så många ytterplagg där hängde! Så kom hon ihag att 
fru Dora Macson åtföljd av Jacob Levin och sin man skulle komma samtidigt 
med Hans.

Petra hängde upp sin kappa bredvid en brun dampäls, som hade ett underbart 
skimrande foder av siden med stora blommor. En liten kokett sammetshatt 
med ägrett låg på hyllan ovanför den. Pälsen, doftande av parfym, gav 
Petra en föreställning om ett ljuvt kvinnligt väsen.

Petra gick in i salen. Där fanns icke någon människa. Salongen var också 
tom. Då sprang Petra uppför trappan till övre våningen. Hon öppnade dörren 
till Bettys rum. Men Betty var inte där. Allesammans måtte gått ut på en 
promenad. Petra stod stilla vid fönstret ett ögonblick. Dörren till ett 
annat rum var lämnad på glänt. Petra vände sig hastigt om, men så hejdade 
hon sig. Hon hörde Jacob Levins röst, som hon så väl kände igen. Jacob 
sade:

--Dora liten, nu måste du bli riktigt kry här. Jag är glad att kunna lämna 
dig åt Betty.
Petra hörde en röst mumla något till svar. Hon ville stiga in i 
rummet. Det vore otrevligt, om hon bleve åhörare till ett samtal icke 
avsett för hennes öron. Då sade Jacob det enda lilla ordet:

--Älskade !

Petra gick tyst ut ur rummet och flydde nedför trappan. "Älskade", ekade 
det i hennes öron. Hon tänkte ta sin kappa och gå, men hennes blick föll 
ånyo på pälsen. Hon borrade plötsligt in sitt heta ansikte i den. Vad rätt 
hade den där okända Dora att ta emot det ordet från Jacobs läppar ? 
"Alskade !" Hade hon kommit hit med sin man och sin älskare? Vad Hans 
skulle känt sig bet;yckt i deras sällskap under järnvägsresan ! Ack, 
atmosfären omkring äventyr var ingenting för honom, den gode Hans !

Men Petra skulle ha velat höra det där ordet! Någon skulle talat till 
henne med den där ömma tonen, som hon nyss hört i Jacobs röst, någon 
skulle säga: "Älskade." Alltsedan hon gått hem den mörka kvällen med sin 
hand i Tords, hade hon längtat efter ett sådant ord. Det var så orimligt 
att begära att Tord skulle säga det till henne. Men hon hade den kvällen 
känt det skälva i luften omkring dem.

Adele! Ja, Adele fanns, ingen kunde fösa undan henne. Men var hon inte 
bara ett spöke, en ond ande ? Petra kunde icke säga sig själv att man 
måste ha hänsyn för Adele. Adele förstörde ju bara Tords liv. De levde 
inte tillsammans som man och hustru. Petra 
trodde åtminstone inte att de gjorde det.

Med smekande hand for hon över den mjuka doftande pälsen. Hon tyckte sig 
förstå att den lilla kvinna, som ägde det där pälsverket, måste vara god 
och mjuk och härlig att älska. Petra kastade en blick på sin egen kappa. 
Den hängde där rak och korrekt och svart. Inga blommor, storbladiga och 
yviga, regnade över den.

Och åter önskade sig Petra vara en annan än den hon var, önskade sig vara 
ett litet behagligt väsen som trippade fram på alltför höga klackar, svept 
i päls och med ett drömmande hemlighetsfullt leende under florets 
förföriska pärlnät.

Petra hade inte hört någon komma nedför trappan. Hon såg plötsligt upp. En 
ung dam betraktade henne förvånat. Och Petra rätade upp sig och tog ett 
par steg tillbaka. Vad skulle den andra tro?

Hon var blond, ljus, spröd, med blå vackra ögon och en mun som var så röd. 
Kanske såg hon just ut så, som Petra för ett ögonblick sedan föreställt 
sig henne och önskat sig själv vara.

Petra brast ut i ett tvunget skratt.

--Ni överraskade mig, fru Macson, sade hon som ett försök till förklaring. 
Jag blev så betagen i er pälskappa.

Den röda munnen log, men Petra såg att Dora ännu var förvånad. Det var ej 
underligt. Där hade Petra stått och faktiskt smekt kappan. Nu kom Jacob.
--God dag, Petra, hälsade han glatt. Det var bra roligt att få se 
dig igen.

Han presenterade formellt Dora för Petra.

Dora är min tacksammaste patient, fortsatte han, och hans mörka ansikte 
lyste.

Petra, som ej sett Jacob Levin på länge, fann att han blivit magrare. Hans 
ansikte, så karakteristiskt med den utspringande näsan och de svarta 
ögonen, hade ett sammanbitet uttryck av liv och energi.

De gingo in i salongen tillsarnmans. Jacob pratade. Dora sade ej mycket. 
Med ens märkte Petra att en skugga for över hennes ansikte och att hon 
fick ett lyssnande uttryck. Det hördes röster i förstugan. Strax därpå 
steg löjtnant Osborn Macson in i salongen tillsammans med Betty. Och när 
Petra nu såg honom, förstod hon varför Dora till sist ovillkorligen måste 
dragas till en man som Jacob Levin. Löjtnant Macson gav sin hustru en 
välvillig nick och hälsade nied självmedveten artighet på Petra, som han 
föreställdes för. Liten, rödbrusig, en smula fetlagd, spatserade han över 
golvet, som om hans inträde i rummet varit av stor vikt och betydelse. Han 
var uppblåst, fylld av sig själv, det kunde man strax begripa. När han 
talade, smattrade hans röst. Det lät som när änder lyfta i vassen och i en 
skock flyga bort.

--Vi, fru von Pahlen och jag, ha gått och talat om idrottens betydelse, 
sade han genast han slagit sig ned. Det är ett mycket intressant ämne. För 
närvarande är jag anlitad som gymnastiklärare i en gosskola och i 
ett par flickläroverk, och har det varit mig både en ära och ett nöje att 
ställa mig till disposition för dessa uppgifter.

Likt en föredragshållare harklade han sig och fortfor:

--Det är en njutning att exercera dessa unga kroppar, rätta tiden just, 
innan de fastna i fett och musklerna styvna. Man måste skjutsa litet med 
pojkarna förstås. De äro lata. När jag tagit min kalla avrivning på 
morgonen--sade du något, Dora?-- jag tar alltid en kall avrivning på 
morgonen, rusar jag ned till gymnastiklokalen. Då vill jag ha mina gossar 
där pigga och nytra. Se de ledsna ut, vankas det smörj. Pojkar skola 
genompryglas--det är det enda raka.

Jacob inföll misslynt:

--Däri är jag av en annan åsikt. Stryk är icke nyttigt. Finare 
konstruerade naturer få nästan alltid men av det för livet. De bli 
dödsskrämda. Det uppammar hat också. Jag skulle vilja se dina elever. För 
resten strider det mot lagen. Och det är väl inte meningen att en skolas 
lärare böra få uppfostra lärjungarna till hatfulla medborgare, som hysa 
missaktning för lagarna.

Löjtnant Macson stirrade högdraget på Jacob. Visste han att Jacob var hans 
rival? Säkert måste han väl ana det, även om han ej låtsade om det.

--Det där är läkarpjosk, avbröt han Jacob bestämt. Tänk på mig. Hade jag 
inte fått smisk i min gröna ungdom, skulle aldrig min kropp blivit härdad.
Och hade jag haft respekt för varje liten lagparagraf och 
pappersstadga, skulle iag aldrig ha blivit härdad till själen. Det är tack 
vare den fysiska och psykiska härdningen jag och mina kamrater nog skulle 
ha segrat i både femkamp och tiokamp vid sommarens olympiska lekar, om det 
inte hade varit för ett amerikanskt rödskinn. Men den förbannade mohikanen 
var nu med säkerhet professionell. Vi militärer äro förstås också 
professionella hårdhudingar och snabblöpare. I gymnastiktävlingarna vill 
jag i alla fall tro att jag redde mig med glans med mina flickor och 
gossar. Om de inte voro så förfärligt graciösa och estetiska, så voro de 
desto kraftigare och mera germanska. Nå, för att återvända till ämnet så är 
det tack vare samma fysiska och psykiska härdning jag och mitt parti komma 
att segra i vad allvarligare är, politiken. Det skall den humanitäre 
gråkappeexcellensen och sure vattendrickaren Staaf snart få se. Ha ni hört 
att han på sina politiska middagar bara låter servera pomril? Tack, på de 
middagarna kan han inte vänta mig. Nej, vad det gäller är att växa till 
män, måttfullt nyktra, starka och hänsynslösa män. Se på tyskarna ! Och se 
på mig!

Petra stirrade förvånad på den självbelåtne föredragshållaren.

Kunde verkligen den där fetknoppen personligen eller med någon elev ha 
uppträtt i femkamp? Och skulle det där ljushuvudet segra i politiken? 
Otroligt. Men löjtnant Osborn Macson tycktes helt upp fylld av sina 
nyvunna halva och kommande hela segrar. Säkert hade Dora och Jacob fått 
till livs alla detaljer och alla planer därom tusen gånger.

--Jag tror också prygel sätter fart i fosterlandskärleken, sade han, sedan 
han fått vidlyftigare utbreda sig om sina triumfer vid de olympiska 
spelen. En flock pojkar, som fått stryk, bilda inte en strykrädd trupp. De 
bli utmärkta soldater, som vant sig vid att få stryk.

--Det finns andra yrken än soldatens, sade Jacob småleende.

--Ja, tyvärr, utbrast Macson. Pillertrillare och bläcksuddare, och de som 
ska ta kniven bättre än svärdet.

--Jag hoppas det aldrig blir krig, sade Betty varmt.

Macson såg medlidsamt på henne.

--Vad skola då alla våra krigare göra ? sade han nästan patetiskt. Vi 
uppfostras för kriget. Och om det en dag brister löst, rycka vi fram. Ni 
kvinnor kunna sitta lugna. Det finns fullt upp av garvade ryggar, som 
skola veta att försvara er.

Ack du lille genompryglade skrodör, tänkte Petra ironiskt, du kan ju inte 
ens nu ta vara på din egen hustru !

Betty satt och såg ut genom fönstret. Hans gick där av och an på 
sandgången. Han hade varit så tystlåten, sedan han kom hem från Stockholm. 
Han hade bara sagt att det inte var något att tala om. Petra frågade henne 
i detsamma, hur det gått för Hans. Och Betty kunde inte svara amlat 
än med Hans' egna ord: att det ej var någonting.

Då kom Jacob fram och satte sig bredvid Betty. Han visste om Hans' 
sjukdom. Hans hade själv berättat det för honom. Och han hade undrat över 
att inte Betty velat tala med honom, Jacob, som både var läkare och hennes 
egen bror, om detta. Han kunde ju inte ana att hon alls ingenting visste.

--Och Hans? sade Jacob nu till Betty. Blev du mycket orolig? Det kah ju 
mycket väl tänkas att med operation och behandling. ..

Betty spratt till.

--Jacob, vad säger du? utbrast hon häftigt. Hans har inte låtsat om något.

Jacob blev röd i ansiktet av förskräckelse. Han hade icke trott Hans om 
något sådant. Att tänka sig att han kunnat hålla något hemligt för Bettyl

--Kom med mig, Betty, sade han allvarsamt.

De gingo tillsammans upp i Bettys rum. Nu talade Jacob om vad han visste. 
Systern satt bara tyst och darrade. Det hade kommit så plötsligt över 
henne detta. Hennes stora svarta ögon sågo först misstänksamt på Jacob, 
som om hon trott att han ej talade sanning. Sedan slocknade den livliga 
blicken i hennes ögon. Och med en plötslig impulsiv rörelse, så lik Betty, 
kastade hon sig intill Jacob och brast i gråt.

Brodern vaggade henne av och an i sina armar. Han såg strävt och bistert 
framför sig. Bettys lyckliga äktenskap! Det hade nästan blivit ett 
ordspråk i familjen. Och Jacob måste tänka på sina egna be 
kymmer, då han hörde hennes gråt. Det snörde 
samman om hans strupe, och han längtade själv efter att kunna gråta.

Där nere spatserade den där kapunen till löjtnant omkring och skröt om 
sina segrar. Han ville ha krutrök och krig, och om aftnarna luktade han 
bara punsch i alla fall. Så ömkliga alltid de människor voro, som gingo 
omkring stoltserande med att vara riktigt duktiga och kavata! Tappra voro 
bara de enkla ooh anspråkslösa. Också Hans hade velat vara en hjålte, men 
han hade ej braverat inför sin hustru, utan föresatt sig att icke blotta 
sig för Betty. Och nu hade Jacob förstört det för honom! Men Betty och 
Hans, de hade ändå varandra. De skulle snart söka tröst i varandras ord 
och blickar. Han själv däremot, ja han hade ju Dora--eller hade han inte? 
Men detta dubbla förhållande, dels till Sally, dels till Dora, denna 
kurragömmalek slet på hans nerver, som helt borde tas i bruk för arbetet. 
Detta hans älskade arbete, bakom vilket både äran och rikedomen vinkade ! 
Nu hade han en lång järnvägsresa framför sig tillsammans med Doras man, 
den idioten.

--Vad skall jag göra med denna Dora? Det blir en bekymmersam tid, avbröt 
Betty hans tankar.

Hon stod framför honom med ansiktet blankt av tårarna.

--Dora kan förströ er, rycka upp er, sade Jacob. Hon är så full av liv.

Betty log sorgset.
-Kanske det, Jacob, sade hon eftergivande. Gå nu, fortsatte hon. Jag 
måste vara ensam.

Och när Jacob lydde henne och sakta stängde dörren bakom sig, kastade 
Betty en sorgsen blick ut genom fönstret. Där gick Hans ännu. Stackars 
lille Hans, vad han måste ha längtat efter henne! Betty gav honom i smyg 
en slängkyss. Så grät hon på nytt. För första gången syntes henne livet 
hopplöst.

Jacob följde Petra hem. De togo genvägen över skogen. Jacob hade berättat 
henne om Hans' sjukdom. De voro båda ledsna.

--Vad tyckte du om Dora? sade Jacob slutligen för att tala om något annat, 
mindre sorgligt.

--Å, hon var förtjusande, sade Petra vänligt. Hon överraskade mig med att 
stå gömd i hennes päls. Jag fick en sentimental önskan att själv bo i den, 
att själv vara en sådan där liten intagande kvinna.

--Du, Petra? sade Jacob förvånad. Du skall inte vara annorlunda ! Jag har 
alltid beundrat dig. Du är så lugn, så god. Den som får dig borde vara 
avundsvärd.

Han såg sig omkring:

--Tycker du det är kallt? Eljes sätta vi oss här kanske ?

Jacob bredde ut sin kappa över en sten. Petra satte sig. Jacob lutade sig 
tätt intill henne.

--Du är sådan att man vill tala förtroligt med dig, sade Jacob leende. 
Förstår du? Jag håller av Dora.
"Älskade!" tänkte Petra för sig själv. Det visste jag ju förut.

--Var snäll mot henne, bad Jacob. Hon har haft så tråkigt. Det var en 
liten nyfödd, som dog i somras. Och du såg ju hennes man. Han var präktig 
eller hur?

--Ja visst. En riktig kungens soldat, sade Petra.

--De ha en moral, som sannerligen kan kallas praktisk, dessa herrar, sade 
Jacob och ryckte på axlarna. Tror du inte han begriper att Dora och jag 
tycka om varandra ? Mycket mer än det, han till och med utnyttjar det. Han 
lånar pengar av mig, förstår du. Är inte det fiffigt? På det sättet låter 
han mig betala för det och tvingar mig rentav att räkna efter vad det hela 
kan vara värt. Det blir inte mycket romantik kvar åt oss till slut, när 
varje samvaro följs av en växelomsättning. Jag kommer att knuffa av honom 
från tåget, när ingen ser oss. Puff. Och där ligger han med näsan i vädret 
ute på ett övergivet fält med all sin skrävlande soldatfilosofi, som bara 
är fräckhet, falsk bokföring och affär.

Petra satt och tänkte på hur Jacob hela tiden undvek att säga henne något 
bestämt om hans och Doras förhållande. Han sade "tycka om", och han måste 
mena "älska". Men sådant bekänner man kanske inte. Petra tittade på Jacob 
från sidan. Han, som var den framgångsrike och driftige läkaren med ögonen 
öppna för alla fördelar och allt som kunde vara vinstgivande, hade ett så 
vekt uttryck i ansiktet. Säkert var detta med Dora hans roman. Om 
given av sin familj och med en duktig hustru vid sin sida, med 
händerna upptagna av ett arbete, som från ungdomen jämte pengarna hade 
varit hans stora intresse i livet, kunde han ändå rycka sig lös och jaga 
efter en blå blomma ute på fälten.

Nu hörde Petra steg närma sig. Arrendatorn gick förbi. Han hälsade stelt 
och fortsatte in i skogen.

--Det var ett bra utseende på den mannen, mumlade Jacob.

--Tycker du? Det är arrendatorn på Eka.

Petra kände sig med ens så glad. Jacob hade berömt Tord.

Jacob rynkade ögonbrynen.

--Å, Adele Holmströms man, sade han.

Han tänkte på hur Adele en gång i hans mottagningsrum nära på överfallit 
honom för att tillråna sig kärlek.

Jacob tog farväl av Petra.

--Du ser ut som om du gömde på en hemlighet, sade han skämtsamt, när han 
vände sig om för att gå.

Petra stod leende kvar och såg honom försvinna mellan träden. När hon 
vände sig om, upptäckte hon arrendatorn ett stycke längre bort. Han var 
barhuvad och slet i en torr albuske som för att riva upp den från marken.

XVI.

Petra kom långsamt fram till platsen, där arrendatorn stod. Han tittade 
inte ens upp, fortsatte bara att slita i den torra busken.

--Vad håller ni på med? frågade Petra sakta.

--Jag gör rent i skogen, sade Tord buttert. Sådant här otyg står bara i 
vägen för det som skali vaxa.

Petra satte sig på en nedfallen trädstam. Krack ! Nu fick arrendatorn upp 
busken och vacklade så när baklänges. Han kom fram till Petra och slog sig 
ned bredvid henne.

--Vem var den där herrn fröken var med? frågade han kort.

--Min svägerskas bror, en läkare från Stockholm, svarade Petra vänligt.

Var han ond över något?

Tord sprang upp.

--Kom så gå vi, sade han.

Petra reste sig lydigt. Några steg längre fram snodde en ny stig, och de 
slogo in på den.

--Är den där--den där läkaren kär i fröken? kom det från Tord.

Petra såg fundersamt på honom. Skulle han verkligen vara svartsjuk?
--O nej, svarade hon uppriktigt. Det är han visst inte.

--Han satt så nära fröken, mumlade Tord, nu ond på sig själv att han 
blottat sina tankar.

Han gick tätt intill Petra.

--Minns fröken den där promenaden hem från Ekered ? sade han, alltjämt med 
låg röst. Jag fick känna frökens hand mot min. Jag kan inte glömma det.

Petra rodnade. Han borde inte påmint henne så här.

--Jag minns, sade hon enkelt.

--Ja, jag får förstås inte heller glömma att jag är klockarens son och 
allmoge och att fröken tillhör en helt annan klass, sade Tord och lyfte 
trotsigt på huvudet. Jag misstydde klockornas klang den gången. Jag trodde 
de manade till krig och erövring. Jag kunde ju också misstyda frökens 
handtryckning, inbilla mig att det låg något mer i den än fröken ville 
visa.

Petra sade ingenting. Hon visste ju inte vad hon skulle säga.

--Vet fröken, hur jag haft det de här dagarna? utbröt arrendatorn häftigt. 
Jag sitter där hemma vid matbordet mellan Adele och hennes predikant. De 
försöka knappast dölja sina blickar för mig längre. För allt i världen, 
jag unnar henne visst predikanten. Men det ligger något otäckt i att det 
är som om det försigginge mitt framför ögonen på mig. Det kommer mig att 
känna mig skamsen.
--Å, säg inte så, bad Petra bevekande. Vad det 
än är, har ni ju ingen del däri.

--Nej visst. Men det retar mig att de tro mig så beskedlig. Om jag hölle 
av Adele, skulle jag väl rycka henne till mig igen. Men det är ju alldeles 
slut oss emellan för länge sedan. Det är så länge sedan jag brydde mig om 
henne.

Petra gick tyst. Hon darrade litet. Plötsligt stannade de båda två. De 
sågo på varandra. I skogen var det så stilla.

--Om jag finge... sade Tord.

--Vad då ?

--Å, det kan jag inte säga. Det är inte så lätt att uttrycka.

Han höll upp händerna.

--Mina händer skulle kunna säga det, sade han gossaktigt.

Petra sträckte tveksamt fram sina händer mot honom. Han tog dem varsamt i 
sina.

Så stod kanske Jacob med Dora nyss, tänkte Petra. De älskade varandra. 
Varför skulle inte jag också få älska?

--Du darrar, sade Petra.

Hon visste knappast att hon kallat honom du.

--Vad säga mina händer? viskade han.

Petra log litet. Hon tog ett steg framåt.

Han släppte sakta hennes händer. Var det möjligt? Det han drömt om så många 
nätter skulle bli verklighet. Petra von Pahlen! Hade hon tagit det första 
steget? Skulle hon gå självmant i hans famn?
Han betraktade girigt hennes mun. Skulle han kyssa den? Han vågade 
inte ! Han blev ju yngling igen av att se henne så. En tafatt gosse som 
ingenting vågade. Han glömde inte var han befann sig. På Ekas ägor. Hon 
var härskarinna här. Men med ens föll blygheten av honom. Han gick tätt 
inpå henne och tog henne i sina armar. Nu darrade hon.

--Låt mig kyssa dig, mumlade han, halvkvävd av rörelse.

Hon gav honom sin mun. Han kysste den ömt, med slutna läppar.

En lätt smekning som inte kunde göra henne illa.

Men Petra ville att han skulle göra henne illa! Hon ville än en gång känna 
kärlekens bittra sveda. Hon gled intill honom på ett famlande sätt, med 
blundande ögon. Då kysste han henne igen. Icke ömt som nyss. Hans mun 
borrade sig in i hennes. Han pressade henne så hårt intill sig att hon gav 
till ett litet rop och öppnade ögonen.

--Gjorde det ont? frågade han flämtande.

--Ja, mumlade hon. Du gör ont inne i mig. Det är underbart.

Deras armar föllo utmed sidorna. De betraktade varandra med glänsande 
ögon. I det ögonblicket såg han åter Petras och Angelas likhet med 
varandra. Det var en helt ung flicka som stod framför honom. Hatten hade 
fallit av henne. Håret, som eljes låg så slätt och ordentligt, hade blåst 
fram över hennes blossande ansikte. Munnen var halvöppen, röd med en 
rad av vita små tänder som blänkte.

Petra tog upp sin hatt och började gå framåt stigen. Han följde tyst i 
hennes fotspår. Med blicken slukade han hennes gestalt. Den var honom icke 
främmande, icke avlägsen som nyss, innan han känt den tätt tryckt intill 
sig. Höfternas lätta kurvor under den svarta kappan, nackens böjning, en 
slinga av det kastanjebruna håret, som fladdrade emot honom... Allt detta 
hade han fått röra vid med smekande händer. Förstod hon att han redan ägde 
henne? Var det därför hon så snabbt ilade framåt ?

Men Petra hade ingen tanke på att fly undan honom. Hon hörde honom strax 
bakom sig. Vände hon sig nu om, skulle hon åter se den där blicken, som 
brände henne. Han älskade henne! Och hon? Tog hon miste nu för tredje 
gången i sitt liv? Hennes förstånd frågade redan, under det hon så ilade 
framåt, varthän detta skulle leda. Han var gift. Och gift med Adele. Men 
Petra hade ingen känsla av att hon stal en man från en annan kvinna. Adele 
var icke värd honom, och han brydde sig icke längre om henne. Inte heller 
tycktes hon bry sig ett spår om honom. Hade då icke Petra rätt att denna 
gång leva helt i nuet, utan sidotankar ooh bekymmer? Nyss när han kysste 
henne, hade hon glömt allt annat. Ack, att de kunde fortsätta att gå så 
här, långt bort till någon okänd ort, en plats där ingen hade reda på dem 
och där de kunde leva bara för varandra.
Och Petra var redan beredd att rymma bort från Eka, från den trånga 
krets av människor, vari hon levde, till något nytt och obekant land.

Men så stannade hon och blev stående, blickande in i skogens dunkel med 
mörka ögon. Angela! Angela väntade henne där på Eka. Angela, som inte 
kunde, kanske inte heller borde ana något.

--Vi måste gå tillbaka, sade Petra lågt.

--Ja visst, ljöd arrendatorns lugna röst.

Hon såg på honom. Han hade alltså inte känt samma lust som hon att rymma 
sin väg? Trodde han då att de kunde dölja sin kärlek bland de andra? Att 
inga vaksamma ögon skulle upptäcka dem?

Tord närmade sig henne. Hon blev het bara vid tanken att han på nytt 
skulle ta henne i sin famn.

--Jag vågar inte, sade han blygt leende.

Petra tänkte att det var detta hans skygga leende, som intagit henne. 
Ansiktet, så allvarsamt oftast numera, nästan strängt, förvandlades i ett 
ögonblick, när han log: en sällsam förvandling, så att han blev en helt 
annan människa.

På nytt gled hon då intill honom. Hennes hjärta slog så våldsamt. Åter 
kände hon då hans mun pressa sig in i hennes, hårt kyssande, nästan 
bitande den. Hans kyssar genomträngde henne. De fyllde henne med ett 
unders bävande glädje. I den kalla nakna skogen, där de stodo tätt 
omfamnande varandra, tyckte hon att en doft av röda rosor slog ut. Hade 
våren och sommaren kommit på denna korta stund?

De gingo hemåt igen. vid grinden till Eka stan nade Petra ett 
ögonblick. Den bruna gården skymtade mellan träden. Den väntade på henne. 
Och där vid sidan lyste den röda arrendatorsbostaden. Det var bara några 
steg mellan de två husen. Men varken Tord eller Petra skulle lätt kunna gå 
de stegen för att få träffa varandra.

Och med en liten suck såg sig Petra tillbaka om mot skogen, som för en 
stund dolt dem båda.

XVII.

--Så tyst du är, Petra.

Angela såg upp från sitt handarbete. Det var på eftermiddagen, och de 
sutto i salen vid bordet med lampan lysande mellan sig. Petra ryckte till. 
Hon hade suttit och drömt.

--Jag såg dig och arrendatorn i skogen i dag, fortsatte Angela.

Petra blev iskall av rädsla. Hon vände ett vitt ansikte mot Angela.

--Ni gingo så fort, så jag brydde mig inte om att följa efter er, sade 
Angela.

Petra suckade litet.

--Brydde du dig inte om det? upprepade hon lamt.

--Jag tycker också om arrendatorn, anmärkte Angela. Det är något så 
vänligt hos honom. Tycker du inte?

Jo, Petra tyckte också att han var vänlig.

Angelas ord ljödo så främmande för hennes öron. De kommo långt bortifrån. 
Angela satt där bredvid henne: en ung flicka med sitt handarbete. Hon 
visste ingenting om Petra ! Hon hade också varit så tyst dessa dagar, 
Angela. Petra hade nog förstått mer och mer att 
predikantens ord gjort ett starkt intryck på henne.

Här gå vi omkring varandra, tänkte Petra hjälplöst. Och vi veta ingenting 
om varandra.

Någon öppnade i detsamma dörren. Det var Josef Wahlbom. Han stod tveksamt 
på tröskeln med ögonen oroligt blinkande mot ljuset.

--Förlåt att jag stör, sade han brådskande. Det Det står inte rätt till 
med fru Holmström. Hon är försvunnen sedan i morse. Jag vet inte vad jag 
skall göra.

--Inte kan det ha hänt henne något? sade Petra och reste sig.

Hon märkte att han var upphetsad och ängslig. Han såg verkligen ut som en 
man med dåligt samvete. Hans eljes så blomstrande kinder hade blivit 
bleka. Den fylliga munnen hade en bitter grimas. Petra tyckte synd om 
honom.

--Vi måste väl leta efter henne, sade Petra. Tror ni att hon sprungit 
bort?

Han lyfte händerna.

--Jag har bett Gud att han skall säga till henne att återvända till sitt 
hem, suckade han. Ibland har hon varit så besynnerlig. Hon blev visst ond 
över något nu. Och så slängde hon igen dörren med en skräll och sprang. 
Jag väntade. Jag tänkte hon snart skulle vara tillbaka. Hon brukar bara 
skrämma en så där. Och så plötsligt kommer hon där på vägen helt ödmjukt.

--Var är arrendatorn? frågade Petra hastigt.
Och i detsamma hon sade det visste hon ju att hon bara frågade efter 
honom, därför att hon brann av längtan att få se honom på nytt.

Han steg in, medan de samtalade. Han kom direkt från ladugården i höga 
stövlar och med smutsiga händer efter att ha hjälpt drängarna.

--Är Adele borta ? sade han oroligt. Hon är kanske i skogen. Det har hänt 
så många gånger förr. Blev hon ond över något?

Predikanten vred nervöst sina feta stora händer.

--Ja, viskade han. Hon blev nog ond. Jag tror jag sade något som sårade 
henne.

--Vad då? frågade Tord snabbt.

Predikantens blick, som riktades mot Tord, var fylld av ovisshet. Kunde 
han väl säga till den äkta mannen att han allvarligt bett Adele inte smyga 
sig upp till honom i kväll ?

Hans liv hade blivit så tungt av vedermöda. Han fick aldrig vara ensam med 
Herren längre. Adeles hesa röst ljöd ständigt för hans öron. Han hörde den 
också nu, där han stod framför hennes man.

--Vi gå väl ut och leta, sade Petra åter.

--Ja, men då måste fröken sätta på sig väl. Det är kallt ute.

Tords röst lät mycket bestämd. Han hade varit nära att säga du till Petra. 
Redan tyckte Petra att hon och Tord uppförde en pendangkomedi till den, 
som Adele och predikanten spelade.

Alla fyra möttes efter en stund ute på gårdsplanen. Arrendatorn hade 
lyktor med sig.
--Jag hade egentligen velat be några av gårdsfolket också, sade han. 
Men det skulle ju väcka uppseende. Jag tycker inte om att fröknarna 
deltaga i den här spaningen. Det är redan nästan mörkt.

Ingen såg Petras sorgsna leende, då hon tog sin lykta ur Tords hand. 
"Fröknarna!" Han, som så frimodigt duat henne bara för några timmar sedan.

Tord höll upp sin lykta och såg uppmärksamt på Angela och Petra. Nu när 
ljuset, osäkert fladdrande, träffade deras ansikten, märkte han ånyo, hur 
lika de voro varandra.



Ni äro väl inte rädda? frågade han, ännu tveksam om han skulle låta dem gå 
med.

--O, nej då.

Det var Angelas röst.

--Ja, då gå vi då. ni få ropa, om vi komma för långt från varandra.

Petras och Tords ögon möttes. Så gingo de ifrån varandra. Fyra människor 
försvunno ut i skogen med lysande lyktor i sina händer.

Efter dagens upplevelse föreföll denna vandring på skogens stigar Petra så 
fantastisk. Lyktan lyste upp vägen framför henne. Den spred ett vitt 
glänsande sken över stenar och barr och mossa. Men utanför denna ring av 
ljus stod mörkret svartare än eljes: en tät mur som reste sig framför 
henne bara en bit bort. När hon höjde lyktan och ljuset träffade muren, 
blev det på nytt ett hål i den, så att hon kunde gå vidare.

Hon tänkte inte så mycket på själva denna Adele, som hon ju ändå 
sökte. Det slog henne bara som något besynnerligt att hon nu var ute och 
letade efter hustrun till den man hon kysst. En ond fe försvinner ibland 
eller förvandlas åter till sin rätta skepnad, ett djur i skogen eller ett 
kärr på mossen. Kanske hade det gått så med Adele ? Hade hon inte länge 
nog hållit Tord fast i kärret?

Petra svängde med sin lykta, och dess ljus hoppade blixtsnabbt över 
stenarna och blev till en vit boll som rullade framför hennes fötter. Hon 
följde efter den så fort hon orkade gå. Blodet rann snabbt genom hennes 
ådror, hjärtat bultade med häftiga slag. Hennes ensamhet var fylld av 
tankar. Tord hade kysst henne. Hon kände ännu sina läppar hetta efter 
kyssarna.

Då mindes hon att Thomas Meller kanske skulle komma hem på nyåret. Nu var 
det november. Höstens riktiga månad! Snart skulle snön komma. De skulle 
vakna en morgon och finna marken vit och mjuk av snön.

Thomas. Tage. Tord. Tre män... Var det kärlek till dem som drivit henne i 
deras armar? Var hon inte förälskad i kärleken själv, i den bedrägliga 
drömmen om två väsens uppgående i varandra? När hon träffat Thomas, hade 
hon ännu varit så alltför ung. Hon hade litat så på honom. Trott att han 
aldrig skulle överge henne. Hon bar alltjämt minnet av Thomas inom sig. 
Det såret ville visst aldrig läkas. Hon kunde knappast mer komma ihåg hur 
han sett ut. Hans drag hade suddats bort av tiden. Men han hade 
väckt denna längtan efter kärleken inom henne. Hon var icke säker på att 
det icke var minnet av Thomas' omfamningar, som sedan drev henne i de 
andras armar. Jo, det måste vara så. Brevet om att Thomas skulle komma 
tillbaka hade på nytt snärtat till hennes längtan och fått den att vrida 
sig inom henne. Därav hennes oro denna tid. Med klappande hjärta sökte 
Petra se in i sig själv. Hon måste få någon förklaring.

Den upplevelse hon haft som så ung flicka sökte hon ju ständigt återkalla. 
Hon tyckte sig vandra i en kretsgång, med ivriga och ändå trötta steg gick 
hon runt en sjuttonåring som med vårens och försommarens glöd kysste en 
man under kastanjen därhemma på föräldragården. Hon längtade efter den 
sjuttonåriga Petra von Pahlen, hon, som älskat Thomas Meller. Under de år 
som gått hade träden växt sig täta och höga runt den där underbara 
trädgården. Och nu bad hon männen om hjälp att kunna tränga tillbaka in 
dit. Med Tage Ehrencreutz hade hon varit nära att svinga sig över 
staketet. Men så hade träden åter slutit sig samman, sedan deras grenar 
redan rivit hennes händer blodiga. Denna dag hade hon på nytt sett en 
skymt av trädgården. En doft av rosor hade med vinden förts till henne 
inne i den höstliga skogen. Hon älskade. Men vem? Eller vad? Hennes själ 
och hennes kropp ville hän mot rosornas friskhet och sötma, bort från den 
gula sjuka likluktande hösten. Det värkte inom henne. Det var sant, som 
hon sagt Tord, att han gjorde ont inne i henne. Men åter tänkte 
Petra på Thomas och sedan på Tage. Hon hade skymtat samma blick i Tords 
ögon som förut i Tages och en gång för länge sedan i Thomas'. Hennes 
sinnen hade denna höst börjat svida, och så hade hon mött arrendatorn. Hon 
hade ju sett honom alla dessa år på gården. Hans gestalt var henne så 
välkänd. Aldrig hade hon längtat efter honom. Och nu ! Skulle detta åter 
bli en av dessa upplevelser som inte kunde leda till något? Tanken att det 
var henne omöjligt att gifta sig med arrendatorn stod plötsligt för henne.

Lyktan darrade till i Petras hand. Kvickt kilade då lyktskenet uppfor en 
trädstam, flaxande likt en sårad fågel som förgäves söker fly undan och 
dölja sig. Nej, de kunde ju inte gifta sig. Men varför skulle hennes 
begrepp om kärlek vara så trånga? Varför skulle hon inte äntligen kunna 
fritt ge sig åt en man, utan obehöriga skrupler fritt unna sig själv en 
man? Det bjöd henne nog emot, men inte som förut, redan fann hon att det 
var henne en njutning att tänka därpå, och inom sig önskade hon att han 
skulle tvinga henne till detta. Med en sällsam lust skälvde hon vid denna 
blotta tanke, frös som i frossa. Skuggorna av träden, mörkret som omgav 
henne ströko sig efter hennes kropp och ville famna henne. En kall 
smekning, fylld av något bistert och ödesbestämt.

--Man ger sig inte in i något sådant, viskade hon ändå till sig själv. 
hackande tänderna.
Hon såg en lykta skymta långt borta och skyndade 
vidare.

Det var arrendatorns lykta Petra sett. Men hon hann icke upp honom. Han 
gick med stora steg och höll stadigt i lyktan. Dess ljus flödade ut 
framför hans fötter. Det darrade icke som Petras fladdrande ljusboll. 
Stammarnas rötter blevo synliga, där de bredde ut sig som ormar. Skrumpet 
lingonris och mossa fingo en plötslig blixtlik belysning. Arrendatorn gick 
bara på.

Han visste inte varför han just nu tänkte på sin mor. Upplevelsen med 
Petra låg hettande i hans hjärta, men hans mors ögon flackade framför 
honom och påskyndade hans steg. Ville hon honom någonting just i afton? 
Var fanns hon nu? Hans sunda blod hade väl ingenting med hennes svårmodiga 
hamn att skaffa. Det var besynnerligt att en sådan mor fött honom. Hon 
hade blivit skrämd till vanvett eller hade givit sig till att grubbla. Han 
undrade om han också skulle bli sådan, om han bleve skrämd eller började 
grunda.

Här i skogen kommo lätt dessa tankar, som icke tålde dagsljuset. Hon hade 
haft en svans av barn efter sig. De härmade henne, apade sig riktigt. Tord 
blev ännu röd av vrede, när han tänkte därpå. Kanske Petra i dag hade 
trott att han blivit sinnessvag som sin mor ! Han tog sig över pannan. Å 
nej ! Men varför inte ? Var det kanske ändå moderns blod inom honom, som 
pockade på en kvinna som just Petra? Var det inte alls, som han hade 
trott, en flykt i stället just undan det förvirrade, undan Adele och 
den sjuka luften i stugan?

Också hans stackars mor hade ju jagat efter något. Kanske ville hon bort 
till nya ängder och heta upplevelser. Någon drömmens sagoprins hade kanske 
vinkat åt henne. När han nu såg upp, tyckte han att hennes oroliga virriga 
ögon betraktade honom.

Han stönade till. Han letade ju efter Adele, denna kvinna, som han flydde 
och nu nära nog hatade. Han hade ursprungligen trott att han dragits till 
den irrande hysteriska flickan av just detta som synts honom sällsamt och 
främmande och som han tyckte sig aldrig förut ha mött. Var det ändock 
icke, när allt kom omkring, tvärtom så att han känt sig hemligen bunden 
vid henne, därför att han hos henne hade återfunnit det ångestfulla och 
jagande hos modern? Var det inte en slående likhet mellan Adele och hans 
mor, något verkligt vanvettigt också hos Adele? Sin mor hade han inte 
kunnat trösta, men när han träffat Adele första gången, hade han fått 
torka hennes tårar.

Nu trodde han sig åter skymta sin mors ögon. Han tyckte att de pålade 
honom en plikt: plikten att söka och finna Adele. Ingen man lämnar sin 
kvinna värnlös kvar ute i skogen om natten. Men han sökte ju henne, fastän 
fötterna under denna marsch började kännas tunga som bly.

Han hörde någon komma efter sig. Någon gick med lufsande steg som en 
björn, pustande, stånkande. Tord vände sig om. Det var Josef. Han 
stannade framför Tord och torkade svetten från sin panna med en rutig 
näsduk.

Tord tyckte att han såg så komisk ut, att han måste le litet.

--Wahlbom är visst trött, sade han föraktfullt.

--O ja, pustade predikanten med jämmerlig röst. Det är för gruvligt här 
inne i skogen. Jag stötte också mitt knä mot en stubbe. Man ser ju inte 
framför sig. Har Holmström inte funnit sin hustru ännu ?

--Nej, då skulle jag ha henne här, svarade Tord kort. Vad sade Wahlbom då 
åt henne egentligen, eftersom hon blev så ond?

Det stockade sig i halsen på Josef. Han kunde inte upprepa sina ord.

--Holmström vet ju, hurdan hon är, suckade han hjälplöst. Innan man vet 
ordet av, har man sårat henne.

--Ja, sade Tord. Men jag trodde att Wahlbom hade en särskild förmåga att 
inte såra henne.

Det var en klang i Tords röst, som kom predikanten att rycka till. Han 
höll upp sin lykta framför sitt ansikte, som ville han fullt belysa det, 
för att Tord skulle begripa hur oskyldig han var.

I det vita skenet från den höjda lyktan såg det ut som om han smetat ned 
hela ansiktet med mjöl. En bagare som ett ögonblick lyfter sitt ansikte 
från degkaret ser väl ut just så.
Han har bakat in sin Gud själv i degen, tänkte Tord med ett hätskt 
begär att förlöjliga honom.

Han fortsatte raskt framåt. Predikanten skumpade tätt i hans fotspår. Han 
stirrade på arrendatorns rygg med rädda ögon.

Ack, ack, ack, så Adele också kunde ställa till det, tänkte han 
missbelåten. Alla skulle misstänka honom nu. Det var för bedrövligt.

Han var icke van att vanka omkring på detta sätt i en mörk skog. 
Oupphörligt snubblade han. En gång var han nära att krossa lyktan mot en 
sten. När arrendatorn stannade, stannade också Josef på ett par stegs 
avstånd ifrån honom, som en ödmjuk betjänt. Tord lyfte ibland på granarnas 
grenar för att se efter, om Adele kunde gömt sig där. Han ropade också 
"Adele!" med hög röst.

Och varje gång han ropade Adeles namn ryckte Josef till och lyktan skakade 
i hans hand. Hans dåliga samvete värkte inom honom som en böld fylld av 
var. Dagarna voro för honom icke lugna som förut. Överallt stötte han 
numera på Adele. Kom han i den mörka trappan, kunde han plötsligt snudda 
mot hennes kropp. Hon stod där och väntade på honom. Om aftnarna öppnade 
han sin dörr med förskräckelse, rädd att han skulle ånyo finna henne på 
sängen med ansiktet blekt av åtra. Hon var hänsynslös mot honom i sin 
kärlek. Det var ett under bara att arrendatorn inte ännu upptäckt dem. 
Josef kände just nu en syndig önskan att de ej skulle finna henne. Och 
ändå längtade han efter hennes omättliga, lättjefulla kropp. 
Ständigt väckte den detta lömska, dova begär på nytt hos honom. Hon besatt 
en sällsam förmåga att egga honom, så att han till sist icke mer visste 
vad han gjorde.

Och han fortsatte snubblande och stånkande att kliva efter Tord på den 
hala fuktiga skogsstigen.

Vid ett tillfälle gick Angela över vägen. Hon stannade ett ögonblick och 
talade med Tord. Hon såg skrämd ut och frös litet. Tord ville hon skulle 
gå hem igen. Men det hade hon ingen lust till.

--Ta då åtminstone min rock, bad Tord och var redan i färd med att kasta 
den av sig. Men då skakade hon bara leende på huvudet och skyndade ifrån 
dem.

Medan Angela vandrade där i skogen, strök ett minne förbi hennes syn. Likt 
en fladdrande flädermus lade det en sekund sina grå vingar över hennes 
ögonlock. Hade hon inte en gång förut strövat omkring så här i en skog 
letande efter någon? Då hade det varit en sommarafton. En dunkel afton, då 
träd och gräs doftade. Himlen hade lyst av ett sken, som en guldskål hade 
den välvt sig över grantopparna. Det var på hushållsskolan. Det var, när 
de sökt efter den underliga Bell von Wenden, lärarinnan som hade ett 
gyllene hår, som påminde om himlen den kvällen. När de funnit henne, hade 
hon varit medvetslös och hennes läppar hade lett ett besynnerligt leende. 
Då hade flickorna tagit henne på sina händer och långsamt burit henne ned 
till hushållsskolan.
En gång hade Bell kysst Angela. Angela kunde aldrig glömma det. 
Hon.hade ryst för den kyssen, mera än om en man hade berört hennes mun. En 
kvinna kunde älska en annan kvinna, hade Bell sagt. Kanske var det sant, 
på ett ohyggligt sätt sant. Angela hade sedan tänkt att kärleken var som 
en fisk, som var instängd i ett stort nät och flämtande sökte sig ut genom 
alla maskor.

Angela strök över sin mun vid minnet. Ingen man hade ännu kysst henne, 
sade hon till sig själv. Bara den där Bell, som stungit henne med sina 
heta läppar.

Angela såg sig omkring. Hon blev rädd för de svarta träden, för ljudet av 
sina egna fotsteg på skogsstigen. Det var också så svart överallt. Hon 
trodde att Adele plötsligt skulle resa sig upp från någon undangömd plats 
och slå sina armar omkring henne. Då skulle hon kyssa hennes mun, liksom 
Bell gjort den gången. Också Adele hade så tunna smala läppar.

Angela skyndade framåt med lyktan i sin hand. Skogen gav henne så 
besynnerliga tankar. Hon försökte, medan hon gick, att bedja till Gud. Men 
han flydde undan liksom lyktskenet. Då föreställde hon sig att ljuset från 
lyktan var ett par änglavingar, som sänkte sig mot marken. Då blev det 
strax bättre. En liten himmelens ängel trippade framför henne och log 
belåtet. Vad log den åt? Angela försökte hinna före för att kunna se in i 
ängelns an sikte. Men det var ju omöjligt. Då 
stod hon stilla och såg hur lyktan formade en ljus gestalt på stigen.

Nu måste Angela le åt sig själv. Hon visste ju att ängeln bara var ett 
sken. Ingen hade väl någonsin sett en ängel. Men den fanns kanske 
överallt, där det lyste och glimmade. I stjärnorna, i solen, i en liten 
ynklig lykta lik den som Angela nu höll upplyft i handen.

Angela levde dessa dagar i ett slags hänryckning. Predikanten hade sagt 
att man skulle söka Gud. Och Angela sökte Gud i denna ensamhet på landet. 
Hennes hjärta brann inom henne. Men ibland tyckte hon att, hur hon än 
sökte, stötte hon ständigt emot väggar. Jorden var ett hus som hade ett 
tak över sig, så att man ej kunde se rätt in i himlen. Varför skulle 
himlen vara dold ? Var den då så skön, att ett mänskligt öga inte tålde 
glansen där inne? En gång skulle hon få träda in genom himmelens port. Och 
jorden under henne skulle kanske då falla sönder som ett korthus. Hon 
hisnade vid tanken att det funnes någon så mäktig att han kunde skapa om 
eller förstöra efter behag alla världar han regerade över. När Gud nu 
blickade ned på jorden, kunde verkligen hans öga urskilja Angela, som 
strövade omkring här under träden? Det var. så sällsamt. Men hon kände ju 
att han betraktade henne.

Måste han då inte le åt hennes tvivel ibland? Ty mitt i all hänryckning 
kunde Angela ännu gripas av tvivel.

Sådana stunder tyckte hon att predikanten var en helt vanlig klumpig 
människa, som stod där och skrek fram ord Det lät nästan som när en ko 
råmar. Då mindes hon hur hennes väninna Stanny velat plocka sönder Gud i 
små bitar för henne. Och hon såg också hur Adele med lystna och hungriga 
ögon smög sig upp vid predikantens sida. Allt blev så fult, futtigt och 
smått. Små känslor, låga begär. En värld av djur som stötte huvudena mot 
varandra så att det ekade ihåligt.

Angela stannade. Nu hörde hon en röst som ropade. Hon sprang genast åt det 
håll, varifrån ljudet kom. De stodo där allesammans runtomkring Adele. Hon 
hade kommit gående rätt ur skogen emot arrendatorn och predikanten. Hon 
var tydligen på väg hem igen.

--Ha ni letat efter mig? sade hon bara hest och såg sig omkring, inte ett 
spår förvirrad. Man brukar inte märka annars att jag är borta.

--Nu ser du i alla fall att vi märkte det, svarade arrendatorn.

Hon knuffade undan honom och gick fram till Josef. Och i det hon lade 
bägge händerna på hans axlar, sade hon:

--Det är er skuld att jag sprang min väg. Tala nu om vad det var ni sade. 
Eljes förstå de ju ingenting.

Petra flyttade sig litet oroligt, där hon stod. Hon begrep genast att 
Josef var i en svår klämma. Han hade sagt något, som han ej kunde upprepa 
för Tord, och nu ville Adele tvinga honom att tala om det.

Josef stirrade häpen på henne, som om han inte hört rätt.

--Vad skulle jag säga? stammade han.

Adele ryckte på axlarna.

--Ni eländige stackare, så feg ni är! Så här sade ni...

Hon såg ut, som om hon tänkte börja på en mening, men plötsligt besinnade 
hon sig.

--Det var något om Gud, och hon fingrade på hans ömmaste punkt. Jo, nu 
minns jag. Gud ser oss överallt, sade ni, och nu gråter han.

Josef ryckte till. Hon härmade hans röst på ett elakt sätt, och hon ljög 
icke. Hur ofta hade han icke talat om Guds förebrående tårar?

--Och det sårade dig så? sade arrendatorn, mot sin vilja medlidsam.

--Ja, Gud grät över mig förstås. Jag är inte god nog. Och då sätter han 
sig till att lipa.

--Tyst.

Josef höjde med värdighet sina händer:

--Ni får inte tala så om den Högste.

Då skrek Adele:

--Jag talar hur jag vill. Skall jag tiga jämt för att er förrädiska tunga 
slinker i väg så fort?

Angela såg på henne. Hon fann uppträdet otäckt. Hela tiden lyste Adeles 
ögon. Men plötsligt brast Adele i gråt. Hon närmade sig Tord, snyftande 
med händerna för ansiktet.
--Älskade ! Jag har ju bara dig, hörde de henne mumla.

Och hon strök sig upp mot hans axel.

Petra ryckte till vid ordet "Älskade!". Tord såg på Petra och sade:

--Nu gå vi hem. Det är kusligt här ute i skogen i kväll.

Da gav Adele till ett litet skratt.

--Trodde du mig inte? sade hon hånfullt, och hon började före de andra gå 
nedåt stigen.

Tord och Petra gingo bredvid varandra.

--Spelade hon hela tiden? viskade Petra.

--Jag vet inte. Det vet hon inte själv. Men det kommer på ett ut.

Och Tords röst lät oändligt trött och likgiltig. Han fattade Petras arm.

--Tro aldrig på vad Adele säger, sade han lågt. För länge sedan har jag 
slutat bry mig om hennes påhitt.

Ville han redan nu skydda henne för de ord Adele en gång kunde slunga ut 
mot henne?

--En sådan underlig dag, kom det från Petra.

Han stannade. I skenet från lyktan såg hon att han log litet bittert.

--Tycker du? sade han. Har den bara gjort dig ledsen ?

Och när han nu kallade henne du igen med den där ömma rösten, blev Petra 
lättare till mods.

--Nej, glad också, mycket, viskade hon. Träden runtomkring skulle kunna 
tala om det.
--Å, de äro så tysta, log han.

--Nej, lyssna!

Träden hade börjat susa. En nattvind kom farande. Och det viskade och 
mumlade inne i skogen. Nu när de kommit närmare Eka, hörde de också sjön 
slå mot stranden, entonigt sjungande.

De ryckte båda tilI vid att en port hårt slogs till. Det var Adele som 
rusat in i arrendatorsbostaden och smällt igen dörren efter sig.

--God natt !

Tord höll Petras hand i sin och försökte urskilja blicken i hennes ögon.

Petra räckte honom tyst sin lykta. Hon stod och såg honom gå bort bärande 
de båda lyktorna. En svart gestalt som försvann in i porten.

XVIII.

Tre timmars resa på tåget från Ekhult ]åg en liten stad, vars namn också 
började på Ek. Någon gång under hösten brukade Petra göra en tur ditin för 
att förnya sina förråd, kanske köpa ett par kökskärl eller något annat som 
behövdes. Det var besvärligt därför att man måste ligga över natten på 
hotellet och ej kunde återvända förrän dagen därpå.

Petra hade på aftonen dagen innan hon skulle fara gjort i ordning sina 
saker, då hon kom att tänka på att hon borde fråga, om Adele ville att 
hon skulle köpa något åt henne.

Petra gick hastigt över gården och in i arrendatorsbostaden. I salen med 
orgeln fann llon Tord, Adele och predikanten. Då Petra steg in, sutto de 
runt bordet och drucko kaffe. För en främmande såg det helt rart och 
idylliskt ut, med predikanten som en kär gäst mellan det vänliga 
värdfolket. Men Petra märkte på Tords min att han var nedstämd. Han reste 
sig hastigt vid hennes inträde. Hans leende flög välkomnande emot henne.

--Ja, nu ler du, sade Adele. Men med oss sitter du här så trumpen och 
tvär.

Petra började tala, avbrytande Adeles anmärkningar. Hon pinades av dem.
--Jag skall fara till staden i morgon, sade hon. 
Jag undrade... om det var något jag kunde hjälpa Adele med.

--Ingenting som inte min man kan göra, avspisade Adele vasst. Tord far ju 
in till staden i morgon han också. Visste du kanske inte det?

Ett ögonblick bleknade Petra. Tord och hon hade icke planerat denna resa. 
Hon visste inte alls att Tord hade tänkt fara. Om nu Adele började 
misstänka dem båda...

Adele såg på Petra, ironiskt leende.

--Jag tror för min lilla del att Tord är kär i dig, Petra, sade hon 
plötsligt.

Petra betraktade ängsligt Adele. Nej, hon menade inte allvar. Det var ett 
skämt hon framkastade, utan att förstå att det kunde gömma en sanning.

Arrendatorn kom till undsättning.

--Visst är jag förälskad i fröken von Pahlen, sade han leende.

Han stödde sina vitnande knogar mot bordskanten och såg rätt på Petra.

--Det var det oförskämdaste jag hört, skrek Adele vilt uppsluppet. Där hör 
du ju själv. Han erkänner det till och med öppet.

--Ack, låt mig nu vara, värjde sig Petra med gråten i halsen. Då är det 
alltså inte något ärende . . . ?

Adele tog en vetebulle från bordet, klöv den försiktigt och bredde smör på 
båda hälfterna. Den ena hälften började hon själv mumsa på, den andra 
räckte hon till predikanten, som med en generad sidoblick på Petra 
tog emot den. Adele bragte också honom att rodna. Det kom Petras känsla av 
blygsel att försvinna.

--God natt då, sade hon hastigt.

När hon gick tillbaka över gården, tänkte hon på Adele och Josef. Där hade 
de suttit och ätit på var sin bullhalva, båda med ett uttryck i sina 
ansikten, som Petra tyckte med ens blottade deras brottslighet.

Men hon ville inte tänka på dem mera. Tord och hon skulle resa på tåget 
tillsammans ! Morgondagen låg framför henne som en blank silverslant som 
någon, kanske Adele med särskild beräkning, stuckit i handen på henne.

Följande dag var Petra vid Ekhults station i god tid. Hon bar en liten 
kappsäck i handen. Hon var klädd helt i blått, och kring hatten som 
skuggade hennes ögon satt ett blått flor knutet. Hon gick ett par slag 
fram och tillbaka framför stationshuset. Solen sken i dag. Bergen borta 
vid horisonten, som man på så länge ej kunnat se för dimma och moln, 
framträdde nu klart i trånande bågiga linjer. Petra lät blicken dröja vid 
dem. Hon längtade att vara där borta. Långt på andra sidan bergen, vid 
havet . . . Hon skulle lyssna till vad vågorna sade henne. De skulle 
berätta om hennes liv. Om hennes barndom och hennes framtid. Om hennes mor 
och hennes kärlek till männen. De skulle droppa visa ord i hennes öron.

Stationsinspektoren kom nu ut, och då han fick syn på Petra, förde han 
handen till mössan.
--Vackert väder i dag, sade han med en beundrande blick på Petra.

--Ja, så vackert, svarade Petra med klar, glad röst.

Skulle inte Tord komma? Kanske Adele i sista stunden ställt till med någon 
scen för att hindra honom att resa på samma tåg som Petra. Det måste vara 
som att leva vid brädden av en vulkan att alltid ha Adele i närheten.

Men där kom han ju.

Det första han sade, då han skakade hand med henne var:

--Vackert väder i dag.

Samma ord som låtit så alldagliga i stationsinspektorens mun fingo, när 
Tord sade dem med låg röst, Petras hjärta att klappa.

--Ja, så vackert, svarade hon också nu.

Men hon sade det på ett annat sätt än nyss. Hon menade något med dem. Det 
var deras dag, hennes och Tords. Den måste ju vara vacker.

Nu kom tåget brusande. Ur kupefönstren tittade främmande ansikten ut. 
Människorna därinnanför skönjde bara en liten station, påminnande om andra 
i de småländska bygderna, och en fin dam och en lantligt utseende man och 
en stationsinspektor på perrongen framför stationshuset. De anade icke 
sambandet mellan mannen och damen, som reste in till staden. Deras egna 
hjärtan voro kanske fyllda av liknande upplevelser som Petras och Tords, 
där de sutto i kupeerna trött blickande framför sig.
Tord och Petra fingo var sin fönsterplats mittemot varandra. Petra 
såg stationen och det lilla samhället glida bort. Det sista hon varsnade 
var stationsinspektorens mössa med rött band, som tronade ovanpå 
alltsammans som en attrapp på en krokan. Men så tänkte hon att det 
omöjligt kunde vara hans uniformsmössa hon sett så högt i luften, utan att 
det måste ha varit tornet på något litet högfärdigt hus, som velat stiga 
närmare skyarna än alla de andra husen. Och hon log åt sina egna sinnens 
förvirring.

Tord hade placerat hennes väska uppe på hyllan. Tredje klass, som de reste 
i, var fylld med folk. De voro rädda för att tala, rädda för att de andra 
kunde lyssna på dem.

--Där borta ligger Eka, mumlade Petra och pekade.

De kunde inte urskilja byggnaderna. Men de sågo båda dit bort och tänkte 
på samma sak: att nu foro de ifrån Eka. I morgon skulle de vända 
tillbaka, men morgondagen var så långt avlägsen.

--Har du det bra? frågade Tord.

Hon ryckte till litet, då han sade du till henne. Men så lugnade hon sig. 
Här funnos ju bara främmande människor.

Åratal efteråt skulle Petra minnas denna korta resa på tåget tillsammans 
med Tord. Lukten av folket i kupeerna, hjulens rullande under dem, röken 
som blåste förbi kupefönstren och drog en grå hinna över den blå himlen. 
Bonden vid hennes sida, en senig brun gestalt, som tog fram smörgåsar ur 
ett paket och tuggade dem med sega oförtrutna käkrörelser, kvinnan 
mittemot henne, som satt som förstenad med sorgsna ögon och insjunkna 
kinder och med händerna, som voro stämplade av hennes armod, i knäet. Och 
så, tindrande genom alltsammans, Tords lysande blick oavvänt fästad på 
hennes ansikte. Ja, hon skulle minnas denna resa som en kort färd mellan 
två stationer i livet, en episod som aldrig skulle kunna drunkna och 
sjunka undan. Tord böjde sig fram, snuddande vid hennes knän.

--Nu resa vi ut i världen, viskade han leende.

--Ja, sade Petra. Långt bort !

De hade icke haft tillfälle att träffas ensamma alltsedan den där dagen i 
skogen. Petra kände, hur Tord betraktade hennes mun, som han kysst så ömt. 
Nu lågo flera timmar framför dem då de skulle få vara med varandra. En 
dag ur evigheten som skänkts dem av en god ande--eller kanske av en ond.

--Så underligt att du också skulle resa i dag, utbröt Petra.

--Ja, det var en lycklig slump.

Det var banala ord, men hon tyckte att både "lycklig" och "slump" skeno av 
betydelse och högtid.

De behövde inte tala så mycket. De lutade sig ibland litet framåt och sågo 
ut på landskapet som strömmade förbi. Deras händer, deras knän snuddade 
vid varandra. Då darrade de till, fyllda av en ljuv berusning som 
förvirrade dem. Landskapet utanför fönstret, skogarna, de ändlösa myrarna, 
de röda stugorna som ängsligt flockade sig samman, stationerna som 
lokomotivet pustande och skrikande stannade vid, insjöarna, där en eka 
gungade på vattnet, några foror med skakande magra hästryggar framför, en 
pojke som viftande satt uppflugen på en gärdesgård. Allt speglade sig i 
deras ögon, flöt samman med morgonens dröm om en sällsam lycka för dem 
ensamma.

När de närmade sig den lilla staden, reste de sig och betraktade strålande 
varandra. Arrendatorn lyfte ned Petras kappsäck och tog sin egen. De 
skulle tillsammans gå till hotellet och beställa rum och lämna 
kappsäckarna där.

Han höll henne i handen då hon hoppade ned på perrongen, och de gåvo sig 
in i en lång rad avstigna tågpassagerare som klampade på framför och bakom 
dem, tryckande sig i trängseln mot deras kläder.

XIX.

Petra hade redan varit en mängd ärenden och stod nu och väntade på Tord i 
ett hörn av stora torget. Man kunde väl se vilka som kommo, ty det fanns 
icke mycket människor ute på de breda gatorna. En åldrig dam i stor 
gredelin hatt promenerade förbi med sin hund, ett litet gult missfoster 
till bulldogg. Han stannade stretande i kopplet vid lyktstolparna och 
lyfte grimaserande ett gammalt vresigt pedantansikte mot sin härskarinna. 
I rådhusets fönster syntes en allvarlig äldre herre med pincene lutad över 
ett papper. En ung flicka med en korg på armen kom brådskande med 
smällande klackar över kullerstenarna och öppnade dörren till en kryddbod.

Hängande på sina kryckor, haltade plötsligt en svartklädd dvärg till 
krympling fram på trottoaren, styrande kosan rätt på Petra. Varje gång han 
satte ned kryckorna i gatan klirrade det till på ett ihåligt sätt, som om 
en grav ruvat under trottoaren. Petra stirrade förskräckt på hans stora 
klotrunda huvud, som bar en flottglänsande grön hatt och som nedtill 
avslutades av en vanskapt uppsvälld strumahals. Armarna dinglade tunna och 
magra ned över kryckstavarna, och han såg ond ut som en som kan tugga 
fradga i ett anfall av epileptisk ilska. Tord kom gående bakom 
honom, men Petra var så upptagen av krymplingen att hon inte såg honom, 
förrän han stod alldeles inpå henne.

--O, är det du? utropade Petra. Se på den vanföre där.

Tord betraktade också krymplingen.

--Jag skall ge honom en slant, sade han hastigt.

Tord sprang efter honom och stack till honom ett mynt. Men krymplingen 
ville inte ta emot det. Han skakade bara på huvudet och fortsatte att som 
en lytt korp hoppa framåt.

--Han ville inte ha min slant, sade Tord, när han kom tillbaka till Petra.

--Så besynnerlig han var! Han såg så ond ut.

--Kom, så gå vi.

De gingo framåt en lång gata. Husen, små och envånings, tycktes sända 
hätska blickar efter dem genom fönstrens skvallerspeglar. Petra kände 
dessa blickar. Hon tyckte det var Adele som iakttog dem. Och hon 
påskyndade sina steg.

--Hur kan en sådan leva? sade hon, talande om krymplingen.

--Jag vet inte, sade Tord. Som alla andra.

Och Petra tyckte han lät så hjärtlöst likgiltig för den stackars gnomen.

De gingo in på ett konditori som skyltade med en stor blank kringla. Där 
var tomt på folk. Fröken bakom disken, grann som en figur av karamell och 
med runda ögon som hade något av bränt sockers ljusbruna smältande 
färgton, visade dem in i ett litet rum med en förgylld spegel och röda 
schaggstolar. Där var en kvav ljum luft, som om den förlidna sommaren 
smugit sig in mellan väggarna och somnat där som en avdomnad fluga.

Petra satte sig i soffan och såg sig leende omkring. Rummet erinrade henne 
om hennes barndomsstad. I hennes barndomsstad hade det även funnits ett 
konditori som detta, där skolflickorna slukade bakelser.

De sutto så, att de voro dolda från disken. För första gången på dagen 
voro de för sig själva.

Tord tryckte Petra intill sig.

--Jag har längtat, sade han blott, litet tafatt.

Petra tog långsamt av sig hatten. I spegeln mittemot såg hon dem båda. En 
bild av en enkel man och en kvinna, vid närmare påseende ganska enkel hon 
också, som bägge voro alltför heta om kinderna. Hon granskade Tord och sig 
själv, liksom en utomstående människa gör. Hon föreställde sig rentav att 
hon skulle stiga in i rummet och finna detta par i soffan. Då skulle hon 
säkert smyga sin väg igen, rädd att störa ett trohjärtat älskande par, ty 
så sågo de ju ut.

Men om Tord också kastade en blick i spegeln, varsnade han ändå bara Petra 
där. Med förtjusning märkte han, hur hon rodnade. Han snuddade med sin mun 
vid hennes hår, och hon ryckte strax till, som om hon fruktat att någon 
spionerade på dem.

--Älskar du mig ännu? viskade han.
Hon lade sin hand på hans. De sutto tysta. Fröken Karamell kom 
inbalanserande med en bricka. Kopparna sjöngo mot varandra, då hon satte 
brickan på marmorbordet.

--Var så goda, sade hon med en tunn röst, som klingade sprött gammal och 
underligt overklig.

Så försvann hon igen. Men Tord tog Petra i sina armar och kysste henne. 
Petra mötte hans mun med halvöppna läppar. Hon kände hans händer omkring 
sig.

Nu kommer det snart liv i spegelbilden, tänkte hon, halvt drömmande.

Och när hon kastade en skygg blick åt spegeln, vridande sig lätt i Tords 
famn, tyckte hon att glaset krusade sig som en glittrande vattenyta.

--Älskar du mig verkligen? frågade hon också och hörde själv hur enfaldigt 
det lät.

Men hon ville höra det igen.

Han mumlade tätt in mot henne:

--Älskade !

Då ansåg hon sig böra vara nöjd. Hon strök över hans nacke med lätta 
händer. Kaffet kallnade i deras koppar. De glömde det. Slutligen tog Petra 
en bulle från kakfatet, bröt den mitt itu och räckte Tord den ena halvan. 
Men när hon i glaset såg, hur de sutto där och tuggade på var sin 
bullhalva, mindes hon Adele och predikanten. På samma sätt hade de mumsat 
på var sin hälft. Då inbillade hon sig att hon omedvetet hade brutit 
brödet i syfte att hon och Tord fullkomligt skulle härma Adele och kol 
portören. Ty det var väl ett nödvändigt sakrament och en symbol för 
kärleken, detta ideliga delande, detta behov att sluka lika mycket, detta 
att den ena ej skulle giva och taga mer än den andra?

Jag vill bara ge, tänkte Petra då hänfört, och ångrade att hon redan ätit 
upp sin del.

De voro åter tysta. Med en viss ångest märkte hon då att de tycktes ha så 
litet att tala om. Kanske Tord verkligen var blyg för henne. Förut hade 
han dock berättat för henne om sin barndom och därtill knutit allehanda 
reflexioner, som visade att han hade tänkt åtskilligt och läst också. 
Eller var det bara så, att deras förflutna flöt undan för det närvarande, 
som så helt upptog dem?

Petra hörde någon tala ute i butiken. Hon lutade sig fram och fick syn på 
den fasansfulle dvärgkrymplingen, som kommit in. Han stod framför disken, 
och hans huvud nådde nätt och jämnt upp till den. Hon hörde honom med 
pipig röst begära skadade kakor. Hon kunde inte urskilja uppasserskan, men 
hon såg att den lille vanskapte fick en stor flottig påse i sin hand. Hans 
ansikte förvredstill något som liknade ett sardoniskt leende. De tjocka 
och läderartade läpparna skildes åt och blottade en gul bet till tand. Han 
såg då ut som en grinande hund. Så linkade han bort, och dörren skrällde 
efter honom.

--Vad var det? frågade Tord.

Petra ryste.

--Det var den där krymplingen igen, viskade hon.

Hans skugga skymtade, förstorad och svälld mot fönstret. Hon tyckte att 
han kikade in på dem med stygga ögon.

--Bry dig inte om honom, sade Tord tryggt. Världen är fylld av otäckheter, 
av förkrympta vanskaplingar och rinnande ögon och elaka och oknytt. De 
komma inte oss vid ändå. Vi älska ju varandra. Kärleken bygger en 
skyddande mur omkring människor. Innanför den skola de hålla sig och inte 
titta över muren.

--Kärleken gör oss visst själviska, sade Petra tveksamt.

Hon tyckte inte om att han talade så där.

--Ack du, suckade Tord. Ha vi inte rätt till det kanske? Till att vara 
själviska en enda gång i livet. Det är inte så ofta det bjuds oss. Kanske 
blir det bara i dag. Tänkte vi på andra, kunde vi inte sitta här nu. Jag 
skulle naturligtvis tåligt låta Adele spruta etter över mig, eller tyst 
åse hennes ömma blickar på predikanten. Men i dag flyr jag i stället. Och 
jag tror inte att det är feghet.

--Du har det svårt, sade Petra.

Hon undrade ett ögonblick, om det var för att han hade det så olidligt 
hemma som han förälskat sig i henne. Men hon sköt det åter undan. Kunde 
hon då aldrig glädja sig helt utan bitankar? Förnuftet slog oupphörligt 
ned i henne, dämpande hennes glädje.

--Skall du stanna på Eka länge? frågade Tord plötsligt.
Petra flyttade sig litet ifrån honom och såg in 
i hans ögon. De sutto så en lång stund. Slutligen sade Petra:

--Jag far nog till Stockholm på nyåret.

Alltså var det bara till dess de skulle få vara tillsammans. Eka skulle 
stå tomt igen, med neddragna rullgardiner som slutna ögon.

--Tror du verkligen det? sade arrendatorn. Jag låter dig inte fara kanske.

Men när han sade det, kände han sin maktlöshet. Hon hörde till en annan 
värld än han. Åter kände han det tungt. Hon kunde fara och komma som hon 
behagade. Hans plats var på Eka. Där skulle han stanna år ut och år in.

Blev du ledsen?

Petra stödde armbågarna mot bordet och såg framför sig. Nej, hon kunde 
inte dröja på Eka i evighet. Hon måste tänka på Angela också. En så ung 
flicka! Inte kunde hon alltid gå på landet.

--Då måste vi begagna denna höst väl, sade Tord hastigt. Den tar snart 
slut. Petra, det lider mot jul . . .

--Ja, ja.

Petra smög sig åter intill honom. Tänkte hon på Thomas Meller ? Innerst i 
hennes hjärta viskade något att han skulle komma tillbaka på nyåret. Hon 
kände sig trolös. Mot vem? Det visste hon ju inte. Kanske mot sig själv 
och sina egna minnen.

Tord kysste henne. Hon darrade litet.

--Du gråter, viskade Tord.
Hon lyfte sitt ansikte mot honom, och hennes ögon stodo fulla med 
tårar.

--Hösten är en besynnerlig tid. sade hon. Sommaren vissnar. Bladen blåsa 
av träden, och fåglarna flyga missnöjda till länder, där det är varmt. 
Bara vi bli kvar. Förr har jag alltid tyckt att det var så ödsligt om 
hösten på Eka. Men de här dagarna har det bland dimmorna och skuggorna 
blänkt som av en sol. Det var nästan som vår. Hela luften var som en blå 
stor blomma, i vars kalk jag kunde krypa in. Tycker du jag är sentimental? 
Jag är inte så ung längre heller. Fastän du kommer mig att känna mig ung. 
Nej, jag är inte ung. En gång innan jag ännu fyllt aderton år, var det en 
man som älskade mig. Han for långt bort till ett annat land. Han blev bara 
borta.

--Då har du kysst andra före mig, sade Tord, med ens på sin vakt.

--Ja två, sade Petra uppriktigt.

Han undrade, om han vågade fråga henne om det varit mer än kyssar. Det 
plågade honom att tänka sig att någon ägt henne. Nej, då skulle hon vara 
på ett annat sätt. Hon föreföll så oberörd, ja oskuldsfull.

Men ändå. Han visste så litet om henne. Han sade:

--Och de andra... de fingo inte mer än kyssar --ingenting mer?

Först förstod hon inte meningen med hans fråga. Men så fattade hon 
hastigt.
--Nej, sade hon, Var inte det nog--och för mycket ?

--Ack. förlåt mig, mumlade han och tog hennes hand och kysste den.

Men Petras kinder hettade. Varför frågade han? Det var som om han tagit 
ett skört glas i sina händer och plötsligt kastat det i golvet. Var nu 
detta så viktigt för honom? Tänkte han själv...

Hon reste sig och knäppte igen sin kappa.

--Vi gå väl nu, sade hon.

Och de betalade och gingo ut. Solen hade dolts i moln. Åter gingo de 
framåt gatan. Den tog slut, och där lågo några fattiga grå kåkar bland 
bergknallar. Barn lekte med en barkbåt vid en smutsig rännil, som kom 
silande liksom direkt ur berget. Från ett öppet fönster hördes rösterna av 
en man och en kvinna som grälade.

--Jag har ännu en person jag måste träffa, sade Tord och tittade på 
klockan. Kom, så gå vi tillbaka.

Framför en guldsmedsbutik stannade Tord. Där lågo blixtrande ringar i 
etuin. Han önskade att han fått ge Petra en sådan ring. Den skulle sedan 
alltid påminna henne om honom. Men han fick ju inte... Andå öppnade han 
dörren och steg in. Petra följde honom litet förvånad. På glasdisken lågo 
några småsaker att ha på klockkedjan. Där fanns en liten vit elefant av 
elfenben. Den köpte nu Tord åt Petra.

--Den bringar lycka, säger man, sade ägaren till boden och såg smilande 
från Petra till Tord.

--Sätt den då strax på klockkedjan, ivrade Tord.
Och Petra måste åter knäppa upp sin blå kappa och fästa den lilla 
tingesten, som bringade lycka, på klockkedjan.

--Så rart av dig, sade Petra glad, när de kommo ut igen.

--Nu kommer lyckan. Det skola vi snart få se, svarade Tord leende.

De skildes åt utanför butiken.

XX.

Tord hade följt med Petra in på hennes hotellrum, sedan de ätit en sen 
middag tillsammans nere i matsalen.

--Jag vill se att du fått det bra, hade han sagt som ursäkt för att han 
gick med henne in.

Det var ett litet enkelt rum med lavoar och stoppade möbler och en 
järnsäng med blanka sängstolpar och runda kulor av mässing. En blommig 
matta strödde sin giftiga färgprakt över golvet.

Tord och Petra stodo mitt i rummet och sågo på varandra. I det skarpa 
elektriska ljuset från taklampan fingo deras kinder en sällsam blekhet, ja 
de voro vita i ansiktet som om de varit rädda.

--Ja, nu ser du mitt rum, sade Petra och försökte skratta.

Hon skämdes på något sätt för den bäddade sängen och dess kuddar, som voro 
svällande och inbjudande.

--Får jag stanna en stund? frågade Tord.

Och utan att vänta på svar drog han nu Petra med sig till soffan, som var 
lagom för två. I denna ovana omgivning kände Petra sig främmande. Hon 
tyckte också att Tord var henne främmande i sin mörka kostym och 
stärkkrage med halsduk. Hans arbetskläder och stövlar passade honom 
bättre. Hon slätade på sin klänning, där hon satt. Tord tyckte att hon med 
denna handrörelse över knäna ville dölja sig för honom. Och han flyttade 
sig närmare henne. Också på honom inverkade detta rum med sin stora säng. 
För första gången hade han Petra alldeles för sig själv. Rummet liksom 
lockade honom till frestande och djärva tankar. Han ville se Petra lägga 
sig till vila där i sängen i tunn nattdräkt med spetsar. Hennes huvud 
skulle se ut som en fin blomma mot kudden. Och den där svaga parfymen i 
hennes kläder skulle sprida sig i rummet som ett lätt moln. Han skulle 
släcka denna förskräckliga lampa i taket, som så vardagligt sken på allt, 
och mörkret skulle hölja dem i mjuk svart sammet.

Han kunde omöjligt giva uttryck åt dessa tankar, och därför kysste han 
henne. Det var en annan kyss än den på konditoriet på förmiddagen, då de 
när som helst kunde vänta att fröken Karamell skulle stiga in till dem. 
Det var en hård, orimlig kyss med läppar som ville bitas och göra illa. 
Efteråt betraktade de varandra med blanka ögon. Tord fingrade på Petras 
blus. Han ville ha upp en knapp. Den var av ljus pärlemo. Den kändes kall 
som is mot hans heta fumliga hand.

--Så hjälp mig då, mumlade han blek.

--Ack, du får inte.

Hon stred om denna knapp, som om det gällt en viktig sak. Slutligen slets 
den ur och föll med ett klingande ljud till 
golvet. Det lät som om en silverslant fallit. Den där lyckliga dagen Petra 
först i går fått som en silverslant i sin hand...

Genom öppningen i blusen skymtade hennes hud fram, ett vitt bröst som 
gungade, när hon flämtande drog efter andan.

Då knäppte Tord dristigt upp en knapp till. Han såg inte Petras ögon, som 
blivit svarta. Han ville in till dessa bröst med deras lena fina 
frökenhud.

Han lade sin kind och sin hand emot dem och slöt ögonen. Petra satt stilla. 
Hon betraktade förvirrad det främmande hotellrummet. Andra människor 
hade varit där ännu föregående kväll. Vad hade de gjort här? Kanske ett 
älskande par, som vilat i varandras armar. Blodet dunkade i hennes öron, 
det var ett skimmer för hennes ögon. Hon lade sakta sin hand på det ljusa 
huvudet. Det var som att sluta ett barn i sin famn. Så måste det kännas 
första gången det lilla nyfödda barnet sökte sig in mot ens barm. En ljum 
underlig värme, hår som kittlade. Och så denna lätta tyngd av en annan 
kropp mot ens egen.

Tord viskade:

--Petra!

Och med ens förjagade han barnet ur hennes tankar. Hon blygdes för sin 
öppna blus, som han skrynklade ned. Hon ville resa sig, men han pressade 
henne bara längre in mot soffan. Hans händer smekte över hennes knän och 
den åtstramade kjolen.
Från hans händer kommo strömmar av värme öveltill henne. Och hon 
kände en svidande åtrå, som hon aldrig fått stilla, en längtan att giva 
sig hän åt mannen, som ville äga henne. Hon glömde sin öppna, skrynkliga 
blus, och hon glömde sin blygsel nyss. Var det kärleken: att glömma kläder 
och skam, allt oväsentligt, och naken och skälvande trycka sig in i en 
öppen famn?

--Petra, sade Tord igen, och hon kände inte igen hans röst.

Den var hes, viskande, med en underton av en stor glädje.

Ett ögonblick trodde de båda att det nu skulle ske. Sängen väntade dem med 
sina kuddar. De voro ensamma, lämnade åt varandra på ett hotellrum i 
natten.

Men när Tord reste sig för att bära Petra till sängen, steg också hon 
hastigt upp. De stodo där vacklande mot soffan. Lampan lyste Petra i 
ansiktet. Hon skuggade med handen för ögonen, som när man, bländad av 
solen, söker se något långt borta. Och då kom hon att tänka på bergen hon 
sett på morgonen. Hur hon längtat till havet bakom dem. långt bort. Och 
även nu greps hon av samma längtan tillbaka och samma längtan framåt.

Ingenstädes hade hon ro, inte ens i en älskad mans famn. Och hon förstod 
med ens att hon inte kunde tillhöra honom. Skulle hon då icke bli en annan 
med märket av hans kropp för alltid inbränt i sin? Hon kunde det inte. Med 
en liten avbedjande rörelse gjorde hon sig fri från honom och gick 
ett par steg över golvet.

Han blev stående där vid soffan, omtumlad och yr i huvudet. Han kunde inte 
fatta att hon gick. Han såg på sina händer, som nyss hållit henne så fast. 
Voro de icke starka nog? Han var ju känd för sin styrka. Dessa händer hade 
lyftat lass av hö som ingen annan förmått flytta på ens, de hade styrt 
hästarna över åkrarna och med ett kraftgrepp vänt plogen i leran på åkern 
om vårarna: ett tungt och svårt göra. Nu ville de icke längre hjälpa 
honom. En liten fin kvinna som Petra kunde de icke bära.

De föllo slappa efter hans sidor. Med ett stönande sjönk han ned i soffan 
och stödde armbågarna mot bordet. Han stirrade på henne, där hon stod 
mittpå golvet. Petra von Pahlen, som sagt att hon älskade honom! Hennes 
blus var skrynklig och ännu halvöppen, så att hennes båda bröst skymtade 
fram. Hon var sig icke lik. Håret hade lossnat och föll i en slinga ned 
över ena axeln. Den glänste guldfärgad, fastän hennes hår eljes brukade ha 
en kastanjebrun ton.

Och han föreställde sig att denna slinga av guld som väl bara var en 
reflex av ljuset, något helt och hållet overkligt, var en kedja som höll 
henne fästad vid någon annan, vid några andra, vilka hon tillhörde mera 
och på ett innerligare sätt än hon tillhörde honom.

Hon skulle aldrig bli hans. Han hade drömt därom under vakna nätter och 
längtande dagar. Det hade hållit honom uppe en lång tid. Det att aga 
Petra skulle ha försonat honom med minnet av hans mor och med livet med 
Adele. Där stod hon nu så nära honom och ändå så långt borta med sin 
öppnade blus, som bar vittne om att deras kärlekskamp hade avblåsts lika 
fort som den börjat.

Men Petra gick till fönstret. Hon ställde sig att stirra ut i mörkret. 
Kanske hon vände honom ryggen för att få ordna sin blus.

Då fick hon syn på något, som för ett ögonblick fick henne att glömma 
rummet bakom henne. På andra sidan den smala hotellgården bildade en 
fönsterruta en skarpt lysande gul kvadrat. Det var som en tavla, målad mot 
en svart vägg. Och tavlan hade liv. Den hade figurer som i ett mystiskt 
drömspel. För tredje gången den dagen såg Petra krymplingen med det 
klotrunda huvudet och den styggt grinande minen. Ansiktet tycktes så nära 
henne. Det tycktes henne vara större och förfärligare än ute på gatan. Han 
hade inte längre hatten på sig. Men han stödde sig mot kryckorna, och 
Petra inbillade sig att hon hörde, hur de slogo i golvet. Han såg upp till 
en lång mager kvinna, som lutade sig över honom. Hon hade en skarp profil 
och ett kolsvart hår, som vilt föll omkring henne. Han lyfte ena kryckan 
och hötte åt henne, grimaserande och tuggande med de torra läderläpparna. 
Och den magra kvinnan talade. Vad sade de väl till varandra? Det var ett 
häftigt ordbyte, kanske grälade de. Men plötsligt såg Petra krymplingen 
kasta kryckorna och klänga sig fast vid kvinnan. Det var kramp i 
hans rörelser. Också kvinnan snodde sina armar om honom. Han trevade mot 
hennes blus med förvridna händer och kloliknande fingrar. Han försökte 
slita upp den. Och båda tumlade i ett vidrigt famntag bakåt in mot rummet 
och uppslukades. Så slocknade kvadraten på väggen.

Petra rullade med skälvande händer ned gardinen för sitt fönster. Kärlek, 
krymplingars, grinande djurs och förvridna människors kärlek. Alla sökte 
de en ångande famn att drunkna i, hetsade av samma brutala begär efter 
lycka.

Och Petra tyckte att hennes och Tords kärlek blev ful. Den måste döljas i 
ett hotellrum som detta, hade icke hem någonstädes. Och Tord satt där ännu 
i soffan och väntade på henne.

Nu steg han upp och kom fram till henne.

--Jag går väl då, sade han trött och sorgset.

Och Petra kände medlidande med honom, med sig själv och hela världen.

--Ett ögonblick bara trodde jag att vi två skulle sova tillsammans denna 
natt, fortsatte han enkelt. Vi skulle somnat in i varandras armar och ännu 
i sömnen hört varandras andetag. Jag skulle vaknat och funnit dig hos mig. 
Och det hade inte varit en dröm, som så många gånger förr. En natt att 
minnas sedan... Men jag förstår att du inte kan det. Det är något som 
håller dig tillbaka. Du kan väl inte glömma dig själv och dina minnen, som 
man måste. Därför går jag.
Petra såg på honom tankfullt. Det lät så enkelt och så självklart 
det han sade. Och ändå förmådde hon det inte. En sekund skymtade hon 
kanske i hans ord en uppenbarelse av den goda kärlekens väsen: det att 
somna och vakna trygga vid varandras sida.

Han gick. Men Petra låg sedan länge vaken. Hans sista ord sjöngo för 
hennes öron. Att sova tillsammans! Alla dessa år hade hon somnat och 
vaknat ensam. Ibland hade hon brett ut sina armar i mörkret och längtat 
efter att ha någon att sluta i sitt sköte.

Och nu hade hon vänt sig bort från en älskad man, som äntligen bett att få 
somna in i hennes famn. Väntade hon då alltjämt på någon annan? På Thomas 
Meller? Var det minnet av honom som hindrat henne? Var det minnet av 
hennes mor och hennes barndom? Hennes huvudkudde blev våt av hennes tårar.

Ett par gånger smög hon sig på nakna fötter till dörren och blev stående 
där, frysande med fingrarna på dörrlåset. Hon skulle öppna dörren och gå 
in till Tord. Men modet svek henne varje gång. Ack, var hon då ingen 
riktig kvinna? Hon skulle ju ha tillhört honom. Hon kände ännu hans huvud 
mot sitt bröst. Det hettade där, som om det alltjämt vilade mot hennes 
hud. Han hade slitit lös en knapp ur hennes blus. Hon bet flämtande i sin 
hand, längtande efter att känna kroppslig smärta. Hon stod där i mörkret 
och bet i sin hand.

--Kom tillbaka, viskade hon.
Men han kom inte. Nattens tystnad vilade omkring 
henne. Ute på Eka var natten aldrig så tyst som i detta främmande hotell. 
Vågorna slogo mot stranden, blåsten böjde trädens kronor, ett djur skrek 
högt i skogen.

Aldrig hade Petra känt sig så ensam som nu. Hon hade nekat att giva sin 
kropp åt en annan, och hennes kropp led av det. Hon skulle bli en gammal 
ofruktbar kvinna utan att någon man rört henne. Hon föreställde sig att om 
Tord kommit nu, just i denna stund, skulle hon tryckt sig in mot honom och 
låtit honom bära henne till sängen där borta. Och sedan...?

Hon upphörde att bita sig i handen och log ett litet hjälplöst leende, där 
hon stod lutad mot dörren i sin nattdräkt.

Vad skulle sedan ha skett med henne ? Hon visste det ju endast dunkelt. 
Under flicktiden hade kamraterna viskat om det i förtäckta ordalag. Hon 
hade också läst det i böcker. Att "giva sig helt", att någon "tog" en, 
"ägde" en, vad var det nu egentligen ? Hon försökte föreställa sig hur det 
var, men kunde det inte. Hon trodde bara att det var något, som gjorde 
mycket ont. Kanske skulle det pressa ur henne ett skrik.

Där stod hon och försökte i detalj föreställa sig en akt, som hon ej hade 
haft någon erfarenhet av. Och hon började gråta, emedan det innerst inne 
var något som viskade till henne att hon nekat vara med om den, därför 
att hon anade en kroppslig smärta. Med beskt självförakt sade hon 
till sig att allt hennes motstånd och alla hennes fina skrupler kanske i 
grunden mest varit fysisk feghet. Och hon bet sig igen i handen för att 
pröva hur modig hon var.

Så smög hon sig åter tillbaka i sängen. Lakanen av bomull som hon inte var 
van vid, voro svala och glatta. Hon vände på sin våta huvudkudde. Hon kröp 
ihop, så att hon blev så liten. Fantasier och anklagelser virvlade inom 
henne. Hon kände sig usel.

Och hon somnade äntligen, ännu i sömnen dragande djupa snyftningar och 
oupphörligt vändande och vridande sig i en omedveten ansträngning att söka 
fylla den breda sangen med sig själv.

XXI.

En morgon, när Petra och Angela vaknade, hade den första snön kommit. Man 
var nu i slutet av november, och i parken och på vägarna hade det frusit.

Snön bredde sig florstunn och vit över marken. Men här och där stack den 
svarta jordytan fram och bildade fuktiga fläckar, som under dagens lopp 
alltmer förstorades likt väldiga svampar som sögo till sig snön, till dess 
den alldeles försvunnit.

Från arrendatorsbostaden hördes orgelmusik. Hela huset tycktes darra av 
det dova ljudet. Josef Wahlbom hade varit på resa en tid till andra 
trakter, där han predikat och sjungit. När Petra och Tord morgonen efter 
den där natten i staden kommit tillbaka till Eka, hade de funnit Adele 
ensam. Hennes ögon hade glänst och hon hade haft en rodnad på kinderna. 
Hon hade sett ut som en brud.

De andra kunde ju inte veta att arrendatorns frånvaro från huset berett 
hans hustru en natt, som ännu i veckor efteråt dansade som en stor lysande 
stjärna inom henne. Hon sade sig själv att hon nu hade blivit frälst och 
var en helt ny kvinna. Kärleken hade sent omsider fullkomligt 
tillfredsställt henne. Det var ett under. Hennes kropp kändes äntligen 
lätt och fri under kläderna. Hon skulle kunnat balansera med 
den över avgrunder.

Och hennes förändrade sinnesstämning förde för en tid ett lugn med sig, 
som sänkte sig över hela huset. Hon hade bett Tord köpa hem krukväxter 
från staden. Dem radade hon nu upp i sina fönster, pysslade om dem, 
vattnade dem och pratade med dem i jollrande tonfall, som Tord aldrig 
förut hade hört hos henne. Hon lagade också god mat åt honom, dukade 
bordet med särskild omsorg och ville att han skulle trivas.

Men Tord var icke mycket tacksam. Han undvek henne. Dragande ut på allt 
han hade för händer och finnande på än det ena, än det andra som borde 
göras, helst så långt borta som möjligt från gården. blev han borta till 
sent på kvällarna. Petra skymtade honom sällan. Han hade arbetat sig in i 
ett slags verksamhetsraseri för att kunna hålla sina tankar och känslor i 
styr. När Petra från sitt fönster såg honom gå över gården i tunga stövlar 
och med mössan neddragen över ögonen, tyckte hon att det var en mörk och 
bister främmande man, icke den veke, blonde Tord på hotellet, som tryckt 
ned henne i den lilla soffan, men icke förmått utan lov bära henne till 
sängen.

Ej heller Petra hade någon ro. Ofta promenerade hon över till Ekered. Där 
träffade hon nu alltid Dora Macson. Hon blev helt intagen av den dar lilla 
pladdrande dockan, som likväl föreföll varken märkvärdig eller intressant. 
För Betty var Dora en ut märkt hjälp i hennes bekymmer. Hon lyste 
som en för sinnena tilltalande, men konstgjord blomma, tyckte Petra, när 
hon såg Dora sitta vid bordet mittemot Gotthard och mellan Betty och 
Hans--så enkla och anspråkslösa dessa båda, och Gotthard så barnslig!

Den där dagen snön hade kommit gick Petra också till Ekered. En lång bit 
av vägen förföljdes hon av orgelmusiken. Hon tänkte på hur Adele nu 
troligen satt vid Josefs fötter och lyssnade. Adele. hon hade säkert inga 
samvetskval, hon! Hon tog bara till sig det som fanns inom räckhåll.

Petra blev våt av snön. Det var tungt att gå. ] luften virvlade ännu lätta 
snökorn. Det såg besynnerligt ut. Också jorden var en annan än i går. 
Solen lyste inte fram. Himlen var grå, prickad av den fallande snön.

En bit från Ekered mötte hon Gotthard. Han kom med stora steg. Han såg 
henne inte, förrän de voro alldeles inpå varandra.

--Du tycks gå i tankar, sade Petra.

Han betraktade henne dystert.

--Ja, sade han. Ni ha visst spått allesammans att jag skulle bli förälskad 
i Dora. Jag är det visst inte. Hon är som mjölk och honung. För ljuv för 
mig. Jag tycker inte om smörbakelser.

--Du behöver inte försvara dig, sade Petra. Jag ser mycket väl att du är 
förälskad.

--Hon bryr sig inte om mig, sade han då melankoliskt. Alltid är hon också 
sysselsatt med att sy.
Hon gör utsökta handarbeten. Hon komponerar dem visst själv. 
Blommor, orkideer. Jag undrar, om det är hennes man, som skall ha de där 
kuddarna.

--Det få vi väl hoppas, sade Petra leende.

Men när hon skyndade vidare, tänkte hon på att Dora var hans morbror Jacob 
Levins älskade.

Petra fann Dora uppe i gästrummet. Som Gotthard sagt, var hon omgiven av 
mångfärgat silke och i färd med att brodera. Hon lyfte upp sitt ansiktet 
då Petra kom in, och log mot henne.

--Jag vågar inte stiga upp, sade hon. Allt det här silket trasslar sig så 
lätt.

Hon hade små violetta tofflor med höga guldklackar på fötterna. Också de 
sågo ut som blommor, violer, som tittade fram under hennes gröna 
klänningskjol. Petra böjde sig över hennes axel. Det steg upp en kvävande 
doft från hennes ljusa hår, från hela hennes lilla till synes så 
artificiella person.

--Så vackert, sade Petra beundrande, och hon menade lika mycket Dora som 
hennes broderi.

--Det var roligt, kvittrade Dora, men hennes röst lät helt metallisk, med 
en egendomlig silverklang.

På bordet framför sig hade hon ett fotografi av en gosse. Där han stod i 
sin sjömanskostym, var han så lik sin far, löjtnant Osborn Macson, att 
Petra måste skratta.

--Är han inte söt?

Dora tog fotografiet och kysste det lätt.

Men Petra såg att hon inte hade något fotografi av sin man i rummet. Petra 
slog sig ned framför henne.
--Har du hört något från Stockholm? frågade hon.

--Ja, min man skrev i dag. De ha snö där också. klingade silverrösten.

Hon makade litet på ett tjockt brev, som låg under silket på bordet. Petra 
kände genast igen stilen. Det var Jacob som skrivit till henne och inte 
hennes man. Hon hade narrats. Av rädsla för Petra kanske. Dora uppfångade 
hennes blick.

--Så dum jag är, sade hon och rodnade djupt, strax tittande efter i en 
spegel på bordet, om det klädde henne. Du känner förstås igen Jacobs stil. 
Jag hade rentav glömt att det var han. Varför skulle jag inte annars ha 
sagt det genast?

--Det är inte så lätt att säga allt heller, sade Petra.

--Å, så du säger! Du tycks ha erfarenhet.

Dora rodnade mera. Det klädde henne. Hon var helt fortjust.

--Hur kan du hitta på att brodera så många blommor? frågade Petra.

--Jag är så poetisk, log Dora. Säkert ännu mer än Gotthard. Jag sitter 
just här och tänker på sommaren. Det blir en hel rabatt. Vi ha ett 
landställe, där vi bruka vara om somrarna. Jag har så mycket blommor där. 
De allra mest sällsynta växter, som eljes inte bruka trivas. I somras, 
sedan mitt lilla barn hade dött, var det en sådan tröst för mig att ordna 
med alla de dyrbara blommorna. Jag hade velat begrava den lille där ute. 
Men det gick ju inte.
Strax hade det kommit en skugga över hennes ansikte, när hon 
berättade om barnet. Petra såg det och ville tala om något annat, men Dora 
fortsatte, i det hon trädde på en ny tråd.

--Jag skall säga dig det, sade hon och böjde huvudet djupt ned över sitt 
handarbete. Jag tror att jag på något sätt lever under Guds straffdom. Han 
slår mig, Gud, och jag förtjänar det.

Petra satt tyst och förvånad. Vad var detta nu? Nyss kvittrade hon så 
silverklart om alla blommorna, som hon älskade. Nu blev metallklangen 
djupare.

--O, jag sitter här med många tankar, må du tro, sade Dora och lade från 
sig arbetet. Det är gott att få tala. Jag vet inte varför jag tror att du 
skulle förstå mig. Betty, hon är så upptagen av sitt eget. "Ja ja", säger 
hon och tänker strax på något annat. Ser du, hon sänkte åter rösten som 
för en stor hemlighet. I fjol nar jag märkte att jag igen skulle ha en 
liten, bad jag Jacob ta bort det... Jag ville inte ha något mera barn. Jag 
hade det så tråkigt hemma. Men Jacob ville inte. Du vet inte, vilken man 
han är. Han nekade bestämt, Livet var heligt, man fick inte förgripa sig 
på det, sade han. Han hade så rätt, men jag var så upprorisk. Jag begrep 
väl inte bättre. Jag trodde man kunde vara självrådig och egenmäktigt 
regera över liv och död. Jag ville visst själv vara Gud. Jag måste varit 
förryckt.

Petra såg förskräckt på henne. Den där lilla ljuva ömtåliga dockan... 
Petra fattade det inte. Dora hade själv velat döda sitt barn, innan 
det kom till, och hon bekände det utan vidare, om också med samvetsagg. 
Voro dessa samvetsagg för resten verkliga eller bara låtsade? Det föreföll 
tvivelaktigt, så som hon hoppade från det ena till det andra. Men livet, 
det vardagliga livet, gömde då i alla fall tragedier, som hon, Petra, icke 
hade en aning om, och dessa livets skådespelerskor gingo omkring 
mittibland oss och pudret på deras kinder dolde ärr efter sår och märken 
efter hemliga brott.

--Men sedan, sade Dora, när barnet började växa inom mig, blev jag glad åt 
det. O du vet inte, hur det känns att bära på ett litet barn. l}et där 
växande inom en suger sin näring av ens blod. Man kan gråta av glädje 
ibland. Man måste gå med lugna och lyckliga tankar för barnets skull. 
Jacob hjälpte mig. Ibland tyckte jag nästan det var han som var far till 
barnet. Men Petra, det var det inte du får inte tro att det var något oss 
emellan då. Men min man hade allt möjligt annat att tänka på. Han hade 
nyligen haft en förbindelse med en sjuttonårig flicka, som strax förut 
slutat skolan. Du vet ju han är gymnastiklärare i flera flickläroverk, så 
han råkar så många som äro minderåriga eller närapå. Det var så, att 
hennes anhöriga ville göra anmälan mot honom både i skolan och hos hans 
regementschef, och det kostade mig en massa pengar, som jag hade så svårt 
att skrapa ihop, att få saken nedtystad. Helt och hållet okänslig är han 
också för annat än pengar, punsch och små flickor. Det är som om han 
vore av tenn, som Jacob säger, en riktig tennsoldat från Tyskland med 
lyftade ben i marschtakt, som ibland vacklar och ramlar omkull.

Hon dröjde litet.

--Och därefter i våras när jag hade fått gossen och han andades tätt vid 
mitt bröst, en liten varm levande varelse med hår som en svart tofs på 
hjässan och sådana små små fingrar, då var jag nog trots allt fullkomligt 
lycklig. Men så dog han, dog ifrån mig, alldeles som jag önskat, innan han 
föddes. Jag var inte värdig att behålla den lille, eftersom jag själv hade 
velat döda honom. Jag grubblar ofta över det alltjämt. Det är så 
förfärligt. Jag tycker att jag utvecklades så under den tiden, förändrades 
så, fast jag vet inte, om det var till det bättre eller till det sämre. 
Jag vet inte, om jag blivit en god eller en dålig människa.

De sutto tysta. Dord tänkte på hur Jacob den gången tagit henne i sina 
armar. Det var då hon börjat älska honom. Av tacksamhet först, sedan av 
hela sitt hjärta. Men om det sade hon ingenting till Petra.

Petra satt där och kände något av hjälplöshet och osäkerhet inför denna 
unga kvinna, som föreföll så ömtålig och så porslinspröd, men ändå varit 
med om så mycket. Hon kände sig också som så många gånger förr som en 
utomstående, som icke begrep något av livet. Barn! Ack, hon själv skulle 
aldrig velat befria sig från ett litet barn. Det stack bara i henne 
av svidande avund, då Dora talade om lycksaligheten av att bära ett barn 
under sitt hjärta.

Dora såg kanske något av detta röra sig i Petras sinne. Hon böjde sig fram 
över sitt blomstrande broderi och kysste Petra på kinden. Då grep Petra 
efter henne, slog armarna om henne och kysste henne tillbaka.

Så reste hon sig helt upprörd. Dora lade försiktigt undan sitt handarbete.

--Vill du se en ny klänning som jag fatt från Stockholm? frågade hon i 
alldaglig ton.

Petra förstod sig inte på henne. Nyss levde hon tyngd av Guds straffdom, 
nu tog hon upp sin sidendräkt ur byrålådan. Hon krängde raskt av sig sin 
vardagsklänning och stod några ögonblick på höga guldklackar och smärta 
ben i matt glänsande silkesstrumpor under dessouernas fradgande böljskum, 
välbehagligt mönstrande sig själv och liksom väntande applåder av Petra. 
Så provade hon framför spegeln den nya stassen. Vallmorött föll sidenet 
lätt omkring hennes gestalt. Hon vände sig framför spegeln, nöp i tyget 
och betraktade Petra med strålande ögon.

Då måste Petra le. Halvklädd hade Dora erinrat om en förstasida i någon av 
dessa parisiska veckotidningar, som hennes man löjtnant Macson envist 
velat ha henne att bilda sig efter, i trots av att han domderade så, när 
det gällde att framhäva, hur helt hans sympatier i allt övrigt gingo mot 
Tyskland och Preussen. Dora hade själv påpekat detta förhållande med 
ett skratt, helt ironiskt mot hennes egen utsökta person. Klädd, var hon 
alldeles lik sina utsökta broderade silkesblommor. Hon växte fram i rummet 
med dess vita möbler och blänkande spegel, ett broderi format av flinka 
och skickliga fingrar, en lust för ögat, en artistiskt uträknad frestelse 
för kärlekstrånande sinnen.

--Är det vackert? frågade hon med barnslig iver.

--Ja, mycket, svarade Petra uppriktigt.

Gotthard stod i dörren. Han blev helt blek, då han fick se Dora i den nya 
klänningen.

--Så underbart, sade han och steg hastigt in utan att någon bad honom om 
det.

--O, du stygga gosse, skrattade Dora. Han är överallt, Petra. Alltid har 
jag honom i kjolarna. Han trasslar till mitt silke.

Men Petra såg nog att Dora visst inte hade något emot hans beundran.

--Jag kom bara för att säga till att vi skulle äta lunch.

Nervöst rörde sig Gotthard av och an.

--Jag kan inte gå ner så här, skrattade Dora igen Betty skulle tycka att 
jag är tokig.

--Å, kom nu bara.

Gotthard bjöd henne artigt, men alltför ivrigt armen. Petra gick långsamt 
efter dem i trappan. Var fanns nu någon Guds straffdom ? Doras vita 
skuldror lyste i dunklet. Hon höjde och sänkte dem. De sågo ut som 
vingarna på en duva. Men det började genast leva och röra sig i glad och 
livs lysten oro runtomkring henne som i en 
hoppande och pickande fågelflock.

Hans var den, som allra mest sken upp, när den röda Dora kom in. Han hade 
eljes blivit magrare bara på två veckor. Petra betraktade honom ansatt av 
farhågor. Hans kostym hängde som en säck omkring honom.

Ja, det var nog väl att de hade Dora här, tänkte Petra.

När Petra gick hem igen från Ekered, hade det slutat snöa. Snön smälte på 
vägen. Solen lyste plötsligt fram för första gången på länge. Men Petra 
kände ängslan, som om något skulle hända. Där var Hans' sjukdom. Kanske 
kunde han ändå bli frisk. Han såg dock inte så ut. Doras barn var dött. 
Hon hade själv velat det från början. Hon trodde hon kunde regera över liv 
och död, hade hon sagt. Ack, det var just vad man inte kunde!

En isande känsla av dödens närhet grep plötsligt Petra, så att hon 
stannade mittpå vägen. Vem gällde det nu? Var inte en hand redan utsträckt 
för att slå ned på någon av dem? Vem? Petra såg upp mot himlen. Hon tyckte 
att rymden var tom och att hennes eget bröst fylldes av denna tomma rymd. 
Hon svällde därav, var icke längre mänsklig med lemmar och hud till att 
begränsa hennes kropp, hon omspände hela världen, men förmådde ändå icke 
rymma något som fanns i den. Hon stod stilla värkande av tomhetens ångest.

Då kom en ung kvinna raskt gående på vägen med ett bylte på armen. 
Hon stannade framför Petra och neg. Det var den där statarflickan, vid 
vars förlossning Petra hade varit närvarande. Hon ropade muntert:

--Titta, här är min lilla.

Hon vecklade upp filten och Petra såg ett rosigt sovande ansikte. Den 
lilla hade tummen i munnen och sög på den.

--Hon ser frisk ut, sade Petra.

--Ja visst. Hon är så frisk som en nötkärna. Och så glad !

Och modern gick vidare, obekymrat vaggande i gången med barnet tätt tryckt 
emot sig.

Petra skyndade framåt åt sitt håll. Hon snyftade högt. Vad ville hon då? 
Hon ville äga ett sådant där litet barn som sög på tummen. Men hon visste 
att hon icke hade mod att älska.

XXII.

Det var efter lunchen en dag. Hans hade gått ut. Han hade med sig en 
jaktbössa, men dolde den varsamt under sin rock. Den var laddad. Skulle 
han på jakt nu i november ? Ingen såg honom gå. Han smög sig ut ur parken 
utmed staketet.

Han vandrade långsamt och tungt fram på en väg genom skogen. Det var en 
grå dag med täta moln på himlen. Han hade vaknat mycket tidigt, och medan 
gryningen strött sitt damm över rummet, hade han förstått att nu var det 
slut med honom. Betty hade velat att han skulle resa upp till Stockholm 
genast och börja behandlingen. Varför det ? Något inom honom sade honom 
ändå att han var dödsdömd. Han hade trött svarat "ja, ja" till Bettys 
förslag. Men han tänkte inte ett ögonblick på att följa hennes 
uppmaningar. Nej, inte ett ögonblick. Livet hade ingenting mera att ge 
honom. Ridån hade redan gått ned för skådespelet, och det var bara löjligt 
att ännu stå kvar och vackla på det tomma scengolvet. Han ville inte 
skryta med att han var modig. Långtifrån. Men nu hade han i alla fall 
tagit sitt gevär. Lille Hans, han strövade omkring i skogen som en jägare, 
och han var på jakt på sig själv.
Villebrådet var bra nära. Och ändå höll han bössan så försiktigt, 
för att skottet ej skulle gå av i otid.

Men fastän han tänkt få vara i fred, när han nu gav sig ut på denna 
ensamma jakt, för vilken inga drevkarlar behövdes, mötte han i dag en hel 
del folk i skogen. Han hade bara gått en bit, då han stötte på 
ladugårdsförmannen. Denne hejdade honom. Det var fråga om kon Audumbla som 
blivit sjuk och om en reparation som måste företagas i ladugården. Mannen 
var trög att tala, men likväl enträgen och höll på reparationen. Hans 
funderade, medan han granskade honom. Där var en man som stod säkert på 
jorden. Hans ansikte, väderbitet av sol och vind, hade trygga ögon med en 
stillastående blick. Hans tankar sysslade enbart med vardagens mångahanda 
ting. Helt visst var det en lycklig människa.

Hans var med om reparationen, men han uppehöll mannen ändå, bara för det 
lugn som strömmade ut från denna tunga kropp. Han tyckte att en doft av 
varm mjölk och gödsel stod omkring honom i luften. Hans skulle aldrig mer 
gå i ladugården. Ljudet av kornas tuggande skulle icke nå honom, deras 
bruna ögon skulle icke se efter honom på det där trånande sättet. När 
ladugårdsförmannen äntligen gjorde min av att avlägsna sig, tryckte Hans 
den grova näven som räcktes llonom. Det sved i hans egen hand av det 
kraftiga greppet. Så gingo de åt var sitt håll.

Hans fortsatte snubblande över stenarna på stigen.
Det var så halt av våta barr. Hans fötter ville bara glida tillbaka.

Var det kanske meningen att han skulle vända tillbaka hem ? Men han kunde 
det inte. Hans beslut var ju redan fattat.

Då kom kolportören, Josef Wahlbom. Han kom med svängande armar, pustande i 
sin stora ulster. På sista tiden hade han ofta givit sig ut på långa 
promenader. För honom likaväl som för Tord hade det blivit olidligt i 
arrendatorsbostaden. Adele hade blivit för ansträngande också för honom. 
Predikanten hade nog att börja med lugnat Adele, men hon ville att han 
skulle lugna henne alltför ofta.

--God dag, herr godsägare ! hälsade han glatt och lyfte på hatten.

De stannade framför varandra. Hans ville gå förbi, men då vände Wahlbom 
och gjorde honom oombedd sällskap ett stycke. Hans gick tyst. Den andre 
pratade med sin välljudande röst, som fick själva skogens träd att darra.

--Jag går och ser mig omkring i naturen, sade han. Det är dystert denna 
tiden på landet. Hösten är nästan över, och det lider mot vinter.

--Ja, sade Hans, det lider mot vinter.

--Men snart blir det vår igen, sade Josef förhoppningsfullt. Och vet 
godsägarn vad våren är?

--Nej, sade Hans trött, ty kolportören väntade på att själv få svara.

--Det är Guds gåva till människorna, sade Wahlbom. Han vill visa oss att 
han lever i allt. En blommas doft är hans andedräkt. Han vill att vi skola 
tänka på att vi själva som blomman, nyss ett dött frö i jorden, i en 
annan värld skola spricka ut och bära blad och blommor i myckenhet.

Då måste Hans dra på munnen. Han tänkte sig andarna som lövruskor, ja som 
majstänger vandra omkring i Herrens salighet.

--Jag brukar ibland tala i Adeles sal, sade predikanten, en syförening med 
små uppbyggelsestunder hoppas vi också snart få till stånd. Människorna 
tycka om att höra om Gud och om Återlösaren. Jag bringar dem ett budskap 
som tröstar dem.

--Ja, ja, sade Hans åter i sina tankar.

-Godsägarn borde också lyssna därtill, ivrade predikanten. Godsägarn är 
sjuk, har jag hört, desto större skäl då att låta Gud lyfta godsägarn.

--Jag tror inte Gud bryr sig om godsägarn, mumlade Hans.

Josef stannade och grep efter hans händer. Men Hans lämnade honom dem 
icke.

--Gud bryr sig om minsta sparv på marken, ropade han högt så att ett par 
fåglar, som sett på dem med klara ögon, förskräckta flydde in i snåren.

--Gör han det? upprepade Hans slött.

--Han bryr sig om oss alla. Godsägarn borde verkligen tänka på det, innan 
det är för sent.

--Ja, sade Hans tungt. Eftersom ni vill, kan jag ju tänka på saken ett 
tag.

Han önskade att predikanten nu skulle gå. Det var redan sent för Hans. Han 
hade sitt att passa och behövde vara ensam.
--Lova mig då att en gång komma på ett av mina 
möten, bad Josef enträget.

För att bli av med mannen gav Hans villigt detta löfte, som det var mycket 
långt ifrån att han ämnade infria. Men Josef Wahlbom lät sig ingalunda 
nöja därmed. Under många små bugningar och bockar dristade han sig även 
uttala en vördsam förhoppning att "hennes nåd" fru Betty skulle täckas 
deltaga i den blivande syföreningens sammankomster, ja törhända rentav 
tänka på en skärv till Israelsmissionen till den stundande julhögtiden, då 
de små nyomvända judebarnen borde få glädjas åt goda gåvor under Betlehems 
blinkande stjärna. Han hoppades icke vara ogrannlaga, men han ville nämna 
att han jämväl vore platsombud för denna gagneliga missionsverksamhet, 
vilket borde utgöra ytterligare ett föreningsband mellan familjen von 
Pahlen och Herren, vars heliga evangeliums kringspridare och kolportörer 
sedan över ett halvt hundrade år runtom i landet hedrats med de allra 
förnämaste adliga herrskapers bevågenhet, mer än någonsin väntat varit. 
Beskedligt lovade Hans att även taga dessa ting under övervägande. Då 
äntligen släppte predikanten honom, och Hans härde länge efter det han 
gått hans pustande och de tunga knakande stegen.

Så blev det åter tyst i skogen. Då var Hans ensam med sina tankar. Hans 
hjärta var som bly inom honom. Han tog upp en gren från marken och bröt 
den itu. Den var skör och murken. Allt ruttnade.
Den grenen skulle aldrig mera grönska, kolportören Josef månne säga 
vad han ville.

Hans hade ett mål denna dag. Han hade på morgonen tänkt på ett ödeshemman 
som låg djupt inne i skogen. En dag när han gått förbi där, hade han sett 
att dörren stod och slängde. Kanske hade någon luffare brutit sig in för 
att en natt få sova under tak. Hans hade tänkt säga till att dörren skulle 
lagas. Nu var han glad att han glömt av det. Han kände sympati med detta 
övergivna hus. Han skulle gå in i stugan och sätta sig på någon bänk, som 
kanske ännu stod kvar, och här i ödeshemmanet skulle döden komma till 
honom.

Han ökade takten. Han brydde sig inte längre om att dölja bössan. Han höll 
den i handen som en käck båld jägare. Nu skymtade stugan fram mellan 
granarna.

Ja, dörren stod öppen. Hans stannade utanför. Den låg så vackert, den 
övergivna stugan. En glänta var upphuggen i skogen, och man kunde se långt 
bort. Bergen blånade där borta. Dimmorna hade lyft. De vilade nedanför 
bergen i vita moln. Här hade bott människor en gång. Kanske barn hade 
sprungit här i gruset, och säkert hade det prunkat blommor i rabatten 
under fönstren. Över brunnen reste sig den höga svängeln som ett skelett, 
och en hink låg bredvid på sned, som om den blivit sparkad av en omild 
fot.

Hans steg in. Ja, här var kalt, med sönderrivna tapeter som hängde i flak 
så att murbruket stack fram, rinnande av väta. Där stod en väggfast 
bänk, och Hans sjönk ned på den. Han stödde hakan mot sin bössa och 
stirrade framför sig. Ett fönster var sönderslaget, och den råa höstluften 
fläktade in genom det. Hela byggnaden verkade överlämnad till 
förgängelsen, upplöst, murken som Hans själv. Han var lik den här stugan, 
tänkte han. Den passade honom. Och det var som om den hälsade honom i sin 
tur och bjöd honom välkommen. Han satt faktiskt där och tyckte att stugan 
var vänlig mot honom. Tingen omkring honom voro icke längre döda ting. En 
kullstjälpt bleckmugg i den öppna spiseln tittade på honom med ett blankt 
och stort öga. Hans tittade igen och nickade. Också geväret kändes varmt 
mot hans hand. En känslig vän, som det kostade på att säga farväl, men som 
med hänsyn till det absolut oundgängliga i avresan ville vara god och fin 
in i det sista och på tryggaste sätt hjälpa honom över landgången. Han 
fingrade på en knapp i sin rock. Den dinglade löst, och när den föll till 
golvet, lät det som om den skrattat uppsluppet och ropat: "Kom med, gamle 
gosse !" Här skulle han dö, bland döda saker som levde ett skenliv. Det 
var inte alls besynnerligt, tyckte han i sin trötta sinnesstämning. Men 
han skulle först vänta litet. Ja, han skulle vänta en stund och tänka 
efter.

För hans minne blommade flickan med penseögonen åter upp. Han hade velat 
äga henne. En sista gång hade han velat veta vad det var att älska. Men 
hon hade glidit undan. Allt hade glidit undan.
Inte heller för Betty kunde han känna detsamma som förr. Alla voro 
skuggor, därför att han kommit så nära de höstliga dödsskuggornas land.

Men plötsligt lyfte kan huvudet lyssnande. Han hörde steg. Lätta steg. 
Någon kom gående upp till stugan. Hans hukade sig ned vid fönstret. Han 
såg en spänstig ung kvinna komma uppför stigen. När hon kom närmare, kände 
han igen Dora. Hon hade en röd pälsbrämad jaquettekappa på sig och ett 
slags jockeymössa med utdraget brätte ned över ögonen, och hon gick i 
våldsamt högklackade och högskaftade promenadkängor av svartglänsande 
lack. Hon hade också ett paraply med förgyllt skaft, som gungade från 
hennes upplyfta hand.

Hur hade hon hittat hit? Nu stod hon utanför stugan. Hon log för sig själv 
och gnolade på en liten sång. Detta svaga gnolande kom också Hans att le. 
Här stod hon smidig och elegant mitt i vildmarken och sjöng med en liten 
öm och längtansfull röst: en ung kvinna ensam i skogen som inte tror att 
hon är sedd.

Hon gick fram till den undansparkade vattenhinken och tog på den. Hans 
tyckte att hon smekte den. Och hinken fick med ens ett annat utseende. Den 
gamla trähinken borde ha kunnat grönska, en sådan makt måste det vara i 
hennes hand.

Nu steg Dora utan vidare in i stugan. Hon blev häpen, då hon fick se Hans.

--Nej, är ni här? sade hon, och hennes röst, eljes så metallisk, var nu 
som beslöjad.
--Ja.

Hans hade åter satt sig på bänken, och nu reste han sig inte upp.

Hon visste inte, om hon skulle gå. Hans såg så besynnerlig ut, tyckte hon. 
Hon blev stående i dörren alltjämt svängande med sitt paraply.

--Vad skall ni med bössan? frågade hon slutligen.

--Å, ingenting. Jag tog den med mig.

--Har ni skjutit något?

Hon fortsatte att fråga med sin beslöjade röst.

--Ännu har jag inte skjutit något, sade Hans tvärt.

-Så voro de tysta. Hon insåg att här var någon hemlighet, och hon kunde 
inte fördraga ått andra än hon hade hemligheter, och sina egna brukade hon 
alltid snart förråda. Hon beredde sig att gå. Men då var Hans med ett par 
steg framme hos henne. Han tog henne lätt i armen, så att hon måste vända 
sig om och se på honom.

--Gå inte, bad han. Gå inte ifrån mig!

Hans ansikte var härjat, visset. Hon såg att det nu bara på ett par timmar 
krympt ihop. Det var en gammal trollmans ansikte, fyllt av en förtvivlad 
visdom. Hon lät sig föras till bänken. De sutto nu båda där på den hårda 
bänken, den härjade trollgubben Hans och den ljusa ljuva eleganta Dora.

--Nej, gå inte ifrån mig, viskade Hans. Jag har så kort stund på mig. 
Stanna här ett tag!

Dora visste att han var sjuk. Hon kände med

lidande med honom. Hon önskade nästan hon tagit på sig sin vallmoklänning 
för att glädja honom med den. Men hennes kappa var ju röd den också.

--Sitt nära mig, riktigt nära, sade Hans. Ni är så ung ännu. Ungdom 
doftar. Hela det övergivna rucklet här doftar av er ungdom. Bara ni steg 
över tröskeln, var det som om ni kommit med famnen full av blommor.

Dora rörde sig litet oroligt. Hon kunde inte svara på sådant. För Hans var 
det som om flickan med penseögonen äntligen kommit till honom.

Han hade ju bara ett par timmar kvar att leva. Livet beviljade honom en 
sista gunst, en gåva.

--Det här huset har tagit emot mig, det tar också emot er med glädje, 
mumlade han.

Och plötsligt steg han upp och sköt till dörren. Han flyttade också 
bössan, så att den låg framför dörren. Därefter tog han av sig sin rock 
och stoppade in den i det trasiga fönstret.

--Det blir varmare så, sade han med ett hastigt leende.

Dora stirrade på bössan. Hon tyckte hon blev instängd. Skulle hon skrika ? 
Han var bestämt inte riktigt klok. Nu kom han hän till henne igen.

Nej, Hans såg inte riktigt klok ut. När man är sa nära döden, är man 
kanske vansinnig. En fruktansvärd längtan att äntligen få smaka kärleken 
en sista gång hade stigit upp inom honom på nytt, då Dora trätt över 
tröskeln. Han var bortom ont och gott. Han glömde Betty. Åren plånades ut. 
Dimman framför hans ögon fick ett blodrött 
skimmer av hans uppblossande begär och av den unga kvinnans purpurröda 
kappa. Hela tiden mindes han även de där penseögonen. Bodbetjänten hade 
sett på honom med en blick av ringaktning. Det gick inte ur hans sinne.

Ungdom, ungdom, du gömmer stora skatter i ditt sköte ! Hans, den lille 
vissne trollgubben, skall trolla dig till sig. Han vill övergjutas av 
ungdomen. Kläda sig i dess hud! Bli fri från rynkor och gråa hår! Drunkna 
i blomning och bedövas av en ung kvinnokropps doft. Ingenting är värt 
något mer än ungdom och ungdomens famntag. Ungdomen har ingen bitter smak 
i munnen och vacklar inte, när den stiger över en tröskel. Den är idel 
löften.

Hans lutade sig trött mot Doras axel.

--Förlåt mig, sade han nästan ödmjukt. Låt mig bara sitta så här en stund. 
Jag är rädd för något. Kanske för bössan där vid dörren. Se, så den gapar 
med tomt öga. Men den har makt över liv och död. Den stänger dörren för 
oss nu. Vi kunna inte komma ut. Ingen av oss!

--Nej, nej, mumlade Dora.

Hon darrade nu litet och knäppte händerna i knäet. En ring på hennes 
finger, som hade en stor sten, blixtrade till.

Men Hans var inte nöjd med bara denna mjuka axel att vila mot. Hans tid 
var ju så kort.

--Öppna kappan, bad han.

I mekanisk lydnad knäppte Dora långsamt upp sin jaquette. Kanske 
tyckte hon synd om honom och var gripen av hans nöd. Kanske handlade hon 
också till en del i skräck. Möjligt är även att hon berördes på något 
skarpt och kryddat vis sinnligt av det övergivna husets egendomliga lukt 
och stämning av förfall och upplösning. Under kappan hade hon en gul 
klänning med silkesblommor på. Hans blev så häpen över att hon lydde honom 
att han länge endast såg på henne. Men Dora böjde ned huvudet och lekte 
med händerna i sitt knä. Nu började hon tänka. Var hon inte fortfarande 
under Guds straffdom? Hon hade velat befria sig från sitt barn, döda ett 
liv som just begynt. Skulle hon inte nu vara god mot en döende? Hon ville 
vara god. Sådan var hon.

Hans gick mot fönstret. Han såg ut. Där borta blånade bergen. Han kunde se 
dem från sitt fönster också på Ekered. Dessa blånande höjder, som alltid 
lockade . . . En fågel hoppade på marken och plockade något med näbben. 
Den vippade på sig och flög sin väg. Träden runtomkring voro tysta. Hans 
vände sig om. Där satt hon och lekte med sina små händer. Klänningen 
blommade. Hennes bröst höjde och sänkte sig. En smal fot av blänkande lack 
stack fram under den uppslitsade klänningen.

Så gick han långsamt över golvet. De murkna bräderna knarrade under hans 
steg. Han föll på knä och slog armarna om henne. Han begrov sitt ansikte 
vid hennes bröst och grät. Det var en gammal man, som grät. Tårarna svedo 
i hans torra ögon. Silket smekte hans kind.
Så steg han upp. Han satte sig vid hennes sida och lade henne ned på 
bänken. Då log hon darrande. Han blev vild av det där leendet. Det var som 
tårar på hans grav. Han var redan död, och någon stod där och log, ömt 
kanske, men också medlidsamt över mullen. Ungdom ! Du vet inte bättre än 
att le. Han skakade henne mellan skälvande armar. Han tryckte sig intill 
henne. Hans skälvande mun kysste hennes utan uppehåll. Det var också 
flickan med penseögonen han kysste. Hans ögon började glänsa.

Nu knäppte han upp hennes klänning. Hon lät. det ske.

--Jag vill kyssa din unga barm, viskade han flämtande.

Då log hon igen.

--Om en stund är jag död, sade han kärvt.

Då log hon också åt det. Med händerna höll hon honom litet ifrån sig, men 
bara svagt motstånd gjorde hon. Redan kände Hans brösten och deras mjuka 
svala skinn under sina läppar. Då glömde han allting. På dessa förbjudna 
vägar hade han inte varit sedan tjuguåren. Nu förirrade han sig vidare. 
Yrseln steg honom åt huvudet, så att han icke hittade i hennes kläder. 
Också inunder var hon helt klädd i silke. Hans fingrar foro smekande över 
tyget. Hon tryckte samman benen, som ville hon icke släppa fram hans hand 
längre. Nu låg den där fången mellan det åtstramade silket, men han förde 
den ändå varsamt längre upp, till dess han kom till ett annat siden, som 
var lenare än stoffet, hudens underbara glatta marmor. Med ens kunde 
han känna hennes sköte bulta. Det bultade som i en liten smedja där uppe. 
Det var kärlekens och vällustens ugn som bara vilt brinna och smida.

--Gör inte så, sade hon endast. Så får ni inte göra.

Det lät så bedjande och barnsligt. Det lät som om hon menade allvar. Men 
mot hans hand bultade det ju så ivrigt i den lilla smedjan där uppe. Då 
måste han ju tyda det så att hennes kropps redan upphettade ugn ville taga 
emot också hans snart slocknad  eld. Nu låg Dora där nästan naken. Då 
böjde Hans sig över henne och slöt detta vita och skimrande i sina armar. 
Doften från hennes lemmar betog honom närapå andan. Och alltjämt stridande 
med dessa kläder av silke, som tycktes ha liv och slingrade och vredo sig 
omkring henne, sjönk han in mot henne och in i henne. Hon högg 
lackkängornas klackar i hans vador, men hon spjärnade inte emot längre. 
Det var som sporrar, som hon satte i.

Han blev så matt efteråt att han inte vågade stiga upp. Han lutade sig 
tillbaka mot bänken, medan hon ordnade sina kläder. Var hon ond? Hennes 
hatt hade fallit på golvet. Kappan låg kastad i ett hörn på bänken. Hans 
kände först nu att det var kallt. Hon skakade också som av kyla. När hon 
böjde sig ned för att fästa ett strumpeband, föll det blonda haret i en 
rikedom av ljusa vågor ned över hennes ansikte. Nu var hon färdig och stod 
och pudrade sig. Hon glömde inte heller paraplyn med det gyllene skaftet.
Hon såg inte ens på honom. Hon gick bara mot dörren. Hon lyfte 
bössan för att lägga den åt sidan. Men så var det som om hon funderat på 
något. Han såg henne le ett litet underligt leende. Så tog hon upp bössan. 
Hon lutade kinden mot den, och innan Hans hann se vad hon hade för sig, 
tryckte hon av. Skottet gick rätt in i väggen vid spiseln. En gång till. 
En gång till ! Var hon galen? Stugan fylldes av rök. Det luktade krut nu i 
stället för blommor. Så ställde hon ifrån sig geväret och log igen 
underfundigt.

--Er bössa är allt tom nu, sade hon liksom triumferande.

Hon öppnade dörren. Han såg henne gå nedåt stigen, rank och fin på sina 
höga klackar och i sin pälsbrämade röda jaquette. Hon svängde åter 
paraplyet med det gyllene skaftet. Så försvann hon.

Hans satt kvar. Det blåste en kall vind från den öppnade dörren. Han rev 
åt sig sin rock och svepte in sig i den. Hon hade förtagit honom lusten 
att dö. Det fanns heller inte ett enda skott kvar. Han hade åter njutit 
livets och ungdomens lycka och tagit emot den som det sista målet, som 
beviljades den dödsdömde. Men nu ville han fortsätta att äta livets goda 
mat. Utan betänkande lurade han själva döden.

När Hans kom hem till Betty efter sin långa promenad, hade han beslutat 
sig för att omedelbart anträda Stockholmsresan. Han reste redan samma 
kväll.

XXIII.

Josef Wahlbom hade åter ett bönemöte hos Adele. Den tid han varit borta 
från Eka hade han allt mer och mer kommit till besinning. Han ångrade 
djupt detta, vartill han låtit sig förledas med Adele Holmström, och 
väntade dagligen att Gud skulle straffa honom. Hela salen var full av 
folk. Aven Dora Macson fanns där. Hon hade samma afton varit på besök hos 
Petra von Pahlen och då också med de andra blivit inbjuden av Adele. Nu 
satt hon där på en stol i en smakfull svart sidenklänning och bredvid 
henne Gotthard. Varje gång hon rörde på sig, såg han på henne. Han brydde 
sig inte om hela församlingen. För honom finge de gärna vara tusen. Bland 
dem alla skulle han ändå upptäcka Dora.

Angela satt i närheten av henne. Men Petra hade inte kommit längre än till 
dörren. Där hade hon och arrendatorn slagit sig ned på ett par stolar. 
Adele intog som vanligt den främsta platsen närmast predikanten. Men 
hennes ögon sågo oupphörligt bort mot dörren. Hade hon börjat misstänka 
Petra och Tord på allvar? Vem vet vad som doldes i hennes oroliga bröst?

En kväll hade hon sett dem stå och prata med var 
andra i mörkret på gården. Då hade hon stängt 
sin dörr med en hård smäll. Hon var själv brottslig. Nu började hon spåra 
upp andras vägar. Ingenting var otroligt längre. Petra och Tord. Varför 
icke? Hade hon icke fyllt fönstret med krukväxter som blommade ? Och Tord 
såg inte åt dem. Han gick omkring som en sovande i sitt hus. Hon var 
nästan förargad på honom för att han inte upptäckt hennes förbindelse med 
Josef. En man skall väl hålla ögonen på sin hustru och inte heller stoppa 
till sina öron. Det hade varit många slitningar på sista tiden mellan 
henne och Josef. Hon hade inte alltid brytt sig om att sänka rösten. Men 
Tord tycktes varken se eller höra. Då måste ju hans tankar vara uppfyllda 
av något annat, menade hon.

Petra! Pu! Hon såg väl ändå ingenting ut. Det var väl hennes fina skinn 
han ville åt. Men var icke Adele själv född Silfverstjerna? Silfverstjerna 
och von Pahlen, kunde icke det smälla lika högt? En gång hade hon också 
varit en adelsfröken, som bjöds på bal till och med hos borgmästaren i 
staden därhemma. Hade Tord glömt det ? Han skulle skämmas !

Hon hade sänkt sig ned, gift sig med en simpel arrendator. Så hade hon 
också fått ett liv därefter. Hennes händer voro nu grova och slitna av 
disk och allt vad hon fått taga i dessa år. Om Petra stulit hennes man, då 
skulle Adele veta att hämnas. Och Adele tänkte där hon satt:

Akta dig, Petra!

Men den tysta, hätska varningen nådde inte ända fram till Petras 
plats vid dörren i afton. Hon satt bara där nere och gladde sig åt att hon 
åter hade Tord bredvid sig. De kunde inte röra vid varandra. Men den ena 
viskade då och då några ord till den andra. Då måste de ju böja sig fram 
och se på varandra. Tord hade kommit in i salen i kväll bara för detta: 
att få sitta så här bredvid Petra.

Nu togs en gammal pietistisk psalm upp:

Hos kristna städs glänser det invärtes livet, fast solen dem utvärtes 
svärtat och bränt. Vad skatter dem himmelens konung har givet, det har 
ingen otrogen rönt eller känt. Vad världen ej fattar, ej söker och 
skattar, det pryder så skönt deras ödmjuka sinne, det andliga livet, som 
glöder där inne.

Guds folk går med öknamn försmädat på jorden. Dess härlighet döljs under 
stofthyddans larv. Men hög ar dess adel, ovansklig dess orden och 
himmelskt dess burskap och evigt dess arv. Vill världen dem gäcka, de äro 
dock täcka. Vill världen dem tränga och jaga dem fjärran, de ha dock ett 
hem och en boning hos Herran.

Men predikanten måtte inte varit vid röst i kväll. Han brukade ju annars 
höras så munter och trosfrisk över hela församlingen. Nu såg hans ansikte 
helt blekt ut i lampskenet, inte alls hälsosamt rött! "svärtat" och 
brunbränt av solen. Åter spelade han på orgeln. Men hans feta händer 
fumlade med tangenterna. Där kom en falsk ton, några ackord. ännu en 
falsk ton. Han bet samman tänderna och spelade tappert vidare:

De gå på vår jord, men med himmelslca själar, de äro väl svaga, men skydda 
vår värld. De synas här arma och aktas för trälar, dock är dem all frihet 
och lycka beskärd. Gud fyller i smärtan med fröjd deras hjärtan. De äro 
väl döda för världenes fröjder, men leva i anden på himmelska höjder.

Ack, vissten I, mänskor, vad heder er händer, ack, vore av er den 
välsignelse spord, som Gud genom dessa utvalda er sänder, som pryda och 
rädda er brottsliga jord, I skullen dem ära, på händren dem bära med 
jublande glädje, men sörja och klaga, när Gud dessa heliga från er vill 
taga.

Han tänkte. Den falska tonen. Var kom den ifrån? Det är min egen 
brottslighet. Här sitter jag och spelar falskt i Guds folks heligas egna 
hymner. Det är emedan jag varit falsk mot Gud och vanvårdat hans skatter 
för att i stället tvärtemot vad jag sjunger söka sinnenas-bedrägliga 
fröjder. Nu vill han förlama mina händer. Se, de krumma sig, krypa som 
skadade djur över tangenterna. Jag har använt dem till liderliga och 
boleriska smekningar. Nu straffas de.

Och en fruktansvärd rädsla grep honom, så att han knappast förmådde 
trampa pedalen. Det var som att trampa i tjära. Han tyckte att hans kropp, 
som varit i tjänst hos otukten och kättjan, svällde och blev oformligt 
stor. Hans lemmar, en bolares okyska lemmar, växte på stolen. Han var som 
en deg som jäste över alla kanter i tråget, vilkets gränser Gud själv 
bestämt. Hans kropp hade blivit honom övermäktig, stinn av sinnlighet och 
brunst. Själen ville fly ut ur den. Den hade blivit till en smal själ, en 
fattig och tiggaraktig själ, som ej hade fått någon näring. Och det var 
som om denna hans själ hade krupit upp i halsen på honom och fordrade att 
han nu skulle spotta ut den.

Men Josef svalde och svalde för att få ha kvar sin själ. Hur smal den var, 
var den ju ändå hans. Och så började han tala, och han talade om 
återsjunkandet i synden och om hur den rättfärdige och vredgade Guden 
tuktar de en gång väckta, vilka låta världens och köttets frestelser locka 
sig tillbaka och vilka icke ha vare sig kraft att stå emot eller ödmjukhet 
att flykta till den stilla ensamhetens nödtvungna försakelser. Till 
ingångsspråk tog han åter några strofer ur denna skatt av andliga sånger, 
som han lärt sig att älska så under missionsskolans ljuvliga avskildhet på 
Johannelund:

Allmänt förfall i vår kristenhet syns, tro och trons frukter man saknar. 
Ja, på Guds hus domen redan begynns, snart alla sova--vem vaknar?
Själva den boken, vars upphov är Gud, mänskor förakta och vrida. 
Fräckheten leker med bibelens bud. Upp, Herre, kan du det lida? Bibelns 
läsande--o ömkliga rön!-- rentav försummas eller sker utan bön. Guds ords 
högaktare, sörjen! Men, I föraktare, vaknen i tid! Snart med omvändelse 
börjen!

Forna respekten för Herrans Guds namn. bland protestanter försvunnit. Mitt 
i vår kristenhets sköte och famn svalnar det nit, som förr brunnit, nitet 
för Guds höga namn och hans dag. Jämra dig, Sion, denna känsla är svag, 
söndag har syndedag blivit. Mängden har satt sig högt över Guds bud, över 
vad Herren Gud skrivit.

Nattvardens helga, högvärdiga bord (det är förskräckligt att nämna) är 
till en tillflykt för säkerhet gjord, härvid må jorden ju rämna. Bikten 
sker av mängden utan bot. Kristi kropp och blod i otro tags mot. Orenom 
helgedom räckes. Syndens förlåtelse tror man sig få, men vem för synden 
förskräckes ?

Alltid hade Josef Wahlbom gått till den gamle bohuslänske botpredikanten 
Lars Linderots innerliga förkunnelse och gisslande strafftal, när han för 
sig själv eller andra erfarit behov av kraft och lyft ning, och han 
brukade alltid i fickan ha med sig hans must- och kärnfulla sångbok, där 
en helig harm på var sida slungade fram glödande varningar mot varje art 
av synd och svaghet. Ju längre han nu kom i den välbekanta tuktodikten, 
desto starkare kände han sig.

I ljungande vrede och djupt allvar skallade hans stämma:

Tygellöst rasa nu lasterna f ram, fräckt alla synder förövas, världen har 
undertryckt blygsel och skam, Gud förolämpas, bedrövas. Kristnas vandel så 
anstötlig är att själva världen klaga plär över de onda exempel. Gud, 
vilka klagomål måste ej då höras ifrån dina tempel.

Vinbären mogna, till reds är Guds press, hösten står redan för dörren. 
Nådenes röster, som ropa till dess, sovande syndare, hören! Men, I vakne, 
stån med flit på er vakt ! Haven de brinnande lampor i akt, att ej 
vinnläggandet slocknar. Över den själ, som beler detta råd, dödsmörkret 
samlas och tjocknar.

Sedan läste han fyra versrader ur ett litet Väktarskri mot lärostriderna, 
vilket särskilt vände sig till Guds ords egna förkunnare och som hade 
författats av en något nyare och blidare kvinnlig evangelist av 
adlig härkomst och maka till en friherrlig 
ämbetsman. Men därefter återvände han till gamle Linderot för att ånyo 
låta sig eggas av den för ett århundrade sedan avlidne västkustprästens 
besvärjande maningsord och oväderspiskade, salta näpst av liderlighetens 
last. Han läste, och så småningom ropade och skrek han fram:

Den blott förvirras om Guds sanning god, som slits därom med hetsigt 
övermod. Till stillhet ha de helga män flytt hän och sökt ett himmelskt 
ljus på sina knän.

Kysk den horaktige skall bli, och ren den oren varit. Avstå från last, 
ligg ej däri. Den aldrig slikt erfarit har också aldrig Jesum sett. Nej, 
syndigt måste bli dig lett ! Då tror du först på Kristum.

Och en ryslig storm vräkte nu störtskurar över de stackare, som voro 
församlade i salen för att få höra om Löftets land, om den Barmhärtiges 
vitskimrande, i evig sabbat vilande Sions berg och om den milde himmelske 
Brudgummen.

Gud härjade i sin lustgård, sade Josef. Hans lynne var sådant att han 
skapade skönhet och rikedomar, när han behagade, men syndade människan, då 
var han också mäktig att taga tillbaka allt det han nyss skänkt. En Gud 
som ger och tar tillbaka. Ja, sådan var han, och måste vara. Vi sitta inte 
trygga i våra hus, inte ens i dem, som vi själva helgat Herranom, ty 
Guds hand kan rycka upp dem. Han virvlar runt med oss, till dess vi inte 
veta vad som är huvuded och vad fötterna. Och svårast av allt är 
okyskhetens synd. "Om en lem är dig till förförelse, hugg den av och kasta 
den i elden." Ja, hugg den av! Gud har själv påbjudit det.

Josef vrålade:

--Hugg av den! Hugg av lemmen!

Men människorna i salen betraktade med darrande läppar sina händer och 
fötter. Också Dora bredde ut sina händer och lekte med dem i sitt knä. När 
Josef såg dessa smala, vita händer, lekande i den eleganta unga damens 
runda åtstramade sidenknä, gjorde de honom rasande. Adele hade snärjt 
honom med sina så mycket grövre händer och kläder, så att Herren nu ville 
fördärva honom, Josef, vars lekamen han byggt sig till ett tempel. Det var 
sin egen synd han stormade mot, då han ropade:

--Ingen går fri. Icke jag! Icke du! Om Gud skulle uppfylla allan 
rättfärdighet, sutte vi här på stunden lemlästade allesammans.

Plötsligt blev han rädd för sina egna ord, så att han frös i den varma 
salen. Han var övertygad om att Gud skulle straffa honom. Det fanns ingen 
möjlighet att köpa sig fri. Hans synd var för stor. Alla dessa ögon, som 
betraktade honom, smälte för hans förvirrade syn samman till ett öga, ett 
stort Gudsöga, sådant som brukade stråla ut från taket över altaret inne i 
de världsliga prästernas kyrkor. Detta enda öga såg nu på honom och ville 
få honom att sjunka genom marken. Det brände honom. Det gjorde hans 
stora kropp genomskinlig och forskade i dess lönnligaste vrår. "Gud ser 
dig, Josef Wahlbom", sade det inom honom. Ja, ingen sänghimmel med luftiga 
vita gardiner kunde täcka honom för Guds öga, ingen dunkel vrå gömma 
honom. Var det för att han nu åter stod med Guds



ord på sina läppar och predikade för människorna som han kände sin skuld 
så starkt? Visserligen var det därför ! En ren människa talar om Gud, icke 
en, vilkens händer äro sudlade av orena och förbjudna famntags träck.

Där satt den svartklädda gumman Teresa med sin tandlösa mumsande och 
dreglande mun, hon som kommit ensam till Josefs första tillämnade, men 
inställda andaktsstund i Adeles sal. Hur listig och ondskefull såg hon 
inte ut ! Visste hon om hans och Adeles hemlighet ? Satte hon inte näsan i 
vädret och snusade och luktade sig till den för att sedan kräkas ut den på 
landsvägen för allt folket? Och arrendatorn där borta vid dörren! Hade han 
icke om nätterna hört trappan knarra under Adeles steg, då hon smög sig 
tillbaka till sitt rum med hängande hårtestar och oordnade kläder? 
Överallt hade han vittnen. Varför stego de inte fram och stenade honom ?

Josef var så rädd att hans knäskålar darrade snot varandra.

Men han talade! Han tyckte att hans röst kom långt bortifrån. Guds 
straffdomar! Han fick också de andra att blekna och rodna. Vem hade 
inte en synd att dölja? Aven den eleganta Dora slutade att leka med sina 
vackra händer och böjde huvudet djupt.

Icke en enda gång vände sig Josef mot Adele. Hon var en orm, som slingrade 
sig omkring honom. En orm med väsande, giftig tunga och smala trolska 
ögonspringor. Han hade inte kunnat stå emot henne. Nu i kväll kände han 
sig själv förgiftad. Det var för sent nu. För sent!

Och plötsligt höll han upp att tala. Det var som om hans egna ord ville 
kväva honom. Där ovanför hans huvud låg hans rum med himmelssängen. Han 
tyckte han hörde möblerna knaka där uppe, själva sängen vred sig 
spasmodiskt och suckade. Han stirrade förfärad framför sig. Skulle de 
andra höra det ? Denna övermäktiga känsla av skuld hade molat som tandvärk 
inom honom i flera dagar. Ännu när han i kväll stått i trappan för att gå 
in i salen, hade han känt ett visst hopp. Kanske var det hans egen 
förkunnelse om Guds straffande hand, som knäckte honom. Han hade icke alls 
tänkt tala om detta, men Herren själv hade väl lagt orden i hans mun. Nu 
kommo de tillbaka till honom, hamrade mot hans bröst, slunko in i hans mun 
och ville kväva honom.

Det var gamla Teresa med den tuggande dregliga munnen som rågade måttet. 
När det blev tyst, trodde hon att mötet var slut. Hon reste sig, såg mot 
dörren, mumlade och mumsade och vände sig för att gå. Josefs blickar 
fastnade på henne. Gingo de nu? Hade de avslöjat honom? Skulle de 
försvinna, därför att han var så vidrig?

Han sjönk ned vid orgeln och brast i gråt. Var det sådana tårar, som 
änglarna samla upp i sina vita kjortelfållar? Vem vet. Det var ångerns 
tårar och grämelsens.

--Jag fattig syndig människa! började Josef bedja, och hans bröst arbetade 
som i kramp.

Så skakade han igen av gråten. Nu blev det oro i salen. Alla gummorna 
började så smått också de att snyfta i näsdukarna, som med ens kommo fram 
över biblar och sångböcker. Deras huvuden vaggade. Från varje stolrad steg 
det ett växande kvalfullt:

--Jag fattig syndig människa!

Väckelsen var nära. Redan svepte dess vind genom salen, uppblåst av den 
storm av bannande och bevekande ord och slutligen konvulsivisk gråt och 
suckan, som kommit från predikanten.

Men nu reste sig Adele. Hon hade blivit blekare än någonsin.

--Ut med er ! skrek hon upprörd. Se ni inte att han är sjuk? Han är bara 
sjuk! Han måste komma i säng. Gå ! Gå !

Hon gjorde en rörelse som för att driva ut dem. Då skyndade de alla mot 
dörren. Gotthard tog beskyddande Dora under armen och följde de andra.

Adele fäktade med armarna och gick bakom. Hon sköt på de viskande gummorna 
och gav den tandlösa Teresa en knuff. Men se, då fick hon en vass armbåge 
till svar.
Adele hann ända fram till dörren. Nu stod hon framför Tord.

--Skall du köra ut mig också? sade han och försökte le.

Adele hejdade sig verkligen här. Petra hade försvunnit. Men Angela, som 
kommit fram till dörren, stod där vit och med tårar i ögonen.

Adele böjde sig fram mot henne. Hon ville giva luft åt något riktigt 
sataniskt. Hennes ögon voro blanka. Men innan hon hunnit säga något, hade 
arrendatorn tagit Angela i handen och gått ut med henne.

Nu voro de ensamma i salen, Adele och predikanten. Havet av stolar bredde 
sig emellan dem. Adele hörde alltjämt bara dessa Josefs hisnande 
snyftningar. En man som grät ! Hon banade sig väg mellan stolarna, slog 
ikull ett par och nådde fram till honom.

--Du har m1st förståndet, sade hon galen av förbittring och slog honom två 
gånger i ansiktet.

Ja, kanske skulle han nu verkligen mista sitt förstånd. Guds hand är icke 
smekande, när den sänkes, och icke en kvinnas heller.

Han lyfte upp sitt ansikte. Kinderna voro svullna, våta av tårar, de runda 
ögonen blinkade, också de fyllda av vatten som små dammar. Hon tyckte bara 
han såg komisk ut.

--Gå upp och lägg dig, ditt kräk, mumlade hon.

--I himmelssängen? viskade han hjälplöst.

Då skrattade hon elakt.
--Är den inte god nog kanske? skrek hon till. Du 
har trivts där hitintills.

--Ja, ja.

Han förmådde ingenting säga.

Efter en stund viskade han:

--Tror du då inte på Gud?

Ännu i det sista ville han bedraga sig själv med att han ändå sökt omvända 
denna kvinna.

--Gud! sade hon. Ser Gud ut som du, din lurifax? Du borde se dig i 
spegeln!

Hon menade det. För henne hade han varit Gud. Han hade skänkt henne 
kroppens vällust och för en tid stillat hennes begär. Det var allt vad hon 
strävat efter.

Då reste sig Josef. Han gick mot dörren, och medan han gick, drog han upp 
en stor vit näsduk och torkade sig i ansiktet med den. Näsduken var så 
stor, en oskyldighetens vita symbol, som han ville två sig ren med.

På landsvägen rullade den svartklädda tandlösa gamla Teresa fram på 
skraltiga ben, muttrande och mumlande. Hon steg in i stugorna, viskade och 
flinade.

--Josef, kolportören, grät. Såg ni, så hon dängde till honom? Jojo, 
minsann! Guds heliga män måste umgälla ibland. Och Adele körde ut oss 
allesammans. Två turturduvor voro de, som blivit osams. Jojo !

Och hon blinkade med elaka ögon och neg och tackade för det goda kaffet. 
Så uppslukade mörkret henne igen.

XXIV.

Josef Wahlbom, kolportören, hade rest. Han färdades till andra trakter för 
att predika. Han var ju en vandrare och fick icke stanna alltför länge på 
en plats. Han hade lidit ett svårt nederlag, men Gud skulle upprätta 
honom. Så var hans vissa hopp. Jorden är fylld av sådana Guds 
vandringsmän, som falla omkull och resa sig igen för att sedan vittna 
inför människorna om Herrens obeskrivliga godhet och nåd. Tack vare dem 
har Gud full sysselsättning med att förlåta och torka händer som sudlats. 
De lita så fast på Honom. Han kommer dem väl icke heller på skam.

Nu hade Adele tid att se sig omkring. Var det bara otur och en fumlig hand 
att hon en gång när Petra stod under hennes fönster, råkade svepa alla 
blomkrukorna i marken? Det var otur. De föllo med ett väldigt krasande, 
stjälkar och blommor brötos av. Men Petra fick dem dock inte över sig. Hon 
hann stiga åt sidan. Eljes hade det gått henne illa.

Ja, Adele hade tid att se sig omkring. Åter var hon den snokande och 
vädrande råttan som dök upp överallt. Petra fick ingen ro för henne. Det 
var henne hon var i hälarna på. En gång hade Adele på skämt 
framkastat att Tord skulle vara forälskad i Petra. Nu misstänkte hon det 
på allvar. Vad brydde hon sig om Tord nu? Hon älskade honom ju inte. Men 
om rätt skulle vara rätt, var han ju dock hennes egendom. Ingen fick ta 
ifrån henne vad som var hennes. Försökte någon, skulle hon inte släppa 
taget.

Nu hade Adele gjort rent i kolportörens rum. Det såg så tomt ut, när inte 
hans sångböcker och traktater mera lågo framme. Hon tog tillbaka sin 
kudde och lade den i sin egen säng. Hon hoppades väl ändå att han skulle 
komma igen. När hon gick ifrån rummet, låste hon det. Ingen annan skulle 
få se in i helgedomen. Orgeln i salen lät hon också flytta tillbaka till 
Petras vind. Den hade tjänat ut. Så skulle nu allt vara som förut, innan 
Josef kom.

Samma afton Adele låst om Josefs rum, råkade hon och Tord i ett häftigt 
gräl. De sutto i salen efter kvällsvarden. Tord plockade med något. Han 
var ivrigt sysselsatt. Adele kastade då och då en forskande blick på honom 
över bordet.

--Vad är det du håller på med? frågade hon.

Han såg inte upp. Slutligen sade han:

--Ser du det inte?

Jo, Adele såg nog att det var en sax. En sådan där liten gyllene sax, 
utsirad och smäcker, som damer bruka ha till sitt handarbete. Den hade 
gått sönder. Och nu försökte Tord sätta ihop den igen. Han borrade med en 
mejsel för att få fast en skruv som fallit ur.
Adele sade:

--Det är väl Petras sax.

--Ja, svarade Tord morskt. Jag lovade hjälpa henne med den.

--Du har lovat att hjälpa mig med tusen saker, utbrast Adele. Men till mig 
håller du inga löften.

Och så började hon räkna upp. Det var kaffepannan, som grepen gått av på. 
Det var en stålvisp, som lossnat i fogarna. En hammare behövde ett skaft. 
En handdukshängare hade mistat sina krokar. Det var ingen måtta på allt, 
som var trasigt.

Och så med ens fann Adele på något. Hon gick ut i köket och kom tillbaka 
med famnen fylld av alla dessa saker. Det skramlade, när hon vräkte ut dem 
på bordet.

--Håller du ändå smedja här för Petras skull, sade hon ilsket, så kan du 
ta de här också.

Tord hörde nog hur de rullade över bordet. Men han brydde sig inte ens onm 
att se upp.

Adele slog sig åter ned. Hon stirrade på Tord.

--Vad gjorde du och Petra ensamma i staden den där gången? sade hon 
plötsligt.

Tord blev röd i ansiktet och böjde sig ner över den lilla saxen.

--Fick du inte krukväxterna jag lovade att skaffa dig från shden då? sade 
han stillsamt.

--Jo, men du brukar köpa karameller åt mig. Den där gången glömde du det.

Ja, det hade han glömt. Och inte förrän nu hade hon yttrat ett knyst om 
det.
--Man kan inte komma ihåg allt, mumlade Tord. --Nej, man glömmer väl 
mycket, när man har kärestan med sig.

Då slog Tord handen i bordet.

--Vad säger du, människa? utbrast han. Du får inte tala så om fröken 
Petra.

Adele skrattade till.

--Jo, det är en fin fröken, ropade hon nu och nästan kvävdes av skrattet. 
Petra är som alla andra flickor på överblivna kartan, skall jag säga dig. 
Det brinner värst i torrt fnöske och gamla kåkar.

--Petra är inte gammal, sade Tord, men det var det dummaste han kunnat 
hitta på att säga.

--Nej, men jag är förstås gammal, högg Adele i hest. En käring som du inte 
ens tittar åt ! Erkänn att du är kär i Petra, din harkrank och skrymtare !

--Vad skall nu detta tjäna till?

Tord såg sorgset på Adele:

--Måste vi nödvändigt ha en orgel och en predikant här i salen, för att du 
skall vara snäll?

--Ja visst. Tusen predikanter!

Tord var nu färdig med saxen. Han stoppade den i fickan. Adele uppfattade 
det snabbt.

--Ge mig den, sade hon. Det där är bara för att du skall ha ett nytt 
tillfälle att träffa Petra. Jag skall själv lämna fram den.

Men Tord gav henne inte saxen. Han höll handen för säkerhets skull i 
fickan.

--Ge mig den, tiggde Adele.

--Nej, bråka inte. Du skulle bara förstöra den.
Adele skakade tillgjort på huvudet.

--Förstöra Petras sax! Ånej, det fattades bara. Då skulle hon komma 
springande på nytt och vilja ha den lagad. Jag skall nog akta mig.

Tord såg på förödelsen på bordet.

--Ta ut alla de här sakerna, sade han. Jag har inte tid med dem i kväll.

--Men med Petras saker har du tid.

--Så där kan du hålla på hela natten, utbrast Tord förtvivlad.

--Du är kär i Petra, tog Adele i igen.

Tord lutade sig över bordet. Hans ögon voro mörka av vrede.

--Ja, sade han för att få ett slut på det. Jag är kär i Petra.

Han trodde inte att hon brydde sig om det. Hon grälade väl bara av 
sysslolöshet.

Men Adele rusade upp.

--Du! skrek hon. Nu sade du det! Vad vet jag hur långt detta gått! Jag 
skall tala om det för Angela. Och det skall ut i hela socknen ! I varenda 
gård och stuga !

Tord hade också rest sig. Han gick runt bordet och tog Adele om axlarna.

--Du säger ingenting, sade han mörkt. Det roar dig att ställa till trassel 
överallt, det förstår jag. Sådan är du. Jag menade ingenting med vad jag 
sade nyss. Jag kunde lika väl sagt motsatsen. Petra är oskyldig.

Adele gav honom en lurande blick.
--Så, viskade hon. Petra oskyldig! Det är då 
inte hennes förtjänst. Hennes släkting, den där Tage Ehrencreutz då, som 
var här för fyra år sedan och bodde hos sin morbror, den tokiga gamla 
stollen Johan von Pahlen? Den trodde Petra skulle hålla till godo med 
henne. Men han hade låtit bli att tala om att han var förlovad förut med 
en rik flicka som hette Hertha Adlerbring, hon som han sedan gifte sig 
med. Den riktiga fästmön hade skinn på näsan och var inte dum. När det 
blev för hett de såta vännerna emellan, hittade hon på av bara rackartyg 
att skicka honom en stor pappask med blommor. Det vet jag, för jag hörde 
det genast på stationen. Petra fick oberäknat syn på dem, för Johan hade 
inte kunnat bärga sig från att öppna asken, och Petra kom just då dragande 
med Tage. Det var ändå röda nejlikor. Då tog Petra itu med Tage, så han 
inte stod ut längre, utan for ifrån henne, den oskyldiga! Och hur hängde 
det egentligen ihop med Petra och Johan själv? Det var allt misstänkt, vad 
det skulle pjoskas med den tosingen och vakas över honom, så att han inte 
fick dricka en droppe vin en gång. Jo, det var snyggt, det dygdemönstret 
gjorde nog allt vad hon kunde för att komma åt både systerson och morbror.

Adele hade talat i en ström. Till slut, när hon var nära att mista andan, 
lyckades Tord stanna hennes hysteriska ordflöde med ett:

--Tyst.

Men Tord hade fått ett stick i bröstet. Han hade

glömt den där Tage Ehrencreutz. Petra hade ju själv sagt att det 
funnits andra. Han mindes honom nu. En ung man som bott hos gamle Johan 
von Pahlen. Jaså, det var han!

Adele lurade på honom.

--Jag skall hämnas, sade hon plötsligt.

--Hur?

Tord betraktade henne med fasa.

--Du har ingenting att hämnas, sade han.

Adele började syssla med bråtet på bordet. Hon ville att Tord nu skulle 
gå. Och han gick. Hon hörde honom gå över gården in till Petra. Då smög 
hon sig fram till skåpet och hämtade fram konjak åt sig. Under Josefs tid 
hade hon slutat att dricka. Hon hade haft andra upplivande medel. Men nu 
brann hennes strupe av törst.

Hon tömde ett glas och slog i på nytt åt sig. Hennes fingrar började 
nervöst irra bland de trasiga föremålen på bordet. När hon druckit det 
andra glaset, steg spriten henne snabbt åt huvudet. Hon var icke van 
längre. Hennes läppar öppnade och slöto sig. Hon kramade om stålvispen.

--Stackars ni, sade hon med grumlig röst. En sådan husbonde ni ha, han 
lagar er inte, när ni gått sönder! Trasiga och eländiga se ni ut. Ja. Ja. 
Jag också. Något har stannat i mig. Det är därför att ingen drar upp mig.

Så skrek hon till högt. Hon hade stuckit sig på en tagg på stålvispen. Det 
svarta odjuret var där igen! Hon var åter förföljd av det. Kärlekens lust 
hade hon äntligen lärt känna, och den hade för en tid haft makt att 
jaga undan hennes spöken. Nu voro de åter där. Det lurviga odjuret med den 
röda tungan hängande ur det glupande gapet, karlen som grinade under 
sängen. Vart hon såg: förvridna ansikten, djurbilder, en yvig svans som 
svepte över golvet.

Det blödde litet ur fingret. Då trodde hon att hon själv skulle gå sönder, 
en docka som spruckit och som sågspånen rann ur. Hon var en olycklig 
människa. Konjak brukade göra henne glad. Inte i kväll ! Hon hade en 
bitter smak i munnen. Hon såg också Petra framför sig bara hon slöt 
ögonen. Men Petra var blodig i pannan och matt i ögonen. En trasig sax 
hade slitit upp henne. Hennes egen trasiga sax. Det skrattade Adele åt. 
Petra hade tagit Tord.

--Stackare, lallade Adele. Vad mycket olycka en liten gyllene sax kan 
ställa till !

Hon vacklade upp, tömde ett par glas till och raglade in i sitt rum. 
Framför spegeln talade hon till sig själv, fastän hennes ansikte i glaset 
tycktes upplösas i suddiga dimmor.

--God natt min ängel, jollrade hon fånigt. En Herrens tjänare åt av ditt 
kött och drack av ditt blod. Så for han full som en kaja av ditt eldiga 
vin. Ja, han blev rusig av ditt brännvin. Han låg i himmelssängen och 
älskade dig, min ängel, och söp dig till. Skål och god natt!

Hon knäppte av sig sina kläder. De fladdrade som vingar omkring 
henne. Bland dimmorna såg hon sin nakna kropp skymta. Och omfamnande sig 
själv föll hon i sängen. Hon vaknade upp ibland ur sömnen och skrek till 
av skrämsel över Petras blodiga panna. Men så sjönk hon åter in i tung 
dvala.

XXV.

Efter den där natten på hotellet hade Petra sökt undvika att hon och Tord 
skulle träffas ensamma.

Hon fruktade trots allt att komma in i något förhållande. Hon kunde och 
ville det icke ! Hon var också rädd för att Angela skulle ana något. Hon 
trodde att Adele hade börjat misstänka dem. Nej, Petra såg ingen riktig 
väg ut ur det hon denna höst givit sig in i. Var det den mörka hösten som 
kommit henne att känna sig så ensam? Varken mot Tord eller sig själv hade 
hon handlat rätt. Hon hade gått med slutna ögon. Och nu började hon vakna. 
En herrgårdsfröken som lever i förhållande med sin arrendator... Nej, hon 
ville det inte. Andra finge vara modigare än hon.

Dagen efter det Adele berusat sig med konjak, mötte hon Petra ute i skogen 
kring Eka. För Adele var det inte något tillfälligt möte. Hon hade smugit 
sig efter Petra. Stigen var smal. De stannade mittemot varandra.

--Har du fått saxen, som Tord lagade åt dig?

Det var det första Adele sade.

--Ja tack, svarade Petra litet förvånad.

Adele granskade henne hånfullt.
--Du går här så ensam, sade hon. Vem väntar du på?

Petra log.

--Jag väntar på ingen.

Adele var tung i huvudet efter gårdagen. Hennes ögonlock voro litet 
svullna. Hon var inte så snabb i orden som vanligt. Hon gjorde en rörelse 
med händerna, som ville hon omfatta hela skogen.

--Skogen är vid, sade hon. Alltid kan det gömma sig någon i buskarna.

Det begrep inte Petra. Hon ville fortsätta. Men då tog Adele fatt i hennes 
arm. Det var som om en klo slagit ned i Petras kött.

--Nu kommer du inte härifrån, flämtade Adele. Minns du den där leken 
"Ingen kommer här fram förrän han säger sin kärastes namn. Vem är han?" 
Hör du, jag har ingen vidare röst, jag, men jag sjunger ändå för dig.

Petra blev litet rädd. Adeles ögon lyste olycksbådande. Hon drog upp sin 
överläpp. Det såg ut, som om hon morrade.

--Vad vill du? Släpp mig, viskade Petra.

Men Adele släppte henne inte.

--Jo, du är söt, sade hon. Är det så där du ser ut, när Tord vill ligga 
hos dig? Anej. Då brinner du nog och smyger dig intill honom. Hu ! Vilken 
förförerska !

Petra stod tyst. Hon darrade nu.

--Du säger ingenting, ropade Adele till. Nej, för du har ont samvete. Du 
och Tord! Har man hört på maken? Och du som vill 
vara så förnäm ! Jo, jag tackar jag.

Hon skakade Petras arm och slängde den åt sidan.

Ett ögonblick tänkte Petra förklara sig. Hon började säga något, men 
hejdade sig åter. Vad tjänade det till att tala med Adele ? I själva 
verket hade hon ju intet ont gjort. Men det skulle inte Adele förstå.

Nej, Petra teg stilla. Det retade Adele ännu mer. Om Petra svarat i samma 
ton som hon, skulle de fått i gång en ordentlig träta. Man kan inte i 
längden stå och skrika ensam.

--Jag är Tords hustru, sade Adele stolt. Det är min plikt att ta vara på 
honom.

Petra försökte glida förbi Adele på stigen. Men Adele ställde sig framför 
henne.

--Tror du att du kan komma ifrån det? sade Adele hotande. Tord talade om 
alltsammans för mig i går kväll.

--Låt mig komma förbi, bad Petra ängsligt.

Hon trodde inte vad Adele sade.

--Ja, gå då, sade Adele plötsligt och lämnade vägen fri.

Petra skyndade sig undan. Adele följde efter. En fix ide hade sedan 
gårdagen fått insteg i hennes hjärna. Hon såg åter Petra för sig med 
pannan blodig. Hon hatade henne. Hon hade alltid hatat Petra. Adele hade 
ju släppts in i rummen på Eka. Men hon hade aldrig fått bli Petras 
förtroliga väninna. Hon hade alltid känt sig som den underlägsna.
Hon tog upp en vass sten från marken. Medan hon hastigt gick framåt, 
rullade hon stenen i sin magra hårda hand. Hon visste knappast vad hon 
gjorde. Hon höjde armen och slungade stenen efter Petra. Petra hade i 
detsamma vänt sig halvt om för att se, om hon var förföljd. Den skarpa 
stenen träffade henne i pannan. Med ett litet rop föll hon. Så blev det 
tyst. Petra hade förlorat medvetandet.

Adele stod stilla gripen av en skräckblandad beundran för sig själv. Hon 
lyfte sin hand och såg nyfiket på den. Det var som om handen handlat 
fortare än hennes tanke. Hon tittade sig med rädd min omkring. Nej, ingen 
hade varit vittne till händelsen. Då smög hon sig darrande fram till 
Petra. Petras panna var blodig. Ja, där låg hon nu med blodig panna, som 
Adele sett henne för sig i drömmen. Såret var inte gjort med den där 
gyllene saxen. Men den skarpa stenen låg bredvid Petras arm. Adele lutade 
sig ned, grep stenen med sina yttersta fingerspetsar och kastade den inåt 
skogen. En kråka flög upp och flaxade med vingarna.

Adele såg djupt och länge ned på Petra. Efter en stund började hennes ögon 
flacka. Hon höll sig för munnen. Den skälvde så besynnerligt. Så sprang 
hon irrande sin väg.

Långt fram på eftermiddagen, då det redan skymde, började man sakna Petra.

Angela kom till arrendatorn.

--Petra är försvunnen, sade hon.

Tord spratt till. Han anade genast oråd.
Det är Adele. tänkte han snabbt.

--Jag skall gå ut och ta reda på henne, sade han.

Angela ville följa honom. Men han skyndade ifrån henne. Han var het av 
oro. Han stannade, lyssnade, sprang igen. Hjärtat dunkade i honom.

--Petra, sade han oupphörligt. Å, Petra!

Han ropade icke namnet högt. Han tyckte att han då också skulle ropa ut 
sin hemlighet. Hans och hennes hemlighet.

I skymningen såg han en mörk massa ligga över vägen. Då stannade han 
hjälplös med hängande armar.

--Petra, sade han igen.

Ja, det var hon. Alltjämt låg hon där, som Adele lämnat henne. Tord böjde 
knä bredvid henne. Han tog upp sin näsduk och torkade blodet från hennes 
ansikte. Han grät.

--Lilla Petra, vakna, sade han.

Men hennes ögon voro hårt slutna. Något vasst, förmodligen en sten, hade 
träffat henne i pannan. Han förstod att det var Adeles hämnd.

Angela kom. De knäböjde där, båda bleka i ansiktena.

--Stanna här, viskade Tord så. Jag skall hämta hjälp.

Han sprang. Angela tog Petras slappa hand och smekte den. Hon grät inte. 
Hon satt bara tyst och smekte handen.

Efter en stund kom Tord tillbaka med ett par karlar. De lyfte försiktigt 
Petra på sina armar och buro henne ned för stigen. Tord gick närmast 
hennes huvud. Han avskydde att också de andra höllo om henne. Men 
han kunde ju icke reda sig ensam. De buro upp Petra på hennes rum och lade 
ned henne på sängen. Angela ringde efter barnmorskan. Det fanns ingen 
annan i bygden, som var kunnig i sjukvård. Barnmorskan kom i sin stora 
kappa, fryntligt vädrande med sin krokiga näsa, som om hon väntade ett 
intressant fall. Åter, som då Angela sett henne därborta i stugan, sade 
hon till om att man skulle värma vatten.

--Massor av varmt vatten, kommenderade hon.

Det var som om kokhett vatten varit det lindrande medlet för allt lidande.

Hon fick emellertid upp Petra ur medvetslöshetens natt. Petra vaknade, tog 
sig över pannan och mumlade något. Ingen hörde vad hon sade. Men hon 
levde. Det var tills vidare nog för dem. Men under natten fick hon ett 
anfall av feber. Hon hade nog legat i flera timmar ute på den kalla 
fuktiga marken.

Arrendatorn och Angela sutto med dörren öppen och talade med låg röst med 
varandra.

--Hur har hon kunnat skada sig så? undrade Angela.

Tord teg. Så sade han slutligen:

--Hon snavade väl och föll baklänges.

Men såret var ju i pannan. Det tänkte inte Angela på. Tord ville ändå icke 
förråda Adele. Men han gick inte till sin bostad den natten. Han vakade 
tillsammans med Angela. Det kunde alltid vara något han skulle kunna 
hjälpa till med.

XXVI.

Nu var Petra i feberns land. Hon hade inga tydliga begrepp om det som 
hände i hennes närhet. Ansikten döko upp omkring henne. De skymtade som 
andra skuggor vid yttersta gränsen av det fantomernas rike, vari hon 
dvaldes. Ibland kände hon igen dem. Jacob Levin lutade sig över henne, tog 
henne på pulsen, strök henne över håret. Hon stirrade på honom utan att 
med något tecken röja att hon visste vem han var. Ja, Jacob Levin hade 
kommit resande för att hälsa på Dora Macson. Nu skötte han Petra von 
Pahlen. På det eljes så tysta och ensamma Eka var det fullt med folk. De 
turade om att vaka hos Petra: Dora, Betty och Angela. Hon var mycket sjuk, 
nära döden. En lunginflammation hade stött till.

Men Petra är i feberns land, hon varken hör eller ser dem som syssla 
omkring henne. Hon har mycket bråttom. Hon går och går. Det är sommar 
omkring henne. Det är därför hon är så varm. Vägen framför hennes fötter 
är vit av damm. Det virvlar upp och fyller hennes näsborrar och tränger in 
i hennes strupe. Hon känner det ibland som om det vita dammet skulle kunna 
kväva henne. Men hon går.
Någonstädes tickar en klocka. Hon kan inte se den. Själva marken 
under henne tickar och tickar. Det är därför hon har så bråttom. En 
väderkvarn ute på ängen svänger med svarta armar. Den mal, den mal. Och 
när vingarna smälla mot luften, låta också de som en klocka som tickar och 
slår. Ingenstädes finns det visare som peka på vad tiden lider. Men 
minuterna och sekunderna rymma sin kos, falla ut i ett stort hav långt 
borta. Petra tror att där borta där havet finns bortom skogar och ängar, 
där skall hon hämta dessa flyende sekunder och minuter. Vattnet kokar av 
dem. Hon har så bråttom därför att hon skall fånga dem.

Men det är en lång väg hon har att gå. Den tar aldrig slut. Solen bränner 
från en himmel som är utan moln. Rymden är en blå glaskupa, som sänker sig 
runt jorden. I glaset spegla sig skogen och blommorna, förstorade, 
sällsamma som djur i ett akvarium. Ja, somliga blommor ha långa antenner, 
som röra sig och vagga, som krypa ihop så att man knappast kan skönja dem 
och åter köra fram som väldiga spjut. Och i glaset skymtar Petra en 
förvriden och besynnerlig bild av sig själv. En kvinna lik en 
kautschukdocka, som ibland ser ut som en groda med mun upp till öronen och 
glupskt skrattande gap och ibland som en myra, liten och smal med ett strå 
i käften.

Hon blir rädd och springer ifrån den vita vägen fram och tillbaka under 
glaskupan, så att hon stöter emot dess väggar. Då sjunger det av dem. Ja 
hela glaskupan fylles av klingande sång! O, det 
är en ljuvlig sång. Hon vill sjunga med, men hennes strupe är 
sammantorkad. Ack tyst! Sången vill ju spränga hennes huvud. Hon kryper 
ihop och söker hålla alla lemmar stilla för att ej stöta emot något och 
åter få glaset att klinga. Men tystnaden är också farlig. Den är död: en 
sångfågel som fallit till marken och bara vrider sig litet med utbredda 
vingar.

Nu är allt tyst. Hela jorden tiger stilla. Varje rörelse Petra gör hörs på 
ett förskräckligt sätt. Hennes armar äro sågar som riva och gnissla, 
hennes fötter hammare som slå.

Då kommer hon tillbaka till den vita vägen. Nu behöver hon knappast 
trampa. Hon står bara orörlig, och vägen glider som ett band framåt. Men 
bandet är fästat vid ett hjul, och långt borta ser hon att det svänger ned 
i marken. Följer hon nu med i denna svindlande fart, skall hon hamna i 
mullen under blommornas och trädens rötter. Där är väl en grav åt henne. 
Hon stirrar och stirrar med fasa på den plats, där bandet rinner ned i 
jorden. Hon vill hoppa då för att lyckligt komma över på andra sidan. Hon 
spänner sin kropp till språnget. Se, det lyckades ! Hon vänder sig om, och 
mullen sträcker en svart hand efter henne. Och handen har naglar, som 
glänsa som uppgående solar. De bränna henne med hetsigt sken.

Då skyndar hon framåt igen. Men skogen är ljuvlig. Där är skugga och 
vaggande grönt. Också skuggorna äro gröna. Så underbart gröna i ett grönt 
som gör ögat gott. Också där höres klockans tickande ljud under 
mossan och myrstackarna. Men det är icke så hårt, icke så klingande högt. 
Där krypa djur över marken. Alla ha bråttom I En trast ropar i ett träd 
med klar röst.

Här vill hon dröja, fastän hon har så brått. Hon går långsamt i gröna 
skuggor. Hon skulle vilja svepa in sig i en sådan skugga som i en 
silkesschal. Och knappt har hon önskat detta, förrän en skugga faller över 
hennes axlar och lindar sig omkring henne. Den är isande kall. Och när hon 
ser nedåt. upptäcker hon att hon är naken. Då har hon ingenting annat att 
göra än att dölja sig i denna kalla slöja. Ty hon känner sådan blygsel 
över sin vita kropp. Och nu kommer en man. Han steg ut ur det ihåliga 
trädet där borta. Hu, hon är rädd för honom. Och ju närmare han stiger 
henne, ju starkare lysa hennes vita lemmar. Skuggan kan icke dölja dem. 
Och nu står han framför henne. Det är Tord, det är Tage, nej det är Thomas 
! Hon skriker hans namn så skallande högt, som måste hon ropa till honom 
långt bortifrån andra ändan av världen; och ändå står han ju bredvid 
henne.

Han tar åt slöjan. Och slöjan, som är som is! bränner honom ändå, fräter 
hans kött. Petra ser två förbrända fingrar falla ned i mossan. Med 
vämjelse tycker hon då att han är på något vidrigt sätt vanskapt. Han 
sträcker upp en hand, och den har bara tre fingrar kvar. Hon darrar av 
ängslan att han skall vidröra slöjan igen. Likafullt gör han det, och 
finger efter finger faller av honom. För att hindra honom från att 
stympa sig ännu mera flyr hon undan. Hon springer och springer. Under 
hennes fötter tickar marken som en klocka. Även hans steg hör hon. De bli 
tyngre och tyngre. De eka. De åska mot jorden. De fylla hennes öron med 
brusande oljud.

Så är hon ute på en slätt. Där blir det med ens natt. Ja, dagen kan ju 
inte räcka evigt. Den hämtar andan, slocknar som ett ljus som brunnit ut. 
Nu sover den trygg, till dess solen går upp. Men Petra famlar i mörkret. 
Hon vill finna dagen, väcka detta rosenkindade barn och be det genomvaka 
natten med henne.

Hon går runt på slätten. Vinden kommer svepande och har med sig en doft av 
hav. Men havet luktar ruttet. Hon försöker låta bli att andas för att 
slippa denna rysliga lukt. Så faller hon omkull på en tuva och somnar. Men 
hon sover med öppna ögon, och förbi henne stryka skuggor. De fladdra som 
möss i mörkret, sticka henne med vassa vingar, tassa vid hennes bröst och 
vid hennes underliv med spretande fötter som likna kråkornas. Då lägger 
hon handen över sin navel och döljer ett rött märke där, som är som märket 
efter en kråkfot.

XXVII.

Petra är i feberns land, och där vaknar hon.

Alltjämt är slätten där. En oändlig slätt. Grå av vindslitet gräs. 
Vacklande reser hon sig och stapplar vidare. Hon har i alla fall ett mål. 
Hon vill till havet att fånga tidens minuter och sekunder som fallit ned 
däri. Det är mycket viktigt för henne detta. Då skall den osynliga klockan 
under hennes fötter sluta att ticka. Själva tiden skall stanna. Lyckas hon 
bara med det, skall sedan allt bli bra.

Nu har hon inte längre slöjan på sig. Hon är klädd som vanligt, men hon är 
barfota. Vinden kommer åter farande från havet. Nu doftar den friskhet och 
god sälta. Hon drar in den i djupa andetag. När hon slickar på sina 
läppar, äro de salta. Då måste havet vara nära. Havet som strör luften 
full med salt. Men ännu har hon ett stycke väg att gå. Så trött hon blir! 
Hennes fötter börja blöda.

Ingenting har hon att äta. Hon tuggar på gräset. Tuggar. Tuggar. Hon har 
det i mun och tuggar. Hennes tunga slingrar sig som en orm mellan 
tänderna. Den har blivit till en orm som går tjock och slemmig ut och in 
mellan läpparna.

När hon plötsligt blickar upp, ser hon gestalter som röra sig i en 
ring runtomkring henne. De äro långt borta, men hon urskiljer dem ändå. Fn 
ring av bleka ansikten. De äro bara ansikten och fötter och händer, som 
krama om varandra. Hon vet så väl vilka de äro. Dora och Gotthard och 
Jacob och Hans och Betty. Sven och Agda och Bess och Judy Rosenrauch. Den 
döde Johan von Pahlen och Tage Ehrencreutz och hans rika hustru Hertha 
Adlerbring. Tord och hans mor och predikanten och Adele. Angela och Bell 
von Wenden och Stanny. Och Thomas--Thomas Meller! Det är som om det vore 
myriader. Men hon känner tydligt igen var och en särskilt, även Bell och 
Stanny och Hertha och Tords mor, vilken hon aldrig har sett. Herthas 
fladdrande händer bära på en påse och Johans på en trälåda. Alla se de 
dumma ut. Oförstående. De kunna inte komma henne närmare. Besynnerligt. De 
nicka åt henne med sina dumma huvuden, men

..    .  .

närma Sig inte.

Då varseblir hon något. Där nere i gräset under dem alla går en liten 
liten dvärgman med ett stearinljus i handen. Han når bara upp till 
fötterna på de andra. Han nickar och nickar och mumlar. För varje fotpar 
han kommer till stannar han och sysslar med något. Han dryper stearin från 
ljuset, som han håller i, på fot efter fot. Hon ser stearinen rinna i en 
vit het massa. Den klibbar vid alla fötterna och vid gräset. Så snart den 
har stelnat, stannar foten i sin gång. Den ondskefulla varelsen med ljuset 
lackar fast dem vid slättens gräs. Därför komma de ej ur fläcken. 
Kanske ville de hjälpa henne att stanna tiden. Så stannade de själva. Hon, 
Petra, är ensam dömd att hämta upp sekunderna och minuterna. Hon vinkar åt 
dem att hon snart skall vara tillbaka.

Förstå de henne? Nej, de äro alldeles ur stånd att förstå henne. Så 
skyndar hon snubblande vidare.

Med ens stannar hon. Havet. Havet är där. Det är blått som himlen. Vågorna 
leka mot stranden. Det är vatten och åter vatten utan gräns. Det är stort, 
så outhärdligt stort. Det mumlar och viskar. Det har kastat upp snäckor på 
sandstranden, och också dessa mumla och viska, men med spröda och 
klingande röster. De äro barn av havet.

Nu står Petra på stranden, och en våg slår över hennes nakna fötter. Solen 
breder en gyllenröd matta över havet. En gyllne väg. Nu säger havet något 
till henne. Men hur hon anstränger sig, kan hon icke uppfatta vad. Där ute 
driver en båt med vitt segel. Den kommer närmare och närmare land. Den 
lyftes på vågorna, kastas framåt som ett flarn, sjunker ned och kommer upp 
igen. Petra vantar den båten med klappande hjärta. Hon är orolig att den 
ej skall hinna fram till henne med sitt budskap.

Hon börjar springa av och an på stranden. Händerna håller hon för naveln, 
just där det svider efter kråkans fot.

Men nu kommer segelbåten inglidande på en mjuk våg. Den har en fiskare 
ombord. Ja visst. En fiskare är ombord. En fiskare med ett nät. Han vet 
att hon skall möta honom. Han gör ett tecken. Då stiger hon 
in i båten. Allt är så oförklarligt där. 
Fiskaren är en gammal man. Det kan hon se på hans krökta rygg och benen 
som darra. Nu vänder han sig mot henne. Han har inte något ansikte. Han 
har blott ett bakhuvud med hår som en svart skål, men det gömmer bara 
tomhet. En öppen skål. Petra hackar tänderna. Men hon tar modigt nätet som 
han räcke

henne.

Först tycker hon att det är lätt. Det är luft bara, ingenting. Men när 
hennes fingrar sluta sig om nätets kanter för att fånga in det, då känns 
det med ens så tungt att hon knappast mäktar lyfta det.

Lyfter hon jordklotet? Bär hon hela världen i sina armar? Då förstår hon 
att fiskaren har givit henne tiden att bära. Han har hämtat upp sekunderna 
och minuterna i nätet som otaliga fiskar, icke skönjbara för synen. Och 
när hon vacklar på stranden med sin dyrbara börda i famnen, blir det 
dödstyst omkring henne. Klockan har stannat. Jorden under hennes fötter 
tickar inte längre. Gräset rör sig inte. Vågorna sluta att slå mot 
stranden. Snäckorna sjunga inte längre. Tiden är slut. Och då vidtar 
evigheten, som icke har någon tid. Den är tidlös, glider och glider utan 
uppehåll. Den kommer böljande in över henne. Det är som dimmor, det är som 
imma, det är som svallande vatten, det är som vansinnigt bländande ljus. 
Men det är tystnad. Ingen levande härdar ut med denna tystnad. Själen vill 
sprängas, vill bli en dimma också den och glida bort över vattnen.
Petra vacklar med nätet i sin famn. Hon vaggar av och an, kvider. 
Hon känner sig brista.

Och så faller hon. Faller. Nätet rullar ifrån hennes styvnade fingrar. Och 
medan hon faller, hör hon dess last åter rulla ut i havet. Ett stim av 
osynliga fiskar rusar ut i vattnet. En sol snurrar runt framför Petras 
ögon. Ett guldklot med väderkvarnsvingar, som röra sig i rasande takt. 
Jorden tickar åter under henne. Tiden glider framåt frigjord. Och 
evighetens dimmor krympa samman. Petra faller...

XXVIII.

När Petra slog upp ögonen och bad om ett glas vatten, började Angela 
gråta. I flera dygn hade Petra knappast sagt ett redigt ord. De hade fått 
hålla henne i sängen för att hon ej skulle kasta sig ur.

Angela gick efter vattnet och såg på hur Petra törstigt drack ur glaset.

--Tack, sade hon och ett leende for plötsligt över hennes ansikte.

Ja, hon log, fast ännu litet främmande. Ett nytt under. Angela ställde sig 
vid fönstret, för att Petra inte skulle märka hennes tårar. Hon hade trott 
att Petra skulle dö. Hon hade bett till Gud. Men Gud hade gömt sig i ett 
moln. Hennes böner nådde honom inte. Han tycktes så långt borta just nu, 
när hon behövt honom som mest.

Angela hade från sitt rum lyssnat till Petras ord i yrseln. Hon hade 
undrat vem Thomas var. Hon hade aldrig hört Petra nämna hans namn förrän 
nu. Det var bara ett par gånger Angela hört henne ropa det. Thomas-! Vem 
var Thomas? Så litet de kände varandra, Petra och Angela! Petra dolde sig 
för henne. Hon bar på tankar som Angela icke anade.

Och Angela vände sig om där hon stod och kastade en blick fylld av 
undran bort till Petra. Hon tyckte det var en ny Petra, som låg där i 
sängen. Så blek, med skinande ögon och fuktigt hår! Hon såg så ung ut, som 
en flicka bara.

Angela gick fram till henne.

--Ar du bättre nu?

--Ja, jag har visst varit sjuk.

--Men nu skall du bli bra.

Petra rynkade ögonbrynen. Hon mindes så väl hur Adele kastat stenen som 
träffat henne. Sedan hade allt blivit mörkt. En natt med sällsamma 
drömMar. Hon kom knappast ihåg dem nu. De flydde undan för dagsljuset. Det 
var också solen som sken in i rummet. Hon vände litet på huvudet. En 
klocka tickade så hårt. Å, den stod där på hennes toalettbord. Kanske hon 
hört den under feberyrseln. Hon tyckte att hon hela tiden hört en klockas 
tickande. Det hade varit så underligt och hemskt.

Nu låg Petra där i sin säng och lät dagarna gå. Hon blev bättre och 
starkare. Först hade hon knappast orkat lyfta en hand. Jacob Levin kom 
till henne varje dag. Dora Macson också. Hon skulle snart resa. Betty 
lagade dekokter på allehanda örter och såg ut som en trollmor, när hon 
trädde in med rykande koppar. Gotthard tittade i dörren och nickade åt 
henne.

--Du sade mycket, när du yrade, du, skämtade Dora med henne en gång, när 
Jacob var inne hos Petra.
Petra såg en smula ängslig ut. Hade hon kanske förrått sig?

--Ack, i feberyrsel, sade hon slutligen och log skyggt.

--Yrsel har man ofta, inföll Dora. Ibland är det, som om man handlade i 
yrsel även utan feber. Efteråt tror man att man drömt. Det var bara en 
besynnerlig dröm, tänker man och menar att detta är väl bara sådant, som 
man skall glömma. Jag hade själv en sådan dröm för inte så länge sedan... 
tilllade hon hastigt.

Och hon strök sig litet förvirrad över pannan och tittade på Jacob. Petra 
tyckte det såg ut som om hon för honom, utan att han visste det, ville 
ursäkta sig för något.

Du bär kanske på hemligheter för honom också, tänkte Petra utan att ana 
hur rätt hon hade.

Dagarna gingo. Petra räknade dem icke.

Hon såg sina vänner röra sig i rummet. Och hon log mot dem alla. Också mot 
Adele som en eftermiddag kom smygande med oroligt och ångerfullt ansikte. 
Petra sade inte något till henne om den där stenen. Bara nickade vänligt 
också åt henne. Men när Tord och hon ett ögonblick blevo ensamma, räckte 
Petra honom handen.

--Det är bäst att det är slut nu, viskade hon Du förstår själv att det 
måste vara slut. När jag blir frisk igen, reser jag härifrån.

Och Tord svarade inte. Han böjde sig blott litet djupare ned, så att hon 
ej skulle se hans ansikte.
När Petra blev ensam igen, suckade hon djupt. De där orden hade hon 
velat säga. Nu voro de äntligen uttalade. Adele hade slungat sin sten mot 
Petra. I hämnd. I hat. Det förstod Petra. På sitt sätt hade väl Adele haft 
rätt.

För Petra var det nu, som om hon åter vaknade till livet. Hon hade varit 
långt borta. Nu kom hon tillbaka. När en blomma brast ut i krukan på 
fönsterbrädet, bad Petra att Angela skulle flytta den till hennes säng.

Det var en grå blomma med silverglänsande blad. Men inne i kalken rodnade 
det som av en soluppgång. Petra låg och betraktade den. Det var höstens 
egen blomma, vävd av dimmorna och skuggorna i de förbiglidande dagarna.

Tiden skulle icke stanna som i Petras feberdröm. Klockan tickade. Vintern 
var snart inne. Ett nytt år väntade. Då skulle kanske Thomas komma 
tillbaka. Men Petra tänkte icke just nu på honom. Hon log leende och litet 
lycklig, därför att den grå hösten ändå burit en blomma till hennes bord.